Alternativ telefoni - från särlösning till lösning

Alternativ telefoni 

- från särlösning till lösning 

Slutrapport



Slutrapport 

Andreas Richter 

Hjälpmedelsinstitutet

© Hjälpmedelsinstitutet (HI), 2013 

Författare: Andreas Richter, med bidrag från Manólis Nymark och Robert 

Hecht, Post- och telestyrelsen 

Ansvarig handläggare: Andreas Richter 

URN:NBN:se:hi-2012-13314-pdf 

Artikelnummer: 13314-pdf 

Publikationen kan hämtas som ett pdf-dokument på Hjälpmedelsinstitutets 

webbplats, www.hi.se. Den kan också beställas i alternativa format från HI.

Innehåll 

Förord 1 

Sammanfattning 3 

Definitioner 5 

Bakgrund 7 

Uppdraget 10 

Mål 11 

Aktiviteter 12 

Genomförande och resultat 13 

Försöksverksamheter i landsting 13 

Riktlinjer för försöksverksamheterna 13 

Stort intresse för att driva försöksverksamhet 14 

Resultat från försöksverksamheterna 15 

Intervjuer med deltagarna i försöken 16 

Förskrivna produkter och kostnader 17 

Konsekvenser av förskrivning av konsumentteknik för användningen 

av de statliga medlen? 18 

Rekommendationer från försökslandstingen 18 

SWOT-analys för landstingens framtida arbete med konsumentteknik20 

Brukarundersökning 22 

Deltagarna 22 

Brukarundersökningens resultat 24 

Slutsatser om brukarundersökningen 25 

Kommande brukarundersökningar 25 

Analys av hjälpmedelsföretagens fortsatta engagemang i utveckling av 

särlösningar 26 

Rapporten ”Marknaden för alternativ telefoni” 26 

Brev från leverantörer 27 

Framtagande av modell för upphandling av konsumentprodukter 29 

Förutsättningar att förskriva konsumentteknik som alternativ telefoni 30 

Resultatspridning 32 

Konferens om alternativ telefoni arrangerad av Hjälpmedelsinstitutet 32 

2012 års konferens 32 

2011 års konferens 33 

Presentationer i nätverk och vid konferenser 33 

Projektets webbsida 33 

Slutsatser 34 

Hur förhåller sig utvecklingen inom området alternativ telefoni till 

övergripande politiska mål? 34

Behövs hjälpmedlen? 35 

Särlösningar och konsumentteknik - likheter och skillnader 37 

Fördelar och nackdelar med användning av särlösningar respektive 

konsumentteknik 38 

Interoperabilitet mellan de produkter och tjänster brukarna får 40 

Riskanalys inför förskrivning av konsumentprodukter (eller 

konsumentteknik) 41 

Åtgärdsförslag 42 

Ändra lydelsen i förordningen om statsbidrag till utrustning för 

elektronisk kommunikation 42 

Överväg en överenskommelse mellan regeringen och SKL för 

samordning 44 

Socialstyrelsens nya blankett för landstingens återrapportering av 

statsbidragets förbrukning bör börja användas 45 

Landsting: sträva efter helhetssyn i 

rehabilitering/hjälpmedelsförsörjning 45 

Fortsätt att mäta hur användningen av särlösningar och 

konsumentteknik ser ut 46 

Författningsförslag 47 

Ändring i förordning (2001:638) om statsbidrag till utrustning för 

elektronisk kommunikation 47 

Bilagor 49 

1. Redovisning av hur medlen för regeringsuppdraget förbrukats 

2. PTS-projekt och –tjänster, samt ett regeringsuppdrag med relevans för 

regeringsuppdraget Alternativ telefoni – från särlösning till lösning 

3. Landstingens rapportering om förbrukning av statsbidraget till 

utrustning för elektronisk kommunikation år 2011 

4. Riktlinjer för landstingens försöksverksamhet, Hjälpmedelsinstitutet 

2011 

5. HANDU:s sammanställning av intervjuer med deltagare i 

försöksverksamheterna 

6. HANDU:s rapport ”Tillgång till och användning av 

kommunikationshjälpmedel på distans” 

7. Marknaden för alternativ telefoni, A-focus 2012 

8. Brev till leverantörer av alternativ telefoni (dec 2012) och 

leverantörernas svar (januari 2013) 

9. Konsumentprodukter som hjälpmedel i hälso- och sjukvården - en 

rättsutredning, Hjälpmedelsinstitutet 2013 

10. Regeringsuppdraget till HI och PTS: ”Uppdrag om försöksverksamhet 

att erbjuda ett komplement till landstingens utbud av utrustning för 

elektronisk kommunikation”, Regeringskansliet S2011/1810/FST

Förord 

Hjälpmedelsinstitutet (HI) har två uppdrag från regeringen inom området 

Alternativ telefoni. Syftet är att modernisera, effektivisera och förbättra 

förskrivningen av produkter och tjänster inom alternativ telefoni. 

Uppdraget som slutredovisas i den här rapporten är ”Alternativ telefoni - 

från särlösning till lösning” och det är ett gemensamt uppdrag med Post- 

och telestyrelsen (PTS). Uppdraget handlade i huvudsak om försöksverksamheter 

i sju landsting, men även utredningsarbete. För PTS del 

redovisas också det löpande arbetet för tillgänglighet och användbarhet för 

personer med funktionsnedsättning inom området alternativ telefoni. 

HI:s och PTS uppfattning är att det behövs fortsatta satsningar på att 

utveckla landstingens rehabilitering och habilitering, så att de stödjer 

användarens behov av konsumentteknik för alternativ telefoni. Behoven ser 

olika ut hos olika människor. Många människor kan få sina behov tillgodosedda 

med vanlig konsumentteknik och behöver inte särskilda hjälpmedel 

för text- och bildtelefoni medan andras behov tillgodoses bäst med 

speciallösningar. 

Jan Grönlund 

Direktör Hjälpmedelsinstitutet 

1

Sammanfattning 

HI och PTS har under två års tid genomfört uppdraget ”Alternativ telefoni - 

från särlösning till lösning”, en satsning för att öka användningen av 

konsumentteknik för alternativ telefoni. Den centrala delen av uppdraget har 

varit att landsting har genomfört försök där de undersöker förutsättningar 

för att förskriva eller stödja personer att använda konsumentteknik. Målgruppen 

för försöken har varit personer med dövblindhet, grav hörselnedsättning, 

tal-/språkstörning och döva personer (målgruppen). 

HI:s och PTS uppsatta mål för de långsiktiga effekterna av uppdraget var att 

landsting ska förskriva eller stödja användning av konsumentteknik för 

alternativ telefoni. 

Andra aktiviteter som genomförts inom ramen för uppdraget är bland annat: 

En brukarundersökning i syfte att kartlägga hur användning av förskrivna 

hjälpmedel, konsumentteknik och förmedlingstjänster ser ut bland 

personer i målgruppen. 

En analys av hjälpmedelsföretagens möjligheter till fortsatt engagemang i 

utveckling av särlösningar. 

Landstingens försöksverksamheter har förändrat de medverkande 

landstingens syn på förskrivning, från att ha varit fokuserat på förskrivning 

av ett hjälpmedel till att fokusera på förskrivning av en lösning. Förskrivning 

av en lösning kan innebära förskrivning av hjälpmedel, vilket kan vara 

både medicinteknisk produkt och konsumentteknik, men även hjälp att 

komma igång med användning av konsumentteknik som inte har förskrivits. 

Brukarundersökningen visar bland annat att döva personer som har 

förskrivna hjälpmedel för alternativ telefoni ofta använder även konsumentteknik 

som införskaffats på egen hand för att kommunicera. 

De rekommendationer HI och PTS ger till regeringen presenteras i ett 

separat avsnitt och innefattar: 

Att förordningen om statsbidrag till utrustning för elektronisk 

kommunikation ändras. Författningsförslag lämnas i rapportens sista 

kapitel. 

Att fortsatt samordning landstingen emellan samt mellan landsting och 

andra myndigheter bör stimuleras. En väg kan vara en överenskommelse 

mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). 

3

Erfarenhetsutbyte om teknikanvändning och upphandling bör särskilt 

stimuleras. 

Att Socialstyrelsens uppdaterade blankett för landstingens 

återrapportering av hur statsbidraget förbrukats börjar användas. 

Vidare rekommenderar HI och PTS landstingen att sträva efter en 

helhetssyn i rehabiliteringen, och att följa de goda exempel som 

försökslandstingen vittnar om; att fokus flyttats från förskrivning av 

särlösning till förskrivning av lösning, vilket inkluderar att användaren kan 

hantera den särlösning eller konsumentteknik som tillgodoser behoven av 

alternativ telefoni på ett ändamålsenligt sätt. 

Som ett komplement till den rapportering av hur statsbidraget förbrukats 

som Socialstyrelsen samlar in varje år rekommenderar HI och PTS fortsatta 

mätningar av hur målgruppen använder särlösningar, konsumentteknik och 

förmedlingstjänster. 

4

Definitioner 

I rapporten används en del begrepp som för en oinvigd läsare kan vara 

förvirrande, eller som i olika sammanhang betecknar olika saker. För att 

undvika begreppsförvirring definieras nedan hur ett antal begrepp används i 

rapporten. 

Alternativ telefoni: teknik och metoder som kompenserar 

funktionsnedsättning för en person som inte kan eller har mycket svårt att 

kommunicera med tal/hörsel i taltelefon. Exempel på alternativ telefoni är 

bildtelefoni, texttelefoni, e-post, chatt, SMS. Alternativ telefoni är 

distanskommunikation som är anpassad efter användarens förmåga och 

behov. 

Användare: i denna rapport en person som tillhör målgruppen som har 

nytta av alternativ telefoni på grund av att tal eller hörsel inte möjliggör 

taltelefonsamtal. 

Bildtelefon: teknisk hård-/mjukvaruprodukt som medger realtids 

kommunikation med ljud och bild. 

Hjälpmedel: teknik eller produkt som kompenserar för en 

funktionsnedsättning, oavsett tillverkarens avsikt med tekniken eller 

produkten. I rapporten avses med hjälpmedel, möjligen i strid med gängse 

terminologi i landsting och kommun, både medicintekniska produkter och 

konsumentteknik. 

Interoperabilitet: När två eller fler kommunikationslösningar kan 

kommunicera med varandra. Interoperabilitet kännetecknas för taltelefoni, 

bildtelefoni, chatt och annan snarlik kommunikation av att de interoperabla 

lösningarna använder samma tekniska kommunikationsprotokoll. 

Kompatibilitet är en annan vanligt använd term som kan användas för att 

avse interoperabilitet. 

Konsumentteknik: Avser konsumentprodukt som inte är medicinteknisk 

produkt enligt lagen (1993:584) om medicintekniska produkter eller 

specifikt framtagen för att kompensera funktionsnedsättning. I rapporten 

används konsumentteknik konsekvent, eftersom det tydligare framgår att 

hårdvara liksom tekniska tjänster såsom serverbaserade mjukvarutjänster 

kan avses. Även om konsumentteknik inte specifikt har tagits fram för att 

kompensera eller lindra en sjukdom eller funktionsnedsättning kan den vara 

mer eller mindre tillgänglig och anpassad för användning av personer med 

funktionsnedsättning. Möjliga marknader för konsumentteknik är via öppna 

5

handeln till konsument eller till landsting och kommuner som hjälpmedel 

för förskrivning. 

Medicinteknisk produkt: Enligt lagen (1993:584) om medicintekniska 

produkter ”en produkt som enligt tillverkarens uppgift ska användas, separat 

eller i kombination med annat, för att hos människor /…/ påvisa, övervaka, 

behandla, lindra eller kompensera en skada eller en funktionsnedsättning”. 

Patient: enligt Socialstyrelsens termbank en person som erhåller eller är 

registrerad för att erhålla hälso- och sjukvård. 

Särlösning: Hjälpmedel som har utvecklats specifikt för användning av 

personer med funktionsnedsättning eller för personer som ska kommunicera 

med/ringa direkt till personer med funktionsnedsättning. Är oftast 

medicinteknisk produkt. Möjliga marknader för konsumentteknik är via 

öppna handeln till konsument eller till landsting och kommuner som 

hjälpmedel för förskrivning. 

Texttelefon: Produkt, mjukvara eller mjukvarubaserad tjänst för direkt 

kommunikation med text och eventuellt ljud. I ett samtal mellan 

texttelefoner skickas texten kontinuerligt, till skillnad från vanlig textchatt, 

då användarna skickar texten först vid radmatning. 

Totalkonversation: kombination av realtids text, ljud och bild i ett samtal. 

Totalkonversationsenhet: bildtelefon och texttelefon i samma produkt. I 

samtal mellan två totalkonversationsenheter kan man kombinera bildtelefoni 

med realtids texttelefoni. 

6

Bakgrund 

Landstingen förskriver texttelefoner, bildtelefoner, totalkonversationsenheter 

och fax som hjälpmedel för alternativ telefoni till teckenspråkiga 

döva personer, vuxendöva personer och personer med dövblindhet. Det har 

förekommit att personer med tal-/språkstörning fått sådana hjälpmedel, men 

det är ovanligt. Förskrivningen av hjälpmedlen sker enligt hälso- och 

sjukvårdslagen (HSL, 1982:763), precis som vid förskrivning av andra 

hjälpmedel som hörapparat eller rullstol. 

Landstingen får statsbidrag enligt förordning (2001:638) om statsbidrag till 

utrustning för elektronisk kommunikation. Statsbidraget får användas för 

inköp av utrustning som ”möjliggör en dialog i realtid via ett 

kommunikationsnät” till personer med hörselnedsättning, dövblindhet, tal- 

/språkstörning, döva personer eller anhöriga till dessa personer. Det får även 

användas för nödvändig service, reparation och byte av sådan utrustning. 

Statsbidraget betalas ut av Socialstyrelsen som år 2011 utbetalade 22,6 Mkr 

och fördelas utifrån en nyckel baserad på respektive landstings 

befolkningsmängd och tidigare års förbrukning av statsbidraget. I bilaga 3 

visas landstingens rapportering av hur de använt statsbidraget år 2011. 

Förbrukningen och det belopp landstingen skjuter till årligen kan variera 

från år till år, beroende på antal utrustningar som köps och vilken typ av 

utrustning som köps. Slutsatser om huruvida olika landsting brukar skjuta 

till medel ska inte dras utifrån ett års redovisning. Landstingen ska förse 

personer med hjälpmedel oavsett om det finns ett statsbidrag eller ej. 

Statsbidraget är ett stimulansbidrag för att stimulera förskrivningen av 


En viktig skillnad jämfört med de flesta andra hjälpmedel är att merparten 

av dessa hjälpmedel behöver kunna kopplas ihop med andra. Till exempel 

ska en teckenspråkig döv person kunna ringa direkt till andra teckenspråkiga 

personer, precis som hörande och talande personer kan ringa varandra med 

taltelefon. Många personer behöver också kunna ringa en förmedlingstjänst 

som till exempel bildtelefoniförmedlingen Bildtelefoni.net, som tolkar 

samtal mellan döva teckenspråkiga bildtelefonianvändare och hörande 

taltelefonanvändare. För en person med tal-/språkstörning kan däremot 

möjligheten att göra sig förstådd när man ringer andra vara begränsad till en 

liten grupp personer och då saknas behov att kunna ringa vem som helst 

som har ett liknande hjälpmedel, men som använder ett annat 

kommunikationssätt. Vid förskrivning av ett hjälpmedel för alternativ 

telefoni till en person med tal-/språkstörning kan istället aspekter som 

7

användargränssnittet vara mer relevant än om produkten följer de standarder 

som krävs för att ringa till/från motsvarande produkter från andra 

tillverkare. På lång sikt är det fördelaktigt med interoperabilitet, men idag 

finns en mängd lösningar som inte är interoperabla sinsemellan och då har 

användbarhet i regel högre prioritet för personer med talskada/språkstörning. 

De produkter landstingen idag förskriver som hjälpmedel för texttelefoni, 

bildtelefoni och totalkonversation säljs på en begränsad marknad för 

användning av en begränsad grupp, personer med funktionsnedsättning. 

Produkterna utvecklas och säljs av små företag, som är teknikinriktade och 

har stort fokus på utveckling och anpassning av sin teknik till målgruppen 

personer med funktionsnedsättning. HI och PTS betraktar därmed 

produkterna som särlösningar för personer med funktionsnedsättning. 

Köpare är huvudsakligen landstingen, även om de också säljs som 

arbetshjälpmedel och då finansieras genom bidrag från Arbetsförmedlingen 

eller Försäkringskassan. Landstingen, som köper hjälpmedlen och vid 

förskrivning lånar ut hjälpmedlen till hjälpmedelsanvändaren, lyder under 

lagen om offentlig upphandling och upphandlar därmed hjälpmedlen. HI 

upphandlade och förvaltade upphandlingsavtal åt landstingen till och med 

juni 2010. Efter det har de flesta landsting upphandlat eller påbörjat 

upphandling av texttelefoner, bildtelefoner och totalkonversationsenheter. 

När det gäller alternativ telefoni ansvarar PTS bland annat för förmedlingstjänster 

för personer med funktionsnedsättning. Förmedlingstjänsterna för 

texttelefoni, Texttelefoni.se, och för bildtelefoni, Bildtelefoni.net, förmedlar 

samtal mellan personer som använder texttelefon eller bildtelefon som 

hjälpmedel och personer som använder taltelefon. I Bildtelefoni.net 

översätter en teckenspråkstolk mellan teckenspråk och talat språk. I 

Texttelefoni.se läser en förmedlare upp texten som skrivs i texttelefonen och 

skriver ner det som sägs i taltelefonen. Förutom förmedlingstjänsterna 

Texttelefoni.se och Bildtelefoni.net ansvarar PTS även för förmedlingstjänsten 

Teletal, som riktar sig till bland andra personer med tal-/språkstörning. 

Teletal-samtal genomförs som ett trepartssamtal mellan 

taltelefoner, där tolken hjälper till att genomföra samtalet, till exempel 

genom att tolka otydligt tal. 

För 10-15 år sedan var en bildtelefon en mycket specialiserad och dyr 

produkt. I takt med att datorer och internet blivit snabbare och billigare har 

billiga eller kostnadsfria mjukvaror för videokommunikation lanserats. De 

har i regel bra videokvalitet som är i paritet med särlösningarna. 

8

Särlösningarna för bildtelefoni och totalkonversation har därmed förlorat det 

stora tekniska och kvalitativa försprång de historiskt sett haft gentemot 

konsumenttekniken. De har däremot fortfarande en del specialfunktioner 

som oftast saknas i konsumenttekniken, till exempel varseblivning som 

innebär att det blinkar eller vibrerar i särskild utrustning när det ringer och 

även interoperabilitet genom standardiserade metoder för kommunikation. 

Genom de krav som ställts vid upphandling av särlösningar för alternativ 

telefoni har HI och landstingen upprätthållit god funktion och 

interoperabilitet mellan hjälpmedlen samt mellan hjälpmedlen och 

förmedlingstjänsterna. Kraven har inneburit att tillverkare av särlösningar 

har haft tydliga utvecklingsmål eftersom de kunnat använda kraven som en 

checklista för hur en särlösning ska utformas. Kraven upprätthåller en hög 

lägstanivå för funktion, kvalitet och dokumentation, men innebär också en 

hög tröskel som leverantörer måste över för att sälja produkter eller tjänster 

till landstingen. Kraven har hittills i praktiken utestängt konsumentteknik 

från landstingens upphandlingar. Dels kan vissa tekniska lösningar, som kan 

ha god funktion för vissa personer, ha utestängts på grund av att de inte levt 

upp till samtliga krav, dels finns krav på vilken dokumentation som ska 

finnas i bruksanvisning och produktblad. För leverantörer av konsumentteknik 

är troligen marknaden för liten för att de ska ha intresse av att 

anpassa sina produkter och därtill hörande dokumentation. En möjlighet är 

att de erbjuder en kostnadsfri tjänst på konsumentmarknaden, kanske 

reklamfinansierad, och en hjälpmedelstjänst anpassad till de krav 

landstingen ställer. De riskerar dock att få kritik för att prissättningen är 

olika för de olika marknaderna, oavsett om det motsvarar marknadsvillkoren 

för respektive marknad eller ej. Ett annat sätt är att låta den kostnadsfria 

eller billiga tjänsten ha begränsad funktion för att på så sätt motivera olika 

priser för de olika tjänsterna. 

9

Uppdraget 

Hjälpmedelsinstitutet (HI) och Post- och telestyrelsen (PTS) fick i februari 

2011 i uppdrag av regeringen att starta försöksverksamhet för att stimulera 

användningen av konsumentprodukter för alternativ telefoni. HI har 

ansvarat för upplägget och genomförandet av arbetet inom regeringsuppdraget, 

som utförts i projektform under namnet ”Alternativ telefoni - från 

särlösning till lösning”. Planering och utförande har gjorts i samråd med 

PTS. PTS har i övrigt genomfört uppdraget inom ramen för sitt löpande 

arbete med användbarhet och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning 

genom att verka för ökad användning av konsumentteknik. 

Föreliggande rapport är en slutredovisning av uppdraget. Delrapporter har 

skickats halvårsvis till Socialdepartementet och till Näringsdepartementet. 

Delrapporterna liksom övriga rapporter och information som tagits fram 

inom ramen för uppdraget har publicerats på HI:s webbsida för 

regeringsuppdragen, www.hi.se/alternativtelefoni. PTS övriga aktiviteter 

med relevans för uppdraget redovisas separat i bilaga 2. 

Samordning och samråd har huvudsakligen skett via: 

projektgrupp bestående av fyra personer från HI. 

löpande samråd med en handläggare från PTS, som också deltagit i 

styrgrupp, referensgrupp och brukarråd. 

styrgrupp med representanter från HI och PTS. 

referensgrupp med representanter från Föreningen Sveriges Hörselchefer, 

SKL:s nätverk för förvaltningschefer, tolkcentralchefernas förening 

Talför, Handisam, Socialstyrelsen och PTS. Nationellt kunskapscenter 

för dövblindfrågor bjöds under 2012 in till referensgruppen men man har 

inte haft möjlighet att delta på något möte. 

brukarråd bestående av representanter från Afasiförbundet, Förbundet 

Sveriges Dövblinda, Hörselskadades Riksförbund och Sveriges Dövas 

Riksförbund. Riksförbundet Attention har tagit del av mötesanteckningar 

men inte haft möjlighet att delta på brukarrådsmöten. Ytterligare ett antal 

funktionshindersorganisationer bjöds in att delta i brukarrådet men deltog 

inte. 

10

Mål 

Vid projektstart formulerades mål avseende långsiktiga effekter av projektet 

(effektmål) samt mål avseende de aktiviteter som skulle genomföras i 

projektet (projektmål). Målen baseras på innehållet i uppdraget. 

Effektmål 

Landstingen ska förskriva och/eller stödja användning av konsumentteknik 

för alternativ telefoni. Det kan ske 

på motsvarande sätt som dagens hjälpmedelsförskrivning sker, 

som fritt val av hjälpmedel eller 

som beslut om egenvård med stödinsatser och uppföljning från 

landstingets sida för att försäkra sig om att användaren kunnat utföra 

egenvården. 

Även stöd till användare som på egen hand införskaffar utrustning för 

elektronisk kommunikation ska ges. 

Projektmål 

Landsting som driver försöksverksamhet ska ta fram metoder för att 

långsiktigt arbeta med förskrivning och stöd i användning av 

konsumentprodukter. 

Landstingen ska utreda hur de på lång sikt ska kunna erbjuda service, 

support och utbildning på konsumentprodukter. 

HI ska samordna och sprida information om försöksverksamheten och 

dess resultat till andra landsting och intressenter. 

En modell för hur landsting kan upphandla konsumentprodukter för 

elektronisk kommunikation ska föreslås. 

Ta reda på vilken konsumentteknik och vilka särlösningar för 

distanskommunikation personer i målgruppen använder idag och vid 

projektets slut. Undersökningsmetoden ska vara väl dokumenterad för att 

möjliggöra motsvarande undersökningar i framtiden. 

Beskriva förutsättningar för fortsatt utveckling av särlösningar för 

målgruppen. 

11

Aktiviteter 

Under projekttiden har regeringsuppdragets delats in i följande separata 

aktiviteteter: 

Försöksverksamhet i landsting. 

Brukarundersökning. 

Analys av hjälpmedelsföretagens möjliga fortsatta engagemang i 

utveckling av särlösningar. 

Framtagande av modell för upphandling av konsumentprodukter. 

Samarbete med Socialstyrelsen i arbetet med att ta fram en ny blankett 

för landstingens återrapportering av förbrukning av statsbidrag för 

elektronisk kommunikation. 

12

Genomförande och resultat 

Här nedan redovisas utförda aktiviteter och resultaten från dem. 

Försöksverksamheter i landsting 

I detta avsnitt presenteras resultat och erfarenheter från de försöksverksamheter 

som drivits i de sju landstingen Örebro, Stockholm, 

Jönköping, Västerbotten, Dalarna, Uppsala och (region) Halland. Avsnittet 

omfattar redovisning av ”Resultatet av praktiska fälttester av olika tekniska 

lösningar samt erfarenheter från fall där landsting förskrivit en 

konsumentprodukt”. 

Försöksverksamhet genomfördes som projekt i sju landsting med 

finansiering via HI. Projekten pågick från september 2011 till och med 

september 2012. De startade hösten 2011 efter en period då HI och PTS 

informerat om regeringsuppdraget och sökt intresserade landsting. 

Finansiering av projekten erbjöds till och med september 2012 för att 

projekten skulle avslutas i god tid före HI:s och PTS avrapportering av 

regeringsuppdraget. Avsikten var att det skulle vara möjligt att se effekter 

av försöken i den löpande hjälpmedelsförsörjningen. Försöksverksamheterna 

har varit högprioriterade i projektet, eftersom HI och PTS bedömt 

att lyckade försöksverksamheter är nödvändigt för att landstingen på sikt 

ska ändra arbetssätt. 

Riktlinjer för försöksverksamheterna 

I inbjudan till landstingen att söka medel angavs riktlinjer för hur HI och 

PTS skulle bedöma projektansökningarna. Riktlinjerna i sin helhet finns i 

bilaga 4. 

I riktlinjerna meddelades bland annat att landstingen borde undersöka ett 

eller flera av följande spår: 

Fritt val: Analys av förutsättningar för att införa fritt val för alternativ 

telefoni 

Förskrivning: Breddning av hjälpmedelssortimentet inom alternativtelefoni-verksamheten, 

så att även konsumentteknik ingår. 

Stöd: Landstinget informerar och stödjer användare och anhöriga i att 

använda konsumentteknik för alternativ telefoni. 

13

Stort intresse för att driva försöksverksamhet 

Våren 2011 vände sig HI till verksamheter i samtliga landsting eller 

motsvarande, med uppmaningen att ansöka om medel för att driva 

försöksverksamhet inom ramen för regeringsuppdraget. 

Inbjudan skickades ut via e-post till förskrivare av alternativ telefoni, med 

post till verksamhetschefer inom landstingens hjälpmedelsförsörjning och 

delades ut till Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) nätverk för chefer 

inom hjälpmedel- och habilitering. 

Intresset för att driva försöksverksamhet var betydligt större än förväntat, 

med åtta ansökningar från lika många landsting. Även en folkhögskola 

hörde av sig för att ta reda på om även de kunde tävla om att få driva 

försöksverksamhet (vilket de inte kunde). 

De inkomna ansökningarna granskades gemensamt av HI och PTS. Sju av 

de åtta landsting som sökte beviljades medel att driva försök. Merparten fick 

dock mindre än de ursprungligen sökt. Detta på grund av att ansökningarnas 

budgetar skilde sig åt avsevärt trots snarlika målsättningar och 

genomföranden, men även för att delar av de föreslagna projekten inte låg 

inom ramen för uppdraget till HI och PTS. Vid granskningen av de inkomna 

ansökningarna framgick att några landsting valt att fokusera på personer 

med tal-/språkstörning, medan andra riktade sig mot samtliga av 

regeringsuppdragets målgrupper. Inriktningen mot personer med tal- 

/språkstörning bedömdes som positiv eftersom tidigare undersökningar visat 

att den målgruppen sällan eller aldrig får tillgång till alternativ telefoni. 

Beslut om att följande landsting beviljades medel för att driva 

försöksverksamhet togs den 30 maj 2011: 

Örebro läns landsting 

Stockholms läns landsting 

Västerbottens läns landsting 

Landstinget i Uppsala län 

Landstinget i Jönköpings län 

Region Halland 

Landstinget Dalarna 

14

Resultat från försöksverksamheterna 

Varje enskild försöksverksamhet har slutrapporterat till HI. Slutrapporterna 

återfinns på projektets webbplats www.hi.se/alternativtelefoni. 

Slutrapporterna är värdefull läsning för landsting som vill ha stöd i den egna 

förändringsprocessen kring alternativ telefoni men även annan hantering av 

teknik som smarta telefoner, surfplattor och annan IKT. De innehåller också 

metoder och fallbeskrivningar som ger konkreta exempel på behov och sätt 

att tillgodose behoven med konsumentteknik och eventuellt särlösningar. 

Slutsatser i slutrapporterna 

Bland de viktigaste slutsatserna i slutrapporterna från landstingen är 

resonemangen om det fortsatta arbetet med policyer för förskrivning samt 

att förordningen om statsbidrag till utrustning för elektronisk 

kommunikation kan förändras för att bli mer ändamålsenlig. 

Fritt val, förskrivning eller stöd? 

De tre spåren har inte testats i praktiken under försöksperioden. Istället har 

försöken fungerat som pilotförsök för att få erfarenheter som kan ligga till 

grund för vilket spår/alternativ respektive landsting väljer framöver. Under 

försöken har konsumentteknik testats i en förskrivningsprocess, eftersom 

det möjliggjort för landstingens förskrivare och tekniker att följa upp att 

tekniken fungerar som avsett. 

Fritt val lyfts inte fram som en självklar väg att gå efter försöken. Det beror 

dels på den politiska viljan i landstingen, dels på hur långt man generellt 

kommit med införandet av fritt val. I Uppsala pågår införandet av fritt val 

för andra hjälpmedelsområden, men man avvaktar med fritt val för 

alternativ telefoni eftersom området täcker över flera delar av 

organisationen och kräver mer arbete att införa. Om fritt val införs för 

alternativ telefoni avses det göras samtidigt för både syncentralen, 

hörcentralen och hjälpmedelscentralen. 

Inte heller förskrivning av konsumentteknik tycks ligga nära till hands i de 

landsting som genomfört försök. Orsaken är den princip som generellt gäller 

för landstingens hjälpmedelsförskrivning, nämligen att produkter som 

bedöms vara ”var mans egendom” inte förskrivs som hjälpmedel. Exempel 

på produkter som inte förskrivs som hjälpmedel är datorer, medan program 

som till exempel gör en dator användbar för en person med synnedsättning 

kan förskrivas. 

15

Däremot har perspektivet förskjutits från förskrivning av hjälpmedel till 

förskrivning av lösning, det vill säga att landstinget ska ansvara för allt ifrån 

förskrivning av hjälpmedel till ”förskrivning” av stöd för att använda 

konsumentteknik på ett sätt som kompenserar funktionsnedsättningen. Det 

är en ambition som kräver mer generell teknisk kompetens av landstingets 

personal än tidigare hjälpmedelsförskrivning. I viss mån har hjälpmedlen 

blivit enklare att hantera de senaste åren. Alla produkter kräver inte goda 

kunskaper om hemmanätverk, vilket var fallet för några år sedan. 

Förändra statsbidraget för elektronisk kommunikation 

De flesta landstingen framhåller att det för en del personer inte är relevant 

att kommunikationen sker i realtid, utan att den kan bli bättre med till 

exempel SMS eller e-post. Detta har blivit tydligt i arbetet med personer 

med tal-/språkstörning. Om man vid förskrivningen utgår från behovet och 

söker ett sätt att kommunicera på distans är det inte nödvändigtvis 

bildtelefoni eller texttelefoni som erbjuder ett effektivt sätt att 

kommunicera. Flera exempel finns där användaren kan kommunicera bättre 

med exempelvis SMS, e-post eller på liknande (icke-realtids) sätt. Vissa 

personer uttrycker sig helt enkelt bättre när de kan formulera sig i sin egen 

takt. 

Intervjuer med deltagarna i försöken 

Samtliga deltagare i försöksverksamheten, 82 personer, intervjuades 

inledningsvis och avslutningsvis av personal i respektive landsting. En 

sammanställning av intervjusvaren finns i bilaga 5. 

Syftet med intervjuerna var dels att få en fördjupad bild av behovet, dels att 

få en bild av hur den teknik som testats tillgodosett behovet och förändrat 

kommunikationsmönstret. 

Av intervjuerna framgår att merparten, två av tre personer som deltagit i 

försöket har någon form av tal-/språkstörning. Bland de resterande är 15 

personer barndomsdöva, sju har grav hörselnedsättning och sju har 

dövblindhet. 

Majoriteten, 58 procent, har förändrat sitt sätt att kommunicera på distans 

under projektperioden och 75 procent av dem använder nu videochatt utöver 

eventuella tidigare kommunikationssätt. 

En avsevärd förbättring kan ses i deltagarnas möjlighet att kommunicera på 

distans med dem man önskar. Före projektet kunde två tredjedelar inte 

16

kommunicera med dem de önskar. Av dessa kunde 41 procent kommunicera 

på distans med dem de önskar när projektet slutade. 

Många olika produkter har testats under försöken, däribland surfplattor, 

smarta telefoner med till exempel Facetime, Flexitext, Google översätt, 

Handcent SMS, Skype, hörslinga, SMS, SVOX, Swiftkey X, Tango. 

Några av svaren på frågan vilka förändringar den produkt man fått av 

landstinget medfört är: 

Man har blivit mer delaktig i relationerna och att det är fantastiskt att 

man kan se varandras sinnesstämning, ansiktsuttryck, m.m. 

Samtalen är bättre och man pratar mer på distans nu än tidigare. 

Det går lättare och snabbare att skriva SMS, man behöver inte lägga så 

mycket energi på hur något ska skrivas. 

Förskrivna produkter och kostnader 

Kostnaden för de produkter som delats ut till deltagarna i försöken varierar 

kraftigt, från att man hjälpt deltagarna att använda deras befintliga 

utrustning till att man köpt telefoner och surfplattor till deltagaren och deras 

närstående. 

I försöksverksamheten i Dalarnas län har man uppskattat inköpskostnader 

och personalkostnader för varje ”ärende” med försöksverksamhetens 

deltagare. Kostnaderna i de fall man har gjort någon åtgärd varierar från ca 

2 200 kr för personalkostnad för att hjälpa och ge tips att komma igång med 

egen utrustning till en person, till ca 37 000 för en person som fick en iPad 

för eget bruk, en ”anhörig-iPad” och hyra för punktdisplay (särlösning) 

under projektperioden. Med Dalarnas nuvarande upphandlingsavtal för text- 

och bildtelefoner kan en döv person få bildtelefon och anhörigtelefon 

förskrivet. Landstinget betalar då totalt ca 26 000 för inköp av de två 

bildtelefonerna och ca 3 000 i personalkostnad för behovsutredning, 

installation och instruktion, exklusive resor. Jämförelsen haltar eftersom 

landstingen även i fortsättningen räknar med att huvudsakligen förskriva 

särlösningar till döva personer. Motivet till att man fortsätter förskriva 

särlösningar är att det finns ett stort antal förskrivna bildtelefoner och 

totalkonversationsenheter i landet. En övergång till användning av någon 

annan tjänst eller typ av produkt som inte är interoperabel med de redan 

förskrivna hjälpmedlen skulle kräva antingen en stor koordinerad insats 

eller att man under en övergångsperiod förskriver både särlösningar och den 

nya tjänsten för att på så sätt fasa ut särlösningarna. 

17

Konsekvenser av förskrivning av konsumentteknik för 

användningen av de statliga medlen? 

Om landstingen i ökad utsträckning förskriver konsumentteknik räknar de 

med att det krävs ökade resurser för personalens bevakning av marknaden 

och egen utvärdering av de produkter som kan användas. Om användningen 

av statsbidraget till utrustning för elektronisk kommunikation regleras som 

det gjorts sedan 2001 innebär det att landstingen får använda statsbidragsmedel 

till inköp av och teknisk support för utrustningen. Samtidigt ersätts 

inte kostnader för personligt anpassat stöd. Ökad användning av konsumentteknik 

kan innebära att kostnaden för inköp av utrustning minskar medan 

kostnaden för stöd och service till användarna ökar. 

Rekommendationer från försökslandstingen 

Den 5 september 2012 anordnade HI ett möte med landstingens projektledare 

och chefer med ansvar för den verksamhet som drivit projekten. 

Avsikten med mötet var att öppet diskutera idéer om landstingets framtida 

roll inom alternativ telefoni. 

Mötet resulterade i en ”åtgärdslista”, med ett antal aktiviteter som 

landstingspersonalen anser vara angelägna att ta itu med, dels för att uppnå 

regeringens målsättning med ökad användning av konsumentteknik, dels för 

att på bästa sätt tillgodose de behov av alternativ telefoni som finns. 

Åtgärdsförslagen riktar sig dels till landsting, dels till andra aktörer som till 

exempel myndigheter och regering. 

Några av de föreslagna åtgärderna för landsting är: 

Behovsbaserad förskrivning - måste leda till det mest nyttiga 

hjälpmedlet, oavsett om metoden är förskrivning, egenvård eller 

egenansvar. Beslutsstöd hjälper till i denna process. 

Politik, ledning och hela verksamheten måste prioritera att stuprör 

försvinner. Attityder i verksamheten behöver förändras. Bra underlag till 

ledning och politik behövs för att möjliggöra förändring. 

Övergå till att förskriva en tjänst: Hjälpmedelsförskrivning kommer att 

minska och behöver ersättas av rådgivning, stöd och utbildning i 

användning av all möjlig teknik med hjälpmedelsfunktion. Skjut till 

resurser för att klara detta. 

Höj och bredda förskrivarnas kompetens. Ledningen behöver ställa krav 

på förskrivarna. Förskrivarna ska inte kunna avsäga sig att använda eller 

förskriva dator, surfplatta m.m. Detta förutsätter att landstinget erbjuder 

kompetensutveckling. 

18

Landsting erbjuder ”öppna” lösningar där användaren kan använda dator, 

surfplatta, m.m. till annat än enbart hjälpmedelsfunktion. Däremot ska 

användaren själv ansvara/betala för support som beror på felaktig 

hantering eller annan funktion än hjälpmedlets. 

Använd statsbidraget (SFS 2001:638) mer effektivt genom att se över 

prioriteringar. Se över om alla som är i behov av bildtelefoni/totalkonversation 

ska få dator inklusive programvara eller enbart programvara till 

egen dator. Våga gå ifrån gamla hjulspår. 

Viss nationell samsyn kan krävas kring: 

vad som ska upphandlas, 

vad som ska förskrivas och 

hur statsbidraget används. 

Döva personer ska introduceras till annan teknik än enbart dagens 

särlösningshjälpmedel, till exempel Skype och Tango. Sådana tjänster är 

komplement till hjälpmedlen. 

Om användaren inte värdesätter eller prioriterar funktioner i hjälpmedlet 

kanske inte funktionen behövs. Upphandlat sortiment håller ibland för 

hög nivå. ”Varför köra Rolls Royce om Volvo fungerar”? Hjälpmedel 

kan vara ”good enough”. 

Samråd och samordna med den egna tolkcentralen, PTS (som säkerställer 

förmedlingstjänsterna) m.fl. Vilken teknik använder de och varför? 

Bland föreslagna åtgärder för andra än landsting är: 

Landstingen behöver hjälp med nationell upphandling, till exempel av 

SKL Kommentus Inköpscentral 

Statsbidraget: förordning SFS 2001:638 behöver formuleras om: 

För att spegla nuvarande arbetssätt, regelverk och policy i landsting, 

men även önskat arbetssätt 

Bör kunna användas för tjänster utförda av landstinget, till exempel 

utbildning och utprovning. 

Det måste vara möjligt att ”ringa” myndigheter, 112, m.fl. med de 

hjälpmedel som förskrivs eller rekommenderas 

Bildtelefoniförmedling, texttelefoniförmedling, Teletal finns. 

Fortsatt/fördjupad dialog med PTS om fler motsvarande tjänster 

behövs samt hur tjänsterna ska utformas framöver. PTS bör tillgodose 

vad brukarna och landstingen behöver. 

Tillverkare/leverantörer av konsumentteknik behöver veta vilka 

funktioner som är nödvändiga/viktiga för brukarna. De kan ha intresse av 

att göra tillgängliga produkter/tjänster. 

19

Infrastruktur/internet behöver bli snabbare/bättre för att både hjälpmedel 

och konsumentteknik ska fungera bra. Till exempel fungerar sällan 

videosamtal när man har dålig täckning. 

SWOT-analys för landstingens framtida arbete med 

konsumentteknik 

SWOT-analysen strukturerar styrkor (S), svagheter (W), möjligheter (O) 

och hot (T) för landstingens fortsatta arbete med konsumentteknik. 

Analysen har gjorts som en del av HI:s och PTS arbete i regeringsuppdraget. 

Analysen görs utifrån antagandet att ett landsting fortsätter att förskriva 

särlösningar till dem som behöver, men även erbjuder stöd och rådgivning 

om användning av konsumentteknik för alternativ telefoni som användaren 

själv köper in. Valet mellan hjälpmedelsförskrivning och stöd/rådgivning 

om konsumentteknik som användaren själv köper in sker utifrån 

behovsanalysen. Denna görs i dialog med användaren utifrån behov, 

teknikkunskaper och vilken teknik som redan finns och används i 

användarens vardag. 

Styrkor (hos landstinget) 

Landstingen möter brukarnas behov med teknik som inte är stigmatiserande 

och till lägre kostnad än med särlösningar. Landstingen strävar efter att 

använda teknik som finns i användarens omgivning eller som kan införskaffas 

på konsumentmarknaden, och till exempel används av vänner och 

närstående. Användaren blir på det sättet mindre beroende av landstinget för 

instruktion och support. Detta bidrar till att bibehålla eller öka användarens 

självständighet. I de landsting som drivit försöksverksamheter har 

projektgrupperna erfarenhet som kan spridas till andra i verksamheten 

genom exempelvis seminarier eller så kallade ärendegrupper, där förskrivare 

och hjälpmedelskonsulenter samråder om lösningar för olika behov. 

Svagheter (hos landstinget) 

Bland svagheterna finns befintliga rutiner och regelverk i landstingen, som 

kan innebära att övergången till att erbjuda stöd och rådgivning går trögt. 

Det krävs att personalen är villig att förändra sina rutiner och att de är 

engagerade i att uppnå resultat. 

20

Ett uppenbart hot är tids-/resursbrist. Tid och resurser behövs, tid för 

personal att lära sig hur konsumentteknik kan fungera som hjälpmedel och 

medel för inköp av den konsumentteknik personalen behöver lära sig mer 

om. 

Möjligheter (i omgivningen) 

Den snabba teknikutvecklingen erbjuder möjlighet att rekommendera 

användare att använda teknik som finns på konsumentmarknaden men ännu 

inte hittat in i särlösningarna, till exempel Skype. Om förskrivaren/hjälpmedelskonsulenten 

fokuserar på ett bredare sortiment med särlösningar och 

konsumentteknik finns fler möjligheter än om fokus enbart är på 

särlösningarna. 

Det har varit en stark tillgänglighetstrend i ny teknik, där Apples iPhone 

med dess inbyggda skärmläsarfunktioner är ett gott exempel. Bland annat 

den starka tillgänglighetslagstiftningen i USA och den europeiska 

satsningen på tillgänglighet vid offentlig upphandling kommer även 

fortsättningsvis driva på utvecklingen av tillgänglig konsumentteknik. 

När förmedlingstjänsterna blir mer tillgängliga för användning med 

konsumentteknik kommer också användarens nätverk och lokala funktionshindersorganisationer 

kunna erbjuda stöd och tips till användare som vill 

komma igång med alternativ telefoni. 

Här kan även IT-support direkt vara en viktig funktion. Det är ett projekt 

som erbjuder telefon- och e-postsupport om IT till personer som är äldre och 

till personer med funktionsnedsättning. IT-support direkt skulle kunna 

komplettera landstingens arbete, utan att minska landstingens ansvar att i 

rehabilitering och habilitering stärka individers delaktighet och 

självbestämmande. IT-support direkt innebär alltså inte minskat ansvar för 

landstingen, snarare en tillgång och ett stöd. 

Ovanstående möjligheter sänker den ekonomiska tröskeln för individer som 

själva vill komma igång med alternativ telefoni. 

Hot (i omgivningen) 

Ett hot som nämns av försökslandstingen är svårigheten att påverka 

konsumenttekniken, och att tekniken uppdateras och förändras utan 

förvarning. Det kan givetvis vara bra för många att tekniken utvecklas och 

uppdateras till det bättre, men för personer som inte är teknikvana eller har 

kognitiva svårigheter är det bättre med teknik som fungerar likadant från 

21

gång till gång - när man väl lärt sig hur man kan använda tekniken fungerar 

den likadant varje gång. 

Även tillgången till hjälpmedel som är särlösningar riskerar att försämras. 

Det hotar inte i sig tillgången till konsumentteknik för alternativ telefoni, 

men risken är att det på sikt inte finns särlösningar för de behov som inte 

tillgodoses av konsumenttekniken. 

Brukarundersökning 

Enligt regeringsuppdraget ska redovisningen av uppdraget omfatta ”en 

brukarundersökning avseende bland annat brukarnas behov och nyttjandegrad 

av förskrivna terminaler och konsumentprodukter i syfte att utgöra en 

referenspunkt i framtida resultatmätningar. Vidare ska en jämförbar 

brukarundersökning utföras vid uppdragets slutfas för att möjliggöra 

resultatredovisning av insatserna”. 

Brukarundersökningen genomfördes hösten 2011 och hösten 2012 med 

hjälp av verktyget ”IT-frågan” som drivs av PTS, Handisam och HI. ITfrågan 

är en återkommande, tillgänglig webbenkät om IT för personer med 

funktionsnedsättning. Enkäten skickas ut till personer med funktionsnedsättning 

som registrerat sig i en panel. Eftersom panelen innehåller mer än 1 

700 personer är det ett bra sätt att nå personer med funktionsnedsättning 

med frågor om IT-användning. Projektet anlitade också Utredningsinstitutet 

HANDU för att hjälpa till med rekrytering av ytterligare svarande, frågeställningar 

och sammanställning/analys av resultat. 

Deltagarna 

Tabell 1 visar urvalet för 2011 och 2012 års enkät. Den stora skillnaden i 

det totala antalet förklaras av att metoden för IT-frågan gjordes om mellan 

de två frågetillfällena. Enkäten 2011 vände sig till alla personer som hade 

registrerat att de ville delta i IT-frågan, 1764 personer. Enkäten 2012 

skickades till ett begränsat urval personer som har de funktionsnedsättningar 

som bedömts relevanta för regeringsuppdraget. 

22

Tabell 1: Urval för IT-frågan och den delmängd frågor som handlade om alternativ telefoni. 

Frågorna ställdes enbart till de personer som angett att de har funktionsnedsättningar som 

ansetts relevanta för regeringsuppdraget. 

Antal 

2011 

Antal 

2012 

Totalt antal i urvalet för IT-frågan: 1764 526 

Totalt respondenter som besvarat enkäten 1021 444 

Summa relevanta respondenter (målgruppen) 

som besvarat enkäten Alternativ Telefoni (N): 

319 321 

Antalet relevanta respondenter i 2011 och 2012 års enkäter är nästan lika, 

319 personer 2011 och 321 personer 2012. Samtliga svarande personer har 

angett att de har en av de funktionsnedsättningar som projektet bedömt som 

relevanta: dövblindhet, dövhet, grav hörselnedsättning, lindrig 

utvecklingsstörning eller svårighet att tala. 

Merparten av dem som besvarade enkäten var teckenspråkiga döva personer 

och personer med hörselnedsättning, men även ett mindre antal personer 

med dövblindhet, utvecklingsstörning eller svårighet att tala svarade. Att det 

är fler personer med en viss funktionsnedsättning kan dels förklaras med hur 

vanlig funktionsnedsättningen är, dels bero på att tidigare enkäter från ITfrågan 

tilltalat vissa grupper. IT-frågan har även sökt respondenter via 

funktionshindersorganisationer och de kan vara olika framgångsrika i att nå 

sina målgrupper. 

En anledning till att det är få personer som har svårt att tala som har svarat 

kan vara att det för många av dem är en utmaning att över huvud taget 

besvara en webbenkät där frågor presenteras i text eller uppläst tal. 

Bland personer med tal-/språkstörning finns de som har förvärvade 

hjärnskador och utvecklingsstörning vilket även kan innebära kognitiva 

nedsättningar och svårigheter att svara på en webbenkät. 

23

Tabell 2: Andel personer med respektive funktionsnedsättning i 2012 års 

brukarundersökning. Tabellen återfinns även i bilaga 6. 

Barndomsdöv 20 

Vuxendöv 14 

Dövblind 5 

Hörselnedsättning 54 

Lindrig utvecklingsstörning 10 

Svårigheter att tala 7 

Brukarundersökningens resultat 

Procent 

Endast en liten andel av dem som besvarat enkäten anger att de har en tal-/ 

språkstörning, medan merparten av dem som deltagit i landstingens försök 

har tal-/språkstörning. Det går inte att utläsa i brukarundersökningen att 

landstingens försöksverksamheter haft några större effekter på 

brukargruppens användning av teknik. Det är inte förvånande eftersom 

merparten av dem som deltagit i brukarundersökningen troligen inte deltagit 

i någon av försöksverksamheterna. 

Några resultat från brukarundersökningen är: 

Den vanligaste tjänsten/metoden för distanskommunikation med 

konsumentteknik är e-post, vilket 90 procent av brukarna använder. Efter 

e-post är Skype och MSN vanligast med runt 35-40 procent vardera. 

17 procent av hela urvalet har förskriven bildtelefon, och 75 procent av 

barndomsdöva personer har förskriven bildtelefon. 

Flera har önskemål om att man ska kunna nå myndigheter och andra även 

på andra sätt än via telefon, till exempel e-post. 

Sex av tio som har fått hjälpmedel för att kommunicera med andra på 

distans är nöjda med sitt hjälpmedel. 

Oavsett om man är nöjd eller missnöjd med det hjälpmedel man fått 

pekar man på brister i tekniken eller kvaliteten. 

De som sökt support för sitt hjälpmedel är i stort sett nöjda, men man 

anser att väntetiden för att få support borde vara kortare. 

De som använder bildtelefoniförmedlingen (Bildtelefoni.net) gör det med 

sin förskrivna bildtelefon. En fjärdedel av dem som använder tjänsten 

ringer också med sin 3G-mobiltelefon (troligen 3G-videosamtal) och en 

av tio ringer via Bildtelefoni.net:s webbgränssnitt. 

24

Cirka 75-80 procent av barndomsdöva personer och personer med 

dövblindhet använder texttelefoniförmedlingen (Texttelefoni.se). 

Cirka 70 procent av barndomsdöva personer använder 

bildtelefoniförmedlingen. 

Bland öppna svar från enskilda personer framkommer bland annat: 

Önskemål om att det borde gå att ringa bildtelefoniförmedlingen med 

Skype. 

Önskemål om att få välja vilken bildtelefon landstinget ska förskriva. 

I bilaga 6 presenteras resultaten av 2011 och 2012 års webbenkät. 

Slutsatser om brukarundersökningen 

Brukarundersökningen bekräftar att framför allt döva personer som fått 

förskrivet hjälpmedel även använder andra sätt att kommunicera på. På 

grund av metoden att utföra undersökningen med en webbenkät kan dock 

användare med liten eller ingen datorvana vara kraftigt underrepresenterade 

i undersökningen. 

Kommande brukarundersökningar 

De två brukarundersökningar som genomfördes i regeringsuppdraget 

omfattade många frågor och krävde avsevärda insatser för att sammanställas 

och analyseras. Nu finns en bild av dagsläget, och i fortsättningen kan 

antalet frågor minskas till att omfatta ett begränsat antal frågor som handlar 

om användningen av hjälpmedel, användningen av konsumentteknik samt 

användning av förmedlingstjänster. Samtliga föreslagna frågor och 

svarsalternativ finns i rapporten ”Tillgång till och användning av alternativ 

telefoni”, som projektet låtit Utredningsinstitutet Handu sammanställa 

(bilaga 6). 

I uppdraget framgår inte vem som kan eller ska fortsätta följa upp 

användningen av alternativ telefoni. IT-frågan, som för närvarande drivs av 

HI tillsammans med PTS och Handisam, är en webbenkät om it, telekom 

och media som vänder sig till personer med funktionsnedsättning. Genom 

att föra fram sina synpunkter kan användarna påverka utvecklingen av nya 

och förbättrade tjänster och produkter, men även påverka hur it-baserade 

hjälpmedel och tjänster tillhandahålls. IT-frågan är ett bra forum för att 

fråga personer med funktionsnedsättning om IT-användning, eftersom det 

finns en relativt omfattande bas med registrerade respondenter, ca 1600 

personer. 

25

Få personer med talskada/språkstörning svarar på brukarundersökningen. 

Det återspeglar inte hur stor gruppen är. Flera orsaker kan finnas och en av 

dem är att enkäten inte varit tillräckligt tillgänglig för dem som har tal- 

/språkstörning. Ett sätt att göra enkäten än mer tillgänglig än den är idag är 

att erbjuda enkäten på lättläst svenska med förklarande bilder och symboler. 

Landstingen kan också bidra ytterligare genom att sprida information om 

IT-frågan till användare man har kontakt med. 

Analys av hjälpmedelsföretagens fortsatta 

engagemang i utveckling av särlösningar 

Konsultbyrån A-focus anlitades för att utreda hur förutsättningarna för 

marknadens aktörer kan komma att påverkas om landstingen med flera 

förskriver konsumentteknik i ökad utsträckning. A-focus intervjuade olika 

aktörer, gjorde en litteraturstudie samt anordnade ett dialogmöte. 

Dialogmötet samlade funktionshindersorganisationer, särlösningstillverkare, 

landstingspersonal, tillverkare av konsumentteknik och teleoperatörer. 

Någon formell utvärdering av dialogmötet har inte gjorts, men bland annat 

har regeringsuppdragets brukarråd uttryckt att mötet var mycket bra. 

A-focus rapport kompletterades genom att HI även vände sig direkt till 

hjälpmedelsleverantörerna med frågor om deras syn på framtiden. 

Rapporten ”Marknaden för alternativ telefoni” 

Konsultbyrån A-focus analys sammanfattas i rapporten ”Marknaden för 

alternativ telefoni” (bilaga 7). I rapporten målar A-focus upp fyra möjliga 

scenarier för framtida utveckling inom området alternativ telefoni genom att 

variera de två parametrarna ”massmarknadsprodukternas tillgänglighet” och 

”förmedlingstjänsternas kompatibilitet” (A-focus använder termen 

massmarknadsprodukter för det som i denna rapport benämns 

konsumentteknik). Scenarierna bedöms utifrån hur väl de uppfyller 

regeringens målsättning om ökad användning av konsumentteknik som 


Med hög tillgänglighet för konsumentteknik menas här både hög funktionell 

tillgänglighet i produkter och att det finns återförsäljare som ger support och 

personlig anpassning utöver produkternas grundfunktioner. 

Med hög kompatibilitet hos förmedlingstjänsterna menas dels att det går att 

nå och bli nådd via förmedlingstjänsten med olika konsumenttjänster som 

26

Skype, Oovoo och Tango, dels att det ska gå att ringa mellan särlösningar 

och konsumentteknik via en så kallad brygga. 

A-focus lyfter scenariot hög tillgänglighet för konsumentteknik och hög 

kompatibilitet för förmedlingstjänster som det mest önskvärda scenariot. De 

menar att det är i linje med regeringens målsättning om ökad användning av 

konsumentteknik för alternativ telefoni. 

Rapporten avslutas med en rekommendation för hur offentliga aktörer kan 

agera för att förverkliga utvecklingen att fler ska använda konsumentteknik. 

Rekommendationen kan kortfattat sammanfattas som en uppmaning till 

regeringen att samla offentliga aktörer som PTS, Arbetsförmedlingen, SOS 

Alarm AB, Hjälpmedelsinstitutet och utvalda landsting tillsammans med 

funktionshindersorganisationerna i ett forum. A-focus liknar samrådet med 

regeringens Bredbandsforum. För att forumet ska bli framgångsrikt behöver 

regeringen utse en långsiktig målsättning för forumet, till exempel 

införandet av konsumentteknik för alternativ telefoni i samhällets stöd till 

personer med funktionsnedsättning. 

A-focus rekommendationer har varit ett bra stöd för HI:s och PTS slutsatser 

i regeringsuppdraget. 

Brev från leverantörer 

I december 2012 skickade HI ett brev till leverantörer som har varit aktiva 

på marknaden för särlösningar under åtminstone något år. Syftet med brevet 

var att ge leverantörerna en chans att uttala sig om sina förhoppningar och 

farhågor om utvecklingen. Brevet skickades till leverantörer som varit 

aktiva på marknaden under några år, och som säljer särlösningar som 

hjälpmedel till landstingen. Brevet och leverantörernas svar återfinns i 

bilaga 8. 

De tre leverantörerna Europea i Malmö AB, Omnitor AB och nWise AB 

inkom med skriftliga svar. Under regeringsuppdragets gång har leverantörer 

vid olika tillfällen uttryckt sin skepsis och oro över regeringsuppdragets 

mål. Respektive leverantör argumenterar för olika saker, och bland 

argument och resonemang finns: 

Det finns grupper med personer som behöver generell interoperabilitet 

och de som inte behöver det. Personer i behov av generell 

interoperabilitet är döva personer och personer med dövblindhet. 

27

De personer som har högt tekniskt kunnande använder redan idag tjänster 

som Skype och Oovoo. Programmen är dock inte anpassade till personer 

med funktionsnedsättning. 

Tjänster kan vara bra vid ett visst tillfälle, men plötsligt förändras eller 

försvinna från marknaden. 

Gratistjänster som Skype används för att sprida virus. Det är inte lämpligt att 

samhället bidrar till det genom att rekommendera eller förskriva till exempel 

Skype. 

Kostnaden för de hjälpmedel (särlösningar) landstingen köper är inte 

hög, om man tar hänsyn till de kostnader för support av teknik och 

tjänster när användarna kan använda ”vad de vill”. 

Upphandlingar med krav på specialutvecklade lösningar för en liten 

marknad (personer med funktionsnedsättning), rimmar illa med att 

myndigheter och liknande med andra handen pekar på att användare ska 

använda fria lösningar som inte är anpassade. 

Risken är att leverantörerna tvingas bort från marknaden, att det 

försprång Sverige haft i världen förloras och att användare hänvisas till 

”fria” lösningar som inte anpassats till deras behov. 

Det finns standard för kommunikation med totalkonversation i USA och 

Europa, men i Sverige finns en motrörelse. Det finns landsting som gärna 

informerar och visar produkter som använder andra än de standardiserade 

kommunikationsprotokollen. Alternativa, icke-standardiserade lösningar, 

motverkar kommunikationsmöjligheterna för personer med 

funktionsnedsättning. 

Svenska myndigheter borde verka internationellt för att sprida bra 

lösningar för personer med funktionsnedsättning. Om de svenska 

företagen lyckas erbjuda sina produkter och tjänster internationellt kan de 

också gynna Sverige genom sänkta kostnader för särlösningar. Ökad 

spridning av bra lösningar kan också göra att leverantörer av 

konsumentprodukter börjar anpassa sina produkter till olika behov. 

Det är viktigt att kunna ringa inom Sverige, internationellt och till viktiga 

samhällsfunktioner som till exempel nödsamtal. Det underlättas genom 

användning av de standarder för kommunikation som finns och redan 

används för särlösningar. 

Kritik riktas mot HI/A-focus för att analysen och rapporten utgår från fel 

frågeställning. 

En utredning bör göras om fler möjliga sätt att tillgodose brukarnas 

behov. Till exempel är det nuförtiden ovanligt i andra länder att 

användarna erbjuds hårdvaran, medan specialutvecklad mjukvara i form 

av appar och webbtjänster görs lättillgängliga för användarna. I Sverige 

28

går vi mot trenden om vi menar att användarna ska få hårdvara men 

använda gratis mjukvara/tjänster. 

Även frågan om huruvida konsumentprodukter uppfyller de krav som 

ställs av landsting vid upphandling av hjälpmedel borde undersökas 

närmare. 

Sverige borde kontrollera och följa krav i ny EU-lagstiftning på området. 

Med detta avses Mandat 376 om tillgänglighetskrav vid offentlig 

upphandling, där man bland annat hänvisar till den europeiska standarden 

för förmedlingstjänster, ES 202 975. 

Vilka brukargrupper som kan tänkas nöja sig med produkter av lägre 

kvalitet kopplat till en diskussion om vad som behövs för olika grupper 

med till exempel speciella behov, flerfunktionshinder, äldre. 

Framtagande av modell för upphandling 

av konsumentprodukter 

I dialog med projektledare och chefer från de landsting som haft försöksverksamhet 

har HI försökt identifiera vilka utmaningar man ser med att 

upphandla konsumentteknik för området alternativ telefoni. Under det möte 

då frågan togs upp var det ingen från landstingen som uttryckte att det 

skulle vara problematiskt att köpa in tekniken. Diskussionerna ledde till 

rekommendationen att använda landstingens befintliga avtal för telekom- 

och IT-inköp. Detta eftersom tekniken utvecklas snabbt och ramavtal som 

medger att nya produkter kan köpas in efter behov är att föredra framför 

avtal som reglerar vilka enskilda produkter som kan köpas. HI och PTS 

delar den slutsatsen. 

Det är dock viktigt att de verksamheter som avser att förskriva konsumentteknik 

tar kontakt med de ansvariga för ramavtalen för att försäkra sig om 

att avtalen kan användas för området alternativ telefoni samt att framtida 

upphandlingar utformas med krav på tillgänglighet och användbarhet som 

gynnar även personer med funktionsnedsättning. 

Applikationer som vi idag betraktar som särlösningar, till exempel appar för 

texttelefoni och bildtelefoni finns idag i Sverige och kan mycket väl 

inkluderas i landstingens upphandling av IT- och telekom. Det ger 

förutsättningar att förskriva applikationerna men även bättre förutsättningar 

för landstingens tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. 

Förutsättningar för att anställa personer med vissa funktionsnedsättningar 

förbättras också genom att landstingens egna system är utformade för att 

passa alla oavsett förmåga. 

29

Förskrivning av hjälpmedel som är konsumentteknik kan förväntas öka 

framöver. Samtidigt är det viktigt att möjligheten att förskriva särlösningar 

finns kvar för de individer som behöver det. Om en stor del av 

förskrivningen hanteras genom telekom- och IT-upphandlingar kan 

hjälpmedel som är särlösningar förskrivas under beloppsgränsen för 

direktupphandling i de fall det behövs. 

Resultatet av det pågående arbetet i EU:s mandat 376, om tillgänglighetskrav 

vid offentlig upphandling av informations- och kommunikationsteknik 

(IKT) bör användas vid kommande upphandlingar. 

Slutrapporten innehåller inte någon mer detaljerad modell för upphandling 

av konsumentprodukter, utan just denna rekommendation att använda 

ramavtal för IT- och telekominköp. 

Förutsättningar att förskriva konsumentteknik som 

alternativ telefoni 

Under senhösten 2012 lät projektet anställa juristen Manolis Nymark för att 

göra en rättsjuridisk utredning om vilka risker som finns för landsting att 

förskriva konsumentprodukter. I utredningen har definitionen av 

konsumentprodukt varit att det är produkter som inte är CE-märkta enligt 

det medicintekniska regelverket. 

Bland de frågor som utredningen fokuserar på finns: 

Vad är ett hjälpmedel enligt 3 b § Hälso- och sjukvårdslagen? 

Finns det uttryckligt krav i lagstiftning om att landsting eller kommun 

ska förskriva medicintekniska produkter som hjälpmedel? 

Finns det andra hinder för landsting eller kommun att förskriva icke 

medicintekniska produkter eller tjänster som hjälpmedel, med tanke på 

spårbarhet av produkter som ska återkallas? 

hantering av avvikelser, till exempel fel i produkten? 

patientens trygghet och säkerhet i hälso- och sjukvården? 

förhållandet mellan köpare och säljare? 

Utredningen i sin helhet finns i bilaga 9. 

Slutsatser av den juridiska utredningen är att det inte finns lagliga hinder för 

landsting eller kommuner att förskriva konsumentprodukter. Däremot 

saknar användaren motsvarande skydd som patientskadeförsäkringen ger då 

en förskriven medicinteknisk produkt skadar användaren. Användaren 

riskerar enligt utredningen ”allvarlig rättsförlust” vid fel eller tillbud med en 

30

konsumentprodukt. Det innebär att användaren riskerar att inte alls 

kompenseras ekonomiskt för en personskada som produkten ger upphov till. 

Den allmänna hälso- och sjukvårdens grundtanke är en vård på lika villkor. 

Det är inte en vård på lika villkor att en krets av patienter, om än liten, 

riskerar att bli helt utan ekonomisk kompensation vid olycka eller tillbud 

med hjälpmedel som är konsumentprodukter. 

Av 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) följer att all vård ska vara 

säker och tillgodose patientens trygghet. Av patientsäkerhetslagen 

(2010:659) följer vidare att vårdgivare ska vidta de åtgärder som behövs för 

att förebygga vårdskador (3 kap. 1 §). Dessa krav i lagstiftningen innebär att 

ett landsting eller en kommun är skyldiga att utvärdera konsumentprodukter 

så att de är säkra för patienten och för avsett användningsområde, till 

exempel för att kompensera för en specifik funktionsnedsättning hos 

patienten. Detta görs i en så kallad patientsäkerhetsriskanalys. Analysen 

behöver göras eftersom produkten inte är utvecklad och testad för medicinsk 

användning. Omfattningen av riskanalysen beror på typ av produkt och hur 

avancerad den är. Om analysen visar att produkten inte är patientsäker ska 

den inte tillföras hjälpmedelssortimentet. Ovanstående resonemang gäller 

både produkter som avses förskrivas av landstinget men även i de fall 

förskrivaren erbjuder patienten fritt val av hjälpmedel. Vid fritt val måste 

förskrivaren informera patienten om riskerna med att köpa en 

konsumentprodukt som hjälpmedel. 

En lösning för att reducera eller eliminera den identifierade risken att 

patienten inte kompenseras ekonomiskt för en personskada vid förskrivning 

eller tillhandahållande inom Fritt val av hjälpmedel av en konsumentprodukt 

är en frivillig kollektiv försäkring som landsting och kommuner kan 

teckna. Försäkringen skulle vara till för att ekonomiskt kompensera 

patienter som hamnar utanför det socioekonomiska skyddsnät som 

samhället har skapat för säkerhetsbrister och olyckor med produkter inom 

hälso- och sjukvården. Lösningen motsvarar de kollektivförsäkringar som 

finns idag för patientskador och läkemedelsskador inom hälso- och 

sjukvården, men i detta fall avsedd endast för personskador med anledning 

av olyckor eller tillbud med konsumentprodukter. Andra lösningar övervägs 

också i rättsutredningen. Lösningarna kräver ytterligare överväganden. 

En sammanställning av utredningens alla rekommendationer finns i 

utredningens inledning, bilaga 9. 

31

Resultatspridning 

Konferens om alternativ telefoni arrangerad 

av Hjälpmedelsinstitutet 

HI har sedan 2009 anordnat en konferens för förskrivare och tekniker som 

jobbar med alternativ telefoni, framför allt i landsting, men även på till 

exempel Arbetsförmedlingen. Konferensen togs över från SPRIDA 

Kommunikationscenter, Örebro läns landsting, som arrangerat konferensen 

sedan tidigt 2000-tal. 

Under regeringsuppdraget användes konferensen som ett sätt att sprida 

information om uppdraget. 

2012 års konferens 

Projektet anordnade den 13-14 november 2012 konferensen ”Alternativ 

telefoni - Inspirations- och förskrivarkonferens” för att sprida erfarenheter 

från landstingens försöksverksamheter samt informera om andra aktiviteter 

och projekt som påverkar utvecklingen inom området alternativ telefoni. 

Konferensen samlade allt som allt 139 personer och anordnades på Lidingö 

utanför Stockholm. 

Under konferensens första dag ordnades också en utställning med 17 

utställare: hjälpmedelsleverantörer, försökslandsting, förmedlingstjänster 

med flera. 

Samtliga försökslandsting delade med sig av erfarenheter från försöksverksamheten, 

allt ifrån metoder för behovskartläggning, till 

fallbeskrivningar, till analys av fördelar och nackdelar med särlösningar 

respektive konsumentteknik till exempel på särlösnings- och konsumentteknikanpassningar. 

HI och PTS höll presentationer och visade filmen ”Nya sätt att ringa”, som 

HI tagit fram i samarbete med Västerbottens läns landsting och Örebro läns 

landsting. 

Bland några av konferensens övriga presentationer fanns användare med 

funktionsnedsättning som berättade utifrån egna erfarenheter, PTS som 

berättade om sina innovationstävlingar och SOS Alarm som berättade om 

hur nödnumret 112 kan nås av personer med funktionsnedsättning. 

32

2011 års konferens 

Den 18-19 oktober 2011 anordnade HI konferensen ”Alternativ telefoni - 

förskrivarkonferens” på Uppsala Konsert & Kongress. Konferensen 

anordnades i anslutning till HI:s konferens och mässa ID-dagarna, och 

merparten av de hjälpmedelsleverantörer som säljer särlösningar för 

alternativ telefoni ställde ut där. Konferensen slutade vid lunch den 19 

oktober, och deltagarna hade därefter möjlighet att besöka ID-dagsmässan. 

Programmet för 2011 års konferens handlade om generella relevanta frågor 

för förskrivare, pedagoger och tekniker som arbetar med alternativ telefoni. 

Konferensens andra dag handlade om de försök med skrivtolkning på distans 

som testades i landsting under 2010. Landsting som genomfört försök berättade 

om sina erfarenheter. Utöver de förskrivare av alternativ telefoni som kommit 

till konferensens båda dagar bjöd HI in personal från landstingens tolkcentraler 

och från Tolktjänstutredningen till konferensens andra dag. 

Konferensen samlade ca 65 personer dag 1 och ca 90 personer dag 2. 

Presentationer i nätverk och vid konferenser 

HI har träffat flera nätverk och deltagit i konferenser för att berätta om 

uppdraget och utbyta erfarenheter. Bland annat har följande nätverk och 

konferenser besökts: 

Det nätverk av tolkchefer som engagerat sig i att testa skrivtolkning på 

distans 

SKL:s nätverk för förvaltningschefer inom habilitering- och 

hjälpmedelsverksamhet. 

HI:s nätverk ”Utvecklingsgruppen” som samlar chefer för 

hjälpmedelscentraler från delar av Sverige. 

Västsvenska Kommunikationskarnevalen 2011 och 2012 

HI:s nätverk ”Referensgrupp hörsel” 

Nordisk Afasidag 2011 och 2012 

REDAH-dagarna 2011 och 2012 

Projektets webbsida 

HI:s webbsida för regeringsuppdraget, www.hi.se/alternativtelefoni, har 

med jämna mellanrum uppdaterats med innehåll om projekten, delrapporter, 

resultat från brukarundersökningar m.m. Eftersom projektet riktar sig till 

33

land andra döva teckenspråkiga personer har webbsidornas innehåll även 

presenterats på teckenspråk. 

Slutsatser 

Gränsen mellan dagens hjälpmedel, som är särlösningar, för alternativ 

telefoni och konsumentteknik är inte längre tydlig. Till exempel erbjuder 

särlösningsleverantörerna appar till smarta telefoner till de användare som 

har förskrivet särlösningshjälpmedel hemma. I denna slutrapport används 

begreppet särlösningar för att beteckna teknik som utvecklats specifikt för 

användning som hjälpmedel av personer med funktionsnedsättning, som ett 

sätt att kompensera för funktionsnedsättningen. Idag är dock särlösningarna 

oftast mjukvaror till vanliga datorer, surfplattor och smarta telefoner och 

den stora skillnaden mellan särlösning och konsumentteknik är just 

tillverkarens/leverantörens ändamål, inte funktion eller teknik. 

I detta avsnitt förs ett avslutande resonemang och ett antal åtgärdsförslag 

presenteras och motiveras. 

Hur förhåller sig utvecklingen inom området alternativ 

telefoni till övergripande politiska mål? 

Regeringen har ratificerat FN-konventionen om mänskliga rättigheter för 

personer med funktionsnedsättning. I konventionens artikel 9 punkt 1 anges 

att ändamålsenliga åtgärder ska vidtas för att personer med 

funktionsnedsättning ska få tillgång till bland annat information och 

kommunikation inklusive IT. 

Om landstingen aktivt verkar för att personer som på grund av 

funktionsnedsättning har svårt att tala i vanlig telefon erbjuds 

konsumenttekniska lösningar bidrar de också till att förverkliga artikel 9 i 

konventionen. Detta genom att introducera personerna till IT på lika villkor 

som andra. Regeringen kan fortsätta stödja landstingen genom statsbidraget 

för elektronisk kommunikation, men även genom att stimulera 

erfarenhetsutbyte landsting emellan. 

Genom förskrivning av och stöd i att använda konsumentteknik, bidrar 

landstingen också till genomförandet av regeringens digitala agenda. Om de 

personer som har behov av alternativ telefoni får stöd med att komma igång 

och använda konsumentteknik kan utanförskapet minska, delaktighet och 

34

möjlighet till anställning öka. Att kunna använda alternativ telefoni innebär 

inte automatiskt att användaren kan hantera diverse e-tjänster och bli 

delaktig i alla aspekter av det digitala samhället. För dem som hittills stått 

utanför det digitala samhället är det dock en introduktion till användning av 

IT, och därmed ökad digital kompetens och sänkt tröskel till annan ITanvändning. 

Initiativ för att fortsätta öka den generella kompetensen om tillgänglighet 

och användbarhet i offentlig upphandling är viktigt, både för att driva på 

utvecklingen av teknik, och för att säkra att det finns tillgång till teknik att 

förskriva som hjälpmedel. Kammarkollegiets uppdrag att i sina ramavtal för 

IT tillämpa en ”katalog” av krav på användbarhet och tillgänglighet är 

särskilt viktigt (se s.47 i ”En strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken 

2011-2016”, www.regeringen.se/sb/d/14025/a/171269). Denna 

”katalog” bör även kunna tillämpas som en mall i de fall landsting önskar 

göra egna upphandlingar, enskilt eller i samverkan. 

Behövs hjälpmedlen? 

I ett av breven från leverantörerna står det att det finns användare med ett 

litet behov av att ”ringa” till många andra, det vill säga personerna sägs ha 

ett begränsat och väl definierat kontaktnät att ”ringa”. Detta stämmer väl 

överens med HI:s och PTS uppfattning. Behoven är individuella och kan 

ibland tillgodoses med en lösning med låg interoperabilitet mot andra 

lösningar, till exempel om denna lösning är enklare att hantera för 

användaren. Det krav som hittills ställts vid upphandling av text- och 

bildtelefoner, att alla upphandlade produkter de ska vara interoperabla 

sinsemellan, kan vara irrelevant för vissa användare. 

Personer som har ett litet, väl definierat kontaktnät och ett kommunikationssätt 

som förstås endast av ett fåtal personer ”behöver” i regel inte de 

särlösningar för text- och bildtelefoni som idag förskrivs. Exempel på 

personer som kan ha lika god nytta av konsumentteknik som särlösningar är 

personer med tal-/språkstörning. De har behov av hjälpmedel, men det bör 

vara möjligt att förskriva den lösning som tillgodoser individens behov på 

ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt, oavsett om det är en 

särlösning eller konsumentteknik. Precis som A-focus beskriver i sin rapport 

(bilaga 7) behövs dock en fortsatt ökad tillgänglighet hos 

konsumentprodukter för att uppnå god tillgänglighet för alla oavsett 

funktionsförmåga. Ett exempel på en funktion som sedan länge funnits i 

hjälpmedlen är varseblivning, att det blixtrar eller vibrerar i en särskild 

35

mottagare när det ringer i text-/bildtelefonen. Motsvarande funktion finns 

ofta i smarta telefoner men sällan i datorer och surfplattor. 

Det finns risker med att använda konsumentteknik, i de fall kommunikationen 

sker med proprietära kommunikationsprotokoll, med följd att det inte 

går att ringa mellan olika produkter/lösningar. I A-focus rapport presenteras 

idén att förmedlingstjänsterna bör möjliggöra samtal mellan olika 

konsumentprodukter/tjänster, så att det till exempel går att ringa från Skype 

till Apples Facetime. En sådan ”bryggfunktion” skulle underlätta för 

personer med funktionsnedsättning att nå varandra, men det är troligt att den 

skulle kosta avsevärt mycket mer än dagens bildtelefonitjänst och ha låg 

tillförlitlighet och tillgänglighet. Detta på grund av utmaningen att utveckla 

bryggtjänsten i takt med att tillverkarna utvecklar sina tjänster. 

Enligt leverantörer går man i andra länder ifrån att subventionera hårdvara 

för alternativ telefoni till att fokusera på mjukvara och förmedlingstjänster. 

HI och PTS anser att modellen är intressant och genomförbar, men att det 

finns risk att användare så småningom står utan hjälp från landstinget. De 

försöksverksamheter som pågått inom ramen för regeringsuppdraget har 

inneburit att perspektivet börjat förskjutas från förskrivning av produkt till 

förskrivning av lösning. Det handlar om att förskrivarens fokus ska vara att 

hjälpa användaren att kommunicera, oavsett om hjälpen består i att 

landstinget lånar ut ett hjälpmedel (särlösning eller konsumentteknik) eller 

visar hur konsumentteknik kan användas. En vanlig rutin i förskrivningen 

av alternativ telefoni är just att behovet bedöms utifrån om ett hjälpmedel 

kan förskrivas - ”behovet är en bildtelefon”, när det borde vara ”behovet är 

att ringa, och det kan avhjälpas med bildtelefon eller videochatt som till 

exempel Skype eller Tango”. En noggrannare behovsanalys leder sedan till 

beslut om att hjälpmedel ska förskrivas eller om att användaren ska få 

rådgivning och eventuell hjälp att komma igång med videochatt”. 

Ovanstående utveckling är positiv i den bemärkelsen att användare inte 

lämnas på egen hand att tillgodose behov som finns på grund av funktionsnedsättningen. 

Om synsättet att förskrivning innebär förskrivning av lösning 

snarare än produkt sprids till samtliga landsting kan utvecklingen på sikt 

också röra sig mot det som målas upp av enstaka hjälpmedelsleverantörer - 

användaren står för hårdvaran men använder speciellt utvecklade appar och 

webbtjänster för att ringa. En sådan app eller webbtjänst behöver inte 

levereras som ett paket i posten till landstingens hjälpmedelscentraler, utan 

snarare beställas med IT-beställningssystem, hämtas hem till användarens 

dator/surfplatta/smarta telefon och aktiveras genom ett av landstinget och 

leverantören överenskommet aktiveringsförfarande. Detta sparar logistiska 

36

kostnader för landsting och leverantörer vilket kan ge mer funktion utifrån 

individuellt behov till lägre kostnad. 

En utveckling som pågår enligt förskrivare HI och PTS har kontakt med är 

att få unga personer vänder sig till landstinget för att få bildtelefon eller 

texttelefon förskriven. Det kan bero på flera saker: dels har ungdomar 

mindre behov av att ha kontakt med myndigheter och andra via exempelvis 

bildtelefoniförmedlingen, dels har de troligen hittat andra sätt att ringa och 

skriva till varandra med konsumentteknik. Att färre unga personer vänder 

sig till landstinget kan bero på att konsumenttekniken är tillräckligt 

användbar för dem, och att de i praktiken inte har behov av särlösningarna. 

Om det är orsaken till den minskade efterfrågan på hjälpmedel från 

landstinget borde landstinget även kunna satsa mer på att hjälpa personer 

som av tradition inte fått del av statsbidragsfinansierade hjälpmedel. Det 

innebär inte att de grupper som tidigare fått hjälp inte längre ska få det, 

snarare att det är färre i den gruppen som behöver stöd av landstinget och 

fler som vill och kan ordna lösningar på egen hand. Fokus förskjuts då i viss 

mån från teckenspråkiga döva personer till personer med tal-/språkstörning. 

Särlösningar och konsumentteknik - likheter och skillnader 

Traditionen med noggrant utförda upphandlingar av särlösningar innefattar 

också högt ställda krav på både teknik, interoperabilitet och dokumentation. 

De höga kraven kan bidra till att hålla uppe priserna på marknaden, men 

bidrar också till interoperabilitet. Det underlättar för landsting och 

användare i hanteringen av hjälpmedlen. HI och PTS har ofta haft dialog 

med leverantörer som hävdar att det är orättvist att landstingen ställer höga 

krav vid upphandling av hjälpmedel/särlösningar och samtidigt förskriver/rekommenderar 

konsumentteknik utan motsvarande krav. Även från 

landsting hörs ibland att kraven är för höga - ”varför köra Rolls Royce när 

Volvo fungerar?” 

De tre dominerande leverantörerna av särlösningar har lanserat appar för 

totalkonversation till smarta telefoner och surfplattor under de två år som 

regeringsuppdraget pågått. Leverantörerna har olika strategier för 

erbjudandet men vanligast är att erbjuda apparna kostnadsfritt till dem som 

fått vanlig totalkonversationsenhet förskrivet. 

Både särlösningar och konsumentteknik har fördelar och nackdelar. 

Brukarundersökningen visar att många har både bildtelefon och 

videochatt/Skype, vilket indikerar att de kompletterar varandra. En viktig 

förklaring är att det krävts bildtelefon eller totalkonversationsenhet för att 

ringa eller bli uppringd via bildtelefoniförmedlingen. Under 2013 förändras 

37

det eftersom man från april ska kunna nå och nås med hjälp av Skype. 

Bildtelefoni.net:s teknikleverantör hävdar att användningen av Skype inte 

kommer att bli så omfattande eftersom bildkvaliteten är relativt dålig. Bland 

landstingens förskrivare är det dock en vanlig uppfattning att efterfrågan på 

särlösningar kommer att sjunka drastiskt när de inte längre behövs för att 

ringa bildtelefoniförmedlingen. 

Fördelar och nackdelar med användning av särlösningar 

respektive konsumentteknik 

Vilka är egentligen för- och nackdelarna med särlösningarna respektive 

konsumenttekniken? Genom att titta närmre på vilka möjligheter de 

erbjuder kan vi få en bild av om båda behövs: 

Fördelar med konsumentteknik: 

Eftersom det är teknik som börjar bli vanlig hos gemene man kan det ha 

positiva effekter som att närstående kan hjälpa till med installation och 

enklare problemlösning. 

Kostnad för inköp/abonnemang är i regel låg. 

Vissa funktioner och anpassningar som görs för att tilltala 

vardagskonsumenter är mer attraktiva och funktionella än funktioner och 

anpassningar som finns i särlösningar. Ett exempel är att det sällan 

rapporteras om problem med att använda Skype bakom vanliga 

brandväggar i hemmiljö, ett problem som flera av särlösningarna har 

haft. 

Nackdelar med användning av konsumentteknik: 

Kostnad för att anpassa, instruera om samt felavhjälpa konsumentteknik 

kan vara större än för särlösningar. Bland annat kan följande driva upp 

kostnaderna: 

Konsumentteknik kan komma att uppgraderas/uppdateras ofta och då 

till exempel ändra utseende och beteende. Om det får följden att 

användaren måste ha hjälp av landstinget att lära sig använda tekniken 

på nytt ökar kostnader för landstingets stödinsatser. 

Landstingens personal kan behöva mer tid att lära sig ett bredare 

sortiment med konsumentteknik. Problemlösning för respektive 

särlösning eller konsumentteknik kan ta längre tid eftersom problemen 

kan förväntas vara unika för respektive produkt/lösning. 

Det finns konsumentteknik som inte är anpassad eller särskilt framtagen 

för användning av personer med funktionsnedsättning. Om den inte är 

tillräckligt tillgänglig eller anpassningsbar kan den behöva ersättas med 

38

en särlösning. Utmaningen för användare och landsting är framför allt att 

ha en överblick över vilken konsumentteknik som är tillgänglig och i 

vilket avseende, det vill säga för vem konsumenttekniken är tillräckligt 

tillgänglig. 

I regel är det ingen interoperabilitet mellan olika tjänster. Till exempel 

går det med bildtelefonitjänster som Skype och Tango enbart att ringa till 

andra som använder samma tjänst. 

Fördelar med särlösningar (texttelefon, bildtelefon eller 

totalkonversationsenhet): 

Interoperabilitet finns mellan särlösningar från olika leverantörer. Det går 

att ringa till/från leverantör A:s särlösning till leverantör B:s särlösning 

samt till/från text- och bildtelefoniförmedlingarna. Många döva personer 

har numer en bildtelefon eller totalkonversationsenhet. Det är möjligt för 

dem att ringa varandra utan mellanhänder eller överenskommelser om 

vilken teknik som ska användas för samtalet. 

Marknaden för särlösningar är liten och leverantörerna små. Fördelen är 

bland annat att det är möjligt för landstingspersonal och användare att 

föra dialog med en leverantör om särskilda anpassningar eller hur en 

produkt bör utvecklas. 

Vissa särlösningar är tåliga och framtagna för att klara ovarsam 

hantering. 

Landstingen kan i regel kontakta leverantören som kan ge svar om 

särlösningen och kan förväntas ha kunskap om personer med 

funktionsnedsättning och de behov som särlösningen ska tillgodose. 

Särlösningarna uppfyller de krav som ställts vid upphandling. 

Nackdelar med särlösningar (texttelefon, bildtelefon eller 

totalkonversationsenhet): 

Marknaden är liten och leverantörerna små. Bland allmänheten är 

kunskapen om särlösningarna liten. Den grupp som använder tekniken är 

i förhållande till de stora grupper som använder internet eller vanlig 

telefoni liten. 

En liten marknad och små leverantörer har betydelse för hur stora 

möjligheter det finns att få internet- och telefonioperatörer att visa 

intresse för att särlösningarna fungerar i kombination med deras 

lösningar. Det har, åtminstone fram till för något år sedan, varit ett 

vanligt problem att bildtelefoner eller totalkonversationsenheter inte 

fungerat i brukarnas internet på grund av operatörernas brandväggar. 

Problemet kan inte ensidigt skyllas på internetoperatörer eller 

särlösningstillverkare. Särlösningstillverkarnas oförmåga att anpassa 

39

sina produkter till att fungera bakom de vanligaste hemmabrandväggarna 

spelar in likaväl som internetoperatörernas ointresse av att säkra att deras 

internetaccess medger totalkonversationssamtal. 

En liten marknad och små leverantörer kan ha effekten att leverantörerna 

har svårt att utveckla och åtgärda problem i produkter, så länge de inte på 

kort sikt tjänar på åtgärden. 

Det kan vara stigmatiserande för användaren att ha ett hjälpmedel som är 

en särlösning. 

Interoperabilitet mellan de produkter och tjänster brukarna 

får 

För bildtelefoni respektive texttelefoni finns idag en mängd särlösningar 

som är interoperabla sinsemellan. Det motiverar fortsatt förskrivning av 

hjälpmedel som är interoperabla mot redan förskriven utrustning. Det finns 

vissa kostnadsfria tjänster som är konsumentteknik och som är interoperabla 

mot de förskrivna bildtelefonerna. Dessa kräver i regel lite mer inställningar 

och anpassningar innan de kan användas. De kan fungera väl för vissa 

användare om landstinget hjälper dem att komma igång. 

Ett sätt att fortsätta erbjuda interoperabla lösningar framöver är därför att i 

fortsättningen erbjuda både särlösningarna och konsumentteknik som är 

interoperabel med de bildtelefoner som används som hjälpmedel idag. En 

begränsad grupp personer får särlösningar av landstinget. Det brukar vara 

personen med funktionsnedsättning och oftast en av dennes närstående. Stöd 

och introduktion till användning av konsumentteknik fungerar därför som 

ett bra komplement till särlösningen. Det medger då kommunikation med 

fler personer, som har tillgång till billig eller kostnadsfri konsumentteknik. 

A-focus målar i sin analys upp scenariot att förmedlingstjänsterna även utför 

teknisk förmedling mellan tjänster som inte är interoperabla. Ett exempel på 

hur sådan teknisk förmedling skulle underlätta är om en person som helst 

använder Apples bildtelefonitjänst Facetime ringer en person som helst 

använder Skype. HI och PTS gör bedömningen att en sådan tjänst vore 

intressant, men också resurskrävande att driva om det över huvud taget 

skulle gå att sätta upp. Argument mot införandet av en sådan tjänst är att det 

med dagens särlösningar som utvecklats för att vara interoperabla uppstår 

interoperabilitetsproblem. Att involvera teknik från en mängd olika 

tillverkare, som inte har intresse av att erbjuda interoperabilitet är inte 

rimligt. 

40

För fortsatt användning av särlösningar kan landstingen fokusera mindre på 

produkten och mer på lösningen som erbjuds. Det kan göras bland annat 

genom att förskrivningen anpassas mer efter individens behov och vilken 

konsumentteknik han eller hon har tillgång till. Användaren kan då få 

tillgång till en konsumentteknik- eller särlösning. För att nå dit krävs också 

att landstingen upphandlar lite bredare. Kompletta paket behövs, men även 

tjänster för användning med användarens egen konsumentteknik, till 

exempel deras dator, surfplatta eller smarta telefon. 

En övergång till förskrivning av tjänster såsom Skype snarare än hela paket 

med konsumentteknik eller särlösning kan även leda till lägre kostnader per 

användare än idag. Det innebär att mer resurser kan läggas på utbildning och 

stöd eller att fler närstående får tillgång till interoperabla lösningar. Fortsatt 

användning av särlösningar minskar även den risk som försökslandsting 

identifierat: det saknas kontroll över utvecklingen av konsumentteknik, till 

exempel förändras appar och tjänster till det sämre eller försvinner från 

marknaden utan förvarning. 

För de personer med tal-/språkstörning, som hittills sällan fått hjälp av 

landstinget att ordna alternativ telefoni, finns lösningar både i 

konsumentteknik och i särlösningar för närkommunikation, till exempel 

SMS- eller e-postfunktioner i talapparater. För dem som redan nu får eller 

har fått till exempel talapparat bör förskrivare sträva efter att identifiera 

behov även av alternativ telefoni och underlätta användning av eventuella 

funktioner för detta som finns i talapparaten. För denna grupp är funktioner 

som är interoperabla med konsumentteknik som används av närstående mer 

relevanta än interoperabilitet med de särlösningar som används för 

bildtelefoni och texttelefoni. Till exempel innebär kommunikation med epost 

eller SMS en lägre tröskel för närstående att komma igång än om de får 

förskriven särlösning som används enbart för kommunikation med personen 

med funktionsnedsättning. 

Riskanalys inför förskrivning av konsumentprodukter (eller 

konsumentteknik) 

Enligt den rättsutredning regeringsuppdraget låtit göra måste enligt gällande 

rätt, till exempel patientsäkerhetslagen, landsting och kommuner alltid göra 

en patientsäkerhetsriskanalys vid beslut om en konsumentprodukt ska 

tillföras hjälpmedelssortimentet. Landstingsföreträdare som fått ta del av 

den preliminära rättsutredningen har uttryckt att de önskar att 

patientriskanalyser görs på nationell nivå, förslagsvis av HI. I 

rättsutredningen framhåller HI att landsting inte kan överlåta ansvar för 

41

patientriskanalyser på annan part, till exempel HI. En möjlig roll för HI kan 

dock vara att ha en stödjande roll genom att samordna nätverk, ta fram 

protokoll och riktlinjer för patientriskanalyser. Socialstyrelsen kan förväntas 

ha en central roll i att ge riktlinjer till landstingen för hantering av 

konsumentprodukter som hjälpmedel. 

HI har även ett pågående uppdrag från SKL om konsumentprodukter. 

Uppdraget genomförs under 2013. I och med det uppdraget kan HI ta vidare 

ställning till i vilken omfattning landstingen kan erbjudas hjälp med 

patientsäkerhetsriskbedömningar för konsumentprodukter. 

Åtgärdsförslag 

Ändra lydelsen i förordningen om statsbidrag till utrustning 

för elektronisk kommunikation 

Under försöken och i dialog med förskrivare och vissa funktionshindersorganisationer 

har det framkommit att förordningen om statsbidrag till 

utrustning för elektronisk kommunikation (SFS 2001:638) bör uppdateras. 

I kapitlet Författningsförslag föreslås ändringar i förordningen om 

statsbidrag till utrustning för elektronisk kommunikation. Ändringarna har 

utvecklats tillsammans med de landsting som genomfört försöksverksamhet 

samt med projektets brukarråd, referensgrupp och styrgrupp. När grupperna 

presenterades ett första utkast till ny text hade bland annat kravet på 

realtidskommunikation för utrustningen tagits bort. Representanten från - 

Sveriges Dövas Riksförbund uttryckte viss oro för att döva personer inte 

längre skulle få tillgång till bildtelefoner om landstingen ska kunna frångå 

kravet på att köpa utrustning för realtidskommunikation. Det fick till följd 

att det slutgiltiga förslaget till ny förordning anger att kravet på 

realtidskommunikation kan frångås om användarens behov motiverar det. 

Motivering till ändringar i förordningstexten 

Den nuvarande förordningen är skriven så att det anges vilken typ av 

utrustning som kan köpas snarare än vilka behov utrustningen ska avhjälpa. 

Behoven uttrycks snarare genom vilken diagnos en person ska ha för att få 

tillgång till tekniken samt att personen inte kan kommunicera utan 

utrustningen. Under försökstiden framkom det vid flera tillfällen att 

förskrivare upplever att det är krångligt att behöva utgå från vilken typ av 

utrustning som kan förskrivas med statsbidragsmedel. 

42

Sedan några år har de flesta landsting frångått diagnosbaserad förskrivning, 

där en person med en viss diagnos kan få en viss typ av hjälpmedel, till 

behovsbaserad förskrivning, där en grundligare behovsbedömning görs. 

Behovsbaserad förskrivning utgör det huvudsakliga motivet till att HI och 

PTS föreslår en förändring av förordningen 2001:638. Utgångspunkten är 

att den utrustning statsbidraget ska användas till ska kompensera för att 

användaren inte talar eller hör, och därför inte ringer vanliga taltelefonsamtal. 

Därför föreslås att undantag kan göras från kravet att utrustningen 

ska vara för kommunikation i realtid, eftersom vissa användare 

kommunicerar mer ändamålsenligt med utrustning för icke-realtids 

kommunikation. 

Andra ändringsförslag innebär att statsbidragsmedlen kan användas även för 

utbildning i användning av utrustningen samt fortsatt stöd. Dessutom 

föreslås att bidraget ska kunna användas för stöd till personer som införskaffat 

sin utrustning själva. Ordentlig instruktion/utbildning i användning 

av utrustning behövs, både för särlösningar och för konsumentteknik. Denna 

förändring medför att landstingen kan få ersättning även för personalkostnader 

som uppstår i samband med utbildning och stöd till personer som 

fått utrustning förskrivet eller införskaffat den själv. 

I förslaget ges även en tydligare definition av utrustning än i den befintliga 

förordningstexten. HI och PTS har sett att landstingen tolkar nuvarande 

förordningstext olika. Några landsting köper tekniska tjänster motsvarande 

abonnemang, medan andra köper enbart produkter. Eftersom HI och PTS 

anser att en teknisk tjänst kan vara alternativ telefoni rekommenderas att 

utrustning definieras även som ”mjukvara eller kombination av hårdvara 

och mjukvara, som produkt eller teknisk tjänst”. 

I §4 i förordningen 2001:638 anges hur och när statsbidraget delas ut. HI 

och PTS har inga synpunkter på hur och när statsbidraget bör delas ut och 

överlåter åt regeringen att ta ställning till det. Socialstyrelsen, som betalar ut 

statsbidraget, bör rimligen kunna ge regeringen beslutsunderlag om hur och 

när statsbidraget bör delas ut. 

HI och PTS argumenterar varken för att statsbidraget bör öka eller minska. 

Samtidigt har det framgått i dialog med försökslandstingen och referensgruppen 

att en ökad satsning från regeringen i form av ökat statsbidrag ger 

bättre förutsättningar till fortsatt utveckling av landstingens verksamhet 

inom området alternativ telefoni. Särskilt gäller det den påbörjade trenden 

med att fler personer med tal-/språkstörning får hjälp att använda alternativ 

telefoni. 

43

Överväg en överenskommelse mellan regeringen och SKL 

för samordning 

I den utredning som regeringsuppdraget gjort med hjälp av konsulter från 

A-focus 2012, föreslås att ett samråd ska bildas för samordning och genomförande 

av regeringens strategi för alternativ telefoni. Se utförligare 

beskrivning i kapitlet ”Marknaden för alternativ telefoni”. 

HI och PTS instämmer i att det finns vinster i att samordna alternativ 

telefoni mellan olika huvudmän. 

De försöksverksamheter som genomförts har belyst att landstingen före 

försöken i mycket liten omfattning försett personer med tal-/språkstörning 

med alternativ telefoni. Försöken har påbörjat en positiv utveckling, men 

utvecklingen kan påskyndas om landstingen får fortsatt stimulans och 

möjligheter till samordning om alternativ telefoni. 

Landstingen samråder inte i dagsläget aktivt i frågor om alternativ telefoni. 

HI har tidigare agerat som samordnare för landstingsfrågor i dialog med till 

exempel PTS. Det har lett till att landstingen inte behövt engagera sig 

djupare i frågor på nationell nivå. Nu ansvarar landstingen själva för 

samordning och upphandling, vilket gör att de behöver engagera sig djupare 

på regional och nationell nivå. Genom de regeringsuppdrag HI haft om 

alternativ telefoni sedan 2009 har landsting varit engagerade i frågor om 

hjälpmedelsupphandling samt utveckling av den egna verksamheten. 

Samtidigt som regeringsuppdraget slutrapporteras pågår en översyn av 

styrningen av HI. Det är oklart vilket ansvar och vilka frågor HI ska arbeta 

med framöver. Samtidigt är det viktigt att någon äger, förvaltar och driver 

frågan om hjälpmedel för alternativ telefoni vidare. Statliga myndigheter har 

en viktig roll i utvecklingen av alternativ telefoni, men det är landstingen 

som driver på utvecklingen av hjälpmedlen genom sina inköp. Utan 

samordning av landstingens upphandlingar finns risk att landstingen snarare 

köper dyrare och sämre teknik än tidigare. Olika kravställande gör också att 

volymerna i försäljningen blir mindre, vilket leder till dyrare produkter. 

Risk finns också att olika landsting köper olika teknik, som inte är interoperabel, 

med effekten att personer i olika delar av landet inte kan ringa till 

varandra. Om en samordnad dialog kommer till stånd mellan landstingen 

blir det lättare för dem att tydliggöra för tillverkare och leverantörer vilka 

funktioner de anser relevanta att betala för. 

Ett möjligt sätt att säkra att ett eller flera landsting strävar efter samordning 

är genom stimulansmedel till en organisation eller ett landsting för 

44

administration av samordningen. HI och PTS ser att samordningen kan tjäna 

flera mål, bland annat kan: 

Kunskap ackumuleras och spridas. Kunskap utvecklas i landstingen, och 

utbyte av kunskap landsting emellan gynnar utvecklingen av teknik och 

metoder kring förskrivning av alternativ telefoni. Landsting där 

verksamheten inom alternativ telefoni är resursmässigt liten kan ha 

särskild nytta av kunskapsutbytet eftersom området är tekniskt krävande. 

Större likabehandling uppnås. Genom ovan nämnda kunskapsackumulering 

kan professionen resonera om bland annat prioriteringar över landstingsgränser 

och ha goda argument för/emot vissa policyer och riktlinjer. På så sätt 

undviker man godtyckliga beslut och ökar sannolikheten för att landstingen 

agerar någorlunda lika i frågor om alternativ telefoni. 

Socialstyrelsens nya blankett för landstingens 

återrapportering av statsbidragets förbrukning bör börja 

användas 

Socialstyrelsen tog 2011 fram en ny blankett för landstingens rapportering 

av hur de förbrukat statsbidraget för elektronisk kommunikation. Den 

föreslagna blanketten ger betydligt mer detaljerade data om hur statsbidraget 

förbrukas än den nuvarande blanketten. Det ger en unik möjlighet att bevaka 

hur området alternativ telefoni utvecklas i framtiden inom landstingen. 

Bland annat ger blanketten svar på hur många personer med olika funktionsnedsättningar 

som har fått utrustning där statsbidraget använts. Det ger 

möjlighet att se hur medlen fördelas på olika brukargrupper samt om 

fördelningen förändras över tiden. 

Återrapporteringen av förbrukning av statsbidraget är idag den enda 

regelbundna insamlingen av statistik inom hjälpmedelsområdet alternativ 

telefoni. 

Landsting: sträva efter helhetssyn i rehabilitering/hjälpmedelsförsörjning 

I slutrapporterna från försöksverksamheterna framhålls att användarens 

behov alltid ska stå i centrum. Rehabiliteringsprocessen kan inkludera 

hjälpmedel, men inkluderar även att se till att användaren klarar sin vardag. 

Det kan inkludera att hantera teknik för distanskommunikation, även om 

tekniken inte förskrivits som hjälpmedel. 

45

För förskrivaren kan individanpassad rehabilitering/förskrivning innebära 

att man tillsammans med användaren inventerar vilken teknik som redan 

finns att tillgå i användarens närhet, för att bättre utnyttja den tekniken. Till 

skillnad från hur man hittills förskrivit bildtelefoner/totalkonversationsenheter, 

kan det innebära att användaren använder sin egen dator eller 

surfplatta men får en app eller programvara förskriven. Det är helt i linje 

med hur merparten av landstingen gör inom andra hjälpmedelsområden. 

Samtidigt bör landstingen inte utesluta möjligheten att förskriva konsumentteknik 

om den tillgodoser behovet lika bra eller bättre än en särlösning till 

en lägre kostnad än särlösningen. Grunden för beslut om vilken teknik för 

alternativ telefoni som förskrivs och/eller lärs ut ska vara att maximera 

användarens självständighet och integritet. Ett exempel på ökad självständighet 

och integritet är när en användare kan ringa utan närvaron av 

assistenter, om han/hon så önskar. 

Effekter av att förskriva eller stödja användare i användning av konsumentteknik 

kan bland annat vara: 

Besparingar för landstinget, eller möjlighet att ge fler behövande 

personer tillgång till alternativ telefoni. 

Ökad användning av alternativ telefoni, genom att teknik som redan 

finns och används av användaren även används för alternativ telefoni. 

Ökat behov av kunskap om användares behov, produkter och 

tjänster. Bland annat ökar risken att användare får teknik som inte 

är interoperabel med teknik som andra i användarens kontaktnät 

använder. 

Fortsätt att mäta hur användningen av särlösningar och 

konsumentteknik ser ut 

HI och PTS rekommenderar fortsatta mätningar av hur användningen av 

särlösningar, konsumentteknik och förmedlingstjänster ser ut bland döva 

personer, personer med tal-/språkstörning, dövblindhet och grav 

hörselnedsättning. 

I regeringsuppdraget har mätningarna gjorts med hjälp av IT-frågan, som är 

ett bra sätt att utföra mätningen. IT-frågan strävar efter att vara en så 

tillgänglig enkät som möjligt, bland annat genom teckenspråksöversatta 

frågor och möjlighet att få frågorna upplästa. I den fortsatta utvecklingen av 

IT-frågan är det önskvärt att ha behoven hos personer med tal-/språkstörning 

i åtanke vid utformningen av frågorna. 

46

Författningsförslag 

Ändring i förordning (2001:638) om statsbidrag till 

utrustning för elektronisk kommunikation 

För att underlätta för landsting att förse personer i behov av alternativ 

telefoni med rätt utrustning, komma igång med lämplig utrustning och förse 

fler personer med tal-/språkstörning med ändamålsenlig utrustning för 

elektronisk kommunikation föreslår HI och PTS följande ändringar: 

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 

1 § Statsbidrag till utrustning för 

elektronisk kommunikation lämnas 

till landsting enligt denna 

förordning. /…/ 

Om flera landsting samverkar och 

bildar ett kommunalförbund för att 

tillhandahålla utrustning för personer 

som är dövblinda lämnas statsbidrag 

till det förbundet. 

2 § Bidrag lämnas för 

1. anskaffningskostnaden för 

utrustning som möjliggör en dialog i 

realtid via ett kommunikationsnät 

och som skall användas av personer 

som är döva, gravt hörselskadade, 

dövblinda, talskadade eller 

språkstörda och inte, eller endast 

med betydande svårighet, kan 

kommunicera utan sådan utrustning, 

1 § Statsbidrag till utrustning för 

elektronisk kommunikation lämnas 

till landsting enligt denna 

förordning. /…/ 

Om flera landsting samverkar och 

bildar ett kommunalförbund för att 

tillhandahålla utrustning för döva 

personer, personer med grav 

hörselnedsättning, dövblindhet, 

talskada eller språkstörning 

lämnas statsbidrag till det förbundet. 

2 § Bidrag lämnas för 

1. kostnaden för utrustning som 

möjliggör en dialog i realtid via ett 

kommunikationsnät och som ska 

användas av döva personer, 

personer med grav hörselnedsättning, 

dövblindhet, talskada 

eller språkstörning som inte, eller 

endast med betydande svårighet, kan 

kommunicera utan sådan utrustning. 

Undantag från kravet på dialog i 

realtid kan göras om individens 

behov motiverar det. 

47

2. anskaffningskostnaden för sådan 

utrustning i de fall den skall 

användas av närstående till personer 

som avses i första punkten. 

Med utrustning avses även 

datorprogram i maskinläsbar form. 

7 § Socialstyrelsen skall meddela 

grunder för fördelningen av 

statsbidraget. 

Socialstyrelsen får meddela de 

föreskrifter som behövs för 

verkställigheten av denna 

förordning. 

2. kostnaden för utrustning enligt 

första punkten om den ska 

användas av närstående till personer 

som avses i första punkten. 

3. kostnaden för anpassning och 

iordningställande av utrustning 

samt utbildning för den som har 

fått utrustning enligt första eller 

andra punkten. 

4. kostnaden för stöd och 

utbildning till den som själv har 

införskaffat sådan utrustning som 

avses i första punkten och hör till 

den krets av personer som enligt 

första och andra punkten avses 

använda utrustningen. 

Med utrustning avses även 

mjukvara eller en kombination av 

hårdvara och mjukvara, som 

produkt eller teknisk tjänst. 

7 § Socialstyrelsen ska meddela 

grunderna för fördelningen av 

statsbidraget. 

Socialstyrelsen får meddela de 

föreskrifter som behövs för 

verkställigheten av denna 

förordning. 

48

Bilagor 

1. Redovisning av hur medlen för regeringsuppdraget förbrukats 

2. PTS-projekt och -tjänster, samt ett regeringsuppdrag med relevans 

för regeringsuppdraget Alternativ telefoni – från särlösning till 

lösning 

3. Landstingens rapportering om förbrukning av statsbidraget till 

utrustning för elektronisk kommunikation år 2011 

4. Riktlinjer för landstingens försöksverksamhet, Hjälpmedelsinstitutet 

2011 

5. HANDU:s sammanställning av intervjuer med deltagare i 

försöksverksamheterna 

6. HANDU:s rapport ”Tillgång till och användning av 

kommunikationshjälpmedel på distans” 

7. Marknaden för alternativ telefoni, A-focus 2012 

8. Brev till leverantörer av alternativ telefoni (dec 2012) och 

leverantörernas svar (januari 2013) 

9. Konsumentprodukter som hjälpmedel i hälso- och sjukvården - en 

rättsutredning, Hjälpmedelsinstitutet 2013 

10. Regeringsuppdraget till HI och PTS: ”Uppdrag om 

försöksverksamhet att erbjuda ett komplement till landstingens 

utbud av utrustning för elektronisk kommunikation”, 

Regeringskansliet S2011/1810/FST 

49



Slutrapport 

Regeringsuppdraget som slutredovisas i den här rapporten går under namnet 

”Alternativ telefoni - från särlösning till lösning” och det är ett gemensamt 

uppdrag med Post- och telestyrelsen (PTS). Uppdragets huvudsakliga 

innehåll har varit försöksverksamhet i sju landsting, men även utredningsarbete. 

För PTS del redovisas också det löpande arbetet för tillgänglighet 

och användbarhet för personer med funktionsnedsättning inom området 


Rapporten ger en bakgrund om alternativ telefoni, sammanfattar 

försöksverksamheternas erfarenheter och ger förslag på åtgärder för 

framtida arbete inom området alternativ telefoni. 

Hjälpmedelsinstitutet - ett nationellt kunskapscentrum 

Vår kunskap bidrar till ett bättre samhälle för människor med funktions- 

nedsättning. Våra ägare är staten och Sveriges Kommuner och Landsting. 

Box 2047 

174 02 Sundbyberg 

Tfn 08-620 17 00 

Texttfn 08-759 66 30 

registrator@hi.se 

www.hi.se 

Artikelnummer 

13314-pdf

Alternativ telefoni - från särlösning till lösning - Hjälpmedelsinstitutet

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Alternativ telefoni - från särlösning till lösning - Hjälpmedelsinstitutet

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?