STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM - Malmö stad
STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM - Malmö stad
STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM - Malmö stad
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />
handlingsprogram för arkitektur och <strong>stad</strong>sbyggnad 2005<br />
2
KARAKTÄR MALMÖ<br />
Handlingsprogram för arkitektur och <strong>stad</strong>sbyggnad 2005,<br />
har tagits fram gemensamt av Stadsbyggnadskontoret, Gatukontoret, <strong>Malmö</strong> Kulturmiljö, Stadsfastigheter,<br />
Miljöförvaltningen, Fastighetskontoret och Parkering <strong>Malmö</strong> samt interna och externa referensgrupper.<br />
Handlingsprogrammet har utarbetats på uppdrag av Kommunstyrelsen och godkändes februari 2005.<br />
BESTÄLLAROMBUD:<br />
Mats Olsson (<strong>stad</strong>sbyggnadsdirektör t o m 2004)<br />
STYRGRUPP:<br />
Gunnar Ericson, Agneta Hammer, Anders Hultgren, Jan-Olof Jönsson, Christer Karlsson, Börje Klingberg,<br />
Christer Larsson, Anders Reisnert<br />
PROJEKTLEDARE:<br />
Cecilia Hansson<br />
PROJEKTGRUPPER:<br />
Stadens struktur: Cecilia Hansson, Katarina Borg, Camilla Anderson, Pia Wallin, Maria Isling<br />
Hållbarhet: Eva Dalman, Karin Sjölin, Tor Fossum<br />
Teser: Håkan Andersson, Gunilla Pauly, Staffan Björk, Kay Nilsson<br />
INTERNA REFERENSGRUPPER:<br />
Christer Liljemark, Pia Laike, Susanne Klint, Maria Koistinen, Lennart Jönsson, Ingmar Sellberg, Rune<br />
Johansson, Arne Ek, Annika Kruuse, Christian Röder, Lars-Erik Widarsson, Malin Ingmarsdotter, Tord<br />
Andersson, Torsten Persson, Lars Nerpin, Wiebke Sundin<br />
ÖVRIGA MEDVERKANDE:<br />
Tyke Tykesson, Gunilla Kronvall, Arne Wittstrand, Jenny Secund och Emma Hedar<br />
GRAFISK FORM OCH LAYOUT:<br />
Cecilia Hansson och Stina Andersson i samråd med konsult Matilda Plöjel<br />
KORREKTURGRANSKNING:<br />
Margareta Tellenbach<br />
KARTOR:<br />
Ann-Magret Rundqvist, Margareta Napiorkowska<br />
FOTO OCH ILLUSTRATIONER <strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />
Elvy Engelbrektson s 16 alla utom överst, s 17 nederst, s 18 alla, s 20 alla utom mitten, s 21 nederst,<br />
s 22 alla utom överst, s 23 nederst, s 29, s 34, s 35 nederst, s 44 t.v., s 55. Tyke Tykesson s 21 överst<br />
t.h., s 22 överst, s 23 båda t.h., s 24 t.v., s 41, s 49, s 56 alla, s 57, s 68, s 87 mitten, s 88 alla,<br />
s107 n.h, Arne Wittstrand s 126-129, Jens Lindhe s 24 nederst, övriga foto Jan-Erik Andersson och<br />
Stadsbyggnadskontorets fotoarkiv<br />
INFORMATION OM <strong>HANDLINGSPROGRAM</strong>MET<br />
lämnas av Cecilia Hansson, cecilia.hansson@malmo.se<br />
TRYCKERI:<br />
Tryckeri Wiking <strong>Malmö</strong> 2005<br />
2
Att intresset för arkitektur- och <strong>stad</strong>sbyggnadsfrågor är stort märktes inte minst genom det<br />
engagemang som malmöborna visade inför för de aktiviteter som genomfördes under Arkitekturåret<br />
2001.<br />
Arkitekturåret var inledningen på arbetet med att utforma ett lokalt Handlingsprogram för arkitektur<br />
och <strong>stad</strong>sbyggnad. Genom det nationella arkitekturåret gavs arkitektur- och formfrågor<br />
ett starkt fokus och år 2001 blev en manifestation över arkitekturens betydelse i samhället.<br />
Under arkitekturåret koncentrerades aktiviteterna i samband med Handlingsprogrammet<br />
till den utåtriktade verksamheten med bland annat utställningar, offentliga seminarier och<br />
föreläsningar som berörde de olika delprojekten: Stadens struktur, Hållbarhet samt Teser<br />
– Förvaltning och upphandling. Under våren 2003 avslutades den utåtriktade processen med<br />
utställningen ”Karaktär <strong>Malmö</strong>” på Form/Design Center. Intresset från malmöborna var stort<br />
– cirka 20 000 besökte utställningen.<br />
Centrala utgångspunkter för handlingsprogrammet har varit det av riksdagen godkända nationella<br />
handlingsprogrammet, ”Framtidsformer – handlingsprogram för arkitektur, formgivning<br />
och design”. I det nationella handlingsprogrammet slås bland annat fast att: Kvalitet och<br />
skönhetaspekter inte skall underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden och kommunerna<br />
uppmanas att arbeta fram lokala handlingsprogram för att stärka kvalitetsaspekter och miljökvaliteter<br />
i den byggda miljön. Vidare lyfts vardagslivets gestaltning och funktion samt samspelet<br />
med en bred allmänhet fram som viktiga välfärdsfrågor. I linje med pro grammet Välfärd<br />
för alla är det viktigt att en fördjupad medverkan och förankring hos alla befolkningsgrupper<br />
äger rum.<br />
Förhoppningen är att genom arkitekturprogrammet öppna vägen för fortsatta diskussioner<br />
om arkitektur och <strong>stad</strong>sbyggnadsfrågors betydelse i samhället.<br />
Jan-Olof Jönsson<br />
t f <strong>stad</strong>sbyggnadsdirektör<br />
3
KARAKTÄR MALMÖ<br />
<strong>HANDLINGSPROGRAM</strong> FÖR ARKITEKTUR OCH STADSBYGGNAD I MALMÖ<br />
Programmets huvudsyfte är att tydliggöra och öka <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>s ambitioner när det gäller<br />
arkitektur- och <strong>stad</strong>sbyggnadsfrågor. Denna ambition är viktig för en <strong>stad</strong> när det gäller<br />
att utarbeta strategiska förhållningssätt och ge riktlinjer beträffande såväl hur befintlig<br />
byggnation ska förnyas, som när <strong>stad</strong>en ska bygga nytt. Ett annat mål har också varit att<br />
öka samsynen mellan de olika förvaltningsenheterna inom <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>. För att kunna<br />
genomföra målen krävs det ett ökat intresse för och debatt om frågorna – något som<br />
programmet vill stimulera till. Ett steg i denna riktning är att lyfta fram de många goda<br />
exempel som finns i <strong>Malmö</strong>.<br />
Handlingsprogrammet består av fyra delar:<br />
1. HÅLLBARHET<br />
2. <strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />
3. TESER – FÖRVALTNING OCH UPPHANDLING<br />
4. GODA EXEMPEL<br />
Handlingsprogrammet som helhet tar sin utgångspunkt i de nationella mål som riksdagen<br />
tog vid sin behandling av ”Framtidsformer – Handlingsprogram för arkitektur, formgivning<br />
och design”.<br />
1. HÅLLBARHET<br />
Kvalitet och skönhetsaspekter skall inte underställas kortsiktiga ekonomiska<br />
överväganden<br />
(Ur Framtidsformer: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design)<br />
Diskussionen om hållbarhet handlar om människans behov för att leva ett gott liv – idag<br />
och i framtiden. Det finns många infallsvinklar och perspektiv på frågan och en mångfald<br />
röster behövs för att föra processen framåt.<br />
Hållbarhetsavsnittet visar metoder och synsätt som leder till hållbarhet i planering och<br />
arkitektur. Hållbarhetsmålen är utarbetade med utgångspunkt från tre aspekterna på hållbarhet:<br />
ekologisk, social och ekonomisk.<br />
Hållbarhet utgör en viljeinriktning i hållbarhetsfrågor och visar hur arkitektur kan bidra<br />
till hållbarhet och vilka konsekvenser detta får för den byggda miljön.<br />
4
2. <strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />
Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas tillvara och förstärkas<br />
(Ur Framtidsformer: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design)<br />
Olika tider har olika byggnadssätt och ideal som avspeglas i <strong>stad</strong>en. För att kunna utforma<br />
ett förhållningssätt är det viktigt att känna igen olika malmöitiska karaktärsdrag i<br />
<strong>stad</strong>smiljön. I Stadens struktur beskrivs åtta <strong>stad</strong>skaraktärer och tre landskapskaraktärer i<br />
<strong>stad</strong>smiljön samt hur dessa kan utvecklas när <strong>stad</strong>en växer och förändras.<br />
Syftet med Stadens struktur är att är att utgöra ett underlag till bland annat bygglov- och<br />
detaljplaneprocessen. Arbetet med Stadens struktur är en direkt fortsättning och fördjupning<br />
av Översiktsplan 2000 vad avser riktlinjer för hur den byggda miljön skall utvecklas<br />
och bevaras.<br />
3. TESER – FÖRVALTNING OCH UPPHANDLING<br />
Offentligt och offentligt understött byggande, inredand<br />
e och upphandling skall stärkas och breddas<br />
(Ur Framtidsfrågor: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design)<br />
För att säkerställa en god förvaltning och hög kvalitet i <strong>stad</strong>ens byggnader har det tagits<br />
fram en övergripande gemensam policy i form av nio ”teser” för <strong>stad</strong>ens byggnader.<br />
Teserna utgör en gemensam värdegrund för <strong>stad</strong>ens alla förvaltningar när det gäller såväl<br />
förändringar i det befintliga fastighetsbeståndet som när <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong> bygger nytt.<br />
Syftet med Teser är att visa hur <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong> agerar i anslutning till det egna fastighetsbeståndet.<br />
Förhoppningen är också att teserna ska inspirera andra som deltar i utformningen<br />
av <strong>stad</strong>smiljön.<br />
4. GODA EXEMPEL<br />
Goda exempel sammanfattar Handlingsprogrammets olika delar och intentioner med<br />
vardagliga exempel på god arkitektur och <strong>stad</strong>sbyggnad där mål för hållbarhet har styrt<br />
urvalet.<br />
Delarna ur Handlingsprogrammet, se bredvid, kan beställas från:<br />
<strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>, Stadsbyggnadskontoret, 205 80 <strong>Malmö</strong><br />
Tel. 040-342297, epost: anja levau@malmo.se<br />
5
<strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />
STADS- OCH LANDSKAPSKARAKTÄRER<br />
För att kunna utforma ett förhållningssätt är det viktigt att känna igen olika malmöitiska<br />
karaktärsdrag i <strong>stad</strong>smiljön samt hur vi utvecklar dessa när <strong>stad</strong>en växer och förändras. I<br />
handlingsprogrammet har åtta <strong>stad</strong>s- och tre landskapskaraktärer identifierats. Olika tider<br />
har olika byggnadssätt och ideal som avspeglas i <strong>stad</strong>en. Många gånger är övergångarna<br />
mellan olika byggnadsepoker flytande. Därför har en viss generalisering varit nödvändig<br />
för att tydliggöra och sammanfatta <strong>stad</strong>ens olika karaktärer. Flera av de definierade<br />
karaktärerna kan rymma byggnader från helt olika tidsperioder. Till karaktären ”Gröna<br />
rum” hör de stora <strong>stad</strong>sparkerna och andra grönområden som har planerats i ett annat<br />
sammanhang och med andra motiv än de bo<strong>stad</strong>sområden de ligger invid. Varje karaktär<br />
avslutas med en beskrivning av strategier/förhållningssätt och råd/rekommendationer.<br />
SLUTEN KVARTERSTAD<br />
ÖPPEN KVARTERSTAD<br />
GRANNSKAPSENHETER<br />
STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN<br />
INSTITUTIONER<br />
GRÖNA RUM<br />
LANDSKAP<br />
SMÅSKALIG BEBYGGELSE<br />
VERKSAMHETSOMRÅDE<br />
SID 8<br />
SID 28<br />
SID 38<br />
SID 48<br />
SID 60<br />
SID 84<br />
SID 92<br />
SID 102<br />
SID 110<br />
6
SLUTEN KVAR TERST AD<br />
Ö PPEN KVAR TERST AD<br />
G RANNSKAPSEN HETER<br />
STO RSKA LIG A BO STADS OM RÅDEN<br />
SM ÅSKA LIG BEBYGG ELSE<br />
INST ITUTIONER<br />
VERKSA M HETS OM RÅDEN<br />
G RÖ NA RUM
AD<br />
8
9<br />
Adelgatan<br />
SLUTEN KVARTERSTAD
SLUTEN KVARTERSTAD<br />
Ända fram till 1900-talet byggdes så gott som alla städer i form av en sluten kvarters<strong>stad</strong>.<br />
Olika funktioner var blandade och byggnader från olika tider kom att stå jämte varandra.<br />
Den slutna kvarter<strong>stad</strong>en har vuxit fram under 750 år. Den har förändrats successivt –<br />
äldre hus har ersatts med nya, fasader har byggts om och hus har bytt funktion – vilket<br />
skapat en komplex karaktär.<br />
Kring sekelskiftet 1800-1900 anlades nya <strong>stad</strong>sdelar fortfarande som en sluten kvarters<strong>stad</strong>,<br />
exempelvis Möllevången och Rörsjö<strong>stad</strong>en. De har en homogen karaktär med<br />
bebyggelse i fyra till fem våningar. Eftersom hus och gator tillkommit under en kortare<br />
tidsperiod är de mer likartade.<br />
De moderna <strong>stad</strong>splanerarna ville helt ersätta den äldre kvarters<strong>stad</strong>en med nya <strong>stad</strong>smönster.<br />
En hel del byggnader revs i <strong>Malmö</strong> och ibland fick hela kvarter ny sammanhängande<br />
bebyggelse men i huvudsak bevarades det gamla gatunätet. Kvarters<strong>stad</strong>en<br />
anpassades och förändrades med hänsyn till nya krav, exempelvis biltrafik.<br />
Under slutet av 1900-talet fick kvarters<strong>stad</strong>en en renässans och i <strong>Malmö</strong> kan Bo01-området<br />
betraktas som en nutida tolkning av kvarters<strong>stad</strong>en.<br />
De offentliga rummen i den slutna kvarters<strong>stad</strong>en har tillkommit vid olika tider. Stortorget<br />
anlades till exempel på 1530-talet medan Davidshallstorg kom till under 1920-talet.<br />
Även om torgen principiellt är likartat uppbyggda med en öppen rektangulär yta omgiven<br />
av sluten bebyggelse har de mycket skiftande karaktär beroende på tillkomsttid, storlek<br />
och funktion.<br />
Det medeltida gatunätet finns ännu kvar i <strong>Malmö</strong>s centrala delar. Det präglas av smala<br />
och ibland krökta gaturum omgivna av bebyggelse av olika höjd. Bo<strong>stad</strong>sgatorna på till<br />
exempel Möllevången och i Rörsjö<strong>stad</strong>en är oftast raka och har en mer enhetlig karaktär.<br />
Under 1800-talets början ersattes befästningsverk och vallgrav med promenader och kanaler.<br />
De inramar den Gamla <strong>stad</strong>en och ger <strong>stad</strong>srummet öppenhet och grönska. I den<br />
nyare kvarters<strong>stad</strong>en är parkerna få och små, ofta består de endast av mindre platsbildningar<br />
som Karlskronaplan eller Falsterboplan (<strong>stad</strong>sparkerna beskrivs under karaktären<br />
”Gröna rum”).<br />
11<br />
Stortorget<br />
Bastion Älvsborg<br />
Sundspromenaden
Stortorget fick sitt nuvarande utseende<br />
på 1970-talet då platsen runt<br />
Karl X Gustavs ryttarstaty belades<br />
med betongstenar och platanerna<br />
planterades. Då Södergatan 1978<br />
blev gågata, togs trafiken bort från<br />
torgets östra sida.<br />
OFFENTLIGA RUM<br />
exempel redan Sveriges första Folkets park, tidningen Arbetet och kooperativa föreningen<br />
Solidar. Torget inramas i tre riktningar av byggnader varav flera i jugendstil, som till<br />
exempel fondbyggnaden. I väster vetter torget ut mot en av inner<strong>stad</strong>ens huvudgator,<br />
Bergsgatan. Samma utgångspunkt – ett hårdgjort, men något mindre marknadstorg – har<br />
S:t Knuts torg, som tillkom på 1930-talet. Även S:t Knuts torg omgärdas i tre väderstreck<br />
av en sammanhängande och enhetlig tegelarkitektur med en fondbyggnad i öst och<br />
tangerar, i det här fallet, en annan stor huvudgata, Amiralsgatan, i väst.<br />
Nobeltorget, med tidstypisk 1940-tals arkitektur, kan klassificeras som ett parkrum med<br />
en nersänkt gräsmatta med fontän.<br />
Södervärn, Dalaplan, Triangeln och Värnhemstorget är alla platsbildningar som i första<br />
hand skapats som trafikplatser. Triangeln och Dalaplan var platser där landsvägarna från<br />
Y<strong>stad</strong> och Trelleborg möttes och bildade infart in mot centrala <strong>Malmö</strong>. Värnhemstorget<br />
och Södervärn var platser där ombyten mellan buss, järnväg och spårväg skedde. Södervärn,<br />
Triangeln och Värnhemstorget har under 1990-talet omvandlats till platser med<br />
kvaliteter som gör att de kan kallas torgrum.<br />
GATOR<br />
12
TORG<br />
Den medeltida <strong>stad</strong>en hade så kallde gatutorg längs såväl Södergatan som Adelgatan-<br />
Östergatan. Detta är förklaringen till varför dessa gator varierar i bredd och har en jämförelsevis<br />
stor rymd.<br />
Stortorget stod klart 1536 på initiativ av borgmästare Jörgen Kock. Ett kloster och några<br />
medeltida kvarter revs för att ge plats åt torget. Stortorget var genom sin storlek ett betydande<br />
handels- och paradtorg under 1500 – 1800 talen. Det har behållit sin yta sedan<br />
dess och torgets storlek påverkar <strong>stad</strong>en innanför kanalerna mycket påtagligt. Torgets<br />
funktion som ett monumentalt torg invid rådhus och residens är viktig.<br />
Lilla Torgs historia är betydligt brokigare. Under senrenässansen, 1592, lades torget ut<br />
som ett handelstorg för <strong>Malmö</strong>s egna köpmän. Torget försvann helt 1902, då det på platsen<br />
uppfördes en saluhall. När saluhallen revs i mitten av 1960-talet skapades ett kullerstenbelagt<br />
torg. En utökning av torget gjordes 1995 då den norra delen av torget, som då<br />
var asfalterad gata, gatstenbelades i nivå med torget. Torget domineras idag helt av uteserveringar<br />
under sommarhalvåret och har blivit en viktig samlingsplats i <strong>stad</strong>en.<br />
På platsen för Drottningtorget låg under medeltiden fram till början av 1800-talet den<br />
östra och viktigaste porten in till <strong>stad</strong>en, Österport. Drottningtorget lades ut som en<br />
militär exercisplats invid husarregementet. Då husarregementet flyttade ut till Hästhagen<br />
användes torget som marknadstorg och byggnaden i norr blev saluhall.<br />
Ungefär samtidigt som Drottningtorget lades ut kom också Gustav Adolfs torg till. Det<br />
senare var avsett som en central representativ plats i den plan som lades fast då fortifikationsverken<br />
revs runt <strong>stad</strong>skärnan. Torget placerades rakt söder om Södergatan och<br />
Stortorget, vilket haft stor betydelse för <strong>Malmö</strong> citys framväxt med en nord-sydlig axel<br />
genom <strong>stad</strong>en. Flera gånger under årens lopp har torget omgestaltats, men hela tiden har<br />
karaktären av parktorg med fontäner bestått. Den senaste omfattande ombyggnaden av<br />
torget genomfördes 1997.<br />
Möllevångstorget byggdes som ett marknadstorg i början av 1900-talet med stora stenlagda<br />
ytor och trädplantering. På torget placerades 1930 Axel Ebbes staty ”Arbetets ära”<br />
vilken ytterligare befäste <strong>stad</strong>sdelens starka anknytning till arbetarrörelsen. Här fanns till<br />
13<br />
Dagens utformning av Drottningtorget<br />
med smågatsten, anvisade<br />
torgplatser och en trädrad runt torget,<br />
kom troligen till i början av<br />
seklet, kiosken tillkom på 70-talet.<br />
Området runt Davidshallstorg<br />
<strong>stad</strong>splanelades 1924. Torgets<br />
skala reglerades genom att högst<br />
fyra våningar tilläts i områdets inre<br />
delar. Torget har vackra proportioner<br />
och är väl dimensionerat med<br />
tidstypisk enhetlig arkitektur, en<br />
stor del av torgytan idag upptas av<br />
en parkeringsplats.
Betydelsen av att <strong>Malmö</strong> ligger<br />
som en armbåge vid havet, med<br />
hav i såväl norr som väster, har<br />
också påverkan på gatornas<br />
dragning där medeltidens gator<br />
längs med havet, Västergatan.,<br />
Adelgatan och Östergatan, har en<br />
mjuk bågform. (Östergatan)<br />
De flesta av <strong>Malmö</strong>s huvudgator<br />
karakteriseras av att vara breda<br />
och generösa gaturum, ett resultat<br />
av tiden då spårvagnar skulle<br />
få plats. Vissa gator har efter att<br />
spårvagnarna försvunnit planterats<br />
med en trädrad i en mittremsa.<br />
(Amiralsgatan)<br />
Trädplanteringarna sköttes inte på ett tillfredsställande sätt i början av seklet. För att hålla<br />
grönskan vid liv arrenderades marken ut, men denna åtgärd fick till följd att planteringarna<br />
råkade i vanvård. Detta var en av anledningarna till att en del av bastionsmarken togs<br />
i anspråk för begravningsplatser, som det var stor brist på. Området väster om Gustav<br />
Adolfs torg utsågs till begravningsplats och invigdes 1822. Gamla begravningsplatsen<br />
kom att domineras av <strong>stad</strong>ens borgarfamiljers monumentala gravvårdar. Den mark som<br />
var avsedd för offentlig plantering förvandlades successivt till begravningsplats.<br />
Det som ännu idag finns kvar av det som var ämnat för offentlig plantering på gammal<br />
bastionsmark, förutom kanalpromenaderna, är Raoul Wallenbergspark, Altonaparken i<br />
söder och bastionerna Uppsala, Vänersborg, Älvsborg och Nyköping i norr.<br />
PARKER<br />
Innanför kanalerna ligger den lilla, inner<strong>stad</strong>sparken Rundelen, som anlades cirka 1938<br />
invid Rundelsgatan. Parken har sedan dess genomgått flera förändringar när det gäller<br />
utformning och innehåll, växtlighet respektive utrustning. Den senaste upprustningen<br />
genomfördes 1999. En stor hästkastanj planterades och lekplatsen förnyades. Parken fyller<br />
idag en viktig funktion för barngrupper och närboende och är en ”grön lunga” i <strong>stad</strong>en<br />
innanför kanalen.<br />
I rutnätsplanen för Rörsjö<strong>stad</strong>en fanns förutom det generösa, parkliknande gaturummet<br />
Kungsgatan även en <strong>stad</strong>sdelspark, Rörsjöparken. Parken kom till 1905, under den sista<br />
delen av <strong>stad</strong>sdelens framväxt. Parken var till en början ganska spartansk till sin uppbyggnad,<br />
men utvecklades så småningom under 1930-talet mot en park med tydliga funktionalistiska<br />
förebilder, innehållande plaskdamm, lekplats och stora inbjudande gräsmattor.<br />
Den slutna kvarters<strong>stad</strong>ens parkrum utgörs i stor utsträckning av små gröningar som<br />
ligger som insprängda oaser i den hårt exploaterade <strong>stad</strong>en. Många av dessa parkrum har<br />
kommit att benämnas ”plan”, till exempel Karlskronaplan, Göingeplan, Varbergsplan,<br />
Falsterboplan och Upplandsplan. Då <strong>stad</strong>sdelarna saknar större parkrum är dessa gröningar<br />
populära och flera av parkerna är därför utsatta för ett hårt slitage.<br />
Som en viktig park i Möllevångsområdet fungerar även Folkets park. Folkets park beskrivs<br />
mer ingående i <strong>stad</strong>skaraktären ”Institutioner”. Stadsparkerna Kungs- , Slotts- respektive<br />
Pildammsparken beskrivs under karaktären ”Gröna rum”.<br />
14
Gatorna i den slutna kvarters<strong>stad</strong>en är till vissa delar medeltida, vilket innebär ett oregelbundet<br />
gatunät med korta och smala gator som ofta byter namn. Några få gator kröker<br />
sig också genom bebyggelsen. De medeltida gatorna är sällan planterade med gatuträd.<br />
Då befästningarna revs i början av 1800-talet lade fortifikationsdirektör Nils Mannerkrantz<br />
fast en plan som innebar att många av de medeltida gatorna försvann och ersattes<br />
med rätvinkliga kvarter och trädkantade promenader.<br />
När den slutna kvarters<strong>stad</strong>en utanför kanalen växte fram var formerna för hur <strong>stad</strong>en<br />
skulle byggas ut mer formaliserad. Stadsdelar planerades som helheter och blev enhetliga<br />
tillägg till <strong>stad</strong>en. Rörsjö<strong>stad</strong>en är kanske det främsta exemplet på en sådan genomarbetad<br />
och enhetlig <strong>stad</strong>senklav, där även Kungsgatan, den trädplanterade esplanaden som<br />
löper genom området, var en viktig del av gestaltningen.<br />
På samma sätt planerades stora huvudgator såsom Nobelvägen, Carl Gustafs väg och<br />
Amiralsgatan. Dessa viktiga trafiklänkar blev utgångspunkten från vilken <strong>stad</strong>en växte.<br />
För att dämpa hastigheten i trafiken genomfördes under 1980- och 1990-talen omfattande<br />
trafiksaneringar i såväl östra som västra delen av gamla <strong>stad</strong>en. Resultatet av denna<br />
åtgärd i den östra delen kom att påverka gatorna negativt ur gestaltningssynpunkt.<br />
Man tog inte hänsyn till den slutna kvarters<strong>stad</strong>en, utan förde in element som snarare<br />
hör hemma på villagator i ytter<strong>stad</strong>en än i den äldre <strong>stad</strong>skärnan. Även Möllevången<br />
genomgick en omfattande trafiksanering under 1980-talet, som fått en stor påverkan på<br />
gatubilden.<br />
KANALEN, PROMENADER OCH BEGRAVNINGSPLATS<br />
<strong>Malmö</strong> grundlades redan på 1200-talet. Men den tydliga avgränsning som kanalen runt<br />
den medeltida <strong>stad</strong>en innebar, tillkom först efter freden i Roskilde 1658, då Skåne blev<br />
svenskt. Innan dess hade en <strong>stad</strong>smur delvis inramat <strong>stad</strong>en. Kanalen var i första hand<br />
ett försvarsverk, men denna funktion avtog redan under 1700-talet.<br />
I början av 1800-talet gav ett kungligt brev direktiv om att rasera befästningsverken.<br />
Där befästningsverken låg skulle det i stället skapas en promenad runt <strong>stad</strong>en. Arbetet<br />
med anläggning av promenadvägar och planteringar av träd pågick under större delen<br />
av 1800-talet. Bastionerna behölls utmed den norra sidan av <strong>stad</strong>en, samtidigt flyttades<br />
den södra sidan av kanalen längre söderut. På så sätt kunde <strong>Malmö</strong> expandera öster- och<br />
söderut.<br />
15<br />
Idag är såväl kanalerna och resterna<br />
av bastionsmarken ett ovärderligt<br />
inslag i <strong>stad</strong>sbilden. De inramar<br />
den gamla <strong>stad</strong>en och ger <strong>stad</strong>srummet<br />
omväxling, liv, öppenhet<br />
och grönska. (Rörsjökanalen)<br />
I den nyare kvarters<strong>stad</strong>en är<br />
parkerna få och små, ofta består de<br />
endast av mindre platsbildningar.
Lilla Torg<br />
Västergatan<br />
Från den danska tiden återstår<br />
endast ett fåtal stora tegelhus<br />
och några korsvirkesbyggnader.<br />
De äldsta byggnaderna är höga<br />
gavelvända hus i sengotisk stil.<br />
Korsvirkestekniken var förhärskande<br />
under flera århundraden.<br />
Husen var låga men hade höga<br />
takresningar och de fick ofta putsade<br />
fasader ovanpå korsvirket.<br />
I början av 1800-talet fick husen<br />
gärna en anspråkslös utformning i<br />
empirstil med enkla klassicistiska<br />
fasadutsmyckningar.<br />
BYGGNADER<br />
varierar. Här finns sadeltak, mansardtak och pulpettak. Takbeläggningen består ofta av<br />
rött tegel, plåt eller i vissa fall av papp.<br />
1870–80-TAL NYRENÄSSANS<br />
Vurmandet för renässansens arkitektur inleddes i <strong>Malmö</strong> med restaureringen av länsresidenset<br />
1851 och rådhuset 1863. Fasaderna är skulpturala och har dekor i form av klassiska<br />
arkitekturdetaljer som kolonner, pilastrar och konsoler som formas i puts i kombination<br />
med gjutna cement- och stuckornament.<br />
Under 1870-talet var det vanligt att hela fasaderna täcktes av denna putsarkitektur, men<br />
under 1880-talet ställdes bottenvåningens putsrustik och den övriga fasadens cement-<br />
och stuckornament mot en tegelfasad. Putsens ytstruktur var ofta slät och fasaden ofta<br />
målad i en kulör. Den kalkfärg som användes hade ursprungligen en stenimiterande<br />
kulör.<br />
Fönster och portar är ofta indragna från fasadlivet. Entréerna är antingen rundbågade<br />
eller rakslutna upptill. I öppningarna satt pardörrar. Ofta finns det glasade partier såväl<br />
i som ovanför dörrarna. Fönsteröppningar är ofta rakslutna eller rundbågeformade. Träfönstren<br />
har poster antingen i kors- eller i T-form. Fönstrens yttre bågar är utåtgående.<br />
Snickerierna var ursprungligen målade med linoljefärg i mörka kulörer. Fönsterbleck,<br />
beslag och stuprör var däremot svartmålade.<br />
Takkupor förekommer sällan på de ganska flacka taken utan i stället används små takfönster<br />
för att få fram det ljus som behövs för att orientera sig på vindarna. De byggnader<br />
som är uppförda i den franska varianten av nyrenässansen har dock en betydligt högre<br />
takresning med vindinredning och takkupor.<br />
Takbeläggningen är under denna period ofta slät och mörk. Svartmålad plåt och skiffer är<br />
vanligt. Längs med taknocken och som kröning av torn finns ofta svartmålade järndetaljer.<br />
16
1500–1600-TAL SENGOTIK OCH HOLLÄNSK RENÄSSANS<br />
I början av 1500-talet uppförde framgångsrika borgare stora tegelpalats i sengotisk stil<br />
samtidigt som den holländska renässansen också hade börjat påverka arkitekturen i<br />
<strong>Malmö</strong>. De gavelvända höga packhusliknande husen ersattes successivt av hus som uppfördes<br />
med långsidan mot gatan.<br />
Under 1530-talets sista år försvagades det malmöitiska borgerskapets ekonomiska ställning<br />
och byggandet med tegel stagnerade. Istället för tegelpalats i kontinentala stilar började<br />
borgerskapet uppföra betydligt billigare korsvirkesgårdar. Ursprungligen var korsvirkesgårdarnas<br />
bo<strong>stad</strong>shus avfärgade i engelskt rött men kom senare att putsas i varma<br />
kulörer som låg mellan kalkvitt och ockragult. I mitten av 1800-talet uppfördes i anslutning<br />
till flera av dessa gårdar stora sädesmagasin. Dessa tegelbyggnader hade en enkel<br />
klassicistisk arkitektur. Flera av magasinen har rivits under åren, men ett antal byggnader<br />
finns fortfarande kvar och är viktiga och karaktäristiska inslag i <strong>stad</strong>sbilden.<br />
1600–1800-TAL SKÅNSK BYGGNADSTRADITION OCH KLASSICISM<br />
Väster om Lilla torg växte tidigt en enkel korsvirkesbebyggelse fram för <strong>stad</strong>ens småhantverkare.<br />
Flera av byggnaderna uppfördes i korvirke som därefter putsades. Arkitekturen<br />
kan beskrivas som enkel klassicism i liten skala, i kombination med gammal skånsk<br />
byggnadstradition.<br />
Byggnaderna är uppförda i en eller två våningar. De är slätputsade och har ibland enkla<br />
fönster- och portomfattningar samt markerad takfot. Den putsade bebyggelsen var ofta<br />
färgad i varma kulörer som låg mellan kalkvitt och ockra gult. Dörrarna som leder till<br />
byggnadens bostäder är ofta pardörrar med speglar medan dörrar till eventuell portgång<br />
är klädda med panel. De äldsta fönstren är alltid spröjsade och utåtgående. Snickerierna<br />
var ursprungligen målade med linoljefärg i mörka kulörer. Takformerna på bebyggelsen<br />
17<br />
Gustav Adolfs torg<br />
Södra Promenaden<br />
Det nya stilidealet kom att påverka<br />
gestaltningen av <strong>stad</strong>ens<br />
offentliga byggnader och under<br />
1870- och 80-talen uppfördes<br />
även en rad bo<strong>stad</strong>shus i denna<br />
stil. Dessa byggnader är uppförda<br />
i två och tre våningar och har markerade<br />
bottenvåningar. De har en<br />
symmetrisk fasadkomposition där<br />
mittpartiet ofta är markerat.
Södra För<strong>stad</strong>sgatan<br />
Under 1800-talets senare hälft använde<br />
arkitekterna förebilder från<br />
olika epoker ur arkitekturhistorien<br />
till sina fasadkompositioner, så<br />
kallade ”nystilar”. Fasaderna blev<br />
asymmetriskt uppbyggda genom<br />
komplexa kompositioner med balkonger,<br />
burspråk och olika sorters<br />
fönster. Arkitekterna använde gärna<br />
”äkta fasadmaterial” som sten<br />
och tegel istället för puts. Fortfarande<br />
hämtades fasadutsmyckningar<br />
från arkitekturens historiska<br />
formskafferi.<br />
konger i takt med att insikten om den friska luftens värde för hälsan ökade. Balkongernas<br />
räcken är ofta av sirligt smidesjärn. Järnet är svart- eller mörkt grönmålat. Även balkonger<br />
med fronter av sten eller stenimiterande material förekommer.<br />
Taken på dessa byggnader är branta och ofta brutna. I byggnadernas rika siluetter ingår<br />
bland annat tornhuvar och resliga höga skorstenar. Takbeläggningen är slät och består av<br />
skiffer eller falsad plåt. Plåten är svart eller rödmålad. Även plåtbeslag och stuprör är svart-<br />
eller rödmålade. Ibland är taken belagda med exklusiva takmaterial som glaserat tegel.<br />
Taken har sällan takkupor, men i de fall de förekommer är de integrerade i den övriga arkitekturen<br />
där de spelar en speciell roll.<br />
1900-TAL INDUSTRIALISMENS BEBYGGELSE<br />
Industribyggnaderna är uppförda i tegel och täcker genom om- och tillbyggnader ofta<br />
hela kvarter. Arkitekturen är ofta saklig, men historiserande motiv i romansk eller gotisk<br />
stil förkommer. Dekoren består av mönstermurningar i tegel, putsade partier eller inslag<br />
av betongsten. Fönstersättningen är upprepande och fönstren, av gjutjärn eller trä, är<br />
ofta småspröjsade. Gjutjärnsfönstren är målade med linoljefärg i svarta eller gröna kulörer<br />
medan snickerierna är målade i en färgsättning som följer bo<strong>stad</strong>sarkitekturen för respektive<br />
tid. Portarna utformades med stor omsorg, gärna som byggnadernas arkitektoniska<br />
accenter.<br />
De flacka taken är ofta täckta av släta och billiga material som takpapp. I anslutning till en<br />
del industribebyggelse finns vad som kanske är de gamla fabrikernas främsta signum: den<br />
murade, höga skorstenen.<br />
Fabrikerna och de verksamheter de hyst har varit en kontrast mot sten<strong>stad</strong>ens bo<strong>stad</strong>shus<br />
– något som skapat en dynamik i <strong>stad</strong>ens liv och miljö. Blandningen av bostäder och<br />
verksamheter är typisk för sten<strong>stad</strong>en, skorstenarna är tydliga landmärken och symboler<br />
för industrialismen.<br />
1900–10 TAL-JUGEND<br />
18
1890–1900-TAL NYSTILAR<br />
Omkring sekelskiftet 1900 skedde en omfattande förnyelse och förändring av <strong>Malmö</strong>s<br />
<strong>stad</strong>sbild. En stor del av den äldre bebyggelsen fick ge vika för stora nybyggen. Dessa var<br />
ofta flera våningar högre än tidigare. Det kraftigt ökande byggandet kom i huvudsak<br />
att försiggå på redan planerad mark. Byggnaderna var av hög arkitektonisk kvalitet. De<br />
ritades i stor utsträckning av <strong>stad</strong>ens nu framkomna egna arkitektkår, som gav dessa byggnader<br />
mycket individuella uttryck.<br />
De exklusivaste byggnaderna fick fasader helt i natursten. Vanligast var dock att endast<br />
bottenvåningarnas fasader och detaljer utfördes i natursten. I stället består fasaderna ovanför<br />
bottenvåningarna av oputsad tegel eller är putsade i en kulör som ursprungligen låg<br />
i linje med naturstenens kulör. Variationen på stenmaterial är stor, såväl granit, kalksten<br />
som sandsten användes. Det var också vanligt med putsrustik i sockelvåningarna.<br />
Den stora variationsrikedomen märks även på fönstren, som har fått olika gestaltning för<br />
varje våningsplan. Fönster och portar är indragna i förhållande till fasadlivet. Entrépartierna<br />
har ofta spegeldörrar. Ofta finns det även glasade partier i dörrarna med fasettslipade,<br />
etsade eller färgade glas. Fönstren samspelar med planlösningen och är placerade<br />
i grupper. Fönstrens ytterbågar är sidohängda och utåtgående. Fasadens snickerier var<br />
ursprungligen målade med linolja i kulörerna grönt och engelskt rött, men även ekådring<br />
förekom på dörrar och inte sällan var dörrarna transparent fernissade eller lackade. Kulören<br />
på fönsterbleck och beslag utfördes lika snickeriernas kulörer, medan stuprör vanligen<br />
var målade i en röd eller svart kulör.<br />
I den mån balkonger förekommit under tidigare epoker har det främst varit för att förhöja<br />
byggnadernas monumentalitet. De tidigare paradbalkongerna ersattes nu av fler bal-<br />
19<br />
Chokladfabriken<br />
Industribebyggelse uppfördes<br />
främst i tegel och täckte genom<br />
om- och tillbyggnader ibland hela<br />
kvarter. Arkitekturen var enkel och<br />
saklig med mönstermurningar i<br />
teglet, även utsmyckningar i romansk<br />
eller gotisk stil förkommer.
Södra Promenaden<br />
Valhallapalatset, 1903, arkitekt<br />
Alfred Arwidius, Södra Tullgatan,<br />
Gustav Adolfs torg<br />
Jugendstilen som slog igenom<br />
strax efter sekelskiftet innebar att<br />
fasadkompositionerna blev friare<br />
än tidigare och åter användes puts<br />
som fasadmaterial. Även byggnadstekniker<br />
påverkade utseendet<br />
– järn, stål, betong och glas blev<br />
allt vanligare. I delar av Rörsjö<strong>stad</strong>en<br />
och kring Drottningtorget finns<br />
det flera bo<strong>stad</strong>shus i jugendstil.<br />
Inspiration till utsmyckningar<br />
hämtade man från växt- och djurvärlden.<br />
men är mycket diskreta och starkt inarbetade i byggnadernas arkitektur.<br />
1910–20-TAL NATIONALROMANTIK<br />
Nationalromantiska byggnader är relativt ovanliga inslag i <strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>sbild, bland annat<br />
för att stilen främst användes under 1910-talet då byggnadsverksamheten var liten på<br />
grund av första världskriget. Byggnaderna har olika karaktär. Dels förekommer hus som<br />
har ett stramt och allvarligt formspråk med tunga fasader med mycket muryta, vilka har<br />
sina förebilder i den svenska stormaktstiden och Vasatidens borgarkitektur. Dels finns i<br />
<strong>Malmö</strong> en regional variant av nationalromantiken där man utnyttjat lokala byggnadstraditioner<br />
som förebild. Dessa hus har en något lättare karaktär och har mer utsmyckningar.<br />
Det hårdbrända mörkröda fasadteglet förknippas med tidens byggnader men det finns<br />
också hus i natursten och puts. Kulörmässigt imiterar putsfasaderna ofta natursten eller<br />
tegel. Bottenvåningar och portomfattningar är ofta utförda i granit. Murverket är slätt<br />
och enkelt. Skulpturala portaler och burspråk ger liv i fasaderna. Konstfullt utformade<br />
ankarslut skapar accenter i fasaderna. Dekoren är för övrigt sparsmakad. Enstaka balkonger<br />
förekommer och de har murade fronter eller räcken av smidesjärn. Järnräcken är<br />
målade med linolja i en svart kulör.<br />
Entrédörrarna är ofta av ek, antingen fernissade eller lackade. Fönstren sitter i liv med fasaden.<br />
De är av trä och är småspröjsade och sidohängda och ofta målade i brunt eller vitt.<br />
Byggnaderna har sadeltak med branta takfall och ibland i form av mansardtak. Takbeläggningen<br />
består av rött, mörkbrunt eller svart tegel som ibland är glaserat. Kopparplåt<br />
används ofta i anslutning till taken. Byggnaderna har ibland inredda vindar med takkupor.<br />
Skorstenar är ofta högresta. Till skorstenar och stuprör har koppar eller röd- eller<br />
svartmålad plåt använts.<br />
1920–30-TAL SENKLASSICISM<br />
Det klassiska formspråket användes ofta fritt och otraditionellt. Man var inte bunden av<br />
20
Jugend, eller Art Nouveau som den franska benämningen lyder, var helt nyskapande.<br />
Man sökte efter nya inspirationskällor och stilen var delvis en reaktion mot föregående<br />
epoks många stilblandningar och industriproducerade stilimitationer.<br />
Fasaderna är ofta putsade, men även kombinationer med natursten, tegel och puts förekommer.<br />
Då både slät- och spritputsade ytor ingår i en fasad färgades båda putsytorna i<br />
samma kulör. Detta gäller även för putsornamenten, som till exempel festonger. I de fall<br />
där bottenvåningen är av natursten ansluter putsens kulör till naturstenens. Friser och<br />
fönsteromfattningar är ibland av kalk- eller sandsten men konststen förekommer också i<br />
den enklare bebyggelsen. Byggnadernas bottenvåningar är av den mer rustika graniten.<br />
Den stora variationsrikedomen märks även på fönstren, som ofta har fått olika gestaltning<br />
för varje våningsplan. Gemensamt för de flesta fönster är dock att de är indragna från<br />
fasadlivet, att bågarna är utåtgående och uppdelade i en undre och en övre del samt att de<br />
bågar som sitter i fönstrens övre del nästan alltid är spröjsade. Även dörrarna är mycket<br />
individuellt formgivna. Ofta finns det glasade partier i dörrarna med fasettslipade, etsade<br />
eller färgade glas.<br />
Balkongernas räcken är ofta av sirligt smidesjärn och målade med linoljefärg i svart, grönt<br />
eller rödbrunt. Fasadernas snickerier målades ursprungligen i kulörerna grönt, rödbrunt<br />
eller engelskt rött. Dörrarna var ofta transparent fernissade eller lackade. Kulören på fönsterbleck<br />
och beslag utfördes lika snickeriernas kulörer medan stuprören vanligen målades<br />
i en röd eller svart kulör.<br />
Taken på dessa byggnader är branta och ofta brutna. Taken är ofta belagda med rött tegel<br />
men såväl röd som svartmålad plåt och kopparplåt förekommer. Takkupor förekommer,<br />
21<br />
Slagthuset, 1900-04, arkitekt<br />
Salomon Sörensen<br />
Posthuset, 1906, arkitekt<br />
Ferdinand Boberg<br />
De nationalromantiska byggnaderna<br />
domineras av mörkt rödbrunt tegel,<br />
natursten och putskulörer som efterliknar<br />
natursten. Fasadernas dekor är<br />
ofta sparsmakad. Taken är belagda<br />
med tegel och har plåtarbeten i koppar.<br />
Under tidsperioden förekommer<br />
jugendstilen och nationalromantiken<br />
parallellt och ibland sammansmälter<br />
de två stilarna i samma byggnad.
Fersens väg<br />
Kockumsgatan<br />
I <strong>Malmö</strong> fick senklassicismen ett<br />
eget arkitektoniskt uttryck utan<br />
tydlig gräns mot nationalromantiken.<br />
Tiden kring 1930-talet i <strong>Malmö</strong><br />
präglas snarare av en kontinuitet<br />
mellan stilarna. I husen kan man se<br />
drag från både klassicism och funktionalism.<br />
takpapp, eternit eller skiffer.<br />
1940–2000-TAL<br />
Åren under och efter andra världskriget var nybyggnadsverksamheten inom den slutna<br />
kvarters<strong>stad</strong>en begränsad. Arkitekturen under de följande årtiondena präglades av mångfald<br />
i uttrycksformer.<br />
I slutet av 1950-talet inleddes en period med omfattande rivningar, så kallad ”sanering”,<br />
av äldre bebyggelse. Ofta togs hela kvarter i anspråk för sammanhängande ny bebyggelse<br />
(och i vissa fall slogs flera äldre kvarter samman till ett nytt). Detta innebar en brytning<br />
mot den befintliga <strong>stad</strong>sstrukturen; i en del fall bröt även skalan i höjd av mot den existerande<br />
bebyggelsen.<br />
En stor del av nybyggena var [renodlade] kontorshus eller hotell. De fick under 1950-<br />
och 60-talen som regel släta och okomplicerade, rätvinkliga och repetitiva fasader i<br />
senmodernistisk anda. Många olika fasadmaterial användes, exempelvis natursten, tegel,<br />
betongelement, keramiska plattor, fasadplåt eller glas (dock oftast få fasadmaterial på<br />
samma fasad). Likadana fönster upprepades likformigt över hela fasaden eller placerades<br />
som horisontella fönsterband. Fönstren utfördes med bågar av trä eller aluminium. Husen<br />
fick i flertalet fall platta eller mycket flacka tak. Bottenvåningarna togs som regel i<br />
anspråk för butiker med stora skyltfönster.<br />
Kontorshusen från det sena 1970-talet och 80-talet fick vanligen mer artikulerade fasader<br />
med djupare reliefverkan och mer varierad fönstersättning. Tegel blev det vanligaste fasadmaterialet.<br />
Bo<strong>stad</strong>shusen byggdes på 1950- och 60-talen med enkla odekorerade fasader i tegel med<br />
en- eller tvåluftsfönster med vita snickerier. Ofta fick fasaderna sammanhängande balkongpartier,<br />
inte sällan indragna innanför fasadlivet, med balkongfronter av korrugerad<br />
plåt eller betongelement. Husen kröntes av flacka sadeltak belagda med tegel eller plåt.<br />
I början av 1970-talet blev fasaderna mörkare med brunt eller mörkrött tegel mot vilka<br />
plåt (balkongfronter och burspråk) i starka kulörer som till exempel orange, gult eller<br />
22
att strikt återge exakta stilhistoriska kopior. Husen skulle underordna sig helheten och<br />
fick sina individuella uttryck genom att dekor och färg varierade mellan de olika husen.<br />
Fasaderna har välavvägda proportioner och dekorationer som till exempel medaljonger<br />
och rosetter. Bottenvåningarna<br />
är ofta markerade genom bandrusticering i granit, puts eller konststen med<br />
glimmer och synlig ballast. Konststenen blir ofta mycket lik graniten eftersom ytskiktet<br />
härmar stenhuggning. Omfattningar och ornament är antingen av natursten eller konststen.<br />
Både putsade och oputsade fasader förekommer. Putsen är slammad, slät eller grovt<br />
påslagen. De genomfärgade putsade fasaderna imiterar natursten genom inslag av glimmer.<br />
De färgade fasaderna är målade med jordfärger med mättade kulörer. Det stora flertalet<br />
byggnader är dock oputsade. Vid sidan av det mörka brunröda teglet är det skarpt<br />
gulgröna teglet populärt.<br />
Portarna är ofta något indragna. Entrépartier är i allmänhet lackade eller av fernissad ek.<br />
I mindre påko<strong>stad</strong>e byggnader är dörrarna av billigare träslag och täckmålade i brunt<br />
eller grönt. Dörrarnas glaspartier består av ofärgat glas som är facettslipat eller etsat.<br />
Fönstren ligger i liv med fasaderna och är sex- eller niodelade, men åttadelade fönster<br />
förekommer också.<br />
Som en kontrast mot tegelbyggnadernas kulörer står ofta träfönstrens grönmålade karmar,<br />
där bågarna är målade i en ljus kulör. Men också andra färgsättningar som exempelvis<br />
gröna romantik bågar med sluten och stram vita form karmar förekomme förekommer. r. Det fanns under perioden såväl inåt- som<br />
utåtgående fönster för att skapa liv i fasaderna.<br />
Balkonger ut mot gatan förekommer, men franska balkonger, som understryker fasadernas<br />
strama och släta arkitektur är vanligare. Balkongerna har dekorativa smidesräcken,<br />
ofta målade med svart linolja, men även andra kulörer förekommer. Under perioden<br />
byggde man såväl branta obrutna sadeltak med rött taktegel som flackare sadeltak med<br />
1930/40-tal<br />
1940/50-tal<br />
Svalt gult tegel dominerar i de flesta kvarter och områden, oftast tillsammans med röda tegelb yggnader.Helt ljusa putsfasader och<br />
koppargröna, m örkgröna och vita balkonger ger dessa områden en uttalad färgidentitet. Grågult kulörsvagt tegel, blekt gula,<br />
romantik med sluten gröna stram och form ljust grå förekomme putskul örer r. förekommer även.Gulrött tegel, gulröd puts och varmt gula balkonger bör undvikas!<br />
1930/40-tal<br />
23<br />
1970-Vanligt ärbrunttegel. 1980-Rödrosa tegel. 1980/90-Ljusputs.<br />
1940/50-tal<br />
2000-Ljusrötttegelochglas.<br />
Svalt gult tegel dominerar i de flesta kvarter och områden, oftast tillsammans med röda tegelb yggnader.Helt ljusa putsfasader och<br />
koppargröna, m örkgröna och vita balkonger ger dessa områden en uttalad färgidentitet. Grågult kulörsvagt tegel, blekt gula,<br />
gröna och ljust grå putskul örer förekommer även.Gulrött tegel, gulröd puts och varmt gula balkonger bör undvikas!<br />
Caroli City<br />
Rörsjögatan<br />
Arkitekturen under senare hälften<br />
av 1900-talet präglades av<br />
mångfald i uttrycksformer. Under<br />
1900-talets sista decennier bestod<br />
byggandet främst av så kallade<br />
”infill”, det vill säga mindre nybyggnader<br />
i befintlig miljö.
Under 1900-talets sista decennier<br />
bestod byggandet i den<br />
slutna kvarter<strong>stad</strong>en främst av<br />
så kallade ”infill”, det vill säga<br />
mindre nybyggnader i befintlig<br />
miljö. (Stora Kvarngatan)<br />
Arkitekturen omkring sekelskiftet<br />
2000 präglas av en nymodernistisk<br />
anda med stora släta<br />
fasadpartier och omfattande<br />
glasytor.<br />
mörkrött kontrasterade. Fönstersnickerierna var mörkbruna och fönsterytorna blev<br />
mindre, till följd av energisparnormer som kom i samband med oljekrisen 1973–74.<br />
Balkongerna, som för det mesta placerades utanpåliggande, blev större och fick inte sällan<br />
avfasade hörn. Balkongräckena utfördes i aluminium och fronterna främst i korrugerad<br />
plåt. Trapphusen fick på 1970- och 80-talen generellt sina entréer från gårdarna,<br />
endast enstaka portar ledde in från gata till gård. Takfallen blev brantare och belades<br />
med betongpannor.<br />
Under den senare delen av 1980-talet och början av 1990-talet bestod byggandet<br />
främst av så kallade ”infill”, det vill säga mindre nybyggnader i befintlig miljö. Fasaderna<br />
utformades i olika slag av postmodernistisk stil, ibland med en strävan efter<br />
anpassning till den befintliga bebyggelsen. Flera olika fasadmaterial förekom: tegel<br />
med mönstermurningar, puts med inslag av dekorativa keramiska plattor med mera.<br />
Fönstren fick poster och ibland även spröjsar, fönstersnickerierna bestod företrädesvis<br />
av vitlackerad aluminium (åtminstone ytterbågen).<br />
Arkitekturen omkring sekelskiftet 2000 präglas av en nymodernistisk anda med stora<br />
släta fasadpartier och omfattande glasytor. De nya nya byggnadernas fasader som uppfördes<br />
i samband med bomässan Bo01 utmärks av stora glaspartier, ljus puts och inslag<br />
av oljat trä och rostfritt stål. Några av dem är uppförda i gult eller rött tegel. Gemensamma<br />
drag är betoningen av horisontalitet och brist på renodlat dekorativa inslag. En<br />
ökad medvetenhet om byggnaders miljöpåverkan ledde bland annat till att solpaneler<br />
och gröna tak är vanligt förekommande.<br />
24
GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />
OCH STRATEGIER<br />
ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />
Den slutna <strong>stad</strong>sstrukturen efterlevs.<br />
Hela den slutna kvarter<strong>stad</strong>en utgör ett<br />
riksintresse för kulturmiljövård, där särskild<br />
hänsyn ska tas till det historiska och kulturhistoriska<br />
sammanhanget vid förändringar<br />
av bebyggelsen och allmän plats. Rivningar<br />
bör undvikas.<br />
BEBYGGELSE<br />
Ny bebyggelse bör ha ett eget arkitektoniskt<br />
uttryck som samspelar och tolkar befintlig<br />
bebyggelse. I områden med enhetlig<br />
bebyggelse bör ny bebyggelse anpassas<br />
vad gäller höjd och andra volymskapande<br />
egenskaper till omgivande bebyggelse.<br />
Nya byggnader ska vara byggda enligt dagens<br />
hållbara principer, med en avvägning<br />
mot kulturhistoriska värden. Butiker och<br />
publika lokaler i bottenvåningarna samt<br />
bostäder med entré från gatan eftersträvas.<br />
SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />
Det medeltida, delvis oregelbundna gatunätet<br />
innanför kanalen och de centrala<br />
torgen ska bibehållas. Torgen har alla en<br />
egen karaktär och identitet. Gaturummen<br />
ges mer enhetlig gestaltning. Känslan av<br />
historisk mark ska förstärkas genom att<br />
markbehandling, utrustning, ljussättning<br />
med mera följer riktlinjerna i Stadsmiljöprogrammet.<br />
25<br />
De gröna, som till exempel parker och<br />
skolgårdar, är av stor betydelse. Eftersom<br />
gårdarna ofta är små och mörka har de<br />
allmänna öppna ytorna stor betydelse och<br />
ska bevaras.<br />
SLUTEN KVARTERSTAD
RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER SLUTEN KVARTERSTAD<br />
fattande trädplanteringar undvikas.<br />
Träd hör historiskt ej hemma här, däremot<br />
kan solitära träd planteras i knutpunkter<br />
eller där gaturummet vidgar sig<br />
• De generöst trädplanterade gaturummen<br />
i den slutna kvarter<strong>stad</strong>en utanför<br />
kanalen är karakteristiska för <strong>Malmö</strong><br />
och skall bibehållas. De trängre bo<strong>stad</strong>sgatorna<br />
inne i kvarteren bör även<br />
de kunna berikas med fler trädplanteringar.<br />
I de fall förgårdsmark finns skall<br />
den bevaras med gräs och buskar.<br />
Marken bör inte övergå till parkeringsytor.<br />
Nya sätt att fördröja och avleda<br />
dagvatten bör utredas.<br />
• Många bo<strong>stad</strong>sgårdar i den slutna<br />
kvarters<strong>stad</strong>en har stor potential att utvecklas,<br />
bland annat genom nya planteringar,<br />
fler träd och fasadgrönska.<br />
• Kanalrummen med bastioner och promenader<br />
är kulturhistoriskt intressanta<br />
rester. Inslaget med vatten i <strong>Malmö</strong> city<br />
är ovärderligt och att visuellt och bättre<br />
utnyttja kanalrummen är en ständig<br />
utmaning.<br />
• I den slutna kvarter<strong>stad</strong>en utanför<br />
kanalen är de gröna rummen också<br />
av stor betydelse och skall bevaras.<br />
Många av dessa parker och platsbildningar<br />
är ej fullt utnyttjade utan bör<br />
förnyas för att få en ökad betydelse<br />
OFFENTLIGA RUM<br />
• Torgen innanför kanalen är viktiga att<br />
bevara som öppna <strong>stad</strong>srum. De är<br />
alla historiskt intressanta och har samtidigt<br />
stora värden som mötesplatser<br />
för dagens malmöbor. Vid förändringar<br />
skall stor hänsyn tas till de kulturhistoriska<br />
värdena, torgens individuella karaktär<br />
och att de skall kunna anpassas<br />
till dagens behov och krav.<br />
• I den slutna kvarter<strong>stad</strong>en utanför<br />
kanalen har torgen skilda karaktärer<br />
och är alla tidstypiska torg. Det är av<br />
vikt att bevara torgens särprägel som<br />
marknadstorg, parktorget etc. Man bör<br />
även se på möjligheterna att skapa fler<br />
levande mötesplatser av nu slumrande<br />
resurser såsom Dalaplan och Davidshallstorg<br />
med mer plats för gående<br />
och vistelse och därmed för ett ökat<br />
folkliv.<br />
• De på 1980-talet trafiksanerade gatorna<br />
i den östra delen av Gamla <strong>stad</strong>en<br />
bör ses över och gestaltas så att de<br />
bättre anknyter till den slutna kvarter<strong>stad</strong>en<br />
innanför kanalen, vad gäller<br />
material, utrustning och grönska.<br />
• Utmed de medeltida gatorna bör om-<br />
som platser för samvaro och rekreation.<br />
• Reklamskyltar som placeras på offentliga<br />
plats utformas med stor hänsyn till<br />
omgivningen. Känsliga miljöer undantas<br />
från skyltar som till exempel parker,<br />
kanalzoner, områden kring kyrkor,<br />
26
27<br />
RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER SLUTEN KVARTERSTAD<br />
BYGGNADER<br />
• De bevarade byggnaderna från Mal-<br />
mös äldsta tid är inte bara unika ur ett<br />
lokalt perspektiv utan är även sällsynta<br />
ur ett nationellt och internationellt<br />
perspektiv. De kulturhistoriskt viktiga<br />
byggnaderna bör i så stor utsträckning<br />
som möjligt göras kända och tillgängliga<br />
för allmänheten. Tillgänglighet och<br />
därmed följande skyltnings-, stöld- och<br />
brandskyddskrav bör dock ske på<br />
byggnadernas villkor.<br />
• Ny bebyggelse i sammanhängande<br />
områden bör hanteras omsorgsfullt.<br />
Framför allt bör skala och färgsättning<br />
stämmas av mot den övriga bebyggelsen.<br />
Flera byggnader har med åren<br />
fått en annan färgsättning. En utgångspunkt<br />
vid färgsättning är att fasaden<br />
bör få tillbaka sin ursprungliga färg<br />
eftersom den ger bäst rättvisa åt byggnadens<br />
arkitektur. Originalkulören bör<br />
dock alltid stämmas av mot den övriga<br />
<strong>stad</strong>sbildens kulörer. Se Färgprogram<br />
för <strong>Malmö</strong>.<br />
• I fasader från 1870-80-talen där byggnaderna<br />
får liv genom det skuggspel<br />
som skapas i fasadens skulpturala karaktär,<br />
ska de klassicistiska utsmyckningarna<br />
ha samma kulör som fasaden.<br />
• I fasader från sekelskiftet 1900 med<br />
växt - eller djurmotiv som utsmyckning<br />
ska dekoren ha samma kulör som fasaden,<br />
om de inte är utförda i natursten.<br />
Se Färgprogram för <strong>Malmö</strong>.<br />
• Genom efterkrigstidens ofta hårdhänta<br />
renoveringar har många byggnader<br />
från sekelskiftet och tidigare förlorat<br />
sina ornament, vilket inneburit en<br />
utarmning av arkitekturen. Vid renoveringar<br />
kan det vara aktuellt att rekonstruera<br />
förlorade ornament för att<br />
återställa byggnadernas arkitektoniska<br />
uttryck.<br />
• Den kommersiella verksamheten i<br />
byggnadernas bottenvåningarna har<br />
ofta inneburit kraftiga arkitektoniska<br />
förändringar. För att återskapa byggnadernas<br />
arkitektoniska harmoni kan det<br />
i vissa fall bli aktuellt att rekonstruera<br />
bottenvåningarna. Eventuella förändringar<br />
måste dock vägas mot eventuella<br />
egenvärden hos de förändringar<br />
som skett i byggnaderna.<br />
• Ett stort antal av fönstren i sekelskiftesbebyggelsen<br />
är utbytta de senaste<br />
trettio åren, bland annat i samband<br />
med sänkning av innertak. De nya<br />
fönstren har i vissa fall fått annan hängning<br />
och lösa spröjsar/poster. Flertalet<br />
fönster är också målade med icke täckande<br />
färger. En återgång till ursprunglig<br />
hängning och postanordningar samt<br />
täckmålning av fönster skulle bidra till<br />
att ge byggnaderna deras arkitektoniska<br />
balans tillbaka.<br />
• Vindsinredningar med lämpligt utfor-<br />
made takkupor är ofta möjligt på de<br />
branta hustaken. De obrutna och flacka<br />
taken är däremot olämpliga för takkupor<br />
mot gatan. Här får i stället övervägas<br />
takfönster eller möjligen kupor<br />
mot gården, där miljön ofta är mindre<br />
känslig.<br />
• Inglasade balkonger innebär alltid<br />
avsevärd påverkan på byggnaden och<br />
på gatans karaktär. Inglasningarna ger<br />
ofta ett mycket dominerande intryck,<br />
vilket innebär att den typen av förändringar<br />
inte bör göras mot gatorna i den<br />
äldre bebyggelsen i den slutna kvarter<strong>stad</strong>en.<br />
• Solpaneler bör integreras som ett arkitektoniskt<br />
element. På branta hustak<br />
bör eventuella solpaneler placeras<br />
mot gården. På flacka hustak placeras<br />
solpaneler så att de ej är synliga från<br />
gatan.
ERST AD<br />
28
29<br />
Ola Hanssonsgatan<br />
ÖPPEN KVARTERSTAD
ÖPPEN KVARTERSTAD<br />
Under 1920-talet slog nya <strong>stad</strong>splaneidéer igenom. Den traditionella, slutna kvarters<strong>stad</strong>en<br />
ansågs vara ett föråldrat sätt att bygga <strong>stad</strong>. Kvarteren löstes nu upp och husen placerades<br />
friliggande, som så kallade ”lamellhus”. Man menade att detta skulle ge bättre och<br />
mer jämlika bo<strong>stad</strong>sförhållanden. Alla lägenheter skulle få tillgång till lika mycket solljus.<br />
Luftighet och grönska var viktiga faktorer.<br />
Dessa idéer vidareutvecklades på ett konstruktivt sätt av de första funktionalisterna. Ekonomisk<br />
depression under 30-talet, och därefter krigsåren, medförde att de få nya bostäder<br />
som uppfördes blev för dyra. Situationen utvecklades till en bo<strong>stad</strong>skris. En åtgärd för att<br />
övervinna krisen låg i en standardisering av byggandet samt i att bostäder började uppföras<br />
i mer eller mindre direkt regi av bland annat staten och kommunala bolag.<br />
Kvaliteter som ljus och luft var vägledande för <strong>stad</strong>splanemönster och husplacering. Lamellhusen<br />
placerades i rätvinkliga strukturer där halvöppna eller helt öppna gårdar bildades<br />
i kvarter omgivna av gator. Husen byggdes främst i tre eller fyra våningar.<br />
Den öppna kvarters<strong>stad</strong>ens fasader är genomgående enkla och saknar ofta dekor. Alla sidor<br />
av byggnadskropparna är likvärdigt behandlade. Det finns inga tydliga framsidor eller<br />
baksidor.<br />
Den öppna kvarters<strong>stad</strong>en har en relativt luftig och grön karaktär, men samtidigt en hög<br />
exploatering och en liten andel friyta per lägenhet. I stora delar av den öppna kvarters<strong>stad</strong>en<br />
finns idag en brist på allmänna grönytor i form av gröningar, grannskapsparker<br />
och <strong>stad</strong>sdelsparker. I stället är det små grönytor samt bo<strong>stad</strong>sgårdar som bidrar till den<br />
öppna, gröna karaktären. Även skolgårdar och idrottsplatser utgör en viktig del av friytestrukturen.<br />
De funktionalistiska idealen med vackra sekvenser av <strong>stad</strong>s-, park- och gaturum, kan<br />
bland annat ses i <strong>stad</strong>splanerna för Ribersborg och Rönneholm. Plats för små parker skapades<br />
ofta genom ursparningar i kvartersstrukturen.<br />
Liknande bebyggelsestrukturer byggdes även under 1900-talets senare decennier, men då<br />
med helt andra stilmässiga uttryck än under 1920- och 30-talen.<br />
31<br />
I <strong>Malmö</strong> utvecklades en regional<br />
variant av den funktionalistiska<br />
arkitekturen. Husen fick ett djup på<br />
13 meter, så kallade ”tjockhus”, vilket<br />
var betydligt mer än de ”smalhus”<br />
som radikala funktionalister<br />
förespråkade. (Regementsgatan)<br />
Rönneholm
ildtxt<br />
Gatorna i den öppna kvarter<strong>stad</strong>en<br />
upplevs ofta som gröna eftersom<br />
det finns grönskande förgårdsmark<br />
eller bo<strong>stad</strong>sgårdar som öppnar<br />
sig mot gatan. (Östra Stallmästaregatan)<br />
kalksten, markbeläggning av grus, plattor av klinker eller kalksten, ibland någon liten<br />
utsmyckning som fågelbad eller en liten skulptur.<br />
OFFENTLIGA RUM<br />
Många gårdar har under tidens lopp förvanskats med nya material, som betongsten på<br />
mark och i murar, nya hårdgjorda ytor för parkering, och utökning av lekplatser, samt<br />
utarmning av växtmaterial som gjort att den tidigare karaktären gått förlorad.<br />
De öppna, gröna gårdarna har stor betydelse för den öppna kvarters<strong>stad</strong>ens karaktär och<br />
dessutom utgör de viktiga samlingsplatser i dessa områden där tillgången till andra grönytor<br />
är bristfällig.<br />
PARKER<br />
De små parkerna är ofta enkelt gestaltade i en intim skala. Med sina blommande solitärbuskage<br />
av till exempel syren och grupper av blommande små träd, som prydnadsäpplen<br />
och hagtorn påminner de små parkerna till såväl struktur som växtlighet mycket om bo<strong>stad</strong>sgårdarnas.<br />
Större träd förekommer ibland, vanligt är bland annat lätta, ljusa trädslag som fylldblommigt<br />
fågelbär, hängpil, björk och robinia. Vegetationen grupperades i kanterna av parkerna<br />
eller som solitärer vid entréer in mot parken. Detta i kombination med större öppna<br />
gräsytor för lek och spel. Några fina och väl fungerande parker i den öppna kvarters<strong>stad</strong>en<br />
är Tessinparken, Ryttmästarehagen och Enskifteshagen.<br />
32
TORG<br />
Den öppna kvarters<strong>stad</strong>en växte oftast fram utan tillhörande <strong>stad</strong>sdelstorg. Affärer och<br />
annan service var istället koncentrerad till bo<strong>stad</strong>sgatorna, där kvartersbutiker placerades i<br />
nedre botten på fastigheterna, gärna i gatukorsningarna. Många av dessa butiker har idag<br />
försvunnit eller omvandlats till lokaler för mindre företag eller hantverkare. I den öppna<br />
kvarters<strong>stad</strong>en finns egentligen bara ett torg, Fridhemstorget som är ett tidstypiskt 50-talstorg,<br />
gestaltat som en helhet med angränsande kyrka, teater (före detta biograf) och<br />
bo<strong>stad</strong>shus med affärslokaler i bottenvåningen.<br />
GATOR<br />
Bo<strong>stad</strong>sområdena är uppbyggda med gator för biltrafik i en nätstruktur. Längs gatorna<br />
finns bilparkeringar. Gatorna har sällan trädplanteringar men de upplevs ändå som gröna<br />
eftersom det finns grönskande förgårdsmark eller bo<strong>stad</strong>sgårdar som öppnar sig mot gatan.<br />
Ett släktskap kan skönjas med de storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdenas karaktär vad gäller bebyggelsens<br />
storlek och placering. Den stora skillnaden är trafikplaneringen. I den öppna<br />
kvarter<strong>stad</strong>en är trafiksystemet traditionellt och bilar parkeras utmed gatorna eller på<br />
tvärparkeringar. De storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena är däremot trafikseparerade. Roslins väg<br />
är ett exempel på ett generöst tilltaget gaturum med förgårdsmark. Stallmästare- och Ryttmästaregatorna<br />
är uppbyggda på likartat sätt, men betydligt smalare.<br />
BOSTADSGÅRDAR<br />
Bo<strong>stad</strong>sgårdarna i de öppna eller halvöppna kvarteren är ofta anlagda som parkytor med<br />
gräsmatta, gångar, lägre buskage och en mindre lekplats. Ofta domineras gårdarna av något<br />
eller några större karaktärsträd. 1930-50-talens gårdar vittnar ofta om en stor omsorg<br />
vad gäller gestaltning och utformning.<br />
Val av växtmaterial gjordes mycket medvetet utifrån stor kunskap om perenner, rosor och<br />
blommande buskar. Utöver grönskan finner man låga staket runt planteringar, murar av<br />
33<br />
De rektangulära bo<strong>stad</strong>sgårdarna<br />
byggdes upp som parkytor med<br />
gräsmatta, enstaka större träd,<br />
gångar, låga buskage och en liten<br />
lekplats. Gårdarna gestaltades<br />
omsorgsfullt och växter och markbeläggning<br />
valdes ut noggrant.<br />
(Ingel<strong>stad</strong>sgatan)<br />
Roskildevägen
ildtext<br />
Ljus och luft skulle prägla den<br />
nya arkitekturen. Istället för att<br />
låta historiska stilar utgöra förebilder<br />
förespråkades att husens<br />
praktiska och tekniska funktioner<br />
skulle synas i fasaden.<br />
BYGGNADER<br />
Flertalet byggnader har trädörrar. Dörrarna är oftast lackade eller fernissade. Ett fåtal<br />
byggnader har smäckra dörrar i rostfritt stå. Dörrar har ofta glaspartier som bidrar till att<br />
föra in dagsljus i trapphusen.<br />
Enligt tidens anda skulle taken vara platta. Hus med platta tak, ibland med indragen takvåning<br />
och takterrass, har ofta takpapp. Vanligt är också att taken är utförda som sadeltak,<br />
som ibland är valmade. Sadeltaken är oftast belagda med rött enkupigt tegel.<br />
Rött och svalt gult tegel karaktäriserar en stor del av den öppna kvarter<strong>stad</strong>ens färgsättning<br />
och ger områdena en tydlig färgidentitet. Det gula teglet har ofta en grön anstrykning.<br />
Den bränningsteknik som användes vid den här tiden gav tegelstenarna en heterogen<br />
karaktär. En enda tegelsten kan därmed skifta från gult till grönt med en mängd<br />
gulgröna färgtoner där emellan.<br />
Den öppna kvarter<strong>stad</strong>en har fler putsade byggnader än de senare perioderna. De putsade<br />
byggnaderna är målade i matta, mycket ljusa, kulörer. De ljusa putserna bidrog till att reflektera<br />
dagsljuset mellan husen och var oftast målade med kalkfärg, vilket gav fasaderna<br />
en speciell lyster.<br />
Flertalet balkonger i den öppna kvarter<strong>stad</strong>en har ursprungligen varit koppargröna,<br />
mörkgröna eller vita. De grönmålade balkongfronterna och de fronter som ärgats gröna<br />
står i en spännande kontrast till det gröngula teglet. Som kontraster mot tegelfasaderna<br />
och de putsade fasaderna står också fönstrens färgsättning. Fönstrens karmar är ibland<br />
målade i grönt. Bågarna är då ofta målade i en vit kulör. Fönstren är ursprungligen målade<br />
med linoljefärg.<br />
34
”Det ändamålsenliga är det sköna” slogs fast på Stockholmsutställningen 1930,<br />
där funktionalismen introducerades i Sverige. Istället för att låta historiska stilar utgöra<br />
förebilder vid fasadkompositionen förespråkades att husens funktioner skulle komma till<br />
uttryck i fasaden.<br />
I <strong>Malmö</strong> utvecklades en regional variant av den ljusa funktionalistiska arkitekturen genom<br />
att bland annat använda gult tegel, tredelade fönster och flacka sadeltak. Den öppna<br />
kvarters<strong>stad</strong>ens fasader är genomgående enkla och saknar ofta dekor. Alla sidor av byggnadskropparna<br />
är likvärdigt behandlade.Trapphusen är vanligtvis uppglasade i fasaden för<br />
att få in så mycket ljus som möjligt. Sockel, takfot och tak är nedtonade för att framhäva<br />
helheten och de geometriska formerna i byggnaderna.<br />
Inom karaktären finns även exempel på arkitektur från början av 1950-talet då den mer<br />
renodlade funktionalistiska arkitekturen delvis förändrades. Arkitekturen fick då till viss<br />
del ett mer traditionellt uttryck, som till exempel markeringar av entrépartier, fönsteromfattningar<br />
med mera.<br />
Dagsljuset, och dess betydelse för hälsan, var en viktig utgångspunkt i tidens arkitektur.<br />
På 1930-talet blev balkongerna ett uttryck för det moderna sunda boendet. Balkongerna<br />
är ofta fasadernas huvudmotiv och ofta fick varje lägenhet sin egen balkong. Balkongerna<br />
är utförda i släta eller fint sinuskorrugerade plåtfronter. Ofta kröns balkongerna av hyllor<br />
för blomsterlådor och smäckra järnräcken som är utformade som skeppsrelingar. Ibland<br />
finns även lätta järnstativ för vindskyddande tyg.<br />
För att få in så mycket ljus som möjligt i lägenheterna fick fönstren lätta snickerier –<br />
onödiga spröjsar valdes bort. Fönstren, som lades i liv med fasaden saknade också fönsteromfattningar,<br />
vilket ytterligare bidrog till att leda in ljuset i lägenheterna. Fönstren är<br />
företrädesvis sidohängda, två- eller tredelade, med fasta mittposter. Snickerierna är av trä<br />
och har en enkel profilering. I den öppna kvarter<strong>stad</strong>en uppträder också de pivåhängda<br />
fönstren för första gången.<br />
35<br />
Dagsljuset, och dess betydelse för<br />
hälsan, var en viktig utgångspunkt<br />
i tidens arkitektur. På 1930-talet<br />
blev balkongerna ett uttryck för<br />
det moderna sunda boendet.<br />
(Mariedalsvägen)<br />
Rött och svalt gult tegel karaktäriserar<br />
en stor del av den glesa<br />
kvarter<strong>stad</strong>ens färgsättning och<br />
ger områdena en tydlig färgidentitet.
GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />
OCH STRATEGIER<br />
ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />
Den öppna kvarter<strong>stad</strong>ens grundläggande<br />
karaktärsdrag bevaras och<br />
utvecklas.<br />
Det öppna bebyggelsemönstret<br />
med de karaktäristiskt fritt liggande<br />
byggnaderna är viktiga för <strong>stad</strong>sbildens<br />
helhet. Ny bebyggelse och<br />
kompletteringar bör ske restriktivt<br />
så att <strong>stad</strong>splaneintentionerna och<br />
boendekvaliteterna inte försämras.<br />
Eventuell ny bebyggelse bör inte läggas<br />
mot park, grönyta eller utsikt så<br />
att den stänger utblick för andra hus<br />
i omgivningen. Verksamheter i butikslokaler<br />
i fastigheternas bottenvåningar<br />
bör stimuleras eftersom de är<br />
betydelsefulla för bo<strong>stad</strong>skvarterens<br />
och gaturummens liv och rörelse.<br />
BYGGNADER<br />
Bebyggelsens sammanhållna helhet<br />
bibehålls.<br />
Ny bebyggelse gestaltas med hänsyn<br />
till områdets skala och karaktär samt<br />
sammanhållning i materialkaraktär<br />
och taklandskap. Större kompletteringar<br />
i <strong>stad</strong>sbildssmässigt känsliga<br />
lägen undviks.<br />
Byggnaderna karaktäriseras av en-<br />
kelhet som gör detaljerna avgörande.<br />
Tidstypiska detaljer som fönster, entréer,<br />
balkonger och räcken bibehålls.<br />
SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />
Det öppna sambandet mellan gaturum<br />
och bo<strong>stad</strong>sgårdar bevaras.<br />
Eftersom det finns liten andel parkmark<br />
i den öppna kvarter<strong>stad</strong>en är det viktigt<br />
att bevara de grönytor som finns. Bo<strong>stad</strong>sgårdarnas<br />
och förgårdsmarkens<br />
grönska har stor betydelse för gaturummets<br />
karaktär. Träd i gaturummet bevaras<br />
och nya träd kan med fördel planteras där<br />
utrymme finns. Om möjligt tillskapas nya<br />
allmänna <strong>stad</strong>srum i form av små platsbildningar<br />
eller gröningar.<br />
ÖPPEN KVARTERSTAD<br />
36
RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />
OFFENTLIGA RUM<br />
• Fridhemstorget är det enda torget i den<br />
öppna <strong>stad</strong>skaraktären. Vid upprustning<br />
är det angeläget att bevara torgets tids<br />
typiska karaktär.<br />
• Tidstypiska karaktärsdrag i parker och<br />
på bo<strong>stad</strong>sgårdar bör bevaras och åter<br />
ställas vid underhåll, restaurering och<br />
ombyggnad föratt tydliggöra en helhet<br />
mellan hus och utemiljö. Växtmaterial,<br />
vegetationsstruktur, markmaterial och<br />
detaljer är viktiga för helheten.<br />
• Många bo<strong>stad</strong>sgårdar i den öppna<br />
kvarter<strong>stad</strong>en har stor potential att ut<br />
vecklas och förbättras, bland annat ge<br />
nom att öka artvariationen på gårdarna<br />
och plantera stora träd. De öppna, grö-<br />
na gårdarna är dessutom viktiga för den<br />
öppna dagvattenhanteringen och främ<br />
jandet av biologisk kvalitet och mång<br />
fald. Det är viktigt att vattensystem och<br />
andra åtgärder an pasas till platsens<br />
utformning och skala.<br />
• Nya små byggnader till exempel miljö-<br />
hus och cykelskjul måste gestaltas och<br />
placeras omsorgsfullt för att inte förstö<br />
ra gårdens användbarhet och karaktär.<br />
Tilägg bör ske restriktivt.<br />
* Skolgårdarna är viktiga komplement till<br />
bo<strong>stad</strong>sgårdar och parker, och utgör<br />
dessutom den dagliga utemiljön för<br />
skolbarnen. Tyvärr är en del skolgårdar<br />
37<br />
torftiga både till innehåll och gestalt<br />
ning. Skolgårdarna bör utvecklas till<br />
gröna oaser och möjliga mötesplatser<br />
för barnens och de boendes dagliga<br />
utevistelse och rekreation.<br />
BYGGNADER<br />
• Kulören var ursprungligen en av<br />
de viktiga delarna i det arkitektoniska<br />
uttrycket. De putsade fasaderna bör<br />
vara slätputsade eftersom den släta<br />
ytan är en del av byggnadernas lätta<br />
arkitektur. En knottrig yta förstör det<br />
lätta uttrycket samt bidrar till att fasa-<br />
den smutsas fortare och ojämnare.<br />
• Gulrött tegel, gulröd puts och varmt<br />
gula balkonger bör undvikas i områden<br />
som domineras av gul tegelbebyggelse<br />
eftersom dessa genom färgpåverkan<br />
(induktion) ger en negativ upplevelse<br />
av områdenas karaktäristiska gula te-<br />
gel. (Se Färgprogram för <strong>Malmö</strong>.)<br />
• Balkongerna dominerar den öppna<br />
kvarter<strong>stad</strong>ens arkitektur och bidrar till<br />
bebyggelsens typiska karaktär. Behåll<br />
de öppna balkongerna med de<br />
smäckra fronterna och räckena i störs-<br />
ta möjliga mån. Även till synes små för<br />
ändringar kan vara tillräckliga för att<br />
det tidstypiska uttrycket ska gå förlo<br />
rat. Om balkongerna behöver bytas<br />
bör originalen i så stor utsträckning<br />
som möjligt efterliknas. Inglasningar av<br />
balkonger och solpaneler är ofta svåra<br />
att infoga i denna miljö.<br />
Behåll balkongernas originalkulör då<br />
den oftast är medvetet framtagen för<br />
att förstärka lystern i teglets eller puts<br />
ens kulör. Kulörvalet påverkar hela<br />
gatubilden.<br />
• Fönstren är en viktig del av byggna-<br />
dens arkitektur och ligger ofta i liv<br />
med fasaderna och är därmed extra<br />
exponerade. Försök in det längsta att<br />
bevara och renovera originalfönstren –<br />
virkeskvalitet och glaskvalitet är ofta<br />
mycket hög.<br />
• Även fönstrens originalkulörer är nog<br />
grant framtagna för att ge rätt lyster åt<br />
den övriga fasaden. Viss färgsätt-<br />
ning kan få fasaden att framstå som<br />
smutsig. (Se Färgprogram för <strong>Malmö</strong>.)<br />
• Platta tak kan förses med takgrönska,<br />
men de tegeltak som finns bör beva-<br />
ras.<br />
• I <strong>stad</strong>sbildsmässigt känsliga lägen<br />
bör takkupor i flacka takfall undvi-<br />
kas.<br />
ÖPPEN KVARTERSTAD
39<br />
Augustenborgstorg<br />
GRANNSKAPSENHETER
GRANNSKAPSENHETER<br />
Under tiden efter andra världskriget byggdes nya <strong>stad</strong>sdelar som så kallade grannskapsenheter.<br />
Inspirationen kom från England och USA. Den lokala gemenskapen skulle stärkas<br />
för att bidra till större trygghet. Skola, affärer, läkarvård och rekreation skulle finnas i närområdet<br />
och därmed skulle enheten utgöra en självständigt fungerande <strong>stad</strong>sdel.<br />
Istället för den tidigare utbyggnaden av <strong>stad</strong>en, där kvarter fogades till kvarter och husen<br />
byggdes av olika byggmästare, producerades nu större bo<strong>stad</strong>sområden i ett sammanhang,<br />
med få byggherrar.<br />
Under 1940-talet inleddes en period då bo<strong>stad</strong>sbyggandet var reglerat och styrt av stat<br />
och kommun genom lagar och normer, subventioner och kommunala bo<strong>stad</strong>sbolag.<br />
Bland annat infördes statlig bo<strong>stad</strong>sfinansiering år 1942. En ny <strong>stad</strong>splanelag och en<br />
byggnads<strong>stad</strong>ga år 1931 var första steg i riktning mot ett enhetligt bo<strong>stad</strong>sbyggande i<br />
större skala i hela landet. I <strong>Malmö</strong>s bildades MKB 1946. Staden kom att framstå som en<br />
mönster<strong>stad</strong> i folkhemmet.<br />
Grannskapsenheterna utformades delvis som en reaktion på funktionalismens upplösta<br />
kvarter. Husen byggdes ofta i vinkel och placerades så att tydliga gårdsrum av olika karaktär<br />
skapades. Husen grupperades fritt och ofta konstfullt för att skapa skyddande rum<br />
mot en bilfri sida.<br />
En lummig grönska är ett gemensamt karaktärsdrag för grannskapsenheterna. Det finns i<br />
allmänhet god tillgång på grönytor i och med att husen grupperas kring en central park.<br />
Skolor och idrottsplatser utgör en viktig del av grönstrukturen och ligger vanligen i anslutning<br />
till den centrala parken.<br />
Grannskapsenheterna ger ett grönt intryck i och med att gårdarna delvis vänder sig mot<br />
gatan och genom att gator och parkeringar ofta är trädplanterade.<br />
41<br />
Det radikala funktionalistiska formspråket<br />
ifrågasattes på 1940-talet<br />
. Stadsplanerna blev mer rumsliga<br />
och husen mindre strama (Stjärnhusen,<br />
Mellanheden)<br />
Erikslustvägen
En bildtxt viktig idé för grannskapsenheten<br />
var att det skulle finnas ett lokalt<br />
butikstorg. Torgen placerades<br />
vid en strategisk punkt i området<br />
och fick ett utbud av olika butiker.<br />
(Erikslust)<br />
OFFENTLIGA RUM<br />
pel på element som förtar det arkitektoniska helhetsintrycket. I Augustenborg pågår en<br />
upprustning där vissa gårdar har gestaltats i en tidstypisk anda, medan andra fått en mer<br />
slentrianmässig utformning. I området har man infört en öppen dagvattenhantering, vilket<br />
medfört tillägg i form av dagvattendammar och betongrännor. På gårdarna har man<br />
byggt nya sophus för lokal sopsortering.<br />
PARKER<br />
Även parkernas gestaltning, materialval, växtval och utsmyckning var ursprungligen typiska<br />
för 1940- och 50- talets arkitektur. Flera av grannskapsparkerna är dock idag slitna och i<br />
behov av upprustning och förnyelse. Ett fint exempel på en typisk 40-talspark är Mellanhedsparken,<br />
med generösa gräsytor för lek och spel, trevliga sittplatser och en småskalig lekplats. I<br />
parkens kanter finns fritt grupperad vegetation av blommande buskar som try, forsytia och paradisbuske,<br />
små blommande träd, som paradisäpplen och hagtorn, samt större träd, som björk<br />
och hängalm. Där planerades en plaskdamm som aldrig uppfördes. Gångvägar var ursprungligen<br />
grusade. Persborgsparken, Gröningen, Lekängen och Pjättängen är alla helt omgärdade<br />
av bo<strong>stad</strong>sbebyggelse, vars gårdar vänder sig ut mot parken. Detta bidrar till en halvprivat<br />
karaktär. Augustenborgsparken har nyligen rustats upp och den öppna dagvattenhanteringen<br />
har blivit ett nytt inslag i parken liksom den nya temalekplatsen.<br />
42
TORG<br />
I <strong>Malmö</strong> finns typiska torg till alla grannskapsenheterna. De flesta har verksamheter eller<br />
butiker i bottenvåningarna. På torgen finns ofta en fontän, ibland med en skulptur, sittplatser<br />
och ett vårdträd. Markbeläggningen består vanligen av betongplattor i kombination<br />
med gatsten i rutmönster.<br />
Torget är ofta omslutet på två eller tre sidor av låga affärslängor eller bo<strong>stad</strong>shus. Augustenborgs<br />
torg är ett mycket särpräglat, tidstypiskt och välbevarat 50- talstorg. Även Persborgs<br />
torg är vackert och välbevarat. I Mellanheden, som omfattar tre delområden, finns<br />
flera stråk med butiker utöver Erikslustsplan, som är det egentliga torget. Ett planerat<br />
centrum med bland annat biograf blev aldrig genomfört.<br />
GATOR<br />
Principen för grannskapsenheterna var att så långt möjligt undvika korsningar mellan<br />
gående och biltrafik. Bostäder, park, skolor och affärscentrum skulle sammanbindas av<br />
gångvägar, åtminstone inom samma kvarter. Grannskapsenheterna är, med undantag av<br />
Augustenborg, utifrånmatade vilket skapar ett inre skyddat, bilfritt rum. Ibland finns matargator<br />
med tvärparkering, som annars anordnas på gatumark eller på den del av bo<strong>stad</strong>sgården<br />
som vetter mot gatan. Genom att gårdarna växelvis vänder sig mot gatan skapas en<br />
grön gatumiljö. I Mellanheden skyddas dock gårdarna längs Köpenhamnsvägens ena sida<br />
av låga butikslängor. Gator och parkeringsplatser är ofta trädplanterade. I Augustenborg<br />
är gatorna en integrerad del av området. Som en reaktion mot funktionalismens stramhet<br />
fick gaturummen här en böjd form och en småskalig, mer rumslig utformning med fondmotiv<br />
av hus eller träd.<br />
BOSTADSGÅRDAR<br />
I Mellanheden introducerades de så kallade stjärnhusen. Den slingrande bebyggelseformen<br />
medger dels att en sida kan hållas bilfri, dels att intima gårdsrum bildas, som växelvis<br />
vänder sig in mot parkområdet och mot gatan. Samma grundtema återfinns i Persborg<br />
och Gröningen, där husen placerades i en slinga som skapar sekvenser av olika gårdsrum,<br />
som åt ena hållet samspelar med den centrala parken och åt andra hållet med gatan.<br />
Gestaltning, materialval, växtval och utsmyckning var ursprungligen typiska för 1940-<br />
och 50- talens arkitektur. Gårdarna präglades av en trädgårdskaraktär med beläggningar<br />
av natursten eller grus och en stor rikedom av blommande buskar och träd. Dock är så<br />
gott som alla idag mer eller mindre ombyggda och förvanskade. Färgad betongsten på<br />
mark och i murar, prefabricerade cykelskjul och ett främmande formspråk är några exem-<br />
43<br />
Grannskapsenheternas bo<strong>stad</strong>sgårdar<br />
är ofta tydliga rumsbildningar.<br />
Husen placerades så att<br />
sekvenser av gårdsrum skapades.<br />
Åt ett håll öppnar de sig mot ett<br />
större parkrum och åt andra hållet<br />
mot en gata. I likhet med tidigare<br />
fick gårdarna ofta en genomtänkt<br />
och omsorgsfull gestaltning som<br />
samspelade med hela bebyggelsestrukturen.<br />
(Mellanheden)<br />
Bebyggelsen vänder sig ofta mot<br />
en central parkyta eller gröning,<br />
som fungerar som ett samlande<br />
rum. Öppenheten mellan gård och<br />
park spelar stor roll. (Augustenborg)
Som fasadmaterial förekommer<br />
såväl puts som tegel. Ofta<br />
blandas olika fasadmaterial och<br />
tegelkulörer på samma hus.<br />
Husen präglas av en hög detaljbearbetning<br />
med mönstermurningar<br />
och ett samspel mellan<br />
puts och tegel.<br />
BYGGNADER<br />
Även lekfulla individuella variationer bejakades, vilket tog sig uttryck i udda fönsterformer<br />
och storlekar. Fönstren försågs ofta med mittpost.<br />
Balkongerna är ett viktigt karaktärsskapande element. Helt öppna utanpåliggande balkonger,<br />
som tidigare var dominerande, ersätts av balkonger som kopplas samman och bildar<br />
sammanhängande enheter. Även hela huskonstruktioner och balkongfronter började uppföras<br />
i betong och förebådar den nya tidens strävan efter att rationalisera byggprocessen.<br />
Flertalet byggnader har trädörrar. Dörrarna är oftast lackade eller fernissade. Dörrarna har<br />
ofta glaspartier som bidrar till att föra in dagsljus i trapphusen.<br />
De platta taken ersattes med flacka sadeltak med rött taktegel. Med dansk byggnadstradition<br />
som förebild utformades gavlarna ibland utan taksprång.<br />
Rött och svalt gult tegel karaktäriserar en stor del av grannskapsenheternas färgsättning.<br />
Balkongerna är ofta utförda i sinuskorrugerad plåt och har ursprungligen varit koppargröna,<br />
mörkgröna eller vita. Som kontraster mot tegelfasaderna och de putsade fasaderna<br />
står också fönstrens färgsättning. Fönstrens karmar är ibland målade i grönt. Bågarna är<br />
då ofta målade i en vit kulör.<br />
44
Under 1940-talet kom en reaktion mot det radikala funktionalistiska formspråket både<br />
vad gällde <strong>stad</strong>splaneidealen och husutformningen. Stadsplanerna blev alltmer rumsliga<br />
och husen mindre strama och mer form- och materialrika. Många aspekter från funktionalismen<br />
finns dock kvar, till exempel ljus och rymd i de ofta små men välplanerade<br />
lägenheterna.<br />
Det traditionella formspråket bejakades, som fasadmaterial förekommer såväl puts som<br />
tegel. Ofta blandas olika fasadmaterial och tegelkulörer på samma hus. Husen präglas av<br />
en hög detaljbearbetning med mönstermurningar och ett samspel mellan puts och tegel.<br />
45<br />
Gröningen
GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />
OCH STRATEGIER<br />
ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />
Bebyggelsens tydlighet och karaktär<br />
bevaras, liksom dess värdefulla sammanhållna<br />
helhet.<br />
I de tidiga grannskapsenheterna planera-<br />
des och byggdes gator, torg och parker<br />
tillsammans med bo<strong>stad</strong>sområdenas hus<br />
och gårdar. Det är viktigt att vid alla förändringar<br />
ha detta i åtanke så att grannskapsenheternas<br />
helhetskaraktär och rumsliga<br />
struktur bevaras. Kompletteringar med nya<br />
hus är normalt inte möjliga inom områdena.<br />
BEBYGGELSE<br />
Grannskapens byggnader är enkla och<br />
underordnar sig helheten. Fasadförändringar<br />
bör göras med stor försiktighet.<br />
Husens tidstypiska detaljer som fönster,<br />
entréer, balkonger och räcken bibehålls.<br />
Större tillbyggnader i <strong>stad</strong>sbildsmässigt<br />
känsliga lägen undviks.<br />
SAMBAND<br />
Bevara torgen och parkerna som centralt<br />
samlande rum.<br />
De öppna sambanden dels mellan<br />
bo<strong>stad</strong>sgården och gatan, dels mellan<br />
gården och parkrummet bör inte byggas<br />
igen.<br />
GRANNSKAPSENHETER<br />
46
47<br />
RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />
OFFENTLIGA RUM<br />
• En grundläggande idé för grann-<br />
skapsenheten var att det skulle finnas<br />
ett lokalt butikstorg. Upprustning<br />
skall göras varsamt med känsla för<br />
tidsandan vad avser till exempel ma<br />
terial, växter, mönster, detaljer etc.<br />
• Tidstypiska karaktärsdrag på bo-<br />
<strong>stad</strong>sgårdar och i parker bör bevaras<br />
och återställas vid underhåll, restau<br />
rering och ombyggnad för att tydlig<br />
göra en helhet mellan hus och utemil<br />
jö. Växtmaterial, vegetationsstruktur,<br />
markmaterial och detaljer är viktiga.<br />
• Dagvattenhanteringen kan förbättras<br />
och bli ett värdefullt inslag. Det är vik-<br />
tigt att vattensystem och andra åtgär-<br />
der anpassas till platsens utformning<br />
och skala. Den biologiska mångfalden<br />
kan öka genom att plantera fasadgrönska.<br />
BYGGNADER<br />
• Den svalt gula tegelbebyggelsen är<br />
uttrycksfull när omgivande fasadkulörer<br />
samspelar med de gula tegelkulörerna.<br />
Gulrött tegel, gulröd puts och<br />
varmt gula balkonger bör undvikas i<br />
områden med den svalt gula tegelbebyggelsen<br />
eftersom dessa genom<br />
färgpåverkan ger en negativ upplevel-<br />
se av det gula teglet. (Se Färgprogram<br />
för <strong>Malmö</strong>.)<br />
• Balkongerna utgör stora delar av fasaderna.<br />
Därför är balkongernas kulörer<br />
mycket viktiga i dessa områden. Kulörvalet<br />
påverkar hela gatubilden. Behåll<br />
balkongernas originalkulör då den<br />
oftast är medvetet framtagen för att<br />
förstärka lystern i teglets eller putsens<br />
kulör.<br />
• Inglasningar av balkonger och solpaneler<br />
är ofta svåra att inlemma i denna<br />
miljö. Solpaneler kan i undantagsfall<br />
accepteras.<br />
• Nya små byggnader till exempel miljöhus<br />
och cykelskjul måste gestaltas<br />
och placeras omsorgsfullt för att inte<br />
förstöra gårdens användbarhet och<br />
karaktär. Tillägg bör ske restriktivt.<br />
GRANNSKAPSENHETER
T ADSOMR ÅDEN<br />
48
STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN<br />
Apelgården, Rosengård<br />
49
STORSKALIGA<br />
BOSTADSOMRÅDEN<br />
Mellan 1955 och1975 byggdes nästan hälften av <strong>Malmö</strong>s nuvarande bo<strong>stad</strong>sbestånd. Under<br />
årtiondena efter andra världskriget gick svensk industri på högvarv och inflyttningen<br />
till städerna ökade. En stor bo<strong>stad</strong>sbrist rådde i landet. 1965 lanserades det så kallade<br />
miljonprogrammet. En miljon bostäder skulle genom ett effektiviserat och rationellt<br />
byggande produceras under en tioårsperiod. Bo<strong>stad</strong>sbyggandet fick dock ett abrupt slut<br />
i och med oljekrisen 1974, som drabbade den svenska industrin hårt, samtidigt som<br />
inflyttningen ersattes av ett utvandringsnetto. På många håll uppstod istället ett bo<strong>stad</strong>söverskott.<br />
Till skillnad från tidigare epokers bo<strong>stad</strong>sområden, som vuxit fram i takt av enstaka<br />
hus eller kvarter, planerades och byggdes nu hela <strong>stad</strong>sdelar i snabb takt. Utbyggnaden<br />
skedde på lantegendomar i <strong>stad</strong>ens utkant, på åkermark där få naturliga hinder för exploateringen<br />
fanns. Ibland finns rester i form av äldre träd, alléer, ägogränser eller någon<br />
byggnad kvar. Ljus, luft och grönska var nyckelord för planeringen redan under den tidiga<br />
funktionalismen. 1930- och 40- talens öppna kvarterslösningar utvecklades under andra<br />
hälften av<br />
50- talet till ett alltmer storskaligt byggande.<br />
Vid mitten av 1950-talet introducerades 16-våningshus i <strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>sbild och under<br />
åren omkring 1960 byggdes relativt många höghus. Miljonprogrammet domineras dock<br />
av trevånings lamellhus och åttavånings skivhus. Samtidigt serieproducerades hus i allt<br />
större utsträckning och de blev mer och mer enhetliga, i de tidiga storskaliga områdena<br />
grupperades husen ofta kring en gemensam grönyta, vilket var en utveckling av grannskapsenheten.<br />
Det fanns en tanke om ett obrutet flöde av grönska mellan park och<br />
bo<strong>stad</strong>sgårdar. Många grönytor är dock splittrade och uppdelade på många små grönytor<br />
blandat med hårdgjorda ytor, parkeringsplatser och cykelvägar med mera.<br />
Typiskt för den här perioden var även bilismens framväxt. Områdena präglas av en långt<br />
gången trafikseparering. Trafikforskargruppen SCAFT hade vid 1960-talets mitt tagit<br />
fram riktlinjer som fick stor genomslagskraft i <strong>stad</strong>splaneringen och trafiksepareringen<br />
kom att bli ett signum för den här tidens områden. Prioriteringen av biltrafiken ledde till<br />
en utglesning av <strong>stad</strong>sbilden genom stora trafikleder, skyddszoner och parkeringsytor.<br />
Under 1990-talet byggdes åter storskaliga områden, dock i betydligt mindre omfattning<br />
51<br />
Visionen för <strong>stad</strong>sbyggandet var<br />
hus i park. Höga hus placerades<br />
mot grönytan, ofta fasförskjutna<br />
för att bilda en tydlig rumslighet,<br />
och lägre hus placerades längre<br />
ut. I den senare, serieproducerade<br />
bebyggelsen präglas <strong>stad</strong>splanerna<br />
av stora, rätvinkliga gårdar,<br />
långa siktlinjer och en långt driven<br />
funktionsuppdelning. Parkytorna<br />
minskar och reduceras alltmer till<br />
remsor mellan bo<strong>stad</strong>sområdena<br />
eller längs trafiklederna. (Segevång)<br />
De storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena<br />
har idag ofta en grön karaktär<br />
genom de stora parkerna i bostädernas<br />
närhet. Genom trafiksepareringen<br />
skapades stora<br />
bilfria sammanhängande miljöer i<br />
bo<strong>stad</strong>sområdenas inre delar, där<br />
centrumfunktioner, skolor, idrottsanläggningar<br />
och parker samlades.<br />
En stor kvalitet är tillgången<br />
på planerade och trafiksäkra miljöer<br />
för barn.
Till bo<strong>stad</strong>sområdena hör i de flesta<br />
fall lokala centrum, mindre torg<br />
eller butiker i bo<strong>stad</strong>shusens bottenvåningar.<br />
I de tidiga områdena<br />
byggdes små lokala torg medan<br />
de senare blev ovanligare och ersattes<br />
med innomhuscentra.<br />
(Lorensborg, övre bilden, och<br />
Lindeborg)<br />
Trafiklederna sammanbinder bo<strong>stad</strong>sområdet<br />
med <strong>stad</strong>en, men<br />
verkar samtidigt som avskärande<br />
barriärer, som gång- och cykelvä-<br />
bildtxt gar inte förmår att överbrygga.<br />
(Rosengård)<br />
OFFENTLIGA RUM<br />
har ett tydligt släktskap med grannskapsenheternas centrala grönyta<br />
I de senare miljonprogramsområdena blev utemiljön alltmer styvmoderligt behandlad.<br />
Synen på bo<strong>stad</strong>sgården förändrades. Gårdarna blev större, zoneringen mellan offentligt<br />
och privat var otydlig eller obefintlig och gårdarna led ofta av bristande intimitet och hemkänsla.<br />
Den snabba utbyggnadstakten gjorde att gårdarna ofta gestaltades slentrianmässigt<br />
med gräsmattor och stora asfalterade ytor. Utformningen var statisk, rätvinklig och funktionsuppdelad.<br />
Lekplatser med småbarnens sandlådor placerades närmast husen och de för<br />
de äldre barnen lite längre bort. Arrangemang för vuxna saknades nästan helt. Utformning<br />
och planering styrdes i hög grad av dåtidens byggnormer. Ett exempel är Lindängen, där<br />
planen karaktäriseras av stram rätvinklighet och gårdarna är mycket stora och rumsligheten<br />
otydlig. Bo<strong>stad</strong>sgårdarna i västra Lindängen är mer rumsliga på grund av en uppväxt<br />
och varierad växtlighet som ger området en trivsam karaktär. Vegetationens inramning<br />
bidrar till att dra ned skalan på de stora huskropparna.<br />
Parkering anordnades ofta i form av underjordiska garage i anslutning till husen, vilket<br />
medförde att många gårdar byggdes på betongbjälklag. Detta begränsade starkt möjligheten<br />
att använda större buskar och träd. Vissa gårdar gestaltades med planteringslådor<br />
av betongelement, mest konsekvent genomfört, och med arkitektoniska ambitioner, på<br />
Kronprinsens gård, tre våningar ovan mark.<br />
Husens placering och proportioner i de storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena bidrog till att förstärka<br />
ett blåsigt och ogästvänligt klimat. Områdenas läge, på gränsen till det öppna jordbrukslandskapet,<br />
förstärkte problemen.<br />
Växtmaterialet var i allmänhet ensartat och planterades i monokulturer. Vegetationen<br />
användes i första hand för att avgränsa olika funktioner och hårdgjorda ytor från varandra.<br />
Taggiga buskar fick ofta ersätta stängsel. Den av byggkranar och maskiner kompakterade<br />
marken samt blåst och slitage medförde stora problem med växtetableringen. Många träd<br />
och buskar fick inte en normal tillväxt och utvecklades aldrig till den stomme som hade<br />
behövts.<br />
Senare gårdsupprustningar och nyplanteringar har inverkat positivt på miljön. Det faktum<br />
att det gått 30–40 år sedan områdena planterades har naturligtvis bidragit till en rikare<br />
grönska. Vid upprustningar av utemiljön har man försökt att öka intimiteten och detaljeringsgraden,<br />
tydliggöra skillnaden mellan privat och offentligt, anlagt uteplatser till lägenheter<br />
på nedre botten och kompletterat med mer vegetation. Alltför ofta blev åtgärderna<br />
52
TORG<br />
Till bo<strong>stad</strong>sområdena hör i de flesta fall lokala centrum, mindre torg eller butiker i<br />
bo<strong>stad</strong>shusens bottenvåningar, som erbjuder det mesta som behövs för den vardagliga<br />
servicen. I de tidigare områdena fanns fortfarande ett inköpsmönster som gav underlag<br />
för lokala mindre affärstorg. I de senare är torgen ovanligare. Flera av torgen är bra<br />
och välfungerande med livlig handel, till exempel Nydalatorget och Segevångs torg, det<br />
sistnämnda ett av de bästa exemplen på <strong>stad</strong>sdelstorg från denna tid. Avgörande är flera<br />
faktorer, som läget i området, närheten till exempel till busshållplats och promenadstråk,<br />
men även torgets rumslighet och befolkningens sammansättning. Gestaltningen är ofta<br />
enkel med betongplattor på marken, sittplatser och några träd. På de mer omsorgsfullt<br />
gestaltade torgen finns ofta någon form av konstnärlig utsmyckning. Flera torg gör inte<br />
skäl för namnet då den potentiella torgytan till största delen upptas av parkeringsplatser.<br />
Rosengårds centrum är speciellt såtillvida att det inte bara skulle försörja närområdet med<br />
detaljhandel och offentlig service, utan även fungera som kommersiellt centrum för de<br />
bilburna invånarna i <strong>Malmö</strong>s östra delar.<br />
GATOR<br />
I områdena har trafikseparering gällt som planeringsprincip. Vid 1970-talets början tilllämpades<br />
SCAFT-normerna med benhård konsekvens. Framför allt i de senare områdena<br />
finns en <strong>stad</strong>sstruktur med överdimensionerade, ibland nedsänkta, genomfartsleder eller<br />
ringleder i bo<strong>stad</strong>sområdenas utkanter, matargator och säckgator in till bo<strong>stad</strong>sområdena<br />
samt en inre bilfri struktur med gång- och cykelvägar. Trafiklederna sammanbinder bo<strong>stad</strong>sområdet<br />
med <strong>stad</strong>en, men verkar samtidigt som avskärande barriärer, som gång- och<br />
cykelvägar inte förmår att överbrygga. Ett exempel är den mycket breda, och genom<br />
Rosengård, nedsänkta Amiralsgatan som ursprungligen var planerad för spårvägstrafik i<br />
mittremsan, där cykelbroar förbinder den norra och den södra delen av Rosengård. Även<br />
de större gatorna inne i området är uppbyggda på samma sätt.<br />
I bo<strong>stad</strong>sområdenas utkant eller mellan husen anlades stora parkeringsytor som ofta mer<br />
än väl uppfyllde normen. Parkeringsplatser var kvoterade till antalet lägenheter och man<br />
räknade med minst en bil per bo<strong>stad</strong>. Detta skapade på sina håll ett överskott på biluppställningsplatser,<br />
ofta på bekostnad av utemiljön.<br />
BOSTADSGÅRDAR<br />
I de tidigare områdena ser man ofta kraftfulla, arkitektoniska gestaltningsgrepp där vegetationen<br />
användes för att skapa gröna rum. Höjdskillnader och markmodellering användes<br />
på ett medvetet sätt för att förstärka rumsligheten. Gården till exempel i Blekingsborg<br />
53<br />
I de tidiga storskaliga områdena<br />
gestaltades gårdarna omsorgsfullt,<br />
ofta med kraftfulla, arkitektoniska<br />
gestaltningsgrepp där vegetationen<br />
användes för att skapa<br />
gröna rum. (Segevång)<br />
I Lorensborg flyter de två intilliggande<br />
grönområdena, Stadionparken<br />
och Vendelsfridsparken,<br />
obrutna in mellan husen. (Lorensborg)
Grönytorna blev under miljonprogrammets<br />
tid öppna och storskaliga<br />
med en tydlig funktionsuppdelning.<br />
(Almgården, övre bilden,<br />
och Nydala).<br />
och 50- talen användes växterna för sina individuella kvaliteter till exempel i form av<br />
vacker blomning eller andra prydnadsvärden. Under 1960- och 70-talen behandlade växterna<br />
istället som arkitektoniska element, ofta i massverkan, gärna i form av formstarka<br />
träd. Ofta syns ett onyanserat artval där en eller ett fåtal trädarter används genomgående<br />
utan hänsyn till funktion eller växtplats.<br />
Dock finns vackra exempel på enkelt gestaltade parker med gräs, träddungar och en medveten<br />
markmodellering, som nästan kan jämföras med den engelska landskapsparken, till<br />
exempel Stadionparken och delar av Ögårdsparken.<br />
Snabbväxande och storväxta popplar och pilar användes ofta för att ge snabb grönska<br />
som kunde mäta sig med bebyggelsens skala. Deras trädrötter orsakar idag problem och<br />
är dessutom relativt kortlivade och måste ersättas med nya träd. Mycket alm planterades.<br />
Idag dör almarna på grund av almsjukan. Även olika arter av lönn är vanliga.<br />
I samband med miljöförbättringarna på 1980-talet berikades många parker med ny vegetation<br />
i form av naturlika planteringar som idag utgör en utmärkt stomme att bygga<br />
vidare på. Genom dessa har man delvis kommit tillrätta med blåsigt och bristande rumslighet.<br />
Under slutet av 1990-talet och framåt har stora satsningar gjorts på att rusta upp<br />
<strong>stad</strong>s-delsparkerna i miljonprogramsområdena.<br />
Arkitekturen präglas av en rationell, rätvinklig och repetitiv estetik. De storskaliga områdena<br />
går att dela in i två utbyggnadsperioder: 1955–1965 och 1966–1975. Under dessa<br />
två perioder uppfördes fyra hustyper: lamellhus, loftgångshus, punkthus och skivhus.<br />
Karaktäristiskt för <strong>Malmö</strong> är de tidiga höghusen. Dessa höga skivhus uppfördes som<br />
solitärer i bland annat Lindängen, Rosengård och Västra Söderkulla. Lamellhusen och<br />
skivhusen är de dominerande hustyperna under båda perioderna, medan punkthusen<br />
och loftgångshusen inte förekommer i så stor utsträckning och endast under den senare<br />
perioden.<br />
Byggnaderna blev under den senare perioden allt längre. Detta berodde dels på att lägenheterna<br />
gjordes större och därigenom krävde mer väggyta, dels på att antalet trapphus<br />
ökade i varje byggnad. Den nya horisontella ordningen underströks inte sällan av liggande<br />
band av balkongfronter och breda taksarger.<br />
Bebyggelsen i de storskaliga områdena består främst av geometriskt enkla, friliggande<br />
byggnadskroppar med plana tak, fritt placerade i <strong>stad</strong>slandskapet. Fasaderna karakte-<br />
54
dock av överslätande karaktär.<br />
GRÖNOMRÅDEN<br />
Under miljonprogrammets tid ersatte ordet grönområde begreppet park, såväl innehållsmässigt<br />
som symboliskt. Utemiljön reducerades till den mark som blivit över mellan husen.<br />
Grönområdena var, liksom bo<strong>stad</strong>sgårdarna, storskaliga, öppna och blåsiga, med en<br />
tydlig funktionsuppdelning. De led av bristande rumslig och arkitektonisk bearbetning<br />
och upplevdes som odefinierade, ödsliga och anonyma.<br />
Karaktärsmaterial var gräs och asfalt, stora träd i grupper eller raka rader samt stora monokulturer<br />
av buskar som berberis och spirea. Ofta fick grönområdena en rätvinklig utformning<br />
som följde upp bebyggelsens struktur. Detaljeringsgraden var låg. Utsmyckning,<br />
perennrabatter och variation i markmaterial med mera saknades nästan helt. Under 1930<br />
55<br />
Vid mitten av 1950-talet introducerades<br />
16-våningshus i <strong>Malmö</strong><br />
och under åren omkring 1960<br />
byggdes relativt många höghus.<br />
Miljonprogrammet domineras<br />
dock av trevånings lamellhus och<br />
åttavånings skivhus. (Almvik)
Ett stort antal av byggnaderna i<br />
de storskaliga områdena har ett<br />
rött eller gult fasadtegel, vilket ger<br />
bebyggelsen en skånsk prägel.<br />
Under den första perioden fick<br />
närmare 90% av byggnaderna<br />
tegelfasader och av dessa fick<br />
nästan två tredjedelar gult tegel.<br />
(Kroksbäck, övre bilden, och Röda<br />
Höja<br />
material, byggproduktion, krediter och mark.<br />
Ett stort antal av byggnaderna i de storskaliga områdena har ett rött eller gult fasadtegel,<br />
vilket ger bebyggelsen en skånsk prägel. Under den första perioden fick närmare 90 procent<br />
av byggnaderna tegelfasader och av dessa fick nästan två tredjedelar gult tegel. Men<br />
även betongelement och eternit förekom under perioden. Mot slutet av andra perioden<br />
uppstod kritik mot miljonprogrammet. Betongelementen som fasadmaterial minskade<br />
då till förmån för det mörkbruna teglet. Man försökte vid denna tid göra fasaderna mer<br />
levande bland annat genom att åter bygga burspråk, något som förekommit under den<br />
första perioden.<br />
Ibland dekorerades burspråk, entréer, fönsterbröstningar och socklar under den första<br />
perioden med partier av mosaik, klinkerplattor eller glas. Speciellt entréerna utformades<br />
med stor omsorg. Det finns till exempel entrépartier som är klädda med marmorskivor.<br />
Portarna är under denna period i fernissat trä eller polerat stål. Den andra periodens<br />
byggnader har enklare dörrar i målat stål eller brännlackerat aluminium, men även trädörrar<br />
förekommer. Portarna är ofta indragna i fasaden. Entrépartierna har då ofta enkla<br />
skärmtak, men det finns också utskjutande entrépartier.<br />
Fönstren ligger i fasadlivet och saknar poster och spröjsar. Karmarna och bågarna är<br />
smäckra, utförda i trä och vitmålade under den tidiga perioden medan det i slutet av den<br />
andra perioden även förekommer bruna snickerier.<br />
Balkongerna är ofta indragna i fasaden men även balkonger som är utskjutande från<br />
fasadlivet förekommer. Balkongfronternas material varierar under den första perioden,<br />
såväl betongelement, ibland gjutna med mönster, som sinuskorrugerad kopparplåt och<br />
eternitskivor förekommer. Under den andra perioden används främst korrugerad plåt.<br />
Under den första perioden är det vanligt med pappklädda pulpettak och plana tak, men<br />
även flacka sadeltak förekommer frekvent. Under den andra perioden minskar sadeltaken<br />
till förmån för de andra kategorierna.<br />
56
iseras av en upprepning av likadana fönster och balkonger. I många fall fick husen en<br />
påtaglig horisontell betoning genom att fönster och balkonger kopplades samman till<br />
fönsterband över hela fasaden. I andra fall finns en uppdelning i sidled där sekvenser med<br />
till exempel sammanhängande balkongpartier återkommer med rytmiska intervaller.<br />
Fönstren var ofta stora och rektangulära. Fasadernas enkla komposition kan härledas till<br />
det rationaliserade och industrialiserade byggandet under denna tid och att byggandet av<br />
bostäder helt dominerades av ett fåtal aktörer som i det närmaste hade ensamrätt på bygg-<br />
57<br />
Speciellt entréerna utformades<br />
med stor omsorg under den<br />
första utbyggnadsperioden.<br />
Portarna är under denna period<br />
oftast i fernissat trä eller polerat<br />
stål. ( Lorensborg)
GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />
OCH STRATEGIER<br />
byggnadernas storlek störa stora<br />
områden.<br />
• Behåll fönstersnickeriernas<br />
smäckerhet vid byte av fönster.<br />
• Balkongfronterna utgör en stor<br />
del av byggnadernas karaktär. Om<br />
dessa behöver bytas ut är det viktigt<br />
att de nya anpassas till byggnadernas<br />
enkla formspråk.<br />
• Vid inglasningar av balkonger bör<br />
utformningen anpassas till de befintliga<br />
byggnadernas formspråk.<br />
Indelningen på balkonginglasningen<br />
bör göras så smäckra som<br />
möjligt för att bibehålla husens<br />
stringens och enkelhet. Tänk på<br />
att kulörta och klara färger kan få<br />
fasadens tegel att verka smutsigt.<br />
• Inglasningar utan synliga skarvar<br />
mellan glasen är för det mesta<br />
att föredra, eftersom de bibehåller<br />
karaktären av balkong, något<br />
som ofta går förlorat annars. Vid<br />
inglasningar av balkonger går det<br />
i vissa fall att infoga solfångare i<br />
bröstningen. En förutsättning är<br />
att lösningen utformas med hög<br />
arkitektonisk kompetens.<br />
• Om befintliga balkongplattor<br />
ska förstoras bör hänsyn tas till<br />
bebyggelsens karaktär. Inglasade<br />
balkonger med avfasade hörn är till<br />
exempel olämpliga på denna bebyggelse<br />
eftersom de ger husens fasader<br />
ett främmande uttryck.<br />
• Taken lämpar sig väl för takträdgårdar<br />
och för takgrönska. De är också möjliga<br />
att placera solfångare om det görs<br />
med omsorg.<br />
• Bevara originaldetaljer, som t.ex.<br />
mosaikpartier och träportar, i så stor<br />
utsträckning som möjligt. Anpassa nya<br />
detaljer, armatur etc. till arkitekturens<br />
enkla gestaltning.<br />
STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN<br />
58
RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />
ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />
Det är viktigt att bibehålla och utveckla visio-<br />
nen om hus i park.<br />
Det öppna bebyggelsemönstret med fritt lig-<br />
gande byggnader, mycket grönska och stora<br />
bilfria områden skall bibehållas. Det är generellt<br />
svårt att förtäta på ett bra sätt i de storskaliga<br />
bo<strong>stad</strong>sområdena eftersom många<br />
av dem är gestaltade som färdiga helheter.<br />
Andelen grönyta per invånare är begränsad<br />
i dessa områden. Parker, bo<strong>stad</strong>sgårdar,<br />
små grönytor med flera friytor är därmed inte<br />
lämpliga för förtätning. Eventuell kompletteringsbebyggelse<br />
kan övervägas i kantzoner<br />
och i centrumområden med enplansbebyggelse.<br />
Parkeringsplatser som tar upp stora<br />
ytor som kan omfördelas, omgestaltas eller<br />
eventuellt bebyggas för att ge mervärden till<br />
utemiljön. Ofta finns outnyttjade parkeringshus<br />
som kan ersätta p-platser på mark.<br />
En ökad integration med mer service och fler<br />
arbetsplatser i eller intill <strong>stad</strong>sdelen eftersträvas. <br />
rallt material och färgsättning bör stämmas av<br />
mot den övriga bebyggelsen.<br />
SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />
Samspelet mellan hus, park och gaturum ska<br />
bevaras och utvecklas.<br />
De generösa utemiljöerna och de öppna sam-<br />
banden mellan bo<strong>stad</strong>sgårdar och park är en<br />
stor kvalitet i de storskaliga områdena.<br />
OFFENTLIGA RUM<br />
• Utveckla lokala torg och centrum till attraktiva<br />
mötesplatser med omsorgsfull gestaltning<br />
för att stärka den lokala identiteten.<br />
Småskaliga verksamheter i bo<strong>stad</strong>shusens<br />
bottenvåningar bör stimuleras, då de är<br />
viktiga för att ge bo<strong>stad</strong>skvarteren liv och<br />
rörelse.<br />
• Fortsätt parkupprustningarna i de storskaliga<br />
områdena för att öka parkernas<br />
variation och användbarhet samt stärka<br />
identiteten.<br />
Rester av områdenas historia skall bevaras, • Vid ombyggnad av de breda gatorna är det<br />
till exempel pilevallar, äldre träd, äldre väg- viktigt att ta kraftfulla helhetsgrepp, gärna<br />
dragningar, gårdar och gårdsrester.<br />
med planteringar av storvuxna träd, för<br />
BEBYGGELSE<br />
att dra ned gaturummets skala. Man kan<br />
Bibehåll och utveckla de kvaliteter som finns också på andra sätt öka innehåll och detal-<br />
i den kraftfulla, arkitektoniska gestaltningen i<br />
stor skala.<br />
jering i dessa gaturum.<br />
• Plantera nya träd i god tid för att skapa en<br />
Bebyggelsen kan ändras och förnyas med bestående stomme på bo<strong>stad</strong>sgårdar och<br />
respekt för de ursprungliga kvaliteterna. Ny i parker. Träden spelar en avgörande roll<br />
bebyggelse i sammanhängande områden bör för att överbrygga skalglappet mellan ute-<br />
behandlas varsamt och omsorgsfullt. Framförummen där människor vistas och de höga<br />
husen, samt är viktiga som vindskydd. Ut-<br />
59<br />
nyttja trädplanteringar för att skapa tydlig<br />
STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN<br />
struktur och ökad orienterbarhet i de<br />
storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena. Med<br />
generösa planteringar och ett obrutet<br />
flöde av grönska kan en stark helhet<br />
skapas.<br />
• Bo<strong>stad</strong>sgårdarna i de storskaliga områdena<br />
har stor potential att förbättras<br />
med en mer omsorgsfull och varierad<br />
utformning. Genom en tydlig skillnad<br />
mellan bo<strong>stad</strong>sgårdens halvprivata<br />
karaktär och <strong>stad</strong>sdelsparkens och<br />
gatans gemensamma, offentliga rum<br />
kan hemkänslan och tryggheten i<br />
området stärkas. Privata uteplatser till<br />
bottenvåningarnas lägenheter stimulerar<br />
folklivet på bo<strong>stad</strong>sgården.<br />
• Fasadgrönska kan göra miljön attraktivare<br />
samtidigt som den biologiska<br />
mångfalden stärks.<br />
• Där det finns stora grönytor kan dagvatten<br />
avledas synligt i öppna diken,<br />
dammar och våtmarker för att stärka<br />
den biologiska mångfalden samt öka<br />
variation och upplevelser. Åtgärderna<br />
skall anpassas till platsens utformning<br />
och skala.<br />
• De stora gräsytorna kan delvis göras<br />
om till ängsmark och få en högre biologisk<br />
mångfald. Poppel och pil byts<br />
på sikt ut mot mer långlivade trädslag.<br />
Ibland finns det utrymme att skapa<br />
odlingslotter nära bostäderna.<br />
BYGGNADER<br />
• Var försiktig med kulörta inslag i färgsättningen.<br />
Kulörvalet kan genom
LIG BEBYGGELSE<br />
60
61<br />
Riseberga<br />
SMÅSKALIG BEBYGGELSE
SMÅSKALIG BEBYGGELSE<br />
Småskalig bebyggelse omfattar småhus av olika typer som tillkommit under en lång<br />
period under inflytande av många olika <strong>stad</strong>sbyggnadsidéer och bebyggelseideal. Den<br />
småskaliga bebyggelsen är en heterogen grupp, där just småskaligheten är den gemensamma<br />
nämnaren. Tre undergrupper kommer här att beskrivas: traditionell bebyggelse,<br />
villabebyggelse och grupphusbebyggelse. Den traditionella bebyggelsen består av äldre,<br />
oreglerad bebyggelse som uppstått längs tillfartsvägarna och i municipalsamhällen utanför<br />
<strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>skärna; villabebyggelsen omfattar styckebyggda, friliggande enfamiljshus;<br />
och grupphusbebyggelsen omfattar radhus, kedjehus, atriumhus samt gruppbyggda villor.<br />
TRADITIONELL BEBYGGELSE AV LANTLIG KARAKTÄR<br />
Vid den första stora emigrationen från landsbygden till <strong>stad</strong>en växte nybyggarsamhällen<br />
upp utanför <strong>stad</strong>sgränsen, utom räckhåll för <strong>stad</strong>ens byggnads<strong>stad</strong>gor och myndighetskontroll.<br />
Utanför den egentliga <strong>stad</strong>en, i grannsocknarna, uppstod från 1890-talet så<br />
kallade municipalsamhällen. Vanligtvis låg de nära fasta kommunikationer vid landsvägar<br />
eller järnvägar. Municipalsamhällena har senare inkorporerats med <strong>Malmö</strong>.<br />
Den traditionella bebyggelsen uppfördes utanför <strong>stad</strong>splanelagt område och utan avancerade<br />
<strong>stad</strong>splaneidéer – det var just avsaknaden av <strong>stad</strong>ens regelverk som möjliggjorde anläggandet<br />
av dessa husklungor. I den spontant uppkomna bebyggelsen saknas i allmänhet<br />
offentliga rum i form av exempelvis torg, gator och parker.<br />
VILLABEBYGGELSE<br />
Villan blev ett nytt borgerligt boendeideal under 1800-talets senare del och villor för<br />
åretruntboende började uppföras i <strong>stad</strong>ens utkant på stora avstyckade tomter. I egnahemsformen<br />
blev villaboendet på 1900-talet också realiserbart för de lägre samhällsklasserna.<br />
Vid 1950-talets slut ersattes den hårt styrda egnahemsbebyggelsen av 1960- och 70-talens<br />
friare villabyggande.<br />
GRUPPHUSOMRÅDEN<br />
I början av 1900-talet propagerades för att radhuset skulle ersätta hyreslägenheter i<br />
kasernlängor för att markbo<strong>stad</strong> med odlingsmöjligheter skulle bli åtkomlig även för<br />
mindre bemedlade. Några tidiga radhus uppfördes i <strong>Malmö</strong> på 1930- och 40-talen, men<br />
den stora utbyggnaden av grupphusområden kom under efterkrigstiden med en kulmen<br />
under miljonprogramsåren 1965–1975. Av den småskaliga bebyggelsen i <strong>Malmö</strong> består<br />
en ovanligt stor del av grupphus, som är ett resultat av kommunens medvetna satsning på<br />
att hålla <strong>stad</strong>en tät och kompakt och hushålla med den goda jordbruksmarken.<br />
63<br />
Den traditionella bebyggelsen är<br />
bebyggelse som uppstått längs<br />
tillfartsvägarna och i municipalsamhällen<br />
utanför <strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>skärna,<br />
utom räckhåll för <strong>stad</strong>ens<br />
byggnads<strong>stad</strong>gor och myndighetskontroll.<br />
(Sofielund)<br />
Villan blev ett borgerligt boendeideal<br />
under 1800-talets senare del. I<br />
egnahemsformen blev den friliggande<br />
villan ett realiserbart alternativ<br />
även för lägre samhällsklasser..<br />
(Västra Kattarp)<br />
Den stora utbyggnaden av grupphusområden<br />
(radhus, kedjehus<br />
och gruppbyggda villor) kom<br />
under efterkrigstiden, med en kulmen<br />
under miljonprogramsåren<br />
1965–1975. (Videdal)
Under och strax efter 1800-talets<br />
mitt tillkom ett antal mindre hussamlingar<br />
utanför <strong>stad</strong>ens gränser,<br />
där inga restriktioner för bebyggelsen<br />
fanns. I vissa fall utvecklade sig<br />
dessa småhusområden till regelrätta<br />
municipalsamhällen. (Sofielund)<br />
TRADITIONELL BEBYGGELSE<br />
ena linjen följde landsbygdens traditioner med långa längor som avlöstes av små husmanshus<br />
i täta rader längs de grusade gatorna. Korsvirke och lerklining hade nu, liksom<br />
på landsbygden, ersatts av lersten som putsades och vitkalkades. Taken, sadeltak med<br />
minst 45 graders takvinkel, var ibland täckta med halm, men även spåntak (exempelvis<br />
Spånehusen) och taktegel förekom. I slutet av århundradet blev tjärpapp på trekantsläkt<br />
vanligt. Väl bevarad bebyggelse av denna typ återfinns i Limhamn och i Kirseberg. Mindre<br />
enklaver finns också bevarade bland nyare bebyggelse. Detta gäller exempelvis några<br />
enstaka hus i Augustenborg.<br />
Den andra linjen följde <strong>stad</strong>ens traditionella småhusbebyggelse. Dessa byggnader är en<br />
till två våningar höga. Både villabebyggelse och flerfamiljshus förekommer. Ofta är husen<br />
uppförda av rött eller gult tegel, men även flamtegel och konststen användes. Dekorationselement<br />
som formsten, snickarglädje, färgat glas, rikt dekorerade takutsprång och<br />
smiden var vanligt. Fönster var oftast av tvåluftstyp med tre rutor per luft, eller av fyrluftstyp.<br />
Taktäckningsmaterialet var traditionellt skivtäckt plåt eller tjärpapp. Förebilder<br />
hämtades från nationalromantik, jugend och eklektisism. I Kirseberg och Håkanstorp är<br />
denna typ av hus vanliga, liksom längs Sallerupsvägen i Videdal.<br />
64
BEBYGGELSE LÄNGS TILLFARTSVÄGARNA<br />
Utanför <strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>skärna, det vill säga utanför de nuvarande kanalerna, uppträdde<br />
tidigt en oreglerad bebyggelse kring <strong>stad</strong>ens tillfartsvägar. Redan under 1400-talet<br />
omnämns sådan bebyggelse söder och öster om <strong>stad</strong>en, troligen längs Södra och Östra<br />
För<strong>stad</strong>sgatan. Av 1600-talets kartmaterial går det att få ett begrepp om bebyggelsens omfattning<br />
och dess karaktär längs dessa tillfartsstråk. Ofta rör det sig om mindre värdshus,<br />
smedjor och vagnmakerier, men också om enklare bostäder för lantarbetare som hade sin<br />
huvudsakliga sysselsättning på <strong>stad</strong>ens jordar.<br />
Hus som uppfördes utmed tillfartsvägarna kom att skilja sig från <strong>stad</strong>ens byggnader.<br />
Utanför kanalerna var det lantliga byggnadsidealet förhärskande. Låga, långa längor uppförda<br />
i korsvirke med lerklining i fyllningarna var här betydligt vanligare än i <strong>stad</strong>ens hus,<br />
där motsvarande byggnadsmaterial var rödbränt tegel. I tillfartsbebyggelsen var enplanshusen<br />
standard och då ingen byggnads<strong>stad</strong>ga fanns var taktäckningen halm eller vass. Det<br />
senare var förbjudet i <strong>stad</strong>skärnan. Längs Södra För<strong>stad</strong>sgatan och vid Lundavägen finns<br />
spår av denna äldsta tillfartsbebyggelse.<br />
MUNICIPALSAMHÄLLEN OCH ANDRA HUSSAMLINGAR UTANFÖR<br />
STADSKROPPEN<br />
Under och strax efter 1800-talets mitt tillkom ett antal mindre hussamlingar, ofta längs<br />
järnvägsspåren eller alldeles utanför <strong>stad</strong>ens gränser, där inga restriktioner för bebyggelsen<br />
inledningsvis fanns. I vissa fall utvecklades dessa småhusområden till regelrätta municipalsamhällen.<br />
Med municipalsamhällen menas en <strong>stad</strong>sliknande struktur utanför det<br />
egentliga <strong>stad</strong>sområdet och där Kungliga Maj:t föreskrev att någon eller några av de dåvarande<br />
<strong>stad</strong>s<strong>stad</strong>gorna skulle tillämpas.<br />
I mindre samhällsbildningar utanför <strong>stad</strong>en bodde arbetare, hantverkare och lägre tjänstemän<br />
tillsammans med exempelvis slaktare. Kontrollen av livsmedel blev under 1800-talets<br />
andra hälft stark reglerad innanför <strong>stad</strong>ens gränser, vilket ledde till extra omkostnader<br />
för handelsidkarna. Därför var det fördelaktigt för dessa att inrätta sig i grannsocknarna,<br />
precis utanför <strong>stad</strong>sgränsen. Där var kontrollen obefintlig, varför man kunde hålla lägre<br />
priser på livsmedel, främst slakteriprodukter.<br />
Byggnaderna i dessa hussamlingar utanför <strong>stad</strong>sgränsen kom att följa två olika linjer. Den<br />
65<br />
Den oreglerade bebyggelsen följde<br />
antingen landsbygdens byggnadstraditioner<br />
med låga längor i korsvirke<br />
och taktäckning av halm eller<br />
vass eller <strong>stad</strong>ens traditioner med<br />
byggnader i en till två våningar, rött<br />
eller gult tegel, och tak av plåt eller<br />
papp. (Sorgenfri)<br />
Gatorna är vanligen smala och hu-<br />
sen ligger med sidofasaden mot<br />
gatan. Det är vanligt med en liten<br />
förträdgård mellan hus och gata.<br />
Trädgårdarna bakom husen är<br />
små och gårdarna upptas av nyttobyggnader.<br />
(Sofielund)
I Sofielund utvecklades under<br />
1800-talets andra hälft en liten tätort<br />
enligt en vildvuxen plan. Närheten till<br />
Södervärns järnvägsstation var viktig<br />
för samhällets utveckling. (Sofielund)<br />
I Limhamn ligger kalkindustrins<br />
mer påko<strong>stad</strong>e hus blandade med<br />
fiskarbebyggelsen vars arkitektur<br />
är hämtad från landsbygdens hus.<br />
(Limhamn)<br />
Generellt, dock inte utan undantag, är trädgårdarna till den traditionella bebyggelsen förhållandevis<br />
små. Det har helt enkelt inte funnits tillräckligt med mark disponibel för att<br />
kunna skapa de stora trädgårdar som exempelvis finns i egnahemsområdena. I stället upptas<br />
gårdsytorna oftast av nyttobyggnader, som exempelvis mindre verkstäder, snickerier,<br />
små slakterier, brygghus, tvättstugor och liknande. Dock är solitärträd eller relativt stora<br />
fruktträd vanliga. Det är också vanligt med en liten förträdgård mellan gatan och huset.<br />
Gatorna är i allmänhet smala och husen ligger med sidofasaden mot gatan. Gatan kantas<br />
ofta av trottoarer, vilka ursprungligen var grusbelagda.<br />
I Sofielund utvecklades under 1800-talets andra hälft ett ganska typiskt förortsområde,<br />
etablerat på gränsen till den stora industri<strong>stad</strong>en <strong>Malmö</strong>. Här växte en liten tätort upp<br />
enligt en vildvuxen plan. Ägaren till Sofielunds gård i Västra Skrävlinge socken ansåg att<br />
det var mer lönsamt att sälja ut sin jordbruksmark och leva på kapitalet än att sköta sitt<br />
lantbruk på konventionellt sätt. Själva avstyckningen påbörjades på 1870-talet och 1896<br />
fick den ganska svagt organiserade hussamlingen statusen av municipalsamhälle. Närheten<br />
till Södervärns järnvägsstation var viktig för det lilla samhällets utveckling. Strax före<br />
inkorporeringen med <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong> 1911 bodde bortåt 4 000 personer i området.<br />
I Limhamn kom kalkindustrin med den åtföljande utbyggnaden av infrastrukturen,<br />
att leda fram till en bebyggelse med samma arkitektoniska uttryck som i <strong>Malmö</strong>s intilliggande<br />
områden. Här är arkitekturen något mer påko<strong>stad</strong> men ligger å andra sidan<br />
blandad med den traditionella fiskarbebyggelsen vars gestaltning snarast är hämtad från<br />
landsbygdens husmanshus, även om lokala variationer förekommer. Byggnadernas fasader<br />
var i Limhamn tidigt färgade. Gula, terrakottafärgade och till och med blåa kalkfärger<br />
förekommer som fasadfärger vid förra sekelskiftet.<br />
I samband med utbyggnaden av järnvägarna uppkom klungor av hus med mer eller<br />
mindre lantlig karaktär i bykärnorna, oftast i direkt anslutning till stationslägen. I exempelvis<br />
Lockarp och Tygelsjö förekommer både lantliga byggnadstyper och <strong>stad</strong>sliknande<br />
villor parallellt, ibland sida vid sida med lantbrukets byggnader. Närheten till järnvägen<br />
tycks i det närmaste vara synonymt med denna företeelse.<br />
66
VILLABEBYGGELSE<br />
SEKELSKIFTETS VILLABEBYGGELSE<br />
Fram till sekelskiftet 1900 bodde borgerligheten av tradition i lägenhet inne i sten<strong>stad</strong>en.<br />
Det var först när kommunikationer som spårväg och telefonnät kunde erbjudas som det<br />
blev tänkbart att bosätta sig utanför <strong>stad</strong>skärnan. Kommunikationernas utbyggnad sammanföll<br />
med ändrade bo<strong>stad</strong>sideal och värderingar och det blev attraktivt för borgerskapet<br />
att fly från den smutsiga industri<strong>stad</strong>en ut till den friska naturen! Sommarvillor och<br />
landerier som Rönneholm och Ribersborg hade funnits långt tidigare i <strong>Malmö</strong>s omnejd,<br />
och sannolikt var det med inspiration av dessa som villor började byggas ut i privat regi.<br />
Vid förra sekelskiftet inleddes utbyggnaden av villa<strong>stad</strong>en Fridhem. Marken styckades<br />
upp i stora tomter och såldes till välbärgade malmöbor. Redan från början ordnades goda<br />
kommunikationer med centrum. När Limhamn vid 1910-talets mitt inkorporerades med<br />
<strong>Malmö</strong> upprättade <strong>stad</strong>singenjör major Nilsson en plankarta över ”Västra för<strong>stad</strong>en” för<br />
fortsatt villautbyggnad mellan Fridhem och Limhamn.<br />
Arkitektur<br />
67<br />
Vid sekelskiftet inleddes utbyggnaden<br />
av villa<strong>stad</strong>en Fridhem.<br />
Marken styckades upp i stora<br />
tomter och såldes till välbärgade<br />
malmöbor. En plan för fortsatt villautbygggnad<br />
av Västra för<strong>stad</strong>en<br />
–mellan Fridhem och Limhamn–<br />
togs fram vid 1910-talets mitt.<br />
Vid 1900-talets början spred sig<br />
villaidealet även till övriga samhällsklasser.<br />
Staliga stödåtgärder<br />
gjorde det möjligt att uppföra<br />
egnahem, där de boende själva<br />
uppförde husen enligt strikta<br />
styckningsplaner. ( Håkanstorp)
Villorna i Fridhem och Västra för<strong>stad</strong>en<br />
fick en starkt individuell utformning.<br />
Fridhem blev en provkarta på<br />
de växlande arkitekturstilarna under<br />
1890-1920-talet. (Fridhem)<br />
De tidiga villorna ligger vanligen<br />
placerade mitt på stora tomter, omslutna<br />
av växtlighet. Den uppvuxna<br />
vegetationen har stor sammanhållande<br />
betydelse i dessa områden<br />
med sin stora variation av hustyper,<br />
fasadmaterial byggnadsstorlekar.<br />
Parker och platser<br />
Insprängt i villabebyggelsen finns några små, gemensamma, ofta trädomgärdade platser.<br />
Utbudet av parker, naturmark, torg eller andra offentliga ytor är annars starkt begränsat.<br />
De ytor som finns är därför av särskilt stort värde. De utgör välbehövliga öppningar i villabebyggelsen<br />
och fungerar som lek- och mötesplatser. I några enstaka fall har obebyggda<br />
tomter blivit värdefulla och omtyckta ”vilda” komplement till de prydliga platserna.<br />
EGNAHEMSOMRÅDEN<br />
Vid 1900-talets början spred sig det borgerliga villaidealet även till övriga samhällsklasser.<br />
Bo<strong>stad</strong>sbrist och trångboddhet bland de arbetare som flyttat in till städernas industrier<br />
från landsbygden under slutet av 1800-talet hade bidragit till att egnahemsrörelsen fått<br />
sitt genombrott. Drömmen om hus med egen täppa blev möjlig att realisera genom att<br />
staten satte in olika typer av stödåtgärder för att förbättra bo<strong>stad</strong>sförhållandena. 1907<br />
infördes lagen om tomträtt, som innebar en möjlighet för föreningar att billigt få tillgång<br />
till tomtmark. Staten tillhandahöll även gynnsamma bo<strong>stad</strong>slån, vilket var en förutsättning<br />
för egnahemsrörelsen. Genom att de boende själva uppförde husen kunde kostnaderna<br />
hållas nere och arbetarna fick en möjlighet att flytta ut från inner<strong>stad</strong>ens små och<br />
trånga lägenheter.<br />
<strong>Malmö</strong>s första egnahemsområde Västra Kattarp (Rosengårds<strong>stad</strong>en) började byggas ut på<br />
1910-talet efter en tidstypisk styckningsplan med oregelbundna kvarter och svängda gator.<br />
Området byggdes ut under en relativt lång tidsperiod och byggandet var mindre hårt<br />
reglerat än i övriga egnahemsområden. Västra Kattarp kom därför att få en förhållandevis<br />
heterogen bebyggelse.<br />
Egnahemsbyggandet fick ett uppsving efter första världskriget, då bo<strong>stad</strong>sbristen var<br />
svår och byggandet av flerbo<strong>stad</strong>shus låg nere. Flera egnahemsområden uppfördes under<br />
1920-talet, bland annat Johanneslust (Flyg<strong>stad</strong>en), Rostorp, Håkanstorp och Annetorp.<br />
Områdena var belägna relativt långt från dåtidens <strong>stad</strong>skärna och låg som enklaver bland<br />
åkrarna. Bebyggelsen styrdes noggrant genom villkor i köpekontrakten. Arkitekturen blev<br />
enhetlig, ofta byggdes husen efter typritningar. Eric Bülow-Hübe, <strong>stad</strong>singenjör i <strong>Malmö</strong><br />
mellan 1921och 1945, stod för utformningen av flera av egnahemsområdenas planer.<br />
68
De borgerliga villorna i Fridhem fick en starkt individuell utformning. Några grundtyper<br />
går likväl att urskilja: den sydländskt influerade 1890-talsvillan, den anglosaxiskt inspirerade<br />
villan, den putsade jugendvillan och den herrgårdsliknande villan. Blandformer med<br />
mer eller mindre nationalromantisk anstrykning är vanliga. Fridhem blev en provkarta på<br />
de växlande arkitekturstilarna under den dynamiska byggepoken 1890–1920 (se slutenkvarter<strong>stad</strong>).<br />
Senare har också modernare förtätningsbebyggelse tillkommit.<br />
Villaarkitekturen i Västra för<strong>stad</strong>en blev också den i hög grad individualistisk och anpassad<br />
efter enskilda byggherrars önskemål. Generellt kom en uppstramning: symmetri, sex-<br />
eller åttadelade fönster, höga, brutna sadeltak. De mindre medelklassvillorna skiljde sig<br />
ofta endast genom storleken på tomt från de samtida egnahemmen. Mot 1920-talets slut<br />
ersattes de höga sadeltaken av flacka och mer sydländskt inspirerade tak. Hus i två hela<br />
plan blev också vanligt. På 1930-talet gav det klassicistiska formspråket vika för funktionalismen<br />
med dess släta fasader i vit puts eller gult tegel och ospröjsade fönster.<br />
Gator<br />
Fridhem har ett relativt rätvinkligt gatunät med långa, breda och raka gator, medan Major<br />
Nilssons plan för Västra för<strong>stad</strong>en präglas av mer medeltidsinspirerade planeringsideal.<br />
Västra för<strong>stad</strong>en har ett vindlande gatunät med intressanta siktlinjer, fondbyggnader och<br />
oregelbundet placerade och formade platser och parker. Några gator är trädplanterade,<br />
men i allmänhet är det träd och häckar i tomtgränsen som ger gatorna gröna väggar. Den<br />
enskilda tomtens gräns mot gatan är avgörande för hur gaturummet upplevs. Ofta markeras<br />
gränsen av tidstypiskt utformade murar, plank, staket eller häckar.<br />
Trädgårdar<br />
Sekelskiftesvillorna ligger vanligen placerade mitt på stora tomter, omslutna av rik växtlighet.<br />
Den uppvuxna vegetationen fungerar som sammanbindande element i dessa områden<br />
med sina stora variationer i hustyper, fasadmaterial och byggnadsstorlekar. I Fridhem<br />
vittnar väl uppvuxna plataner, akacior, magnolior och japanska körsbär om att träd- och<br />
busksorter tidigt importerades från utlandet. Tillsammans med mer traditionella arter<br />
bidrar de till att göra området till ett av <strong>Malmö</strong>s grönaste. Stora, gamla träd har blivit ett<br />
utmärkande karaktärsdrag.<br />
69<br />
Rostorp är ett egnahemsområde<br />
med mycket enhetlig utformning.<br />
Området byggdes ut i snabb takt<br />
mellan 1923 och 1925 efter en<br />
strikt rutnätsplan med en mittaxel<br />
i form av en alléplanterad<br />
gata samt två centralt placerade<br />
öppna planer. Alla byggnader är<br />
gavelvända och enhetligt placerade<br />
utmed gatan i nyklassicistisk<br />
anda. Långsmala tomter skapar<br />
stora lummiga trädgårdsrum mellan<br />
husraderna. (Rostorp)
I <strong>Malmö</strong>s egnehemsområden lanserades<br />
en skånsk 20-talsklassicism.<br />
Gavelproportionerna anknöt till den<br />
skånska längans med hög takresning,<br />
och husen fick traditionellt<br />
spröjsade fönster, en utkragad takfot<br />
och vit puts. På gavlarna möttes<br />
tegelpannor och mur på traditionellt<br />
skånskt vis direkt, utan vindskivor<br />
eller takutsprång. (Håkanstorp)<br />
av nytta än av skönhet och nöje. De hade en enkel, symmetrisk och praktisk planering,<br />
raka buxbomskantade grusgångar och välskötta blomsterrabatter. I övrigt dominerade<br />
grönsaksland och fruktträd. Träden har vuxit sig höga och de uppvuxna och lummiga<br />
trädgårdarna utgör idag ett karaktärsskapande inslag i miljön.<br />
Parker och platser<br />
Egnahemsområdena planerades generellt med en centralt placerad mindre park eller<br />
plats, vanligen en klippt gräsplan tydligt avgränsad med häckar och/eller högre träd.<br />
Dessa små bo<strong>stad</strong>snära gröningar har blivit högt uppskattade som lek- och samlingsplatser.<br />
EFTERKRIGSTIDENS VILLABEBYGGELSE (1945-2000)<br />
Vid 1950-talets slut genomgick villabyggandet i Sverige stora förändringar. 1940- och<br />
50-talens egnahem, uppförda enligt typritningar och hårt styrda i plan, ersattes av 1960-<br />
och 70-talens friare villabyggande. Tomter för eget byggande avstyckades i <strong>Malmö</strong>s äldre<br />
villaområden samt i <strong>stad</strong>ens utkant, ofta i anslutning till grupphusområden.<br />
På 1960-talet fick ”kataloghuset” sitt stora genombrott och husindustrin började sälja<br />
mer eller mindre kompletta huspaket med monteringsfärdiga villor till enskilda köpare.<br />
Förändringen av villabyggandet hade flera förklaringar: ett allmänt ökat materiellt välstånd<br />
för gemene man, en bo<strong>stad</strong>sbeskattning som gynnade villabyggande och industrialisering<br />
av byggbranschen. Kataloghusindustrin satsade hårt på marknadsundersökningar<br />
och marknadsföring för att hitta en husmodell som skulle ”slå”. Denna marknadsanpassning<br />
fick stor betydelse för enfamiljshusens utformning – bo<strong>stad</strong>en fick en tydlig funktion<br />
av modevara.<br />
I <strong>Malmö</strong> blev det enskilda villabyggandet under 1960-, 70- och 80talen inte lika omfattande<br />
som grupphusbyggandet. 1990-talet har dock inneburit en uppgång. Flera nya villaområden<br />
har tillkommit, bland annat i Husie och Oxie.<br />
Arkitektur<br />
Det svenska villabyggandet har efter andra världskriget haft amerikanskt småhusbyggande<br />
som förebild. På 1960-talet förmedlades de amerikanska idealen genom det danska<br />
byggandet, något som blev tydligt inte minst i Skåne. Den tegelklädda enplansvillan blev<br />
70
Vid sidan om de välordnade egnahemsområden som mer eller mindre styrts och stöttats<br />
av <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>, anlades ett antal egnahemsområden utanför <strong>stad</strong>sgränsen, där det var billigare<br />
att bygga, till exempel Gullvik och Kulladal. Dessa områden blev mer varierade och<br />
”vildvuxna”. Husen fick individuell utformning och varierande storlek. Enstaka egnahem<br />
samt mindre grupper med egnahemsbebyggelse uppfördes även under 1940- och 50-talen.<br />
Den senare bebyggelsen tillkom dels genom förtätning i äldre villaområden, dels i<br />
anslutning till grupphusbebyggelse i <strong>stad</strong>ens utkant.<br />
Arkitektur<br />
I Västra Kattarp utarbetades på 1910-talet typritningar för friliggande hus och parhus<br />
i pittoresk stil med mönstermurningar, korsvirkesimitation och småspröjsade fönster.<br />
Husen hade många arkitektoniska drag gemensamma med samtida villor på Fridhem,<br />
men skalan var mycket mindre. I Johanneslust lanserades i mitten av 1910-talet en skånsk<br />
20-talsklassicism som några år senare även kom att tillämpas i Rostorp och Håkanstorp.<br />
De friliggande husen hade en mer eller mindre kvadratisk bottenyta. Gavelproportionerna<br />
anknöt till den skånska längans med hög takresning, och husen fick traditionellt<br />
spröjsade fönster, en utkragad takfot och vit puts. På gavlarna möttes tegelpannor och<br />
mur på traditionellt skånskt vis direkt, utan vindskivor eller takutsprång. Burspråk, mindre<br />
verandor och en enkel klassicistisk dekor var vanligt. Statens byggnadsbyrå arbetade så<br />
småningom också fram skånska typhus. De egnahem som uppfördes på 1930-talet behöll<br />
vanligen den kvadratiska planen och det höga sadeltaket, men fönstrens spröjsar försvann<br />
och putsen ersattes ibland med gult tegel.<br />
Gator<br />
Egnahemsområdenas gatuperspektiv med gavlar uppradade mot gatan ger väldefinierade<br />
och enhetliga gaturum. Några gator har givits större dignitet genom trädplantering. I övrigt<br />
är det förgårdsplanteringar som skapar ett grönt gaturum. Grönskan på förgårdsmarken<br />
tillsammans med karaktäristiska staket och grindar förmedlar kontakten mellan den<br />
offentliga gatan, med sina ursprungligen grusbelagda trottoarer, och det privata, skyddade<br />
trädgårdsrummet bakom huset. Förgårdsmarken har en mycket viktig funktion. Den<br />
bidrar till att dessa områden fortfarande ger ett sammanhållet intryck, trots att enskilda<br />
byggnader genomgått stora förändringar.<br />
Trädgårdar<br />
Trädgården var en viktig beståndsdel i egnahemsrörelsens ideologi. Den skulle ge sin<br />
ägare både hälsosam rekreation och en möjlighet att genom egen köksträdgård hålla matkostnaderna<br />
nere. Tomterna är ofta långsmala och trädgårdarna bildar tillsammans stora<br />
gröna inre rum i bebyggelsen. De tidiga egnahemsträdgårdarna präglades sannolikt mer<br />
71<br />
Grönskan på förgårdsmarken tillsammans<br />
med karaktäristiska staket och<br />
grindar förmedlar kontakten mellan<br />
den offentliga gatan, med sina ursprungligen<br />
grusbelagda trottoarer,<br />
och det privata, skyddade trädgårdsrummet<br />
bakom huset. (Håkanstorp)
Efterkrigstidens villabebyggelse<br />
har likheter med sekelskiftets<br />
villabebyggelse i det avseendet<br />
att hustyper, storlekar, material<br />
och färger på husen varierar<br />
inom samma område. En betydande<br />
skillnad är dock att<br />
tomterna i senare områden är<br />
betydligt mindre i förhållande till<br />
husen, vilket gör ”brokigheten”<br />
mer påtaglig. (Kristineberg)<br />
gången till mark i <strong>stad</strong>ens närhet tvingade fram ett allt tätare byggande och gjorde det<br />
tidiga 1960-talets ytkrävande källarlösa enplansvilla mindre attraktiv.<br />
I slutet av 1970-talet dök det upp nya husproducenter på marknaden med hustyper som<br />
radikalt skiljde sig från svensk byggnadstradition. Ett brett utbud av stilar och material<br />
blev tillgängligt på bo<strong>stad</strong>smarknaden, vilket resulterade i områden där amerikansk<br />
inspirerade ”dallasvillor” i storformat varvas med traditionellt putsade 1 ½ -planshus,<br />
färgglada trähus, vinkelbyggda tegelhus och enplanshus i mexitegel. I villabebyggelse från<br />
1990-talet kan, trots fortsatt stor stilblandning, skönjas en trend mot ett nostalgiskt tillbakablickande<br />
på arkitekturen från början av förra århundradet.<br />
Gator<br />
Villor från 1960- och 70-talen ligger i de flesta fall i eller i anslutning till äldre villabebyggelse<br />
eller grupphusområden och präglas av den trafikstruktur som råder i dessa. De villaområden<br />
som tillkom under 1990-talet fick vanligen en huvudgata med stickgator, ofta i<br />
form av slingor, varifrån villorna kan nås. Återvändsgator förekommer också. Fortfarande<br />
är trafiksäkerhetsaspekterna i hög grad styrande i planeringen, men fokus har förskjutits<br />
från trafikseparering till hastighetsdämpning. Gaturummet är i allmänhet relativt brett<br />
och öppet, i synnerhet huvudgatan som ofta är trädplanterad och kantad av separata<br />
gång- och cykelbanor. Parkering är i anslutning till varje bo<strong>stad</strong> och garagen har en framträdande<br />
roll i gatubilden.<br />
Trädgårdar<br />
1960-, 70- och 80-talens villaträdgårdar präglas av funktionalismens ideal med stora<br />
lättskötta gräsmattor och mycket vintergröna växter. Ofta förekommer också någon typ<br />
av förträdgård framför huset. I 1990-talets villaområden har tomterna krympt i förhållande<br />
till husen, något som påtagligt präglar områdenas karaktär. Det som återstår av<br />
trädgården är ibland bara en svåranvändbar remsa runt huset. Där finns ingen plats att<br />
plantera träd eller annan högre vegetation, vilket bidrar till att husen blir mycket framträdande<br />
och skillnaderna mellan husen påtaglig. Äldre villaplaner hade ofta bestämmelser<br />
som reglerade hur stor andel av tomtytan som fick bebyggas. En sådan reglering saknas i<br />
allmänhet i senare områden, liksom bestämmelser som närmare styr placering på tomten<br />
eller utformning av tomtgräns.<br />
72
populär och fick ofta en arkitektonisk form som nära knöt an till den samtida danska typhusproduktionen.<br />
Platta papptak med höga panelade sargar, mörka fönsterband, mexitegel<br />
och oavslutade tegelbeklädnader var andra inslag som blev vanliga på 1960-talet.<br />
Kataloghustyperna blev i början av 1970-talet mycket likriktade. Detta berodde delvis på<br />
reglerna för den statliga bo<strong>stad</strong>sbelåningen, vilka bland annat styrde storlekar och hushöjder.<br />
Men bland småhusen fanns också tydliga modeflugor och årsmodeller. Den lyhörda<br />
marknadsapparaten ledde till att husföretagen i stor utsträckning kopierade varandra.<br />
Under tidigt 1970-tal ersattes enplanshusen abrupt av de belåningseffektiva 1 ½ -planshusen,<br />
vilka i proportion stämde bättre med traditionell skånsk bebyggelse. Förklaringen<br />
till det snabba stilskiftet var, förutom ett förändrat arkitekturideal, bland annat att till-<br />
73<br />
De villaområden som har tillkommit<br />
under 1990-talet har fått en<br />
gatustruktur som vanligen bygger<br />
på en huvudgata med stickgator,<br />
ofta i form av slingor, varifrån<br />
villorna nås. Återvändsgator förekommer<br />
också. Gaturummet<br />
är i allmänhet brett och öppet, i<br />
synnerhet längs huvudgatan som<br />
ofta är trädplanterad och kantas<br />
av separata gång- och cykelbanor.<br />
(Bunkeflostrand)
I början av 1900-talet fördes radhuset<br />
fram som en boendeform<br />
som skulle ersätta hyreslägenheter<br />
i kasernlängor. Förhoppningen<br />
var att markbo<strong>stad</strong>en med odlingsmöjligheter<br />
skulle bli åtkomlig<br />
även för mindre bemedlade.<br />
Några tidiga radhus uppfördes<br />
i <strong>Malmö</strong> på 1930- och 40-talet,<br />
relativt långt från dåtidens <strong>stad</strong>skärna.<br />
Efter andra världskriget<br />
fick byggandet av grupphus<br />
(radhus, kedjehus, atriumhus och<br />
gruppbyggda villor) ett rejält uppsving.<br />
(Radhus vid Vanåsparken)<br />
GRUPPHUSOMRÅDEN<br />
med insynsskyddad gård introducerades mot slutet av perioden.<br />
Gator<br />
De tidigaste radhusområdena har tydliga gaturum med små förgårdar och entréfasader<br />
mot raka, korta gator. Senare under perioden introducerades en mindre strikt struktur<br />
med krökta gator och gavelställda radhus. Stor variation präglar gaturummen i dessa<br />
områden, med välstuderade utblickar och fondmotiv. I Riseberga skapades helt bilfria<br />
miljöer kring park, skola och affär.<br />
Trädgårdar och parker<br />
Radhusträdgårdarna var tydligt avgränsade och präglades ursprungligen av nyttoodling<br />
med grönsaksland och fruktträd. 1940- och 50-talens grupphusområden hade i allmänhet<br />
något eller några omsorgsfullt gestaltade parker med stor växtrikedom där olika artkaraktärer<br />
spelade mot varandra. Öppenheten mellan enskilda trädgårdar och offentliga<br />
parker och platser är tydlig. Istället för nyttoträdgårdar finns gemensamma gräsytor och<br />
prydnadsplanteringar mellan husen. Parallellt med denna trend förekom under 1950-<br />
och 60-talen också en utveckling i motsatt riktning med tydligt avskärmade privata trädgårdar<br />
i områden med sammanbyggda hus.<br />
74
TIDIGA GRUPPHUSOMRÅDEN (1930-50-TAL)<br />
I början av 1900-talet fördes radhuset fram som en boendeform som skulle ersätta hyreslägenheter<br />
i kasernlängor. Förhoppningen var att markbo<strong>stad</strong>en med odlingsmöjligheter<br />
skulle bli åtkomlig även för mindre bemedlade. Liksom många andra planerare insåg Erik<br />
Bülow Hübe, <strong>stad</strong>singenjör i <strong>Malmö</strong> 1921–1945, radhusets fördelar och propagerade på<br />
olika sätt för denna ytsnåla och praktiska bo<strong>stad</strong>sform. Men radhuset hade svårt att få fotfäste<br />
i Sverige. Drömmen om ett egnahem i form av ett eget fristående hus var stark och<br />
radhuset associerades till den lågt värderade statarlängan.<br />
Några tidiga radhus uppfördes i <strong>Malmö</strong> på 1930- och 40-talen, relativt långt från dåtidens<br />
<strong>stad</strong>skärna och i anslutning till de egnahemsområden som vuxit fram under 20-talet.<br />
I allmänhet var radhusen inordnade i en rutnätsplan med byggnadskropparna utmed<br />
gatan och långsmala trädgårdar vända mot varandra inne i kvarteren.<br />
Frilufts<strong>stad</strong>en blev ett genombrott för radhusbyggandet i kommunen. Området byggdes<br />
med inspiration från grannskapsrörelsen i USA och har sedan det stod färdigt 1948 betraktats<br />
som ett av landets främsta och intressantaste områden. Radhusen planerades som<br />
en del i en enhet med flerbo<strong>stad</strong>shus, skola, butiker, samlingslokaler, en större park och<br />
flera mindre gröningar. Frilufts<strong>stad</strong>en omfattar ett antal parallella radhuslängor ställda<br />
mot en slingrande gata. Nyskapande i området är öppenheten i kvarteren och den subtila<br />
gränsen mellan offentliga, halvprivata och privata ytor. Staket och avgränsande häckar<br />
saknas. I <strong>stad</strong>sdelen Riseberga, som planerades under 1950-talets första hälft, tillämpades<br />
grannskapstanken på ett större område med enbart småhus. Stadsplanen omfattar mindre<br />
grupper av radhus, kedjehus och friliggande villor samt centrum, skola och gemensam<br />
park.<br />
Arkitektur<br />
De tidiga grupphusområdenas arkitektur hade en regional förankring i material, färger<br />
och proportioner. Radhus, kedjehus och atriumhus byggdes ofta i traditionellt skånskt<br />
gult eller rött tegel, som eventuellt putsades.1930-talets radhus präglas av ett klassicistiskt,<br />
återhållsamt formspråk och fick stora likheter med den samtida egnahemsbebyggelsen. På<br />
1940- och 50-talen blev modernismens mer expressiva uttryck dominerande. En tydlig<br />
inspiration från danskt byggande kan skönjas i arkitekturen. Typiskt för rad- och kedjehus<br />
från den här tiden är förskjutningar i höjd- och sidled. Enplans atriumhus och vinkelhus<br />
75<br />
De tidiga radhusen var i allmänhet<br />
inordnade i en rutnätsplan med<br />
byggnadskropparna utmed gatan<br />
och långsmala trädgårdar vända mot<br />
varandra inne i kvarteren. Förgårdar<br />
framför huset var vanligt. (Johanneslust)<br />
Frilufts<strong>stad</strong>en byggdes i slutet på<br />
1940-talet och blev ett genombrott<br />
för radhusbyggandet i <strong>Malmö</strong>. Området<br />
präglas av en mindre strikt<br />
struktur med gavelställda hus mot<br />
slingrande gator. Nyskapande var<br />
öppenheten i kvarteren och den<br />
subtila gränsen mellan offentliga,<br />
halvprivata och privata ytor – staket<br />
och avgränsande häckar saknas.<br />
(Frilufts<strong>stad</strong>en)
I <strong>stad</strong>sdelen Riseberga, som planerades<br />
under 1950-talets första hälft,<br />
tillämpades grannskapstanken på<br />
ett större område med enbart småhus.<br />
Stadsplanen omfattar mindre<br />
grupper av radhus, kedjehus och<br />
friliggande villor samt centrum,<br />
skola och gemensam park. Flera av<br />
husen fick en tydlig skånsk anknytning.<br />
(Riseberga)<br />
De grupphusområden som uppfördes<br />
under tidigt 60-tal var i allmänhet<br />
mycket välplanerade och<br />
enhetliga. Husen placerades i tätt<br />
inpå gatan och de intima gaturummen<br />
gestaltades omsorgsfullt med<br />
hänsyn till solförhållanden och<br />
insynsproblem. (Djupadal)<br />
vata, halvprivata och offentliga zoner studerades noga. Den våldsamt ökande efterfrågan<br />
på småhus under 1970-talets första hälft och den expansion småhusproduktionen samtidigt<br />
genomgick i landet ledde till ett alltmer rationellt byggande. Småhus- och grupphusområden<br />
från den här tiden uppvisar en slentrianmässigt upprepad schematisk områdesplanering<br />
med hus rationellt uppradade längs raka säckgator. Varken insynsproblem eller<br />
bo<strong>stad</strong>ens placering i förhållande till väderstrecken har studerats särskilt, och den tidigare<br />
så omsorgsfulla utformningen av närmiljön saknas.<br />
Arkitektur<br />
Under miljonprogamsåren utvecklades arkitekturen mot en bred stilblandning utan<br />
den tidigare regionala förankringen. Låga, täta områden med vinkelhus, atriumhus och<br />
kedjehus, rätvinkligt upprepade längs raka gator blev vanligt. Fortfarande var gult tegel<br />
det vanligaste byggnadsmaterialet. Platta papptak med höga panelade sargar, mörka horisontella<br />
fönsterband och mexitegel blev vanliga inslag. På 1970-talet ledde det rationella<br />
byggandet till en allt större likriktning av bebyggelsen.<br />
Trafik<br />
På 1960-talet tillämpades i regel ett traditionellt <strong>stad</strong>splanemönster med en lätt modifierad<br />
rutnätsplan och en odifferentierad trafik – fotgängare, cyklister och bilar samsades på<br />
den gemensamma gatan. Ofta uteslöts trottoarerna för att dra ned anläggningskostnaderna.<br />
Bebyggelsen ligger tätt utmed gatan och garagen är framträdande i gatumiljön.<br />
Under senare delen av 1960-talet tvingades man allt mer beakta ökande trafiksäkerhetskrav<br />
i planeringen (se storskaliga bo<strong>stad</strong>sområden). De olika trafikslagen skulle i möjligaste<br />
mån hållas åtskilda. En vanlig lösning blev grupphusområden med ett differentierat<br />
trafiknät – en omgärdande yttre matargata som leder biltrafiken till bo<strong>stad</strong>skvarterens<br />
säckgator (korta återvändsgator), vilka står i förbindelse med ett inre gång- och cykelvägnät<br />
närmast husen. Garage och bilparkering förlades i bo<strong>stad</strong>sområdets utkant.<br />
I de fall trafiksäkerthetsriktlinjerna tillämpades med fantasi utgjorde de inte något hinder<br />
för att skapa tilltalande boendemiljöer. I områden byggda i början på 1970-talet har<br />
dock den fullständiga separeringen av trafikslagen, tillsammans med en slentrianmässigt<br />
utformad bebyggelse, små tomter och brist på gemensamma grönytor resulterat i många<br />
monotona områden med ett dominerande inslag av ödsliga, breda asfalterade ytor.<br />
76
MILJONPROGRAM (1965–1975)<br />
Perioden 1965 till 1975, de så kallade miljonprogramsåren, har främst kommit att förknippas<br />
med flerbo<strong>stad</strong>shus. Småhusbyggandet fick emellertid under denna tid en allt<br />
större betydelse för bo<strong>stad</strong>sförsörjningen i Sverige. Enfamiljshuset som tidigare varit<br />
landsbygdens och de mindre tätorternas typiska boendeform, blev ett vanligt inslag även<br />
i storstädernas ytterområden. Miljonprogramsåren kom även att bli grupphusbyggandets<br />
stora epok.<br />
Grunden för det ökande småhusbyggandet var den positiva ekonomiska utvecklingen under<br />
efterkrigsåren, de stigande reallönerna och den ökande konsumtionen, men också den<br />
därmed sammanhängande risken för en tilltagande inflation. En starkt pådrivande kraft<br />
bakom det ökade grupphusbyggandet var också landets sparbanker, som engagerade sig<br />
hårt för att styra över löntagarnas ökade konsumtionsutrymme till investeringar i en högre<br />
bo<strong>stad</strong>sstandard. Bankerna försökte på olika sätt göra det lättare för sina bosparare att<br />
få tillgång till en bo<strong>stad</strong> i någon form av småhus. I <strong>Malmö</strong> tillkom bland annat områdena<br />
Jägersro och Bunkeflostrand genom sparbankernas bo<strong>stad</strong>sköer.<br />
I <strong>Malmö</strong> byggdes småhus i mindre omfattning än i många andra kommuner under efterkrigstiden.<br />
Planerarna hade ambitionen att bygga samman och förtäta <strong>stad</strong>en istället för<br />
att uppföra förorter belägna på långt avstånd från centrum. Målet var att man skulle kunna<br />
cykla från sin bo<strong>stad</strong> till sitt arbete var man än var bosatt i <strong>stad</strong>en. Bebyggelsen skulle<br />
koncentreras och den bördiga åkermarken sparas. Därför exploaterades marken hårdare i<br />
<strong>Malmö</strong> än i till exempel Stockholm och Göteborg.<br />
<strong>Malmö</strong>politikernas svala intresse för småhusbyggande fick till följd att många av dem som<br />
förgäves sökte villa eller radhus i kommunen, flyttade till de intilliggande kommunerna<br />
för att få tillgång till det eftertraktade markboendet. För att ta upp konkurrensen med<br />
grannkommunerna bytte <strong>Malmö</strong> strategi och under 1960- och 70-talen tillkom flera<br />
småhusområden bland annat i Husie och Limhamn samt i samhällena Oxie och Tygelsjö.<br />
De grupphusområden som uppfördes på 1960-talet var i allmänhet mycket välplanerade<br />
och enhetliga. Husen placerades tätt inpå gatan och de intima gaturummen gestaltades<br />
omsorgsfullt med hänsyn till solförhållanden och insynsproblem. Sambandet mellan pri-<br />
77<br />
Under miljonprogramsåren utvecklades<br />
arkitekturen mot en<br />
bred stilblandning utan den tidigare<br />
regionala förankringen. Låga,<br />
täta områden med vinkelhus,<br />
atriumhus och kedjehus längs<br />
breda bo<strong>stad</strong>sgator blev vanligt.<br />
(Videdal)<br />
Under senare delen av 1960-talet<br />
och början av 70-talet ökade<br />
trafiksäkerhetskraven. Olika trafikslag<br />
skulle hållas åtskilda. En<br />
vanlig lösning blev omgärdande<br />
yttre matargator till bo<strong>stad</strong>skvarterens<br />
säckgator, vilka stod i<br />
förbindelse med gång- och cykelvägnät<br />
närmast husen. (Kastanjegården)
Miljonprogrammets utemiljöer<br />
var rationellt planerade. Det som<br />
planterades skulle vara slitstarkt<br />
och lättskött. Utemiljöerna styrdes<br />
liksom trafiken av normer som<br />
reglerade innehåll och utformning.<br />
Öppenheten var viktig och ”gräsmatteparken”,<br />
med stora, öppna<br />
aktivitetsytor blev vanlig i <strong>Malmö</strong>.<br />
(Kastanjegården)<br />
Även trädgårdsidealet präglades av<br />
ledord som rationalitet och lättskötthet.<br />
Istället för frukt- och grönsaksodlingar<br />
anlades stora gräsmattor<br />
och påko<strong>stad</strong>e prydnadsodlingar.<br />
Barrväxtmodet blev snabbt populärt<br />
genom att växterna var lättskötta och<br />
vintergröna. (Jägersro)<br />
Oxie fick flera områden som präglades av tätt-lågt-tankarna. Den nya bebyggelsen blev<br />
mycket tät eftersom man ville hushålla med den goda jordbruksmarken och samtidigt få<br />
ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för dagis, skolor och kommersiell service. Bebyggelsen<br />
planerades som mindre enheter om ca 30 bostäder grupperade kring en mindre<br />
kvartersgård eller lekplats och med gemensam parkering till varje bo<strong>stad</strong>sgrupp. Fortfarande<br />
var bo<strong>stad</strong>smiljöerna i stor utsträckning trafikseparerade med bilfria bo<strong>stad</strong>sgator.<br />
Utbyggnaden av täta-låga grupphusområden av den här typen fortsatte på 1980-talet<br />
med områden som Segevång i Kirseberg.<br />
På 1990-talet fick ”trädgårds<strong>stad</strong>en” och ”den svenska små<strong>stad</strong>en” renässans som förebilder<br />
i svenskt <strong>stad</strong>sbyggande. En enkel och lättöverskådlig gatustruktur med tydligt<br />
formade och välgestaltade offentliga rum, omsorgsfull markplanering, mycket grönska<br />
och möjligheter till odling förespråkades. Man började i större utsträckning blanda trafikslagen<br />
och lade stor vikt vid utformningen av gator och kvarter, med gatan som det<br />
offentliga rummet och kvarterets inre som det privata.<br />
Ett av de tydligaste och bäst genomförda malmöexemplen på områden med trädgårds<strong>stad</strong>en<br />
som utgångspunkt är Husie gård. Området är uppbyggt i tydliga kvarter som ligger<br />
vid en park. De putsade husen är placerade med entréerna utmed alléplanterade gator.<br />
Garage och gemensamma parkeringsenheter har samlats mellan husen, dolda med plank<br />
mot gatan. Små förrådshus finns på den gemensamma gröningen i kvarteren, där varje<br />
lägenhet har sin egen odlingslott.<br />
I början på 1990-talet byggdes Toarp, <strong>Malmö</strong>s enda ekoby. Bakom byggandet låg idéer<br />
om ett självförsörjande lokalsamhälle i ekologisk balans med stark social gemenskap.<br />
Bebyggelsen uppfördes längs en slingrande gata, där skydd för vinden och maximal solinstrålning<br />
var styrande för husens placering. Ekologiska utgångspunkter har också resulterat<br />
i odlingslotter och en anläggning för lokalt omhändertagande av dag- och spillvatten<br />
från bebyggelsen.<br />
Arkitektur<br />
Grupphusbebyggelsen blev under 1980- och 90-talen mer varierad och arkitekturen<br />
återfick en regional anknytning, vilket är synligt i hushöjder, taklutningar, proportioner,<br />
materialval, formspråk och färger. Den skånsk-danska arkitekturtraditionen har inspirerat<br />
till hus i 1 ½ till 2 plan med putsade fasader, ljus färgsättning, spröjsade fönster och<br />
branta takfall.<br />
78
Utemiljö<br />
Planeringen av miljonprogrammets utemiljöer präglades av ett rationellt tänkande styrt<br />
av tidens normer och formideal. Den platta åkermarken som exploaterades bjöd sällan på<br />
några hinder. I den mån det fanns någon befintlig vegetation jämnades denna ofta med<br />
marken. Istället planterades nya träd och buskar i de nyanlagda parkerna. Det som planterades<br />
skulle vara slitstarkt och lättskött.<br />
Utemiljöerna styrdes liksom trafiken av normer som reglerade innehåll och utformning.<br />
Funktionsuppdelningen i parker och grönområden blev ofta tydlig. Till skillnad från<br />
tidigare områden, där växterna använts för sina naturliga kvaliteter (till exempel vacker<br />
blomning eller andra prydnadsvärden), behandlades vegetationen som arkitektoniskt element,<br />
ofta i massverkan, gärna med formstarka träd eller formade buskage. Öppenheten<br />
var viktig och ”gräsmatteparken”, med stora, öppna aktivitetsytor blev vanlig i <strong>Malmö</strong><br />
(se storskaliga bo<strong>stad</strong>sområden). Snabb och hård exploatering resulterade i att 1960- och<br />
70-talens parker och grönområden ofta blev underdimensionerade och uppsplittrade.<br />
Trädgårdar<br />
Funktionalismens ideal med ledord som överblick, öppenhet, rationalitet och lättskötthet<br />
präglade även trädgårdsuttrycket på 1960- och 70-talen. Istället för frukt-, bär- och grönsaksodlingar<br />
anlades stora gräsmattor och påko<strong>stad</strong>e prydnadsodlingar. En välskött gräsmatta<br />
var en statussymbol. Barrväxtmodet importerades till Sverige från Holland på 60-talet<br />
och blev snabbt populärt genom att växterna var lättskötta och vintergröna. Många av<br />
dem som skaffade hus under den här perioden saknade erfarenhet av trädgård och följde<br />
därför de råd som plantskolorna gav, där en satsning var stor just på barrväxter. Tomterna<br />
var i allmänhet små och höga träd utöver barrväxterna saknas därför. I några områden har<br />
trädgårdarna givits en fast ram, med enhetliga förträdgårdar, murar och portar som binder<br />
samman husen.<br />
MILJONPROGRAMMETS EFTERDYNINGAR<br />
Under 1970-talet hördes alltmer kritik mot miljonprogrammets storskaliga områden och<br />
mot de enformiga och rationellt uppförda småhusområdena. Nya krav började ställas på<br />
bo<strong>stad</strong>sområdenas utformning och bo<strong>stad</strong>sproduktionen kom att inriktas på ett varierat<br />
lågt och tätt småhusbyggande, inspirerat av dansk ”Tæt Lav”-bebyggelse. Strävan var att,<br />
genom att understryka variation och småskalighet i husens gruppering och detaljutformning<br />
skulle man å<strong>stad</strong>komma miljöer som bröt mot det tidiga 70-talets monotona gatuperspektiv.<br />
79<br />
Som en reaktion mot miljonprogrammets<br />
storskaliga områden<br />
och mot de enformiga och rationellt<br />
uppförda småhusområdena,<br />
uppfördes på 1970- och 80-talen<br />
flera områden med ett lågt och<br />
tätt småhusbyggande. (Oxievång)<br />
Den höga tätheten i grupphusområden<br />
från 1970- och 80-talen<br />
kunde å<strong>stad</strong>kommas på bekostnad<br />
av trädgårdar och bo<strong>stad</strong>snära<br />
grönytor. De gemensamma<br />
ytorna är minimalt tilltagna och<br />
den privata tomten har krympt<br />
till en liten uteplats, i allmänhet<br />
för liten för att rymma högre träd.<br />
(Segevång)
På 1990-talet fick trädgårds<strong>stad</strong>en<br />
och den traditionella gatan ett uppsving<br />
som förebilder i grupphusbyggandet.<br />
Trafiksepareringen övergavs<br />
delvis och gatan återfick sin funktion<br />
som offentligt <strong>stad</strong>srum kantat av<br />
entréfasader. (Husiegård)<br />
I början på 1990-talet byggdes<br />
Toarp, <strong>Malmö</strong>s enda ekoby. Bebyggelsen<br />
uppfördes längs en slingrande<br />
gata, där skydd för vinden och<br />
maximal solinstrålning var styrande<br />
för husens placering. Ekologiska<br />
utgångspunkter har resulterat i<br />
odlingslotter och en anläggning för<br />
omhändertagande av dag- och spillvatten.<br />
(Toarp)<br />
Trafik och gator<br />
De täta och låga grupphusområden som uppfördes på 1970- och 80-talen var trafikseparerade<br />
med gemensam parkering utanför varje bo<strong>stad</strong>sgrupp. De bilfria miljöerna – bo<strong>stad</strong>sgator,<br />
platsbildningar och gårdar – är intima, täta och småskaliga. Hårdgjorda ytor<br />
dominerar.<br />
I 1990-talets grupphusområden har trafiksepareringsprinciperna frångåtts och den traditionella<br />
gatan fått ett uppsving. Gatan fungerar som offentligt <strong>stad</strong>srum kantat av entréfasader<br />
och med blandad trafik. Trädplantering är vanligt förekommande i gaturummet.<br />
Trädgårdar och parker<br />
Den höga tätheten i grupphusområden från 1970- och 80-talen kunde å<strong>stad</strong>kommas på<br />
bekostnad av trädgårdar och bo<strong>stad</strong>snära grönytor. De gemensamma ytorna är minimalt<br />
tilltagna och den privata tomten har krympt till en liten uteplats, i allmänhet för liten<br />
för att rymma högre träd. Gårdar och platser är ofta välstuderade, men har inte kunnat<br />
utvecklas till de gröna oaser man kanske hoppades vid områdenas tillkomst. De trädlösa<br />
täta-låga miljöerna har fått en mycket urban prägel.<br />
Nytt på 80-talet var de ”naturlika planteringarna” som gjordes i framförallt de större<br />
parkerna. Bristen på naturmark nära <strong>stad</strong>en hade uppmärksammats och som kompensation<br />
för detta planterades skogspartier och anlades ängsmark på många håll i kommunen.<br />
Ofta gjordes planteringarna i befintliga parker i samband med upprustning och förnyelse.<br />
Ökade krav på fördröjning av dagvattenflöden från ny bebyggelse har lett till att öppen<br />
dagvattenhantering sedan 1990-talet blivit en viktig ingrediens i bo<strong>stad</strong>snära gröna områden.<br />
Inslag av dammar, våtmarker, bäckar och kanaler har ofta blivit fina och uppskattade<br />
inslag på gårdar och i parker.<br />
80
EXEMPEL PÅ SMÅSKALIGA OMRÅDEN<br />
TRADITIONELL BEBYGGELSE, VILLABEBYGGELSE, GRUPPHUSOMRÅDEN<br />
Sofielund, 1850 och framåt Fridhem,1890 och framåt Bellevue, 1910 och framåt<br />
Rostorp, 1920-tal Bunkeflostrand, 1970-tal Riseberga NO, 1990-tal<br />
Johanneslust/Sallerupsv. 1920-tal Frilufts<strong>stad</strong>en, sent 1940-tal<br />
Hyllieby, 1960-tal<br />
81<br />
Oxievång, tidigt 1980-tal<br />
Riseberga, 1950-tal<br />
Husiegård, tidigt 1990-tal
GENERELLA FÖRHÅLLNINGS-<br />
SÄTT OCH STRATEGIER<br />
ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />
Den småskaliga bebyggelsens gröna karaktär<br />
bevaras.<br />
Den småskaliga bebyggelsens gröna ka-<br />
raktär med uppvuxen växtlighet i trädgår-<br />
dar och på förgårdar bibehålls. Förtätning<br />
genom tomtdelning bör i de flesta fall undvikas<br />
då den innebär att andelen bebyggd<br />
mark ökar på bekostnad av trädgård. Förtätning<br />
genom ombyggnad av större villor<br />
till tvåfamiljshus kan i vissa lägen vara<br />
möjlig. Det är viktigt att träd och annan<br />
högre växtlighet bevaras.<br />
BEBYGGELSE<br />
Stor hänsyn tas till den befintliga bebyggelsens<br />
karaktär, skala, färger och proportioner<br />
vid förändringar.<br />
Friheten i val av färg och material samt<br />
utformning av tillbyggnader och komplementbyggnader<br />
är beroende av den<br />
enskilda byggnadens <strong>stad</strong>sbildsmässiga<br />
eller arkitektoniska värde. Det är viktigt att<br />
komplement byggnader, garage och carportar<br />
etc underordnar sig ursprungshuset<br />
i proportioner, material, utformning, vinklar<br />
och färger. Eventuella tillbyggnader bör<br />
placeras in mot trädgårdssidan. Undvik att<br />
bygga samman fristående hus med garage<br />
och murar, husen bör klart kunna urskiljas<br />
från varandra.<br />
SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />
Stor vikt läggs vid gaturummets utformning<br />
vid förändringar i befintliga områden<br />
samt vid nybyggnad.<br />
Förändringar i gaturummet görs med stor<br />
hänsyn till ursprungskaraktären. Husens<br />
placering på tomten, gatans och trottoarernas<br />
markbeläggning, förekomsten av<br />
alléträd, förgårdsplantering, häckar, murar,<br />
staket, garage och infarter, med mera har<br />
stor betydelse för helheten och är ofta det<br />
som ger den småskaliga bebyggelsen ett<br />
sammanhållet uttryck.<br />
I ny villabebyggelse kan ett omsorgsfullt<br />
gestaltat möte mellan tomt och gata, där<br />
markbeläggning, förgårdsplanteringar,<br />
husplacering, garage med mera samordnas,<br />
utgöra den fasta ram som ett variationsrikt<br />
område behöver.<br />
SMÅSKALIG BEBYGGELSE<br />
82
RÅD/VÄGLEDNING/<br />
REKOMMENDATIONER<br />
• Undvik i möjligaste mån att fälla stora<br />
träd på tomter, längs gator och på platser<br />
eller i parker. Träd och häckar utmed<br />
gatan har stor betydelse för dess<br />
karaktär.<br />
• Vid förändringar i det offentliga rummet<br />
(gator och parker) är det viktigt att hänsyn<br />
tas till den tidsanda och tradition<br />
som området tillkom i så att en helhet<br />
kan skapas mellan bebyggelse, parker<br />
och gaturum.<br />
• En tydlig gräns mellan privat och offentligt<br />
bevaras i äldre villabebyggelse<br />
och egnahem.<br />
• Det är viktigt att förträdgårdarna bevaras.<br />
Grindar, staket och häckar kan<br />
också utgöra karaktäristiska och sammanhållande<br />
inslag…<br />
• Grusade trottoarer bör bevaras där de<br />
finns kvar i äldre villa- och egnahemsområden<br />
samt i traditionell bebyggelse.<br />
• Äldre staket eller grönska bör inte<br />
ersättas med höga staket eller täta murar.<br />
• Bevara parker och platser och värna<br />
om deras gröna karaktär. Undvik att<br />
splittra upp de små gemensamma<br />
ytorna med för mycket nya funktioner.<br />
• Skafttomter (tomter som endast nås<br />
83<br />
genom stickgata över tomt) bör undvikas.<br />
Sådana lösningar innebär ofta att<br />
värdefull vegetation måste avverkas<br />
eftersom de större träden ofta står i<br />
tomtgräns. Dessutom kan ”skaften” i<br />
sig utgöra ett främmande inslag i miljön<br />
och skapa en oklar gräns mellan gata<br />
och tomt.<br />
• Stora biluppfarter längs med gatan<br />
fram till entrén bör undvikas. En sådan<br />
utformning bidrar till att den tydliga<br />
gränsen mellan gata och trädgård<br />
löses upp och att värdefull grönska i<br />
tomtgränsen försvinner.<br />
• Cykeltrafiken kan i de flesta fall samsas<br />
med biltrafiken i den småskaliga bebyggelsen.<br />
• I nybyggnadsområden är det viktigt att<br />
gaturummet får en omsorgsfull gestaltning<br />
och att kvaliteterna i mötet mellan<br />
den privata tomten och den offentliga<br />
gatan värnas. Förgårdsplanteringar,<br />
husplacering, garage med mera kan<br />
samordnas så att en önskad sammanhållen<br />
<strong>stad</strong>sbild kan å<strong>stad</strong>kommas och<br />
den nya bebyggelsen får en fast ram<br />
att landa i. Tillräckligt starka yttre ramar<br />
tål en inneboende variation.<br />
• Det är viktigt att olika byggnadsepoker<br />
kan urskiljas och att enklaver av äldre,<br />
traditionell bebyggelse får ligga kvar<br />
som spår av <strong>stad</strong>ens mångsidiga historia.<br />
SMÅSKALIG BEBYGGELSE<br />
• I egnahemsområden och grupphusområden<br />
bör förändringar i möjligaste mån<br />
göras inom det befintliga huset. Undvik<br />
tillbyggnader ut mot gatan. Eventuella<br />
tillbyggnader bör göras in mot trädgårdarna,<br />
liksom placeringar av takkupa<br />
eller solpanel.<br />
• I sammanhållna grupphusområden<br />
måste särskild hänsyn tas till helhetsverkan<br />
vid förändringar. Det är viktigt att<br />
effekten för husgruppen som helhet blir<br />
positiv.<br />
• Det är viktigt att behålla den traditionella<br />
bebyggelsens utseende vad<br />
gäller tak- och väggmaterial. Det går<br />
ofta att bygga till husen eller uppföra<br />
mindre gårdsbyggnader så länge tilläggen<br />
underordnar sig det gamla huset.<br />
Undvik för stora takkupor. Om en större<br />
ombyggnad av vinden är nödvändig så<br />
är en mansardvåning att föredra framför<br />
dominerande kupor.<br />
• Små solpaneler kan ofta placeras mot<br />
takfall mot gård.<br />
• Utmed oönskat breda gator kan smala<br />
grönstråk anläggas med ett dike för avvattning.<br />
• Om tomter avstyckas kan den ökade<br />
graden av hårdgöring i viss mån kompenseras<br />
genom att byggnaderna får<br />
gröna tak och fasadgrönska. Uppfarter<br />
kan beläggas med grus för att underlätta<br />
infiltration.
INSTITUTIONER<br />
85
INSTITUTIONER<br />
Under 1800-talet växte statlig och kommunal förvaltning samtidigt som behovet av skolor,<br />
sjukhus och andra institutioner ökade. Flertalet av de nya institutionsbyggnaderna<br />
som då behövdes placerades strax utanför den äldre <strong>stad</strong>skärnan. Institutioner byggdes<br />
bland annat på de så kallade donationsjordarna och kring <strong>Malmö</strong>hus slott. Därtill kommer<br />
särskilda områden som Värnhems sjukhus, Östra Sjukhuset och Folkets Park.<br />
Mycket omsorg lades på omgivningarnas utformning med frikostigt tilltagna grönytor<br />
och parker. Trots olika ålder och verksamheter bildar husen tillsammans med grönskan ett<br />
sammanhållet och karakteristiskt inslag i <strong>stad</strong>sbebyggelsen. Institutionerna som luckrar<br />
upp den slutna kvarter<strong>stad</strong>en har stor betydelse för <strong>stad</strong>sbilden.<br />
DONATIONSJORDARNA<br />
I <strong>Malmö</strong> fanns speciella förutsättningar för institutionsbyggandet genom de donationsjordar<br />
som Erik av Pommern 1421 skänkt <strong>stad</strong>en. På 1700-talet fastslogs vilka ytor<br />
som skulle behandlas som donationsjordar, det vill säga Magistratsvången och de bägge<br />
sumpmarkerna,<br />
Västra och Östra Rörsjöarna. Marken kom inte att tas i anspråk för bebyggelse<br />
förrän under 1800-talet.<br />
Under förindustriell tid användes donationsmarken i huvudsak till bete. Alltmedan tiden<br />
gick, som också innebar att Skåne bytte nationell tillhörighet, rådde det stor osäkerhet<br />
om vad som egentligen var donationsjord. Marken hade under århundraden kommit<br />
att utnyttjas av enskilda borgarfamiljer i generation efter generation och betraktats som<br />
privattägd. Problemen löstes inte förrän ett domstolsutslag 1892, den så kallade jordreduktionen,<br />
beslöt att <strong>stad</strong>en skulle få tillbaka de arealer som borgarfamiljerna länge<br />
betraktat som sina. På dessa marker har allmänna funktioner, offentliga byggnader och<br />
parker vuxit fram utmed dels det så kallade institutionsbältet längs Drottninggatan/<br />
Regementsgatan (med länsstyrelsen, brandstationen, Latinskolan, S:t Petri skola, Aq-Va-<br />
Kul med mera) dels ett stråk söderut från Slottsparken med parker, idrottsanläggningar<br />
och sjukhus.<br />
Först 1965 fick <strong>stad</strong>en generell rätt att använda donationsjordarna efter eget omdöme.<br />
Institutionsområdena är utbyggda under en lång tidsrymd och därmed med byggnader<br />
som representerar stilar från olika årtionden. Mycket omsorg lades på omgivningarnas<br />
utformning, till exempel frikostigt tilltagna grönytor och parker. Trots olika tillkomstår<br />
87<br />
Institutionsområdena är utbyggda<br />
under en lång tidsrymd från mitten<br />
av 1800-talet och framåt. Husen<br />
uppfördes som solitärer på visst<br />
avstånd ifrån varandra. Det är stora<br />
byggnadsvolymer som regel med<br />
en symmetrisk uppbyggnad. Husen<br />
är ofta påko<strong>stad</strong>e och utformade<br />
av skickliga och kända arkitekter.<br />
Stilar från alla epoker finns representerade.<br />
(Drottninggatan)<br />
Konsthögskolan, 1898, arkitekt<br />
Salomon Sörensen övre bilden, och<br />
Stadsbiblioteket, 1992-97, arkitekt<br />
Henning Larsens tegnestue, ”Slottet”,<br />
1899, arkitekt John Smedberg<br />
och Fredrik Sundbärg.
Bastionsmarken runt <strong>Malmö</strong>husslott<br />
är en del av det försvarsverk<br />
som kom till efter det freden i<br />
Roskilde 1658. På bastionerna runt<br />
slottet anlades så småningom en<br />
del byggnader för att serva slottet<br />
såsom Slottsmöllan och Kommendanthuset<br />
(Kommendanthuset)<br />
Hygieniska aspekter och risken för<br />
smittspridning var anledningen till<br />
bildtxt<br />
att byggnaderna uppfördes som<br />
friliggande paviljonger i ett öppet<br />
parklandskap. (Allmänna sjukhuset)<br />
tensiv nybyggnation skett och sker fortfarande. Byggnaderna som uppfördes i området<br />
under 1920- till 1970-talet hade karaktären ”hus i park”. Av detta finns knappt något<br />
kvar. Sjukhusområdet kan idag sägas innehålla en mängd intressanta byggnader från olika<br />
tidsepoker. Vad som finns kvar av parken, är däremot blott rester.<br />
Värnhems sjukhusområde, eller Rönnen som det numera kallas, är på samma sätt resultat<br />
av en lång tids verksamhet med stora förändringar och tillägg som följd. Paviljongsystemets<br />
principer med frisk luft och soljus samt ambitionen att skapa en sjukhusmiljö med<br />
rekreativa inslag i utemiljön fanns även här. Området har under de senaste åren genomgått<br />
en omfattande förändring, med syfte att integrera området i den övriga <strong>stad</strong>sdelen.<br />
Långsjukvården har försvunnit och de forna sjukhusbyggnaderna har fått nytt innehåll<br />
som t.ex. undervisning, studentboende och administrationslokaler. Nya bo<strong>stad</strong>shus har<br />
också uppförts. Givetvis har dessa nya verksamheter ställt nya krav på utemiljön.<br />
Sege park, det som tidigare kallades Östra sjukhusområdet, har däremot förändrats i<br />
betydligt mindre omfattning sedan det etablerades på 1920-talet. Tilläggen i byggnader är<br />
relativt små sedan sjukhuset byggdes. Här finns sjukhusparken kvar med en bred mittaxeln,<br />
stora gräsmattor, damm och uppvuxna träden. Även detta område står just nu inför<br />
en omfattande förändring och sjukhusbyggnaderna kommer på sikt att byggas om till<br />
bostäder och arbetsplatser. Planer finns också på nybebyggelse.<br />
FOLKETS PARK<br />
En särskild institution utgör Folkets Park på Möllevången. <strong>Malmö</strong> fick på 1890-talet<br />
ett av landets första Folkets park. Den utvecklades från en park som anlagts i början av<br />
1800-talet och som utökades och kompletterades med byggnader under 1900-talet. Flera<br />
av byggnaderna har ett högt kulturhistoriskt värde. Kvar från den äldsta folkparkstiden<br />
finns bland annat Moriska paviljongen, som ger parken en karaktäristisk arkitektonisk<br />
profil.<br />
Parken fyller idag inte samma politiska och sociala roll som tidigare men den har ett<br />
mycket stort kulturhistoriskt värde och en viktig funktion som park i en tät bebyggd del<br />
av <strong>stad</strong>en. Parken har det under det senaste året genomgått en omfattande upprustning<br />
med ett nytt Orangeri, en ny entré och en ny scenplats. Lekplatsen håller på att upprustas<br />
och även parkens gröna miljöer förnyas. I parken har även ett antal arrangemang förlagts<br />
såsom Vinterland och Blomsterfestivalen. Förändringsarbetena kommer att fortsätta och<br />
klart är att parkens roll som en viktig mötesplats just nu förstärks.<br />
88
och verksamheter bildar byggnaderna tillsammans med grönskan ett sammanhållet och<br />
karaktäristiskt inslag i <strong>stad</strong>sbebyggelsen.<br />
MALMÖHUS<br />
Då slottet förlorade sin roll som försvarsverk användes det under lång tid som fängelse. I<br />
samband med denna verksamhet byggdes fängelselängan på bastion Carolus. En mycket<br />
stor del av bastionsmarken användes under nästan hela 1900-talet som <strong>stad</strong>ens plantskola.<br />
Då planterades bland annat den vackra idegranshäcken för att inrama växtbäddarna.<br />
Idag finns bara växthusdelen kvar? Det övriga plantskoleområdet har på 90-talet<br />
fått två användningsområden: dels som arrangemangsplats för större utomhuskonserter<br />
sommartid, dels som trädgårdsrum. Av själva försvarsanläggningen med jordvallar finns<br />
enbartvallen runt själva slottet och små rester utmed den norra sidan av bastionen kvar.<br />
Övriga försvarsvallar har tagits bort när användningen av marken förändrats. Nyligen<br />
återuppbyggdes den bro som en gång ledde in till slottet.<br />
SJUKHUSOMRÅDEN<br />
Allmänna sjukhuset etablerades på sin nuvarande plats 1896. Den första utbyggnadsetappen<br />
skedde 1903–07 och sjukhusområdet har sedan dess ständigt byggt ut och<br />
förändrats. Hygieniska aspekter och risken för smittspridning var anledningen till att<br />
byggnaderna uppfördes som friliggande paviljonger i ett öppet parklandskap. Här fanns<br />
relativt stora friytor med stora träd och generösa blomsterplanteringar. När sjukhuset<br />
förändrats och expanderat har det skett på parkens bekostnad. På senare år har en in-<br />
89<br />
Frisk luft och solljus skulle bidra<br />
till att bota patienterna och tidigt<br />
insåg man vikten av att skapa en<br />
varierande och innehållsrik sjukhuspark.<br />
Dels som ett rekreativt<br />
värde för patienter att blicka ut<br />
mot från sjukhusfönstren, liksom<br />
att vistas i. (Östra sjukhuset, övrebilden<br />
och Värnhems sjukhus)<br />
Folkets park är till vissa delar en<br />
kvarleva efter den park som anlades<br />
i början av 1800-talet av Frans<br />
Suell, på den tiden då <strong>Malmö</strong>s förmögna<br />
ofta skaffade sig lantställen<br />
och gårdar utanför <strong>stad</strong>en.
GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />
OCH STRATEGIER<br />
ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />
Donationsjordarnas strukturerande och<br />
karaktärsskapande roll är viktigt att bevara.<br />
Institutionsbyggnadernas placering<br />
och då speciellt institutionsbältet utmed<br />
Drottninggatan och Regementsgatan med<br />
hus i park, är en betydelsefull del av <strong>stad</strong>ens<br />
karaktär som inte får förvanskas eller<br />
byggas bort.<br />
Nya och äldre byggnader bör samspela<br />
vad gäller skala, material och detaljer.<br />
Hus i park är en återkommande grundtanke<br />
vid byggnation av institutionsmark.<br />
Gestaltningsidén om en gles och spridd<br />
bebyggelse med generösa friytor mellan<br />
byggnaderna är viktig att bevara.<br />
INSTITUTIONER<br />
90
RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />
• Tanken att förstärka bastions-<br />
mar ken genom att återge<br />
den för svarsverkets<br />
särprägel bör utre das vidare.<br />
• De forna sjukhusparkerna på<br />
MAS och Värnhem har då<br />
verksamhete rna expan-<br />
derat och förändrats i<br />
stort sett helt försvunnit. De få<br />
91<br />
rester som återstår bör bevaras<br />
och möjligheten att återskapa<br />
grö na miljöer i dessa om-<br />
råden måste undersökas.<br />
Idén om hus i park måste leva<br />
vidare.<br />
• Östra sjukhusområdets sjukhus<br />
park är i stort sett intakt. Här<br />
finns en stor resurs vars be-<br />
tydelse inte får förringas<br />
(och därför inte be byggas).<br />
Anpassa framtida för<br />
ändringar till parken och låt den bli<br />
utgångspunkten för ett nytt bo<br />
<strong>stad</strong>s-/verksamhetsområde.<br />
• Folkets park har ett stort kul-<br />
tur historiskt värde . Ett<br />
helhetsgrepp bör tas som<br />
bygger vidare på och<br />
underhåller parkens rika och kvali<br />
tativa byggnadstradition. Även<br />
INSTITUTIONER
AMHETSOMR ÅDEN<br />
92
93<br />
Industrihamnen<br />
VERKSAMHETSOMRÅDEN
VERKSAMHETSOMRÅDEN<br />
<strong>Malmö</strong> är en av de städer i Sverige som mest förknippas med industrialismen. Industriepoken<br />
sträckte sig från mitten av 1800-talet till 1900-talets slut. När höjdpunkten nåddes<br />
var över hälften av <strong>stad</strong>ens arbetskraft anställd i industrin. Vi har lämnat denna epok<br />
bakom oss, men kvar finns ett rikt och varierat byggnadsbestånd, ofta av hög arkitektonisk<br />
kvalitet. Industriområden lokaliserades ofta i <strong>stad</strong>ens periferi, i anslutning till viktiga kommunikationsleder.<br />
Kännetecknande för verksamhetsområdena som helhet är storskalighet,<br />
öppna ytor och stora byggnader. Industriområdenas skilda delar präglas av olika tiders<br />
ideal vad gäller bebyggelse-, trafikstrukturer med mera.<br />
HAMNAR<br />
<strong>Malmö</strong> saknar naturlig hamn, men har sedan 1600-talet haft rätt att bedriva handel med<br />
utlandet. Handeln och närheten till den danska huvud<strong>stad</strong>en har gjort <strong>Malmö</strong> till en stor<br />
hamn<strong>stad</strong>. Den moderna hamnen grundlades när Frans Suell lät bygga de första kajerna<br />
under 1770-talet. Med industriutvecklingen från mitten av 1800-talet växte hamnen<br />
genom utfyllnader i allt snabbare takt. Allt större hamn- och industriområden placerades<br />
tillsammans med ny infrastruktur mellan <strong>stad</strong>en och havet. Hamnens olika delar präglas<br />
av deras historia och varierade logistik. Funktionerna uttrycks i arkitekturen och skalan är<br />
ofta stor. Hamnområdet som helhet karakteriseras av större kontorshus, magasin, kranar<br />
och andra funktionella byggnader, breda gator och öppna hamnbassänger.<br />
Limhamns hamnområde karaktäriseras av kontrasterna mellan storskaliga monumentala<br />
silo- och industribyggnader och en mer småskalig bebyggelse från olika tidsperioder.<br />
KONTOR, INDUSTRIER OCH STORMARKNADER<br />
De första industrierna låg i den gamla <strong>stad</strong>skärnan innanför kanalen. Endast ett fåtal byggnader<br />
finns kvar som vittnar om den rika flora av industrier som en gång fanns. Utanför<br />
Gamla <strong>stad</strong>en finns flera industribyggnader kvar, uppförda under 1800-talets slut och<br />
1900-talet. Järnvägen har haft stor betydelse för lokaliseringen av nya verksamhetsområden.<br />
Järnvägsverkstäder som anlades i Johanneslust och Kirseberg finns ännu kvar. Längs<br />
kontinentalbanan växte industriområden fram som Sorgenfri och Sofielund. Utanför <strong>stad</strong>en<br />
anlades industrier med närhet till råvaror och transportvägar, till exempel kritbruksindustrin<br />
i Kvarnby och Sallerup. De har främst lämnat spår i form av täkter i landskapet.<br />
I detta sammanhang bör också de stora kalkbrotten söder om Limhamn och Klagshamn<br />
nämnas. Här finns bebyggelse kvar från cementindustrin.<br />
Storskaligheten i industriområdena togs över av de köpcentra som växte upp i externa lägen<br />
från slutet av 1950-talet.<br />
95<br />
<strong>Malmö</strong>s enorma expansion ge-<br />
nom utfyllnad i havet är nära sam-<br />
mankopplad med industrialismens<br />
utveckling och behov. De centralt<br />
belägna hamn- och industriområdena<br />
har dock blivit allt mindre<br />
rationella och utgör idag i stället<br />
en stor utvecklingspotential för en<br />
blandad <strong>stad</strong>sbebyggelse. Efterhand<br />
som fabriker och verksamheter<br />
avvecklats har byggnaderna<br />
fått nya funktioner.<br />
I takt med att de storskaliga industrierna<br />
under 1900-talets sista<br />
decennier lades ned ökade partihandeln<br />
och speditionen i verksamhetsområden,<br />
som Fosieby<br />
industriområde och Toftanäs. Under<br />
1900-talets slut var IT, telekommunikation<br />
och datakonsultverksamhet<br />
de stora tillväxtsektorerna.<br />
Dessa företag behöver inte ligga<br />
i särskilda industriområden utan<br />
etablerar sig gärna i centrum.
Limhamn<br />
Inre Hamnen<br />
Västra Hamnen<br />
HAMNAR<br />
att få olika karaktärer. Idag är den nya högskolan är etablerad på Universitetsholmen och<br />
Bo01området kan ses som en nutida tolkning av den slutna kvarter<strong>stad</strong>en.<br />
FRIHAMNEN<br />
Frihamnsverksamhet, tullfria enklaver inom hamnväsendet, kom till <strong>Malmö</strong> på 1920-talet.<br />
Området söder om Frihamnsbassängen karaktäriseras av äldre magasinsbyggnader,<br />
järnvägsspår samt mindre friytor. Magasinsbyggnadernas utformning är direkt relaterad<br />
till deras funktionalitet vilket har skapat karaktäristiska och unika drag. Byggnaderna<br />
uppfördes som omsorgsfull röd tegelarkitektur på betongstomme med karaktäristiska<br />
detaljer.<br />
Under 1960-talet introducerades containern som ett nytt sätt att hantera gods. De nyare<br />
magasinen i den norra delen av frihamnen är systembyggda upprepningar av likadana<br />
byggnader och upplagringsområdena karaktäriseras av stora ytor med kranar samt containrar<br />
staplade i en kontinuerligt skiftande komposition.<br />
INDUSTRIHAMNEN<br />
Grundidén för Industrihamnen var att skapa ett industriområde långt ifrån bo<strong>stad</strong>sbebyggelse<br />
och med goda transportmöjligheter. Industrihamnen består av Mellersta Hamnen<br />
och Östra Hamnen. Anläggandet av Mellersta hamnen påbörjades 1915. Lodgatan fungerar<br />
som centralnerv där utfyllda tomter såldes till enskilda industriföretag. Den rutnätsplanerade<br />
Östra Hamnen påbörjades på 1940-talet. Den var en fortsättning på Mellersta<br />
Hamnen, men kompletterad med en landsväg. Tomter uppläts mot arrende eller tomträtt<br />
för industrietablering. I området finner man 1950- och 60-talsarkitektur samt stora byggnadsvolymer<br />
som värmeverket.<br />
Industrihamnen karaktäriseras av breda gator och stora byggnadsvolymer. Magasin, lagerlokaler<br />
och fabriksbyggnader är dominerande och förevisar varierande stil och omsorg i<br />
arkitekturen.<br />
NORRA HAMNEN OCH OLJEHAMNEN<br />
Norra hamnen är ett relativt nytt hamnområde, en vågbrytare med en lagun innanför,<br />
som håller på att fyllas ut. Den används för närvarande för bulkgodshantering och till en<br />
återvinningsstation.<br />
Oljehamnen används för lagring och distribution av petroleum och kemikalieprodukter<br />
med direkt tillgång till bra vägförbindelser. Området karaktäriseras av enhetliga och storskaliga<br />
cisterner.<br />
96
LIMHAMN<br />
Limhamns hamnområde karaktäriseras främst av verksamhet relaterad till kalkbrytningen,<br />
vilken expanderade på grund av den nya cementtillverkningen under senare delen av<br />
1800-talet. Vid samma tid anlades fiskehamnen, <strong>Malmö</strong>-Limhamns järnväg och flera nya<br />
industriverksamheter etablerade sig i området. Utanför hamnarna anlades en vågbrytare<br />
som senare byggdes ut till Ön. Omvandlingen av hamnområdet har påbörjats och Limhamns<br />
hamnområde karaktäriseras idag av kontrasten mellan storskaliga monumentala<br />
silo- och industribyggnader och en mer småskalig bebyggelse från olika tidsperioder.<br />
INRE HAMNEN<br />
Inre Hamnen är den äldsta delen av <strong>Malmö</strong> hamn och dess landområden började anläggas<br />
i mitten av 1800-talet. Järnvägens tillkomst tillsammans med industrialismens<br />
genombrott innebar ett genombrott för <strong>Malmö</strong>s handel och hamntrafiken och Inre Hamnen<br />
expanderade efter hand. Området är av blandad karaktär, området kring Skeppsbron<br />
består av en sluten <strong>stad</strong>skaraktär. Här finns Centralstationen med spårområde samt bo<strong>stad</strong>s-<br />
och kontorshus varav vissa fungerar som karaktäristiska landmärken. I Inre Hamnen<br />
finns även institutioner, kontorshus anslutna till lagerlokaler och höga betongsilor.<br />
Bebyggelsen är ofta storskalig och varierande, området innehåller blandade material och<br />
arkitekturstilar.<br />
VÄSTRA HAMNEN<br />
1870 etablerade Kockums Mekaniska Verk<strong>stad</strong> sin varvsverksamhet vid Södra Varvsbassängen.<br />
Under de senaste 130 åren har bebyggelsen och industrilandskapet präglats och<br />
kontinuerligt formats av varvsnäringens teknik och utveckling. Kockums successiva expansion<br />
har tagit allt större dockor och bassänger i anspråk, från Lilla Dockan via Södra<br />
varvsbassängen till Norra varvsbassängen och den största, Docka 14. Landområdet har<br />
kontinuerligt fyllts ut och utgör idag ett stort område som karaktäriseras av dockor, stapelbäddar<br />
och kranar i varierande storlek. Området karaktäriseras även av kontorshus,<br />
kajer, hallbyggnader länkade med järnvägsspår samt uppställnings- och körytor.<br />
Byggnaderna är för sin funktion rationella och speglar de tidsepoker under vilka de har<br />
uppförts. Karaktäristiska för området är varvsbyggnaderna i rött tegel och med varierande<br />
grad av dekorationer samt verk<strong>stad</strong>sbyggnaderna längs Östra Varvsgatan. Dessa är uppförda<br />
med bärande konstruktion av betongskelett och i rött fasadtegel.<br />
Västra Hamnen och Universitetsholmen omvandlas nu från industriområde till en<br />
blandad <strong>stad</strong>sbebyggelse. Efterhand som fabriker och verksamheter avvecklats har byggnaderna<br />
fått nya funktioner. De olika områdena kommer efterhand som de omvandlas<br />
97<br />
Frihamnen<br />
Industrihamnen<br />
Norra Hamnen<br />
Oljehamnen
Kvarterstrukturen i Sorgenfri<br />
speglar än idag de rektangulära<br />
odlingskvarter som området var<br />
indelat i vid mitten av 1800-talet.<br />
Själva industriområdet är anlagt<br />
1898 i samband anläggningen<br />
av kontinentalbanan. Den nuvarande<br />
bebyggelsen sträcker<br />
sig från 1910-talet till 1990-talet.<br />
Den ursprungliga verksamheten<br />
har förändrats från oljeslageri,<br />
såpfabrik och läderfabrik till läkemedelsindustri,<br />
förvaltning och<br />
småindustri.<br />
Sofielunds industriområde<br />
KONTOR, INDUSTRIER<br />
OCH STORMARKNADER<br />
sen uppförda i två våningar, medan verksamhetslokalerna är något lägre.<br />
Framför kontorsbyggnaderna kan finnas förgårdsmark med mindre gräsytor, enstaka<br />
prydnadsträd och inte sällan blomsterrabatter intill husen. Gatuträd saknas och längs<br />
med gatorna löper breda trottoarer. Byggnaderna med rött tegel har ibland synliga betongstommar<br />
som är vitmålade. Kontorsbyggnadernas entrépartier är tydligt markerade<br />
genom uppglasade trapphus, mosaikpartier eller påko<strong>stad</strong>e dörrpartier. Kontorsbyggnaderna<br />
har perspektivfönster som är repetitivt placerade i fasaden. Verksamhetslokalerna<br />
har ofta högt sittande fönsterband. Fönstersnickerierna är vita medan dörrpartiernas trä<br />
ofta har en transparent behandling. Kontorsbyggnaderna har inte sällan vissa detaljer i<br />
koppar, ibland har kontorsbyggnaderna också balkonger. Taken består övervägande av<br />
flacka sadeltak men även motfallstak förekommer.<br />
1960-tal<br />
Verksamhetsområden från 1960-talet är betydligt storskaligare än de från decenniet<br />
tidigare. Stadsplanen bygger fortfarande på en rätvinklig kvartersstruktur, men privatbilismen<br />
har nu givit ett tydligt utslag i områdenas planering, som till exempel parkeringsplatserna<br />
framför kontorsbyggnaderna. Husen är vända mot gatorna och ligger nu också<br />
längre in på tomten. De breda gatorna kantas av trottoarer och ibland förekommer gatuträd.<br />
Låga vintergröna växter har använts som inramning av parkeringsplatserna. I övrigt<br />
98
I de verksamhetsområden som anlades i <strong>stad</strong>ens utkanter finns ofta spår efter det enskifteslandskap<br />
som tidigare präglade <strong>Malmö</strong>s omland. Dessa spår kan vara till exempel<br />
gårdsmiljöer där mangårdsbyggnader, med eller utan ekonomibyggnader, finns bevarade<br />
samt spår av tidigare växtlighet som höga träd som tidigare stått i gårdarnas trädgårdar<br />
och rader av hamlade pilar som kantade det vägsystem som växte fram med enskifteslandskapet.<br />
FÖRE 1930-TALET<br />
De äldre större sammanhängande verksamhetsområdena som till exempel Sorgenfri industriområde<br />
är ofta komplexa i sin struktur. En mer generell karaktärsbeskrivning, som<br />
följer den kronologiska beskrivningen, av de yngre verksamhetsområdena (se nedan) är<br />
därför svår att göra för dessa områden.<br />
1930-40-TAL<br />
Ett tydligt exempel på ett område från denna tid är den östra delen av Sofielunds industriområde.<br />
Bebyggelsen är som helhet småskalig. Kontorsbyggnaderna ligger vända mot<br />
huvudgatan och saknar förgårdsmark. Verksamhetslokalerna sträcker sig in på tomterna,<br />
men även de är organiserade så att de ofta är placerade med fasaderna ut mot sidogatorna<br />
och på detta sätt skapas en upplevelse av kvarter<strong>stad</strong>. Gatunätet är rätvinkligt, gaturummet<br />
<strong>stad</strong>smässigt i skala och försett med trottoarer. Parkering sker längs gatan. Det är<br />
sparsamt med grönt i dessa områden. Endast enstaka träd på tomtmark förekommer.<br />
Under perioden byggdes såväl tegelfasader som putsade fasader. De putsade fasaderna<br />
förekommer främst under periodens första hälft. Tegelfasaderna, som har antingen rött<br />
eller gult tegel, är ofta enkla och släta men vissa murade detaljer i murverket förekommer,<br />
som till exempel markerade fönsteromfattningar och gesimser. Kontorsbyggnadernas entrépartier<br />
har ursprungligen varit mycket påko<strong>stad</strong>e med stenomfattningar och ekdörrar.<br />
Fönstren är ofta uppdelade i två eller flera lufter. Kontorsbyggnadernas fönstersnickerier<br />
är av trä. Småspröjsade fönster förekommer endast i verksamhetslokalerna. Bågar och<br />
spröjs består då ofta av gjutjärn. De putsade byggnaderna har ofta flacka tak. Under perioden<br />
som helhet är sadeltaken vanligast.<br />
1950-tal<br />
Ett typiskt exempel från denna tid är Krusegatan med flera gator i den södra delen av<br />
Sege industriområde. Bebyggelsen är relativt småskalig och byggnaderna ligger nära gatorna.<br />
Kontorsbyggnaderna vetter ofta mot söder medan de övriga verksamhetslokalerna<br />
sträcker sig mot norr. Kontorsbyggnaderna är klart avskiljbara från verksamhetslokalerna<br />
genom avvikelser i byggnadsmaterial, fönstersättning och höjd. Inte sällan är kontorshu-<br />
99<br />
Övervägande delen av bebyggelsen<br />
under 1950-talet består av byggnader<br />
med röda tegelfasader, men<br />
även byggnader med gula tegelfasade<br />
r i synlig platsgjuten betong är<br />
vanliga. (Sege industriområde)<br />
Under 1960-talet dyker nya material<br />
upp. Entréerna har nu också<br />
fått underordnade roller i arkitekturen.<br />
Fönstren disponeras som<br />
fönsterband i fasaderna. (Fosie<br />
industriområde)
Storskaligheten i industriområdena<br />
togs över även av de<br />
köpcentra som växte upp i externa<br />
lägen i <strong>Malmö</strong> från slutet<br />
av 1950-talet. Enkla, raka, ljusa,<br />
lådformade byggnader dominerar,<br />
som ska förmedla intrycket av att<br />
här är det billigt att handla. Detta<br />
förstärks ofta av rikligt förekommande<br />
skyltar, affischtavlor och<br />
flaggor. (Fosie industriområde)<br />
Växtligheten spelar ofta en<br />
sammanbindande roll i1980- och<br />
90-talsområdena. I Annetorp<br />
har gaturummet behandlats som<br />
en helhet med alléer som kantar<br />
gatorna.<br />
finns sparsamt med växtlighet i dessa områden. Växtligheten består till stor del, förutom<br />
de vintergröna växterna, av gräsmattor. Även 1960-talets byggnader är ofta i tegel, men<br />
1950-talets omsorg om detaljer och lekfullhet i formspråket saknas. Under 1960-talet<br />
dyker även nya material upp. I vissa kontorshus har till exempel hela fasadern klätts med<br />
färgat glas.<br />
1970-tal<br />
Några regelrätta kvarter finns inte längre i 1970-talets verksamhetsområden, som upplevs<br />
som utglesade och svårorienterade. Bebyggelsen är fortfarande storskalig. Tillsammans<br />
med buskagen längs vägarna och de höga staketen som hägnar in tomterna upplevs bebyggelsen<br />
inte lika tillgänglig som i de äldre verksamhetsområdena. Nu tillämpas också<br />
trafikseparering som planeringsprincip och gatorna påminner alltmer om de samtida<br />
storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdenas breda, slingrande matarleder. Parkeringsplatser tar en stor<br />
del av tomtmarken i anspråk. De större cykelvägarna har skilts från gatorna och lagts i<br />
separata gröna cykelstråk. Samtidigt med de storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena togs även ett<br />
helhetsgrepp på gaturummet genom de alléer, ofta med friväxande buskage mellan träden,<br />
som anlades längs gatorna. I verksamhetsområden i <strong>stad</strong>ens utkanter, till exempel i<br />
Fosiebys södra delar, planterades under 1980-talet även så kallade naturlika planteringar,<br />
något som även var vanligt som miljöförbättringsåtgärd i de storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdenas<br />
parker. Även i arkitekturen håller storskaligheten i sig under detta decennium. Förenklingen<br />
av byggnaderna har nått ett steg längre. Plåthallar och elementbyggda byggnader<br />
är nu vanliga, men även enstaka tegelhus finns fortfarande. Den repetitiva fönsterindelningen<br />
består och entréerna är fortfarande underordnade.<br />
1980-och -90-talen<br />
Gatorna är breda och byggnaderna ligger inte riktigt lika långt in på tomterna som bebyggelsen<br />
i 1970-talsområdena. Områdena har återigen blivit tätare, men den slingrande gatustrukturen<br />
finns fortfarande kvar. Ofta planerades områdena som en helhet och gatorna<br />
byggdes och planterades innan tomterna togs i anspråk. 1970-talets häckar saknas och<br />
istället ligger alléer i gräsremsor. Detta gör att byggnaderna exponeras ytterligare, något<br />
som understryks av att de höga stängslen inte längre är lika vanliga. Parkeringsplatser dominerar<br />
fortfarande utemiljön mellan byggnaderna. Byggnaderna har fasader som består<br />
av cementsten, betongelement eller är klädda med aluminium. Flertalet fasader har ljusa<br />
kulörer med kulörta accenter som t.ex. röda fönsterbågar. Det finns åter ansatser att ge<br />
byggnaderna en individuell, genomarbetad arkitektur. Byggnadernas arkitektur verkar<br />
få ökad betydelse för marknadsföringen. Nu återkommer också spröjsade fönster, men<br />
fönstersnickerierna i trä har ersatts av breda aluminiumbågar och spröjar. Ofta har byggnaderna<br />
stora fönsterpartier. Entréerna är dock fortfarande ganska underordnade.<br />
100
GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />
OCH STRATEGIER<br />
ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />
HAMNAR<br />
Gemensamt för hamnområdena är att<br />
de till stor del karaktäriseras av bland<br />
annat hårdgjorda öppna ytor, kajkanter<br />
och hamnbassänger, stora ofta<br />
fristående byggnadsvolymer . Detta<br />
gemensamma drag bör genomsyra<br />
hamnområdena även i framtiden. Varje<br />
hamnområde har dessutom karaktäristika<br />
utifrån sin unika historia, funktion<br />
och skala.<br />
KONTOR, INDUSTRIER<br />
Många av <strong>Malmö</strong> äldsta, centralt<br />
belägna industriområden, som till<br />
exempel Sofielunds och Sorgenfri<br />
industriområden, utgör idag en stor<br />
utvecklingspotential för en blandad<br />
<strong>stad</strong>sbebyggelse. De äldre industriområdenas<br />
strukturella och arkitektoniska<br />
kvaliteter bevaras och utvecklas.<br />
Områdenas mångfacetterade kulturhistoriska<br />
rikedom av arkitektoniska<br />
uttryck skall tas som utgångspunkt i<br />
omgestaltningen av dessa områden<br />
för att skapa levande och spännande<br />
<strong>stad</strong>sdelar.<br />
Verksamhetsområdena har även stor<br />
potential att utvecklas med tanke på<br />
både biologisk mångfald och energiproduktion.<br />
De platta taken kan ofta<br />
användas för grönska eller solpaneler.<br />
101<br />
BEBYGGELSE<br />
HAMNAR<br />
När områdena nu omdanas och utnyttjas<br />
för nya ändamål skall värdefulla byggnader,<br />
anläggningar och andra minnen från<br />
tidigare epoker bevaras och vittna om områdets<br />
historia. Karaktärsdanande platser,<br />
skala och anläggningar (t.ex. varvsmiljön<br />
vid Södra varvsbassängen) bör tas som<br />
utgångspunkt vid gestaltning av ny bebyggelse.<br />
KONTOR OCH INDUSTRIER<br />
De äldre industriområdenas strukturella<br />
och arkitektoniska kvaliteter bevaras och<br />
utvecklas. Materialen och den gemensamma<br />
skalan håller ihop 1930-, 40- och<br />
50-talsmiljöerna och den välbyggda och<br />
arkitektoniskt genomtänkta bebyggelsen<br />
bidrar också till områdenas kvalitet. Varje<br />
enskilt hus i dessa sammanhängande miljöer<br />
är viktigt.<br />
SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />
HAMNAR<br />
Ett bevarande av typiska väg- och spårdragningar,<br />
kajkanter, vattenrum samt<br />
karaktäristiska detaljer är viktigt för att<br />
bibehålla en levande kulturhistoria i hamnarna.<br />
Viktigt är att kajkanter, promenader,<br />
platsbildningar och gaturum görs offentliga<br />
och tillgängliga.<br />
VERKSAMHETSOMRÅDEN<br />
KONTOR OCH INDUSTRIER<br />
Länkarna till det historiska landskapet,<br />
till exempel pilevallar, äldre träd, äldre<br />
vägdragningar, gårdar och gårdsrester,<br />
är mycket viktiga att bevara. De utgör<br />
även värdefulla miljöer i de ofta ganska<br />
monotona industriområdena.
GR Ö NA RUM<br />
102
103<br />
Slottsparken<br />
GRÖNA RUM
104
GRÖNA RUM<br />
Till karaktären Gröna rum hör de stora <strong>stad</strong>sparkerna och andra grönområden som har<br />
planerats i ett annat sammanhang och med andra motiv än de bo<strong>stad</strong>sområden de ligger<br />
invid. Till Gröna rum räknas även kyrkogårdar och särskilda fritidsanläggningar som kolonilotter,<br />
golfbanor och idrottsplatser.<br />
<strong>Malmö</strong> är en <strong>stad</strong> helt omgiven av åker och hav. Stadens parker och naturområden har<br />
alla anlagts av människan. Årtionden kring sekelskiftet 1900 gjordes stora satsningar på<br />
parker i <strong>Malmö</strong> med Kungsparken, Slottsparken och Pildammsparken. Tack vare dessa<br />
vackra och storslagna <strong>stad</strong>sparker fick <strong>Malmö</strong> på 1930-talet epitetet parkernas <strong>stad</strong>. Staden<br />
hade då en hög andel parkmark per invånare. Efter andra världskriget har en växande<br />
befolkning inneburit att andelen parkmark minskat drastiskt. Anläggandet av nya parker<br />
har inte fortsatt i samma takt som bo<strong>stad</strong>sbyggandet.<br />
I många västerländska städer anordnades under slutet av 1800-talet och början av<br />
1900-talet stora utställningar, som kom att bli viktiga händelser för att belysa industrialismens<br />
framåtskridande inom många verksamhetsområden såsom konsthantverk och verk<strong>stad</strong>sindustri.<br />
Utställningarna blev också utgångspunkten för några av <strong>Malmö</strong>s viktigaste<br />
parker. Baltiska utställningen som ledde till anläggandet av Pildammsparken är kanske<br />
det främsta exemplet. Även Kungsparkens upprustning och anläggandet av Slottsparken<br />
föregicks av utställningar.<br />
MALMÖ PARKER<br />
Kungsparken var <strong>stad</strong>ens första offentliga park. Kungsparken, som inspirerats av Englands<br />
romantiska <strong>stad</strong>sparker, blev det borgerliga <strong>stad</strong>ssamhällets parkideal. Slottsparken<br />
markerar ett nytt parkideal med en ny syn på en parks funktion. Den stela prydnadsparken<br />
ersattes med en med slitstark vardagspark. Influenserna kom vid den här tidpunkten<br />
från USA och Central Park i New York där Olmsteds idéer om en mångsidig park för alla<br />
åldrar och samhällsklasser grundlades. Slottsparken har en tydlig gestaltning – ett väl genomtänkt<br />
vägsystem, Linnéplatsen med sin mittaxel över den stora dammen, en utsiktsplatå<br />
i norr och sist men inte minst vatten i olika former.<br />
Pildammsparken tillkom efter den stora Baltiska utställningen 1914. Parken kan sägas<br />
bestå av tre delar, återstoden av utställningen – med kronprinsessan Margaretas blomstergata<br />
och paviljong, den nordöstra parkdelen som har den engelska romantiska skogsparken<br />
som förebild samt <strong>stad</strong>singenjören Erik Bülow-Hübes nyklassicistiska del som sammanbinder<br />
delarna i ett monumentalt helhetsgrepp. Många betraktar Pildammsparken<br />
som en milstolpe bland de moderna parkerna i Skandinavien.<br />
Beijers park tillkom i slutet av 1800-talet efter ett privat initiativ från bröderna Beijer. De<br />
105<br />
Att anlägga parker för ett offentligt<br />
utnyttjande är ett ganska senkommet<br />
inslag i Västeuropas <strong>stad</strong>splanering.<br />
Inte förrän industrialismen<br />
gjorde sitt intåg i städerna växte<br />
kraven på gröna miljöer för alla.<br />
Innan industrialismens genombrott<br />
hade de gröna miljöerna i <strong>Malmö</strong><br />
enbart bestått av kanalpromenaderna<br />
och de små rundningarna på<br />
Gustav Adolfs torg och Stortorget.<br />
(Öresundsparken)<br />
Slottsparken, övre bilden, och<br />
Pildammsparken
Några av <strong>stad</strong>sparkerna,<br />
Beijers park och Hammars park,<br />
har tillkommit genom privata initiativ<br />
på privat mark och är förklaringen<br />
till varför de hamnat långt<br />
från <strong>stad</strong>skärnan. (Beijers park)<br />
<strong>Malmö</strong> är en unik <strong>stad</strong> med sina<br />
tätortsnära badstränder Ribersborg<br />
och Sibbarp. Badstränderna<br />
är inte naturliga utan skapade av<br />
människan genom att mark som<br />
från början varit avstjälpnings-<br />
platser bildtxt utfyllda i havet täckts med<br />
sand och omvandlats till strandparker.<br />
Inspiration till att skapa<br />
ett grönstråk från centrum utmed<br />
<strong>Malmö</strong>s kust kom troligtvis från<br />
USA , där liknande grönstråk kom<br />
till i Boston och Chicago. (Ribersborgtranden)<br />
ansåg att den östra delen av <strong>stad</strong>en var styvmoderligt behandlad och såg till att skapa en<br />
park för den fattiga arbetarbefolkningen i <strong>stad</strong>sdelen Kirseberg. Hammars park kom till<br />
under slutet av 1800-talet genom initiativ av AB Förenade Kalkbrotten. Företaget ägde<br />
marken som inte brukades och omvandlade marken till park. På 1940-talet övertogs parken<br />
av <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong> och öppnades för allmänt utnyttjande.<br />
Magistratsparken var en del av den så kallade donationsjorden kallad Magistratens<br />
lösningsjord. Under slutet av 1800-talet uppfördes här ”Magistratsvillorna” upp mot<br />
Rönneholmsvägen med stilfulla trädgårdsanläggningar åt söder. I mitten av 1940-talet<br />
byggdes Stadsteatern och i det sammanhanget fick Magistratsparken sitt nuvarande<br />
utseende. Öresundsparken tillkom i samband med att Ribersborgsstranden började anläggas<br />
på 1920-talet. Parken planerades som en långsmal strandpromenad men kom då<br />
Ribersborgsstranden växte ut att få en betydelse mer som finpark invid den mer urbana<br />
strandparken. Parkerna är viktiga delar av <strong>stad</strong>en parkhistoria där, Öresundsparken har<br />
karaktären av en romantisk strandpromenad och Magistratsparken är resultat av en mycket<br />
tidstypisk 1940-tals trädgårdsarkitektur som står i samklang med Stadsteatern.<br />
HERRGÅRDSPARKER<br />
Vid utbyggnaden av <strong>stad</strong>en har många gårdar kommit att ligga inne ibland bebyggelsen.<br />
Med undantag från Ribersborgsgården har alla dessa gårdar, med omliggande parkmiljöer<br />
övergått till <strong>stad</strong>ens ägo och parkerna har blivit offentliga. På så vis har <strong>Malmö</strong> fått Rönneholmsparken,<br />
Rosengårdsparken, Heleneholmsparken, Bellevueparken och Folkets<br />
park.<br />
Till denna bebyggelsekaraktär hör även områden som är iordningställda för en särskild<br />
fritidsaktivitet. De har tillkommit vid olika tidpunkter och ligger både insprängda bland<br />
bebyggelse eller är nyanlagda områden för idrottsändamål. Områdena är oftast helt anpassade<br />
efter den fritidsaktivitet som utövas. Vissa är intressanta ur kulturhistorisk synvinkel.<br />
Områdena nyttjas till största del av en begränsad grupp för en specifik aktivitet<br />
och speciellt när det gäller gofbanor är de inte tillgängliga för allmänheten.<br />
I <strong>Malmö</strong> finns några av landets äldsta koloniområden där Östra sommar<strong>stad</strong>en och Zeniths<br />
koloniområde tillhör de mest intressanta. Koloniområdena är mycket medvetet gestaltade<br />
med gångsystem och kvarter som små miniatyrstäder. Här återfinns många gamla<br />
kolonistugor med snickarglädje och prunkande trädgårdar med stora uppvuxna träd.<br />
Även flera områden med inriktning mot olika former av idrott, som till exempel golfbanor<br />
och idrottsplatser, är intressanta för den gröna strukturen. Kulturhistoriskt intressant<br />
är Gamla Idrottsplatsen som ligger i det nord-sydliga bandet av gammal donationsjordar<br />
(se även Institutioner).<br />
106
NATUR- OCH REKREATIONSOMRÅDEN<br />
Då 1970-talets stora nybyggnation av bostäder avstannade öppnades möjligheterna för<br />
att på nytt skapa friluftsområden. Bulltoftaparken och Käglinge naturområde är två stora<br />
friluftsområden som tillkommit under 1980-talets lågkonjunktur som arbetsmarknadsprojekt.<br />
Under 1990-talet har ekologi och uthållighet varit ledstjärnan vid skapandet av nya<br />
parker, där lokalt omhändertagande av dagvatten har varit en av de viktigaste ingredienserna.<br />
Husie mosse är det främsta exemplet, tidigare kulverterat dagvatten har tagits fram<br />
och bildar nu en liten sjö. Gyllins trädgård är en före detta handelsträdgård som varit<br />
nedlagd sedan 1970-talet. Efter flera år av fri utveckling har trädgården utvecklats till en<br />
spännande miljö med uppvuxen vegetation. Detaljplanearbete pågår för att omvandla<br />
området till bo<strong>stad</strong>sområde där stor hänsyn tas för att bevara de befintliga naturvärden.<br />
KYRKOGÅRDAR OCH BEGRAVNINGSPLATSER<br />
Kyrkogårdarna i <strong>Malmö</strong> är viktiga delar av <strong>stad</strong>ens gröna struktur trots att de inte är tillgängliga<br />
på samma sätt som <strong>stad</strong>ens parker. De erbjuder förutom besök av gravplats även<br />
avskildhet, stillhet och ro mitt i <strong>stad</strong>ens larm. I byarna utanför <strong>stad</strong>en utgör också kyrkogårdarna<br />
viktiga delar i de gamla bystrukturerna.<br />
Gamla kyrkogården anlades under åren 1820–22 och är en grön oas mitt i centrala <strong>Malmö</strong>.<br />
Kyrkogården är inte bara är betydelsefull ur historisk aspekt utan också en grön länk<br />
från den gamla <strong>stad</strong>en ut mot Kungs- och Slottsparken. S:t Pauli kyrkogårdar består av tre<br />
kyrkogårdar; S:t Pauli norra, mellersta och södra kyrkogårdar. De tillkom då det visade<br />
sig att nuvarande Gamla kyrkogården var otillräcklig och utvidgades efterhand då <strong>stad</strong>en<br />
expanderade. S:t Pauli kyrkogårdar är en viktig del av ett grönt stråk som löper genom en<br />
annars med parkmark fattig del av <strong>stad</strong>en.<br />
Östra kyrkogården är välkänd över hela norra Europa för sin storslagna arkitektur. Den<br />
skapades av Sigurd Lewerentz på 1920-talet. Östra kyrkogården anses tillsammans med<br />
Skogskyrkogården i Stockholm vara ett av de främsta exemplen på en nyklassicistisk kyrkogårdsanläggning.<br />
Även Limhamns och Fosie kyrkogårdar är begravningsplatser som är<br />
viktiga för <strong>stad</strong>ens gröna nätverk.<br />
SÄRSKILDA FRITIDSOMRÅDEN<br />
107<br />
Kyrkogårdarna i <strong>Malmö</strong> är viktiga<br />
delar av <strong>stad</strong>ens gröna struktur<br />
(Östra kyrkogården)<br />
Till gröna rum hör också områden för<br />
fritidsaktiviteter som koloniområden<br />
och golfbanor. (Östra Sommar<strong>stad</strong>en)<br />
<strong>Malmö</strong> Stadion byggdes inför<br />
fotbolls-VM 1958, arkitekt Fritz<br />
Jaenecke & Sten Samuelson. Stadionområdet<br />
utgör en viktig del i det<br />
rekreationområde och parkstråk som<br />
sträcker sig genom <strong>stad</strong>en och på så<br />
sätt förbinder centrum med de södra<br />
ytterområdena. Idag pågår en diskussion<br />
om Stadions framtid.
GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />
OCH STRATEGIER<br />
ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />
Stadens gröna rum behöver omsorg,<br />
omvårdnad och kunskap om deras historia<br />
och användning för att fortleva och<br />
utvecklas i rätt riktning.<br />
Då <strong>Malmö</strong> är en hårt exploaterad <strong>stad</strong> bör<br />
all parker och särskilda fritidsområden<br />
värnas och inte utnyttjas vid förtätning av<br />
<strong>stad</strong>en.<br />
Förutsättningar skall ges för att bygga<br />
nya stora <strong>stad</strong>sparker i det nya <strong>Malmö</strong>.<br />
Mark bör även reserveras för idrottsplatser<br />
och koloniområden då deras rekreativa<br />
värden ar stora. Detta är viktigt för att<br />
<strong>Malmö</strong> skall vara en bra <strong>stad</strong> att leva i och<br />
för att även i fortsättningen kunna kallas<br />
”<strong>Malmö</strong> – parkernas <strong>stad</strong>”. I planeringen<br />
av nya bo<strong>stad</strong>sområden skall hänsyn tas<br />
till existerande värden vad gäller såväl<br />
natur som sociala och estetiska värden.<br />
GRÖNA RUM<br />
108
RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />
• För strandparkerna utmed havet är det<br />
109<br />
viktigt att vidmakthålla det storslagna<br />
parklandskapet med havsutsikt och<br />
öppna gräsytor med träddungar. Vid<br />
eventuell ny- eller ombyggnad bör<br />
byggnaderna så långt möjligt anpassas<br />
efter den enkla träarkitektur som<br />
redan finns här.<br />
• Kyrkogårdarna är viktiga att bevara<br />
inte bara som gravplatser utan också<br />
som betydelsefulla gröna rum i den<br />
hårt exploaterade slätt<strong>stad</strong>en. Kyrkobyggnaderna<br />
och kyrkogårdarna ska<br />
vårdas och underhållas så att deras<br />
kulturhistoriska värde inte minskar och<br />
att deras utseende och karaktär inte<br />
förvanskas.<br />
• Särskilda fritidsområden bör utformas<br />
så att de anpassas till det omgivande<br />
landskapet och skall i möjligaste mån<br />
göras tillgängliga för allmänheten.<br />
• Naturparker behöver förnyas och<br />
förädlas efter etableringsfasen. De<br />
kan så småningom och på lång sikt<br />
utvecklas mot <strong>stad</strong>sparker.<br />
GRÖNA RUM
LANDSKAP<br />
KUSTLANDSKAP<br />
SLÄTTLANDSKAP<br />
BACKLANDSKAP<br />
110
111<br />
LANDSKAP
112
LANDSKAPSKARAKTÄRER<br />
<strong>Malmö</strong> omges av ett öppet kulturlandskap präglat av mångtusenårigt odlande. Grovt kan<br />
landskapet delas in i tre karaktärer: Slättlandskapet i söder, Kustlandskapet i väster och<br />
Backlandskapet i öster. Indelningen bygger på geologiska och topografiska skillnader som<br />
ger de olika delarna olika uttryck.<br />
Trots olikheterna har de tre landskapskaraktärerna ett intimt sammanflätat kulturhistoriskt<br />
förflutet med jordbruket som huvudingrediens. Vägnät, fastighetsbildning och<br />
bebyggelse präglas än idag av skiftesreformerna på 1800-talet, då åkertegar lades samman<br />
och gårdar flyttades ut från bykärnorna i syfte att å<strong>stad</strong>komma ett mer effektivt brukande<br />
av jorden. 1900-talets rationaliseringar har resulterat i en omfattande utarmning av<br />
landskapet där odlingshinder tagits bort, våtmarker dikats ut och fält slagits samman. Ett<br />
varierat jordbruk med åker-, ängs- och betesmark har omvandlats till ett storskaligt produktionslandskap<br />
med nästan bara åker.<br />
SLÄTTLANDSKAPET<br />
I söder breder den skånska sydvästslätten ut sig. Slättlandskapet är ett storslaget och öppet<br />
åkerlandskap som sluttar svagt mot väster och erbjuder långa utblickar mot Öresund.<br />
Kanske är det detta landskap man tydligast förknippar med sydvästra Skåne. På slätten är<br />
nästan all mark uppodlad. Produktionslandskapets rätvinkliga struktur präglar landskapet.<br />
KUSTLANDSKAPET<br />
Kustlandskapet i västra <strong>Malmö</strong> är vidsträckt och öppet med grunda stränder och långsträckta<br />
strandområden med strandängar. Utsikten mot Öresund är storslagen och den<br />
direkta, visuella kontakten mellan kusten och slätten är tydlig. Kuststräckan söder om<br />
Lernacken är, med undantag av Klagshamnsudden och en kortare sträcka vid Sibbarp,<br />
<strong>Malmö</strong>s sista strand som inte påverkats genom utfyllnader.<br />
BACKLANDSKAPET<br />
Backlandskapet i östra <strong>Malmö</strong> är ett mjukt och böljande odlingslandskap. Uppodlingsgraden<br />
är inte lika hög som på slätten. Backlandskapet har i större utsträckning behållit<br />
småskaligheten, variationsrikedomen med många olika naturtyper: ängs- och betesmarker,<br />
träddungar, våtmarker och småvatten.<br />
113<br />
Slättlandskapet i södra <strong>Malmö</strong> är<br />
ett storslaget och öppet åkerlandskap.<br />
Nästan all mark är uppodlad.<br />
Kustlandskapet i västra <strong>Malmö</strong> är<br />
vidsträckt och öppet med grunda<br />
stränder och långsträckta strandängar.<br />
Backlandskapet i östra <strong>Malmö</strong> är<br />
ett mjukt och böljande odlingslandskap<br />
med inslag av ängs- och<br />
betesmarker, våtmarker och småvatten.
Produktionslandskapets rätvinkliga<br />
struktur, skapad vid enskifteti början<br />
av 1800-talet, präglar slättlandskapets<br />
vägnät, fastighetsbildning och<br />
bebyggelse. (Hyllievång)<br />
SLÄTTLANDSKAPET<br />
på slätten och ger landskapet en påtaglig historisk dimension. Ofta är de fullåkersbygdens<br />
enda synliga fornlämningar. Dessutom hyser de i många fall en intressant torrängsflora,<br />
mer eller mindre opåverkad av gödning och kemiska bekämpningsmedel.<br />
Vägar i väst-östlig riktning dominerar på slätten. Från dessa har gårdarna sina infarter.<br />
Vissa vägar är mycket gamla och härstammar från medeltiden eller tidigare. Ett exempel<br />
på detta är Råvägen, som är en av <strong>Malmö</strong>s ursprungliga infarter. Grunden till dagens<br />
raka vägar och tvära kurvor lades vid enskiftet. Då anlades nya vägar, underordnade den<br />
geometriskt strikta ägostrukturen. Idag har rationaliseringar i jordbruket skapat ett ännu<br />
mer rätvinkligt och dominant vägnät, vilket ytterligare understryker slättens industriella<br />
framtoning. Något som bryter kraftigt mot slättens rätvinkliga struktur är Tygelsjöstigen,<br />
som går på diagonalen genom landskapet. Tygelsjöstigen är en cykelväg som anlagts på<br />
114
Slättlandskapet är ett storslaget och öppet åkerlandskap som sluttar svagt mot väster<br />
och erbjuder långa utblickar mot Öresund. Kanske är det detta landskap man tydligast<br />
förknippar med sydvästra Skåne – ett storskaligt och platt landskap med Sveriges bästa<br />
åkermark!<br />
På slätten är nästan all mark uppodlad. Produktionslandskapets rätvinkliga struktur, skapad<br />
vid enskiftet på 1800-talet, präglar landskapet beträffande vägnät, fastighetsbildning<br />
och bebyggelse. I det förindustriella åkerbruket var variationen i landskapet stor; ängar,<br />
hagar och våtmarker var vanliga inslag. I jakten på högre avkastning har odlingshinder<br />
tagits bort, våtmarker dikats ut och fält slagits samman.<br />
VEGETATION, VATTEN OCH VÄGAR<br />
De små naturmiljöer (småbiotoper) som ännu finns kvar i slättlandskapet har stora värden<br />
såväl historiskt som biologiskt och estetiskt. Vegetation och vatten ökar den biologiska<br />
mångfalden och förhöjer samtidigt upplevelsen av slätten; öppenheten tydliggörs i<br />
kontrast till det slutna och landskapets djupverkan förstärks. De mindre enheterna bidrar<br />
också till att bryta ned skalan och göra landskapet mer fattbart och varierat. Exempel på<br />
småbiotoper som förekommer på slätten är träddungar, trädrader, alléer, trädgårdar, pilevallar,<br />
vägkanter, diken, märgelgravar, dammar och gravhögar.<br />
Pilevallar, alléer och trädridåer utgör karaktäristiska inslag i slättlandskapet. De följer den<br />
rätvinkliga strukturen och har en identitetsskapande funktion på slätten. Pilevallarna<br />
började planteras på 1600-talet då hade man avverkat så mycket träd att man startade<br />
en pilplanteringskampanj i Skåne för att avhjälpa bränslebrist, jordflykt och blåsighet.<br />
Pilarna planterades i ägo- och sockengränser som tidigare bara markerats med vallgärden<br />
eller diken. På jordvallarna växte rader av pil upp. Därav namnet pilevall.<br />
Planteringen av alléer gjordes ursprungligen för skönhet snarare än för nytta. På 1700-talet<br />
blev det på modet i Skåne att förgylla infarten till sitt slott eller herrgård med en allé.<br />
Till <strong>Malmö</strong>s odlingslandskap kom alléerna sent eftersom slotts- och herrgårdsmiljöer<br />
saknades. De första alléerna planterades på 1800-talet i samband med att de herrgårdslika<br />
landerierna Katrinetorp och Petersborg uppfördes. Andra gårdar följde efter och idag förekommer<br />
alléer även i anslutning till skiftesgårdar och andra anläggningar.<br />
Ett viktigt inslag i slättlandskapet är bronsåldershögarna. Gravhögarna är betydelsefulla<br />
ur vetenskaplig, pedagogisk och biologisk synvinkel. De utgör karaktäristiska landmärken<br />
115<br />
Pilevallar, alléer och trädridåer är<br />
karaktäristiska inslag i slättlandskapet.<br />
Dessa linjära element<br />
följer och understryker den rätvinkliga<br />
strukturen. (Ollebo)<br />
Pilevallarna började planteras på<br />
1600-talet. Man hade då avverkat<br />
så mycket träd att man startade<br />
en pilplanteringskampanj i Skåne<br />
för att avhjälpa bränslebrist, jordflykt<br />
och blåsighet. (Vintrie)
Tygelsjöstigen går på diagonalen<br />
genom landskapet och bryter därmed<br />
mot slättens dominerande östvästliga<br />
vägriktning. Tygelsjöstigen<br />
är en cykelväg som anlagts på banvallen<br />
där järnvägen till Falsterbo<br />
gick fram till 1970-talet.<br />
Övergången mellan gårds-/bymiljö<br />
och åker är ofta omedelbar och<br />
skarp. (Bunkeflo kyrka)<br />
sen blev bredare och högre. Den tidigare slutna fyrlängade gården öppnades och bo<strong>stad</strong>shuset<br />
separerades från ekonomibyggnaderna. De täta bymönstren förändrades i många<br />
fall kraftigt. I byarna stod gatehusen kvar och de gamla bytomterna blev med tiden<br />
bebyggda med husmans- och hantverkarhus. Dessa byggnader uppfördes i lättillgängliga<br />
och billiga material. I synnerhet fick leran stor betydelse vid uppförandet av väggar. I början<br />
användes leran som lerklining på flätverk, senare förkom leran som soltorkad lersten.<br />
Halm användes som taktäckning.<br />
I somliga byar, som Glostorp och Västra Klagstorp har en del av den medeltida karaktären<br />
bevarats i kärnan. Glostorp har en typisk sammansättning med gatehus, gårdar och<br />
kyrka. Inga avgörande förändringar har skett under 1900-talet, varför bymiljön idag<br />
ger ett ovanligt enhetligt intryck. Västra Klagstorp tillhör de stilmässigt mer blandade<br />
byarna med spår från flera olika epoker. Här finns förutom de gamla lerstenshusen flera<br />
byggnader i tegel från sekelskiftet, egnahemsvillor från 1930- och 40-talen, funkishus och<br />
byggnader av konststen klädda med fasadtegel. Dessutom finns en kvarn av holländare<br />
mölla bevarad i byn.<br />
Under 1700-talets slut och 1800-talets början uppfördes flera landerier runt <strong>Malmö</strong>.<br />
Det var rika borgare som investerade överskottet från handel och manufakturer i jordbruksmark.<br />
En lagändring hade gjort det möjligt att ur bysamfälligheterna bryta ut och<br />
slå samman gårdar. Genom att flytta ut till stora gårdar på landet blev man mer lik den<br />
godsägande adeln, vars livsstil var borgarnas ideal. Borgarna hade sannolikt även låtit sig<br />
inspireras av den franska upplysningens författare, som vurmade för lantlivet. Praktfulla<br />
mangårds- och ekonomibyggnader uppfördes, ofta med en sammanhållen arkitektonisk<br />
gestaltning. Gårdarna användes för rekreation och representation, så man satsade mycket<br />
på trädgårdsanläggningar och på att ge byggnaderna en ståndsmässig interiör. Katrinetorp<br />
och Petersborg är exempel på sådana landerier. Ytterligare exempel är Rönneholm, som<br />
numera är omgärdat av <strong>stad</strong>sbebyggelse.<br />
Kustlandskapet söder om <strong>Malmö</strong> är vidsträckt och öppet med grunda stränder och lång-<br />
116
anvallen där järnvägen till Falsterbo gick fram till 1970-talet och speglar därigenom<br />
järnvägsepoken. Idag håller en ny, överordnad trafikstruktur på att växa fram på slätten<br />
kring Öresundsbron, Yttre Ringvägen och den planerade Citytunneln.<br />
BYAR OCH GÅRDAR<br />
Gårdar och byar ligger som spridda vegetationsöar i landskapet, inbäddade i grönska.<br />
Med sina höga gamla träd, häckar, buskage och otuktade gräsytor utgör de karaktäristiska<br />
vegetationsöar som starkt kontrasterar mot det i övrigt trädfattiga landskapet. Övergången<br />
mellan gårds-/bymiljö och åker är ofta omedelbar. Tomtmarken och därmed grönskan<br />
slutar tvärt, och åkern tar genast vid.<br />
Många av byarna och gårdarna är gamla, med anor från vikingatid eller tidig medeltid.<br />
Det var under 1000-talet som man i större utsträckning började bilda byar. Byarna på<br />
slätten var ovanligt stora med 20–30 gårdar. Gårdarna uppfördes i korsvirke och taken<br />
täcktes med halm. I byarna placerades bebyggelsen ofta kring en allmänning – byplatsen<br />
– och en eller flera vanningar (dammar). Husen ligger i allmänhet tätt samman längs byvägen<br />
upp mot kyrkan. Träd och växtlighet ramar in bebyggelsen och skapar en intim och<br />
vindskyddad miljö.<br />
Enskiftet 1804–1810 innebar drastiska förändringar av landskapet. Ägor slogs ihop, byar<br />
splittrades och merparten av byarnas gårdar flyttades ut på de öppna fälten. Från mitten<br />
av 1800-talet ersattes de tidigare korsvirkesbyggnaderna alltmer av tegelbyggnader. Hu-<br />
117<br />
Gårdar och byar ligger som spridda<br />
vegetationsöar i landskapet,<br />
inbäddade i grönska. Med sina<br />
höga, gamla träd, häckar, buskage<br />
och gräsytor utgör de karaktäristiska<br />
vegetationsöar som starkt<br />
kontrasterar mot det i övrigt trädfattiga<br />
landskapet. (Vintrie)
Strandängarna består till största<br />
del av ett öppet ängs- och beteslandskap<br />
med inslag av småvatten,<br />
diken och översvämningsmarker.<br />
(Strandängarna och Stenören)<br />
KUSTLANDSKAPET<br />
mit genom utfyllnad kring den pir och djuphamn som anlades i slutet av 1800-talet i<br />
samband med kalkbrytning och cementtillverkning i Klagshamn. Ett större sötvattenfyllt<br />
före detta kalkbrott finns i den östra delen. Längst ut på udden finns en allmän badplats,<br />
småbåtshamn och fiskehoddor. Klagshamnsudden präglas av en särpräglad ”vild” natur<br />
med stor variation av naturtyper, från tätt och uppvuxet till öppet och kargt. Ruiner och<br />
byggnadslämningar minner om områdets industriella förflutna. Udden fungerar som ett<br />
viktigt utflyktsområde för malmöborna med möjligheter till naturupplevelser och bad.<br />
De senaste 100 åren har bebyggelsen expanderat och utfyllnader för industri och hamnområden<br />
har tillkommit längs <strong>Malmö</strong>s kust. 65 procent av kommunens strandängar har<br />
därigenom försvunnit. Strandängarna är idag bitvis dåligt hävdade. Om hävd genom bete<br />
eller slåtter upphör, växer marken igen och bladvass sprider sig över strandängarna. Arbete<br />
pågår för att avsätta strandängarna som naturreservat och därigenom skydda resterande<br />
ängar mot exploatering och igenväxning.<br />
BEBYGGELSE OCH VÄGAR<br />
118
sträckta strandområden med strandängar. Utsikten mot Öresund är storslagen och den<br />
direkta, visuella kontakten mellan kusten och slätten är typisk för bygden. Kuststräckan<br />
söder om Lernacken är, med undantag av Klagshamnsudden och en kortare sträcka vid<br />
Sibbarp, <strong>Malmö</strong>s sista naturliga strand. I norra <strong>Malmö</strong> har kusten omvandlats genom<br />
omfattande utfyllnader i havet.<br />
VEGETATION OCH VATTEN<br />
Havsstrandängen är en flack och låglänt strand med ängsvegetation av gräs och örter. Den<br />
växlande vattennivån och det bräckta vattnet ger <strong>Malmö</strong>s strandängar deras karaktäristiska<br />
drag. Strandängarna är påverkade av regelbundna översvämningar och har utvecklat<br />
en speciell flora och fauna med salttåliga arter. Till största del består strandängarna av ett<br />
öppet ängs- och beteslandskap med inslag av småvatten, diken och översvämningsmarker.<br />
Fuktighetsgraden varierar, från torrare ängsmarker till blötare fuktängar. Bitvis finns inslag<br />
av träd- och buskdungar som ger en halvöppen karaktär.<br />
Strandängarna har en beteshistoria som sträcker sig flera tusen år tillbaka i tiden. Sydvästskånes<br />
kustängar var mycket viktiga för forntidsbönderna och var underlag för hela<br />
bygdens hushållning. Troligen har strandängarna brukats sedan de första bönderna kom<br />
till Skåne, långt innan det egentliga bysamhället uppstod. Man var för sin försörjning<br />
beroende av ängarnas avkastning i form av kött, mjölk och smör från betande djur, samt<br />
stundtals även som åkermark. Förmodligen fungerade ängarna också som täkter för grästorv,<br />
som man behövde för taktäckning och som material vid inhägnad.<br />
Det mångtusenåriga betandet och havets översvämningar har gett upphov till ett mycket<br />
särpräglat kustlandskap med unik flora och rikt fågelliv. Strandängarna söder om Lernacken<br />
ned mot Foteviken i Vellinge kommun har ovanligt lång kontinuitet eftersom de inte<br />
påverkats av landhöjning och därmed sett ungefär likadana ut i 3 000 år. Det speciella<br />
läget vid ett av världens större brackvattenområden gör att <strong>Malmö</strong>s strandängar är intressanta<br />
även ur ett internationellt perspektiv. Området har av regeringen föreslagits ingå i<br />
det europeiska nätverket Natura 2000 och är utpekat som riksintresseområde för naturvården.<br />
Dessutom klassas strandängarna i länsstyrelsens och <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>s naturvårdsprogram<br />
som område med högsta naturvärde.<br />
Klagshamnsudden bryter av den i övrigt raka kustlinjen i <strong>Malmö</strong>. Udden har uppkom-<br />
119<br />
Strandängarna har en beteshistoria<br />
som sträcker sig flera tusen<br />
år tillbaka i tiden. Det mångtusenåriga<br />
betandet och havets<br />
översvämningar har gett upphov<br />
till ett mycket särpräglat kustlandskap<br />
med unik flora och rikt<br />
fågelliv.<br />
Klagshamnsudden har en speciell<br />
karaktär med en stor variation av<br />
naturtyper – från tätt och uppvuxet<br />
till öppet och kargt. (Klagshamnsudden)
Bebyggelsen i Klagshamn är ett<br />
typiskt exempel på förra sekelskiftets<br />
industrimiljöer med produktionsanläggningar<br />
och bostäder<br />
för arbetare och tjänstemän samlade<br />
på ett ställe. (Klagshamn)<br />
vid förra sekelskiftet och är ett typiskt exempel på den tidens industrimiljöer med produktionsanläggningar<br />
och bostäder för arbetare och tjänstemän samlade på ett ställe.<br />
Kalkfyndigheten i Klagshamn låg ytligt på gränsen mellan de långsträckta socknarna<br />
Klagstorp och Tygelsjö. Bebyggelsen hamnade därför i två olika socknar och räknades<br />
från början inte som en egen by. Husen uppfördes i rött tegel med pappklädda tak längs<br />
raka stickgator orienterade mot havet i väster. I anslutning till bo<strong>stad</strong>shusen fanns enklare<br />
uthus, ofta i trä. Bakom husen fanns en jordbit att odla på. En del av den ursprungliga<br />
bebyggelsen finns fortfarande kvar.<br />
Under1940–70-talen gjordes stora ingrepp i kommunens strandängar i och med att bo<strong>stad</strong>sområdet<br />
Bunkeflostrand och sommar<strong>stad</strong>en Strandhem byggdes ut.<br />
Backlandskapet i östra <strong>Malmö</strong> är ett mjukt och böljande odlingslandskap. Landskapets<br />
bildningshistoria är komplicerad och har gett mycket säregna avtryck i form av moränkullar,<br />
platålera, tappningsdalar från isdämda småsjöar, torvhålor och småvatten. De<br />
mäktiga moränavlagringarna medför att terrängen ständigt växlar mellan lågt liggande<br />
fuktstråk och högre, väldränerade, torra delar.<br />
Den kulturhistoriska utvecklingen liknar den på slätten med skiftesreformer och en allt<br />
högre andel åkermark. Uppodlingsgraden är dock inte lika hög. Backlandskapet har i<br />
större utsträckning behållit småskaligheten med större variation av naturtyper: ängs- och<br />
betesmarker, våtmarker och småvatten. Det variationsrika, mosaikartade landskapet har<br />
tack vare topografin bestått, effektiviseringar till trots.<br />
VEGETATION, VATTEN OCH VÄGAR<br />
120
BACKLANDSKAPET<br />
Klagshamsvägen löper sedan förhistorisk tid längs <strong>Malmö</strong>s kust. De medeltida bygatorna<br />
leder ofta i öst-västlig riktning ut mot kusten till tidigare angöringsplatser för båtar. Förutom<br />
några fägator och mindre stigar är själva strandmarken idag ganska otillgänglig.<br />
Till skillnad från de flesta kuster finns det i <strong>Malmö</strong>s kustlandskap ingen direkt bosättningstradition.<br />
Marken har varit för sank att bebygga. Istället har de kustnära byarna på<br />
slätten utnyttjat kustremsan som utmark för bete och som hamn för det samfällda fisket.<br />
Detta gäller exempelvis byarna Tygelsjö, Västra Klagstorp och Bunkeflo. På varje sockens<br />
allmänning låg en ankringsplats. Vid 1600-talets början omtalas fem hamnar söder om<br />
<strong>Malmö</strong>. Även efter skiftet behölls hela eller större delen av socknens kustängar som gemensam<br />
betesmark i en enda fålla.<br />
Bebyggelsen i Klagshamn växte fram i samband med att kalkindustrin byggdes upp<br />
121<br />
Backlandskapet har i större utsträckning<br />
än slättlandskapet<br />
behållit sin variationsrikedom och<br />
småskalighet. Landskapet bjuder<br />
på en mosaik av naturtyper:<br />
ängs- och betesmarker, träd- och<br />
buskdungar, våtmarker och småvatten.<br />
(Robotfältet)
Alléer, pilevallar och vägar understryker<br />
den böljande topografin. De<br />
smala vägarna slingrar fram mellan<br />
och över kullarna och får besökare<br />
att tydligt uppleva terrängens former.<br />
(Törringevägen)<br />
I backlandskapet finns större sammanhängande<br />
naturområden som<br />
undgått uppodling och exploatering.<br />
Området kring Almåsa koloniområde<br />
består av öppna ängs- och<br />
betesmarker, lövskogsdungar, våtmarker<br />
och småvatten. (Almåsa)<br />
småvatten skapade av människan i jakt på till exempel kalkrik märgel (som man under<br />
1800-talet använde som jordförbättringsmedel), torv, tegel och krita. Vattenmiljöerna<br />
hyser ofta ett rikt fågelliv och betyder med sin vegetation mycket för landskapsbilden och<br />
för den biologiska mångfalden.<br />
Ett viktigt inslag i backlandskapet är bronsåldershögarna. Gravhögarna är betydelsefulla<br />
ur vetenskaplig, pedagogisk och biologisk synvinkel. De utgör karaktäristiska landmärken<br />
och ger landskapet en påtaglig historisk dimension. Dessutom hyser de ofta en intressant<br />
torrängsflora, mer eller mindre opåverkad av gödning och kemiska bekämpningsmedel.<br />
BEBYGGELSE<br />
Liksom på slätten är gårds- och bymiljöerna viktiga för backlandskapets karaktär. Byarna<br />
har samma uppbyggnad som slättens byar, med den skillnaden att den kuperade terrängen<br />
på ett annat sätt har styrt enskilda byggnaders placering. Östra Kattarps by ger idag<br />
en ganska god uppfattning av hur en skånsk by i backlandskapet kunde se ut före skiftet.<br />
Fem gårdar dominerar bybilden och ligger väl samlade vid ett äldre vägkors. Byggnadsbeståndet<br />
domineras av korsvirkeslängor, vitkalkade gatehus och tegelarkitektur, i första<br />
hand från 1800-talet. Bebyggelsen speglar en lång utvecklingskedja från medeltiden fram<br />
till sekelskiftet 1900. Därefter har inga större förändringar ägt rum. För kontinuiteten<br />
svarar även det omgivande jordbrukslandskapet. I byn finns fuktiga ängsmarker och vattenhål<br />
och ett rikt bestånd av planterad alm och pil, som speglar en del av den skånska<br />
kulturhistorien.<br />
Under 1900-talet har växthusnäringen varit stor i <strong>Malmö</strong>. I backlandskapet lever denna<br />
näring fortfarande kvar som ett karaktäristiskt inslag med sina stora växthus. I landskapet<br />
finns också tydliga spår av nedlagda handelsträdgårdar, där trädgårdsväxter och läridåer<br />
vuxit sig höga. Exempel på detta finns bland annat i Gyllins trädgård samt i Fortuna<br />
(Tullstorp).<br />
122
De uttrycksfulla landformerna i backlandskapet förstärks av den varierade markanvän<br />
dningen. Genom att kullar och sänkor har olika färg och struktur blir de lätt urskiljbara<br />
och djupet i landskapet blir påtagligt. Djupverkan förstärks även av småvatten,<br />
dungar, byar, gårdsmiljöer och andra småbiotoper. Pilevallar, alléer och vägar understryker<br />
den böljande topografin. Många vägar har en lång historia och tillkom på medeltiden<br />
eller tidigare.<br />
Variationsrikedomen i backlandskapet är påtagligt större än på slätten. En blandning av<br />
större sammanhängande naturområden som undgått uppodling och exploatering och en<br />
stor mängd småbiotoper, bildar ett mosaikartat landskap rikt på livsmiljöer för växter och<br />
djur. Som exempel på större, sammanhängande områden kan nämnas Husie mosse, Robotfältet,<br />
Kvarnby golfbana, Gyllins trädgård, området kring Almåsa koloniområde och<br />
området kring Södra Sallerups by. Flertalet av dessa består av öppna ängs- och betesmarker.<br />
Halvöppna områden med träd- och buskdungar och större trädbestånd förekommer<br />
också.<br />
Karaktäristiskt för backlandskapet är de många småvatten i form av dammar, våtmarker<br />
och märgelgravar i dalar och sänkor. I anslutning till dessa har ibland högre vegetation<br />
lämnats och tillsammans bildar de åkerholmar av olika storlek. Vattenförekomsten domineras<br />
av stillastående vatten till skillnad från slättbygdens bäckar. Tidigare våtmarksområden<br />
i sänkorna har i många fall dränerats bort. Idag domineras vattenbeståndet av<br />
123<br />
Karaktäristiskt för backlandska-<br />
pet är inslaget av småvatten i<br />
form av dammar och våtmarker.<br />
Flertalet småvatten är skapade<br />
av människan i jakt på till exempel<br />
kalkrik märgel, torv, tegel och<br />
krita. (Sallerups krittäktsdammar)<br />
Under 1900-talet har växthusnäringen<br />
varit stor i <strong>Malmö</strong>. I<br />
backlandskapet lever denna<br />
näring fortfarande kvar som ett<br />
karaktäristiskt inslag med sina<br />
stora växthus spridda i landskapet.<br />
(Fortuna)
GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />
OCH STRATEGIER<br />
SLÄTTLANDSKAPET<br />
Bibehåll slättens öppna och storslagna<br />
karaktär.<br />
Bevara slättlandskapets öppna och stor-<br />
slagna karaktär. Värna om befintliga inslag<br />
i åkerlandskapet, såsom gårdsmiljöer,<br />
trädridåer och gravhögar. Landskapet kan<br />
med fördel berikas med nya eller återskapade<br />
alléer, pilevallar, öppna vattendrag,<br />
ängs- och betesmarker, våtmarker och<br />
dungar. Öppna gärna kulverterade vattendrag<br />
och återinför vattnet som en del av<br />
slättlandskapet.<br />
KUSTLANDSKAPET<br />
Bibehåll kustlandskapets öppna karaktär<br />
med betade strandängar.<br />
Bevara kustlandskapets i huvudsak öppna<br />
karaktär och skydda strandängarna mot<br />
exploatering och igenväxning. Förbättra<br />
hävden med bete eller slåtter där det<br />
behövs. Bevara den direkta visuella kontakten<br />
mellan kustens strandängar och<br />
slättens åker och ängsmark, samt de fria<br />
utblickarna mot Öresund. Bevara om möjligt<br />
ursprungliga vägdragningar, vinkelräta<br />
mot kusten.<br />
BACKLANDSKAPET<br />
Bibehåll backlandskapets säregna topografi.<br />
Bevara backlandskapets säregna topografi.<br />
Värna om variationen i naturtyper<br />
med åkermark, ängs- och betesmark,<br />
dungar, dammar och våtmarker. Ta tillvara<br />
befintliga småvatten och gräv gärna nya<br />
dammar i lämpliga lägen. Förstärk landskapets<br />
karaktär genom restaurering och<br />
nyanläggning av småbiotoper i form av<br />
busk- och träddungar, beträdor, våtmarker<br />
med mera och utveckla sammanhängande<br />
områden med öppen ängs- och betesmark<br />
samt halvöppen mark med större<br />
busk- och trädbestånd.<br />
•<br />
LANDSKAPSKARAKTÄRER<br />
124
RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />
• Ursprungliga vägdragningar samt<br />
125<br />
äldre vägars vindlingar bevaras i<br />
möjligaste mån. När nya vägar anläggs<br />
bör dessa underordna sig landska-<br />
pets struktur. I backlandskapet bör<br />
landformerna styra vägarnas place-<br />
ring i landskapet (låt vägen gå runt<br />
kullen, inte igenom).<br />
• Bibehåll en stor variation av naturtyper<br />
på Klagshamnsudden – från öppna och<br />
halvöppna till slutna. Bevara mystiken<br />
på udden och spara spår från områ-<br />
dets industriepok.<br />
• Kontakten mellan kusten och slätten<br />
bevaras/förstärks genom utblicksmöj<br />
ligheter i öst-västlig riktning.<br />
• Synliga fornlämningar bevaras. Det är<br />
viktigt att fornlämningar, som gravhö-<br />
gar, blir tydliga silhuetter i landskapet.<br />
Förutom fornlämningarnas synlighet<br />
från omgivningen är det visuella sam-<br />
bandet mellan fornlämningar också<br />
viktigt.<br />
• Gör landskapet mer tillgängligt genom<br />
framkomliga stråk i landskapet. Strå-<br />
ken kan utgöras av öppna ängs- och<br />
betesmarker, stigar längs vattendrag,<br />
spänger över våtmarker, beträdor<br />
(obrukade zoner i åkerkanten) etc. Det<br />
är viktigt att stråkens läge och utform-<br />
ning anpassas till landskapets struktur<br />
och karaktär, samt att de byggs upp av<br />
naturligt (historiskt) förekommande<br />
naturtyper.<br />
• Befintliga strukturer, proportioner, ma-<br />
terial, kulörer och byggnadssätt res-<br />
pekteras vid utbyggnad och förändring<br />
av landsbygdsbebyggelse. Bevara om-<br />
möjligt ekonomibyggnader på avstyck-<br />
ade gårdar.<br />
• Värna om spåren från växthusnäringen<br />
genom att om möjligt spara växthus,<br />
skorstenar och vegetation i form av<br />
trädridåer som finns kvar i landskapet.<br />
• Låt gärna ängsflora utvecklas i trafik-<br />
platser och längs vägslänter.<br />
LANDSKAPSKARAKTÄRER
1500-1910<br />
1910-1930<br />
1930-1950<br />
GATUSEKTIONER<br />
JACOB NILSGATAN<br />
9 M<br />
NOBELVÄGEN 35,5 M<br />
KORSÖRVÄGEN 25,5 M<br />
STUREGATAN<br />
18 M<br />
126
127<br />
8 M<br />
20 M<br />
STENKYRKOGATAN<br />
AUGUSTENBORGSGATAN 19 M<br />
KUNGSGATAN<br />
85 M<br />
KLARAGATAN<br />
8 M
1950-2000<br />
2000-<br />
INRE RINGVÄGEN 36 M<br />
35 M<br />
41,5 M<br />
VÄSTRA VARVSGATAN<br />
24 M<br />
84 M<br />
MUNKHÄTTEGATAN<br />
128
129<br />
BO01 7,9 M<br />
KANTATGATAN 33,5 M
130
131
<strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong><br />
132