WINGÅRDHSLANDET SETT I SAGOLANDET - Dinesen

dinesen.com

WINGÅRDHSLANDET SETT I SAGOLANDET - Dinesen

WINGÅRDHSLANDET

Föregående uppslag. Kungsholmsporten

i Stockholm, kvarteret Brovakten, innehåller

270 hyres lägenheter i två torn. Färdiga

januari 2010.

Nedan. Två naturum som har en tydlig

arkitektonisk poesi.

1. Snöfällan, naturum Laponia vid Stora Sjöfallet.

Vinnande förslag i inbjuden tävling.

2. Naturum Tåkern i Östergötland invigs våren

2012. Vinnande förslag i inbjuden tävling.

Foto Ola Österling (föregående uppslag)

1

2

SVERIGE KAN INTE HA EN ANNAN GUD än Gert Wingårdh,

tänker jag. Ingen annan har lyckats lika bra de senaste

20 åren med att popularisera och sprida bilden av vad en

arkitekt är och kan vara.

Det är intressant hur han blivit synonym med rollen

som arkitekt. I alla fall i media och hos allmänheten. Han

ingår i kändisetablissemanget. Den där personen som

kan hosta upp one-liners i en tv-soffa, roa i ett sommarprogram

på radion och posera som en riktig arkitekt med

grafiska glasögonbågar.

Det hela säger något om Sverige som arkitekturland.

Om arkitekturen som något perifert i våra medvetanden.

Att det behövs en personlighet som får oss att känna lite

mer som för Zlatan, Robyn eller Persbrant för att vi ska

ta i ämnet.

Men det går också att tala om en popularitet bortom

personen. Om en arkitektur som är gångbar i Sverige. Wingårdh

Arkitektkontor tycks ha en förmåga att leverera på

ett sätt som de flesta beställare förstår. En kommunicerad

upplevelse. Inte bara abstrakta ledord som logistik, funktion,

platsspecifik eller tektonik. Ser man till de offentliga

hus som byggs dominerar Wingårdhs. Lite som om man

valde mellan dem och alla andra svenska arkitekter.

MEN DET ÄR INTE LÄTT att skilja personen Gert Wingårdh

och hans kontors arkitektur åt. Det framgår även i mindre

populistiska sammanhang. Kopplingen mellan person

och arkitektur finns där i de flesta analyser av hans arkitektur.

Få skribenter låter bli att föra samman retorisk

med arkitektonisk förmåga. Som när Mark Isitt skriver

i essän ”Flit” att Gert Wingårdh oavsett vad han talar om

är värd att citera.

I samma essä länkar Isitt samman arkitektur och kärleksliv.

Man får man veta att Gert Wingårdhs produktion

kan hänga samman med att han 1989 skilde sig från sin

ungdomskärlek, ”den läderklädda” före detta sångerskan

Annika Egenwall, mor till hans två första barn, och

ett år senare gifte om sig med arkitekten Karin (saknar

efternamn i texten), mor till hans tredje barn. Johan Linton

gör en liknande koppling i essän ”Framgångar och

mognad” där att ha en älskarinna och vara arkitekt har

beröringspunkter.

Samme Linton publicerar biografisk poesi av Gert Wingårdh

och låter analysera hans språk i senaste numret av

3. Omslag till tidskriften Arche (nr 36–37,

2011). Fotot är taget av Per Magnus

Johansson.

Arche (36–37, 2011). Det inleds med en av de längsta och

mest djuplodande intervjuer jag läst om en känd svensk.

Den böljar fram över 80 sidor och berör det mesta: barndom,

fruar, förebilder, resor, historia, sex och kollegor.

Personen Gert Wingårdh blir nästan monumental.

Det är roande. Men jag ställer mig frågan om hans personlighet

faktiskt är större än hans arkitektur. Det blir

snedvridet. Han är dessutom ingen poet att ta på allvar.

Han väger lätt i det sammanhanget.

KANSKE HÄNGER FOKUSET på hans person ihop med att han

för många, trots sin kommersiella framgång, är diffus som

arkitekt. Lika ofta, om inte oftare, som privatlivet nämns,

är skribenter inne på att hans arkitektur har många ansikten.

Olof Hultin skriver i en kommentar till två villor att

om han ska få ett bättre mottagande internationellt ”bör

han bli lite mindre flyhänt och mer igenkännbar” (Arkitektur

nr 7/2005).

Gert Wingårdh hoppar från det ena uttrycket till det

andra i mångas ögon. De ser ingen linje, ingen riktning.

Bara ett grunt ideologiskt bagage. Den stora bilden går

förlorad, konstaterar Mikael Nanfeldt i essän ”En flanör,

men också en romantiker”.

Delvis kan den här kritiken förklaras med att Gert

Wingårdh bryter mot svensk sed. Han faller inte tillbaka

på måttkedjor och lägenhetsplaner. Nöjer sig inte med

det. Hans arkitektur hänger ihop med honom som person.

Intuitiv. Konstnärligt syftande. Dunkla mål. Inte alls

på förhand formulerade som idé och vision.

Men det ligger också något annat i kritiken. Det nyckfulla,

smått opportunistiska som många ser hos Gert

Wingårdh är inte precis vad man förknippar med djupt

personlig arkitektur. Det pekar snarast på något motsatt:

en avsaknad av en egen personlig stil. En uttrycks -

ka meleont.

Jag kan inte låta bli att tänka på Robert Musils roman

Mannen utan egenskaper (1930–32) om Ulrich som går

runt på Wiens gator före första världskriget, letar sitt jag

och finner att han är flera jag, att den moderna människan

rymmer legio personligheter, vissa av dem motsägelsefulla.

Romanen blev flitigt diskuterad, kanske på ett sätt

som aldrig tidigare, under det postmoderna 1980-talet.

Världen var plötsligt skenbar och överallt fanns det spegelbilder.

Ingen mer sann än någon annan. Under samma

årtionde, som innebar Gert Wingårdhs genombrott, kom

Paul Austers New York-trilogi. Tre deckarliknande romaner

där alla alter egon lyfter jagets upplösning till en fiktiv

nivå. Det finns inga sanningar, bara berättelser och

påståenden. I oändlighet.

Jag hävdar inte att Gert Wingårdh har läst de här böckerna,

bara att hans arkitektur är präglad av en liknande

verklighetsuppfattning. Den byter ofta skepnad. Vad som

är djup och vad som är yta är inte självklart. Den kan

beskrivas som ett kalejdoskop.

Att han är öppen med referenser är ett annat tydligt

postmodernt drag. Samtidigt som ismen gjorde upp med

jaget gjorde den upp med tanken på det unika skapande

jaget, konstnärsgeniet som trollar fram mästerverk bara

genom att rota i sitt inre.

»HAN HOPPAR FRÅN DET ENA UT-

TRYCKET TILL DET ANDRA I MÅNGAS

ÖGON. DE SER INGEN LINJE.«

Gert Wingårdh plockar ofta oblygt fram tidskrifter

och pekar på olika referenser. Än i dag är han en inbiten

tidskriftsläsare och välorienterad i vad som händer

i arkitektvärlden. Han försvarar inte sällan detta med att

det över huvud taget är svårt att tala om det unika i en

värld där ingen är ensam om en idé. Det är inte vad man

gör utan hur man gör det som avgör relevansen.

Det är intressant att jämföra Gert Wingårdh med de

arkitekter som kom fram efter honom i början av 1990talet.

Som Thomas Sandell och Claesson Koivisto Rune.

Personlig stil och konsekvens var plötsligt viktigt.

WINGÅRDHS ARKITEKTUR SAKNAR därför inte särdrag. Med

tiden har det blivit tydligt att vissa lösningar upprepas.

Som de vassa hörnen, de dramatiska trapporna, förkärleken

för ränder, men också sådant som att trappan

skär ned i mitten på ett hus, att husen ofta ligger lågt i terrängen

och har sin höjd tack vare att landskapet sluttar,

att höghusen gärna får en överdimensionerad övre del,

som ett huvud på en hals.

50 arkitektur 1-2012 arkitektur 1-2012 51

3

More magazines by this user
Similar magazines