Föreställningar om lärande och tidsandan

kobran, nallen och majjen
kunskaper delas med andra i gemensamma projekt. Trots att Piagets tankar
haft ett sådant inflytande över skolans ideologi ifråga om lärande, är perspektivet
i mångt och mycket antipedagogiskt; lärare och andra vuxna
skall hålla sig i bakgrunden och har egentligen inte mycket att bidra med.
Den piagetanska synen betonar begreppsbildning och utveckling av
kognitiva strukturer som kännetecken för lärande/utveckling i motsats till
behaviourismens preferens för fysiska beteenden. Begreppsbildning uppfattas
som en individuell process där barnets kognitiva förståelse blir i harmoni
med omvärldens krav. I ett sådant perspektiv utspelar sig lärandet
mellan individen och en given omvärld, där det gäller för den lärande att
utveckla mer avancerade begrepp än dem man använder till vardags (då
man antas vara tämligen naiv). Till slut, när man nått långt nog, har man
den föreställningsvärld som utmärker experten (det vill säga den vuxne
eller till och med vetenskapsmannen). Det är ingen överdrift att påstå att
denna syn på kunskap och utveckling både ogenerat premierar ett västerländskt
kunskapsperspektiv och samtidigt ger legitimitet åt tanken att det
är (natur-)vetenskapens företrädare som har tolkningsföreträde till hur
omvärlden skall förstås. Men övertygelsen om att världen är mer komplicerad
än så, och att lärande inte enbart kan reduceras till en fråga om hur
man förvärvar vetenskaplig kunskap, börjar sprida sig på 1980 -talet.
Lärande i en kulturvetenskaplig tolkning
Det finns ett drag i Piagets eget arbete som avslöjar hans hemvist i en rationalistisk
och individualistisk tradition. Han och hans medarbetare genomförde
huvuddelen av sina studier i västerländska miljöer, framför allt
Genève och Paris. Trots detta uttalade de sig om barns utveckling på ett
universellt plan. Antaganden om att kulturella skillnader mellan människor
och kunskapssystem kan ha något att göra med hur människor utvecklas
och lär fördes inte på tal. Tanken att den speciella typ av resonemang
och logisk analys som enligt Piaget utmärker ett vetenskapligt tänkande
inte behöver vara idealet överallt, utan att människor oftast resonerar utifrån
lokala och specifika förutsättningar som gäller i en viss verksamhet,
togs inte in i bilden. Föreställningen om att kunskap och insikt är något
vi utvecklar med andra i gemensamma aktiviteter, och inte bara något vi
›har‹ i en enkel mening i vårt huvud, var inte heller i förgrunden. Annorlunda
uttryckt fick traditionen svårigheter med stora delar av den agenda
som av olika skäl träder fram i ljuset på 1980 -talet och som har med kunskapers
perspektivberoende och kollektiva karaktär att göra. Den rationalistiska
positionens utgångspunkt att betrakta kunskaper och färdigheter
som lokaliserade hos individen och som helt entydiga och ›objektiva‹
blev svår att förena med den växande övertygelsen om det legitima i att se
på kunskaper som beroende av perspektiv som har att göra med kultur,
84