2002 Anhörig 300

Omsorgsutskottet 

Anhörig 300 

– En utvärdering av 

riktat anhörigstöd 1999-2002 

i Linköpings kommun 

Februari 2003 

Upplaga 2 

Lars-Åke Gustafson

Tidigare rapporter, som har getts ut av omsorgsutskottet i 

Linköpings kommun 

Samtliga författade av Lars-Åke Gustafson, Statistik och utredningar 

År 2000 

1. Kommunalt stöd till äldres närstående 

– En litteraturöversikt och en kommunal jämförelse mellan Linköping och övriga 

landet 

2. Hjälp, vård och omsorg till äldre närstående 

– En enkätundersökning riktad till 4000 personer i Linköpings kommun 

År 2001 

1. Kvalitet i hemtjänsten 2001 

– En enkätundersökning riktad till 508 personer med hemtjänst i Linköpings kommun 

2. Samhällets stöd vid psykisk sjukdom – delrapport 1 

– En beskrivning av landstingets och kommunens samlade hjälp- och stödinsatser till 

psykiskt sjuka och personer med psykiskt funktionshinder samt deras närstående. 

3. IFS och RSMH – delrapport 2 

– En presentation av personer med psykiskt funktionshinders och deras närståendes 

organisering i Linköping samt deras syn på samhällets stöd 

År 2002 

1. Frågestunder om psykiskt funktionshinder 

– Sammanställning av 3 frågestunder i Linköpings kommun riktad till personer med 

ett psykiskt funktionshinder och deras närstående, samt personal i olika 

verksamheter 

2. Mellan hopp och förtvivlan – delrapport 3 

– Intervjuer med 6 närstående till personer med psykiskt funktionshinder 

3. Ungdomars alkohol- och drogvanor 2002 

– En enkätundersökning riktad till 1464 ungdomar i Linköpings kommun 

Informationsmaterial som har getts ut av omsorgsutskottet i 

Linköpings kommun 2002 

1. Vad dricker Ditt barn? 

En flerfärgsfolder riktad till föräldrar med ungdomar som börjar i årskurs 7 respektive 

årskurs 1 på gymnasiet, baserad på resultaten i föreliggande rapport.

Sammanfattning 

1998 beslutade riksdagen att anslå 100 miljoner årligen i 3 år (1999-2001) för att stimulera 

kommunerna att utveckla stödet till personer som vårdar en närstående. Det treåriga 

projektet kom att kallas Anhörig 300. I Linköping upprättade Omsorgsnämnden en plan 

för att utveckla olika former av anhörigstöd. Kommunen beviljades 1 327 000 årligen i 

tre år, för att genomföra planen. Fyra enheter fick i uppdrag att utföra de olika insatserna. 

Tre av enheterna finns inom den kommunala produktionen; Kommun Rehab, 

Centrala stödenheten (CSE) och Råd och Stöd. Den fjärde enheten är en privat utförare i 

Nykil, Partena Care AB (senare Attendo Care AB). Enheterna har, sammantaget erbjudit 

individuellt samtalsstöd, temakvällar och få delta i en anhöriggrupp. 

I Omsorgsnämndens plan angav man att projektet skulle utvärderas. Ansvaret för detta 

överfördes till Omsorgsutskottet. Resultatet av utvärderingen redovisas i denna rapport. 

Syftet med utvärdering är, att utifrån utförarnas horisont, beskriva hur de uppfattar utfallet 

av insatserna i Anhörig 300. Vidare vill Omsorgsnämnden veta om man når endast 

närstående, som redan är motiverade eller om man anser sig ha nått även från början 

”icke-motiverade” närstående. 

Resultatet visar att de fyra enheterna har gjort stora försök att sprida information och få 

kontakt med personer, som ger vård, stöd eller hjälp åt en sjuk eller funktionshindrad 

närstående. Många personer har också deltagit i verksamheten. Trots detta har man inte 

nått riktigt så många som man hade för avsikt att nå. De personer som emellertid har 

deltagit i en anhöriggrupp upplever att ensamheten har brutits och att det har varit 

positivt att få möta andra i samma situation. De som har haft individuellt samtalsstöd 

har fått hjälp med mycket skiftande saker från vägledning till psykosocialt stöd och 

krisbearbetning. De som har kommit på temakvällar, har bl a kunnat lyssna till inbjudna 

föreläsare, som sammantaget har behandlat många skiftande ämnen. Stödinsatserna 

förefaller ha betytt mycket för många av dem som har deltagit. 

Frågan huruvida man har endast har nått enbart de välmotiverade anhöriga eller även de 

”icke-motiverade” kan inte entydigt besvaras i studien. Däremot konstateras att de som 

har deltagit i samtalsstöd inte någon större utsträckning har kunnat motiveras att gå med 

i en anhöriggrupp. En slutsats är att de olika verksamheterna kompletterar varandra, då 

de olika insatserna svarar mot olika behov och önskemål. I studien konstateras också att 

de metoder som har utvecklats inte ersätter andra, traditionella former av anhörigstöd, 

utan bör ses som ett komplement till dessa. 

Tre av enheterna, d v s Kommun Rehab, Råd och Stöd samt Centrala Stödenheten vill 

permanenta de stödinsatser, som man har bedrivit under projektet. På Centrala Stödenheten 

har man även arbetat fram förslag på att utveckla anhörigstödet i form av en 

Träffpunkt och ett s k Händelserike för barn och ungdomar. Förslagen har emellertid 

avstyrkts såväl i Barn- och ungdomsnämnden som i Omsorgsnämnden. 

I utvärderingen har det också framkommit en del erfarenheter av att arbeta i ett projekt. 

Några resultat av detta redovisas dels i studien dels i en sammanfattning i bilaga 1. 

Föreliggande rapport överlämnas i januari 2003, till Omsorgsnämnden för diskussioner 

om hur det framtida stödet till personer, som ger vård eller hjälp åt en sjuk eller funktionshindrad 

närstående skall se ut i framtiden.

Innehållsförteckning 

1. Inledning ................................................................................................................. 1 

1.1 Bakgrund – regeringens proposition 1997/1998 ................................................ 1 

1.2 Kommunal handlingsplan för Anhörig 300........................................................ 1 

Analys av anhörigstödet 1999 ........................................................................ 1 

Utveckling av det psyko-sociala stödet – förväntade effekter och metod...... 2 

Sammanhållen länsorganisation ..................................................................... 3 

Ansökan och medel till Linköping ................................................................. 3 

Uppdraget ....................................................................................................... 4 

1.3 Syfte och frågeställningar.................................................................................. 4 

Syfte................................................................................................................ 4 

Frågor ............................................................................................................. 4 

1.4 Metod – genomförande....................................................................................... 5 

2. Andra studier ......................................................................................................... 7 

2.1 Närstående som ger stöd åt någon över 65 år..................................................... 7 

De anhörigas vård och hjälpinsatser i Linköping år 2000.............................. 7 

Vem ger anhörigvårdarna/hjälparna stöd och vad består det av?................... 8 

Kommunala stödinsatser till anhöriga i landet, i jämförelse med Linköping. 9 

2.2 Närstående som ger stöd åt en person med ett psykiskt funtionshinder........... 11 

3. Resulatredovisning av projektet.................................................................... 12 

3.1 Vad har man bedrivit för verksamhet? – Form, metod och kvantitet............... 12 

A. Kommun Rehab – Gruppverksamhet/kurser i stresshantering ................ 12 

B. Centrala stödenheten – Gruppverksamhet/kurser i stresshantering......... 14 

C. Nykils servicehus – Utbildningstillfällen, samtal och tematräffar........... 15 

D. Råd och Stöd – Enskilda samtal och temakvällar................................... 16 

Sammanfattning – Hur många har enheterna tillsammans nått ut till?......... 16 

3.2 Ökad förmåga att hantera påfrestningar – Mål 1 och mål 2 ............................. 17 

A. Kommun Rehab – Mål 1 och 2................................................................ 17 

B. Centrala stödenheten – Mål 1 och 2......................................................... 19 

C. Nykils servicehus – Mål 1 och 2.............................................................. 20 

D. Råd och Stöd – Mål 1 och 2 .................................................................... 20 

Sammanfattning – Har man nått upp till mål 1 och mål 2?.......................... 21 

3.3 Information och uppsökande verksamhet – Mål 3 ........................................... 21 

B. Centrala Stödenheten – Mål 3.................................................................. 22 

C. Nykils servicehus – Mål 3 ....................................................................... 22 

D. Råd och Stöd – Mål 3 .............................................................................. 23 

Sammanfattning – Har man nått upp till mål 3?........................................... 23 

3.4 Ökad kunskap om anhörigas behov – Mål 4 .................................................... 24 

A. Kommun Rehab – Mål 4 ......................................................................... 24 




Sammanfattning – Har man nått upp till mål 4?........................................... 25

3.5 Samverkan med intresseföreningarna – Mål 5 ................................................. 26 

A. Kommun Rehab – Mål 5 ......................................................................... 26 




Sammanfattning – Har man nått upp till mål 5?........................................... 27 

3.6 Har enheterna endast nått ut till ”välmotiverade”?........................................... 27 

A. Kommun Rehab....................................................................................... 27 

B. Centrala Stödenheten ............................................................................... 28 

C. Nykils servicehus..................................................................................... 29 

D. Råd & Stöd .............................................................................................. 29 

Sammanfattning: Har man bara nått ut till endast välmotiverade? .............. 29 

4. Enheternas syn på framtiden.......................................................................... 30 

A. Kommun Rehab – Effektivitet, professionalism och hög kompetens ..... 30 

B. Centrala Stödenheten – Många utvecklingsmöjligheter .......................... 31 

C. Nykils servicehus – Även andra insatser än de i Anhörig 300 ................ 32 

D. Råd och Stöd – Fortsatt samtalsstöd och nya insatser ............................. 33 

Sammanfattning av framtidsutsikter och utvecklingsmöjligheter................ 34 

5. Diskussion.............................................................................................................. 35 

5.1 Konkreta stödinsatser ....................................................................................... 35 

Omfattning av Anhörig 300.......................................................................... 35 

Måluppfyllelse för konkreta stödinsatser ..................................................... 35 

5.2 Har Omsorgsnämndens kunskap ökat?............................................................. 36 

5.3 Har intresseorganisationerna involverats?........................................................ 37 

5.4 Har man nått andra än bara de välmotiverade? ................................................ 37 

5.5 Vad ska man satsa på för stöd i Linköping 2003?............................................ 38 

5.6 Slutord .............................................................................................................. 40 

Referenser ................................................................................................................. 43 

Bilaga 1 Några erfarenheter av Anhörig 300 – som projekt........................................ 42 

Bilaga 2 Frågeområden vid utvärdering av Anhörig 300............................................ 43

1. Inledning 

1.1 Bakgrund – regeringens proposition 1997/1998 

I sin proposition Nationell plan för äldrepolitiken, 1997/1998 1 konstaterar regeringen att 

stödet till personer som ger hjälp åt en sjuk eller äldre anhörig är dåligt utvecklat i 

landet vid denna tidpunkt. 2 Regeringen föreslog efter detta att 100 miljoner skulle avsättas 

årligen under 3 år (1999-2001) för att stimulera kommunerna att utveckla stödet 

till personer som vårdar en närstående. Satsningen kom att kallas Anhörig 300. Målsättningen 

var att stödja och underlätta samt på olika sätt bidra till en ökad livskvalitet för 

familjer och andra närstående till äldre, funktionshindrade eller långvarigt sjuka. Förutsättningen 

för att en kommun skulle få del av medlen var 3 : 

• att kommunen i samråd med berörda frivilligorganisationer utarbetade en treårig 

handlingsplan för arbetet med att stödja anhörigvårdare och närstående, 

• att utvecklingsarbetet skedde i samverkan med anhörigorganisationerna och 

andra frivilligorganisationer, 

• att handlingsplanen var godkänd av ansvarig kommunal nämnd. 

I juni 1998 godkände riksdagen förslaget. 

1.2 Kommunal handlingsplan för Anhörig 300 

1999-02-18 godkände Omsorgsnämnden en av kansliet utarbetad handlingsplan för 

utveckling av anhörigstöd. 4 

Analys av anhörigstödet 1999 

I den kommunala handlingsplanen för utveckling av anhörigstödet, konstateras först, att 

de former av stöd som kommunen redan gav till anhöriga i Linköping 1999 var: 

• Hjälp att bilda anhöriggrupper. 

• Enskilt stöd och enskild rådgivning. 

• Avlösning för anhöriga. 

Utifrån en bild av anhörigas situation, som ges i en skrift från Socialstyrelsen, Att 

utveckla anhörigstöd, 5 konstaterar Omsorgsnämnden vidare i planen: 

• att den anhörige känner sig bunden till sin hjälparroll, 

• att umgänget med vänner och bekanta minskar, vilket ibland leder till ensamhet och 

isolering, 

• att den psykiska pressen är hög och det finns anhöriga som beskriver känslor av otillräcklighet, 

1 Regeringens proposition 1997/98:113. 

2 Ibid, se avsnitt 7.8.1. 

3 Socialstyrelsens meddelandeblad Nr 2/99. 

4 Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll (1999:1). 

5 Socialstyrelsen. (1998:1). 

1

• att det bland anhöriga till åldersdementa finns de som upplever känslor av skuld, 

maktlöshet och resignation. 

Utveckling av det psyko-sociala stödet – förväntade effekter och metod 

Med hjälp av Anhörig 300-medlen ville man, enligt planen för Linköping, satsa på att 

medverka till att utveckla ett bättre psyko-socialt stöd, både i grupp och genom enskilda 

samtal. Med hjälp av stödinsatserna förväntade man sig att närstående, genom att tänka 

eller handla annorlunda, skulle kunna hantera sin situation på ett nytt och bättre sätt. Det 

kommunala förhållningssättet gentemot de närstående skulle leda till följande effekter 6 : 

• att öka upplevelsen av att inte vara ensam med olika problem, 

• att öka intresset för att söka stöd i intresseföreningar som riktar sig till anhöriga, 

• att öka benägenheten att nyttja de stödinsatser som samhället erbjuder i form av 

avlösarservice, korttidsvård, dagvård mm, 

• att den anhörige stimuleras att beskriva sina behov av ytterligare stöd från samhällets 

sida, som kommun alternativt primärvård behöver ta hänsyn till i sin planering. 

För att uppnå dessa effekter ställdes 5 mål upp för Anhörig 300: 

1. att man skall stimulera till processer som syftade till att öka förmågan att hantera 

påfrestningar, 

2. att man skall stimulera till processer som syftade till att öka förmågan att värdera om 

de problem som uppkommer kan påverkas eller ej, 

3. att man skall informera om, erbjuda och förmedla befintliga stödinsatser för anhöriga 

såsom exempelvis avlösning, psykosocialt stöd, krishjälp, 

4. att man skall involvera intresseföreningar som vänder sig till anhöriga, 

5. att man skall öka kunskapen om anhörigas behov, alternativt stöd som kommun och 

landsting kan behöva beakta i sin planering. 

I handlingsplanen föreslog man vidare att verksamheterna skall arbeta efter en särskild 

metod. Denna skulle bestå av tre delar: 

• Uppsökande arbete 

• Gruppverksamhet och enskilt stöd för anhöriga 

• Samverkan med intresseföreningar 

Då det gäller det uppsökande arbetet skulle detta bestå av att söka upp, informera om 

befintliga stödinsatser och motivera enskilda anhöriga att delta i gruppverksamheten och 

andra insatser. Man skulle nå ut genom att samarbeta med vårdcentraler och olika 

intresseföreningar samt annonsera i lokaltidningen. 

Gruppverksamheten skulle utgå från samma metodik som problembaserat lärande. Ett 

exempel på hur en grundstruktur för gruppverksamheten kunde se ut gavs i handlingsplanen. 

På träffarna skulle man arbeta med olika teman, som stress, känslor nära 

relationer, ansvar, fritid och avlösarservice. Utifrån de olika temana skulle deltagarna 

6 Här kan det ifrågasättas hur man från början har strukturerat upp mål och medel. Enligt mitt sätt att se på 

saken så är det jag vill kalla effekter ovan, de egentliga målen. Vidare är det man kallar mål egentligen 

medel och det som man kallar medel egentligen bara rubriker för medel. Föreliggande utvärdering följer 

emellertid det ursprungliga tänkesättet. Anledningen är att det i denna utvärdering endast har varit möjligt 

att utvärdera om verksamheten har använt de medel som man skulle. Det har inte varit möjligt att 

utvärdera effekterna för deltagarna, annat än att lita på utförarnas vittnesmål. Mer om detta i avsnitt 1.4. 

2

ges utrymme att tänka och associera fritt tillsammans och sedan sortera och gruppera 

associationerna för att skapa sammanhang. Därefter skulle man kunna välja områden att 

arbeta vidare med, för att åstadkomma små och konkreta förändringar (mål). Vid senare 

träffar skulle var och kunna berätta om hur man har lyckats uppnå sina mål och ge feedback 

på varandras erfarenheter. Nya mål kan sättas upp och utvärderas på nytt. På så 

sätt skulle ett lärande och en positiv utvecklingsspiral kunna skapas. 

Då det gäller intresseföreningar så nämns i planen att man redan samverkar med Strokeföreningen 

i Linköping, seniorerna, Röda korset och Demensföreningen i Linköping i 

samband med att planen har upprättats. Genom att knyta intresseföreningarna till sig antog 

man att det fanns goda förutsättningar att deltagarna skulle fortsätta kontakten med 

föreningarna, för fortsatt stöd och kontakt. 

Sammanhållen länsorganisation 

I Socialstyrelsen anvisningar 7 angav man att administrationen av anhörigmedlen skulle 

samordnas länsvis. Enligt regeringsbeslutet skulle varje kommun bidra med ett visst 

belopp, cirka 2–6 %, för finansiering av en sammanhållande länsorganisation. Den sammanhållande 

länsorganisationen skulle ha tre huvudsakliga funktioner: 

• att ansvara för länsvis samordning och insamling av handlingsplanerna, 

• att stödja kommunerna i deras arbete och fungera som "motor" i utvecklingsarbetet, 

• att ta ansvar för den löpande uppföljningen av utvecklingsarbetet i länet. 

För detta ändamål angav Socialstyrelsen att det inom varje län borde finnas en kontaktperson/länssamordnare. 

En rekommendation var att varje län skulle utse samordnare 

från Kommunförbundet i respektive län. Samordnarens uppgift var bl a att sammanfatta 

utvecklingsarbetets resultat och effekter ur ett länsperspektiv. 

Ansökan och medel till Linköping 

Efter en ansökan till Socialstyrelsen, delade Socialstyrelsen ut en viss summa pengar 

(cirka 60–65 kronor) per kommuninvånare över 65 år utifrån befolkningsstatistik från 

1997. 8 För Linköpings del innebar detta att man först beräknade att få cirka 1,2 miljoner 

kronor om året i tre år (2000-2002). 9 Beloppet kom senare i praktiken att uppgå till 

1, 327 000 kronor per år, d v s sammanlagt 3 981 000 kronor för de tre åren. 10 

1999-06-17 beslutar Omsorgsnämnden att bevilja 700 000 kronor till Produktion omsorg, 

resultatenheten Kommun Rehab och 100 000 kronor till Partena Care AB (Senare 

Attendo Care AB) i tre år (2000-2002) för att genomföra anhörigstödet enligt planen. 11 

1999-12-16 beslutar man att även bevilja 200 000 kronor till Produktion barn- och 

ungdom, resultatenheten Centrala stödenheten (för personer 0-19 år) i tre år och lika 

mycket till Produktion omsorg, resultatenheten Råd och stöd (för personer 20-65 år). 12 

7 

Socialstyrelsens meddelandeblad Nr 2/99. 

8 

Ibid. 

9 

Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll (1999:2). 

10 

Omsorgsnämndens handlingar. (2002). 

11 

Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll. (1999:2). 

12 

Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll. (1999:3). 

3

Uppdraget 

Under hösten 2001 redovisade Omsorgsnämnden en delrapport och i januari 2002 en 

slutrapport, för Anhörig 300-projektet. 13 Därefter har Omsorgsutskottet fått i ansvar att 

utvärdera projektet från Omsorgsnämnden. Lars-Åke Gustafson har på utskottets uppdrag 

genomfört utvärderingen, i enlighet med vad som redovisas i denna rapport. 

1.3 Syfte och frågeställningar 

Syfte 

Syftet med föreliggande utvärdering är, att utifrån utförarnas horisont, beskriva hur de 

uppfattar utfallet av insatserna i Anhörig 300-projektet. Dessa erfarenheter ställs i relation 

till den handlingsplan, d v s de mål som Omsorgsnämnden har utformat utifrån 

socialstyrelsens direktiv. Ytterligare ett syfte är, att via utförarna undersöka om man når 

endast närstående som redan är motiverade eller om man anser sig ha nått även från 

början ”icke-motiverade” närstående. Detta för att kunna diskutera om de insatser som 

man har gjort kan passa en vidare krets än dem man redan har nått. 

Frågor 

I studien har ett antal frågor ställts upp utifrån den handlingsplan som kommunen har 

upprättat för Anhörig 300. Vidare har en del frågor kompletterats för att kunna analysera 

utfallet av projektet på ett så bra sätt som möjligt. Frågor som rör utförarnas 

uppdrag, utifrån de mål, som har ställts upp i den kommunala handlingsplanen är: 

1. Har verksamheterna kunnat stimulera till processer som syftar till att öka förmågan 

att hantera påfrestningar och att värdera om de problem som uppkommer kan 

påverkas eller inte? 

2. Har verksamheterna informerat om, erbjudit och förmedlat befintliga stödinsatser 

för anhöriga såsom exempelvis avlösning, psykosocialt stöd och krishjälp? 

3. Har verksamheterna involverat intresseföreningar som vänder sig till anhöriga? 

4. Har verksamheterna ökat kunskapen för Omsorgsnämnden om anhörigas behov, 

alternativt stöd som kommun och landsting kan behöva beakta i sin planering? 

Övriga viktiga frågor, som rör utförarnas uppdrag är: 

• Hur många brukare har man nått ut till? 

• Har man nått ut till bara väl motiverade eller har man kunnat motivera brukare 

att ta emot stöd? 

I den kommunala handlinsplanen anges även vilka metoder verksamheterna skall använda 

sig av. Frågor som rör detta är: 

• Har utförarna använt de metoder som avsågs? 

• Vad har varit framgångsrikt respektive mindre framgångsrikt? 

• Vilka erfarenheter har man gjort och vilka slutsatser har man dragit? 

13 Omsorgsnämndens handlingar. (2001:4)., och: Omsorgsnämndens handlingar. (2002). 

4

Frågor som rör brukarnas upplevelser, utifrån texten i den kommunala planen är: 

• Vad säger de som har deltagit om det stöd som de har fått? 

• Har deltagarnas motivation för att söka stöd i intresseföreningar som riktar sig 

till anhöriga ökat? 

• Har benägenheten hos deltagarna att nyttja de stödinsatser som samhället erbjuder 

ökat? 

• Har den anhörige haft möjlighet att beskriva sina behov av ytterligare stöd från 

samhällets sida, som man behöver ta hänsyn till i kommunens och landstingets 

planering? 

Några avslutande, sammanfattande är: 

• Vilka slutsatser kan man dra av hela projektet? 

• Finns det utvecklingspotentialer i framtiden? 

• Skall man arbeta vidare med något? 

1.4 Metod – genomförande 

I den kommunala handlingsplanen står det att effekterna av Anhörig 300 ska utvärderas 

med hjälp av en enkät- och en intervjuundersökning. Dessa skall riktas till slumpmässigt 

utvalda anhöriga och till den personal som har varit med i projektet. Anhörig 300 har 

pågått i tre år och närstående ”har kommit och gått” under projekttiden. Personer har 

t ex deltagit i en anhöriggrupp, fått individuellt stödsamtal och/eller deltagit på någon 

temakväll vid olika tidpunkter mellan 1999-2002. Utvärderingen har inte planlagts vid 

starten av projektet och någon oberoende utvärderare har inte utsetts. Detta innebär att 

inga fortlöpande intervjuer eller enkätundersökningar har gjorts efter att grupper/ 

samtalsperioder har avslutats. Det är i dag heller inte möjligt att på ett bra sätt fråga om 

de anhörigas upplevelser bakåt i tiden i tiden. Följande omständigheter styr: 

• Kompletta deltagarlistor saknas på samtliga enheter. Råd och Stöd har efter 

varje avslutad samtalsperiod även, enligt deras praxis, ”strimlat” både namn på 

besökare och de anteckningar som har förts. 

• Snedvriden representativitet. Då man inte kan ta fram samtliga namn på deltagare, 

innebär det att man tvingas göra ett oriktigt urval av personer. 

• Glömskefaktorn. Även om det finns namnuppgifter på vissa anhöriga är det svårt 

att få en rättvis bild av de förväntningar och upplevelser, som de hade vid den 

tidpunkt då de deltog i en stödverksamhet. 

• Utförarnas egna uppföljningar och etik. Två enheter har gjort egna gjort egna 

uppföljningar. Detta har i viss mån upplevts som betungande för de anhöriga, då 

deltagandet har varit förknippat med känslomässigt, starka inslag. De som ansvarar 

för Anhörig 300 bland utförarna, hävdar att det är oetiskt att försöka leta 

reda på deltagare och fråga dem på nytt hur de har upplevt deltagandet. 

Detta får konsekvenser för vilken metod som har valts/varit möjlig att välja i föreliggande 

utvärdering. 

5

För att få reda på utförarnas erfarenheter i projektet så har den verksamhetspersonal som 

varit aktiv i Anhörig 300, samt en representant för Omsorgsnämndens kansli deltagit i 

två gruppdiskussioner (samtalsintervjuer). De har vid första gruppdiskussionen också 

fått ett formulär med frågor, att besvara skriftligt (se bilaga 2). De skriftliga svaren har 

väckt ett antal följdfrågor, som har hanterats via brevväxling i form av e-mail. Därutöver 

har dokument i form av verksamhetsberättelser, informationsfoldrar, metodbeskrivningar, 

utvecklingsförslag etc studerats. Även dokument bland Omsorgsnämndens 

handlingar och protokoll, som rör Anhörig 300 har gåtts igenom. 

För att få reda på något om hur de anhöriga har upplevt projektet, så har följande tillvägagångssätt 

valts. På två av enheterna har man själv gjort egna internuppföljningar. 

På Centrala Stödenheten har man delat ut ett frågeformulär till varje deltagare efter en 

avslutad anhöriggrupp, d v s efter ungefär 10 träffar. På Kommun Rehab har man intervjuat 

deltagarna efter en avslutad anhöriggrupp på 12 träffar. Intervjuerna har dokumenterats. 

De upplevelser som på detta sätt har samlats in, har studerats i denna utvärdering. Det är 

emellertid viktigt att notera att det är utförarna själva, som har formulerat frågorna och 

samlat in svaren. Detta får konsekvenser för tillförlitligheten. Viktiga frågor för att få 

fram eventuell kritik kan eventuellt saknas. Vidare kan det vara svårare för deltagarna 

att svara uppriktigt när en ledare för verksamheten ställer frågor och samlar in svaren, 

mot om en oberoende utvärderare skulle ha gjort detta och behandlat datan konfidentiellt. 

På de andra två enheterna finns inga internuppföljningar alls. 

Utöver vad som ovan nämns, har en enstaka intervju gjorts i denna studie, med en person 

som har deltagit i enskilt samtal på enheten Råd och Stöd. Syftet med intervjun var 

att få någon bakgrundskunskap om brukarupplevelser, då man inte själva har utvärderat 

de anhörigas upplevelser på enheten. I intervjun framkommer några aspekter som redovisas 

i denna rapport, då de kan tillföra kunskap om vad det kan betyda att erbjuda individuellt 

samtalsstöd i kommunal regi. Detta skulle ha kunnat undersökas mer om en enkätstudie 

hade varit möjlig att genomföra. Det som framkommer i intervjun stärks av de 

tidigare studier som har gjorts av omsorgsutskottet, parallellt med Anhörig 300-projektet. 

14 

Det resultat som har framkommit genom de ovan beskrivna metodmomenten, har relaterats 

till den handlingsplan, som Omsorgsnämnden har utformat utifrån Socialstyrelsens 

direktiv, för att svara på frågan: Har utförarna uppfyllt de uppsatta målen? 

De dokument och utsagor som studeras bygger, enligt texten ovan, främst på utförarnas 

tolkningar och internuppföljningar av projektet. En bättre metod hade varit att man 

redan i projektets initialskede hade planlagt utvärderingen och t ex delat ut ett frågeformulär 

till deltagarna efter varje avslutad anhöriggrupp eller samtalsperiod. Nu får 

istället resultatet i föreliggande rapport värderas utifrån den metod som var möjlig att 

använda. 

En viktig erfarenhet i Anhörig 300 är således att man redan vid starten av ett projekt, 

bör ha en plan för hur utvärderingen skall gå till. I bilaga 1 har ytterligare några erfarenheter 

från projektet samlats i punktform, för att kunna bidra till framtida utveckling, då 

det gäller att arbeta i projekt. 

14 Gustafson, Lars-Åke. (2000:2). 

6

2. Andra studier 

Parallellt med projekt Anhörig 300 har omsorgsutskottet gjort fem studier om anhörigas 

situation i Linköping. Två av dessa handlar om personer som ger hjälp vård och omsorg 

åt en äldre närstående över 65 år. 15 Tre handlar om personer som ger hjälp vård och 

omsorg åt en närstående med ett psykiskt funktionshinder. I detta kapitel refereras några 

resultat utifrån dessa studier, om hur situationen såg ut i Sverige och lokalt i Linköpings 

kommun inför 2000-talet. Vidare har Socialstyrelsen gett ut en slutrapport om Anhörig 

300-projektet 16 . Några resultat från dessa studier redovisas i detta kapitel. 

2.1 Närstående som ger stöd åt någon över 65 år 

Några frågor som de två Linköpingsstudierna, som riktade sig till närstående som gav 

stöd åt någon över 65 år, försökte svara på var: 

• Hur såg situationen ut i ingången på 2000-talet för närstående som gav stöd? 

• Hur såg olika stödinsatser ut i landet respektive i Linköping? 

• Hur upplevde de som gav stöd i Linköping sin situation? 

• Vilka stödinsatser efterfrågades i Linköping? 

De anhörigas vård och hjälpinsatser i Linköping år 2000 

I en av Linköpingsstudierna år 2000; Hjälp, vård och omsorg till äldre närstående – En 

enkätundersökning riktad till 4000 personer i Linköpings kommun 17 , undersöktes behov 

och önskemål av anhörigstöd i Linköping. 

I studien konstateras det under en vecka utförs 18 000 hemtjänsttimmar i Linköpings 

kommun. Under samma tid ägnade ungefär 10 300 närstående, mellan 45-80 år, ungefär 

65 000 timmar för att hjälpa en någon över 65 år. Det innebär nästan 4 gånger så mycket 

tid, som offentlig verksamhet. Insatserna motsvarade ungefär 1 620 årsarbetare. I 

studien svarade de närstående, att de inte kunde tänka sig att öka sina hjälpinsatser, i 

någon större omfattning. Detta var heller inte statsmakternas intentioner. Nära 70 % 

svarade emellertid att de trivdes med att hjälpa sin närstående. Men hjälpsituationen 

föreföll ofta som vara komplex och även sammanknippad med olika former av problem: 

• Nära hälften tyckte att det vanligaste problemet är att man inte hann med att ge 

den hjälp, som den närstående behövde ha. 

• Var fjärde person upplevde att man inte fick tillräckligt med tid för sig själv och 

att det var fysiskt tungt. 

• Var femte anhörig påtalade att det var psykiskt tröttande. 

I rapporten konstaterades det att det visserligen var många fler mellan 45-59 år som gav 

en äldre närstående vård eller hjälp, men att personer mellan 70-80 år drog ett tyngre 

lass. Vidare konstateras det att de som får kommunal hemtjänst i Sverige har minskat 

under 1990-talet. Vill man nå äldre som tidigare hade viss kommunal hemtjänst, men 

som idag har ”fallit ur systemet” och sköts av sin make/maka helt och hållet istället eller 

15 

Gustafson, Lars-Åke. (2000:1)., (2000:2)., (2001:1)., (2001:2)., och (2002:1). 

16 

Socialstyrelsen. (2002). 

17 

Gustafson, Lars-Åke. (2000:2). 

7

dem som ännu inte har ”kommit in i systemet”, ställer detta således ökade krav på 

uppsökande verksamhet. 

Vem ger anhörigvårdarna/hjälparna stöd och vad består det av? 

I studien framkom att ungefär hälften av dem som gav hjälp åt någon närstående själva 

fick någon form av stöd. 30 % svarade att man inte fick tillräckligt med stöd, som 

närståendevårdare/hjälpare. Många kände att de inte har någon att prata med. 

De vanligaste ”stödgivarna” var släkt och vänner samt verksamheter inom kommun och 

landsting. Bara någon eller några procent svarade att de fick stöd av en frivilligorganisation 

(motsvarar ungefär ett 100-tal personer i kommunen). I studien konstaterades 

att frivilligorganisationerna (år 2000) saknade en avgörande betydelse, som stöd till närstående, 

som hjälpte/vårdade någon person över 65 år. 

Det stöd som i första hand efterfrågades var en kontaktperson. En tredjedel önskade detta. 

Det fanns både anhöriga, som efterfrågade en person som kunde hänvisa till rätt 

hjälpinstans i olika frågor och de som önskade personligt samtalsstöd. Samma önskemål 

som i Linköping, kom även på första plats i landet i stort. 

Därefter kom önskemål om servicelägenhet och/eller dagverksamhet till den närstående. 

Dessa insatser önskades av ungefär var fjärde person. I de nationella studierna kom 

avlösning, att få tid för sig själv och att få vila, på andra plats. I viss mån sammanföll 

linköpingsbornas andra önskemål med detta. Det tredje önskemålet i Linköping var att 

få hjälp att anpassa sitt hem. På nationell nivå kom istället önskemål om att få träffa 

andra personer i samma situation. Önskemålen var betydligt högre ställda, än de stödinsatser 

som man i praktiken fick. I tabellen nedan redovisas både de närståendes stöd 

och deras önskemål. 

Tabell 1 Typ av stöd i Linköping år 2000, respektive önskemål. 

Stödform till närstående till personer över 65 år Får idag Önskemål 

1. En kontaktperson att kunna vända sig till. 9 % 32 % 

2. En servicelägenhet. - 26 % 

3. Dagverksamhet för den närstående. 4 % 25 % 

4. Hjälp att anpassa hemmet. 3 % 22 % 

5. Informationsträffar, seminarier el dyl. 2 % 17 % 

6. Avlösning i hemmet. 9 % 16 % 

7. Ekonomiskt stöd av kommunen, t ex anställning, bidrag. 18 

8 

0 % 15 % 

8. Anhöriggrupp. 2 % 13 % 

9. En vårdplats, där den närstående regelbundet kan vistas. 4 % 12% 

I studien väcktes frågan om närstående kunde behöva något helt annat stöd, än det som 

redan fanns, t ex en slags träffpunktsverksamhet för anhöriga, där även frivilligorganiner 

och intresseföreningar samt personal från kommun och landsting kunde finnas. 

Studien gav inspiration till en motion om inrättande av en särskild telefonservice för 

äldrefrågor. Omsorgsnämnden beslutade 2001-08-16, att som en försöksverksamhet, inrätta 

en telefonlinje/telefonnummer för samlad information, råd och stöd i äldreomsorgsfrågor, 

för såväl äldre som anhöriga. Kommun Rehab fick uppdraget. 19 

18 Anställning som anhörigvårdare/bidrag hade upphört, även om några ”släpade efter” i systemet. 

19 Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll. (2001).

Kommunala stödinsatser till anhöriga i landet, i jämförelse med 

Linköping 

I en annan av Linköpingsstudierna år 2000; Kommunalt stöd till äldres närstående – En 

litteraturöversikt och en kommunal jämförelse mellan Linköping och övriga landet 20 , 

konstaterades det att många anhörigvårdare i landet hade ett stort behov av stöd. Framförallt 

var det psykosociala situationen svår för många. Vad närstående efterfrågade på 

nationell nivå var: 

• att få prata med en professionell kontaktperson, som kan berätta om vilka 

möjligheter som finns att få hjälp och som kan ”slussa” vidare till andra 

verksamheter, 

• att få avlösning, för att få tid för sig själv och för att få vila, 

• att träffa andra personer i samma situation. 

I Linköpingsstudien beskrivs stödinsatser, som även fanns med i en nationell studie 

1999 21 . En jämförelse gjordes í Linköpingsstudien mellan Linköping och övriga kommuner. 

Nedan redovisas resultaten, med några kompletteringar från Socialstyrelsens 

slutrapport för Anhörig 300. 

1. Vårdplatser i form av korttidsvård/växelvård. Linköping låg på ett ”riksgenom- 

snitt” 1999. Men det var oklart i vilken mån platserna utnyttjades även för andra 

ändamål. Stödformen har inte utvecklats mer i landet genom Anhörig 300, utan finns 

alltjämt kvar i någon form i 97 % av landets kommuner. 

2. Dagvården/dagverksamhet. Linköping låg 1999 kraftigt under ”genomsnitts 

kommunen”, då det gällde sådana platser för personer som vårdas av närstående. 

Under Anhörig 300 ökade antalet kommuner som erbjuder detta, från 8 av 10 till 9 av 

10. Detta är inget som man har utvecklat i Linköping under projekttiden. 

3. Avlösning i hemmet. Detta erbjöds i nästan 90 % av alla kommuner 1999, så också i 

Linköping (som bistånd), men det var mycket få som hade detta som beviljad insats. 

Stödformen har utökats under projekttiden till att finnas i 87 % av alla kommuner 

från tidigare 69 %. I Linköping har man inte satsat mer på att utveckla detta. 

5. Uppsökande verksamheten. Flera kommuner i landet uppgav att man bedrev någon 

form av uppsökande verksamhet 1999. Den uppsökande verksamheten i Linköping, 

vad gäller anhörigstöd 22 , var dåligt dokumenterad vid denna tidpunkt och det är svårt 

att säga i vilken omfattning det förekom. Inom Anhörig 300, 1999-2002 har däremot 

en förhållandevis, omfattande uppsökande verksamhet ägt rum i Linköping. 

6. Kurs/anhöriggrupp. Nära hälften av landets kommuner erbjöd någon form av 

kurs/anhörigstöd 1999. I Linköping hade man på den kommunala enheten 

Kommun Rehab 7 stycken sådana i gång våren 1999. Inom Anhörig 300 har 

ytterligare 35 grupper varit igång på tre olika enheter. Detta är också en av de gamla 

stödformerna som har ökat mest i landet under projektet. 2001 erbjöd 83 % av 

kommunerna anhörigcirklar i någon form mot 28 % 1999. 

20 

Gustafson, Lars-Åke. (2000:1). 

21 

Socialstyrelsen (1998:2). 

22 

Här avses endast anhörigstöd, annan uppsökande verksamhet, t ex till äldre eller andra grupper faller 

utanför denna studies avgränsningar. 

9

7. Anhörigkonsulent/anhörigstödjare. Före 1999, så var det ovanligt att det fanns 

en särskild anhörigkonsulent/anhörigstödjare i kommunerna. I Socialstyrelsens 

slutrapport för Anhörig 300, skriver författarna att detta fanns i 5 % av kommu- 

nerna före 1999 23 . Inom projektet har antalet kommuner som har anhörigkonsulent/ 

anhörigstödjare ökat till nästan 70 %. I Linköping fanns det redan 1999 ett särskilt 

stödteam för närstående till personer med demens inom Kommun Rehab. Vidare hade 

personal inom ett projekt för att förstärka rehabiliteringsresurserna, ”Rehab Resurs- 

centrum” börjat arbeta med utveckla anhörigstöd för personer som hjälper äldre, men 

främst i form av gruppträffar. Hösten 1999 har, som redan nämnts, en telefonlinje för 

äldrefrågor i inrättats på försök, dit även anhöriga kan ringa för att få hjälp att finna 

rätt person eller verksamhet, som man kan vända sig till med sin speciella fråga/sitt 

problem. 24 

8. Lokala informationsmaterial. I 15 % av kommunerna fanns det 1999 informations- 

material om vad kommunen kan göra för anhöriga. I Linköping saknades detta. Däre- 

emot fanns det inom Kommun Rehab informationsfolder för demensteamets verk- 

samhet, riktad mot närstående och om den egna verksamheten. Inom Anhörig 300 

har de fyra enheter i projektet gett ut egna informationsfoldrar. 

9. Ekonomiskt stöd i form av anställning eller kontantbidrag. Detta fanns i 66 % av 

landets kommuner före 1999 25 . I Linköping var man på gång att avveckla dessa möj- 

ligheter. Under Anhörig 300 har formen ytterligare försvunnit i några få kommuner. 

10. Utvecklingsarbete och plandokument för anhörigstöd. Före 1999 var det få kom- 

muner som hade någon handlingsplan för anhörigstöd. I Linköping saknades sådan. 

40 % av kommunerna, svarade 1999, att de bedrev någon form av utvecklingsverk- 

samhet, t ex samarbete med frivilligorganisationer eller landsting eller planering av 

nya kurser/anhöriggrupper och träffpunktsverksamhet. På Kommun Rehab i Lin- 

köping fanns ett stödteam rikta mot närstående till personer med demenssjukdom. 

Vidare hade man påbörjat ett utvecklingsarbete med anhöriggrupper redan 1999. 

En projektplan hade tagits fram för projekt Anhörig 300, vilket var ett krav för att få 

delta i projektet, 

11. Andra former av stöd. Nästan 25 % av kommunerna svarade 1999 26 , att man 

bedrev andra former av stöd än de som har nämnts ovan, mot 12 % innan 1999 27 . 

Några vanliga verksamheter var bl a samordning av frivilligorganisationers väntjänst 

(t ex Röda korset, SPF, PRO, Alzheimerföreningen, Svenska kyrkan eller en frikyrka) 

särskild handledning, personligt stöd eller fadderverksamhet. Andra stödformer, som 

förekom var hobbyverksamhet, träffpunkter och semesteravdelningar. Inom Anhörig 

300 svarar de flesta kommuner (92 %) att de har bedrivit ”annat stöd” under försöket. 

Detta har emellertid avtagit under försökets gång. De flesta har också försökt att 

bygga upp kontakter med olika intresse- och frivillig organisationer. 

23 

Socialstyrelsen (2002, s 23). 

24 

Vad som egentligen menas med begreppet ”anhörigkonsulent/anhörigstödjare” var 1999 och är fortfarande 

inte enhetligt definierat på nationell nivå. I en annan studie, Socialstyrelsen (1998:2), utförd inom 

Äldreuppdraget, svarar t ex 40 % av landets kommuner, mot 5 %, enligt Socialstyrelsen 2002, ”att det 

ingår som en särskild uppgift i någon persons tjänst att ansvara för kontakten med anhöriga och utveckla 

anhörigstödet”. 

25 

Socialstyrelsen (2002). 

26 

Socialstyrelsen (1998:2). 

27 

Socialstyrelsen (2000). 

10

2.2 Närstående som ger stöd åt en person med ett 

psykiskt funktionshinder 

Under 2001 och 2002 genomförde omsorgsutskottet tre studier riktade till personer med 

psykiskt funktionshinder och deras närstående. I den första studien, Samhällets stöd vid 

psykisk sjukdom – En beskrivning av landstingets och kommunens samlade hjälp- och 

stödinsatser till psykiskt sjuka och personer med psykiskt funktionshinder samt deras 

närstående 28 , kartlades landstingets och kommunens insatser för de båda grupperna. 

I denna studie konstateras att det idag finns företrädesvis tre verksamheter som erbjuder 

anhörigstöd till dem som hjälper en person med ett psykiskt funktionshinder: För det 

första psykiatriska kliniken, på Universitetssjukhuset i Linköping, som erbjuder undervisning, 

stödsamtal och handledning. En familjestödjare kan utses. Men sjukdomen och 

bemötandet av patienten står i centrum. Har anhöriga personliga problem, får man söka 

hjälp på annat håll, även om dessa är en följd av sjukdomssituationen. För det andra 

finns LSS Råd och Stöd för vuxna, inom landstinget. Emellertid förutsätter detta stöd att 

den som har ett psykiskt funktionshinder har rätt till LSS. För det tredje kommunens 

enhet Råd och Stöd, som genom Anhörig 300 erbjuder samtalsstöd. 

Man kan också få ett visst pedagogiskt stöd av personal i ett PVH-team, som ger hjälp åt 

personer med ett psykiskt funktionshinder, i s k kopplade lägenheter och gruppboende 29 . 

Men team-personalen, har enligt kravspecifikationen inte någon beställning på att arbeta 

med närstående och det är främst personen med ett funktionshinder, som man hjälper 

och är lojal emot om det uppstår meningsskiljaktigheter om något. 

Vidare kan man som närstående också delta i en anhöriggrupp på Kommen Rehab. Men 

det har ännu inte funnits så många intresserade att man har kunnat bilda en grupp med 

endast anhöriga till personer med ett psykiskt funktionshinder. 

Är den som har insjuknat under 19 år finns även Centrala Stödenheten inom kommunen, 

som inom Anhörig 300 anordnar anhöriggrupper. Även här finns svårigheten med att 

kunna bilda renodlade grupper med anhöriga till personer med psykiskt funktionshinder. 

I de två andra studierna som omsorgsutskottet lät genomföra intervjuas bl a anhöriga 

och företrädare för anhörigföreningen Intresseföreningen för schizofreni och andra psykossjukdomar 

(IFS). I dessa studier framkom följande önskemål på stödinsatser: 

• Avlastning genom att man ordnar det på ett bra sätt för personen med ett psykiskt 

funktionshinder, t ex en form av bra och trygg bostad, meningsfull sysselsättning, 

fritidsaktiviteter och träffpunkter för att kunna knyta sociala kontakter. 

• Gratis samtal med psykolog/psykoterapeut. 

Listan är långt ifrån komplett, utan ger bara två exempel på stöd som efterfrågas bland 

en mindre grupp personer. I studierna var det av olika skäl t ex svårt att finna yngre anhöriga 

till nyinsjuknade personer att intervjua. Kanske skulle anhöriggrupper och annat 

stöd i ett tidigt skede finnas med som önskemål bland dem? 


29 PVH = Psykiatrisk och sociala verksamhet i hemmet. 

11

3. Resultatredovisning av projektet 

I detta kapitel redovisas resultaten av granskningen av de dokument som finns om projektet 

Anhörig 300. Vidare har frågor ställts till utförarna och till Omsorgsnämndens 

kansli (bilaga 2). Två samtalsseminarier har genomförts och en enskild intervju med en 

person som har haft kontakt med Råd och Stöd. 

3.1 Vad har man bedrivit för verksamhet? – Form, 

metod och kvantitet 

I kommunens handlingsplan för Anhörig 300, anger Omsorgsnämnden vad man förväntar 

sig att enheterna skall arbeta med inom projektet. Tre områden anges. För det första 

uppsökande och motiverande verksamhet, riktad mot närstående. För det andra gruppverksamhet 

med inriktning mot lärande samt enskilt samtalsstöd. För det tredje samverkan 

med intresseföreningarna, för att deltagarna ska kunna fortsätta kontakten få stöd av 

dessa i framtiden. 30 I detta avsnitt beskrivs den form av verksamhet som de olika enheterna 

har bedrivit inom projektet Anhörig 300. 

A. Kommun Rehab – Gruppverksamhet/kurser i stresshantering 

Kommun Rehab är en kommunal produktionsenhet. Verksamheten inom Anhörig 300 

riktar sig till personer, som ger stöd åt en funktionshindrad make/maka, förälder eller 

annan närstående över 65 år. Man har bedrivit uppsökande verksamhet och haft kontakt 

med olika frivillig- och intresseföreningar. Det konkreta anhörigstödet har bestått av 27 

anhöriggrupper/kurser. Frågor som deltagarna inte har velat ta upp på gruppträffarna, 

har föranlett en hel del spontana, enskilda samtal, mellan gruppledaren och anhöriga. 

Man har även haft tre utåtriktade temakvällar. Några mått som i någon mening beskriver 

omfattningen av verksamheten på Kommun Rehab ges i följande tabell. 

Tabell 2 Statistik över anhörigstöd på Kommun Rehab inom Anhörig 300. 

Aktiviteter på Kommun Rehab inom Anhörig 300 Antal 

Antal 

aktiviteter deltagare 

1. Anhöriggrupper/kurser inkl pågående grupp H02 27 C/a 165 

Grupp/kursträffar, totalt 278 

Enskild samtal, välkomstsamtal till deltagare 165 

Enskilda stödsamtal till deltagare 138 

Hembesök 37 

Antal deltagare som har utvärderat verksamheten 

i form av en intervju 

c/a 150 

2. Telefonsamtal 569 

3. Utåtriktade temakvällar med Råd och Stöd 3 C/a 75 

Anhöriggrupperna har initierats och drivits av tre olika gruppledare. Tyngdpunkten har 

legat på s k stresshantering. Sammanlagt har ungefär 165 personer deltagit i kurserna. 

Vidare har personalen haft enskilda samtal med var och en innan gruppstarten. Före 

gruppstart har gruppledaren träffat varje deltagare individuellt för att tydliggöra ramarna 

30 Se avsnitt 1.2. 

12

och ge information om innehåll. Deltagaren har då fått möjlighet att ställa frågor om 

verksamheten och berätta om sin situation. En utvärdering i form av en intervju har 

gjorts efter kursens/gruppens slut. Gruppverksamheten har varit strukturerad på följande 

sätt: 12 träffar á 2 timmar med 6-8 deltagare i varje grupp, med följande innehåll: 

Teoretisk del: Kunskapsspridning om kroppsliga och mentala funktioner, 

psykosomatik och effekter av överbelastning. 

Praktisk del: Avspänningstekniker, övningar i avspänning och kroppskännedom 

samt värderingsövningar. 

Samtalsdel: Viktiga frågor som finns i gruppen diskuteras. 

Social del: Kaffepaus som social funktion och ett lättsammare inslag. 

En bakomliggande filosofi är att kropp och själ hänger intimt samma och bildar en funktionell 

och samverkande enhet. Teoridelen i kursen har syftat till att sprida kunskap om 

denna filosofi och hur man själv kan möta och hantera en pressad situation. Den metod 

som man har utvecklat för detta hämtar stöd i teorier om stress, stressymtom och krisutveckling 

31 samt i motivationsteorier och möjliga strategier för att klara en påfrestande 

tillvaro. Genom att regelbundet repetera särskilda kroppsövningarna, avspänningsövningar, 

förväntas hållnings- och rörelseförmågan förbättras. Men även funktioner hos 

inre organ, som inte styrs av den direkta viljan, förväntas påverkas positivt. Inspiration 

till de olika övningarna har dels hämtats från en bok som heter Aktiv Avspänning, 

författad av Birgitta Rudberg 32 och dels från en behandlingsform inom svensk sjukgymnastik, 

som kallas Basal Kroppskännedom (BK). 33 Metoden handlar om att lyfta 

fram människors resurser och förmåga till egen läkande kraft och består av till synes 

enkla övningar som handlar om andning och rörelse. Metoden syftar till: 

• att öka medvetenheten om kroppens möjligheter och begränsningar i rörelse och 

vila, 

• att förbättra kunskapen om kroppsliga signaler och symtom som t ex 

muskelspänningar och smärta, 

• att förbättra förmågan till rörelsekontroll, 

• att öka förståelsen för psykologiskt innehåll i kroppsupplevelser, 

• att öka förmågan att hantera eller leva med kroppsliga signaler och symtom, 

• att öka den personliga tryggheten och självkänslan, 

• att befrämja personlig utveckling. 

En tredje del i kursen består av samtal mellan deltagarna och kursledaren. Samtalet styrs 

och byggs upp av sådant som känns angeläget för deltagarna att prata om. Som ett medvetet, 

socialt komplement och balansering av stämningsläget ingår en kaffepaus. ”Samtalen 

kan beröra starkt då är den lite lättsammare kafferasten en värdefull komplettering”, 

förklarar man från Kommun Rehab. 

I en avrapportering till Omsorgsnämnden berättar man, att de tre gruppledarna på 

enheten har genomgått ett eller två steg i utbildning om Basal Kroppskännedom. Vidare 

31 Cullberg, Johan. (1992). 

32 Rudberg, Birgitta. (1995). 

33 Enligt Normann, Margareta. (2001)., har ”Basal Kroppskännedom” utvecklats av Gertrud Roxdahl. Se: 

Roxendal, Gertrud (1987)., och Roxendal, Gertrud. (1995). Metoden bygger till stora delar på övningar 

utvecklade av en fransk psykoanalytiker och pantomimartist, Jacques Dropsy. Han har bl a skrivit: 

Dropsy, Jacques. (1997)., och: Dropsy Jacques. (1998). Metoden är även utforskad genom bl a två 

svenska doktorsavhandlingar Mattsson, Monica. (1998)., och Lundvik Gyllensten, Amanda. (2001). 

13

att det i gruppen finns lång erfarenhet av stresshantering och man har genomgått egenterapi. 

Dessutom deltar alla kontinuerligt i handledning av legitimerad psykoterapeut. 34 

Under de tre temakvällarna, har vårdlärare, läkare och sjukgymnast föreläst under följande 

ämnen: ”Hur fungerar vårdkedjan?”, ”Aldrig för sent att träna” och ”Medicinering 

hos äldre”. 

B. Centrala stödenheten – Gruppverksamhet/kurser i stresshantering 

Även Centrala Stödenheten är en enhet som drivs av den kommunala produktionen. 

Enhetens verksamhet inom projektet Anhörig 300 riktar sig till personer som ger stöd åt 

ett funktionshindrat barn, syskon eller annan närstående, mellan 0-19 år. Även på denna 

enhet har man bedrivit uppsökande verksamhet och haft kontakter med olika frivillig- 

och intresseorganisationer. Det konkreta anhörigstödet består av fyra anhöriggrupper 

/kurser, med inriktning mot stresshantering. Vidare av enskilda samtal med sammanlagt 

med 15 personer. Sammanlagt har kurserna/grupperna haft ungefär 32 deltagare. Verksamheten 

har utvärderats i form av att en enkät har delats ut till deltagarna efter kursen. 

Man har också anordnat 15 temakvällar, tillsammans med Råd och Stöd. Därutöver har 

man haft 3 s k forumträffar, då man har samlat anhöriga och samtalat om hur deras 

situation ser ut, vilka behov och önskemål de har osv. Några mått som i någon mening 

beskriver omfattningen av verksamheten på Centrala Stödenheten beskrivs i tabell 3: 

Tabell 3 Statistik över anhörigstöd på Centrala stödenheten inom Anhörig 300. 

Aktiviteter på Centrala stödenheten 

Antal 

Antal 

inom Anhörig 300 inkl pågående grupp 


1. Anhöriggrupper/kurser inkl pågående grupp H02 4 c/a 32 

Grupp/kursträffar, totalt 36 

Antal deltagare som har utvärderat verksamheten 18 + pågående 

i form av en enkät 

grupp 

2. Enskilda stödsamtal 15 15 

3. Telefonsamtal Statistik saknas Statistik saknas 

4. Utåtriktade temakvällar tillsammans med 

Råd och Stöd 

18 585 

5. Forumgrupper (ett slags rådslag) 3 c/a 22 

Gruppverksamhet har letts av en projektanställd person, som till en början arbetade 

25 % med Anhörig 300, men som under 2002 har arbetat 50 % med detta. 

Varje föräldragrupp har samlats 10 gånger. Träffarna har bestått av kunskapsförmedling, 

erfarenhetsutbyte/samtal och stresshantering med avspänningsövningar. Bland 

annat har man haft gästföreläsningar om DAMP/ADHD, för föräldrar till barn med 

sådan problematik, konsekvenser av att få en viss diagnos, förhållningssätt i vardagen 

och information om vad samhället kan erbjuda för stöd till barn med en viss sjukdom/ett 

handikapp/en svårighet etc. I samtalsdelen har en dansk modell för självhjälpsgrupper 

legat till grund. För avspänningsövningarna har man har man utgått ifrån samma metod 

som Kommun Rehab, d v s ”Basal kroppskännedom”. Metoden har redan beskrivits 

ovan. Gruppverksamheten har förändrats något under projektets gång, bl a har gruppkänslan 

ökat i de senare grupperna, då man har tagit in färre ”resurspersoner” till 

träffarna. 

34 Omsorgsnämndens handlingar. (2001:3). 

14

På de temakvällar, som man har anordnat tillsammans med enheten Råd och Stöd har 

man bjudit in olika gästföreläsare med erfarenheter av att t ex vara lärare, förälder, 

präst, barnpsykiatriker, författare, kommunal handläggare, specialpedagog, sjukgymnast 

och forskare. Vidare har personal från Dyselexicentrum, försäkringskassa och person 

från någon frilligorganisation, m m varit inbjudna. Vissa av olika teman som har tagits 

upp har handlat om vilken hjälp och vilket stöd som finns i samhället, t ex under 

rubriker som ”Kontaktperson–stödfamilj”, ”Dyselexi centrum presenterar sin verksamhet” 

och ”Vem hjälper mig med vad när jag blir sjuk?” Andra kvällar har handlat om 

kunskapsspridning, under rubriker som ”Att leva i två världar – anhörigomsorg och 

krisreaktioner,” ”DAMP” och ”Autism och Asperger.” 

På de tre s k forumträffarna har man träffat några anhöriga för att få fram idéer och 

förslag om hur man kan utveckla anhörigstödet. Dessa idéer har sedan formulerats i en 

skrivelse till två nämnder i kommunen. 

C. Nykils servicehus – Utbildningstillfällen, samtal och tematräffar 

Nykils servicehus drivs av det privata vårdbolaget, Attendo Care AB. Verksamheten i 

inom Anhörig 300 riktar sig till personer, som ger stöd åt en funktionshindrad make/ 

maka, förälder eller annan närstående över 65 år. En arbetsterapeut fick sommaren 1999 

ansvaret för projektet. I september samma år tillträdde hon som verksamhetschef, vilket 

gjorde att förutsättningarna att driva projektet försvårades för henne. Inom projektet har 

hon bedrivit uppsökande verksamhet och kontaktat olika frivillig- och intresseorganisationer. 

Verksamheten som har riktat sig direkt mot anhöriga består av en utbildningsserie 

för anhöriga om demensvård. Sammanlagt har ungefär 15 olika personer deltagit. 

Verksamheterna har inte utvärderats av deltagarna. En temakväll med en läkare, som 

föreläsare, har också anordnats och enskilda stödsamtal har getts. Några mått på 

verksamheten i Nykil illustreras i tabell 4: 

Tabell 4 Statistik över anhörigstöd på Nykils servicehus inom Anhörig 300. 

Aktiviteter på Nykils servicehus (Attendo Care) Antal 

Antal 

inom Anhörig 300 


1. Utbildningsserie för anhöriga om demensvård 1 c/a 15 

Kursträffar, totalt 5 

2. Enskilda stödsamtal c/a 50 c/a 10 

Telefonsamtal 40 


i form av en intervju 

0 

3. Utåtriktade tematräffar 4 c/a 40 

Anhöriggrupperna har varit upplagda som en studiecirkel och har letts av verksamhetschefen. 

15 personer har träffats vid fem tillfällen. Bland annat har man diskuterat 

bemötande vid demens. Verksamhetschefen berättar att okunnigheten om hur man ska 

göra i olika situationer är stor. Detta leder ofta till missförstånd i kontakter mellan den 

anhörige och den demente, men även mellan anhöriga och vårdpersonal. De enskilda 

samtalen som har förts med c/a 10 personer, har t ex handlat om vilken hjälp som finns, 

uppmuntran att söka sådan, avlastning, korttidsboende och särskilt boende. 

15

D. Råd och Stöd – Enskilda samtal och temakvällar 

Råd och Stöd, inom den kommunala produktionen, har inom Anhörig 300 riktat sig till 

anhöriga i åldersgruppen 20-64 år. Man har bedrivit uppsökande verksamhet och haft 

kontakter med olika frivillig- och intresseorganisationer. 

Det konkreta anhörigstödet har bestått främst av ungefär 400 enskilda stödsamtal, med 

ungefär 100 anhöriga. Vidare har man haft 18 temakvällar tillsammans med Centrala 

stödenheten. Verksamheten har inte utvärderats. Några mått som i någon mening beskriver 

omfattningen av verksamheten på Råd och Stöd ges i följande tabell: 

Tabell 5 Statistik över anhörigstöd på Råd och Stöd inom Anhörig 300. 

Aktiviteter på Råd och Stöd inom Anhörig 300 Antal 

Antal 


1. Råd och stödsamtal till anhöriga i deras 

anhörigsituation 

minst 400 minst 100 

Telefonsamtal c/a 200 


i någon form (intervju-enkät el dyl) 

0 

2. Utåtriktade temakvällar tillsammans med Centrala 

Stödenheten 

18 c/a 582 

Till de stödsamtal som enheten erbjuder anhöriga kan man komma en eller flera gånger. 

Samtalen syftar till att den anhörige ska få avlastning, för att bättre kunna orka med sin 

situation. Ofta bär anhöriga på skuldkänslor som tynger. Ett samtal kan också handla 

om att förmedla kontakt till någon annan verksamhet, t ex till en anhöriggrupp. 

De temakvällar, som man har anordnat tillsammans med Centrala stödenheten har redan 

beskrivits i avsnittet om stödenheten ovan. Förutom föreläsningar/kunskapsspridning så 

har ett 20-tal vårdgivare som vårdcentraler, diakoner, sjukhuskuratorerna, PVH-teamet 

etc, varit med och presenterat sin verksamhet på dessa temakvällar. 

Sammanfattning – Hur många har enheterna tillsammans nått ut till? 

På de olika enheterna berättar personalen att man sammantaget har haft: 

– 32 anhöriggrupper/utbildningsserier, med 320 träffar och nästan 205 deltagare. 

– Mer än 200 rena stödsamtal i olika former på de enheter som har bedrivit med 

gruppverksamhet, med företrädesvis gruppdeltagare men även med personer, 

som inte har deltagit i gruppverksamheten. Ytterligare över 300 samtal före 

och efter en gruppverksamhet (planering-utvärdering). 

– Ungefär 400 rena stödsamtal till 100 personer, som kommit till Råd och Stöd. 

– 37 hembesök. 

– 22 temakvällar med c/a 700 deltagare. 

– 3 forumgrupper med 22 anhöriga. 

Således redovisar enheterna att de tillsammans kan ha haft verksamhet för över 1000 

närstående på ett eller annat sätt. Men flera av dem som har deltagit på temakvällarna 

kan vara samma personer som har återkommit. Så siffran är sannolikt lägre. 35 

35 De två sista meningarna har lagts till i denna upplaga. 

16

3.2 Ökad förmåga att hantera påfrestningar 

– Mål 1 och mål 2 

Det första målet som Omsorgsnämnden har ställt upp för Anhörig 300, är ”att verksamheten 

skall stimulera till processer som syftar till att öka förmågan att hantera påfrestningar”. 

Det andra målet är ”att verksamheten skall stimulera till processer som syftar 

till att värdera om de problem som uppkommer kan påverkas eller inte”. I detta avsnitt 

redovisas hur verksamheterna resonerar runt dessa mål. 

A. Kommun Rehab – Mål 1 och 2 

Kommun Rehabs företrädare hävdar att de i mycket hög grad anser sig ha uppnått de två 

första målen. De ansvariga framhåller att anhöriggrupperna har blivit mycket uppskattade 

av dem som har deltagit och att detta har utryckts på många olika sätt. Uppfattningen 

baseras inte minst på ett eget intervjuformulär riktat till deltagare, som man har 

använt sig av för att utvärdera verksamheten efter det första året. 

Utvärderingen gick till på följande sätt. Efter de fem första anhöriggrupperna under det 

första projektåret, beslöt man att göra en avstämning/utvärdering. Ett frågeformulär togs 

fram och 30 av de 33 deltagarna svarade på 17 frågor om sina intryck, åsikter och 

upplevelser från kursen. Resultaten har dokumenterats av Margareta Norman i en intern 

utvärderingsrapport, Stresshantering för anhöriga – Utvärdering av gruppverksamhet i 

Kommun Rehab 36 . 

Enligt dessa intervjuer har metoden uppskattats av deltagarna, med undantag av en 

person, som förehåller sig mer kritisk. 29 av de 30 tycker att det teoretiska innehållet 

om sammanhanget mellan kropp och själ har varit intressant och lärorikt. Vidare att de 

praktiska lösningarna var lärorika och avkopplande. De svarar också att det har varit 

mycket givande att träffa andra personer i ungefär samma situation och samtal. ”Vi har 

berört viktiga frågor och fått andras synvinklar”, kommenterar en av de intervjuade. En 

annan kommentar är: 

Man kommer in i en gemenskap som ger avkoppling och stimulans att ta 

vardagen ljusare. Gruppens gemensamma erfarenheter blir en styrka. 

Deltagarna beskriver också olika positiva effekter som kursen har gett på lite längre sikt 

i form av kunskaper och verktyg, som underlättar vardagen. I öppna kommentarer 

skriver några deltagare att de efter kursen har lättare att förstå vad som är rimligt att 

kräva av den som är sjuk, att man känner att det är tillåtet och fullt normalt att bli arg 

och tappa humöret och att man kan hantera situationer på ett lugnare och enklare sätt, 

berättar författaren. En av deltagarna funderar i utvärderingen på hur livet hade varit om 

hon/han gått kursen redan i ett tidigare skede. 

Efter utvärderingen har man fortsatt att göra intervjuer med kursdeltagare. Dessa finns 

dokumenterade i någon form. 

Granskar man de utskrivna intervjuerna från kursutvärderingarna, 37 så rosas kurserna i 

det stora hela, även om det finns några mer återhållsamma kommentarer. ”Jag längtade 

36 

Normann, Margareta. (2001). 

37 

Datan för den interna utvärderingen har lämnats över som dokument och underlag även för föreliggande 

studie. 

17

efter dessa dagar”, säger en av deltagarna. Andra pratar om att det var bra att komma 

från sin isolering och träffa andra i samma situation. Några kommentarer handlar om 

den teoretiska delen, om hur kroppen fungerar och reagerar på stress: 

Intressant. [Jag lärde mig] sånt som jag inte tänkt på tidigare. Jag hade nog 

fastnat i mina egna tankegångar. De luckrades upp. 

För mig var det jätteviktigt. Skönt att se hur man kan gå igenom krisen. 

Några kommentarer om den praktiska delen, d v s avspänningsövningarna och kroppsrörelserna 

var: 

Det har varit skönt med dessa rörelser, jag försöker ta mig tid att slappna 

av, gå in i mig själv som vi har lärt oss. 

Tror att när man har positiv inställning till rörelser och avspänningsövningar, 

sker det som förhoppningsvis ska ske, t ex somnar jag nästan vid 

liggande och även sittande ställning. 

Även om flera tyckte att samtalen kunde bli långrandiga ibland och att några hade svårt 

att öppna sig dominerade de positiva kommentarerna som t ex: 

Alla var vi i samma situation men hade olika problem. Det var bra att höra 

hur olika man kunde lösa problemen. 

Väldigt positivt. Glad över att någon hade tid att lyssna. Mitt självförtroende 

stärktes mycket. 

I flera kommentarer tydliggörs att gruppledarens bemötande är mycket viktigt på flera 

olika plan. Några av deltagarna säger i intervjuerna. 

Gruppledarens bemötande har varit proffsigt, empatiskt och med medkänsla. 

[Gruppledaren] verkar trivas med sitt jobb. 

Positivt. De har haft en god förmåga att lyssna och stimulera oss och att 

ställa frågor. [Jag] tror att de engagerade sig själva och [att de] försökte på 

alla sätt, på ett fint sätt, få oss att berätta. 

Hon har varit en källa för mig. Ville man prata i gruppen, så tog hon tid 

för det och mindre övningar. Stor förståelse. 

Personalen menar att man har lyckats med att hjälpa de närstående att bättre hantera 

påfrestningar och stress. ”De upplever förbättrad hälsa och ökad livskvalitet tack vare 

de kurser i stresshantering som de har deltagit i”, säger personalen. De förklarar vidare 

att de anhöriga dels ”har förvärvat ett redskap för att orka vidare”, dels att grupperna har 

lett till sociala kontakter, ”som också har medverkat till gynnsamma effekter på hälsan”. 

Man har på enheten försökt att statistiskt beräkna förväntad respektive faktisk dödsfrekvens 

i den grupp på 165 personer som har deltagit. Man känner till något dödsfall i deltagargruppen 

under denna tidsperiod på c/a 165 personer, vilket normalt borde vara 25 

personer i den riskgruppen. Dessa beräkningar har inte kritiskt granskats i föreliggande 

studie, utan framställs här bara som personalens egna utsagor. 

18

B. Centrala Stödenheten – Mål 1 och 2 

Även på Centrala Stödenheten tycker personalen att de har uppnått de två första målen, 

d v s att anhöriga har utvecklat sin egen förmåga att hantera påfrestningar och att värdera 

om de problem som uppkommer kan påverkas eller inte. Detta har framkommit i 

de samtal och de skriftliga utvärderingar i form av enkäter som varje deltagare har 

uppmanats att fylla i, menar man. Personalen förklarar: 

Man [deltagarna] värdesätter att känna igen sig i de andra och veta att man 

blir förstådd. Man känner sig stärkt genom att se hur andra har löst 

problem och genom att hitta vägar som man inte kände till. Man lär sig av 

varandra hur man kan förhålla sig till det svåra som kanske går att lösa. 

Att acceptera och kompromissa. Det finns en oerhört positiv kraft i det 

mellanmänskliga erfarenhetsutbytet. Förutom samtalsdelen har stresshanteringsdelen 

med avspänningsövningar gett inblick i vad man själv kan 

göra för att ”finna vila i vardagen”, som någon uttryckte det. 

Även på Centrala Stödenheten finns dokumentation från egna utvärderingar. Deltagarna 

har fått svara på en enkät efter kursen. I skrivande stund har 18 av 27 anmälda deltagare 

i 3 kurser besvarat en enkät. Omdömet om föreläsningarna varierar bl a beroende på 

insatsen hos olika föreläsare, men också beroende på vad man själv förväntade sig och 

”kunde ta till sig”. Den personal som arbetar med grupperna berättar att innehållet har 

förändrats över tid och att man har tagit in färre ”resurspersoner” i de senare grupperna. 

”Detta har resulterade in starkare gruppkänsla,” framhåller en av gruppledarna. 

Istället understryker de deltagare som har besvarat en enkät, på Centrala Stödenhetens 

grupper/kurser, att det mest positiva har varit att få träffa andra föräldrar i ungefär 

samma situation, samtala, byta erfarenheter och ”att få höra att man inte är ensam om de 

problem som man har”. Flera personer menar att grupperna/kurserna har bidragit till att 

man ”har stannat upp” och tänkt till över sin situation, att man måste ta det lugnare, att 

man inte kan hinna allt osv. Ett par exempel på kommentarer är: 

Stärkande att höra att andra har det minst lika krävande [i vardagen] och 

jobbiga erfarenheter. 

[Jag har fått] bättre självförtroende – Jag är inte ensam om att vara hemma 

med mitt barn. 

Flera understryker att stresshanteringen med avslappningsövningar var något mycket 

positivt. Kommentarerna handlar om att ”det var skönt”, ”stärkande”, ”ett tillfälle att 

stanna upp”, och något som ”man inte ville vara utan”. ”Tack för dessa träffar”, summerar 

en av deltagarna verksamheten. Även på Centrala Stödenheten framkommer det 

att det är viktigt att gruppledaren har ett särskilt, personligt engagemang i sitt arbete. En 

av deltagarna i en grupp, skriver i sin utvärdering.: 

Du har verkligen planerat och tänkt samtidigt som du har pysslat om oss 

med ljus, blommor och fika. 

19

C. Nykils servicehus – Mål 1 och 2 

I Nykil svarar den ansvarige för Anhörig 300 att hon tycker att de anhöriga som hon har 

haft i sin utbildningsserie har gett sådan signaler, att hon kan tolka det som om de två 

första målen har uppfyllts för dem. Trots att man inte har haft några formella 

utvärderingar så har hon fått mycket positiv respons. Hon berättar: 

I de anhörigkurser jag haft på Gröna Gården, har jag utbildat anhöriga i 

hur man bemöter och kommunicerar med svårt dementa personer. Jag har 

här fått både skriftlig och muntlig bekräftelse på att de anhöriga som deltagit 

i mina kurser varit mycket nöjda. 

Men den som ansvarar för Anhörig 300 menar att mycket av de samtal som hon har haft 

egentligen ingår i rollen som enhetschef. Det handlar således inte i första hand om 

”terapeutiska stödsamtal” utan mer om hjälp, stöd och vägledning i vardagens möten. 

D. Råd och Stöd – Mål 1 och 2 

Personalen på enheten Råd och Stöd tycke att man i det stora hela har uppfyllt de två 

första målen. Man svarar: 

Ja, det tycker vi absolut. Många av våra brukare har själva sagt att de upplevt 

de enskilda samtalskontakterna positivt. Vi har upplevt att några har 

gått från sjukskrivning till att börja arbeta igen, kunnat sätta gränser gentemot 

sina psykiskt sjuka anhöriga. Vi har även jobbat med krisbearbetning, 

psykosociala stödsamtal och därigenom ökat förmågan att hantera påfrestningar 

och värdera dom. 

Men samtidigt berättar personalen att samtalen kan upplevas lite olika av olika personer: 

”Åtskilliga har uttryckt sin belåtenhet med den hjälp de fått, andra har inte dykt upp vid 

återbesökstiden.” Man tolkar detta på följande sätt: 

Det ligger i stödarbetets natur, att när man assimilerat en förändring i sitt 

handlingssätt eller fått formulera sina problem, så avtar problembilden och 

trycket minskar hos brukaren och man uteblir. 

Man skulle naturligtvis lika gärna kunna tolka det som om den närstående är missnöjd 

med stödet, men materialet i studien räcker inte för författarens tolkningar här. Istället 

berättar personalen på enheten, hur det kan vara när de själva ser att stödet inte fungerar: 

Vid långvarig psykisk sjukdom hos den anhörige har besökaren varit 

mindre nöjd med samtalet i något fall. Det är svårt att förändra ett förhållningssätt 

mot den sjuke anhörige då, har vi upplevt. 

Man summerar betydelsen på följande sätt: 

Vi tror att variationen angående betydelsen av samtalen har varit allt ifrån 

att ha varit heltids- sjukskriven till att börja orka jobba igen – till att 

mycket lite har tagits in hos den anhörige av samtalen. En av oss fick ett 

stort fång rosor efter samtalsseriens slut. 

20

På enheten har deltagarna inte givits tillfälle att utvärdera verksamheten. I föreliggande 

studie har emellertid en enskild intervju gjorts med en av deltagarna för att ändå få 

något exempel på hur en anhörig kan uppleva några stödsamtal på enheten. 

Den intervjuade berättar för det första betydelsen av att den han kom till ”passade 

honom som person”. Han betonar att han inte vill söka stöd inom psykiatrin på sjukhuset 

eller hos någon privatpraktiserande psykolog. ”Jag har inget förtroende för hjärnskrynklare”, 

framhåller han. Ett av de problem han hade med sig var att han tyckte att 

den anhöriga, som var sjuk, hade blivit felbehandlad på en vårdavdelning på sjukhuset. 

På Råd och Stöd fick han bl a stöd i att driva en anmälan till sjukhusets ansvarsnämnd. 

Här skulle en djupare studie kunna göras om stödsamtal utifrån olika teoretiska perspektiv 

(medicinska kontra sociala), olika verksamheter, olika yrkesgrupper och olika 

personligheter göras. Detta faller emellertid utanför ramarna för denna studie. 

Sammanfattning – Har man nått upp till mål 1 och mål 2? 

Det första målet för Anhörig 300 är ”att verksamheten skall stimulera till processer som 

syftar till att öka förmågan att hantera påfrestningar”. Det andra målet är ”att verksamheten 

skall stimulera till processer som syftar till att värdera om de problem som uppkommer 

kan påverkas eller inte”. Samtliga enheter tycker att man har uppnått detta. 

Men insatsernas omfång och djup varierar kraftigt mellan enheterna i stort och mellan 

olika kontakter på en enhet. 

Mest omfattande dokumentation har gjorts i anhöriggrupperna på Kommun Rehab, där 

man har gjort interna utvärderingar i form av intervjuer. Även på Centrala Stödenheten 

har man utvärderat sin verksamhet, men i form av enkäter. På dessa två enheter förefaller 

det som om väldigt många av deltagarna känner sig ”stärkta” och mindre ensamma 

i sin situation, efter att ha varit med i en anhöriggrupp. 

De övriga två enheterna saknar en dokumentation över deltagarnas upplevelser. Personalens 

värderingar i Nykil är att man har fått mycket positiv respons på den utbildningsserie 

som man haft och på de stödsamtal, som företrädesvis handlar om hjälp, stöd och 

vägledning i vardagens möten. Även på Råd och Stöd bedömer personalen att stödsamtalen 

har stärkt de anhörigas förmåga att hantera påfrestningar. Även här pratar man 

om ”enklare vägledning”, men också om krisbearbetning och psykosociala stödinsatser. 

På enheten finns en förmåga till självkritisk analys av situationer, då samtalsstöd inte är 

lika framgångsrikt. 

3.2 Information och uppsökande verksamhet – Mål 3 

Det tredje målet för Anhöriga 300 är ”att verksamheterna skall informera om, erbjuda 

och förmedla befintliga stödinsatser, såsom exempelvis avlösning, psykosocialt stöd och 

krishjälp”. 

A. Kommun Rehab – Mål 3 

På Kommun Rehab bedömer personalen att de har uppnått det tredje målet i projektet. 

De har bedrivit ett omfattande rekryteringsarbete. En folder som bjuder till deltagande i 

21

grupperna har tagits fram. Bland annat har man delat ut denna och även gett muntlig information, 

till alla vårdcentraler, olika medicinska kliniker och relevanta kliniker och 

enheter på Universitetssjukhuset i Linköping, Meditrina, Sociala förvaltningen, enhetschefer 

inom omsorg, hela Produktion Omsorg via e-mail, sjuksköterskor i hemsjukvården, 

diakoner i Linköpings stift m m. 

Artiklar har funnits i Östgöta Correspondenten, personaltidningen i Kommunen och Eposten 

(landstingets tidning) och man har förekommit inslag i Öst-Nytt vid två tillfällen. 

Man har också haft uppsökande verksamhet genom servicehuset Härnebacken och i 

Åkerbo, vilket resulterade i en anhöriggrupp. 

I gruppverksamheten på kommun Rehab har man, vid behov motiverat deltagare att 

söka andra stödformer, t ex Råd och Stöd, avlösning eller hemtjänst, för att inte äventyra 

den egna hälsan, som närståendevårdare. Även gruppdeltagare själva sägs ha uppmuntrat 

och stöttat varandra att söka den hjälp som finns då man behöver ha det. 

B. Centrala Stödenheten – Mål 3 

Även på Centrala Stödenheten tycker man att man har bedrivit ett omfattande informationsarbete 

och därmed uppnått det tredje målet. Man har, liksom Kommun Rehab tagit 

fram en särskild folder där man bjuder in till deltagande i gruppverksamheten. Vidare 

har man även tillsammans med Råd och Stöd tagit fram foldrar där man inbjuder till de 

tematräffar som man har haft tillsammans. Man har skickat ut 500-800 foldrar två 

gånger per år, för spridning i skolor, korttidshem, avlösarservice, sjukhusets barnavdelningar 

och habilitering och olika föreningar. Ett 100-tal personer har även fått informationen 

hemsänd direkt. 

Vidare berättar man att man har haft annonser införda i dagspressen och att man även 

har förekommit i artiklar om projektet. 

Då det gäller mer terapeutiska samtal, i professionell mening, har man hänvisat till Råd 

och Stöd och även till andra typer av samtalsstöd. En bedömning är att man tycker sig 

ha märkt att det finns ett stort behov av sådana stödsamtal. 

C. Nykils servicehus – Mål 3 

Liksom på de andra enheterna, tycker den ansvariga för projektet i Nykil att man har 

uppfyllt det tredje målet. En broschyr trycktes även upp här i början av projektet. Denna 

har spridits i olika omgångar i sammanlagt 300 exemplar. Under första året togs kontakter 

med olika offentliga verksamheter, som distriktssköterska på vårdcentralerna i 

Kärna och Skogsfrid, Landstingets LAH-verksamhet 38 , personal på servicehusen i 

Vikingstad och Nykil samt handläggare på Sociala förvaltningen. Vidare har Vikingstad 

och Nykils församling samt diakonerna i Slaka-Skeda informerats om projektet. 

Information om projektet har också spridits på möten i Thomaskyrkan i Linköping där 

det var 20 deltagare, i missionskyrkan i Vikingstad, dit 50 personer kom och i Elimförsamlingen 

i Nykil där ett tiotal personer hade samlats. Vidare på olika möten i PRO 39 

Nykil, PRO Vikingstad och centrala PRO i Linköping, där sammanlagt minst ett par 

hundra personer har deltagit. 

38 LAH = Lasarettsansluten hemsjukvård. 

39 PRO = Pensionärernas riksorganisation. 

22

Man har också medverkat på äldredagar och haft telefonkontakt med alla 80 år och äldre 

i Nykil, Gammalkil och Skeda, d v s cirka 30 personer. Den arbetsterapeut som har bedrivit 

uppsökande verksamhet menar att det även har funnits vissa svårigheter med att 

sprida information om andra verksamheter som arbetar med anhörigstöd eller annat som 

hon själv är ansvarig för: ”Jag har fått frågor och kritik som inte alls hör till ämnet, när 

jag har varit ute”, berättar hon. 

D. Råd och Stöd – Mål 3 

Också Råd och Stöd har tagit fram en presentationsbroschyr om att man erbjuder 

anhörigstöd. Denna spreds hos intresseföreningar och myndigheter. Personliga besök 

gjordes vid ett 10-tal tillfällen hos bl a Intresseföreningen för schizofreni och andra 

psykossjukdomar (IFS), Handikappföreningarnas Samarbetsorgan (HSO), Afasiföreningen, 

Röda Korset, Råd & Stöd i Landstinget, Talstöd Ekhaga, LSS-handläggarna vid 

Sociala förvaltningen. Man tog också kontakt via telefon med ett flertal av enhetscheferna 

inom hemtjänsten. Inför varje termin trycker man också upp 1300 broschyrer 

om de temakvällar, som man kommer att ha under terminen och sprider sedan dessa till 

110 olika föreningar och vårdgivare. 

Trots den omfattande informations- och uppsökande verksamheten så tycker man att det 

har varit svårt att ”finna” närstående, komma i kontakt med dem och få dem att komma 

till Råd & Stöd. 

Från början var det tänkt att man skulle anordna anhöriggrupper på Råd och Stöd med 

hjälp av Kommun Rehab i form av vissa tjänstebyten. Men i en verksamhetsrapport i 

juni 2001, skriver personalen att de ”inte har stött på ett tillräckligt stort intresse för att 

kunna starta en grupp med enbart anhöriga som kommer till Råd och Stöd”. 40 Istället 

har man hänvisat till gruppverksamhet inom Kommun Rehab och Centrala Stödenheten. 

Sammanfattning – Har man nått upp till mål 3? 

Det tredje målet för Anhörig 300 är ”att verksamheterna skall informera om, erbjuda 

och förmedla befintliga stödinsatser, såsom exempelvis avlösning, psykosocialt stöd och 

krishjälp”. Under projektets har tusentals foldrar tryckts upp och skickats ut. Ett mycket 

stort antal kontakter har tagits med de mest skiftande offentliga verksamheterna, inom 

såväl myndigheter som utförare, olika intresse- och frivilligorganisationer, kyrkor, 

landstingets sjukvårdsinstanser m m. Vidare har deltagare i en verksamhet har informerats 

om vilket annat stöd som finns. 

Trots detta har man haft problem med att ”få tag på närstående”. De som har lyckats 

”fånga upp” flest personer i sin verksamhet är Kommun Rehab, som riktar sig till anhöriga 

till personer över 65 år. Samtidigt är uppgifterna motsägelsefulla. Man rapporterar 

på enheterna att man på olika sätt har haft verksamhet för över 1000 närstående 

varav en knapp tredjedel av dem har ”kunnat fångas upp” i anhöriggrupper och/eller i 

olika stödsamtal. 


23

3.4 Ökad kunskap om anhörigas behov – Mål 3 

Ett fjärde mål, som Omsorgsnämnden har ställt upp för Anhörig 300 är, ”att verksamheternas 

insatser skall öka kunskapen för Omsorgsnämnden om anhörigas behov av alternativt 

stöd, som kommun och landsting kan beakta i sin planering”. Samtliga enheter 

har gjort verksamhetsberättelser som har behandlats i Omsorgsnämnden. Tre enheter 

har också berättat om sin verksamhet på Omsorgsnämndens sammanträde 2001-10-18. 


Personalen på Kommun Rehab menar att deras egen kunskap om anhörigas situation har 

ökat. Detta har bidragit till ett samarbetsprojekt mellan kommun och landsting (Strokeenheten 

på Universitetssjukhuset i Linköping). Man har tagit fram en särskild egenvårdspärm 

Hjälpredan. Syftet med den är att ge patienter, anhöriga och personal, ”en 

hjälp att strukturerar upp information från olika vårdaktörer”. 

För att generera ny kunskap har deltagarna i anhöriggrupperna intervjuats av personalen. 

Resultatet av 30 intervjuer har sammanställts i en intern utvärderingsrapport, vilket 

tidigare har nämnts i avsnitt 3.3. 41 Personalen tycker emellertid att de har mött väldigt 

lite intresse från Omsorgsnämndens kanslipersonal, för den verksamhet som man 

har utvecklat. Man har fått beskedet ”att nämnden i första hand egentligen inte vill ha 

direktrapporter”. Därför har det varit svårt att ”nå fram” med olika erfarenheter, förklarar 

man. Detta, trots att man har kunnat redovisa sina erfarenheter på ett sammanträde 

med nämnden (se ovan) och att enhetens skriftliga rapporteringar har delgivits denna. 

Fr o m hösten 2001 har man haft möten 1-2 gånger per termin i en Anhörig 300-grupp, 

bestående av representanter för de fyra enheterna och en personal från Omsorgsnämndens 

kansli. I september 2001 kunde man diskutera med personal och politiker från 

nämnden på en 2-dagars Workshop i Vadstena, om ”det framtida anhörigstödet”. 42 

Personalen berättar vidare att man emellertid har mött ett stort intresse, för sitt sätt att 

arbeta, från andra kommuner i landet. Flera av dessa har efterfrågat utbildning i Kommun 

Rehabs metod. Utbildning har också getts på fyra ställen. Vidare berättar personalen 

att en forskningsenhet vid Uppsala universitet 43 , eventuellt är intresserad av att 

utvärdera metoden. Metoden har också presenterats på en internationell anhörigkonferens 

i Washington 2002-10-13. Enligt personalen uppfattades den som ”en innovation 

med stort värde”. 


Genom de temakvällar som personalen på Centrala stödenheten har anordnat tillsammans 

med Råd och Stöd har man spridit kunskap, till allmänhet/anhöriga, företrädare 

för intresseorganisationerna och intresserade politiker, om hur det är att leva som anhörig. 

Vid ett tillfälle har man även berättat i Omsorgsnämnden om sina egna erfarenheter 

i projektet. Nämnden har också bjudits in till en regional anhörigkonferens. Vidare 

har man i en skrivelse både till Omsorgsnämnden och Barn- och ungdomsnämnden fört 

fram förslag på utökat anhörigstöd. I en framställan föreslår personalen, att man permanent 

ska få fortsätta att bidriva anhörigstöd efter 2002. Man vill också anordna en 

Träffpunkt för anhöriga, med kunskapsbas, kontaktcentrum, kanske ett café och ett s k 

41 Normann, Margareta. (2001). 

42 2001-09-17 – 2001-09-18. Arrangör Östsam. Genomförande: Stiftelsen Cesam. 

43 Centrum för miljörelaterad ohälsa och stress (CEOS). 

24

”Händelserike för barn och ungdomar”. På sikt funderar man även om en öppen förskola 

kan knytas till verksamheten. Framställan avslogs i båda nämnderna. 44 


I Nykil var det meningen att man skulle inrikta verksamheten mot anhöriga som vårdade 

närstående hemma i vanligt boende. Men projektet kom istället, på grund av de 

behov som fanns, att riktas mot anhöriga till dementa i särskilt boende. En slutsats, som 

den ansvarige drar och som hon vill vidarebeordra till Omsorgsnämnden är: 

• att det finns stora kunskapsluckor om demens hos anhöriga, personal och chefer, 

• att det finns ett mycket stort behov av stöd hos anhöriga till dementa. 


Genom de temakvällar, som man har anordnat tillsammans med Centrala Stödenheten 

har man bidragit till att ”sprida redan känd kunskap”. Inför budgetförhandlingarna i 

kommunen har man berättat om sin verksamhet i Omsorgsnämnden. Man har tagit kontakt 

med enskilda beslutsfattare och politiker för att informera om vilka resultat man har 

nått och hur viktigt det är att fortsätta med anhörigstöd. 


Det fjärde målet, som Omsorgsnämnden har ställt upp är, ”att verksamheternas insatser 

skall öka kunskapen för nämnden om anhörigas behov av alternativt stöd som kommun 

och landsting kan beakta i sin planering”. 

På Kommun Rehab har man tillsammans med landstinget tagit fram en egenvårdspärm 

Hjälpredan, d v s man har både generat kunskap och utvidgat stödet. Vidare har man utvecklat 

en metod för anhöriggrupper, som har mött intresse nationellt och i viss mån 

även internationellt. Däremot hävdar personalen att Omsorgsnämndens kansli inte varit 

så intresserade av att ta del av de erfarenheterna. Man har emellertid informerat om sin 

verksamhet både muntligen och skriftligen i Omsorgsnämnden hösten 2001. 

Även på Centrala Stödenheten har man berättat om sina erfarenheter i Omsorgsnämnden. 

Vidare har man i en skrivelse framfört förslag på att få medel för att utveckla anhörigstödet 

efter egna idéer, i form av bl a en Träffpunkt. Skrivelsen har behandlats av 

både Barn- och ungdomsnämnden och Omsorgsnämnden, men avslagits i båda. 

I Nykil har man upptäckt att det finns väldigt stora kunskapsluckor om demens, hos såväl 

anhöriga, som personal och chefer samt att det finns ett mycket stort behov av stöd 

till anhöriga. Dessa erfarenheter vill man delge Omsorgsnämnden. 

Även Råd och stöd har redovisat sina erfarenheter på Omsorgsnämndens sammanträde. 

Vidare har man haft kontakt med olika beslutsfattare och politiker och berättat hur man 

hur man arbetar och vilka resultat som det har lett till. 

44 

Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll. (2002)., och Barn- och ungdomsnämndens sammanträdes 

protokoll. (2002). 

25

3.5 Samverkan med intresseföreningarna – Mål 5 

Ett femte mål som Omsorgsnämnden har ställt upp är, att verksamheterna skall involvera 

intresseföreningar i arbetet. 


På kommun Rehab säger man att de relevanta intresseföreningar som finns, har kontaktats 

en eller flera gånger. Den enda förening som emellertid har varit intresserad är Röda 

Korset. Någon större samverkan med intresseföreningarna har man inte utvecklat, utan 

man har istället lagt tyngdvikten vid de anhöriggrupper, som man har haft. 


På Centrala Stödenheten resonerade man i början av projektet om vilka föreningar och 

organisationer man skulle samarbeta med. ”Vi har undersökt möjligheten att öppna kontaktlänkar 

till frivilligorganisationer”, understryker de. Vid ett tillfälle träffade man t ex 

Röda Korset, men organisationen hade inte någon verksamhet, som riktade sig till 

”gruppen funktionshindrade barn och ungdomar och deras närstående”. 

Istället säger personalen att de har utvecklat ”ett gott samarbete” med de lokala intresseföreningarna, 

Förbundet utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB) och Riksförbundet 

för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU). Organisationerna hjälper 

bl a till med att sprida information till sina medlemmar och omvänt vidarebefordras 

deras programutbud till dem som deltagit i kurser på Stödenheten. Man samarbetar även 

med Handikappföreningarnas Samarbetsorgan (HSO). Ett konkret exempel på hur man 

tillsamman har drivit en fråga är då föräldrar i gruppverksamheten har påpekat brister i 

tillgänglighet i simhallen. Stödenheten kontaktade då HSO som kunde agera och påverka 

förhållandena i simhallen. 


I Nykil säger den ansvarige för Anhörig 300, att hon inledningsvis har ägnat mycket tid 

åt att bygga upp kontakter med frivilligorganisationer och intresseföreningar, men det 

har varit svårt att få dem med sig. Röda korset arbetade t ex redan med eget anhörigstöd 

för närstående till personer över 65 år. Pensionärernas riksorganisation, PRO, hade inget 

intresse av att arbeta med anhörigstöd, trots många informationsträffar till flera hundra 

medlemmar. Inte heller kontakter med t ex Stroke-föreningen ledde till något utvecklat 

samarbete. De som man har haft bäst kontakt med är Missionskyrkan i Vikingstad och 

Elimförsamlingen i Nykil och svenska kyrkans diakoniverksamhet. ”De har visat intresse 

för arbete med anhöriga”, svarar den ansvarige, men ger inga direkta exempel på vad 

det långsiktigt, konkret har lett till. 


På Råd och Stöd har man försökt att starta en studiecirkel/samtalsgrupp för anhöriga 

med invandrarbakgrund och någon dagverksamhet i samarbete med Röda korset och 

SKS. Man kom så långt att man utsåg en lämplig lokal. Men samarbetet ledde aldrig till 

någon konkret verksamhet. En orsak var bl a att SKS ville ha 40 000 kronor i bidrag för 

att ställa upp med ledare. En annan var att Röda korset ville inrikta sig mot anhöriga 

som ger hjälp eller vård åt personer över 65 år, vilket inte är Råd och Stöds målgrupp. 

26


Det femte målet som Omsorgsnämnden har ställt upp är, ”att verksamheterna skall involvera 

intresseföreningar i arbetet”. 

På Kommun Rehab har man försökt samarbete med olika intresseföreningar, men bara 

Röda Korset har varit intresserade. Någon mer djupgående samverkan med dem har 

man emellertid inte utvecklat. 

Även på Centrala Stödenheten har man haft kontakt med olika frivilligorganisationer, 

men utan att ha utvecklat någon varaktig samverkan. Men man har däremot ”goda kontakter 

och samarbete” med lokala intresseföreningar som Förbundet utvecklingsstörda 

barn, ungdomar och vuxna (FUB) och Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och 

Ungdomar (RBU) samt med Handikappföreningarnas Samarbetsorgan (HSO). 

Även i Nykil har man försökt att utveckla ett samarbete frivilligorganisationer och intresseföreningar, 

men inte lyckats få någon med sig. Bäst kontakt har man haft med 

olika församlingar. Men det har inte lett till några bestående, konkreta insatser. 

Inte heller på Råd och Stöd har man lyckats i sina försök att samarbeta med frivillig- 

och intresseorganisationerna, då det gäller att bygga upp en varaktig verksamhet. 

3.6 Har enheterna endast nått ut till ”välmotiverade”? 

En fråga som väcktes i en tidigare studie om anhörigstöd i kommunen, då det gäller anhöriggrupper 

var: Når man endast dem som redan är motiverade? Eller når man även 

dem som från början inte är motiverade, men som kan övertygas att gå med i en grupp 

och som sedan upplever att formen är bra? 45 

A. Kommun Rehab 

I den interna utvärderingsrapporten på Kommun Rehab 46 , berättar författaren att skälen 

till att delta i en anhöriggrupp var väldigt olika. Kontakten som har lett till ett deltagande, 

har ofta gått via en distriktssköterska eller annan person i något sjuk- eller 

omsorgsyrke, men det är svårt att veta om och i så fall hur mycket ”övertalningsarbete” 

som ligger bakom. Men med tanke på det stora antal äldre, som vårdar en närstående så 

borde intresset vara större, konstaterar emellertid författaren och försöker ge en 

förklaring till varför det inte har varit det: 

Trots att rekryteringsarbetet har varit omfattande har det gett förhållandevis 

små resultat. Möjligtvis beror detta på, att det är svårt som anhörigvårdare 

att fråga efter något som man inte känner till. Onekligen spelar vårdgrannar, 

som t ex distriktssköterska och geriatriker en viktig roll i arbetet 

med att sprida information om det anhörigstöd som finns att tillgå. 47 

45 

Gustafson, Lars-Åke. (2000 s 42). 

46 

Normann, Margareta. (2001). 

47 

Ibid, s 8. 

27

De som har lett grupperna på Kommun Rehab hävdar trots allt, att man anser sig ha nått 

ut till andra än, bara väl motiverade deltagare. De berättar på följande sätt: 

Många har varit tveksamma inför gruppstart. Vi har lagt möda vid att ge 

en rättvis beskrivning. De som kommit efter ”övertalning” har varit 

mycket positiva… Vi har arbetat motivationshöjande och fått den effekt 

man kan förvänta sig. 

Samtidigt konstaterar personalen: 

Det är självklart så att de som själva äger motivationen, är de som bäst 

tillgodogör sig de insatser man gör. 

I de utvärderingar man har gjort bekräftar några av deltagarna just detta: 

Mycket lärorikt, nya stresshanteringsmetoder. Det var jättebra. Jag var så 

motiverad. Jag kunde ta det till mig. 

Samtidigt finns det personer som kommenterar att kursen gav mer än vad man hade förväntat 

sig: 

Jag kunde inte ana att det [avspänning och rörelser] var så bra. 

En av ledarna understryker att det inte är så lätt att vara motiverad att komma till en 

anhöriggrupp om man inte vet vad det innebär och vad den kan leda till. 

Frågan är således komplicerad. Å ena sidan så har man nått ut till c/a 165 personer. Ett 

antal av dessa har från början inte varit välmotiverade utan krävt viss ”övertalning” för 

att delta, påstår man från Kommun Rehab. Å andra sidan konstaterar man att antalet 

personer, som är i behov av det stöd som man erbjuder, sannolikt är mycket större än de 

165 som man har nått ut till. 48 

B. Centrala Stödenheten 

På centrala Stödenheten har man nått ut till 32 personer som har ett barn i åldern 1-19 år 

med någon form av handikapp eller svårighet. ”Relaterat till antal utskick (mellan 500- 

800 stycken 2 gånger om året) så har gensvaret varit lågt”, konstaterar personalen. Man 

tycker ändå att detta är ett naturligt resultat. En av personalen förklarar varför: 

Att ”tröghetsfaktorn” är stor hos människor i en påfrestande vardagssituation, 

ser jag som helt naturligt och det är ett genomgående problem i 

liknande verksamheter över hela landet, inte enbart inom projekt. 

Man resonerar vidare i termer av att det är lönlöst att försöka ”tvinga med” personer 

som ännu inte är motiverade. Den egna motivationen måste finnas för att man ska uppnå 

någon form av resultat, menar man: 

48 I Gustafson, Lars-Åke. (2000 s 42), d v s i den kartläggning som tidigare har gjorts av omsorgsutskottet 

i kommunen, uppskattar man att det finns mer 10 000 personer bara i åldrarna 45-80 år som ger vård eller 

hjälp åt en äldre närstående över 65 år i Linköping. Till detta kommer även andra åldrar både bland 

hjälpare och hjälpmottagare. Men graden av hjälp varierar och det är bara 30 % av de närstående i 

studien, som menar att man vill ha mer stöd. Detta innebär att Kommun Rehab har gjort en insats för 6 % 

av dessa, genom sina anhöriggrupper. 

28

Motivationen är oerhört viktig och är en del i den mentala beredskap som 

leder fram till att man tar ett sånt steg som att delta i en samtalsgrupp. Det 

kanske inte ens är önskvärt att alltför kraftigt försöka påverka den 

processen utifrån. Att delta i en samtalsgrupp kan vara både krävande och 

omvälvande på ett personligt och känslomässigt plan. Återigen: Förtroende 

och tid. Kvalitet och kontinuitet. 

De temakvällar som man har haft har emellertid varit ett bra tillfälle att i informera 

anhöriga om att anhöriggrupperna finns, tycker man. Men då det gäller att motivera nya 

personer att delta i anhöriggrupp/kurs så konstaterar personalen: 

Nöjda kunder är bästa reklamen... Så kontinuitet och kvalitet är lösningen, 

tror jag. 

Och de som har deltagit i grupperna påstås vara så positiva att de har velat fortsätta att 

träffas på egen hand i två fall av tre. 

C. Nykils servicehus 

Den ansvariga på Nykils servicehus berättar att anhöriggrupper inte har varit det stöd 

som man har efterfrågat i Vikingstad-Nykil. Trots omfattande informationskampanjer 

har man inte kunnat nå ut till fler än 5 personer i bygden. Därutöver har man fått kontakt 

med även 5 personer utifrån. Den ansvariga berättar i en delrapport sommaren 2001, att 

intresset för anhöriggrupper har varit lågt, få har varit motiverade och det heller inte gått 

så bra att motivera personer att delta. I Nykil har man haft svårt att motivera anhöriga 

att delat i anhöriggrupper. Istället har man efterfrågat andra insatser som t ex avlösning i 

hemmet, korttidsboende eller annat boende. 

D. Råd & Stöd 

På Råd och Stöd menar man att: ”Det har hänt via temakvällar eller telefonsamtal att 

brukare har blivit motiverade att ta kontakt med oss för enskilda samtal”. Det är 

emellertid oklart vilken motivation som har funnits från början. Man har trots allt, 

aktivt, redan har tagit en telefonkontakt eller beslutat sig för att gå på en temakvällen. 

Då det gäller anhöriggrupper har bara c/a 10 personer, av de 100-tal personer som man 

haft samtalsstöd med, efterfrågat stöd i form av anhöriggrupp. 

Sammanfattning: Har man bara nått ut till endast välmotiverade? 

Enheterna har lagt ner ett omfattande arbete på att sprida information om sina verksamheter 

och på att försöka rekrytera närstående till sina verksamheter. Ändå har man 

inte förmått att nå ut till så många som man hade önskat. De som har deltagit i anhöriggrupper 

och stödsamtal kunde ha varit betydligt fler, om gruppen som efterfrågar detta 

är avsevärt större. På Kommun Rehab och på Centrala stödenheten tycker personalen 

att det finns ett stort behov av grupperna. På Råd och Stöd och i Nykil har man haft 

svårare att kunna motivera anhöriggrupper som stödform. I Nykil har andra insatser som 

t ex avlösning i hemmet, korttidsboende eller annat boende istället efterfrågats. Men 

frågan är komplex och man kan utifrån denna studies resultat inte dra några säkra slutsatser. 

29

4. Enheternas syn på framtiden 

I detta avsnitt avslutats resultatredovisningen med att enheterna sammanfattar lite av sin 

verksamhet och hur man tänker sig framtiden för de närstående. 

A. Kommun Rehab – Effektivitet, professionalism och hög kompetens 

På Kommun Rehab bedömer personalen att de ”har analyserat målgruppens behov väl 

och utvecklat en kostnadseffektiv och verkningsfull metod”. Vidare att metoden ”präglas 

av professionalism och utförs med hög kompetens”. Personalen tror att det deras 

verksamhet bidrar till både bättre hälsa och ekonomiska vinster i samhället. Man har 

försökt att göra en del beräkningar på kostnader för omsorg, mat och boende som 

kommunen sparar på att en person vårdar en närstående hemma. Vidare gör kommunen 

besparingar på färdtjänst, hjälpmedel, rehabilitering och sjukvård, hävdar man. 

Under projekttiden har man nått ut till ca 165 personer. Även om man hade kunnat nå ut 

till fler så är personalen nöjd med resultatet. Några hinder och problem har varit: 

• att man har haft begränsade möjligheter att bedriva marknadsföring, 

• att man har saknat en permanent lokal. ”För tillfället är vi inhysta i ett ‘rivningshus’, 

vilket ger negativa signaler till våra deltagare, d v s de får en tydlig signal 

om att de inte är så viktiga”, säger personalen, 

• att många anhörigvårdare har en tung situation och undrar hur de ska orka en 

aktivitet till, 

• att många anhörigvårdare har problem med att bli avlösta i sin ”dygnet-runtuppgift” 

att många anhörigvårdare brister i tillit till den växelvård som erbjuds, 

så att man kan ”bli avlöst”. 

Personalen har också saknat stöd och entusiasm under hela projektets gång från beställaren 

på kommunen, säger de. Inte heller den egna ledningen var till en början särskilt 

entusiastisk till de idéer som de hade. Personalen förklarar: 

En tydlig positiv inställning från beställarkansliet hade varit en god hjälp. 

Ett uttalat stöd längs vägen hade gagnat verksamheten. Tveksamheter från 

beställaren har påverkat vår möjlighet att rekrytera deltagare till verksamheten. 

Ett exempel är frågetecken som vi haft kring marknadsföring. 

Hur intensiv skulle den vara, vad fick den kosta…etc… Hade vi inte haft 

så bra stöd som vi har av vår nuvarande chef, så hade vi aldrig orkat. 

Men det har redan påpekats att det istället har funnits ett intresse från andra kommuner i 

landet och att man har presenterat sin metod på en internationell anhörigkonferens i 

USA, då den uppfattas som ”en innovation med stort värde”, enligt personalen. 

Sammanfattningsvis understryker personalen på Kommun Rehab att det finns ett stort 

intresse hos närståendevårdare för den verksamhet som man bedriver. De berättar, med 

eftertryck, att de vill fortsätta sitt arbete med att motivera nya deltagare till nya kurser 

och att anordna repetitionskurser för dem som har deltagit en gång. Man framhåller 

också att även t ex anhöriga till personer boende på särskilt boende, har ett stort behov 

av stöd. Tillströmningen till grupperna ökar långsamt och man ställer frågan: ”Kanske 

är det tålamod, uthållighet och marknadsföring som behöver utvecklas hos utföraren?” 

30

B. Centrala Stödenheten – Många utvecklingsmöjligheter 

Personalen på Centrala Stödenheten betonar, att de anhöriga har viktiga kunskaper och 

erfarenheter om hur det är att ha ett barn med ett handikapp eller en svårighet. Inte 

sällan visar på både ”styrka och målmedvetenhet”. Detta är en unik kompetens som är 

viktig att ta var på, inte minst då det gäller nyblivna föräldrar till barn med ett funktionshinder, 

påpekar man. Det är således viktigt att de anhöriga i diskussioner inte bara reduceras 

till ”hjälpbehövande”, utan att man även inser att de har något viktigt att bidra 

med. Samtidigt hävdar personalen vidare, att de anhöriga dels inte ger sig in i projekt 

som inte leder till någonting meningsfullt och att de många gånger har svårt att på egen 

hand skapa och upprätthålla olika verksamheter, vilket gör att projekten kräver viss personal. 

De förklarar: 

Det finns en stor potential inom målgruppen, som dock är skör och som 

kan växla väldigt, beroende på ”dagsformen” (barnet kan plötsligt få ett 

försämrat hälsotillstånd; kräva akutinsatser eller behöva omfattande träning). 

Kontinuitet (fast personal) och tydlig struktur är en förutsättning för 

att kunna aktivera denna resurs. 

En utvecklingsmöjlighet då det gäller anhöriggrupper, kan vara att ledaren bara finns 

med de första träffarna, vilket man har prövat i Danmark. 

En annan utvecklingsmöjlighet är att man inrättar en s k Träffpunkt för föräldrar. I träffpunktens 

lokaler skulle man kunna samla forskningsresultat och annan information och 

kunskap om funktionshinder. Vidare skulle man t ex kunna anordna temakvällar med 

föreläsningar och utbildning samt information från offentliga verksamheter och olika 

handikappföreningar. Träffpunkten skulle också kunna stimulera till kontakter och 

sociala nätverk mellan anhöriga. Man skulle kunna ha en cafédel, bokutlåning, anslagstavla, 

pausrum för vila och möjlighet att övernatta för utmattade föräldrar, föreslår man. 

Träffpunkten och anhörigstödet där skulle kunna kombineras med ett s k Händelserike 

för barn och ungdomar. Detta skulle kunna bestå av ett motorik- och rörelserum, som 

också skulle kunna användas för avspänningsövningar eller samlingssal för föräldrar. 

Vidare skulle man kunna ha mindre pausrum, bubbelbadkar, massagebrits osv. I 

samband med detta skulle man också kunna ha en öppen förskola för att bryta föräldrars 

isolering. En av föräldrarna skriver i ett e-mail till Centrala Stödenheten: 

En annan förälder skriver: 

Min erfarenhet av [vanlig] öppna verksamheter har gett blandade känslor. 

Mina två stora barn har haft nytta och glädje av att komma iväg och leka 

och träffa andra barn, men med Emma [som har ett handikapp] har jag ofta 

känt mig utanför och lite ”udda”. Vissa dagar har vi fått vända i dörren så 

gruppen har blivit alltför stor… Jag har alltid känt att det skulle behövas 

en verksamhet för oss med funktionshindrade barn – en träffpunkt där man 

kan mötas med sina barn och inte minst ihop med syskonen. 

Tänk att få träffa andra mammor och pappor på en öppen förskola för barn 

med funktionshinder. Föräldrar som också oroar sig, barn som ser annorlunda 

ut, föräldrar som känner försäkringskassan och habiliteringen, ja alla 

våra vardagskontakter. I min fantasi ser jag hur vi skulle gråta tillsammans 

och skratta åt det som faktiskt är bra. Vi skulle trösta varandra, stötta och 

31

peppa. Vi skulle älta sorgen, bygga upp nya kontaktnät… Jag misstänker 

att ni sitter och tänker på pengarna det kostar. Men jag är övertygad om att 

det är en god investering att stötta handikappföräldrar. 

Idéerna har utvecklats på s k forumträffar, då man har fört en dialog med engagerade 

föräldrar. Tidigare i studien har det nämnts att en framställan om att få medel för att 

utveckla och föreverkliga tankarna har gjorts till både Barn- och ungdomsnämnden och 

Omsorgsnämnden 49 . Båda nämnderna har avslagit framställan. På enheten är man 

emellertid beredd att upp nya diskussioner. 

Sammanfattningsvis så understryker personalen, att anhörigstöd till föräldrar med ett 

barn som har ett handikapp eller en svårighet, verkligen är angeläget. Man är beredd att 

fortsätta det arbete som man redan har påbörjat med anhöriggrupper, som man tycker är 

en bra verksamhet. Samtidigt är man också aktivt intresserad att utveckla verksamheten 

för föräldrar till barn med ett handikapp eller en svårighet. 

C. Nykils servicehus – Även andra insatser än de i Anhörig 300 

I Nykil blev Anhörig 300 inte riktigt som det var tänkt från början. Den ansvariga arbetade 

först som arbetsterapeut då hon ”tog sig an” uppdraget att arbeta med projektet. 

Kort därefter fick hon tjänst som enhetschef, men skulle behålla del av tjänsten för 

insatser inom Anhörig 300. Hon menar att det var svårt att få tiden att räcka till båda 

uppdragen. Vidare var avsikten att man skulle inrikta sig mot anhöriga som vårdade 

närstående hemma i vanligt boende. Verksamheten kom, p g a av de behov som lokalt 

fanns, att istället främst att riktas mot anhöriga till dementa i särskilt boende och då mer 

i form av en utbildningsserie. Den ansvarige berättar vidare att det i Nykil inte alls är 

anhöriggrupper som efterfrågas. I en delrapport sommaren 2001 50 , skriver hon: 

Av de anhöriga som jag själv har varit i kontakt med, har bara en visat intresse 

av en anhöriggrupp. De övriga har önskat avlösning i hemmet, korttidsboende 

eller annat boende. Alla har varit i akut behov av hjälp. Jag har 

märkt stor okunskap om kommunens verksamhet och vilken möjlighet till 

hjälp som finns. Många uttrycker att man inte vet vem man ska vända sig 

till, andra har haft alltför många kontakter utan att få hjälp. Min erfarenhet 

är att de flesta söker hjälp alltför sent. På små orter, som Vikingstad och 

Nykil är det svårt att bilda anhöriggrupper; alla känner alla och man vill 

slå vakt om sin integritet. 

Den ansvarige i Nykil, framför på samma sätt som personalen på Kommun Rehab, kritik 

mot dem som beställde och ansvarade för projektet på ledningsnivå, såväl inom 

kommunen som inom den lokala utförarorganisationen Attendo Care AB. Hon säger: 

Starten kändes svår, jag saknade en projektledare och samordnare. 

Informationen som jag har fått har varit mycket bristfällig och jag saknade 

stöd både från kommunen och från min egen ledning. Under hösten 2000 

fick jag kontakt med Östsam och länssamordnare Lena Samuelsson. Hon 

har sedan varit ett stort stöd. De konferenser och nätverksträffar som jag 

har deltagit i har varit en stor inspirationskälla. 

49 Centrala Stödenheten (2002). 


32

Den ansvariga för projektet anser att en del av det som hon har gjort, ligger naturligt i 

verksamhetschefens ansvarsområde och att man som enhetschef borde få mer utbildning 

i anhörigstöd. Okunnigheten bland anhöriga om vart man ska vända sig är stor och den 

telefonservicen för äldrefrågor som man har inrättat i Linköping, är ett bra initiativ som 

bör finnas kvar. Vidare så bör stödet till personer som är anhöriga till dementa utvecklas. 

Här finns ett stort ”dolt” behov, med mycket kunskapsluckor om demens hos 

anhöriga, men även hos personal och chefer, menar den ansvarige. 

Sammanfattningsvis anser den ansvarige att någon form av gruppverksamhet för anhöriga, 

bör finnas kvar i kommunen, men i Nykil-Vikingstad är det fel stödform och den 

bör därför utvecklas på någon annan enhet. Istället har anhöriga i Nykil-Vikingstad 

efterfrågat andra insatser som t ex avlösning i hemmet, korttidsboende eller annat 

boende. 

D. Råd och Stöd – Fortsatt samtalsstöd och nya insatser 

Personalen på Råd och Stöd säger att Anhörig 300 har bidragit till högre tillfredsställelse 

i arbetet hos dem som har arbetat i projektet. Det har också gett dem kunskaper 

om en ny grupp människor med behov av stöd. Vidare har det gett flera nya kontakter 

med andra verksamheter och att man har haft gemensamma utbildningar inom projektet, 

även i regionalt. 

Man tycker att de enskilda samtalskontakterna som man har haft, i många fall har varit 

mycket bra, men i andra fall har det också hänt att den anhörige inte har kommit vid 

återbesökstider. Då den anhörige ger hjälp eller vård åt någon med längre sjukdom kan 

det vara svårare, att få anhöriga att förändra ett invant tänkande och förhållningssätt, 

konstaterar man. I några sådana fall har det hänt att den anhörige har varit mindre nöjd. 

Man konstaterar vidare att man har haft beredskap för att kunna ha tagit emot flera för 

stödsamtal. Man förklarar: 

Det är svårt att nå anhöriga... Det har varit svårt att greppa en så stor 

målgrupp. Behovet är stort tror vi, men gruppen är svår att informera. Det 

tar lång tid att arbeta in medvetenheten av denna typ av verksamhet... 

Anhörigstödsarbete har en lång startsträcka. 

Personalen framhåller att anhöriga är vana ”att arbeta i det tysta” i hemmet och att 

någon samordnad insats inte finns för anhöriga. 

De temakvällar, som man har anordnat har samlat ungefär 450 besökare, uppskattar 

man. Många har återkommit vid våra temakvällar, förklarar personalen. Trots många 

besökare, så tycker man att man ”kunde ha haft ännu fler besökare även på temakvällarna”. 

En annan erfarenhet är att efterfrågan på gruppverksamhet inte har varit så stor för 

personer som är anhöriga till någon med ett funktionshinder i åldern 19 - 64 år. 

En ny verksamhet som personalen efterlyser, är en central träffpunkt för anhörigvårdare 

för hela kommunen, ”dit anhöriga kan komma med sina problem och svårigheter och få 

information om vart de skall vända sig om exempelvis samtal och avlastning och 

boendeformer”. ”Det kan även finnas utrymme för frivilligarbetare för att stötta anhöriga 

i grupp och genom att t ex ordna en caféverksamhet”, föreslår man vidare. Det är 

tankar som sammanfaller med de som finns på Centrala Stödenheten. 

33

Ett problem som man har upplevt under projektet är att landstingets personal inte har 

varit så bra på att informera om att stödverksamheten inom Anhörig 300. ”Landstingets 

information om anhörigstöd har fungerat dåligt”, konstaterar man helt enkelt och man 

tror att vårdpersonal inom både öppen- som slutenvård, skulle behöva ha mer utbildning 

om anhörigstöd. Personalen är också kritisk till ledning för projektet i initialskedet, på 

samma sätt som personalen Kommun Rehab och Nykil: 

Från början av projektet var projektledningsfunktionen minimal men blev 

bättre under andra halvan av projektet. 

Sammanfattningsvis så understryker personalen att man har fått många nya erfarenheter 

genom Anhörig 300. Och trots att man tycker att det är svårt att nå målgruppen, 

vill man fortsätta att arbeta med anhörigstöd och se att det även på något sätt utvecklas 

även nya stödformer. 

Sammanfattning av framtidsutsikter och utvecklingsmöjligheter 

Under projektets gång har det funnits en del problem, trots stora försök, att sprida information 

och att nå ut till anhöriga. 

På Kommun Rehab är man emellertid mycket nöjd med sina anhöriggrupper och tycker 

att man trots allt har nått ut till många närstående. Man vill fortsätta med den verksamheten. 

På Centrala Stödenheten vill man fortsätta med sin gruppverksamhet och sina temakvällar, 

men man är också beredd att utveckla nya stödformer som t ex en träffpunkt för 

närstående, för kunskapsspridning och social kontakt, ett ”händelserike” för barn- och 

ungdomar i samband med detta och en öppen förskola. 

På Råd och Stöd vill man fortsätta med stödsamtal och temakvällar, men tycker också 

att det är viktigt att utveckla stödformerna i linje med vad Centrala Stödenheten föreslår. 

I Nykil har man erfarit att anhöriggrupper inte är det man i första hand efterfrågar på 

landsbygden. Istället har man stött på helt andra behov som avlösning i hemmet, korttidsboende 

eller annat boende. Vidare att anhöriga till personer med demens behöver 

ytterligare stöd. Man understryker också att kommunens telefonlinje för äldrefrågor är 

väldigt betydelsefull. Man anser sig inte idag ha möjlighet att arbeta vidare med annan 

stödverksamhet till närstående, än vad som normalt bör ingå i arbetet på ett servicehus 

t ex som enhetschef. 

34

5. Diskussion 

I detta kapitel diskuteras resultatet i projektet Anhörig 300 och i någon mån vilket annat 

stöd till närstående, som man kan utveckla i Linköping, om man så önskar. 

5.1 Konkreta stödinsatser 

Omfattning av Anhörig 300 

De fyra enheter i Linköpings kommun som har bedrivit verksamhet inom Anhörig 300 

har inte blivit uppmanade att föra statistik över sina aktiviteter. I viss mån har man gjort 

detta ändå och i viss mån har man kunnat uppskatta kvantiteten av insatser. Utifrån dessa 

förutsättningar sammanfatta nedan, hur omfattande projektet har varit. 

Tabell 6 Statistik över aktiviteter på alla fyra enheterna. 

Aktivitet på samtliga enheter Antal 

Antal 

aktiviteter/träffar anhöriga 

32 anhöriggrupper/utbildningsserier 320 c/a 205 

Rena stödsamtal, där det har bedrivits 

gruppverksamhet (gruppdeltagare och även 

andra personer) 

Över 200 

Samtal före och efter en gruppverksamhet 

(planering-utvärdering). 

Över 300 

Hembesök 37 

Rena stödsamtal på Råd och Stöd 400 c/a 100 

Temakvällar 22 c/a 700 

Telefonsamtal stöd-råd-hänvisning (statistiken 

ofullständig) 

Mer än 800 

Forumgrupper 3 c/a 22 

Enligt de uppgifter, som man har lämnat, så skall de fyra enheterna tillsammans ha haft 

verksamheter, i en eller annan form, för över 1000 närstående. Men flera av dem som 

har deltagit på temakvällarna kan vara samma personer som har återkommit. Så siffran 

är sannolikt lägre. 51 

Måluppfyllelse för konkreta stödinsatser 

Samtliga enheter anser själva att man har uppfyllt de mål i projektet som handlar om: 

• att stimulera till processer i syfte att öka förmågan att hantera påfrestningar, 

• att stimulera till processer i syfte att öka förmågan att värdera om de problem 

som uppkommer kan påverkas eller ej, 

• att informera om, erbjuda och förmedla befintliga stödinsatser för anhöriga 

såsom exempelvis avlösning, psykosocialt stöd, krishjälp. 

Således menar personalen på samtliga, att deras insatser i Anhörig 3000, har ökat förmågan 

hos närstående att hantera påfrestningar. Vidare att anhöriga bättre kan värdera 

om de problem som uppkommer kan påverkas eller inte. De konkreta stödinsatsernas 

51 De två sista meningarna har lagts till i denna upplaga. 

35

innehåll, omfång och djup varierar emellertid både mellan enheterna och mellan olika 

insatser på en och samma enhet (se kapitel 3). I diskussioner om fortsatt satsning på anhörigstöd 

måste varje enhets utbud och insatser studeras för sig (se kapitel 3 och 4). 

De interna utvärderingar som har gjorts i anhöriggrupperna signalerar ett gott resultat, 

då det gäller att bryta ensamheten, att få träffa andra i samma situation och därmed bättre 

kunna hantera påfrestningar och förändra tänkesätt. Vad gäller enskilda stödsamtalen 

har de fungerat från att vara en mer vägledande funktion, till ett mer personligt samtalsstöd 

och vissa fall en ren krislösning, enligt utföraren. De syftar, generellt sett, inte 

alltid till att förändra tänkesätt på djupet, på samma sätt som anhöriggrupperna. De kan 

ha bestått av allt från ett enskilt vägledningssamtal, till en lite längre samtalsserie. Stödsamtalen, 

har inte utvärderats av verksamheterna. Få personer som har kommit på stödsamtal 

har kunnat motiveras till att gå med i en anhöriggrupp. 

Samtliga enheter förefaller ha haft en hög ambitionsnivå och har lagt ner stora resurser 

på information om projektet. Trots att många har deltagit i någon aktivitet, så är det 

inte så många som man hade hoppats på. En slutats är att verksamheterna emellertid 

har nått en hel del närstående och att insatserna förefaller ha betytt mycket för dem som 

har deltagit. 

Det förefaller också som om det är andra anhöriga som har kommit på stödsamtal, än 

som har deltagit i en anhöriggrupp. Därav finns det anledning att anta att de olika stödformerna 

passar olika människor i olika situationer. Således förefaller de olika stödformerna 

komplettera varandra. 

5.2 Har Omsorgsnämndens kunskap ökat? 

Det fjärde målet, som Omsorgsnämnden har ställt upp är: 

• att verksamheternas insatser skall öka kunskapen för Omsorgsnämnden om anhörigas 

behov av alternativt stöd som kommun och landsting kan beakta i sin 

planering. 

Samtliga enheter berättar att projektet på olika sätt har ökat den egna kunskapen om hur 

situationen för anhöriga kan se ut. En del av denna kunskap har man i text förmedlat till 

Omsorgsnämnden. Vidare har Råd och Stöd, Centrala Stödenheten och Kommun Rehab 

muntligen informerat om sina erfarenheter på ett sammanträde i november 2001. 

På Centrala Stödenheten har man gjort en framställan om att få permanenta och att även 

utveckla verksamheten gentemot anhöriga i form av en träffpunkt och ett s k ”Händelserike”. 

Skrivelsen har behandlats i både Omsorgsnämnden och i Barn- och ungdomsnämnden, 

men avslogs på olika höstsammanträden 2002. 

På Kommun Rehab berättar att de har utvecklat en metod för anhöriggrupper, som har 

mött intresse både nationellt och även i någon mån internationellt. Men de är kritiska till 

att man inte har tagit emot deras erfarenheter på Omsorgsnämndens kansli med den entusiasm 

som de hade önskat sig. 

I Nykil har man upptäckt stora kunskapsluckor om demens, bland såväl anhöriga som 

personal och chefer i olika verksamheter. Vidare att det finns ett mycket stort behov av 

stöd till denna anhöriggrupp. En annan erfarenhet är att närstående har efterfrågat andra 

36

stödinsatser, än de anhöriggrupper och den utbildningsserie, som man har erbjudit. 

Exempel på stödinsatser som har efterfrågats är avlastning, korttidsboende och särskilt 

boende. Man vill även framhålla att försöket med en telefonlinjen i kommunen för 

äldrefrågor, är mycket uppskattat och fyller en viktig funktion. 

En slutsats är att Omsorgsnämnden i viss utsträckning, har fått avrapporteringar från 

de olika projekten och därmed möjlighet att ta till sig ny kunskap. Även föreliggande 

rapport utgör ett viktigt kunskapsdokument om erfarenheter i Anhörig 300. 

5.3 Har intresseorganisationerna involverats? 

Det femte målet som Omsorgsnämnden har ställt upp är: 

• att verksamheterna skall involvera intresseföreningar i arbetet. 

Samtliga enheter har försökt att involvera såväl olika frivilligorganisationer som intresseföreningar 

i arbetet med stöd till närstående. Samarbetet har till en början gått bra, 

men oftast inte lett till så mycket konkreta stödinsatser. Bland frivilligorganisationerna 

är det främst Röda Korset som har visat intresse, men då till anhöriga som ger hjälp åt 

personer över 65 år. Någon mer djupgående samverkan har emellertid inte utvecklats. 

På Centrala Stödenheten har man utvecklat, vad man betraktar som ”goda kontakter och 

ett gott samarbete” med lokala intresseföreningar som Förbundet utvecklingsstörda 

barn, ungdomar och vuxna (FUB) och Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och 

Ungdomar (RBU) samt med Handikappföreningarnas Samarbetsorgan (HSO). 

En slutsats är således att många kontakter har tagits med olika frivilligorganisationer 

och många försök att samarbeta har gjorts. Detta har emellertid inte lett till ett 

långvarigt samarbete runt ett konkret anhörigstöd. En annan slutsats är att det förefaller 

som om en av enheterna (Centrala Stödenheten) har lyckats involvera intresseföreningar 

i sitt ordinarie arbete på ett, i någon mening, mer djupgående sett. 

5.4 Har man nått andra än bara de välmotiverade? 

En fråga är om man har lyckats nå ut till och kunnat motivera andra att delta, än bara de 

som redan från början är välmotiverade. 

På Kommun Rehab tycker man att man har lyckats motivera ”icke-motiverade anhöriga” 

att delta i de anhöriggrupper som man har. Man är övertygad om att grupperna kan 

ge goda resultat för de flesta närstående. Eftersom de flesta inte känner till innehållet 

och resultaten, behöver följaktligen många anhöriga motiveras lite extra, även i framtiden, 

menar man. Nöjda deltagare som sprider information till andra betraktas som 

viktigt, då det gäller marknadsföring. 

Personalen på Centrala Stödenheten säger att man har lyckats motivera vissa ”tveksamma 

anhöriga” att delta, men man är tveksam till om man ska ”övertala” personer. Istället 

bör deltagande bygga på inre motivation, för att man ska kunna tillgodogöra sig innehållet, 

anser personalen. På Råd och Stöd säger man att bara 10 personer av 100 

anhöriga, som har varit på stödsamtal, har kunnat motiveras att delta i en anhöriggrupp. 

I Nykil har man erfarit att helt andra stödformer, än de erbjudna har efterfrågats. 

37

Det går inte utifrån empirin i denna studie, att svara på vilka grupper som man har nått 

och vilka man har missat. Personer som har deltagit i en viss verksamhet, t ex i en 

anhöriggrupp förefaller ha valt att delta i en sådan, medan de som t ex har haft önskemål 

om enskilt samtal på Råd och Stöd har valt detta. Sedan har ”överströmningen” 

mellan verksamheterna inte varit särskilt stor. Det är en tvistefråga om det ” i större 

omfattning” går eller ens är önskvärt, att ”övertala” närstående att delta i andra stödformer, 

än vad de själva anser sig behöva. Det har istället konstaterats att de olika 

stödformer i Anhörig 300, istället kompletterar varandra. 

5.5 Vad ska man satsa på för stöd i Linköping 2003? 

I Socialstyrelsens slutrapport för Anhörig 300, menar författarna att det är viktigt, att i 

diskussioner om anhörigstöd inte tappa bort helhetssynen på vård och omsorg i samhället. 

De skriver på följande sätt om stödet till anhöriga, som ger hjälp och vård till äldre: 

Här är det angeläget att varna för att betrakta stödet till anhöriga som en 

fråga skild från utvecklingen av vården och omsorgen i sin helhet. Utan 

tvekan utgör offentlig äldreomsorg med god täckning och hög kvalitet, det 

allra bästa stödet till anhöriga. Omvänt innebär varje nedlagd dagverksamhet, 

inskränkningar i hemtjänsten eller att man inte bygger ut äldreboendet, 

att anhöriga får axla ett större ansvar och en tyngre börda. Därför 

är det av central betydelse att satsningen på ett utvecklat stöd till anhöriga 

innefattar att den traditionella verksamheten byggs ut. 52 

Hur ser det då ut i Linköping? I den kartläggning av denna anhöriggrupps situation, som 

gjordes av omsorgsutskottet år 2000 53 framgår det att anhöriga främst efterfrågar en 

kontaktperson som kan hänvisa rätt respektive en stödperson att samtala med (punkt 1 i 

tabell 7 nedan). En kontaktperson har i viss mån tillkommit i Linköping, genom försöksverksamheten 

med en telefonlinje för äldrefrågor. En stödperson att samtala med 

har erbjudits Råd och Stöd inom Anhörig 300-projektet. Det är viktigt att fortsätta att 

satsa på dessa två verksamheter om man vill svara mot de önskemål, som medborgarna 

uttryckte i studien år 2000. 

Därefter efterfrågade de anhöriga en servicelägenhet till den som man hjälpte/vårdade. 

Vidare dagverksamhet och hjälp att anpassa hemmet. Därefter kom informationsträffar, 

d v s en stödform som har ingått i Anhörig 300 och som har haft många ”besökare”. 

Detta är en verksamhet, som kan anpassas efter aktuella behov och önskemål och som 

är svår att ”helt välja bort” om man vill sprida kunskap och skapa kontaktlänkar. 

Sedan kom avlösning i hemmet och ekonomiskt stöd. Det förra erbjuds i Linköping. Det 

senare kan man inte nyansöka om längre. 

I Anhörig 300, så efterfrågades även avlastning, korttidsboende och särskilt boende av 

de närstående och det konstaterades att kunskapen om demens är låg. Det förefaller inte 

vara en klok metod, att försöka få dessa anhöriga att gå på t ex stödsamtal, delta i en 

anhöriggrupp istället för att ordna avlastning, boende och utbildning i demens. 

Då det gäller anhöriggrupper, så efterfrågades de först på åttondeplats av de alternativ 

som gavs år 2000. Detta är den stödform som man har satsat mest på inom Anhörig 300. 

52 Socialstyrelsen. (2002, s 54). 


38

Även om denna insats kommer långt ner på ”önskelistan” år 2000, förefaller man ha 

nått goda resultat med denna verksamhet i Linköping under Anhörig 300. Kanske 

saknas kunskap bland anhörig om vad en anhöriggrupp kan ge? Det är viktigt att 

fortsätta att satsa på anhöriggrupper, om man försöka bryta ensamhet, skapa sociala 

nätverk, och ge närstående bättre resurser att kunna motverka stress och ohälsa. 

Nästan lika vanligt önskemål i studien år 2000, som att kunna delta i en anhöriggrupp, 

var önskemål om att få regelbunden tillgång till en vårdplats (korttidsvård/växelvård), 

d v s det som bl a efterfrågas i Nykil i föreliggande studie. I Socialstyrelsens rapport om 

Anhörig 300, skriver författarna att ”stöd till anhöriga innefattar att den traditionella 

verksamheten byggs ut”. Inte minst intressant är det starka önskemålet i Linköping år 

2000, om servicelägenhet. Kanske förväntar sig anhöriga att det följer fler insatser och 

en högre grad av vård, omsorg och trygghet, än vad det gör? Kanske handlar mycket 

anhörigstöd för många, om att det finns en god traditionell verksamhet? 

En slutsats är att både traditionella och nya stödformer bör utvecklas parallellt med 

varandra om man har för avsikt att bygga upp ett så ”heltäckande anhörigstöd som 

möjligt”, med olika stödformer för olika personer med olika behov. Anhörig 300:s 

metoder ersätter således inte andra insatser utan kompletterar dessa. 

Tabell 7 Stöd till närstående – Önskemål och utvecklingsmöjligheter i Linköping 

(# =Fakta har ej kunnat tas fram i denna studie.) 

Stödform till närstående till Fick Önske- Jfr Möjlig fortsättning Kan ses över/ 

personer över 65 år i 

mål med efter Anhörig 300 Annan åtgärd 

Linköping 

2000 2000 riket 

gjord 

1. Kontaktperson/stödsamtal 9 % 32 % Lika √ Råd och Stöd/CSE/ Telefonlinje 

Kommun Rehab 

2. Servicelägenhet # 26 % # 

# Kan ses över 

3. Dagverksamhet 4 % 25 % Under # Kan ses över 

4. Hjälp att anpassa hemmet 3 % 22 % # # Kan ses över 

5. Informationsträffar, 2 % 17 % # √ Råd och Stöd/CSE 

seminarier 

Kommun Rehab 

6. Avlösning i hemmet. 9 % 16 % # # Kan ses över 

7. Ekonomiskt stöd 54 0 % 15 % Under # Kan ses över 

8. Anhöriggrupp 2 % 13 % Lika √ CSE/Kommun Rehab 

9. Vårdplats, regelbundenhet 4 % 12% Lika # Kan ses över 

10. Frivillig-/intresseorg. # # ? # Kan ses över 

11. Träffpunkt/Händelserike # # ? Nytt förslag Kan ses över 

12. Öppen förskola # # # Nytt förslag Kan ses över 

Linköpings kommun står nu inför att ta beslut om hur anhörigstödet skall kunna permanentas, 

som en ordinär verksamhet. I tabellen har de stödformer som ingår i Anhörig 

300 bockats för som ”möjliga, fortsatta insatser”. Andra har markerats med ”kan ses 

över”. I Socialstyrelsens i rapporten Anhörig 300 – slutrapport 55 , skriver författarna: 

Satsningen på att utveckla anhörigstöd har varit positiv och det är viktigt 

att bygga vidare på och förstärka denna process. Kanske kan man här tala 

om ”framgångens dilemma”, d v s när nu anhöriga och deras insatser har 

54 

Anställning som anhörigvårdare/bidrag hade upphört år 2000, även om några ”släpade efter” i systemet. 

55 

Socialstyrelsen. (2002). 

39

5.6 Slutord 

blivit mer synliggjorda, ökar också kraven och förväntningarna på att få 

hjälp… Ett fortsatt arbete med att bygga ut anhörigstödet förväntas i 

kommunerna, inom ramen för den nationella handlingsplanen för utveckling 

av hälso- och sjukvården. 56 

Tre av de enheter som har bedrivit verksamhet inom Anhörig 300, vill fortsätta sitt 

arbete med anhörigstöd och minst en av dessa har långtgående planer för hur man kan 

utveckla stödet. I kapitel 3 redovisas vad enheterna har gjort för att försöka leva upp till 

de mål och de förväntningar som har ställts på dem under projektets gång. I kapitel 4 

redovisas olika idéer, förväntningar och utvecklingsmöjligheter inför framtiden. I detta 

kapitel vidgas diskussionen till att handla om även annat stöd till anhöriga. 

Föreliggande rapport lämnas nu över till Omsorgsnämnden, som underlag för fortsatta 

diskussioner om vilket stöd till närstående man vill satsa på i framtiden och hur detta 

stöd i så fall kan finansieras. Omsorgsutskottet önskar också att studien även distribueras 

vidare till andra berörda instanser, som t ex Barn- och ungdomsnämnden. 

56 Ibid s 55. 

40

Referenser 

Källmaterial 

Barn- och ungdomsnämndens sammanträdesprotokoll. (2002). Daterat 2002-09-12, sida 230. § 184. Dnr 

Bou 2002.0216. Träffpunkt Händelserike mm. Linköpings kommun. 

Centrala Stödenheten (2002). Förslag till fortsatt anhörigstöd. Skrivelse till Barn- och ungdomsnämnden 

och Omsorgsnämnden, daterad 2002-05-13. Författad av Elisabeth Magnusson. Linköpings 

kommun. 

Omsorgsnämndens handlingar. (2001:1). Anhörig 300. Daterat 2001-06-08. Dnr On 98.02.13. Författare: 

ej angiven, på Råd & Stöd. Linköpings kommun. 

Omsorgsnämndens handlingar. (2001:2). Utvärdering av projekt Anhörig 300. Daterat 2001-06-25. Dnr 

On 98.02.13. Författare: Monica Andersson, på Attendo Care. Linköpings kommun. 

Omsorgsnämndens handlingar. (2001:3). Anhörigstöd inom projektet Anhörig 300. Daterat 2001-08-27. 

Dnr: On 98.02.13. Författare ej angiven, på Kommun Rehab. Linköpings kommun.. 

Omsorgsnämndens handlingar. (2001:4). Delrapport Anhörig 300. Daterat 2001-11-02. Dnr On 98.02.13. 

Författad av Eva Svensson. Omsorgsnämnden. Linköpings kommun. 

Omsorgsnämndens handlingar. (2002). Slutrapport för Anhörig 300 i Linköpings kommun. Daterad 2002- 

01-17. Dnr On 98.02.13. Författare: Eva Svensson. 

Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll. (1999:1). Daterat 1999-02-18. Sida 55. §40. Dnr On 98.0213. 

Handlingsplan för utveckling av anhörigstöd. Planen är daterad 1999-02-10. Författare: Anders 

Peterson på Omsorgsnämndens kansli efter samråd med personal på resultatenheten 

Kommun Rehab. Linköpings kommun. 

Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll. (1999:2). Daterat 1999-06-17. Sida 238. §187. Dnr On 

98.0213. Genomförande av handlingsplan för utveckling av anhörigstöd. Linköpings kommun. 

Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll. (2001). Daterat 2001-08-16, sida 190. § 153. Dnr On 

2001.0075. Förslag till inrättande av en telefon/telefonnummer, bemannad med en funktion 

med uppgift att svara för en samlad information, råd och stöd i alla frågor som rör 

äldreomsorgens insatser till äldre. Linköpings kommun. 

Omsorgsnämndens sammanträdesprotokoll. (2002). Daterat 2002-11-21, sida 329. § 253. Dnr On 

1998.0213. Framställan från Centrala stödenheten. Linköpings kommun. 

Regeringens proposition 1997/98:113. 

Socialstyrelsens meddelandeblad Nr 2/99. 

Litteratur 

Cullberg, Johan. (1992). Dynamisk psykiatri. Natur och kultur. Arlöv. 

Dropsy, Jacques. (1998). Leva i sin kropp: kroppsuttryck och mänsklig kontakt. Natur och kultur. 

Stockholm. 

Dropsy, Jacques. (1997). Den harmoniska kroppen. Natur och kultur. Stockholm. 

Gustafson, Lars-Åke. (2000:1). Kommunalt stöd till äldres närstående. – En litteraturöversikt och en 

kommunal jämförelse mellan Linköping och övriga landet. Omsorgsutskottet. Linköpings 

kommun. 

41

Gustafson, Lars-Åke. (2000:2). Hjälp, vård och omsorg till äldre närstående – En enkätundersökning 

riktad till 4000 personer i Linköpings kommun. Omsorgsutskottet. Linköpings kommun. 

Gustafson, Lars-Åke. (2001:1). Samhällets stöd vid psykisk sjukdom – En beskrivning av landstingets och 

kommunens samlade hjälp- och stödinsatser till psykiskt sjuka och personer med psykiskt 

funktionshinder samt deras närstående. Delrapport 1. Omsorgsutskottet. Linköpings kommun. 

Gustafson, Lars-Åke. (2001:2). IFS och RSMH – En presentation av personer med psykiskt 

funktionshinders och deras närståendes organisering i Linköping samt deras syn på samhällets 

stöd. Delrapport 2. Omsorgsutskottet. Linköpings kommun. 

Gustafson, Lars-Åke. (2002:1) Frågestunder om psykiskt funktionshinder – Sammanställning av 3 

frågestunder i Linköpings kommun riktad till personer med ett psykiskt funktionshinder och 

deras närstående, samt personal i olika verksamheter. 

Gustafson, Lars-Åke. (2002:2). Mellan hopp och förtvivlan – Intervjuer med 6 närstående till personer 

med psykiskt funktionshinder. Delrapport 3. Omsorgsutskottet. Linköpings kommun. 

Lundvik Gyllensten, Amanda. (2001). Basic body awareness therapy : assessment, treatment and 

interaction. Lunds universitet. 

Mattsson, Monica. (1998). Body awareness: applications in physiotherapy. Umeå universitet. 

Normann, Margareta. (2001). Stresshantering för anhöriga. Utvärdering av gruppverksamhet i kommun 

Rehab. Delprojekt Anhörig 300. Kommun Rehab. Produktion Omsorg. Linköpings kommun. 

Roxendal, Gertrud (1987). Ett helhetsperspektiv – sjukgymnastik inför framtiden. Studentlitteratur. Lund. 

Roxendal, Gertrud. (1995). Red. Sivik T. Psykosomatisk medicin, kap. 12. Studentlitteratur. Lund. 

Rudberg, Birgitta. (1995). Aktiv avspänning. Natur och kultur. Borås. 

Socialstyrelsen. (1998:1). Att utveckla anhörigsstöd. SoS-rapport 1998:9. Författare: Kjerstin Genell 

Andrén och Lennarth Johansson. 

Socialstyrelsen. (1998:2). Stöd till äldres anhöriga – En nationell kartläggning. Äldreuppdraget 98:1. 

Författare: Lena Dahlberg. 

Socialstyrelsen. (2002). Anhörig 300 – Slutrapport. Författare: Britt Almberg & Sigbrit Holmberg. 

42

Bilaga 1 

Några erfarenheter av Anhörig 300 – som 

projekt 

De olika enheterna har lämnat olika synpunkter och utvecklingsmöjligheter på arbetet 

med Anhörig 300 som projekt. Även erfarenheter under utvärderingen har gjorts. Dessa 

erfarenheter kan sammanfattas i följande punkter: 

• att frågan om vad som ska utvärderas och på vilket sätt måste tas med redan i 

början av ett projekt, d v a en utvärderare måste lägga upp en utvärderingsplan, 

för att man skall kunna följa upp förväntningar och erfarenheter under projektets 

gång. Det går inte att ”leta reda på ” deltagare ett eller flera år efter att man har 

deltagit i en verksamhet och ställa frågor om vad man förväntade sig av en den 

och hur man upplevde den, 

• att en projektledning är tydlig och informerar om vad som förväntas, vilka förutsättningar 

som finns och som ”håller ihop” och leder projektet under hela dess 

gång, inte minst i starten, 

• att ändamålsenliga lokaler för projektets verksamhet tas fram redan vid starten, 

• att olika förutsättningar för att projektet skall lyckas diskuteras i ett tidigt skede, 

t ex hur avlösningen för anhöriga skall gå till, så att de kan delta i en anhöriggrupp, 

• att de aktörer som deltar i ett projekt upplever att man bemöts positivt och får 

stöd av den som har beställt projektet, 

• att beställaren har en strategi för hur en eventuell utveckling/fortsättning skall 

finansieras om man vill att utvecklingsmöjligheter skall tas fram under ett 

projekt, så att man inte ger felaktiga signaler och orealistiska förväntningar, 

• att beställaren i god tid, är tydlig huruvida en fortsättning eller utveckling av ett 

projekt skall ske eller inte, så att verksamheten kan planera för detta, alternativt 

inrikta sina resurser på andra arbetsuppgifter, så att inte oro, frustration och 

irritation uppstår i verksamheten över otydliga signaler. 

43

Bilaga 2 

Frågeområden vid utvärdering av Anhörig 

300 

1. Hur var det tänkt? Vad ska utvärderas? 

2. Hur blev det? 

Målen 

Har man uppnått målen i någon mening? 

På vilket vis? 

Fanns det andra mål hos utförarna? 

Har man i så fall uppnått dessa? 

Har man uppnått andra, från början icke avsedda effekter? 

Metoder 

Har man använt de metoder som avsågs? 

Har man använt någon annan metod? 

Vad har varit framgångsrikt respektive mindre framgångsrikt? 

Vilka erfarenheter har man gjort och vilka slutsatser har man dragit? 

Resultat 

Hur många brukare har man nått ut till? 

Har man nått ut till bara väl motiverade eller har man kunnat motivera brukare att ta 

emot stöd? 

Vad säger de som har deltagit om det stöd som de har fått? 

Vad har det betytt för dem? 

Vilka slutsatser kan man dra av hela projektet? 

Finns det utvecklingspotentialer i framtiden? 

Skall man arbeta vidare med något? 

44

2002 Anhörig 300 - Linköpings kommun

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

2002 Anhörig 300 - Linköpings kommun

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?