FORSKNING BILDNING UTBILDNING Många ... - Malmö högskola

mah.se

FORSKNING BILDNING UTBILDNING Många ... - Malmö högskola

Praktik & Teori 02:2006 En tidskrift från Malmö högskola

Många faktorer avgör forskarens

viktigaste val

Tema:

Forskningsfi nansieringen – ett år

efter propositionen

Porträttet:

”Jag är inte nyfi ken,

men jag vill veta allt”

FORSKNING

BILDNING

UTBILDNING


Redaktör: Sanna Camitz

Ansvarig utgivare: Maud Larsen

Grafi sk form: Helena Wallin och Åse Ekström från Konst, kultur

och kommunikation vid Malmö högskola

Grafi sk produktion: Anneli Frannung, Holmbergs i Malmö AB

Foton: Gisela Svedberg: sidorna 4, 14, 17, 18, 22, 34, 40, 44, 50,

53, 56, 58, 61 (i bildbakgrunden på sidan 61 fi nns examensarbete

av Daniel Nüüd, Medie- och kommunikationsvetenskap) samt

omslagsbild. Petra Francke: sidan 36.

Tryck: Holmbergs i Malmö AB

ISSN: 1104-6570

Praktik och teori ges ut av Malmö högskola

Kontakta gärna redaktionen:

Sanna Camitz, 040/665 70 43, sanna.camitz@mah.se


3

4

10

14

22

26

36

44

50

56

62

Inledning

Redaktionen

Utlokaliseringar och internet formar framtidens utbildningar

Lotta Solding

Många faktorer avgör forskarens viktigaste val

Jessica Nilsson

Avhandlingen

”Cybersex kan ses som en ny nisch inom sexualiteten”

Pernilla Ståhl

Krönika

Eftertankar om humanioradebatten

Torbjörn Forslid

Tema

En utbildningspolitisk kursändring är nödvändig

Lars Pålsson Syll

Tema

Forskningspolitiken – ett steg framåt och två steg tillbaka?

Mats Benner

Tema

Ett jobb för staten

Niklas Ekdal

Tema

”Forskning för ett bättre liv”

Lennart Olausson

Porträttet

”Jag är inte nyfi ken, men jag vill veta allt”

Sanna Camitz

Debatt

Universitetet mitt i – landets tredje stad

Peter Jönsson

Kjell Gunnarsson

innehåll


”Erk du!

Maja du!

Var ska vi ta´t!”

Frödings dikt om Erk och Maja har ideligen poppat upp i

mitt huvud under arbetet med det här numret av Praktik&Teori. Ja, var

ska vi ta’t? Hur ska den egentligen fi nansieras, den forskning som alla vill

ha? För ett år sedan kom propositionen ”Forskning för ett bättre liv” och

den börjar nu slå igenom på allvar, inte minst i budgetsammanhang. Finansieringssystemet

har förändrats till det sämre för forskarna, skriver

professor Lars Pålsson Syll i detta nummer av P&T. Staten måste satsa

mer pengar, så att forskningen inte enbart blir beroende av företagen,

skriver Niklas Ekdal från Dagens Nyheter. Den nuvarande politiken leder

till ensidighet inom forskningen, anser Malmö högskolas rektor Lennart

Olausson i sin artikel.

Ytterligare ved på brasan lades när utbildnings- och kulturminister

Leif Pagrotsky gick ut på DN Debatt och förklarade att regeringen nu

inte kommer behandla fl er universitetsansökningar. Systemet med vetenskapsområden

ska ses över. Den vetenskapliga kvaliteten ska avgöra tilldelningen

av forskningsmedel och det låter ju bra, så klart, men inte helt

oproblematiskt att genomföra, som fl era av det här numrets skribenter

påpekar. Torbjörn Forslid menar till exempel i sin krönika att sakkunniga

kan bedöma samma vetenskapliga projektansökan helt olika.

Men eftersom Pagrotskys resonemang inte blev skarpare i konturerna

än ovan vet ingen riktigt hur det är tänkt.

Så man frestas ta till Fröding igen och säga Pagrotsky du! Var ska vi

ta’t!

Sanna Camitz, redaktör

(citat ur dikten Äktenskapsfrågan av Gustaf Fröding)

inledning

3


I PRAKTIKEN

4


Utlokaliseringar och

internet formar fram-

tidens utbildningar

Allt fl er universitet väljer att förlägga hela eller delar av sina

utbildningar till andra orter. Samtidigt stiger antalet studenter

på Nätuniversitetet; hösten 2004 utgjorde de 11 procent

av samtliga högskolestudenter. Formerna för framtidens högre

utbildning förändras i takt med teknikens framsteg, men

mänskliga möten och samarbete verkar fortfarande vara användbara

lösenord.

– Vi måste bli mer öppna när det gäller former för undervisning. Jag tror

mycket på undervisning via nätet, men tror samtidigt att den måste kompletteras

med möten. Poängen med akademiska studier är just mötet mellan

student och lärare eller mellan studenter, säger Lennart Olausson,

rektor vid Malmö högskola.

Att vissa utbildningar utlokaliseras till mindre orter, för att komma

närmare studenterna, är något han också tror vi kommer att få se mer av.

Malmö högskola har redan en del sådana samarbeten på gång. Hösten

2006 sker två nya utlokaliseringar: i Landskrona startar en utbildning i

Idrottsvetenskap och IMER, i Norrtälje ges Transport Management.

– Utlokaliserade utbildningar är bra för att locka studenter från studieovana

miljöer. Jag är övertygad om att såväl denna form som undervis-

I PRAKTIKEN

5


I PRAKTIKEN

6

– Vi skulle kunna utnyttja datorspel

på ett helt annat sätt än vad som görs

idag. Det kunde vara en chans att öka

intresset för teknikutbildningar.

ning via nätet kommer att öka i framtiden. Vi måste

också börja jobba mer för att locka de redan

yrkesverksamma. De efterfrågar kurser som är tillgängliga

på tider som passar dem, detsamma gäller

småbarnsföräldrar. Här måste vi bli mer fl exibla,

säger Lennart Olausson.

Oavsett om det handlar om nätstudier eller studier

i utlokaliserad form anser Lennart Olausson

att samarbete är nödvändigt. Både inom landet och

utanför landets gränser. Europaprogrammet vid

Malmö högskolas utbildningsområde Internationell

migration och etniska relationer, IMER, erbjuder

inom kort en internationell mastersutbildning

och fl er är på gång, i samarbete mellan olika lärosäten.

– Om målet är att 50 procent av dagens unga ska

nå högskoleutbildning och återkommande utbildning

måste vi ha mer samarbete i framtiden. Bolognaprocessen

förespråkar ökad rörlighet, vilket

också talar för mer samarbete.

Något som förvånar Lennart Olausson är att

språkutbildningar inte har använt sig mer av nät-

undervisning än de hittills gjort. Dessa hotade utbildningar

skulle kunna dra bättre nytta av nätet,

menar han. Dessutom tror han att internet skulle

kunna användas på nya sätt för att locka dagens

unga.

– Vi skulle kunna utnyttja datorspel på ett helt

annat sätt än vad som görs idag. Det kunde vara en

chans att öka intresset för teknikutbildningar. År

2020 kommer antalet 20-åringar att vara mycket

lägre än idag, då gäller det att vara beredd att möta

den nedgången.

När det gäller utlokalisering av utbildning talas

det ibland om campus, ibland om fi lialer. Praktik

&Teori vänder sig till utbildningsdepartementet för

att reda ut begreppen.

– Filial i ordets rätta bemärkelse har vi bara haft

fyra stycken här i landet: Karlstad, Örebro, Växjö

och Linköping. På 1960-talet beslöts det att grundutbildningen

skulle utlokaliseras till dessa orter när

moderuniversiteten i Göteborg, Uppsala, Lund och

Stockholm var sprängfyllda och studentkullarna

stora. De fyra blev självständiga universitetsfi lialer


med eget ansvar för sin grundutbildning, berättar

Lena Eriksson på utbildningsdepartementet och

fortsätter:

– På det här sättet lättade trycket på moderuniversiteten

och ett stort antal studenter fi ck större

närhet till grundutbildningen. När det gällde forskning

fi ck man vända sig till moderuniversiteten. De

fyra fi lialerna är allihop universitet idag, och några

fi lialer i den här bemärkelsen har inte funnits sedan

dess.

Beslut om etablering av universitetsfi lialerna var

statsmaktsbeslut på 1960-talet. Det kan inte riktigt

jämföras med dagens utlokaliserade utbildning när

till exempel ett lärarlag reser ut till en närliggande

ort för att bedriva utbildning. Eller när moderuniversitetet

själv beslutar sig för att ha ett campus på

en annan ort, som en del av det egna universitetet.

Lena Eriksson använder även begreppet fl ercampusuniversitet,

när utbildning på olika orter tillsammans

utgör ett universitet. Administrationen

kan också vara spridd. Mittuniversitetet är ett exempel

på en sådan form.

Även Lena Eriksson är beredd att skriva under på

tesen om samarbete inför framtiden. Hon påminner

om att regeringen under en tid tydligt betonat

vikten av samarbete och ökad samverkan. Något

som framgår av propositionerna ”Öppna högskolan”

från 2001 och ”Forskning för ett bättre liv”

från 2005. Utbildnings- och forskningsminister Leif

Pagrotsky skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter

den 12 april 2006 att alla planer på nya universitet

stoppas och att han ”vill se fl er och djupare

samarbeten mellan lärosäten inte minst när det gäller

forskarutbildningen”.

– Sverige är ett litet land med begränsade resurser.

Det är inte möjligt att alla högskolor blir universitet.

Då är samverkan med dem som är universitet

en lösning, säger Lena Eriksson.

Här vill Lennart Olausson vidga debatten:

– Jag tycker vi måste komma ifrån det traditionella

universitetsbegreppet, med en föreställning

om universitetet som det kompletta och breda lärosätet.

Varför ska vi laborera med två typer av lärosäten,

med hybrider som Malmö högskola mitt

I PRAKTIKEN

7


I PRAKTIKEN

8

Samarbetet mellan lärosäten, kommuner,

näringsliv och offentlig sektor kan och bör

utvecklas i framtiden, säger Madeleine

Rohlin.

emellan? Alla som har kvalitet att inom mer eller

mindre begränsade kunskapsområden bedriva forskarutbildning

borde kallas universitet.

För att lära mer om dagens och framtidens studier

via nätet vänder vi oss till Madeleine Rohlin,

före detta prorektor på Malmö högskola, numera

generaldirektör på Myndigheten för nätverk och

samarbete inom högre utbildning.

– 11 procent av samtliga högskolestudenter är

registrerade inom Nätuniversitetet. Och de allra

fl esta av dessa, två tredjedelar, studerar enbart här.

Merparten är kvinnor över 34 år som har studerat

högskola tidigare. Många av dem har barn och

31 procent har arbetarbakgrund, berättar Madeleine

Rohlin.

Uppgifterna är från 2004 och sammanställdes i

en rapport förra året. Siffrorna visar bland annat

att Nätuniversitetet lyckats betydligt bättre än campusutbildningarna

med att nå studenter från arbetarbakgrund,

där ordinarie högskolor och universitets

motsvarande siffra är 24 procent. När det

gäller att bredda rekryteringen till studenter med

invandrarbakgrund har det däremot gått sämre;

endast 15 procent av studenterna vid Nätuniversitetet

har utländsk bakgrund.

Kanske är nätundervisning inte lika vanlig i

många av invandrarnas hemländer och att det av

den anledningen fi nns ett visst motstånd? Och kan-

ske är det svårt att som invandrare hävda sig i en

utbildningsform med stor tonvikt på det skrivna

ordet?

De fl esta som läser vid Nätuniversitetet läser kortare

kurser, men hela program fi nns också, framför

allt bland glesbygdsstudenter där man i många fall

är mer ovillig att bryta upp från hemorten. Här

spelar lärcentra en viktig roll; lokala träffpunkter

för distansstudenter på alla nivåer, med tillgång till

handledning, undervisning, möteslokaler och ITstöd.

Ofta i kommunal regi, eller i folkbildningens

eller fackförbundens namn; den lokala mångfalden

är stor.

– Lärcentra spelar en stor roll när det gäller breddad

rekrytering och är ofta en förutsättning för

många av våra nätstudenter som har långt till närmaste

lärosäte. Lärcentra är ett bra exempel på

samarbete mellan kommuner och olika utbildningsformer.

Samarbetet mellan lärosäten, kommuner,

näringsliv och offentlig sektor kan och bör utvecklas

i framtiden, säger Madeleine Rohlin.

Här invänder kanske vän av ordning att distansutbildningens

idé om fl exibilitet och frihet delvis

går förlorad om man ska passa tider och ”inrätta

sig i ett system”. Hur det än är med det så är diskussionen

om vår framtida vidareutbildning viktig,

menar Madeleine Rohlin, bland annat ur demokratisk

synvinkel.


– Vi måste låta många röster höras när vi planerar inför framtida utbildning,

där studenternas röst självklart är mycket viktig. Vi behöver ett

stort engagemang i dessa frågor, samt en bättre koppling och en större

öppenhet mellan skola och omvärld. Vi måste också bli bättre på att

tänka mer långsiktigt och inte bara skräddarsy på kort sikt.

Även om Madeleine Rohlin självklart talar för en fortsatt satsning på

nätbaserad undervisning är möten något även hon återkommer till:

– Möten mellan människor måste fi nnas. Det är gruppen som för processen

vidare och driver allas lärande framåt.

Och i det goda mötet kan nätverk uppstå.

– I ett nätverk arbetar alla åt samma håll, alla är lika viktiga, men har

olika roller. Jag hoppas vi får se mer av den varan i framtiden, för vi kommer

att bli mer och mer beroende av varandra för att nå till en högre

nivå. Nätverk är en bra form för samarbete och kan och ska bildas på

alla nivåer.

Även om samarbete i viss mån minskar på varje enskild nätverkares

fl exibilitet, hör samarbete i olika former framtiden till, på ett fl exibelt

sätt. Med hjälp av bland annat webbkameror kommer det mänskliga

mötet att kunna ske både i verkligheten och över nätet. För utan möten

ingen utbildning, det verkar alla vara rörande överens om.

Inga fl er universitet alltså och inga fl er fi lialer. Istället fl er utlokaliserade

enheter, större fl exibilitet och mer samarbete inom såväl traditionell

utbildning som nätstudier. Så lyder kristallkulans svar angående framtidens

utbildningsformer.

Lotta Solding

I PRAKTIKEN

9


I PRAKTIKEN

10


Många faktorer avgör

forskarens viktigaste val

Att välja ett bra forskningsämne kan vara avgörande för att

få fi nansiering, för att kunna fullfölja projektet och för att resultatet

ska uppmärksammas. Men vad är det som avgör valet

av ämne? Är det personligt intresse, fi nansiärernas preferenser

eller fi nns det trender som påverkar beslutet?

– Att forska innebär mycket arbete när du väl har fått pengar och därför

gäller det att du är intresserad av ämnet, säger Bengt Svensson som är

universitetslektor i socialt arbete på Hälsa och samhälle vid Malmö högskola.

Just intresset för det som ska studeras är mycket viktigt för Bengt

Svensson. Han arbetade som socialarbetare i tjugo år innan han började

forska, och han tog klivet in i forskarvärlden därför att han hade en idé

som han brann för att få undersöka.

– Jag följde en grupp narkomaner i Malmö under fyra år för att reda

på vad det är som får dem att fortsätta använda narkotika år ut och år

in. När jag började visste jag verkligen inte svaret på frågan och det

handlade inte bara om att få något bekräftat. Jag har inte ångrat en enda

dag att jag började forska. Jag har hittat min grej, säger han.

Per Ståhle är professor i hållfasthetslära och materialmekanik på Teknik

och samhälle vid Malmö högskola. Han är också ledamot av Vetenskapsrådets

beredningsgrupp för teknisk mekanik. Han beskriver forskningen

som en process där alla drar sitt strå till stacken för att slutligen

kunna uppnå en mer eller mindre komplett kunskap inom ett område.

Vid valet av forskningsämne gäller det att veta var kunskapsluckorna

fi nns, och sedan gäller det att prestera resultat, eftersom andra forskare

är beroende av den pusselbit som du har åtagit dig att kartlägga.

– Som forskare måste jag välja ett ämne som jag själv är intresserad av,

men det måste också vara ett som omvärlden är intresserad av, eftersom

det kan vara svårt att hitta fi nansiering annars. Den totala akademiska

friheten fi nns inte längre, den har nog aldrig funnits. Nytt, jämfört med

för tjugo år sedan, är att våra tjänster inte är betalda och om vi inte fi -

nansierar vår forskning får vi stå i katedern hela tiden, säger Per Ståhle.

Vetenskapsrådet prioriterar varje år en rad ämnen. Ansökningar som

berör ett prioriterat ämne får två chanser, en i den ordinarie berednings-

I PRAKTIKEN

11


I PRAKTIKEN

12

gruppen och en i en grupp för det

prioriterade området. I år är några

av de ämnen som prioriteras

biologisk mångfald, hållbar utveckling

och vårdvetenskap.

– Internationellt sett är svenska

forskare marginella. Om USA satsar

på till exempel nanoteknik

lyssnar regeringen och forskarna i

Sverige. Regeringen kan satsa särskilda

pengar på ett ämne genom

Vetenskapsrådet, säger Per Ståhle.

Enligt Per Ståhle påverkas inte

arbetet i beredningsgrupperna av

vilka ämnen som är prioriterade.

– Det är underförstått att de

projekt vi ger stöd till ska vara

bra för forskningen och samhället,

men vi sitter aldrig och pratar

om vad som skulle vara bra

för samhället. Det skulle vara

helt orimligt att låta samhällets

behov uppväga kvalitet, säger

Per Ståhle.

Han säger att han ofta möter

misstankar om att beredningsgrupperna

gynnar favoriter, fast

när han har läst deras ansökningar

tycker han att saken talar för

sig själv. De fl esta som söker

pengar från Vetenskapsrådet får

avslag, men Per Ståhle tycker att

man ska fortsätta att skicka in

ansökningar. Han föreslår att

forskare skriver ansökningar tillsammans

eftersom det är en lärorik

process där man lär sig något

nytt varje gång.

– När du får ett avslag med en

motivering har du ju nästan en

ansökan klar för något annat

sammanhang, säger han.

Bengt Svensson säger att vissa

forskningsfi nansiärer, som Vetenskapsrådet

och Forskningsrådet

för arbetslivet och socialvetenskap

(FAS), är svårare att få pengar

från än andra. Han håller dörren

öppen för andra fi nansiärer

som Statens institutionsstyrelse

och Brottsoffermyndigheten.

– Jag har fått mycket pengar

från Statens institutionsstyrelse

genom åren, men de börjar bli

allt mer själviska i sin fördelning.

Jag får fundera på vad de är intresserade

av och hittills har jag

lyckats hitta projekt som jag vill

göra och som jag har fått pengar

för, säger Bengt Svensson.

Han tror att han har nytta av

att ha arbetat länge inom fältet

innan han började forska. Det

gör att han har en känsla för vad

som är relevant forskning.

– Jag har bra idéer för att jag

kan fältet och jag har gott renommé

för att jag genomför det

jag får pengar för, säger Bengt

Svensson.

Per Ståhles råd till unga forskare

är att de ska lära sig att skriva

ansökningar. Han tycker också

att de bör åka utomlands när

de har doktorerat.

– Åk till ett annat land och

forska med någon som är världsbäst

i tre eller fyra år. Då har du

ett kontaktnät och känner de

bästa i världen när du återvänder

till Sverige. Det är en kolossal

hjälp att veta vad de duktiga håller

på med och kanske fi nns det

något du kan vidareutveckla.

Man halkar snart efter om man

inte har direktkommunikation

med dem som är tongivande

inom ämnesområdet, säger Per

Ståhle.

När Per Ståhle gav sig in i forskarvärlden

valde han snarare en

handledare än ett forskningsämne,

och så säger han att det fortfarande

fungerar inom naturvetenskapen.

– Doktoranden väljer handledaren

som väljer ämnet. En doktorand

kan söka sig till ett problemområde,

men doktoranden

kan knappast veta vilka problem

som står på dagordningen. Det

är ytterst sällsynt att doktoranden

kan välja ämne. Handledaren

måste kunna ämnet och det

är som regel handledaren som

har en problemställning, säger

han.

På Odontologiska fakulteten

vid Malmö högskola måste de som

söker forskarutbildningen ange ett

forskningsämne i sin ansökan.

– Det är bäst om ämnet är något

som han eller hon brinner för.

Jag tror att det blir smidigare och


lättare att hantera om doktoranden själv har valt

ämnet, säger EwaCarin Ekberg som är universitetslektor

och studierektor för forskarutbildningen vid

Odontologiska fakulteten.

Hon säger att en av de saker som forskarutbildningsnämnden

tittar på när de ska anta en ny doktorand

är om ämnet ligger i tiden.

– Ämnet behöver inte ha medialt nyhetsvärde,

men det måste ha ett utvecklingsvärde, säger hon.

EwaCarin Ekberg säger att forskningsmiljöerna

vid Odontologiska fakulteten väl täcker in de forskningsämnen

som är mest aktuella just nu. Forskningsmiljöerna

är inrättade för att tydliggöra fakultetens

forskning och för att skapa mötesplatser där

idéer till ny forskning kan födas. De sex forskningsmiljöerna

är Det orala ekosystemet med inriktning

mot gränsytor, Oro-faciala funktionsstörningar och

smärta, Biomaterial och rekonstruktiv tandvård,

Diagnostik och prediktion, Oral folkhälsa, profession

och förhållningssätt och Professionsforskning.

Bengt Svensson anser att en god forskningsidé ofta

föder en annan. När han forskar kring ett ämne

upptäcker han ofta ett annat tangerande ämne som

också behöver belysas. På det sättet genererade

forskning om LVM-hem ny forskning om rymningar,

som i sin tur resulterade i forskning om heroinmissbruk.

Många av forskarna vid Odontologiska fakulteten

forskar på halvtid och arbetar som tandläkare

under resten av tiden. EwaCarin Ekberg säger att

tandläkaryrket är praktiskt och att det därför är

viktigt att praktisera det för att behålla sina färdigheter.

Genom att forskarna samtidigt är praktiserande

tandläkare underlättas överföringen av idéer

mellan praktik och forskning, och det är en överföring

som sker åt båda hållen. Idéer till ny forskning

föds i mötet med patienter, och nya forskningsresultat

kan få genomslagskraft i behandlingarna.

EwaCarin Ekberg tycker att det är viktigt att nå ut

med forskningsresultat i media, men det allra viktigaste

är att nå ut med resultaten till kollegor.

– Viljan att uppmärksammas i media påverkar

inte valet av forskningsämne. Det som styr valet är

vad det fattas kunskap om, säger hon.

– Att synas i media ökar inte en forskares chanser

att få pengar, men att vara med i media kan vara

ett tecken på att man har näsa för vad som är intressant,

säger Bengt Svensson och tillägger att det

viktiga är att göra sig ett namn inom den egna fackkretsen,

inte hos allmänheten.

Bengt Svensson säger att forskare är en trögrörlig

grupp som det är svårt att styra. Men visst fi nns det

tendenser och trender i vilka ämnen som det forskas

kring.

– Forskare kan ibland vara som sjuåringar som

spelar fotboll. Alla springer efter bollen. Ibland,

som i fallet med genusvetenskap, är det staten som

kastar in bollen, säger han.

Han tycker att det är förståeligt att forskarna

drar åt ett visst håll när det satsas extra pengar på

ett ämne, men han tycker att det vore bättre om

fakulteterna fi ck medel som de sedan kunde fördela

hur de vill.

Förutom att könsperspektivet numera är ett måste

inom samhällsvetenskapen, ser Bengt Svensson

även en trend mot mer kvantitativ forskning och

mindre forskning med kvalitativa metoder och att

allt färre sysslar med etnografi ska metoder inom

hans fält.

Jessica Nilsson

I PRAKTIKEN

13


Personerna på bilden har inget med texten att göra.


”Cybersex kan ses

som en ny nisch

inom sexualiteten”

Internet är en ”elektronisk erotisk oas”. Det hävdar Michael

W. Ross i en ny avhandling. I den virtuella verkligheten kan vi

experimentera med vårt kön och vår sexuella identitet. Nätet

ger också stora möjligheter att nå ut med information om

sexuellt överförbara sjukdomar.

Hur och varför används Internet som kontaktyta och mötesplats för sexuella

syften? Det är en fråga som Michael W. Ross diskuterar i sin avhandling

”Typing, Doing and Being. A Study of Men who have Sex with

Men and Sexuality on the Internet.”

Avhandlingen, som lades fram i mars, var den första på fakulteten

Hälsa och samhälle och även den första inom det nya forskningsområdet

hälsa och samhälle. Det var dock inte disputationspremiär för Michael

AVHANDLINGEN

15


AVHANDLINGEN

16

Michael W. Ross beskriver Internet som en

”elektronisk erotisk oas”. Textformatet ger

möjligheter att fantisera och experimentera

i beskrivning av kön, kropp, identitet och

sexuell inriktning.

W. Ross. Han skrev sin första avhandling, i psykologi, redan för drygt 20

år sedan.

– Min första doktorsavhandling var en jämförelse mellan Australien

och Sverige om sexuellt överförbara sjukdomar hos män som har sex

med män, berättar Michael W. Ross, nu tillbaks som forskare och lärare

vid Health Science Center i Houston.

Det var en önskan om att fördjupa sina kunskaper i sociologi, och insikten

om att en akademisk och intellektuell karriär är en kontinuerlig

lärandeprocess som motiverade honom att bli doktorand på nytt, skriver

han i förordet till avhandlingen.

Michael W. Ross var först knuten till Göteborgs universitet, men följde

sedan med sin handledare och forskarkollega Sven-Axel Månsson, professor

i socialt arbete, till Malmö högskola.

Arbetet med avhandlingen har Michael W. Ross gjort i nära anslutning

till Nätsexprojektet – ett forskningsprojekt som studerar Internetanvändning

och sexualitet. Projektet har bedrivits vid Enheten för socialt arbete

vid Malmö högskola, under ledning av Sven-Axel Månsson.

– Projektet avslutades formellt under 2005, men vi publicerar fortfarande

forskningsrapporter och doktorsavhandlingar som tillkommit

inom projektet, berättar Sven-Axel Månsson. Michael W. Ross har varit

med i projektet sedan starten.


AVHANDLINGEN

18

Personen på bilden har inget med texten att göra.

I ”Typing, Doing and Being. A Study of Men who have Sex with Men

and Sexuality on the Internet” presenterar Michael W. Ross sju artiklar.

Studierna belyser metodologiska frågor kring sexuella möten på nätet,

användarnas möjligheter att experimentera med kön och sexuell identitet,

samt hur Internet kan användas för att informera om sexuellt överförbara

sjukdomar. Vilka tar sexuella kontakter på nätet och hur når

man dem? Fokus är män som har sex med män, och undersökningarna

är gjorda i Sverige och i USA.

Michael W. Ross beskriver Internet som en ”elektronisk erotisk oas”.

Textformatet ger möjligheter att fantisera och experimentera i beskrivning

av kön, kropp, identitet och sexuell inriktning. Han har undersökt

sexuella aktiviteter på Internet som sker utan någon fysisk kontakt, s k

cybersex. Michael W. Ross gör en distinktion mellan typing, doing och

being- ”att skriva”, ”att göra ” och ”att vara” -- och framhåller att skillnaden

är viktig för användarna.

– Internet ger individen en möjlighet till att ha en surrogatkropp som

man kan experimentera med utan att behöva känna att man verkligen

gör de här sakerna.

Män som inte identifi erar sig själv som homosexuella eller som har


fysiska sexuella kontakter med andra män, kan på

nätet få utlopp för sina fantasier och ha sex med

andra män.

– I en av mina studier uppgav 10 procent av de

svenska männen som identifi erade sig själva som

heterosexuella att de hade cybersex med andra

män, berättar Michael W. Ross.

Resultatet fi ck uppmärksamhet i den svenska

kvällspressen. ”Hetero blir gay på nätet”, konstaterade

exempelvis Aftonbladet. Michael W. Ross är

däremot mer försiktig när det gäller att dra några

generella slutsatser. Det statistiska material som

studien baseras på är alltför knappt.

– Vi vet inte ännu vem som ägnar sig åt att skriva

och vem som också gör. Det krävs mer forskning

inom det området. En indikation är att det handlar

om människor som vill undersöka och experimentera

med sin sexualitet men inte bli identifi erade

med den sortens uppförande.

Cybersex kan, enligt Michael W. Ross, ses som en

ny nisch inom sexualiteten. På Internet fi nns möjlighet

till sexuella kontakter som, till skillnad från

masturbation, delas med någon annan och som

parterna ömsesidigt konstruerar i realtid. Han skriver

också att cybersex ger personer med nedsatt fysisk

förmåga, eller personer som bor i isolerade

områden på landsbygden, tillfälle till sexuella kontakter.

Michael W. Ross resonerar om vilket som är mest

”verkligt”: interaktionen på nätet eller det fysiska

samspelet? För somliga kan, skriver han, den virtuella

verkligheten uppfattas som mer spännande och

”verklig” än den konkreta verkligheten.

Till skillnad från telefonsex, som inte var någon

succé, blir cybersex allt mer populärt. Det fi nns till

och med diskussionsrum på Internet för dem som

blivit beroende av cybersex. Framgången kan, skriver

Michael W. Ross, bero på att Internet är mer

AVHANDLINGEN

19


AVHANDLINGEN

20

I en av studierna som ingår i avhandlingen

har Michael W. Ross undersökt

möjligheterna att informera om sexuellt

överförbara sjukdomar på nätet.

anonymt och har en större marknad än det vanliga telefonnätet. På Internet

fi nns inte heller några sociala koder, som kan vara hämmande vid

sexuella kontakter.

Det fi nns fl era undersökningar om cybersex i USA och Västeuropa.

Hur vanligt är det med cybersex i andra uppkopplade delar av världen?

– Jag känner inte till många studier i Östeuropa eller Asien, men det

fi nns tecken på att det håller på att bli populärt med cybersex där också.

Jag var med och publicerade en studie 2002 om män som har sex med

män i Kina, och vi upptäckte att det fanns många män som mötte andra

män på nätet för sexuellt utbyte. Vi håller just nu på att starta en studie

om män som har sex med män på Internet i Indien.

Utnyttjas dessa nya sexuella arenor av kommersiella intressen? Michael

W. Ross säger att han inte känner till några uppgifter om att sexindustrin

utnyttjar personer som undersöker sina sexuella fantasier i chatrum

på Internet.

I en av studierna som ingår i avhandlingen har Michael W. Ross undersökt

möjligheterna att informera om sexuellt överförbara sjukdomar på

nätet.

– Internet är en perfekt kanal för att informera om hälsa i allmänhet

och om sexuellt överförbara sjukdomar i synnerhet. Individerna kan nås

anonymt när som helst på dagen eller natten, och i enskildheten i deras

egna privata rum. Informationen kan uppdateras ofta och man kan dessutom

ge extra länkar till andra sidor.

Michael W. Ross har gjort en jämförande studie mellan traditionella

enkäter som görs med utskickade formulär och som fylls i med penna,

och enkäter på Internet. Målgruppen var män som har sex med män.


– Det som var intressant med studien var att Internetstudien drog till sig

fl er unga och lågutbildade på landsbygden och som inte hade en så stark

homosexuell identifi kation.

– Tidigare har man trott att det var samma personer som svarade på

Internetenkäter som på vanliga enkäter . Men nu är det uppenbart att

Internet drar till sig en mer ”gömd” del av befolkningen. Det handlar

alltså om de personer som är i riskgruppen för HIV och andra sexuellt

överförbara sjukdomar, men som det tidigare har varit både svårt och

dyrbart att nå fram till.

Michael W. Ross poängterar att Internet kan vara ett viktigt medel för

information om hälsofrågor.

– Paradoxalt nog kan nätet både ha bidragit till en ökning av sexuellt

överförbara sjukdomar genom att förenkla sexuella kontakter, och samtidigt

vara ett medel för att minska förekomsten av smitta, konstaterar han.

Innebär Internet en revolution inom sexualiteten? Michael W. Ross

ställer den frågan i sin avhandling. Han drar en parallell till de stora

förändringar och möjligheter som fl ygtekniken inneburit: globalisering

av kulturer, spridning av sjukdomar, och snabbare och fl er möten mellan

människor från olika geografi ska områden. En samhällelig och kulturell

omvälvning som är mer än en förlängning av teknologin.

Kanske är vi bara i början av en liknande omvälvning inom sexualiteten.

Efter avslutade doktorsstudier kommer Michael W. Ross att fortsätta

att forska kring hur vår sexualitet förändras genom Internet.

Pernilla Ståhl

AVHANDLINGEN

21


Torbjörn Forslid är lektor vid Konst, kultur och kommunikation (K3)

vid Malmö högskola.

Eftertankar

om humanioradebatten

Under hösten rasade den humanistiska forskningsdebatten

på landets kultursidor. Utgångspunkten var Times Higher Education

Supplements ranking av världens ledande universitet, där inget

svenskt lärosäte kvalade in bland de 50 främsta för humaniora. Sverker

Sörlin kommenterade i en inledande artikel humanisternas passivitet och

märkliga oförmåga till kraftsamling: ”Med ett förbluffande dödsförakt

kör humaniora vidare på sitt ’race to the bottom’ ”.

Det blev ett liv och ett kiv. Forskningspolitiska klingor korsades, beskyllningar

och tillmälen (mer eller mindre inlindade) utväxlades. Att

sammanfatta den hetsiga – men också vitala – diskussionen är inte lätt.

Överhuvudtaget handlade debatten mycket om att defi niera själva problemet,

där åsikterna gick isär. En representant för Vetenskapsrådet tycktes

anse att roten till det onda stod att fi nna i yngre forskares (alltför)

starka ställning på kultursidorna.

KRÖNIKA

23


KRÖNIKA

24

Anslagsfördelningen fungerar ungefär som när

Göran Persson tillsätter generaldirektörer. God

kompetens givetvis, men också en rejäl dos

nätverk och (forsknings)ideologi.

Även statsmaktens syn på forskningens roll är emellertid splittrad och

delvis självmotsägande. Internationalisering är dagens huvudord. Samtidigt

återkommer Pagrotsky ofta till behovet av att föra ut forskningen till

allmänheten, dvs tredje uppgiften. Båda dessa målsättningar är givetvis

lovvärda. Den humanistiska forskningens dilemma handlar ofta om att

den befi nner sig mitt emellan dessa poler. Den är varken internationellt

gångbar eller allmänt tillgänglig. Samtidigt är målkonfl ikten uppenbar.

Det tar tid och kraft att bygga en internationell plattform, likaså att etablera

sig på dagstidningarnas kultur- och debattsidor. Att vissa ”superakademiker”,

typ Bo Rothstein, förmår kombinera dessa roller ändrar

inte den oklara prioriteringsordningen.

Ett annat konfl iktfält i debatten gällde fördelningen av forskningsanslag.

Enligt företrädare för Vetenskapsrådet lever vi idag i den bästa av

världar. I hård men rättvis konkurrens fördelas anslagen till de forskningsmässig

starkaste miljöerna och individerna. Andra – däribland undertecknad

– menade att anslagsfördelningen fungerar ungefär som när

Göran Persson tillsätter generaldirektörer. God kompetens givetvis, men

också en rejäl dos nätverk och (forsknings)ideologi. En forskare ska utvärderas

av sina likar – det är en central trossats inom universitetsvärlden.

Men erfarenheten visar att sakkunniga kan bedöma samma vetenskapliga

projektansökan eller meritering helt olika. Den statliga

anslagsutdelningens trovärdighet är alltså satt i fråga – och det är i sig ett

allvarligt problem för forskarsamhället.

Humanistisk forskning står inför en omvandling. Det blev hur som

helst tydligt i debatten. Inte heller behöver det enbart vara negativt. Kris

kan ju också betyda utveckling. Tidigare var humaniora en integrerad del

av det nationella projektet. Mitt eget ämne – litteraturvetenskapen – bidrog

till att skapa och upprätthålla det svenska kulturarvet. Idag är lit-


teraturämnets uppdrag betydligt mer oklart. Att då enbart beklaga sig

över tidens kulturskymning hjälper föga. Denna omvandlingsprocess gäller

för övrigt många andra tidigare statliga monopolverksamheter: grundskolan,

SVT, Systembolaget etc. Målen och syftena med verksamheten

måste bli tydligare. Varför forskar vi om det vi gör? Vem drar nytta av

denna forskning – och vem kan således i förlängningen vara villig att bekosta

den? Kan man inte besvara dessa grundläggande frågor om sin

verksamhet kommer man givetvis ha svårigheter att få den fi nansierad.

I detta omvandlingsarbete tror jag Malmö högskola har en fördel jämfört

med de gamla lärosätena. På en traditionell humanistisk fakultet är risken

för gettoisering större. I Malmö ingår humanistisk forskning och

undervisning i tvärvetenskapliga sammanhang, vilket gör dem tydligt

produktiva och motverkar isolering. På utbildningsområdet Internationell

migration och etniska relationer, IMER, är språkutbildningarna relaterade

till etnicitet och mångkultur. På K3 förenas humaniora med konst

och teknik. Osv.

I en uppföljande artikel skrev Sverker Sörlin uppskattande om den

danska storsatsningen på forskning och tillämpning i skärningsfältet

mellan humaniora, konst och ekonomi. Rapporten talade om en kombination

av språkvetenskaplig software, dataspel, böcker, muséer, TV-serier

och fi lm.

I mina ögon låter denna utopiska framtidsvision märkvärdigt lik inriktningen

på K3. Det fi nns med andra ord hopp.

KRÖNIKA

25


Tema: Forskningsfi nansieringen - ett år efter propositionen

Förändringens vindar har blåst över det svenska systemet för

forskningsfi nansiering. Ett år efter att regeringen presenterade

propositionen ”Forskning för ett bättre liv” är den fortfarande

lika omstridd. I centrum för diskussionen står de klassiska

kärnfrågorna om vem som ska betala och hur medlen

ska fördelas.

TEMA

27


TEMA

28


En utbildningspolitisk

kursändring är

nödvändig

Vetenskapens status i vårt samhälle bygger på oberoende och

akademisk frihet. Vart tar den vägen när alltmer forskningsresurser

binds upp av överväganden om vad som är politiskt

gångbart och där forskningstrender, likriktning och konformism

blivit legio? undrar Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap

vid Malmö högskola.

Två omvälvningar har skett inom den svenska högskolevärlden under det

senaste decenniet. Dels har vi fått ett nytt system för fi nansiering av

forskningen och dels har universitetets roll som utbildningsförmedlare

ökat. Båda har fått långtgående och allvarliga konsekvenser för svenska

högskolor och universitet.

TEMA

29


TEMA

30

Vetenskapens status i vårt samhälle bygger

på oberoende och akademisk frihet.

Ansvariga politiker brukar hävda att det nuvarande

systemet för forskningsfi nansiering leder till

ökad konkurrens och a fortiori högre kvalitet. Med

exklusiv kapacitet att kunna prognostisera hur fertila

och framgångsrika forskningsprojekt kommer

att vara ett antal år framåt i tiden selekterar centralstyrda

vetenskapsråd ut dem med störst och

säkrast potential – är det tänkt.

Problemet är bara att det inte är så de fl esta av oss

forskare uppfattar situationen. Snarare än den offi ciella

retorikens tal om ”excellenta forskningsmiljöer”

och ”spetsforskning”, skulle nog många av oss vilja

karakterisera systemet som godtyckligt, vagt och i

grunden feltänkt. Om våra idéer har potential att bli

bra och intressanta projekt är oerhört svårt att förutspå.

Detta gör att det ofta blir en fråga om hur vi

paketerar och marknadsför idéer som avgör om vi

får pengar och kan omsätta dem i projekt eller inte.

Tanken bakom forskningsfi nansieringssystemet

påminner om kreationistiska idéer om intelligent

design och möjligheterna att på förhand avgöra

vad som kommer att visa sig vara nyttigt och fruktbart.

Kanske borde man betänka vad Darwin och

evolutionsläran i mer än 150 år har lärt oss – att

framtiden och dess vinnare är svåra att förutse och

att de bara går att konstatera, förstå och förklara

post festum.

De med representation i vetenskapsrådens beredningsgrupper

får vara med vid dansen runt guldkalven.

Revirtänkandet är påtagligt och bara jag och

”de mina” ska gynnas. Andra göre sig knappast besvär.

Bakom blomsterspråket döljer sig en dyster

värld kännetecknad av cyniskt maktspel med starka

inslag av nepotism.

Vetenskapens status i vårt samhälle bygger på

oberoende och akademisk frihet. Vart tar den vägen

när alltmer forskningsresurser binds upp av

överväganden om vad som är politiskt gångbart

och där forskningstrender, likriktning och konformism

blivit legio?


TEMA

31


TEMA

32

Så länge kakan växte och alla kunde få sin beskurna

del var vi tysta och höll mun. I takt med att allt

fl er ska vara med och dela på kakan börjar systemet

rämna eftersom många inte ens får smulor att

nära sig med. Och allt fl er börja göra sina stämmor

hörda. Många akademiker tycker idag att det är

förödmjukande att årligen behöva avsätta månader

av sin redan hårt ansatta tid till att sätta ihop forskningsansökningar

som andra kollegor i sin tur ska

lägga månader på att bedöma och värdera. Bättre

vore om både vi och våra utvärderare fi ck tid att

ägna åt oss det som vi borde – att forska.

Givet detta är det antagligen bättre ur alla synpunkter

sett att ge alla drägliga möjligheter till

forskning inom ramen för sina tjänster. De som utöver

denna gemensamma grundtilldelning vill forska

mer kan ges möjligheter till det genom ett kompletterande

ansökningsförfarande. Som det ser ut i

dag blir ansökan ofta en fråga om allt eller intet.

Har du tur i forskningslotteriet kan du ägna dig åt

några års forskning. Har du otur väntar Grottekvarnen.

Och det värsta är att du från år till år inte

har en aning om hur det blir. Långsiktighet och

trygghet är lika med noll. I dag beviljas mindre än

10 procent av landets forskare forskningsanslag.

De andra 90 procenten får hålla tillgodo med en

alltmer utbredd känsla av meningslöshet.

Många professors- och lektorskollegor runtom i

landet har i dagsläget inte möjlighet att över huvud

ägna sig åt forskning. De tvingas istället att lägga

all sin tid på undervisning och administration. Hur

detta ska kunna leda till forskaranknuten grundutbildning

och kvalitetsförstärkning övergår min

fattningsförmåga. Följden blir ju snarare en proletarisering

av akademiker på högskolenivå.

Processer som inleddes på gymnasiet till följd av

kommunaliseringen av svenskt skolväsende 1989

är nu på väg att också få fotfäste inom akademin. I

stället för att fungera som förebild borde historien

förskräcka och lända till eftertanke.

Många av de utbildningar som bedrivs vid landets

högskolor och universitet har i dag en mager

kost att leva på. De senaste 15 åren har antalet studenter

fördubblats, samtidigt som antalet lärare

bara ökat med en fjärdedel. Resultatet blir därefter

– få lärarledda föreläsningar och i rekordstora

grupper där studenter matas kunskap med sked.

Till detta kommer explosionen av nya studentgrupper

som går vidare till universitetsstudier. Detta

är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika


I dag beviljas mindre än 10 procent av landets

forskare forskningsanslag. De andra 90 procenten

får hålla tillgodo med en alltmer utbredd känsla av

meningslöshet.

många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på

1950-talet! Men denna utbildningsexpansion har tyvärr skett till priset

av försämrade möjligheter för stora studentgrupper att tillgodogöra sig

högskoleutbildningens kompetenskrav.

Över lag är tyvärr de studenter vi får till universitet och högskolor allt

sämre rustade för sina studier. Deras sämre förkunskaper gör att det man

för bara tio-tjugo år sedan kunde ta för givet att de hade med sig i bagaget

från gymnasiet, får man i stället ägna stora delar av de första åren av

utbildning åt att ge dem. Den grundläggande utbildningen på högskola

och universitet gymnasifi eras. Omstruktureringen av skolan i form av

decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser

inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren

har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurserna

minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat.

I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande

kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Inte minst

basfärdigheter i språk och matematik mankerar påtagligt. I stället för att

ta ställning till vad studenterna skriver på sina tentamina får man lägga

tid på att överhuvud försöka förstå vad de skriver. Den skolpolitik som

lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna

– de utan kulturkapital i bagaget hemifrån.

Studenterna är inte bara fl er, utan också mer heterogena som grupp

och ofta utrustade med sämre förkunskaper och lägre motivation. Föga

förvånande faller tyvärr också många lärare, institutioner och lärosäten

till föga och sänker kraven.

TEMA

33


TEMA

34


Här fi nns ett korrumperande systemfel inbyggt i fi nansieringssystemet.

Institutionerna är numera egna resultatenheter och deras medeltilldelning

bygger bland annat på hur stor genomströmningen av studenter är.

Med sådana incitamentstrukturer bäddar man ofelbart för kvalitetsproblem.

Högskolor och universitet får inte förfalla till att bli ackommoderande

institutioner med uppgift att hjälpa till att reglera sysselsättnings- och

arbetslöshetstal över den fyraåriga politiska konjunkturcykeln. Det vore

ett hån mot stolta och ärorika bildningstraditioner. En utbildningspolitik

värd namnet får inte vara ett bihang till statsbärande partiers arbetslöshetspolitik.

Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Det är omöjligt att med relativt

sett mindre medel lotsa en allt större och sämre förberedd grupp studenter

genom högskolan. Mot denna bakgrund är det kanske inte heller så

konstigt att svensk forskning och svenska universitet och högskolor på

många områden verkar få allt svårare att hävda sig internationellt.

Så vad kan då göras? Börja med att ta bladet från munnen och säg som

det är. Låt oss tala, och tala tydligt. Staten belönar idag högskolan om

den håller en hög genomströmningstakt, i stället för en hög kvalitet. Utan

resursförstärkningar blir talet om kunskapssamhälle bara en visionär viljeakt

utan möjligheter att förverkligas. Utkräv ansvar och raka besked

från våra utbildningspolitiker. Ställ det kommunala huvudmannaskapet

för svensk skola under omprövning. Högskola och universitet måste genomsyras

av bildning och kritisk refl ektion. Ge alla lärare på våra högskolor

och universitet utrymme för forskning inom sina tjänster. Universitets-

och högskolelärares främsta uppgift ska inte vara att dra in pengar

till verksamheten, utan att undervisa, handleda och forska. Vår tid, kraft

och energi ska inte gå åt till att göra det som borde vara politikers självklara

uppgift.

Lars Pålsson Syll

TEMA

35


TEMA

36

Atriet i universitetshuset i Lund.


Forskningspolitiken –

ett steg framåt och

två steg tillbaka?

Regeringen står valhänt inför universitetssystemets

våldsamma utveckling det senaste

decenniet. Universiteten slåss sinsemellan

om forskningsresurserna men utmanas

nu också av de nya högskolorna, som dessutom

ofta har starkare forskningsmiljöer

än de själva. Det skriver Mats Benner,

docent vid Forskningspolitiska institutet,

Lunds universitet.

TEMA

37


TEMA

38

Nu vet vi besked. Det blir inga nya universitet,

kanske inte heller fl er forskarutbildningsmiljöer

eller ”vetenskapsområden”. Åtminstone inte

på kort sikt. Utbildnings- och kulturminister Leif

Pagrotsky slog nyligen fast på Dagens Nyheters debattsida

att departementet överhopats med ansökningar

om inrättandet av vetenskapsområde och

om universitetsstatus, och att man saknade kapacitet

att behandla alla dessa propåer. En ny ordning

är av nöden och uppgiften att fi nna en lösning går

nu till en erfaren utredare inom området, Riksbankens

Jubileumsfonds avgående vd Dan Brändström.

Det fi nns en försiktig, men inte omärklig, betoning

på resurskoncentration och ”elitsatsningar” i

Pagrotskys artikel. Vi skall nog inte vänta oss några

revolutionära förslag, men det är de stora universiteten

och deras så kallat starka forskningsmiljöer

som kommer stå i centrum för framtidens forskningspolitik.

Högskolorna och de nya universiteten

kommer i första hand att få inrikta sig på att fi nna

sin plats i sin egen division.

Så var det sagt. Pagrotskys deklaration bekräftar

väl främst det många anat, nämligen att regeringen

står valhänt inför universitetssystemets våldsamma

utveckling det senaste decenniet. Det var ett ganska

hanterligt och prydligt system vid ingången av

1990-talet. Högskolorna var just högskolor, ganska

små och huvudsakligen lokalt förankrade ut-

bildningsinstitutioner med – i bästa fall – begränsade

samarbeten med universitet i närområdet.

Universiteten dominerade forskningssystemet totalt.

De var i huvudsak självfi nansierade, medan

den externa fi nansieringen stod för ungefär en tredjedel

av den totala fi nansieringen och bidrog på

marginalen till forskningens infrastruktur. Tjänster

och ämnen var stabila och ofta präglade av tidigare

decenniers vetenskapliga framsteg – minns att Sverige

var en vetenskaplig stormakt efter kriget. De

externa fi nansiärerna var förvisso många men tydligt

indelade i grundforskningsinriktade forskningsråd

och problemorienterade myndigheter.

1990-talet såg hela denna stabilitet skakas i grunden.

Högskolorna fi ck fasta forskningsresurser, förvisso

i blygsam skala med inte utan effekt. Dessutom

kompletterades de statliga anslagen ofta med

regionalt stöd och fi nansiering från en helt ny anslagskälla,

KK-stiftelsen, med uppgift just att fi nansiera

högskolornas forskning. Resultatet är en imponerande

utvidgning av forskningslandskapet.

Idag fi nns till exempel 25 professorer och ett hundratal

doktorander vid Högskolan i Halmstad, en

högskola som knappast hade någon forskning alls

för 10 år sedan. Forskarutbildning inom fl era områden

fi nns i praktiken i Halmstad även om den

formellt sorterar under ett ”behörigt” universitet.

Självständigheten för denna högskola är i realiteten


Idag kan en akademisk forskningsmiljö

knappast överleva utan extern fi nansiering,

vilket var fullt möjligt bara för

10 år sedan.

redan erövrad, även om den fortfarande begränsas av formella krav på

vetenskapsområde för att meddela forskarutbildning. Exemplet Halmstad

kan mångfaldigas och är tillämpligt på fl era högskolor. Det visar på

dynamiken i systemet och framväxten av helt nya forskningsmiljöer. Universitetens

forskningsmonopol har brutits.

Också helt nya typer av högskolekoncept lanserades. Vi fi ck ett antal

”cityuniversitet” – Malmö och Södertörn – med breddad rekrytering och

tvärvetenskapliga forskningsprogram på menyn. En renodlad glesbygdshögskola

(Gotland) etablerades och några IT-högskolor (Blekinge och

Skövde) tillkom. Sverige begåvades också med ett antal helt nya universitet,

först i Karlstad, Örebro och Växjö, senare också i Sundsvall och

Östersund. Dessa universitet har en annan profi l än de gamla, de är ”lätttare”

än de gamla universiteten: mer tillämpade, mer utbildningsinriktade,

mer regionalt orienterade. De söker en ny roll och skapar variation i

förhållande till de äldre universiteten.

De gamla universitetens centrala roll är kanske inte hotad i och med

denna utveckling, men deras interna sammanhållning och externa autonomi

är kraftigt beskuren. Universiteten förfogar idag själva bara över

ungefär hälften av sina totala forskningsmedel, medan resten söks i konkurrens.

Idag kan en akademisk forskningsmiljö knappast överleva utan

extern fi nansiering, vilket var fullt möjligt bara för 10 år sedan. Universiteten

slåss sinsemellan om forskningsresurserna, men utmanas också av

de nya aktörerna i forskningslandskapet. I takt med att högskolorna börjat

profi lera sig har de, åtminstone inom vissa nischområden, faktiskt

ofta starkare forskningsmiljöer än dem som universiteten kan erbjuda.

Vissa av de äldre universitetens forskningsfält befi nner sig i dag i djup

kris, delvis på grund av förskjutningarna i forskningsfi nansieringen.

Kemi och fysik, klassiska tunga akademiska områden, hör dit. År 2003

TEMA

39


TEMA

40


varslades halvdussinet kemiprofessorer vid Göteborgs universitet, en

otänkbarhet i forna tiders universitetssystem. Samma år genomfördes

stora neddragningar av naturvetenskapens kronjuvel, den subatomära

fysiken, vid Lunds universitet till följd av sjunkande anslag.

Forskningsfi nansiärernas betydelse har också förändrats kraftigt. Från

att ha varit lojala systemstödjare är de idag strategiska aktörer, med allt

mer oblyga anspråk på att reformera och modernisera vad de uppfattar

som förkalkade och stelnade akademiska miljöer. Nya fi nansieringsmodeller

har också etablerats, som skall bygga upp samarbeten mellan universitet,

företag och stat för att etablera industrirelevanta, vetenskapligt

excellenta och internationellt synliga miljöer. Dessa skall gagna kunskapsutvecklingen

men också tillväxt och innovation. En ny grupp av fi -

nansiärer har också etablerats under perioden – forskningsstiftelserna –

som verkar i ett gränsland mellan privat och offentligt, akademiskt och

industriellt. Forskningsfi nansieringen riktas dessutom alltmer mot miljöer

snarare än enskilda projekt. Stödet till starka forskningsmiljöer skall

främst kompensera neddragningen av basresurserna till de gamla universiteten,

även om utlysningen naturligtvis är öppen lär huvuddelen av resurserna

hamna just där. Här är konkurrensen hård, och universiteten

slåss om prestige och position. De nya resurserna lär inte fördelas jämnt

över systemet – några universitet blir vinnare, andra förlorare. Också

bland de etablerade universiteten sker därför en uppdelning, där några

tar alltmer resurser medan andra kommer att krympa.

Varje steg i denna utveckling har tagits medvetet, men de sammantagna

konsekvenserna har nog inte alltid stått klart. Låter man tre högskolor

få universitetsstatus – för att spränga och vidga det litet rigida universitetsbegreppet

– kanske man inte skall förvånas att fl er vill in i denna exklusiva

klubb (och därmed också få litet mer egna forskningspengar att

röra sig med och rätt att bedriva forskarutbildning). Så tänkte man uppenbarligen

i Malmö och på Södertörn men också på många andra ställen

i landet. I dagsläget fi nns universitetsansökningar från så skilda ställen

som Borås, Södertörn, Malmö och Blekinge tekniska högskola.

Vetenskapsområden vill Högskolan i Gävle, Högskolan Dalarna, Högskolan

i Jönköping, Mälardalens högskolan, Högskolan i Skövde och

andra ha - några av dem har redan ett men de söker nu fl era. Låter man

TEMA

41


TEMA

42

Är loppet kört för de nya aktörerna?

Universitetsracet är sannolikt över. Det

verkar inte bli fl er nya universitet.

högskolor få rätten att på egen hand inrätta professurer, kanske man inte

heller skall förvånas över att dessa högskolor också vill driva egen forskarutbildning

– och att man kanske dessutom blir ganska bra på att bedriva

forskarutbildning i egen regi. Drar man samtidigt ned på universitetens

fasta forskningsresurser kanske man inte skall förvånas över att

företrädare för dessa lärosäten för en aggressiv polemik mot de nya universiteten

och högskolornas nyvunna forskningsstatus. Sådan polemik

har inte sällan en direkt fi entlig udd riktad mot nykomlingarna i systemet,

men handlar egentligen mest om anpassningssvårigheter i ett väsentligt

mer konkurrensutsatt fi nansieringssystem. Inte heller skall man förvånas

över att de gamla universiteten – i allians med Vetenskapsrådet

– driver fram nya fi nansieringsformer där de nya universiteten och högskolorna

har svårt att hävda sig (starka forskningsmiljöer). Pengarna till

dessa miljöer lär inte hamna någon annanstans än vid just de etablerade

universiteten.

Vad händer då framöver, är loppet kört för de nya aktörerna? Universitetsracet

är sannolikt över. Det verkar inte bli fl er nya universitet. Dessutom

räckte pengarna inte till några seriösa satsningar – när Mitthögskolan

blev Mittuniversitetet fi ck det nya universitetet det blygsamma

tillskottet på 10 miljoner kronor i forskningsanslag från riksdagen. Är

detta indikativt, lär frestelsen att skriva långa universitetsansökningar

klinga av. De miljardsatsningar som gjordes på nya universitet under


1950- och 1960-talen (Umeå och Linköping), följdes av mer blygsamma

investeringar under 1990-talet (något 100-tal miljoner kronor till Karlstad,

Örebro och Växjö) och ännu mindre summor idag. Den borgerliga

oppositionen har inga alternativ att erbjuda. Också bland de borgerliga

dominerar koncentrationsretoriken och drömmar om svenska elituniversitet

med global lyster. Inte ens centerpartiet, med sin regionala förankring,

faller utanför ramen.

Men kanske är det lika gott så. Tanken att Sverige på allvar kan rymma

ett mycket stort antal mer eller mindre kompletta lärosäten är storvulen

och förlegad. Finns det verkligen utrymme för 20-25 universitet i

Sverige? Och är verkligen universitetsstatus en mirakellösning? Tittar

man på vår tids dominant och förebild inom forskningspolitiken, USA,

så råder pluralism och variation. I USA fi nns några av världens förnämsta

utbildningsmiljöer (liberal arts colleges) som vanligen saknar forskningsöverbyggnad.

Här fi nns renodlat regionala – och regionalt fi nansierade

– högskolor med nytta och tillämpbarhet som nyckelord. Här fi nns

specialiserade forskningsuniversitet med begränsad grundutbildning.

Och så vidare. Uppenbarligen fungerar mångfaldstanken i USA – varför

skulle den inte kunna göra det i Sverige?

Mats Benner

TEMA

43


TEMA

44


Ett jobb för staten

I ett rörligt, demokratiskt samhälle måste forskning vara mer

än produktutveckling. Därför fi nns det skäl att slå vakt om en

stabil kvot offentlig fi nansiering av forskningen så att denna

inte bara utförs av företagen. Det skriver Niklas Ekdal, politisk

redaktör på Dagens Nyheter.

Sverige ligger bra till i den globala kunskapsekonomin. Vi har de procentuellt

största satsningarna på forskning och utveckling i världen. Nobelpriset

ger oss en image som ledande forskningsnation. Vi har ett utåtriktat

näringsliv, snabb spridning av ny teknik, goda språkkunskaper och

vinstrika storföretag. Vi har forskningsmiljöer av världsklass.

Ur politikernas helikopterperspektiv ser det bra ut, kanske för bra, när

det gäller forskningens framtid. Vårt världsrekord i FoU per capita (jämsides

med Israel) ger intrycket att inga större politiska insatser behövs.

Men om man vänder på kikaren och tittar från den unga forskarens håll

blir bilden mindre rolig:

Mellan 1981 och 2001 minskade de offentliga satsningarna på FoU

(som andel av BNP) med 4 procent medan de i exempelvis Finland ökade

med 71 procent. Finland, Norge och Danmark ökar fram till 2010 årligen

sin offentliga FoU med mer än Sverige i absoluta tal. I relation till

befolkningens storlek ökar våra grannländer satsningarna tre gånger så

mycket som vi de närmaste fem åren.

Det är storföretagen som håller svensk forskning under armarna. Ericsson,

Astra och de andra svarar för 72 procent, universiteten för 21. De

TEMA

45


TEMA

46

I vårt land går miljarderna från spel och dobbel

till idrottsrörelsen, som om det var pingpong vi

skulle leva på i framtiden. I andra länder använder

man lotterier för att fi nansiera forskning.

offentliga basanslagen till svensk forskning har i princip legat still i 25 år

medan annan fi nansiering ökat kraftigt.

År 1994 kom pengarna till forskningen vid svenska universitet till hälften

från staten och hälften från externa källor. Tio år senare var förhållandet

30–70. De säkra, statliga pengarna till oberoende forskning utgör

en krympande andel, medan institutioner som Karolinska Institutet förvandlas

till forskarhotell.

I regeringens forskningsproposition från 2005 slås fast att Sverige ska

vara Europas mest dynamiska ekonomi. Anslagen ökar också sent omsider,

när 2,34 miljarder extra tillförs 2005–2008. Det är en liten ljusning

men långt ifrån tillräcklig.

Pengar är nämligen inte allt, på detta område heller. Man måste också

ha något vettigt att investera dem i.

Vilka signaler får 2000-talets blivande forskare?

Populärkulturens dom är brutal. Något nördigare än en tekniker fi nns

inte. Och vem har tålamod att gneta med grundforskning för att få en

klapp på axeln om 20 år, när en dokusåpa ger omedelbar berömmelse?

Lika segt är budskapet från politiker och universitet. Om du satsar på

forskarbanan får du räkna med att leva ur hand i mun; först ragga pengar,

sedan göra jobbet. Den moderna fi losofi n med satsning på ”starka

forskningsmiljöer” medför också risker för en maktkoncentration som

gör juniora forskare beroende av dominanta silverhannar. Nyfi kenheten

och upproret mot det invanda seendet sätts på undantag.

Den starkt progressiva inkomstskatten är en straffskatt på utbildning,

därmed också på forskning. Särskilt destruktivt blir det i en så globaliserad

bransch där utländska gästforskare måste ha skatterabatt för att

komma hit. Den skatt som är ett hinder för utlänningar måste rimligen

också vara ett hinder för svenskar.


Det regionalstödjande inslaget i utbildningspolitiken har bidragit till en

proletarisering av forskarkåren. I propositioner och högtidstal talar man

gärna om excellens, men utspädningen av kompetensen, de obegripliga

karriärvägarna och blygsamma lönerna jagar stjärnor ur landet, eller till

andra yrken.

Å ena sidan har Sverige ett guldläge inom framtidsforskning kring

mikrodata, cellbiologi, neurovetenskap, epidemiologi, fordonsteknik,

skogsförädling och mycket annat. Å andra sidan är vi dåliga på att ta

hand om dem som ska dra på sig den vita rocken. Detta perspektiv måste

fi nnas med när vi diskuterar forskningens fi nansiering; frågan är inte

bara vem som ska betala, till vad och hur mycket – frågan är också hur

vi får bättre avkastning på satsade pengar.

De politiska signalerna blir allt viktigare. I våra nordiska grannländer

är statsministrar ordförande i teknik- och vetenskapsråd som fokuserar

på morgondagens heta branscher. I Sverige har regeringen gett forskningen

lägre prioritet.

I vårt land satsas hårt på idrottsgymnasier som vaskar fram eliten när

det gäller att spela handboll eller åka skidor. Läshuvudena i skolan lämnas

däremot vind för våg, tacksamma om de slipper bli mobbade.

I vårt land går miljarderna från spel och dobbel till idrottsrörelsen,

som om det var pingpong vi skulle leva på i framtiden. I andra länder

använder man lotterier för att fi nansiera forskning.

I en undersökning för Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS)

har Håkan Gergils, Ecofi n, jämfört de nordiska ländernas innovationssystem.

Han fi nner ett Norge och ett Danmark som satsar hårt på att få

till en dynamisk politik på området, ett Finland i särklass där hela samhället

drar åt samma håll och ett Sverige med överlägsna traditioner men

alltför svaga resultat i förhållande till investeringarna.

TEMA

47


TEMA

48

Forskning är alltid en investering för framtiden

men tenderar i politiska/kamerala sammanhang

att bokföras under kolumnen för konsumtion.

Av de 4 BNP-procent vi satsar på FoU svarar storföretagen

för över 3. Det betyder att politikerna i

Sverige länge kunnat ignorera frågan. Sammanlagt

har vi ändå legat skyhögt, med tanke på att genomsnittet

bland OECD-länderna är 2,3 procent.

Nu förändras situationen. Vi kan inte leva på

samma storföretag hur länge som helst. Andra länder

satsar stenhårt på sin innovationspolitik. Kraven

på samordning mellan forskare, företag och

statliga aktörer blir allt större i en komplex värld.

Och i ett rörligt, demokratiskt samhälle måste

forskning vara mer än bara produktutveckling.

Regeringen har tagit fram en innovationsstrategi,

som också låg till grund för 2005 års forskningsproposition.

I strategin kan man läsa följande:

”Sverige skall vara Europas mest konkurrenskraftiga,

dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi,

och därmed ett av världens mest attraktiva investeringsländer

för stora och små kunskapsbaserade företag.

Världsledande kunskap skall frodas inom ett

antal prioriterade forskningsområden. Ett väl utvecklat

samspel mellan ekonomi, offentlig förvaltning,

näringsliv och fackliga organisationer skall garantera

en omfattande omvandling av kunskap till

varor och tjänster.”

Ambitionen är inspirerande, men det blir många

besvärjelser på temat ”skall” och mindre om ”hur”.

Tänk om lika stor energi ägnades åt denna fråga i

den politiska debatten som åt nivåerna i bidragssystemen.

I stället för en innovationspolitik som Finland

har Sverige haft en forskningspolitik, noterar Håkan

Gergils. Till detta har lagts en näringspolitik

som fokuserat mer på sysselsättning och regionala

hänsyn än på kunskapssamhället. Med denna inriktning

är det logiskt att storföretagen har gynnats

på bekostnad av entreprenörskap och strategisk

grundforskning.

Den svenska staten har aldrig haft någon uttalad

målsättning att behålla en viss andel offentligfi nansierad

forskning. Finland har strävat efter 40 procent

offentlig fi nansiering, Norge efter en tredjedel.

Enligt EU:s Lissabonplan bör förhållandet mellan

offentlig och privat fi nansierad FoU vara 1-2.

Det betyder för Sveriges del att den offentliga andelen

borde öka med cirka 40 procent. Ett första steg

på vägen vore att åtminstone sätta upp ett mätbart

mål.

Det är en styrka att ha så forskningsintensiva


storföretag som Sverige, men det fi nns skäl att slå vakt om en stabil kvot

offentlig fi nansiering av landets samlade forskning.

Ett uppenbart motiv är att storföretag numera är globaliserade, känsliga

för störningar på marknaden och föga sentimentala i frågan om var

man placerar sin FoU. Som vi såg i början av 2000-talet kan ett företag

som Ericsson snabbt få problem som tvingar fram drastiska nedskärningar

av dess framtidssatsningar. Ju mer turbulent den kommersiella

marknaden, desto viktigare med en stabil offentlig fi nansiering.

Tendensen är att företagens FoU blir alltmer kortsiktigt inriktad på nästa

generation produkter. Den offentligfi nansierade forskningen måste därmed

täcka in ett allt bredare fält. Samtidigt växer kunskapssamhällets behov

av forskning inom områden utan omedelbart kommersiellt intresse,

som humaniora, av både demokratiska och ekonomiska skäl.

Forskning är alltid en investering för framtiden men tenderar i politiska/kamerala

sammanhang att bokföras under kolumnen för konsumtion.

I en politisk kultur starkt inriktad på välfärd och fördelning riskerar

forskningen att bli ett dragspel på marginalen, något man tutar med i

goda tider och viker ihop i lågkonjunktur.

Om man anlägger investeringsperspektivet borde det vara tvärtom. Ju

mer pressad statsbudget, på grund av exempelvis hög arbetslöshet, desto

viktigare att satsa på den FoU som ska ge basen för morgondagens jobb.

Ju större påfrestningar på det politiska systemet, desto viktigare att säkra

den kunskapsproduktion som är demokratins och upplysningens bas.

Niklas Ekdal

TEMA

49


TEMA

50


”Forskning för

ett bättre liv”?

Några refl ektioner över

svensk forskningspolitik

Dagens forskningspolitik, med dess fokus på teknisk och medicinsk

forskning, leder till allt större ensidighet i all forskning.

Dessutom ses starka forskningsmiljöer alltför ofta som synonyma

med stora, men det fi nns inga rimliga belägg för att vi

får en bättre forskning genom att bygga stora miljöer. Det menar

Lennart Olausson, rektor vid Malmö högskola.

Det har nu gått ett drygt år sedan vi fått se konsekvenserna av den forskningspolitiska

propositionen ”För ett bättre liv”. Jag skall här diskutera

några av de spänningar och eventuella motsägelser som fi nns i den förda

politiken och också något fundera över vad den kommer att innebära för

framtiden. Det fi nns ett mantra i forskningspolitiken som förtjänar en

viss uppmärksamhet. Detta kommer till uttryck i ord som konkurrens

och konkurrensutsätta. Jag skall diskutera några utslag av denna tankefi

gur.

I Sverige liksom i stora delar av världen förändras den högre utbildningen

och forskningen i rask takt. Hela världen – om vi får tro de många

stolta deklarationerna – är på väg mot kunskapssamhället. Ett uttryck

för detta fi nner vi i de stolta planerna i EU om att skapa ett utbildnings-

och forskningsområde som skall vara världsledande år 2010, en satsning

som nu i halvtid inte tycks ha tagit Europa något steg mot det mål man

satt upp. EU fortsätter att halka efter, inte bara USA utan även i relation

TEMA

51


TEMA

52

till Kina och Indien, säger man.

Men vad betyder det att man säger

att EU ”halkar efter”? Vad är

det man är ute efter och vilken

syn på forskning och utbildning

har man? Är det rimligt att se på

kunskap som en nationell egendom?

Det är här som ordet konkurrens

kommer in. Kunskap ses

som ett konkurrensmedel, och

kanske inte bara ett konkurrensmedel

bland andra utan Medlet.

Det blir tydligt både när det

handlar om EU och när det handlar

om Sverige.

Enligt tillgängliga uppgifter så

står Sverige för 2% av bildningen

av ny kunskap i världen. Man är

från så kallat ansvarigt håll orolig

för att ”vår” andel håller på

att minska. Men vad betyder det

egentligen? Och vad står de olika

procentsiffrorna för? Hur mäter

man? Är det i förhållande till hur

mycket resurser man sätter in eller

är det den forskning som syns

i de bibliometriska studierna?

Jag vet inte, eftersom jag inte har

sett något bra underlag som förklarar

detta. Spelar det någon

roll? Jo, det gör nog det, eftersom

om man bara mäter det som

syns i de bibliometriska studierna,

så är det stora delar av existerande

forskning och ny kunskap

som inte syns i dessa siffror,

bland annat stora delar av humaniora

och lite mindre av samhällsvetenskapen.

Om man avser

de resurser som sätts in, så är det

kanske självklart att den svenska

andelen sjunker när kineser och

indier börja sätta in sina. Det

fi nns ju trots allt lite fl er människor

som bor och verkar i dessa

länder.

Vi står nu också mitt i den så

kallade Bolognaprocessen, vilken

ibland sätts in i samma sammanhang

som forskningspolitiken,

dvs att det handlar om att stärka

positionen i den internationella

konkurrensen. Om man då återvänder

till inledningen till den senaste

forskningspolitiska propositionen

”Forskning för ett bättre

liv”, ges en annan bild. Där slås

det fast att forskningen …

bidrar till utveckling och förnyelse,

stärker tillväxten, ökar

förståelsen och samspelet med

människor i andra länder och

förbättrar medborgarnas möjligheter

att leva ett gott liv.

Så långt är det gott och väl liksom

när man fortsätter att läsa

de inledande trosbekännelserna.

Men när man nu ett år efteråt

funderar över det huvudsakliga

budskapet som härletts från propositionen,

så känner man sig

inte lika lugn. Det är i huvudsak

två teser som utformats. För det

första skall huvuddelen av de nya

resurserna satsas på teknik och

medicin. Det förefaller som om

man nöjt sig med att se till det

som man tror ”stärker tillväxten”

och inte det övriga i citatet

ovan. För det andra är det en

fortsatt tilltro till att ”konkurrensutsätta”

forskningsmedlen

via Vetenskapsrådet och Vinnova.

Men det är inte längre fråga

om att det är de enskilda forskarna

som skall konkurrera utan nu

handlar det om starka forskningsmiljöer,

som är de som ansöker

om pengarna, utifrån en

prioritering och rangordning

inom de enskilda lärosätena.

Det är dessa båda budskap

som präglat det dryga år som

gått sedan den forskningspolitiska

propositionen kom och som

från och med 2006 också syns i

budgetsammanhang. Det är svårt

att hitta pengar till det som skall

bidra till ”…den ökade förståelsen

och samspelet med människor

i andra länder”. De båda teser

som jag nämnt ovan är också

tätt sammanhållna, vilket gör att


de förstärker en sida inom forskningspolitiken. Det tror jag kan bli djupt

problematiskt om några år om man inte gör något åt det.

Den tankefi gur som förefaller ligga bakom den nuvarande forskningspolitiken

är att det bara är en viss typ av forskning som bidrar till att

stärka tillväxten, nämligen teknik och medicin. Men inte vilken teknik

eller medicin som helst, utan man har också i högre utsträckning än tidigare

anammat att det skall vara sådan forskning som har internationell

synlighet, dvs sådant som går att mäta via bibliometriska analyser. Det

här med synlighet eller mätbarhet har förstärkts ytterligare i dels de internationella

rangordningar som gjorts av lärosäten och dels i de underlag

som skall ligga till grund för Vetenskapsrådets sätt att hantera starka

forskningsmiljöer.

Vad är problemet med detta då? Jo, vi kan hitta åtminstone två tydliga

problem. Det ena har att göra med att humaniora och samhällsvetenskap

inte syns alls på samma sätt i de numera vedertagna sätten att mäta forskning

och dess kvalitet. Till stor del beroende på att man inom dessa fält

har andra publiceringsstrategier än inom naturvetenskap, teknik och

medicin. Det andra problemet är mer generellt och kan uttryckas som att

den tillämpade forskningen kommer att komma i strykklass. Denna form

av forskning har inte heller samma form av synlighet i de tidskrifter som

väger tungt och som mer vetter åt grundforskning. Ingen av dessa effekter

av forskningspolitiken är, enligt mitt sätt att se, bra för framtiden.

Det fi nns mycket annat att säga om forskningspolitiken – det viktigaste

kanske är att det fi nns inga som helst vetenskapliga belägg för den

tro som politiken är ett uttryck för, nämligen att vi genom att satsa ensidigt

på teknik och medicin får ”…. ett bättre liv”.

Det fi nns också ett annat problem som ligger i förlängningen av den

nuvarande forskningspolitiken – och detta är kanske något som syns

ännu tydligare i Danmark där man är i full färd med att slå samman universitet

– och det är tanken att ”big is beautiful”, och inte bara det , utan

att starka forskningsmiljöer ofta handlar om storlek. Återigen; det är

svårt att hitta rimliga belägg för att vi får bättre forskning genom att

bygga stora miljöer.

Denna tankefi gur brukar ofta legitimeras med att det gäller att profi -

lera sig – ett annat modeord. Jag tror i och för sig att det är viktigt att

TEMA

53


TEMA

54

såväl forskare som lärosäten försöker

profi lera sig, men detta går

inte nödvändigtvis ihop med tanken

att man måste koncentrera

verksamheter till färre platser

som därmed också blir större och

större. Jag är rädd att detta kommer

att leda till en alltmer ökande

sårbarhet och att stora områden

lämnas obeforskade. Det är

ju inte så att den svenska – om

man nu kan tala om något sådant

som svensk forskning, eftersom

mycken forskning sker i

samarbete med och inom internationella

nätverk – forskningspolitiken

är profi lerad. Utan de

prioriteringar som görs i Sverige

är precis desamma som görs internationellt,

dvs man genomför

en politik som leder till allt större

ensidighet i all forskning.

Det fi nns ytterligare en sida att

lyfta fram och det är den som

vetter mot en starkare politisk

styrning. Bakgrunden är enkel.

Bakom mycket av talet om konkurrensutsättning

ligger också en

tanke om rangordning och ranking.

Man vill sätta olika lärosäten

eller forskare på en lista, där

det bästa hamnar högst upp och

sedan följer en fallande skala.

De prioriteringar som görs i Sverige är

precis desamma som görs internationellt.

Dessa listor eller andra nyckeltal

som tas fram används påfallande

ofta av politiker, som då omedelbart

kan antingen slå sig för

bröstet för att det gått bra eller

vill vidta åtgärder som driver på i

den riktning som gör att man får

bättre siffror nästa gång. Det

som oroar mig i förlängningen av

detta är inte att politiker intresserar

sig för verksamheten utan

att vi inom högskolevärlden allt

mer kommer att sträva efter att

göra de saker som syns i siffrorna.

Inte för att vi innehållsmässigt

tycker att det är viktigast

utan just därför att vi måste bli

mer synliga, där synlighet skall

läsas som det som mäts.

Något positivt skall väl också

sägas.

Den stora utmaning som vi

står inför är inte om satsningar

på forskning i Kina och i Indien

gör att Sveriges andel av den internationella

forskningen – som

den nu mäts – sjunker en och annan

tiondel från nuvarande 2 %.

Eller om EU:s andel blir någon

promille mer eller mindre. Den

stora utmaningen är snarare att

vi alla måste kunna ta del av och

nyttja 100 % av all ny kunskap i

världen och inte nöja oss med

några få procent. Vi som högskola

måste bli mycket bättre på att

ta del av alla kunskap i världen,

kritiskt granska och förmedla

den till den region som vi är verksamma

i. Forskning i sig leder

inte till ett bättre liv, utan det är

först när vi omsätter kunskapen i

handling, det må vara i lärosalen,

i en populärvetenskaplig föreläsning,

i samspel med ett företag

eller något annat som det sker. Vi

vid Malmö högskola sätter en

ära i att arbeta med samhällsrelevant

forskning och arbeta med

kunskapsdelning i nära anslutning

till olika användare i samhället.

Detta kanske inte ger lika

många citeringar i internationella

tidskrifter eller lika stor uppmärksamhet

på en eller annan

internationell konferens. Men

det är inte olika mätmetoder på

vad som skall anses vara framstående

forskning som skall styra

vad vi arbetar med utan snarare

vad vi tror på som kan leda till

att medborgarna i alla länder får

chans till att leva ett bättre liv.

Lennart Olausson


TEMA

55


PORTRÄTTET

56


”Jag är inte nyfi ken,

men jag vill veta allt”

Hon var med och byggde upp ett helt nytt, unikt utbildningsområde

och nu har hon blivit dess första kvinnliga docent.

Det är fascinationen inför skrivandet och jakten på den goda

texten som driver Inger Lindstedt, docent i medie- och kommunikationsvetenskap

vid Konst, kultur och kommunikation,

K3, vid Malmö högskola.

Den goda texten. Mottagarens perspektiv. Viljan att veta mer.

Det är tre meningar som kan stå som rubriker för Inger Lindstedts yrkesliv

och person. Nyligen blev hon den första kvinnliga docenten på

utbildningsområdet K3, ett område som hon för några år sedan var med

om att bygga upp och där hon idag undervisar i Medie- och kommunikationsvetenskap.

Vad är en god text då? frågar jag henne.

– Den har en början, en mitt och ett slut. Även ett svårt innehåll blir

lättfattligt om texten är strukturerad. Den ska vara genomtänkt, man ska

veta vad man vill berätta. Som Tegnér sa: det dunkelt sagda är det dunkelt

tänkta.

PORTRÄTTET

57


PORTRÄTTET

58


”Som läsare ska jag känna mig

delaktig i kommunikationen”

Jag ber henne nämna bra skribenter och hon säger namn som Jan Guillou

(”när hans journalistik var som bäst”), Ingrid Elam, Cristine Sarrimo och -

Astrid Lindgren.

– Hon läste alla sina texter högt för sig själv. För att hon visste att det

var så de skulle användas. Hon hade en fantastisk respekt för sina läsare,

säger Inger Lindstedt.

Den goda texten är just en som når fram till sin läsare, menar hon.

– Som läsare ska jag känna mig delaktig i kommunikationen, att skribenten

vill att jag ska hänga med. Det fi nns en tumregel: överskatta inte

läsarens förkunskaper, men underskatta inte hans eller hennes intelligens.

Hon lägger till, med en göteborgsk omskrivning:

- Man ska ha respekt för sin läsare och inte försöka käcka sig.

Inger Lindstedt tycker sig se en tendens att läsarperspektivet alltmer

tappas bort i dagens journalistik. Ibland glömmer medierna att uppdatera

bilden av sin mottagare.

– Kvällspressen har en gammal bild av en tänkt läsare som man ska

skriva för. Han kallas Nisse i Hökarängen. Nisse är en lågutbildad, medelålders

man, som tittar mycket på TV. Inte konstigt att kvinnorna inte

läser kvällstidningarna då.

Mottagarens intresse är ett fokus som hängt med Inger Lindstedt från

början, under uppväxten i Göteborg och de allra första mötena med

PORTRÄTTET

59


PORTRÄTTET

60

journalistiken. Den nådde henne

via radion; P2, Radio Luxemburg

och inte minst de dagliga

fi skehamnsrapporterna.

– Varje dag läste reportern upp

hur det gått för de olika fi sksorterna

på morgonens fi skehamnsauktion,

vilket pris de stannade

på. Detta var oerhört viktiga nyheter

för folk. Fler var beroende

av de nyheterna än av börsnoteringarna,

säger hon.

Inger Lindstedt blev tidigt fascinerad

av skrivandet, mycket

tack vare sina lärare i skolan. Efter

studenten gjorde hon praktik

på en landsortstidning, men insåg

att det inte var nyhetsjournalistik

hon ville hålla på med. Istället

började hon arbeta på marknadsavdelningen

på en bank.

– Där skrev jag texter som

skulle värva kunder och fi ck defi -

nitivt fundera över hur man ska

formulera sig för olika målgrupper.

Ett uppdrag kunde vara ett

säljbrev till nyblivna föräldrar,

för att de skulle sätta in barnbidraget

på just den här banken.

På banken fi ck hon också fundera

över villkoren för texters

tillblivande. Copy-texter är, förklarar

hon, förhandlade texter.

Många människor är inblandade

och har synpunkter på texten

innan den anses klar. Det sker

inte sällan till nackdel för textens

kvalité.

– Någon måste ha språkkänsla

nog att säga stopp innan texten

går sönder, men det sker inte all-

tid. Det är ofta problemet med

just reklam- och informationstexter,

säger hon.

Hon säger ”går sönder” med

särskild emfas. För det är så hon

ser det. Att något gått sönder och

därmed gått förlorat när en text

blivit urvattnad. Att något viktigt

är trasigt och det som är trasigt

fungerar inte.

Efter att hon fått sitt första

barn och varit hemma ett halvår

började Inger Lindstedt läsa på

universitetet. Det blev konstvetenskap,

svenska och allmän

språkvetenskap och sedan blev

hon lärare och doktorand i nordiska

språk. Till sin egen förvåning

tyckte hon att det var väldigt

roligt att undervisa.

– En bra lärare drivs av samma

saker som forskaren och journalisten,

nämligen letandet efter

kunskap, viljan att ta reda på hur

saker EGENTLIGEN är, menar

hon. Jag brukar säga, jag är inte

nyfi ken, men jag vill veta allt, säger

hon.

Inger Lindstedt blev studierektor

i informationsteknik vid Göteborgs

universitet och 1996 kom

en fråga från Malmö. Det gällde

en ny högskola som höll på att

starta. Ville hon vara med och

bygga upp ett utbildningsområde

för kultur och kommunikation,

månne?

– Jag skulle precis skriva färdigt

min avhandling när erbjudandet

kom. Jag funderade och

funderade på vilket jag skulle

göra. Så pratade jag med min

yngste son och han frågade ”hur

ofta startar man nya högskolor i

Sverige?” Det avgjorde saken.

Såklart ville jag vara med.

Flyttlasset gick till Malmö där

hon tillsammans med en arbetsgrupp

skapade det som idag är

utbildningsområdet Konst, kultur

och kommunikation (K3).

Hon var områdesprefekt ett par

år, samtidigt som hon slutförde

sin avhandling om handböcker i

journalistik.

– Ja, det var slitigt…jag ångrar

ingenting men jag skulle inte rekommendera

någon att göra

samma sak, säger hon.

Efter några år som prefekt

övergick hon till att undervisa

och forska igen. När docenturen

kom i vintras blev hon, säger

hon, så glad, att hon blev överraskad

själv.

– Att bli docent är att visa att

man presterar forskning även efter

sin avhandling. Som första

kvinnliga docent tror jag också

att jag kan vara en förebild för

andra.

Cirkeln är sluten. Men samma

röda trådar som gått genom hela

Inger Lindstedts yrkesverksamma

liv återkommer, i hennes

forskning och hennes undervisning

av ständigt nya skaror studenter.

Den goda texten. Mottagarens

perspektiv. Och en ständig

vilja att få veta mer.

Sanna Camitz


62

Universitetet mitt i –

Av det direkta forskningsanslaget 2005 gick 93% till universitet och fackhögskolor, 3% till

högskolor med vetenskapsområde medan de övriga lärosätena fi ck dela på resten; den ”utsmetning”

av forskningsresurserna som Heidi Avellan talar om fi nns inte. Det skriver Peter

Jönsson, forskningskoordinator vid Malmö högskola, och Kjell Gunnarsson, förvaltningschef

vid Malmö högskola, i en replik till Heidi Avellans essä i Praktik&Teori nr 1/2006.

Det är inte lätt att hänga med

Heidi Avellans resonemang i betraktelsen

”Universitetet mitt i –

varje – by” som publicerades i

förra P&T. Hennes slutsats ”Det

är bra högskolor som behövs.

Inte ett universitet i varje by.”

kan väl ingen ifrågasätta. Men

vad har saken med Malmö högskola

att göra? Avellan använder

utsmetningsmyten för att ”förklara”

högskolors A- och B-lag.

Och hon är inte övertygad om att

Malmö högskolas ambition att

utvecklas till universitet – komma

med i A-laget – är så klok.

Här ges annat sätt att se på saken.

Först: De gamla universiteten

skulle knappast klara av senare

tids nödvändiga expansion inom

grundutbildning; ungefär 40 %

av Sveriges studenter läser vid lärosäten

som är yngre än 30 år.

Därutöver vet vi att högskolelagen

föreskriver att högre undervisning

ska vila på vetenskaplig

grund. Vi vet också att den svenska

unika ekonomi-administrativa

indelningen i vetenskapsområden

för tillfället även styr rätten

att examinera i forskarutbildning.

Malmö högskola innehar medicinskt

vetenskapsområde. Därför

är vi redan universitet i en bemärkelse.

Det där med A- och Blag

är inte så lätt alla gånger.

Alltför stelbent tänkande i de kategorierna

kan resultera i en

självuppfyllande profetia som

inte gör mycket nytta. Om vi

med utgångspunkterna ovan i

stället ser konstruktivt på vad

som skulle kunna gagna regionens

utveckling, ges en helt annan

framtidsbild än Avellans.

Det har sagts tidigare, men det

kan uppenbarligen vara värt att


Debatt!

landets tredje stad

upprepa: Malmö högskolas främsta

mål är att få möjlighet att bedriva

forskarutbildning i egen

regi – inte nödvändigtvis att få bli

kallat universitet. Benämningen

”universitet” likställs förresten

inte med fullständiga rättigheter i

forskarutbildning, Kungliga Tekniska

högskolan och Karolinska

institutet visar detta.

Malmö högskola ser forskning

och utbildning som ömsesidigt stimulerande

verksamheter inom vår

profi l. Vi är inte profi lerade som

till exempel en teknisk högskola.

Men trots att vi har medicin, humaniora,

samhällsvetenskap samt

teknik och naturvetenskap, har vi

inte ambition att bli ett encyklopediskt

lärosäte. Däremot vill vi

utveckla vissa delar av bredden.

Ett av de största utvecklingshindren

är avsaknaden av rättig-

het att utfärda forskarexamen.

Så länge den rätten fi nns vid annat

lärosäte, råder vi inte över

den del som kopplar grundutbildning

med forskning – forskarutbildningen.

Bara doktoranderna

inom medicin är antagna i

Malmö. Resten – 125 forskarstuderande

– är antagna vid andra

lärosäten runt om i Sverige. Kanske

hela systemet för forskarutbildning

är feltänkt? Examensrätt

i forskarutbildning bör

kunna ges i grupper av ämnen eller

breda ämnen i stället för i ett

helt vetenskapsområde.

Malmö högskola har bredd

och djup inom ett antal kunskapsområden,

till exempel: Internationell

Migration och Etniska

Relationer, Interaktionsdesign

och Socialt arbete – för att inte

tala om hela den forskarutbild-

ning som ansluter till den näst

största lärarutbildningen i landet.

Inom dessa och en del andra

områden bedömer vi att högskolan

har akademisk kompetens att

bedriva uthållig forskarutbildning.

Är det för mycket begärt?

Därför är det bra att regeringen

nyligen har tillsatt en utredning

som ska analysera dagens

vetenskapsområden som grund

för att utfärda examen i forskarutbildning.

Dödläget är därmed

brutet. En internationell utblick

kan inspirera hur svensk forskarutbildning

ska se ut i framtiden.

Ingen högskola verkar i ett vakuum.

Vi befi nner oss i en expansiv

och kunskapstät region. Det

är inte mycket mening att kopiera

sådant som grannarna gör.

Malmö högskolas profi l innebär

bland annat att en stor del av ut-

63


64

bildning och forskning är professionsinriktad: lärare, sjuksköterskor,

tandläkare, ingenjörer, för att ta några. Genom profi len kan Malmö högskola

bidra till att regionens utbud av högre utbildning och forskning blir

så komplett som möjligt.

Avellan misstänker att ”utsmetningen” av resurser hindrar svenska

universitet och högskolor att hävda sig i den internationella konkurrensen.

Sveriges lärosäten rankas nämligen relativt lågt i internationell statistik

– de tillhör B-laget i världen. Men lärosätet som mätenhet medför

att sättet att organisera högre utbildning och forskning påverkar rankingen.

Landets eller regionens samlade forskningsproduktion är inte direkt

kopplad till organiseringsformen.

Och hur är det med den beryktade ”utsmetningen”? Den fi nns inte.

Nittiotre procent – jodå: 93 % ! – av det direkta forskningsanslaget gick

2005 till universitet och fackhögskolor, tre procent gick till de fem högskolor

(däribland Malmö högskola) som innehar vetenskapsområde.

Resterande del gick till de elva högskolor som saknar vetenskapsområde.

Är det denna ”utsmetning” som Avellan ondgör sig över? Låt oss införa

följande mothypotes: Ovan beskrivna resursfördelning gör att de största

riskerna för utsmetning fi nns inom universitetsfakulteterna, inte inom

profi lerade högskolor.

Ett exempel på att en högskola mycket väl kan vara forskningseffektiv

är Malmö högskolas sjundeplacering i den nationella topplistan av antal

internationella peer-reviewgranskade artiklar i relation till forskningsintäkterna

(enligt Vetenskapsrådets analysavdelning). Tillhör Malmö högskola

då inte A-laget i detta avseende? Vår knappa och, enligt vårt förmenande,

orättvisa forskningstilldelning gör att vi ser fram emot regeringens

nyligen tillsatta utredning, där också resurstilldelningen ska analyseras.

Eftersom Avellan verkar ha en faiblesse för historia, serveras här ett

citat som visar att resonemangen var desamma redan på 1660-talet.

Lunds universitets etablering är som bekant (också) en regionpolitisk

skapelse. Uppsala universitet tillhörde dåtidens A-lag som i vanlig ordning

försökte agera bromskloss – inget nytt under solen, således:

”Professorerna i sistnämde stad (Ubsala) hade väl yttrat sig emot en universitetsinrättning

i Lund, men dem hade han, deras canzler, lämpligen

tillrättavisat, och alla måste medgifva att det vore den gamla högskolan

ganska helsosamt att få en medtäfl arinna i en ny.”

Ur Almfelt, P. (1859): Lunds universitets historia, sidorna 38–39.

Peter Jönsson

Kjell Gunnarsson

More magazines by this user
Similar magazines