Centrum för Urbana Studier - Bakgrund - Göteborgs universitet

Göteborg, den sociala ojämlikheten och
kunskapsstadens utmaningar
Den 11 juni 2010 invigdes Centrum för Urbana Studier i Hammarkullen.
Centret är ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska
högskola. Verksamheten kan ses som ett uttryck för dessa lärosätens
självkritiska reflektion över deras roll i de senaste två decenniernas
stadsutveckling, samtidigt som centret är ett försök att tänka in hela staden och
alla dess invånare i utvecklandet av kunskapsstaden.
Göteborg är en stad kännetecknad av spänningar mellan den industriella epokens
strukturer och den framväxande, ”postindustrialismens” dynamik. Göteborgsregionen
har under lång tid haft en framskjuten ställning i svensk ekonomi.
Denna frontposition var under decennierna efter andra världskriget främst
resultatet av en tillverkningsindustri i expansion och att stadens hamn sedan lång
tid haft rollen som Sveriges port mot världsmarknaden. Den tiden är för alltid
förbi. Göteborg har under de senaste decennierna tvingats möta en rad av de
problem som följer med avindustrialisering och ekonomisk omstrukturering.
Trots denna omställning befinner sig Göteborgsregionens näringsliv idag i en
expansiv utvecklingsfas. Där en gång varvens arbetskraftsintensiva båtbyggande
var beläget utvecklas idag, med internationellt ledande företag som ryggrad, flera
hi-tech och kunskapsintensiva verksamheter. Dessa, tillsammans med en
omfattande nybyggnation av bostäder, gör i dagsläget Norra Älvstranden till ett
av Europas största stadsbyggnadsprojekt. I detta Göteborgs Docklands bor dock
inte vem som helst. Priset på bostadsrätterna stänger ute stora grupper. I det Nya
Göteborg som nu växer framträder olika mönster. Ett mönster gäller tendensen
till att uppdelningen och indelningen av människor blir allt tydligare. Staden kan
i flera avseenden betraktas som en delad stad. Innerstad och förort skiljs åt och
livsvillkoren för och skillnaden mellan olika grupper är idag många gånger
stötande. Centrala staden utvecklas allt mer mot urban täthet. En rad centralt
belägna bostadsområden kännetecknas, som så många andra liknande städer, av
genterifiering. Å andra sidan tycks vissa ”utsatta” stadsdelar, framför allt i de
nordöstra förorterna, infångade i en återvändsgränd. Här är den sociala
exkluderingen påtaglig, här är arbetslösheten hög, ohälsotalet likaså, bidragsberoende
påtagligt och skolprestationerna sämre osv. Ett utmärkande drag för
flera av dessa stadsdelar är den höga andelen invånare med ”utländsk bakgrund”.
Till denna ekonomiskt och socialt underprivilegierade position kommer
upplevelsen av utanförskap, att inte riktigt passa in i det svenska samhället.
Göteborg har visserligen ända sedan staden grundades för snart 400 år gett
utrymme för möten mellan olika kulturer. Inte minst ställningen som en av
Skandinaviens mest betydande hamnstäder skapade under lång tid förutsättningar
1

för kosmopolitism och internationella utblickar. 1960-talets ekonomiska
expansion innebar också en omfattande arbetskraftsinvandring. De två senaste
decennierna har stora grupper av flyktingar accentuerat denna aspekt av
kulturmöten och gjort Göteborg till en i högsta grad mångkulturell stad. Bort
emot 25 % av invånarna har ’utländsk bakgrund’. Liksom många andra städer, i
vårt land, såväl som i resten av Europa, har denna kombination av ekonomisk
omstrukturering mot kunskapsintensiv och högteknologiskt industriverksamhet i
kombination med stora grupper av människor från ’andra kulturer’, vilka har
begränsade möjligheter att fasa in i dessa nya utvecklingsmönster, skapat en stad
som visar upp tydliga mönster av segregation och ojämlikhet.
I vissa stadsdelar i Nordost finns det många familjer med mycket svagt
utvecklade relationer till det svenska samhället, här finns ålderskullar där flertalet
av de unga växer upp helt utan svenska kamrater och där staden utanför den egna
stadsdelen framstår som främmande. Dessa brister i kontakten med staden
Göteborg bearbetas och kommer till tydligt uttryck i de ungas kulturer. Men det
är en verklighet som i stor utsträckning upplevs även av äldre. Skillnaderna i
levnadsvillkor har lett till framväxten av så skilda livsvärldar att de gemensamma
referenssystem som tidigare var utgångspunkt för tillhörighet och gemenskap inte
längre är självklara. För bara något eller ett par decennium sedan framstod
identiteten som göteborgare som given och relativt oproblematisk, idag är det
inte längre så. Många angeredsbor tillmäter inte tillhörigheten eller identiteten
som göteborgare någon större betydelse. Å andra sidan är det många från andra
delar av Göteborg som inte heller uppfattar angeredsborna som ”riktiga”
göteborgare. Nordöstra Göteborgs miljonprogramsområden är ena polen i det
sociala spänningsfält som idag konstituerar staden Göteborg, den andra sidan
utgörs av de mer välbärgade västra stadsdelarna. Här finns en rörelse som vill
bryta loss dessa områden från Göteborg. Staden kan mot bakgrund av dessa
utvecklingstendenser i vissa avseenden sägas vara på väg att ’falla sönder’.
Människor i samma stad lever i skilda världar och det blir i takt med att klyftorna
ökar allt svårare att se vad som förenar och håller dem samman.
Rekordåren och vändningen
Göteborg blev under 1900-talets första hälft en av Skandinaviens mer
framträdande industri och sjöfartsstäder. Utgångspunkt för den ekonomiska
expansion och den identitet som vid denna tid knöts till staden Göteborg var
hamnen, varven, verkstadsindustrin, rederierna och handelshusen. Decennierna
efter andra världskriget, fram till mitten av 1970-talet, var högexpansiva och
utgör stadens industriella glansperiod. Under åren 1975 och 2000 förändras
successivt basen för Göteborgs identitet som industri och hamnstad. Hela
Göteborgsregionen tvingas nu möta en rad av den postindustriella erans problem
och utvecklingstendenser.
2

Den ekonomiska boomen efter andra världskriget strukturerade den
göteborgska ekonomin mot tung verksstadsindustri. Hela perioden från tidigt
1950-tal till oljekrisen 1974 kännetecknas av arbetskraftsbrist och bostadsbrist.
Stora infrastrukturella investeringar görs också under denna period. Det byggs
inte bara skolor och sjukhus, utan det skapas också vägnät och kommunikationer
som förbinder de olika delarna av den allt mer utglesade staden med varandra.
Göteborgsregionens ekonomiska tillväxt och utvecklingen av
välfärdsstatens institutioner under 1960-talet ledde till en markant förbättring av
levnadsstandarden för breda grupper .
Mot slutet av 1970-talet blev det allt mer uppenbart för allt fler att en ny tid
stod för dörren. Inte minst tack vare varvskrisens aktualisering bestämde sig
kommunen våren 1977 för att tillsätta en Verkstadsindustriutredning. Denna
kom med ett mycket omfattande och gediget genomarbetat betänkande.
Ordförande i för den näringspolitiska delegation som utgjorde utredningens
styrgrupp var Sören Mannheimer. ”Den industriomvandling som sker i
Göteborg under 1970-talets andra hälft är synnerligen dramatisk: många
arbetstillfällen upphör på mycket kort tid. Det motiverar att insatserna från
samhället måste få en betydande omfattning och att insatserna måste bli av
extraordinär karaktär om omvandlingen skall kunna äga rum under socialt
rimliga former” skriver utredningen (Verkstadsindustriutredningen, s 381). Det
underskott på 10 – 15 000 industriarbetstillfällen som utredarna förväntade sig
måste mötas i Göteborg. Samhällets näringspolitiska insatser måste främst
inriktas mot forskning och utvecklingsverksamhet, marknadsföring och
utvecklandet av kreditinstitutioner. Nyetableringstakten för små och medelstora
företag sjunker under 1970-talet samtidigt som de dåliga prognoserna för
regionens långsiktiga industriella utveckling medfört att andelen teknikintensiva
företag också är i avtagande. Den kraftiga minskningen av sysselsättningen
inom varvsindustrin och stagnationen inom bil- och kullagerproduktionen
innebar att Göteborgsregionens näringsliv behövde en nyorientering. Regionen
stod inför en avgörande strukturomvandling där det var uppenbart att det
befintliga industrikapitalet måste kompletteras.
Rekordåren hade byggt på den expansionskraft som fanns i varven, SKF och
Volvo. Under 1980-talet blev Volvo den allt överkuggande industriella motorn i
regionens ekonomi. Samtidigt växte det parallellt med småbils- och
lastbilsindustrins utveckling fram en ny högt kvalificerad verkstadsindustri, till
exempel det framgångsrika truckföretaget Atlet. Volvo kunde delvis svälja den
arbetskraft som friställdes genom nedläggningen av varven och SKFs
rationaliseringar och omstruktureringar, men utan tillväxten av den offentliga
sektorn hade situationen varit svårbemästrad. Den offentliga sektorns expansion
efterfrågade inte bara arbetskraft, den krävde också nya produkter som
introducerade nya och stärkte redan befintliga industriella sektorer i regionen.
Mölnlyckes sjukvårdsprodukter, Hässles läkemedelstillverkning, Papyrus och
Ericssons högteknologiska radartillverkning kunde växa i hägnet av den
3

offentliga sektorns beställningar. Men regionens grundläggande problematik har
under de senaste två decennierna varit att den sysselsättningsintensiva
industriproduktion som under rekordåren krävde så mycket arbetskraft inte längre
behöver så många anställda. Rationaliseringar, datorisering och robotar har inte
bara gjort produktiviteten hög, denna utveckling har också förändrat dessa
företags behov av arbetskraft.
Göteborg som evenemangs-, kunskaps- och upplevelsestad
Diskussionen i kommunen om vad som måste göras var trög och trevande och
det dröjde ända till slutet av 19080-talet innan man tar det grepp som kommer
att sätta fart på stadsutvecklingen. I centrum för förnyelsen står Norra
Älvstranden. En ny vision om Eriksbergsområdet som Den Goda Staden, med
hotell, bostäder och kulturaktiviteter utvecklas. På Lindholmsvarvets forna
område utvecklades tankar om Den Lärande Staden och ett kunskapscentrum
skapades genom samarbete mellan kommunala gymnasieutbildningar, Chalmers
tekniska högskola och senare även Göteborgs universitet. Götaverksområdet,
som döptes om till Lundby Strand, förblev i viss utsträckning ett industriområde.
Här startades ett stort projekt för att underlätta en omvandlingsprocess vad gäller
underleverantörer och mindre företag med knytning till sjöfarts och
industriverksamhet. Här fanns visioner om Den Innovativa Staden.
Det tidiga 1990-talets ekonomiska kris kom i hög grad att drabba
fastighetsmarknaden. Inriktningen mot att bygga bostäder fick nu göra halt och
istället kom fokus för Eriksberg att flyttas mot att lansera området via olika
kulturprojekt. Under 1990-talet första år gjordes flera spektakulära evenemang,
allt från gigantiska rockkonserter och musikaler till sofistikerade och välbesökta
utställningar. Projekt Ostindiefararen – det vill säga bygget av ”Götheborg”, en
kopia av det skepp som förliste i inloppet till Göteborg på 1700-talet – kom
under 1990-talets senare hälft att ytterligare knyta området till ”kultur och
upplevelseekonomin”. Verksamheten vid Lundby Strand utvecklades allt mer
mot IT- och kunskapsbaserad industriverksamhet. Den vägledande visionen för
Norra Älvstranden handlar nu om att vända denna del av staden mot centrum av
Göteborg och att åter föra fram Göteborg till en världsledande roll – inte som
varvsstad men väl som kunskaps- och IT-stad.
Den göteborgska industriverksamheten kännetecknas idag också av högt
ställda kvalifikationer på sina anställda och regionen satsar på forsknings- och
kunskapsintensiva verksamheter. De mest expansiva företagen bygger sin
framgång på det utvecklingsstöd man får genom offentligt utbildade specialister
med spetskompetenser inom olika områden. Detta är också bakgrunden till att
Chalmers tekniska högskola och Göteborgs universitets medicinska fakultet är
inbegripna i den samtida omvandlingen av det göteborgska näringslivet. Astra
och Ericsson är två kända exemplen på detta samarbete mellan högskola och
näringsliv. Den expansiva läkemedelsindustrin har sitt centrum i Mölndal. På
4

norra älvstrandens gamla varvsområde finns idag Lindholmens Science Park, en
gränsöverskridande och kreativ miljö där Göteborgs IT-universitet, Sigma,
Semco, Ericsson och Volvo siktar på att utgöra ett IT-kluster med cirka 10 000
anställda.
Göteborg arbetar aktivt på att finna sin plats i den nya globala
arbetsdelningen, men det räcker numera inte med ett gynnsamt företagsklimat.
För etablering av dagens högteknologiska och kunskapsintensiva verksamheter
krävs förutom närhet till forskning och utbildning också en attraktiv och
kulturellt rik stadsmiljö. 1990-talets Göteborg har försökt lansera sig själv som
en kunskaps, kultur och evenemangsstad. Temperaturen på kulturlivet i hela
Västra Götalandsregionen har höjts åtskilligt genom den nya Operan, lokaliserad
i en maritim miljö med högt attraktionskraft. De likaså nybyggda museerna
Universeum och Världskulturmuseet, i anslutning till Liseberg, Svenska
Mässan, Scandinavium och Ullevi, har förstärkt och höjt kvaliteten på det så
kallade evenemangsstråket. Den årligen återkommande Bok och
biblioteksmässan och Göteborgs Filmfestival är andra exempel på det samtida
Göteborgs försök att möta tidens krav. Universitetets expansion och
nybyggnationer kan exemplifieras med Handelshögskolans arkitektoniskt
uppmärksammade lokaler. Göteborgs universitet ser sig självt ”som ett av de
stora i Europa” och lärosätet har, i samklang med staden Göteborgs utveckling
under de två senaste decennierna, tagit på sig uppgiften att bli det City
Universitet som kan svara mot de krav som den samtida stadsutvecklingen
ställer.
Kunskapsstaden – universitetet och förorten
Etnisk och social snedrekrytering till högre utbildning är ett väldokumenterat
nationellt problem. Situationen i Göteborg är enligt Högskoleverkets statistik,
inte lika illa som den i t ex Lund, Uppsala och Stockholm. Detta innebär inte att
läget är tillfredsställande. Det senaste decenniets allt påtagligare segregationsmönster
har fysiskt såväl som mentalt separerat nordöstra Göteborg från resten
av staden. Detta har också medfört att stadens universitet, som är beläget i
centrum, är en obekant institution för många unga och vuxna i Angered och
Bergsjön.
De ideal och motiv som låg till grund för efterkrigstidens stadsplanering
handlade om att tillgodose ett expanderande industrisamhälles krav. Detta
gjordes genom att skapa en utglesad stad med självförsörjande satellitförorter.
Dagens postindustriella samhälle ställer nya krav på stadsutvecklingen. Städer är
nu mer eller mindre tvingade att marknadsföra sig själva som varor. Denna
”branding” görs t ex genom att visa upp ett rikt kulturliv, spektakulär arkitektur,
evenemang, prestigefyllt universitet mm. Det är bland annat mot denna
bakgrund man skall förstå Göteborgs lansering av sig själv som evenemangsstad
med pulserande uteliv.
5

Den Pedagogiska institutionens flytt från Mölndal till centrala Göteborg är
ett sätt att förstärka den urbana tätheten men också ett uttryck för en medveten
strategi om att lyfta fram Göteborg som kunskapsstad. Dessa nya urbana
utvecklingsmönster är också ett uttryck för att Göteborg målmedvetet arbetar på
att hitta sin plats i dagens globaliserade ekonomi. I denna process har
naturligtvis universitetet en uppgift att fylla, bland annat genom att bidra till och
stärka Göteborgsregionens utvecklings- och framtidsmöjligheter. Men denna
form för stads- och regionomvandling visar sig inte lika gynnsam för alla. Det
finns också, vilket inte minst stadskansliets egna publikationer visar (se t ex.
Göteborgssamhällets utveckling 2009), grupper som passeras av utvecklingen
och som därigenom ofta betraktas som förlorare.
I GUs uppdrag finns ett åtagande att vara synligt och tillgängligt för alla
människor i hela staden. Mot denna bakgrund handlar den föreslagna
centrumbildningen om utvecklandet av ett utbyte eller brobygge mellan
omgivande stad och centrum som kan bidra till att utveckla såväl förorten som
universitetet i city och ge en ny dynamik åt staden som helhet med mer av
mobilitet, rörelse och möten. Genom att på detta sätt involvera förorten i
stadslivet och den högre utbildningen skapas nya förutsättningar för inkludering
av grupper som idag uppfattar sig som stående utanför den samhälleliga och
kulturella gemenskapen. För utvecklandet av stadens och regionens
framtidsstrategier är det nödvändigt att universitetet också tar tillvara de resurser
och potentialer som människorna i stadens yttre områden representerar. Detta är
bakgrunden till att en grupp forskare och lärare från Universitetet och Chalmers
sedan några år tillbaka verkat för att etablera en centrumbildning for Urbana
Studier i Hammarkullen.
6