358 Svensk botanisk t 99-2 pdf - Länsstyrelserna

Bark- och vedlevande lavar 

i ädellövskog på ön Jungfrun 

ULF ARUP, STEFAN EKMAN, ÖRJAN FRITZ, 

PATRIK FRÖDÉN, THOMAS JOHANSSON, TOMMY 

KNUTSSON, LOUISE LINDBLOM, HÅKAN 

LUNDKVIST och MARTIN WESTBERG 

Foton av lavar: ULF ARUP 

”... de säga allment, att alla trollpackor hit skola resa (sannerligen 

en rätt beswärlig resa) hwar skiärtorsdag; men den som 

en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog 

finna orsaken till fabeln: ty om någon ort i werlden ser hiskelig 

ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, därföre man ock 

henne kort beskrifwer.” 

Carl von Linné i Öländska och Gothländska resa, 1745. 

Foto Tomas Järnetun. 

”... ej långt från öns norra strand höjer sig 

en väldig klippa, vilken sjöfolket, för att 

undvika dåliga förebud och storm på havet, 

kallar Jungfrun...” 

Olaus Magnus i Historia de gentibus 

septentrionalis, 1555; ”ön” avser Öland.

74 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) 

På södra delen av ön Jungfrun i Kalmarsund finns en unik, urskogsartad 

ädellövskog, vars epifytiska lavflora undersöktes under två dagar 

i juni 1996. Lavfloran visade sig vara mycket rik – vi fann 174 

arter, varav sju aldrig tidigare rapporterats från Småland. Många av 

lavarna är rödlistade, och åtskilliga är oceaniska arter som här har 

en östlig utpost. Den stora artrikedomen förklaras bland annat genom 

skogens variationsrikedom och relativa orördhet, och genom havets 

inflytande på lokalklimatet. 

Mitt ute i Kalmarsund reser sig den mytomspunna 

ön Jungfrun, eller Blå Jungfrun, 

ur havet. Otaliga är de historier som berättats om 

ön av sjömän och ortsbefolkning. Vem har inte hört 

talas om Blåkulla, dit häxorna beger sig på skärtorsdagsnatten 

för sin årliga orgie tillsammans med 

djävulen? Berömt är också nationalskalden Verner 

von Heidenstams bröllop som stod här en julikväll 

1896 i skenet av facklor, och med ett bröllopsfölje 

klätt i vita lakan. 

Idag är ön nationalpark och lockar många besökare 

genom sin svårtillgänglighet, sin säregna 

natur och genom möjligheterna till bad. På den 

västra sidan finns också en stor stenlabyrint, Trojeborg, 

som existerade redan vid Linnés besök 1741. 

Jungfrun uppskattas dessutom för sina geologiska 

sevärdheter med bl a grottor och jättegrytor. Varje 

år besöks ön av 6 000–10 000 personer (Naturvårdsverket 

1985), som tar sig runt ön på spångade stigar 

i den ställvis rätt krävande och kuperade terrängen. 

Mindre känd är förekomsten av en unik, urskogsartad 

ädellövskog med betydande biologiska värden, 

belägen på öns södra del. I juni 1996 besöktes ön av 

författarna. Syftet var i första hand att undersöka 

rödlistade och sällsynta epifytiska lavars status och 

tillstånd i ädellövskogen, i andra hand att öka kunskapen 

om de övriga epifytiska lavarna i denna 

miljö. 

Jungfruns läge, topografi och geologi 

Med sina 86,5 meter över vattenytan tornar Jungfrun 

upp sig över havet likt en kupol i den norra delen av 

Kalmarsund. Ön är belägen 20 km öster om Oskarshamn 

och 8 km väster om Horns udde på Öland. Den 

största längden är 1150 m och största bredden 840 

m. Arealen är 66 ha. Området hör till landskapet 

Småland, till Kalmar län och Misterhults socken. 

Jungfruns grovkorniga, röda granit bildades för ca 

1,5 miljarder år sedan och avviker från såväl Kalmarsundsbottnens 

kambriska sandsten som Ölands kalkbergarter. 

Däremot finns liknande bergarter på fastlandet 

mellan Västervik och Oskarshamn. 

Öns former har utmejslats av istiderna. Nordsidan 

av ön kan beskrivas som en stötsida, och den 

södra som en läsida. Inlandsisens sandblandade smältvatten 

polerade jungfrugraniten, och i strömvirvlar 

med löpstenar bildades jättegrytor i berghällen (Laufeld 

& Paasio 1984). 

Efter den senaste istiden har havets vågor påverkat 

hela ön. Under Östersjöstadierna Ancylussjön och 

Litorinahavet, med 35 m respektive 25 m högre 

havsnivå än idag, svallades lösa avlagringar som sand, 

grus och sten ytterligare bort. För mer detaljerad 

information om öns geologi hänvisas till Du Rietz 

m fl (1961), Åberg m fl (1983), Nordenskjöld (1944), 

Mattsson (1960) och Lundqvist (1920). 

Havet har stort inflytande på klimatet 

Klimatet på Jungfrun är närmast oceaniskt med ganska 

milda vintrar och svala men torra somrar. Någon 

väderstation finns inte på ön, men förhållandena på 

den närbelägna stationen Ölands norra udde är troligtvis 

representativa även för Jungfrun. Följande statistik 

från Ölands norra udde omfattar perioden 1961– 

1990 (SMHI): Årsmedeltemperaturen är +7,3°C. 

Kallaste månad är februari med en medeltemperatur 

på –1,1°C, varmast är juli med +16,7°C. Årsnederbörden 

är låg med ett snitt på ca 580 mm (verklig 

nederbörd), men genom havets inflytande är ändå 

lokalklimatet fuktigt.

SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Lavar i ädellövskog på Jungfrun 75 

Karta över Jungfrun upprättad 1916-1920 av H. Du Rietz, G. Lundqvist och G. E. Du Rietz. 

Blockmarkerna markeras av oregelbundna ovaler. 

Map of the island Jungfrun.


Varierad vegetation 

Jungfrun är en mosaik av klippor, rishedar, hällmarkstallskog 

och ädellövskog. Hällmarkstallskog 

(19 ha) finns spridd på ön och har inslag av både 

björk Betula och gran Picea abies. På de blockigare 

delarna på öns södra del finns ädellövskog (24 ha). 

Kala hällar utgör 20 ha, björkskog (på topplatån) 2 ha 

och blandskog av ek Quercus spp. och tall Pinus 

sylvestris 1 ha (Naturvårdsverket 1985). 

Flera bestånd av ädellövskog 

De flesta och största ädellövskogsbestånden finns på 

den södra delen av ön (se karta). De största är 

Sydöstskogen (8 ha), Övre sydskogen (7 ha) och 

Stensliperiskogen (2,2 ha). Därutöver finns några 

mindre bestånd, nämligen Jättegrytskogen, Bryggskogen, 

Södra Sikhamsskogen och Norra Sikhamnsskogen. 

I delar av Sydöstskogen är kärlväxtfloran 

tämligen rik, med bl a blåsippa Anemone hepatica, 

murgröna Hedera helix, myskmadra Galium odoratum, 

vårärt Lathyrus vernus, vippärt L. niger, tand- 

Foto Stefan Ekman. 

Foto Stefan Ekman. 

Sydöstskogen är Jungfruns största ädellövskogsbestånd. Kärlväxtfloran är här ställvis tämligen rik. 

rot Cardamine bulbifera, lundslok Melica uniflora 

och getrams Polygonatum odoratum. I de andra 

ädellövskogsbestånden är floran fattigare. 

Ädellövskogen präglas mest av ek Quercus robur 

och bergek Q. petraea. Bland ekarna finns både 

sådana med hård och sprucken bark och sådana med 

lös och flagande bark. Lind Tilia cordata, lönn Acer 

platanoides, asp Populus tremula och rönn Sorbus 

aucuparia finns ställvis rikligt. Särskilt nordöst om 

vaktstugan i Sydöstskogen finns stora linddominerade 

skogspartier. Lönn är riklig speciellt i den 

nordvästra delen av Övre sydskogen. Ask Fraxinus 

excelsior, oxel Sorbus intermedia, idegran Taxus 

baccata och hassel Corylus avellana förekommer 

sparsamt. 

Ädellövskogen växer huvudsakligen på blockrik 

mark och är generellt sett gammal och urskogsartad. 

Hålträd och död ved förekommer rikligt. I Sydöstskogen 

är jordtäcket tunt och träden är ofta lågvuxna 

och krattväxande. Lindarna är ofta flerstammiga och 

krypande, särskilt i kantzonerna av de mest vindpinade 

och havsnära delarna av skogen. Stammarna


är klena men senvuxna. Våra borrprov visade att 

klenstammiga (ca 20–25 cm i diameter vid brösthöjd) 

till synes ”unga” ekar var 130–150 år. Grövre 

ekar är antagligen flera hundra år gamla. Som en 

jämförelse kan nämnas att ungefär halvmetertjocka 

senvuxna ekar i bergbranter i Östergötland vid borrprov 

ofta visade sig vara 300–350 år (Ek m fl 1995). 

I Övre sydskogen är däremot jordtäcket tjockare och 

träden har där större dimensioner. De största ekarna 

är 15 meter höga och har en stamdiameter runt 1 

meter. 

Lång skoglig kontinuitet 

Ädellövskogen på Jungfrun har troligen en mycket 

lång kontinuitet, inte bara som skog, utan också av 

gamla ädellövträd. Linné skriver: ”Löfskogen stod 

som små lundar eller trägårdar uti afsättningarne af 

bärget, bestående af trän knapt 2 famnars höga [1 

famn = 1,78 m], fast stammen på eken ofta kunde 

wara tiock som en karl; sågs ock någon ek på flacka 

bärgat, låg hon med stamm och grennar nedtryckt til 

Foto Ulf Arup. 

Foto Ulf Arup. 

Krum ek i Sydöstskogen. Träden växer sakta; ganska klena ekar visade sig ha en överraskande hög ålder. 

jorden och lik som krypande. Dessa lundar woro så 

ihopwuxne, at näpligen någon menniskia utan yx 

kunde penitrera, och det som sälsamt är ofta af 

sielfwa Hedera arborea [murgröna], som här öfwer 

alt löper, så ihopflätade, som ärtor av Snargräs.” 

(Linnaeus 1745). Lövskogen beskrivs av Linné som 

en låg skog av ek, björk etc. I hans artlista förekommer 

också trädslag som lind och ask liksom en 

mängd lundväxter som t ex blåsippa och tandrot. 

Ahlqvist (1822, s 327) anger kort och gott om Jungfrun 

att ”den är skogbewäxt”. 

Värt att notera är Linnés observation av några 

getter ute på ön. Ytterligare noteringar om tamdjur 

förekommer från 1800-talet. Vid mitten av 1800-talet 

utplanterades kaniner Oryctolagus cuniculus på ön, 

vilket fick förödande konsekvenser för skogsföryngringen, 

som i det närmaste uteblev under en lång 

följd av år (Ottosson 1964). Vildkaninerna dog ut 

under 1940-talet, och under en femtonårsperiod 

kunde återväxten ske utan gnagare på ön. År 1956 

etablerade sig emellertid skogshare Lepus timidus 

på ön, vilket ånyo försämrade föryngringen av framför


allt lönn, ek och asp, men inte av lind, som inte heller 

nämnvärt hade påverkats av kaninerna (Ottosson 

1964). 

Begränsad kulturpåverkan 

Ädellövskogen kännetecknas överlag av en genom 

tiderna begränsad kulturpåverkan. Detta beror på 

öns isolerade läge, problemet att komma iland vid 

blåsiga förhållanden, öns kämpiga topografi och 

frånvaron av kvalitetsträd för avsättning (Ottosson 

1965). 

På 1900-talet har en begränsad mänsklig påverkan 

skett på ädellövskogen. Under den tid som stenbrytningen 

pågick avverkades en del träd. Huggningar 

finns belagda i Övre sydskogen, Stensliperiskogen, 

Sydöstskogen vid vaktstugan och i anslutning till 

stenbrotten (Ottosson 1964). 

Nationalparkens tillkomst 

I början av 1900-talet arrenderades ön för stenbrytning 

av en stenhuggarfirma i Karlshamn. Hällar på öns 

södra och sydvästra sida exploaterades för att exporteras 

till Tyskland och användas som prydnadssten. 

Lektor Johan Erikson slog larm om förödelsen via 

tidskrifter och tidningar. Motion om bildande av 

nationalpark väcktes i riksdagen av Karl Starbäck 

1914, dock utan resultat. Stenbrytningen låg nere 

under det första världskriget, men återupptogs på 

1920-talet. Oskarshamns hembygdsförening och dåvarande 

landshövdingen i Kalmar län, John Falk, 

arbetade för ett skydd av Jungfrun. Efter flera års 

förhandlingar skänkte Torsten Kreuger, bror till tändstickskungen 

Ivar, 35 000 kronor för inköp av ön. 

Då hade emellertid några av de finaste jättegrytorna 

redan sprängts bort. 

Nationalparken bildades 1926 (Du Rietz m fl 1961) 

och fick den officiella benämningen Blå Jungfrun, 

ett sentida populariserat namn efter den på avstånd 

blånande kupolen och påskens Blåkulla (Rodebrand 

1979). Namnet Blåkulla är känt sedan början av 

1400-talet. Ön fick dock inte nämnas vid detta namn. 

För att förebygga tänkbara olyckor fick endast noanamnet 

Jungfrun användas (Laufeld & Paasio 1984). 

Tidigare studier av Jungfruns flora och fauna 

Under den öländska resan gjorde Carl von Linné en 

kort dagstur till Jungfrun den 15 juni 1741 (Linnaeus 

1745). Han noterade att det är två lavar som orsakar 

att ön på håll synes blå, men det är idag oklart vilka 

arter han avsåg. Linné listade dessutom några markoch 

klippväxande lavar: grå renlav Cladonia rangi- 

ferina, svart sköldlav Melanelia stygia och ”skorplavar”, 

men inga epifytiska arter togs upp. 

Manfred Mustafa Floderus och Wilhelm Stenhammar 

besökte Jungfrun sommaren 1853 och noterade 

tre lavarter: örtlav Lobaria virens (fertil), blodplättslav 

Haematomma ochroleucum och korallblåslav 

Brodoa intestiniformis (Floderus 1854). 

Einar Du Rietz besökte ön i flera omgångar men 

publicerade aldrig någon fullständig lista över sina 

lavfynd. Av skogsarter rapporterades bara blylav 

Degelia plumbea, Lobaria virens och västlig njurlav 

Nephroma laevigatum (Du Rietz 1914, 1925). Några 

fynd tas även upp av Degelius (1935). Kryptogamvegetationen 

på öns berghällar betraktades av Du 

Rietz & Curry-Lindahl (1950) som en av de rikaste och 

intressantaste för denna naturtyp i vårt land. Bland 

annat nämner de flera växtgeografiskt intressanta 

fynd från rishedarna på den norra delen av ön, t ex 

stor revmossa Bazzania trilobata, västlig hakmossa 

Rhytidiadelphus loreus, norrlandslav Nephroma 

arcticum och sträv filtlav Peltigera scabrosa. Du 

Rietz’ insamlingar förvaras på Avdelningen för växtekologi 

i Uppsala (UPSV) och skulle förtjäna en 

genomgång och publicering. I nuläget är således en 

fullödig jämförelse med tidigare undersökningar av 

öns lavflora inte möjlig. 

Erikson (1904, 1915) beskrev kärlväxtflora och 

vegetation liksom även Du Rietz (1925) och Rühling 

(1997). Öns fågelfauna har inventerats 1936 (Bernström 

1941) och 1978 (Rodebrand 1979). Bernström 

nämner även däggdjur, kräldjur och groddjur. 

Curry-Lindahl (1950) bedrev zoologiska studier på 

Jungfrun. Gislén (1949) listade de då kända ryggradslösa 

djuren från ön. Ytterligare undersökningar 

fram till slutet av 1970-talet listas av Rodebrand 

(1979). Ottosson (1982) har sammanfattat litteratur, 

kartor och handlingar om Jungfrun. 

Lavinventeringen 1996 

Vi var totalt nio personer som gjorde resan ut till 

Jungfrun och vistades på ön 31 maj–2 juni 1996. 

Från Lund kom Ulf Arup, Stefan Ekman, Patrik 

Frödén, Louise Lindblom och Martin Westberg. 

Från Oskarström i Halland kom Örjan Fritz, och på 

Öland anslöt öborna Thomas Johansson, Tommy 

Knutsson och Håkan Lundkvist. 

Den 1 och 2 juni inventerade vi den epifytiska 

lavfloran i samtliga ädellövskogsbestånd. Andra 

miljöer, som t ex hällmarkstallskogen och de öppna 

klipp- och hällmarkerna, fick av tidsskäl lämnas 

därhän.


Tabell 1. Rödlistade lavar observerade på Jungfrun 1996, med antalet fynd på respektive trädslag. – Hk = Hotkategori. 

Redlisted lichens found on Jungfrun in 1996, and the number of observations on each tree species. The lichen species 

are grouped according to threat categories, as given by Aronsson et al. (1995). All occurrences on a certain tree, or 

log (”-ved”), is treated as one single observation. – Threat categories: Hk 1 Endangered; Hk 2 Vulnerable; Hk 3 Rare; 

Hk 4 Care demanding. 

Ek Lönn Lind Rönn Ask Övrigt Totalt 

Quercus Acer pla- Tilia Sorbus au- Fraxinus 

Art spp. tanoides cordata cuparia excelsior 

Akut hotade (Hk 1) 

Bacidia auerswaldii, mörk lundlav – 1 – – – 1 

Bactrospora dryina, stor sönderfallslav 4 – – – – 4 

Opegrapha illecebrosa, gammelekslav 48 – – – – 48 

O. ochrocheila, orangepudrad klotterlav 1 3 3 3 – lönnved 1 11 

Sårbara (Hk 2) 

Bacidia rosella, rosa lundlav – 1 – – – 1 

Bactrospora corticola, liten sönderfallslav 1 – – – – 1 

Chaenotheca hispidula, liten parknål 2 – – – – 2 

Degelia plumbea, blylav – 6 2 – – 8 

Gyalecta truncigena, mörk kraterlav – 12 – – – 12 

Lecanora sublivescens, blå halmlav 99 – 8 – 1 ekved 1 109 

Lobaria virens, örtlav 8 16 56 1 – 81 

Opegrapha sorediifera, mjölig klotterlav 19 – 1 – – 20 

O. vermicellifera, stiftklotterlav 19 4 6 1 – 30 

Pachyphiale carneola, ädelkronlav – 1 – – – 1 

Schismatomma pericleum, rosa skärelav 9 – 1 – – 10 

Sällsynta (Hk 3) 

Caloplaca ulcerosa, kraterorangelav – 1 – – – 1 

Hänsynskrävande (Hk 4) 

Biatorella monasteriensis, klosterlav – 2 – – – 2 

Buellia violaceofusca, blyertslav 1 – – – – 1 

Caloplaca lucifuga, skuggorangelav 8 – – – – 8 

Cladonia parasitica, dvärgbägarlav – – – – – ekved 2 2 

Cliostomum corrugatum, gul dropplav 1 – – – – 1 

Collema occultatum, skorpgelélav – 5 – – – 5 

Cyphelium sessile, parasitsotlav 4 – – – – 4 

Gyalecta flotowii, blek kraterlav – 2 – – – 2 

Nephroma laevigatum, västlig njurlav 4 3 9 – 1 17 

Phlyctis agelaea, rikfruktig blemlav – 5 – – 1 6 

Schismatomma decolorans, grå skärelav 31 – – – – 31 

Summa antal rödlistade arter 16 14 8 3 3 3 27 

Total number of redlisted lichen species


De större skogsområdena delades in i delområden 

med hjälp av befintliga stigar och genomströvades 

systematiskt. 1 juni inventerades Sydöstskogen och 

Övre sydskogen, 2 juni Jättegrytskogen, Stensliperiskogen, 

Bryggskogen, Södra Sikhamnsskogen och 

Norra Sikhamnsskogen. Vi prioriterade studier av 

gamla träd och träd som i övrigt såg ut att vara 

speciellt lämpliga för en rik epifytisk lavflora. 

För arter som av olika skäl (subjektivt) bedömdes 

som ”intressanta” (vanligtvis rödlistade eller i övrigt 

sällsynta eller dåligt kända arter) gjordes en mer 

eller mindre heltäckande inventering, vilket innebar 

att vi noterade samtliga fynd på varje substrat inom 

vart och ett av skogsområdena. Som ett ”fynd” 

räknas här en förekomst på ett träd eller på ved av 

en liggande stock etc. 

Övriga arter betraktades som ”triviala” . De noterades 

(med skogsområde och substrat) första gången 

de påträffades och därefter endast när de observerades 

på ett nytt substrat (även då med skogsområde 

och substrat). För dessa arter saknar vi såväl fullständiga 

substratförteckningar för varje enskilt skogsområde 

som fyndstatistik. I flera fall har vi alltså 

observerat triviala arter i fler skogsområden än de 

som redovisas i artlistan, nämligen i områden där 

arten förekom på ett substrat som inte var nytt. 

För arter som inte kunde bestämmas i fält gjordes 

en försiktig insamling (insamlingstillstånd från länsstyrelsen 

förelåg). Merparten av det insamlade materialet 

förvaras på Botaniska Museet i Lund (LD). 

Uppgifter om rödlistning och hotkategorier följer 

Aronsson m fl 1995 (växter), Ahlén & Tjernberg 

1996 (vertebrater) och Ehnström m fl 1993 (evertebrater). 

174 lavarter påträffades 

Under vårt besök påträffades 174 arter av epifytiska 

lavar (se artlistan), varav 27 är rödlistade (tabell 1). 

Till lavarna har då även räknats några ej eller tveksamt 

licheniserade pyrenokarper och släktingar till 

knappnålslavar (alla vanligtvis behandlade i lavinventeringar). 

Tre tidigare påträffade lavar (matt 

pricklav Arthonia pruinata, ekspik Calicium quercinum 

och jättelav Lobaria amplissima) återfanns ej av 

oss. 

Följande sju lavar rapporteras här som nya för 

landskapet Småland: mörk lundlav Bacidia auerswaldii, 

B. trachona, B. viridifarinosa, Caloplaca 

cerinelloides, kraterorangelav C. ulcerosa, Lecanora 

confusa och L. scanica. Nya för Småland är också 

mikrosvamparna Peridiothelia fuliguncta och Trematosphaeria 

pertusa. 

På olika substrat påträffades: ek 99 arter, lönn 40 

arter, lind 34 arter, ved 32 arter, asp 29 arter, ask 21 

arter, en Juniperus communis 13 arter, rönn 11 arter 

och övriga substrat 13 arter. För de rödlistade arterna 

redovisas antalet noterade träd, trädslag för trädslag, 

i tabell 1. 

11 arter påträffades uteslutande (här subjektivt 

definierat som ≥ 90 % av fynden) på ett enda trädslag: 

Bacidia trachona, gulpudrad spiklav Calicium 

adspersum, skuggorangelav Caloplaca lucifuga, blå 

halmlav Lecanora sublivescens, gammelekslav Opegrapha 

illecebrosa, mjölig klotterlav O. sorediifera, 

grå skärelav Schismatomma decolorans och rosa 

skärelav S. pericleum på ek, samt skorpgelélav Collema 

occultatum och mörk kraterlav Gyalecta truncigena 

på lönn. 

Några av de påträffade lavarna har tyngdpunkten 

i sin sydsvenska utbredning i det oceaniska Västsverige, 

och är annars mycket ovanliga så här långt 

österut på den skandinaviska halvön. Hit hör Degelia 

plumbea, Lecanora confusa, dvärgtufs Leptogium 

teretiusculum, lunglav Lobaria pulmonaria, L. virens, 

Nephroma laevigatum, bårdlav N. parile, ädelkronlav 

Pachyphiale carneola och korallblylav Parmeliella 

triptophylla. 

Jämförelse med liknande områden 

I tabell 2 jämförs data från vår inventering av Jungfrun 

med data från andra totalinventeringar av epifytiska 

lavar i ädellövskogsdominerade områden i 

Sydsverige, utförda det senaste decenniet. Jungfrun 

står sig mycket bra i denna jämförelse; endast Näverkärr 

(Arvidsson m fl 1988) hyser ett något högre 

antal kända arter. 

De data som sammanställts i tabell 2 medger 

också att man med hjälp av statistiska metoder söker 

svaren på några intressanta frågor. Testerna utfördes 

med Pearson’s product-moment correlation coefficient 

(Sokal & Rohlf 1995). 

1. Finns det ett samband mellan ett områdes totala 

antal epifytiska lavar och dess antal rödlistade 

epifyter? 

Som nollhypotes sattes: ”inget samband finns mellan 

antal icke rödlistade epifytiska arter (= totalantal 

arter minus antal rödlistade arter i tabell 2) och antal 

rödlistade epifytiska arter”. Resultat: n = 12, df = 10, 

r = 0,750, p < 0,01; nollhypotesen förkastades. 

Frågan kan alltså besvaras med ett ganska bestämt 

” ja” – det finns en korrelation mellan antalet 

epifytiska rödlistade arter och det totala artantalet av 

epifytiska lavar: ju fler rödlistade arter som finns i


Bacidia trachona på ek. I Sverige 

uppträder arten endast 

steril med pyknid. Fyndet på 

Jungfrun är det första i Småland. 

Caloplaca cerinelloides växer 

på en aspgren i Sydöstskogen 

(bilden från Österrike). I Sverige 

var den tidigare bara känd 

från Jämtland och Åsele lappmark. 

Lecania cyrtellina växer på 

lind i Sydöstskogen. Arten är 

sällsynt och dess växtplatser 

har ofta högt skyddsvärde.


Tabell 2. Jämförelse mellan ädellövskogsdominerade lokaler i Sydsverige vars epifytiska lavflora inventerats under 

1980- och 1990-talen. 

A comparison between South Swedish localities dominated by broad-leaved forest. – From left to right: locality, data 

source, size of area with broad-leaved forest (ha), dominating tree species (ek = Quercus spp., lind = Tilia cordata, 

lönn = Acer platanoides, bok = Fagus sylvatica, alm = Ulmus spp., ask = Fraxinus excelsior, avenbok = Carpinus 

betulus), total number of epiphytic lichen species, number of redlisted epiphytic lichen species. 

There is a statistically significant correlation (p< 0.01) between the total number of epiphytic lichens and the number 

of redlisted lichens, but not between the size of the areas and the total number of lichens (both tests performed using 

Pearson’s product-moment correlation coefficient). Kullaberg was not included in the latter statistical analysis. 

Lokal Källa Area med Dominerande Antal epifytiska lavarter 

lövskog (ha) trädslag Totalt Rödlistade 

Jungfrun denna studie / this study 24 ek, lind, lönn 174 27 

Bokedalen Lindqvist 1983 4 bok 66 2 

Österåsen Gustavsson 1983 5 ek 90 2 

Näverkärr Arvidsson m fl 1988 5 alm, ask, ek 186 31 

Västeråsen Fenchel 1983 8 ek 86 2 

Älmås Gustavsson 1989 ca 10 bok, ek, lind 147 12 

Ödegärdet Gustavsson 1995 20 bok 144 21 

Djurgården Martinsson 1987 30 ek 112 10 

Dalby Söderskog Ekman 19901 37 alm, ask, bok, ek 74 13 

Stenshuvud Ekman 1989 ca 50 ask, avenbok, bok, ek 71 6 

Hallands Väderö Arup & Ekman 1991a1 ca 80 bok, ek 162 38 

Kullaberg Johansson 1992 ca 400 bok, ek 162 21 

1) Kompletterad med ytterligare några fynd publicerade i Ekman 1997. 

ett område desto artrikare är det totalt sett. Ett högt 

antal rödlistade lavar i ett skogsområde är i sig ett 

mått på högt skyddsvärde men fungerar alltså dessutom 

som en stark signal på att det totala artantalet 

är högt, vilket ytterligare bidrar till skyddsvärdet. 

2. Finns det ett samband mellan ett områdes area 

och dess artrikedom? 

Som nollhypotes sattes: ”inget samband finns mellan 

ett områdes area och dess totala antal epifytiska 

lavar”. Kullaberg exkluderades från denna analys, 

eftersom områdets area skiljer sig mycket från de 

andra. Resultat: n = 11, df = 9, r = 0,086, p >> 0,05; 

nollhypotesen accepterades. 

På denna fråga kan man troligtvis svara ”nej”; 

åtminstone finns det inget i detta material som tyder 

på att ett sådant samband existerar. 

På en hög geografisk nivå är det självklart att det 

finns ett samband mellan area och artantal. Skandinavien 

har t ex fler arter än Sverige, som har fler 

arter än Småland, som har fler arter än Jungfrun. 

Detta hänger samman med att Skandinavien totalt 

sett har större variation i naturförhållanden än Sverige, 

vilket ger upphov till ett större antal ekologiska 

nischer som därmed kan hysa ett större antal arter 

etc. När man kommer ner på en nivå där man jämför 

areor omfattande grupper av skogsbestånd (här 4–80 

hektar) verkar emellertid ett sådant samband saknas. 

I en del fall kan alltså ett litet område helt enkelt 

innehålla mer för lavar viktig variation (troligen 

mikroklimatisk variation) i naturförhållanden än ett 

större område. Om man ser på de områden som ingår 

i denna jämförelse (tabell 2), innehåller de alla ädellövskog 

med lång kontinuitet, och har oceaniskt 

lokalklimat. 

Skillnaderna i artantal torde alltså huvudsakligen 

bero på skillnader i skogens sammansättning, struktur, 

skötsel (nuvarande och tidigare), topografi och avstånd 

till potentiella spridningskällor. En slutsats av 

detta är att mycket tyder på att skydd av små områden 

kan vara väl så effektivt som skydd av större områden 

om målet är att bevara många arter. 

Våra slutsatser får emellertid inte tolkas som att 

det generellt går an att prioritera skydd av små


områden framför större områden. Vi har här bara 

diskuterat antalet arter, inte vilka arter som ingår i 

respektive område. Inte heller har hänsyn tagits till 

spridningsbiologiska faktorer, vilka kan vara viktiga 

för ett långsiktigt artbevarande. 

Orsaker till Jungfruns artrikedom 

Vår undersökning visar att Jungfrun hyser en mycket 

artrik flora av epifytiska lavar där det ingår arter som 

har nationellt eller regionalt viktiga förekomster. 

Vad är det då som gör att Jungfrun hyser ett så stort 

antal lavar? Vi menar att följande, inte helt oberoende, 

faktorer är viktigast: 

• Relativt högt antal lövträdsarter. – Trädslagen 

skiljer sig något i barkstruktur och barkkemi, vilket 

leder till skillnader i deras lavflora. Ett antal arter 

förekommer (nästan) enbart på ett enda av trädslagen. 

Speciellt ek hyser arter som aldrig eller 

sällan förekommer på andra trädslag, en observation 

som är giltig inte bara för Jungfrun. 

• Förekomst av både gamla och unga träd. – 

Ung, slät bark hyser andra lavsamhällen än gammal, 

skrovlig bark. Många av de rödlistade arterna är 

beroende av gamla träd. 

• Stor variation i skogsstruktur. – Skogen på 

Jungfrun varierar från högskog till krattskog, vilket 

ger upphov till variationer i mikroklimat. 

• Lång skoglig kontinuitet. – Trots viss störning 

har skogen på Jungfrun i stora stycken både lång 

trädkontinuitet och lång kontinuitet av gamla träd. 

Lång skoglig kontinuitet är en viktig faktor för 

många lavar (Rose 1976, Andersson & Appelqvist 

1987, Tibell 1992, Fritz & Larsson 1996, 

Arup 1997). Eftersom merparten av den sydsvenska 

skogen numera saknar lång kontinuitet är 

många av de kontinuitetskrävande arterna rödlistade. 

• Oceaniskt lokalklimat. – Sitt östliga läge till 

trots är Jungfruns lokalklimat oceaniskt präglat: 

temperaturvariationerna är mindre och luftfuktigheten 

högre och jämnare än på närbelägna landmassor. 

Av denna anledning finns här som tidigare 

nämnts ett antal lavarter som annars förknippas 

med oceaniska områden. 

• Stor topografisk variation. – Skogen på Jungfrun 

förekommer både på starkt sluttande och på 

nästan plan mark. Detta gör att man får stor variation 

i ljus, temperatur och vind. 

Artlista med kommentarer 

Artlistan omfattar 177 lavarter (varav tre endast anträffats 

vid tidigare undersökningar) och två olicheniserade 

mikrosvampar. Namnsättningen följer om ej 

annat anges tidskriftens standard (Santesson 1993, 

svenska namn enligt Moberg m fl 1995 med vissa 

tillägg). 

Arter som klassificerats som ” intressanta” har 

markerats med ”*”. För dessa anges antalet fynd (se 

under Lavinventeringen 1996 ovan). 

Arter som betraktades som ”triviala” saknar markering; 

för dessa anges substratet samt det skogsområde 

på vilket de först observerades på detta substrat 

(antalet fynd anges ej). 

Arter som inte återfanns av oss har markerats med 

”†”. För rödlistade arter har klassningen i hotkategorier 

markerats ” [hk 1]” etc (se tabell 1). 

Namnet på respektive skogsområde där arten påträffades 

följer vår karta. När ett fynd anges med 

bara trädslaget, t ex ”ek”, avses normalt stammens 

bark. I övriga fall är substratet specificerat, exempelvis 

”ekbas”, ”ekkvist” eller ”ekved”. 

Lavar 

Agonimia allobata, slät fjällav*. Övre sydskogen, västra 

delen: lönn. – Sällsynt art som dock är något förbisedd. 

Den har uppmärksammats på senare år och är nu funnen i 

Sk (Arup & Ekman opubl), Öl (Arup, Ekman & Knutsson 

opubl), Gtl, Sm, Hl, Ög, Upl och Gstr. I Småland är arten 

funnen en gång tidigare (Gustavsson 1995). Den förekommer 

både i miljöer med högt skyddsvärde och i mer eller 

mindre triviala miljöer. 

Anaptychia runcinata, brun franslav*. Norra Sikhamnsskogen: 

ek 1. 

Anisomeridium biforme, toffellav. Sydöstskogen: ek, lönn. 

A. nyssaegenum, trädbaslav. Sydöstskogen: gammal strandnära 

ek. 

Arthonia cf. punctiformis, pricklav. Sydöstskogen, vaktstugan: 

rönnkvist. – Kollekten kunde ej bestämmas med 

säkerhet eftersom sporerna var omogna. 

A. dispersa, smalpricklav. Sydöstskogen: ekgrenar. 

A. leucopellaea, kattfotslav*. Sydöstskogen: ek 2. Övre 

sydskogen, mellan norra och södra stigen: ek 1. Södra 

Sikhamnsskogen, södra delen: ek 1. 

A. muscigena, allémosslav. Sydöstskogen: ek. – Denna 

art har visat sig vara starkt förbisedd i södra Sverige (Arup 

& Ekman 1997). 

A. pruinata, matt pricklav † [hk 2]. Sydöstskogen, 1914 

Du Rietz (Almborn 1948). 

A. radiata, fläcklav. Sydöstskogen: ek, rönn.


A. spadicea, glansfläck*. Sydöstskogen: ekbas 1. – Denna 

art är stadd i ökning (Aronsson m fl 1995). 

A. vinosa, rostfläck. Sydöstskogen: ek. 

Arthopyrenia lapponina. Sydöstskogen: ekgren, rönn. 

A. punctiformis. Sydöstskogen: rönnkvist. 

Arthothelium ruanum, jaguarfläck*. Sydöstskogen: ekbas 

1, ek 1. – Denna art är stadd i ökning (Aronsson m fl 1995). 

Den är vanligast i södra Sverige men är känd norrut till 

Mälardalen. På Öland är arten tämligen vanlig, framför 

allt i Mittlandsskogen, medan den är sällsynt på fastlandet 

i Kalmar län. 

Bacidia arceutina. Sydöstskogen: lind. 

B. auerswaldii, mörk lundlav* [hk 1]. Övre sydskogen, 

mellan norra och södra stigen: lönn 1. – Arten har färre än 

tio aktuella lokaler i följande landskap: Öl, Gtl, Sm, Boh 

och Upl. Den förekommer i ädellövskog med lång kontinuitet 

tillsammans med andra rödlistade arter. Ny för 

Småland. 

B. cf. fuscoviridis*. Sydöstskogen: lindrot 1 (vide B. 

Coppins). – Dr. Brian Coppins, Edinburgh, som studerat 

vår sterila kollekt, har erfarenhet av B. fuscoviridis från 

Brittiska öarna, där arten nyligen uppmärksammats. Den 

är där oftast steril, men ibland förekommer blekt rödbruna 

apothecier. Bålens morfologi och anatomi hos vårt material 

stämmer väl överens med brittiska kollekter av arten. 

Utan apothecier kan dock inte en säker bestämning göras. 

På Brittiska öarna växer arten oftast på kalksten i skugga. 

Det sistnämnda talar emot att fyndet på Jungfrun skulle 

avse denna art, men fynd av normalt stenlevande arter på 

trädbaser är inte ovanligt. Om bestämningen skulle vara 

riktig är fyndet det andra i Sverige (Nordin & Hermansson 

1999). 

B. globulosa, eklav. Sydöstskogen: lind. 

B. rosella, rosa lundlav* [hk 2]. Övre sydskogen, västra 

delen: lönn 1 (2 bålar). 

B. rubella, lönnlav. Sydöstskogen: lönn. Övre sydskogen: 

ek. 

B. trachona*. Sydöstskogen: ekbaser 4. Övre sydskogen, 

mellan norra och södra stigen: ek 1. – I Sverige uppträder 

arten bara som steril med pyknid. Den förekommer i södra 

och mellersta Sverige sällsynt på lövträdsbaser och klippor, 

framför allt i ädellövskog med lång kontinuitet. På Öland 

finns endast sex fynd, alla gjorda i värdefulla områden 

med andra sällsynta och hotade lavarter. Ny för Småland. 

– Foto sid 81. 

B. viridifarinosa*. Sydöstskogen: ek 2, lind 1. Övre sydskogen, 

mellan norra och södra stigen: ek 3, lönn 1. – 

Arten har först i sen tid uppmärksammats i Sverige 

(Johansson 1992) och är här bara känd i sterilt tillstånd. 

Bålen är olivgrön med fina, oregelbundna, UV+ orange 

soral som täcker stora delar av bålen. Vita pyknid uppträder 

ofta. Liksom hos B. trachona dominerar förekomster 

i skuggig ädellövskog där B. viridifarinosa oftast växer 

långt ned på trädstammarna eller mer sällsynt på stenar 

och klippor. Lokalerna är ofta fina med flera sällsynta 

lavar men fynd i något trivialare miljöer finns också. 

Hittills finns fynd från Sk, Hl, Öl, Sm, Boh och Srm. Ny 

för Småland. 

Bactrospora-arter, sönderfallslavar. Släktet omfattar två 

närbesläktade arter i Sydsverige, båda rödlistade. De är 

inte med säkerhet skiljbara i fält. Båda arterna föredrar 

hård bark av ek i halvskugga. De är troligen kontinuitetskrävande 

men förekommer oftast på måttligt grova träd. 

Eftersom vi endast samlade ett sparsamt material har bara 

en del av fynden kunnat bestämmas till art. Följande 15 

fynd har inte bestämts till art: Sydöstskogen: ek 7. Övre 

sydskogen: ek 6. Stensliperiskogen: ek 1. Bryggskogen: 

ek 1. Övriga fynd har bestämts till art: – B. corticola, liten 

sönderfallslav* [hk 2]. Sydöstskogen: 1 ek (1 bål). – B. 

dryina, stor sönderfallslav* [hk 1]. Sydöstskogen: ek 2. 

Övre sydskogen: ek 1. Stensliperiskogen: ek 1. 

Biatora efflorescens, smågrynig knopplav. Sydöstskogen: ek. 

Biatorella monasteriensis, klosterlav* [hk 4]. Sydöstskogen: 

lönn 1. Övre sydskogen: lönn 1. – Arten förekommer på 

ädellövträd i skuggiga till halvöppna miljöer med lång 

kontinuitet. Laven är spridd i södra och mellersta Sverige 

men har sin tyngdpunkt i Västsverige. På Öland finns 

arten i ett 15-tal värdefulla naturområden, medan det bara 

finns ca tio fynd från Kalmar läns fastland. 

Bryoria fuscescens, manlav. Övre sydskogen: ek. 

Buellia alboatra, vitskivlav*. Sydöstskogen: asp. Övre 

sydskogen, västra delen: lönn 1. Södra Sikhamnsskogen, 

södra delen: ek 1. – Arten förekommer framför allt på 

ädellövträd i näringsrika, relativt öppna miljöer, t ex alléer 

och hagmarker, men ibland uppträder den även i skog. Det 

rör sig då ofta om relativt öppen skog med lång kontinuitet. 

B. griseovirens. Sydöstskogen: ek, ekved. Övre sydskogen: 

ek, asp. Jättegrytskogen: ekved. 

B. punctata, liten skivlav. Övre sydskogen: ek. 

B. schaereri. Sydöstskogen: ekved, enbuske. Övre sydskogen: 

lönn, ekved. Stensliperiskogen: ekved. 

B. violaceofusca, blyertslav* [hk 4]. Övre sydskogen: ek 

1. Arten förekommer huvudsakligen på grova, något beskuggade 

ekar. Den beskrevs i sen tid (Thor & Muhr 1991) 

men är nu känd från stora delar av mellersta Sverige. I 

södra Sverige är dock fynden få. I Kalmar län finns sju 

fynd från Öland och ca 45 fynd från fastlandet. 

Calicium adspersum, gulpudrad spiklav*. Sydöstskogen: 

ek 1. Övre sydskogen: ek 5. Jättegrytskogen: ek 1. 

C. glaucellum, svart spiklav. Sydöstskogen: ek, ekved. 

Stensliperiskogen: tallved. 

C. quercinum, ekspik † [hk 1]. Sikhamn, gammal ek, 

1914 Du Rietz (herbarium UPS). 

C. viride, grön spiklav. Sydöstskogen: ek. 

Caloplaca cerina, vaxorangelav. Övre sydskogen: lönn, asp.


Lecanora confusa på en lönn i 

Övre sydskogen. Denna bristfälligt 

kända art förekommer lokalt 

i kusttrakter i södra Sverige 

men hade tidigare ej påträffats 

i Småland. 

Blå halmlav Lecanora sublivescens 

är en rödlistad art som har 

en av sina rikligaste lokaler i 

Sverige på Jungfrun. 

Stiftklotterlav Opegrapha vermicellifera. 

Denna rödlistade art förekommer 

i södra Sverige på ädellövträd 

i skog med hög luftfuktighet. 

Trettio fynd gjordes på 

Jungfrun.


C. cerinelloides*. Sydöstskogen: aspgren 1 (conf. U. Søchting). 

– Arten är i landet tidigare känd från Jmt och Ås lpm 

i norra Sverige (Santesson 1993), varför fyndet på Jungfrun 

är överraskande. Arten är mycket lik C. cerinella, 

men har till skillnad från denna 8 istället för 12–16 sporer 

per sporsäck. Ny för Småland. – Foto sid 81. 

C. ferruginea, rostorangelav*. Sydöstskogen: gammal 

strandnära ek 1. Bryggskogen: ask 1. – Arten förekommer 

mer eller mindre sällsynt i landets södra och mellersta 

delar, framför allt på ask, asp och rönn, men även på andra 

lövträd. 

C. flavorubescens, asporangelav. Sydöstskogen: nyfallen 

asplåga. 

C. herbidella, korallorangelav*. Övre sydskogen: ek 1 

(fertil). – Arten finns i hela landet, men är inte vanlig 

någonstans. Den uppträder i landets södra delar ofta steril, 

men framför allt i de östliga landskapen ser man den 

ibland fertil. Förekomst av arten indikerar, åtminstone i 

södra Sverige, att området har höga naturvärden. 

C. holocarpa, liten orangelav. Sydöstskogen: asp, nyfallen 

asplåga. 

C. lucifuga, skuggorangelav* [hk 4]. Övre sydskogen: ek 

8. – Gamla ekar är artens favoritsubstrat, men fynd på 

andra trädslag finns också. Laven är känd från nästan alla 

län i södra och mellersta Sverige. I Kalmar län finns 15 

lokaler på Öland och ca 25 på fastlandet. 

C. ulcerosa, kraterorangelav* [hk 3]. Övre sydskogen, 

västra delen: lönn 1. – Flertalet fynd i Sverige har gjorts i 

kulturbiotoper som alleér och kyrkogårdar (Arup & Ekman 

1991b). Ny för Småland. 

Candelariella xanthostigma, grynig ägglav. Sydöstskogen: 

ek. Övre sydskogen: lönn. 

Catinaria atropurpurea*. Övre sydskogen: lönn 2. – I 

landets södra delar är denna art sällsynt och förekommer 

i olika ädellövmiljöer med höga naturvärden. Fynd finns 

från bl a sluten bokskog, blandad ädellövskog och öppna 

lövängar med ask. 

Cetraria chlorophylla, brämlav. Sydöstskogen: tall. 

Chaenotheca chrysocephala, grynig nållav. Sydöstskogen: 

ek, enbuske. 

C. ferruginea, rostfläckig nållav. Sydöstskogen: tall. Övre 

sydskogen: ekved 1. Stensliperiskogen: död tall. 

C. hispidula, parknål* [hk 2]. Sydöstskogen: ek 1. Övre 

sydskogen, mellan norra och södra stigen: ek 1. 

C. stemonea, luddnål*. Övre sydskogen, mellan norra 

och södra stigen: ihålig ek 1. – Denna art är mycket 

sällsynt i södra Sverige. Den förekommer på ved och 

trädbaser i skuggiga miljöer tillsammans med andra sällsynta 

och hotade arter. 

C. trichialis, grå nållav. Sydöstskogen: ek. Övre sydskogen: 

ek. 

Chrysothrix candelaris, gulmjöl. Sydöstskogen: ek. 

C. flavovirens (C. chrysophthalma auct., se Tønsberg 

1994), blekt gulmjöl*. Sydöstskogen: tall 1. Övre sydskogen: 

ekved 1. – Arten har uppmärksammats först i sen tid 

och fortfarande är utbredningen delvis dåligt känd. De 

flesta fynden i södra Sverige är gjorda på ved eller bark 

av ek, tall och gran. Lokalerna är ofta belägna nära vattendrag, 

sjöar eller havet. Många av förekomsterna finns i 

områden med höga naturvärden. 

Cladonia chlorophaea, brun bägarlav. Sydöstskogen: lönn. 

C. coniocraea, mjölig trattlav. Sydöstskogen: lönn. 

C. digitata, fingerlav. Sydöstskogen: ved. 

C. macilenta ssp. macilenta, knotig kochenillav. Sydöstskogen: 

lind. 

C. parasitica, dvärgbägarlav* [hk 4]. Övre sydskogen: 

ekved 2. 

C. pleurota, mjölig kochenillav. Övre sydskogen: ekved. 

C. squamosa, fnaslav. Övre sydskogen: ekved. 

Cliostomum corrugatum, gul dropplav* [hk 4]. Övre sydskogen, 

invid norra stigen: ek 1. – Steril, med pyknid. 

C. griffithii, dropplav. Sydöstskogen: ek. Stensliperiskogen: 

död tall. 

Collema occultatum var. occultatum, skorpgelélav* [hk 4]. 

Sydöstskogen: lönn 1. Övre sydskogen: lönn 4. 

Cyphelium sessile, parasitsotlav* [hk 4]. Sydöstskogen: 

ek 3. Jättegrytskogen: ek 1. – I södra Sverige förekommer 

arten parasitiskt eller parasymbiontiskt på Pertusariaarter, 

oftast på gamla bokar eller ekar i sluten till öppen 

miljö. 

Degelia plumbea, blylav* [hk 2]. Sydöstskogen: lind 2 

(varav 1 lind med 12 bålar, rika på apothecier). Övre 

sydskogen: lönn 6 (varav en med 18 bålar). – 1914 tämligen 

allmän på lönn, ask, asp, ek, lind, en samt på block i 

ek- och lindskog enligt Du Rietz (Degelius 1935). I senare 

tid observerad på 12 lönnar, 6 ekar, 1 ask och 1 klippa av 

Ivar Ottosson (brev 1998). Jungfrun är den enda kända 

lokalen i Kalmar län. – Foto sid 88. 

Dimerella pineti, liten vaxlav. Sydöstskogen: lind, ekbas. 

Enterographa zonata, zonlav*. Sydöstskogen: ek 1. – 

Fertil. 

Evernia prunastri, slånlav. Sydöstskogen: ek, enbuske. 

Fuscidea cyathoides var. corticola, klipplav. Övre sydskogen: 

lönn. 

Graphis scripta, skriftlav. Sydöstskogen: ek, lind. 

Gyalecta-arter, kraterlavar. På Jungfrun förekommer två 

arter men dessa är inte säkert skiljbara i fält. Av följande 

fem fynd samlades inget material: Övre sydskogen, mellan 

stigarna: lönn 5. Av resterande fynd samlades ett begränsat 

material som kunde bestämmas: – G. flotowii, blek kraterlav* 

[hk 4]. Övre sydskogen: lönn 2. – G. truncigena, 

mörk kraterlav* [hk 2]. Sydöstskogen: lönn 1. Övre sydskogen: 

lönn 11. Dessutom: 1914, Du Rietz (herbarium GB).


Haematomma ochroleucum, blodplättslav. Sydöstskogen: ek. 

Hypocenomyce scalaris, flarnlav. Sydöstskogen: en, tall. 

Övre sydskogen: ekved. 

H. caradocensis, knölig flarnlav. Övre sydskogen: ekved. 

Hypogymnia physodes, blåslav. Sydöstskogen: björk, en, ek. 

Imshaugia aleurites, klilav. Sydöstskogen: en, ekved. 

Övre sydskogen: ekved. 

Lecanactis abietina, gammelgranslav. Övre sydskogen: ek. 

Lecania cyrtella. Övre sydskogen: lönnbas. 

L. cyrtellina*. Sydöstskogen: lind 1, lindved 1. – Denna art 

har ofta förväxlats med L. cyrtella, som är mycket närbesläktad. 

L. cyrtellina skiljer sig från L. cyrtella genom 

huvudsakligen 1-celliga sporer som är mer långsmala, och 

genom en sämre utvecklad bålkant på apothecierna. L. 

cyrtellina är sällsynt i södra Sverige och växer på ädellövträd, 

gärna nära basen, i slutna till halvöppna miljöer som 

ofta har högt skyddsvärde. – Foto sid 81. 

L. aff. hypoptella*. Övre sydskogen, mellan stigarna: 

ekved 1. – Kollekten stämmer morfologiskt väl överens 

med L. hypoptella men har ett excipulum som ej reagerar 

med jod. Litteraturen anger konsekvent att denna art skall 

ha en positiv violett reaktion med jod. 

Lecanora argentata, brun kantlav. Sydöstskogen: asp, ek, 

lind. 

L. cadubriae*. Sydöstskogen: ved av tallåga 1. 

L. carpinea, allav. Sydöstskogen: asp. Bryggskogen: askgren. 

L. chlarotera. Sydöstskogen: asp, ek, ekkvist. Bryggskogen: 

ask. 

L. circumborealis. Sydöstskogen: ekkvist, asp. Bryggskogen: 

askgren. 

L. confusa*. Sydöstskogen: asp 1, en 1, ek 1, ekved 1, 

ekkvist 1. Övre sydskogen: ek 1, lönn 1. Bryggskogen: ask 

1, askgren 1. – Arten förekommer framför allt i kusttrakter 

på både barr- och lövträd. Artens utbredning och ekologi 

är ofullständigt känd, men den verkar vara ojämnt spridd 

och sällsynt, dock lokalt vanligare. Tidigare känd från Sk, 

Öl, Gtl och Boh. Ny för Småland. – Foto sid 85. 

L. expallens, mjölkantlav. Sydöstskogen: ek. 

L. hagenii. Sydöstskogen: asp, nyfallen asplåga. 

L. intumescens. Sydöstskogen: ek, ekkvist. 

L. saligna. Övre sydskogen, invid norra stigen: ek. 

L. sambuci. Övre sydskogen, västra delen: lönn. 

L. scanica*. Övre sydskogen, invid norra stigen: ved av 

eklåga 1. – Få lichenologer har stiftat bekanskap med 

denna sällsynta art. Arten beskrevs från Skåne för drygt 

sextio år sedan (Magnusson 1934), men fortfarande finns 

bara ett fåtal fynd. Aktuella förekomster finns i Sk, Hl och 

Sm, och äldre uppgifter även från Vg och Upl. Alla 

moderna fynd är gjorda på ved av stående eller liggande 

ekstammar i öppen till sluten miljö med i övrigt mycket 

höga naturvärden. Ny för Småland. 

L. sublivescens, blå halmlav* [hk 2]. Sydöstskogen: ek 

58, lind 7, ekved 1, ask 1. Övre sydskogen: ek 24. Jättegrytskogen: 

ek 9, lind 1. Bryggskogen: ek 7. Norra Sikhamnsskogen: 

ek 1. – Denna art växer huvudsakligen på 

gammal ek och bok i slutna till halvöppna miljöer. Den 

har aktuella förekomster i Sk och Sm samt på Öl och Gtl. 


Lecidella elaeochroma, asplav. – var. elaeochroma. Sydöstskogen: 

asp, ek. Övre sydskogen: ek. – var. soralifera. 

Övre sydskogen: asp. 

Lepraria caesioalba. Sydöstskogen: lindbas, ek. 

L. incana, blågrå mjöllav. Sydöstskogen: ek, en. Stensliperiskogen: 

tall. 

L. lobificans. Sydöstskogen: ek, lindbas, rönnbas. Övre 

sydskogen: gran. 

Leproloma vouauxii. Övre sydskogen: ask, lind. 

Leptogium lichenoides, traslav*. Sydöstskogen: lönn 1, ek 1. 

L. teretiusculum, dvärgtufs. Sydöstskogen, lind (?) 1. Övre 

sydskogen: ek 1, lönn 1. 

Lobaria amplissima, jättelav † [hk 1]. Sydskogens södra 

del, 1951 Degelius (herbarium UPS). 

L. pulmonaria, lunglav*. Sydöstskogen: lind 5, ek 2, lönn 

2. Övre sydskogen: ek 4, lönn 1. Jättegrytskogen: lind 2. 

Stensliperiskogen: ek 2. – Lunglav är betydligt sällsyntare 

i sydöstra än i sydvästra Sverige. För närvarande finns tre 

kända fynd på Öland och ca 180 i östra Småland. 

L. virens, örtlav* [hk 2]. Sydöstskogen: lind 56, lönn 8, 

ek 6, rönn 1. Övre sydskogen: lönn 8, ek 2. – 1914 riklig 

på Jungfruns sydligaste del, på lönn, ek och lind samt 

sällsynt på lönn och en enligt Du Rietz (Degelius 1935). 

Ivar Ottosson observerade den, huvudsakligen under 1987, 

på 29 lönnar, 24 ekar, 59 lindar och 1 rönn (Ottosson, i 

brev). Jungfrun är den enda kända lokalen på svenska 

östkusten för denna oceaniska lav. Att den förekommer 

här hänger sannolikt samman med öns oceaniska lokalklimat. 


Loxospora elatina*. Sydöstskogen: ekved 1. 

Melanelia exasperata, vårtig sköldlav*. Sydöstskogen: 

asp 1. 

M. fuliginosa, glänsande sköldlav. – var. fuliginosa. Sydöstskogen: 

ek. Bryggskogen: ask. – var. glabratula. Sydöstskogen: 

ek. 

M. subaurifera, gulpudrad sköldlav. Bryggskogen: ask. 

Micarea misella*. Sydöstskogen: ved av ekvrak 1. 

M. prasina, dynlav. Sydöstskogen: ek, ekved. Övre sydskogen: 

högstubbe. 

Microcalicium disseminatum, ärgspik*. Övre sydskogen: 

ek 4. Stensliperiskogen: död tall 1. 

Mycocalicium subtile. Stensliperiskogen: tallved.


Blylav Degelia plumbea är en rödlistad art med västlig utbredning i landet. Jungfrun är 

den enda kända lokalen i Kalmar län. 

Örtlav Lobaria virens har sin enda kända östkust-förekomst på Jungfrun, där den är 

relativt vanlig.


Luddlav Nephroma resupinatum liknar västlig njurlav N. laevigatum, men har vit märg 

och och korta korta hår på ovansidan ovansidan av de fertila loberna. 

Sköldfiltlav Peltigera horizontalis växer ofta på mossbeklädda trädbaser. Liksom andra 

filtlavar saknar den bark på undersidan, som därför ser luddig ut.


Nephroma laevigatum, västlig njurlav* [hk 4]. Sydöstskogen: 

lind 9, ek 4, lönn 1. Övre sydskogen: lönn 2, ask 

1. – 1913 och 1914 tämligen allmän på ek och sällsynt på 

lönn och en enligt Du Rietz (Degelius 1935). Denna art är 

mycket ovanlig på svenska östkusten. 

N. parile, bårdlav*. Sydöstskogen: lind 35, ek 19, lönn 7, 

sten 1. Övre sydskogen: ek 9, lönn 3, ask 1. Jättegrytskogen: 

ek 3, lind 1. Stensliperiskogen: ek 4, lönn 1, ask 1. Södra 


N. resupinatum, luddlav*. Sydöstskogen: ek 9, lönn 8, 

lind 8, sten 5, rönn 1. Övre sydskogen: lönn 10, ek 4, ask 

1. Jättegrytskogen: lönn 1, ek 1. Stensliperiskogen: ek 2. 

Bryggskogen: ask 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: 

ek 3. – Det finns få fynd i sydöstra Sverige. Arten är ej 

känd från Öland medan det finns ett trettiotal fynd från 

Kalmar läns fastland. – Foto sid 89. 

Ochrolechia androgyna, grynig örnlav. Sydöstskogen: ek. 

O. microstictoides. Sydöstskogen: ek. 

O. subviridis, grovkornig örnlav*. Sydöstskogen: ek 1. 

Övre sydskogen: ask 1. 

O. szatalaënsis*. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: ek 

1. [Artepitets stavning följer Purvis m fl 1994]. – O. 

szatalaënsis är morfologiskt mycket lik, och har ofta förväxlats 

med, O. parella och O. pallescens, dock utan att 

vara närmare släkt med dessa arter. Arterna identifieras 

enklast på apotheciediskens C-reaktion. Hos O. szatalaënsis 

reagerar den C+ gul (oidentifierad xanthon), medan 

den reagerar C+ röd (gyroforsyra) hos O. parella och O. 

pallescens (Purvis m fl 1994). O. szatalaënsis är känd från 

spridda lokaler över större delen av Sverige, bland annat 

från Småland (Santesson 1993) och Öland (Knutsson m fl 

1997). O. parella och O. pallescens är, med nuvarande 

tillämpning av namnen, oklart skilda; möjligen finns kemiska 

skillnader (Brodo 1991). Traditionellt har namnet O. 

parella använts på stenlevande och O. pallescens på barklevande 

individ. 

O. turneri. Sydöstskogen: ek, lind. Bryggskogen: ask. 

Opegrapha atra, svart klotterlav. Sydöstskogen: rönn, 

ekgren, asp. 

O. illecebrosa, gammelekslav* [hk 1]. Sydöstskogen: ek 

2. Övre sydskogen: ek 38. Jättegrytskogen: ek 3. Stensliperiskogen: 

ek 4. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: 

ek 1. – Ställvis fertil. 

O. ochrocheila, orangepudrad klotterlav* [hk 1]. Sydöstskogen: 

lind 3, rönn 3, lönn 1, ek 1. Övre sydskogen, 

mellan norra och södra stigen: lönn 2, lönnved 1. 

O. rufescens, rödbrun klotterlav. Sydöstskogen: lind. 

O. sorediifera, mjölig klotterlav* [hk 2]. Sydöstskogen: 

ek 17, lind 1. Övre sydskogen, västra delen: ek 1. Södra 


O. varia, klotterlav. Sydöstskogen: lönn, lind. 

O. vermicellifera, stiftklotterlav* [hk 2]. Sydöstskogen: 

ek 11 (varav 4 med apothecier), lind 5 (varav 1 med 

apothecier), lönn 1, rönn 1. Övre sydskogen: lönn 3, ek 1. 

Jättegrytskogen: ek 2, lind 1. Stensliperiskogen: ek 3. 

Bryggskogen: ek 1. Södra Sikhamnsskogen, södra delen: 

ek 1. – Foto sid 85. 

O. vulgata s. str. (O. vulgata var. vulgata), mellanklotterlav. 

Sydöstskogen: ek, lind. 

Pachyphiale carneola, ädelkronlav* [hk 2]. Övre sydskogen: 

lönn 1. 

Parmelia omphalodes, letlav. Sydöstskogen: lind, en. 

P. saxatilis, färglav. Sydöstskogen: ek, lövved. 

P. sulcata, skrynkellav. Sydöstskogen: björk, ek, ekved, 

en. 

Parmeliella triptophylla, korallblylav*. Sydöstskogen: lind 

7, lönn 2, ek 1. Övre sydskogen: ask 1, ek 1. Jättegrytskogen: 

ek 1. Stensliperiskogen: ek 1. – Antalet träd med P. 

triptophylla är underskattat då räkningen inte gjordes konsekvent. 

Arten är sällsynt i södra Sverige. 

Parmeliopsis ambigua, stocklav. Sydöstskogen: ekved. 

P. hyperopta, vedlav. Sydöstskogen: en. 

Peltigera horizontalis, sköldfiltlav*. Sydöstskogen: ek 1, 

lönnbas 1. Övre sydskogen: ek 1. – I England anses arten 

främst förekomma på lokaler med lång skoglig kontinuitet 

(Rose 1976, 1992). – Foto sid 89. 

P. praetextata, fjällig filtlav. Sydöstskogen: lind. 

Pertusaria amara, bitterlav. Sydöstskogen: ek. 

P. corallina, stiftlav. Sydöstskogen: ekbas. 

P. coronata, grågrön hagelporlav*. Sydöstskogen: ek 1. 

P. flavida, gul porlav. Sydöstskogen: ek. 

P. hemisphaerica, snöbollslav. Sydöstskogen: en. Övre 

sydskogen: lönn. 

P. hymenea, kraterporlav. Sydöstskogen: ek. 

P. pertusa, porlav. Sydöstskogen: ek. 

P. pupillaris. Sydöstskogen: oidentifierat substrat. 

Phlyctis agelaea, rikfruktig blemlav* [hk 4]. Övre sydskogen: 

lönn 5, ask 1. – En av de allra rikligaste rödlistade 

lavarna på Öland med ungefär 150 fynd, dock betydligt 

ovanligare på norra Öland (Knutsson 1995). 

P. argena, blemlav. Övre sydskogen: ask, asp. 

Physcia adscendens, hjälmrosettlav. Sydöstskogen: asp. 

P. aipolia, rosettlav. Sydöstskogen: asp, ek. 

P. dubia, mångformig rosettlav. Sydöstskogen: ek. Övre 

sydskogen: lönnbas. 

P. stellaris, stjärnlav*. Sydöstskogen, ovan stenbrott S 

om vaktstugan: aspgren. Övre sydskogen: ek. 

P. tenella, finlav. Sydöstskogen: asp. 

Physconia distorta, dagglav. Sydöstskogen: asp.


Placynthiella icmalea, koralltorvlav. Sydöstskogen: ekved. 

Övre sydskogen: högstubbe. 

Platismatia glauca, näverlav. Sydöstskogen: tall. Övre 

sydskogen: ekved. 

Porina chlorotica, skuggvårtlav. Sydöstskogen: lindbas. 

Pseudevernia furfuracea, gällav. Sydöstskogen: ek, asp, 

tallgren. 

Pyrrhospora querna, ekflamlav. Sydöstskogen: ek. 

Ramalina farinacea, mjölig brosklav. Sydöstskogen: ek, 

asp, lind. 

R. fastigiata, rosettbrosklav. Sydöstskogen: gren av nyfallen 

asplåga. 

R. fraxinea, brosklav. Sydöstskogen: asp. 

Rinodina archaea*. Sydöstskogen, ovan stenbrott S om 

vaktstugan: aspgren 1. 

Schismatomma decolorans, grå skärelav* [hk 4]. Sydöstskogen: 

ek 2. Övre sydskogen: ek 23. Jättegrytskogen: ek 

3. Stensliperiskogen: ek 3. 

S. pericleum, rosa skärelav* [hk 2]. Sydöstskogen: ek 5, 

lind 1. Jättegrytskogen: ek 1. Södra Sikhamnsskogen, 

södra delen: ek 3. 

Scoliciosporum chlorococcum, trädgrönelav. Sydöstskogen: 

ek, aspgren. Bryggskogen: askgren. 

Tephromela atra, svart kantlav. Övre sydskogen: lönn. 

Bryggskogen: ask. Södra Sikhamnsskogen: ek 1. 

Thelotrema lepadinum, havstulpanlav*. Sydöstskogen: ek 

3, lind 2, rönn 1. – Antalet träd med T. lepadinum är 

underskattat då räkningen inte gjordes konsekvent. 

Trapeliopsis flexuosa, vedknotterlav. Sydöstskogen: lövved. 

Övre sydskogen, mellan stigarna: ekved. 

T. granulosa, knotterlav. Sydöstskogen: gren av en, ved 

av ekvrak. 

Usnea hirta, luddig skägglav. Sydöstskogen: tall. 

U. subfloridana, kort skägglav. Sydöstskogen: ek. 

Vulpicida pinastri, granlav. Sydöstskogen: lind, lövved. 

Xanthoria parietina, vägglav. Sydöstskogen: nyfallen asplåga. 

Bryggskogen: ask, askgren. 

X. polycarpa, mångfruktig vägglav. Sydöstskogen: asp. 

Övre sydskogen: ek. Bryggskogen: ask. 

Xylographa vitiligo, mjölig xylografa*. Sydöstskogen: 

ekved 1. – Arten förekommer huvudsakligen på gammal, 

torr, obehandlad ved av träd eller enbuskar. I södra Sverige 

är arten relativt sällsynt och har troligen högt indikatorvärde 

på skyddsvärd natur. 

Olicheniserade mikrosvampar 

Peridiothelia fuliguncta*. Sydöstskogen: lind 1 (conf. O. E. 

Eriksson). – Ny för Småland. 

Trematosphaeria pertusa*. Sydöstskogen: lindrot, växande 

tillsammans med Bacidia cf. fuscoviridis. – Ny för Småland. 

Övriga observationer 

Det ganska kyliga vädret resulterade i en relativt låg 

fågelaktivitet. Skogsduva Columba oenas [hk 4] har 

tidigare angivits som allmän, rent av en karaktärsfågel 

med 35 spelande duvor år 1936 (Bernström 

1941). Vid en inventering 1978 var den dock försvunnen 

(Rodebrand 1979). Vi noterade en spelande 

fågel den 2 juni i Övre sydskogen. Antalet tobisgrisslor 

Cepphus grylle vid stranden nedanför vaktstugan 

var ungefär lika högt som 1978, då 14 par 

noterades. Populationen av tobisgrissla på ön bedömdes 

vara hela 250 par 1936 men bara 74 par 1978 

(Rodebrand 1979). En adult havsörn Haliaeetus albicilla 

[hk 2] flög över ön. Korp Corvus corax häckade 

sannolikt i Prästkåsbranten. Av rödlistade kräldjur 

noterades vattensnok Natrix natrix [hk 4]. 

Flera intressanta skalbaggar påträffades. Ett par 

exemplar av liten ekbock Cerambyx scopolii [hk 2] 

sågs krypa omkring på marken. Vidare hittades 

knäpparen Ampedus hjortii [hk 4] (conf. R. Baranowski) 

och halssköldar av bladhorningen Gnorimus 

variabilis [hk 1] (det. B. Andersson) och brun guldbagge 

Liocola marmorata [hk 4]. Knäpparen Stenagostus 

rhombeus [hk 2] påträffades som larv i 

mulm. På marken påträffades rester av kortvingen 

Ocypus olens [hk 3] (det. B. Andersson). I övrigt kan 

nämnas guldbagge Cetonia aurata och lysmask 

Lampyris noctiluca. Brun trädmyra Lasius brunneus 

[hk 2] var vanlig i lövskogarna. Med tanke på att 

studierna inte var inriktade på skalbaggar var resultatet 

mycket gott. En inventering av Jungfruns saproxyliska 

insekter är angelägen och kommer sannolikt 

ge ett mycket spännande resultat. 

Av intressanta storsvampar observerades tallticka 

Phellinus pini på några gamla tallar i den sydöstra 

hällmarksskogen, medan resterna av oxtungsvamp 

Fistulina hepatica [hk 4] noterades på en ek. 

Tack 

Ett tack till vakterna på Jungfrun, Saga Ragntorp och 

Magnus Kvile, för deras gästfrihet, samt till Länsstyrelsen 

i Kalmar län som bekostat resor. Vi vill 

tacka Ulrik Søchting, Köpenhamn, och Brian Coppins, 

Edinburgh, för bestämningshjälp med några lavar 

och mikrosvampar. För kontrollbestämningar tackas 

dessutom Ove E. Eriksson, Umeå, Rickard Bara-


nowski, Lund och Bengt Andersson, Nybro. Slutligen 

går vår tacksamhet till Ivar Ottosson som har låtit 

oss publicera en del av hans lichenologiska observationer 

och som kommit med värdefulla synpunkter 

på manuskriptet. 

Citerad litteratur 

Ahlén, I. & Tjernberg, M. (red) 1996: Rödlistade ryggradsdjur 

i Sverige 1996 – Artfakta. Uppsala. 

Ahlqvist, A. 1822: Ölands historia och beskrifning. Calmar. 

– Faksimil utgivet 1979, Uppsala. 

Almborn, O. 1948: Distribution and ecology of some 

South Scandinavian lichens. Bot. Notiser suppl. 1 (2). 

Andersson, L. & Appelqvist, T. 1987: Lunglav och almlav, 

indikatorer på värdefull lövskog. Svensk Bot. Tidskr. 

81: 185–194. 

Aronsson, M., Hallingbäck, T. & Mattsson, J.-E. (red) 

1995: Rödlistade växter i Sverige 1995. Uppsala. 

Arup, U. 1997: Skoglig kontinuitet. I U. Arup, S. Ekman, 

I. Kärnefelt & J.-E. Mattsson (red), Skyddsvärda lavar 

i sydvästra Sverige: 92–95. Lund. 

Arup, U. & Ekman, S. 1991a: Lavfloran på Hallands 

Väderö. Svensk Bot. Tidskr. 85: 263–308. 

Arup, U. & Ekman, S. 1991b: Caloplaca ulcerosa new to 

Sweden. Graphis Scripta 3: 46–48. 

Arup, U. & Ekman, S. 1997: Presentation av arterna. I U. 

Arup, S. Ekman, I. Kärnefelt & J.-E. Mattsson (red), 

Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige: 146–258. Lund. 

Arvidsson, L., Lindström, M., Muhr, L.-E., Ståhl, B. & 

Wall, S. 1988: Lavfloran i Näverkärrsskogen i Bohuslän. 

Svensk Bot. Tidskr. 82: 167–192. 

Bernström, J. 1941: Anteckningar om däggdjur, fåglar, 

kräldjur och groddjur i Blå Jungfruns nationalpark samt 

om fågellivet på Furön i Kalmarsund. Kungl. svenska 

Vet.-akad. skrifter i naturskyddsärenden 39. 

Brodo, I. M. 1991: Studies in the lichen genus Ochrolechia. 

2. Corticolous species of North America. Can. J. Bot. 

69: 733–772. 

Curry-Lindahl, K. 1950: Zoologiska studier på Blå Jungfrun. 

Fauna och Flora 45: 208–234. 

Degelius, G. 1935: Das ozeanische Element der Strauchund 

Laubflechtenflora von Skandinavien. Acta Phytogeographica 

Suecica 7. 

Du Rietz, G. E. 1914: Ännu några ord om Nephroma 

lusitanicums utbredning i Sverige. Svensk Bot Tidskr. 8: 

271–272. 

Du Rietz, G. E. 1925: Die Hauptzüge der Vegetation der 

Insel Jungfrun. Svensk Bot. Tidskr. 19: 323–346. 

Du Rietz, G. E. & Curry-Lindahl, K. 1950: Jungfrun. I A. 

Eklundh & K. Curry-Lindahl (red), Natur i Småland: 

374–385. Stockholm. 

Du Rietz, G. E., Coulianos, C.-C. & Dahlskog, S. 1961: 

Blå Jungfrun. I C. Oldertz & B. Rosén (red), Sveriges 

nationalparker, kap. 14. 2 uppl. Stockholm. 

Ehnström, G., Gärdenfors, U. & Lindelöw, Å. (red) 1993: 

Rödlistade evertebrater i Sverige 1993. Uppsala. 

Ek, T., Wadstein, M. & Johannesson, J. 1995: Varifrån 

kommer lavar knutna till gamla ekar? Svensk Bot. 

Tidskr. 89: 335–343. 

Ekman, S. 1989: Förändringar i Stenshuvuds lavflora 

under ett halvt sekel. Svensk Bot. Tidskr. 83: 13–26. 

Ekman, S. 1990: Lavfloran i Dalby Söderskog. Svensk 

Bot. Tidskr. 84: 191–198. 

Ekman, S. 1997: Projektets innehåll, metoder och resultat 

i korthet. I U. Arup, S. Ekman, I. Kärnefelt & J.-E. 

Mattsson (red), Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige: 

33–39. SBF-förlaget, Lund. 

Erikson, J. 1904: En studie öfver Jungfruns fanerogamvegetation. 

Ark. Bot. 2 (3). 

Erikson, J. 1915: Supplement till Jungfruns fanerogamvegetation. 

Bot. Notiser [1915]: 139–140. 

Fenchel, K. 1983: Lavfloran på Västeråsen, Öjared, 

Skallsjö sn, Västergötland. Avd. för syst. bot., Göteborgs 

Univ. Stencil. 

Floderus, M. M. 1854: Botaniska anteckningar under en 

resa på Öland och Örö-skären, sommaren 1853. Bot. 

Notiser [1854]: 161–169. 

Fritz, Ö. & Larsson, K. 1996: Betydelsen av skoglig 

kontinuitet för rödlistade lavar. En studie av halländsk 

bokskog. Svensk Bot. Tidskr. 90: 241–262. 

Gislén, T. 1949: Zoologiska höstexkursioner till sydöstra 

Sverige 1947 och 1948. Fauna och Flora 44: 105–128. 

Gustavsson, H.-E. 1983: Lavfloran på Österåsen, Öjared, 

Skallsjö sn, Västergötland. Avd. för syst. bot., Göteborgs 

Univ. Stencil. 

Gustavsson, H.-E. 1989: Lavfloran i Älmås, Abilds socken. 

Länsstyr. Hallands län, Medd. 1989 (3). 

Gustavsson, H.-E. 1995: Lavfloran på bok i Ödegärdet i 

västra Småland. Svensk Bot. Tidskr. 89: 65–80. 

Johansson, P. 1992: Bark- och vedlavar på Kullaberg – 

förändringar under 80 år. Svensk Bot. Tidskr. 86: 243–259. 

Knutsson, T. 1995: Mittlandsprojektet 1994. Krutbrännaren 

4: 22–26. 

Knutsson, T., Johansson, T. & Lundkvist H. 1997: Barkoch 

vedlevande lavar i Trollskogen, Böda. Krutbrännaren 

6: 98–114. 

Laufeld, S. & Paasio, T. 1984: Känn ditt land. 15. Gotska 

Sandön och Blå Jungfrun. Svenska Turistföreningen, 

Stockholm. 

Lindqvist, M. 1983: Svamp- och lavflora i Bokedalen, 

Partille kommun. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. 

Stencil. 

Linnaeus, C. 1745: Öländska och Gothländska resa, på 

Riksens Högloflige Ständers befallning förrättad åhr 

1741. Stockholm och Uppsala. 

Lundqvist, G. 1920: Jungfrun Island in Kalmarsund, Sweden. 

The granite and its surface forms. Geografiska 

Annaler, H3. 

Magnusson, A. H. 1934: New or interesting Swedish 

lichens. VII. Bot. Notiser [1934]: 457–479. 

Martinsson, P.-E. 1987: Lavflora och lavvegetation vid 

Djurgården, Östads säteri i Långared sn, Alingsås 

kommun. Avd. för syst. bot., Göteborgs Univ. Stencil. 

Mattsson, Å. 1960: Sprickfyllnader och hällskulpturer – 

några iakttagelser från Åland, Blå Jungfrun och Bornholm. 

Svensk geogr. årsbok 36: 85–105. 

Moberg, R., Thor, G. & Hermansson, J. 1995: Lavar med 

svenska namn – andra upplagan. Svensk Bot. Tidskr. 89: 

129–149. 

Naturvårdsverket 1985: Blå Jungfrun Nationalpark – skötselplan. 

Naturvårdsverket, Allmänna råd 85 (10).


Nordenskjöld, C. E. 1944: Morfologiska studier vid norra 

Kalmarsund. Svensk geogr. årsbok 20: 7–24. 

Nordin, A. & Hermansson, J. 1999: Floristic news from 

Sweden, Norway and Finland. Graphis Scripta 10: 

13–20. 

Ottosson, I. 1964: Viltskador och skogsåterväxt inom Blå 

Jungfruns nationalpark. Kungl. svenska Vet.-akad. 

skrifter i naturskyddsärenden 52. 

Ottosson, I. 1965: Woods on the Isle of Jungfrun. Acta 

Phytogeogr. Suec. 50: 141–143. 

Ottosson, I. 1982: Ön Jungfrun i Kalmarsund, Något om 

äldre litteratur, kartor och handlingar. Tierp. 

Purvis, O. W., Jørgensen, P. M. & Coppins, B. J. 1994: 

Ochrolechia szatalaënsis Vers., new to Great Britain 

and Ireland. Lichenologist 26: 393– 397. 

Rodebrand, S. 1979: Fåglar på ön Jungfrun, nationalpark 

i Kalmarsund. Calidris 8: 3–18. 

Rose, F. 1976: Lichenological indicators of age and environmental 

continuity in woodlands. I D. H. Brown, D. L. 

Hawksworth & R. H. Bailey (red), Lichenology. Progress 

and problems: 279–307. London & New York. 

Rose, F. 1992: Temperate forest management: its effect 

on bryophyte and lichen floras and habitats. I J. W. 

Bates & A. M. Farmer (red), Bryophytes and lichens in 

a changing environment: 211–233. Oxford. 

Rühling, Å. 1997: Floran i Oskarshamns kommun. Lund. 

Santesson, R. 1993: The lichens and lichenicolous fungi 

of Sweden and Norway. Lund. 

Sokal, R. R. & Rohlf, F. J. 1995: Biometry: the principles 

and practice of statistics in biological research. 3 ed. 

New York. 

Thor, G. & Muhr, L.-E. 1991: Buellia violaceofusca, a 

new lichen from Sweden. Lichenologist 23: 11–13. 

Tibell, L. 1992: Crustose lichens as indicators of forest 

continuity in boreal coniferous forests. Nord. J. Bot. 12: 

427–450. 

Tønsberg, T. 1994: Chrysothrix flavovirens sp. nov. – the 

sorediate counterpart of C. chrysophthalma. Graphis 

Scripta 6: 31–33. 

Åberg, G., Löfvendahl, R. & Levi, B. 1983: Radiometric 

dating of the Jungfrun granite. Geol. Fören. Stockholm, 

Förhandl. 105: 191–198. 

Epiphytic lichens in broad-leaved forest on the 

island Jungfrun in the Strait of Kalmar, SE 

Sweden 

The epiphytic lichen flora of broad-leaved forest on Jungfrun, 

a small island (66 ha) in the Strait of Kalmar, SE 

Sweden (57° 15’ N, 16° 47’ E), was surveyed. Due to the 

exposed location far out at sea, the island has an oceanic 

climate despite a low average annual precipitation. Most 

of the island is covered with forest of Pinus sylvestris or 

areas with bare, siliceous rock. Broad-leaved forest dominated 

by Quercus spp, Acer platanoides, and Tilia cordata 

covers c. 24 ha. The forest has a very long continuity, and 

a structure of primeval woodland with many old or fallen 

trees. During the survey (in june 1996), 174 lichen species 

were found, 27 of which appear on the national red list. 

These numbers are among the highest encountered in 

forested areas of comparable size in southern Sweden. 

Likely explanations to the rich lichen flora are the high 

number of phorophyte species, the mixture of old and 

young trees, the variation in forest structure and topography, 

the oceanic climate, and the long forest continuity. 

Ulf Arup, Skoghusvägen 2072, SE-280 10 Sösdala. e-post: ulf.arup@telia.com 

Stefan Ekman, Botanisk Institutt, Universitetet i Bergen, Allégaten 41, NO-5007 Bergen, Norge. 

Örjan Fritz, Länsstyrelsen i Hallands län, SE-301 86 Halmstad. 

Patrik Frödén & Martin Westberg, Institutionen för systematisk botanik, Lunds Universitet, 

Ö. Vallgatan 18–20, SE-223 61 Lund. 

Thomas Johansson, Miljöenheten, Länsstyrelsen i Kalmar län, SE-391 86 Kalmar. 

e-post: thomas.johansson@h.lst.se 

Tommy Knutsson, Albrunna 1022, SE-380 65 Degerhamn. e-post: tommy.knutsson@mailbox.hogia.net 

Louise Lindblom, Botanisk hage og museum, Universitetet i Oslo, Trondheimsveien 23B, 

NO-0562 Oslo, Norge. e-post: louise.lindblom@toyen.uio.no 

Håkan Lundkvist, Frösslunda 3080, SE-380 62 Mörbylånga.

94 

Läsning inför Jungfru-resan 

Natur i Östra Småland – en verklig nyckelguide 

Under redaktion av Markus Forslund. Länsstyrelsen i Kalmar län, 1997. ISBN 91-630-5998-3. Inbunden, 

384 sidor + kartbilagor. 

Natur i Östra Småland heter en bild- och faktaspäckad bok som ger en bra introduktion till naturen i östra 

Småland, alltså fastlandsdelen av Kalmar län. I inledningen behandlas det östsmåländska landskapets 

förutsättningar, med beskrivningar av geologi, kulturlandskap, naturtyper, biologisk mångfald, intressanta 

arter etc. Denna del av boken ger en god inblick, och är bara den en anledning till att utöka sitt bibliotek! 

Huvuddelen av boken utgörs av många beskrivningar 

av värdefulla naturområden. Redovisningen 

sker kommunvis, och visst finns Jungfrun med (under 

Oskarshamns kommun). För varje område redovisas 

naturvärdesklass och area. Lokalbeskrivningarna 

varierar i längd, men verkar oftast vara ganska uttömmande. 

De utgår oftast från landskapsaspekten, 

med geologisk och kulturell bakgrund, och går 

sedan ner i skala: fåglar, växter, insekter etc. I slutet 

av boken finns kapitel om skyddad natur, lagstiftning, 

en uttömmande ordförklaring och en kommunvis 

ordnad litteraturförteckning. 

Som ett verklig bonus lägger vi till sist något av 

det ” gôttaste” : Kartbilagor över hela östra Småland 

i 1: 100 000 med alla objekten inprickade! Det är 

bara att gratulera alla naturintresserade smålänningar 

till denna pärla. Se till att den ligger i bilen när du 

passerar östra Småland! 

Boken kan beställas för 240 kr (inkl moms) från 

Länsstyrelsen i Kalmar län, 391 86 Kalmar (tel 

0480-820 00, fax 0480-821 53), men går även att 

köpa i bokhandeln. 

Floran i Oskarshamns kommun – inklusive Jungfrun 

Av Åke Rühling. Svensk Botanisk Tidskrift, Lund 1997. ISBN 91-972863-2-X. Inbunden, 328 sidor. 

Floran i Oskarshamns kommun är en uttömmande bok om kärlväxterna i en intressant del av Småland. 

Floran är upplagd på det klassiska manér som känns igen från våra provinsfloror. I de inledande kapitlen 

behandlas allt från berggrund till floristisk utforskning; sedan följer beskrivningar av vegetationstyper, 

värdefulla naturområden och en artförteckning med utbredningskartor. Jungfrun finns med som ett isolat i 

kartornas högerkant. I väntan på ”Smålands flora” får man tills vidare genom denna goda bok en grundlig 

inblick i ett hörn av det variationsrika Småland. Beväpnad med Rühlings flora och den bok som presenteras 

ovan är man gott rustad inom kommunens råmärken. Åke får väl godkänt för sitt mastodontjobb! 

Boken kan beställas för 250 kr (frakt tillkommer) från SBF:s kansli, se sid 128 i detta häfte.

358 Svensk botanisk t 99-2 pdf - Länsstyrelserna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?