CM_3_12 - Chalmers tekniska högskola

Indonesien är den muslimska världens största
land, men kvinnliga studenter med olika
religiös hemvist kunde umgås otvunget. Dock
inte med manliga studenter. Helena Bernland
näst ytterst t.h.
De fick till och med egna kontor, vilket
annars bara professorerna har.
– Det var trångt på skolan, folk överallt
och inte mycket möbler. Många satt på
golvet, i grupper i korridorerna, med sina
laptops och gjorde Facebook eller studerade.
Men de var väldigt uppkopplade. De
tyckte att det var konstigt att ingen av oss
hade egna Twitterkonton.
Umgänge över kulturgränserna
Indonesien är världens största muslimska
land med 238 miljoner innevånare. Livet
på universitetet i Yogyakarta skiljer sig givetvis
mycket från tillvaron på Chalmers.
Religionen sätter sin prägel på det mesta.
– Det var böneutrop vid alla moskéer i
staden fem gånger om dagen. På universitetet
fanns också en moské. Den första
bönen börjar vid fyra på morgonen, så alla
går och lägger sig tidigt.
Helena, som inte alls är religiös, hamnade
i ett kompisgäng där det fanns både
hinduer, kristna och muslimer.
– Oavsett tro så umgicks alla med alla,
det var fantastiskt! Jag bar inte slöja och
det fanns inga krav på att jag skulle göra
det.
Under sin tid vid Chalmers har Helena
engagerat sig i föreningsliv och olika
fritidsaktiviteter. Här fanns inte mycket
sådant.
– På kvällarna gick vi på bio eller så satt
vi på någon restaurang och åt länge, mycket
mat, men ingen alkohol. På helgerna
gjorde vi utflykter till olika sevärdheter.
Då var det inte onormalt att vi åkte iväg
klockan sex på morgonen, de andra hade
då redan varit på morgonbönen.
– Bönerna är förövrigt mycket en social
grej. Det är där man träffar folk.
Helena var i Yogyakarta under början
av Ramadan. Efter maghrib, dagens fjärde
bön, är det vanligt med ett knytkalas.
– Det var som en månads julafton, säger
hon. Alla klär upp sig och på kvällen
går man tillsammans för att äta. Jag kan
förstå gemenskapen i det att de fastar och
STUDENTPROJEKTET
ber ihop och sedan har lite extra fest på
kvällen.
Hur var förhållandet mellan kvinnor
och män på skolan?
– Annorlunda, man visar ingen närhet
öppet, man går inte omkring och håller
varandra i handen. Men annars var folk
öppna och glada och nyfikna på oss och
Sverige. Vi blev positivt särbehandlade
och fick mycket uppmärksamhet. Folk på
gatan ville gärna fotografera sig med oss
för att sedan lägga upp bilderna på Facebook.
Det blev lite tröttsamt i längden.
Efter fyra månader återvände studenterna
till Sverige. Nu sitter Helena och
filar på sitt exjobb på Chalmers. Så snart
det är färdigt börjar hon arbeta på ett företag
i Göteborg som sysslar med processutveckling,
fjärran från Indonesiens
djungelträd.
FOTO PRIVAT
CHALMERS MAGASIN, NR 3. 2012 — 25