Biblis 56 magdalena - Kungliga biblioteket

nästa gång bör Ni begagna stående stil, ej den liggande
Ni har!).” 29
Ett samarbete mellan Lagerström, Sjögren och
Strindberg gällde vid gestaltningen av Antibarbarus
(1906), Svarta fanor (1907) och de blå böckerna
1907–12. I Antibarbarus hade Strindberg under intryck
av ”monistteorin” om naturens allhet och
enhet samlat sina kunskaper om grundämnenas
natur och de kemiska processernas förlopp. Verket
hade tidigare utgivits på tyska och franska
och när Hugo Lagerström ställde sig bakom en
svensk utgåva, var hans önskan ”att få utföra en
vacker bok på gott papper med rediga typer och
god svärta och därtill konstnärligt utsmyckad”.
Resultatet betecknade han själv som ”ett första
sökande uttryck för den nya tidens bokkonst”. 30
Antibarbarus blev också en genomarbetad bibliofilprodukt,
tryckt i 299 exemplar på handgjort
papper från Grycksbo och i band av hovbokbindare
Gustaf Hedberg. Texten var satt med Old
Style, en moderniserad form av Caslons typsnitt,
rubrikerna med det gotiska Mediaeval Gotisch
Bauer (1890). Inspirerad av William Morris hade
Sjögren tecknat överstycken med anknytning till
vendeltiden och vikingatidens bildstenar och i ett
sådant ramverk infogade han på titeluppslaget ett
porträtt av Strindberg som medeltida alkemist i
sitt laboratorium. Bokens ankomst annonserades
i Nordisk boktryckarekonst och ett par blad ur den
infogades som bilagor. 31 Vid publiceringen tackade
Strindberg tryckeriet för ”den vackra boken!” 32
Sjögren drog sig alltmera ur det direkta samarbetet
med Strindberg och till Svarta fanor enbart
textade han omslagets författarnamn och titel.
Vid formgivningen av Strindbergs tankeböcker,
de blå böckerna – En blå bok (1907), En ny blå bok
(1908), En blå bok III (1908) och En blå bok IV (1912)
– bidrog Sjögren enbart med det typografiska arrangemanget.
33 Strindberg engagerade sig livligt
och kom i samband med tryckningen ofta upp
personligen med korrektur till tryckeriet. 34 I maj
1907 föreslog han Karl Börjesson hos utgivaren
Björck & Börjeson ”en liten smakfull En-Kronas
Bok (som mina sagor) tvåspaltig som handskriften”.
35
Nordisk boktryckarekonst puffade även denna
gång för Strindbergs verk och infogade ett par
blad ur En blå bok som bilaga. 36 Strindbergs manuskript
hade varit vägledande vid utformningen
av omslaget med blå och röda accenter liksom
sidarrangemanget med två spalter samt röda
linjer ovanför satsen och mellan spalterna. I rubrikerna
utnyttjades Psalterium, ett typsnitt som
sannolikt tillfredsställde Strindbergs förkärlek
för den gotiska bokstavsformen. Han noterade:
”Så var Blå Boken ute och den var vacker att se på,
utanpå, i blått och rött.” 37 Till Hugo Lagerström
riktades ett tack ”för det ovanligt vackra trycket
af Blå Boken”. Erkännandet hindrade inte, att
Strindberg knappt ett par veckor senare anmärkte
på en rad tryckfel. 38 Hans avslutande omdöme
framgår av ett tack till Hugo Lagerström för ”de
vackra Blå Böckerna, record i Svensk typografi”. 39
Tysk bokkonst
Omkring sekelskiftet 1900 utvecklades i Tyskland
en reformrörelse som utgick från begreppet
”Buchkunst” och en typografiskt helgjuten
gestaltning av boken. Samarbetet mellan förläggare,
boktryckare, stilgjutare och konstnärer var
en viktig förutsättning liksom utgångspunkten
i de germanska bokstavsformerna fraktur och
schwabach. I programmet ingick tecknandet av
nya typsnitt med kalligrafiska kvaliteter och en
samordning mellan typografi och illustrationer.
I Sverige skulle Norstedts bokkonstnär Akke
Kumlien (1884–1949) ta starka intryck från detta
håll, men mycket tyder på att Arthur Sjögren låg
steget före, när han föreslog och fick i uppdrag
att illustrera August Strindbergs här ovan redan
kommenterade Ordalek och småkonst (1905). 40
Diktsamlingen fick en konstärligt genomarbetad
utstyrsel med viss germansk prägel och formgivarens
insats angavs tydligt av Bonniers: ”Illustrerad
och typografiskt redigerad av Arthur Sjögren”.
Genom översättningar av sina verk stod
Strindberg i förbindelse med den tyska förlagsvärlden
och det är troligt, att han sett prov på
tysk bokkonst. Hans inställning till den konstnärliga
utstyrseln av Ordalek och småkonst var inledningsvis
ambivalent men efter att ha tagit del
av illustrationsmaterialet våren 1904, sade han sig
”i det hela” vara nöjd. 41 Någon vecka senare manade
han: ”Dock måste jag ha sträng kontroll på
Sjögren att han inte slarfvar iväg, och jag måste
se hvarenda ritning i korrektur, att intet slipper
in som jag ej sett.” 42 När korrektur uteblev, meddelade
Strindberg att han lika gärna såg dikterna
13