HETTA 4.0 - Malmö stad

Omslagsbild: Ingrid Sandsborg 

HETTA 4.0 

EN ALLDELES GRATIS SAMLING 

DIKTER, NOVELLER OCH BILDER 

FRÅN PUPILL FÖRLAG. VERSION 4. 

Tillbaka till innehållsidan

MEDVERKANDE: 

Jonas Ahlberg, Nina Ahlzén, Malin Roca Ahlgren, Andreas Almengård, Elin Assarsson-Lod, 

Lina Barnö, Bodil Bengtsén, Magnus Bengtsson, Malin Bergström, Kajsa Bidemo, Anna Björck, 

Elsa Bladh, Malin Boström, Lennart Bång, Margareta Börjesson, Bengt Carlson, Isabell 

Dahlberg, Ann Dahlström, Maria Edgren, Karolin Engdahl, Tor-Björn Fjellner, Emma Forsberg, 

Elin Fransson, Leif B Frid, Linda Garbén, Eva Grip, Erik Hall, Ethel Hedström, Jenny Hedström, 

Niklas Henningsson, Nick Hoggard, Mikaela Hölbling, Elisabeth Pimsan Ivarsson, KG Johansson, 

Pia Pollari-Karlsson, Pebbles Karlsson Ambrose, Hanna E Karlsson, Per Klemming, Anna 

Liljestrand, Petra Lindblom, Ulrica Marmfeldt Lindgren, Gunilla Lindquist, Maj Lindström, 

Marita H Linkruus, Gunnar Ljunggren, Anna Magnusson, Sonja Marnfeldt-Ivansson, Lena H 

Nilsson, Ninananonia, Malin Norlander, Anna Nygren, Ola Rydberg, Lili Samuelsson, Ingrid 

Sandsborg, Monika Sidén, Anders Sjödin, Markus Sköld, Björn Solum, Anders Textorius, Olof 

Weberg, Hanna Yinde, Dyveke Zadig, Noel Åberg … 

VILL DU OCKSÅ MEDVERKA I HETTA? 

En digital bok kan alltid förändras och bli hur omfångsrik som helst. Vi uppdaterar den 

nerladdningsbara filen när vi får in nytt material som vi tycker passar in i samlingen, 

eller om vi vill ändra något. På så sätt kan boken hela tiden växa, ändra skepnad och bli 

hetare och hetare. Skicka ditt bidrag till hetta@pupill.se. (Högst 2000 ord) 

SPRID HETTA! 

Eftersom boken är gratis kan du sprida och fildela pdf-en hur mycket som helst. Men 

respektera copyrightlagen. Varje text och bild ägs av skaparen av verket. Vill du komma 

i kontakt med någon av de medverkande i boken? Mejla isåfall förlaget så förmedlar vi 

kontakten via mejl. 

OM PUPILL: 

Information om förlaget hittar du på pupillforlag.se, vi finns också på facebook under 

gruppnamnet Pupill och Iris retrobutik. Vi ses och hörs! 

Hetta 4 

Sept 2011 Samlingsvolym 

E-bok ISBN 978-91-7477-071-1 

Pupill förlag 

Hyregatan 7, 211 21 Malmö, kontakt@pupill.se, 0708-15 56 86

3 

INNEHÅLL 

Klicka på den text/bild du vill komma till. 

Omslagsbild av Ingrid Sandsborg 

Medverkande samt information om antologin Hetta 

Fotosvit; ELD av Hanna E Karlsson 

Libanesiska ögon av Linda Garbén 

Din salt, min mun av Nina Ahlzén 

Bild av Jonas Ahlberg 

Det är dag, det är ljust av Pia Pollari Karlsson 


Séparé av Elin Assarsson-Lod 

Allt är evigt av Noel Åberg 

Bild av Bodil Bengtsén 

Monster av Erik Hall 

Detta händer: Text- och bildsvit av Mikaela Hölbling 

Uppe någonstans ... av Anna Björck 

När man lever livet så här ... av Anna Björck 

Tankad av Ann Dahlström 

Het av Ann Dahlström 

Matad av Ann Dahlström 

Ljudet av hetta Björn Solum 

Het sommarkväll i Córdoba av Björn Solum 

Corrida de domingo av Björn Solum 


Dina blodrödsmålade mun närmar sig min uppknäppta gylf av Ola Rydberg 

Bild av Stock Photo 

Hetta av Margareta Börjesson 


Den där sommaren av Andreas Almengård 

Jordgubbsland för evigt av Andreas Almengård 

Bild av Andreas Almengård 

Nära av Dyveke Zadig 

Som ett skadat djur av Dyveke Zadig 

Kyss av Dyveke Zadig 

Hetta av Ninananonia 

INNEHÅLL

4 

Vardags Erotik av Anna Liljestrand 

Köttröd överrock av Anna Liljestrand 

Ta till ett nytt ljus av Anna Liljestrand 

Kokas i 3 minuter av Anna Liljestrand 

Padd drömmar av Anna Liljestrand 

Känner omkring, smakar försiktigt av Anna Liljestrand 

Departure av Anna Liljestrand 


Det är ett camouflage, sa han av Mikael Svensson 

Bild av Tor-Björn Fjellner 

Arabisk hetta av Tor-Björn Fjellner 

Intercity av Lili Samuelsson 

Bild av Anders Sjödin 

Dirigent av Lili Samuelsson 

Bild av Lili Samuelsson 

36° i skuggan av Niklas Henningsson 


Varning: Brandrisk av Elisabeth Pimsan Ivarsson 

Bild av Elisabeth Pimsan Ivarsson 

Vulkanerna av Elisabeth Pimsan Ivarsson 

Högtryck av Elisabeth Pimsan Ivarsson 

Innehållsförteckning av Elisabeth Pimsan Ivarsson 


I symbios av Lena H Nilsson 

Mellan ark av Lena H Nilsson 

Morgon i min trädgård av Lena H Nilsson 

Bild av Nick Hoggard 

Sommarnatten av Lena H Nilsson 


Hetta av Elsa Bladh 

Kraft av Lina Barnö 

Sommarsol av Jenny Hedström 

Julisemester/Villakvarteret av Jenny Hedström 


Heta linjen av Malin Norlander 

Bild av Ingrid Sandsborg 

INNEHÅLL 


5 

Följde mitt hjärta hela linan ut ... Olof Weberg 

Förloraren av Olof Weberg 

Låt oss fly av Olof Weberg 

I gränden hörde jag ditt namn … av Olof Weberg 

Jag dricker hellre sten … av Olof Weberg 

Sol, (Blod) bad och heta känslor text och bild av Bengt Carlson 

Närhet av Bengt Carlson 


En liten slampa av Monika Sidén 


Gudomlig hetta av Hanna Yinde 

Bild av Bodil Bengtsén 

Främlingar i en bil av Elin R Fransson 


På väg av Magnus Bengtsson 


Kvinnan i parken av Petra Lindblom 


Sambaindianerna av Eva Grip 

Bild av Eva Grip 

Elegi till venus av Anders Textorius 

Bild av Malin Norlander 

Hetta av Maria Edgren 

Bild av Kajsa Bidermo 

”Svana Farsan” av Gunnar Ljunggren 

Bild av Nick Hoggard 

Barnvagnen av Isabell Dahlberg 


Information av KG Johansson 


Vi är Sverige av Lennart Bång 


Träffen av Malin Boström 

Bild av Anna Magnusson 

Bild av Emma Forsberg 

Det är inte ofta man klickar … av Emma Forsberg 

INNEHÅLL 


6 

Bild av Kajsa Bidemo 

Nårrtjen över Ischland av Per Klemming 

Bild av Kajsa Bidemo 

I lågornas våld av Gunilla Lindquist 


Hetta av Malin Roca Ahlgren 

Bild av Maj Lindström 

En het plan av Malin Bergström 


Den nakna hettans magi av Ethel Hedström 


Tillräckligt av Markus Sköld 


Devil´s Nest av Malin Norlander 


En midsommarnattsdröm av Ulrica Marmfeldt Lindgren 

Bild av Stock Photo 

Den sönderbrända jorden av Karolin Engdahl 


Kokosnöt av Anna Nygren 

Bild av Anna Nygren 

Pojkkropp av Anna Nygren 

Bild av Anna Nygren 

Nemesis av Marita H Linkruus 


Brasan av Pebbles Karlsson Ambrose 

Bild av Hanna E. Karlsson 

Vägen som byggdes av minnen av Leif B Frid 

Ett sommarminne av Sonja Marnfeldt-Ivansson 

INNEHÅLL 


7 © förf 

FÖRFATTARE 


FÖRFATTARE 

8 © förf Tillbaka till innehållsidan

9 © förf 

FÖRFATTARE 


10 © förf 

FÖRFATTARE 


11 © förf 

FÖRFATTARE 


12 © förf 

FÖRFATTARE 


13 © förf 

FÖRFATTARE 


LIBANESISKA ÖGON 

I min längtan vandrar jag längs din käklinje 

likt Libanonberget men jag når inte Qurnat as Sawda 

vilar i din halsgrop såsom i Bekaadalen medan jag iakttar dig 

du har siluetten av en grekisk gud 

en Apollo med ett oövervinneligt skal och ett inre mjukt som av öknens sand 

Jag ser solen i dina libanesiska ögon, som guld glittrar den 

när du möter min blick är den neutral – inte ovänlig, bara neutral 

som en himmel utan stjärnor 

men i min längtan är jag din sol, ditt hav och din stjärnhimmel 

Dina läppar har konturerna av en strand 

långa varma somrar ryms i ditt leende 

fyller mig med glädje även om jag vet att jag inte är källan till din 

Aldrig har jag mött någon som du 

aldrig har en endaste man väckt min längtan som du 

en eld som brinner 

en förtärande låga som bränner upp 

Min själ 

Mitt hjärta 

Jag gick genom skärselden, dog en smula där och då 

det enda jag har kvar 

minnet av dig som etsat sig fast 

som stjärnor under nätter i Libanon 

Layali lebnan 

Vill sudda ut 

Vill sudda bort 

För du kan aldrig bli min och jag kan aldrig bli din 

14 © Linda Garbén 

LINDA GARBÉN 


Ditt hjärta tillhör en annan 

denna lyckliga kvinna som får vakna tillsammans med dig 

och se morgonsolens strålar kyssa ditt ansikte 

där, då, i den tidiga morgontimmen 

önskar jag att jag var solgudinnan Shapash 

som älskar med dig under solens sken 

Gudarnas lykta skänker guldskimmer på din panna 

Drömmer drömmar om natten 

drömmer drömmar om dagen 

drömmar som inte kan bli sanna 

jag gråter osynliga tårar 

som floden Litani sköljs de bort 

Tårar som inte syns 

Men som känns 

15 © Linda Garbén 

LINDA GARBÉN 


DIN SALT, MIN MUN 

min körsbärstunga viskar salt, 

smakar din tandrad 

känn höfter resa sig, likt bergens stup 

jag ligger i våtaste feber, darrar bland 

dunkla fallna stenar, bröstens dyningar 

dunkar mig, ligger omlott i det blanka 

gräset strör mitt rufsiga hår, lockar likt 

tigerhanens rytande hona, kvava muskler 

vill skinn, strömma svett, flöda fors 

fritt i det röda, i det prunkande fält av 

min vallmo och du lägger axlar tungt 

plockar bland vilddjuren omkring oss 

stöter hårt svullen puppa 

likt vässade klor sin blödande öppning 

river mina väggar, river dina 

16 © Nina Ahlzén 

NINA AHLZÉN 


17 © Jonas Ahlberg 

JONAS AHLBERG 


18 © Pia Pollari–Karlsson 

Det är dag, det är ljust, det är hett 

Skylten där neonet börjat ta slut, 

den som säger att hotel är ett hot 

har värdinnan äntligen släckt 

på sin runda bland smulor och fett 

åldrande i det liv som hon ärvt 

Hon som hyrt vaknar i drömmar hon drömt 

spunna likt garn av tankar hon tänkt 

Taket är avlägset, blomtapetserat, högt 

Rummet är litet, instängt och trångt 

helt enkelt lite för stökigt och rörigt 

med väskor och plagg, böcker i pocket 

Klänningen ligger kastad på golvet 

fast den borde ha hängt lite prydligt 

Det gick fort för kväll att bli natt 

hunger till kärlek och hoppfull tröst 

på ett hotell så enkelt och billigt 

att skylten nästan har slocknat 

och förvandlat hotel till hot 

Hon mindes att han skrattande viskat 

”there´s a neon sign burning bright” 

Armen runt livet, munnen mot örat 

Han var hennes just denna natt 

PIA POLLARI–KARLSSON 



JONAS AHLBERG 


SÉPARÉ 

det var regn på himlen 

jag såg det på marken 

jag såg en ring på ditt 

finger tog tre steg 

du hade fel hand 

i annars korrekta 

du lade en hand 

i någons korrupta 

hon tog den. 

samma misstag 

och samma misstag 

du var borta 

när du tryckte mig 

mot 

det såg jag 

när du gick 

när jag vaknar 

jag såg i tidningen 

du fick en ring på 

rätt finger till 

som hon är söt 

men jag är trött 

och jag är tyst 

20 © Elin Assarsson-Lod 

Elin Assarsson-Lod 


hennes hår är 

och samma misstag 

det var sol på himlen 

jag såg det på 

bort bort bort 

du lade en hand 

på 

varsin sida av 

ni sover det vet 

jag vaknar 

det var 

jag såg det på himlen 

du heter likadant 

ni har samma adress 

21 © Elin Assarsson-Lod 

Elin Assarsson-Lod 


”ALLT ÄR EVIGT” 

En övergiven människa 

sitter i ett övergivet kvarter 

under en ensam lyktstolpe 

som formar hans mystiska konturer. 

Medan han sträcker ut sin hand 

och försöker nå ut till himlen 

så surrar en fluga igenom hans 

öppna handflata. 

För en sekund känner han en värmande 

känsla som sprider sig igenom hans fingertoppar. 

Men lika snabbt som känslan kom 

var den återigen borta för alltid. 

För en sekund var han återigen tolv år igen. 

Där står han på tågstationen 

med tårarna i ögonen medan han gav 

sin storebror en kram och ett adjö. 

Den stora ungdomen med sin slitna kropp 

gav honom ett varmt leende och la sin 

handflata och rufsade till hans frisyr. 

Vinden får den mystiska figuren att rysa 

till för den påminner om hans storebrors 

sönderslagna hand som ger han ett värmande leende. 

Han reser sig upp och sträcker ut en hand 

emot himlen och säger med tunga ord 

”Allt är evigt” 

22 © Noel Åberg 

NOEL ÅBERG 


23 © Bodil Bengtsén 

BODIL BENGTSÉN 


MONSTER 

när du själv inte gör det, 

vem lever då ditt liv? 

förbannelsen ligger 

som ett stelfruset snötäcke: 

– befogenheter. 

dina befogenheter 

infogningen du tvingas till 

infogningen in 

i förmålade system. 

monster, monster ska du spela 

ett monster som lirkar dig in 

i puzzlets universum 

ett monster som ristar 

djupt in i dina känsligheter 

och oviss ska du vara, 

oviss ska du vara. 

24 © Erik Hall 

ERIK HALL 


25 © Mikaela Hölbling 

”DETTA HÄNDER: 

12 juli 2010, en het sommarnatt, träffas mitt hus av 

blixten. Nästa morgon är allt jag äger i princip bara 

de underkläder jag är klädd i. Mina alster till två 

kommande utställningar har gått upp i rök. Jag går 

omkring i stanken och förödelsen. Som konstnär ser jag 

bortom den dramatiska upplevelsen. Ur askan kommer 

helt nya former och färger till mig. På Galleri Artagon 

visas i september 2010 en helt ny bildserie, skapad av 

mig och elden.” 

MIKAELA HÖLBLING 


Absent present I 




Där elden gått 


FÖRFATTARE 


Where is my art? 




Spheres – burnt art 




Hero II 




Media Artes 




12 JULI 2010 

Tiden passerar midnatt. 

Öronbedövande kaskader av ljusblixtar. 

En ljudvåg mot bröstet. 

Eldsflammor. 

Orange, blått. 

Vitt förvandlas till ett svart inferno. 

Nästa morgon. 

Stiltje. 

Röklukt sticker i ögon och hals. 

Brända former, förvrängda former. 

Förlorade former. 

Krossat glas. 

Igår är inte idag. 

Idag är här och nu. 

Ljuset letar sig in i askan, 

omformar det svarta, det stagnerade. 

Det förgångna. 

Ger ny form. 




Fire Art III 




Uppe någonstans i ett träd tittar en man ner 

på sin värld 

han vet inte vad han ser 

orden finner han inte 

ett Intet, allt är tomt 

för en säsong sedan var trädet inte kalt, 

rocken inte kall 

nu fryser han då det är vinter 

trätoppar frusna till is 

kristaller som faller 

snöflingor singlar ner över hans ansikte 

han ligger där vilandes på sina grenar och 

ser himlen falla över en naken kropp 

34 © Anna Björck 

ANNA BJÖRCK 


När man lever livet såhär 

Uppe på ett berg 

Nära en ödslig skog 

Här finns en sjö 

Där i några änder som guppar mellan lite vass 

Ibland ser man lampor kasta ljus i skogen, strax därefter kommer dem som 

drömmer om att springa maraton med höga knän ”1, 2” ”1,2”. 

Andfådda andetag ekar in i trädens stammar. 


Går man upp kvart i nio varje morgon. 

Glömmer att duscha 

Men kommer ihåg nya trosor 

Tandborsten stoppar man i fickan för ett senare tillfälle 

Man går ner till frukosten som står serverad 

Knäcker ett ägg mot pannan för att få någon trött jävel att skratta. 

Om man har tur lyckas man 

Skrattet tystnar in i tegelväggarnas lera 


Tänker man att detta är det ljuva livet! 

Fast ibland känns det som om man inte lever. 

Vårt berg får ett eget stängsel och vi blir liksom satta på isolering 

Det enda som saknas är skötorskor som kommer med pillerbrickor och säger 

”gapa stort”. 

Här finns inte lås på dörrarna, fast det ibland kommer tjuvar. 

Sent på natten eller en tidig morgon kan man höra bilar köra upp hit 

Då blir man rädd och tänker att det måste finnas mer. 


Hör man alla prata om ett Allt. 

Det är omtalat. 

Ändå kan jag inte låta bli att undra: 

Har alla verkligen upplevt det allt alla så naivt pratar om? 

35 © Anna Björck 

ANNA BJÖRCK 


36 © Ann Dahlström 

TANKAD 

Du hade fem fingrar i syltburken 

och jag ville inte riva din fasad 

blå var dina ögon 

precis som skjortan 

agendan var full av luckor 

när du pratade på 

om ditt nyförvärv 

tror det var en Mustang 

med 444-horsepower 

elementet gick för högvarv 

och det var mitt i rötmånaden 

ANN DAHLSTRÖM 



HET 

Hon skrev i Times New Roman. Bilder som 

etsat sig fast fick nu fäste på ett vitt ark. 

Vilka ville hon ha med. Den där mörka 

portiern i ett hett Italien. Blond man med 

röda strumpor i Huskvarna Folkets Park. 

Raggarbaksäten. Patienten. Finlir eller de 

så kallade brattsen. Egentligen var det skit 

samma. Hon skrev ju numera i Times New 

Roman. 




MATAD 

I natt ska jag virka dig en grytlapp 

att torka dina heta händer på 

göra mig till en pudding 

och krypa upp i ditt knä 

för att långsamt ätas 

i skymningsljuset 

från vår varmluftsugn 

du säger äta 

jag säger picot 



LJUDET AV HETTAN 

det är inga vågor som slår, 

inget rinnande vatten som porlar, 

det är enkom knastrande torrt, 

solbränt gräs prasslar i vinden, 

det är varmt, riktigt varmt, 

solen står nästan i zenit, 

skuggorna är trånga, nästan obefintliga, 

gränderna, till och med torget, har tömts på folk, 

bakom fördragna gardiner flämtar svartklädda åldringar på pinnstolar, 

jag söker skugga under ett yvigt johannesbrödsträd, 

fåglarna har tystnat, 

det är då det hörs, 

det vibrerande knarret från tusenden av grillos, 

ljudet av hettan. 

39 © Björn Solum 

BJÖRN SOLUM 


HET SOMMARKVÄLL I CÓRDOBA 

Vät mina spruckna läppar, 

med dina, 

av det söta vinet röda, 

och redan våta. 

Låt oss sedan söka ly, 

och skugga, 

under en ensam oliv, 

känna doften av dammet 

som rörs upp av vilda hovar, 

se den mäktiga solen sjunka, 

bak runda kullar. 

Natten ger svalka, 

vi låter vinet berusa, göra oss galna. 

Gryning lär komma, 

tids nog. Tids nog. 


BJÖRN SOLUM 


CORRIDA DE DOMINGO 

På plazan kulminerar upphetsningen, 

strupen blir torr, 

och sträv. 

Corridan är redan inne i sin tredje tercio. 

Tjuren tämjs till underkastelse, 

till lydnad. 

Dess heta blod rinner ymnigt från såren, 

publiken tjuter sitt ”olé, olé. 

Solen brinner glödande het, 

skoningslös, 

skuggorna blir svärtade eggar. 

Lukten av blod och damm, 

blandas med doften av pur och mänsklig blodtörst. 

Sanningens ögonblick närmar sig obevekligt. 

Orkestern spelar sin paso doble. 

Själv läppjar jag än en gång på den kylda sherryn. 


BJÖRN SOLUM 



JONAS AHLBERG 


43 © Ola Rydberg 

DINA BLODRÖDSMÅLADE MUN NÄRMAR SIG MIN 

UPPKNÄPPTA GYLF 

Erotisk poesi 

kom och gör mig fri 

måla mina knäskålar med dina 

nytända händer 

kupa dom mot min bak 

välj ett eget tempo 

jag väntar ivrigt på 

ditt nästa drag 

/ puppor exploderar under 

dina ögonlock och jag 

är tusen fjärilar som 

smeker strax under dina bröstvårtor / 

Natten drar sina svärd 

och vi dör som ett par i titanic 

/ alla steg som vi inte tar 

vittnar om en kamp som båda vann / 

OLA RYDBERG 


44 © Stock photo 


45 © Margareta Börjesson 

HETTA 

Halsfluss 

Högljutt gräl 

Bastubad i Finland 

Eartha Kitt & ”Fever” 

Grädda tunnpannkakor 

Ta ut brödplåt utan grytlapp 

Halstra sotare över öppen eld 

Argentinsk tango 

För mycket sol 

Kolsyreis 

En blick, en beröring 

av den du älskar 

Orgasm 

MARGARETA BÖRJESSON 



JONAS AHLBERG 


47 © Andreas Almengård 

DEN DÄR SOMMAREN 

jag minns den varma vinden 

den där sommaren 

och att lyckan verkade 

så självklar 

att jag inte insåg 

dess storhet 

ANDREAS ALMENGÅRD 


48 © Andreas Almengård 

JORDGUBBSLAND FÖR EVIGT 

det var det där ljuset 

alltid det där ljuset 

det som letade sig in 



49 © förf Andreas Almengård 


FÖRFATTARE 


50 © Dyveke Zadig 

DYVEKE ZADIG 


Som ett skadat djur 

ger mig 

sin sargade blick 

Ger du mig din 

längtan 

genom dina ögons ljus 

Jag skriker tyst 

av återhållen åtrå 

medan månader och år 

passerar 

likt en film 

av Bertolucci 

Vi vandrar i skuggan 

av oss själva 

och lyser likt galaxer 

endast i mötet 

av varandra 

Våra själars tysta språk 

plågar våra sinnen 

med en sanning 

vi inte längre vill förneka 

Jag är en 

vulkan 

i väntan på utbrott 

Ett rovdjur 

som vaktar sitt byte 

En orm 

beredd att förgifta 


DYVEKE ZADIG 


Din närhet 

är smärtsamt skön 

din smärta 

min utmaning 

Din skönhet 

min enda väg 


DYVEKE ZADIG 



DYVEKE ZADIG 


54 © Ninananonia 

HETTA. 

är det 

jag 

känner. 

när dina 

händer. 

smeker min hud. 

hetta. är det där varma. 

som känns i hela kroppen. 

hetta är det som berör. 

när du är nära. 

så nära. 

älskade. 

NINANANONIA 


VARDAGS EROTIK 

Längtans juice mellan dina... 

....stortår. 

Doftar ,,, 

salt. 

Smak som läskar törstig strupe. 

Lockar utsvulten fantasi. 

Tunga som bekantar sig med varmt hölje, 

leker och jagar till fuktigt återvändsgränd. 

55 © Anna Liljestrand 

ANNA LILJESTRAND 


KÖTTRÖD ÖVERROCK 

Vill uppfinna ord som blöder. 

Sammansatta bokstäver som hittar sin maka bland tusentals andra. 

Du sa; 

– Lyft min hud, 

skrapa bort mitt kött. 

Läs inskriptionen i mina nervbanor, 

snabbt så du inte missar något. 

du är det närmaste jag kommer. 

Skär upp mig, 

välj ut de vackraste bitarna till din överrock. 

– Låt mig få iklä dig; sa du. 

– Jag sa, nu! 




TA TILL ETT NYTT LJUS 

En stridsklädd morgon öppnade yrvaket öga. 

Strid vakenhet, 

blixtrande medvetenhet. 

När du var ung, 

älskade du då? 

innan allt blev en kamp. 

Jag säger igen, 

när du var ung..... 

sprang du då på förälskade ben mot ljuset? 

När gräset var högt, 

älskade du mig då? 

senare när det var dags att betala, 

höll du av mig på samma sätt? 

Vi har inget bättre att ta oss för. 




KOKAS I 3 MINUTER 

Det är en sak att lägga äggen nära för att kunna 

höra hjärtslagen från ofödda oskyldigheter. 

Ruvar på hemligheter som andas in men aldrig 

ut. 

Ord som läggs inuti kalk som skyddar, 

begraver. 

Han äter mig till frukost utan att läsa 

inskriptionen hur jag ska lagas för att bli hel, 

istället äter hungriga munnar det som höll 

inälvorna på plats. 

ben, 

bål, 

armar. 

Men aldrig mig. 




PADD DRÖMMAR 

Med en önskan om en prinsessa som rider på en 

padda utklädd till springare närmar du dig sakta, 

stolt med blommor i handen och skänkarna 

begravda i grönt skin. 

Din prinsessa är jag, 

blommor i håret något vissna men ändå spår av liv 

springer jag mot din kväkande , bräkande padda. 

Som kjejsarens nya kläder luras alla och du förstår 

inget. 

Döda för kärlek, 

eld som brinner och förgör,,, allt. 

Slag som känns matar triviala leenden utan 

mening. 

För blinda utan empati går dagarna förbi, 

tror du att det är så här det blir när livet bara 

precis börjat och ändå sjunger på sista versen. 

Håll en finger över mina läppar och säg mig om vi 

kommer sova sked som 90 åringar, 

du kommer nog att bli ett ensamt bestick för jag 

ligger nog utspridd över någon vacker plats där du 

sitter ibland och minns, 

då blir jag aldrig mer levande än så. 




KÄNNER OMKRING, SMAKAR FÖRSIKTIGT. 

En fjäder flyger uppåt utan tillhörande fågel. 

Singlar sakta på fel håll det är min första tanke, 

Sen sjönk funderingarna in som hudlotion på torra ben, 

lite svidande men välbehövligt. 

Andra tysta stunder förflöt obemärkta och inte ens levande när man tänker 

efter. 

All luft mellan blinkningarna som kommer och går utan att märkas, 

osynliga. 

Halva livet letar man sig uppåt och håller benen mjuka. 

stilla stunder äter på livet som tickar sig fram. 




DEPARTURE. 

Flickan är ung, 

ögon som oskyldiga frågor. 

Löften om djupa floder och hår som flyter som sjögräs i vattnets rytm. 

oseende med släckt hopp innan det ens börjat, 

under vishet som lärdes försent. 

Tron tog henne bara halva vägen, 

floden andra halvan och ljuset ska aldrig mer torka guldbruna hårslingor 

en vacker dag på en trappa med en kopp kaffe i handen. 




Two singles 


JONAS AHLBERG 


63 © Mikael Svensson 

– Det är ett camouflage, sa han. 

– Mot vadå? sa hon. 

– Mot Gud. Om jag gullar med katter, pussar igelkottar 

och klappar spindlar så tror jag inte han märker något. 

– Det gör inget. Jag älskar dig ändå. 

MIKAEL SVENSSON 


64 © Tor-Björn Fjellner 

TOR-BJÖRN FJELLNER 

Drickande and på Al Areen Wildlife Park, Bahrain 

Pelikaner och flamingo på Al Areen Wildlife Park, Bahrain 


ARABISK SOMMARHETTA 

Ingen jag känner går frivilligt ut 

i den hetta som råder om dagen. 

Skulle elektriciteten ta slut 

Blir du utav värmeslag tagen. 

Uteserveringar – det kan du glömma 

på sommaren vore de fel. 

Med AC på max, vi om hösten nu drömma 

Då vi utav livet tar del. 

Så håll ut några månader till, kära du, 

tills havet blir riktigt behagligt. 

Skållhett är vattnet vid stranden just nu, 

så att bada där vore beklagligt. 

Den som kan, han tar ledigt och smiter ett tag 

Upp till Norden, vars sommar är fin. 

Där han badar i godaste vänners lag 

Och vilar på gräsmattan sin 

De lokala förmågorna drar till Salalah, 

Där det duggar var dag och är grönt. 

Dagarna är där en aning mer svala, 

Och det tycker alla är skönt! 

AC = LUFTKONDITIONERING 

SALALAH = ORT I SÖDRA OMAN, PÅ GRÄNSEN MOT YEMEN. SALALAH HAR BETONINGEN PÅ ANDRA STAVELSEN. 

65 © Tor-Björn Fjellner 

TOR-BJÖRN FJELLNER 


INTERCITY 2 KL SJ, TÅG 175, AVGÅNG 13.07 

66 © Lili Samuelsson 

LILI SAMUELSSON 

plötsligt smälter rälsen och tåget tar andra vägar 

där sitter en kvinna med vidöppen mun, hon drömmer om ett vattenhål i 

öknen, en annan har tappat hakan och den flyter bort i värmen, ner över 

brösten och ut på golvet under framförvarande stol, lägger sig still i skuggan 

och hämtar andan 

plötsligt sitter det en ung man bredvid mig, han har bytt med en vacker 

kvinna som satt där alldeles nyss när jag drömde att jag var i australien och 

låg under ett eukalyptusträd för att svalka mina vader 

någon torkar pannan med sj:s servetter, en annan dricker whisky ur medhavd 

flaska, en tredje har fått dåndimpen i värmen och vi reser vidare, allihop ihop, 

ihopträngda i vagn 15. obokade och kokande i hettan. 


67 © Anders Sjödin 

ANDERS SJÖDIN 


DIRIGENT 

käraste, vill du vara asfalten under mina brännande däck, när jag kör över 

vida landskap och håller kursen rätt in i en bergvägg 

vill du åla dig i min trädgård, gräva i myllan och vattna dess jord 

som att du är en cirkus där jag kan svinga mig i trapetserna och du är 

sågspånen och nätet som låter mig falla. mjukt i dina händer tar du min hud. 

du fläktar mig i min anletes svett. fläker sedan upp mig mot din axel, bär mig 

ut ur tältet och rätt in i afrikas hetta 

som om savannen ryter du, borrar in dina naglar i min nacke, kysser svält. 

och ger mig en sång i present när jag fyller mig med brunst, pepparkakor och 

låter doften av asfalt komma mig så nära som ingen annan. lagt sig bredvid. 







36 ˚ I SKUGGAN 

solens klimax som en gigantisk fackla 

buren av seklers dyrkan och turisters 

böner; 

asfalten och skuggorna finner ingen nåd, 

förmår inte bestrida denna kamp 

till ruskiga odds 

sitter klädd i det minsta anständigheten kräver 

och finner 

ingenstans att gå, 

ingenstans att förbli – bara mäkta 

vara 

som bräcklig existens 

i denna dallrande kittel 

mellan fyra väggar 

och nu brinner gigantens låga, 

obönhörligen och närvarande 

och kräver 

allt; 

glassen 

kärleken 

skuggan 

skoningslösheten är fullständig – 

en galen diktators dröm 

om alltings underdånighet; 

det är sådant här som föder 

70 © Niklas Henningsson 

NIKLAS HENNINGSSON 


mord, 

kokande bilmotorer, dikter 

och skilsmässor 

att bara befinna mig svettig och törstande, 

som enstaka varelse, 

tillsammans med de odds jag har att besegra 

kan vara tillräckligt som livsbetingelse 

ihop med sorgen 

över skuggornas bleka motstånd 

och min bordsfläkts 

alltför veka 

verksamhet 

71 © Niklas Henningsson 

NIKLAS HENNINGSSON 



JONAS AHLBERG 


VARNING: BRANDRISK 

Där bor en ockupant 

i mitt bröst 

en explosiv 

pyroman 

som buteljerar eldsvådor 

på löpande band 

Brännhet stigmatiserar du 

ditt födelsemärke 

på min nakna kropp 

Glider utefter mig, 

slickar 

smeker 

knattrar 

Kelsjuk 

inhalerar 

jag dig 

Släpper lös 

din 

brinnande ande 

inuti mig 

Vår eldstad 

Vår brasa 

Vår härd 

Vår låga av hänförelse och lidelse 

brusar upp 

som ett Eldorado 

i natten 

Jag är frälst. 

73 © Elisabeth Pimsan Ivarsson 

ELISABETH PIMSAN IVARSSON 


74 © förf Elisabeth Pimsan Ivarsson 

ELISABETH PIMSAN FÖRFATTARE IVARSSON 


VULKANERNA 

Enligt tredje kapitlet 

femte och sjätte paragrafen 

är Ni ett naturfenomen 

utan hejd 

som inte ska stoppas in så länge. 

Strafflindrande omständigheter 

Med moln av giftig gas 

slår och dödar ni 

mestadels 

kvinnor och barn 

Kan Ni hjälpa 

kaskaderna av 

het magma 

från ert inre? 

Eldstormar kantrar 

era sidor 

Aska och sten 

stänker och spräcker 

hus och familjer 

itu 

Visst kallas Ni olika namn: 

Supervulkan 

Sköldvulkan 

Lervulkan 

Sprickvulkan 

Konvulkan 

Stratovulkan 




Men det är bara 

ytan 

Ni är ändå samma 

fenomen: 

En vulkan 

Någon borde sätta upp 

en övervakningssatellit 

för att se då ni erupterar, 

för att skydda de oskyldiga 

Men nej, enligt tredje kapitlet 

femte och sjätte paragrafen 

är Ni ett naturfenomen 

utan hejd 

som inte ska stoppas in så länge. 

Strafflindrande omständigheter 




HÖGTRYCK 

Jag är en astronaut 

i din inre karusell 

av bakterier 

Det emotionella 

och 

det intellektuella 

är i osynk 

Febersjuk 

mäter jag 

pyranometer 

för att inte torka ut 

Metrologiskt strålar du 

i alla väderstreck 

Söder 

Öster 

Väster 

Norr 

Kompassen visar klotets rotationer 

Du är het 

som en jalapeno 

i El Paso klimat 

Din karta är 

ny, obegripbar, ofullständig 

och brinner 

snabbt upp i 

febertoppar 




Du friar och 

jag utför regndanser 

för min skull 

så att atmosfärens temperatur 

inte ska orsaka 

global uppvärmning 

på grund av dig. 

Rörelsesjuk, yr, svag 

illamående och 

desorienterad 

ringer jag SMHI 

där kommer inget regn 

jag hör att din Corioliskraft 

påverkar 

inte bara jorden 

utan även planeter 

i rymden. 

Du är allomfattande. 

Så stark är din 

centrifugalkraft, 

din bermudatriangel 

när du roterar 

min himlakropp 

i ditt system. 

Gravitation. Transformation. 

Jag är chanslös 

mot ditt virus, 

din solsång 

känslan tar 

överhanden 

Jag försvinner i intet. 




INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

Jag är 

10 000 watt som immigrerar 

rakt in i köttet 

En erövrare med 

signalement av 

silkestunna nätter 

10 000 watts eggelse 

och jag äter 

melon 

och andra 

runda ord 

med glänsande röd trutmun 

Svettdroppar glänser 

nerifrån fötterna och benens 

babylena satin form 

upp till den rundade 

hänförda bomullsstjärten 

Mina fingrars induktanser 

lagrar energi och stön 

som multipliceras 

följsamt över armarnas spetsbågar 

Vid nackens slut och örsnibbars 

kluckning 

utvecklas 

farlig elektricitet 

Mina ögon vibrerar lätt slutna, 

näsan andas i takt 

med de graciösa kindernas 

välljudande smidighet 




Min frestande linnebyst formar 

två stora U 

”ta men inte röra” 

orden dansar leksamt över 

min rygg 

Sidenmagen är mjukt ivrig 

i sitt behag 

Venusberget en smak 

av bubblande, charmerande 

våt champagne 

Jag är 10 000 watt 

av reaktiv effekt 

En lustgård 

Ett paradis 

En njutning 

Jag fängslar 

lockar 

attraherar 

ditt kött 

med tunga av sammet 





JONAS AHLBERG 


I SYMBIOS 

Jag väntar dig. 

Jag vill känna dina rörelser, 

vill känna dem vandra över min yta. 

Kom smek mig, 

låt oss tillsammans skapa! 

Jag står beredd att ta emot dig, 

att bära ... 

ditt slingrande poem. 

Du penna, 

kom till mig! 

Jag är ditt ark, 

jag väntar dig ... 

82 © Lena H Nilsson 

LENA H NILSSON 


MELLAN ARK 

Sommarns sista blomma, 

av dig plockad ... 

till min hand given. 

Sommarns sista blomma, 

blickars, läppars blyga möte. 

En fångad stund, 

för alltid kvar ... 

mellan gulnade ark bevarad. 




MORGON I MIN TRÄDGÅRD 

Sommarfåglars sång, 

akleja, lilja, ros, 

doftens drottning ... 

Solljus silar genom lind, 

värmer dagg i mossas bädd. 

Förnimmelse av vikens blå ... 

Livet. 




85 © förf Nick Hoggard 

FÖRFATTARE 


SOMMARNATTEN 

Hon kände nattbrisen smyga in genom det öppna fönstret. 

Hennes sovrum var ännu fyllt av hettan från dagen, så 

vindens beröring av hennes hud kändes som balsam. Precis 

som hans händer brukade göra … 

”Var fanns han nu?” 

Hon sände sin tanke genom natten och kände 

välbehagsrysningarna gå igenom kroppen … 

”Visst var han hos henne! Visst hade hans tanke mött hennes 

… Visst låg han som hon och kände samma nattbris. Visst 

kände han balsamvinden, den som smekte hans hud, precis 

som hennes händer brukade göra. Han var inte hos henne, 

men var det ändå ...” 





JONAS AHLBERG 



Att se och känna den brännande hetta som kraftigt ökar runt min kropp 

är olidligt. 

Det säckvävsliknande tyg som varit mina kläder försvinner sakta och 

bildar ett fint mörkt oigenkännligt puder. 

Mitt gamla liv som försvinner bort, nära så att jag kan se tillbaka på 

det, men ändå alltid utom räckhåll för mina fingrar. 

Blodet som fläckar min livförsäkring är inte längre ett djurs utan min 

egen systers. 

Jag vill skrika. Jag vill gråta. Jag vill dö. 

Men det gör jag inte, överlevnadsinstinkten tar över, adrenalinet 

pumpar och jag segrar åter. 

Men vad är det för seger när det bränner i mitt hjärta, när jag 

brinner upp inifrån, det var inte jag som skulle brinna med dem, det 

var de som skulle brinna med mig. 

Men vad är egentligen skillnaden när det som jag levde för ryckts bort 

från mig, vad är skillnaden mellan ett liv i solens hetta och ett i 

helvetets? 

Inget. 

88 © Elsa Bladh 

Elsa Bladh 


89 © Lina Barnö 

LINA BARNÖ 


SOMMARSOL 

1. 

smultron 

på ett strå 

sommarsol 

i ditt hår 

en fluga 

fet och slö 

landar på din arm 

och på kinden 

fräknar 

bränner 

heta 

som nylagd asfalt. 

2. 

sommarsol 

på dina kinder i ditt hår förblindar 

dina ögon 

cumulusmoln 

lätta 

som andetag skuggar 

bleka fötter blyga tår blodröda 

naglar 

och barfota 

du balanserar ovant 

genom fält 

över myrstig och maskbo 

förbi nyvaken 

90 © Jenny Hedström 

JENNY HEDSTRÖM 


jörn 

mygg och knott 

och fastkletad 

leda. 

3. 

smultron 

på ett strå 

sommarsol 

står högt 

i skyn. 




JULISEMESTER/VILLAKVARTERET 

andetagen 

dallrar som välkokt gelé 

mellan de välbeskurna 

häckarna. 

spökvita kroppar 

ligger uppradade 

som på display som 

grillad kyckling på spets som köttbitar 

på barbequen. 

bleka lemmar och svettig ångest 

i armhålan och 

knähunds piss 

under den beniga ryggraden. 

förträngt hopp utspätt 

med lika del borttappad dröm 

blandas med alkoholdimmor och cigarettröken 

som sakta flyr de välpolerade 

hustaken. 

någon har urinerat i poolen. 

solen lyser 

andetagen 

dallrar 

mellan de välbeskurna 

häckarna 

i förstadssommaren. 





JONAS AHLBERG 


HETA LINJEN 

94 © Malin Norlander 

MALIN NORLANDER 

Välkommen till psykvårdens automatiska telefonsvarare. Just nu är det många 

som ringer. För att effektivisera handläggningen av ditt ärende kommer du 

nu kunna välja mellan tre olika svarsalternativ. Avsluta med fyrkant. Gäller 

ditt ärende vanföreställningar eller personlighetsstörningar, tryck 1. Gäller 

ditt ärende ångestrelaterade symptom såsom ätstörning, sömnproblem, 

depression, spelmissbruk eller annat missbruk, tryck 2. Gäller ditt ärende 

självmordstankar eller fakturafrågor, tryck 3. Tack för ditt svar. Knappa in 

ditt tiosiffriga personnummer, avsluta med fyrkant. Du har angivit ett icke 

existerande personnummer. Var god lägg på luren. 


95 © Ingrid Sandsborg 

INGRID SANDSBORG 


FÖLJDE MITT HJÄRTA HELA LINAN UT... 

Ibland känns det som livet springer ifrån en, och bilderna hur 

allting skulle ha varit raserar framför ögonen. Är det bara jag som 

stampar kvar på samma ställe när allting exploderar uppe i skyn? 

Hipstern på 52:a gatan har hittat sin plats. Tjackpundaren vaknade 

till liv när saxofonen tog honom till Harlem. Och de som vågade 

satsa allt stod som vinnare tillslut. 

Ibland undar jag hur livet skulle ha tet sig, om jag följde mitt hjärta 

hela linan ut.... 

96 © Olof Weberg 

OLOF WEBERG 


FÖRLORAREN 

City-siluetterna växer sig större bakom mig. Alla ler och håller om varandra. 

Jag står ensam, likt förloraren vid hamburgerbaren, och ser dem tillsammans 

vandra hem i höstmörkret. Ensam kvar tänder jag en cigarett och ser röken 

försvinna upp i skyn. Varför är jag så ensam? Jag som skulle ge upp allt för 

kärleken. Jag som alltid gjort det bästa för den jag älskade. Varför ser ingen 

mig? Jag med det stora hjärtat. 

Dödsdömd att vara den ständiga förloraren stapplar jag mig fram på 

trottoarena i hopp om att nån någon gång skall se mig. 


OLOF WEBERG 


LÅT OSS FLY 

Låt oss fly från tristessen och in i euforin. Bara ta min hand så flyger vi 

söderut. Bekymren och morgondagen kan vänta. Du är lågan som aldrig tycks 

slockna. Du är klarheten i ovissheten. Låt mig vara din virvelvind som rycker 

upp dig från marken. När jag är med dig känner jag mig mäktigare än solen, 

månen och stjärnorna tillsammans. Och om detta bara är en dröm så väck 

mig inte. För ibland är en dröm det finaste man har. 


OLOF WEBERG 


I GRÄNDEN HÖRDE JAG DITT NAMN..... 

I gränderna hörde jag ditt namn. Jag var krossad av regnet, och tårarna föll 

från mina kinder. Jag behövde en smäll på käften för att nyktra till. Gryningen 

stod ovan mig med sina trötta ögon. Jag var rumlaren som inte hittat hem, jag 

var easy ridern på flykt. Men i gränden hörde jag ditt namn, dovt och vackert. 

Jag visste att jag hittat hem, bland tusen glasskärvor, och losers. Jag hittade dig 

tillslut, efter 30 år... 


OLOF WEBERG 


JAG DRICKER HELLRE STEN... 

Ibland brinner man upp i natten med sitt fyllehuvud. Saker kommer ur en, 

som man inte menar. Dagen efter ligger man i ångerna av gårdagens sprit och 

vrider sig ångest. Det gör så in i helvete ont, framförallt om man i bakhuvudet 

vet att du sårat den du tycker om. Den som du kan gå i atomregn för. Förlåt, 

förlåt för mina förbannade kluvna tunga. Blicken du gav mig på morgonen är 

som en bilkrasch i en bergsvägg. Jag dricker hellre sten och får det ogjort. 


OLOF WEBERG 


101 © Bengt Carlson 

SOL, (BLOD)BAD OCH HETA KÄNSLOR 

En kallskänka bosatt i Solna, 

hon sola sej tills hon förkolna. 

Dom som gick förbi 

fick kolallergi. 

Men hon känner en grillkock som tål na. 

BENGT CARLSON 



När en klurig vampyr från Mallorca 

hade blodtillgång, mer än han orka, 

kom han på en metod: 

Tömma offren på blod, 

destillera, buteljera och korka. 

BENGT CARLSON 



En skeppsbruten man ifrån Essen 

på sin öde ö fann tristessen 

och hungern så svår 

att hans egna tår 

var för honom gefundenes Fressen. 

BENGT CARLSON 



En luttrad turist på Tahiti 

önskar han kunde ha smiti 

ifrån sitt logi 

beläget uti 

en tunna man brukar ha skit i. 

BENGT CARLSON 



Hur folk på Sibiriens tundra 

klarar kärlekens glöd kan man undra. 

Om dom får nått att stå. 

Om dom får nått att gå. 

Om dom kommer när dom räknat till hundra. 

BENGT CARLSON 


NÄRHET 


BENGT CARLSON 

– Hallå där! Lägg av! Stå inte och flåsa mej i nacken på det där viset. 

– Nå, nå, flåsa är väl ändå att ta i. Jag står visserligen ganska nära nu, och 

min andedräkt kan säkert uppfattas som litet obehaglig och sval. Men flåsar 

dej i nacken gör jag inte. Det har visserligen hänt någon gång, att jag verkligen 

har gjort det, men då har min herre varit allt för upptagen av annat för att ens 

lägga märke till min närvaro. 

– Varför står du då där bakom mej och andas? Vem är du? Vad vill du? 

– Min gode man, var glad att jag håller mig här bakom dej. Låt det vara så. 

Ser du, det är ännu inte riktigt tid för dej att möta mej. 

Nog har det hänt i din ungdom att du någon gång, ja till och med några 

gånger, har sett mig rakt i ansiktet – utan att känna igen mig. 

Vad jag vill? Jag vill ingenting. Någon vilja har jag inte. Vem jag är kan jag 

gott tala om för dej. Jag är Döden. Det är min kyliga andedräkt du känner i 

nacken. 

– Döden? Jag känner inte dej. Jag vill inte veta av dej! Gå till någon annan. 

Det finns millioner andra du kan gå till. Varför välja mej!? 

– Min vän, jag har inte valt dej. Du missförstår det hela. Jag är din Död. 

Din personliga Död. Mig kan du inte byta bort. Jag står bara litet nära nu, så 

nära att du känner min andedräkt. Ja, det där svala i nacken alltså. 

– Jag kan springa ifrån dej! Jag springer! Du ska inte få tag i mej. Jag ger mej 

fan på att jag kan springa ifrån dej! 

– Så, så, ta det lugnt. Att börja springa nu är inte det klokaste om du tycker 

att jag har kommit för nära. Jag skulle bara komma ännu något närmare. 

En gång i tiden kunde du kanske ha ökat avståndet mellan oss, genom att 

springa lite då och då, men inte nu. Nej min vän, ta det lugnt. Vänj dej vid min 

närhet. En dag ska du och jag vara ett. Till dess finns jag här bakom dej. Vänd 

dej inte om för att möta mej. Låt mej sköta den detaljen. 

Om min andedräkt någon gång skulle kännas allt för sval, kan du ju alltid 

ge nacken en omgång med hårtorken. 



JONAS AHLBERG 


EN SLITEN SLAMPA 

Det skymmer i staden och kyrkklockorna har slagit både fem, sex och sju. 

Trapporna ner till underjorden är tomma. Kön till pressbyrån borta. Här och 

där syns en övertidare som tyckt att nu får det vara nog, nu går jag hem. I den 

stora, vita kontorsbyggnaden är det mörkt sånär som på ett etage. Som från ett 

jättelikt solarium flödar blågult ljus. 

Bara två sidor kvar, peppar Lena sig och det rödlockiga håret faller ner över 

pannan. Men två sidor är ändå två sidor. Tabloidsidor som ska fyllas med 

text och foton. Fyndiga rubriker och intresseväckande bildtexter. Det värker 

i axlarna, ögonen är fulla med grus. Huvudet börjar anta datorns form. Två 

sidor. Jag blir kvar minst en timma. Typiskt att det bara är jag som är kvar. De 

andra gick minsann vid fem. Vad gör de egentligen? Och hur kan det komma 

sig att de tjänar så mycket mer än jag, funderar hon och sträcker på ryggen. 

Det är inte rättvist. Jag borde inte sitta här och slita. Jag borde se mig om efter 

något annat. Eller varför inte ta tag i den där gamla drömmen och satsa på 

keramiken. Två sidor, suckar hon och rotar efter kaffekoppen. 

Rolf ser att det lyser i Lenas rum från sitt fönster. De andra är svarta. När 

han lutar sig fram kan han se hennes fantastiska hår fladdra förbi för en 

stund. Han vet att hon har knyckt på nacken för att slippa få det i ögonen. Han 

har sett det så många gånger förr. Hon är så mycket. Så mycket mer än alla 

mobiltelefonflamsor. Jo visst, de gör antagligen också någon nytta. Men Lena. 

Suckar han både nöjt och frustrerat. Du blir aldrig min slår det honom och 

blicken fastnar på familjefotografiet. Ja, jag vet. Jag har så mycket och borde 

vara nöjd. Glad och tillfreds. Ändå rycker det liksom till i bröstet när han ser 

henne passera i korridoren. När hon är så där härligt ironisk och när håret 

fladdrar. Han slår ihop sin pärm och stänger av datorn. Det susar och gnisslar 

en stund sen blir det tyst. Nu ska jag säga det till henne. Nu tar jag mod till 

mig. Rolf känner sig som en matador i sanningens ögonblick. Han reser sig 

och tar på sig kavajen, drar en hand genom håret och tar av sig glasögonen. 

I morgon börjar jag leta efter något annat. Lena känner frustrationen i 

kroppen som en mycket påtaglig fysisk kraft. Hon är trött. Gårdagen blev sen 

liksom kvällen dessförinnan. Och vinet. Ja det har väl flödat. Och männen dom 

har väl liksom passerat. Hon suckar. Det har nog blivit lite för mycket. Mängder 

av allt som för att döva hungern. Stilla längtan. Stävja vreden. Hålla tillbaka 

tårarna. För mycket för den som gav kropp och själ och blev lämnad kvar. För 

den vars själ skrapat mot grusvägar, tänker Lena med en hel sida kvar. 

108 © Monika Sidén 

MONIKA SIDÉN 


En skugga dyker upp i korridoren. Rolfs yviga kalufs följer strax därpå. 

Och här sitter en sliten slampa, säger han glatt. Lena stirrar. Vad säger han? 

Hur vågar han? Hur kan han veta det? Grubbleriet tar ny fart. Det blir en lång 

natt. Lenas blick försvinner in i skärmen och läpparna pressas samman till ett 

skiljetecken. 

Jag skulle inte ha sagt något. Jag skulle bara ha gått förbi, tänker Rolf 

stressat. Hon verkade nästan arg. Han trycker på NB-knappen och får syn på 

sitt olyckliga ansikte i spegeln. Kunde hon veta vad jag känner. Mina varma 

vågor när vi möts i korridoren. Var det därför hon blev till en staty? Det kunde 

ju inte vara något jag sa. Jag sa ju bara och här lyser flitens lampa. 

109 © Monika Sidén 

MONIKA SIDÉN 





GUDOMLIG HETTA 

Tors mörka ansikte. Skägget som blänkte av flott. 

Grisfett, tänkte Freja och tittade med en suck ut genom fönstret. 

Det åskade. Regnet vräkte ner. Himlen lystes upp av ljungande blixtar. 

”Varför är du arg?” sade hon, såg på honom. 

”Jag är inte arg”, svarade han, strök med handen över hakan, lyfte hammaren 

och drämde den i bordet. 

Bordsskivan klövs mitt itu. Faten och bägarna föll till golvet med ett 

öronbedövande ljud som blandade sig med åskans muller. 

”Din gris”, fräste hon. 

Han flinade mot henne, flottet rann om hans haka. 

Äckligt, tänkte hon och vände blicken mot ovädret. 

111 © Hanna Yinde 

HANNA YINDE 


112 © Bodil Bengtsén 

BODIL BENGTSÉN 


FRÄMLINGAR I EN BIL 

Barn på köpet 

Hur många? 

En sjuttonåring 

Piece of cake 

Hon är lite svår 

No worries 

Hon har mycket ilska inom sig 

Det är lugnt 

Hon pratar inte mycket 

Det är ok 

Hon tycker inte om att åka bil 

Jag kör bra 

Hon litar inte på andra 

Ge mig en chans 

Jag var ett barn på väg i livet 

På den trettonde födelsedagen frös jag fast 

Jag var två föräldrar rikare tidigare 

På den fjärde utlandssemestern krackelerade idyllen 

Jag var tre stationer hemifrån när jag hoppade av bussen 

På den fjärde förklaringen svalde jag tårarna 

Jag var fem dagar in på sommarlovet 

På den femte dagen trasades familjen sönder 

Jag var ett barn på väg i livet 

Med den tredje farsan slutade jag försöka 

Du synar mig uppifrån och ned 

mina slitna skor fångar din blick 

113 © Elin R Fransson 

ELIN R FRANSSON 


Du tänker att jag är slarvig 

Du tänker att jag saknar hyfs 

Jag tänker att du tänker att jag inte duger 

för att sitta på ditt säte 

Det var din idé att skjutsa mig 

men du har inte fått välja det själv 

För mig är du en främling 

men du känner uppenbarligen min mamma 

betydligt mer ingående 

Mig fick du på köpet 

kan du hantera det? 

1. Det här är min tredje rökfria dag 

2. Jag åt ingen frukost imorse 

3. Hon gör gropar i mitt skinnsäte med nitarna på sin bakficka 

1. Jag känner lukten av rostat bröd 

2. Jag har spänningshuvudvärk 

3 Hon gör avtryck på min instrumentbräda med sin slitna kängsula 

1. Mina fingrar luktar tobak 

2. Jag är matt av hunger 

3. Hon gör avbrott i mitt grubblande när hon erbjuder mig ett äpple 

Jag ger honom en chans 

han vill bara väl 

även om jag först ville trycka till honom med kängan 

skrämma honom så han flydde självmant 


för mammas skull 

trots att hon nog kommer att tröttna snart 

putsa bort honom precis som de andra 


ELIN R. FRANSSON 



jag vill bara väl 

när hans mage knorrar bredvid mig på förarsidan 

hittar jag ett äpple i väskan och ger bort det 


han kör trots allt ganska bra 

handen som tar frukten ur min hand luktar cigaretter 

påminner mig om den allra första farsan 

Jag litar på dig. 


ELIN R. FRANSSON 



JONAS AHLBERG 


PÅ VÄG 

117 © Magnus Bengtsson 

MAGNUS BENGTSSON 

Bilstereon spelar Highway to hell. Thomas har jämt gillat AC/DC, åtminstone 

ända sedan Brian Johnson tog över som sångare. 

Thomas ser lycklig och levande ut. Vägen avtecknar sig i hans 

solglasögon och håret ligger som alltid bakåtkammat. Han är klädd i den 

rosa pikéskjortan, den som Alexandra gav honom på hans fyrtionioårsdag. 

Fyrtionio år, hur kunde tiden gå så fort? 

Fläkten vispar runt den kvalmiga luften. Termometern visar trettiotre 

grader. Det måste vara årets varmaste dag. Thomas hand verkar klibba mot 

ratten. Han stryker svetten ur pannan och sträcker sig efter Ramlösan. Han 

brukar aldrig köpa vatten, han är emot de onödiga transporterna och deras 

påverkan på miljön. Även han måste få synda ibland. Det fanns inte mycket att 

välja på i macken. Läsk förstör tänderna, juice är för starkt för hans mage och 

öl tycker han inte om. Han har alltid varit så känslig men vad spelar det för 

roll nu? 

Thomas klunkar i sig vattnet. Han kväver en rap och ler. Han vrider upp 

volymen på stereon. Utanför flimrar skogen förbi på båda sidorna. Trafiken 

är gles. Han gillar att vara ensam på vägen, det ger honom en känsla av frihet. 

Han berättar ofta att han älskar att vara på väg någonstans, att lämna allt det 

gamla bakom sig. Han är ett med nuet. Det finns ingen som fångar dagen 

såsom Thomas. Han trycker ner gaspedalen och skrålar med i låten. 

– Nobody’s gonna slow me down. 

Regnstänk träffar framrutan. Thomas slår på vindrutetorkarna, de gnäller. 

Hans mobil ringer. Han gräver fram den ur shortsfickan. Han struntar i 

headsetet, det är för krångligt. Alexandra tjatade alltid om headsetet, varför la 

hon så mycket tid på att tjata? 

En polisman presenterar sig, Thomas vrider ner volymen på stereon, sänker 

farten, polismannen pratar, Thomas försöker svara, allt han får ur sig är ett 

mmm, han blickar mot Ramlösan, den är tom, polismannen pratar, från 

horisonten drar ett svart moln in, ett avlägset muller rullar mot Thomas, han 

sliter av sig solglasögonen, tårar stiger i hans ögon, rinner nerför hans kinder, 

han försöker torka bort tårarna men nya strömmar fram, hans läpp darrar, 

polismannen har lagt på, det svarta molnet tornar upp sig, vinden river i 

Volvon, Thomas vrider upp volymen, pressar gaspedalen mot golvet, skjuter 

in i det svarta molnet, det slukar honom, regnet piskar mot rutan, åskknallar 

dånar, en blixt skär sönder himlen och slår ner i en gran vid sidan av vägen, 


118 © Magnus Bengtsson 

MAGNUS BENGTSSON 

sätter granen i brand, den försvinner ur synfältet, hastighetsmätaren segar sig 

mot max. 

Förstår inte Thomas att han är på fel sida vägen? Alexandra försöker att 

skrika till honom, hon vet att det är lönlöst. Volvon bryter igenom broräcket, 

svävar och klyver vattenytan. Vattnet väller in från alla håll. Volvon dras ner 

i djupet. Varför är Alexandra ledsen? Hon borde vara lycklig, snart får hon 

återse sin älskade Thomas och kasta sig i hans famn. 



JONAS AHLBERG 


KVINNAN I PARKEN 

120 © Petra Lindblom 

PETRA LINDBLOM 

– Hjälp, hjälp! 

– Någon ropar hjälp. 

– Mamma, någon ropar hjälp! 

– Va? Säger jag och tar ut öronpropparna. 

– Va? Hjälp? 

– Utanför på gatan, säger sonen och springer ut på balkongen med sin 

väninna. 

Klockan är halv ett på natten och sonen, väninnan och jag står på 

balkongen barfota, i pyjamas och med ögonen på helspänn ut i aprilnatten. 

– Där … där är någon … där är någon som springer, eller går … ja titta, ja, 

där! 

– Hjälp, jag dör, jag dör, hjälp, din djävul, rör mig inte, hjälp, jag dör … 

Hjääääälp mig! 

Rösten går igenom mörkret som en svart imploderande stjärna. 

– Hjälp! 

Runt, runt, springer hon, utan ytterkläder och utan skor. 

Hjääälp mig, jag dör, du ska fan inte, jävla helvete … hjälp, jag dör! Jag 

håller på att dö! Hjääääälp! 

Det är inte ett patetiskt ”jag dör”, utan ett avgrundsskrik lastat med 

dödsångest. Och ilska mot någon. Stundtals är hennes röst riktigt djup. Mest 

är den rasande. Den är hela tiden stark, aldrig ljus eller gäll eller i falsett. Vad 

är det som händer? Är det någon efter henne? Det verkar inte så. Hon springer 

i ring, ibland i stora fyrkanter. Är det demoner? Är hon galen? Eller finns det 

något verkligt därute som hon flyr från? 

Det är klart att det är något verkligt, men är det nu eller längre tillbaka i 

tiden? Det spelar ingen roll för hur hennes skrik berör våra nervbanor, men 

det spelar roll för hur vi ska agera. Nej, jag kan inte gå ner, det är ändå en bit, 

och tänk om hon är riktigt galen, hon kanske är på droger och har kniv? Jag 

ringer polisen. 

– Nej, det är inte jag själv som är i fara, någon jag inte känner är helt 

desperat, hon lider verkligen, jag vet inte, hon skriker att hon dör, det är 

verkligen … ni måste hjälpa henne. 

Polisen tar emot mitt samtal och säger sen, 

– Ja det är flera som ringer nu. 

Det gör mig glad, än finns det hopp, folk reagerar, bryr sig. Ja, för ibland 


undrar man ju … 

Men det går inte att ignorera hennes skrik som bryter sig in i vår nerv- och 

minnesbank. 

– Hjälp, jag dör! HJÄLP! 

Det kan vi höra, men de andra orden är inte tydliga, men något om någon 

som har gjort något och fan inte ska tro … 

Skriket äter sig in i vår lägenhet, skrämmer oss, den mänskliga rösten, så 

stark, så sällan man hör det där ursinnet, en spjutspets laddad med lika delar 

vrede och rädsla. Ur-sinne. Sinnligt. Som i en film eller teater. Jag känner igen 

det. Kanske inte precis så, men jag känner igen desperationen och vulkanen 

som inte kan hålla igen längre. Det måste bara ut, ingenting annat finns just 

då, som en dykare som tappat syrgastuben och måste ha luft fast omvänt, nu 

måste luften ut, eller som … som att kräkas, nej inte så, för det är kraft i detta, 

inte avfall. Kraft, sorgsen sårad kraft, som lever på trots av sår, eller i kraft av 

trots och sår. En kraft som vi också behöver, en sång som också finns … och 

en del av allt det vi människor kan rymma. En sång om det vi människor kan 

åsamka varandra. 

Tidigare på dagen var jag till dans, frigörande chakradans, lektion ett. Vi 

arbetade med rot-chakrat. Jag tyckte att hon som ledde, snackade för mycket, 

hindrade oss från att gå in i det riktigt, men ändå, vi jobbade på, jag jobbade 

på och jag hittade något nytt, en vrede jag inte kände igen, en krigares 

vrede, en vrede som njöt av stridens starka blodiga hetta och exalterade i 

stridsrop. Det var inte något omskakande, omvälvande eller så men ändå, 

det var något, och nu när jag står där i natten och tittar på den skadeskjutna 

kvinnan som kämpar för sitt liv, kan jag inte låta bli att tänka att där, där är 

den, den djupa vreden, som jag inte kände på kursen, men som jag vet finns 

där, den som kämpar på liv och död för sitt liv, den som är ursinnig och 

skriker, skriker, skriker. Kanske är det jag som har lockat fram den, krigaren 

jag hittade skapade väg, väckte den ur sin törnrosasömn och gav den en väg 

att gå, och rum, och nu är det hon som är där, personifierad, levandegjord, 

verklig nedanför min balkong och jag står där berörd, obehagligt berörd, men 

fascinerad. 

Vi ser cyklister fara förbi snabbt och trettio meter längre fram, på tillbörligt 

avstånd vända sig om … Skriket skrämmer och lockar, vem är hon denna 

kvinna som skriker så, så sårad, så arg, så arkaisk i sin exalterade vredessång. 






Hon rör oss, väcker oss, vem är hon? Vi står där tittar, ryser, står nära ihop, 

rädda, oroliga, rörda, ser henne kasta sig på marken och när polisen äntligen 

kommer säger min 16-åring; 

– Shit, jag skulle aldrig våga gå fram till henne om jag var polis! 

Polisbilen kör långsamt på gatan, tittar, kör in på stigen, in i parken, stannar 

nära, poliserna kliver ut och hon skriker en sista gång, men denna gången 

hörs det att hon vet att det finns någon där, en mottagare. 

– Hjälp mig jag håller på att dö. 

Så tystnar hon, som hon blir hjälpt, så skönt. Vi andas ut, vi kan inte se, vi 

kan inte höra vad de säger, men vi står kvar, tittar, fast vi fryser. En polis ger 

sig ut och letar med ficklampa, kommer tillbaka. De talar på radion och sen 

efter en stund kliver de in i bilen och åker därifrån. 

– Shit, säger sonen. 

– Uhh, säger Freja. 

Och jag ryser. 

– Sån tur att vi var tillsammans säger jag, och inte upplevde detta 

ensamma. 

Sen går vi in och lägger oss, men ingen av oss kan sova. Hennes skrik ringer 

länge i våra öron och hjärtan, och senare på natten när jag ska gå upp och 

kissa blir jag rädd för mörkret .… måste tända i min egen ombonade 70 

kvadratmeters lya. Rädd för att något ska stå där i mörkret och överraska mig. 





SAMBAINDIANERNA 

Max och jag ligger omslingrade på golvet i hans rum och ser in i varandras 

ögon. Det finns inget att vara rädd för, de ögonen tycker om mig. Jag 

kan ta ansiktet mellan mina händer. Han låter mig göra det, har inte 

bråttom att vända sitt ansikte bort eller störa mig, jag får hålla ansiktet 

mellan mina händer och granska det. Kanske fladdrar hans blick osäkert, 

undrande en sekund över vad jag tänker, kanske generad över så närgången 

uppmärksamhet. Men han ser väl att jag inte är rädd och tittar allvarligt 

tillbaka, som för att se botten i mina ögon. Jag kysser hans mun, längtar efter 

läpparna. Han håller mig under armarna och jag kramar hans nacke, pressar 

mig nära. Vi släpper greppet, ler åt att vara besvarade, ler åt vår heta, tunga 

längtan. ”Ska vi titta på varann?” frågar han eller är det jag. Vi tar av kläderna. 

Armarna har jag sett och skuldrorna med, nacken och magen, men aldrig i 

proportion till resten. I proportion till hela den lena ljusa kroppen med all 

styrkan i sig. Försiktigt tar jag hans penis i handen, den är fin den också, skär 

och ren inte äcklig alls och testiklarna vackra men konstiga. Och han tittar 

på mig därnere och tycker inte heller det är äckligt. Lampan sprider ljummen 

värme. Upprymda och glada sätter vi på en samba och dansar tätt tryckta 

intill varann och långt ifrån som stridsberedda indianer över de slitna äkta 

mattorna på källarrummets golv. 

124 © Eva Grip 

EVA GRIP 


125 © Eva Grip 

EVA GRIP 


ELEGI TILL VENUS 

Personer: Han 

Hon 

Corpus Erectus 

Venus Maestoso 

Plats: I sängkammaren 

[lätt dämpad belysning, en gammal järnsäng i en sliten hyresetta med 

flagnande gråspräckliga tapeter, dämpad musik med Tjajkovskis sjätte 

symfoni] 

[Kniiiirk, kniiiiiirk, kniirk] 

Hon: 

[skulle behöva kolla fjädringen vad tusan ska Jönssons säga ...] 

SpoooooShsploooshsplooosh … AAAAAooooohhhh 

Han: 

– Hjälp mig du Corpus Erectus, vaarför måste du stå hela tiiiden, [snyftar] låt 

mig få gå … 

Venus Maestoso: 

… flämtaflämtaflämtauckajuckajuckajucka … 

Han [skriker]: 

– Ner med dig, ner med dig!!! Djäävlaaar, glömde gummit!!!!!!!!! 

Corpus erectus: 

– In i Venus mörker! Utforska! Fräls mig! Fräls mig! Pumpa, Pumpa, Älska, 

Leva, Njuuuta! 

Han [mässar]: 

[Pastor Svenssons predikningar! Tilläggsisolering! Partidebatt! 

Ecklesiastikminister! Skrumplever!] 

126 © Anders Textorius 

ANDERS TEXTORIUS 


Venus Maestoso [pikant]: 

– Äta, förinta, klämma åt, sluka! Du kan aldrig stå emot, hehehehe! 



Han [nervöst]: 

[De väntar fortfarande på hyran men vad i helskotta ska man göra. Har redan 

fem barn, hoppas det inte blir flera …!] 

[Tilläggsisolering på vinden, ny barnkammare, barnvagn, spjälsäng! Gud vad 

dyrt det är. Vi kommer aldrig att klara det … hade hon ägglossning idag eller 

inte??????] 

Hon [animerat]: 

– Flääämtfläämmtflämmmtt!!! 

Han: [vredgat till Corpus Erectus] 

[VAD HÅLLER DU PÅ MED!!! DRA DIG UT, OMEDELBUMS!!! DET ÄR 

EN ORDER!!!] 

[Ploooooooop!] 

Han: 

[Gud vad skönt!!!! Måste gå ner på henne! Inga barn, kom ihåg det! Vi klarar 

det aldrig. För helvete vad jobbigt och meningslöst det är att pumpa. Varför 

fick jag dras med dig egentligen. Du sväller alltid i närheten av Venus!] 

Corpus erectus: 

– Men vad nu då! Sluta inte pumpa. Vi är så nära nuuuuu. Kom igen för 

bövelen) 

[slafsaslafsaslafsaslickaslickaslicka] 

Hon: 

– Åååooooh, kom igen baby … 

Han: 

[Smakar som siciliansk svärdfisksgryta. Häärliigt! Nu kommer jag undan …! 

Yeeeees!] 


Corpus Erectus: [söndersprängd med blod, bedjande] 

– Måste in igen. Snälla nu vill jag komma in och spruuuuta!!! 

Han: 

[Jäklar får kramp i benen, måste lägga mig på rygg och sträcka ut lite ....] 

Hon [upptänd]: 

– Okej, baby nu ska du fåååå!!! 

Han: 

– Men vad faan…! Sätter hon sig på mig nu ocksåå! 


[Nuskadu fåkäkaslukatillr otengemigsäde ngemignäringtillive 

tflerabarnflerabaaaarn ...] 

Hon: [dåsigt] 

– Nu sätter jag mig på dig 

Han: 

[Jag har kramp, kan inte röra mig, hjäääälllp!!! Neej, det går inte!] 

Gniiiirk, Gniiirk, Gniirk) [sängen börjar svikta och knäcks på mitten] 

Jönsson: [knackar på dörren, skriker] 

Vad i helvete slutaaa nu, barnen kan inte sova .... 

Corpus Erectus: 

[Sploooosh!] 

Hon: 

Flääämt! 


Saven stiger, nu är jag på G!!! 

Hon: 

juckajuckjuckajuckajuckajucka ridaridaridarida 




Han: 

Neeeeeej, nu kommer jag snart!!!! 

[Iskalla vakar rutten spenatsoppa budgetproposition, Teliaktier finanskrisen 

arbetslööös ... NEEEER MED DIIG!!!] 

Venus Maestoso: [Galoppritt i allt snabbare tempo] 


Spruuuuuuuuuuuutttt! 

Jag är frälst och sköljd, och balsamerad!!! 


Yeeeeesss! Nu blir det barn!!!! 

Hon: [segerrikt skratt] 

Hahahahaha, Gud vad skööönt det var … 

Han: 

För sent, för sent för sent o heliga Venus moder [Skrattar i ren förtvivlan över 

alltings djävlighet] 

[Ramlar av sängen, krampar snyftar för evigt slav under Corpus Erectus] 

Gud varför blev jag inte tjej istället? 

Hon: 

Tack baby! [hon börjar fnittra för sig själv eftersom hon vet att hon lyckats ...] 

[Jönsson bankar på dörren] 

[Hon håller upp benen hyllar Venus Maestoso evigt mäktiga grepp över 

Corpus Erectus] 

RIDÅ 








Armarna slår hårt, bryter vattenytan, klyver den i små partiklar som landar 

som fjäderlätta vattendroppar mot mitt ansikte. Min kropp är ett redskap som 

bara jag behärskar. Jag är fri och tar mig fram obehindrat. Inga hinder, vägen 

är fri. 

Känslan av frihet får mig att njuta, göra saker okontrollerat. Jag kliver upp 

ur vattnet och tittar mig omkring. Jag är till synes ensam och plötsligt drabbas 

jag av ett infall. Den hårt åtsmitande baddräkten åker av. Den suger sig fast 

runt min kropp men min längtan av att få av den är starkare. Det känns 

förbjudet men samtidigt befriande. Inget kan hålla mig tillbaka nu. Jag slänger 

den åt sidan och dyker i. Mitt långa hår är upplöst i vattnet, som levande alger 

letar det sig närmare min kropp. Jag kastar med huvudet och håret slår mot 

ryggen. Min kropp börjar bli tung efter dagens övningar och jag kliver upp ur 

vattnet, greppar min baddräkt och går mot duscharna. 

Vattnet strilar mot ansiktet. Varmt, riktigt varmt och kroppen tar emot. Jag 

låter baddräkten ligga kvar och går in i bastun. Det är hett där inne. Jag lägger 

ut min handduk och låter min kropp landa. Andetagen känns tunga när jag 

andas, som om de blir motade av en vägg framför dem. Dimman, imman 

tränger in i porerna, in mellan håligheterna i kroppen. Jag blundar och låter 

mig föras in i hettan … 

… händerna smeker över axlarna, masserar, gör mig mjuk i lederna, ansiktet 

är suddigt men jag hör andetag, känner hur händerna söker på min kropp, 

bröstvårtorna som berörs, de styvnar till hårda små olivkärnor, jag känner hår 

som nuddar brösten, jag stönar lite försiktigt, mina lår säras på och jag låter 

benen falla åt sidorna, jag känner hur värmen letar sig in i min kropp, hur en 

tunga börjar leka där, jag tar tag i huvudet och håller det kvar, vill inte att det 

ska sluta, inte förrän … 

Jag slår upp mina ögon och reser mig upp, kroppen behöver duscha kallt. 

Ser mig omkring och inser att alltihop bara var en dröm, en fantasi, ett 

sting av överhettande. På väg mot omklädningsrummet hinner jag bara se 

ryggpartiet på en kvinna som precis lämnar, våra blickar möts för en sekund 

innan dörren lämnar mig ensam kvar. 

131 © Maria Edgren 

MARIA EDGREN 


132 © Kajsa Bidemo 

KAJSA BIDEMO 


”SVANA FARSAN” 

133 © Gunnar Ljunggren 

GUNNAR LJUNGGREN 

Dagen börjar bra. Sol från en klarblå himmel. 25 grader varmt och klockan är 

bara sju. 

Familjen sover fortfarande. 

Nynnande går jag omkring i vårt stora kök och förbereder frukost. 

Semester och sommarlov, det är ju skam att sova bort en så härlig dag. Dags 

att väcka familjen. 

– Vad gör du? Klockan är ju bara sju och det är faktiskt sommarlov. 

Min tonåriga dotter har alls ingen förståelse för att morgonstund har guld i 

mund. Hon drar täcket över huvudet och vänder sig mot väggen. 

Min idé om picknick med hela familjen på badstranden möts även från min 

frus sida med måttlig entusiasm. 

Den enda som jublande kommer skuttande ut i köket är min son, sju år. 

Äntligen ska han få gå ner till badplatsen och slippa vara hemma i 

trädgården och leka i den lilla plaskdammen medan de vuxna sysslar med 

underhåll av det gamla sommarhuset eller bara ligger i solstolarna och läser. 

Jag packar en korg med badlakan, filt, kaffetermos, saft, bullar och Mariekex. 

Sonen hämtar sina badbrallor och gummimadrass. 

Själv minns jag inte när jag använt mina badbyxor senast, men finner 

dem så småningom tillsammans med en urblekt solhatt i det så kallade 

kattkontoret under trappan till övervåningen. 

Ett par Speedobyxor mönstrade som Amerikanska flaggan. 

För att se om de fortfarande passar drar jag på mig dem och tittar i smyg i 

den stora hallspegeln. 

Kanske lite för små, men om jag håller in magen ser det inte så tokigt ut. 

Tillsammans lämnar vi huset och de två sovande damerna. 

Hand i hand vandrar vi genom den doftande tallskogen ner mot badplatsen. 

Allt är sig likt sedan den tid jag som tonåring tillbringade mina sommarlov 

här. Det har kommit till några bryggor men det gamla hopptornet står 

fortfarande kvar. Omklädningshytterna är desamma. En lång byggnad målad 

i falu rödfärg med ingång för damer i ena änden och för herrar i den andra. 

Tillsammans går vi in genom ingången märkt herrar. 

Medan vi hänger av oss kläderna och får på oss badbyxorna upptäcker jag, 


land allt som skrivits och ristats på väggarna, mitt eget namn i ett hjärta 

tillsammans med namnet Karin. 

Visst, det var den sommaren då Karin, en blond flicka som jag var häftigt 

förälskad i, svek mig för en kille som hette Bosse. För ett ögonblick är 

jag tillbaka till somrarna då vi grabbar suttit i omklädningsrummet och 

pratat om tjejerna som klädde om vägg i vägg. Hur vi kikat in till deras 

omklädningsrum genom springorna i mellanväggen. 

Innan jag hunnit drömma mig för långt bort blir jag brutalt tillbakaryckt 

till verkligheten av sonen som vill iväg till stranden. Vi lämnar 

omklädningshytterna och slår oss ner med vår filt och picknickkorg i 

halvskugga under ett träd. 

Efter en simtur i det klara vattnet fortsätter jag att drömma om gamla tider 

medan min son förnöjt leker nere vid strandkanten. 

Tiden går fort, solen står redan högt på himlen. 

Stranden fylls med folk. Mest ungdomar. 



Medan vi äter våra bullar och dricker saft och kaffe pekar jag på det gamla 

hopp tornet. 

Där brukade jag dyka från tian när jag var ung skryter jag för att imponera 

på min son. 

Jag vet inte om vi dök men några modiga hoppade i alla fall, det mindes jag. 

Kan vi inte klättra upp undrar han full av iver. 

Jag förklarar för honom att det är farligt för småkillar att klättra så högt. 

Själv hade jag emellertid blivit lite sugen på att klättra upp bara för att titta 

hur högt det var där vi, eller dom, hoppat en gång i tiden. 

Jag ber sonen vänta nedanför, jag ska strax vara tillbaka. 

Han ser missnöjd ut men lovar att vänta, medan jag försiktigt klättrar upp 

för den gamla träställningen. 

Trappstegen är nötta och hela ställningen känns ranglig. 

Jag minns att den första avdelningen jag kommer till kallades kandidaten, 

jag passerar den och fortsätter upp för nästa trappstege till det vi kallat 

magistern, tornet eller tian. 

Om den är tio meter upp vet jag inte men jag håller mig krampaktigt i det 

rangliga räcket och tittar försiktigt ner. 

Det är högt! 


Här uppifrån kan jag se havet med öarna utanför och långt där nere 

stranden och alla människorna. 

Jag kan för mitt liv inte begripa hur vi vågat hoppa härifrån. 

Och ännu mindre begripa vad jag har här att göra nu. 

Just när jag gör mig beredd att försiktigt klättra ner igen så ljuder sonens 

höga barnröst över hela stranden; 

– Svana farsan! 

Jag ser hur aktiviteter på stranden avstannar och ansikten vänds mot 

hopptornet. 

Vad skulle jag göra nu? 

Jag grips av yrsel. 

Ska jag klättra ner på skakiga ben så att min son får skämmas för mig 

resten av sitt liv eller ska jag kasta mig ut som Jonny Weismuller och riskera 

att bryta nacken. 

Sakta går jag fram till kanten och tittar ner. 

Det suger till i magen och något varmt rinner utefter benen. 

Det kan inte vara sant! 

Jag är så skraj att jag kissat på mig! 



Detta avgör saken, om det så är det sista jag gör i livet så måste jag bara hoppa. 

Ett svanhopp är inte att tänka på. 

Jag sänder en sista tanke till min familj, backar några steg, tar sats, springer 

ut och hoppar. 

Ett hisnande ögonblick hänger jag stilla i luften, ser vattenytan omgiven av 

bryggor, allt litet som ett frimärke under mig. 

En hel evighet faller jag. 

När jag kommer till sans igen har jag ett dovt ljud i öronen och är omgiven av 

gröna vattenbubblor. 

Jag lever men hur djupt ner är jag? 

Jag vänder blicken uppåt och ser att vattnet är ljusare långt där uppe, efter 

ytterligare en evighet, bryter jag äntligen vattenytan och kan återigen andas. 

Ingenting verkar brutet. 

Yr men med bibehållen fattning simmar jag in till bryggan. 

För att i någon mån behålla min värdighet vill jag ta mig upp på bryggan som 

jag sett att grabbarna gör efter simtävlingar, men armkraften räcker inte till. 


Min entré på bryggan blir mer likt en säl som tar sig upp på en kobbe. 

Omtumlad sätter jag mig och försöker samla tankarna. 

Innan jag kommit riktigt i balans känner jag en liten varm hand på min 

axel. 

Där står han, min son och tittar anklagande på mig. 

”Varför svanade du inte farsan?” 




137 © förf Nick Hoggard 

FÖRFATTARE 


BARNVAGNEN 

138 © Isabell Dahlberg 

ISABELL DAHLBERG 

Hon klev ner för de två nötta, urgröpta trappstegen och lade påsen i vagnen. 

Citrongräs och thaibasilika. Med tårna fällde hon upp bromsen och vände 

vagnen, tillbaka mot torget. Det var hett. Asfalten kändes genom sandalerna 

som en varm rörlig massa. Hon stod och såg bort mot Sibyllakiosken. 

Obeslutsam. Så fällde hon upp suffletten på vagnen och korsade gatan. 

Det var svalt i köttaffären, nästan kyligt. Huden på benen knottrade sig. 

Hon lade armarna om sig själv, bet ihop käkarna. Det stod två storvuxna 

kvinnor framför henne och affären var så liten att hon stod tillräckligt 

nära för att, om hon klev bara ett par små myrsteg framåt, kunna känna 

deras kroppars värme. Hon steg åt sidan för att slippa. Stirrade på 

styckningsaffischen bakom kassan. Djurdelar prydligt åtskilda, röda och vita. 

Det röda gick an, men det vita. 

När det var hennes tur kunde hon inte bestämma sig för om hon skulle 

köpa entrecôte eller biff. Flickan bakom disken hade vit plastmössa över det 

ljusa håret men en slinga hängde fram vid örat. Hon stirrade på den och 

sade Ett halvt kilo entrecôte, tack. Flickan böjde sig framåt utan ett ord och 

fiskade upp köttstycket, bar iväg det till vågen som stod på bänken vid väggen 

bakom kassan, till vänster om dörren. Dörren som väl ledde till kylrummet 

där bakom, där de förvarade köttet tills de styckat det i lagom stora bitar 

för disken här. Det måste vara kallare där. Att komma in dit, från det svala 

här, måste göra ont. Efter att ha skurit loss en bit av köttet och vägt det, slog 

flickan in det i vitt papper. Hon tejpade inte. Det gjorde de aldrig. Ändå höll 

sig paketet förslutet. Hon undrade hur de gjorde. Hon betalade och klev eller 

nästan gled ner för trappstegen också här. 

Det var skönt med värmen som pressade mot kroppen. En minut eller 

så. Sedan satte de obehagliga svettningarna igång, igen. Det strömmade i 

armhålorna, pärlade på läppen. Hon kände det i hårfästet och gned sig över 

läppen med handflatan, strök håret ur ansiktet. Sedan lade hon beslutsamt 

ner paketet i vagnen. Tyngden av det. Hon pressade ner paketet bland de 

övriga varorna. Lutade kroppen över det. Men så kom hon på att hon lagt 

påsen med de färska kryddorna i vagnen nyss. Den starka doften kom som en 

vind ur påsen när hon lyfte undan den och flyttade köttpaketet till ena sidan 

av vagnen, ett hålrum, och tryckte det på plats. Ovanpå det där andra. Hon 

hade inte hört ett ljud. Hon lade tillbaka påsen med kryddorna. Stod med 

händerna på handtaget och vände sig åt först det ena hållet och sedan det 


139 © Isabell Dahlberg 

ISABELL DAHLBERG 

andra. En man med två små flickor i likadana ljusgula alldeles utstående kjolar 

försökte komma förbi. Flickorna kikade ner i vagnen, på tå. När hon drog in 

vagnen var det för sent för då var de redan bakom henne. Hon lyfte klumpigt 

vagnen en bit ut på trottoaren och höll på att puffa till en krokig liten tant. 

Mannen skakade på huvudet, lade en arm om tanten så att hon inte skulle 

falla ut i gatan och föste flickorna framför sig. Hon bet sig i läppen. Stirrade 

ner i vagnen. Den började bli full. Hon hade handlat potatis, äpplen, citroner, 

morötter, vitkål, bröd, kryddor och kött. Behövdes det något mer? Kanske 

något sött. 





INFORMATION 

141 © KG Johansson 

KG JOHANSSON 

Det började så snart vi hade kommit in på stället. Jag såg killen direkt. Han 

var lustigt färglös – såg ut som en svartvit kopia av David Bowie, typ sent 

sjuttital. Jag undrade hur många bilder av Bowie som finns i tryck. Eller Greta 

Garbo. Fast Garbo gjorde inga plattor. 

”Vet du hur många bilder det finns av Michael Jackson, bara på hans 

skivomslag?” frågade jag Tom. 

”Jag skulle skämmas om jag visste sånt”, sa han. 

”Säg att det är ungefär femtio olika”, sa jag. ”Femtio separata originalbilder. 

Vad blir det gånger åttiofem miljoner sålda exemplar?” 

Det är sånt som Tom älskar att räkna ut i huvudet. Men nu hade han redan 

riktat in sig på ett par lediga platser bredvid Bowiekopian. 

Det fanns inga andra platser. Och det var min tur att köpa öl. Jag gjorde det 

genast. Det hade varit alldeles för hett hela veckan och jag var törstig. 

Tom var låg för att Lisa hade stuckit, men han hade lo vat att glömma 

det medan vi var ute. Uppe i lägenheten hade han skrivit hennes namn 

elvatusensjuhundratolv gånger. De hade varit tillsammans i sexton må nader, 

med andra ord elvatusensjuhundratolv timmar, hade Tom räknat ut. Det gick 

fort att kopiera ut hennes namn i Word. Men ändå. Han sa att det skulle bli 

239 sidor när han skrev ut det. Besatt. Jag lyckades hejda honom och få med 

ho nom ut. 

Men han sparade dokumentet. 

Fast Garbo spelade ju in film, tänkte jag vid baren. Hur många filmer gjorde 

hon, hur många kopior finns de i? Och hur många bilder av henne finns i 

en långfilm? Tjugo rutor i sekunden … gånger en och en halv timme. Jag 

bestämde mig för att fråga Tom men glömde genast bort det. 

Killen fick aldrig något namn. När jag kom till bordet med våra öl pratade 

han redan med Tom. Det första jag hörde honom säga var, och jag ljuger inte: 

”Värme kan aldrig gå från en kallare kropp till en varmare.” 

”Visst. Absolut”, sa Tom. Han hörde ingenting. Han såg på en rödblond tjej 

i baren. Det var lugnt. Hon var inte Lisa. Bara samma hår. 

Tom kunde inte släppa Lisa. Och gissa varför? Hon var så lik hans förra ex. 

Hur begåvat är det? 

Bowiekopian vände sig till mig och fortsatte lugnt: ”Till slut kommer all 

värme att spridas ut jämnt i hela universum. Allt blir lika kallt. Det är det som 

är värmedöden. Är ni med?” 



KG JOHANSSON 

”Mm”, sa jag. Jag är en idiotmagnet. Råkar alltid ut för folk som håller på så 

där. Alla är likadana. Tror att de är originella, som den här. Med sina klyschor 

ur Illustrerad Vetenskap. Eller vad det nu kan vara. 

Det är enklast att hålla med. 

”Men till dess finns det lokala skillnader. Som att solen är varmare än sin 

omgivning. Det där vet ni. Men en sak står inte i böckerna.” 

Han gjorde en paus. Tom hade vänt sig mot honom igen. Ingen av oss sa 

”Vad då?” 

Bowie fortsatte ändå. Precis som om nån hade gett ho nom stickrepliken. 

”Alla glömmer att information också är en form av energi. Att sätta ihop 

information innebär arbete. Information motsvarar en mängd arbete, en viss 

energi. Information vill sprida ut sig, fördela sig jämnt, precis som värme. 

En människas minnen dör med henne och hennes DNA ruttnar bort. Gamla 

filmer förstörs. Foton bleknar bort …” 

Det där med filmerna fick mig att rynka pannan. Det påminde om något 

som jag hade tänkt på – 

Men det försvann genast när jag fick syn på de snyggaste benen i 

världshistorien. Flickan som ägde dem hade kort svart kjol, mörka strumpor 

och svarta högklackade skor. Jag såg henne bakifrån borta vid trappan och 

blev omedelbart förälskad. Jag vet att Tom glömde Lisa i nån sekund också, för 

jag märkte när han slutade andas. 

Sen vände hon sig om så att vi såg hennes ansikte. 

Hon var inte alls ful. Bara så vanlig. En typisk tjej, festsminkad, i 

sin kortaste kjol och sina högsta klackar. En av tiotusen likadana. En 

standardutgåva, massproducerad. Min framtid krossades som ett hologram. 

Tusen skärvor regnade ned över mig, fyllda av långa, vackra, fullständigt likadana 

och fullständigt ointressanta ben. 

Och i samma ögonblick slog det mig att jag själv var en kliché. En nörd som 

samlade på Bowie och film och som var beredd att falla för en tjej för hennes 

bens skull. I hur många filmer finns den scenen? 

Bowie märkte aldrig hur min framtid splittrades. Han malde på. 

”Och när universum dör så kommer all information att förstöras. Nästan 

allt. Allt DNA kommer att vara förstört. Alla datorminnen tömda. Alla 

filmer och hårddiskar och CD-skivor bortvittrade. Men nånting kanske finns 

kvar. Några Coca-Cola-loggor, eller nåt papper som har lyckats klara sig i 

elva miljarder år och där det kanske står ’faktura, tusen exemplar’. Men den 

informationen är ingen information längre, eftersom inget liv finns …” 



KG JOHANSSON 

Jag slutade lyssna och såg på Tom. Han mådde verkligen inte bra. I vanliga 

fall skulle han redan ha kommit med tio dräpande kommentarer. Men nu satt 

han bara tyst. Sörjde ett ex. 

För att hon liknade ett annat ex. 

Jag tänkte meningslöst ”Ex, tusen exemplar.” 

Bowie hade också tystnat. Han såg på mig. Jag hade ingen aning om 

vad han hade sagt, så jag slog ut med händerna, lite diskret, utan att släppa 

ölglaset. Typ: ”Och? Sen då?” 

Han fortsatte på sitt frånvarande sätt. Nu såg han bara på mig, men han sa 

ändå ”ni”. Jag visste inte om det skulle täcka in både mig och Tom. 

”Information”, sa han, ”är en form av energi. Att lagra information är inte 

lika riskabelt som att lagra kärnavfall. Men information alstrar värme. Även 

om det rör sig om väldigt små mängder. En del av värmen i en levande kropp 

kommer från informationen i cellerna och i hjärnan. En del av värmen från 

en dator kommer från informatio nen på hårddisken. En fullastad bokbuss är 

faktiskt varmare än en dansbands buss … men det rör sig om nån tusendels 

grad, det skulle aldrig gå att mäta. Det är för många andra faktorer som spelar 

in och som är mycket vikti gare.” 

Nu rörde han äntligen sin öl. Han lyfte den till munnen, öppnade munnen. 

Lutade glaset så att ölet rann in i munnen. Svalde. Tog bort glaset från 

munnen och sänkte ned det mot bordet. Ställde ned glaset på bordet, försiktigt 

som om det var nitroglycerin. 

Alltsammans påminde om en tjuvrökare på en skolgård. Någon som aldrig 

hade gjort det förr. Som upprepade något som han hade sett andra göra. 

Härmade. 

Bowie sa: ”Det är först nu, med all information i världen, som problemet 

håller på att bli märkbart. Mängden av information på planeten medverkar 

faktiskt till växthuseffekten. Har ni hört talas om SETI?” Han fortsatte, utan 

att bry sig om vi reagerade: ”Man har letat utomjordisk intelligens. I åratal. 

Men inte hittat nån. En förklaring som nån försökte med var att civilisationer 

utrotar sig själva när dom har nått en viss tekno logi. Kärnvapen.” 

Han tystnade för ett ögonblick. 

”Men det är inte kärnvapnen”, sa han sedan. ”Varken kärnvapen eller 

miljöförstöring. Det är hettan från informationen. Det är en exponentiell 

kurva … ungefär som befolkningsökningen. Sex miljarder människors 

hjärnor höjer inte temperaturen på planeten märkbart. Men kanske tio 

miljarder … och en miljard datorer … och ko pior och säkerhetskopior av 


dokument, utskrifter som kopieras, böcker och tidningar och affischer och 

skivor som trycks i miljontals exemplar …” 

Jag försökte kolla in tjejer. Såg inga. Det gjorde inget. Bara Lisa inte dök 

upp. Jag hade hört henne och Tom gräla hundratals gånger. Kunde alla 

repliker utantill. 

Bowie sträckte ut handen mot sitt ölglas och vred det ett kvarts varv, utan 

att lyfta det från bordet. 

Tom öppnade munnen. Han sa: ”Så information al strar värme. Ju mer 

information, desto mer värme?” 

Bowie sa: ”Man kan betrakta information som en form av energi, och 

kanske till och med se energi som en underordnad form av information …” 

Tom gillade fåniga tankeexperiment. Frågor i stil med ”Om ett hundra mil 

långt tåg kör rakt in i en bergvägg i hundra kilometer i timmen, hur mycket 

känner man i vagnen längst bak?” Nu började han vakna till. Han sa: 

”I så fall skulle en elektromagnetisk puls från ett kärnvapen kunna göra 

nytta i stället för skada. Om den förstörde en massa datorer … Och om en 

massa datorer hade kraschat vid millennieskiftet. Det skulle ha varit bra?” 

Bowie nickade allvarligt. ”Stämmer”, sa han, högtidligt som en 

Hollywood– indian, och nickade igen. ”Men det är sånt som ingen vågar 

säga.” 

Tom rynkade pannan men sa ingenting. 

”Och det är mera än så”, fortsatte Bowie. ”Ni känner att det ligger nånting 

i det jag säger. Erkänn. Det här är nåt slags nedärvd kunskap hos människor. 

Alla skådespelare säger att det svåra inte är att lära sig nya roller, utan att 

glömma de gamla. Att bli av med information. William Blake skrev nånting 

om att vi inte skulle klara av att se världen som den egentligen är, utan att 

få den filtrerad genom våra sinnen. Eller tänk på religion. ’Nirvana’ betyder 

’utslocknande’. I bibeln säger Gud till Adam och Eva att låta bli kunskapens 

träd. Kristendomens him melrike är att återfödas som ett barn, med ett rent 

sinne, ett tomt sinne – men helvetet är att ha ätit av kunskapens träd. Att se 

allting klart och tydligt. 

Och det är därför helvetet är en brinnande sjö. Se det som hettan från 

miljarder petabytes med information. Förr var sånt bara fantasier. Men 

nu exploderar mängden av information. Allting ligger i datorer och på 

papperskopior – böcker och filmer; kedjebrev och kontorshumor; spam; 

tele fonregister; maillistor, facebook, youtube; virus som fortplantar sig och 

brandväggar som kämpar emot; vad som helst …” 


KG JOHANSSON 



KG JOHANSSON 

Jag hade fortfarande den där känslan av att han inte brydde sig om vi lyssnade. 

Att han knappt var medveten om vi alls var där. Jag började tappa 

intresset. Det kändes mer hett och kvavt än vanligt i den lilla lokalen. 

Dessutom hade jag sett en skymt av ett nytt rödblont hår som skulle kunna 

vara Lisas. Kanske bara ytterligare en kopia. Men jag ville inte chansa. 

”Vi rör på oss”, sa jag till Tom, som började säcka ihop igen. ”Vi går ned i 

källaren och kollar läget där.” 

”Det här”, sa Bowiekopian utan att bry sig om mig, ”betyder att världen 

kommer att gå under. Information lagras på information och snart blir 

temperaturhöjningen drastisk. Exponentiell. De sista dagarna kan komma 

att gå väldigt fort. Världen kommer att för gås i eld … Men sen jämnar 

temperaturerna ut sig, entropin ökar, värmedöden närmar sig. Och universum 

får frid.” 

Tom och jag hade rest oss upp, men killen pladdrade på. Han var plötsligt 

väldigt lik Bowie. Höll händerna precis som på omslaget till ”Heroes”– 

plattan. Jag mindes inte hur många exemplar den har sålt i, men det slog mig 

att jag hade minst sju varianter av omslagsbilden hemma: vinyl; CD; japansk 

im portversion; en rysk bootlegvariant; en remix från iTunes; och minst två 

bilder i olika lexikon. 

Sen kom jag ihåg att Bowies pose på ”Heroes” också är en kopia. Nån 

gammal tavla, fick jag för mig. 

Det finns inga original länge. Bara kopior. 

Vi lämnade killen. Han pratade på utan att bry sig om att vi gick. Som om 

vi aldrig hade varit där. 

Vi gick ner i källaren. Den avdelningen är ännu mindre. I kväll var den 

fullständigt smockad med folk. Ohyggligt hett. Vi stan nade nedanför trappan 

och letade efter ett ledigt bord. Sen såg jag ett bekant ansikte. 

Det var han. Bowiekopian. Men jag visste ju att han satt kvar vid bordet på 

övervåningen – han hade inte passerat oss i trap pan. Ändå var det honom jag 

såg. Eller också en exakt kopia. Han höll till och med armarna på samma sätt, 

som på omslaget till ”Heroes”. Och vid bordet bredvid ekade en tjej samma 

gest, kopierade den, och medan jag såg på henne var det som om hon flimrade 

till i dunklet och förvandlades till ännu ett exemplar av David Bowie, cirka 

1977; och plötsligt såg alla som satt vid borden exakt likadana ut och gjorde 

samma gester, så att en välkoreograferad armé av Bowiekopior rörde sig i takt 

till musiken, som förresten inte alls var Bowie utan nånting med Destiny’s 

Child, tror jag, fast dom finns väl inte längre, och hur som helst ska jag inte 


uttala mig om tjejgrupper, jag har aldrig hittat nån jag gillar, massproducerad 

industrivara alltihop, men alla kopiorna rörde sig i takt med musiken och 

ännu fler kopior av samma ansikte och gester rörde sig på TV-skärmarna 

och på datorn, och jag märkte att jag svettades kopiöst, hettan var värre än 

någonsin, det sved i fötterna och nånting började lukta bränt. 

Jag tittade ner precis i tid för att se de första lågorna. 


KG JOHANSSON 



JONAS AHLBERG 


VI ÄR SVERIGE 

Årets invigningstal på Peace&Love Festivalen 2011. En 

hyllningsdikt till Sverige. 

Av Lennart Bång – www.lennartbang.se – 28:e juni 2011 

Inlandsisen vandrade norrut 

Samlare och jägare slog rot 

Dom röjde skogen, dom plöjde marken, dom härjade haven 

Och resan började 

Till smörgåsbord, bokhyllan Billy 

Och blondinerna alla pratar om 

Som är bara en liten del 

Av allt det här som är 

Folkhemmet mellan Runriket och Glasriket 

Hembygden mellan Björnlandet och kustlandet 

Allt ifrån dansbandet Arvingarna 

Till Vikingarna 

Både hemma och i österled 

Bärsärkar som havets vågor red 

Som Röde Orm, Tokes Rödnäbba 

Och Runristaren Balle den Rödes vers 

Vi är Röda Rummet och röda stugor 

Med vita knutar och blågula flaggor 

Kring grönskande gårdar och lila syrener 

Bakom tornande tallar och mörka granar 

Bland blommande björkar och doftande 

Kohagar 

Från gröna fingrars hand 

Från röda hjärtans band 

Och visst, kanske är vi lite blåögda ibland 

Och visst, kanske är vi lite grådaskiga i mars 

Men vi är vackra ändå 

Med rosor på kind och solsken i blick 

För vi är dom som alltid svarar ”bra” 

Och vi är bra, vi är mer än bra 

148 © Lennart Bång 

LENNART BÅNG 


Vi är precis lagom 

Vi är det finaste jag vet 

Vi är det dyraste i världen 

Vi är Folkungar och Bernadottar 

Och en och annan Rövardotter 

Vi är Virtanen, González, Abdelnabi och Chang 

Utvandrarna och Invandrarna och Nybyggarna 

Och alla våra barns berättelser uti hundrade år 

Vi är Erikskrönikan, Magnus Erikssons landslag 

Och Sony Ericssons X10 Mini Pro 

Vi är Andersson och Svensson och Nilsson och Persson 

Och väldigt massa många andra Någonsson 

Som Birgit Nilsson, Carl Larsson 

Karlsson på Taket 

Fingal Olssons enhandsvolter 

Karl Bertil Jonssons presenter 

Tusentals på tusentals med världens bästa Karl 

Som den världsberömde Carl von Linné 

Ers Majestät Konungen Karl den XVI Gustav 

Och Kalle 

Vilken Kalle? 

Jo Kalle! Vilken Kalle? 

Jo Kalle, Kalle, Kalle på Spången 

Vi är Kalles kaviar, Janssons frestelse 

Och Hassans frestande kebab 

Lika mycket som vi är hämtpizza, 11-bitars sushi 

Och mammas köttbullar 

Ojämna och ofärdiga och inte en enda likadan 

Men vi är helt perfekta ändå 

Som alla julborden 

Med julskinka, prinskorv och pappas senapssill 

Med knäckebröd och Västerbottensost 

Med doppa och nubbe 

Sjung Hej tomtegubbar slå i glasen 

Sjung Helan Går i kräftskivans glada lag 

Sjung, Sjungom studentens lyckliga dag 

Men ibland slår vi lite väl hårt i glasen 


LENNART BÅNG 


150 © förf 

FÖRFATTARE 



Som frasiga våfflor med hjortronsylt på Åreskutan efter en isig dag i backen 

Eller bara som en helt vanlig torsdag med ärtsoppa och pannkakor 

Eller som vår absoluta favoritmat 

Surströmming 

Nej, hellre blommig falukorv till lunch 

Hellre blommor i sitt hår 

Hellre levande ljus i håret, som Lucia 

För vi är jordens ledstjärna 

Vi är Nordens Apostel 

Vi är Europas skyddshelgon, Heliga Birgitta 

Fredrika Bremers kvinnokamp 

Birger Jarls kvinnofrid 

Och Fäbodjäntans tidsfördriv 

I längtans årstider 

Efter Blomstertider som kommer 

Med fagra blomsterängar och rika örtesängar 

Med första maj och Junibacken 

Med blåsippan ute i backarna 

Fjäriln vingad på Haga 

Den bladbekrönta näcken i silverbäcken 

Och Putte i blåbärsskogen 

Eller Putte Kock 

Eller Kurre Hamrin och hans solomål 1958 då vi tog silver i fotbolls-VM på 

hemmaplan 

Eller andra stora idrottsstjärnor som Ingemar Stenmark, Annika Sörenstam, 

Carolina Klüft, Zlatan Ibrahimovic 

Och Grodan Boll 

Och Älgen Hälge 

Och Hönan Agda 

Och Räven raskar över isen 

Precis som Karl X Gustav gjorde i Tåget över Bält 

Vi är Sten Bergmans banbrytande upptäcktsfärd till Kamtjatka 

Lika mycket som vi är Åsa Nisses tjuvjakt i Knohult 

En kyss, i Kärleksporten i Visby 

En natt, i ishotellet i Jukkasjärvi 

Eller goda dagar som Fettisdagen, Skärtorsdagen 


LENNART BÅNG 


Och fredagsmys 

Vi är dans bort i vägen på lördagsnatten 

Calle Schewens vals med Roslagens ros 

På den blommande ö 

Swing it, magistern, swing it 

Till alla tonerna i Waterloo 

Till alla ackorden i Frösöblomster 

Till Alla vill till himmelen med Timbuktu 

Till alla tranor som dansar vid Hornborgasjön 

Till alla stavtagen som tar dig 90 kilometer från Sälen till Mora i världens 

längsta skidtävling 

Till alla spadtagen som grävde Göta kanal, och det var många 

Bra många fler än fem myror 

Än sex laxar i en laxask 

Sju sjösjuka sjömän 

Och å ä ö 

Å ä ö som Tre Kronor 

Vi är alla stenarna i Uppsala Domkyrka 

Alla plankorna i världens mest välbevarade historiska träskepp, Vasa 

Och vi är den där stora ihåliga gamla eken med järnband runt som mormor 

alltid tog mig till som liten när vi gick långpromenader med hundarna och 

lyssnade på sagor om en katt utan svans 

Vi är träsmaken i baken framför Fanny och Alexander 

För att vi bara måste se klart den samma kväll 

Vi är träracket i Björn Borgs händer i sin femte raka titel i Wimbledon 

Och tyvärr den sista för det blev aldrig en sjätte 


För vi är Moder Svea 

Svedala, Dalhalla, Valhalla, Jalla! Jalla!, Villa Villekulla, Blåkulla, Ulla-Bella, 

Bollibompa 

Barnen i Bullerbyn, Barnen från Frostmofjället 

Alla dikterna i Barfotabarn 

Breven till Barnens brevlåda 

Och Brevet från Kolonien 

Vi är världens dyraste frimärke, Gul tre skilling banco 

Vi är världens äldsta träd, fjällgranen Old Tjikko 

Vi är världens säkraste bil, Volvo 


LENNART BÅNG 


Och Ahlgrens bilar, världens mest sålda bil 

Vi är Norrlands Guld 

Alfred Nobels dynamit 

Som dunderhonung i världens starkaste björn 

Lika starka som världens starkaste Pippi 

Lojala som blågula Tigrar 

Modiga som Lejonvapen 

Och lustiga som små grodorna 

Vi är dalahästar och polkagrisar och fjällrävar 

Och fantastiska fåglar som 

Havsörnar och 

Fredsduvor och 

Korpen, Saltkråkan, Mårten Gås, Sven Dufva, Gunde Svan, Lennart Swahn, 

Anna Anka, Arne Anka, Magnus Uggla 

Och Kapten Bertil Ugglas morgongymnastik 

Knäppupp, relax, koppla av 

Och ta ett kvällsdopp i Mörtsjön 

Kryssa till Sandhamn i Skärgården 

Vandra upp för Stenshuvud på Österlen 

Njut av solnedgången från Smögenbryggan 

Se Abiskos norrsken dansa fram på himlavalvet 

Virvla runt i en Midsommardans upp i Morkarlby Dalarna 

Rid på den vita gåskarlens rygg i Nils Holgerssons underbara resa 

Eller bränn ned Gävlebocken 

Och känn dig som hemma 

Hos oss som är jämlika fast olika 

Som tunnbröd och grovsnus 

Som saltlakrits och sockerdricka 

Som Kameliadamen och Hoburgsgubben 

Känn er som hemma 

Hos oss som är olika fast snarlika 

Som ombudsmän och Lindemän 

Som Inlandsbanan och innebandy 

Som allmogen och allsången och allemansrätten 

Allt, vi är allt från Djursholm till Danvikstull 

Allt från Långe Erik till Långe Jan 

Allt från Treriksröset till Riksgränsen till Smygehuk 


LENNART BÅNG 


Mellan Kebnekaises topp och Hornavans djup 

Varje fiskarkoja, varje samekåta, varje skånelänga 

Och Emils käre lille Snickerboa så klart 

Vi är allt från Hedenhös till Svitjod till Spotify 

Allt från Glimmingehus till Turning Torso 

Från Olof Skötkonung till Olof Palme 

Från Gamla Stans trånga gränder till Öppna Landskap 

Från det gamla fiskeläget Bönhamn vid Höga Kusten 

Hela vägen ända fram till Fucking Åmål 

Vi är allt ifrån pitepalt till spettekaka till moussaka 

Vi är all kärlek från Midsommardagen 

Till Midvinternattens hårda köld 

Till Valborgs hoppfulla eldar 

Där resan börjar om igen 

I vår längtans bygd, vårt hem 

I Tryggare kan ingen vara 

I vänaste land uppå jord 

Som vi älskar för 

Vi är Sverige! 


LENNART BÅNG 





TRÄFFEN 

156 © Malin Boström 

MALIN BOSTRÖM 

Det var meningen att jag och Kegan skulle träffas klockan fem på Sidhe café 

och bar men klockan var nu tio över och jag var ännu inte framme. Jag hade 

ringt honom när jag insåg att jag inte skulle hinna komma ifrån jobbet i tid, 

men jag visste att han hade fått vänta i alla fall. Jag hann se en skymt av mig 

själv i ett skyltfönster innan jag öppnade dörren till Sidhe, mitt höftlånga röda 

hår var lite rufsigt men det fick duga. Jag rättade till urringningen vid vänstra 

axeln och sköt sen upp dörren. Sorlet i lokalen var lågmält men jag kunde 

ändå urskilja flera språk. Sidhe var den enda mötesplatsen för övernaturliga 

varelser på flera mils avstånd. Kegan var omöjlig att missa, han satt själv vid 

ett bord med en flaska öl framför sig och verkade lugn trots att han väntat. 

Hade det varit jag som satt vid det bordet hade jag nog varit irriterad, jag 

skulle inte ha klandrat honom om han varit det. 

Han tittade upp och vände huvudet mot dörren. Hans orangea ögon med 

smala kattliknande pupiller fann mina åskmolnsgrå. Han höjde handen till 

hälsning och log ett strålande leende, ett leende med lite för mycket tänder för 

att vara mänskligt. Kegan var en av stadens tio varleoparder, och han var den 

enda av dem som tog en snöleopards skepnad. Han var stilig med sina breda 

axlar och sitt blonda hår. För att vara en blind-date med en hamnskiftare så 

kunde det ha varit så mycket värre. Jag sträckte fram min hand och när han 

tog den som hälsning kände jag hur jag blev varm inombords. 

– Hej, jag heter Aithne. 

Han såg mig i ögonen och log. 

– Kegan. 

Jag kände nästan vikten av hans själ genom ögonen, jag har alltid varit bra 

på att läsa folk, det var en av mina gåvor, men det här var en man som kunde 

få ett handslag och sitt namn att bli flörtande. 

– Jag är ledsen att du fick vänta, det har varit galet på jobbet. 

– Ingen fara. 

Hans ögon spelade över mig, från mina ögon ner över urringningen där 

min byst skymtade och ner över höfterna. Blickar som smekte mig lika säkert 

som hans händer hade gjort. Jag kände hur färgen steg i ansiktet på mig. 

– Ska vi beställa nåt att äta? 

Jag kände ett behov att finna ett neutralt samtalsämne, även om han hittills 

visat att han var en mästare på att flörta. Han gjorde det extremt svårt för 

mig att koncentrera mig på menyn. Jag visste att han med stor säkerhet skulle 



beställa in kött, medan jag som de flesta alver föredrog frukt och grönsaker 

när jag inte kunde jaga min mat själv. 

– Jag ber om ursäkt. 

Jag blinkade till, två gånger, innan jag lutade huvudet åt sidan. Han bet sig i 

läppen innan han fortsatte. 

– Jag menade inte att göra dig besvärad. Han lät lite generad. 

– Det är ett tag sen jag var ute sist och jag blev väl lite för ivrig. 

Han ryckte lätt på axlarna. Jag skakade på huvudet, en rörelse som fick mitt 

hår att falla som om det varit vatten. 

– Det är trevligt att känna sig vacker Kegan, men du fick mig att tänka på 

nåt helt annat. 

Jag sneglade på honom och såg att han förstod vad jag menade. Jag rodnade 

igen när han log ett väldigt maskulint leende. 

Stämningen lättade lite när maten kom in, men spänningen hängde som en 

dimma mellan oss. Han hade hela sitt väsen fokuserat på mig och efter bara 

ett par tuggor slutade den vegetariska lasagnen att smaka och det kliade i 

fingrarna på mig. Jag bet mig i läppen, hårt. Men när jag tittade upp verkade 

hans orangea ögon ha fattat eld av åtrå. Jag svalde tungt. Han såg ner i 

tallriken och sedan upp på mig. 

– Jag antar att du också tycker att vi skippar desserten? 

Det var hemskt arrogant av honom, men just då var det, det sista jag brydde 

mig om. Jag lutade mig framåt över bordet och lade min hand på hans. Den 

var väldigt varm, så som hos de flesta hamnskiftare. Den värmde mig ända in 

till själen och jag ville desperat ha mer. 

– Jag antar att du kommer undan med en sån kommentar, den här gången. 

Han ställde sig upp, med min hand i sin och jag följde honom. Han 

flätade in sina händer i mitt hår och drog mitt ansikte mot sitt, sakta 

men målmedvetet. Mina armar lindade sig om hans hals och de blonda 

hårtopparna kittlade insidan av dem. Det kändes som en evighet innan hans 

läppar äntligen rörde mina, men när de gjorde det var det allt jag kunnat 

hoppas på. Han var försiktig med mig, det visste jag. Hamnskiftare hade lätt 

för att blanda sin djuriska sida i det de gjorde som människor, särskilt när de 

inte kunde vara helt i kontroll. Kyssen väckte inte bara instinkter för honom 

utan även för mig. Alver är sensuella varelser och hettan i vår kyss steg tills 

han bröt den. 

– Vi kanske borde gå någon annanstans. 




Jag nickade och kastade en blick mot kassan. Jag ville bara få gjort 

betalningen så vi kunde gå hem till mig, eller honom, det spelade mig 

verkligen ingen roll. 

Han kysste mig igen. Bara en mjuk kort kyss innan han gick för att betala 

vår halvt uppätna middag. Jag log, det skulle inte bli en dålig träff trots den 

knackiga starten. Han väckte mig ur tankarna när han tog min hand. Jag la 

min arm runt hans midja och lät handen glida ner i bakfickan på jeansen. Han 

kramade lätt min hand till svar och när vi gick ut på gatan igen värmde han 

hela mig bara med sin närhet. Jag log och lutade mig närmare honom. Nej det 

hade inte blivit en dålig träff alls. 


© Anna Magnusson 


159 © Emma Forsberg 

EMMA FORSBERG 


DET ÄR INTE OFTA MAN KLICKAR ... 

Speciellt inte vid ett första ögonkast, och inte över golvet på en dansbana fylld 

av underliga gamla damer som svänger runt med sina gubbar som ’på den 

gamla goda tiden’. Men det var just det som hände den där natten för snart ett 

år sedan. Hennes namn var Bridget. Dotterdotter till grannen bakom kullen. 

Musiken fyllde kvällen den där natten. Myggorna surrade i öronen och hettan 

tryckte sig intill de tunna kläderna vi hade på oss. Jag minns hennes ögon, 

glänsande bruna, inramade av svarta ögonfransar, som sakta blinkade mot 

mig. Allting hände som i slowmotion, då hon vände sig mot mig och med 

självsäkra steg började gå mot mig. 

Den sista gången jag såg henne hade vi varit tre år gamla, och badat nakna 

i näckens å. För varje steg hon tog växte sig klumpen i min hals, tills jag 

behövde hosta till. 


EMMA FORSBERG 

Den blommiga klänningen svängde då hennes höfter rörde sig fram och 

tillbaka över plankorna. Hon verkade så naturlig, så olik de andra flickorna i 

min ålder. Hon var sin egen. Jag kunde känna hur mitt ansikte snabbt ändrade 

färg från likblek till tomat. 

Jag har alltid ansett att midsommaren har en speciell magi kring sig. Som om 

skynket mellan verklighet och folktro var tunnare denna enda kväll, som om 

en vittras svans plötsligt skulle skymta under en av flickornas kjolar. 

”Det är du” tre ord och hon hade fått mig att få tungvricka. Jag harklade 

mig och viftade lite panikslaget mot munnen. Hon rynkade pannan och log 

oförstående. Men skakade glatt på huvudet. Snabbt öppnade jag munnen och 

tog några flämtande andetag. 

”Ja, det var länge sedan!” Rösten lät konstig som om munnen var fylld av 

sirap. Fåglarna kvittrade till adjö då solen började ändra färg till orange i 

fjärran bortom vattnet nedanför ängen. Musikerna fortsatte spela. De äldres 

skratt ekade över dansbanan och hon tittade sig omkring innan hon böjde sitt 

huvud närmre. Bakom den tjocka luggen kikade de där vackra ögonen och 

ögonfransarna fram då hon viskade i mitt öra. 


”Följer du med till näckens å?” Stumt nickade jag till svar och hon grep tag 

i min hand och drog mig bort från dansbanan. Med snabba steg for vi ner 

för dansbanans stickiga trappa och vidare över den daggvåta ängens alla 

sommarblommor. Kvällen började ändra färg, från dag till natt. 

Med mjuka steg tog vi oss förbi den gamla kvarnen, vidare förbi parkeringen 

och in i skogen. Stigen var gammal, det hade sagts att den en gång hade 

använts av kolarna i trakten för att ta sig till sina kolhyddor. Skrattande ökade 

Bridget farten tills vi sprang genom den mörka skogen. Granarna rispade oss 

över armarna och våra fötter fastnade i rötter som bredde ut sig över stigen. 

Vi snubblade ut ur skogen och hamnade i den där gläntan. Den där mystiska 

gläntan där näcken sades vänta i åns mörker. Solens sista strålar nådde nätt 

och jämnt marken, kronorna skapade ett mönster på gräset runt omkring oss. 


EMMA FORSBERG 

En omkullfallen gran låg som en bro över den lilla åns vatten. Bridget drog 

av sig skorna och strumporna innan hon balanserade, som på en lina ut till 

mitten av granen och satte sig ner med fötterna i vattnet. Hon log mot mig och 

vinkade åt mig att snabba mig på. Jag drog av mig strumporna och skorna i ett 

enda drag och vek sedan upp de obekväma linnebyxorna farmor hade tvingat 

på mig. 

Där vi satt på granen lutade hon sig mot min axel och jag tror mitt hjärta 

hoppade över ett slag. Jag svalde och lade armen över hennes axlar. Vi hade en 

tydlig utsikt över sjön. 

Lugnt såg vi på då solen drog sina sista andetag innan den dog bakom 

horisonten. Hon lutade sig ännu lite närmare och log med sitt ansikte vänt mot 

mitt. Innan jag visste vad hon gjorde lutade hon sig framåt och gav min kind 

en kyss. Jag ryckte till och granen skakade under mig. Snart kände jag kylan 

från åns vatten runt mig och jag drog med snabba armtag mig själv mot ytan. 



KAJSA BIDEMO 


NÅRRTJEN ÖVER ISCHLAND 

Väsctha hämligheten asshå, nu sssccchhhhka jag schägaräj, hur man 

schkapar nårrshcen över Ishland. Fjörst och fjämscht måstche du vara på 

Ischland, förstchtår du dät, dät du är jätevikticht. För det andra måschte du ha 

tendschtickor. Hälscht schtora som du tänder braschor med, inga fjutthischar, 

låånga gräjer schkaräva. Åsshå lite sprit, inte shå lite föräschten, mycket 

shpånken scka dä va, möcket möcket. Hälscht schörru shka dä va hämbränt, 

dä ä gräjer det, dä shmäller högt. Åsså dricker du allt varu pallar likshom, åsså 

öppnar dö munnen å blåscher ut med tänd tändshticka å då jävlar sckaru se på 

nårrshcen över Ishland. 

Schå schkaru tänka på en sak schörru, dö måschte blåsha ut årdentligt, 

annarsch blir det knashigt. Sche på mäj. Det hände en liten olycka, pang 

schare å jag trodde min sichsta schtund vakåmmen, schatan vare schmällde. 

Min polare hade spätchat gräjerna med lakrich, han trådde ja schkulle gillare. 

Jisches vad läschkigt de schmaka. Aldrig blanda hämpa å lakrriiich. Låva mäj 

aldrig göra dä. Dä blir ingen äld likschom, bara schmäller fort schom faschen 

å jag schom blev schå paff, jag schvalde. Sicken röta att jag druckit så möcket 

bira i mitt liv, lilla kaggen rädda sächkert live påmä. Däva va dåktårn scha, att 

lilla kaggen rädda live påmä. 

Dö schkölle hört schmällen, dåv lichskom. Glömde jö att andas ut, jag 

schvalde isctällhet, det skölleja inte jårt. Schatan, schatan va dä smchällde. I 

mäj, dåvanäschtan såja höll på att trilla av stcholen. Pang i schtjistan. Som det 

schtank, prutt å lakrits. Dä ä inget bra, låvar ja. Schå kåm ihåg att blåscha ut, 

dä ä livschsvikticht annars fåru de hätt om noshcen. Hä, schkaru schmaka 

lite, shjösta grejer, ren schkit. Män vi tänder inte på idag, dä ä för hätt ute. 

Nä en glassch schkulle man ha, än sandwich eller varom nu häter. glasch och 

macka, som en middag. Vi schiter i nårrshenet idag, dä ä ändå för ljuscht. Åsså 

e vi inte på ischland. Haru några schtålar påreh, så går vi och tjackar en glasch 

istchälet i hättan. 

163 © Per Klemming 

PER KLEMMING 



Kajsa Bidemo 


I LÅGORNAS VÅLD 

165 © Gunilla Lindquist 

GUNILLA LINDQUIST 

Augustinatten stör Ayras sömn med torra, ömmande händer och svettiga 

lakan. Hon vrider och vänder sig för att hitta en ställning hon kan somna om 

i. Bädden i pigkammaren är hård, men ändå bättre än de flesta platser hon 

sovit på. Men det är något annat också, något hon bara anar, en värre hetta 

i luften. Hon sätter sig upp i sängen och sluter ögonen. Röda, gula flammor 

dansar bakom ögonlocken och mitt i allt det röda Het med sitt svarta hår som 

flinar hånfullt åt henne. I samma ögonblick hör hon skriket. 

– Elden är lös! 

Hon kastar sig ur sängen, ut i mörkret i bara nattsärken. Yrvakna bönder, 

kor som råmar i panik. Barnskrik, gråt, nakna fötter mot fuktigt gräs. 

Eldsflammor slår redan ut genom ladugårdens dörröppning. Förbannat, 

någon har öppnat porten. Vem i hela friden kan vara så dum att han öppnar 

porten och matar Het med luftens andar? Hon sveper med blicken över 

lagårdsbacken. Männen är redan i full färd med att bära hinkar med vatten 

och de äldsta barnen hjälper till. Flickorna med sina långa flätor släpar 

hinkarna längs marken tills armarna värker. Vid långhusets ingång står några 

kvinnor med små barn på armarna. Lågorna återspeglas i deras ögon. 

Så får hon syn på honom, Bagge, där han går omkring och tafatt försöker 

få det att se ut som att han gör något vettigt. Tittar sig nervöst omkring bara 

för att försäkra sig om att ingen ser hur bortkommen han är, men den tomma 

blicken dras hela tiden mot elden. Han kommer att falla under Hets våld om 

han inte aktar sig, den dåren! Hon springer fram till honom och tar tag om 

hans axlar. Det är knappt att hon når att skaka om honom, och han vill inte 

vakna ur sin eldsdröm. Hon skakar honom tills det värker i hennes armar, 

och skriker åt honom att han måste titta på henne. Till slut möter han hennes 

blick, och hon fäster hans ögon i sina, väcker hans medvetande och släpper 

långsamt greppet. 

– Var det du som öppnade porten? 

Hon får inget svar, bara tomma, dumma ögon som stirrar på henne. 

– Din förbannade idiot, var det du som öppnade porten? 

Hon hör långt borta Svens röst när han skriker att ladugården är förlorad, 

och kornas råmanden försvinner, ett efter ett. Bagge nickar långsamt 

samtidigt som tårarna börjar trilla nerför hans sotsvarta kinder. 

– Förlåt mig Ayranha, jag blev så rädd. Jag öppnade porten och så var det 

eld där inne. Jag blev så rädd när det brann. Jag visste inte vad jag skulle göra. 


166 © Gunilla Lindquist 

GUNILLA LINDQUIST 

Jag var alldeles ensam, Ayranha. 

Han hulkar tyst mellan orden, och hon slår armarna om hans breda 

kropp. Snart ska folket i byn börja fråga sig vem som öppnat porten och 

lämnat den öppen. Någon måste bli syndabock när alla korna brunnit inne, 

och bara askan finns kvar. Männen är nu i full färd med att släcka branden 

och förhindra att den sprider sig, men kvinnorna står redan och pratar och 

spekulerar medan de lugnar sina små, och när gryningen kommer ska det inte 

finnas någon nåd för den som är skyldig till detta. Hon stryker Bagge över 

ryggen. 

Snälla mor varför denna börda på mina axlar? Så många drömmar som 

gått om intet, ofödda barn och försmådda älskare. Så mycket att lappa och 

laga, som någon annan trasat sönder. Lämnade vänner och ovänner, liv som 

kunde varit. Jag orkar snart inte mer. 

– Det är ingen fara vännen, ingen behöver få veta något, bara du inte 

berättar. Prata inte med någon annan än mig i natt, men du måste hjälpa till 

att släcka elden. Gå till Sven och de andra, och så gör du bara som de säger. 

Hör du det? 

Han nickar mitt i skakningarna och hulkningarna. Så känner hon hur hans 

andning blir lugnare, han sträcker på sig och börjar gå bort mot de andra. Nu 

finns ingen tid att förlora. Hon står still ett ögonblick för att samla kraft och 

går sedan bort mot de andra kvinnorna för att som så många gånger förut 

plantera en historia som ska rädda hennes älskade drummel till lillebror. 


MÖTE I HET AUGUSTINATT 

Jag såg henne allra först under en flyktig sekund, då hennes ögon mötte mina 

i ett plötsligt och oväntat ögonkast. Ett sådant som bara tycks fara förbi. Som 

det gärna gör i röran av festglada invid en oordnad och stökig bardisk inne i 

en caseta de feria. Ändå kändes mötet märkvärdigt djupt. Tillräckligt djupt för 

att på egen hand vilja återvända. Snart nog möttes våra ögon igen. 

Det mötet blev längre. Alltför långt för att kunna avfärdas som ingenting alls, 

men ändå tillräckligt kort för att kunna tas tillbaka. Kalla det gärna för ett 

själsligt möte. Ett ömsesidgt möte mellan två ögonpar. Något som inte bara 

fastnade på näthinnan, utan i allra högsta grad lagrades någonstans i minnets 

hemliga irrgångar. Det var ett bekräftande möte. Förvisso helt ordlöst, 

men definitivt bekräftande. Det fanns ett ömsesidigt gillande, ett band, oss 

emellan. Jag anade hennes leende läppar bakom det höjda glaset med fino, 

men ingenting fanns ivägen som hindrade hennes varma och leende spanska 

ögon från att nå mina. Ingenting. 

Vem som bröt förtrollningen är svårt att säga. Kanske gjorde vi det båda två 

samtidigt. Eller kanske var det i själva verket bara hennes festande väninnor 

som pockade på hennes uppmärksamhet i ännu en brindis. Jag vet inte. Vi 

blev båda upptagna med vårt. Jag svepte det som fanns kvar av min sherry i 

ett enda glupskt drag. Och beställde sedan ännu en. Hettan i kinderna och 

den ljumma och behagligt lätta berusningen begärde mer. En åldrad gitarrista 

ackompanjerade en ensam flamencodansös på en provisorisk scen i andra 

änden av festtältet. Entusiastiska åskådare stod flockade runt om och iakttog 

skådespelet med taktfast klappande händer. Feststämningen ökade i takt 

med musiken och, försåvisst, med den sjunkande nivån av vin i de överallt 

skvalande botas de vino som gick ur hand i hand. Natten var ännu i sin linda. 

Jag bad med en enkel fingervisning en camarero att återigen fylla mitt glas 

med sherry. Innan den ens blivit upphälld hade jag redan bjudits att dricka 

en generös stråle med sval manzanilla ur en överförfriskad campesino´s nötta 

vinsäck. Det var svårt, för att inte säga – inte längre möjligt – att undvika att 

ryckas med i den tilltagande och löftesrikt passionerade festyran. 

Jag befann mig i ett av de hundratals festtält som spännts upp inför den årliga 

feria de agosto i Málaga. Just dit hade jag förts, som av en osynlig tvingande 


BJÖRN SOLUM 


hand, när jag inte hade annat val än att följa den vältrande strömmen av 

glada och sjungande festeros som vällde fram mellan tälten. Där stod jag 

nu med skallen glödgad av hetta och berusande vin, nonchalant lutad 

mot den rangliga bardisken av rostfri plåt. Jag var klädd i en vit, oknäppt 

bomullsskjorta, slitna och fransiga jeans och ett par dammiga skor. Ur 

bröstfickan stack ett paket Habanos upp. Jag skakade fram en och tände den 

med en tändsticka som jag drog eld på mot min klack. Jag njöt i fulla drag. 

Kände mig fågelfri och glad. Från scenen blandades kastanjetternas och 

klackarnas knattrande med gitarrens alltmer passionerade rytmer. Hettan 

inne i tältet fick luften att nästan koka över. Det var packat runt borden. Sorlet, 

skratten, sången och musiken, allt, precis allt vibrerade av fest. Riktig fest. 

Några meter från min plats vid bardisken stod gänget med festande väninnor 

kvar. Uppsluppna. Förväntansfulla. Glada och vackra. Och jodå, jag kastade 

allt en och annan förväntansfull blick åt det hållet. I sanningens namn oftare 

än bara med jämna mellanrum. Hon var vacker. Kvinnan. Osedligt vacker. 

Klädd i en fotsid, snäv traditionsenlig traje de flamenca, för ovanlighets skull 

helt vit. Det midjelånga, korpsvarta håret bar hon löst hängande ner i en spets, 

som pekade mot hennes välformade stjärt. De enda färger hon bar, förutom 

det svarta håret och de bruna ögonen, var den blodröda nyans som hon valt 

till både läppar och finger- och tånaglar, samt ett litet blygsamt krucifix av 

guld som hängde i en lång, tunn kedja som vilade i skåran mellan hennes 

bröst. Hon var verkligen vacker. Och naturligtvs svår att slita blicken ifrån. 

Tiden markerades bara av rytmen från flamencon och av rinnande sherry i 

olika tappningar. Jag vet därför inte hur länge jag hängde kvar vid bardisken. 

Jag stod kvar så länge ”Hon” stod kvar. Att säga annat vore hyckleri. Ändå 

lyckades jag inte i mina försök att återigen möta hennes blick. Om hon tittade 

åt mitt håll, var det i varje fall inget som jag upptäckte. Var gång jag sneglade 

åt hennes håll, föreföll hon fullt upptagen i samtal, skratt, tjo och tjim med 

sina väninnor. 

Plötsligt blev det uppståndelse invid bardisken. Vänninegänget hade alla 

tagit plats på rad invid disken. Kyparen var i full färd med att fylla upp varsin 

tequila slammer till damerna. När alla hade fått sina glas, svepte de unisont 

den berusande drycken. Det blev en del skratt och flamsande, men ”la guapa 

del traje blanco” vände sig plötsligt om mot mig och log med rödblossande 


BJÖRN SOLUM 


kinder och blicken fäst i mina ögon. Själv förmådde jag mig inte till mer än att 

bara höja mitt sherryglas i en symbolisk skål. Jag vet inte om jag log till svar. 

Förmodligen. Kanske inte. Jag hann i varje fall inte så mycket mer, för plötsligt 

drog en av väninnorna henne i armen. De var redan på väg till annat. Innan 

de försvann helt ur sikte i vimlet, så vände hon sig hastigt om en sista gång. 

Hon sökte min blick. Och fann den förstås. Om än bara för ännu en endaste 

kort sekund. 

Jag blev stående kvar en stund, tankfull, lutad mot bardisken. Plötsligt 

knackade kyparen mig påstridigt i ryggen. Jag vände mig om och framför mig 

stod en redan upphälld tequila med tillhörande salt och citronklyfta. 

– ”Una invitación.”, svarade han bara kort på mitt frågande ansiktsuttryck. 

”De la guapa del traje blanco.”, la han sedan till med ett brett leende. 

Det är svårt att avgöra om hettan som jag kände i kinderna berodde på det ena 

eller andra, men tequilan kändes i alla fall som en storm av eld i bröstet. Den 

sveptes manligt i ett enda hastigt och obrutet drag efter att jag först slickat 

i mig saltet. Bettet i citronklyftan efteråt fick saliven att rinna till ordentligt 

under tungan. Jag svettades ymnigt och jag förstod att det var dags för mig att 

ge mig ut i den friskare luften utanför festtältet. 

Visst hade jag en förhoppning om att jag skulle stöta ihop med den vackra 

någonstans i myllret, även om jag förstod att möjligheterna var små. Längs 

de upplysta gångvägarna stod festtälten vägg i vägg med varandra. Det röda 

dammet hängde som dimslöjor runt lyktorna. Myllret av festglada, sorlet, 

skratten och den överallt högt uppskruvade musiken slog mig nästan till 

marken. Hundratusentals hade samlats till fest på en yta inte större än några 

fotbollsplaner. Jag hade inget annat val än att bara låta mig föras med av den 

dansande och sjungande strömmen av människor som flöt fram som glödande 

het lava mellan festtälten. 

Utan att egentligen veta hur, så befann jag mig plötsligt invid en capilla som 

fanns permanent uppbyggd inne på festområdet. Det vitkalkade kapellet var 

inte större än att en ensam helgonikon knappt fick plats där inne. Uppe på 

taknocken hängde en liten kyrkklocka. Ett rep hängde ner längs väggen och 

var fastgjort i en stor svartmålad krok bredvid ingången. Upp till de öppna 

portdörrarna ledde en kort stentrappa. Några få ensamma satt och vilade på 


BJÖRN SOLUM 


trappstegen. Framför helgonikonen stod en kvinna på knä med nerböjt huvud 

och bad. Jag lyckades slita mig mig loss ur människomassan och gick och satte 

mig, jag också, på ett av trappstegen. 

Jag märkte det inte ens först, men plötsligt satt hon bara bredvid mig, helt 

nära, hon, den vackra. Kanske var det vinet, eller kanske var allt en hägring, 

en dröm, eller helt enkelt något oförklarligt, något med mystiken i det 

som händer oss i livet, men det kändes bara så självklart att just hon satt där. 

”Jag har blivit bönhörd.”, viskade hon bara. 

Jag minns att jag tänkte att hettan som jag kände inte hade funnits i vinet, inte 

i elden. Den fanns egentligen inte ens under solens obarmhärtiga strålar en 

het augustidag i Málaga. Den måste redan ha funnits inuti mig själv. I hjärtat 

av mitt väsen. Som vore den bara ditplacerad av någon eller något i form av 

en glödande het längtan efter passionerad kärlek som var redo att förvandlas 

till verklighet, när jag själv så tillät. 

Tanken fick mig att stanna kvar. Där pliktens och förnuftets iskyla smälter till 

glödande passion av kraften i en blottad själs gömda längtan. 

Jag stannande kvar, där hjärtat är den låga som håller allt vid liv. 


BJÖRN SOLUM 



JONAS AHLBERG 



172 © Malin Roca Ahlgren 

MALIN ROCA AHLGREN 

Det fanns alltid tid för prat om sex. Speciellt för Cissi. Hon delade med sig 

av alla detaljer på ett sätt som gjorde att Katrine rös. Om det var för att Cissi 

var sexuellt liberal, eller för att hon var så sexig, det visste inte Katrine, men 

hon kunde inte låta bli att fascineras. Hon blundade. Hennes tankar började 

flyga iväg och koncentrationen försvann. Cissi skulle bara veta. Katrine 

blev generad av sina egna tankar, skämdes plötsligt och försökte fokusera 

på något annat. Koncentrera sig på tjejmiddagen som nalkades istället. Om 

tre timmar skulle de komma och fira henne – 38 år. Vad åren gått. Nyss 

var de unga singlar, och nu blev det istället för mycket prat om äktenskap, 

barnafödslar och teorier om uppfostran. Daniel – hennes exman, hade hon 

tvingat dit redan vid lunchtid. Tillsammans med Julia och Emilia hade han 

sedan begett sig till sin nyinköpta lägenhet på Bondegatan, fullpackad med 

blöjor, nattsagor och instruktioner. Det här hade nämligen blivit en tradition 

– att de fyra träffades för att fira sina födelsedagar. Fyra gånger om året. Sista 

gången hade varit Pernillas födelsedag. Och denna gång var det Katrines tur. 

Bara några timmar kvar tills de skulle komma, och här låg hon och åmade 

sig med sina bisarra tankar. Herregud. Tänka på väninnan sådär. Var det 

en medelålderskris? Eller var det okej att ha fantasier om sina bekanta? Som 

dessutom var av samma kön!? 

Katrine öppnade sin bärbara som legat stängd på soffbordet och reste sig 

halvnaken upp ur den stökiga soffan full av barbies. Hon satte på Miss Lee 

på Spotify, öppnade upp Facebook medan hon fixade naglarna. Orangeröda. 

Facebook hade hon gått med i efter skilsmässan. Det hade blivit hennes kanal 

till vänner och bekanta. Hon tog en cigg och scrollade statusuppdateringarna 

samtidigt som hon blåste ut röken över skärmen. Pernilla och Cissi hade 

uppdaterat sig, men inte Linda. Det gjorde hon sällan, då hennes mesta tid 

gick åt till bebis. Det var ett stort projekt för henne att komma iväg så här 

som ikväll. Precis slutat amma också. Hon skulle nog bli den som först blev 

onykter. Pernilla hade lagt upp foton på sin senaste tatuering och fått en 

del kommentarer om den. Cissi – som mest tyckte att Facebook var en slags 

marknadsföringsmöjlighet för henne som fotograf, hade lagt upp sina senaste 

fotografier. Verkligen imponerande. Ofta brukade Katrine smygstalka Cissi 

för att inte visa sin besatthet. Besatthet? Var det så illa? Eller vadå illa? Det 

var ju bara fantasier. Men varför? Daniel och Katrine hade varit väldigt kära 

i varandra och haft mer sex än många i hennes omgivning. Katrine drog ett 




halsbloss, fimpade och gick in i badrummet för att få ordning på spretigt hår 

och torr hy. Mest för sig själv ville hon känna sig snygg. Även om det bara var 

det gamla vanliga morsgänget som kom. Ibland hade deras kvällar slutat med 

en drink på någon klubb, men oftast behövde de bara varandra. Efter några 

drag med plattången, en glittrig niveakräm som hon blivit pålurad, och en 

foundation hon fått av sin numera före detta svärmor, såg hon i alla fall okej 

ut. Katrine tittade ner på sina glittriga ben medan hon smörjde in sig, och 

undrade om hon var riktig klok som tog på sig det där. Fingrarna fick eget liv 

igen och Katrine tänkte på Cissi. Katrine visste att Cissi hade gjort både det 

ena och det andra. Det triggade henne bara ännu mer till att låta fantasierna 

ta över. Som en väckarklocka lät det pipande ljudet från hallbordet. Daniels 

namn blinkade på mobilens display och Katrine bytte chip på en bråkdels 

sekund, alla hennes tankar hamnade hos Julia och Emilia. 

– Hej, hur går det? 

– Jodå, bra, oroa dig inte. Bara njut nu av din tjejkväll. Jag ville bara säga 

det. Hej. 

En varm känsla infann sig genast i magen på Katrine. Hon saknade dem. 

Och längtade till nästkommande dag. 

Men nu skulle hon klä på sig, hon öppnade garderoben. En inte alltför tajt 

grön klänning, men med markerad midja, blev det. Det kastanjeröda håret lät 

hon vara utsläppt och ett par stora guldörhängen åkte på. Katrine undrade 

vad Cissi egentligen tyckte om henne och skrattade åt sina egna tankar. Helt 

absurt att hålla på så här. Från och med denna kväll skulle hon sluta. Katrine 

gick ut i köket för att fixa rosa vodkadrinkar med körsbär. Salongsbelysningen 

dämpades och hon plockade fram några ljus till kandelabern som stod på 

det låga vita soffbordet. Det hördes reklam från datorn. Spotify. Katrine såg 

att Nillan hade skrivit något om tjejmiddagen på sin status. Vad jobbig hon 

var – med alla dessa uppdateringar. Katrine anade att alla foton Pernilla 

skulle ta denna kväll sedan skulle upp där. Ugnen pep och potatisarna var 

klara. Hon blandade aioli, la upp brödsticksen, tog ut den citronspetsade 

avokadosåsen ur kylen och hällde upp körsbärstomaterna på en bädd av tunna 

mozzarellaskivor. Och endiver med blåost. Alltihop bar hon ut till soffbordet, 

satte sig sedan och smygstartade på sin drink. Timmarna hade gått fort. Även 

om Katrine var 38, tyckte hon att det var lika spännande fortfarande att se 

vad hon skulle få i present av sina väninnor. Varje år la de allihop ner både tid, 

pengar och tanke bakom presenterna. Pernilla hade fått en show där de alla 

tre varit utklädda till Pernillor i olika situationer. De hade sjungit covers om 




henne med egna texter och Pernilla hade skrattat så hon vikt sig. Dessutom 

hade de bjudit in en kille som sjungit romantiska sånger på spanska nedanför 

hennes balkong, eftersom Pernilla alltid drömt om det. Pernillas man hade 

inte blivit lika glad som Pernilla, men det hade väninnorna tyckt varit 

sekundärt just då. Katrine tänkte på vilka fantasier hon själv hade delat med 

sig om till väninnorna, som de kanske tänkte förverkliga ikväll. Hon hade inte 

berättat om dem för någon. Jo, okej då, den där kvällen på Café Opera förra 

året, när de firat Cissi. Då hade Katrine nämnt, men bara nämnt, för Pernilla 

att hon tyckte Cissi var het. Pernilla hade höjt ögonbrynen och iakttagit 

Katrine resten av kvällen medan Katrine sneglat på den dansande Cissi. 

Katrine hade varit berusad, så Pernilla borde ju förstått att man bara säger 

sånt när man är full, och sedan inte tänkt mer på det. 

DINGDONG 

Katrine fixade till BH och lugg, harklade sig nervöst som om det stått en 

klass nyutexaminerade sjömän i tjugofemårsåldern utanför. Pernilla, Linda 

och Cecilia. Vackra kvinnor. Alla mödrar. Två av dem skilda – Katrine och 

Cecilia. Så olika, men så nära. Efter långa och varma kramar, komplimanger 

om frisyrer och kläder, samlades alla i Katrines mjuka soffa. Med varsin 

rosa drink skålade de för ännu ett år av vänskap, en vänskap som överlevt 

många hinder och bråk. Ett stort paket med rött sidenband placerades i en 

av fåtöljerna, och blev liggande där medan maten åts, vinet öppnades och en 

diskussion om bloggande satte fart. Att blogga eller inte. Katrine hade ingen 

egen, men tyckte att ämnet var intressant. Hon hade så smått börjat intressera 

sig för bloggar genom att titta på Cissis fotoblogg, och därifrån kommit i 

kontakt med andra bloggare som Cissi länkat till. Pernilla hade en egen 

blogg om sitt privatliv och tyckte att det var bland det bästa hon gjort. Linda 

skakade bara på huvudet och mumlade något om att inte ens ha tid för en lång 

varm dusch för sig själv mellan bebis och treårstrots. 

– Födelsedagspresenten, ropade plötsligt Pernilla högt och pekade på 

fåtöljen. 

Allas blickar riktades mot presenten. Katrine la den i knät och började 

knyta upp sidenbandet. Hon misstänkte att de hade tyckt att hon behövde 

lite kul i sängen efter skilsmässan, och därför lagt ihop till ett kit med någon 

dildo och annat som hon inte ens skulle veta hur man använde. Katrine lyfte 




på locket och såg ett fotografi. Ett väldigt sensuellt fotografi i svartvitt på en 

naken kropp. Ensamt och litet därnere i den stora kartongen. Katrine log stelt 

och visste inte hur hon skulle reagera. Vad var detta? Linda harklade sig, såg 

ner i golvet. Pernilla fnittrade hysteriskt. Cissi la benen i kors, tog en otänd 

cigarett i munnen och studerade Katrines reaktion. 

– Kan jag få tändaren, sa hon och sträckte sig över bordet, så hennes djupa 

urringning syntes. 

Katrine räckte fram tändaren med en frågande blick. Hon la huvudet på sne 

och sneglade på Pernilla som lugnat sig lite. Till svar fick hon en axelryckning 

och en armbåge i Lindas midja, som genast ställde sig upp med ett tillgjort 

leende. 

– Vi ska nog ta och tänka på refrängen, sa Pernilla och reste sig upp. 

– Ska ni redan gå? 

I nästa sekund hördes en smäll från ytterdörren och Pernilla och Linda var 

borta. Cissis mycket röda läppar var plötsligt precis framför Katrines. Hon 

luktade rök och läppstift. Cissi slickade sina läppar medan hon kisande såg på 

Katrine. Hon satt på bordskanten framåtböjd, lutandes mot Katrine. 

– Tyckte du om det? ... Fotot alltså? ... Jag tog det med självutlösaren. 

Katrine svalde och ställde ifrån sig vinglaset, såg på Cissi med stora ögon 

och förstod fortfarande inte riktigt vad som höll på att hända. Hon satt som 

förstelnad och vågade inte röra en fena, även om hon skulle velat, för det 

pirrade både i magen och mellan låren. 

– Jag hörde från Nillan att du tyckte att jag var läcker. Jag är din 

födelsedagspresent. Du får göra vad du vill med mig. Men ta det lugnt, det 

kommer inte att påverka vår vänskap på något sätt. Bara som en kul grej. 

Katrine var tvungen att nypa sig i sidan för att inse att det som snart skulle 

bli verklighet varit hennes besatthet den sista tiden, hennes fantasi och dröm. 

Det var bara att ta för sig nu, fösökte hon intyga sig själv, tog sitt vinglas och 

svepte det som var kvar. Katrine hann knappt ställa tillbaka glaset på bordet, 

för Cissi hade förvandlats till en hungrig puma och halvlåg redan på henne. 

Inkapabel att röra sig, förskräckt och i trans låg hon på soffan medan Cissis 

fingrar knäppte upp knapparna i hennes klänning, drog den över axlarna 

och nuddade försiktigt vid hennes båda bröst så att Katrine både rös och 

stönade. Sakta började hon massera dem ovanpå BHn, sedan under, nöp till 

i bröstvårtorna så att Katrine inte kunde låta bli att åma sig och automatiskt 

glida nedåt. Genast kände hon Cissis hand och tackade någon där uppe för 




att hon hade rakat sig. Det lilla tyg som hennes trosor bestod av hade Cissis 

fingrar skjutit åt sidan, medan de lekte och retade. Katrine blundade. Det 

smakade plötsligt sött och hon delade på läpparna så att Cissis tunga kunde 

komma in. Gud, att kyssa Cissi var mer underbart än hon kunnat drömma 

om. En sådan känsla som sprang runt i hela hennes kropp i denna stund, 

hade hon inte känt på många år. Nu struntade hon i morgondagen och dess 

konsekvenser. Cissi hade ju sagt ”bara en kul grej”. En riktig skön och väldigt 

kul grej, tänkte Katrine och vågade nu ta för sig mer genom att besvara Cissis 

kyssar, låta handen glida innanför hennes urringning och vidröra de där 

små perfekta brösten som hon så länge velat känna på. Herregud, hon smekte 

ett kvinnligt bröst. Tanken gjorde henne yr. Hon hade sex med en kvinna. 

Hon visste att det här inte var första gången för Cissi, så hon lät sig föras och 

slappna av medan Cissi vant lekte med henne ... 

– Grattis på födelsedan, vännen. En cigg? sa Cissi leendes efteråt och satte sig 

naken i soffan med benen i kors som om inget särskilt hade hänt. 

En cigg. En? Katrine skulle behöva minst tre. Och en stark grogg. 


177 © Maj Lindström 

MAJ LINDSTRÖM 


EN HET PLAN 

178 © Malin Bergström 

MALIN BERGSTRÖM 

Det var sommaren 2005. En dag i juli. Platsen var Cyperns sydvästra kust, 

staden Pafos. Vi var de två vännerna ute på äventyr, nyblivna studenter för 

första gången på våra egna ben. I den pulserande semesteryran jobbade vi om 

kvällarna på en restaurang. Om dagarna låg vi allt som oftast på någon varm 

strand. 

Just denna dag i juli hamnade vi utan tvekan i den jobbigaste situationen 

under hela vår sommar på Cypern. Man kan nästan säga att vi var nära 

döden. Nästan. Graderna hade stigit upp till 42 härliga. Vi hade hittat en öde 

strand och förstod efter några svettiga timmar på varsin solstol varför den 

var så öde. Luften stod stilla, var så tjock av hetta så det skulle ha behövts en 

machete för att tränga igenom den. Vattnet var oljigt och fullt av elefantgräs. 

Inget man ville doppa sig i. 

Pärlor av svett trängde fram på pannan, på överläppen, mellan brösten, 

på smalbenen – överallt! Vi höll på att förvandlas till en enda stor blöt fläck. 

Lösas upp i svett, bara så där! Luften i lungorna ångade och vattnet i våra 

medhavda flaskor kokade. Sanden glödde och våra huvuden brann. Skulle 

vi dö här av värmeslag? Det kändes lite så, men att gå hem var aldrig ett 

alternativ, för vi hade en plan. Så vi låg kvar där, i gassande sol, 42 graders 

värme. 

Vi låg efter i solandet. Vilken skandal om vi skulle komma hem till Sverige, 

efter flera månader vid Medelhavet, lika bleka som alla andra. Ibland måste 

man offra sig och våga utmana ödet. Vi tittade menande på varandra och sa: 

If you want a tan, you have to stick to the plan, Stan! Och så höll vi ut några 

timmar till. 



JONAS AHLBERG 


DEN NAKNA HETTANS MAGI 

180 © Ethel Hedström 

ETHEL HEDSTRÖM 

Hon kände sig dåsig och svettig. Det var en trötthet som hon oförblommerat 

njöt av, en fullständig och ofrånkomlig avkoppling. Heta ångor från den 

kritvita sanden vibrerade som glasaktig rök i luften. Värmen från solen 

inbjöd till lätta flyktiga tankar, som till exempel vad hon skulle välja att äta 

på kvällen. Hon orkade inte fundera över några nya djupa livsavgörande 

problem eller grubbla på vänners och arbetskollegors, i hennes smak, märkliga 

åsikter, livsstilar och uttalanden. Små rännilar av svett strilade utefter hennes 

varma kropp. Svettdropparna kylde konstigt nog skinnet under sin färd över 

huden. Kroppen blev för några sekunder alldeles knottrig och hon ryste till av 

välbehag. 

– Ska du verkligen åka ensam? hade alla frågat i mun på varandra när hon 

berättade att hon skulle resa till Kreta. Alldeles övergiven i två veckor. Hur kul 

är det på tiogradig skala? 

– Ja varför inte, hade hon svarat, lite mer lättsam i tonen än hon faktiskt 

kände sig och övergiven känner jag mig verkligen inte, hade hon lagt till och 

skrattat. 

Det här var första gången hon var på semester utan en partner. Hon hade 

bestämt sig för att ta med sig ett tjog pocketböcker och sin laptop för att 

äntligen kunna läsa eller skriva texter så många timmar i sträck som hon hade 

lust med. Vilken lyx! Dagarna skulle inte vara något problem, men kvällarna 

då? Skulle det kännas jobbigt att gå ut och äta mol allena? 

De första kvällarna hade det känts lite avigt. Men hon blev väl mottagen 

på den lilla lokala fiskekrogen nere i hamnen. Det var mer turisterna, de 

utländska gästerna på krogen, säkert en del av dem svenskar, som tittade långt 

efter henne när hon ensam satte sig ner vid ett ledigt bord. 

Lisa reste sig sakta upp från solstolen. Ett sista dopp innan hon gick upp till 

hotellet för en skön siesta. Först en kaffe på hotellets uteservering, under det 

röd och vitfärgade Martiniparasollet, eller en öl kanske. Hon hade ju faktiskt 

semester och sen upp på rummet och ta igen sig några timmar, tänkte hon 

medan hon med några skutt tog sig ner till vattnet. Ett visslande kvittrande 

ljud uppstod när hennes bara fötter fick kontakt med sanden. Hon fnittrade 

till för sig själv. Det lät komiskt. 

Hotellet låg nära stranden, några hundra meter eller så. Efter badet drog 

Lisa den medelhavsturkosa strandklänningen i tunt linne över huvudet och 

satte sina sandiga fuktiga fötter i jesussandalerna i mörkbrunt mjukt läder. 


Sandkorn hade fastnat under foten och letat sig in mellan tårna. Det kändes 

som om hon lagt sandpapper i skorna. Det gjorde ont. Omöjligt att få bort 

även om hon försökte borsta bort det, fastnade bara på händerna istället. Väl 

uppe på strandvägens gråmelerade plattor fick hon syn på en vattenkran. 

Vilken lättnad att skölja av sanden. Hon vek sen av åt höger, strosade längs 

med strandpromenaden. Redan efter ett tiotal meter prickade hennes ögon 

något som verkade en aning bekant. Det var mannen som kom emot henne. 

Hon kände honom. Vem var det? Deras blickar möttes. Valle! Det var Valle. 

Valter Skoglund. 

– Känner du igen mig? frågade hon. 

– Jo men visst, sa han och visade sina tänder. 

Framtänderna, den ena framtanden snett över den andra. Precis som 

Tommy Blom hade hon ofta tänkt. Fast håret var tunt och slog en aning mot 

grått, istället för blont och låg inte ner över öronen som då. Hade han en liten 

ölmage? Lisa försökte kika. Valle tog ett steg mot henne och öppnade sin 

famn. Hon gick villigt rakt in. Kände. Åh, hans doft. Hans älskade doft. Det 

var Valles alldeles egna lukt hon allra först blev förälskad i. Han lånade henne 

sin ljust lila stickade halsduk. De var på modet just då och långa skulle de 

vara. Alla gick omkring i lila halsdukar som de hade virat ett antal varv runt 

halsen, men som ändå räckte ner till marken. Hon hade gått omkring och 

sniffat i den i flera veckor. 

– Du, sa han och tog ett steg bakåt så att han kunde se in i hennes ansikte, 

vet du vad? 

– Nej, vad då? 

– Har du tid? 

– Tid till vad? 

– Smita. 

– Smita? 

– Ja jag antar att du är här med din familj? 

– Joo, ja just det. 

– Jag kan. Kan du? Smita iväg en stund. 

Lisa kände härlig oförfalskad lusta stiga upp genom kroppen, från tårna 

ända upp genom skallen ut i hårstråna i nacken. Upphetsningen vibrerade 

i skrevet. Älska med varandra? Det som de aldrig fått tillfälle att göra som 

tonåringar. Petting, hångel, men inget mer. Skulle de göra det nu? Undrar hur 

han är att älska med? Hon bestämde sig. 

– Ja, men var? 

181 © Ethel Hedström 



182 © Ethel Hedströmw 


– På stranden. Jag vet ett ställe som oftast är tomt. 

– Oftast? 

– Lite spännande ska det väl vara, eller hur? 

Lisa tyckte att det var tillräckligt laddat även utan risken att bli upptäckt av 

solbadare, men varför inte? Han hade rätt, tanken var faktiskt oemotståndligt 

gruvligt härlig. 

– Hur kommer vi dit? 

– Med bil, jag har bil. 

Stranden var tom. Inga människor syntes ligga i sanden. Valle var tyst, 

han la armen runt hennes axlar, sa inget, frågade inget. Ville inte Valle, hon 

fnissade inombords åt orden som hon uttalat tyst: ”Ville inte Valle”. Det lät 

nästan som en stilfigur inom retoriken. Ville inte Valle veta lite om henne? 

Vad som hänt under alla år som gått? Men det kanske var lika bra att inte veta 

vilka eller vem som väntade på honom någonstans i närheten av deras tête a 

tête. Så hon sa inget hon heller. 

Det blev aldrig så spännande som hon hade trott. Blev det inte hetare ens 

med den framvällande erotiska hungern hon känt tidigare? Helt odramatiskt 

och neutralt. Fast ändå besviken, otillfredsställd, ekade av tomhet i kroppen, 

fast Valle låg naken bredvid henne. Lisa slängde en blick på honom. Han var 

lite lönnfet såg hon nu, blek och när hon såg närmare efter upptäckte hon 

mörka hårstrån som stack ut ur öronen. Hade han somnat? Hon lutade sig 

fram snuddande nära Valle. Tyckte sig ana låga snusanden. Hans beiga chinos 

låg slängda bredvid henne. Lisa tog tag i byxorna, tänkte lägga ihop dem lite 

snyggare, släta ut byxbenens skrynklor. Ur ena bakfickan hade hans plånbok i 

svart skinn halvt om halvt ramlat ur. Lisa kunde inte låta bli. Hon drog fram 

den helt, slog upp den och Lisa stirrade storögt på körkortet som satt i en liten 

plastficka. Namnet. Svante Westerberg läste hon långsamt. 





TILLRÄCKLIGT 

Douglas visste ingenting. Det var Samuel helt övertygad om. Han försökte 

bara skrämmas. Och nog lyckades han rätt bra. 

Samuel vred sig i sängen och tittade ut genom fönstret. Trädens skuggor 

rörde sig inte en millimeter. Det hade inte blåst på hela veckan. Bara den där 

tryckande värmen som inte ville ge med sig. Täcket låg hopknölat på golvet 

nedanför sängen och han låg naken på det genomblöta lakanet. Det värkte 

i huvudet och när han drog handen över huden blev den blöt av alla små 

svettdroppar. 

Jag behöver mer vatten, tänkte han och steg upp. Det gick ändå inte att 

sova. Tidigare i veckan hade han tänkt köpa en bordsfläkt, men det gick inte 

att få tag på någonstans. Säljarna hade skrattat åt honom. Till och med de 

mest förhärdade sommarivrarna var nu överens om att det var för varmt. 

Samuel spolade för att vattnet skulle bli kallt, men gav snart upp. Det blev 

inte kallare än strax under rumstemperatur. Tungan kändes som ett torrt 

sämskskinn och han hällde i sig vattnet på några sekunder. 

Termometern stod på trettiofyra grader – mitt i natten. Imorgon skulle det 

förmodligen krypa upp mot fyrtio eller femtio grader igen. 

Egentligen hade inte Samuel något emot hettan. Visst var det jobbigt, men 

han gillade värmen. Han önskade bara att han hade en fläkt, eller kanske en 

sån där kylanläggning. Det som bekymrade honom var det som Douglas hade 

pratat om. 

”De kommer när det blir tillräckligt varmt för dem”, hade han sagt. 

Visserligen hade han varit full igen, men det hade ändå fått Samuel att 

tänka. Det var något som inte stämde. Unga, friska människor borde inte 

kunna dö av värmeslag hur som helst. Han förstod att värmen kunde gå hårt 

åt äldre och sjuka. Vårdavdelningarna förvandlades till bårhus i den här 

hettan, men alla de andra. Flera på gatan hade rullats ut under vita lakan 

av ambulanspersonalen, men när de kom och hämtade tjejen i tolvan kom 

Douglas ord tillbaka. 

”De kommer när det blir tillräckligt varmt för dem.” 

Han hade flirtat med henne i flera veckor, ända sedan hon flyttade in, och 

så vitt han kunde se hade det inte varit något fel på henne. Snarare tvärtom. 

Hon brukade ge sig ut och jogga klockan sju varje morgon och kom inte 

tillbaka förrän strax efter åtta. En lång tur. En sådan tjej dukar inte under av 

värmeslag, men det var det ambulanspersonalen hade sagt när han trängde sig 

184 © Markus Sköld 

MARKUS SKÖLD 



MARKUS SKÖLD 

fram och frågade. 

Varför skulle de ljuga? 

Douglas hade alltid sina egna teorier om saker, men ju längre det här vädret 

satt i, desto mer började Samuel undra om det inte var mer än teorier den här 

gången. 

”När det blir tillräckligt varmt ...” 

Samuel hällde upp ett glas till och svepte i sig det. Han tog för stora klunkar 

och det värkte när vattnet pressade sig ner i matstrupen. Han blev inte mindre 

törstig. 

Trettiofem grader nu. Hur kunde det bli varmare mitt i natten? Samuel 

skakade på huvudet och gick till balkongen och öppnade dörren. Kroppen 

reagerade som om den förväntat sig lite svalka, men det var minst lika varmt 

ute som i lägenheten. 

”De kommer.” 

Huvudet bultade. Han borde dricka mer, men kranvattnet smakade som 

piss. Han gick tillbaka till köket och fyllde en karaff med vatten och ställde 

in den i kylen. Svalkan var berusande och han stod flera minuter framför det 

öppna kylskåpet och njöt av att huden knottrade sig. Kylskåpet började pipa – 

varnade för att temperaturen blev för hög. Samuel stängde motvilligt dörren 

och såg något i ögonvrån. 

Något rörde sig i skuggorna i hörnet. 

”De kommer när det blir tillräckligt varmt.” 

Samuel stod blickstilla och stirrade in i skuggorna. Hade han inbillat sig? 

Bultandet i huvudet överröstades snart av bröstet och det blev plötsligt svårt 

att andas – som att det inte fanns tillräckligt med syre i den heta, fuktiga 

luften. 

Kanske hade han inbillat sig. Douglas ord hade satt sig på hjärnan och han 

såg saker som inte fanns där. 

”De kommer.” 

Meteorologerna skulle få rätt vilken dag som helst nu. När som helst skulle 

värmeböljan ge vika och det skulle komma in kallare väder. Det var väl nåt 

nytt sånt där väderfenomen, förmodligen på grund av miljöförstöring. Pratade 

inte alla om global uppvärmning? Det var det här, även om det slagit fel på hur 

det skulle yttra sig. Snart skulle någon smart person komma på en teori som 

förklarade hur det hängde ihop. Det fanns alltid en logisk förklaring. 

Något rörde sig i skuggorna igen. Samuel kunde inte röra sig. Den här 

gången hade han i alla fall inte inbillat sig. Något var där. Hade något tagit sig 



MARKUS SKÖLD 

in? Ett djur när han öppnade balkongen kanske? Nej, det var större än en fågel 

eller ekorre. 

”När det blir tillräckligt ...” 

Det fanns säkert en rationell förklaring. Kanske tjejen i tolvan hade fått en 

stroke eller nåt. Hon kanske inte var så vältränad som han trott. De andra som 

dött – 

En rörelse i skuggorna igen. Något försvann in bakom soffan, snabbare än 

Samuel hann se. Det var stort som hund, eller kanske en apa. 

Pulsen dunkade i tinningarna. En annan rörelse – vid balkongen. Gardinen 

svajade till som om en lätt vindpust gripit tag i den. 

Samuels händer skakade. Han försökte svälja. 

”De kommer när det blir tillräckligt varmt.” 

Vilka? Vad är det som kommer när det blir tillräckligt varmt? 

Ett knattrande ljud hördes, som klor mot parkettgolvet. Ännu en rörelse 

vid balkongen och en till i hörnet. Knattrande från andra sidan lägenheten. 

Varför hade han inte stängt fönstren? För att det hade blivit ännu mer av en 

bastu i lägenheten då förstås. 

Samuel ville fly. Han stirrade mot hallen i andra änden av lägenheten. Vad 

skulle grannarna säga om han sprang ut helt naken? Just nu brydde han sig 

inte om det överhuvudtaget. Det enda som ockuperade hans tankar var om 

det skulle spela någon roll – om det ens gick att fly. 

Han snodde runt när det knattrade över golvet och något försvann in under 

köksbordet. De närmade sig. För snabba för att han skulle hinna se dem – hela 

tiden utom synhåll. 

Samuel bedömde avståndet till hallen. Om han rörde sig, skulle de anfalla 

honom då? Knattret av klor över golvet igen. Samuel skymtade något i 

ögonvrån och vände sig mot rörelsen. Varelsen försvann in bakom soffan 

innan Samuel hann få någon riktig bild av den mer än något mörkt med långa 

spetsiga öron. Hade den päls? Samuel var inte säker. 

Ett mumlande tjatter hördes bakom soffan som åtföljdes av ett väsande ljud. 

Mer knatter från andra sidan lägenheten och fler rörelser vid balkongdörren. 

Samuels ben var fastvuxna i golvet. Hans hjärna försökte desperat sortera in 

vad som hände i olika fack, men ingenting passade. 

”De kommer när det blir tillräckligt varmt för dem.” 

En av köksstolarna fick en knuff och föll omkull. Det väste och knattrade 

under köksbordet, bara några meter bort. Det var tillräckligt för att Samuel 

skulle komma ur sin trans. Han tog sikte på hallen och rusade. 



MARKUS SKÖLD 

Ett triumferande väsande tjatter ljöd genom lägenheten – nu började 

jakten. Samuel skrek och sladdade runt hörnet ut i hallen och stannade tvärt. I 

mörkret vid ytterdörren rörde sig en massa av mörka halvmeterhöga varelser. 

Klorna skrapade mot golvet och de vände sig mot honom. Med ett tjut rusade 

de mot honom, i extas över att de fick vara med i leken. 

Samuel vände och sprang tillbaka in i lägenheten. Han hoppade för att 

undvika en varelse som störtade mot honom från köket. Smärta flammade 

upp i låret när glödande klor skar genom skinnet. Samuel föll när han 

landade, kröp ihop till en kullerbytta och kastade sig upp på fötter igen. Hela 

lägenheten kryllade av rörelse. Det fanns bara en utväg kvar. Han hoppade 

över en varelse och rusade mot balkongen. 

Betongen kändes varm mot hans nakna fötter. Han snodde runt, tryckte 

igen dörren och knuffade omkull balkongbordet för att spärra den. Samuel 

hade blodsmak i munnen och det värkte och pulserade i benet. Det myllrade 

inne i lägenheten. Mer än så gick inte att se genom fönstren. 

Varelserna knuffade på dörren. Balkongbordet skrapade mot betongen när 

det långsamt flyttades. Snart skulle de få upp dörren. 

Samuel tittade över räcket. Han var på tredje våningen. Kanske kunde han 

klättra ner till våningen under. Han hoppades att fru Bengtsson var hemma. 

Att han var naken brydde han sig inte om. Bara han kunde nå nästa balkongs 

räcke med fötterna skulle det gå bra. Samuel svängde benet över balkongräcket 

och hängde sig ner på utsidan. Han hörde ljudet från balkongbordet som 

skrapade över golvet och det bekanta gnisslet från balkongdörren. 

Det bultade i benet och blödde rejält. Samuel trevade med foten efter 

balkongräcket. Bordet skrapade mot betongen. Dörren gnisslade. Foten var hal 

av blod och gled mot fru Bengtssons balkongräcke utan att få grepp. Samuel 

sträckte sig så långt ner han kunde. Räckets plåtkant skar in i fingrarna och 

han grimaserade och höll andan medan han försökte få ett grepp med andra 

foten. 

Bordet brakade och han hörde knattret av klorna mot betongen. Samtidigt 

kände han något som grep tag runt vristen. I huvudet såg han hur fru 

Bengtssons balkong redan var full av små mörka varelser med långa klor och 

långa öron. 

Samuel tittade upp. Långa klor sträckte sig efter honom. Greppet runt 

vristen hårdnade. 

Samuel skrek inte när han tappade taget – han blundade. När han slog i 

backen gjorde det först inte så ont som han föreställt sig, det vara bara att han 


inte kunde andas. Medan smärtan rullade in öppnade han ögonen och tittade 

upp mot balkongen. Han såg inga varelser, bara fru Bengtsson som stod på sin 

balkong med händerna för munnen och såg på honom. Sedan blev allt svart. 


MARKUS SKÖLD 

Det var det pipande ljudet från maskinen som väckte honom. Långsamt 

vaknade han till liv och såg sig omkring. Ett sjukhusrum. En sköterska stod 

bredvid honom och gjorde något med maskinen som väckt honom. 

”Hej, är du vaken? Jag ska säga till doktorn. Du har verkligen haft tur ska 

du veta.” 

Sköterskan lade huvudet på sned och log mot honom. 

”Doktorn berättar mer när hon kommer. Det kan dröja en stund, men oroa 

dig inte.” 

Sköterskan försvann ut ur rummet. Samuel försökte sträcka handen efter 

henne och hejda henne, men han kunde inte röra sig och inga ord ville komma 

ut. Han var trött och det gjorde ont överallt. 

Genom fönstret såg han hur solen antingen var på väg upp eller på väg ner. 

Något sade honom att den var på väg ner. Det var nog värmen, det kändes som 

den sorts värme som en het dag lämnar efter sig. 

Ögonlocken kändes tunga och Samuel gav efter för sömnen. 

När han vaknade såg han inte solen genom fönstret längre. Han var blöt 

av svett, men något fick kalla kårar att krypa längs ryggen på honom – något 

med sättet han blivit väckt. Hans dimmiga hjärna sökte efter svaret. Vad hade 

väckt honom? 

När han hörde ljudet förstod han. Det var ett knattrande ljud. Som klor mot 

linoleumgolvet. 



JONAS AHLBERG 


DEVIL´S NEST 

Scenen är nedsläckt. Här och var lyser små röda värmeljus. Någon klinkar 

en välkänd melodi på ett piano. Det är Frank Sinatras Strangers in the night. 

Plötsligt tystnar musiken och en dörr öppnas. Ett oväder rasar utanför. Dörren 

dras igen med en smäll, någon svär så det osar. Sakta höjs ljuset, två siluetter 

blir synliga, den ena framför en bardisk, den andra bakom. Ljuset är varmt och 

fladdrande som upplyst av en jättelik brasa. 

Bartendern: – Gokväll min herre. 

Gästen: – Är detta Devil´s Nest? Har jag kommit rätt? 

Bartendern: – Namnet stämmer bra på denna enkla inrättning … 

Gästen: – Bra, för det var hit jag skulle. Fy fan vad det låg otillgängligt 

till! Det har varit ett helvete att ta sig hit. Jag har färdats genom iskalla 

orkanvindar, hagel och piskande regn. 

Bartendern: – Men nu är ni äntligen här … Vad får det lov att vara? 

Gästen: – En whiskey. Utan is. Av er bästa sort. 

Bartendern: – Naturligtvis min herre. 

Glas klirrar och drycken hälls upp. 

Bartendern: – Så där, varsågod. Låt er väl smaka. Vi har gjort den själva. Den 

är känd i hela området. Finns bara ett fåtal flaskor. Så njut min herre, njut! 

Gästen sveper whiskeyn i ett drag. 

Gästen: – Gaaahhhh … Det var ta mej fan kuk i den! En till! Eller 

förresten, jag tar hela flaskan. 

Bartendern: – Varsågod. Får jag ge er ett tips? Ni kan halsa direkt, då 

försvinner inga av de fantastiska aromämnena … Smaken och styrkan 

kommer verkligen till sin rätt. 

Gästen: – Ni är ta mej fan en listig jävel! Här ska inte tramsas med några små 

skitglas! 



Glaset slängs iväg och krossas mot en vägg. Gästen börjar klunka i sig drycken 

direkt från flaskan. Han storknar och ställer flaskan med en smäll på bardisken. 



Gästen: – Ja fy fan. Vad gör jag här egentligen? 

Bartendern: – Vad menar min herre? 

Gästen: – Äsch, ingenting. Bara en liten skitgrej … 

Bartendern: – En mindre fadäs som fick er hit? Kan jag inte tro … 

Gästen: – Jo, för det var verkligen ingenting att göra en så stor affär av. 

Bartendern: – Jaså? 

Gästen: – Jag ville ju bara gulla lite med henne … 

Bartendern: – Gulla? Med vem? 

Gästen: – Näää hörru, nu skiter vi i det där tramset. Nu ska vi bara vara glada 

och sjunga. Trallallallaaaa! 

Han reser sig upp, tar några danssteg och får syn på pianot. 

Gästen: – Kan du inte spela en trudelutt på pianot, så sjunger jag? 

Kan du Sinatras Strangers in the night? Jag älskar den låten! 

Bartendern går fram till pianot, slår sig ner och börjar spela. 

Gästen sjunger; 

Strangers in the night exchanging glances 

Wond’ring in the night 

What were the chances we’d be sharing love 

Before the night was through. 

Something in your eyes was so inviting, 

Something in you smile was so exciting, 

Something in my heart, 

Told me I must have you … 

Bartendern smäller ner pianolocket. 

Bartendern: – Sådärja! Det gjorde vi bra. Men nu tycker jag att du ska ta lite 

mer whiskey och berätta för mig varför du har kommit hit. 

Gästen: – Vadå? Jaha, ja … det var ju hennes fel … 

Bartendern: – Vems fel? 

Gästen: – Äsch, det var bara en liten fånig sak som hände i parken häromdan … 



De återvänder till bardisken och bartendern öppnar en ny dammig flaska och 

räcker fram den till gästen. 

Bartendern: – Varsågod broder. Berätta! 

Gästen klunkar ånyo i sig av den starka drycken tills kroppen inte kan ta emot 

mer. Han sliter flaskan från munnen med ett frustande. 

Gästen: – Hon lurade mig … 

Bartendern: – Lurade dig? Hur då? 

Gästen: – Lockade mig liksom, med sina oskyldiga ögon och sin korta kjol. 

Bartendern: – Usch ja, typiskt kvinnor, låtsas vara intresserade först och 

sedan bara … 

Med låtsad gäll kvinnoröst; 

– ”Nej tyvärr du har fått allt om bockfoten,” ehh … jag menar bakfoten … 

”En annan gång kanske. Men vi kan jättegärna vara vänner ..!” 

Gästen: – Det var som fan, har du också råkat ut för det? 

Bartendern: – Oh ja, många gånger. Men dom har varit äldre … 

Gästen: – Va? 

Bartendern: – Ja, din var väl bara 7 år? 

Gästen: – Nej för fan, det vet jag inte, vem då? 

Gästen klunkar ånyo i sig från flaskan. 

Gästen: – Kan man pissa här? Har ni en toalett? 

Bartendern: –Till höger vid barens slut. 

Gästen stapplar iväg, En mobiltelefon ringer med signalen Stairway to heaven. 



Bartendern: – Devil´s Nest? Ja, tjenare. Njä … inget vidare faktiskt. Han har 

inte erkänt än … Jo jag vet … jag gör mitt bästa. Vi får hoppas att du kan ta 

över sen, det är knökfullt här, ingen plats alls. Jo, jag vet … ska försöka … Jag 

hör av mig sen. Tja! 

Bartendern klickar bort samtalet i samma ögonblick som gästen kommer 

tillbaka. 


Bartendern: – Var var vi nu? Jo just det, den lilla flickan i parken … 

Gästen: – Va? Vilken flicka? 

Bartendern: – Hon som du … 

Gästen får whiskeyn i fel strupe, hostar och frustar. 

Gästen: – Du är fan ta mig helt sjuk i huvudet. Vad fan snackar du om???! 

Bartendern: – Seså, drick lite till så klarnar nog minnet. 

Gästen tar ännu en klunk, stirrar tomt framför sig en stund, stramar sedan upp sig. 



Gästen: – Och annars? Går affärerna bra? 

Bartendern: – Jovars, kan inte klaga … Men hur var det nu med den där lilla 

flickan? 

Gästen: – Vilken flicka? 

Bartendern: – Du vet nog vem jag menar … 

Gästen: – Jaha … jasså hon. Fan vad du tjatar! Jag ville ju bara gulla lite med 

henne … hon var ju så söt … 

Bartendern: – Vill du ha jordnötter? 

Gästen: – Hennes kjol var röd och hon hade såna där små söta pippilottor. 

Bartendern: – I håret? Tofsar? 

Gästen: – Ja precis och jag sa till poliserna att jag hade hittat henne på 

parkbänken. Att hon redan var död när jag hittade henne. 

Bartendern: – Var hon det då? 

Gästen: – Ja precis. Fast vi pratade ju först … Jag sa att det bodde små 

kattungar längre in i parken. 

Bartendern: – Jaha …? 

Gästen: – Ja … Hon blev så intresserad, ville gärna klappa dom. Sa att hon 

hade önskat sig en liten katt. 

Bartendern: – Fick hon klappa på den lilla katten? 

Gästen: – Ja, fast då blev hon så konstig och började skrika. Så då var jag 

tvungen att trycka ner hennes ansikte i jorden och sen tyckte jag att hon såg så 

lockande ut liksom. Som en riktig kvinna fast liten. 

Bartendern: – Vad gjorde du då? 

Gästen: – Ingenting … 

Bartendern: –Ingenting? 


Gästen: – Näää … utom att jag tog av henne strumpbyxorna … 

Bartendern: – Strumpbyxorna? 

Gästen: – Ja, just det och hon skrek och krängde hit och dit. Så det var svårt 

att hålla fast henne. Det var jättejobbigt faktiskt … 

Här börjar gästen gråta ljudlöst. Hans kropp rycker som i kramp. Bartendern 

tittar medlidsamt på honom. 

Bartendern: – Det var dumt gjort av henne. Det var ju därför du var tvungen 

att få tyst på gastandet. 

Gästen: – Ja just det … Men det var inte jag. Hon var redan död när jag 

hittade henne. 

Bartendern: – Var hon död innan du visade henne den lilla katten? 

Gästen: – Ja, eller nästan … Och det var hennes eget fel eftersom hon skrek. 

För jag ville ju bara gulla lite med henne … 

Tystnad. Gästen stirrar tomt framför sig, bartendern donar med glas och 

flaskor, häller upp jordnötter i en skål. 

Bartendern: – Varsågod. 

Gästen tuggar i sig en näve jordnötter. 



Gästen: Men sen blev hon tyst till slut. 

Bartendern: – Vad sa polisen sedan när dom grep dej? 

Gästen: – Dom sa att det var jag som hade gjort det. Att dom hade vittnen, 

nån jävla kärring som hade sett mig gå iväg med henne. Och det var då 

jag kom på att det kanske var jag som hade gjort det. Iallafall. Fast det inte 

verkade så först. Men det var ju hennes fel. 

Bartendern: – Hur kändes det, när du insåg det? 

Gästen: –Jag hann inte tänka så mycket på det … för jag tog mina 

långkalsingar och rev sönder dom till ett rep och hängde mig i cellen samma 

natt. 

Bartendern: – Jaha. Så du hann aldrig fundera på vad du hade gjort förrän du 

var död? 

Gästen: Nej precis. Och sedan i tunnelbanan på väg mot dödsriket fick jag 

höra talas om det här stället, Devil´s Nest. Och om eran suveräna whiskey. 


Bartendern skrockar smickrad. Men blir allvarlig i nästa sekund. 

Bartendern: –Var det du, Sven Svensson, som våldtog och dödade sjuåriga 

Anna Andersson, söndagen den fjärde juni 1987, klockan 16.35? 

Gästens leende stelnar och han griper om sin strupe som om han höll på att 

kvävas. I nästa ögonblick rasar han ner från barstolen, blir liggande i 

fosterställning på golvet. Gnyendes. 

Gästen: – Herregud, vad har jag gjort??? Vad har jag gjort!!! Hur kunde jag? 

Hur kunde jag göra en sådan djävulsk handling?!! 

Nu gråter gästen hjärtskärande. Ångesten river och sliter i honom. 

Bartendern: – Hallå där, blanda inte in mig i dina göromål, min bäste herre. 

Detta är inte djävulens verk, det är ditt eget. Och kan du erkänna det utan att 

tveka ska jag ringa efter en taxi till dig, så du slipper gå ut i detta förbannade 

oväder igen. 

Gästen: – Det var jag! Det var jag som gjorde det! Herre min gud. Förlåt mig 

för min fruktansvärda synd. Låt mig få vila i frid! Låt mig slippa brinna i 

Helvetet! 

Bartendern tar fram mobiltelefonen, slår några siffror och börjar sedan prata. 

– Tjena, det är jag igen. Jo, du kan ta över nu. Jag lyckades knäcka honom till 

slut. Han ligger här på golvet. Jävligt rädd … hehehe … Han skulle bara veta 

vad han går miste om, hehehehe … Men skickar du hit Perra? Gott! Vi hörs! 

Därmed lägger han på luren. Torkar av bardisken visslandes på Sinatra. Efter 

en stund riktas ett par strålkastare in genom fönstren i lokalen och avslöjar 

den bestialiska inredningen i form av död skallar, tortyrredskap, blodstänk och 

dylikt. Dörren slås upp och en taxichaufför gör honnör. 



– Godafton i stugan, Sankte Pers Taxibolag till eder tjänst. Vi hade en bokning 

på den här adressen. 


Gästen reser sig som i trans. Skrider genom strålkastarljuset ut genom dörren. 

Sankte Per gör en avskedshälsning, hälarna ihop. Vänder på klacken och följer 

med ut i stormen. Bildörrar slås igen. En motor accelererar. Strålkastarna 

tonar ut, taxin är borta. Åter mörkt i lokalen, förutom de små ljuskäglorna. 

Bartenderns visslingar går över i originalet. Ljuset höjs sakta i salongen. 

Föreställningen är slut. 





JONAS AHLBERG 


EN MIDSOMMARNATTSDRÖM 

198 © Ulrica Marmfeldt Lindgren 

ULRICA MARMFELDT LINDGREN 

Hon hade lagt det som var kvar av tvätten i kärran för att slippa gå en vända 

till, och nu var den givetvis alldeles för tung att dra. En stor rot som stack upp 

på den upptrampade stigen fick hjulet att vicka till så att tvätten nästan föll 

ner på marken. Det värkte i handlederna när hon kämpade för att få tillbaka 

balansen. Till slut lyckades hon få kärran upprätt igen. En tröja föll ändå över 

kanten och ner på marken, lite jord fastnade på det våta. Hon suckade, släppte 

ner kärran och gick runt och plockade upp tröjan och la tillbaka den, drog 

fram en näsduk som suttit inkilad under kjolens linning och torkade sig på 

halsen och i pannan. Värmeböljan, som verkade ha kommit för att stanna, var 

skön, men inte om man skulle dra tvätt hela dagarna. 

En svag förnimmelse av att vara iakttagen fick henne att vända sig om, 

samtidigt som hon gömde tröjan bakom sig, orolig att det var brukspatron 

som kanske sett att hon nästan tappade tvätten. Men det var en man i smedjan 

som mötte hennes blick. Han vände sig bort när deras ögon möttes. Vem var 

det? Hon hade knappt hunnit se hans ansikte, bara de varma ögonen. Kunde 

det vara en av smederna som skulle komma utomlands ifrån den här veckan? 

Värmen från ugnen hade gjort honom svettig och musklerna på hans nakna 

överkropp glänste i ljuset från elden. 

– Amelia, vad gör du? Jag väntar på dig. 

Hon tog tag i kärran och vinkade till sin mor som hade gått före henne till 

tvättlinorna. 

– Jag kommer, det är så tungt! ropade hon till modern. 

Hon lyfte upp kärran, kontrollerade att hjulet stod rätt och lutade hela 

kroppen för att få den att börja rulla. Mannen vände sig om och följde hennes 

väg förbi. 

– Det här var det sista före midsommarhelgen. Nu behöver vi inte tvätta 

mer på ett par dagar, sa mor. 

– Skönt. 

Amelia tänkte på smeden hon sett. 

– Jag tog inte med mig tvättborstarna och såpan upp, kan du springa ner 

och hämta? frågade mor. 

Det gjorde hon gärna. Hon hoppades att få se honom igen. När hon 

närmade sig smedjan gick hon saktare. Där stod han, så vacker han var! Hon 

stannade. Han höll in någonting i elden, placerade det där elden var som 

starkast, kroppen följde med, det verkade tungt. Han tog ut det uppvärmda 




och såg efter om det var tillräckligt upphettat, la in röret igen, tog fram en 

stor hammare och la den på en stenbänk, gick och hämtade vatten vid sidan 

om ugnen, drack ur kärlet och gick sedan och hällde resten i en sten som var 

urgröpt. Han tog en trasa som hängde på väggen och torkade sig i ansiktet, 

drog händerna genom håret och satte det bakom öronen. Nu såg hon honom. 

Han var verkligen underskön. Hon flämtade till, och hjärtat stannade nästan. 

Elden i ugnen flammade upp och verkade ge ifrån sig en enorm värme, för han 

backade snabbt. Nu kunde hon se hela honom. Han hade ett par svarta byxor 

på sig med ett brunt bälte och han var barfota. Elden falnade så att han kunde 

gå fram och ta ut smältan. Hon följde honom med blicken när han först la den 

i vattnet och sedan snabbt över till stenen, tog hammaren och började slå. 

Hon kom på att här kunde hon inte stå och glo, det kunde bli skvaller om 

någon såg henne. 

– Far har kommit hem, han är ledig i tre dagar! 

Det var lillebror som kom springande före sin far som han hade mött upp. 

Amelia såg upp från potatisen som hon hackade. Hon var trött. Visst, far 

var ledig men midsommar betyder extra mycket arbete i köket. Alla smeder 

blir lediga men inte vi andra. Hon log lite och torkade bort en hårlock från 

pannan. Fast det var kul ändå, det skulle bli fest i dagarna tre, och värmen 

verkade stanna. 

Kommer den nya smeden dit? Han satt på hennes näthinna hela 

eftermiddagen. 

Hon ville gå ner och bada när allting var gjort i köket. I kväll skulle hon 

träffa flickorna borta vid den stora stenen. De skulle gå tillsammans till 

dansen. 

Hon var nästan framme vid sjön när hon såg honom. Han stod en bit från 

bryggan och kände på vattnet med handen. Hon vek av från stigen och smög 

närmare mellan träden. Han drog upp byxbenen till knäna och tog några kliv 

ut i vattnet, böjde sig ner och sköljde av ansiktet, tog av sig skjortan, kastade 

upp den på strandkanten och sköljde av halsen, nacken och armarna. 

Hon hörde ett knak i skogen bakom sig och vände sig om för att kontrollera 

att ingen kom. 

När hon tittade igen stod han på stranden igen och tog av sig byxorna. 

Hennes andhämtning stannade i halsen. 

Han gick fort ut i vattnet och simmade några snabba simtag innan han gick 




upp igen. En vackrare man hade hon aldrig sett. Hon andades hårt, ville gå 

fram och smeka hans hud. Hon satte sig ner och lutade sig med ryggen mot 

trädet för att samla sig och när hon såg upp igen var han på väg därifrån. 

– Är det någon som har sett de nya vallonsmederna som anlände igår? 

Det var Greta som frågade. Amelia ville inte svara. Hon tänkte ha honom 

för sig själv ett tag till. Tids nog kommer han att upptäckas och då kommer 

han i princip bli uppäten av Greta. Hon skakade på huvudet. 

– Neej. 

De var på väg till dansen. Spelmännens musik hördes genom skogen. Alfred 

kom emot dem och log. 

– Vill ni dansa flickor? 

– Inte med dig va! ropade Greta. 

– Äsch dig skiner jag väl i. Jag menar er andra. 

Greta låtsades sura och sprang iväg före de andra mot dansbanan. 

Amelia såg att hennes mor och far redan var där. Hon gick dit för att 

prata en stund innan dansen skulle börja. Några män talade om de nykomna 

smederna. 

Hon lyssnade; – De är inte inbjudna i kväll för att det kan bli bråk mellan 

våra killar och dem. Det ska vi inte uppmuntra till, nu när de ska börja jobba 

tillsammans. Kommer ni inte ihåg förra året när en nykommen vallon höll på 

att bli ihjälslagen för att han tittade för mycket på flickorna, sa en man. 

Hon gick därifrån. Det räckte. 

Alla dansade hela natten. Först i gryningen var det slut. Flickorna gick trötta 

hemåt och skildes åt som vanligt vid den stora stenen. Amelia hade en kort bit 

kvar till sitt gårdshus. 

Fortfarande yr av dansen märkte hon inte att hon vek in på fel stig. En fågel 

blev skrämd när hon kom gående och flög upp framför henne. Hon hoppade 

till och såg förvånat att hon befann sig bakom smedjan. Hur kunde hon gå 

så fel, tänk om någon såg henne här. Norrlandssyrenen välvde sig över stigen 

och doften från de nyutslagna blommorna svävade i luften omkring henne. 

Solen hade inte gått ned i natt, ett märkligt ljus låg över bygden. Ett darrande 

skälvande ljus som inte gav några skuggor och som ännu inte hunnit ladda om 

inför den nya dagen. Hon smög runt smedjan och gick mot smedsbostaden, 

där stannade hon. Tröttheten var helt borta nu. En vind tog tag i hennes hår 

och virvlade runt så att hårbandet åkte av, följde med upp i luften och flög in 




en bit i skogen. Egendomligt, det var ju helt vindstilla annars. Hon letade men 

hårbandet fanns ingenstans. Hon satte sig istället på ekstocken som låg längs 

med stigen. Ett skrapande mot trägolv hördes från trappan, dörren öppnades 

och där stod han. 

De såg på varandra. Han gick emot henne sakta och stannade en bit ifrån. 

– Ca va? frågade han. 

Hon nickade. Ca va förstod hon i alla fall. 

– Bien merci. 

Han gjorde en gest som visade att det var varmt, hon nickade igen och 

torkade sig på halsen med ovansidan av handen. Löven från träden omkring 

dem ruskades häftigt. I ögonvrån såg hon något som sprang över gräsmattan 

och försvann bakom en brunn. Röster hördes långt borta. Efter hon besvarat 

hans vänliga fråga om hon mådde bra, tog han några steg och plockade ner 

hårbandet från en trädgren ovanför henne. 

Åh, var det dit det flugit, tänkte hon och sa: ”tack”. 

Han satte sig bredvid henne. Det var alldeles tyst omkring dem. Tre 

kaniner, en svart, en brun och en vit hoppade fram ur en buske, de sniffade 

i det torra gräset och drog några strån här och där. De följde kaninernas väg 

över gräsmattan och in i skogen. En lukt av hav och tång smög sig över dem. 

Det är en insjö som ligger här, det kan inte lukta på det viset, tänkte hon. Eller 

var det han som luktade så starkt. De såg på varandra samtidigt, han rynkade 

på näsan och log lite. Syrendoften kom tillbaka och tog över igen. Han tog 

hennes hand och drog upp henne sakta, pekade mot sjön och började gå. Hon 

följde med. 

Dimman låg någon meter över ytan och rörde sig i virvlar runt, runt. Ibland 

kom en virvel närmare men vände och blandade sig med de andra. Hon gick 

till strandkanten och kände på vattnet, det var ljummet och gav ingen svalka 

alls. Hon längtade oerhört efter något kallt. Utan att ett ord sades var de 

samstämmiga, hon hade aldrig varit så lugn och tillfreds. 

Ångan över sjön kom närmare dem. En bro med början vid deras fötter 

formades, virvlarna försvann en efter en därunder. Hon satte sin bara fot på 

bron för att känna efter om det skulle hålla. Han tvekade, och nu var det hon 

som tog hans hand. Så började de gå. Ångan var het och brände mot deras 

fötter. Ju närmare slutet av bågen de kom, desto varmare blev det. Virvlarna 

under bron kom upp från sidorna och svepte runt deras fötter som för att hålla 

fast dem. 




Brandrök svepte över dem. Hon blev orolig och stannade och höll ut en arm 

för att stoppa honom. De lyfte blickarna och såg att det brann överallt framför 

dem. Om de ville fortsätta fanns det endast en möjlighet, och det var att följa 

strandremsan där bron slutade, men hettan var enorm, de skulle säkert bli 

brända ändå. Varför skulle vi fortsätta, tänkte hon. Vad håller vi på med? Som 

om han förstod hennes tankar, såg han på henne, skakade på huvudet och 

vände om. Då förstod hon. 

– Nej, skrek hon och pekade, där borta finns vår framtid. Jag ger inte upp så 

lätt! 

Ett snabbt andetag och hon satte sig upp. Var var hon? Hade hon somnat? 

Klapprandet av trätofflor nådde henne. Dörren öppnades i smedernas barack 

och den vackre klev yrvaken ut. 

Hon visste vad som väntade dem. 


203 © grethe b/stock photo 

Tillbaka till innehållsidan 

FÖRFATTARE 

SMOKE ON WATER 


DEN SÖNDERBRÄNDA JORDEN 

204 © Karolin Engdahl 

KAROLIN ENGDAHL 

Landskapet var sönderbränt av solen. Det bruna bredde ut sig som en 

sjukdom. Allting dog av den obarmhärtiga värmen. Vägen smälte och 

kladdade mot däcken. Även fartvinden var het. Men det fick honom inte att 

köra sakta. Han drog på i 140 på landsvägen. Han ville fram, vara framme nu. 

Vad hade han gjort? Hur kunde han vara en sådan idiot. 

Deras sista samtal brände i bakhuvudet. Han hade ifrågasatt hela deras 

existens, och nu ångrade han sig bittert. Nu måste han tillbaka. Det kändes 

som om tiden höll på att rinna ut. 

Bilen tappade driv. En varningslampa blinkade hysteriskt. Hade den gjort det 

länge? Han visste inte, han hade varit så koncentrerad på vägen. Bilen saktade 

in hur han än tryckte på gasen. Vatten! Bilen ville ha vatten. En vit rök började 

stiga från motorhuven. Med förtvivlan svängde han av i vägrenen. 

”Nej, nej, nej”, skrek han och slog på ratten. 

Han hade inte tid för sån här skit. Bilar ska bara fungera. Han såg sig 

omkring och insåg att det var flera kilometer kvar till nästa stad och vatten 

var inte troligt att han skulle hitta i det här förbrända landskapet. Han satt en 

stund och kände värmen öka i bilen. Det gick inte att sitta kvar. Han måste 

lämna bilen för att försöka hitta vatten. Med en suck öppnade han dörren och 

möttes av en ännu större hetta. Luften dallrade. 

I bakluckan låg inget som kunde användas till att bära vatten med, men en 

gammal trasa fick bli hatt. Han skulle inte klara många meter utan att skydda 

huvudet mot solen. Med förtvivlan såg han upp mot himlen. Solen stod högt. 

Det var bra för det betydde att han fortfarande hade tid, men det innebar 

också att det skulle bli en mycket varm färd. 

Vägrenen var smal. Han gick med ena foten i gruset och andra på asfalten. Det 

gick sakta framåt och ännu fanns ingen skylt eller stad i sikte. Han mindes 

inte när han senast sett en skylt. Det hade inte varit viktigt då. Han hade bara 

haft henne i tankarna. Tänkt framåt, inte var han var. Han ångrade det nu. 

Mycket snart kände han törsten dra genom gommen. Luften var torr och 

drog ur honom all fukt. Han måste hitta något snart. Men vägen var rak och 

tom. Varje gång han såg upp tyckte han att han inte kommit någonstans. Inget 


i landskapet var förändrat, bara värmen bestod. 

Gruset knastrade mot högerskon och vänsterfoten klapprade i asfalten. 

Takten som blev av de olika ljuden blev som ett mantra. Det enda han hörde, 

kände och såg. Därför blev han förvånad när han upptäckte bensinmacken. 

När hade den dykt upp i horisonten? Plötsligt stod han vid den. Den såg ut 

som den kommit upp ur jorden från ett annat sekel. Skyltarna var gamla 

och pumparna var inte den moderna typen, utan såg snarare ut att vara från 

50-talet. Den såg övergiven ut, men det förtog inte glädjen hos honom. Här 

måste han kunna hitta vatten, om inte för bilen, så i alla fall till sig själv. 

Kanske en telefon? 



Med ny energi gick han mot dörren. Ju närmare han kom desto mer tycktes 

bensinstationen leva upp. Det var som han missat detaljerna när han stått vid 

vägkanten. Lamporna som var tända över ingången, fläkten som drog in luft 

till servicehuset och drickautomaten som såg ut att ha några flaskor i sig. Han 

vände sina steg mot drickautomaten, kände på fickorna, kände några mynt 

och gick vidare. Framme vid automaten tog han fram mynten och insåg att 

de räckte till en läsk. Saliven samlades i munnen på honom bara av tanken. 

Försiktigt la han i mynten och tryckte på drickasymbolen. Rädslan att den 

skulle hänga upp sig fick honom att dra in ett andetag och hålla det. Men med 

ett klank föll drickan ner och han kunde nå den kalla drycken med handen. 

Han kunde inte snabbt nog få upp kapsylen. 

De första dropparna var de bästa han någonsin smakat. Aldrig någonsin hade 

en dricka smakat så bra. Kylan la sig i magen och spred sig sakta. Fantastiskt. 

Med den känslan såg han sig om och undrade om det kanske till och med 

skulle kunna komma en bil förbi. Hoppet hade återvänt. Kunde han ramla på 

en bensinstation mitt ute i ödemarken då kunde vad som helst hända. 

Dörren öppnades och en mycket tjock man med blå shorts, och en t-shirt 

som sett sina bästa dagar, kom ut. Han drog en skitig näsduk över pannan och 

gav honom en nick till hälsning. Han besvarade den och försökte komma på 

något att säga. 

”Varmt idag”, sa den tjocke före honom. 

”Jo, det har varit det ett tag.” 

”Men ändå vänjer man sig inte.” 


”Nej, det är inte normalt.” 

”Inte mycket är.” 



De stod i tystnad. Den tjocke såg ut över det sönderbrända landskapet. Själv 

kunde han inte släppa den tjocke med blicken. Det var som om han borde 

känna igen honom. Ett minne som vägrade släppa in honom. 

”Är du på väg mot stan?”, undrade den tjocke. 

”Stan? Är den nära?”, frågade han överraskat. 

”Nej, inte till fots.” 

”Min bil blev överhettad längre ner vid …” Han pekade åt det håll han 

kommit från men visste ju inte vart han stannat så han sänkte armen och 

avslutade inte meningen. Den tjocke nickade som om han förstod. Han for 

med näsduken över ansiktet igen. 

”Jag hade hjälpt dig om jag kunnat, men tyvärr är bärgningsbilen inte kvar.” 

”Fler olyckor?” 

”De verkar inte bättre.” 

”Men den kommer tillbaka?” 

”Inte idag.” 

”Och du har ingen annan bil, att hyra ut?”, undrade han förhoppningsfullt. 

Den tjocke såg på honom med medlidande och skakade på huvudet. 

”Skulle du kunna skjutsa mig?”, frågade han och försökte se förtroendeingivande 

ut. 

”Brorsan tog bilen när han stack”, sa den tjocke och ryckte på axlarna. 

”Så du är också fast?”, sa han. 

Den tjocke nickade sakta. 

Tystnaden föll mellan dem igen. 

”I natt blir det svalare”, sa den tjocke. 

”Jag kan inte vänta så länge.” 

”Varför så bråttom?” 

”Hon väntar inte hur länge som helst.” 

Han tog en klunk från drickan. Den hade redan blivit ljummen. Vätskan 

sköljde ner i halsen, men det var som om den inte längre släckte törsten. 

Mannen framför honom fortsatte att se ut över landskapet, då och då torkade 

han sig i ansiktet med den smutsiga näsduken. 




”Hon kanske väntar”, sa den tjocke efter en lång stund. 

”Du känner henne inte. Vi bråkade innan jag for …” 

Med ens mindes han inte detaljerna. Vad hade egentligen hänt? Han 

mindes bråket. Hur de skrikit åt varandra, och sagt saker de båda skulle 

ångra efteråt. Ord bara ute efter att såra. Hon hade kastat hans farmors gamla 

kristallvas efter honom. Den hade krossats mot dörren. Dörren han stängt 

bakom sig innan han sprungit ut i natten. Det hade regnat. Han hade varit helt 

genomblöt innan han nått bilen. Plötsligt mindes han hur blöt han varit. Han 

såg sig om och tog in det brända torra landskapet igen. Det hade varit torrt 

länge. När hade han lämnat henne? Var det inte igår? 

”Det brukar vara så”, sa den tjocke som nu vänt sig mot honom. 

”Vad?”, frågade han förvirrat. 

”Att man minns när man kommer hit.” 

”Minns vad?” 

Den tjocke log mot honom. Och när deras blickar möttes var det som om 

han satt i bilen igen. Vindrutetorkarna svepte snabbt över rutan för att hinna 

ta bort dropparna innan nya tillkom. Ljudet var stressande och han var redan 

uppriven. Han körde alldeles för fort. Arg, han var arg. Pressade gaspedalen 

allt hårdare mot botten. De andra bilarnas ljuslyktor träffade honom som 

blixtsken i ögonen. Han såg knappt vägen framför sig. Han ville bort. Bort 

från hennes svek. Han såg kurvan. Kände att han kom alldeles för fort in i 

den. Bergväggen var svart och bilen gled av vägen, gled i leran och smällde 

rakt in i berget. 

Hans blick höll fortfarande den tjockes. 

”Hur överlevde jag kraschen?” 

”Kom”, sa den tjocke och la en stor hand på hans axel medan han styrde 

honom in i butiken. 

Den såg inte ut som en vanlig butik. Om man gick in i den var den som alla 

andra bensinstationer vid första anblicken. Men om man höjde blicken insåg 

man snabbt att inget var som vanligt här. Väggarna var ljusa och där det borde 

vara fönster fanns stora tv-skärmar. 

Den tjocke tog fram honom till en tv-skärm. Utan att röra den började 

bilder att visas. Han kände direkt igen henne, trots att hon inte såg ut som han 

mindes henne. Hon var äldre och kramade ett barn som såg ut som han gjort 

när han var liten. 




”Hon fick honom för tre år sedan.” 

”Vem?” 

”Han är din son. Hon var aldrig otrogen som du anklagade henne för att 

vara.” 

”Men … tre år?” 

Den tjocke höll fortfarande sin hand på hans axel, han klappade honom nu 

lätt på ryggen med handen. 

”Du har varit här förut.” 

”Var är jag?” 

”Skärselden, min vän, i skärselden.” 





KOKOSNÖT 

Himlen är röd. Det finns ingen sol kvar, bara resterna av en. Hettan ligger 

kvar. Som en ständigt närvarande påminnelse om närheten människor 

emellan. Som om det inte är luften utan kroppsvärmen. Som om det inte är 

vädret utan tankarna som för samman främlingar på gatan och får dem att 

börja prata om värmen. 

På en balkong sitter tre människor. Jag är en. Tystnaden liknar värmen 

i sin kompakthet. Jag tänker på morgonen. Hur jag sprang. Innan värmen 

riktigt hunnit ta sig in i skallen och förslöa hjärnan. Vanliga rundan. Det 

känns lite jobbigt eftersom jag inte varit ute på länge, minns jag att jag tänkte. 

När jag kom fram till gamla motorleden kom två bilar på halvlångt avstånd. 

Jag älgade över och funderade på om jag var en trafikfara. Det kändes som en 

kick nästan, minns jag att jag tänkte. När jag kom in hade jag ett meddelande 

på telefonsvararen. 

”Hej. Det. Det har hänt något. Jag vet inte om jag kan säga det så här. Kan 

du. Kan du ringa upp mig. Det. Det är pappa. Jag vet inte hur. Han. Han är 

fan dö. Det var väl väntat men. Kan du ringa upp när du hör det här. Hjärtat 

såklart. Alltså. Ring så fort du kan. Jag åker till morsan. Kan du komma dit. 

Det är för jävligt. Men. Ja. Louise och jag är ju på landet men jag åker in. Ring 

mig. Mm. Nej. Men. Vi hörs då. Ring.” 

Jag lyssnade tre gånger. Sen gick jag och duschade. Först var vattnet 

kallt, sen varmt och sen kallt igen. Jag smörjde in hela kroppen med 

kokosnötsdoftande kroppssmör. Klippte tånaglarna. Jag känner mig pervers, 

minns jag att jag tänkte. Jag åt en banan. En fästing hade fastnat på låret. 

Den måste ha fastnat när jag genade genom busken vid församlingshemmet. 

När jag försökte få bort den gick den sönder och en liten bit fastnade i låret. 

Jag tänkte att jag också skulle dö. Jag tände alla lampor i köket, la upp benet 

på bordet och vred huden tills jag såg det röda märket så bra som möjligt, 

krafsade med pincett och nål tills det blödde. Fästingbiten satt kvar. Jag 

kommer verkligen dö, tänkte jag. 

Nu sitter vi så stilla. Jag kan koncentrera mig på vilken muskel som helst 

och inte känna den alls. Himlen blir allt mer lila. Balkongen har ett räcke av 

bucklig plåt som är lite rostig. Om man lutar sig mot det skulle man kunna 

falla. 

Jag tänker på liklukt. Hur liklukten måste sitta fast i mina kläder efter 

det att vi tittade på kroppen på sjukhuset. Han såg så liten ut. Som om han 

210 © Anna Nygren 

ANNA NYGREN 



ANNA NYGREN 

förtvinat. Jag tror inte att själen har någon vikt, men kanske volym. Han var 

urholkad, tömd. Huden var blårosa men samtidigt blek. Plastliknande. Som 

en docka som stelnat. Liklukten ligger över oss. Den är ett moln. Jag vet att 

min kropp luktar kokosnöt. Kokosnöt och kanske lite svett. Det har varit så 

varmt. Men jag känner lukten av död. Den skrämmer mig egentligen inte. Den 

bara finns där. Kanske känner jag den egentligen inte, för det är först nu, på 

balkongen, som jag reflekterar över den. Kanske finns den bara här. 

När jag hade gett upp om fästingen la jag mig på sängen. Efteråt kunde 

jag konstatera att det blev en liten blodfläck på lakanen. Det kändes bra. 

Koncentrerade mig på att andas och försöka tänka. Det lyckades inte helt. 

Där vi sitter på balkongen är vi avstängda. Vi kan inte längre reagera på 

omvärlden. Människorna som går hem från after work. Två tonårsflickor på 

ett elskåp. Ekorren som springer uppför trädet. Vi är en bubbla. 

”Ska jag hälla upp lite till?” 

Mamma tvekar. Nickar till slut. Hon har långbyxor och lila tröja. Patrik 

häller upp. Hon dricker egentligen inte. Tårarna kommer snart. Hon gråter 

egentligen inte. Lik och kokosnöt. Jag tar en klunk. Det är strävt, Patrik som 

köpt. Jag förstår inte. 

Orden som borde komma kommer inte. Vi borde prata om det. Prata ut. 

Det är så bra att prata. Prata om det. Prata ut. Prata om somrarna när vi var 

små, om vandrarhemskvällar när vi fick gå och lägga oss så tidigt. Hur de en 

gång åkte till Brasilien efter det att jag och Patrik flyttat hemifrån. Om pappas 

bror som ingen pratar med. Jag låtsas höra. Låtsas att jag säger saker. Patriks 

sista ord ekar mellan balkongdörr och räcke. Ska jag hälla upp lite till. 

Jag tänker på min säng. Hur jag kommer att komma hem till en liten 

blodfläck och knöliga lakan. Jag tänker igenom resvägen. Inser att vi kommit 

överens om att jag ska stanna hos mamma. Tänker på rummen inne i 

lägenheten. Pappas del av dubbelsängen. Kommer mamma kunna sova i 

sängen? Ska vi bädda båda bäddsofforna? Pappas kläder i garderoben. 

Tänker på hur jag steg upp ur sängen. Ringde. Pratade. 

Nu byter jag plats på benen. Lägger det vänstra över det högra. Huden är 

blank. Jag har alldeles för korta shorts. Jag hade dem på sjukhuset. Kokosnöt 

och död. Jag lägger hakan i händerna. Drar handen genom håret. Himlen 

är nästan svart nu och jag tänker på att det skulle kunna vara en scen ur en 

reklamfilm. Färdiglagad pizza kanske. På balkongen. Det är bara det att allt är 

så långt borta. 

Fästingbettet är rött och kliar. Borrelia kan leda till 


hjärnhinneinflammation. Balkongräcket kan vinklas utåt av tyngden av en 

människokropp. Jordklotet kan falla ner i universum. Man skulle kunna 

sprängas i luften av en oskyldig självmordsbombare. Bomben skulle kunna 

sprängas för tidigt. Det skulle kunna hända så mycket. 

Det är natt. Augustinatt. Svart och varmt. Som om hela världen var 

en livmoder. Som om vi ännu inte var födda. Vi trycks så nära varandra 

av värmen. Samtidigt som distansen blir total. På en balkong sitter tre 

människor. Jag är en. 


ANNA NYGREN 



ANNA NYGREN 


POJKKROPP 

Det är inte många timmar kvar, det kan det inte vara, tänker han. Han har satt 

sig ovanpå händerna och små stenar från klipphällen sticker in i handflatorna. 

Handryggen klibbar fast mot baksidan av låren, den del som inte täcks av de 

korta shortsen. Sen ska de gå tillbaka. Sen är det mellis. Sen kanske leka något, 

kanske dunken, eller är det för varmt för dunken? Sen kommer mamma och 

man går hem. Kanske kan man få köttfärssås ikväll. Det är inte omöjligt. Det 

var länge sedan. 

Han kniper ihop ögonlocken nästan helt, spärrar sen upp ögonen, växlar 

mellan lägena. Halvljus, helljus, halvljus, helljus. Som en bil som kör i regn 

eller dimma, det är så det känns. Glittret på vattnet blir som dimma. Han kan 

inte se klart. 

”Men ska du inte doppa fötterna åtminstone?” Lisbets röst är som alltid 

lite gnällig. Det är inget hon rår för, hon bara låter så. Hon har naglar som 

spricker och därför målar hon dem med tjocka lager grönt nagellack. 

Han skakar på huvudet. 

”Nej, jag har inte lust.” 

”Men lilla vän, det vore väl skönt att svalka sig lite. Är du inte varm?” 

Han skakar på huvudet. Efter en stund ger hon upp. Hon spanar ut över 

stranden. Presenningen som sticker upp i vattenbrynet för att botten inte ska 

vara dyig. Vassen som äter sig allt längre in från kanterna. Bryggan med sina 

gröna algfläckar. 

”Jaha. Nä, jag ska ju inte tvinga dig.” 

Lisbet är inte svår att förstå. Han har redan lärt sig. Han vet att hon 

kommer stå kvar en stund till, men inte länge, så länge hon måste för att inte 

verka ofokuserad. Hon står inte ut med tystnaden så länge. Själv är han bra på 

det. Han vickar fram och tillbaka på handflatorna. 

”Kristoffer!” 

Det är bara Stoffe som kan pissa från bryggan och få det att vara häftigt. 

Han vet inte om han ska vara tacksam för att det tar bort Lisbet eller om han 

ska bli äcklad. Han är likgiltig. När han kommer hem ska han sätta in motorn 

i meccanobilen. Det kommer bli den största hittills. 

Småungarna sitter med uppblåsta armdynor på det grunda. Någon 

skriker. Kanske att han längtar lite efter att sitta där. Bygga sandslott. Med 

vasspinnar som mur. Han är expert. Det är synd att ingen får se det. Men de 

skulle inte förstå. 


ANNA NYGREN 



ANNA NYGREN 

”Ponta! Kom hit!” 

Lisbet har släppt Stoffe nu. Han har sina pumashorts långt ner på rumpan 

så de räcker ända ner till knävecken. Smalbenen som sticker ut är smala och 

lite kobenta. Det är ingen som påpekar det. Stoffe och Krille kommer fram 

mot honom. 

”Kom då bajskorv!” 

Han reser sig. Världen snurrar. Runt, runt snurrar den. Det är bara 

lufttrycket, tänker han. Skakar på händerna som är röda efter att han suttit 

på dem. Stoffe vinkar honom bort till dungen, utom hörhåll för Lisbet. Det är 

Lisbet som har ansvar för tio-till-tolvan. Carina kommer inte bry sig vad de än 

gör, för hon har småbarnen idag. Han kastar en blick över axeln mot platsen 

han nyss satt på. Han tänker att det borde finnas ett litet märke där, bara så 

att det inte var helt omärkbart. Att han satt där så länge. Det syns ingenting. 

Nästa gång ska han sätta sig i sanden. 

”Kolla där.” Stoffe pekar och han tittar. Är det Amanda Stoffe pekar på? 

Hon sitter på bryggan och läser. 

”Vi kör bomben alla tre samtidigt, hon kommer bli skitförbannad.” 

”Jag…” 

”Ponta, du måste.” 

”Jag har inga badbrallor ju:” 

”Men vad är det där, det ser ju ut som badbrallor, typ blanka och fula. Kör 

i dem.” 

”Men det kommer bli jätteblött.” 

”Fan, inte värre än när du kissade på dig.” 

”Jag har inte kissat på mig.” 

”Nähä?” 

”Alltså, det går inte, det fattar ni väl?” 

Stoffe och Krille flinar och tittar på varandra. Krille boxar till honom i 

magen så att han tappar andan. Han var inte beredd. Man måste alltid vara 

beredd, annars är man en tönt. Alltid beredd. 

”Kan du inte simma, eller?” 

”Klart jag kan.” 

”Vad är du skraj för då?” 

”Men inget.” 

”Nähä, då är det ju bara att köra.” 

”Men brallorna.” 

”Ponta kan inte simma.” 



ANNA NYGREN 

”Jo.” 

”Du måste visa. Annars tror vi inte på dig.” 

”Men.” 

”Okej, vi räknar till tre sen springer vi bombar.” 

”Ett.” 

”Två.” 

”Tre.” 

Hur svårt kan det vara? Vatten är molekyler. Molekyler precis som 

marken. Det borde funka. Träbryggan under fötterna gnisslar och guppar. 

Han tar av sig t-shirten i farten. Fötterna kommer få stickor. Vassa stickor 

som skär in under huden. Det gör säkert ont. Han känner inget. I luften innan 

vattenytan. Paus och rewind. Flimret över teveskärmen när man spolar videon 

baklänges. Det tänker han på. 

Så skär kroppen ytan. Som en tårtspade genom gräddtårtan. Som en 

missil genom ett krigsdrabbat lands befolkning. Som något annat. 

Han befinner sig i vattnet. Bubblor. Bubblor överallt. Och det är kallt. 

Mycket kallare än man kan tro efter de senaste dagarnas klibbiga värme. Det 

här är ju lätt, försöker han tänka. Det är inte lätt. 

Han rör armarna som en besatt. Flaxar som en fågel. Paniken. Som en 

halshuggen fasan i dödsryckningar. Den kalla handen griper om strupen. Han 

ser sig själv ovanifrån, från ovanför ytan, han ser luftbubblorna, kroppen som 

raderats till luftbubblor. Han dör lite för varje sekund. 

Tänk på knivar som skär genom lungorna. Tänk på brännskador och 

köldskador. Tänk på döden och smärtan. 

Det ligger en pojkkropp på en träbrygga. En fritisfröken pumpar 

bröstkorgen upp och ner. En tyst folkmassa runtomkring. Komplettera med 

ödesmättad musik. 

”Hur i helvete kan han få för sig att göra en sån idiotsak?” 

”Kan han inte simma?” 

”Tyst.” 

Det ligger en pojkkropp på en träbrygga. Vakna! Skrik då! Andas! Viska 

lite! Något bara! Händerna på hjärtat och mun-mot-mun-metod. Det är första 

gången han blir kysst. 

Det går en evighet. Så låter han. 

”På sidan, fort, ifall att han spyr.” 

Han känner ingenting. Han känner inte smärtan, inte förödmjukelsen, 


inte blickarna, ingenting. Han ser en mögelfläck på bryggan, vattnet som 

droppar ner från håret, rinner ner över pannan, in i näsan. Hostar, fräser. Allt 

är som en dimma. Halvljus, helljus. Han ser ingenting. 

Efteråt. De äter glass. Krille får en extra glass. Krille är dagens hjälte. Det är 

så det känns. 

Han läser ordet ”Idiot!” i allas ögon när de tittar på honom. För de tittar 

på honom. Mycket tittar de på honom. Utan att säga något. Krille tittar ner 

i marken. De kommer fram och klappar honom på axeln. Glassen blir stor i 

munnen. Den smakar snigel. 

Han är kall och klibbig. Luften är varm och han tycker sig känna våt 

kondens på huden. Han vill uppslukas av något stort och vidrigt. Han vill 

lägga sig under en långtradare som kör. Han sitter absolut blickstilla på stolen. 

När mamma kommer blir det allvarssamtal. Hon rör sig som en 

filmstjärna på vägen in till fritis. Hon rör sig som en mormor på vägen ut. 

Stoffes ord innan han lämnar det gula huset med ryggsäcken i mammas 

hand. Sticker som en bisvärm. Bränner och kyler. Han öppnar och stänger 

ögonlocken. Helljus, halvljus. 

”Bajskorvar kan inte simma.” 

Det blir kanske inte köttfärssås till mat. 


ANNA NYGREN 



ANNA NYGREN 


NEMESIS 

219 ©Marita H Linkruus 

MARITA H LINKRUUS 

Stången ger ingen svalka. I mitten står den, går från golv till tak. Båda 

händerna på den; de glider lite, jag flyttar händernas grepp och kramar 

hårdare. 

Dunka-dunka, dunka-dunka. Det är irriterande med det höga ljudet och jag 

har god lust att skrika åt dem att sänka. Men såklart gör jag inte det. Man har 

väl självbevarelsedrift. 

Jag känner hur svetten rinner längs ryggen. Det rinner från hårfästet också 

och jag lyfter handen och torkar. Trots att det är glest besatt, bara enstaka 

personer som sitter lite utspritt, känner jag tydligt lukten av deras svettiga 

kroppar och hur deras suktande ögon klibbar vid mina bröst och mina lår. De 

fantiserar kanske om att jag ska orma mig vid stången, glida lite upp och ner, 

kasta av mig min top och den minimala kjolen. Jag funderar på om jag ska 

lägga benet om stången, för att retas lite. 

En av dem som suktar mest är den snygge trettiofemåringen som ser ut som 

om han äger en Porsche och regelbundet vaskar champagne i Båstad, vad gör 

han här, egentligen? Han ser malplacerad ut. Jag gillar att fantisera men nej, 

han är inte min typ. Verkligen inte min typ. 

Den senige, vältränade fyrtioåringen därborta däremot, med tre dagars 

skäggstubb, linne, jeansshorts och sandaler, han kunde gärna få komma 

närmare. Andas på mina nästan blottade bröst, trycka upp mig mot väggen 

och pressa sig emot mitt skrev … Andetagen kommer snabbare och jag känner 

att trosorna blir fuktiga. Drar in magen lite till och drar bak axlarna så att 

brösten skjuter fram. 

Konstigt nog är det bara män här förutom jag. Ja, och så de där unga 

killarna med bergssprängaren. 

Det är den varmaste sommaren i mannaminne och när jag kliver av tåget 

undrar jag hur det kommer sig att de sätter in gamla tunnelbanevagnar. Det 

måste finnas gott om vagnar under sommaren eftersom de kör glesare turer 

och ibland också kortare tåg. 

Men det är väl som vanligt, antar jag. Ingen rim och reson med det hela. 

När jag gått över gatan och kommit in i den lilla parken kastar jag en blick 

bakåt och ser Porschemannen tjugo meter bakom mig. Jag saktar in stegen, 

plockar upp vattenflaskan ur bagen, skruvar av korken och lyfter flaskan till 

munnen. Men jag råkar hälla vatten över hela mig, alltså brösten. Han är ett 



par steg bakom. Jag vänder mig om. Självklart bär jag ingen bh. 

”Merde!” säger jag högt och ser på honom. Hans blick har fastnat på mina 

bröst. Själv har han också fastnat, som nitad i marken. 

Nu lyfter han blicken. Jag ler blygt emot honom, skjuter fram bröstkorgen 

och säger med min ljuvaste röst, på perfekt franska, jag vet att han talar 

franska: ”Est-ce que vous habitez ici? J’ai besoin d’un T-shirt. Ce top ne 

séchera pas en quinze minutes et j’ai un entretien d’embauche dans un 

restaurant là-bas.” 

Jag finns inte i några register, jag har aldrig varit i detta område förut och 

när jag om tjugo minuter lämnar hans lägenhet kommer jag att se ut som 

vanligt, en helt ordinär sjuttonåring, i mitt korta mörklockiga hår, avsminkad, 

klädd i korta jeansshorts och enkel, bylsig vit linneskjorta. Ingen kommer att 

se mig. 

Polisen kommer aldrig att hitta mig. Men svinet som våldtog min syster 

kommer äntligen att få sitt straff. 

* 

Sjukvårdarna lyfter in en bår, med en övertäckt kropp, i ambulansen. En 

polisman står och lutar sig mot en av polisbilarna. En kvinna i sjuttioårsåldern 

med en matkasse i handen kommer fram till honom. 

”Vad är det som har hänt?” 

Polismannen rätar på sig. 

”Man har hittat en död kropp i källaren. Bor du här?” 

”Ja”, säger hon och pekar mot porten som sjukvårdarna nyss kommit ut 

från. ”På fjärde våningen. Vem är det som är död?” 

Polismannen ser uppmärksamt på henne men ignorerar frågan. 

”Har du lagt märke till något särskilt idag?” 

”Vad menas med något särskilt? Det här är ett lugnt och städat område.” 

”Ja, har du till exempel hört några ovanliga ljud eller träffat på några 

okända personer eller har någon granne uppträtt konstigt?” 

Kvinnan betraktar honom tyst ett ögonblick. 

”Nej …” Hon tvekar. ”Eller … jag har en så trevlig granne, en ung man, 

mycket stilig och artig.” Hon tvekar igen. 

”Ja?” säger polismannen vänligt uppfordrande. 

Hon sänker rösten och lutar sig fram mot honom. 

”Han hade en ung kvinna med sig idag när han kom hem. Jag tror …”, hon 




betonar tror, ”… att hon kanske var prostituerad.” 

”Varför tror du det?” 

”Hon var hårt sminkad och hade nästan ingenting på sig! Blond. Men det 

var en peruk. Ja, och så talade de franska med varann.” 

”Och du är säker på att din granne tog in henne till sig?” 

”Ja, det vet jag säkert. Jag har ett titthål, se, och jag råkade stå i hallen när 

hissen kom.” 

Polismannen lyckas nätt och jämnt hålla tillbaka ett leende. 

”Kunde du uppfatta vad de talade om?” 

”Nej, jag hör lite dåligt.” 

”Såg du henne lämna lägenheten?” 

”Nej”, hon drar på det, ”nej, det gjorde jag inte för jag gick ner till en 

väninna på två trappor och tog en kopp kaffe.” 

Porten slår igen bakom en man som drar en stor resväska på hjul efter sig. 

Kvinnan lyser upp. 

”Där är han ju!” 

Polismannen ler inombords. Äntligen! I morse förbannade han sin dumhet 

att ta sen semester. Jobba under värsta värmeböljan, i uniform, är inte kul. 

Men nu kommer belöningen. Han har aldrig gillat de där sprättiga typerna 

som kör Porsche och vaskar champagne i Båstad. 




JONAS AHLBERG 


BRASAN 

223 © Pebbles Karlsson Ambrose 

PEBBLES KARLSSON AMBROSE 

Magdalena stod utanför den stora villan och tittade på den kraftfulla brasan. 

Hennes man hade samlat ris och brännbart i flera veckor inför Valborg. Och 

hon hade planerat festen. Runt om på tomten minglade människor med 

vinglas i händerna i väntan på middagen. Magdalena var glad att hon ordnat 

allt så fint och i god tid. Det var många arbetskompisar och anställda till 

hennes man som var där, och när de kom hade han stolt presenterat henne 

som sin hustru. Middagen, en flott cateringbuffé, stod uppdukad inne i huset. 

De hade haft tur med vädret. Det var lite kyligt, men stod man nära brasan 

värmde den skönt. Om en stund skulle de gå in och äta. 

Prick klockan sju ställde sig hennes man på trappavsatsen, som ledde 

upp mot villan i den generöst tilltagna trädgården, och ropade att maten var 

serverad. Alla drog sig sakta inåt. Men Magdalena gick närmare brasan. Hon 

hade ätit tidigare för att kunna vara en god värdinna och prata och mingla 

med gästerna. Hon kände kinderna hetta av värmen, fast hon fortfarande var 

kall på ryggen. En vacker ung kvinna kom fram till henne och tryckte hennes 

hand. 

– Sara. 

– Magdalena. Hon drog sin hand ur Saras grepp. 

– Tack för en trevlig fest. 

– Ska du gå nu? Det är precis dags för att äta. 

– Ja, jag borde inte ens ha kommit. Jag ville bara se hur du ser ut. 

– Jaha? 

– Jag är anställd hos Göran. Vi har setts ett tag nu. 

– Vad menar du? 

– Vi är ett par. 

Magdalena tog några steg åt sidan för att komma bort från elden. Ilskan 

flammade upp. Hon såg sig omkring för att se om någon lyssnade på deras 

samtal. Alla var på väg in i huset. Hon sa, högre än hon hade för avsikt, 

– Vad menar du? 

– Sch ... Sara drog henne åt sidan, mot den stora häcken. Sch ... Jag är 

gravid. 

Orden kom som ett slag i magen på Magdalena. Hennes egen barnlöshet, 

som varit en stor sorg länge nu, blev ett vapen i den andra kvinnans händer. 

Sara skulle ta hennes man ifrån henne. Magdalena kände hur det knöt sig i 

magen. Sara fortsatte, 




– Han vill att vi ska bo tillsammans här i huset, och bjöd mig hit idag för 

att visa mig det. Han har lovat länge nu att han ska prata med dig, men det har 

han uppenbarligen inte gjort. Sara tittade nyfiket efter den andra kvinnans 

reaktioner. 

Magdalena såg uttryckslöst på Sara. Orden sjönk sakta in. Det brann åter 

till i magen, hon svalde hårt. Hon ville sätta sig ner, men kunde inte hitta 

någon stol. Sara såg på den äldre kvinnan och blev full i skratt, hon hade 

väntat sig ilska och en scen kanske, men kvinnan framför henne var bara 

helt vit i ansiktet. Men när Magdalena såg Sara triumfera blev hon rasande. 

Hon slog till Sara över kinden och knuffade henne hårt i sidan. Sara blev rädd 

och tog några steg bakåt. Sedan vände hon sig om och halvsprang därifrån. 

Magdalena tittade efter henne. Skulle hon springa efter? Hon valde att 

stanna kvar. Hon såg sig omkring. Alla var inne i huset, utom hon själv och 

trädgårdsmästaren. Han skulle hålla koll på elden, och befann sig en bit längre 

bort. Hon trodde inte att han hade hört någonting. 

Några timmar senare stod hon med sin man i köket. Några av Görans 

närmaste män satt i vardagsrummet och drack whiskey. Alla andra hade gått. 

Magdalena hade precis ställt in den överblivna maten i kylskåpet och stirrade 

ilsket på honom. Hon sa provocerande, 

– Sara var här. 

– Jaha. Han log och fortsatte, Visst är hon trevlig. 

Magdalena fräste, 

– Hon är gravid! 

– Är hon? Ett ögonblick tyckte hon att han svajade till. 

– Ja, du ska tydligen bli pappa, sa hon sakta. 

– Ta det lugnt nu. Han tog tag om hennes axlar och tryckte ner henne på en 

stol. Vi kan prata om det här sedan. Jag ska säga åt grabbarna att gå. 

Magdalena blev sittande kvar på stolen i nästan en timme, men än hade inte 

gubbarna gått. Hon drog på sig fleecetröjan och gick ut. Brasan var ganska 

liten nu. Trädgårdsmästaren stod bredvid och försökte värma sig. Hon gick 

fram till honom. 

– Du kan gå nu. 

– Är du säker. Göran sa att jag skulle vara här tills den slocknade. Vill du 

att jag ska släcka den? 

– Nej, vi fixar det. Du kan gå nu. 

– Okej. Han gjorde en ansats för att gå in och säga hej då till Göran, men 




hon fick honom att avstå genom att säga att Göran diskuterade viktiga affärer 

och inte ville bli avbruten. Han gick. 

Magdalena hämtade en trädgårdsstol och satte sig så nära brasan hon 

kunde utan att det blev för varmt. Hon stirrade in i lågorna och kände ilskan 

komma och gå i vågor. Hon lät sig känna efter ordentligt, liksom sjönk in i 

vreden. Jaha, så Sara kom för att titta på huset hon skulle bo i? Vad trevligt för 

henne. Jaha, Sara kom för att se hur hon såg ut. Sara kom för att skratta henne 

rätt upp i ansiktet. Och han. Han tyckte det var viktigare att prata med sina 

kompisar. Demonerna rev i hennes kropp. De besatte henne. Är det så här det 

känns? tänkte hon. Hon kände deras hetta inom sig. 

Hon hade ingen aning om hur länge hon suttit där när hon såg två taxibilar 

rulla fram längs med häcken. Hennes man och de som var kvar kom ut. 

Göran gick fram till henne. Han var onykter. 

– Vi drar in till stan ett tag. 

– Nu? Vi skulle ju prata, sa Magdalena tyst. 

– Gumman, vi tar det imorgon. Han klappade henne på kinden. 

Magdalena stirrade in i lågorna igen, hon lyssnade på dörrar som slog 

igen och bilar som rullade iväg. Hon tittade upp mot huset. Ytterdörren stod 

öppen. 

Sakta, sakta lyfte hon upp en stor gren som fortfarande brann, och höll upp 

den. Hon prövade att föra den fram och tillbaka. Med bestämda steg började 

hon gå mot huset. Hon gick in. Det första som började brinna var de stora 

tunga gardinerna i vardagsrummet. Hon gick runt i rum efter rum. När hon 

var färdig släppte hon grenen i hallen. Länge blev hon stående på infarten 

framför garaget. Hela huset brann nu. Långt borta hördes sirenerna från 

brandbilarna. Hon gick ut på vägen för att gå dem till mötes. 


226 © Hanna E Karlsson 

Hanna E Karlsson 


VÄGEN SOM BYGGDES AV MINNEN 

Var är jag nu, tänkte han. Det måste vara en dröm. Bara i drömmar kan det 

gå bakåt och samtidigt vara möjligt att komma framåt. Framför honom låg, 

verkligen låg, en slingrande grusväg. Lite längre fram krökte den sig och 

försvann in i en bokskog. Just att vägen låg för hans fötter fick honom att 

känna som om allt var en dröm. Han seglade på något sätt ovanför allt. 

Vägen var verkligen konstig. Rent av förtrollad. 

Visheten saknades 

Här stod nu plötsligt hans far, som hade varit död i många år. Fadern bjöd 

honom att sätta sig ned. Lite tveksamt satte han sig. På senare tid hade han 

visserligen saknat sin far. Han kände ibland att han skulle vilja prata med 

honom. Få del av hans vishet. Men att han nu så tydligt stod här, gjorde honom 

bekymrad. 

Fadern sade till honom: Du har inget att bekymra dig för, så länge du i livet 

vågar gå bakåt för då kommer du verkligen framåt. Då leder alltid vägen 

framåt. 

Där kom det igen, tänkte han. Bakåt är som framåt. 

De satt en lång stund och pratade om gamla minnen. De hade många att gå 

igenom. Men här var något trolltyg. När de pratat om första minnet kändes en 

tomhet i hjärnan. Minnet var borta. 

Allt var en dröm 

Han skakade på huvudet. Allt var ju en dröm. 

Det kändes som om han pratade med sin far i evigheter och snart hade 

de kommit igenom alla gemensamma minnen. Varje gång ett minne var 

färdigpratat kändes samma tomhet. På något sätt försvann de ned i vägen och 

gjorde att den växte framåt. Snart vande han sig och det kändes faktiskt skönt. 

Han kände sig lättare. 

Ett minne kvar 

Ett enda minne fanns nu kvar, som han knappt vågade tänka på. Med 

alla andra minnen borta, växte detta enda och kändes som ett stort 

ogenomträngligt mörker. Ju mera han höll på sitt sista minne desto mera 

verkade det som om det åt av vägen. 

Vad drömmar kan hitta på, tänkte han. 

227 © Leif B Frid 

LEIF B FRID 


Hur han än försökte tänka på annat fanns det sista minnet kvar. Han vågade 

inte. 

– Vad är det för ett minne du inte vågar tala om, frågade fadern. 

Ett minne kvar 

Stumt skakade han på huvudet. I ögonvrån såg han att vägen framåt krympte. 

Detta enda kvarhållna, opratade minne, åt av vägen framåt. Dessa djäkla troll, 

tänkte han och skrattade högt. 

Med skrattet kom en klar syn. Han såg hur det var i livet. Så länge han bar på 

minnen i hjärnan blockerade de vägen till hjärtat. Han andades djupt och sa: 

– Far detta sista minne är svårt för mig. Det känns som om jag svek dig, när 

jag inte flyttade hem och hjälpte dig. Jag valde jobbet framför dig. Om jag valt 

dig kanske du hade levat i dag? 

– Det fanns inget du kunde gjort, som du inte gjorde. Du fanns alltid när jag 

behövde din hjälp men inte på det sätt du tror. Ibland gjorde jag dumt som lät 

dig jobba så hårt, som en vuxen. Men jag var så stolt över att du var så stark 

och duktig. Jag lät dig vara mera vuxen än du var. Det var min dumhet. Men 

det är inte den hjälp jag fick av dig. Nej, den hjälp jag fick av dig, och som 

gjorde att jag vågade denna resa, var att du var mitt barn och allt skoj vi gjorde 

tillsammans. 

Fadern försvann 

I samma stund fadern sagt det försvann han. 

Han nöp sig i armen. Aj. Det gjorde ont. Han reste sig upp och tittade efter 

trollen men det han såg var sin egen väg kantad med de vackraste blommor 

han sett. Bokskogen var grön, lummig och mjuk. Mjuk var rätta ordet för 

honom också. Hela kroppen kändes böjlig och full av livslust. Den tyngd han 

alltid känt var som bortblåst. 

Allt var borta 

När han försökte minnas fadern fanns det inget att minnas. Allt var borta från 

hjärnan. Då kände han: 

Hjärtat var varmt och fullt av kraft. 

Då hoppade ett troll fram från ett av träden. Hoppade och skuttade och 

kraxade: 

– Nu kanske du förstår skillnaden mellan att minnas och komma ihåg. 

Ja, så var det han kom ihåg sin far. Han fanns i hjärtat men minnena var borta 


LEIF B FRID 


för alltid. De hade blivit den väg som ledde framåt. 

Han fortsatte sin vandring in mellan alla de vackra blommorna. Han befann 

sig på vägen, den låg inte längre. Men fortfarande kändes det som om han gick 

bakåt och framåt på samma gång. Ändå kom han framåt. Framför sig, fast 

bakom såg han en gestalt till. 

Det var farfar. 

Det var alltså ingen dröm! 


LEIF B FRID 


ETT SOMMARMINNE 

Det var en varm och solig dag i början av augusti 2011. 

Jag satt med maken och våra två små hundar i vår trädgård Malmö 

och njöt av en kaffestund på terrassen utanför huset. Rosorna lyste 

så vackert i solen, det var den mörkröda rosen ”Ingrid Bergman” och 

den ljuvt rosa ”Astrid Lindgren” och framför oss hade vi en rabatt 

med bl a stora höga tagetes. 

Plötsligt fladdrade det till i luften. En fjäril landade precis framför 

oss. Den slog sig ned och bredde ut sina vingar i all sin prakt på en 

lysande gul tagetes-blomma! Det var en påfågelfjäril! 

Här gällde det att vara snabb om man ville få ett foto! Rusade in 

och tog digitalkameran och efter några fumlande försök att få rätt 

inställning i kameran, så fastnade den i alla fall till slut på bild! Den 

tog god tid på sig, så vi hann njuta av den i några minuter, innan den 

fladdrade iväg och försvann ur vår åsyn. 

Ett fint sommarminne att ta fram när snön yr i den kalla vintern 

och något att se fram emot till nästa år! Som det står i sången” Det 

kommer alltid en sommar igen”! 

230 © Sonja Marnfeldt-Ivansson 

SONJA MARNFELDT IVANSSON

HETTA 4.0 - Malmö stad

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?