Forser kap 4

Värderingsproblematiken 

Det fi nns tre slags läsare: Den 

ena som läser med glädje utan att 

bedöma, den tredje som bedömer 

utan glädje; och, däremellan, en 

läsare som bedömer medan hon 

läser med glädje och läser med 

glädje medan hon bedömer. 

(J.W. von Goethe i brev till J.F. Rocklitz 1819) 

I litteraturkritiken är värderingen ett oeftergivligt villkor och ett iögonenfallande 

drag, som skiljer den från andra texter om litteratur, 

sådana som vill kallas vetenskapliga eller historiskt redovisande. Kritikern 

värderar utifrån bestämda föreställningar om vad ett litterärt verk 

bör vara och vad hon själv önskar. De värderande elementen i kritiken 

är mer eller mindre explicita och värderingen har såväl estetiska formella 

grunder som externa skäl, där det är diktverkets intellektuella, 

moraliska eller politiska kvaliteter som får bestämma dess värde för 

kritikern. 1 

Så länge det har funnits diktning har den värderats, gillats eller 

förkastats. Litteraturen insisterar på dialog om världsbilder, ställer 

problem under debatt och hävdar skönhetsvärden. Inte underligt 

därför att den är föremål för värderingar och meningsmotsättningar 

och att den får oss att bekänna färg och känna smak respektive 

avsmak. 

Aristoteles Poetik är en analytisk beskrivning av diktkonstens 

former och verkningsmedel, men den har också använts som en 

normerande handbok. Platons dialoger rymmer hittills inte anti- 

Forser kap 4 111 

01-12-10, 17.41 

111

kverade synpunkter på både relationen mellan världen och diktens 

efterbildningar och den harmoniskt organiserade helheten i de 

enskilda diktverken. I den anonyma skriften Om det sublima (eller 

Om litterär storhet som den heter i Jan Stolpes nyöversättning från 

-97), ibland tillskriven retorikern Longinos från 200-talet, diskuteras 

litterär kvalitet på så subtilt vis, att texten varit föremål för tolkning 

och kommentar in i vår tid. Alexander Pope förklarade i An 

essay on criticism hur god dikt skulle kunna skapas och dålig undvikas. 

Om dem, som inbilla sig vara poeter heter Samuel Triewalds 

tillrättavisning av dem som inte rätt brukat det poetiska förståndets 

måtta. G. E. Lessing gjorde upp med regelkritiken och röjde 

väg för romantikens subjektiva kreativitet. Med den blir den fi losofi 

ska betraktelsens hybridform litteraturkritikens akademiska genre 

och bröderna Schlegel ger sofi stikerade synpunkter på diktens verkningsmedel. 

Det ligger i den estetiska poetikens sak att steget mellan »är» och 

»bör vara» är kort. Beskrivningen implicerar också rekommendationer. 

Men också skönlitteraturen själv är en litteraturkritikens historia. 

Litteraturens historia är fylld av omdömen om vad som är bra 

eller dålig dikt och konst. Aristofanes angriper sina kolleger i sina 

komedier och låter Aischylos och Euripides disputera i Grodorna. 

Horatius s.k. skaldebrev och Ars poetica är dikt om dikt, där skalden 

diskuterar vad som »är sant och passande». Den isländska sagan har 

sina normsystem och den klassicistiska dikten ger otvetydigt besked 

om rätt eller fel i konsten. Hos Shakespeare får Hamlet klargöra 

vad som är god respektive dålig skådespelarkonst och ger gestiska 

anvisningar för realismen på scen. Goethe legerar gestaltning och 

estetisk teori i Wilhelm Meister. I Sverige skriver Atterbom litteraturkritik 

som bunden vers i sina Recensionsblommor. Litteraturhistorien 

räknar många diktarkritiker. Det offentliga meningsutbytet 

om litteratur har förstås sett långt fl er former än så. Den litterära 

debatten har förts med satirens, parodins och nidvisans uttryck. 

Paradexemplet i svensk litteratur är paskillen Markalls sömnlösa 

nätter (1820–21) och dess följdskrifter som blev slutuppgörelsen 

mellan gamla och nya skolan. Den striden fördes bland annat med 

hexametersatirens klassiska vapen. 

112 


01-12-10, 17.41

Omfånget hos begreppet litteraturkritik är större än vad vi vanligen 

tänker oss och kritikens och kritikens historia är alltså långt 

mycket längre än tidningspressens och dess genrer fl er än de som 

följt med pressen. Men det är där den får sin publika form, när 

det nya blir föremål för analys och kommentar i en genre av stor 

hållfasthet. På 1700-talet etableras litteraturkritik i engelska tidskrifter 

såväl som i svenska tidningar. Den diskuterande anmälan har 

då fått forum som ännu består och kritiken skapar nya formspråk 

bestämda av de borgerliga offentlighetsformernas krav på debatt och 

diskussion. Den ungerske marxistiske litteraturteoretikern Georg 

Lukács ser kritiken som en ofrånkomlig del av den kapitalistiska 

arbetsdelningen. När tidningar i kapitalets koncentrationsprocess 

underordnas förlagen, blir recensionerna del av reklamapparaten 

och den kritiska meningsyttringens frihet på så sätt ett högst villkorligt 

förhållande. 

Det är nu yrkeskritikern börjar etablera sig. Förlag, tidskrifter 

och tidningar är hans förutsättningar. Från att tidigare ha varit 

en samtalare i litterära salonger eller på caféerna professionaliseras 

kritikern och tar på sig en offentlig roll och företräder smak och 

omdöme för en publik, som han inte känner och gällande författare 

som han distanserar sig till. Omvänt blir han i den processen viktig 

för författaren eftersom han taxerar dennes värde på marknaden. 

I Sainte-Beuve och George Brandes har 1800-talets nya litteraturideal 

sina mest infl ytelserika uttolkare och propagandister, 

verksamma i den nya pressens slagkraftiga offentlighetsformer. 

Sainte-Beuves Causeries du lundi och Nouveaux lundis publicerades 

under 18 år varje vecka i en paristidning. Samlade fyller de 28 band. 

Genremässigt är de lika mycket litterära porträtt och essäer som 

recensioner av enskilda verk. Men med utrymmen till sitt exklusiva 

förfogande som snart inte skulle fi nnas mer i dagspressen. 

Redan en sådan revy visar att tal om och värderingar av diktning 

har haft skilda formspråk och texttyper. Recensionen, koncentrerad 

på företrädesvis ett litterärt verk, är en genre som utvecklas i tidningarnas 

nyhetsmedium. Så har man också talat om recensionen 

som ett telegram. Dessförinnan fanns diktarkritiken, essän och det 

fi losofi ska brevets resonemangstyper för synpunkter på diktens art 

och värden. Några av 1700-talets mest tankedigra estetiska utlägg- 


01-12-10, 17.41 

113

ningar sker i den fi ktiva brevgenren. Schillers Briefe über die ästhetische 

Erziehung des Menschen tillhör den, för att nu nämna den 

kanske mest berömda. 

I kritikens historia har jämförelsen och värderingen, överblicken 

och det särskiljande omdömet slagit följe. Det är kritikerns referenssystem 

som gett honom auktoritet att värdera och rangordna. Varje 

tillägnelse av ett diktverk har ett värderande inslag, oftast som en 

omedveten kalkyl om att läsningen är mödan lönt. Den typen av 

värdering pågår orefl ekterat som ett slags smakreaktioner och igenkännande. 

Men på mer överlagd nivå är den värderande verksamheten 

i grunden kontroversiell. Hermeneutikern Hans-Georg Gadamer 

påstår att så snart vi gör oss estetiskt medvetna skapar vi ett avstånd 

till verket, »främmandegör» det i förhållande till vår första spontana, 

intima läsupplevelse. 2 Det estetiska omdömet är uttryck för en 

sådan distansering och litteraturkritiken har som sin förutsättning 

att omedelbar tillägnelse växlas över i diskursivt hanterbar refl ektion. 

Finns där objektiva grunder för värdeomdömen? Frågan infi nner 

sig för var och en som är pretentiös nog att delge okända andra 

sina meningar om och synpunkter på ett konstverk. Filosofer och 

estetiker har svarat än ja, än nej. Värdeobjektivisterna har ifrågasatts 

av värdesubjektivisterna. 

När Jurij Lotman i Den poetiska texten hävdar, att en dikts värde 

är ofrånkomligt kopplat till dess språkliga täthet och frånvaro av 

redundans, gör han anspråk på objektivitet. »Bra dikter är sådana 

som överför information (av alla slag), dvs. som inte kan gissas i 

förväg», skriver han i sitt kapitel om »bra» och »dålig» poesi, och 

tillägger att det betyder, att bra dikter »är sådana som vi idag inte 

kan generera artifi ciellt och om vilka det inte är bevisat att de går 

att generera artifi ciellt». 3 För Lotman är det självklart att taxeringen 

av denna täthet utfaller lika bland alla dem som har kompetens 

nog för att studera det lyriska språket. Samma absoluta krav, om än 

på vagare grunder, ställer Ezra Pound när han om den betydande 

dikten säger, att det är en som använder minsta möjliga antal ord. 

»Great literature is simply language charged with meaning to the 

utmost possible degree». 4 

114 


01-12-10, 17.41

För värdesubjektivisten är kvaliteten däremot enbart en funktion 

av kritikerns eller läsarens möte med dikten. Olika läsare svarar 

på olika sätt på verkets tilltal och någon diktkvalitet i sig existerar 

inte. Inget »är» si eller så i diktverket. Verket är bara något som 

framkallar en upplevelse. Värde har dikten bara relativt sina läsare 

och skilda värden produceras av skilda läsare. Värden är kulturella 

konstruktioner avhängiga kön, klass, perspektiv och de varierar med 

dem. Konsensus och kanon blir därmed en falsk dröm hos dem som 

förutsätter, att deras institutionaliserade maktpositioner är givna. 

I ett av skillnader bestämt kulturellt nu måste med nödvändighet 

också värderingarna av konsten och dikten variera. För vem skall 

annars avgöra saken, blir den besvärande frågan för objektivister att 

besvara i en värld utanför Verona. 

Om objektiva förhållanden rådde i den värld där skönlitteratur 

möter läsare, skulle det vara svårt att förklara alla meningsskiljaktigheter 

kritiker emellan, säger dessa kritiker av värdeobjektivismen. 

Enighet skulle då kunna uppnås på samma odisputabla sätt som 

enighet om fysiska storheter och de använda kvalitetskriterierna 

skulle ha ovedersäglighetens evidens. Objektivisterna svarar med att 

erinra om den stabilitet i värderingar som råder bland dem som 

ingår i klassen av skolade läsare. Kvalifi cerade läsare är en förutsättning 

för att rätt bedöma litterär kvalitet. Rustad till tänderna med 

all nödvändig estetisk-teknisk kunskap, erforderliga jämförelsematerial 

och välutvecklad traditionsmedvetenhet upprättar de kritiker 

som är värda namnet sina intersubjektivt giltiga och bestående hierarkiska 

ordningar. 

Resonemanget förlorar förstås sin styrka så snart omdömena jävas 

av lika men annorlunda kvalifi cerade läsare. 

Vad är det vi gör när vi värderar ett diktverk? Vad är det vi värderar 

och vad innebär det att fälla värdeomdömen om ett diktverk? 

Oftast är värderingen en spontan reaktion, långt från en systematiserad 

sammanfattning av en kritisk refl exion över det aktuella 

verket. Vi uttrycker vårt välbefi nnande och vår entusiasm och kan 

under inte alltför ojämlika förhållanden stå ut med att det vi urskiljer 

som kanel kallar andra för skit. Den estetiska argumentationen 

är på den nivån inte intressant och vi skulle kunna svara var och 


01-12-10, 17.41 

115

en som frilägger brister i det diktverk som har vårt gillande, att det 

spelar ingen roll. Vi uppskattar det ändå. 

Harry James, romanförfattaren, hävdade att ingen estetisk analys 

kan slå ut »I like»-testet. »Nothing will ever take the place of the 

good old fashion of ’liking’ a work of art or not liking it: the most 

improved criticism will not abolish that primitive, that ultimate 

test.» 5 

Det krävs att man känner sitt symboliska värde och vet sitt kulturella 

kapital för att man öppet skall våga möta den kvalifi cerade kritiska 

refl ektionen med sådan självkänsla. Men icke-explicit hävdad 

är reaktionen elementärt verksam i vårt sätt att förhålla oss omedelbart 

värderande och väljande till konsten. 

Filosofen G. E. Moore, den analytiska skolans grundare, talade 

om det naturalistiska misstaget i diskussioner om etik. Det som 

består i att man defi nierar det goda i en annan kvalitet. I t.ex. nytta, 

glädje eller njutning. Inför varje sådan restlös bestämning är det 

möjligt att fråga sig om det verkligen är nyttan eller glädjen eller 

njutningen som är det goda. Ja, denna handling ger mig njutning. 

Men är den bra, kan vi undra utan att bli självmotsägande. Det är 

Moore’s berömda »The open question-argument». 

Resonemanget låter sig överföras på estetikens område. Är det 

verkligen konsekvensen, komplexiteten eller för den delen nyttan 

som gör att vi tillmäter ett diktverk högt värde? Det är en öppen 

fråga. De och liknande kvaliteter kan nog också observeras i en värderande 

granskning som ändå utfaller negativt. För Moore är den 

kvalitet vi benämner »bra» eller »gott» en odefi nierbar, icke-reducerbar 

egenskap, en enkel, icke-naturlig. Att »god» enligt Moore refererar 

till en icke-naturlig egenskap betyder, att denna egenskap inte 

låter sig defi nieras; inte kan tillskrivas naturen men likväl har objektiv 

existens. 6 Det gör honom till en objektivist i värdefrågor. Intuitivt 

vet vi att kvaliteten är där när den fi nns där, hävdar Moore. 

Samma hållning väckte stor uppmärksamhet, när den utan fi losofi 

historisk traditionsanknytning och i något mer provokativ form 

mot slutet av 90-talet företräddes av Stig Larsson i ett svenskt tids- 

och kulturklimat kännetecknat av långtgående relativism. 

Filosofer av den s.k. logiskt-positivistiska skolan avvisade varje 

objektivistiskt eller fundamentalistiskt försök att komma runt »I 

116 


01-12-10, 17.41

like»-testet. Dess kanske främste företrädare Alfred Jules Ayer 

påstod, att värdeomdömena »bra» och »dåligt» helt enkelt inte refererade 

till något annat än ett känslomässigt gillande respektive ogillande. 

Omdömet beskrev inget, det var bara ett känslouttryck. 

»Emotivist» har han följaktligen kallats, Ayer. Kritikhistorien är 

fylld av mer eller mindre medvetna emotivister. 

I Sverige hade uppsalafi losofen Axel Hägerström några decennier 

tidigare, och före den positivistiska fi losofi n etablerat sig, resonerat 

på ungefär samma sätt i sina utläggningar om värdenihilismen. De 

värderande utsagorna hade inget med verkets (eller handlingens) 

kvaliteter att göra utan bara med värderarens sinnesstämning och 

känsloliv. Omdömen »handlade» inte om något utan var ett grymtande 

eller ett skrik och ett stön. De saknade sanningsvärde. »Bra» 

är till skillnad från »rött» inte något beskrivande begrepp. 

Värde är en sak, värdering en annan. Värdeobjektivisten fastställer 

konstverkets kvalitet som om det handlade om att taxera en 

varas värde. Den som hävdar att en dikt är »bra» tvingas i så fall 

hävda att kvaliteten är lika uppenbar som det röda skynkets färg. 

Det ger honom problem i relation till samtida sociologiska förhållanden 

såväl som i förhållande till historiens ändrade värdemönster. 

Värdesubjektivisten får å sin sida svårigheter med att förklara konsensus 

och relativ stabilitet mellan människor och tider på estetikens 

område. Värderelativister av skilda slag och radikalism hävdar, att 

varje estetisk skiljedom måste ta hänsyn både till det som värderas 

och den som värderar. Att leta efter värden i ett konstverk är att 

empiriskt fastställa förhållanden. Men där fi nns ingen kausal relation 

mellan det arbetet och ett värdeomdöme. Ringa värde och stor 

upplevelse med åtföljande positiv reaktion är ingen ovanlig erfarenhet 

för den som tar del av konst. Det är inte heller det omvända 

förhållandet. 

Under 1900-talets andra hälft har värderingarna och argumenten 

för dem i litteraturkritiken systematiserats efter främst två linjer. 

Nykritiker och deras efterföljare i textobservatörernas skola har 

riktat uppmärksamheten mot konstverket som sådant och hävdat, 

att grunden för en gemensam värdering och för kanonbildning inte 

kan sökas någon annanstans än där, i objektet. Monroe C. Beardsley 

tillhandahåller tre som han hävdar alltid användbara måttstockar för 


01-12-10, 17.41 

117

mätning av estetiskt värde. »Unity», »complexity», »intensity». Med 

dem i handen kan kritiker jämföra olika enskilda konstverk och 

beräkna deras olika förmåga att ge rik estetisk upplevelse. Men i det 

resonemanget rör sig Beardsley mellan konstverket och värderaren. 

Han förutsätter såväl att estetisk upplevelse är mål och mening med 

konsten som att det är möjligt att intersubjektivt fastställa vad som 

är »unity», »complexity» och »intensity». Dessa begrepp är emellertid 

samtliga beroende av den värderandes perspektiv och upplevelsepotential. 

7 

Beardsleys kategorier är så generella, att de inte ger rättvisa åt 

den observationsförmåga som senare nykritiker och språkanalytiker 

har utvecklat. Riffaterres matris-, modell- och hypogrambegrepp är 

utvunna ur sofi stikerad textanalys och använda som beskrivningsgrund 

för dikttolkningar. Men det är uppenbart att de också ligger 

till grund för normer och värderingar av den litterära texten. På så 

sätt ingår de i den objektivistiska traditionen av litterära värdebestämningar. 

I annan riktning har Reader-responseteoretikerna arbetat. Deras 

receptionsanalyser ställer läsarens svar på diktens tal i fokus och 

söker på olika sätt ringa in skilda upplevelser av diktverket. Perspektivet 

är därmed relativiserande i förhållande till de försök att 

fastställa betydelsemängder och textstrukturer som ingått i den 

nykritiska traditionen. Självklart är också värderingsfrågan brännande 

för denna skolbildning. Den ställer läsaren i centrum och 

relativiserar på så sätt kanon och accepterar inte någon »riktig» tolkning. 

»Riktig» i förhållande till vad, frågar receptionsanalytikern och 

sätter därmed också frågetecken för auktoritativt framförda värdeomdömen. 

Inriktningen »populariserar» relationen till den västerländska 

litteraturhistorien och ställer sig vid sidan av diskussionerna 

om vad som konstituerar en klassiker. När T. S. Eliot slår fast, att 

där i konsten fi nns ett ofrånkomligt »maturity»-kriterium och att en 

större grad av meningskomplexitet är att föredra framför en mindre, 

frågar receptionsestetikern för vem och när. 

Receptionsanalysens empiriska redovisningar av faktiska läsningar 

och deklarerade värderingar tydliggör, att varje diskussion om konst, 

dikt och värdering är institutionellt bestämd. Kriterierna och värdeomdömena 

är bara relevanta för dem som är verksamma inom det 

118 


01-12-10, 17.41

som för tillfället bestäms som institutionen Litteratur eller Konst. 

Normeringarna sker innanför mediala och kulturella dominansförhållanden 

och gott och dåligt är alltid historiskt och kulturellt 

betingade kriterier. 

Under vänsterns år, 1965–75, relativiserades då gällande kanon 

i den akademiska västerländska kulturvärlden med konsekvenser 

för bokproduktion och läsarvanor. »Elitkultur» nedvärderades och 

»folkkultur» uppvärderades. 

Under kvartsseklet därefter klargjorde feministisk kritik, att kritikens 

observationspunkter i skönlitteraturen hade sina genusmässiga 

skäl och att nya perspektiv gav nya tolkningar av den litteraturhistoriska 

traditionen. Med det följde nya värderingar av det som uppfattats 

som allmänmänsklig norm. Nu hamnade i stället »undantagen» 

i fokus och undantagen måste räknas inte bara i klass utan också 

i kön och blev lika många som normens representanter, hävdade 

feminister. Kanon var en följd av manliga beslut och av män uppställda 

kriterier för vad som skall räknas som värdefullt. 

Förträngningar och osynliggöranden och undertryckta erfarenheter 

uppenbarades i genusbestämda psykosociala läsningar av frigörande 

och således värdebemängda läsningar. Feminister kunde 

överskrida det manliga centralperspektivet och bryta med handlingsorienterande 

berättelser och i stället visa att stora delar av den 

av kvinnor skrivna litteraturen handlade om att iscensätta rum för 

kvinnoerfarenheter. 

Det är bedömningar av det litterära verkets emancipatoriska möjligheter 

som avgör dess värde för litteraturkritikern som feminist. 

»Den viktiga uppgiften är att bryta det omedvetna manscentrerade 

seendet. Fallocentrismen, fallosnarcissismen», för att citera Birgitta 

Holm, en av förgrundsgestalterna i det feministiska genombrottet 

på de inhemska akademierna och kultursidorna. 8 Paradexemplet på 

hur genusbestämningen av litterär perception och värdering kan 

se ut, stod litteraturvetaren Pil Dahlerup för redan i tidigt 70-tal, 

när hon höll fram två recensioner av poeten Cecil Bødker. Det var 

samme recensent som hade skrivit dem. I den första där han trodde, 

att Cecil Bødker var en man skrev han entusiastiskt: »Det var länge 

sen vi upplevde en diktare med en så rik känsla för naturen. /.../ 

Bara en pojke eller en åldrad man fattar och känner på det sättet.» 


01-12-10, 17.41 

119

Nästa gång han recenserade Bødker hade han blivit upplyst om 

att författaren var en kvinna och nu det blev det annan färgning 

av texten: »Hennes styrka och charm ligger alltjämt i den lilla, väl 

träffande iakttagelsen av den levande naturen /.../ en liten dikt om 

livet /.../ tre små strofer». 9 Av en rik diktare hade det blivit en liten 

kvinna. 

Postkolonial teoribildning har uppmärksammat strukturellt sett 

samma felsyn, som feminismens litteraturvetare iakttagit vad gäller 

det som räknats som kulturarv och tradition med åtföljande förändringar 

vad gäller värdeomdömena. En västerländsk ideologibestämd 

uppfattning av norm respektive undantag, vi och de, har gett orefl 

ekterad historieskrivning, inordningar och uteslutningar. Förutfattade 

meningar har bestämt som centrala värden det som ingått i den 

dominerande imperialistiska självsynen. Var börjar världen, är den 

enkla fråga som den postkoloniala kritiken, ber oss besinna. När 

den perspektiviska mittpunkten inte längre kan upprätthållas ens 

på västerländska universitet och kulturella institutioner, relativiseras 

de traderade värdena och kritiken blir till stora delar en fråga om 

omvärderingar. I en epok när platsens betydelse ter sig mycket mer 

problematisk och komplex än under hemorts- och nationalstatsideologins 

starka skeden är normsystemen inte längre möjliga att 

ta för givna. »I takt med den kulturella globaliseringen förändras 

också tolkningsgemenskapernas – kvalitetsbedömningens – villkor», 

skriver Stefan Helgesson i en ofrånkomlig betrakelse om konst 

och kultur i antologin Sverige och de Andra. 10 Hans modesta förslag 

är att den kritiska bedömningens auktoritet måste bli föremål 

för refl ektion i en kulturellt ny tid som ifrågasätter västeuropeisk 

identitet och referensvärld. Socialt arv och kulturell kompetens 

bestämmer våra tillkännagivanden på fältet, för att tänka med Pierre 

Bourdieu. Vår smak är »habituell». 

Harvardprofessorn som på studentens fråga, om han tyckte att 

det fanns något som han reservationslöst beundrade i västerlandets 

litteratur, svarade: »Yes, most of Antigone and the third act 

of Racine’s Phèdre», sätter med det svaret pedagogisk punkt för 

den omisstänksamma förhävelsen. 11 Inte ens en sentida kanonvårdare 

som Harold Bloom vill längre göra sig till tolk för en sådan 

centrism. Den sociala skiktningen och utgränsningen i värdetrade- 

120 


01-12-10, 17.41

ingarna har gjorts uppenbar av den anti-etnocentriska kritiken. Det 

vi ser och tillägnar oss är det vi har glasögon och begrepp för att 

upptäcka. En fast kanon i en destabiliserad värld, där det oavbrutet 

pågår kulturella omförhandlingar, överföringar och översättningar 

blir en alltmer anakronistisk föreställning. Utanför några högkulturens 

reservat framstår den som exotisk. 

Belyser man fältet så här svepande blir det tydligt, att varje litteraturstudium 

är nära förbundet med kritikens fundamentala uppgifter 

att jämföra och värdera. Konstverket i sig är konstituerat av 

kvaliteter som kan kallas värden. När det granskas är värdeomdömena 

både implicita förutsättningar och mer eller mindre explicita 

konsekvenser av analysen. Varje värdering är subjektiv men den har 

också sina historiska och kulturella skäl. Värdena har sin grund i 

diktverken men de är inte odiskutabla och de är inte alltid närvarande 

utan realiseras av bestämda individer. Kvalitet är inte något 

som med van gest kan plockas från bokhyllan. 

Vi kan vända oss bakåt i historien och vi kan röra oss ut i samtiden. 

Värderingarna är ett spel mellan diktverkets svar och våra 

frågor och det är i denna historiskt kulturella interaktion som värdekvaliteter 

blir identifi erade och upplevda värden. 

Vi använder olika kriterier för våra värderingar vid olika tillfällen. 

Än söker vi utmaningar, än bekräftelser, ibland nytta, ibland 

nöje. Kanske litet mindre självklart men ändå svårt att bortse från 

är att olika sociala grupper prioriterar olika slags kriterier och argument 

för att påstå att en bok är bra eller dålig. 1600-talets franska 

hovkultur höll sig med andra normer än 1970-talets amerikanska 

feminister… De bedömde litteraturens uppgift och funktion på vitt 

skilda vis. Konstens symboliska funktioner står mot dess praktiska 

hos dess olika brukare. 

Värderingen innebär att vi tillskriver diktverket värde. Det är inte 

givet att någon annan gör samma tillskrivning. Men förhållandet är 

öppet för diskussion och argumentation. 

I den positivistiska litteraturvetenskapliga traditionen har det 

varit en efterhängsen föreställning, att den vetenskapliga verksamheten 

handlar om beskrivningar och att värderingarna är något 

som hör dagskritiken till. En sådan orefl ekterad inställning lever 

kanske fortfarande kvar i mer elementära pedagogiska sammanhang 


01-12-10, 17.41 

121

trots att den på goda teoretiska grunder avlivats sedan länge. Redan 

Wellek hävdade i sin och Warrens Theory of literature, att varje diktverk 

inte bara är impregnerat av värden utan i sig själv utgör en 

struktur av värden. För Wellek är studiet av litteratur förbundet 

med verksamheten »criticism» och den handlar till sist om värderingar 

och omdömen. »The common divorce between literary criticism 

and literary history has been detrimental to both», lyder hans 

sammanfattning. 12 

Diktverkets fi ktiva värld är genomvaloriserat och låter sig bara 

mycket rudimentärt hanteras i analys utan att värderingar styr frågorna 

och förmedlar traditioner. Den ambitiösa tolkningen av ett 

verk kommer med nödvändighet också att innebära en värdering av 

det. 

Om inte litteraturstudiet refl ekterar värdefrågor måste det reduceras 

till titelregistrering och kronologier. Kritiken har alltså inte 

bara sina vägledande skäl utan också sina vetenskapliga, när den 

låter värderingen ta plats i sina texter. 

1940- och 50-talens »new criticism» med dess akademiska analysmetoder 

och scientistiska ambitioner på litteraturstudiets område 

i den anglosaxiska världen, gav Kritik exklusiv position på fältet. 

Kritikern blev i engelsk och amerikansk universitetsmiljö mästarläsare 

och intellektuellt orakel på humanioras område. F.R. Leavis, en 

av de mest infl ytelserika bland de nya kritikerna – om än en »totalist» 

när det gäller bedömningsgrunder – och en av männen bakom 

tidskriften Scrutiny (1932–53), kunde med oreserverad självkänsla 

å kårens vägnar hävda: »A real literary interest is an interest in 

man, society, and civilzation, and its boundaries cannot be drawn». 13 

Hans krav på litterär kvalitet var puritanskt stränga och allt som var 

mediokert förkastade han och hans kolleger med brutal uppriktighet, 

inte sällan med någon syrlig kommentar om samtida »demokratisering 

av kvalitetskraven». 14 

Kritikern kunde som uttolkare urskilja sig som författarens 

jämlike och göra sig till specialist på ett område, där allmänna 

impressioner tidigare ofta varit diskursens primitiva kännetecken. 

Litteraturkritikerns uppgift är i Leavis måttlösa formulering, att 

uppnå en »fullständig reaktion» på den litterära texten. 15 

122 


01-12-10, 17.41

Med sådana pretentioner ifrågasätter nykritiken den gräns mellan 

vetenskap och kritik på litteraturstudiets område som tidigare präglat 

inte minst den svenska akademiska traditionen. 

Centralgestalten i denna etablering av kritikern som inbegreppet 

av den samtidsintellektuelle är T. S. Eliot, »the fi rst unacademic 

critic who sounds like an academic critic», som utgivarna av The 

Cambridge history of literary criticism, vol 7, skriver. I sin essä »How 

the critic came to be king» anger Stefan Collini tre tankefi gurer 

med vilka Eliot och av honom inspirerade samtida kritiker förnyade 

sättet att se på och värdera diktning. 16 För det första poängerades i 

den nya kritiken det litterära verket som estetiskt objekt med annan 

språklig funktion än den som präglar såväl vetenskapliga påståenden 

som moraliska imperativ. J. C. Ransom talade om »the special 

ontology of the poem». För det andra gjorde kritikern författaren 

rangen stridig som auktoritet på den litterära texten. Författarens 

avsikter hade inte tolkningsföreträde framför kritikerns läsning, hävdade 

med framgång anti-intentionalisterna. För det tredje påstod 

den nya kritiken, att det litterära verkets betydelse kunde mätas 

med dess förmåga att balansera och hålla samman en maximal komplexitet. 

Diktens grad av »tension» blev ett värdekriterium för den 

sig som icke-ideologisk presenterande nykritiken. I. A. Richards 

påstod att poesi är den mest fulländade formen av ett yttrande, R. 

P. Blackmur att form är ett sätt att tänka och Cleanth Brooks att 

litteraturkritikern anlägger ett både rikare och mer integrerat sätt 

att se på det språkliga meningsskapandet än vad en praktisk eller 

en vetenskaplig diskurs gör. »Exploiting the cultural capital of ’diffi 

culty’, made newly powerful by modernism, the New Critics could 

also fend off some of the perceived challenges of ‘middlebrow’ culture», 

skriver Collini med referens till John Guillory och dennes 

bok Cultural Capital (1993). 

Med en sådan grundsyn på diktverket och det litterära språkets 

konstitutiva drag kunde nykritiken genomföra en valorisering av 

hela fältet skönlitteratur i stället för att mer trivialt ägna sig åt att 

skilja enskilt gott från enskilt dåligt på området. Det var litteraturens 

distinktiva drag, att den med sin komplexa integration av språkets 

skilda funktioner i en meningsfull helhet i sig representerade ett 

högre och rikare värde än vardagskommunikationens pragmatiska 


01-12-10, 17.41 

123

språk. Det blev nykritiken som förmådde se och beskriva den stora 

dikten som t.ex. en »well-wrought Urn». Det är lätt att se hur ett 

sådant synsätt, med dess radikala vändning bort från både författaravsikter 

och socialt kontextualiserade meningssammanhang för 

dikten, innebar en mycket tydlig indirekt och negativ värdering 

av politisk dikt och litteratur som humanistisk ideologi. Att inte 

tjäna. Det är det enda uppdrag som nykritiken kan tilldela den stora 

dikten. Diktens moral hette form. Icke uttalad är detta likväl den 

postulerade grundvärdering, eller skall vi säga terminalvärdering, av 

diktens språk och uppgift som bestämmer hur nykritiken i elitistisk 

anda hierarkiserar litteraturens historia. Ideologin som värdekriterium 

tenderar alltid att utifrån för tillfället gällande konjunkturer 

och ståndpunkter premiera de medelmåttiga författarskapen. 

Dess synsätt kom att bli den akademiska försvarslinjen mot 

de krav på nytta, politisk relevans och korrekta åsikter, genusrättvisa 

och relativiseringar av etnocentrismens perspektiv som under 

1900-talets sista kvartssekel fi ck starka förespråkare bland en ny 

generation akademiker och kritiker. Och som på nytt betonade att 

det litterära verkets mening och struktur inte låter sig förstås frikopplade 

från dess historiska samtid. Det nya seklets litteraturkritik 

är ideologikritikens återkomst. Teoretiskt uppdaterad och, när den 

är som bäst, med fl er komplicerade frågor än enkla svar. 17 

Värdeteorierna på estetikens område brukar grupperas i externa 

och interna. (»Extrinsic» och »intrinsic» är genomgående distinktion 

hos Wellek & Warren, när de diskuterar sätt att förstå och att 

värdera skönlitteratur.) När Platon hävdade, att bara de diktverk 

som tjänade statens syften kunde kallas goda, lägger han en extern 

eller en instrumentell värdegrund för diktkonsten. När Aristoteles 

i Poetiken beskriver dramats dramaturgi och regler blir hans utredning 

samtidigt normativ och de genrebestämda värderingarna han 

gör är interna. Estetikens historia innehåller mängder av systematiseringar 

av såväl sådana yttre som inre skäl för att hålla ett diktverk 

högre än ett annat. Platons argumentation är ideologisk och 

den traditionen har sina bekännare bland engagerade religiösa läsare 

såväl som bland de litteraturens kommissarier, som med nationalistiska, 

socialrealistiska och radikalfeministiska argument entydigt 

velat bestämma litteraturens uppgifter och dess mål. 

124 


01-12-10, 17.41

Platon värderade fi ktionen lågt. I förhållande till idéns urbild 

kan dikten bara vara en skugga av en skugga. Andra som refl ekterat 

över diktens ideologiska roll har i stället betonat dess emancipatoriska 

och kritiskt-utopiska dimensioner. I diktens värld kan det 

ännu inte realiserade få sin eggande gestaltning. Det perspektivet 

har bestämt litterära värderingar inte minst under modernismens 

1900-tal. Kampen mot den falska försoningen har varit gemensam 

angelägenhet för diktare och kritiker i det århundradet – för Kafka, 

för Adorno och för Benjamin. 

Aristoteles analys lägger å sin sida en grund för ett retoriskt analytiskt 

intresse för diktens verkningsmedel och organisationen av 

dem innanför estetiskt funktionella gestalter och mönster. Där fi nns 

referenser till hans poetik i nutida manualer om »the art of dramatic 

writing». I en grov uppdelning mellan estetiska och icke-estetiska 

skäl för litterära värderingar hamnar Aristoteles begrundan av diktningens 

värde bland de estetiska. Liksom förstås Ezra Pounds påståenden 

om den goda konsten och litteraturen som den som är mest 

exakt. Den konsten är »alltigenom värdefull, hur ’omoralisk’ den 

är», säger han i ett av sina avfärdanden av varje nyttosynpunkt på 

konstens uppgifter eller externa krav på dess uppgift. 18 

Sven Møller Kristensen, den danska litteratursociologins stora 

namn, försökte i efterkrigstidens engagerade anda, systematisera 

värderingsfrågorna i litteraturkritiken genom att kategorisera vad 

han benämnde ensidighetens värderingar i den samtida kritiken. 19 

Utilitarismen, emotionalismen, dokumentarismen och purismen 

kallade han de dominerande värdeargumentationerna på diktens 

område: Att värdera verket efter dess tendens. Efter dess förmåga 

att väcka känslor. Efter dess påstådda »realism» och giltiga bilder av 

världen utanför dikten. Efter dess experimenterande materialinriktade 

innovationer eller estetiskt formella konsekvens. 

Tre yttre och en inre resonemangstyp alltså. Mot dem ställde han 

helt sonika totalitetens synsätt – en helhetsuppfattning av verket, 

som gör reda för och bedömer dess språk, komposition, enhetliga 

mångfald men också dess betydelse i den samtida idédebatten såväl 

som dess allmänmänskliga appeller. En kritiker med alla de strängarna 

på sin lyra är Georg Brandes med sin blick för vad han kal- 


01-12-10, 17.41 

125

lade »Det uendeligt Smaa og det uendeligt store i Poesien», menade 

Kristensen. 

Kristensens tulipanaros kan te sig självklar och alltför snabbt 

överräckt. Men argumentationen om gott och dåligt i litteraturkritikens 

historia låter sig i stora stycken relateras till en handfast mångsidighet 

av det slag som Kristensen rekommenderar. Skilda perioder 

och olika kritiker väljer sina ensidigheter men de samlade bedömningsgrunderna 

rymmer både interna och externa skäl av dessa slag. 

Mängden av dem garanterar kvalifi cerad oenighet mellan dem som 

läser och värderar. 

Också forminriktade inre värderingsgrunder kan bli verksamma 

för bedömningar av diktens samhälleliga betydelse. Lennart Hellsing 

har berättat, att han satsade på ordlekslitteraturen 1945, när 

Europa låg i spillror. Det var hans Non serviam – för framtidens 

skull. En litteraturens Off duty i barnens tjänst. 

När Georg Boas i sin infl ytelserika Primer for critics skulle 

bestämma innebörden av utsagan »Paradise Lost is a great poem», 

fann han att dess betydelse var åttafaldig. De tolkningar han gjorde 

blandade inomlitterära värderingar med instrumentellt kognitiva 

och emotionella. 20 

Jørgen Dines Johansens systematiseringar från början av 1980-talet 

av den genomvaloriserade litteraturkritiska texten rymmer mimetiska 

bedömningar, strukturella värderingar, omdömen om författarens 

fantasikraft och etiska och politiska kriterier för värdeomdömena. 

Hans värdekategorier uppmärksammar – helt tidsenligt – mer den 

litterära textens icke-referentiella funktion, dess enhet och konsekvens 

t.ex., än vad Møller Kristensens humanistiskt ideologiska 

grundvärdering gör. Men de möjliga argumenten för bedömningarna 

känner man igen från en tid till en annan. Också Dines Johansen 

förkastar ensidighetens värdesynpunkt och deklarerar, att en så 

komplex storhet som en litterär text kan inte värderas efter en enkel 

norm. Om det goda budskapet är illa uttryckt är diktverket lika 

misslyckat som den meningslöst konstfärdiga uppvisningen. 

Johansens kollega Morten Nøjgaard urskiljer fyra fundamentala 

värderingskriterier vilkas positiva utslag han vill se som invändningsfria. 

Han kallar dem »det menneskeligt universelle», »det aestetiske», 

»det tidsadækvate» och »det emancipatoriske». 21 Med små 

126 


01-12-10, 17.41

terminologiska förändringar låter de sig placeras i de kategorier 

andra kvalitetsanalytiker föreslagit genom åren. 

I Alan C. Purves kategorischema för innehållsanalys av litteraturkritik 

ryms 17 olika typer av värderingsargument, fördelade på 

»general evaluations», »affective evaluations», »evaluations of the 

author’s method» och »evaluations of the authors vision». 22 Värderingarnas 

kategorier får bekanta namn i detta klassifi ceringssystem, 

som suggererar preciserade avgränsningar, där sådana vid närmare 

begrundan sällan fi nns. Värderingar av verkets »förmåga att lära 

ut något» får stå vid sidan av sådana som gäller »ämnets vikt» och 

»överensstämmelse med läsarens världsbild». Med litet större generaliseringar 

än vad Purves tillåter sig kan man se, att det också i 

detta system handlar om interna och externa värderingssynpunkter 

och att det gäller kognitiva såväl som affektiva värderingar. 23 

Den som vill sätta Purves kategorier i bruk skall upptäcka – om 

inte förr så då – att värderingar i en litteraturrecension inte sällan 

blir svåra att separera från beskrivningar. Att utförligt karakterisera 

ett diktverk utan att beskrivningar och värderingar går i varandra 

torde vara en omöjlighet. Det kritiska språket är värderande också 

i sin analytiska beskrivning och en läsare kan vara klar över kritikerns 

omdöme över ett enskilt verk, utan att det därför går att placera 

några av recensionens textelement i någon av de 17 föreslagna 

värderingskategorierna. 

I själva hållningen till ett diktverk och i sin retoriska satsning 

visar kritikern de värderingar han aldrig gör explicita. Men också 

i sin omsorgsfulla beskrivning eller i sina referensrika associationer 

och jämförelser. 

Ett slående exempel på hur beskrivning och värdering bestämmer 

varandra och rent av gömmer sig i varandra, fi nner man i två recensenters 

anmälan av samma bok samma dag i två morgontidningar. 

(25/9-01) I GP skriver en kritiker om Aris Fioretos essä i boken Skallarna, 

att det är »en lätt text, faktiskt också i förståelsebemärkelse, 

men framför allt i densitetsbemärkelse.» DN:s kritikers beskrivande 

värdering av samma text är den rakt motsatta: »Tyvärr dukar det 

ofta under av sin egen tyngd och blir svårläst i stället för lättsamt. 

Med en extremt förtätad stil diskuterar han», o.s.v. Värderingen och 

beskrivningen blir i de två citaten samma handling. Det som ser ut 


01-12-10, 17.41 

127

som en redovisning visar sig vid en jämförelse vara sprickfärdigt av 

värderingar. 

När Rolf Yrlid försökte bestämma Pär Lagerkvistrecensionernas 

»anatomi», fann han att av den totala textmängden var bara 16% 

explicita värderingar. 24 Måttet är tämligen ointressant. Värderingen 

kan göras stark och dominant på än mindre yta. Och karakteristiken 

kan vara blandad fi fty-fi fty med värdering. 

Litteraturrecensionen rör sig från beskrivning mot explicit värdering 

i en text, där tolkningen blir en motivering för den avslutande 

värderingen. Den danske litteraturteoretikern Morten Nøjgaard 

beskriver det som att verkets värdekvalitet fastslås av den värderande 

i en språkhandling, som innebär ett löfte om att kritikerns kvalitetsbedömning 

kommer att delas också av andra. 

Denna den kritiska textens appellstruktur har med kritikens uppgift 

och villkor i offentligheten att göra. Den ingår som ett led på 

marknaden och dess uppdrag är ytterst att övertala till läsning eller 

avråda från det. (Därför har den också element av ren varudeklaration 

i sin texttyp. John Chr. Jørgensen talar helt oförblommerat om 

»varufakta» som en av recensionsgenrens beståndsdelar. Det vill säga 

uppgifter om författarnamn, bokens titel, sidantal, förlag och - i 

de fasta bokprisernas länder – prisangivelse. 25 ) Den positiva kritiska 

texten blir på så sätt ett löfte om intersubjektivitet, ett löfte om 

att verket har kvaliteter som också andra kommer att se. Genom 

den argumenterade värderingen ger kritikern det litterära verket en 

konsekvens och konsistens och undviker den rena subjektivitetens 

relativism. 

Nøjgaard vill slå fast, att kritikens värdeutsaga inte handlar om 

»værket og heller ikke om mig selv, men om mig selv set i forhold 

til andre mennesker gennem værket». Det förefaller vara en hållbar 

beskrivning av det kritiska uppdragets relationer. 

Kritikern legitimerar sina omdömen genom att ta ansvar för 

dem. Värderingen är ett performativt yttrande, där rykte och position 

står på spel. Värderingen må vara starkt subjektivt fotad, men 

den är formulerad som led i en kommunikation och med intersubjektivitetens 

anspråk. Kritikern är enligt det synsättet lika ansvarig 

för sin värdering som för sin tolkning och sin beskrivning. Formen 

för bedömningen kan vara tyckandets. Men bakom omdömet fi nns 

128 


01-12-10, 17.41

ofta en världsbild eller en estetisk grunduppfattning som säger: 

Givet att du är enig med mig om x, y, z, grundläggande värden för 

mig, måste du också vara enig om att detta är en riktigt dålig dikt. 

Om de mest generella värderingskriterierna råder relativt stor enighet. 

De fl esta kritiker skulle hålla med om följande påstående: Om 

meningen i en dikt tar slut i samma stund som orden tar slut, har 

den inte motiverat sig som poesi. T.ex. 

Om kvalitet kan man resonera. Det är den kulturdemokratiska 

vinsten med att ägna sig åt värderingsanalys i estetiska sammanhang. 

På den subjektiva smakens område däremot är läroprocesser 

fåfänga. Där gäller det att inte disputera utan bara markera sin 

position. Smak är avsmak för andras smak, som Bourdieu har formulerat 

det. Men den litterära kvaliteten är något att upptäcka. 

Bland annat genom att man analyserar hur kritikens argument för 

värderingar ser ut och hur olika slags värderingar samspelar i det 

kvalitativa omdömet. I positivismens rensade begreppsvärld är det 

självmotsägande att tala om välargumenterade värderingar. Men för 

studiet av litteraturen, såväl som i det utomakademiska meningsutbytet 

om den, är de ofrånkomliga. 

Relativa i förhållande till klass, kön, kulturellt ideologiska konstruktioner 

och tidsanda är de litterära värderingarna likväl påfallande 

stabila vad gäller kriterier och omdömesformer genom 

poetikens historia. Det är frestande att tänka, att Longinos, eller 

vad det nu var han hette, i det stora hela har rätt, när han säger: 

»Omdömen om litteraturen är det slutliga resultatet av mycken 

möda.» 26 

Noter 

1 

För värdefulla facksynpunkter på detta kapitel tackar jag Ingvar Johansson, 

fi losofi professor vid Umeå universitet. 

2 

Om den hermeneutiska grundproblematiken skriver Kurt Aspelin introducerande 

i Textens dimensioner (1975), s 249–270. I förordet till Litterær værdi og 

vurdering (1984) citerar redaktörerna Gadamer och påpekar likheterna mellan 

hans syn på det estetiskas funktion och marxisten Georg Lukács analys av hur 

konstens grepp tvingar betraktaren – läsaren att suspendera sitt vardagsmedvetande. 

Se s 10f. 

3 

Den poetiska texten (1972), s 170. 


01-12-10, 17.41 

129

4 

Citerat efter andra kapitlets andra stycke i ABC of Reading (1979, första uppl 

1951), där Pound i sin tur citerar sig själv ur How to Read. 

Om värdeobjektivism, se också min uppsats »Litteraturkritikens värderingar. 

Några punkter», BLM 1974:4. 

5 

Det är Norman N. Holland som i The Dynamics of Literary Response New 

York (1968) anför James psykologiska smakargument. Jag fann det i Leonard F. 

Manheims »Problem of the Normative Fallacy» som ingår i Strelkas Problems 

of Literary Evaluation, University Park & London (1969), s 135f. 

6 

Det är bara sammansatta begrepp som kan defi nieras. »Blågrön» är sammansatt 

av »blå» och »grön», men »blå» kan inte defi nieras utifrån några enklare 

kvaliteter. Det är i sig en enkel kvalitet eller egenskap. På samma sätt förhåller 

det sig med moralens och estetikens »gott», hävdade Moore. 

7 

Presentationen är en ganska rå sammanfattning av några resonemang i hans 

omfattande bok Aesthetics. Problems in the philosophy of criticism, New York 

(1958). Se särskilt kapitlen »Critical evaluation» och »Aesthetic value». 

8 

Ur rapporten Litteratur og kjønn i Norden. IASS, Reykjavík (1996), s 42. 

9 

Pil Dahlerup, »Omedvetna attityder hos en recensent» i Könsdiskriminering förr 

och nu, red Karin Westman Berg, 1972. 

10 

Stefan Helgesson, »Befi ntlighetens gestalt – Sverige och den kulturella globaliseringen» 

i Sverige och de Andra. Postkoloniala perspektiv (2001), s 277. 

För en orientering i den samtida teoretiska debatten om den kulturella 

avkolonialiseringen i litteraturvetenskap och kritik hänvisar jag till Helgessons 

avhandling, Sports of culture, Uppsala (1999) och kapitlet »Negotiation the 

’Beyond’», där Helgesson diskuterar den kulturellt rasistiska konstruktionen, 

degraderingen av den svarta kroppen och motståndet mot det i litterära gestaltningar. 

I det sammanhanget uppmärksammar han bl. a. Gayatri Spivaks kritik 

av etnocentriska drag i den franska feminismen. Helgessons egen position är 

att det feministiska perspektivet kan kvalifi cera den postkoloniala diskussionen, 

men att det också kan göras till en analytisk dominant som döljer det postkolonialt 

kritiska projektet. 

11 

George Boas har gett spridning åt anekdoten, som återfi nns i hans uppsats 

»The problem of literary evaluation» i Strelkas ovan anförda uppsatssamling, 

s 6. 

12 

René Wellek och Austin Warren, Theory of literature (1949), s 37. 

13 

Citerat efter TLS, sept 8, 2000, s 11. 

14 

Se förordet till F.R. Leavis Essäer, (1966), s 50. 

15 

Ibid, s 14. 

16 

TLS, sept 8, 2000. 

17 

Förenade i ett och samma kritiska perspektiv kan denna nya ideologikritik 

bli avslöjande på ovedersägligt vis, men också få en orättvis dömande ton -- 

som all ideologikritik riskerar att stämmas i, när den »riktiga» ståndpunktens 

130 


01-12-10, 17.41

ahistoriska och reduktiva läsningar fastställs. Moa Matthis visar t. ex. effektivt 

i sin studie »Från Temple till Thorvall» hur Karin Blixen, Birgitta Stenberg och 

Kestin Thorvall i sina författarskap reproducerar koloniala strukturer som i sig 

har stark genusladdning och ser Den Andre som exotisk krydda och den svarta 

kroppen som vara. Men om det som blir kvar av diktverken på andra sidan 

ideologin får vi orientera oss själva. Se Sverige och de Andra, s 49–76. (Och för 

vidare teoretiska referenser, se not nummer 10 i detta kapitel.) För en vidare 

problematik se Toni Morrisons Mörkt spel, Stockholm (1993) och Edward W. 

Saids Orientalism, Stockholm (1993). 

18 I den föga preciserade kvaliteten estetisk precision eller författarens förmåga att 

säga »exakt vad han avser», fi nner Pound grundbulten i varje fullödigt konstverk. 

Se »Den seriöse konstnären», ursprungligen i The New Freewoman, 1913, 

på svenska i Litterära essäer (1975), s 81. 

19 Sven Møller Kristensen Vurderinger ( 1961). 

20 George Boas, A Primer for Critics, New York (1968), s 26f. 

21 Se uppsatsen »Kvalitet og kompleksitet. Om litterær vurdering» i Litterær værdi 

og vurdering, eds Jørgen Dines Johansen og Erik Nielsen (1984), s 112. 

22 Alan C Purves, The elements of writing about literature, Illinois (1968). 

23 

Purves värderingskategorier har jag modifi erat och använt för en analys av 

barnbokskritik i uppsatsen »Litteraturkritik som julklappstips» i Barnbok och 

barnboksforskning, red. Lena Fridell, Stockholm (1972). 

24 

Rolf Yrlid, Litteraturrecensionernas anatomi, Lund (1973), se tabellen 2:1, s 29 

o.a. 

25 

John Chr. Jørgensen »Vurderinger i litteraturanmeldelser» i Litterær værdi og 

vurdering, s 229. (Som de tre övriga elementen anger Jørgensen »referat og 

karakteristik», »placering og perspektivering» och slutligen »vurdering».) 

26 

Här citerad efter Richards Litteraturkritikens principer, Stockholm (1967) s 

37. 


01-12-10, 17.41 

131

132 


01-12-10, 17.41

Forser kap 4

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?