HETTA 4.0 - Malmö stad

malmo.se

HETTA 4.0 - Malmö stad

Omslagsbild: Ingrid Sandsborg

HETTA 4.0

EN ALLDELES GRATIS SAMLING

DIKTER, NOVELLER OCH BILDER

FRÅN PUPILL FÖRLAG. VERSION 4.

Tillbaka till innehållsidan


MEDVERKANDE:

Jonas Ahlberg, Nina Ahlzén, Malin Roca Ahlgren, Andreas Almengård, Elin Assarsson-Lod,

Lina Barnö, Bodil Bengtsén, Magnus Bengtsson, Malin Bergström, Kajsa Bidemo, Anna Björck,

Elsa Bladh, Malin Boström, Lennart Bång, Margareta Börjesson, Bengt Carlson, Isabell

Dahlberg, Ann Dahlström, Maria Edgren, Karolin Engdahl, Tor-Björn Fjellner, Emma Forsberg,

Elin Fransson, Leif B Frid, Linda Garbén, Eva Grip, Erik Hall, Ethel Hedström, Jenny Hedström,

Niklas Henningsson, Nick Hoggard, Mikaela Hölbling, Elisabeth Pimsan Ivarsson, KG Johansson,

Pia Pollari-Karlsson, Pebbles Karlsson Ambrose, Hanna E Karlsson, Per Klemming, Anna

Liljestrand, Petra Lindblom, Ulrica Marmfeldt Lindgren, Gunilla Lindquist, Maj Lindström,

Marita H Linkruus, Gunnar Ljunggren, Anna Magnusson, Sonja Marnfeldt-Ivansson, Lena H

Nilsson, Ninananonia, Malin Norlander, Anna Nygren, Ola Rydberg, Lili Samuelsson, Ingrid

Sandsborg, Monika Sidén, Anders Sjödin, Markus Sköld, Björn Solum, Anders Textorius, Olof

Weberg, Hanna Yinde, Dyveke Zadig, Noel Åberg …

VILL DU OCKSÅ MEDVERKA I HETTA?

En digital bok kan alltid förändras och bli hur omfångsrik som helst. Vi uppdaterar den

nerladdningsbara filen när vi får in nytt material som vi tycker passar in i samlingen,

eller om vi vill ändra något. På så sätt kan boken hela tiden växa, ändra skepnad och bli

hetare och hetare. Skicka ditt bidrag till hetta@pupill.se. (Högst 2000 ord)

SPRID HETTA!

Eftersom boken är gratis kan du sprida och fildela pdf-en hur mycket som helst. Men

respektera copyrightlagen. Varje text och bild ägs av skaparen av verket. Vill du komma

i kontakt med någon av de medverkande i boken? Mejla isåfall förlaget så förmedlar vi

kontakten via mejl.

OM PUPILL:

Information om förlaget hittar du på pupillforlag.se, vi finns också på facebook under

gruppnamnet Pupill och Iris retrobutik. Vi ses och hörs!

Hetta 4

Sept 2011 Samlingsvolym

E-bok ISBN 978-91-7477-071-1

Pupill förlag

Hyregatan 7, 211 21 Malmö, kontakt@pupill.se, 0708-15 56 86


3

INNEHÅLL

Klicka på den text/bild du vill komma till.

Omslagsbild av Ingrid Sandsborg

Medverkande samt information om antologin Hetta

Fotosvit; ELD av Hanna E Karlsson

Libanesiska ögon av Linda Garbén

Din salt, min mun av Nina Ahlzén

Bild av Jonas Ahlberg

Det är dag, det är ljust av Pia Pollari Karlsson

Bild av Jonas Ahlberg

Séparé av Elin Assarsson-Lod

Allt är evigt av Noel Åberg

Bild av Bodil Bengtsén

Monster av Erik Hall

Detta händer: Text- och bildsvit av Mikaela Hölbling

Uppe någonstans ... av Anna Björck

När man lever livet så här ... av Anna Björck

Tankad av Ann Dahlström

Het av Ann Dahlström

Matad av Ann Dahlström

Ljudet av hetta Björn Solum

Het sommarkväll i Córdoba av Björn Solum

Corrida de domingo av Björn Solum

Bild av Jonas Ahlberg

Dina blodrödsmålade mun närmar sig min uppknäppta gylf av Ola Rydberg

Bild av Stock Photo

Hetta av Margareta Börjesson

Bild av Jonas Ahlberg

Den där sommaren av Andreas Almengård

Jordgubbsland för evigt av Andreas Almengård

Bild av Andreas Almengård

Nära av Dyveke Zadig

Som ett skadat djur av Dyveke Zadig

Kyss av Dyveke Zadig

Hetta av Ninananonia

INNEHÅLL


4

Vardags Erotik av Anna Liljestrand

Köttröd överrock av Anna Liljestrand

Ta till ett nytt ljus av Anna Liljestrand

Kokas i 3 minuter av Anna Liljestrand

Padd drömmar av Anna Liljestrand

Känner omkring, smakar försiktigt av Anna Liljestrand

Departure av Anna Liljestrand

Bild av Jonas Ahlberg

Det är ett camouflage, sa han av Mikael Svensson

Bild av Tor-Björn Fjellner

Arabisk hetta av Tor-Björn Fjellner

Intercity av Lili Samuelsson

Bild av Anders Sjödin

Dirigent av Lili Samuelsson

Bild av Lili Samuelsson

36° i skuggan av Niklas Henningsson

Bild av Jonas Ahlberg

Varning: Brandrisk av Elisabeth Pimsan Ivarsson

Bild av Elisabeth Pimsan Ivarsson

Vulkanerna av Elisabeth Pimsan Ivarsson

Högtryck av Elisabeth Pimsan Ivarsson

Innehållsförteckning av Elisabeth Pimsan Ivarsson

Bild av Jonas Ahlberg

I symbios av Lena H Nilsson

Mellan ark av Lena H Nilsson

Morgon i min trädgård av Lena H Nilsson

Bild av Nick Hoggard

Sommarnatten av Lena H Nilsson

Bild av Jonas Ahlberg

Hetta av Elsa Bladh

Kraft av Lina Barnö

Sommarsol av Jenny Hedström

Julisemester/Villakvarteret av Jenny Hedström

Bild av Jonas Ahlberg

Heta linjen av Malin Norlander

Bild av Ingrid Sandsborg

INNEHÅLL

Tillbaka till innehållsidan


5

Följde mitt hjärta hela linan ut ... Olof Weberg

Förloraren av Olof Weberg

Låt oss fly av Olof Weberg

I gränden hörde jag ditt namn … av Olof Weberg

Jag dricker hellre sten … av Olof Weberg

Sol, (Blod) bad och heta känslor text och bild av Bengt Carlson

Närhet av Bengt Carlson

Bild av Jonas Ahlberg

En liten slampa av Monika Sidén

Bild av Ingrid Sandsborg

Gudomlig hetta av Hanna Yinde

Bild av Bodil Bengtsén

Främlingar i en bil av Elin R Fransson

Bild av Jonas Ahlberg

På väg av Magnus Bengtsson

Bild av Jonas Ahlberg

Kvinnan i parken av Petra Lindblom

Bild av Ingrid Sandsborg

Sambaindianerna av Eva Grip

Bild av Eva Grip

Elegi till venus av Anders Textorius

Bild av Malin Norlander

Hetta av Maria Edgren

Bild av Kajsa Bidermo

”Svana Farsan” av Gunnar Ljunggren

Bild av Nick Hoggard

Barnvagnen av Isabell Dahlberg

Bild av Ingrid Sandsborg

Information av KG Johansson

Bild av Jonas Ahlberg

Vi är Sverige av Lennart Bång

Bild av Ingrid Sandsborg

Träffen av Malin Boström

Bild av Anna Magnusson

Bild av Emma Forsberg

Det är inte ofta man klickar … av Emma Forsberg

INNEHÅLL

Tillbaka till innehållsidan


6

Bild av Kajsa Bidemo

Nårrtjen över Ischland av Per Klemming

Bild av Kajsa Bidemo

I lågornas våld av Gunilla Lindquist

Bild av Jonas Ahlberg

Hetta av Malin Roca Ahlgren

Bild av Maj Lindström

En het plan av Malin Bergström

Bild av Jonas Ahlberg

Den nakna hettans magi av Ethel Hedström

Bild av Ingrid Sandsborg

Tillräckligt av Markus Sköld

Bild av Jonas Ahlberg

Devil´s Nest av Malin Norlander

Bild av Jonas Ahlberg

En midsommarnattsdröm av Ulrica Marmfeldt Lindgren

Bild av Stock Photo

Den sönderbrända jorden av Karolin Engdahl

Bild av Ingrid Sandsborg

Kokosnöt av Anna Nygren

Bild av Anna Nygren

Pojkkropp av Anna Nygren

Bild av Anna Nygren

Nemesis av Marita H Linkruus

Bild av Jonas Ahlberg

Brasan av Pebbles Karlsson Ambrose

Bild av Hanna E. Karlsson

Vägen som byggdes av minnen av Leif B Frid

Ett sommarminne av Sonja Marnfeldt-Ivansson

INNEHÅLL

Tillbaka till innehållsidan


7 © förf

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


FÖRFATTARE

8 © förf Tillbaka till innehållsidan


9 © förf

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


10 © förf

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


11 © förf

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


12 © förf

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


13 © förf

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


LIBANESISKA ÖGON

I min längtan vandrar jag längs din käklinje

likt Libanonberget men jag når inte Qurnat as Sawda

vilar i din halsgrop såsom i Bekaadalen medan jag iakttar dig

du har siluetten av en grekisk gud

en Apollo med ett oövervinneligt skal och ett inre mjukt som av öknens sand

Jag ser solen i dina libanesiska ögon, som guld glittrar den

när du möter min blick är den neutral – inte ovänlig, bara neutral

som en himmel utan stjärnor

men i min längtan är jag din sol, ditt hav och din stjärnhimmel

Dina läppar har konturerna av en strand

långa varma somrar ryms i ditt leende

fyller mig med glädje även om jag vet att jag inte är källan till din

Aldrig har jag mött någon som du

aldrig har en endaste man väckt min längtan som du

en eld som brinner

en förtärande låga som bränner upp

Min själ

Mitt hjärta

Jag gick genom skärselden, dog en smula där och då

det enda jag har kvar

minnet av dig som etsat sig fast

som stjärnor under nätter i Libanon

Layali lebnan

Vill sudda ut

Vill sudda bort

För du kan aldrig bli min och jag kan aldrig bli din

14 © Linda Garbén

LINDA GARBÉN

Tillbaka till innehållsidan


Ditt hjärta tillhör en annan

denna lyckliga kvinna som får vakna tillsammans med dig

och se morgonsolens strålar kyssa ditt ansikte

där, då, i den tidiga morgontimmen

önskar jag att jag var solgudinnan Shapash

som älskar med dig under solens sken

Gudarnas lykta skänker guldskimmer på din panna

Drömmer drömmar om natten

drömmer drömmar om dagen

drömmar som inte kan bli sanna

jag gråter osynliga tårar

som floden Litani sköljs de bort

Tårar som inte syns

Men som känns

15 © Linda Garbén

LINDA GARBÉN

Tillbaka till innehållsidan


DIN SALT, MIN MUN

min körsbärstunga viskar salt,

smakar din tandrad

känn höfter resa sig, likt bergens stup

jag ligger i våtaste feber, darrar bland

dunkla fallna stenar, bröstens dyningar

dunkar mig, ligger omlott i det blanka

gräset strör mitt rufsiga hår, lockar likt

tigerhanens rytande hona, kvava muskler

vill skinn, strömma svett, flöda fors

fritt i det röda, i det prunkande fält av

min vallmo och du lägger axlar tungt

plockar bland vilddjuren omkring oss

stöter hårt svullen puppa

likt vässade klor sin blödande öppning

river mina väggar, river dina

16 © Nina Ahlzén

NINA AHLZÉN

Tillbaka till innehållsidan


17 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


18 © Pia Pollari–Karlsson

Det är dag, det är ljust, det är hett

Skylten där neonet börjat ta slut,

den som säger att hotel är ett hot

har värdinnan äntligen släckt

på sin runda bland smulor och fett

åldrande i det liv som hon ärvt

Hon som hyrt vaknar i drömmar hon drömt

spunna likt garn av tankar hon tänkt

Taket är avlägset, blomtapetserat, högt

Rummet är litet, instängt och trångt

helt enkelt lite för stökigt och rörigt

med väskor och plagg, böcker i pocket

Klänningen ligger kastad på golvet

fast den borde ha hängt lite prydligt

Det gick fort för kväll att bli natt

hunger till kärlek och hoppfull tröst

på ett hotell så enkelt och billigt

att skylten nästan har slocknat

och förvandlat hotel till hot

Hon mindes att han skrattande viskat

”there´s a neon sign burning bright”

Armen runt livet, munnen mot örat

Han var hennes just denna natt

PIA POLLARI–KARLSSON

Tillbaka till innehållsidan


19 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


SÉPARÉ

det var regn på himlen

jag såg det på marken

jag såg en ring på ditt

finger tog tre steg

du hade fel hand

i annars korrekta

du lade en hand

i någons korrupta

hon tog den.

samma misstag

och samma misstag

du var borta

när du tryckte mig

mot

det såg jag

när du gick

när jag vaknar

jag såg i tidningen

du fick en ring på

rätt finger till

som hon är söt

men jag är trött

och jag är tyst

20 © Elin Assarsson-Lod

Elin Assarsson-Lod

Tillbaka till innehållsidan


hennes hår är

och samma misstag

det var sol på himlen

jag såg det på

bort bort bort

du lade en hand


varsin sida av

ni sover det vet

jag vaknar

det var

jag såg det på himlen

du heter likadant

ni har samma adress

21 © Elin Assarsson-Lod

Elin Assarsson-Lod

Tillbaka till innehållsidan


”ALLT ÄR EVIGT”

En övergiven människa

sitter i ett övergivet kvarter

under en ensam lyktstolpe

som formar hans mystiska konturer.

Medan han sträcker ut sin hand

och försöker nå ut till himlen

så surrar en fluga igenom hans

öppna handflata.

För en sekund känner han en värmande

känsla som sprider sig igenom hans fingertoppar.

Men lika snabbt som känslan kom

var den återigen borta för alltid.

För en sekund var han återigen tolv år igen.

Där står han på tågstationen

med tårarna i ögonen medan han gav

sin storebror en kram och ett adjö.

Den stora ungdomen med sin slitna kropp

gav honom ett varmt leende och la sin

handflata och rufsade till hans frisyr.

Vinden får den mystiska figuren att rysa

till för den påminner om hans storebrors

sönderslagna hand som ger han ett värmande leende.

Han reser sig upp och sträcker ut en hand

emot himlen och säger med tunga ord

”Allt är evigt”

22 © Noel Åberg

NOEL ÅBERG

Tillbaka till innehållsidan


23 © Bodil Bengtsén

BODIL BENGTSÉN

Tillbaka till innehållsidan


MONSTER

när du själv inte gör det,

vem lever då ditt liv?

förbannelsen ligger

som ett stelfruset snötäcke:

– befogenheter.

dina befogenheter

infogningen du tvingas till

infogningen in

i förmålade system.

monster, monster ska du spela

ett monster som lirkar dig in

i puzzlets universum

ett monster som ristar

djupt in i dina känsligheter

och oviss ska du vara,

oviss ska du vara.

24 © Erik Hall

ERIK HALL

Tillbaka till innehållsidan


25 © Mikaela Hölbling

”DETTA HÄNDER:

12 juli 2010, en het sommarnatt, träffas mitt hus av

blixten. Nästa morgon är allt jag äger i princip bara

de underkläder jag är klädd i. Mina alster till två

kommande utställningar har gått upp i rök. Jag går

omkring i stanken och förödelsen. Som konstnär ser jag

bortom den dramatiska upplevelsen. Ur askan kommer

helt nya former och färger till mig. På Galleri Artagon

visas i september 2010 en helt ny bildserie, skapad av

mig och elden.”

MIKAELA HÖLBLING

Tillbaka till innehållsidan


Absent present I

26 © Mikaela Hölbling

MIKAELA HÖLBLING

Tillbaka till innehållsidan


Där elden gått

27 © Mikaela Hölbling

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


Where is my art?

28 © Mikaela Hölbling

MIKAELA HÖLBLING

Tillbaka till innehållsidan


Spheres – burnt art

29 © Mikaela Hölbling

MIKAELA HÖLBLING

Tillbaka till innehållsidan


Hero II

30 © Mikaela Hölbling

MIKAELA HÖLBLING

Tillbaka till innehållsidan


Media Artes

31 © Mikaela Hölbling

MIKAELA HÖLBLING

Tillbaka till innehållsidan


12 JULI 2010

Tiden passerar midnatt.

Öronbedövande kaskader av ljusblixtar.

En ljudvåg mot bröstet.

Eldsflammor.

Orange, blått.

Vitt förvandlas till ett svart inferno.

Nästa morgon.

Stiltje.

Röklukt sticker i ögon och hals.

Brända former, förvrängda former.

Förlorade former.

Krossat glas.

Igår är inte idag.

Idag är här och nu.

Ljuset letar sig in i askan,

omformar det svarta, det stagnerade.

Det förgångna.

Ger ny form.

32 © Mikaela Hölbling

MIKAELA HÖLBLING

Tillbaka till innehållsidan


Fire Art III

33 © Mikaela Hölbling

MIKAELA HÖLBLING

Tillbaka till innehållsidan


Uppe någonstans i ett träd tittar en man ner

på sin värld

han vet inte vad han ser

orden finner han inte

ett Intet, allt är tomt

för en säsong sedan var trädet inte kalt,

rocken inte kall

nu fryser han då det är vinter

trätoppar frusna till is

kristaller som faller

snöflingor singlar ner över hans ansikte

han ligger där vilandes på sina grenar och

ser himlen falla över en naken kropp

34 © Anna Björck

ANNA BJÖRCK

Tillbaka till innehållsidan


När man lever livet såhär

Uppe på ett berg

Nära en ödslig skog

Här finns en sjö

Där i några änder som guppar mellan lite vass

Ibland ser man lampor kasta ljus i skogen, strax därefter kommer dem som

drömmer om att springa maraton med höga knän ”1, 2” ”1,2”.

Andfådda andetag ekar in i trädens stammar.

När man lever livet såhär

Går man upp kvart i nio varje morgon.

Glömmer att duscha

Men kommer ihåg nya trosor

Tandborsten stoppar man i fickan för ett senare tillfälle

Man går ner till frukosten som står serverad

Knäcker ett ägg mot pannan för att få någon trött jävel att skratta.

Om man har tur lyckas man

Skrattet tystnar in i tegelväggarnas lera

När man lever livet såhär

Tänker man att detta är det ljuva livet!

Fast ibland känns det som om man inte lever.

Vårt berg får ett eget stängsel och vi blir liksom satta på isolering

Det enda som saknas är skötorskor som kommer med pillerbrickor och säger

”gapa stort”.

Här finns inte lås på dörrarna, fast det ibland kommer tjuvar.

Sent på natten eller en tidig morgon kan man höra bilar köra upp hit

Då blir man rädd och tänker att det måste finnas mer.

När man lever livet såhär

Hör man alla prata om ett Allt.

Det är omtalat.

Ändå kan jag inte låta bli att undra:

Har alla verkligen upplevt det allt alla så naivt pratar om?

35 © Anna Björck

ANNA BJÖRCK

Tillbaka till innehållsidan


36 © Ann Dahlström

TANKAD

Du hade fem fingrar i syltburken

och jag ville inte riva din fasad

blå var dina ögon

precis som skjortan

agendan var full av luckor

när du pratade på

om ditt nyförvärv

tror det var en Mustang

med 444-horsepower

elementet gick för högvarv

och det var mitt i rötmånaden

ANN DAHLSTRÖM

Tillbaka till innehållsidan


37 © Ann Dahlström

HET

Hon skrev i Times New Roman. Bilder som

etsat sig fast fick nu fäste på ett vitt ark.

Vilka ville hon ha med. Den där mörka

portiern i ett hett Italien. Blond man med

röda strumpor i Huskvarna Folkets Park.

Raggarbaksäten. Patienten. Finlir eller de

så kallade brattsen. Egentligen var det skit

samma. Hon skrev ju numera i Times New

Roman.

ANN DAHLSTRÖM

Tillbaka till innehållsidan


38 © Ann Dahlström

MATAD

I natt ska jag virka dig en grytlapp

att torka dina heta händer på

göra mig till en pudding

och krypa upp i ditt knä

för att långsamt ätas

i skymningsljuset

från vår varmluftsugn

du säger äta

jag säger picot

ANN DAHLSTRÖM

Tillbaka till innehållsidan


LJUDET AV HETTAN

det är inga vågor som slår,

inget rinnande vatten som porlar,

det är enkom knastrande torrt,

solbränt gräs prasslar i vinden,

det är varmt, riktigt varmt,

solen står nästan i zenit,

skuggorna är trånga, nästan obefintliga,

gränderna, till och med torget, har tömts på folk,

bakom fördragna gardiner flämtar svartklädda åldringar på pinnstolar,

jag söker skugga under ett yvigt johannesbrödsträd,

fåglarna har tystnat,

det är då det hörs,

det vibrerande knarret från tusenden av grillos,

ljudet av hettan.

39 © Björn Solum

BJÖRN SOLUM

Tillbaka till innehållsidan


HET SOMMARKVÄLL I CÓRDOBA

Vät mina spruckna läppar,

med dina,

av det söta vinet röda,

och redan våta.

Låt oss sedan söka ly,

och skugga,

under en ensam oliv,

känna doften av dammet

som rörs upp av vilda hovar,

se den mäktiga solen sjunka,

bak runda kullar.

Natten ger svalka,

vi låter vinet berusa, göra oss galna.

Gryning lär komma,

tids nog. Tids nog.

40 © Björn Solum

BJÖRN SOLUM

Tillbaka till innehållsidan


CORRIDA DE DOMINGO

På plazan kulminerar upphetsningen,

strupen blir torr,

och sträv.

Corridan är redan inne i sin tredje tercio.

Tjuren tämjs till underkastelse,

till lydnad.

Dess heta blod rinner ymnigt från såren,

publiken tjuter sitt ”olé, olé.

Solen brinner glödande het,

skoningslös,

skuggorna blir svärtade eggar.

Lukten av blod och damm,

blandas med doften av pur och mänsklig blodtörst.

Sanningens ögonblick närmar sig obevekligt.

Orkestern spelar sin paso doble.

Själv läppjar jag än en gång på den kylda sherryn.

41 © Björn Solum

BJÖRN SOLUM

Tillbaka till innehållsidan


42 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


43 © Ola Rydberg

DINA BLODRÖDSMÅLADE MUN NÄRMAR SIG MIN

UPPKNÄPPTA GYLF

Erotisk poesi

kom och gör mig fri

måla mina knäskålar med dina

nytända händer

kupa dom mot min bak

välj ett eget tempo

jag väntar ivrigt på

ditt nästa drag

/ puppor exploderar under

dina ögonlock och jag

är tusen fjärilar som

smeker strax under dina bröstvårtor /

Natten drar sina svärd

och vi dör som ett par i titanic

/ alla steg som vi inte tar

vittnar om en kamp som båda vann /

OLA RYDBERG

Tillbaka till innehållsidan


44 © Stock photo

Tillbaka till innehållsidan


45 © Margareta Börjesson

HETTA

Halsfluss

Högljutt gräl

Bastubad i Finland

Eartha Kitt & ”Fever”

Grädda tunnpannkakor

Ta ut brödplåt utan grytlapp

Halstra sotare över öppen eld

Argentinsk tango

För mycket sol

Kolsyreis

En blick, en beröring

av den du älskar

Orgasm

MARGARETA BÖRJESSON

Tillbaka till innehållsidan


46 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


47 © Andreas Almengård

DEN DÄR SOMMAREN

jag minns den varma vinden

den där sommaren

och att lyckan verkade

så självklar

att jag inte insåg

dess storhet

ANDREAS ALMENGÅRD

Tillbaka till innehållsidan


48 © Andreas Almengård

JORDGUBBSLAND FÖR EVIGT

det var det där ljuset

alltid det där ljuset

det som letade sig in

ANDREAS ALMENGÅRD

Tillbaka till innehållsidan


49 © förf Andreas Almengård

ANDREAS ALMENGÅRD

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


50 © Dyveke Zadig

DYVEKE ZADIG

Tillbaka till innehållsidan


Som ett skadat djur

ger mig

sin sargade blick

Ger du mig din

längtan

genom dina ögons ljus

Jag skriker tyst

av återhållen åtrå

medan månader och år

passerar

likt en film

av Bertolucci

Vi vandrar i skuggan

av oss själva

och lyser likt galaxer

endast i mötet

av varandra

Våra själars tysta språk

plågar våra sinnen

med en sanning

vi inte längre vill förneka

Jag är en

vulkan

i väntan på utbrott

Ett rovdjur

som vaktar sitt byte

En orm

beredd att förgifta

51 © Dyveke Zadig

DYVEKE ZADIG

Tillbaka till innehållsidan


Din närhet

är smärtsamt skön

din smärta

min utmaning

Din skönhet

min enda väg

52 © Dyveke Zadig

DYVEKE ZADIG

Tillbaka till innehållsidan


53 © Dyveke Zadig

DYVEKE ZADIG

Tillbaka till innehållsidan


54 © Ninananonia

HETTA.

är det

jag

känner.

när dina

händer.

smeker min hud.

hetta. är det där varma.

som känns i hela kroppen.

hetta är det som berör.

när du är nära.

så nära.

älskade.

NINANANONIA

Tillbaka till innehållsidan


VARDAGS EROTIK

Längtans juice mellan dina...

....stortår.

Doftar ,,,

salt.

Smak som läskar törstig strupe.

Lockar utsvulten fantasi.

Tunga som bekantar sig med varmt hölje,

leker och jagar till fuktigt återvändsgränd.

55 © Anna Liljestrand

ANNA LILJESTRAND

Tillbaka till innehållsidan


KÖTTRÖD ÖVERROCK

Vill uppfinna ord som blöder.

Sammansatta bokstäver som hittar sin maka bland tusentals andra.

Du sa;

– Lyft min hud,

skrapa bort mitt kött.

Läs inskriptionen i mina nervbanor,

snabbt så du inte missar något.

du är det närmaste jag kommer.

Skär upp mig,

välj ut de vackraste bitarna till din överrock.

– Låt mig få iklä dig; sa du.

– Jag sa, nu!

56 © Anna Liljestrand

ANNA LILJESTRAND

Tillbaka till innehållsidan


TA TILL ETT NYTT LJUS

En stridsklädd morgon öppnade yrvaket öga.

Strid vakenhet,

blixtrande medvetenhet.

När du var ung,

älskade du då?

innan allt blev en kamp.

Jag säger igen,

när du var ung.....

sprang du då på förälskade ben mot ljuset?

När gräset var högt,

älskade du mig då?

senare när det var dags att betala,

höll du av mig på samma sätt?

Vi har inget bättre att ta oss för.

57 © Anna Liljestrand

ANNA LILJESTRAND

Tillbaka till innehållsidan


KOKAS I 3 MINUTER

Det är en sak att lägga äggen nära för att kunna

höra hjärtslagen från ofödda oskyldigheter.

Ruvar på hemligheter som andas in men aldrig

ut.

Ord som läggs inuti kalk som skyddar,

begraver.

Han äter mig till frukost utan att läsa

inskriptionen hur jag ska lagas för att bli hel,

istället äter hungriga munnar det som höll

inälvorna på plats.

ben,

bål,

armar.

Men aldrig mig.

58 © Anna Liljestrand

ANNA LILJESTRAND

Tillbaka till innehållsidan


PADD DRÖMMAR

Med en önskan om en prinsessa som rider på en

padda utklädd till springare närmar du dig sakta,

stolt med blommor i handen och skänkarna

begravda i grönt skin.

Din prinsessa är jag,

blommor i håret något vissna men ändå spår av liv

springer jag mot din kväkande , bräkande padda.

Som kjejsarens nya kläder luras alla och du förstår

inget.

Döda för kärlek,

eld som brinner och förgör,,, allt.

Slag som känns matar triviala leenden utan

mening.

För blinda utan empati går dagarna förbi,

tror du att det är så här det blir när livet bara

precis börjat och ändå sjunger på sista versen.

Håll en finger över mina läppar och säg mig om vi

kommer sova sked som 90 åringar,

du kommer nog att bli ett ensamt bestick för jag

ligger nog utspridd över någon vacker plats där du

sitter ibland och minns,

då blir jag aldrig mer levande än så.

59 © Anna Liljestrand

ANNA LILJESTRAND

Tillbaka till innehållsidan


KÄNNER OMKRING, SMAKAR FÖRSIKTIGT.

En fjäder flyger uppåt utan tillhörande fågel.

Singlar sakta på fel håll det är min första tanke,

Sen sjönk funderingarna in som hudlotion på torra ben,

lite svidande men välbehövligt.

Andra tysta stunder förflöt obemärkta och inte ens levande när man tänker

efter.

All luft mellan blinkningarna som kommer och går utan att märkas,

osynliga.

Halva livet letar man sig uppåt och håller benen mjuka.

stilla stunder äter på livet som tickar sig fram.

60 © Anna Liljestrand

ANNA LILJESTRAND

Tillbaka till innehållsidan


DEPARTURE.

Flickan är ung,

ögon som oskyldiga frågor.

Löften om djupa floder och hår som flyter som sjögräs i vattnets rytm.

oseende med släckt hopp innan det ens börjat,

under vishet som lärdes försent.

Tron tog henne bara halva vägen,

floden andra halvan och ljuset ska aldrig mer torka guldbruna hårslingor

en vacker dag på en trappa med en kopp kaffe i handen.

61 © Anna Liljestrand

ANNA LILJESTRAND

Tillbaka till innehållsidan


Two singles

62 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


63 © Mikael Svensson

– Det är ett camouflage, sa han.

– Mot vadå? sa hon.

– Mot Gud. Om jag gullar med katter, pussar igelkottar

och klappar spindlar så tror jag inte han märker något.

– Det gör inget. Jag älskar dig ändå.

MIKAEL SVENSSON

Tillbaka till innehållsidan


64 © Tor-Björn Fjellner

TOR-BJÖRN FJELLNER

Drickande and på Al Areen Wildlife Park, Bahrain

Pelikaner och flamingo på Al Areen Wildlife Park, Bahrain

Tillbaka till innehållsidan


ARABISK SOMMARHETTA

Ingen jag känner går frivilligt ut

i den hetta som råder om dagen.

Skulle elektriciteten ta slut

Blir du utav värmeslag tagen.

Uteserveringar – det kan du glömma

på sommaren vore de fel.

Med AC på max, vi om hösten nu drömma

Då vi utav livet tar del.

Så håll ut några månader till, kära du,

tills havet blir riktigt behagligt.

Skållhett är vattnet vid stranden just nu,

så att bada där vore beklagligt.

Den som kan, han tar ledigt och smiter ett tag

Upp till Norden, vars sommar är fin.

Där han badar i godaste vänners lag

Och vilar på gräsmattan sin

De lokala förmågorna drar till Salalah,

Där det duggar var dag och är grönt.

Dagarna är där en aning mer svala,

Och det tycker alla är skönt!

AC = LUFTKONDITIONERING

SALALAH = ORT I SÖDRA OMAN, PÅ GRÄNSEN MOT YEMEN. SALALAH HAR BETONINGEN PÅ ANDRA STAVELSEN.

65 © Tor-Björn Fjellner

TOR-BJÖRN FJELLNER

Tillbaka till innehållsidan


INTERCITY 2 KL SJ, TÅG 175, AVGÅNG 13.07

66 © Lili Samuelsson

LILI SAMUELSSON

plötsligt smälter rälsen och tåget tar andra vägar

där sitter en kvinna med vidöppen mun, hon drömmer om ett vattenhål i

öknen, en annan har tappat hakan och den flyter bort i värmen, ner över

brösten och ut på golvet under framförvarande stol, lägger sig still i skuggan

och hämtar andan

plötsligt sitter det en ung man bredvid mig, han har bytt med en vacker

kvinna som satt där alldeles nyss när jag drömde att jag var i australien och

låg under ett eukalyptusträd för att svalka mina vader

någon torkar pannan med sj:s servetter, en annan dricker whisky ur medhavd

flaska, en tredje har fått dåndimpen i värmen och vi reser vidare, allihop ihop,

ihopträngda i vagn 15. obokade och kokande i hettan.

Tillbaka till innehållsidan


67 © Anders Sjödin

ANDERS SJÖDIN

Tillbaka till innehållsidan


DIRIGENT

käraste, vill du vara asfalten under mina brännande däck, när jag kör över

vida landskap och håller kursen rätt in i en bergvägg

vill du åla dig i min trädgård, gräva i myllan och vattna dess jord

som att du är en cirkus där jag kan svinga mig i trapetserna och du är

sågspånen och nätet som låter mig falla. mjukt i dina händer tar du min hud.

du fläktar mig i min anletes svett. fläker sedan upp mig mot din axel, bär mig

ut ur tältet och rätt in i afrikas hetta

som om savannen ryter du, borrar in dina naglar i min nacke, kysser svält.

och ger mig en sång i present när jag fyller mig med brunst, pepparkakor och

låter doften av asfalt komma mig så nära som ingen annan. lagt sig bredvid.

68 © Lili Samuelsson

LILI SAMUELSSON

Tillbaka till innehållsidan


69 © Lili Samuelsson

LILI SAMUELSSON

Tillbaka till innehållsidan


36 ˚ I SKUGGAN

solens klimax som en gigantisk fackla

buren av seklers dyrkan och turisters

böner;

asfalten och skuggorna finner ingen nåd,

förmår inte bestrida denna kamp

till ruskiga odds

sitter klädd i det minsta anständigheten kräver

och finner

ingenstans att gå,

ingenstans att förbli – bara mäkta

vara

som bräcklig existens

i denna dallrande kittel

mellan fyra väggar

och nu brinner gigantens låga,

obönhörligen och närvarande

och kräver

allt;

glassen

kärleken

skuggan

skoningslösheten är fullständig –

en galen diktators dröm

om alltings underdånighet;

det är sådant här som föder

70 © Niklas Henningsson

NIKLAS HENNINGSSON

Tillbaka till innehållsidan


mord,

kokande bilmotorer, dikter

och skilsmässor

att bara befinna mig svettig och törstande,

som enstaka varelse,

tillsammans med de odds jag har att besegra

kan vara tillräckligt som livsbetingelse

ihop med sorgen

över skuggornas bleka motstånd

och min bordsfläkts

alltför veka

verksamhet

71 © Niklas Henningsson

NIKLAS HENNINGSSON

Tillbaka till innehållsidan


72 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


VARNING: BRANDRISK

Där bor en ockupant

i mitt bröst

en explosiv

pyroman

som buteljerar eldsvådor

på löpande band

Brännhet stigmatiserar du

ditt födelsemärke

på min nakna kropp

Glider utefter mig,

slickar

smeker

knattrar

Kelsjuk

inhalerar

jag dig

Släpper lös

din

brinnande ande

inuti mig

Vår eldstad

Vår brasa

Vår härd

Vår låga av hänförelse och lidelse

brusar upp

som ett Eldorado

i natten

Jag är frälst.

73 © Elisabeth Pimsan Ivarsson

ELISABETH PIMSAN IVARSSON

Tillbaka till innehållsidan


74 © förf Elisabeth Pimsan Ivarsson

ELISABETH PIMSAN FÖRFATTARE IVARSSON

Tillbaka till innehållsidan


VULKANERNA

Enligt tredje kapitlet

femte och sjätte paragrafen

är Ni ett naturfenomen

utan hejd

som inte ska stoppas in så länge.

Strafflindrande omständigheter

Med moln av giftig gas

slår och dödar ni

mestadels

kvinnor och barn

Kan Ni hjälpa

kaskaderna av

het magma

från ert inre?

Eldstormar kantrar

era sidor

Aska och sten

stänker och spräcker

hus och familjer

itu

Visst kallas Ni olika namn:

Supervulkan

Sköldvulkan

Lervulkan

Sprickvulkan

Konvulkan

Stratovulkan

75 © Elisabeth Pimsan Ivarsson

ELISABETH PIMSAN IVARSSON

Tillbaka till innehållsidan


Men det är bara

ytan

Ni är ändå samma

fenomen:

En vulkan

Någon borde sätta upp

en övervakningssatellit

för att se då ni erupterar,

för att skydda de oskyldiga

Men nej, enligt tredje kapitlet

femte och sjätte paragrafen

är Ni ett naturfenomen

utan hejd

som inte ska stoppas in så länge.

Strafflindrande omständigheter

76 © Elisabeth Pimsan Ivarsson

ELISABETH PIMSAN IVARSSON

Tillbaka till innehållsidan


HÖGTRYCK

Jag är en astronaut

i din inre karusell

av bakterier

Det emotionella

och

det intellektuella

är i osynk

Febersjuk

mäter jag

pyranometer

för att inte torka ut

Metrologiskt strålar du

i alla väderstreck

Söder

Öster

Väster

Norr

Kompassen visar klotets rotationer

Du är het

som en jalapeno

i El Paso klimat

Din karta är

ny, obegripbar, ofullständig

och brinner

snabbt upp i

febertoppar

77 © Elisabeth Pimsan Ivarsson

ELISABETH PIMSAN IVARSSON

Tillbaka till innehållsidan


Du friar och

jag utför regndanser

för min skull

så att atmosfärens temperatur

inte ska orsaka

global uppvärmning

på grund av dig.

Rörelsesjuk, yr, svag

illamående och

desorienterad

ringer jag SMHI

där kommer inget regn

jag hör att din Corioliskraft

påverkar

inte bara jorden

utan även planeter

i rymden.

Du är allomfattande.

Så stark är din

centrifugalkraft,

din bermudatriangel

när du roterar

min himlakropp

i ditt system.

Gravitation. Transformation.

Jag är chanslös

mot ditt virus,

din solsång

känslan tar

överhanden

Jag försvinner i intet.

78 © Elisabeth Pimsan Ivarsson

ELISABETH PIMSAN IVARSSON

Tillbaka till innehållsidan


INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Jag är

10 000 watt som immigrerar

rakt in i köttet

En erövrare med

signalement av

silkestunna nätter

10 000 watts eggelse

och jag äter

melon

och andra

runda ord

med glänsande röd trutmun

Svettdroppar glänser

nerifrån fötterna och benens

babylena satin form

upp till den rundade

hänförda bomullsstjärten

Mina fingrars induktanser

lagrar energi och stön

som multipliceras

följsamt över armarnas spetsbågar

Vid nackens slut och örsnibbars

kluckning

utvecklas

farlig elektricitet

Mina ögon vibrerar lätt slutna,

näsan andas i takt

med de graciösa kindernas

välljudande smidighet

79 © Elisabeth Pimsan Ivarsson

ELISABETH PIMSAN IVARSSON

Tillbaka till innehållsidan


Min frestande linnebyst formar

två stora U

”ta men inte röra”

orden dansar leksamt över

min rygg

Sidenmagen är mjukt ivrig

i sitt behag

Venusberget en smak

av bubblande, charmerande

våt champagne

Jag är 10 000 watt

av reaktiv effekt

En lustgård

Ett paradis

En njutning

Jag fängslar

lockar

attraherar

ditt kött

med tunga av sammet

80 © Elisabeth Pimsan Ivarsson

ELISABETH PIMSAN IVARSSON

Tillbaka till innehållsidan


81 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


I SYMBIOS

Jag väntar dig.

Jag vill känna dina rörelser,

vill känna dem vandra över min yta.

Kom smek mig,

låt oss tillsammans skapa!

Jag står beredd att ta emot dig,

att bära ...

ditt slingrande poem.

Du penna,

kom till mig!

Jag är ditt ark,

jag väntar dig ...

82 © Lena H Nilsson

LENA H NILSSON

Tillbaka till innehållsidan


MELLAN ARK

Sommarns sista blomma,

av dig plockad ...

till min hand given.

Sommarns sista blomma,

blickars, läppars blyga möte.

En fångad stund,

för alltid kvar ...

mellan gulnade ark bevarad.

83 © Lena H Nilsson

LENA H NILSSON

Tillbaka till innehållsidan


MORGON I MIN TRÄDGÅRD

Sommarfåglars sång,

akleja, lilja, ros,

doftens drottning ...

Solljus silar genom lind,

värmer dagg i mossas bädd.

Förnimmelse av vikens blå ...

Livet.

84 © Lena H Nilsson

LENA H NILSSON

Tillbaka till innehållsidan


85 © förf Nick Hoggard

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


SOMMARNATTEN

Hon kände nattbrisen smyga in genom det öppna fönstret.

Hennes sovrum var ännu fyllt av hettan från dagen, så

vindens beröring av hennes hud kändes som balsam. Precis

som hans händer brukade göra …

”Var fanns han nu?”

Hon sände sin tanke genom natten och kände

välbehagsrysningarna gå igenom kroppen …

”Visst var han hos henne! Visst hade hans tanke mött hennes

… Visst låg han som hon och kände samma nattbris. Visst

kände han balsamvinden, den som smekte hans hud, precis

som hennes händer brukade göra. Han var inte hos henne,

men var det ändå ...”

86 © Lena H Nilsson

LENA H NILSSON

Tillbaka till innehållsidan


87 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


HETTA

Att se och känna den brännande hetta som kraftigt ökar runt min kropp

är olidligt.

Det säckvävsliknande tyg som varit mina kläder försvinner sakta och

bildar ett fint mörkt oigenkännligt puder.

Mitt gamla liv som försvinner bort, nära så att jag kan se tillbaka på

det, men ändå alltid utom räckhåll för mina fingrar.

Blodet som fläckar min livförsäkring är inte längre ett djurs utan min

egen systers.

Jag vill skrika. Jag vill gråta. Jag vill dö.

Men det gör jag inte, överlevnadsinstinkten tar över, adrenalinet

pumpar och jag segrar åter.

Men vad är det för seger när det bränner i mitt hjärta, när jag

brinner upp inifrån, det var inte jag som skulle brinna med dem, det

var de som skulle brinna med mig.

Men vad är egentligen skillnaden när det som jag levde för ryckts bort

från mig, vad är skillnaden mellan ett liv i solens hetta och ett i

helvetets?

Inget.

88 © Elsa Bladh

Elsa Bladh

Tillbaka till innehållsidan


89 © Lina Barnö

LINA BARNÖ

Tillbaka till innehållsidan


SOMMARSOL

1.

smultron

på ett strå

sommarsol

i ditt hår

en fluga

fet och slö

landar på din arm

och på kinden

fräknar

bränner

heta

som nylagd asfalt.

2.

sommarsol

på dina kinder i ditt hår förblindar

dina ögon

cumulusmoln

lätta

som andetag skuggar

bleka fötter blyga tår blodröda

naglar

och barfota

du balanserar ovant

genom fält

över myrstig och maskbo

förbi nyvaken

90 © Jenny Hedström

JENNY HEDSTRÖM

Tillbaka till innehållsidan


jörn

mygg och knott

och fastkletad

leda.

3.

smultron

på ett strå

sommarsol

står högt

i skyn.

91 © Jenny Hedström

JENNY HEDSTRÖM

Tillbaka till innehållsidan


JULISEMESTER/VILLAKVARTERET

andetagen

dallrar som välkokt gelé

mellan de välbeskurna

häckarna.

spökvita kroppar

ligger uppradade

som på display som

grillad kyckling på spets som köttbitar

på barbequen.

bleka lemmar och svettig ångest

i armhålan och

knähunds piss

under den beniga ryggraden.

förträngt hopp utspätt

med lika del borttappad dröm

blandas med alkoholdimmor och cigarettröken

som sakta flyr de välpolerade

hustaken.

någon har urinerat i poolen.

solen lyser

andetagen

dallrar

mellan de välbeskurna

häckarna

i förstadssommaren.

92 © Jenny Hedström

JENNY HEDSTRÖM

Tillbaka till innehållsidan


93 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


HETA LINJEN

94 © Malin Norlander

MALIN NORLANDER

Välkommen till psykvårdens automatiska telefonsvarare. Just nu är det många

som ringer. För att effektivisera handläggningen av ditt ärende kommer du

nu kunna välja mellan tre olika svarsalternativ. Avsluta med fyrkant. Gäller

ditt ärende vanföreställningar eller personlighetsstörningar, tryck 1. Gäller

ditt ärende ångestrelaterade symptom såsom ätstörning, sömnproblem,

depression, spelmissbruk eller annat missbruk, tryck 2. Gäller ditt ärende

självmordstankar eller fakturafrågor, tryck 3. Tack för ditt svar. Knappa in

ditt tiosiffriga personnummer, avsluta med fyrkant. Du har angivit ett icke

existerande personnummer. Var god lägg på luren.

Tillbaka till innehållsidan


95 © Ingrid Sandsborg

INGRID SANDSBORG

Tillbaka till innehållsidan


FÖLJDE MITT HJÄRTA HELA LINAN UT...

Ibland känns det som livet springer ifrån en, och bilderna hur

allting skulle ha varit raserar framför ögonen. Är det bara jag som

stampar kvar på samma ställe när allting exploderar uppe i skyn?

Hipstern på 52:a gatan har hittat sin plats. Tjackpundaren vaknade

till liv när saxofonen tog honom till Harlem. Och de som vågade

satsa allt stod som vinnare tillslut.

Ibland undar jag hur livet skulle ha tet sig, om jag följde mitt hjärta

hela linan ut....

96 © Olof Weberg

OLOF WEBERG

Tillbaka till innehållsidan


FÖRLORAREN

City-siluetterna växer sig större bakom mig. Alla ler och håller om varandra.

Jag står ensam, likt förloraren vid hamburgerbaren, och ser dem tillsammans

vandra hem i höstmörkret. Ensam kvar tänder jag en cigarett och ser röken

försvinna upp i skyn. Varför är jag så ensam? Jag som skulle ge upp allt för

kärleken. Jag som alltid gjort det bästa för den jag älskade. Varför ser ingen

mig? Jag med det stora hjärtat.

Dödsdömd att vara den ständiga förloraren stapplar jag mig fram på

trottoarena i hopp om att nån någon gång skall se mig.

97 © Olof Weberg

OLOF WEBERG

Tillbaka till innehållsidan


LÅT OSS FLY

Låt oss fly från tristessen och in i euforin. Bara ta min hand så flyger vi

söderut. Bekymren och morgondagen kan vänta. Du är lågan som aldrig tycks

slockna. Du är klarheten i ovissheten. Låt mig vara din virvelvind som rycker

upp dig från marken. När jag är med dig känner jag mig mäktigare än solen,

månen och stjärnorna tillsammans. Och om detta bara är en dröm så väck

mig inte. För ibland är en dröm det finaste man har.

98 © Olof Weberg

OLOF WEBERG

Tillbaka till innehållsidan


I GRÄNDEN HÖRDE JAG DITT NAMN.....

I gränderna hörde jag ditt namn. Jag var krossad av regnet, och tårarna föll

från mina kinder. Jag behövde en smäll på käften för att nyktra till. Gryningen

stod ovan mig med sina trötta ögon. Jag var rumlaren som inte hittat hem, jag

var easy ridern på flykt. Men i gränden hörde jag ditt namn, dovt och vackert.

Jag visste att jag hittat hem, bland tusen glasskärvor, och losers. Jag hittade dig

tillslut, efter 30 år...

99 © Olof Weberg

OLOF WEBERG

Tillbaka till innehållsidan


JAG DRICKER HELLRE STEN...

Ibland brinner man upp i natten med sitt fyllehuvud. Saker kommer ur en,

som man inte menar. Dagen efter ligger man i ångerna av gårdagens sprit och

vrider sig ångest. Det gör så in i helvete ont, framförallt om man i bakhuvudet

vet att du sårat den du tycker om. Den som du kan gå i atomregn för. Förlåt,

förlåt för mina förbannade kluvna tunga. Blicken du gav mig på morgonen är

som en bilkrasch i en bergsvägg. Jag dricker hellre sten och får det ogjort.

100 © Olof Weberg

OLOF WEBERG

Tillbaka till innehållsidan


101 © Bengt Carlson

SOL, (BLOD)BAD OCH HETA KÄNSLOR

En kallskänka bosatt i Solna,

hon sola sej tills hon förkolna.

Dom som gick förbi

fick kolallergi.

Men hon känner en grillkock som tål na.

BENGT CARLSON

Tillbaka till innehållsidan


102 © Bengt Carlson

När en klurig vampyr från Mallorca

hade blodtillgång, mer än han orka,

kom han på en metod:

Tömma offren på blod,

destillera, buteljera och korka.

BENGT CARLSON

Tillbaka till innehållsidan


103 © Bengt Carlson

En skeppsbruten man ifrån Essen

på sin öde ö fann tristessen

och hungern så svår

att hans egna tår

var för honom gefundenes Fressen.

BENGT CARLSON

Tillbaka till innehållsidan


104 © Bengt Carlson

En luttrad turist på Tahiti

önskar han kunde ha smiti

ifrån sitt logi

beläget uti

en tunna man brukar ha skit i.

BENGT CARLSON

Tillbaka till innehållsidan


105 © Bengt Carlson

Hur folk på Sibiriens tundra

klarar kärlekens glöd kan man undra.

Om dom får nått att stå.

Om dom får nått att gå.

Om dom kommer när dom räknat till hundra.

BENGT CARLSON

Tillbaka till innehållsidan


NÄRHET

106 © Bengt Carlson

BENGT CARLSON

– Hallå där! Lägg av! Stå inte och flåsa mej i nacken på det där viset.

– Nå, nå, flåsa är väl ändå att ta i. Jag står visserligen ganska nära nu, och

min andedräkt kan säkert uppfattas som litet obehaglig och sval. Men flåsar

dej i nacken gör jag inte. Det har visserligen hänt någon gång, att jag verkligen

har gjort det, men då har min herre varit allt för upptagen av annat för att ens

lägga märke till min närvaro.

– Varför står du då där bakom mej och andas? Vem är du? Vad vill du?

– Min gode man, var glad att jag håller mig här bakom dej. Låt det vara så.

Ser du, det är ännu inte riktigt tid för dej att möta mej.

Nog har det hänt i din ungdom att du någon gång, ja till och med några

gånger, har sett mig rakt i ansiktet – utan att känna igen mig.

Vad jag vill? Jag vill ingenting. Någon vilja har jag inte. Vem jag är kan jag

gott tala om för dej. Jag är Döden. Det är min kyliga andedräkt du känner i

nacken.

– Döden? Jag känner inte dej. Jag vill inte veta av dej! Gå till någon annan.

Det finns millioner andra du kan gå till. Varför välja mej!?

– Min vän, jag har inte valt dej. Du missförstår det hela. Jag är din Död.

Din personliga Död. Mig kan du inte byta bort. Jag står bara litet nära nu, så

nära att du känner min andedräkt. Ja, det där svala i nacken alltså.

– Jag kan springa ifrån dej! Jag springer! Du ska inte få tag i mej. Jag ger mej

fan på att jag kan springa ifrån dej!

– Så, så, ta det lugnt. Att börja springa nu är inte det klokaste om du tycker

att jag har kommit för nära. Jag skulle bara komma ännu något närmare.

En gång i tiden kunde du kanske ha ökat avståndet mellan oss, genom att

springa lite då och då, men inte nu. Nej min vän, ta det lugnt. Vänj dej vid min

närhet. En dag ska du och jag vara ett. Till dess finns jag här bakom dej. Vänd

dej inte om för att möta mej. Låt mej sköta den detaljen.

Om min andedräkt någon gång skulle kännas allt för sval, kan du ju alltid

ge nacken en omgång med hårtorken.

Tillbaka till innehållsidan


107 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


EN SLITEN SLAMPA

Det skymmer i staden och kyrkklockorna har slagit både fem, sex och sju.

Trapporna ner till underjorden är tomma. Kön till pressbyrån borta. Här och

där syns en övertidare som tyckt att nu får det vara nog, nu går jag hem. I den

stora, vita kontorsbyggnaden är det mörkt sånär som på ett etage. Som från ett

jättelikt solarium flödar blågult ljus.

Bara två sidor kvar, peppar Lena sig och det rödlockiga håret faller ner över

pannan. Men två sidor är ändå två sidor. Tabloidsidor som ska fyllas med

text och foton. Fyndiga rubriker och intresseväckande bildtexter. Det värker

i axlarna, ögonen är fulla med grus. Huvudet börjar anta datorns form. Två

sidor. Jag blir kvar minst en timma. Typiskt att det bara är jag som är kvar. De

andra gick minsann vid fem. Vad gör de egentligen? Och hur kan det komma

sig att de tjänar så mycket mer än jag, funderar hon och sträcker på ryggen.

Det är inte rättvist. Jag borde inte sitta här och slita. Jag borde se mig om efter

något annat. Eller varför inte ta tag i den där gamla drömmen och satsa på

keramiken. Två sidor, suckar hon och rotar efter kaffekoppen.

Rolf ser att det lyser i Lenas rum från sitt fönster. De andra är svarta. När

han lutar sig fram kan han se hennes fantastiska hår fladdra förbi för en

stund. Han vet att hon har knyckt på nacken för att slippa få det i ögonen. Han

har sett det så många gånger förr. Hon är så mycket. Så mycket mer än alla

mobiltelefonflamsor. Jo visst, de gör antagligen också någon nytta. Men Lena.

Suckar han både nöjt och frustrerat. Du blir aldrig min slår det honom och

blicken fastnar på familjefotografiet. Ja, jag vet. Jag har så mycket och borde

vara nöjd. Glad och tillfreds. Ändå rycker det liksom till i bröstet när han ser

henne passera i korridoren. När hon är så där härligt ironisk och när håret

fladdrar. Han slår ihop sin pärm och stänger av datorn. Det susar och gnisslar

en stund sen blir det tyst. Nu ska jag säga det till henne. Nu tar jag mod till

mig. Rolf känner sig som en matador i sanningens ögonblick. Han reser sig

och tar på sig kavajen, drar en hand genom håret och tar av sig glasögonen.

I morgon börjar jag leta efter något annat. Lena känner frustrationen i

kroppen som en mycket påtaglig fysisk kraft. Hon är trött. Gårdagen blev sen

liksom kvällen dessförinnan. Och vinet. Ja det har väl flödat. Och männen dom

har väl liksom passerat. Hon suckar. Det har nog blivit lite för mycket. Mängder

av allt som för att döva hungern. Stilla längtan. Stävja vreden. Hålla tillbaka

tårarna. För mycket för den som gav kropp och själ och blev lämnad kvar. För

den vars själ skrapat mot grusvägar, tänker Lena med en hel sida kvar.

108 © Monika Sidén

MONIKA SIDÉN

Tillbaka till innehållsidan


En skugga dyker upp i korridoren. Rolfs yviga kalufs följer strax därpå.

Och här sitter en sliten slampa, säger han glatt. Lena stirrar. Vad säger han?

Hur vågar han? Hur kan han veta det? Grubbleriet tar ny fart. Det blir en lång

natt. Lenas blick försvinner in i skärmen och läpparna pressas samman till ett

skiljetecken.

Jag skulle inte ha sagt något. Jag skulle bara ha gått förbi, tänker Rolf

stressat. Hon verkade nästan arg. Han trycker på NB-knappen och får syn på

sitt olyckliga ansikte i spegeln. Kunde hon veta vad jag känner. Mina varma

vågor när vi möts i korridoren. Var det därför hon blev till en staty? Det kunde

ju inte vara något jag sa. Jag sa ju bara och här lyser flitens lampa.

109 © Monika Sidén

MONIKA SIDÉN

Tillbaka till innehållsidan


110 © Ingrid Sandsborg

INGRID SANDSBORG

Tillbaka till innehållsidan


GUDOMLIG HETTA

Tors mörka ansikte. Skägget som blänkte av flott.

Grisfett, tänkte Freja och tittade med en suck ut genom fönstret.

Det åskade. Regnet vräkte ner. Himlen lystes upp av ljungande blixtar.

”Varför är du arg?” sade hon, såg på honom.

”Jag är inte arg”, svarade han, strök med handen över hakan, lyfte hammaren

och drämde den i bordet.

Bordsskivan klövs mitt itu. Faten och bägarna föll till golvet med ett

öronbedövande ljud som blandade sig med åskans muller.

”Din gris”, fräste hon.

Han flinade mot henne, flottet rann om hans haka.

Äckligt, tänkte hon och vände blicken mot ovädret.

111 © Hanna Yinde

HANNA YINDE

Tillbaka till innehållsidan


112 © Bodil Bengtsén

BODIL BENGTSÉN

Tillbaka till innehållsidan


FRÄMLINGAR I EN BIL

Barn på köpet

Hur många?

En sjuttonåring

Piece of cake

Hon är lite svår

No worries

Hon har mycket ilska inom sig

Det är lugnt

Hon pratar inte mycket

Det är ok

Hon tycker inte om att åka bil

Jag kör bra

Hon litar inte på andra

Ge mig en chans

Jag var ett barn på väg i livet

På den trettonde födelsedagen frös jag fast

Jag var två föräldrar rikare tidigare

På den fjärde utlandssemestern krackelerade idyllen

Jag var tre stationer hemifrån när jag hoppade av bussen

På den fjärde förklaringen svalde jag tårarna

Jag var fem dagar in på sommarlovet

På den femte dagen trasades familjen sönder

Jag var ett barn på väg i livet

Med den tredje farsan slutade jag försöka

Du synar mig uppifrån och ned

mina slitna skor fångar din blick

113 © Elin R Fransson

ELIN R FRANSSON

Tillbaka till innehållsidan


Du tänker att jag är slarvig

Du tänker att jag saknar hyfs

Jag tänker att du tänker att jag inte duger

för att sitta på ditt säte

Det var din idé att skjutsa mig

men du har inte fått välja det själv

För mig är du en främling

men du känner uppenbarligen min mamma

betydligt mer ingående

Mig fick du på köpet

kan du hantera det?

1. Det här är min tredje rökfria dag

2. Jag åt ingen frukost imorse

3. Hon gör gropar i mitt skinnsäte med nitarna på sin bakficka

1. Jag känner lukten av rostat bröd

2. Jag har spänningshuvudvärk

3 Hon gör avtryck på min instrumentbräda med sin slitna kängsula

1. Mina fingrar luktar tobak

2. Jag är matt av hunger

3. Hon gör avbrott i mitt grubblande när hon erbjuder mig ett äpple

Jag ger honom en chans

han vill bara väl

även om jag först ville trycka till honom med kängan

skrämma honom så han flydde självmant

Jag ger honom en chans

för mammas skull

trots att hon nog kommer att tröttna snart

putsa bort honom precis som de andra

114 © Elin R Fransson

ELIN R. FRANSSON

Tillbaka till innehållsidan


Jag ger honom en chans

jag vill bara väl

när hans mage knorrar bredvid mig på förarsidan

hittar jag ett äpple i väskan och ger bort det

Jag ger honom en chans

han kör trots allt ganska bra

handen som tar frukten ur min hand luktar cigaretter

påminner mig om den allra första farsan

Jag litar på dig.

115 © Elin R Fransson

ELIN R. FRANSSON

Tillbaka till innehållsidan


116 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


PÅ VÄG

117 © Magnus Bengtsson

MAGNUS BENGTSSON

Bilstereon spelar Highway to hell. Thomas har jämt gillat AC/DC, åtminstone

ända sedan Brian Johnson tog över som sångare.

Thomas ser lycklig och levande ut. Vägen avtecknar sig i hans

solglasögon och håret ligger som alltid bakåtkammat. Han är klädd i den

rosa pikéskjortan, den som Alexandra gav honom på hans fyrtionioårsdag.

Fyrtionio år, hur kunde tiden gå så fort?

Fläkten vispar runt den kvalmiga luften. Termometern visar trettiotre

grader. Det måste vara årets varmaste dag. Thomas hand verkar klibba mot

ratten. Han stryker svetten ur pannan och sträcker sig efter Ramlösan. Han

brukar aldrig köpa vatten, han är emot de onödiga transporterna och deras

påverkan på miljön. Även han måste få synda ibland. Det fanns inte mycket att

välja på i macken. Läsk förstör tänderna, juice är för starkt för hans mage och

öl tycker han inte om. Han har alltid varit så känslig men vad spelar det för

roll nu?

Thomas klunkar i sig vattnet. Han kväver en rap och ler. Han vrider upp

volymen på stereon. Utanför flimrar skogen förbi på båda sidorna. Trafiken

är gles. Han gillar att vara ensam på vägen, det ger honom en känsla av frihet.

Han berättar ofta att han älskar att vara på väg någonstans, att lämna allt det

gamla bakom sig. Han är ett med nuet. Det finns ingen som fångar dagen

såsom Thomas. Han trycker ner gaspedalen och skrålar med i låten.

– Nobody’s gonna slow me down.

Regnstänk träffar framrutan. Thomas slår på vindrutetorkarna, de gnäller.

Hans mobil ringer. Han gräver fram den ur shortsfickan. Han struntar i

headsetet, det är för krångligt. Alexandra tjatade alltid om headsetet, varför la

hon så mycket tid på att tjata?

En polisman presenterar sig, Thomas vrider ner volymen på stereon, sänker

farten, polismannen pratar, Thomas försöker svara, allt han får ur sig är ett

mmm, han blickar mot Ramlösan, den är tom, polismannen pratar, från

horisonten drar ett svart moln in, ett avlägset muller rullar mot Thomas, han

sliter av sig solglasögonen, tårar stiger i hans ögon, rinner nerför hans kinder,

han försöker torka bort tårarna men nya strömmar fram, hans läpp darrar,

polismannen har lagt på, det svarta molnet tornar upp sig, vinden river i

Volvon, Thomas vrider upp volymen, pressar gaspedalen mot golvet, skjuter

in i det svarta molnet, det slukar honom, regnet piskar mot rutan, åskknallar

dånar, en blixt skär sönder himlen och slår ner i en gran vid sidan av vägen,

Tillbaka till innehållsidan


118 © Magnus Bengtsson

MAGNUS BENGTSSON

sätter granen i brand, den försvinner ur synfältet, hastighetsmätaren segar sig

mot max.

Förstår inte Thomas att han är på fel sida vägen? Alexandra försöker att

skrika till honom, hon vet att det är lönlöst. Volvon bryter igenom broräcket,

svävar och klyver vattenytan. Vattnet väller in från alla håll. Volvon dras ner

i djupet. Varför är Alexandra ledsen? Hon borde vara lycklig, snart får hon

återse sin älskade Thomas och kasta sig i hans famn.

Tillbaka till innehållsidan


119 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


KVINNAN I PARKEN

120 © Petra Lindblom

PETRA LINDBLOM

– Hjälp, hjälp!

– Någon ropar hjälp.

– Mamma, någon ropar hjälp!

– Va? Säger jag och tar ut öronpropparna.

– Va? Hjälp?

– Utanför på gatan, säger sonen och springer ut på balkongen med sin

väninna.

Klockan är halv ett på natten och sonen, väninnan och jag står på

balkongen barfota, i pyjamas och med ögonen på helspänn ut i aprilnatten.

– Där … där är någon … där är någon som springer, eller går … ja titta, ja,

där!

– Hjälp, jag dör, jag dör, hjälp, din djävul, rör mig inte, hjälp, jag dör …

Hjääääälp mig!

Rösten går igenom mörkret som en svart imploderande stjärna.

– Hjälp!

Runt, runt, springer hon, utan ytterkläder och utan skor.

Hjääälp mig, jag dör, du ska fan inte, jävla helvete … hjälp, jag dör! Jag

håller på att dö! Hjääääälp!

Det är inte ett patetiskt ”jag dör”, utan ett avgrundsskrik lastat med

dödsångest. Och ilska mot någon. Stundtals är hennes röst riktigt djup. Mest

är den rasande. Den är hela tiden stark, aldrig ljus eller gäll eller i falsett. Vad

är det som händer? Är det någon efter henne? Det verkar inte så. Hon springer

i ring, ibland i stora fyrkanter. Är det demoner? Är hon galen? Eller finns det

något verkligt därute som hon flyr från?

Det är klart att det är något verkligt, men är det nu eller längre tillbaka i

tiden? Det spelar ingen roll för hur hennes skrik berör våra nervbanor, men

det spelar roll för hur vi ska agera. Nej, jag kan inte gå ner, det är ändå en bit,

och tänk om hon är riktigt galen, hon kanske är på droger och har kniv? Jag

ringer polisen.

– Nej, det är inte jag själv som är i fara, någon jag inte känner är helt

desperat, hon lider verkligen, jag vet inte, hon skriker att hon dör, det är

verkligen … ni måste hjälpa henne.

Polisen tar emot mitt samtal och säger sen,

– Ja det är flera som ringer nu.

Det gör mig glad, än finns det hopp, folk reagerar, bryr sig. Ja, för ibland

Tillbaka till innehållsidan


undrar man ju …

Men det går inte att ignorera hennes skrik som bryter sig in i vår nerv- och

minnesbank.

– Hjälp, jag dör! HJÄLP!

Det kan vi höra, men de andra orden är inte tydliga, men något om någon

som har gjort något och fan inte ska tro …

Skriket äter sig in i vår lägenhet, skrämmer oss, den mänskliga rösten, så

stark, så sällan man hör det där ursinnet, en spjutspets laddad med lika delar

vrede och rädsla. Ur-sinne. Sinnligt. Som i en film eller teater. Jag känner igen

det. Kanske inte precis så, men jag känner igen desperationen och vulkanen

som inte kan hålla igen längre. Det måste bara ut, ingenting annat finns just

då, som en dykare som tappat syrgastuben och måste ha luft fast omvänt, nu

måste luften ut, eller som … som att kräkas, nej inte så, för det är kraft i detta,

inte avfall. Kraft, sorgsen sårad kraft, som lever på trots av sår, eller i kraft av

trots och sår. En kraft som vi också behöver, en sång som också finns … och

en del av allt det vi människor kan rymma. En sång om det vi människor kan

åsamka varandra.

Tidigare på dagen var jag till dans, frigörande chakradans, lektion ett. Vi

arbetade med rot-chakrat. Jag tyckte att hon som ledde, snackade för mycket,

hindrade oss från att gå in i det riktigt, men ändå, vi jobbade på, jag jobbade

på och jag hittade något nytt, en vrede jag inte kände igen, en krigares

vrede, en vrede som njöt av stridens starka blodiga hetta och exalterade i

stridsrop. Det var inte något omskakande, omvälvande eller så men ändå,

det var något, och nu när jag står där i natten och tittar på den skadeskjutna

kvinnan som kämpar för sitt liv, kan jag inte låta bli att tänka att där, där är

den, den djupa vreden, som jag inte kände på kursen, men som jag vet finns

där, den som kämpar på liv och död för sitt liv, den som är ursinnig och

skriker, skriker, skriker. Kanske är det jag som har lockat fram den, krigaren

jag hittade skapade väg, väckte den ur sin törnrosasömn och gav den en väg

att gå, och rum, och nu är det hon som är där, personifierad, levandegjord,

verklig nedanför min balkong och jag står där berörd, obehagligt berörd, men

fascinerad.

Vi ser cyklister fara förbi snabbt och trettio meter längre fram, på tillbörligt

avstånd vända sig om … Skriket skrämmer och lockar, vem är hon denna

kvinna som skriker så, så sårad, så arg, så arkaisk i sin exalterade vredessång.

121 © Petra Lindblom

PETRA LINDBLOM

Tillbaka till innehållsidan


122 © Petra Lindblom

PETRA LINDBLOM

Hon rör oss, väcker oss, vem är hon? Vi står där tittar, ryser, står nära ihop,

rädda, oroliga, rörda, ser henne kasta sig på marken och när polisen äntligen

kommer säger min 16-åring;

– Shit, jag skulle aldrig våga gå fram till henne om jag var polis!

Polisbilen kör långsamt på gatan, tittar, kör in på stigen, in i parken, stannar

nära, poliserna kliver ut och hon skriker en sista gång, men denna gången

hörs det att hon vet att det finns någon där, en mottagare.

– Hjälp mig jag håller på att dö.

Så tystnar hon, som hon blir hjälpt, så skönt. Vi andas ut, vi kan inte se, vi

kan inte höra vad de säger, men vi står kvar, tittar, fast vi fryser. En polis ger

sig ut och letar med ficklampa, kommer tillbaka. De talar på radion och sen

efter en stund kliver de in i bilen och åker därifrån.

– Shit, säger sonen.

– Uhh, säger Freja.

Och jag ryser.

– Sån tur att vi var tillsammans säger jag, och inte upplevde detta

ensamma.

Sen går vi in och lägger oss, men ingen av oss kan sova. Hennes skrik ringer

länge i våra öron och hjärtan, och senare på natten när jag ska gå upp och

kissa blir jag rädd för mörkret .… måste tända i min egen ombonade 70

kvadratmeters lya. Rädd för att något ska stå där i mörkret och överraska mig.

Tillbaka till innehållsidan


123 © Ingrid Sandsborg

INGRID SANDSBORG

Tillbaka till innehållsidan


SAMBAINDIANERNA

Max och jag ligger omslingrade på golvet i hans rum och ser in i varandras

ögon. Det finns inget att vara rädd för, de ögonen tycker om mig. Jag

kan ta ansiktet mellan mina händer. Han låter mig göra det, har inte

bråttom att vända sitt ansikte bort eller störa mig, jag får hålla ansiktet

mellan mina händer och granska det. Kanske fladdrar hans blick osäkert,

undrande en sekund över vad jag tänker, kanske generad över så närgången

uppmärksamhet. Men han ser väl att jag inte är rädd och tittar allvarligt

tillbaka, som för att se botten i mina ögon. Jag kysser hans mun, längtar efter

läpparna. Han håller mig under armarna och jag kramar hans nacke, pressar

mig nära. Vi släpper greppet, ler åt att vara besvarade, ler åt vår heta, tunga

längtan. ”Ska vi titta på varann?” frågar han eller är det jag. Vi tar av kläderna.

Armarna har jag sett och skuldrorna med, nacken och magen, men aldrig i

proportion till resten. I proportion till hela den lena ljusa kroppen med all

styrkan i sig. Försiktigt tar jag hans penis i handen, den är fin den också, skär

och ren inte äcklig alls och testiklarna vackra men konstiga. Och han tittar

på mig därnere och tycker inte heller det är äckligt. Lampan sprider ljummen

värme. Upprymda och glada sätter vi på en samba och dansar tätt tryckta

intill varann och långt ifrån som stridsberedda indianer över de slitna äkta

mattorna på källarrummets golv.

124 © Eva Grip

EVA GRIP

Tillbaka till innehållsidan


125 © Eva Grip

EVA GRIP

Tillbaka till innehållsidan


ELEGI TILL VENUS

Personer: Han

Hon

Corpus Erectus

Venus Maestoso

Plats: I sängkammaren

[lätt dämpad belysning, en gammal järnsäng i en sliten hyresetta med

flagnande gråspräckliga tapeter, dämpad musik med Tjajkovskis sjätte

symfoni]

[Kniiiirk, kniiiiiirk, kniirk]

Hon:

[skulle behöva kolla fjädringen vad tusan ska Jönssons säga ...]

SpoooooShsploooshsplooosh … AAAAAooooohhhh

Han:

– Hjälp mig du Corpus Erectus, vaarför måste du stå hela tiiiden, [snyftar] låt

mig få gå …

Venus Maestoso:

… flämtaflämtaflämtauckajuckajuckajucka …

Han [skriker]:

– Ner med dig, ner med dig!!! Djäävlaaar, glömde gummit!!!!!!!!!

Corpus erectus:

– In i Venus mörker! Utforska! Fräls mig! Fräls mig! Pumpa, Pumpa, Älska,

Leva, Njuuuta!

Han [mässar]:

[Pastor Svenssons predikningar! Tilläggsisolering! Partidebatt!

Ecklesiastikminister! Skrumplever!]

126 © Anders Textorius

ANDERS TEXTORIUS

Tillbaka till innehållsidan


Venus Maestoso [pikant]:

– Äta, förinta, klämma åt, sluka! Du kan aldrig stå emot, hehehehe!

127 © Anders Textorius

ANDERS TEXTORIUS

Han [nervöst]:

[De väntar fortfarande på hyran men vad i helskotta ska man göra. Har redan

fem barn, hoppas det inte blir flera …!]

[Tilläggsisolering på vinden, ny barnkammare, barnvagn, spjälsäng! Gud vad

dyrt det är. Vi kommer aldrig att klara det … hade hon ägglossning idag eller

inte??????]

Hon [animerat]:

– Flääämtfläämmtflämmmtt!!!

Han: [vredgat till Corpus Erectus]

[VAD HÅLLER DU PÅ MED!!! DRA DIG UT, OMEDELBUMS!!! DET ÄR

EN ORDER!!!]

[Ploooooooop!]

Han:

[Gud vad skönt!!!! Måste gå ner på henne! Inga barn, kom ihåg det! Vi klarar

det aldrig. För helvete vad jobbigt och meningslöst det är att pumpa. Varför

fick jag dras med dig egentligen. Du sväller alltid i närheten av Venus!]

Corpus erectus:

– Men vad nu då! Sluta inte pumpa. Vi är så nära nuuuuu. Kom igen för

bövelen)

[slafsaslafsaslafsaslickaslickaslicka]

Hon:

– Åååooooh, kom igen baby …

Han:

[Smakar som siciliansk svärdfisksgryta. Häärliigt! Nu kommer jag undan …!

Yeeeees!]

Tillbaka till innehållsidan


Corpus Erectus: [söndersprängd med blod, bedjande]

– Måste in igen. Snälla nu vill jag komma in och spruuuuta!!!

Han:

[Jäklar får kramp i benen, måste lägga mig på rygg och sträcka ut lite ....]

Hon [upptänd]:

– Okej, baby nu ska du fåååå!!!

Han:

– Men vad faan…! Sätter hon sig på mig nu ocksåå!

Venus Maestoso:

[Nuskadu fåkäkaslukatillr otengemigsäde ngemignäringtillive

tflerabarnflerabaaaarn ...]

Hon: [dåsigt]

– Nu sätter jag mig på dig

Han:

[Jag har kramp, kan inte röra mig, hjäääälllp!!! Neej, det går inte!]

Gniiiirk, Gniiirk, Gniirk) [sängen börjar svikta och knäcks på mitten]

Jönsson: [knackar på dörren, skriker]

Vad i helvete slutaaa nu, barnen kan inte sova ....

Corpus Erectus:

[Sploooosh!]

Hon:

Flääämt!

Corpus Erectus:

Saven stiger, nu är jag på G!!!

Hon:

juckajuckjuckajuckajuckajucka ridaridaridarida

128 © Anders Textorius

ANDERS TEXTORIUS

Tillbaka till innehållsidan


Han:

Neeeeeej, nu kommer jag snart!!!!

[Iskalla vakar rutten spenatsoppa budgetproposition, Teliaktier finanskrisen

arbetslööös ... NEEEER MED DIIG!!!]

Venus Maestoso: [Galoppritt i allt snabbare tempo]

Corpus Erectus:

Spruuuuuuuuuuuutttt!

Jag är frälst och sköljd, och balsamerad!!!

Venus Maestoso:

Yeeeeesss! Nu blir det barn!!!!

Hon: [segerrikt skratt]

Hahahahaha, Gud vad skööönt det var …

Han:

För sent, för sent för sent o heliga Venus moder [Skrattar i ren förtvivlan över

alltings djävlighet]

[Ramlar av sängen, krampar snyftar för evigt slav under Corpus Erectus]

Gud varför blev jag inte tjej istället?

Hon:

Tack baby! [hon börjar fnittra för sig själv eftersom hon vet att hon lyckats ...]

[Jönsson bankar på dörren]

[Hon håller upp benen hyllar Venus Maestoso evigt mäktiga grepp över

Corpus Erectus]

RIDÅ

129 © Anders Textorius

ANDERS TEXTORIUS

Tillbaka till innehållsidan


130 © Malin Norlander

MALIN NORLANDER

Tillbaka till innehållsidan


HETTA

Armarna slår hårt, bryter vattenytan, klyver den i små partiklar som landar

som fjäderlätta vattendroppar mot mitt ansikte. Min kropp är ett redskap som

bara jag behärskar. Jag är fri och tar mig fram obehindrat. Inga hinder, vägen

är fri.

Känslan av frihet får mig att njuta, göra saker okontrollerat. Jag kliver upp

ur vattnet och tittar mig omkring. Jag är till synes ensam och plötsligt drabbas

jag av ett infall. Den hårt åtsmitande baddräkten åker av. Den suger sig fast

runt min kropp men min längtan av att få av den är starkare. Det känns

förbjudet men samtidigt befriande. Inget kan hålla mig tillbaka nu. Jag slänger

den åt sidan och dyker i. Mitt långa hår är upplöst i vattnet, som levande alger

letar det sig närmare min kropp. Jag kastar med huvudet och håret slår mot

ryggen. Min kropp börjar bli tung efter dagens övningar och jag kliver upp ur

vattnet, greppar min baddräkt och går mot duscharna.

Vattnet strilar mot ansiktet. Varmt, riktigt varmt och kroppen tar emot. Jag

låter baddräkten ligga kvar och går in i bastun. Det är hett där inne. Jag lägger

ut min handduk och låter min kropp landa. Andetagen känns tunga när jag

andas, som om de blir motade av en vägg framför dem. Dimman, imman

tränger in i porerna, in mellan håligheterna i kroppen. Jag blundar och låter

mig föras in i hettan …

… händerna smeker över axlarna, masserar, gör mig mjuk i lederna, ansiktet

är suddigt men jag hör andetag, känner hur händerna söker på min kropp,

bröstvårtorna som berörs, de styvnar till hårda små olivkärnor, jag känner hår

som nuddar brösten, jag stönar lite försiktigt, mina lår säras på och jag låter

benen falla åt sidorna, jag känner hur värmen letar sig in i min kropp, hur en

tunga börjar leka där, jag tar tag i huvudet och håller det kvar, vill inte att det

ska sluta, inte förrän …

Jag slår upp mina ögon och reser mig upp, kroppen behöver duscha kallt.

Ser mig omkring och inser att alltihop bara var en dröm, en fantasi, ett

sting av överhettande. På väg mot omklädningsrummet hinner jag bara se

ryggpartiet på en kvinna som precis lämnar, våra blickar möts för en sekund

innan dörren lämnar mig ensam kvar.

131 © Maria Edgren

MARIA EDGREN

Tillbaka till innehållsidan


132 © Kajsa Bidemo

KAJSA BIDEMO

Tillbaka till innehållsidan


”SVANA FARSAN”

133 © Gunnar Ljunggren

GUNNAR LJUNGGREN

Dagen börjar bra. Sol från en klarblå himmel. 25 grader varmt och klockan är

bara sju.

Familjen sover fortfarande.

Nynnande går jag omkring i vårt stora kök och förbereder frukost.

Semester och sommarlov, det är ju skam att sova bort en så härlig dag. Dags

att väcka familjen.

– Vad gör du? Klockan är ju bara sju och det är faktiskt sommarlov.

Min tonåriga dotter har alls ingen förståelse för att morgonstund har guld i

mund. Hon drar täcket över huvudet och vänder sig mot väggen.

Min idé om picknick med hela familjen på badstranden möts även från min

frus sida med måttlig entusiasm.

Den enda som jublande kommer skuttande ut i köket är min son, sju år.

Äntligen ska han få gå ner till badplatsen och slippa vara hemma i

trädgården och leka i den lilla plaskdammen medan de vuxna sysslar med

underhåll av det gamla sommarhuset eller bara ligger i solstolarna och läser.

Jag packar en korg med badlakan, filt, kaffetermos, saft, bullar och Mariekex.

Sonen hämtar sina badbrallor och gummimadrass.

Själv minns jag inte när jag använt mina badbyxor senast, men finner

dem så småningom tillsammans med en urblekt solhatt i det så kallade

kattkontoret under trappan till övervåningen.

Ett par Speedobyxor mönstrade som Amerikanska flaggan.

För att se om de fortfarande passar drar jag på mig dem och tittar i smyg i

den stora hallspegeln.

Kanske lite för små, men om jag håller in magen ser det inte så tokigt ut.

Tillsammans lämnar vi huset och de två sovande damerna.

Hand i hand vandrar vi genom den doftande tallskogen ner mot badplatsen.

Allt är sig likt sedan den tid jag som tonåring tillbringade mina sommarlov

här. Det har kommit till några bryggor men det gamla hopptornet står

fortfarande kvar. Omklädningshytterna är desamma. En lång byggnad målad

i falu rödfärg med ingång för damer i ena änden och för herrar i den andra.

Tillsammans går vi in genom ingången märkt herrar.

Medan vi hänger av oss kläderna och får på oss badbyxorna upptäcker jag,

Tillbaka till innehållsidan


land allt som skrivits och ristats på väggarna, mitt eget namn i ett hjärta

tillsammans med namnet Karin.

Visst, det var den sommaren då Karin, en blond flicka som jag var häftigt

förälskad i, svek mig för en kille som hette Bosse. För ett ögonblick är

jag tillbaka till somrarna då vi grabbar suttit i omklädningsrummet och

pratat om tjejerna som klädde om vägg i vägg. Hur vi kikat in till deras

omklädningsrum genom springorna i mellanväggen.

Innan jag hunnit drömma mig för långt bort blir jag brutalt tillbakaryckt

till verkligheten av sonen som vill iväg till stranden. Vi lämnar

omklädningshytterna och slår oss ner med vår filt och picknickkorg i

halvskugga under ett träd.

Efter en simtur i det klara vattnet fortsätter jag att drömma om gamla tider

medan min son förnöjt leker nere vid strandkanten.

Tiden går fort, solen står redan högt på himlen.

Stranden fylls med folk. Mest ungdomar.

134 © Gunnar Ljunggren

GUNNAR LJUNGGREN

Medan vi äter våra bullar och dricker saft och kaffe pekar jag på det gamla

hopp tornet.

Där brukade jag dyka från tian när jag var ung skryter jag för att imponera

på min son.

Jag vet inte om vi dök men några modiga hoppade i alla fall, det mindes jag.

Kan vi inte klättra upp undrar han full av iver.

Jag förklarar för honom att det är farligt för småkillar att klättra så högt.

Själv hade jag emellertid blivit lite sugen på att klättra upp bara för att titta

hur högt det var där vi, eller dom, hoppat en gång i tiden.

Jag ber sonen vänta nedanför, jag ska strax vara tillbaka.

Han ser missnöjd ut men lovar att vänta, medan jag försiktigt klättrar upp

för den gamla träställningen.

Trappstegen är nötta och hela ställningen känns ranglig.

Jag minns att den första avdelningen jag kommer till kallades kandidaten,

jag passerar den och fortsätter upp för nästa trappstege till det vi kallat

magistern, tornet eller tian.

Om den är tio meter upp vet jag inte men jag håller mig krampaktigt i det

rangliga räcket och tittar försiktigt ner.

Det är högt!

Tillbaka till innehållsidan


Här uppifrån kan jag se havet med öarna utanför och långt där nere

stranden och alla människorna.

Jag kan för mitt liv inte begripa hur vi vågat hoppa härifrån.

Och ännu mindre begripa vad jag har här att göra nu.

Just när jag gör mig beredd att försiktigt klättra ner igen så ljuder sonens

höga barnröst över hela stranden;

– Svana farsan!

Jag ser hur aktiviteter på stranden avstannar och ansikten vänds mot

hopptornet.

Vad skulle jag göra nu?

Jag grips av yrsel.

Ska jag klättra ner på skakiga ben så att min son får skämmas för mig

resten av sitt liv eller ska jag kasta mig ut som Jonny Weismuller och riskera

att bryta nacken.

Sakta går jag fram till kanten och tittar ner.

Det suger till i magen och något varmt rinner utefter benen.

Det kan inte vara sant!

Jag är så skraj att jag kissat på mig!

135 © Gunnar Ljunggren

GUNNAR LJUNGGREN

Detta avgör saken, om det så är det sista jag gör i livet så måste jag bara hoppa.

Ett svanhopp är inte att tänka på.

Jag sänder en sista tanke till min familj, backar några steg, tar sats, springer

ut och hoppar.

Ett hisnande ögonblick hänger jag stilla i luften, ser vattenytan omgiven av

bryggor, allt litet som ett frimärke under mig.

En hel evighet faller jag.

När jag kommer till sans igen har jag ett dovt ljud i öronen och är omgiven av

gröna vattenbubblor.

Jag lever men hur djupt ner är jag?

Jag vänder blicken uppåt och ser att vattnet är ljusare långt där uppe, efter

ytterligare en evighet, bryter jag äntligen vattenytan och kan återigen andas.

Ingenting verkar brutet.

Yr men med bibehållen fattning simmar jag in till bryggan.

För att i någon mån behålla min värdighet vill jag ta mig upp på bryggan som

jag sett att grabbarna gör efter simtävlingar, men armkraften räcker inte till.

Tillbaka till innehållsidan


Min entré på bryggan blir mer likt en säl som tar sig upp på en kobbe.

Omtumlad sätter jag mig och försöker samla tankarna.

Innan jag kommit riktigt i balans känner jag en liten varm hand på min

axel.

Där står han, min son och tittar anklagande på mig.

”Varför svanade du inte farsan?”

136 © Gunnar Ljunggren

GUNNAR LJUNGGREN

Tillbaka till innehållsidan


137 © förf Nick Hoggard

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


BARNVAGNEN

138 © Isabell Dahlberg

ISABELL DAHLBERG

Hon klev ner för de två nötta, urgröpta trappstegen och lade påsen i vagnen.

Citrongräs och thaibasilika. Med tårna fällde hon upp bromsen och vände

vagnen, tillbaka mot torget. Det var hett. Asfalten kändes genom sandalerna

som en varm rörlig massa. Hon stod och såg bort mot Sibyllakiosken.

Obeslutsam. Så fällde hon upp suffletten på vagnen och korsade gatan.

Det var svalt i köttaffären, nästan kyligt. Huden på benen knottrade sig.

Hon lade armarna om sig själv, bet ihop käkarna. Det stod två storvuxna

kvinnor framför henne och affären var så liten att hon stod tillräckligt

nära för att, om hon klev bara ett par små myrsteg framåt, kunna känna

deras kroppars värme. Hon steg åt sidan för att slippa. Stirrade på

styckningsaffischen bakom kassan. Djurdelar prydligt åtskilda, röda och vita.

Det röda gick an, men det vita.

När det var hennes tur kunde hon inte bestämma sig för om hon skulle

köpa entrecôte eller biff. Flickan bakom disken hade vit plastmössa över det

ljusa håret men en slinga hängde fram vid örat. Hon stirrade på den och

sade Ett halvt kilo entrecôte, tack. Flickan böjde sig framåt utan ett ord och

fiskade upp köttstycket, bar iväg det till vågen som stod på bänken vid väggen

bakom kassan, till vänster om dörren. Dörren som väl ledde till kylrummet

där bakom, där de förvarade köttet tills de styckat det i lagom stora bitar

för disken här. Det måste vara kallare där. Att komma in dit, från det svala

här, måste göra ont. Efter att ha skurit loss en bit av köttet och vägt det, slog

flickan in det i vitt papper. Hon tejpade inte. Det gjorde de aldrig. Ändå höll

sig paketet förslutet. Hon undrade hur de gjorde. Hon betalade och klev eller

nästan gled ner för trappstegen också här.

Det var skönt med värmen som pressade mot kroppen. En minut eller

så. Sedan satte de obehagliga svettningarna igång, igen. Det strömmade i

armhålorna, pärlade på läppen. Hon kände det i hårfästet och gned sig över

läppen med handflatan, strök håret ur ansiktet. Sedan lade hon beslutsamt

ner paketet i vagnen. Tyngden av det. Hon pressade ner paketet bland de

övriga varorna. Lutade kroppen över det. Men så kom hon på att hon lagt

påsen med de färska kryddorna i vagnen nyss. Den starka doften kom som en

vind ur påsen när hon lyfte undan den och flyttade köttpaketet till ena sidan

av vagnen, ett hålrum, och tryckte det på plats. Ovanpå det där andra. Hon

hade inte hört ett ljud. Hon lade tillbaka påsen med kryddorna. Stod med

händerna på handtaget och vände sig åt först det ena hållet och sedan det

Tillbaka till innehållsidan


139 © Isabell Dahlberg

ISABELL DAHLBERG

andra. En man med två små flickor i likadana ljusgula alldeles utstående kjolar

försökte komma förbi. Flickorna kikade ner i vagnen, på tå. När hon drog in

vagnen var det för sent för då var de redan bakom henne. Hon lyfte klumpigt

vagnen en bit ut på trottoaren och höll på att puffa till en krokig liten tant.

Mannen skakade på huvudet, lade en arm om tanten så att hon inte skulle

falla ut i gatan och föste flickorna framför sig. Hon bet sig i läppen. Stirrade

ner i vagnen. Den började bli full. Hon hade handlat potatis, äpplen, citroner,

morötter, vitkål, bröd, kryddor och kött. Behövdes det något mer? Kanske

något sött.

Tillbaka till innehållsidan


140 © Ingrid Sandsborg

INGRID SANDSBORG

Tillbaka till innehållsidan


INFORMATION

141 © KG Johansson

KG JOHANSSON

Det började så snart vi hade kommit in på stället. Jag såg killen direkt. Han

var lustigt färglös – såg ut som en svartvit kopia av David Bowie, typ sent

sjuttital. Jag undrade hur många bilder av Bowie som finns i tryck. Eller Greta

Garbo. Fast Garbo gjorde inga plattor.

”Vet du hur många bilder det finns av Michael Jackson, bara på hans

skivomslag?” frågade jag Tom.

”Jag skulle skämmas om jag visste sånt”, sa han.

”Säg att det är ungefär femtio olika”, sa jag. ”Femtio separata originalbilder.

Vad blir det gånger åttiofem miljoner sålda exemplar?”

Det är sånt som Tom älskar att räkna ut i huvudet. Men nu hade han redan

riktat in sig på ett par lediga platser bredvid Bowiekopian.

Det fanns inga andra platser. Och det var min tur att köpa öl. Jag gjorde det

genast. Det hade varit alldeles för hett hela veckan och jag var törstig.

Tom var låg för att Lisa hade stuckit, men han hade lo vat att glömma

det medan vi var ute. Uppe i lägenheten hade han skrivit hennes namn

elvatusensjuhundratolv gånger. De hade varit tillsammans i sexton må nader,

med andra ord elvatusensjuhundratolv timmar, hade Tom räknat ut. Det gick

fort att kopiera ut hennes namn i Word. Men ändå. Han sa att det skulle bli

239 sidor när han skrev ut det. Besatt. Jag lyckades hejda honom och få med

ho nom ut.

Men han sparade dokumentet.

Fast Garbo spelade ju in film, tänkte jag vid baren. Hur många filmer gjorde

hon, hur många kopior finns de i? Och hur många bilder av henne finns i

en långfilm? Tjugo rutor i sekunden … gånger en och en halv timme. Jag

bestämde mig för att fråga Tom men glömde genast bort det.

Killen fick aldrig något namn. När jag kom till bordet med våra öl pratade

han redan med Tom. Det första jag hörde honom säga var, och jag ljuger inte:

”Värme kan aldrig gå från en kallare kropp till en varmare.”

”Visst. Absolut”, sa Tom. Han hörde ingenting. Han såg på en rödblond tjej

i baren. Det var lugnt. Hon var inte Lisa. Bara samma hår.

Tom kunde inte släppa Lisa. Och gissa varför? Hon var så lik hans förra ex.

Hur begåvat är det?

Bowiekopian vände sig till mig och fortsatte lugnt: ”Till slut kommer all

värme att spridas ut jämnt i hela universum. Allt blir lika kallt. Det är det som

är värmedöden. Är ni med?”

Tillbaka till innehållsidan


142 © KG Johansson

KG JOHANSSON

”Mm”, sa jag. Jag är en idiotmagnet. Råkar alltid ut för folk som håller på så

där. Alla är likadana. Tror att de är originella, som den här. Med sina klyschor

ur Illustrerad Vetenskap. Eller vad det nu kan vara.

Det är enklast att hålla med.

”Men till dess finns det lokala skillnader. Som att solen är varmare än sin

omgivning. Det där vet ni. Men en sak står inte i böckerna.”

Han gjorde en paus. Tom hade vänt sig mot honom igen. Ingen av oss sa

”Vad då?”

Bowie fortsatte ändå. Precis som om nån hade gett ho nom stickrepliken.

”Alla glömmer att information också är en form av energi. Att sätta ihop

information innebär arbete. Information motsvarar en mängd arbete, en viss

energi. Information vill sprida ut sig, fördela sig jämnt, precis som värme.

En människas minnen dör med henne och hennes DNA ruttnar bort. Gamla

filmer förstörs. Foton bleknar bort …”

Det där med filmerna fick mig att rynka pannan. Det påminde om något

som jag hade tänkt på –

Men det försvann genast när jag fick syn på de snyggaste benen i

världshistorien. Flickan som ägde dem hade kort svart kjol, mörka strumpor

och svarta högklackade skor. Jag såg henne bakifrån borta vid trappan och

blev omedelbart förälskad. Jag vet att Tom glömde Lisa i nån sekund också, för

jag märkte när han slutade andas.

Sen vände hon sig om så att vi såg hennes ansikte.

Hon var inte alls ful. Bara så vanlig. En typisk tjej, festsminkad, i

sin kortaste kjol och sina högsta klackar. En av tiotusen likadana. En

standardutgåva, massproducerad. Min framtid krossades som ett hologram.

Tusen skärvor regnade ned över mig, fyllda av långa, vackra, fullständigt likadana

och fullständigt ointressanta ben.

Och i samma ögonblick slog det mig att jag själv var en kliché. En nörd som

samlade på Bowie och film och som var beredd att falla för en tjej för hennes

bens skull. I hur många filmer finns den scenen?

Bowie märkte aldrig hur min framtid splittrades. Han malde på.

”Och när universum dör så kommer all information att förstöras. Nästan

allt. Allt DNA kommer att vara förstört. Alla datorminnen tömda. Alla

filmer och hårddiskar och CD-skivor bortvittrade. Men nånting kanske finns

kvar. Några Coca-Cola-loggor, eller nåt papper som har lyckats klara sig i

elva miljarder år och där det kanske står ’faktura, tusen exemplar’. Men den

informationen är ingen information längre, eftersom inget liv finns …”

Tillbaka till innehållsidan


143 © KG Johansson

KG JOHANSSON

Jag slutade lyssna och såg på Tom. Han mådde verkligen inte bra. I vanliga

fall skulle han redan ha kommit med tio dräpande kommentarer. Men nu satt

han bara tyst. Sörjde ett ex.

För att hon liknade ett annat ex.

Jag tänkte meningslöst ”Ex, tusen exemplar.”

Bowie hade också tystnat. Han såg på mig. Jag hade ingen aning om

vad han hade sagt, så jag slog ut med händerna, lite diskret, utan att släppa

ölglaset. Typ: ”Och? Sen då?”

Han fortsatte på sitt frånvarande sätt. Nu såg han bara på mig, men han sa

ändå ”ni”. Jag visste inte om det skulle täcka in både mig och Tom.

”Information”, sa han, ”är en form av energi. Att lagra information är inte

lika riskabelt som att lagra kärnavfall. Men information alstrar värme. Även

om det rör sig om väldigt små mängder. En del av värmen i en levande kropp

kommer från informationen i cellerna och i hjärnan. En del av värmen från

en dator kommer från informatio nen på hårddisken. En fullastad bokbuss är

faktiskt varmare än en dansbands buss … men det rör sig om nån tusendels

grad, det skulle aldrig gå att mäta. Det är för många andra faktorer som spelar

in och som är mycket vikti gare.”

Nu rörde han äntligen sin öl. Han lyfte den till munnen, öppnade munnen.

Lutade glaset så att ölet rann in i munnen. Svalde. Tog bort glaset från

munnen och sänkte ned det mot bordet. Ställde ned glaset på bordet, försiktigt

som om det var nitroglycerin.

Alltsammans påminde om en tjuvrökare på en skolgård. Någon som aldrig

hade gjort det förr. Som upprepade något som han hade sett andra göra.

Härmade.

Bowie sa: ”Det är först nu, med all information i världen, som problemet

håller på att bli märkbart. Mängden av information på planeten medverkar

faktiskt till växthuseffekten. Har ni hört talas om SETI?” Han fortsatte, utan

att bry sig om vi reagerade: ”Man har letat utomjordisk intelligens. I åratal.

Men inte hittat nån. En förklaring som nån försökte med var att civilisationer

utrotar sig själva när dom har nått en viss tekno logi. Kärnvapen.”

Han tystnade för ett ögonblick.

”Men det är inte kärnvapnen”, sa han sedan. ”Varken kärnvapen eller

miljöförstöring. Det är hettan från informationen. Det är en exponentiell

kurva … ungefär som befolkningsökningen. Sex miljarder människors

hjärnor höjer inte temperaturen på planeten märkbart. Men kanske tio

miljarder … och en miljard datorer … och ko pior och säkerhetskopior av

Tillbaka till innehållsidan


dokument, utskrifter som kopieras, böcker och tidningar och affischer och

skivor som trycks i miljontals exemplar …”

Jag försökte kolla in tjejer. Såg inga. Det gjorde inget. Bara Lisa inte dök

upp. Jag hade hört henne och Tom gräla hundratals gånger. Kunde alla

repliker utantill.

Bowie sträckte ut handen mot sitt ölglas och vred det ett kvarts varv, utan

att lyfta det från bordet.

Tom öppnade munnen. Han sa: ”Så information al strar värme. Ju mer

information, desto mer värme?”

Bowie sa: ”Man kan betrakta information som en form av energi, och

kanske till och med se energi som en underordnad form av information …”

Tom gillade fåniga tankeexperiment. Frågor i stil med ”Om ett hundra mil

långt tåg kör rakt in i en bergvägg i hundra kilometer i timmen, hur mycket

känner man i vagnen längst bak?” Nu började han vakna till. Han sa:

”I så fall skulle en elektromagnetisk puls från ett kärnvapen kunna göra

nytta i stället för skada. Om den förstörde en massa datorer … Och om en

massa datorer hade kraschat vid millennieskiftet. Det skulle ha varit bra?”

Bowie nickade allvarligt. ”Stämmer”, sa han, högtidligt som en

Hollywood– indian, och nickade igen. ”Men det är sånt som ingen vågar

säga.”

Tom rynkade pannan men sa ingenting.

”Och det är mera än så”, fortsatte Bowie. ”Ni känner att det ligger nånting

i det jag säger. Erkänn. Det här är nåt slags nedärvd kunskap hos människor.

Alla skådespelare säger att det svåra inte är att lära sig nya roller, utan att

glömma de gamla. Att bli av med information. William Blake skrev nånting

om att vi inte skulle klara av att se världen som den egentligen är, utan att

få den filtrerad genom våra sinnen. Eller tänk på religion. ’Nirvana’ betyder

’utslocknande’. I bibeln säger Gud till Adam och Eva att låta bli kunskapens

träd. Kristendomens him melrike är att återfödas som ett barn, med ett rent

sinne, ett tomt sinne – men helvetet är att ha ätit av kunskapens träd. Att se

allting klart och tydligt.

Och det är därför helvetet är en brinnande sjö. Se det som hettan från

miljarder petabytes med information. Förr var sånt bara fantasier. Men

nu exploderar mängden av information. Allting ligger i datorer och på

papperskopior – böcker och filmer; kedjebrev och kontorshumor; spam;

tele fonregister; maillistor, facebook, youtube; virus som fortplantar sig och

brandväggar som kämpar emot; vad som helst …”

144 © KG Johansson

KG JOHANSSON

Tillbaka till innehållsidan


145 © KG Johansson

KG JOHANSSON

Jag hade fortfarande den där känslan av att han inte brydde sig om vi lyssnade.

Att han knappt var medveten om vi alls var där. Jag började tappa

intresset. Det kändes mer hett och kvavt än vanligt i den lilla lokalen.

Dessutom hade jag sett en skymt av ett nytt rödblont hår som skulle kunna

vara Lisas. Kanske bara ytterligare en kopia. Men jag ville inte chansa.

”Vi rör på oss”, sa jag till Tom, som började säcka ihop igen. ”Vi går ned i

källaren och kollar läget där.”

”Det här”, sa Bowiekopian utan att bry sig om mig, ”betyder att världen

kommer att gå under. Information lagras på information och snart blir

temperaturhöjningen drastisk. Exponentiell. De sista dagarna kan komma

att gå väldigt fort. Världen kommer att för gås i eld … Men sen jämnar

temperaturerna ut sig, entropin ökar, värmedöden närmar sig. Och universum

får frid.”

Tom och jag hade rest oss upp, men killen pladdrade på. Han var plötsligt

väldigt lik Bowie. Höll händerna precis som på omslaget till ”Heroes”–

plattan. Jag mindes inte hur många exemplar den har sålt i, men det slog mig

att jag hade minst sju varianter av omslagsbilden hemma: vinyl; CD; japansk

im portversion; en rysk bootlegvariant; en remix från iTunes; och minst två

bilder i olika lexikon.

Sen kom jag ihåg att Bowies pose på ”Heroes” också är en kopia. Nån

gammal tavla, fick jag för mig.

Det finns inga original länge. Bara kopior.

Vi lämnade killen. Han pratade på utan att bry sig om att vi gick. Som om

vi aldrig hade varit där.

Vi gick ner i källaren. Den avdelningen är ännu mindre. I kväll var den

fullständigt smockad med folk. Ohyggligt hett. Vi stan nade nedanför trappan

och letade efter ett ledigt bord. Sen såg jag ett bekant ansikte.

Det var han. Bowiekopian. Men jag visste ju att han satt kvar vid bordet på

övervåningen – han hade inte passerat oss i trap pan. Ändå var det honom jag

såg. Eller också en exakt kopia. Han höll till och med armarna på samma sätt,

som på omslaget till ”Heroes”. Och vid bordet bredvid ekade en tjej samma

gest, kopierade den, och medan jag såg på henne var det som om hon flimrade

till i dunklet och förvandlades till ännu ett exemplar av David Bowie, cirka

1977; och plötsligt såg alla som satt vid borden exakt likadana ut och gjorde

samma gester, så att en välkoreograferad armé av Bowiekopior rörde sig i takt

till musiken, som förresten inte alls var Bowie utan nånting med Destiny’s

Child, tror jag, fast dom finns väl inte längre, och hur som helst ska jag inte

Tillbaka till innehållsidan


uttala mig om tjejgrupper, jag har aldrig hittat nån jag gillar, massproducerad

industrivara alltihop, men alla kopiorna rörde sig i takt med musiken och

ännu fler kopior av samma ansikte och gester rörde sig på TV-skärmarna

och på datorn, och jag märkte att jag svettades kopiöst, hettan var värre än

någonsin, det sved i fötterna och nånting började lukta bränt.

Jag tittade ner precis i tid för att se de första lågorna.

146 © KG Johansson

KG JOHANSSON

Tillbaka till innehållsidan


147 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


VI ÄR SVERIGE

Årets invigningstal på Peace&Love Festivalen 2011. En

hyllningsdikt till Sverige.

Av Lennart Bång – www.lennartbang.se – 28:e juni 2011

Inlandsisen vandrade norrut

Samlare och jägare slog rot

Dom röjde skogen, dom plöjde marken, dom härjade haven

Och resan började

Till smörgåsbord, bokhyllan Billy

Och blondinerna alla pratar om

Som är bara en liten del

Av allt det här som är

Folkhemmet mellan Runriket och Glasriket

Hembygden mellan Björnlandet och kustlandet

Allt ifrån dansbandet Arvingarna

Till Vikingarna

Både hemma och i österled

Bärsärkar som havets vågor red

Som Röde Orm, Tokes Rödnäbba

Och Runristaren Balle den Rödes vers

Vi är Röda Rummet och röda stugor

Med vita knutar och blågula flaggor

Kring grönskande gårdar och lila syrener

Bakom tornande tallar och mörka granar

Bland blommande björkar och doftande

Kohagar

Från gröna fingrars hand

Från röda hjärtans band

Och visst, kanske är vi lite blåögda ibland

Och visst, kanske är vi lite grådaskiga i mars

Men vi är vackra ändå

Med rosor på kind och solsken i blick

För vi är dom som alltid svarar ”bra”

Och vi är bra, vi är mer än bra

148 © Lennart Bång

LENNART BÅNG

Tillbaka till innehållsidan


Vi är precis lagom

Vi är det finaste jag vet

Vi är det dyraste i världen

Vi är Folkungar och Bernadottar

Och en och annan Rövardotter

Vi är Virtanen, González, Abdelnabi och Chang

Utvandrarna och Invandrarna och Nybyggarna

Och alla våra barns berättelser uti hundrade år

Vi är Erikskrönikan, Magnus Erikssons landslag

Och Sony Ericssons X10 Mini Pro

Vi är Andersson och Svensson och Nilsson och Persson

Och väldigt massa många andra Någonsson

Som Birgit Nilsson, Carl Larsson

Karlsson på Taket

Fingal Olssons enhandsvolter

Karl Bertil Jonssons presenter

Tusentals på tusentals med världens bästa Karl

Som den världsberömde Carl von Linné

Ers Majestät Konungen Karl den XVI Gustav

Och Kalle

Vilken Kalle?

Jo Kalle! Vilken Kalle?

Jo Kalle, Kalle, Kalle på Spången

Vi är Kalles kaviar, Janssons frestelse

Och Hassans frestande kebab

Lika mycket som vi är hämtpizza, 11-bitars sushi

Och mammas köttbullar

Ojämna och ofärdiga och inte en enda likadan

Men vi är helt perfekta ändå

Som alla julborden

Med julskinka, prinskorv och pappas senapssill

Med knäckebröd och Västerbottensost

Med doppa och nubbe

Sjung Hej tomtegubbar slå i glasen

Sjung Helan Går i kräftskivans glada lag

Sjung, Sjungom studentens lyckliga dag

Men ibland slår vi lite väl hårt i glasen

149 © Lennart Bång

LENNART BÅNG

Tillbaka till innehållsidan


150 © förf

FÖRFATTARE

Tillbaka till innehållsidan


Men vi är helt perfekta ändå

Som frasiga våfflor med hjortronsylt på Åreskutan efter en isig dag i backen

Eller bara som en helt vanlig torsdag med ärtsoppa och pannkakor

Eller som vår absoluta favoritmat

Surströmming

Nej, hellre blommig falukorv till lunch

Hellre blommor i sitt hår

Hellre levande ljus i håret, som Lucia

För vi är jordens ledstjärna

Vi är Nordens Apostel

Vi är Europas skyddshelgon, Heliga Birgitta

Fredrika Bremers kvinnokamp

Birger Jarls kvinnofrid

Och Fäbodjäntans tidsfördriv

I längtans årstider

Efter Blomstertider som kommer

Med fagra blomsterängar och rika örtesängar

Med första maj och Junibacken

Med blåsippan ute i backarna

Fjäriln vingad på Haga

Den bladbekrönta näcken i silverbäcken

Och Putte i blåbärsskogen

Eller Putte Kock

Eller Kurre Hamrin och hans solomål 1958 då vi tog silver i fotbolls-VM på

hemmaplan

Eller andra stora idrottsstjärnor som Ingemar Stenmark, Annika Sörenstam,

Carolina Klüft, Zlatan Ibrahimovic

Och Grodan Boll

Och Älgen Hälge

Och Hönan Agda

Och Räven raskar över isen

Precis som Karl X Gustav gjorde i Tåget över Bält

Vi är Sten Bergmans banbrytande upptäcktsfärd till Kamtjatka

Lika mycket som vi är Åsa Nisses tjuvjakt i Knohult

En kyss, i Kärleksporten i Visby

En natt, i ishotellet i Jukkasjärvi

Eller goda dagar som Fettisdagen, Skärtorsdagen

151 © Lennart Bång

LENNART BÅNG

Tillbaka till innehållsidan


Och fredagsmys

Vi är dans bort i vägen på lördagsnatten

Calle Schewens vals med Roslagens ros

På den blommande ö

Swing it, magistern, swing it

Till alla tonerna i Waterloo

Till alla ackorden i Frösöblomster

Till Alla vill till himmelen med Timbuktu

Till alla tranor som dansar vid Hornborgasjön

Till alla stavtagen som tar dig 90 kilometer från Sälen till Mora i världens

längsta skidtävling

Till alla spadtagen som grävde Göta kanal, och det var många

Bra många fler än fem myror

Än sex laxar i en laxask

Sju sjösjuka sjömän

Och å ä ö

Å ä ö som Tre Kronor

Vi är alla stenarna i Uppsala Domkyrka

Alla plankorna i världens mest välbevarade historiska träskepp, Vasa

Och vi är den där stora ihåliga gamla eken med järnband runt som mormor

alltid tog mig till som liten när vi gick långpromenader med hundarna och

lyssnade på sagor om en katt utan svans

Vi är träsmaken i baken framför Fanny och Alexander

För att vi bara måste se klart den samma kväll

Vi är träracket i Björn Borgs händer i sin femte raka titel i Wimbledon

Och tyvärr den sista för det blev aldrig en sjätte

Men vi är helt perfekta ändå

För vi är Moder Svea

Svedala, Dalhalla, Valhalla, Jalla! Jalla!, Villa Villekulla, Blåkulla, Ulla-Bella,

Bollibompa

Barnen i Bullerbyn, Barnen från Frostmofjället

Alla dikterna i Barfotabarn

Breven till Barnens brevlåda

Och Brevet från Kolonien

Vi är världens dyraste frimärke, Gul tre skilling banco

Vi är världens äldsta träd, fjällgranen Old Tjikko

Vi är världens säkraste bil, Volvo

152 © Lennart Bång

LENNART BÅNG

Tillbaka till innehållsidan


Och Ahlgrens bilar, världens mest sålda bil

Vi är Norrlands Guld

Alfred Nobels dynamit

Som dunderhonung i världens starkaste björn

Lika starka som världens starkaste Pippi

Lojala som blågula Tigrar

Modiga som Lejonvapen

Och lustiga som små grodorna

Vi är dalahästar och polkagrisar och fjällrävar

Och fantastiska fåglar som

Havsörnar och

Fredsduvor och

Korpen, Saltkråkan, Mårten Gås, Sven Dufva, Gunde Svan, Lennart Swahn,

Anna Anka, Arne Anka, Magnus Uggla

Och Kapten Bertil Ugglas morgongymnastik

Knäppupp, relax, koppla av

Och ta ett kvällsdopp i Mörtsjön

Kryssa till Sandhamn i Skärgården

Vandra upp för Stenshuvud på Österlen

Njut av solnedgången från Smögenbryggan

Se Abiskos norrsken dansa fram på himlavalvet

Virvla runt i en Midsommardans upp i Morkarlby Dalarna

Rid på den vita gåskarlens rygg i Nils Holgerssons underbara resa

Eller bränn ned Gävlebocken

Och känn dig som hemma

Hos oss som är jämlika fast olika

Som tunnbröd och grovsnus

Som saltlakrits och sockerdricka

Som Kameliadamen och Hoburgsgubben

Känn er som hemma

Hos oss som är olika fast snarlika

Som ombudsmän och Lindemän

Som Inlandsbanan och innebandy

Som allmogen och allsången och allemansrätten

Allt, vi är allt från Djursholm till Danvikstull

Allt från Långe Erik till Långe Jan

Allt från Treriksröset till Riksgränsen till Smygehuk

153 © Lennart Bång

LENNART BÅNG

Tillbaka till innehållsidan


Mellan Kebnekaises topp och Hornavans djup

Varje fiskarkoja, varje samekåta, varje skånelänga

Och Emils käre lille Snickerboa så klart

Vi är allt från Hedenhös till Svitjod till Spotify

Allt från Glimmingehus till Turning Torso

Från Olof Skötkonung till Olof Palme

Från Gamla Stans trånga gränder till Öppna Landskap

Från det gamla fiskeläget Bönhamn vid Höga Kusten

Hela vägen ända fram till Fucking Åmål

Vi är allt ifrån pitepalt till spettekaka till moussaka

Vi är all kärlek från Midsommardagen

Till Midvinternattens hårda köld

Till Valborgs hoppfulla eldar

Där resan börjar om igen

I vår längtans bygd, vårt hem

I Tryggare kan ingen vara

I vänaste land uppå jord

Som vi älskar för

Vi är Sverige!

154 © Lennart Bång

LENNART BÅNG

Tillbaka till innehållsidan


155 © Ingrid Sandsborg

INGRID SANDSBORG

Tillbaka till innehållsidan


TRÄFFEN

156 © Malin Boström

MALIN BOSTRÖM

Det var meningen att jag och Kegan skulle träffas klockan fem på Sidhe café

och bar men klockan var nu tio över och jag var ännu inte framme. Jag hade

ringt honom när jag insåg att jag inte skulle hinna komma ifrån jobbet i tid,

men jag visste att han hade fått vänta i alla fall. Jag hann se en skymt av mig

själv i ett skyltfönster innan jag öppnade dörren till Sidhe, mitt höftlånga röda

hår var lite rufsigt men det fick duga. Jag rättade till urringningen vid vänstra

axeln och sköt sen upp dörren. Sorlet i lokalen var lågmält men jag kunde

ändå urskilja flera språk. Sidhe var den enda mötesplatsen för övernaturliga

varelser på flera mils avstånd. Kegan var omöjlig att missa, han satt själv vid

ett bord med en flaska öl framför sig och verkade lugn trots att han väntat.

Hade det varit jag som satt vid det bordet hade jag nog varit irriterad, jag

skulle inte ha klandrat honom om han varit det.

Han tittade upp och vände huvudet mot dörren. Hans orangea ögon med

smala kattliknande pupiller fann mina åskmolnsgrå. Han höjde handen till

hälsning och log ett strålande leende, ett leende med lite för mycket tänder för

att vara mänskligt. Kegan var en av stadens tio varleoparder, och han var den

enda av dem som tog en snöleopards skepnad. Han var stilig med sina breda

axlar och sitt blonda hår. För att vara en blind-date med en hamnskiftare så

kunde det ha varit så mycket värre. Jag sträckte fram min hand och när han

tog den som hälsning kände jag hur jag blev varm inombords.

– Hej, jag heter Aithne.

Han såg mig i ögonen och log.

– Kegan.

Jag kände nästan vikten av hans själ genom ögonen, jag har alltid varit bra

på att läsa folk, det var en av mina gåvor, men det här var en man som kunde

få ett handslag och sitt namn att bli flörtande.

– Jag är ledsen att du fick vänta, det har varit galet på jobbet.

– Ingen fara.

Hans ögon spelade över mig, från mina ögon ner över urringningen där

min byst skymtade och ner över höfterna. Blickar som smekte mig lika säkert

som hans händer hade gjort. Jag kände hur färgen steg i ansiktet på mig.

– Ska vi beställa nåt att äta?

Jag kände ett behov att finna ett neutralt samtalsämne, även om han hittills

visat att han var en mästare på att flörta. Han gjorde det extremt svårt för

mig att koncentrera mig på menyn. Jag visste att han med stor säkerhet skulle

Tillbaka till innehållsidan


MALIN BOSTRÖM

beställa in kött, medan jag som de flesta alver föredrog frukt och grönsaker

när jag inte kunde jaga min mat själv.

– Jag ber om ursäkt.

Jag blinkade till, två gånger, innan jag lutade huvudet åt sidan. Han bet sig i

läppen innan han fortsatte.

– Jag menade inte att göra dig besvärad. Han lät lite generad.

– Det är ett tag sen jag var ute sist och jag blev väl lite för ivrig.

Han ryckte lätt på axlarna. Jag skakade på huvudet, en rörelse som fick mitt

hår att falla som om det varit vatten.

– Det är trevligt att känna sig vacker Kegan, men du fick mig att tänka på

nåt helt annat.

Jag sneglade på honom och såg att han förstod vad jag menade. Jag rodnade

igen när han log ett väldigt maskulint leende.

Stämningen lättade lite när maten kom in, men spänningen hängde som en

dimma mellan oss. Han hade hela sitt väsen fokuserat på mig och efter bara

ett par tuggor slutade den vegetariska lasagnen att smaka och det kliade i

fingrarna på mig. Jag bet mig i läppen, hårt. Men när jag tittade upp verkade

hans orangea ögon ha fattat eld av åtrå. Jag svalde tungt. Han såg ner i

tallriken och sedan upp på mig.

– Jag antar att du också tycker att vi skippar desserten?

Det var hemskt arrogant av honom, men just då var det, det sista jag brydde

mig om. Jag lutade mig framåt över bordet och lade min hand på hans. Den

var väldigt varm, så som hos de flesta hamnskiftare. Den värmde mig ända in

till själen och jag ville desperat ha mer.

– Jag antar att du kommer undan med en sån kommentar, den här gången.

Han ställde sig upp, med min hand i sin och jag följde honom. Han

flätade in sina händer i mitt hår och drog mitt ansikte mot sitt, sakta

men målmedvetet. Mina armar lindade sig om hans hals och de blonda

hårtopparna kittlade insidan av dem. Det kändes som en evighet innan hans

läppar äntligen rörde mina, men när de gjorde det var det allt jag kunnat

hoppas på. Han var försiktig med mig, det visste jag. Hamnskiftare hade lätt

för att blanda sin djuriska sida i det de gjorde som människor, särskilt när de

inte kunde vara helt i kontroll. Kyssen väckte inte bara instinkter för honom

utan även för mig. Alver är sensuella varelser och hettan i vår kyss steg tills

han bröt den.

– Vi kanske borde gå någon annanstans.

157 © Malin Boström

Tillbaka till innehållsidan


MALIN BOSTRÖM

Jag nickade och kastade en blick mot kassan. Jag ville bara få gjort

betalningen så vi kunde gå hem till mig, eller honom, det spelade mig

verkligen ingen roll.

Han kysste mig igen. Bara en mjuk kort kyss innan han gick för att betala

vår halvt uppätna middag. Jag log, det skulle inte bli en dålig träff trots den

knackiga starten. Han väckte mig ur tankarna när han tog min hand. Jag la

min arm runt hans midja och lät handen glida ner i bakfickan på jeansen. Han

kramade lätt min hand till svar och när vi gick ut på gatan igen värmde han

hela mig bara med sin närhet. Jag log och lutade mig närmare honom. Nej det

hade inte blivit en dålig träff alls.

158 © Malin Boström

© Anna Magnusson

Tillbaka till innehållsidan


159 © Emma Forsberg

EMMA FORSBERG

Tillbaka till innehållsidan


DET ÄR INTE OFTA MAN KLICKAR ...

Speciellt inte vid ett första ögonkast, och inte över golvet på en dansbana fylld

av underliga gamla damer som svänger runt med sina gubbar som ’på den

gamla goda tiden’. Men det var just det som hände den där natten för snart ett

år sedan. Hennes namn var Bridget. Dotterdotter till grannen bakom kullen.

Musiken fyllde kvällen den där natten. Myggorna surrade i öronen och hettan

tryckte sig intill de tunna kläderna vi hade på oss. Jag minns hennes ögon,

glänsande bruna, inramade av svarta ögonfransar, som sakta blinkade mot

mig. Allting hände som i slowmotion, då hon vände sig mot mig och med

självsäkra steg började gå mot mig.

Den sista gången jag såg henne hade vi varit tre år gamla, och badat nakna

i näckens å. För varje steg hon tog växte sig klumpen i min hals, tills jag

behövde hosta till.

160 © Emma Forsberg

EMMA FORSBERG

Den blommiga klänningen svängde då hennes höfter rörde sig fram och

tillbaka över plankorna. Hon verkade så naturlig, så olik de andra flickorna i

min ålder. Hon var sin egen. Jag kunde känna hur mitt ansikte snabbt ändrade

färg från likblek till tomat.

Jag har alltid ansett att midsommaren har en speciell magi kring sig. Som om

skynket mellan verklighet och folktro var tunnare denna enda kväll, som om

en vittras svans plötsligt skulle skymta under en av flickornas kjolar.

”Det är du” tre ord och hon hade fått mig att få tungvricka. Jag harklade

mig och viftade lite panikslaget mot munnen. Hon rynkade pannan och log

oförstående. Men skakade glatt på huvudet. Snabbt öppnade jag munnen och

tog några flämtande andetag.

”Ja, det var länge sedan!” Rösten lät konstig som om munnen var fylld av

sirap. Fåglarna kvittrade till adjö då solen började ändra färg till orange i

fjärran bortom vattnet nedanför ängen. Musikerna fortsatte spela. De äldres

skratt ekade över dansbanan och hon tittade sig omkring innan hon böjde sitt

huvud närmre. Bakom den tjocka luggen kikade de där vackra ögonen och

ögonfransarna fram då hon viskade i mitt öra.

Tillbaka till innehållsidan


”Följer du med till näckens å?” Stumt nickade jag till svar och hon grep tag

i min hand och drog mig bort från dansbanan. Med snabba steg for vi ner

för dansbanans stickiga trappa och vidare över den daggvåta ängens alla

sommarblommor. Kvällen började ändra färg, från dag till natt.

Med mjuka steg tog vi oss förbi den gamla kvarnen, vidare förbi parkeringen

och in i skogen. Stigen var gammal, det hade sagts att den en gång hade

använts av kolarna i trakten för att ta sig till sina kolhyddor. Skrattande ökade

Bridget farten tills vi sprang genom den mörka skogen. Granarna rispade oss

över armarna och våra fötter fastnade i rötter som bredde ut sig över stigen.

Vi snubblade ut ur skogen och hamnade i den där gläntan. Den där mystiska

gläntan där näcken sades vänta i åns mörker. Solens sista strålar nådde nätt

och jämnt marken, kronorna skapade ett mönster på gräset runt omkring oss.

161 © Emma Forsberg

EMMA FORSBERG

En omkullfallen gran låg som en bro över den lilla åns vatten. Bridget drog

av sig skorna och strumporna innan hon balanserade, som på en lina ut till

mitten av granen och satte sig ner med fötterna i vattnet. Hon log mot mig och

vinkade åt mig att snabba mig på. Jag drog av mig strumporna och skorna i ett

enda drag och vek sedan upp de obekväma linnebyxorna farmor hade tvingat

på mig.

Där vi satt på granen lutade hon sig mot min axel och jag tror mitt hjärta

hoppade över ett slag. Jag svalde och lade armen över hennes axlar. Vi hade en

tydlig utsikt över sjön.

Lugnt såg vi på då solen drog sina sista andetag innan den dog bakom

horisonten. Hon lutade sig ännu lite närmare och log med sitt ansikte vänt mot

mitt. Innan jag visste vad hon gjorde lutade hon sig framåt och gav min kind

en kyss. Jag ryckte till och granen skakade under mig. Snart kände jag kylan

från åns vatten runt mig och jag drog med snabba armtag mig själv mot ytan.

Tillbaka till innehållsidan


162 © Kajsa Bidemo

KAJSA BIDEMO

Tillbaka till innehållsidan


NÅRRTJEN ÖVER ISCHLAND

Väsctha hämligheten asshå, nu sssccchhhhka jag schägaräj, hur man

schkapar nårrshcen över Ishland. Fjörst och fjämscht måstche du vara på

Ischland, förstchtår du dät, dät du är jätevikticht. För det andra måschte du ha

tendschtickor. Hälscht schtora som du tänder braschor med, inga fjutthischar,

låånga gräjer schkaräva. Åsshå lite sprit, inte shå lite föräschten, mycket

shpånken scka dä va, möcket möcket. Hälscht schörru shka dä va hämbränt,

dä ä gräjer det, dä shmäller högt. Åsså dricker du allt varu pallar likshom, åsså

öppnar dö munnen å blåscher ut med tänd tändshticka å då jävlar sckaru se på

nårrshcen över Ishland.

Schå schkaru tänka på en sak schörru, dö måschte blåsha ut årdentligt,

annarsch blir det knashigt. Sche på mäj. Det hände en liten olycka, pang

schare å jag trodde min sichsta schtund vakåmmen, schatan vare schmällde.

Min polare hade spätchat gräjerna med lakrich, han trådde ja schkulle gillare.

Jisches vad läschkigt de schmaka. Aldrig blanda hämpa å lakrriiich. Låva mäj

aldrig göra dä. Dä blir ingen äld likschom, bara schmäller fort schom faschen

å jag schom blev schå paff, jag schvalde. Sicken röta att jag druckit så möcket

bira i mitt liv, lilla kaggen rädda sächkert live påmä. Däva va dåktårn scha, att

lilla kaggen rädda live påmä.

Dö schkölle hört schmällen, dåv lichskom. Glömde jö att andas ut, jag

schvalde isctällhet, det skölleja inte jårt. Schatan, schatan va dä smchällde. I

mäj, dåvanäschtan såja höll på att trilla av stcholen. Pang i schtjistan. Som det

schtank, prutt å lakrits. Dä ä inget bra, låvar ja. Schå kåm ihåg att blåscha ut,

dä ä livschsvikticht annars fåru de hätt om noshcen. Hä, schkaru schmaka

lite, shjösta grejer, ren schkit. Män vi tänder inte på idag, dä ä för hätt ute.

Nä en glassch schkulle man ha, än sandwich eller varom nu häter. glasch och

macka, som en middag. Vi schiter i nårrshenet idag, dä ä ändå för ljuscht. Åsså

e vi inte på ischland. Haru några schtålar påreh, så går vi och tjackar en glasch

istchälet i hättan.

163 © Per Klemming

PER KLEMMING

Tillbaka till innehållsidan


164 © Kajsa Bidemo

Kajsa Bidemo

Tillbaka till innehållsidan


I LÅGORNAS VÅLD

165 © Gunilla Lindquist

GUNILLA LINDQUIST

Augustinatten stör Ayras sömn med torra, ömmande händer och svettiga

lakan. Hon vrider och vänder sig för att hitta en ställning hon kan somna om

i. Bädden i pigkammaren är hård, men ändå bättre än de flesta platser hon

sovit på. Men det är något annat också, något hon bara anar, en värre hetta

i luften. Hon sätter sig upp i sängen och sluter ögonen. Röda, gula flammor

dansar bakom ögonlocken och mitt i allt det röda Het med sitt svarta hår som

flinar hånfullt åt henne. I samma ögonblick hör hon skriket.

– Elden är lös!

Hon kastar sig ur sängen, ut i mörkret i bara nattsärken. Yrvakna bönder,

kor som råmar i panik. Barnskrik, gråt, nakna fötter mot fuktigt gräs.

Eldsflammor slår redan ut genom ladugårdens dörröppning. Förbannat,

någon har öppnat porten. Vem i hela friden kan vara så dum att han öppnar

porten och matar Het med luftens andar? Hon sveper med blicken över

lagårdsbacken. Männen är redan i full färd med att bära hinkar med vatten

och de äldsta barnen hjälper till. Flickorna med sina långa flätor släpar

hinkarna längs marken tills armarna värker. Vid långhusets ingång står några

kvinnor med små barn på armarna. Lågorna återspeglas i deras ögon.

Så får hon syn på honom, Bagge, där han går omkring och tafatt försöker

få det att se ut som att han gör något vettigt. Tittar sig nervöst omkring bara

för att försäkra sig om att ingen ser hur bortkommen han är, men den tomma

blicken dras hela tiden mot elden. Han kommer att falla under Hets våld om

han inte aktar sig, den dåren! Hon springer fram till honom och tar tag om

hans axlar. Det är knappt att hon når att skaka om honom, och han vill inte

vakna ur sin eldsdröm. Hon skakar honom tills det värker i hennes armar,

och skriker åt honom att han måste titta på henne. Till slut möter han hennes

blick, och hon fäster hans ögon i sina, väcker hans medvetande och släpper

långsamt greppet.

– Var det du som öppnade porten?

Hon får inget svar, bara tomma, dumma ögon som stirrar på henne.

– Din förbannade idiot, var det du som öppnade porten?

Hon hör långt borta Svens röst när han skriker att ladugården är förlorad,

och kornas råmanden försvinner, ett efter ett. Bagge nickar långsamt

samtidigt som tårarna börjar trilla nerför hans sotsvarta kinder.

– Förlåt mig Ayranha, jag blev så rädd. Jag öppnade porten och så var det

eld där inne. Jag blev så rädd när det brann. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Tillbaka till innehållsidan


166 © Gunilla Lindquist

GUNILLA LINDQUIST

Jag var alldeles ensam, Ayranha.

Han hulkar tyst mellan orden, och hon slår armarna om hans breda

kropp. Snart ska folket i byn börja fråga sig vem som öppnat porten och

lämnat den öppen. Någon måste bli syndabock när alla korna brunnit inne,

och bara askan finns kvar. Männen är nu i full färd med att släcka branden

och förhindra att den sprider sig, men kvinnorna står redan och pratar och

spekulerar medan de lugnar sina små, och när gryningen kommer ska det inte

finnas någon nåd för den som är skyldig till detta. Hon stryker Bagge över

ryggen.

Snälla mor varför denna börda på mina axlar? Så många drömmar som

gått om intet, ofödda barn och försmådda älskare. Så mycket att lappa och

laga, som någon annan trasat sönder. Lämnade vänner och ovänner, liv som

kunde varit. Jag orkar snart inte mer.

– Det är ingen fara vännen, ingen behöver få veta något, bara du inte

berättar. Prata inte med någon annan än mig i natt, men du måste hjälpa till

att släcka elden. Gå till Sven och de andra, och så gör du bara som de säger.

Hör du det?

Han nickar mitt i skakningarna och hulkningarna. Så känner hon hur hans

andning blir lugnare, han sträcker på sig och börjar gå bort mot de andra. Nu

finns ingen tid att förlora. Hon står still ett ögonblick för att samla kraft och

går sedan bort mot de andra kvinnorna för att som så många gånger förut

plantera en historia som ska rädda hennes älskade drummel till lillebror.

Tillbaka till innehållsidan


MÖTE I HET AUGUSTINATT

Jag såg henne allra först under en flyktig sekund, då hennes ögon mötte mina

i ett plötsligt och oväntat ögonkast. Ett sådant som bara tycks fara förbi. Som

det gärna gör i röran av festglada invid en oordnad och stökig bardisk inne i

en caseta de feria. Ändå kändes mötet märkvärdigt djupt. Tillräckligt djupt för

att på egen hand vilja återvända. Snart nog möttes våra ögon igen.

Det mötet blev längre. Alltför långt för att kunna avfärdas som ingenting alls,

men ändå tillräckligt kort för att kunna tas tillbaka. Kalla det gärna för ett

själsligt möte. Ett ömsesidgt möte mellan två ögonpar. Något som inte bara

fastnade på näthinnan, utan i allra högsta grad lagrades någonstans i minnets

hemliga irrgångar. Det var ett bekräftande möte. Förvisso helt ordlöst,

men definitivt bekräftande. Det fanns ett ömsesidigt gillande, ett band, oss

emellan. Jag anade hennes leende läppar bakom det höjda glaset med fino,

men ingenting fanns ivägen som hindrade hennes varma och leende spanska

ögon från att nå mina. Ingenting.

Vem som bröt förtrollningen är svårt att säga. Kanske gjorde vi det båda två

samtidigt. Eller kanske var det i själva verket bara hennes festande väninnor

som pockade på hennes uppmärksamhet i ännu en brindis. Jag vet inte. Vi

blev båda upptagna med vårt. Jag svepte det som fanns kvar av min sherry i

ett enda glupskt drag. Och beställde sedan ännu en. Hettan i kinderna och

den ljumma och behagligt lätta berusningen begärde mer. En åldrad gitarrista

ackompanjerade en ensam flamencodansös på en provisorisk scen i andra

änden av festtältet. Entusiastiska åskådare stod flockade runt om och iakttog

skådespelet med taktfast klappande händer. Feststämningen ökade i takt

med musiken och, försåvisst, med den sjunkande nivån av vin i de överallt

skvalande botas de vino som gick ur hand i hand. Natten var ännu i sin linda.

Jag bad med en enkel fingervisning en camarero att återigen fylla mitt glas

med sherry. Innan den ens blivit upphälld hade jag redan bjudits att dricka

en generös stråle med sval manzanilla ur en överförfriskad campesino´s nötta

vinsäck. Det var svårt, för att inte säga – inte längre möjligt – att undvika att

ryckas med i den tilltagande och löftesrikt passionerade festyran.

Jag befann mig i ett av de hundratals festtält som spännts upp inför den årliga

feria de agosto i Málaga. Just dit hade jag förts, som av en osynlig tvingande

167 © Björn Solum

BJÖRN SOLUM

Tillbaka till innehållsidan


hand, när jag inte hade annat val än att följa den vältrande strömmen av

glada och sjungande festeros som vällde fram mellan tälten. Där stod jag

nu med skallen glödgad av hetta och berusande vin, nonchalant lutad

mot den rangliga bardisken av rostfri plåt. Jag var klädd i en vit, oknäppt

bomullsskjorta, slitna och fransiga jeans och ett par dammiga skor. Ur

bröstfickan stack ett paket Habanos upp. Jag skakade fram en och tände den

med en tändsticka som jag drog eld på mot min klack. Jag njöt i fulla drag.

Kände mig fågelfri och glad. Från scenen blandades kastanjetternas och

klackarnas knattrande med gitarrens alltmer passionerade rytmer. Hettan

inne i tältet fick luften att nästan koka över. Det var packat runt borden. Sorlet,

skratten, sången och musiken, allt, precis allt vibrerade av fest. Riktig fest.

Några meter från min plats vid bardisken stod gänget med festande väninnor

kvar. Uppsluppna. Förväntansfulla. Glada och vackra. Och jodå, jag kastade

allt en och annan förväntansfull blick åt det hållet. I sanningens namn oftare

än bara med jämna mellanrum. Hon var vacker. Kvinnan. Osedligt vacker.

Klädd i en fotsid, snäv traditionsenlig traje de flamenca, för ovanlighets skull

helt vit. Det midjelånga, korpsvarta håret bar hon löst hängande ner i en spets,

som pekade mot hennes välformade stjärt. De enda färger hon bar, förutom

det svarta håret och de bruna ögonen, var den blodröda nyans som hon valt

till både läppar och finger- och tånaglar, samt ett litet blygsamt krucifix av

guld som hängde i en lång, tunn kedja som vilade i skåran mellan hennes

bröst. Hon var verkligen vacker. Och naturligtvs svår att slita blicken ifrån.

Tiden markerades bara av rytmen från flamencon och av rinnande sherry i

olika tappningar. Jag vet därför inte hur länge jag hängde kvar vid bardisken.

Jag stod kvar så länge ”Hon” stod kvar. Att säga annat vore hyckleri. Ändå

lyckades jag inte i mina försök att återigen möta hennes blick. Om hon tittade

åt mitt håll, var det i varje fall inget som jag upptäckte. Var gång jag sneglade

åt hennes håll, föreföll hon fullt upptagen i samtal, skratt, tjo och tjim med

sina väninnor.

Plötsligt blev det uppståndelse invid bardisken. Vänninegänget hade alla

tagit plats på rad invid disken. Kyparen var i full färd med att fylla upp varsin

tequila slammer till damerna. När alla hade fått sina glas, svepte de unisont

den berusande drycken. Det blev en del skratt och flamsande, men ”la guapa

del traje blanco” vände sig plötsligt om mot mig och log med rödblossande

168 © Björn Solum

BJÖRN SOLUM

Tillbaka till innehållsidan


kinder och blicken fäst i mina ögon. Själv förmådde jag mig inte till mer än att

bara höja mitt sherryglas i en symbolisk skål. Jag vet inte om jag log till svar.

Förmodligen. Kanske inte. Jag hann i varje fall inte så mycket mer, för plötsligt

drog en av väninnorna henne i armen. De var redan på väg till annat. Innan

de försvann helt ur sikte i vimlet, så vände hon sig hastigt om en sista gång.

Hon sökte min blick. Och fann den förstås. Om än bara för ännu en endaste

kort sekund.

Jag blev stående kvar en stund, tankfull, lutad mot bardisken. Plötsligt

knackade kyparen mig påstridigt i ryggen. Jag vände mig om och framför mig

stod en redan upphälld tequila med tillhörande salt och citronklyfta.

– ”Una invitación.”, svarade han bara kort på mitt frågande ansiktsuttryck.

”De la guapa del traje blanco.”, la han sedan till med ett brett leende.

Det är svårt att avgöra om hettan som jag kände i kinderna berodde på det ena

eller andra, men tequilan kändes i alla fall som en storm av eld i bröstet. Den

sveptes manligt i ett enda hastigt och obrutet drag efter att jag först slickat

i mig saltet. Bettet i citronklyftan efteråt fick saliven att rinna till ordentligt

under tungan. Jag svettades ymnigt och jag förstod att det var dags för mig att

ge mig ut i den friskare luften utanför festtältet.

Visst hade jag en förhoppning om att jag skulle stöta ihop med den vackra

någonstans i myllret, även om jag förstod att möjligheterna var små. Längs

de upplysta gångvägarna stod festtälten vägg i vägg med varandra. Det röda

dammet hängde som dimslöjor runt lyktorna. Myllret av festglada, sorlet,

skratten och den överallt högt uppskruvade musiken slog mig nästan till

marken. Hundratusentals hade samlats till fest på en yta inte större än några

fotbollsplaner. Jag hade inget annat val än att bara låta mig föras med av den

dansande och sjungande strömmen av människor som flöt fram som glödande

het lava mellan festtälten.

Utan att egentligen veta hur, så befann jag mig plötsligt invid en capilla som

fanns permanent uppbyggd inne på festområdet. Det vitkalkade kapellet var

inte större än att en ensam helgonikon knappt fick plats där inne. Uppe på

taknocken hängde en liten kyrkklocka. Ett rep hängde ner längs väggen och

var fastgjort i en stor svartmålad krok bredvid ingången. Upp till de öppna

portdörrarna ledde en kort stentrappa. Några få ensamma satt och vilade på

169 © Björn Solum

BJÖRN SOLUM

Tillbaka till innehållsidan


trappstegen. Framför helgonikonen stod en kvinna på knä med nerböjt huvud

och bad. Jag lyckades slita mig mig loss ur människomassan och gick och satte

mig, jag också, på ett av trappstegen.

Jag märkte det inte ens först, men plötsligt satt hon bara bredvid mig, helt

nära, hon, den vackra. Kanske var det vinet, eller kanske var allt en hägring,

en dröm, eller helt enkelt något oförklarligt, något med mystiken i det

som händer oss i livet, men det kändes bara så självklart att just hon satt där.

”Jag har blivit bönhörd.”, viskade hon bara.

Jag minns att jag tänkte att hettan som jag kände inte hade funnits i vinet, inte

i elden. Den fanns egentligen inte ens under solens obarmhärtiga strålar en

het augustidag i Málaga. Den måste redan ha funnits inuti mig själv. I hjärtat

av mitt väsen. Som vore den bara ditplacerad av någon eller något i form av

en glödande het längtan efter passionerad kärlek som var redo att förvandlas

till verklighet, när jag själv så tillät.

Tanken fick mig att stanna kvar. Där pliktens och förnuftets iskyla smälter till

glödande passion av kraften i en blottad själs gömda längtan.

Jag stannande kvar, där hjärtat är den låga som håller allt vid liv.

170 © Björn Solum

BJÖRN SOLUM

Tillbaka till innehållsidan


171 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


HETTA

172 © Malin Roca Ahlgren

MALIN ROCA AHLGREN

Det fanns alltid tid för prat om sex. Speciellt för Cissi. Hon delade med sig

av alla detaljer på ett sätt som gjorde att Katrine rös. Om det var för att Cissi

var sexuellt liberal, eller för att hon var så sexig, det visste inte Katrine, men

hon kunde inte låta bli att fascineras. Hon blundade. Hennes tankar började

flyga iväg och koncentrationen försvann. Cissi skulle bara veta. Katrine

blev generad av sina egna tankar, skämdes plötsligt och försökte fokusera

på något annat. Koncentrera sig på tjejmiddagen som nalkades istället. Om

tre timmar skulle de komma och fira henne – 38 år. Vad åren gått. Nyss

var de unga singlar, och nu blev det istället för mycket prat om äktenskap,

barnafödslar och teorier om uppfostran. Daniel – hennes exman, hade hon

tvingat dit redan vid lunchtid. Tillsammans med Julia och Emilia hade han

sedan begett sig till sin nyinköpta lägenhet på Bondegatan, fullpackad med

blöjor, nattsagor och instruktioner. Det här hade nämligen blivit en tradition

– att de fyra träffades för att fira sina födelsedagar. Fyra gånger om året. Sista

gången hade varit Pernillas födelsedag. Och denna gång var det Katrines tur.

Bara några timmar kvar tills de skulle komma, och här låg hon och åmade

sig med sina bisarra tankar. Herregud. Tänka på väninnan sådär. Var det

en medelålderskris? Eller var det okej att ha fantasier om sina bekanta? Som

dessutom var av samma kön!?

Katrine öppnade sin bärbara som legat stängd på soffbordet och reste sig

halvnaken upp ur den stökiga soffan full av barbies. Hon satte på Miss Lee

på Spotify, öppnade upp Facebook medan hon fixade naglarna. Orangeröda.

Facebook hade hon gått med i efter skilsmässan. Det hade blivit hennes kanal

till vänner och bekanta. Hon tog en cigg och scrollade statusuppdateringarna

samtidigt som hon blåste ut röken över skärmen. Pernilla och Cissi hade

uppdaterat sig, men inte Linda. Det gjorde hon sällan, då hennes mesta tid

gick åt till bebis. Det var ett stort projekt för henne att komma iväg så här

som ikväll. Precis slutat amma också. Hon skulle nog bli den som först blev

onykter. Pernilla hade lagt upp foton på sin senaste tatuering och fått en

del kommentarer om den. Cissi – som mest tyckte att Facebook var en slags

marknadsföringsmöjlighet för henne som fotograf, hade lagt upp sina senaste

fotografier. Verkligen imponerande. Ofta brukade Katrine smygstalka Cissi

för att inte visa sin besatthet. Besatthet? Var det så illa? Eller vadå illa? Det

var ju bara fantasier. Men varför? Daniel och Katrine hade varit väldigt kära

i varandra och haft mer sex än många i hennes omgivning. Katrine drog ett

Tillbaka till innehållsidan


173 © Malin Roca Ahlgren

MALIN ROCA AHLGREN

halsbloss, fimpade och gick in i badrummet för att få ordning på spretigt hår

och torr hy. Mest för sig själv ville hon känna sig snygg. Även om det bara var

det gamla vanliga morsgänget som kom. Ibland hade deras kvällar slutat med

en drink på någon klubb, men oftast behövde de bara varandra. Efter några

drag med plattången, en glittrig niveakräm som hon blivit pålurad, och en

foundation hon fått av sin numera före detta svärmor, såg hon i alla fall okej

ut. Katrine tittade ner på sina glittriga ben medan hon smörjde in sig, och

undrade om hon var riktig klok som tog på sig det där. Fingrarna fick eget liv

igen och Katrine tänkte på Cissi. Katrine visste att Cissi hade gjort både det

ena och det andra. Det triggade henne bara ännu mer till att låta fantasierna

ta över. Som en väckarklocka lät det pipande ljudet från hallbordet. Daniels

namn blinkade på mobilens display och Katrine bytte chip på en bråkdels

sekund, alla hennes tankar hamnade hos Julia och Emilia.

– Hej, hur går det?

– Jodå, bra, oroa dig inte. Bara njut nu av din tjejkväll. Jag ville bara säga

det. Hej.

En varm känsla infann sig genast i magen på Katrine. Hon saknade dem.

Och längtade till nästkommande dag.

Men nu skulle hon klä på sig, hon öppnade garderoben. En inte alltför tajt

grön klänning, men med markerad midja, blev det. Det kastanjeröda håret lät

hon vara utsläppt och ett par stora guldörhängen åkte på. Katrine undrade

vad Cissi egentligen tyckte om henne och skrattade åt sina egna tankar. Helt

absurt att hålla på så här. Från och med denna kväll skulle hon sluta. Katrine

gick ut i köket för att fixa rosa vodkadrinkar med körsbär. Salongsbelysningen

dämpades och hon plockade fram några ljus till kandelabern som stod på

det låga vita soffbordet. Det hördes reklam från datorn. Spotify. Katrine såg

att Nillan hade skrivit något om tjejmiddagen på sin status. Vad jobbig hon

var – med alla dessa uppdateringar. Katrine anade att alla foton Pernilla

skulle ta denna kväll sedan skulle upp där. Ugnen pep och potatisarna var

klara. Hon blandade aioli, la upp brödsticksen, tog ut den citronspetsade

avokadosåsen ur kylen och hällde upp körsbärstomaterna på en bädd av tunna

mozzarellaskivor. Och endiver med blåost. Alltihop bar hon ut till soffbordet,

satte sig sedan och smygstartade på sin drink. Timmarna hade gått fort. Även

om Katrine var 38, tyckte hon att det var lika spännande fortfarande att se

vad hon skulle få i present av sina väninnor. Varje år la de allihop ner både tid,

pengar och tanke bakom presenterna. Pernilla hade fått en show där de alla

tre varit utklädda till Pernillor i olika situationer. De hade sjungit covers om

Tillbaka till innehållsidan


174 © Malin Roca Ahlgren

MALIN ROCA AHLGREN

henne med egna texter och Pernilla hade skrattat så hon vikt sig. Dessutom

hade de bjudit in en kille som sjungit romantiska sånger på spanska nedanför

hennes balkong, eftersom Pernilla alltid drömt om det. Pernillas man hade

inte blivit lika glad som Pernilla, men det hade väninnorna tyckt varit

sekundärt just då. Katrine tänkte på vilka fantasier hon själv hade delat med

sig om till väninnorna, som de kanske tänkte förverkliga ikväll. Hon hade inte

berättat om dem för någon. Jo, okej då, den där kvällen på Café Opera förra

året, när de firat Cissi. Då hade Katrine nämnt, men bara nämnt, för Pernilla

att hon tyckte Cissi var het. Pernilla hade höjt ögonbrynen och iakttagit

Katrine resten av kvällen medan Katrine sneglat på den dansande Cissi.

Katrine hade varit berusad, så Pernilla borde ju förstått att man bara säger

sånt när man är full, och sedan inte tänkt mer på det.

DINGDONG

Katrine fixade till BH och lugg, harklade sig nervöst som om det stått en

klass nyutexaminerade sjömän i tjugofemårsåldern utanför. Pernilla, Linda

och Cecilia. Vackra kvinnor. Alla mödrar. Två av dem skilda – Katrine och

Cecilia. Så olika, men så nära. Efter långa och varma kramar, komplimanger

om frisyrer och kläder, samlades alla i Katrines mjuka soffa. Med varsin

rosa drink skålade de för ännu ett år av vänskap, en vänskap som överlevt

många hinder och bråk. Ett stort paket med rött sidenband placerades i en

av fåtöljerna, och blev liggande där medan maten åts, vinet öppnades och en

diskussion om bloggande satte fart. Att blogga eller inte. Katrine hade ingen

egen, men tyckte att ämnet var intressant. Hon hade så smått börjat intressera

sig för bloggar genom att titta på Cissis fotoblogg, och därifrån kommit i

kontakt med andra bloggare som Cissi länkat till. Pernilla hade en egen

blogg om sitt privatliv och tyckte att det var bland det bästa hon gjort. Linda

skakade bara på huvudet och mumlade något om att inte ens ha tid för en lång

varm dusch för sig själv mellan bebis och treårstrots.

– Födelsedagspresenten, ropade plötsligt Pernilla högt och pekade på

fåtöljen.

Allas blickar riktades mot presenten. Katrine la den i knät och började

knyta upp sidenbandet. Hon misstänkte att de hade tyckt att hon behövde

lite kul i sängen efter skilsmässan, och därför lagt ihop till ett kit med någon

dildo och annat som hon inte ens skulle veta hur man använde. Katrine lyfte

Tillbaka till innehållsidan


175 © Malin Roca Ahlgren

MALIN ROCA AHLGREN

på locket och såg ett fotografi. Ett väldigt sensuellt fotografi i svartvitt på en

naken kropp. Ensamt och litet därnere i den stora kartongen. Katrine log stelt

och visste inte hur hon skulle reagera. Vad var detta? Linda harklade sig, såg

ner i golvet. Pernilla fnittrade hysteriskt. Cissi la benen i kors, tog en otänd

cigarett i munnen och studerade Katrines reaktion.

– Kan jag få tändaren, sa hon och sträckte sig över bordet, så hennes djupa

urringning syntes.

Katrine räckte fram tändaren med en frågande blick. Hon la huvudet på sne

och sneglade på Pernilla som lugnat sig lite. Till svar fick hon en axelryckning

och en armbåge i Lindas midja, som genast ställde sig upp med ett tillgjort

leende.

– Vi ska nog ta och tänka på refrängen, sa Pernilla och reste sig upp.

– Ska ni redan gå?

I nästa sekund hördes en smäll från ytterdörren och Pernilla och Linda var

borta. Cissis mycket röda läppar var plötsligt precis framför Katrines. Hon

luktade rök och läppstift. Cissi slickade sina läppar medan hon kisande såg på

Katrine. Hon satt på bordskanten framåtböjd, lutandes mot Katrine.

– Tyckte du om det? ... Fotot alltså? ... Jag tog det med självutlösaren.

Katrine svalde och ställde ifrån sig vinglaset, såg på Cissi med stora ögon

och förstod fortfarande inte riktigt vad som höll på att hända. Hon satt som

förstelnad och vågade inte röra en fena, även om hon skulle velat, för det

pirrade både i magen och mellan låren.

– Jag hörde från Nillan att du tyckte att jag var läcker. Jag är din

födelsedagspresent. Du får göra vad du vill med mig. Men ta det lugnt, det

kommer inte att påverka vår vänskap på något sätt. Bara som en kul grej.

Katrine var tvungen att nypa sig i sidan för att inse att det som snart skulle

bli verklighet varit hennes besatthet den sista tiden, hennes fantasi och dröm.

Det var bara att ta för sig nu, fösökte hon intyga sig själv, tog sitt vinglas och

svepte det som var kvar. Katrine hann knappt ställa tillbaka glaset på bordet,

för Cissi hade förvandlats till en hungrig puma och halvlåg redan på henne.

Inkapabel att röra sig, förskräckt och i trans låg hon på soffan medan Cissis

fingrar knäppte upp knapparna i hennes klänning, drog den över axlarna

och nuddade försiktigt vid hennes båda bröst så att Katrine både rös och

stönade. Sakta började hon massera dem ovanpå BHn, sedan under, nöp till

i bröstvårtorna så att Katrine inte kunde låta bli att åma sig och automatiskt

glida nedåt. Genast kände hon Cissis hand och tackade någon där uppe för

Tillbaka till innehållsidan


176 © Malin Roca Ahlgren

MALIN ROCA AHLGREN

att hon hade rakat sig. Det lilla tyg som hennes trosor bestod av hade Cissis

fingrar skjutit åt sidan, medan de lekte och retade. Katrine blundade. Det

smakade plötsligt sött och hon delade på läpparna så att Cissis tunga kunde

komma in. Gud, att kyssa Cissi var mer underbart än hon kunnat drömma

om. En sådan känsla som sprang runt i hela hennes kropp i denna stund,

hade hon inte känt på många år. Nu struntade hon i morgondagen och dess

konsekvenser. Cissi hade ju sagt ”bara en kul grej”. En riktig skön och väldigt

kul grej, tänkte Katrine och vågade nu ta för sig mer genom att besvara Cissis

kyssar, låta handen glida innanför hennes urringning och vidröra de där

små perfekta brösten som hon så länge velat känna på. Herregud, hon smekte

ett kvinnligt bröst. Tanken gjorde henne yr. Hon hade sex med en kvinna.

Hon visste att det här inte var första gången för Cissi, så hon lät sig föras och

slappna av medan Cissi vant lekte med henne ...

– Grattis på födelsedan, vännen. En cigg? sa Cissi leendes efteråt och satte sig

naken i soffan med benen i kors som om inget särskilt hade hänt.

En cigg. En? Katrine skulle behöva minst tre. Och en stark grogg.

Tillbaka till innehållsidan


177 © Maj Lindström

MAJ LINDSTRÖM

Tillbaka till innehållsidan


EN HET PLAN

178 © Malin Bergström

MALIN BERGSTRÖM

Det var sommaren 2005. En dag i juli. Platsen var Cyperns sydvästra kust,

staden Pafos. Vi var de två vännerna ute på äventyr, nyblivna studenter för

första gången på våra egna ben. I den pulserande semesteryran jobbade vi om

kvällarna på en restaurang. Om dagarna låg vi allt som oftast på någon varm

strand.

Just denna dag i juli hamnade vi utan tvekan i den jobbigaste situationen

under hela vår sommar på Cypern. Man kan nästan säga att vi var nära

döden. Nästan. Graderna hade stigit upp till 42 härliga. Vi hade hittat en öde

strand och förstod efter några svettiga timmar på varsin solstol varför den

var så öde. Luften stod stilla, var så tjock av hetta så det skulle ha behövts en

machete för att tränga igenom den. Vattnet var oljigt och fullt av elefantgräs.

Inget man ville doppa sig i.

Pärlor av svett trängde fram på pannan, på överläppen, mellan brösten,

på smalbenen – överallt! Vi höll på att förvandlas till en enda stor blöt fläck.

Lösas upp i svett, bara så där! Luften i lungorna ångade och vattnet i våra

medhavda flaskor kokade. Sanden glödde och våra huvuden brann. Skulle

vi dö här av värmeslag? Det kändes lite så, men att gå hem var aldrig ett

alternativ, för vi hade en plan. Så vi låg kvar där, i gassande sol, 42 graders

värme.

Vi låg efter i solandet. Vilken skandal om vi skulle komma hem till Sverige,

efter flera månader vid Medelhavet, lika bleka som alla andra. Ibland måste

man offra sig och våga utmana ödet. Vi tittade menande på varandra och sa:

If you want a tan, you have to stick to the plan, Stan! Och så höll vi ut några

timmar till.

Tillbaka till innehållsidan


179 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


DEN NAKNA HETTANS MAGI

180 © Ethel Hedström

ETHEL HEDSTRÖM

Hon kände sig dåsig och svettig. Det var en trötthet som hon oförblommerat

njöt av, en fullständig och ofrånkomlig avkoppling. Heta ångor från den

kritvita sanden vibrerade som glasaktig rök i luften. Värmen från solen

inbjöd till lätta flyktiga tankar, som till exempel vad hon skulle välja att äta

på kvällen. Hon orkade inte fundera över några nya djupa livsavgörande

problem eller grubbla på vänners och arbetskollegors, i hennes smak, märkliga

åsikter, livsstilar och uttalanden. Små rännilar av svett strilade utefter hennes

varma kropp. Svettdropparna kylde konstigt nog skinnet under sin färd över

huden. Kroppen blev för några sekunder alldeles knottrig och hon ryste till av

välbehag.

– Ska du verkligen åka ensam? hade alla frågat i mun på varandra när hon

berättade att hon skulle resa till Kreta. Alldeles övergiven i två veckor. Hur kul

är det på tiogradig skala?

– Ja varför inte, hade hon svarat, lite mer lättsam i tonen än hon faktiskt

kände sig och övergiven känner jag mig verkligen inte, hade hon lagt till och

skrattat.

Det här var första gången hon var på semester utan en partner. Hon hade

bestämt sig för att ta med sig ett tjog pocketböcker och sin laptop för att

äntligen kunna läsa eller skriva texter så många timmar i sträck som hon hade

lust med. Vilken lyx! Dagarna skulle inte vara något problem, men kvällarna

då? Skulle det kännas jobbigt att gå ut och äta mol allena?

De första kvällarna hade det känts lite avigt. Men hon blev väl mottagen

på den lilla lokala fiskekrogen nere i hamnen. Det var mer turisterna, de

utländska gästerna på krogen, säkert en del av dem svenskar, som tittade långt

efter henne när hon ensam satte sig ner vid ett ledigt bord.

Lisa reste sig sakta upp från solstolen. Ett sista dopp innan hon gick upp till

hotellet för en skön siesta. Först en kaffe på hotellets uteservering, under det

röd och vitfärgade Martiniparasollet, eller en öl kanske. Hon hade ju faktiskt

semester och sen upp på rummet och ta igen sig några timmar, tänkte hon

medan hon med några skutt tog sig ner till vattnet. Ett visslande kvittrande

ljud uppstod när hennes bara fötter fick kontakt med sanden. Hon fnittrade

till för sig själv. Det lät komiskt.

Hotellet låg nära stranden, några hundra meter eller så. Efter badet drog

Lisa den medelhavsturkosa strandklänningen i tunt linne över huvudet och

satte sina sandiga fuktiga fötter i jesussandalerna i mörkbrunt mjukt läder.

Tillbaka till innehållsidan


Sandkorn hade fastnat under foten och letat sig in mellan tårna. Det kändes

som om hon lagt sandpapper i skorna. Det gjorde ont. Omöjligt att få bort

även om hon försökte borsta bort det, fastnade bara på händerna istället. Väl

uppe på strandvägens gråmelerade plattor fick hon syn på en vattenkran.

Vilken lättnad att skölja av sanden. Hon vek sen av åt höger, strosade längs

med strandpromenaden. Redan efter ett tiotal meter prickade hennes ögon

något som verkade en aning bekant. Det var mannen som kom emot henne.

Hon kände honom. Vem var det? Deras blickar möttes. Valle! Det var Valle.

Valter Skoglund.

– Känner du igen mig? frågade hon.

– Jo men visst, sa han och visade sina tänder.

Framtänderna, den ena framtanden snett över den andra. Precis som

Tommy Blom hade hon ofta tänkt. Fast håret var tunt och slog en aning mot

grått, istället för blont och låg inte ner över öronen som då. Hade han en liten

ölmage? Lisa försökte kika. Valle tog ett steg mot henne och öppnade sin

famn. Hon gick villigt rakt in. Kände. Åh, hans doft. Hans älskade doft. Det

var Valles alldeles egna lukt hon allra först blev förälskad i. Han lånade henne

sin ljust lila stickade halsduk. De var på modet just då och långa skulle de

vara. Alla gick omkring i lila halsdukar som de hade virat ett antal varv runt

halsen, men som ändå räckte ner till marken. Hon hade gått omkring och

sniffat i den i flera veckor.

– Du, sa han och tog ett steg bakåt så att han kunde se in i hennes ansikte,

vet du vad?

– Nej, vad då?

– Har du tid?

– Tid till vad?

– Smita.

– Smita?

– Ja jag antar att du är här med din familj?

– Joo, ja just det.

– Jag kan. Kan du? Smita iväg en stund.

Lisa kände härlig oförfalskad lusta stiga upp genom kroppen, från tårna

ända upp genom skallen ut i hårstråna i nacken. Upphetsningen vibrerade

i skrevet. Älska med varandra? Det som de aldrig fått tillfälle att göra som

tonåringar. Petting, hångel, men inget mer. Skulle de göra det nu? Undrar hur

han är att älska med? Hon bestämde sig.

– Ja, men var?

181 © Ethel Hedström

ETHEL HEDSTRÖM

Tillbaka till innehållsidan


182 © Ethel Hedströmw

ETHEL HEDSTRÖM

– På stranden. Jag vet ett ställe som oftast är tomt.

– Oftast?

– Lite spännande ska det väl vara, eller hur?

Lisa tyckte att det var tillräckligt laddat även utan risken att bli upptäckt av

solbadare, men varför inte? Han hade rätt, tanken var faktiskt oemotståndligt

gruvligt härlig.

– Hur kommer vi dit?

– Med bil, jag har bil.

Stranden var tom. Inga människor syntes ligga i sanden. Valle var tyst,

han la armen runt hennes axlar, sa inget, frågade inget. Ville inte Valle, hon

fnissade inombords åt orden som hon uttalat tyst: ”Ville inte Valle”. Det lät

nästan som en stilfigur inom retoriken. Ville inte Valle veta lite om henne?

Vad som hänt under alla år som gått? Men det kanske var lika bra att inte veta

vilka eller vem som väntade på honom någonstans i närheten av deras tête a

tête. Så hon sa inget hon heller.

Det blev aldrig så spännande som hon hade trott. Blev det inte hetare ens

med den framvällande erotiska hungern hon känt tidigare? Helt odramatiskt

och neutralt. Fast ändå besviken, otillfredsställd, ekade av tomhet i kroppen,

fast Valle låg naken bredvid henne. Lisa slängde en blick på honom. Han var

lite lönnfet såg hon nu, blek och när hon såg närmare efter upptäckte hon

mörka hårstrån som stack ut ur öronen. Hade han somnat? Hon lutade sig

fram snuddande nära Valle. Tyckte sig ana låga snusanden. Hans beiga chinos

låg slängda bredvid henne. Lisa tog tag i byxorna, tänkte lägga ihop dem lite

snyggare, släta ut byxbenens skrynklor. Ur ena bakfickan hade hans plånbok i

svart skinn halvt om halvt ramlat ur. Lisa kunde inte låta bli. Hon drog fram

den helt, slog upp den och Lisa stirrade storögt på körkortet som satt i en liten

plastficka. Namnet. Svante Westerberg läste hon långsamt.

Tillbaka till innehållsidan


183 © Ingrid Sandsborg

INGRID SANDSBORG

Tillbaka till innehållsidan


TILLRÄCKLIGT

Douglas visste ingenting. Det var Samuel helt övertygad om. Han försökte

bara skrämmas. Och nog lyckades han rätt bra.

Samuel vred sig i sängen och tittade ut genom fönstret. Trädens skuggor

rörde sig inte en millimeter. Det hade inte blåst på hela veckan. Bara den där

tryckande värmen som inte ville ge med sig. Täcket låg hopknölat på golvet

nedanför sängen och han låg naken på det genomblöta lakanet. Det värkte

i huvudet och när han drog handen över huden blev den blöt av alla små

svettdroppar.

Jag behöver mer vatten, tänkte han och steg upp. Det gick ändå inte att

sova. Tidigare i veckan hade han tänkt köpa en bordsfläkt, men det gick inte

att få tag på någonstans. Säljarna hade skrattat åt honom. Till och med de

mest förhärdade sommarivrarna var nu överens om att det var för varmt.

Samuel spolade för att vattnet skulle bli kallt, men gav snart upp. Det blev

inte kallare än strax under rumstemperatur. Tungan kändes som ett torrt

sämskskinn och han hällde i sig vattnet på några sekunder.

Termometern stod på trettiofyra grader – mitt i natten. Imorgon skulle det

förmodligen krypa upp mot fyrtio eller femtio grader igen.

Egentligen hade inte Samuel något emot hettan. Visst var det jobbigt, men

han gillade värmen. Han önskade bara att han hade en fläkt, eller kanske en

sån där kylanläggning. Det som bekymrade honom var det som Douglas hade

pratat om.

”De kommer när det blir tillräckligt varmt för dem”, hade han sagt.

Visserligen hade han varit full igen, men det hade ändå fått Samuel att

tänka. Det var något som inte stämde. Unga, friska människor borde inte

kunna dö av värmeslag hur som helst. Han förstod att värmen kunde gå hårt

åt äldre och sjuka. Vårdavdelningarna förvandlades till bårhus i den här

hettan, men alla de andra. Flera på gatan hade rullats ut under vita lakan

av ambulanspersonalen, men när de kom och hämtade tjejen i tolvan kom

Douglas ord tillbaka.

”De kommer när det blir tillräckligt varmt för dem.”

Han hade flirtat med henne i flera veckor, ända sedan hon flyttade in, och

så vitt han kunde se hade det inte varit något fel på henne. Snarare tvärtom.

Hon brukade ge sig ut och jogga klockan sju varje morgon och kom inte

tillbaka förrän strax efter åtta. En lång tur. En sådan tjej dukar inte under av

värmeslag, men det var det ambulanspersonalen hade sagt när han trängde sig

184 © Markus Sköld

MARKUS SKÖLD

Tillbaka till innehållsidan


185 © Markus Sköld

MARKUS SKÖLD

fram och frågade.

Varför skulle de ljuga?

Douglas hade alltid sina egna teorier om saker, men ju längre det här vädret

satt i, desto mer började Samuel undra om det inte var mer än teorier den här

gången.

”När det blir tillräckligt varmt ...”

Samuel hällde upp ett glas till och svepte i sig det. Han tog för stora klunkar

och det värkte när vattnet pressade sig ner i matstrupen. Han blev inte mindre

törstig.

Trettiofem grader nu. Hur kunde det bli varmare mitt i natten? Samuel

skakade på huvudet och gick till balkongen och öppnade dörren. Kroppen

reagerade som om den förväntat sig lite svalka, men det var minst lika varmt

ute som i lägenheten.

”De kommer.”

Huvudet bultade. Han borde dricka mer, men kranvattnet smakade som

piss. Han gick tillbaka till köket och fyllde en karaff med vatten och ställde

in den i kylen. Svalkan var berusande och han stod flera minuter framför det

öppna kylskåpet och njöt av att huden knottrade sig. Kylskåpet började pipa –

varnade för att temperaturen blev för hög. Samuel stängde motvilligt dörren

och såg något i ögonvrån.

Något rörde sig i skuggorna i hörnet.

”De kommer när det blir tillräckligt varmt.”

Samuel stod blickstilla och stirrade in i skuggorna. Hade han inbillat sig?

Bultandet i huvudet överröstades snart av bröstet och det blev plötsligt svårt

att andas – som att det inte fanns tillräckligt med syre i den heta, fuktiga

luften.

Kanske hade han inbillat sig. Douglas ord hade satt sig på hjärnan och han

såg saker som inte fanns där.

”De kommer.”

Meteorologerna skulle få rätt vilken dag som helst nu. När som helst skulle

värmeböljan ge vika och det skulle komma in kallare väder. Det var väl nåt

nytt sånt där väderfenomen, förmodligen på grund av miljöförstöring. Pratade

inte alla om global uppvärmning? Det var det här, även om det slagit fel på hur

det skulle yttra sig. Snart skulle någon smart person komma på en teori som

förklarade hur det hängde ihop. Det fanns alltid en logisk förklaring.

Något rörde sig i skuggorna igen. Samuel kunde inte röra sig. Den här

gången hade han i alla fall inte inbillat sig. Något var där. Hade något tagit sig

Tillbaka till innehållsidan


186 © Markus Sköld

MARKUS SKÖLD

in? Ett djur när han öppnade balkongen kanske? Nej, det var större än en fågel

eller ekorre.

”När det blir tillräckligt ...”

Det fanns säkert en rationell förklaring. Kanske tjejen i tolvan hade fått en

stroke eller nåt. Hon kanske inte var så vältränad som han trott. De andra som

dött –

En rörelse i skuggorna igen. Något försvann in bakom soffan, snabbare än

Samuel hann se. Det var stort som hund, eller kanske en apa.

Pulsen dunkade i tinningarna. En annan rörelse – vid balkongen. Gardinen

svajade till som om en lätt vindpust gripit tag i den.

Samuels händer skakade. Han försökte svälja.

”De kommer när det blir tillräckligt varmt.”

Vilka? Vad är det som kommer när det blir tillräckligt varmt?

Ett knattrande ljud hördes, som klor mot parkettgolvet. Ännu en rörelse

vid balkongen och en till i hörnet. Knattrande från andra sidan lägenheten.

Varför hade han inte stängt fönstren? För att det hade blivit ännu mer av en

bastu i lägenheten då förstås.

Samuel ville fly. Han stirrade mot hallen i andra änden av lägenheten. Vad

skulle grannarna säga om han sprang ut helt naken? Just nu brydde han sig

inte om det överhuvudtaget. Det enda som ockuperade hans tankar var om

det skulle spela någon roll – om det ens gick att fly.

Han snodde runt när det knattrade över golvet och något försvann in under

köksbordet. De närmade sig. För snabba för att han skulle hinna se dem – hela

tiden utom synhåll.

Samuel bedömde avståndet till hallen. Om han rörde sig, skulle de anfalla

honom då? Knattret av klor över golvet igen. Samuel skymtade något i

ögonvrån och vände sig mot rörelsen. Varelsen försvann in bakom soffan

innan Samuel hann få någon riktig bild av den mer än något mörkt med långa

spetsiga öron. Hade den päls? Samuel var inte säker.

Ett mumlande tjatter hördes bakom soffan som åtföljdes av ett väsande ljud.

Mer knatter från andra sidan lägenheten och fler rörelser vid balkongdörren.

Samuels ben var fastvuxna i golvet. Hans hjärna försökte desperat sortera in

vad som hände i olika fack, men ingenting passade.

”De kommer när det blir tillräckligt varmt för dem.”

En av köksstolarna fick en knuff och föll omkull. Det väste och knattrade

under köksbordet, bara några meter bort. Det var tillräckligt för att Samuel

skulle komma ur sin trans. Han tog sikte på hallen och rusade.

Tillbaka till innehållsidan


187 © Markus Sköld

MARKUS SKÖLD

Ett triumferande väsande tjatter ljöd genom lägenheten – nu började

jakten. Samuel skrek och sladdade runt hörnet ut i hallen och stannade tvärt. I

mörkret vid ytterdörren rörde sig en massa av mörka halvmeterhöga varelser.

Klorna skrapade mot golvet och de vände sig mot honom. Med ett tjut rusade

de mot honom, i extas över att de fick vara med i leken.

Samuel vände och sprang tillbaka in i lägenheten. Han hoppade för att

undvika en varelse som störtade mot honom från köket. Smärta flammade

upp i låret när glödande klor skar genom skinnet. Samuel föll när han

landade, kröp ihop till en kullerbytta och kastade sig upp på fötter igen. Hela

lägenheten kryllade av rörelse. Det fanns bara en utväg kvar. Han hoppade

över en varelse och rusade mot balkongen.

Betongen kändes varm mot hans nakna fötter. Han snodde runt, tryckte

igen dörren och knuffade omkull balkongbordet för att spärra den. Samuel

hade blodsmak i munnen och det värkte och pulserade i benet. Det myllrade

inne i lägenheten. Mer än så gick inte att se genom fönstren.

Varelserna knuffade på dörren. Balkongbordet skrapade mot betongen när

det långsamt flyttades. Snart skulle de få upp dörren.

Samuel tittade över räcket. Han var på tredje våningen. Kanske kunde han

klättra ner till våningen under. Han hoppades att fru Bengtsson var hemma.

Att han var naken brydde han sig inte om. Bara han kunde nå nästa balkongs

räcke med fötterna skulle det gå bra. Samuel svängde benet över balkongräcket

och hängde sig ner på utsidan. Han hörde ljudet från balkongbordet som

skrapade över golvet och det bekanta gnisslet från balkongdörren.

Det bultade i benet och blödde rejält. Samuel trevade med foten efter

balkongräcket. Bordet skrapade mot betongen. Dörren gnisslade. Foten var hal

av blod och gled mot fru Bengtssons balkongräcke utan att få grepp. Samuel

sträckte sig så långt ner han kunde. Räckets plåtkant skar in i fingrarna och

han grimaserade och höll andan medan han försökte få ett grepp med andra

foten.

Bordet brakade och han hörde knattret av klorna mot betongen. Samtidigt

kände han något som grep tag runt vristen. I huvudet såg han hur fru

Bengtssons balkong redan var full av små mörka varelser med långa klor och

långa öron.

Samuel tittade upp. Långa klor sträckte sig efter honom. Greppet runt

vristen hårdnade.

Samuel skrek inte när han tappade taget – han blundade. När han slog i

backen gjorde det först inte så ont som han föreställt sig, det vara bara att han

Tillbaka till innehållsidan


inte kunde andas. Medan smärtan rullade in öppnade han ögonen och tittade

upp mot balkongen. Han såg inga varelser, bara fru Bengtsson som stod på sin

balkong med händerna för munnen och såg på honom. Sedan blev allt svart.

188 © Markus Sköld

MARKUS SKÖLD

Det var det pipande ljudet från maskinen som väckte honom. Långsamt

vaknade han till liv och såg sig omkring. Ett sjukhusrum. En sköterska stod

bredvid honom och gjorde något med maskinen som väckt honom.

”Hej, är du vaken? Jag ska säga till doktorn. Du har verkligen haft tur ska

du veta.”

Sköterskan lade huvudet på sned och log mot honom.

”Doktorn berättar mer när hon kommer. Det kan dröja en stund, men oroa

dig inte.”

Sköterskan försvann ut ur rummet. Samuel försökte sträcka handen efter

henne och hejda henne, men han kunde inte röra sig och inga ord ville komma

ut. Han var trött och det gjorde ont överallt.

Genom fönstret såg han hur solen antingen var på väg upp eller på väg ner.

Något sade honom att den var på väg ner. Det var nog värmen, det kändes som

den sorts värme som en het dag lämnar efter sig.

Ögonlocken kändes tunga och Samuel gav efter för sömnen.

När han vaknade såg han inte solen genom fönstret längre. Han var blöt

av svett, men något fick kalla kårar att krypa längs ryggen på honom – något

med sättet han blivit väckt. Hans dimmiga hjärna sökte efter svaret. Vad hade

väckt honom?

När han hörde ljudet förstod han. Det var ett knattrande ljud. Som klor mot

linoleumgolvet.

Tillbaka till innehållsidan


189 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


DEVIL´S NEST

Scenen är nedsläckt. Här och var lyser små röda värmeljus. Någon klinkar

en välkänd melodi på ett piano. Det är Frank Sinatras Strangers in the night.

Plötsligt tystnar musiken och en dörr öppnas. Ett oväder rasar utanför. Dörren

dras igen med en smäll, någon svär så det osar. Sakta höjs ljuset, två siluetter

blir synliga, den ena framför en bardisk, den andra bakom. Ljuset är varmt och

fladdrande som upplyst av en jättelik brasa.

Bartendern: – Gokväll min herre.

Gästen: – Är detta Devil´s Nest? Har jag kommit rätt?

Bartendern: – Namnet stämmer bra på denna enkla inrättning …

Gästen: – Bra, för det var hit jag skulle. Fy fan vad det låg otillgängligt

till! Det har varit ett helvete att ta sig hit. Jag har färdats genom iskalla

orkanvindar, hagel och piskande regn.

Bartendern: – Men nu är ni äntligen här … Vad får det lov att vara?

Gästen: – En whiskey. Utan is. Av er bästa sort.

Bartendern: – Naturligtvis min herre.

Glas klirrar och drycken hälls upp.

Bartendern: – Så där, varsågod. Låt er väl smaka. Vi har gjort den själva. Den

är känd i hela området. Finns bara ett fåtal flaskor. Så njut min herre, njut!

Gästen sveper whiskeyn i ett drag.

Gästen: – Gaaahhhh … Det var ta mej fan kuk i den! En till! Eller

förresten, jag tar hela flaskan.

Bartendern: – Varsågod. Får jag ge er ett tips? Ni kan halsa direkt, då

försvinner inga av de fantastiska aromämnena … Smaken och styrkan

kommer verkligen till sin rätt.

Gästen: – Ni är ta mej fan en listig jävel! Här ska inte tramsas med några små

skitglas!

190 © Malin Norlander

MALIN NORLANDER

Glaset slängs iväg och krossas mot en vägg. Gästen börjar klunka i sig drycken

direkt från flaskan. Han storknar och ställer flaskan med en smäll på bardisken.

Tillbaka till innehållsidan


MALIN NORLANDER

Gästen: – Ja fy fan. Vad gör jag här egentligen?

Bartendern: – Vad menar min herre?

Gästen: – Äsch, ingenting. Bara en liten skitgrej …

Bartendern: – En mindre fadäs som fick er hit? Kan jag inte tro …

Gästen: – Jo, för det var verkligen ingenting att göra en så stor affär av.

Bartendern: – Jaså?

Gästen: – Jag ville ju bara gulla lite med henne …

Bartendern: – Gulla? Med vem?

Gästen: – Näää hörru, nu skiter vi i det där tramset. Nu ska vi bara vara glada

och sjunga. Trallallallaaaa!

Han reser sig upp, tar några danssteg och får syn på pianot.

Gästen: – Kan du inte spela en trudelutt på pianot, så sjunger jag?

Kan du Sinatras Strangers in the night? Jag älskar den låten!

Bartendern går fram till pianot, slår sig ner och börjar spela.

Gästen sjunger;

Strangers in the night exchanging glances

Wond’ring in the night

What were the chances we’d be sharing love

Before the night was through.

Something in your eyes was so inviting,

Something in you smile was so exciting,

Something in my heart,

Told me I must have you …

Bartendern smäller ner pianolocket.

Bartendern: – Sådärja! Det gjorde vi bra. Men nu tycker jag att du ska ta lite

mer whiskey och berätta för mig varför du har kommit hit.

Gästen: – Vadå? Jaha, ja … det var ju hennes fel …

Bartendern: – Vems fel?

Gästen: – Äsch, det var bara en liten fånig sak som hände i parken häromdan …

191 © Malin Norlander

Tillbaka till innehållsidan


De återvänder till bardisken och bartendern öppnar en ny dammig flaska och

räcker fram den till gästen.

Bartendern: – Varsågod broder. Berätta!

Gästen klunkar ånyo i sig av den starka drycken tills kroppen inte kan ta emot

mer. Han sliter flaskan från munnen med ett frustande.

Gästen: – Hon lurade mig …

Bartendern: – Lurade dig? Hur då?

Gästen: – Lockade mig liksom, med sina oskyldiga ögon och sin korta kjol.

Bartendern: – Usch ja, typiskt kvinnor, låtsas vara intresserade först och

sedan bara …

Med låtsad gäll kvinnoröst;

– ”Nej tyvärr du har fått allt om bockfoten,” ehh … jag menar bakfoten …

”En annan gång kanske. Men vi kan jättegärna vara vänner ..!”

Gästen: – Det var som fan, har du också råkat ut för det?

Bartendern: – Oh ja, många gånger. Men dom har varit äldre …

Gästen: – Va?

Bartendern: – Ja, din var väl bara 7 år?

Gästen: – Nej för fan, det vet jag inte, vem då?

Gästen klunkar ånyo i sig från flaskan.

Gästen: – Kan man pissa här? Har ni en toalett?

Bartendern: –Till höger vid barens slut.

Gästen stapplar iväg, En mobiltelefon ringer med signalen Stairway to heaven.

192 © Malin Norlander

MALIN NORLANDER

Bartendern: – Devil´s Nest? Ja, tjenare. Njä … inget vidare faktiskt. Han har

inte erkänt än … Jo jag vet … jag gör mitt bästa. Vi får hoppas att du kan ta

över sen, det är knökfullt här, ingen plats alls. Jo, jag vet … ska försöka … Jag

hör av mig sen. Tja!

Bartendern klickar bort samtalet i samma ögonblick som gästen kommer

tillbaka.

Tillbaka till innehållsidan


Bartendern: – Var var vi nu? Jo just det, den lilla flickan i parken …

Gästen: – Va? Vilken flicka?

Bartendern: – Hon som du …

Gästen får whiskeyn i fel strupe, hostar och frustar.

Gästen: – Du är fan ta mig helt sjuk i huvudet. Vad fan snackar du om???!

Bartendern: – Seså, drick lite till så klarnar nog minnet.

Gästen tar ännu en klunk, stirrar tomt framför sig en stund, stramar sedan upp sig.

193 © Malin Norlander

MALIN NORLANDER

Gästen: – Och annars? Går affärerna bra?

Bartendern: – Jovars, kan inte klaga … Men hur var det nu med den där lilla

flickan?

Gästen: – Vilken flicka?

Bartendern: – Du vet nog vem jag menar …

Gästen: – Jaha … jasså hon. Fan vad du tjatar! Jag ville ju bara gulla lite med

henne … hon var ju så söt …

Bartendern: – Vill du ha jordnötter?

Gästen: – Hennes kjol var röd och hon hade såna där små söta pippilottor.

Bartendern: – I håret? Tofsar?

Gästen: – Ja precis och jag sa till poliserna att jag hade hittat henne på

parkbänken. Att hon redan var död när jag hittade henne.

Bartendern: – Var hon det då?

Gästen: – Ja precis. Fast vi pratade ju först … Jag sa att det bodde små

kattungar längre in i parken.

Bartendern: – Jaha …?

Gästen: – Ja … Hon blev så intresserad, ville gärna klappa dom. Sa att hon

hade önskat sig en liten katt.

Bartendern: – Fick hon klappa på den lilla katten?

Gästen: – Ja, fast då blev hon så konstig och började skrika. Så då var jag

tvungen att trycka ner hennes ansikte i jorden och sen tyckte jag att hon såg så

lockande ut liksom. Som en riktig kvinna fast liten.

Bartendern: – Vad gjorde du då?

Gästen: – Ingenting …

Bartendern: –Ingenting?

Tillbaka till innehållsidan


Gästen: – Näää … utom att jag tog av henne strumpbyxorna …

Bartendern: – Strumpbyxorna?

Gästen: – Ja, just det och hon skrek och krängde hit och dit. Så det var svårt

att hålla fast henne. Det var jättejobbigt faktiskt …

Här börjar gästen gråta ljudlöst. Hans kropp rycker som i kramp. Bartendern

tittar medlidsamt på honom.

Bartendern: – Det var dumt gjort av henne. Det var ju därför du var tvungen

att få tyst på gastandet.

Gästen: – Ja just det … Men det var inte jag. Hon var redan död när jag

hittade henne.

Bartendern: – Var hon död innan du visade henne den lilla katten?

Gästen: – Ja, eller nästan … Och det var hennes eget fel eftersom hon skrek.

För jag ville ju bara gulla lite med henne …

Tystnad. Gästen stirrar tomt framför sig, bartendern donar med glas och

flaskor, häller upp jordnötter i en skål.

Bartendern: – Varsågod.

Gästen tuggar i sig en näve jordnötter.

194 © Malin Norlander

MALIN NORLANDER

Gästen: Men sen blev hon tyst till slut.

Bartendern: – Vad sa polisen sedan när dom grep dej?

Gästen: – Dom sa att det var jag som hade gjort det. Att dom hade vittnen,

nån jävla kärring som hade sett mig gå iväg med henne. Och det var då

jag kom på att det kanske var jag som hade gjort det. Iallafall. Fast det inte

verkade så först. Men det var ju hennes fel.

Bartendern: – Hur kändes det, när du insåg det?

Gästen: –Jag hann inte tänka så mycket på det … för jag tog mina

långkalsingar och rev sönder dom till ett rep och hängde mig i cellen samma

natt.

Bartendern: – Jaha. Så du hann aldrig fundera på vad du hade gjort förrän du

var död?

Gästen: Nej precis. Och sedan i tunnelbanan på väg mot dödsriket fick jag

höra talas om det här stället, Devil´s Nest. Och om eran suveräna whiskey.

Tillbaka till innehållsidan


Bartendern skrockar smickrad. Men blir allvarlig i nästa sekund.

Bartendern: –Var det du, Sven Svensson, som våldtog och dödade sjuåriga

Anna Andersson, söndagen den fjärde juni 1987, klockan 16.35?

Gästens leende stelnar och han griper om sin strupe som om han höll på att

kvävas. I nästa ögonblick rasar han ner från barstolen, blir liggande i

fosterställning på golvet. Gnyendes.

Gästen: – Herregud, vad har jag gjort??? Vad har jag gjort!!! Hur kunde jag?

Hur kunde jag göra en sådan djävulsk handling?!!

Nu gråter gästen hjärtskärande. Ångesten river och sliter i honom.

Bartendern: – Hallå där, blanda inte in mig i dina göromål, min bäste herre.

Detta är inte djävulens verk, det är ditt eget. Och kan du erkänna det utan att

tveka ska jag ringa efter en taxi till dig, så du slipper gå ut i detta förbannade

oväder igen.

Gästen: – Det var jag! Det var jag som gjorde det! Herre min gud. Förlåt mig

för min fruktansvärda synd. Låt mig få vila i frid! Låt mig slippa brinna i

Helvetet!

Bartendern tar fram mobiltelefonen, slår några siffror och börjar sedan prata.

– Tjena, det är jag igen. Jo, du kan ta över nu. Jag lyckades knäcka honom till

slut. Han ligger här på golvet. Jävligt rädd … hehehe … Han skulle bara veta

vad han går miste om, hehehehe … Men skickar du hit Perra? Gott! Vi hörs!

Därmed lägger han på luren. Torkar av bardisken visslandes på Sinatra. Efter

en stund riktas ett par strålkastare in genom fönstren i lokalen och avslöjar

den bestialiska inredningen i form av död skallar, tortyrredskap, blodstänk och

dylikt. Dörren slås upp och en taxichaufför gör honnör.

195 © Malin Norlander

MALIN NORLANDER

– Godafton i stugan, Sankte Pers Taxibolag till eder tjänst. Vi hade en bokning

på den här adressen.

Tillbaka till innehållsidan


Gästen reser sig som i trans. Skrider genom strålkastarljuset ut genom dörren.

Sankte Per gör en avskedshälsning, hälarna ihop. Vänder på klacken och följer

med ut i stormen. Bildörrar slås igen. En motor accelererar. Strålkastarna

tonar ut, taxin är borta. Åter mörkt i lokalen, förutom de små ljuskäglorna.

Bartenderns visslingar går över i originalet. Ljuset höjs sakta i salongen.

Föreställningen är slut.

196 © Malin Norlander

MALIN NORLANDER

Tillbaka till innehållsidan


197 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


EN MIDSOMMARNATTSDRÖM

198 © Ulrica Marmfeldt Lindgren

ULRICA MARMFELDT LINDGREN

Hon hade lagt det som var kvar av tvätten i kärran för att slippa gå en vända

till, och nu var den givetvis alldeles för tung att dra. En stor rot som stack upp

på den upptrampade stigen fick hjulet att vicka till så att tvätten nästan föll

ner på marken. Det värkte i handlederna när hon kämpade för att få tillbaka

balansen. Till slut lyckades hon få kärran upprätt igen. En tröja föll ändå över

kanten och ner på marken, lite jord fastnade på det våta. Hon suckade, släppte

ner kärran och gick runt och plockade upp tröjan och la tillbaka den, drog

fram en näsduk som suttit inkilad under kjolens linning och torkade sig på

halsen och i pannan. Värmeböljan, som verkade ha kommit för att stanna, var

skön, men inte om man skulle dra tvätt hela dagarna.

En svag förnimmelse av att vara iakttagen fick henne att vända sig om,

samtidigt som hon gömde tröjan bakom sig, orolig att det var brukspatron

som kanske sett att hon nästan tappade tvätten. Men det var en man i smedjan

som mötte hennes blick. Han vände sig bort när deras ögon möttes. Vem var

det? Hon hade knappt hunnit se hans ansikte, bara de varma ögonen. Kunde

det vara en av smederna som skulle komma utomlands ifrån den här veckan?

Värmen från ugnen hade gjort honom svettig och musklerna på hans nakna

överkropp glänste i ljuset från elden.

– Amelia, vad gör du? Jag väntar på dig.

Hon tog tag i kärran och vinkade till sin mor som hade gått före henne till

tvättlinorna.

– Jag kommer, det är så tungt! ropade hon till modern.

Hon lyfte upp kärran, kontrollerade att hjulet stod rätt och lutade hela

kroppen för att få den att börja rulla. Mannen vände sig om och följde hennes

väg förbi.

– Det här var det sista före midsommarhelgen. Nu behöver vi inte tvätta

mer på ett par dagar, sa mor.

– Skönt.

Amelia tänkte på smeden hon sett.

– Jag tog inte med mig tvättborstarna och såpan upp, kan du springa ner

och hämta? frågade mor.

Det gjorde hon gärna. Hon hoppades att få se honom igen. När hon

närmade sig smedjan gick hon saktare. Där stod han, så vacker han var! Hon

stannade. Han höll in någonting i elden, placerade det där elden var som

starkast, kroppen följde med, det verkade tungt. Han tog ut det uppvärmda

Tillbaka till innehållsidan


199 © Ulrica Marmfeldt Lindgren

ULRICA MARMFELDT LINDGREN

och såg efter om det var tillräckligt upphettat, la in röret igen, tog fram en

stor hammare och la den på en stenbänk, gick och hämtade vatten vid sidan

om ugnen, drack ur kärlet och gick sedan och hällde resten i en sten som var

urgröpt. Han tog en trasa som hängde på väggen och torkade sig i ansiktet,

drog händerna genom håret och satte det bakom öronen. Nu såg hon honom.

Han var verkligen underskön. Hon flämtade till, och hjärtat stannade nästan.

Elden i ugnen flammade upp och verkade ge ifrån sig en enorm värme, för han

backade snabbt. Nu kunde hon se hela honom. Han hade ett par svarta byxor

på sig med ett brunt bälte och han var barfota. Elden falnade så att han kunde

gå fram och ta ut smältan. Hon följde honom med blicken när han först la den

i vattnet och sedan snabbt över till stenen, tog hammaren och började slå.

Hon kom på att här kunde hon inte stå och glo, det kunde bli skvaller om

någon såg henne.

– Far har kommit hem, han är ledig i tre dagar!

Det var lillebror som kom springande före sin far som han hade mött upp.

Amelia såg upp från potatisen som hon hackade. Hon var trött. Visst, far

var ledig men midsommar betyder extra mycket arbete i köket. Alla smeder

blir lediga men inte vi andra. Hon log lite och torkade bort en hårlock från

pannan. Fast det var kul ändå, det skulle bli fest i dagarna tre, och värmen

verkade stanna.

Kommer den nya smeden dit? Han satt på hennes näthinna hela

eftermiddagen.

Hon ville gå ner och bada när allting var gjort i köket. I kväll skulle hon

träffa flickorna borta vid den stora stenen. De skulle gå tillsammans till

dansen.

Hon var nästan framme vid sjön när hon såg honom. Han stod en bit från

bryggan och kände på vattnet med handen. Hon vek av från stigen och smög

närmare mellan träden. Han drog upp byxbenen till knäna och tog några kliv

ut i vattnet, böjde sig ner och sköljde av ansiktet, tog av sig skjortan, kastade

upp den på strandkanten och sköljde av halsen, nacken och armarna.

Hon hörde ett knak i skogen bakom sig och vände sig om för att kontrollera

att ingen kom.

När hon tittade igen stod han på stranden igen och tog av sig byxorna.

Hennes andhämtning stannade i halsen.

Han gick fort ut i vattnet och simmade några snabba simtag innan han gick

Tillbaka till innehållsidan


200 © Ulrica Marmfeldt Lindgren

ULRICA MARMFELDT LINDGREN

upp igen. En vackrare man hade hon aldrig sett. Hon andades hårt, ville gå

fram och smeka hans hud. Hon satte sig ner och lutade sig med ryggen mot

trädet för att samla sig och när hon såg upp igen var han på väg därifrån.

– Är det någon som har sett de nya vallonsmederna som anlände igår?

Det var Greta som frågade. Amelia ville inte svara. Hon tänkte ha honom

för sig själv ett tag till. Tids nog kommer han att upptäckas och då kommer

han i princip bli uppäten av Greta. Hon skakade på huvudet.

– Neej.

De var på väg till dansen. Spelmännens musik hördes genom skogen. Alfred

kom emot dem och log.

– Vill ni dansa flickor?

– Inte med dig va! ropade Greta.

– Äsch dig skiner jag väl i. Jag menar er andra.

Greta låtsades sura och sprang iväg före de andra mot dansbanan.

Amelia såg att hennes mor och far redan var där. Hon gick dit för att

prata en stund innan dansen skulle börja. Några män talade om de nykomna

smederna.

Hon lyssnade; – De är inte inbjudna i kväll för att det kan bli bråk mellan

våra killar och dem. Det ska vi inte uppmuntra till, nu när de ska börja jobba

tillsammans. Kommer ni inte ihåg förra året när en nykommen vallon höll på

att bli ihjälslagen för att han tittade för mycket på flickorna, sa en man.

Hon gick därifrån. Det räckte.

Alla dansade hela natten. Först i gryningen var det slut. Flickorna gick trötta

hemåt och skildes åt som vanligt vid den stora stenen. Amelia hade en kort bit

kvar till sitt gårdshus.

Fortfarande yr av dansen märkte hon inte att hon vek in på fel stig. En fågel

blev skrämd när hon kom gående och flög upp framför henne. Hon hoppade

till och såg förvånat att hon befann sig bakom smedjan. Hur kunde hon gå

så fel, tänk om någon såg henne här. Norrlandssyrenen välvde sig över stigen

och doften från de nyutslagna blommorna svävade i luften omkring henne.

Solen hade inte gått ned i natt, ett märkligt ljus låg över bygden. Ett darrande

skälvande ljus som inte gav några skuggor och som ännu inte hunnit ladda om

inför den nya dagen. Hon smög runt smedjan och gick mot smedsbostaden,

där stannade hon. Tröttheten var helt borta nu. En vind tog tag i hennes hår

och virvlade runt så att hårbandet åkte av, följde med upp i luften och flög in

Tillbaka till innehållsidan


201 © Ulrica Marmfeldt Lindgren

ULRICA MARMFELDT LINDGREN

en bit i skogen. Egendomligt, det var ju helt vindstilla annars. Hon letade men

hårbandet fanns ingenstans. Hon satte sig istället på ekstocken som låg längs

med stigen. Ett skrapande mot trägolv hördes från trappan, dörren öppnades

och där stod han.

De såg på varandra. Han gick emot henne sakta och stannade en bit ifrån.

– Ca va? frågade han.

Hon nickade. Ca va förstod hon i alla fall.

– Bien merci.

Han gjorde en gest som visade att det var varmt, hon nickade igen och

torkade sig på halsen med ovansidan av handen. Löven från träden omkring

dem ruskades häftigt. I ögonvrån såg hon något som sprang över gräsmattan

och försvann bakom en brunn. Röster hördes långt borta. Efter hon besvarat

hans vänliga fråga om hon mådde bra, tog han några steg och plockade ner

hårbandet från en trädgren ovanför henne.

Åh, var det dit det flugit, tänkte hon och sa: ”tack”.

Han satte sig bredvid henne. Det var alldeles tyst omkring dem. Tre

kaniner, en svart, en brun och en vit hoppade fram ur en buske, de sniffade

i det torra gräset och drog några strån här och där. De följde kaninernas väg

över gräsmattan och in i skogen. En lukt av hav och tång smög sig över dem.

Det är en insjö som ligger här, det kan inte lukta på det viset, tänkte hon. Eller

var det han som luktade så starkt. De såg på varandra samtidigt, han rynkade

på näsan och log lite. Syrendoften kom tillbaka och tog över igen. Han tog

hennes hand och drog upp henne sakta, pekade mot sjön och började gå. Hon

följde med.

Dimman låg någon meter över ytan och rörde sig i virvlar runt, runt. Ibland

kom en virvel närmare men vände och blandade sig med de andra. Hon gick

till strandkanten och kände på vattnet, det var ljummet och gav ingen svalka

alls. Hon längtade oerhört efter något kallt. Utan att ett ord sades var de

samstämmiga, hon hade aldrig varit så lugn och tillfreds.

Ångan över sjön kom närmare dem. En bro med början vid deras fötter

formades, virvlarna försvann en efter en därunder. Hon satte sin bara fot på

bron för att känna efter om det skulle hålla. Han tvekade, och nu var det hon

som tog hans hand. Så började de gå. Ångan var het och brände mot deras

fötter. Ju närmare slutet av bågen de kom, desto varmare blev det. Virvlarna

under bron kom upp från sidorna och svepte runt deras fötter som för att hålla

fast dem.

Tillbaka till innehållsidan


202 © Ulrica Marmfeldt Lindgren

ULRICA MARMFELDT LINDGREN

Brandrök svepte över dem. Hon blev orolig och stannade och höll ut en arm

för att stoppa honom. De lyfte blickarna och såg att det brann överallt framför

dem. Om de ville fortsätta fanns det endast en möjlighet, och det var att följa

strandremsan där bron slutade, men hettan var enorm, de skulle säkert bli

brända ändå. Varför skulle vi fortsätta, tänkte hon. Vad håller vi på med? Som

om han förstod hennes tankar, såg han på henne, skakade på huvudet och

vände om. Då förstod hon.

– Nej, skrek hon och pekade, där borta finns vår framtid. Jag ger inte upp så

lätt!

Ett snabbt andetag och hon satte sig upp. Var var hon? Hade hon somnat?

Klapprandet av trätofflor nådde henne. Dörren öppnades i smedernas barack

och den vackre klev yrvaken ut.

Hon visste vad som väntade dem.

Tillbaka till innehållsidan


203 © grethe b/stock photo

Tillbaka till innehållsidan

FÖRFATTARE

SMOKE ON WATER

Tillbaka till innehållsidan


DEN SÖNDERBRÄNDA JORDEN

204 © Karolin Engdahl

KAROLIN ENGDAHL

Landskapet var sönderbränt av solen. Det bruna bredde ut sig som en

sjukdom. Allting dog av den obarmhärtiga värmen. Vägen smälte och

kladdade mot däcken. Även fartvinden var het. Men det fick honom inte att

köra sakta. Han drog på i 140 på landsvägen. Han ville fram, vara framme nu.

Vad hade han gjort? Hur kunde han vara en sådan idiot.

Deras sista samtal brände i bakhuvudet. Han hade ifrågasatt hela deras

existens, och nu ångrade han sig bittert. Nu måste han tillbaka. Det kändes

som om tiden höll på att rinna ut.

Bilen tappade driv. En varningslampa blinkade hysteriskt. Hade den gjort det

länge? Han visste inte, han hade varit så koncentrerad på vägen. Bilen saktade

in hur han än tryckte på gasen. Vatten! Bilen ville ha vatten. En vit rök började

stiga från motorhuven. Med förtvivlan svängde han av i vägrenen.

”Nej, nej, nej”, skrek han och slog på ratten.

Han hade inte tid för sån här skit. Bilar ska bara fungera. Han såg sig

omkring och insåg att det var flera kilometer kvar till nästa stad och vatten

var inte troligt att han skulle hitta i det här förbrända landskapet. Han satt en

stund och kände värmen öka i bilen. Det gick inte att sitta kvar. Han måste

lämna bilen för att försöka hitta vatten. Med en suck öppnade han dörren och

möttes av en ännu större hetta. Luften dallrade.

I bakluckan låg inget som kunde användas till att bära vatten med, men en

gammal trasa fick bli hatt. Han skulle inte klara många meter utan att skydda

huvudet mot solen. Med förtvivlan såg han upp mot himlen. Solen stod högt.

Det var bra för det betydde att han fortfarande hade tid, men det innebar

också att det skulle bli en mycket varm färd.

Vägrenen var smal. Han gick med ena foten i gruset och andra på asfalten. Det

gick sakta framåt och ännu fanns ingen skylt eller stad i sikte. Han mindes

inte när han senast sett en skylt. Det hade inte varit viktigt då. Han hade bara

haft henne i tankarna. Tänkt framåt, inte var han var. Han ångrade det nu.

Mycket snart kände han törsten dra genom gommen. Luften var torr och

drog ur honom all fukt. Han måste hitta något snart. Men vägen var rak och

tom. Varje gång han såg upp tyckte han att han inte kommit någonstans. Inget

Tillbaka till innehållsidan


i landskapet var förändrat, bara värmen bestod.

Gruset knastrade mot högerskon och vänsterfoten klapprade i asfalten.

Takten som blev av de olika ljuden blev som ett mantra. Det enda han hörde,

kände och såg. Därför blev han förvånad när han upptäckte bensinmacken.

När hade den dykt upp i horisonten? Plötsligt stod han vid den. Den såg ut

som den kommit upp ur jorden från ett annat sekel. Skyltarna var gamla

och pumparna var inte den moderna typen, utan såg snarare ut att vara från

50-talet. Den såg övergiven ut, men det förtog inte glädjen hos honom. Här

måste han kunna hitta vatten, om inte för bilen, så i alla fall till sig själv.

Kanske en telefon?

205 © Karolin Engdahl

KAROLIN ENGDAHL

Med ny energi gick han mot dörren. Ju närmare han kom desto mer tycktes

bensinstationen leva upp. Det var som han missat detaljerna när han stått vid

vägkanten. Lamporna som var tända över ingången, fläkten som drog in luft

till servicehuset och drickautomaten som såg ut att ha några flaskor i sig. Han

vände sina steg mot drickautomaten, kände på fickorna, kände några mynt

och gick vidare. Framme vid automaten tog han fram mynten och insåg att

de räckte till en läsk. Saliven samlades i munnen på honom bara av tanken.

Försiktigt la han i mynten och tryckte på drickasymbolen. Rädslan att den

skulle hänga upp sig fick honom att dra in ett andetag och hålla det. Men med

ett klank föll drickan ner och han kunde nå den kalla drycken med handen.

Han kunde inte snabbt nog få upp kapsylen.

De första dropparna var de bästa han någonsin smakat. Aldrig någonsin hade

en dricka smakat så bra. Kylan la sig i magen och spred sig sakta. Fantastiskt.

Med den känslan såg han sig om och undrade om det kanske till och med

skulle kunna komma en bil förbi. Hoppet hade återvänt. Kunde han ramla på

en bensinstation mitt ute i ödemarken då kunde vad som helst hända.

Dörren öppnades och en mycket tjock man med blå shorts, och en t-shirt

som sett sina bästa dagar, kom ut. Han drog en skitig näsduk över pannan och

gav honom en nick till hälsning. Han besvarade den och försökte komma på

något att säga.

”Varmt idag”, sa den tjocke före honom.

”Jo, det har varit det ett tag.”

”Men ändå vänjer man sig inte.”

Tillbaka till innehållsidan


”Nej, det är inte normalt.”

”Inte mycket är.”

206 © Karolin Engdahl

KAROLIN ENGDAHL

De stod i tystnad. Den tjocke såg ut över det sönderbrända landskapet. Själv

kunde han inte släppa den tjocke med blicken. Det var som om han borde

känna igen honom. Ett minne som vägrade släppa in honom.

”Är du på väg mot stan?”, undrade den tjocke.

”Stan? Är den nära?”, frågade han överraskat.

”Nej, inte till fots.”

”Min bil blev överhettad längre ner vid …” Han pekade åt det håll han

kommit från men visste ju inte vart han stannat så han sänkte armen och

avslutade inte meningen. Den tjocke nickade som om han förstod. Han for

med näsduken över ansiktet igen.

”Jag hade hjälpt dig om jag kunnat, men tyvärr är bärgningsbilen inte kvar.”

”Fler olyckor?”

”De verkar inte bättre.”

”Men den kommer tillbaka?”

”Inte idag.”

”Och du har ingen annan bil, att hyra ut?”, undrade han förhoppningsfullt.

Den tjocke såg på honom med medlidande och skakade på huvudet.

”Skulle du kunna skjutsa mig?”, frågade han och försökte se förtroendeingivande

ut.

”Brorsan tog bilen när han stack”, sa den tjocke och ryckte på axlarna.

”Så du är också fast?”, sa han.

Den tjocke nickade sakta.

Tystnaden föll mellan dem igen.

”I natt blir det svalare”, sa den tjocke.

”Jag kan inte vänta så länge.”

”Varför så bråttom?”

”Hon väntar inte hur länge som helst.”

Han tog en klunk från drickan. Den hade redan blivit ljummen. Vätskan

sköljde ner i halsen, men det var som om den inte längre släckte törsten.

Mannen framför honom fortsatte att se ut över landskapet, då och då torkade

han sig i ansiktet med den smutsiga näsduken.

Tillbaka till innehållsidan


207 © Karolin Engdahl

KAROLIN ENGDAHL

”Hon kanske väntar”, sa den tjocke efter en lång stund.

”Du känner henne inte. Vi bråkade innan jag for …”

Med ens mindes han inte detaljerna. Vad hade egentligen hänt? Han

mindes bråket. Hur de skrikit åt varandra, och sagt saker de båda skulle

ångra efteråt. Ord bara ute efter att såra. Hon hade kastat hans farmors gamla

kristallvas efter honom. Den hade krossats mot dörren. Dörren han stängt

bakom sig innan han sprungit ut i natten. Det hade regnat. Han hade varit helt

genomblöt innan han nått bilen. Plötsligt mindes han hur blöt han varit. Han

såg sig om och tog in det brända torra landskapet igen. Det hade varit torrt

länge. När hade han lämnat henne? Var det inte igår?

”Det brukar vara så”, sa den tjocke som nu vänt sig mot honom.

”Vad?”, frågade han förvirrat.

”Att man minns när man kommer hit.”

”Minns vad?”

Den tjocke log mot honom. Och när deras blickar möttes var det som om

han satt i bilen igen. Vindrutetorkarna svepte snabbt över rutan för att hinna

ta bort dropparna innan nya tillkom. Ljudet var stressande och han var redan

uppriven. Han körde alldeles för fort. Arg, han var arg. Pressade gaspedalen

allt hårdare mot botten. De andra bilarnas ljuslyktor träffade honom som

blixtsken i ögonen. Han såg knappt vägen framför sig. Han ville bort. Bort

från hennes svek. Han såg kurvan. Kände att han kom alldeles för fort in i

den. Bergväggen var svart och bilen gled av vägen, gled i leran och smällde

rakt in i berget.

Hans blick höll fortfarande den tjockes.

”Hur överlevde jag kraschen?”

”Kom”, sa den tjocke och la en stor hand på hans axel medan han styrde

honom in i butiken.

Den såg inte ut som en vanlig butik. Om man gick in i den var den som alla

andra bensinstationer vid första anblicken. Men om man höjde blicken insåg

man snabbt att inget var som vanligt här. Väggarna var ljusa och där det borde

vara fönster fanns stora tv-skärmar.

Den tjocke tog fram honom till en tv-skärm. Utan att röra den började

bilder att visas. Han kände direkt igen henne, trots att hon inte såg ut som han

mindes henne. Hon var äldre och kramade ett barn som såg ut som han gjort

när han var liten.

Tillbaka till innehållsidan


208 © Karolin Engdahl

KAROLIN ENGDAHL

”Hon fick honom för tre år sedan.”

”Vem?”

”Han är din son. Hon var aldrig otrogen som du anklagade henne för att

vara.”

”Men … tre år?”

Den tjocke höll fortfarande sin hand på hans axel, han klappade honom nu

lätt på ryggen med handen.

”Du har varit här förut.”

”Var är jag?”

”Skärselden, min vän, i skärselden.”

Tillbaka till innehållsidan


209 © Ingrid Sandsborg

INGRID SANDSBORG

Tillbaka till innehållsidan


KOKOSNÖT

Himlen är röd. Det finns ingen sol kvar, bara resterna av en. Hettan ligger

kvar. Som en ständigt närvarande påminnelse om närheten människor

emellan. Som om det inte är luften utan kroppsvärmen. Som om det inte är

vädret utan tankarna som för samman främlingar på gatan och får dem att

börja prata om värmen.

På en balkong sitter tre människor. Jag är en. Tystnaden liknar värmen

i sin kompakthet. Jag tänker på morgonen. Hur jag sprang. Innan värmen

riktigt hunnit ta sig in i skallen och förslöa hjärnan. Vanliga rundan. Det

känns lite jobbigt eftersom jag inte varit ute på länge, minns jag att jag tänkte.

När jag kom fram till gamla motorleden kom två bilar på halvlångt avstånd.

Jag älgade över och funderade på om jag var en trafikfara. Det kändes som en

kick nästan, minns jag att jag tänkte. När jag kom in hade jag ett meddelande

på telefonsvararen.

”Hej. Det. Det har hänt något. Jag vet inte om jag kan säga det så här. Kan

du. Kan du ringa upp mig. Det. Det är pappa. Jag vet inte hur. Han. Han är

fan dö. Det var väl väntat men. Kan du ringa upp när du hör det här. Hjärtat

såklart. Alltså. Ring så fort du kan. Jag åker till morsan. Kan du komma dit.

Det är för jävligt. Men. Ja. Louise och jag är ju på landet men jag åker in. Ring

mig. Mm. Nej. Men. Vi hörs då. Ring.”

Jag lyssnade tre gånger. Sen gick jag och duschade. Först var vattnet

kallt, sen varmt och sen kallt igen. Jag smörjde in hela kroppen med

kokosnötsdoftande kroppssmör. Klippte tånaglarna. Jag känner mig pervers,

minns jag att jag tänkte. Jag åt en banan. En fästing hade fastnat på låret.

Den måste ha fastnat när jag genade genom busken vid församlingshemmet.

När jag försökte få bort den gick den sönder och en liten bit fastnade i låret.

Jag tänkte att jag också skulle dö. Jag tände alla lampor i köket, la upp benet

på bordet och vred huden tills jag såg det röda märket så bra som möjligt,

krafsade med pincett och nål tills det blödde. Fästingbiten satt kvar. Jag

kommer verkligen dö, tänkte jag.

Nu sitter vi så stilla. Jag kan koncentrera mig på vilken muskel som helst

och inte känna den alls. Himlen blir allt mer lila. Balkongen har ett räcke av

bucklig plåt som är lite rostig. Om man lutar sig mot det skulle man kunna

falla.

Jag tänker på liklukt. Hur liklukten måste sitta fast i mina kläder efter

det att vi tittade på kroppen på sjukhuset. Han såg så liten ut. Som om han

210 © Anna Nygren

ANNA NYGREN

Tillbaka till innehållsidan


211 © Anna Nygren

ANNA NYGREN

förtvinat. Jag tror inte att själen har någon vikt, men kanske volym. Han var

urholkad, tömd. Huden var blårosa men samtidigt blek. Plastliknande. Som

en docka som stelnat. Liklukten ligger över oss. Den är ett moln. Jag vet att

min kropp luktar kokosnöt. Kokosnöt och kanske lite svett. Det har varit så

varmt. Men jag känner lukten av död. Den skrämmer mig egentligen inte. Den

bara finns där. Kanske känner jag den egentligen inte, för det är först nu, på

balkongen, som jag reflekterar över den. Kanske finns den bara här.

När jag hade gett upp om fästingen la jag mig på sängen. Efteråt kunde

jag konstatera att det blev en liten blodfläck på lakanen. Det kändes bra.

Koncentrerade mig på att andas och försöka tänka. Det lyckades inte helt.

Där vi sitter på balkongen är vi avstängda. Vi kan inte längre reagera på

omvärlden. Människorna som går hem från after work. Två tonårsflickor på

ett elskåp. Ekorren som springer uppför trädet. Vi är en bubbla.

”Ska jag hälla upp lite till?”

Mamma tvekar. Nickar till slut. Hon har långbyxor och lila tröja. Patrik

häller upp. Hon dricker egentligen inte. Tårarna kommer snart. Hon gråter

egentligen inte. Lik och kokosnöt. Jag tar en klunk. Det är strävt, Patrik som

köpt. Jag förstår inte.

Orden som borde komma kommer inte. Vi borde prata om det. Prata ut.

Det är så bra att prata. Prata om det. Prata ut. Prata om somrarna när vi var

små, om vandrarhemskvällar när vi fick gå och lägga oss så tidigt. Hur de en

gång åkte till Brasilien efter det att jag och Patrik flyttat hemifrån. Om pappas

bror som ingen pratar med. Jag låtsas höra. Låtsas att jag säger saker. Patriks

sista ord ekar mellan balkongdörr och räcke. Ska jag hälla upp lite till.

Jag tänker på min säng. Hur jag kommer att komma hem till en liten

blodfläck och knöliga lakan. Jag tänker igenom resvägen. Inser att vi kommit

överens om att jag ska stanna hos mamma. Tänker på rummen inne i

lägenheten. Pappas del av dubbelsängen. Kommer mamma kunna sova i

sängen? Ska vi bädda båda bäddsofforna? Pappas kläder i garderoben.

Tänker på hur jag steg upp ur sängen. Ringde. Pratade.

Nu byter jag plats på benen. Lägger det vänstra över det högra. Huden är

blank. Jag har alldeles för korta shorts. Jag hade dem på sjukhuset. Kokosnöt

och död. Jag lägger hakan i händerna. Drar handen genom håret. Himlen

är nästan svart nu och jag tänker på att det skulle kunna vara en scen ur en

reklamfilm. Färdiglagad pizza kanske. På balkongen. Det är bara det att allt är

så långt borta.

Fästingbettet är rött och kliar. Borrelia kan leda till

Tillbaka till innehållsidan


hjärnhinneinflammation. Balkongräcket kan vinklas utåt av tyngden av en

människokropp. Jordklotet kan falla ner i universum. Man skulle kunna

sprängas i luften av en oskyldig självmordsbombare. Bomben skulle kunna

sprängas för tidigt. Det skulle kunna hända så mycket.

Det är natt. Augustinatt. Svart och varmt. Som om hela världen var

en livmoder. Som om vi ännu inte var födda. Vi trycks så nära varandra

av värmen. Samtidigt som distansen blir total. På en balkong sitter tre

människor. Jag är en.

212 © Anna Nygren

ANNA NYGREN

Tillbaka till innehållsidan


213 © Anna Nygren

ANNA NYGREN

Tillbaka till innehållsidan


POJKKROPP

Det är inte många timmar kvar, det kan det inte vara, tänker han. Han har satt

sig ovanpå händerna och små stenar från klipphällen sticker in i handflatorna.

Handryggen klibbar fast mot baksidan av låren, den del som inte täcks av de

korta shortsen. Sen ska de gå tillbaka. Sen är det mellis. Sen kanske leka något,

kanske dunken, eller är det för varmt för dunken? Sen kommer mamma och

man går hem. Kanske kan man få köttfärssås ikväll. Det är inte omöjligt. Det

var länge sedan.

Han kniper ihop ögonlocken nästan helt, spärrar sen upp ögonen, växlar

mellan lägena. Halvljus, helljus, halvljus, helljus. Som en bil som kör i regn

eller dimma, det är så det känns. Glittret på vattnet blir som dimma. Han kan

inte se klart.

”Men ska du inte doppa fötterna åtminstone?” Lisbets röst är som alltid

lite gnällig. Det är inget hon rår för, hon bara låter så. Hon har naglar som

spricker och därför målar hon dem med tjocka lager grönt nagellack.

Han skakar på huvudet.

”Nej, jag har inte lust.”

”Men lilla vän, det vore väl skönt att svalka sig lite. Är du inte varm?”

Han skakar på huvudet. Efter en stund ger hon upp. Hon spanar ut över

stranden. Presenningen som sticker upp i vattenbrynet för att botten inte ska

vara dyig. Vassen som äter sig allt längre in från kanterna. Bryggan med sina

gröna algfläckar.

”Jaha. Nä, jag ska ju inte tvinga dig.”

Lisbet är inte svår att förstå. Han har redan lärt sig. Han vet att hon

kommer stå kvar en stund till, men inte länge, så länge hon måste för att inte

verka ofokuserad. Hon står inte ut med tystnaden så länge. Själv är han bra på

det. Han vickar fram och tillbaka på handflatorna.

”Kristoffer!”

Det är bara Stoffe som kan pissa från bryggan och få det att vara häftigt.

Han vet inte om han ska vara tacksam för att det tar bort Lisbet eller om han

ska bli äcklad. Han är likgiltig. När han kommer hem ska han sätta in motorn

i meccanobilen. Det kommer bli den största hittills.

Småungarna sitter med uppblåsta armdynor på det grunda. Någon

skriker. Kanske att han längtar lite efter att sitta där. Bygga sandslott. Med

vasspinnar som mur. Han är expert. Det är synd att ingen får se det. Men de

skulle inte förstå.

214 © Anna Nygren

ANNA NYGREN

Tillbaka till innehållsidan


215 © Anna Nygren

ANNA NYGREN

”Ponta! Kom hit!”

Lisbet har släppt Stoffe nu. Han har sina pumashorts långt ner på rumpan

så de räcker ända ner till knävecken. Smalbenen som sticker ut är smala och

lite kobenta. Det är ingen som påpekar det. Stoffe och Krille kommer fram

mot honom.

”Kom då bajskorv!”

Han reser sig. Världen snurrar. Runt, runt snurrar den. Det är bara

lufttrycket, tänker han. Skakar på händerna som är röda efter att han suttit

på dem. Stoffe vinkar honom bort till dungen, utom hörhåll för Lisbet. Det är

Lisbet som har ansvar för tio-till-tolvan. Carina kommer inte bry sig vad de än

gör, för hon har småbarnen idag. Han kastar en blick över axeln mot platsen

han nyss satt på. Han tänker att det borde finnas ett litet märke där, bara så

att det inte var helt omärkbart. Att han satt där så länge. Det syns ingenting.

Nästa gång ska han sätta sig i sanden.

”Kolla där.” Stoffe pekar och han tittar. Är det Amanda Stoffe pekar på?

Hon sitter på bryggan och läser.

”Vi kör bomben alla tre samtidigt, hon kommer bli skitförbannad.”

”Jag…”

”Ponta, du måste.”

”Jag har inga badbrallor ju:”

”Men vad är det där, det ser ju ut som badbrallor, typ blanka och fula. Kör

i dem.”

”Men det kommer bli jätteblött.”

”Fan, inte värre än när du kissade på dig.”

”Jag har inte kissat på mig.”

”Nähä?”

”Alltså, det går inte, det fattar ni väl?”

Stoffe och Krille flinar och tittar på varandra. Krille boxar till honom i

magen så att han tappar andan. Han var inte beredd. Man måste alltid vara

beredd, annars är man en tönt. Alltid beredd.

”Kan du inte simma, eller?”

”Klart jag kan.”

”Vad är du skraj för då?”

”Men inget.”

”Nähä, då är det ju bara att köra.”

”Men brallorna.”

”Ponta kan inte simma.”

Tillbaka till innehållsidan


216 © Anna Nygren

ANNA NYGREN

”Jo.”

”Du måste visa. Annars tror vi inte på dig.”

”Men.”

”Okej, vi räknar till tre sen springer vi bombar.”

”Ett.”

”Två.”

”Tre.”

Hur svårt kan det vara? Vatten är molekyler. Molekyler precis som

marken. Det borde funka. Träbryggan under fötterna gnisslar och guppar.

Han tar av sig t-shirten i farten. Fötterna kommer få stickor. Vassa stickor

som skär in under huden. Det gör säkert ont. Han känner inget. I luften innan

vattenytan. Paus och rewind. Flimret över teveskärmen när man spolar videon

baklänges. Det tänker han på.

Så skär kroppen ytan. Som en tårtspade genom gräddtårtan. Som en

missil genom ett krigsdrabbat lands befolkning. Som något annat.

Han befinner sig i vattnet. Bubblor. Bubblor överallt. Och det är kallt.

Mycket kallare än man kan tro efter de senaste dagarnas klibbiga värme. Det

här är ju lätt, försöker han tänka. Det är inte lätt.

Han rör armarna som en besatt. Flaxar som en fågel. Paniken. Som en

halshuggen fasan i dödsryckningar. Den kalla handen griper om strupen. Han

ser sig själv ovanifrån, från ovanför ytan, han ser luftbubblorna, kroppen som

raderats till luftbubblor. Han dör lite för varje sekund.

Tänk på knivar som skär genom lungorna. Tänk på brännskador och

köldskador. Tänk på döden och smärtan.

Det ligger en pojkkropp på en träbrygga. En fritisfröken pumpar

bröstkorgen upp och ner. En tyst folkmassa runtomkring. Komplettera med

ödesmättad musik.

”Hur i helvete kan han få för sig att göra en sån idiotsak?”

”Kan han inte simma?”

”Tyst.”

Det ligger en pojkkropp på en träbrygga. Vakna! Skrik då! Andas! Viska

lite! Något bara! Händerna på hjärtat och mun-mot-mun-metod. Det är första

gången han blir kysst.

Det går en evighet. Så låter han.

”På sidan, fort, ifall att han spyr.”

Han känner ingenting. Han känner inte smärtan, inte förödmjukelsen,

Tillbaka till innehållsidan


inte blickarna, ingenting. Han ser en mögelfläck på bryggan, vattnet som

droppar ner från håret, rinner ner över pannan, in i näsan. Hostar, fräser. Allt

är som en dimma. Halvljus, helljus. Han ser ingenting.

Efteråt. De äter glass. Krille får en extra glass. Krille är dagens hjälte. Det är

så det känns.

Han läser ordet ”Idiot!” i allas ögon när de tittar på honom. För de tittar

på honom. Mycket tittar de på honom. Utan att säga något. Krille tittar ner

i marken. De kommer fram och klappar honom på axeln. Glassen blir stor i

munnen. Den smakar snigel.

Han är kall och klibbig. Luften är varm och han tycker sig känna våt

kondens på huden. Han vill uppslukas av något stort och vidrigt. Han vill

lägga sig under en långtradare som kör. Han sitter absolut blickstilla på stolen.

När mamma kommer blir det allvarssamtal. Hon rör sig som en

filmstjärna på vägen in till fritis. Hon rör sig som en mormor på vägen ut.

Stoffes ord innan han lämnar det gula huset med ryggsäcken i mammas

hand. Sticker som en bisvärm. Bränner och kyler. Han öppnar och stänger

ögonlocken. Helljus, halvljus.

”Bajskorvar kan inte simma.”

Det blir kanske inte köttfärssås till mat.

217 © Anna Nygren

ANNA NYGREN

Tillbaka till innehållsidan


218 © Anna Nygren

ANNA NYGREN

Tillbaka till innehållsidan


NEMESIS

219 ©Marita H Linkruus

MARITA H LINKRUUS

Stången ger ingen svalka. I mitten står den, går från golv till tak. Båda

händerna på den; de glider lite, jag flyttar händernas grepp och kramar

hårdare.

Dunka-dunka, dunka-dunka. Det är irriterande med det höga ljudet och jag

har god lust att skrika åt dem att sänka. Men såklart gör jag inte det. Man har

väl självbevarelsedrift.

Jag känner hur svetten rinner längs ryggen. Det rinner från hårfästet också

och jag lyfter handen och torkar. Trots att det är glest besatt, bara enstaka

personer som sitter lite utspritt, känner jag tydligt lukten av deras svettiga

kroppar och hur deras suktande ögon klibbar vid mina bröst och mina lår. De

fantiserar kanske om att jag ska orma mig vid stången, glida lite upp och ner,

kasta av mig min top och den minimala kjolen. Jag funderar på om jag ska

lägga benet om stången, för att retas lite.

En av dem som suktar mest är den snygge trettiofemåringen som ser ut som

om han äger en Porsche och regelbundet vaskar champagne i Båstad, vad gör

han här, egentligen? Han ser malplacerad ut. Jag gillar att fantisera men nej,

han är inte min typ. Verkligen inte min typ.

Den senige, vältränade fyrtioåringen därborta däremot, med tre dagars

skäggstubb, linne, jeansshorts och sandaler, han kunde gärna få komma

närmare. Andas på mina nästan blottade bröst, trycka upp mig mot väggen

och pressa sig emot mitt skrev … Andetagen kommer snabbare och jag känner

att trosorna blir fuktiga. Drar in magen lite till och drar bak axlarna så att

brösten skjuter fram.

Konstigt nog är det bara män här förutom jag. Ja, och så de där unga

killarna med bergssprängaren.

Det är den varmaste sommaren i mannaminne och när jag kliver av tåget

undrar jag hur det kommer sig att de sätter in gamla tunnelbanevagnar. Det

måste finnas gott om vagnar under sommaren eftersom de kör glesare turer

och ibland också kortare tåg.

Men det är väl som vanligt, antar jag. Ingen rim och reson med det hela.

När jag gått över gatan och kommit in i den lilla parken kastar jag en blick

bakåt och ser Porschemannen tjugo meter bakom mig. Jag saktar in stegen,

plockar upp vattenflaskan ur bagen, skruvar av korken och lyfter flaskan till

munnen. Men jag råkar hälla vatten över hela mig, alltså brösten. Han är ett

Tillbaka till innehållsidan


MARITA H LINKRUUS

par steg bakom. Jag vänder mig om. Självklart bär jag ingen bh.

”Merde!” säger jag högt och ser på honom. Hans blick har fastnat på mina

bröst. Själv har han också fastnat, som nitad i marken.

Nu lyfter han blicken. Jag ler blygt emot honom, skjuter fram bröstkorgen

och säger med min ljuvaste röst, på perfekt franska, jag vet att han talar

franska: ”Est-ce que vous habitez ici? J’ai besoin d’un T-shirt. Ce top ne

séchera pas en quinze minutes et j’ai un entretien d’embauche dans un

restaurant là-bas.”

Jag finns inte i några register, jag har aldrig varit i detta område förut och

när jag om tjugo minuter lämnar hans lägenhet kommer jag att se ut som

vanligt, en helt ordinär sjuttonåring, i mitt korta mörklockiga hår, avsminkad,

klädd i korta jeansshorts och enkel, bylsig vit linneskjorta. Ingen kommer att

se mig.

Polisen kommer aldrig att hitta mig. Men svinet som våldtog min syster

kommer äntligen att få sitt straff.

*

Sjukvårdarna lyfter in en bår, med en övertäckt kropp, i ambulansen. En

polisman står och lutar sig mot en av polisbilarna. En kvinna i sjuttioårsåldern

med en matkasse i handen kommer fram till honom.

”Vad är det som har hänt?”

Polismannen rätar på sig.

”Man har hittat en död kropp i källaren. Bor du här?”

”Ja”, säger hon och pekar mot porten som sjukvårdarna nyss kommit ut

från. ”På fjärde våningen. Vem är det som är död?”

Polismannen ser uppmärksamt på henne men ignorerar frågan.

”Har du lagt märke till något särskilt idag?”

”Vad menas med något särskilt? Det här är ett lugnt och städat område.”

”Ja, har du till exempel hört några ovanliga ljud eller träffat på några

okända personer eller har någon granne uppträtt konstigt?”

Kvinnan betraktar honom tyst ett ögonblick.

”Nej …” Hon tvekar. ”Eller … jag har en så trevlig granne, en ung man,

mycket stilig och artig.” Hon tvekar igen.

”Ja?” säger polismannen vänligt uppfordrande.

Hon sänker rösten och lutar sig fram mot honom.

”Han hade en ung kvinna med sig idag när han kom hem. Jag tror …”, hon

220 ©Marita H Linkruus

Tillbaka till innehållsidan


MARITA H LINKRUUS

betonar tror, ”… att hon kanske var prostituerad.”

”Varför tror du det?”

”Hon var hårt sminkad och hade nästan ingenting på sig! Blond. Men det

var en peruk. Ja, och så talade de franska med varann.”

”Och du är säker på att din granne tog in henne till sig?”

”Ja, det vet jag säkert. Jag har ett titthål, se, och jag råkade stå i hallen när

hissen kom.”

Polismannen lyckas nätt och jämnt hålla tillbaka ett leende.

”Kunde du uppfatta vad de talade om?”

”Nej, jag hör lite dåligt.”

”Såg du henne lämna lägenheten?”

”Nej”, hon drar på det, ”nej, det gjorde jag inte för jag gick ner till en

väninna på två trappor och tog en kopp kaffe.”

Porten slår igen bakom en man som drar en stor resväska på hjul efter sig.

Kvinnan lyser upp.

”Där är han ju!”

Polismannen ler inombords. Äntligen! I morse förbannade han sin dumhet

att ta sen semester. Jobba under värsta värmeböljan, i uniform, är inte kul.

Men nu kommer belöningen. Han har aldrig gillat de där sprättiga typerna

som kör Porsche och vaskar champagne i Båstad.

221 ©Marita H Linkruus

Tillbaka till innehållsidan


222 © Jonas Ahlberg

JONAS AHLBERG

Tillbaka till innehållsidan


BRASAN

223 © Pebbles Karlsson Ambrose

PEBBLES KARLSSON AMBROSE

Magdalena stod utanför den stora villan och tittade på den kraftfulla brasan.

Hennes man hade samlat ris och brännbart i flera veckor inför Valborg. Och

hon hade planerat festen. Runt om på tomten minglade människor med

vinglas i händerna i väntan på middagen. Magdalena var glad att hon ordnat

allt så fint och i god tid. Det var många arbetskompisar och anställda till

hennes man som var där, och när de kom hade han stolt presenterat henne

som sin hustru. Middagen, en flott cateringbuffé, stod uppdukad inne i huset.

De hade haft tur med vädret. Det var lite kyligt, men stod man nära brasan

värmde den skönt. Om en stund skulle de gå in och äta.

Prick klockan sju ställde sig hennes man på trappavsatsen, som ledde

upp mot villan i den generöst tilltagna trädgården, och ropade att maten var

serverad. Alla drog sig sakta inåt. Men Magdalena gick närmare brasan. Hon

hade ätit tidigare för att kunna vara en god värdinna och prata och mingla

med gästerna. Hon kände kinderna hetta av värmen, fast hon fortfarande var

kall på ryggen. En vacker ung kvinna kom fram till henne och tryckte hennes

hand.

– Sara.

– Magdalena. Hon drog sin hand ur Saras grepp.

– Tack för en trevlig fest.

– Ska du gå nu? Det är precis dags för att äta.

– Ja, jag borde inte ens ha kommit. Jag ville bara se hur du ser ut.

– Jaha?

– Jag är anställd hos Göran. Vi har setts ett tag nu.

– Vad menar du?

– Vi är ett par.

Magdalena tog några steg åt sidan för att komma bort från elden. Ilskan

flammade upp. Hon såg sig omkring för att se om någon lyssnade på deras

samtal. Alla var på väg in i huset. Hon sa, högre än hon hade för avsikt,

– Vad menar du?

– Sch ... Sara drog henne åt sidan, mot den stora häcken. Sch ... Jag är

gravid.

Orden kom som ett slag i magen på Magdalena. Hennes egen barnlöshet,

som varit en stor sorg länge nu, blev ett vapen i den andra kvinnans händer.

Sara skulle ta hennes man ifrån henne. Magdalena kände hur det knöt sig i

magen. Sara fortsatte,

Tillbaka till innehållsidan


224 © Pebbles Karlsson Ambrose

PEBBLES KARLSSON AMBROSE

– Han vill att vi ska bo tillsammans här i huset, och bjöd mig hit idag för

att visa mig det. Han har lovat länge nu att han ska prata med dig, men det har

han uppenbarligen inte gjort. Sara tittade nyfiket efter den andra kvinnans

reaktioner.

Magdalena såg uttryckslöst på Sara. Orden sjönk sakta in. Det brann åter

till i magen, hon svalde hårt. Hon ville sätta sig ner, men kunde inte hitta

någon stol. Sara såg på den äldre kvinnan och blev full i skratt, hon hade

väntat sig ilska och en scen kanske, men kvinnan framför henne var bara

helt vit i ansiktet. Men när Magdalena såg Sara triumfera blev hon rasande.

Hon slog till Sara över kinden och knuffade henne hårt i sidan. Sara blev rädd

och tog några steg bakåt. Sedan vände hon sig om och halvsprang därifrån.

Magdalena tittade efter henne. Skulle hon springa efter? Hon valde att

stanna kvar. Hon såg sig omkring. Alla var inne i huset, utom hon själv och

trädgårdsmästaren. Han skulle hålla koll på elden, och befann sig en bit längre

bort. Hon trodde inte att han hade hört någonting.

Några timmar senare stod hon med sin man i köket. Några av Görans

närmaste män satt i vardagsrummet och drack whiskey. Alla andra hade gått.

Magdalena hade precis ställt in den överblivna maten i kylskåpet och stirrade

ilsket på honom. Hon sa provocerande,

– Sara var här.

– Jaha. Han log och fortsatte, Visst är hon trevlig.

Magdalena fräste,

– Hon är gravid!

– Är hon? Ett ögonblick tyckte hon att han svajade till.

– Ja, du ska tydligen bli pappa, sa hon sakta.

– Ta det lugnt nu. Han tog tag om hennes axlar och tryckte ner henne på en

stol. Vi kan prata om det här sedan. Jag ska säga åt grabbarna att gå.

Magdalena blev sittande kvar på stolen i nästan en timme, men än hade inte

gubbarna gått. Hon drog på sig fleecetröjan och gick ut. Brasan var ganska

liten nu. Trädgårdsmästaren stod bredvid och försökte värma sig. Hon gick

fram till honom.

– Du kan gå nu.

– Är du säker. Göran sa att jag skulle vara här tills den slocknade. Vill du

att jag ska släcka den?

– Nej, vi fixar det. Du kan gå nu.

– Okej. Han gjorde en ansats för att gå in och säga hej då till Göran, men

Tillbaka till innehållsidan


225 © Pebbles Karlsson Ambrose

PEBBLES KARLSSON AMBROSE

hon fick honom att avstå genom att säga att Göran diskuterade viktiga affärer

och inte ville bli avbruten. Han gick.

Magdalena hämtade en trädgårdsstol och satte sig så nära brasan hon

kunde utan att det blev för varmt. Hon stirrade in i lågorna och kände ilskan

komma och gå i vågor. Hon lät sig känna efter ordentligt, liksom sjönk in i

vreden. Jaha, så Sara kom för att titta på huset hon skulle bo i? Vad trevligt för

henne. Jaha, Sara kom för att se hur hon såg ut. Sara kom för att skratta henne

rätt upp i ansiktet. Och han. Han tyckte det var viktigare att prata med sina

kompisar. Demonerna rev i hennes kropp. De besatte henne. Är det så här det

känns? tänkte hon. Hon kände deras hetta inom sig.

Hon hade ingen aning om hur länge hon suttit där när hon såg två taxibilar

rulla fram längs med häcken. Hennes man och de som var kvar kom ut.

Göran gick fram till henne. Han var onykter.

– Vi drar in till stan ett tag.

– Nu? Vi skulle ju prata, sa Magdalena tyst.

– Gumman, vi tar det imorgon. Han klappade henne på kinden.

Magdalena stirrade in i lågorna igen, hon lyssnade på dörrar som slog

igen och bilar som rullade iväg. Hon tittade upp mot huset. Ytterdörren stod

öppen.

Sakta, sakta lyfte hon upp en stor gren som fortfarande brann, och höll upp

den. Hon prövade att föra den fram och tillbaka. Med bestämda steg började

hon gå mot huset. Hon gick in. Det första som började brinna var de stora

tunga gardinerna i vardagsrummet. Hon gick runt i rum efter rum. När hon

var färdig släppte hon grenen i hallen. Länge blev hon stående på infarten

framför garaget. Hela huset brann nu. Långt borta hördes sirenerna från

brandbilarna. Hon gick ut på vägen för att gå dem till mötes.

Tillbaka till innehållsidan


226 © Hanna E Karlsson

Hanna E Karlsson

Tillbaka till innehållsidan


VÄGEN SOM BYGGDES AV MINNEN

Var är jag nu, tänkte han. Det måste vara en dröm. Bara i drömmar kan det

gå bakåt och samtidigt vara möjligt att komma framåt. Framför honom låg,

verkligen låg, en slingrande grusväg. Lite längre fram krökte den sig och

försvann in i en bokskog. Just att vägen låg för hans fötter fick honom att

känna som om allt var en dröm. Han seglade på något sätt ovanför allt.

Vägen var verkligen konstig. Rent av förtrollad.

Visheten saknades

Här stod nu plötsligt hans far, som hade varit död i många år. Fadern bjöd

honom att sätta sig ned. Lite tveksamt satte han sig. På senare tid hade han

visserligen saknat sin far. Han kände ibland att han skulle vilja prata med

honom. Få del av hans vishet. Men att han nu så tydligt stod här, gjorde honom

bekymrad.

Fadern sade till honom: Du har inget att bekymra dig för, så länge du i livet

vågar gå bakåt för då kommer du verkligen framåt. Då leder alltid vägen

framåt.

Där kom det igen, tänkte han. Bakåt är som framåt.

De satt en lång stund och pratade om gamla minnen. De hade många att gå

igenom. Men här var något trolltyg. När de pratat om första minnet kändes en

tomhet i hjärnan. Minnet var borta.

Allt var en dröm

Han skakade på huvudet. Allt var ju en dröm.

Det kändes som om han pratade med sin far i evigheter och snart hade

de kommit igenom alla gemensamma minnen. Varje gång ett minne var

färdigpratat kändes samma tomhet. På något sätt försvann de ned i vägen och

gjorde att den växte framåt. Snart vande han sig och det kändes faktiskt skönt.

Han kände sig lättare.

Ett minne kvar

Ett enda minne fanns nu kvar, som han knappt vågade tänka på. Med

alla andra minnen borta, växte detta enda och kändes som ett stort

ogenomträngligt mörker. Ju mera han höll på sitt sista minne desto mera

verkade det som om det åt av vägen.

Vad drömmar kan hitta på, tänkte han.

227 © Leif B Frid

LEIF B FRID

Tillbaka till innehållsidan


Hur han än försökte tänka på annat fanns det sista minnet kvar. Han vågade

inte.

– Vad är det för ett minne du inte vågar tala om, frågade fadern.

Ett minne kvar

Stumt skakade han på huvudet. I ögonvrån såg han att vägen framåt krympte.

Detta enda kvarhållna, opratade minne, åt av vägen framåt. Dessa djäkla troll,

tänkte han och skrattade högt.

Med skrattet kom en klar syn. Han såg hur det var i livet. Så länge han bar på

minnen i hjärnan blockerade de vägen till hjärtat. Han andades djupt och sa:

– Far detta sista minne är svårt för mig. Det känns som om jag svek dig, när

jag inte flyttade hem och hjälpte dig. Jag valde jobbet framför dig. Om jag valt

dig kanske du hade levat i dag?

– Det fanns inget du kunde gjort, som du inte gjorde. Du fanns alltid när jag

behövde din hjälp men inte på det sätt du tror. Ibland gjorde jag dumt som lät

dig jobba så hårt, som en vuxen. Men jag var så stolt över att du var så stark

och duktig. Jag lät dig vara mera vuxen än du var. Det var min dumhet. Men

det är inte den hjälp jag fick av dig. Nej, den hjälp jag fick av dig, och som

gjorde att jag vågade denna resa, var att du var mitt barn och allt skoj vi gjorde

tillsammans.

Fadern försvann

I samma stund fadern sagt det försvann han.

Han nöp sig i armen. Aj. Det gjorde ont. Han reste sig upp och tittade efter

trollen men det han såg var sin egen väg kantad med de vackraste blommor

han sett. Bokskogen var grön, lummig och mjuk. Mjuk var rätta ordet för

honom också. Hela kroppen kändes böjlig och full av livslust. Den tyngd han

alltid känt var som bortblåst.

Allt var borta

När han försökte minnas fadern fanns det inget att minnas. Allt var borta från

hjärnan. Då kände han:

Hjärtat var varmt och fullt av kraft.

Då hoppade ett troll fram från ett av träden. Hoppade och skuttade och

kraxade:

– Nu kanske du förstår skillnaden mellan att minnas och komma ihåg.

Ja, så var det han kom ihåg sin far. Han fanns i hjärtat men minnena var borta

228 © Leif B Frid

LEIF B FRID

Tillbaka till innehållsidan


för alltid. De hade blivit den väg som ledde framåt.

Han fortsatte sin vandring in mellan alla de vackra blommorna. Han befann

sig på vägen, den låg inte längre. Men fortfarande kändes det som om han gick

bakåt och framåt på samma gång. Ändå kom han framåt. Framför sig, fast

bakom såg han en gestalt till.

Det var farfar.

Det var alltså ingen dröm!

229 © Leif B Frid

LEIF B FRID

Tillbaka till innehållsidan


ETT SOMMARMINNE

Det var en varm och solig dag i början av augusti 2011.

Jag satt med maken och våra två små hundar i vår trädgård Malmö

och njöt av en kaffestund på terrassen utanför huset. Rosorna lyste

så vackert i solen, det var den mörkröda rosen ”Ingrid Bergman” och

den ljuvt rosa ”Astrid Lindgren” och framför oss hade vi en rabatt

med bl a stora höga tagetes.

Plötsligt fladdrade det till i luften. En fjäril landade precis framför

oss. Den slog sig ned och bredde ut sina vingar i all sin prakt på en

lysande gul tagetes-blomma! Det var en påfågelfjäril!

Här gällde det att vara snabb om man ville få ett foto! Rusade in

och tog digitalkameran och efter några fumlande försök att få rätt

inställning i kameran, så fastnade den i alla fall till slut på bild! Den

tog god tid på sig, så vi hann njuta av den i några minuter, innan den

fladdrade iväg och försvann ur vår åsyn.

Ett fint sommarminne att ta fram när snön yr i den kalla vintern

och något att se fram emot till nästa år! Som det står i sången” Det

kommer alltid en sommar igen”!

230 © Sonja Marnfeldt-Ivansson

SONJA MARNFELDT IVANSSON

Tillbaka till innehållsidan

More magazines by this user
Similar magazines