Den talande bokens poetik - Doria

Bilaga 1 a
Bonnie av Johan Bargum
Vid niotiden tog hon en promenad.
Julafton var ingen dålig tid att vandra omkring i en storstad. Man fick vara i
fred. Man fick ha staden för sig själv. Och när man dessutom tänkte på vad som
försiggick bakom alla dessa upplysta fönster, julmat och juldisk, jullekar och
julklappar, stök och ståhej, och barnen...
Vad det var skönt att slippa barnen!
Hon hade ingenting emot barn, tvärtom. Men ibland var det skönt att bli av
med dem. Ibland var det skönt att ha jullov, att slippa tänka på deras ivriga
svettiga små fingrar på tangenterna; att få ägna sig åt sig själv. Att ha lite lugn
och ro omkring sig.
Det snöade.
Hon vandrade genom Sibeliusparken, där träden pliktskyldigt hade fångat upp
de vita snöflingorna och stod och såg ut som illustrationer i någon gammal
sagobok. Hon var på väg hem till sig, hem till sin tvåa på Linnankoskigatan. Hon
var inte hos släktingarna i Kyrkslätt, eller hos sonen i Göteborg, trots att hon nog
hade blivit bjuden. Hos släktingarna måste hon alltid spela en massa julsånger
som hon var utled på, och i Göteborg hade hon aldrig trivts. Det var väl
ingenting att skämmas för att man inte tyckte om sin svärdotter? Nej, utan nu var
hon på väg till sitt eget hem, och där skulle hon slå sig ned i sin länstol med ett
glögglas och en påse Fazers blandade, och sedan skulle hon börja läsa en
nyutkommen biografi över Schubert.
Jag har ju ändå min musik...
Det hade varit Schuberts återkommande replik, hans försvar mot all sjukdom,
ensamhet och misär som mött honom under hans korta liv. Jag har ju musiken i
alla fall.
Och just då fick hon syn på den. Den satt mol allena under
Sibeliusmonumentet. Den satt med nedböjt huvud, som om den lyssnade till
ohörbara toner från de silverfärgade orgelpiporna.
Den satt alldeles stilla i snön.
Jessus, tänkte hon, en borttappad hund mitt på julafton, hur kan det vara
möjligt?
Hon gick fram till hunden.
- Hej, sa hon försiktigt.
Hunden tittade på henne med stora, svårmodiga ögon.