Plan för bekämpning av jättelokan - Haninge

Beslutad av kommunstyrelsen 2011-04-11, § 92
Bekämpningsplan för jätteloka i Haninge
kommun 2012–2021
1

Innehållsförteckning
Sammanfattning ......................................................................................... 3
Syfte ........................................................................................................... 3
Förutsättningar och bakgrund..................................................................... 3
Ekologi och spridning ................................................................................. 4
Hälsoeffekter .............................................................................................. 5
Ekonomiska effekter ................................................................................... 5
Kända växtplatser inom kommunen ........................................................... 5
Metoder för bekämpning............................................................................. 6
Slåtter...............................................................................................................6
Bete..................................................................................................................6
Rotkapning och uppgrävning ............................................................................6
Jordbearbetning ...............................................................................................7
Att tänka på vid bekämpning ...................................................................... 8
Tid för bekämpning...........................................................................................8
Säkerhet...........................................................................................................8
Planens omfattning..................................................................................... 8
Handlingsplan .............................................................................. 9
2012.......................................................................................................... 10
2013.......................................................................................................... 11
2014.......................................................................................................... 11
2015–2021................................................................................................ 11
Ansvarsförhållanden................................................................................. 11
2
(12)

Sammanfattning
Jättelokan (Heracleum mantegazzianum) växer på många platser inom Haninge
kommun. Ursprungligen kommer växten från området kring Kaukasus i
Sydosteuropa och introducerades som trädgårdsväxt i Sverige på 1800-talet.
Kontakt med jättelokans växtsaft kan, i kombination med solljus, orsaka svåra
brännskador. Jätteloka är mycket konkurrenskraftig och kan konkurrera ut
i princip all annan växtlighet i sin närhet. Härigenom bidrar den till en negativ
påverkan på den biologiska mångfalden och kan utgöra ett hot mot värdefulla
naturområden.
Av dessa skäl är det viktigt att bestånden hålls tillbaka genom olika bekämpningsåtgärder.
På grund av växtens goda spridningsförmåga krävs en samordnad,
långsiktig och effektiv bekämpningsprocess. Kommunövergripande
kunskap om växtens etablering saknas i dag.
Under åren 2000 och 2001 gjorde tekniska kontoret ett försök att ta ett helhetsgrepp
på bekämpningen av jätteloka i kommunen. Projektet avbröts dock
och i dag utförs bara mindre manuell bekämpning på särskilt utsatta platser.
En viktig orsak till att projektet avbröts var att många privata markägare, med
stora jättelokabestånd på sina marker, valde att inte bekämpa dessa. På
grund av jättelokans mycket goda spridningsförmåga riskerade därmed effekten
av kommunens insatser att bli kraftigt reducerade.
Genom att kommunen nu upprättat en bekämpningsplan kan man, med denna
som grund, ansöka hos länsstyrelsen att besluta om förelägganden för de
fastighetsägare eller nyttjanderättshavare som inte bekämpar jättelokan på
sina marker i tillräcklig omfattning.
Syfte
Bekämpningsplanen upprättas i syfte att kraftigt minska jättelokans utbredning
inom kommunen samt att fortlöpande kontrollera att utbredningen förblir
vid ett minimum.
Förutsättningar och bakgrund
Jättelokan har relativt stor spridning i kommunen, både på kommunens egen
mark, och på privata marker.
Arten blir vanligtvis 2-3 meter hög och förökar sig effektivt genom fröspridning.
Jättelokans växtsaft innehåller kemiska substanser, furukumariner, som
i kontakt med solljus kan orsaka svåra hudskador. Växten är mycket konkurrenskraftig
och tränger undan så gott som all annan växtlighet.
Statens jordbruksverk föreskriver i författningen SJVFS 1998:31, med stöd av
2 och 4 §§ förordningen (1995:681) om växtskydd mm, att kommun eller
länsstyrelse kan upprätta en bekämpningsplan för jätteloka. Med en bekämpningsplan
som grund kan länsstyrelsen besluta om förelägganden för
de fastighetsägare eller nyttjanderättshavare som inte utför tillräckliga insat-
3
(12)

ser för att minimera jättelokans spridning på sina marker. Sådana beslut kan
fattas om jättelokan förekommer inom:
1. område som är värdefullt ur natursynpunkt
2. annat område där det är påkallat av allmänt intresse
3. för att förhindra spridning till annan fastighet
4. då jättelokan växer intill vattendrag och det därför föreligger risk för fröspridning
med vattnet till område enligt ovan.
I Haninge kommun har det tidigare, med varierat resultat, gjorts vissa insatser
för att begränsa jättelokans utbredning.
År 1994 genomfördes en inventering av jättelokor som en del av ett arbetsmarknadsprojekt.
Under 2000 och 2001 försökte tekniska kontoret ta ett helhetsgrepp på bekämpningen
av jätteloka i kommunen, även på privat mark. Samtliga fastighetsägare
med kända bestånd av jätteloka erbjöds kostnadsfri bekämpning.
Cirka 35 fastighetsägare lämnade sitt skriftliga tillstånd. Bekämpningen utfördes
av en entreprenör med Roundup Bio. Anledningen till att projektet avbröts
var främst ekonomisk. Bedömningen som gjordes var att det skulle behövas
bekämpning i minst tio år, utan att man visste att problemet skulle vara
löst. En försvårande faktor var att det inte gick att få tillgång till alla de platser
som var i behov av bekämpning.
Efter att projektet avbröts har parkavdelningen inriktat sig på att endast bekämpa
jätteloka inom sitt eget ansvarsområde, d.v.s. kommunal parkmark.
Kultur- och fritidsförvaltningen genomför i dagsläget en viss begränsad bekämpning
av jätteloka. På övrig mark sker ingen bekämpning i nuläget.
Ekologi och spridning
Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) kallas också Kaukasisk björnloka
eller jättebjörnloka. Arten, som ursprungligen kommer från området kring
Kaukasus i Sydöstra Europa introducerades som trädgårdsväxt i Sverige på
1800-talet. Den har därefter förvildats och spritt sig, främst i södra och mellersta
Sverige. Jättelokan är flerårig och blir vanligtvis 2–3 m hög men kan
ibland nå upp till 4–5 m. Den tillhör familjen flockblomstriga (Apiace) och
blomställningen, som kan bli upp till en halv meter i diameter, innehåller flera
tusen små blommor. Roten är en 30–50 cm lång, ofta förgrenad pålrot. Jättelokan
blommar i Sverige under juli–september.
Jättelokan förökar sig enbart med hjälp av frön. Vanligtvis tar det tre till fem
år innan den går i blom och oftast dör plantan efter att den har blommat. Varje
individ blommar således endast en gång. Om växten lever under knappa
omständigheter, i näringsfattig jord eller under mycket skuggande vegetation
kan det dröja över tio år innan den går i blom. Varje planta producerar vid
blomning i genomsnitt 20 000 frön men exempel finns på plantor som producerat
upp emot 100 000 frön. Alla frön gror inte nästföljande år utan de kan
ligga i jorden och vänta på att gro i uppemot 10 år.
4
(12)

Jätteloka trivs i fuktiga områden längs vattendrag och på stränder men även
på så kallade ruderatmarker exempelvis industriområden, banvallar och utefter
vägar.
Huvuddelen (60–90%) av en plantas frön hamnar inom en radie på fyra meter
runt föräldraplantan. Resterande frön sprids till nya områden via exempelvis
vattendrag, vind, boskap eller jord som flyttas.
Jätteloka bildar ofta monokulturer eftersom den effektivt konkurrerar ut övrig
växtlighet. Härigenom bidrar den till en negativ påverkan på den biologiska
mångfalden och kan utgöra ett hot mot värdefulla naturområden. På vintern
vissnar jättelokan ner, varvid marken blir bar och erosionen ökar. I och med
att näringsämnen frigörs när den stora växten vissnar bidrar den även till
övergödning i vattendrag och sjöar.
Hälsoeffekter
I jättelokans växtsaft finns så kallade furukumariner, ämnen som i kombination
med solljus ger en kemisk reaktion. Får man växtsaft på sig och vistas i
solen uppstår en reaktion med brännande sveda, rodnad och ibland svullnad
och brännblåsor. En försvårande omständighet är att hudskadorna visar sig
först flera timmar, upp till två dygn, efter att man kommit i kontakt med växtsaften.
Detta leder många gånger till en mer långvarig exponering än om
skadorna hade märkts direkt. Läkningen kan ta flera månader och exponeringen
kan ge bestående förändringar på huden samt även leda till en förhöjd
känslighet för UV-strålning under flera år.
Ekonomiska effekter
På grund av sin konkurrenskraft, goda spridningsförmåga och förmåga att
framkalla svåra hudskador ställer jättelokan till problem, dels som olägenhet
för människors hälsa och miljö, dels som en expanderande art som lokalt
konkurrerar ut den befintliga mångfalden. De täta bestånden som på sina håll
breder ut sig längs med vattendrag i kommunen minskar dessa områdens
värden för rekreation. Att inom sjukvården behandla de hudskador som uppkommer,
på grund av jättelokans växtsaft, innebär en kostnad för samhället.
Det är avgörande, för en lyckad bekämpning, att den fortgår löpande, samordnat
och strukturerat. Föreliggande bekämpningsplan är en grund för ett
sådant handhavande. Ett tillfälligt avstannande i bekämpningsintensiteten
kan medföra höga ekonomiska konsekvenser och göra arbetet ogjort för flera
år framöver.
Kända växtplatser inom kommunen
Jätteloka växer på många platser i kommunen och i flera fall i områden där
många människor rör sig. Ett sådant exempel är Tungelsta där växten har
etablerat sig på flera platser längs Rocklösaån som rinner rakt igenom tätorten.
Stora bestånd finns vid Skutans gård, vid Gudöviken, i Vega samt utefter
järnvägen vid Nedre Rudansjön. Lite längre ut från tätorten, exempelvis utef-
5
(12)

ter Vitsån ner mot Berga växer jättelokan i så täta bestånd att det är omöjligt
att komma mer till ån.
Metoder för bekämpning
Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som
möjligt undvikas. I första hand bör någon form av mekanisk bekämpningsmetod
användas. Nedan beskrivs olika sätt att bekämpa jättelokan. Eftersom
omständigheterna och förutsättningarna är olika på olika växtplatser kommer
bekämpningen att utföras med flera olika metoder. Valet av metod bör göras
av den som utför arbetet, i samråd med kommunekologen. Oavsett vilken
metod som används, måste man alltid se till att förstöra eventuella blomställningar
eftersom frön annars kan eftermogna och göra arbetet ogjort.
Den mekaniska bekämpningen går till stor del ut på att svälta ut plantorna
Genom att förstöra de ovanjordiska delarna, tvingas växten att använda lagrad
näring för att växa upp igen. Detta kan åstadkommas genom slåtter eller
bete. Att gräva upp eller skada roten är effektiva metoder som dock kan bli
tidsödande om det rör sig om stora bestånd.
Slåtter
Jättelokorna slås bäst med lie, speciellt om det är många plantor. Att använda
röjsåg eller trimmer är mindre lämpligt eftersom en dimma av växtsaft då
virvlas upp. Plantorna ska helst slås när de är cirka en halv meter höga, men
man kan även vänta tills de börjat blomma. Vid blomning satsar jättelokan all
energi på blommor och frösättning. Att hugga av stjälken i det skedet innebär
att växten förlorar mycket energi och får svårare att komma tillbaka nästa år.
Plantorna dör normalt efter blomning. Det är viktigt att transportera bort och
förstöra alla blomställningar eftersom fröna kan mogna även när växten är
avhuggen. Bestånden måste slås minst tre gånger på ett år, eftersom plantorna
sätter nödskott. Avhuggna delar kan ligga kvar, bortsett från eventuella
blomställningar.
Bete
Framför allt får, men även kor och hästar, betar gärna jätteloka och växten
har ett högt fodervärde. På så sätt kan man dra nytta av lokorna under bekämpningen,
istället för att de bara ska vara ett problem. Djuren äter alla saftiga
delar av växten. Effektivast är därför att sätta djuren på bete så tidigt
som möjligt, när plantorna inte vuxit sig så stora. Den största fördelen med
bete är en kontinuerlig bekämpning - djuren följer ju upp arbetet varje dag -
och därmed åstadkoms ett gott resultat även på längre sikt.
Rotkapning och uppgrävning
Rotkapning är en effektiv metod som tar död på plantan direkt. Pålroten
huggs av några centimeter under tillväxtpunkten, vilken sitter i eller strax under
markytan, vid övergången mellan rot och stam. Det görs med hacka eller
spade. Metoden är lättast att tillämpa tidigt på året, innan plantorna blivit för
6
(12)

stora. Har man tillräckligt med tid kan man totalutrota växten på detta sätt.
Handlar det om relativt få plantor, eller om plantorna är så små att rotkapning
är svårt, är ett alternativ att gräva upp hela växten, det ger samma effekt. Om
blomställningar finns måste de forslas bort och förstöras (se tidigare, under
rubrik slåtter).
Jordbearbetning
Jättelokan är känslig för traditionell jordbearbetning och finns sällan i brukad
mark. Plöjning, användning av kultivator eller jordfräs fungerar utmärkt. Möjligen
ger detta en bättre effekt än både slåtter, grävning och rotkapning. Men
självklart ska jordbearbetning inte användas på mark som hyser värdefull
vegetation. Däremot kan det vara en lämplig åtgärd på mark där jättelokan
tagit över helt och hållet.
Kemisk bekämpning
Kemisk bekämpning är en effektiv metod med mindre arbete och färre kontroller
av jättelokan under sommaren. Bekämpningen görs en till två gånger
per år istället för tre till fyra gånger som är fallet för bekämpning som utförs
med lie. Den kemiska bekämpningen kommer dock i konflikt med miljömålet
”En giftfri miljö” och skall därför användas med försiktighet.
De preparat som används är baserade på glyfosfat exempelvis Glyfonova,
Roundup eller motsvarande. Bekämpningen ska ske i enlighet med Naturvårdsverkets
föreskrifter om spridning av kemiska bekämpningsmedel, SNFS
1997:2 och får endast utövas av personer med behörighet. Medlet kan eventuellt
punktsprutas på några få blad per planta men i övrigt bör inte sprutning
användas eftersom detta leder till att all växtlighet på platsen dör. När fröbanken
sedan gror är det sannolikt att jättelokan får ett försprång och därmed
totalt sett gynnas.
De tekniker som i stället bör användas är avstrykning eller stämpling. Avstrykning
innebär att man, med en särskild konstruktion, penslar en mycket
liten mängd bekämpningsmedel på växten. Vid stämpling används en skaftförsedd
svamp med vilken man pressar bekämpningsmedel på plantan. Båda
dessa metoder innebär en individuell bekämpning av varje planta. Liksom vid
den mekaniska bekämpningen så bör den kemiska bekämpningen ske på
våren, eftersom det är lättare att behandla varje enskild planta när de fortfarande
är förhållandevis små. Senare på året kan mekanisk och kemisk bekämpning
med fördel kombineras genom att först slå av plantan och därefter
påföra bekämpningsmedel på den kvarvarande stjälken.
7
(12)

Att tänka på vid bekämpning
• Oavsett vilken metod som används måste bekämpningen genomföras
vid minst 2-3 tillfällen per år.
• Bekämpa innan växten sätter frö
• Bekämpning med kemiska bekämpningsmedel får ej ske närmare än
sex meter från vattendrag eller sjöar
• Avlägsna och förstör alla blom- och fröställningar. Även om stammen är
avhuggen kan växten utveckla frön från blommorna
• Bekämpa under hela tioårsperioden
• Skydda hud och ögon, eftersom det kan stänka eller flyta växtsaft från
snittytor.
• Dokumentera alla växtplatser med koordinater och bild.
• Dokumentera all bekämpning, ange tidpunkt, bekämpningsmetod, resultat
mm
Tid för bekämpning
Bekämpningen bör påbörjas tidigt på säsongen och bör helst genomföras vid
tre, minst två tillfällen/år; på våren när plantorna är små, innan frösättning i
juli samt på sensommaren.
Säkerhet
Hela växten innehåller furokumariner, ämnen som i kombination med solljus
ger en kemisk reaktion. Får man växtsaft på sig och vistas i solen uppstår en
reaktion inom två dygn med brännande sveda, rodnad och ibland svullnad
och brännblåsor. Personer som arbetar med bekämpning måste ha skyddskläder;
helst av vattentätt tyg samt gummihandskar. Skydda hud och ögon
noga och tvätta genast bort eventuella stänk med vatten och eventuellt tvål
Undvik kontakt med solljus under de närmaste två dygnen.
Planens omfattning
Planen gäller all mark inom Haninge kommun, oavsett markägare, som kan
hänvisas till 2 § SJVFS 1998:31 (se under punkten Förutsättningar och bakgrund).
Högst prioritet har bestånd längs vattendrag, områden med höga naturvärden
och betydelse för rekreation eller områden där barn kan antas vistas.
8
(12)

Handlingsplan
Bekämpning av jätteloka ska ske vid minst två tillfällen per bestånd och år
under tio år från och med att denna plan är antagen.
En projektledare tillsätts. Arbetet med jättelokor är till stor del säsongsbetonat
men en del arbete behöver göras även utanför växtsäsongen. Fördelat på
hela året uppskattas behovet av projketledning de första åren till 60 % av en
heltidstjänst med huvuddelen förlagt till växtsäsongen april-september.
Projketledaren får i uppdrag att genomföra en mer detaljerad kartläggning av
jättelokans utbredning i kommunen. Alla bestånd koordinatsätts via GPS och
läggs i ett GIS-skikt. Antalet jättelokor i varje bestånd uppskattas i syfte att få
ett underlag för utvärdering av bekämpningsåtgärdernas effekt.
En lista på ansvariga markägare upprättas.
En stor del av bekämpningsarbetet kommer att bestå i att slå av jättelokorna
med lie. För detta arbete avsätts ett speciellt arbetslag på 4–5 personer, inklusive
en arbetsledare, från arbetscentrum. Arbetslagets uppgift blir i första
hand att slå jättelokor utefter vattendrag där det är uteslutet att använda kemisk
bekämpning. Samma område behöver slås ytterligare 2–3 gånger under
ett år. Om en jätteloka får gå i blom och sprida sina frön försenas arbetet
med flera år. Större bestånd av jättelokor kan växa flera hundra meter utefter
kanten på vattendrag och sprider sig även inåt land. Särskild uppsikt bör hållas
över mark i träda.
Det praktiska arbetet med bekämpningen sköts dels av arbetscentrum dels
via upphandlade tjänster, det senare i huvudsak gällande kemisk bekämpning.
Projektledaren sköter upphandling av konsult för kemisk bekämpning
samt ansvarar för samordning av arbetet. Bekämpningsåtgärder sammanställs
och utvärderas årligen.
Genom informationsinsatser skall markägare, som har jättelokor på sina
ägor, ges ökad kunskap om arten och vikten av att bekämpa den och därigenom
stimuleras till frivilliga initiativ till bekämpning av lokan. Projektledaren
ansvarar för att samtliga markägare och nyttjanderättshavare kontaktas och
informeras om att denna bekämpningsplan har antagits samt att de, som
markägare, har ansvar för att bekämpa jättelokan på sina ägor. Projektledaren
ansvarar för samordning av lokala överenskommelser gällande bekämpning
av jätteloka.
Privata markägare, som själva inte har möjlighet att bekämpa jättelokan, erbjuds
att, till självkostnadspris, få hjälp av kommunens arbetslag.
Markägarna skall vidare upplysas om att kommunen, i enlighet med jordbruksverkets
föreskrifter om bekämpning av jättelokan (SJVFS 1998:31), kan
ansöka hos länsstyrelsen om förelägganden för fastighetsägare eller nyttjanderättshavare
att bekämpa jättelokan.
9
(12)

I de fall privata markägare åsidosätter uppmaningen att bekämpa jättelokan
ansvarar projektledaren för att ansöka hos länsstyrelsen om föreläggande
om bekämpning.
Kemisk bekämpning av jätteloka tillåts inte i de fall det är kostnadsmässigt
skäligt och tekniskt möjligt att använda andra metoder.
Vid kemisk bekämpning måste ett skyddsavstånd på minst sex meter till vatten
hållas.
Möjligheten att använda ytterligare bekämpningsmetoder, exempelvis bete
eller jordbearbetning skall utredas av projektledaren, i samarbete med markägaren.
Planen bör uppdateras senast 2014 för att säkerställa att den får avsedd effekt.
I den uppdaterade planen skall kartläggningen av jättelokor redovisas
liksom en beskrivning och en utvärdering av det bekämpningsarbete som
genomförts under de första tre åren.
2012
• Tillsätt en projektledare
• Utse en arbetsledare på arbetscentrum
• Handla upp det material som behövs för att arbetscentrum skall kunna
starta upp verksamhet med manuell bekämpning
• Utöka, med hjälp av arbetscentrum, den manuella bekämpningen som
sker i dag, till områden där vi känner till att det finns stora bestånd, eller
till bestånd i känsliga områden, exempelvis där mycket barn rör sig.
• Kartlägg alla bestånd i kommunen med foto och GIS- dokumentation
• Starta en informationskampanj, riktad till allmänheten, om att anmäla
växtplatser till kommunen
• Utred, i samarbete med kommunekologen, vilka bekämpningsmetoder
som bör användas på vilka platser
• Handla upp konsulttjänst för kemisk bekämpning
• Informera privata markägare om denna bekämpningsplan och de
skyldigheter gällande bekämpning av jätteloka som den medför
• Erbjud rådgivning till allmänheten angående bekämpning av jätteloka
• Erbjud privata markägare, som inte själva har möjlighet att bekämpa
jätteloka på sina marker att, till självkostnadspris, få hjälp med detta
via arbetscentrum
• Kontakta Trafikverket i syfte att verket samordnar sin bekämpning av
jätteloka längs järnvägar och allmänna vägar med kommunens åtgärder
10
(12)

2013
• Fortsatt kartläggning och GIS-dokumentation av förekomster
• Intensifiera bekämpningsarbetet med målet att så snabbt som möjligt
nå en märkbar reducering av antalet jättelokor
2014
• Fortsatt bekämpning
• Uppföljning och uppdatering av planen för att säkerställa att bekämpningen
har fått avsedd effekt. Har rätt metoder använts på rätt ställen?
Hur har markägarna skött bekämpningen?
• Ansök eventuellt om föreläggande om beklämpning hos Länsstyrelsen,
gällande markägare eller nyttjanderättshavare som åsidosätter
uppmaningen att bekämpa jättelokan
I uppföljningen ingår att bedöma huruvida en specifik projektledare
fortsatt behövs för projektet
2015–2021
• Fortsatt kontroll och bekämpning på områden där jätteloka fortfarande
finns etablerad
• Kontroll för att förhindra återkolonisation på platser där jätteloka tidigare
varit etablerad
Ansvarsförhållanden
Ansvar för att förverkliga bekämpningsplanen ligger hos den del av kommunen
som förvaltar den kommunägda mark där jättelokor växer. Fördelningen
ser ut enligt följande:
Icke detaljplanelagd mark: Kommunstyrelsen
Detaljplanelagd mark: Stadsbyggnadsnämnden
I kommunens naturreservat
och idrottsanläggningar Kultur- och fritidsnämnden
Privat mark: Fastighetsägaren eller nyttjanderättsinnehavaren
Kommunstyrelsen i form av kommunstyrelseförvaltningen ansvarar för samordning
av kommunens aktiviteter på kommunägd mark och fördelar i samråd
med berörda förvaltningar de budgetmedel som öronmärkts för ändamålet
Längs allmänna vägar och järnvägar, inom väg- respektive banområde, ansvarar
trafikverket för bekämpning av jätteloka. Längs kommunala vägar ligger
ansvaret hos kommunen. Längs enskilda vägar finns det inget avsatt
11
(12)

vägområde utan varje fastighetsägare ansvarar för den mark som angränsar
till vägen.
Enligt 2§ SJVFS 1998:31 kan länsstyrelsen, som ett led i bekämpningen av
jättelokan besluta om vilka åtgärder en fastighetsägare eller nyttjanderättshavare
ska vidta för att bekämpa jättelokan på sin fastighet. Vitesföreläggande
kan komma i fråga om de åtgärder som länsstyrelsen beslutat inte
utförs inom ålagd tid. Länsstyrelsen kan även, genom anlitad entreprenör
utföra bekämpningen på fastighetsägarens bekostnad, vid behov med polisiär
handräckning.
12
(12)