29.08.2013 Views

STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM - Malmö stad

STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM - Malmö stad

STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM - Malmö stad

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

<strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />

handlingsprogram för arkitektur och <strong>stad</strong>sbyggnad 2005<br />

2


KARAKTÄR MALMÖ<br />

Handlingsprogram för arkitektur och <strong>stad</strong>sbyggnad 2005,<br />

har tagits fram gemensamt av Stadsbyggnadskontoret, Gatukontoret, <strong>Malmö</strong> Kulturmiljö, Stadsfastigheter,<br />

Miljöförvaltningen, Fastighetskontoret och Parkering <strong>Malmö</strong> samt interna och externa referensgrupper.<br />

Handlingsprogrammet har utarbetats på uppdrag av Kommunstyrelsen och godkändes februari 2005.<br />

BESTÄLLAROMBUD:<br />

Mats Olsson (<strong>stad</strong>sbyggnadsdirektör t o m 2004)<br />

STYRGRUPP:<br />

Gunnar Ericson, Agneta Hammer, Anders Hultgren, Jan-Olof Jönsson, Christer Karlsson, Börje Klingberg,<br />

Christer Larsson, Anders Reisnert<br />

PROJEKTLEDARE:<br />

Cecilia Hansson<br />

PROJEKTGRUPPER:<br />

Stadens struktur: Cecilia Hansson, Katarina Borg, Camilla Anderson, Pia Wallin, Maria Isling<br />

Hållbarhet: Eva Dalman, Karin Sjölin, Tor Fossum<br />

Teser: Håkan Andersson, Gunilla Pauly, Staffan Björk, Kay Nilsson<br />

INTERNA REFERENSGRUPPER:<br />

Christer Liljemark, Pia Laike, Susanne Klint, Maria Koistinen, Lennart Jönsson, Ingmar Sellberg, Rune<br />

Johansson, Arne Ek, Annika Kruuse, Christian Röder, Lars-Erik Widarsson, Malin Ingmarsdotter, Tord<br />

Andersson, Torsten Persson, Lars Nerpin, Wiebke Sundin<br />

ÖVRIGA MEDVERKANDE:<br />

Tyke Tykesson, Gunilla Kronvall, Arne Wittstrand, Jenny Secund och Emma Hedar<br />

GRAFISK FORM OCH LAYOUT:<br />

Cecilia Hansson och Stina Andersson i samråd med konsult Matilda Plöjel<br />

KORREKTURGRANSKNING:<br />

Margareta Tellenbach<br />

KARTOR:<br />

Ann-Magret Rundqvist, Margareta Napiorkowska<br />

FOTO OCH ILLUSTRATIONER <strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />

Elvy Engelbrektson s 16 alla utom överst, s 17 nederst, s 18 alla, s 20 alla utom mitten, s 21 nederst,<br />

s 22 alla utom överst, s 23 nederst, s 29, s 34, s 35 nederst, s 44 t.v., s 55. Tyke Tykesson s 21 överst<br />

t.h., s 22 överst, s 23 båda t.h., s 24 t.v., s 41, s 49, s 56 alla, s 57, s 68, s 87 mitten, s 88 alla,<br />

s107 n.h, Arne Wittstrand s 126-129, Jens Lindhe s 24 nederst, övriga foto Jan-Erik Andersson och<br />

Stadsbyggnadskontorets fotoarkiv<br />

INFORMATION OM <strong>HANDLINGSPROGRAM</strong>MET<br />

lämnas av Cecilia Hansson, cecilia.hansson@malmo.se<br />

TRYCKERI:<br />

Tryckeri Wiking <strong>Malmö</strong> 2005<br />

2


Att intresset för arkitektur- och <strong>stad</strong>sbyggnadsfrågor är stort märktes inte minst genom det<br />

engagemang som malmöborna visade inför för de aktiviteter som genomfördes under Arkitekturåret<br />

2001.<br />

Arkitekturåret var inledningen på arbetet med att utforma ett lokalt Handlingsprogram för arkitektur<br />

och <strong>stad</strong>sbyggnad. Genom det nationella arkitekturåret gavs arkitektur- och formfrågor<br />

ett starkt fokus och år 2001 blev en manifestation över arkitekturens betydelse i samhället.<br />

Under arkitekturåret koncentrerades aktiviteterna i samband med Handlingsprogrammet<br />

till den utåtriktade verksamheten med bland annat utställningar, offentliga seminarier och<br />

föreläsningar som berörde de olika delprojekten: Stadens struktur, Hållbarhet samt Teser<br />

– Förvaltning och upphandling. Under våren 2003 avslutades den utåtriktade processen med<br />

utställningen ”Karaktär <strong>Malmö</strong>” på Form/Design Center. Intresset från malmöborna var stort<br />

– cirka 20 000 besökte utställningen.<br />

Centrala utgångspunkter för handlingsprogrammet har varit det av riksdagen godkända nationella<br />

handlingsprogrammet, ”Framtidsformer – handlingsprogram för arkitektur, formgivning<br />

och design”. I det nationella handlingsprogrammet slås bland annat fast att: Kvalitet och<br />

skönhetaspekter inte skall underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden och kommunerna<br />

uppmanas att arbeta fram lokala handlingsprogram för att stärka kvalitetsaspekter och miljökvaliteter<br />

i den byggda miljön. Vidare lyfts vardagslivets gestaltning och funktion samt samspelet<br />

med en bred allmänhet fram som viktiga välfärdsfrågor. I linje med pro grammet Välfärd<br />

för alla är det viktigt att en fördjupad medverkan och förankring hos alla befolkningsgrupper<br />

äger rum.<br />

Förhoppningen är att genom arkitekturprogrammet öppna vägen för fortsatta diskussioner<br />

om arkitektur och <strong>stad</strong>sbyggnadsfrågors betydelse i samhället.<br />

Jan-Olof Jönsson<br />

t f <strong>stad</strong>sbyggnadsdirektör<br />

3


KARAKTÄR MALMÖ<br />

<strong>HANDLINGSPROGRAM</strong> FÖR ARKITEKTUR OCH STADSBYGGNAD I MALMÖ<br />

Programmets huvudsyfte är att tydliggöra och öka <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>s ambitioner när det gäller<br />

arkitektur- och <strong>stad</strong>sbyggnadsfrågor. Denna ambition är viktig för en <strong>stad</strong> när det gäller<br />

att utarbeta strategiska förhållningssätt och ge riktlinjer beträffande såväl hur befintlig<br />

byggnation ska förnyas, som när <strong>stad</strong>en ska bygga nytt. Ett annat mål har också varit att<br />

öka samsynen mellan de olika förvaltningsenheterna inom <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>. För att kunna<br />

genomföra målen krävs det ett ökat intresse för och debatt om frågorna – något som<br />

programmet vill stimulera till. Ett steg i denna riktning är att lyfta fram de många goda<br />

exempel som finns i <strong>Malmö</strong>.<br />

Handlingsprogrammet består av fyra delar:<br />

1. HÅLLBARHET<br />

2. <strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />

3. TESER – FÖRVALTNING OCH UPPHANDLING<br />

4. GODA EXEMPEL<br />

Handlingsprogrammet som helhet tar sin utgångspunkt i de nationella mål som riksdagen<br />

tog vid sin behandling av ”Framtidsformer – Handlingsprogram för arkitektur, formgivning<br />

och design”.<br />

1. HÅLLBARHET<br />

Kvalitet och skönhetsaspekter skall inte underställas kortsiktiga ekonomiska<br />

överväganden<br />

(Ur Framtidsformer: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design)<br />

Diskussionen om hållbarhet handlar om människans behov för att leva ett gott liv – idag<br />

och i framtiden. Det finns många infallsvinklar och perspektiv på frågan och en mångfald<br />

röster behövs för att föra processen framåt.<br />

Hållbarhetsavsnittet visar metoder och synsätt som leder till hållbarhet i planering och<br />

arkitektur. Hållbarhetsmålen är utarbetade med utgångspunkt från tre aspekterna på hållbarhet:<br />

ekologisk, social och ekonomisk.<br />

Hållbarhet utgör en viljeinriktning i hållbarhetsfrågor och visar hur arkitektur kan bidra<br />

till hållbarhet och vilka konsekvenser detta får för den byggda miljön.<br />

4


2. <strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />

Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas tillvara och förstärkas<br />

(Ur Framtidsformer: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design)<br />

Olika tider har olika byggnadssätt och ideal som avspeglas i <strong>stad</strong>en. För att kunna utforma<br />

ett förhållningssätt är det viktigt att känna igen olika malmöitiska karaktärsdrag i<br />

<strong>stad</strong>smiljön. I Stadens struktur beskrivs åtta <strong>stad</strong>skaraktärer och tre landskapskaraktärer i<br />

<strong>stad</strong>smiljön samt hur dessa kan utvecklas när <strong>stad</strong>en växer och förändras.<br />

Syftet med Stadens struktur är att är att utgöra ett underlag till bland annat bygglov- och<br />

detaljplaneprocessen. Arbetet med Stadens struktur är en direkt fortsättning och fördjupning<br />

av Översiktsplan 2000 vad avser riktlinjer för hur den byggda miljön skall utvecklas<br />

och bevaras.<br />

3. TESER – FÖRVALTNING OCH UPPHANDLING<br />

Offentligt och offentligt understött byggande, inredand<br />

e och upphandling skall stärkas och breddas<br />

(Ur Framtidsfrågor: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design)<br />

För att säkerställa en god förvaltning och hög kvalitet i <strong>stad</strong>ens byggnader har det tagits<br />

fram en övergripande gemensam policy i form av nio ”teser” för <strong>stad</strong>ens byggnader.<br />

Teserna utgör en gemensam värdegrund för <strong>stad</strong>ens alla förvaltningar när det gäller såväl<br />

förändringar i det befintliga fastighetsbeståndet som när <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong> bygger nytt.<br />

Syftet med Teser är att visa hur <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong> agerar i anslutning till det egna fastighetsbeståndet.<br />

Förhoppningen är också att teserna ska inspirera andra som deltar i utformningen<br />

av <strong>stad</strong>smiljön.<br />

4. GODA EXEMPEL<br />

Goda exempel sammanfattar Handlingsprogrammets olika delar och intentioner med<br />

vardagliga exempel på god arkitektur och <strong>stad</strong>sbyggnad där mål för hållbarhet har styrt<br />

urvalet.<br />

Delarna ur Handlingsprogrammet, se bredvid, kan beställas från:<br />

<strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>, Stadsbyggnadskontoret, 205 80 <strong>Malmö</strong><br />

Tel. 040-342297, epost: anja levau@malmo.se<br />

5


<strong>STADENS</strong> <strong>STRUKTUR</strong><br />

STADS- OCH LANDSKAPSKARAKTÄRER<br />

För att kunna utforma ett förhållningssätt är det viktigt att känna igen olika malmöitiska<br />

karaktärsdrag i <strong>stad</strong>smiljön samt hur vi utvecklar dessa när <strong>stad</strong>en växer och förändras. I<br />

handlingsprogrammet har åtta <strong>stad</strong>s- och tre landskapskaraktärer identifierats. Olika tider<br />

har olika byggnadssätt och ideal som avspeglas i <strong>stad</strong>en. Många gånger är övergångarna<br />

mellan olika byggnadsepoker flytande. Därför har en viss generalisering varit nödvändig<br />

för att tydliggöra och sammanfatta <strong>stad</strong>ens olika karaktärer. Flera av de definierade<br />

karaktärerna kan rymma byggnader från helt olika tidsperioder. Till karaktären ”Gröna<br />

rum” hör de stora <strong>stad</strong>sparkerna och andra grönområden som har planerats i ett annat<br />

sammanhang och med andra motiv än de bo<strong>stad</strong>sområden de ligger invid. Varje karaktär<br />

avslutas med en beskrivning av strategier/förhållningssätt och råd/rekommendationer.<br />

SLUTEN KVARTERSTAD<br />

ÖPPEN KVARTERSTAD<br />

GRANNSKAPSENHETER<br />

STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN<br />

INSTITUTIONER<br />

GRÖNA RUM<br />

LANDSKAP<br />

SMÅSKALIG BEBYGGELSE<br />

VERKSAMHETSOMRÅDE<br />

SID 8<br />

SID 28<br />

SID 38<br />

SID 48<br />

SID 60<br />

SID 84<br />

SID 92<br />

SID 102<br />

SID 110<br />

6


SLUTEN KVAR TERST AD<br />

Ö PPEN KVAR TERST AD<br />

G RANNSKAPSEN HETER<br />

STO RSKA LIG A BO STADS OM RÅDEN<br />

SM ÅSKA LIG BEBYGG ELSE<br />

INST ITUTIONER<br />

VERKSA M HETS OM RÅDEN<br />

G RÖ NA RUM


AD<br />

8


9<br />

Adelgatan<br />

SLUTEN KVARTERSTAD


SLUTEN KVARTERSTAD<br />

Ända fram till 1900-talet byggdes så gott som alla städer i form av en sluten kvarters<strong>stad</strong>.<br />

Olika funktioner var blandade och byggnader från olika tider kom att stå jämte varandra.<br />

Den slutna kvarter<strong>stad</strong>en har vuxit fram under 750 år. Den har förändrats successivt –<br />

äldre hus har ersatts med nya, fasader har byggts om och hus har bytt funktion – vilket<br />

skapat en komplex karaktär.<br />

Kring sekelskiftet 1800-1900 anlades nya <strong>stad</strong>sdelar fortfarande som en sluten kvarters<strong>stad</strong>,<br />

exempelvis Möllevången och Rörsjö<strong>stad</strong>en. De har en homogen karaktär med<br />

bebyggelse i fyra till fem våningar. Eftersom hus och gator tillkommit under en kortare<br />

tidsperiod är de mer likartade.<br />

De moderna <strong>stad</strong>splanerarna ville helt ersätta den äldre kvarters<strong>stad</strong>en med nya <strong>stad</strong>smönster.<br />

En hel del byggnader revs i <strong>Malmö</strong> och ibland fick hela kvarter ny sammanhängande<br />

bebyggelse men i huvudsak bevarades det gamla gatunätet. Kvarters<strong>stad</strong>en<br />

anpassades och förändrades med hänsyn till nya krav, exempelvis biltrafik.<br />

Under slutet av 1900-talet fick kvarters<strong>stad</strong>en en renässans och i <strong>Malmö</strong> kan Bo01-området<br />

betraktas som en nutida tolkning av kvarters<strong>stad</strong>en.<br />

De offentliga rummen i den slutna kvarters<strong>stad</strong>en har tillkommit vid olika tider. Stortorget<br />

anlades till exempel på 1530-talet medan Davidshallstorg kom till under 1920-talet.<br />

Även om torgen principiellt är likartat uppbyggda med en öppen rektangulär yta omgiven<br />

av sluten bebyggelse har de mycket skiftande karaktär beroende på tillkomsttid, storlek<br />

och funktion.<br />

Det medeltida gatunätet finns ännu kvar i <strong>Malmö</strong>s centrala delar. Det präglas av smala<br />

och ibland krökta gaturum omgivna av bebyggelse av olika höjd. Bo<strong>stad</strong>sgatorna på till<br />

exempel Möllevången och i Rörsjö<strong>stad</strong>en är oftast raka och har en mer enhetlig karaktär.<br />

Under 1800-talets början ersattes befästningsverk och vallgrav med promenader och kanaler.<br />

De inramar den Gamla <strong>stad</strong>en och ger <strong>stad</strong>srummet öppenhet och grönska. I den<br />

nyare kvarters<strong>stad</strong>en är parkerna få och små, ofta består de endast av mindre platsbildningar<br />

som Karlskronaplan eller Falsterboplan (<strong>stad</strong>sparkerna beskrivs under karaktären<br />

”Gröna rum”).<br />

11<br />

Stortorget<br />

Bastion Älvsborg<br />

Sundspromenaden


Stortorget fick sitt nuvarande utseende<br />

på 1970-talet då platsen runt<br />

Karl X Gustavs ryttarstaty belades<br />

med betongstenar och platanerna<br />

planterades. Då Södergatan 1978<br />

blev gågata, togs trafiken bort från<br />

torgets östra sida.<br />

OFFENTLIGA RUM<br />

exempel redan Sveriges första Folkets park, tidningen Arbetet och kooperativa föreningen<br />

Solidar. Torget inramas i tre riktningar av byggnader varav flera i jugendstil, som till<br />

exempel fondbyggnaden. I väster vetter torget ut mot en av inner<strong>stad</strong>ens huvudgator,<br />

Bergsgatan. Samma utgångspunkt – ett hårdgjort, men något mindre marknadstorg – har<br />

S:t Knuts torg, som tillkom på 1930-talet. Även S:t Knuts torg omgärdas i tre väderstreck<br />

av en sammanhängande och enhetlig tegelarkitektur med en fondbyggnad i öst och<br />

tangerar, i det här fallet, en annan stor huvudgata, Amiralsgatan, i väst.<br />

Nobeltorget, med tidstypisk 1940-tals arkitektur, kan klassificeras som ett parkrum med<br />

en nersänkt gräsmatta med fontän.<br />

Södervärn, Dalaplan, Triangeln och Värnhemstorget är alla platsbildningar som i första<br />

hand skapats som trafikplatser. Triangeln och Dalaplan var platser där landsvägarna från<br />

Y<strong>stad</strong> och Trelleborg möttes och bildade infart in mot centrala <strong>Malmö</strong>. Värnhemstorget<br />

och Södervärn var platser där ombyten mellan buss, järnväg och spårväg skedde. Södervärn,<br />

Triangeln och Värnhemstorget har under 1990-talet omvandlats till platser med<br />

kvaliteter som gör att de kan kallas torgrum.<br />

GATOR<br />

12


TORG<br />

Den medeltida <strong>stad</strong>en hade så kallde gatutorg längs såväl Södergatan som Adelgatan-<br />

Östergatan. Detta är förklaringen till varför dessa gator varierar i bredd och har en jämförelsevis<br />

stor rymd.<br />

Stortorget stod klart 1536 på initiativ av borgmästare Jörgen Kock. Ett kloster och några<br />

medeltida kvarter revs för att ge plats åt torget. Stortorget var genom sin storlek ett betydande<br />

handels- och paradtorg under 1500 – 1800 talen. Det har behållit sin yta sedan<br />

dess och torgets storlek påverkar <strong>stad</strong>en innanför kanalerna mycket påtagligt. Torgets<br />

funktion som ett monumentalt torg invid rådhus och residens är viktig.<br />

Lilla Torgs historia är betydligt brokigare. Under senrenässansen, 1592, lades torget ut<br />

som ett handelstorg för <strong>Malmö</strong>s egna köpmän. Torget försvann helt 1902, då det på platsen<br />

uppfördes en saluhall. När saluhallen revs i mitten av 1960-talet skapades ett kullerstenbelagt<br />

torg. En utökning av torget gjordes 1995 då den norra delen av torget, som då<br />

var asfalterad gata, gatstenbelades i nivå med torget. Torget domineras idag helt av uteserveringar<br />

under sommarhalvåret och har blivit en viktig samlingsplats i <strong>stad</strong>en.<br />

På platsen för Drottningtorget låg under medeltiden fram till början av 1800-talet den<br />

östra och viktigaste porten in till <strong>stad</strong>en, Österport. Drottningtorget lades ut som en<br />

militär exercisplats invid husarregementet. Då husarregementet flyttade ut till Hästhagen<br />

användes torget som marknadstorg och byggnaden i norr blev saluhall.<br />

Ungefär samtidigt som Drottningtorget lades ut kom också Gustav Adolfs torg till. Det<br />

senare var avsett som en central representativ plats i den plan som lades fast då fortifikationsverken<br />

revs runt <strong>stad</strong>skärnan. Torget placerades rakt söder om Södergatan och<br />

Stortorget, vilket haft stor betydelse för <strong>Malmö</strong> citys framväxt med en nord-sydlig axel<br />

genom <strong>stad</strong>en. Flera gånger under årens lopp har torget omgestaltats, men hela tiden har<br />

karaktären av parktorg med fontäner bestått. Den senaste omfattande ombyggnaden av<br />

torget genomfördes 1997.<br />

Möllevångstorget byggdes som ett marknadstorg i början av 1900-talet med stora stenlagda<br />

ytor och trädplantering. På torget placerades 1930 Axel Ebbes staty ”Arbetets ära”<br />

vilken ytterligare befäste <strong>stad</strong>sdelens starka anknytning till arbetarrörelsen. Här fanns till<br />

13<br />

Dagens utformning av Drottningtorget<br />

med smågatsten, anvisade<br />

torgplatser och en trädrad runt torget,<br />

kom troligen till i början av<br />

seklet, kiosken tillkom på 70-talet.<br />

Området runt Davidshallstorg<br />

<strong>stad</strong>splanelades 1924. Torgets<br />

skala reglerades genom att högst<br />

fyra våningar tilläts i områdets inre<br />

delar. Torget har vackra proportioner<br />

och är väl dimensionerat med<br />

tidstypisk enhetlig arkitektur, en<br />

stor del av torgytan idag upptas av<br />

en parkeringsplats.


Betydelsen av att <strong>Malmö</strong> ligger<br />

som en armbåge vid havet, med<br />

hav i såväl norr som väster, har<br />

också påverkan på gatornas<br />

dragning där medeltidens gator<br />

längs med havet, Västergatan.,<br />

Adelgatan och Östergatan, har en<br />

mjuk bågform. (Östergatan)<br />

De flesta av <strong>Malmö</strong>s huvudgator<br />

karakteriseras av att vara breda<br />

och generösa gaturum, ett resultat<br />

av tiden då spårvagnar skulle<br />

få plats. Vissa gator har efter att<br />

spårvagnarna försvunnit planterats<br />

med en trädrad i en mittremsa.<br />

(Amiralsgatan)<br />

Trädplanteringarna sköttes inte på ett tillfredsställande sätt i början av seklet. För att hålla<br />

grönskan vid liv arrenderades marken ut, men denna åtgärd fick till följd att planteringarna<br />

råkade i vanvård. Detta var en av anledningarna till att en del av bastionsmarken togs<br />

i anspråk för begravningsplatser, som det var stor brist på. Området väster om Gustav<br />

Adolfs torg utsågs till begravningsplats och invigdes 1822. Gamla begravningsplatsen<br />

kom att domineras av <strong>stad</strong>ens borgarfamiljers monumentala gravvårdar. Den mark som<br />

var avsedd för offentlig plantering förvandlades successivt till begravningsplats.<br />

Det som ännu idag finns kvar av det som var ämnat för offentlig plantering på gammal<br />

bastionsmark, förutom kanalpromenaderna, är Raoul Wallenbergspark, Altonaparken i<br />

söder och bastionerna Uppsala, Vänersborg, Älvsborg och Nyköping i norr.<br />

PARKER<br />

Innanför kanalerna ligger den lilla, inner<strong>stad</strong>sparken Rundelen, som anlades cirka 1938<br />

invid Rundelsgatan. Parken har sedan dess genomgått flera förändringar när det gäller<br />

utformning och innehåll, växtlighet respektive utrustning. Den senaste upprustningen<br />

genomfördes 1999. En stor hästkastanj planterades och lekplatsen förnyades. Parken fyller<br />

idag en viktig funktion för barngrupper och närboende och är en ”grön lunga” i <strong>stad</strong>en<br />

innanför kanalen.<br />

I rutnätsplanen för Rörsjö<strong>stad</strong>en fanns förutom det generösa, parkliknande gaturummet<br />

Kungsgatan även en <strong>stad</strong>sdelspark, Rörsjöparken. Parken kom till 1905, under den sista<br />

delen av <strong>stad</strong>sdelens framväxt. Parken var till en början ganska spartansk till sin uppbyggnad,<br />

men utvecklades så småningom under 1930-talet mot en park med tydliga funktionalistiska<br />

förebilder, innehållande plaskdamm, lekplats och stora inbjudande gräsmattor.<br />

Den slutna kvarters<strong>stad</strong>ens parkrum utgörs i stor utsträckning av små gröningar som<br />

ligger som insprängda oaser i den hårt exploaterade <strong>stad</strong>en. Många av dessa parkrum har<br />

kommit att benämnas ”plan”, till exempel Karlskronaplan, Göingeplan, Varbergsplan,<br />

Falsterboplan och Upplandsplan. Då <strong>stad</strong>sdelarna saknar större parkrum är dessa gröningar<br />

populära och flera av parkerna är därför utsatta för ett hårt slitage.<br />

Som en viktig park i Möllevångsområdet fungerar även Folkets park. Folkets park beskrivs<br />

mer ingående i <strong>stad</strong>skaraktären ”Institutioner”. Stadsparkerna Kungs- , Slotts- respektive<br />

Pildammsparken beskrivs under karaktären ”Gröna rum”.<br />

14


Gatorna i den slutna kvarters<strong>stad</strong>en är till vissa delar medeltida, vilket innebär ett oregelbundet<br />

gatunät med korta och smala gator som ofta byter namn. Några få gator kröker<br />

sig också genom bebyggelsen. De medeltida gatorna är sällan planterade med gatuträd.<br />

Då befästningarna revs i början av 1800-talet lade fortifikationsdirektör Nils Mannerkrantz<br />

fast en plan som innebar att många av de medeltida gatorna försvann och ersattes<br />

med rätvinkliga kvarter och trädkantade promenader.<br />

När den slutna kvarters<strong>stad</strong>en utanför kanalen växte fram var formerna för hur <strong>stad</strong>en<br />

skulle byggas ut mer formaliserad. Stadsdelar planerades som helheter och blev enhetliga<br />

tillägg till <strong>stad</strong>en. Rörsjö<strong>stad</strong>en är kanske det främsta exemplet på en sådan genomarbetad<br />

och enhetlig <strong>stad</strong>senklav, där även Kungsgatan, den trädplanterade esplanaden som<br />

löper genom området, var en viktig del av gestaltningen.<br />

På samma sätt planerades stora huvudgator såsom Nobelvägen, Carl Gustafs väg och<br />

Amiralsgatan. Dessa viktiga trafiklänkar blev utgångspunkten från vilken <strong>stad</strong>en växte.<br />

För att dämpa hastigheten i trafiken genomfördes under 1980- och 1990-talen omfattande<br />

trafiksaneringar i såväl östra som västra delen av gamla <strong>stad</strong>en. Resultatet av denna<br />

åtgärd i den östra delen kom att påverka gatorna negativt ur gestaltningssynpunkt.<br />

Man tog inte hänsyn till den slutna kvarters<strong>stad</strong>en, utan förde in element som snarare<br />

hör hemma på villagator i ytter<strong>stad</strong>en än i den äldre <strong>stad</strong>skärnan. Även Möllevången<br />

genomgick en omfattande trafiksanering under 1980-talet, som fått en stor påverkan på<br />

gatubilden.<br />

KANALEN, PROMENADER OCH BEGRAVNINGSPLATS<br />

<strong>Malmö</strong> grundlades redan på 1200-talet. Men den tydliga avgränsning som kanalen runt<br />

den medeltida <strong>stad</strong>en innebar, tillkom först efter freden i Roskilde 1658, då Skåne blev<br />

svenskt. Innan dess hade en <strong>stad</strong>smur delvis inramat <strong>stad</strong>en. Kanalen var i första hand<br />

ett försvarsverk, men denna funktion avtog redan under 1700-talet.<br />

I början av 1800-talet gav ett kungligt brev direktiv om att rasera befästningsverken.<br />

Där befästningsverken låg skulle det i stället skapas en promenad runt <strong>stad</strong>en. Arbetet<br />

med anläggning av promenadvägar och planteringar av träd pågick under större delen<br />

av 1800-talet. Bastionerna behölls utmed den norra sidan av <strong>stad</strong>en, samtidigt flyttades<br />

den södra sidan av kanalen längre söderut. På så sätt kunde <strong>Malmö</strong> expandera öster- och<br />

söderut.<br />

15<br />

Idag är såväl kanalerna och resterna<br />

av bastionsmarken ett ovärderligt<br />

inslag i <strong>stad</strong>sbilden. De inramar<br />

den gamla <strong>stad</strong>en och ger <strong>stad</strong>srummet<br />

omväxling, liv, öppenhet<br />

och grönska. (Rörsjökanalen)<br />

I den nyare kvarters<strong>stad</strong>en är<br />

parkerna få och små, ofta består de<br />

endast av mindre platsbildningar.


Lilla Torg<br />

Västergatan<br />

Från den danska tiden återstår<br />

endast ett fåtal stora tegelhus<br />

och några korsvirkesbyggnader.<br />

De äldsta byggnaderna är höga<br />

gavelvända hus i sengotisk stil.<br />

Korsvirkestekniken var förhärskande<br />

under flera århundraden.<br />

Husen var låga men hade höga<br />

takresningar och de fick ofta putsade<br />

fasader ovanpå korsvirket.<br />

I början av 1800-talet fick husen<br />

gärna en anspråkslös utformning i<br />

empirstil med enkla klassicistiska<br />

fasadutsmyckningar.<br />

BYGGNADER<br />

varierar. Här finns sadeltak, mansardtak och pulpettak. Takbeläggningen består ofta av<br />

rött tegel, plåt eller i vissa fall av papp.<br />

1870–80-TAL NYRENÄSSANS<br />

Vurmandet för renässansens arkitektur inleddes i <strong>Malmö</strong> med restaureringen av länsresidenset<br />

1851 och rådhuset 1863. Fasaderna är skulpturala och har dekor i form av klassiska<br />

arkitekturdetaljer som kolonner, pilastrar och konsoler som formas i puts i kombination<br />

med gjutna cement- och stuckornament.<br />

Under 1870-talet var det vanligt att hela fasaderna täcktes av denna putsarkitektur, men<br />

under 1880-talet ställdes bottenvåningens putsrustik och den övriga fasadens cement-<br />

och stuckornament mot en tegelfasad. Putsens ytstruktur var ofta slät och fasaden ofta<br />

målad i en kulör. Den kalkfärg som användes hade ursprungligen en stenimiterande<br />

kulör.<br />

Fönster och portar är ofta indragna från fasadlivet. Entréerna är antingen rundbågade<br />

eller rakslutna upptill. I öppningarna satt pardörrar. Ofta finns det glasade partier såväl<br />

i som ovanför dörrarna. Fönsteröppningar är ofta rakslutna eller rundbågeformade. Träfönstren<br />

har poster antingen i kors- eller i T-form. Fönstrens yttre bågar är utåtgående.<br />

Snickerierna var ursprungligen målade med linoljefärg i mörka kulörer. Fönsterbleck,<br />

beslag och stuprör var däremot svartmålade.<br />

Takkupor förekommer sällan på de ganska flacka taken utan i stället används små takfönster<br />

för att få fram det ljus som behövs för att orientera sig på vindarna. De byggnader<br />

som är uppförda i den franska varianten av nyrenässansen har dock en betydligt högre<br />

takresning med vindinredning och takkupor.<br />

Takbeläggningen är under denna period ofta slät och mörk. Svartmålad plåt och skiffer är<br />

vanligt. Längs med taknocken och som kröning av torn finns ofta svartmålade järndetaljer.<br />

16


1500–1600-TAL SENGOTIK OCH HOLLÄNSK RENÄSSANS<br />

I början av 1500-talet uppförde framgångsrika borgare stora tegelpalats i sengotisk stil<br />

samtidigt som den holländska renässansen också hade börjat påverka arkitekturen i<br />

<strong>Malmö</strong>. De gavelvända höga packhusliknande husen ersattes successivt av hus som uppfördes<br />

med långsidan mot gatan.<br />

Under 1530-talets sista år försvagades det malmöitiska borgerskapets ekonomiska ställning<br />

och byggandet med tegel stagnerade. Istället för tegelpalats i kontinentala stilar började<br />

borgerskapet uppföra betydligt billigare korsvirkesgårdar. Ursprungligen var korsvirkesgårdarnas<br />

bo<strong>stad</strong>shus avfärgade i engelskt rött men kom senare att putsas i varma<br />

kulörer som låg mellan kalkvitt och ockragult. I mitten av 1800-talet uppfördes i anslutning<br />

till flera av dessa gårdar stora sädesmagasin. Dessa tegelbyggnader hade en enkel<br />

klassicistisk arkitektur. Flera av magasinen har rivits under åren, men ett antal byggnader<br />

finns fortfarande kvar och är viktiga och karaktäristiska inslag i <strong>stad</strong>sbilden.<br />

1600–1800-TAL SKÅNSK BYGGNADSTRADITION OCH KLASSICISM<br />

Väster om Lilla torg växte tidigt en enkel korsvirkesbebyggelse fram för <strong>stad</strong>ens småhantverkare.<br />

Flera av byggnaderna uppfördes i korvirke som därefter putsades. Arkitekturen<br />

kan beskrivas som enkel klassicism i liten skala, i kombination med gammal skånsk<br />

byggnadstradition.<br />

Byggnaderna är uppförda i en eller två våningar. De är slätputsade och har ibland enkla<br />

fönster- och portomfattningar samt markerad takfot. Den putsade bebyggelsen var ofta<br />

färgad i varma kulörer som låg mellan kalkvitt och ockra gult. Dörrarna som leder till<br />

byggnadens bostäder är ofta pardörrar med speglar medan dörrar till eventuell portgång<br />

är klädda med panel. De äldsta fönstren är alltid spröjsade och utåtgående. Snickerierna<br />

var ursprungligen målade med linoljefärg i mörka kulörer. Takformerna på bebyggelsen<br />

17<br />

Gustav Adolfs torg<br />

Södra Promenaden<br />

Det nya stilidealet kom att påverka<br />

gestaltningen av <strong>stad</strong>ens<br />

offentliga byggnader och under<br />

1870- och 80-talen uppfördes<br />

även en rad bo<strong>stad</strong>shus i denna<br />

stil. Dessa byggnader är uppförda<br />

i två och tre våningar och har markerade<br />

bottenvåningar. De har en<br />

symmetrisk fasadkomposition där<br />

mittpartiet ofta är markerat.


Södra För<strong>stad</strong>sgatan<br />

Under 1800-talets senare hälft använde<br />

arkitekterna förebilder från<br />

olika epoker ur arkitekturhistorien<br />

till sina fasadkompositioner, så<br />

kallade ”nystilar”. Fasaderna blev<br />

asymmetriskt uppbyggda genom<br />

komplexa kompositioner med balkonger,<br />

burspråk och olika sorters<br />

fönster. Arkitekterna använde gärna<br />

”äkta fasadmaterial” som sten<br />

och tegel istället för puts. Fortfarande<br />

hämtades fasadutsmyckningar<br />

från arkitekturens historiska<br />

formskafferi.<br />

konger i takt med att insikten om den friska luftens värde för hälsan ökade. Balkongernas<br />

räcken är ofta av sirligt smidesjärn. Järnet är svart- eller mörkt grönmålat. Även balkonger<br />

med fronter av sten eller stenimiterande material förekommer.<br />

Taken på dessa byggnader är branta och ofta brutna. I byggnadernas rika siluetter ingår<br />

bland annat tornhuvar och resliga höga skorstenar. Takbeläggningen är slät och består av<br />

skiffer eller falsad plåt. Plåten är svart eller rödmålad. Även plåtbeslag och stuprör är svart-<br />

eller rödmålade. Ibland är taken belagda med exklusiva takmaterial som glaserat tegel.<br />

Taken har sällan takkupor, men i de fall de förekommer är de integrerade i den övriga arkitekturen<br />

där de spelar en speciell roll.<br />

1900-TAL INDUSTRIALISMENS BEBYGGELSE<br />

Industribyggnaderna är uppförda i tegel och täcker genom om- och tillbyggnader ofta<br />

hela kvarter. Arkitekturen är ofta saklig, men historiserande motiv i romansk eller gotisk<br />

stil förkommer. Dekoren består av mönstermurningar i tegel, putsade partier eller inslag<br />

av betongsten. Fönstersättningen är upprepande och fönstren, av gjutjärn eller trä, är<br />

ofta småspröjsade. Gjutjärnsfönstren är målade med linoljefärg i svarta eller gröna kulörer<br />

medan snickerierna är målade i en färgsättning som följer bo<strong>stad</strong>sarkitekturen för respektive<br />

tid. Portarna utformades med stor omsorg, gärna som byggnadernas arkitektoniska<br />

accenter.<br />

De flacka taken är ofta täckta av släta och billiga material som takpapp. I anslutning till en<br />

del industribebyggelse finns vad som kanske är de gamla fabrikernas främsta signum: den<br />

murade, höga skorstenen.<br />

Fabrikerna och de verksamheter de hyst har varit en kontrast mot sten<strong>stad</strong>ens bo<strong>stad</strong>shus<br />

– något som skapat en dynamik i <strong>stad</strong>ens liv och miljö. Blandningen av bostäder och<br />

verksamheter är typisk för sten<strong>stad</strong>en, skorstenarna är tydliga landmärken och symboler<br />

för industrialismen.<br />

1900–10 TAL-JUGEND<br />

18


1890–1900-TAL NYSTILAR<br />

Omkring sekelskiftet 1900 skedde en omfattande förnyelse och förändring av <strong>Malmö</strong>s<br />

<strong>stad</strong>sbild. En stor del av den äldre bebyggelsen fick ge vika för stora nybyggen. Dessa var<br />

ofta flera våningar högre än tidigare. Det kraftigt ökande byggandet kom i huvudsak<br />

att försiggå på redan planerad mark. Byggnaderna var av hög arkitektonisk kvalitet. De<br />

ritades i stor utsträckning av <strong>stad</strong>ens nu framkomna egna arkitektkår, som gav dessa byggnader<br />

mycket individuella uttryck.<br />

De exklusivaste byggnaderna fick fasader helt i natursten. Vanligast var dock att endast<br />

bottenvåningarnas fasader och detaljer utfördes i natursten. I stället består fasaderna ovanför<br />

bottenvåningarna av oputsad tegel eller är putsade i en kulör som ursprungligen låg<br />

i linje med naturstenens kulör. Variationen på stenmaterial är stor, såväl granit, kalksten<br />

som sandsten användes. Det var också vanligt med putsrustik i sockelvåningarna.<br />

Den stora variationsrikedomen märks även på fönstren, som har fått olika gestaltning för<br />

varje våningsplan. Fönster och portar är indragna i förhållande till fasadlivet. Entrépartierna<br />

har ofta spegeldörrar. Ofta finns det även glasade partier i dörrarna med fasettslipade,<br />

etsade eller färgade glas. Fönstren samspelar med planlösningen och är placerade<br />

i grupper. Fönstrens ytterbågar är sidohängda och utåtgående. Fasadens snickerier var<br />

ursprungligen målade med linolja i kulörerna grönt och engelskt rött, men även ekådring<br />

förekom på dörrar och inte sällan var dörrarna transparent fernissade eller lackade. Kulören<br />

på fönsterbleck och beslag utfördes lika snickeriernas kulörer, medan stuprör vanligen<br />

var målade i en röd eller svart kulör.<br />

I den mån balkonger förekommit under tidigare epoker har det främst varit för att förhöja<br />

byggnadernas monumentalitet. De tidigare paradbalkongerna ersattes nu av fler bal-<br />

19<br />

Chokladfabriken<br />

Industribebyggelse uppfördes<br />

främst i tegel och täckte genom<br />

om- och tillbyggnader ibland hela<br />

kvarter. Arkitekturen var enkel och<br />

saklig med mönstermurningar i<br />

teglet, även utsmyckningar i romansk<br />

eller gotisk stil förkommer.


Södra Promenaden<br />

Valhallapalatset, 1903, arkitekt<br />

Alfred Arwidius, Södra Tullgatan,<br />

Gustav Adolfs torg<br />

Jugendstilen som slog igenom<br />

strax efter sekelskiftet innebar att<br />

fasadkompositionerna blev friare<br />

än tidigare och åter användes puts<br />

som fasadmaterial. Även byggnadstekniker<br />

påverkade utseendet<br />

– järn, stål, betong och glas blev<br />

allt vanligare. I delar av Rörsjö<strong>stad</strong>en<br />

och kring Drottningtorget finns<br />

det flera bo<strong>stad</strong>shus i jugendstil.<br />

Inspiration till utsmyckningar<br />

hämtade man från växt- och djurvärlden.<br />

men är mycket diskreta och starkt inarbetade i byggnadernas arkitektur.<br />

1910–20-TAL NATIONALROMANTIK<br />

Nationalromantiska byggnader är relativt ovanliga inslag i <strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>sbild, bland annat<br />

för att stilen främst användes under 1910-talet då byggnadsverksamheten var liten på<br />

grund av första världskriget. Byggnaderna har olika karaktär. Dels förekommer hus som<br />

har ett stramt och allvarligt formspråk med tunga fasader med mycket muryta, vilka har<br />

sina förebilder i den svenska stormaktstiden och Vasatidens borgarkitektur. Dels finns i<br />

<strong>Malmö</strong> en regional variant av nationalromantiken där man utnyttjat lokala byggnadstraditioner<br />

som förebild. Dessa hus har en något lättare karaktär och har mer utsmyckningar.<br />

Det hårdbrända mörkröda fasadteglet förknippas med tidens byggnader men det finns<br />

också hus i natursten och puts. Kulörmässigt imiterar putsfasaderna ofta natursten eller<br />

tegel. Bottenvåningar och portomfattningar är ofta utförda i granit. Murverket är slätt<br />

och enkelt. Skulpturala portaler och burspråk ger liv i fasaderna. Konstfullt utformade<br />

ankarslut skapar accenter i fasaderna. Dekoren är för övrigt sparsmakad. Enstaka balkonger<br />

förekommer och de har murade fronter eller räcken av smidesjärn. Järnräcken är<br />

målade med linolja i en svart kulör.<br />

Entrédörrarna är ofta av ek, antingen fernissade eller lackade. Fönstren sitter i liv med fasaden.<br />

De är av trä och är småspröjsade och sidohängda och ofta målade i brunt eller vitt.<br />

Byggnaderna har sadeltak med branta takfall och ibland i form av mansardtak. Takbeläggningen<br />

består av rött, mörkbrunt eller svart tegel som ibland är glaserat. Kopparplåt<br />

används ofta i anslutning till taken. Byggnaderna har ibland inredda vindar med takkupor.<br />

Skorstenar är ofta högresta. Till skorstenar och stuprör har koppar eller röd- eller<br />

svartmålad plåt använts.<br />

1920–30-TAL SENKLASSICISM<br />

Det klassiska formspråket användes ofta fritt och otraditionellt. Man var inte bunden av<br />

20


Jugend, eller Art Nouveau som den franska benämningen lyder, var helt nyskapande.<br />

Man sökte efter nya inspirationskällor och stilen var delvis en reaktion mot föregående<br />

epoks många stilblandningar och industriproducerade stilimitationer.<br />

Fasaderna är ofta putsade, men även kombinationer med natursten, tegel och puts förekommer.<br />

Då både slät- och spritputsade ytor ingår i en fasad färgades båda putsytorna i<br />

samma kulör. Detta gäller även för putsornamenten, som till exempel festonger. I de fall<br />

där bottenvåningen är av natursten ansluter putsens kulör till naturstenens. Friser och<br />

fönsteromfattningar är ibland av kalk- eller sandsten men konststen förekommer också i<br />

den enklare bebyggelsen. Byggnadernas bottenvåningar är av den mer rustika graniten.<br />

Den stora variationsrikedomen märks även på fönstren, som ofta har fått olika gestaltning<br />

för varje våningsplan. Gemensamt för de flesta fönster är dock att de är indragna från<br />

fasadlivet, att bågarna är utåtgående och uppdelade i en undre och en övre del samt att de<br />

bågar som sitter i fönstrens övre del nästan alltid är spröjsade. Även dörrarna är mycket<br />

individuellt formgivna. Ofta finns det glasade partier i dörrarna med fasettslipade, etsade<br />

eller färgade glas.<br />

Balkongernas räcken är ofta av sirligt smidesjärn och målade med linoljefärg i svart, grönt<br />

eller rödbrunt. Fasadernas snickerier målades ursprungligen i kulörerna grönt, rödbrunt<br />

eller engelskt rött. Dörrarna var ofta transparent fernissade eller lackade. Kulören på fönsterbleck<br />

och beslag utfördes lika snickeriernas kulörer medan stuprören vanligen målades<br />

i en röd eller svart kulör.<br />

Taken på dessa byggnader är branta och ofta brutna. Taken är ofta belagda med rött tegel<br />

men såväl röd som svartmålad plåt och kopparplåt förekommer. Takkupor förekommer,<br />

21<br />

Slagthuset, 1900-04, arkitekt<br />

Salomon Sörensen<br />

Posthuset, 1906, arkitekt<br />

Ferdinand Boberg<br />

De nationalromantiska byggnaderna<br />

domineras av mörkt rödbrunt tegel,<br />

natursten och putskulörer som efterliknar<br />

natursten. Fasadernas dekor är<br />

ofta sparsmakad. Taken är belagda<br />

med tegel och har plåtarbeten i koppar.<br />

Under tidsperioden förekommer<br />

jugendstilen och nationalromantiken<br />

parallellt och ibland sammansmälter<br />

de två stilarna i samma byggnad.


Fersens väg<br />

Kockumsgatan<br />

I <strong>Malmö</strong> fick senklassicismen ett<br />

eget arkitektoniskt uttryck utan<br />

tydlig gräns mot nationalromantiken.<br />

Tiden kring 1930-talet i <strong>Malmö</strong><br />

präglas snarare av en kontinuitet<br />

mellan stilarna. I husen kan man se<br />

drag från både klassicism och funktionalism.<br />

takpapp, eternit eller skiffer.<br />

1940–2000-TAL<br />

Åren under och efter andra världskriget var nybyggnadsverksamheten inom den slutna<br />

kvarters<strong>stad</strong>en begränsad. Arkitekturen under de följande årtiondena präglades av mångfald<br />

i uttrycksformer.<br />

I slutet av 1950-talet inleddes en period med omfattande rivningar, så kallad ”sanering”,<br />

av äldre bebyggelse. Ofta togs hela kvarter i anspråk för sammanhängande ny bebyggelse<br />

(och i vissa fall slogs flera äldre kvarter samman till ett nytt). Detta innebar en brytning<br />

mot den befintliga <strong>stad</strong>sstrukturen; i en del fall bröt även skalan i höjd av mot den existerande<br />

bebyggelsen.<br />

En stor del av nybyggena var [renodlade] kontorshus eller hotell. De fick under 1950-<br />

och 60-talen som regel släta och okomplicerade, rätvinkliga och repetitiva fasader i<br />

senmodernistisk anda. Många olika fasadmaterial användes, exempelvis natursten, tegel,<br />

betongelement, keramiska plattor, fasadplåt eller glas (dock oftast få fasadmaterial på<br />

samma fasad). Likadana fönster upprepades likformigt över hela fasaden eller placerades<br />

som horisontella fönsterband. Fönstren utfördes med bågar av trä eller aluminium. Husen<br />

fick i flertalet fall platta eller mycket flacka tak. Bottenvåningarna togs som regel i<br />

anspråk för butiker med stora skyltfönster.<br />

Kontorshusen från det sena 1970-talet och 80-talet fick vanligen mer artikulerade fasader<br />

med djupare reliefverkan och mer varierad fönstersättning. Tegel blev det vanligaste fasadmaterialet.<br />

Bo<strong>stad</strong>shusen byggdes på 1950- och 60-talen med enkla odekorerade fasader i tegel med<br />

en- eller tvåluftsfönster med vita snickerier. Ofta fick fasaderna sammanhängande balkongpartier,<br />

inte sällan indragna innanför fasadlivet, med balkongfronter av korrugerad<br />

plåt eller betongelement. Husen kröntes av flacka sadeltak belagda med tegel eller plåt.<br />

I början av 1970-talet blev fasaderna mörkare med brunt eller mörkrött tegel mot vilka<br />

plåt (balkongfronter och burspråk) i starka kulörer som till exempel orange, gult eller<br />

22


att strikt återge exakta stilhistoriska kopior. Husen skulle underordna sig helheten och<br />

fick sina individuella uttryck genom att dekor och färg varierade mellan de olika husen.<br />

Fasaderna har välavvägda proportioner och dekorationer som till exempel medaljonger<br />

och rosetter. Bottenvåningarna<br />

är ofta markerade genom bandrusticering i granit, puts eller konststen med<br />

glimmer och synlig ballast. Konststenen blir ofta mycket lik graniten eftersom ytskiktet<br />

härmar stenhuggning. Omfattningar och ornament är antingen av natursten eller konststen.<br />

Både putsade och oputsade fasader förekommer. Putsen är slammad, slät eller grovt<br />

påslagen. De genomfärgade putsade fasaderna imiterar natursten genom inslag av glimmer.<br />

De färgade fasaderna är målade med jordfärger med mättade kulörer. Det stora flertalet<br />

byggnader är dock oputsade. Vid sidan av det mörka brunröda teglet är det skarpt<br />

gulgröna teglet populärt.<br />

Portarna är ofta något indragna. Entrépartier är i allmänhet lackade eller av fernissad ek.<br />

I mindre påko<strong>stad</strong>e byggnader är dörrarna av billigare träslag och täckmålade i brunt<br />

eller grönt. Dörrarnas glaspartier består av ofärgat glas som är facettslipat eller etsat.<br />

Fönstren ligger i liv med fasaderna och är sex- eller niodelade, men åttadelade fönster<br />

förekommer också.<br />

Som en kontrast mot tegelbyggnadernas kulörer står ofta träfönstrens grönmålade karmar,<br />

där bågarna är målade i en ljus kulör. Men också andra färgsättningar som exempelvis<br />

gröna romantik bågar med sluten och stram vita form karmar förekomme förekommer. r. Det fanns under perioden såväl inåt- som<br />

utåtgående fönster för att skapa liv i fasaderna.<br />

Balkonger ut mot gatan förekommer, men franska balkonger, som understryker fasadernas<br />

strama och släta arkitektur är vanligare. Balkongerna har dekorativa smidesräcken,<br />

ofta målade med svart linolja, men även andra kulörer förekommer. Under perioden<br />

byggde man såväl branta obrutna sadeltak med rött taktegel som flackare sadeltak med<br />

1930/40-tal<br />

1940/50-tal<br />

Svalt gult tegel dominerar i de flesta kvarter och områden, oftast tillsammans med röda tegelb yggnader.Helt ljusa putsfasader och<br />

koppargröna, m örkgröna och vita balkonger ger dessa områden en uttalad färgidentitet. Grågult kulörsvagt tegel, blekt gula,<br />

romantik med sluten gröna stram och form ljust grå förekomme putskul örer r. förekommer även.Gulrött tegel, gulröd puts och varmt gula balkonger bör undvikas!<br />

1930/40-tal<br />

23<br />

1970-Vanligt ärbrunttegel. 1980-Rödrosa tegel. 1980/90-Ljusputs.<br />

1940/50-tal<br />

2000-Ljusrötttegelochglas.<br />

Svalt gult tegel dominerar i de flesta kvarter och områden, oftast tillsammans med röda tegelb yggnader.Helt ljusa putsfasader och<br />

koppargröna, m örkgröna och vita balkonger ger dessa områden en uttalad färgidentitet. Grågult kulörsvagt tegel, blekt gula,<br />

gröna och ljust grå putskul örer förekommer även.Gulrött tegel, gulröd puts och varmt gula balkonger bör undvikas!<br />

Caroli City<br />

Rörsjögatan<br />

Arkitekturen under senare hälften<br />

av 1900-talet präglades av<br />

mångfald i uttrycksformer. Under<br />

1900-talets sista decennier bestod<br />

byggandet främst av så kallade<br />

”infill”, det vill säga mindre nybyggnader<br />

i befintlig miljö.


Under 1900-talets sista decennier<br />

bestod byggandet i den<br />

slutna kvarter<strong>stad</strong>en främst av<br />

så kallade ”infill”, det vill säga<br />

mindre nybyggnader i befintlig<br />

miljö. (Stora Kvarngatan)<br />

Arkitekturen omkring sekelskiftet<br />

2000 präglas av en nymodernistisk<br />

anda med stora släta<br />

fasadpartier och omfattande<br />

glasytor.<br />

mörkrött kontrasterade. Fönstersnickerierna var mörkbruna och fönsterytorna blev<br />

mindre, till följd av energisparnormer som kom i samband med oljekrisen 1973–74.<br />

Balkongerna, som för det mesta placerades utanpåliggande, blev större och fick inte sällan<br />

avfasade hörn. Balkongräckena utfördes i aluminium och fronterna främst i korrugerad<br />

plåt. Trapphusen fick på 1970- och 80-talen generellt sina entréer från gårdarna,<br />

endast enstaka portar ledde in från gata till gård. Takfallen blev brantare och belades<br />

med betongpannor.<br />

Under den senare delen av 1980-talet och början av 1990-talet bestod byggandet<br />

främst av så kallade ”infill”, det vill säga mindre nybyggnader i befintlig miljö. Fasaderna<br />

utformades i olika slag av postmodernistisk stil, ibland med en strävan efter<br />

anpassning till den befintliga bebyggelsen. Flera olika fasadmaterial förekom: tegel<br />

med mönstermurningar, puts med inslag av dekorativa keramiska plattor med mera.<br />

Fönstren fick poster och ibland även spröjsar, fönstersnickerierna bestod företrädesvis<br />

av vitlackerad aluminium (åtminstone ytterbågen).<br />

Arkitekturen omkring sekelskiftet 2000 präglas av en nymodernistisk anda med stora<br />

släta fasadpartier och omfattande glasytor. De nya nya byggnadernas fasader som uppfördes<br />

i samband med bomässan Bo01 utmärks av stora glaspartier, ljus puts och inslag<br />

av oljat trä och rostfritt stål. Några av dem är uppförda i gult eller rött tegel. Gemensamma<br />

drag är betoningen av horisontalitet och brist på renodlat dekorativa inslag. En<br />

ökad medvetenhet om byggnaders miljöpåverkan ledde bland annat till att solpaneler<br />

och gröna tak är vanligt förekommande.<br />

24


GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />

OCH STRATEGIER<br />

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />

Den slutna <strong>stad</strong>sstrukturen efterlevs.<br />

Hela den slutna kvarter<strong>stad</strong>en utgör ett<br />

riksintresse för kulturmiljövård, där särskild<br />

hänsyn ska tas till det historiska och kulturhistoriska<br />

sammanhanget vid förändringar<br />

av bebyggelsen och allmän plats. Rivningar<br />

bör undvikas.<br />

BEBYGGELSE<br />

Ny bebyggelse bör ha ett eget arkitektoniskt<br />

uttryck som samspelar och tolkar befintlig<br />

bebyggelse. I områden med enhetlig<br />

bebyggelse bör ny bebyggelse anpassas<br />

vad gäller höjd och andra volymskapande<br />

egenskaper till omgivande bebyggelse.<br />

Nya byggnader ska vara byggda enligt dagens<br />

hållbara principer, med en avvägning<br />

mot kulturhistoriska värden. Butiker och<br />

publika lokaler i bottenvåningarna samt<br />

bostäder med entré från gatan eftersträvas.<br />

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />

Det medeltida, delvis oregelbundna gatunätet<br />

innanför kanalen och de centrala<br />

torgen ska bibehållas. Torgen har alla en<br />

egen karaktär och identitet. Gaturummen<br />

ges mer enhetlig gestaltning. Känslan av<br />

historisk mark ska förstärkas genom att<br />

markbehandling, utrustning, ljussättning<br />

med mera följer riktlinjerna i Stadsmiljöprogrammet.<br />

25<br />

De gröna, som till exempel parker och<br />

skolgårdar, är av stor betydelse. Eftersom<br />

gårdarna ofta är små och mörka har de<br />

allmänna öppna ytorna stor betydelse och<br />

ska bevaras.<br />

SLUTEN KVARTERSTAD


RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER SLUTEN KVARTERSTAD<br />

fattande trädplanteringar undvikas.<br />

Träd hör historiskt ej hemma här, däremot<br />

kan solitära träd planteras i knutpunkter<br />

eller där gaturummet vidgar sig<br />

• De generöst trädplanterade gaturummen<br />

i den slutna kvarter<strong>stad</strong>en utanför<br />

kanalen är karakteristiska för <strong>Malmö</strong><br />

och skall bibehållas. De trängre bo<strong>stad</strong>sgatorna<br />

inne i kvarteren bör även<br />

de kunna berikas med fler trädplanteringar.<br />

I de fall förgårdsmark finns skall<br />

den bevaras med gräs och buskar.<br />

Marken bör inte övergå till parkeringsytor.<br />

Nya sätt att fördröja och avleda<br />

dagvatten bör utredas.<br />

• Många bo<strong>stad</strong>sgårdar i den slutna<br />

kvarters<strong>stad</strong>en har stor potential att utvecklas,<br />

bland annat genom nya planteringar,<br />

fler träd och fasadgrönska.<br />

• Kanalrummen med bastioner och promenader<br />

är kulturhistoriskt intressanta<br />

rester. Inslaget med vatten i <strong>Malmö</strong> city<br />

är ovärderligt och att visuellt och bättre<br />

utnyttja kanalrummen är en ständig<br />

utmaning.<br />

• I den slutna kvarter<strong>stad</strong>en utanför<br />

kanalen är de gröna rummen också<br />

av stor betydelse och skall bevaras.<br />

Många av dessa parker och platsbildningar<br />

är ej fullt utnyttjade utan bör<br />

förnyas för att få en ökad betydelse<br />

OFFENTLIGA RUM<br />

• Torgen innanför kanalen är viktiga att<br />

bevara som öppna <strong>stad</strong>srum. De är<br />

alla historiskt intressanta och har samtidigt<br />

stora värden som mötesplatser<br />

för dagens malmöbor. Vid förändringar<br />

skall stor hänsyn tas till de kulturhistoriska<br />

värdena, torgens individuella karaktär<br />

och att de skall kunna anpassas<br />

till dagens behov och krav.<br />

• I den slutna kvarter<strong>stad</strong>en utanför<br />

kanalen har torgen skilda karaktärer<br />

och är alla tidstypiska torg. Det är av<br />

vikt att bevara torgens särprägel som<br />

marknadstorg, parktorget etc. Man bör<br />

även se på möjligheterna att skapa fler<br />

levande mötesplatser av nu slumrande<br />

resurser såsom Dalaplan och Davidshallstorg<br />

med mer plats för gående<br />

och vistelse och därmed för ett ökat<br />

folkliv.<br />

• De på 1980-talet trafiksanerade gatorna<br />

i den östra delen av Gamla <strong>stad</strong>en<br />

bör ses över och gestaltas så att de<br />

bättre anknyter till den slutna kvarter<strong>stad</strong>en<br />

innanför kanalen, vad gäller<br />

material, utrustning och grönska.<br />

• Utmed de medeltida gatorna bör om-<br />

som platser för samvaro och rekreation.<br />

• Reklamskyltar som placeras på offentliga<br />

plats utformas med stor hänsyn till<br />

omgivningen. Känsliga miljöer undantas<br />

från skyltar som till exempel parker,<br />

kanalzoner, områden kring kyrkor,<br />

26


27<br />

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER SLUTEN KVARTERSTAD<br />

BYGGNADER<br />

• De bevarade byggnaderna från Mal-<br />

mös äldsta tid är inte bara unika ur ett<br />

lokalt perspektiv utan är även sällsynta<br />

ur ett nationellt och internationellt<br />

perspektiv. De kulturhistoriskt viktiga<br />

byggnaderna bör i så stor utsträckning<br />

som möjligt göras kända och tillgängliga<br />

för allmänheten. Tillgänglighet och<br />

därmed följande skyltnings-, stöld- och<br />

brandskyddskrav bör dock ske på<br />

byggnadernas villkor.<br />

• Ny bebyggelse i sammanhängande<br />

områden bör hanteras omsorgsfullt.<br />

Framför allt bör skala och färgsättning<br />

stämmas av mot den övriga bebyggelsen.<br />

Flera byggnader har med åren<br />

fått en annan färgsättning. En utgångspunkt<br />

vid färgsättning är att fasaden<br />

bör få tillbaka sin ursprungliga färg<br />

eftersom den ger bäst rättvisa åt byggnadens<br />

arkitektur. Originalkulören bör<br />

dock alltid stämmas av mot den övriga<br />

<strong>stad</strong>sbildens kulörer. Se Färgprogram<br />

för <strong>Malmö</strong>.<br />

• I fasader från 1870-80-talen där byggnaderna<br />

får liv genom det skuggspel<br />

som skapas i fasadens skulpturala karaktär,<br />

ska de klassicistiska utsmyckningarna<br />

ha samma kulör som fasaden.<br />

• I fasader från sekelskiftet 1900 med<br />

växt - eller djurmotiv som utsmyckning<br />

ska dekoren ha samma kulör som fasaden,<br />

om de inte är utförda i natursten.<br />

Se Färgprogram för <strong>Malmö</strong>.<br />

• Genom efterkrigstidens ofta hårdhänta<br />

renoveringar har många byggnader<br />

från sekelskiftet och tidigare förlorat<br />

sina ornament, vilket inneburit en<br />

utarmning av arkitekturen. Vid renoveringar<br />

kan det vara aktuellt att rekonstruera<br />

förlorade ornament för att<br />

återställa byggnadernas arkitektoniska<br />

uttryck.<br />

• Den kommersiella verksamheten i<br />

byggnadernas bottenvåningarna har<br />

ofta inneburit kraftiga arkitektoniska<br />

förändringar. För att återskapa byggnadernas<br />

arkitektoniska harmoni kan det<br />

i vissa fall bli aktuellt att rekonstruera<br />

bottenvåningarna. Eventuella förändringar<br />

måste dock vägas mot eventuella<br />

egenvärden hos de förändringar<br />

som skett i byggnaderna.<br />

• Ett stort antal av fönstren i sekelskiftesbebyggelsen<br />

är utbytta de senaste<br />

trettio åren, bland annat i samband<br />

med sänkning av innertak. De nya<br />

fönstren har i vissa fall fått annan hängning<br />

och lösa spröjsar/poster. Flertalet<br />

fönster är också målade med icke täckande<br />

färger. En återgång till ursprunglig<br />

hängning och postanordningar samt<br />

täckmålning av fönster skulle bidra till<br />

att ge byggnaderna deras arkitektoniska<br />

balans tillbaka.<br />

• Vindsinredningar med lämpligt utfor-<br />

made takkupor är ofta möjligt på de<br />

branta hustaken. De obrutna och flacka<br />

taken är däremot olämpliga för takkupor<br />

mot gatan. Här får i stället övervägas<br />

takfönster eller möjligen kupor<br />

mot gården, där miljön ofta är mindre<br />

känslig.<br />

• Inglasade balkonger innebär alltid<br />

avsevärd påverkan på byggnaden och<br />

på gatans karaktär. Inglasningarna ger<br />

ofta ett mycket dominerande intryck,<br />

vilket innebär att den typen av förändringar<br />

inte bör göras mot gatorna i den<br />

äldre bebyggelsen i den slutna kvarter<strong>stad</strong>en.<br />

• Solpaneler bör integreras som ett arkitektoniskt<br />

element. På branta hustak<br />

bör eventuella solpaneler placeras<br />

mot gården. På flacka hustak placeras<br />

solpaneler så att de ej är synliga från<br />

gatan.


ERST AD<br />

28


29<br />

Ola Hanssonsgatan<br />

ÖPPEN KVARTERSTAD


ÖPPEN KVARTERSTAD<br />

Under 1920-talet slog nya <strong>stad</strong>splaneidéer igenom. Den traditionella, slutna kvarters<strong>stad</strong>en<br />

ansågs vara ett föråldrat sätt att bygga <strong>stad</strong>. Kvarteren löstes nu upp och husen placerades<br />

friliggande, som så kallade ”lamellhus”. Man menade att detta skulle ge bättre och<br />

mer jämlika bo<strong>stad</strong>sförhållanden. Alla lägenheter skulle få tillgång till lika mycket solljus.<br />

Luftighet och grönska var viktiga faktorer.<br />

Dessa idéer vidareutvecklades på ett konstruktivt sätt av de första funktionalisterna. Ekonomisk<br />

depression under 30-talet, och därefter krigsåren, medförde att de få nya bostäder<br />

som uppfördes blev för dyra. Situationen utvecklades till en bo<strong>stad</strong>skris. En åtgärd för att<br />

övervinna krisen låg i en standardisering av byggandet samt i att bostäder började uppföras<br />

i mer eller mindre direkt regi av bland annat staten och kommunala bolag.<br />

Kvaliteter som ljus och luft var vägledande för <strong>stad</strong>splanemönster och husplacering. Lamellhusen<br />

placerades i rätvinkliga strukturer där halvöppna eller helt öppna gårdar bildades<br />

i kvarter omgivna av gator. Husen byggdes främst i tre eller fyra våningar.<br />

Den öppna kvarters<strong>stad</strong>ens fasader är genomgående enkla och saknar ofta dekor. Alla sidor<br />

av byggnadskropparna är likvärdigt behandlade. Det finns inga tydliga framsidor eller<br />

baksidor.<br />

Den öppna kvarters<strong>stad</strong>en har en relativt luftig och grön karaktär, men samtidigt en hög<br />

exploatering och en liten andel friyta per lägenhet. I stora delar av den öppna kvarters<strong>stad</strong>en<br />

finns idag en brist på allmänna grönytor i form av gröningar, grannskapsparker<br />

och <strong>stad</strong>sdelsparker. I stället är det små grönytor samt bo<strong>stad</strong>sgårdar som bidrar till den<br />

öppna, gröna karaktären. Även skolgårdar och idrottsplatser utgör en viktig del av friytestrukturen.<br />

De funktionalistiska idealen med vackra sekvenser av <strong>stad</strong>s-, park- och gaturum, kan<br />

bland annat ses i <strong>stad</strong>splanerna för Ribersborg och Rönneholm. Plats för små parker skapades<br />

ofta genom ursparningar i kvartersstrukturen.<br />

Liknande bebyggelsestrukturer byggdes även under 1900-talets senare decennier, men då<br />

med helt andra stilmässiga uttryck än under 1920- och 30-talen.<br />

31<br />

I <strong>Malmö</strong> utvecklades en regional<br />

variant av den funktionalistiska<br />

arkitekturen. Husen fick ett djup på<br />

13 meter, så kallade ”tjockhus”, vilket<br />

var betydligt mer än de ”smalhus”<br />

som radikala funktionalister<br />

förespråkade. (Regementsgatan)<br />

Rönneholm


ildtxt<br />

Gatorna i den öppna kvarter<strong>stad</strong>en<br />

upplevs ofta som gröna eftersom<br />

det finns grönskande förgårdsmark<br />

eller bo<strong>stad</strong>sgårdar som öppnar<br />

sig mot gatan. (Östra Stallmästaregatan)<br />

kalksten, markbeläggning av grus, plattor av klinker eller kalksten, ibland någon liten<br />

utsmyckning som fågelbad eller en liten skulptur.<br />

OFFENTLIGA RUM<br />

Många gårdar har under tidens lopp förvanskats med nya material, som betongsten på<br />

mark och i murar, nya hårdgjorda ytor för parkering, och utökning av lekplatser, samt<br />

utarmning av växtmaterial som gjort att den tidigare karaktären gått förlorad.<br />

De öppna, gröna gårdarna har stor betydelse för den öppna kvarters<strong>stad</strong>ens karaktär och<br />

dessutom utgör de viktiga samlingsplatser i dessa områden där tillgången till andra grönytor<br />

är bristfällig.<br />

PARKER<br />

De små parkerna är ofta enkelt gestaltade i en intim skala. Med sina blommande solitärbuskage<br />

av till exempel syren och grupper av blommande små träd, som prydnadsäpplen<br />

och hagtorn påminner de små parkerna till såväl struktur som växtlighet mycket om bo<strong>stad</strong>sgårdarnas.<br />

Större träd förekommer ibland, vanligt är bland annat lätta, ljusa trädslag som fylldblommigt<br />

fågelbär, hängpil, björk och robinia. Vegetationen grupperades i kanterna av parkerna<br />

eller som solitärer vid entréer in mot parken. Detta i kombination med större öppna<br />

gräsytor för lek och spel. Några fina och väl fungerande parker i den öppna kvarters<strong>stad</strong>en<br />

är Tessinparken, Ryttmästarehagen och Enskifteshagen.<br />

32


TORG<br />

Den öppna kvarters<strong>stad</strong>en växte oftast fram utan tillhörande <strong>stad</strong>sdelstorg. Affärer och<br />

annan service var istället koncentrerad till bo<strong>stad</strong>sgatorna, där kvartersbutiker placerades i<br />

nedre botten på fastigheterna, gärna i gatukorsningarna. Många av dessa butiker har idag<br />

försvunnit eller omvandlats till lokaler för mindre företag eller hantverkare. I den öppna<br />

kvarters<strong>stad</strong>en finns egentligen bara ett torg, Fridhemstorget som är ett tidstypiskt 50-talstorg,<br />

gestaltat som en helhet med angränsande kyrka, teater (före detta biograf) och<br />

bo<strong>stad</strong>shus med affärslokaler i bottenvåningen.<br />

GATOR<br />

Bo<strong>stad</strong>sområdena är uppbyggda med gator för biltrafik i en nätstruktur. Längs gatorna<br />

finns bilparkeringar. Gatorna har sällan trädplanteringar men de upplevs ändå som gröna<br />

eftersom det finns grönskande förgårdsmark eller bo<strong>stad</strong>sgårdar som öppnar sig mot gatan.<br />

Ett släktskap kan skönjas med de storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdenas karaktär vad gäller bebyggelsens<br />

storlek och placering. Den stora skillnaden är trafikplaneringen. I den öppna<br />

kvarter<strong>stad</strong>en är trafiksystemet traditionellt och bilar parkeras utmed gatorna eller på<br />

tvärparkeringar. De storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena är däremot trafikseparerade. Roslins väg<br />

är ett exempel på ett generöst tilltaget gaturum med förgårdsmark. Stallmästare- och Ryttmästaregatorna<br />

är uppbyggda på likartat sätt, men betydligt smalare.<br />

BOSTADSGÅRDAR<br />

Bo<strong>stad</strong>sgårdarna i de öppna eller halvöppna kvarteren är ofta anlagda som parkytor med<br />

gräsmatta, gångar, lägre buskage och en mindre lekplats. Ofta domineras gårdarna av något<br />

eller några större karaktärsträd. 1930-50-talens gårdar vittnar ofta om en stor omsorg<br />

vad gäller gestaltning och utformning.<br />

Val av växtmaterial gjordes mycket medvetet utifrån stor kunskap om perenner, rosor och<br />

blommande buskar. Utöver grönskan finner man låga staket runt planteringar, murar av<br />

33<br />

De rektangulära bo<strong>stad</strong>sgårdarna<br />

byggdes upp som parkytor med<br />

gräsmatta, enstaka större träd,<br />

gångar, låga buskage och en liten<br />

lekplats. Gårdarna gestaltades<br />

omsorgsfullt och växter och markbeläggning<br />

valdes ut noggrant.<br />

(Ingel<strong>stad</strong>sgatan)<br />

Roskildevägen


ildtext<br />

Ljus och luft skulle prägla den<br />

nya arkitekturen. Istället för att<br />

låta historiska stilar utgöra förebilder<br />

förespråkades att husens<br />

praktiska och tekniska funktioner<br />

skulle synas i fasaden.<br />

BYGGNADER<br />

Flertalet byggnader har trädörrar. Dörrarna är oftast lackade eller fernissade. Ett fåtal<br />

byggnader har smäckra dörrar i rostfritt stå. Dörrar har ofta glaspartier som bidrar till att<br />

föra in dagsljus i trapphusen.<br />

Enligt tidens anda skulle taken vara platta. Hus med platta tak, ibland med indragen takvåning<br />

och takterrass, har ofta takpapp. Vanligt är också att taken är utförda som sadeltak,<br />

som ibland är valmade. Sadeltaken är oftast belagda med rött enkupigt tegel.<br />

Rött och svalt gult tegel karaktäriserar en stor del av den öppna kvarter<strong>stad</strong>ens färgsättning<br />

och ger områdena en tydlig färgidentitet. Det gula teglet har ofta en grön anstrykning.<br />

Den bränningsteknik som användes vid den här tiden gav tegelstenarna en heterogen<br />

karaktär. En enda tegelsten kan därmed skifta från gult till grönt med en mängd<br />

gulgröna färgtoner där emellan.<br />

Den öppna kvarter<strong>stad</strong>en har fler putsade byggnader än de senare perioderna. De putsade<br />

byggnaderna är målade i matta, mycket ljusa, kulörer. De ljusa putserna bidrog till att reflektera<br />

dagsljuset mellan husen och var oftast målade med kalkfärg, vilket gav fasaderna<br />

en speciell lyster.<br />

Flertalet balkonger i den öppna kvarter<strong>stad</strong>en har ursprungligen varit koppargröna,<br />

mörkgröna eller vita. De grönmålade balkongfronterna och de fronter som ärgats gröna<br />

står i en spännande kontrast till det gröngula teglet. Som kontraster mot tegelfasaderna<br />

och de putsade fasaderna står också fönstrens färgsättning. Fönstrens karmar är ibland<br />

målade i grönt. Bågarna är då ofta målade i en vit kulör. Fönstren är ursprungligen målade<br />

med linoljefärg.<br />

34


”Det ändamålsenliga är det sköna” slogs fast på Stockholmsutställningen 1930,<br />

där funktionalismen introducerades i Sverige. Istället för att låta historiska stilar utgöra<br />

förebilder vid fasadkompositionen förespråkades att husens funktioner skulle komma till<br />

uttryck i fasaden.<br />

I <strong>Malmö</strong> utvecklades en regional variant av den ljusa funktionalistiska arkitekturen genom<br />

att bland annat använda gult tegel, tredelade fönster och flacka sadeltak. Den öppna<br />

kvarters<strong>stad</strong>ens fasader är genomgående enkla och saknar ofta dekor. Alla sidor av byggnadskropparna<br />

är likvärdigt behandlade.Trapphusen är vanligtvis uppglasade i fasaden för<br />

att få in så mycket ljus som möjligt. Sockel, takfot och tak är nedtonade för att framhäva<br />

helheten och de geometriska formerna i byggnaderna.<br />

Inom karaktären finns även exempel på arkitektur från början av 1950-talet då den mer<br />

renodlade funktionalistiska arkitekturen delvis förändrades. Arkitekturen fick då till viss<br />

del ett mer traditionellt uttryck, som till exempel markeringar av entrépartier, fönsteromfattningar<br />

med mera.<br />

Dagsljuset, och dess betydelse för hälsan, var en viktig utgångspunkt i tidens arkitektur.<br />

På 1930-talet blev balkongerna ett uttryck för det moderna sunda boendet. Balkongerna<br />

är ofta fasadernas huvudmotiv och ofta fick varje lägenhet sin egen balkong. Balkongerna<br />

är utförda i släta eller fint sinuskorrugerade plåtfronter. Ofta kröns balkongerna av hyllor<br />

för blomsterlådor och smäckra järnräcken som är utformade som skeppsrelingar. Ibland<br />

finns även lätta järnstativ för vindskyddande tyg.<br />

För att få in så mycket ljus som möjligt i lägenheterna fick fönstren lätta snickerier –<br />

onödiga spröjsar valdes bort. Fönstren, som lades i liv med fasaden saknade också fönsteromfattningar,<br />

vilket ytterligare bidrog till att leda in ljuset i lägenheterna. Fönstren är<br />

företrädesvis sidohängda, två- eller tredelade, med fasta mittposter. Snickerierna är av trä<br />

och har en enkel profilering. I den öppna kvarter<strong>stad</strong>en uppträder också de pivåhängda<br />

fönstren för första gången.<br />

35<br />

Dagsljuset, och dess betydelse för<br />

hälsan, var en viktig utgångspunkt<br />

i tidens arkitektur. På 1930-talet<br />

blev balkongerna ett uttryck för<br />

det moderna sunda boendet.<br />

(Mariedalsvägen)<br />

Rött och svalt gult tegel karaktäriserar<br />

en stor del av den glesa<br />

kvarter<strong>stad</strong>ens färgsättning och<br />

ger områdena en tydlig färgidentitet.


GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />

OCH STRATEGIER<br />

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />

Den öppna kvarter<strong>stad</strong>ens grundläggande<br />

karaktärsdrag bevaras och<br />

utvecklas.<br />

Det öppna bebyggelsemönstret<br />

med de karaktäristiskt fritt liggande<br />

byggnaderna är viktiga för <strong>stad</strong>sbildens<br />

helhet. Ny bebyggelse och<br />

kompletteringar bör ske restriktivt<br />

så att <strong>stad</strong>splaneintentionerna och<br />

boendekvaliteterna inte försämras.<br />

Eventuell ny bebyggelse bör inte läggas<br />

mot park, grönyta eller utsikt så<br />

att den stänger utblick för andra hus<br />

i omgivningen. Verksamheter i butikslokaler<br />

i fastigheternas bottenvåningar<br />

bör stimuleras eftersom de är<br />

betydelsefulla för bo<strong>stad</strong>skvarterens<br />

och gaturummens liv och rörelse.<br />

BYGGNADER<br />

Bebyggelsens sammanhållna helhet<br />

bibehålls.<br />

Ny bebyggelse gestaltas med hänsyn<br />

till områdets skala och karaktär samt<br />

sammanhållning i materialkaraktär<br />

och taklandskap. Större kompletteringar<br />

i <strong>stad</strong>sbildssmässigt känsliga<br />

lägen undviks.<br />

Byggnaderna karaktäriseras av en-<br />

kelhet som gör detaljerna avgörande.<br />

Tidstypiska detaljer som fönster, entréer,<br />

balkonger och räcken bibehålls.<br />

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />

Det öppna sambandet mellan gaturum<br />

och bo<strong>stad</strong>sgårdar bevaras.<br />

Eftersom det finns liten andel parkmark<br />

i den öppna kvarter<strong>stad</strong>en är det viktigt<br />

att bevara de grönytor som finns. Bo<strong>stad</strong>sgårdarnas<br />

och förgårdsmarkens<br />

grönska har stor betydelse för gaturummets<br />

karaktär. Träd i gaturummet bevaras<br />

och nya träd kan med fördel planteras där<br />

utrymme finns. Om möjligt tillskapas nya<br />

allmänna <strong>stad</strong>srum i form av små platsbildningar<br />

eller gröningar.<br />

ÖPPEN KVARTERSTAD<br />

36


RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />

OFFENTLIGA RUM<br />

• Fridhemstorget är det enda torget i den<br />

öppna <strong>stad</strong>skaraktären. Vid upprustning<br />

är det angeläget att bevara torgets tids<br />

typiska karaktär.<br />

• Tidstypiska karaktärsdrag i parker och<br />

på bo<strong>stad</strong>sgårdar bör bevaras och åter<br />

ställas vid underhåll, restaurering och<br />

ombyggnad föratt tydliggöra en helhet<br />

mellan hus och utemiljö. Växtmaterial,<br />

vegetationsstruktur, markmaterial och<br />

detaljer är viktiga för helheten.<br />

• Många bo<strong>stad</strong>sgårdar i den öppna<br />

kvarter<strong>stad</strong>en har stor potential att ut<br />

vecklas och förbättras, bland annat ge<br />

nom att öka artvariationen på gårdarna<br />

och plantera stora träd. De öppna, grö-<br />

na gårdarna är dessutom viktiga för den<br />

öppna dagvattenhanteringen och främ<br />

jandet av biologisk kvalitet och mång<br />

fald. Det är viktigt att vattensystem och<br />

andra åtgärder an pasas till platsens<br />

utformning och skala.<br />

• Nya små byggnader till exempel miljö-<br />

hus och cykelskjul måste gestaltas och<br />

placeras omsorgsfullt för att inte förstö<br />

ra gårdens användbarhet och karaktär.<br />

Tilägg bör ske restriktivt.<br />

* Skolgårdarna är viktiga komplement till<br />

bo<strong>stad</strong>sgårdar och parker, och utgör<br />

dessutom den dagliga utemiljön för<br />

skolbarnen. Tyvärr är en del skolgårdar<br />

37<br />

torftiga både till innehåll och gestalt<br />

ning. Skolgårdarna bör utvecklas till<br />

gröna oaser och möjliga mötesplatser<br />

för barnens och de boendes dagliga<br />

utevistelse och rekreation.<br />

BYGGNADER<br />

• Kulören var ursprungligen en av<br />

de viktiga delarna i det arkitektoniska<br />

uttrycket. De putsade fasaderna bör<br />

vara slätputsade eftersom den släta<br />

ytan är en del av byggnadernas lätta<br />

arkitektur. En knottrig yta förstör det<br />

lätta uttrycket samt bidrar till att fasa-<br />

den smutsas fortare och ojämnare.<br />

• Gulrött tegel, gulröd puts och varmt<br />

gula balkonger bör undvikas i områden<br />

som domineras av gul tegelbebyggelse<br />

eftersom dessa genom färgpåverkan<br />

(induktion) ger en negativ upplevelse<br />

av områdenas karaktäristiska gula te-<br />

gel. (Se Färgprogram för <strong>Malmö</strong>.)<br />

• Balkongerna dominerar den öppna<br />

kvarter<strong>stad</strong>ens arkitektur och bidrar till<br />

bebyggelsens typiska karaktär. Behåll<br />

de öppna balkongerna med de<br />

smäckra fronterna och räckena i störs-<br />

ta möjliga mån. Även till synes små för<br />

ändringar kan vara tillräckliga för att<br />

det tidstypiska uttrycket ska gå förlo<br />

rat. Om balkongerna behöver bytas<br />

bör originalen i så stor utsträckning<br />

som möjligt efterliknas. Inglasningar av<br />

balkonger och solpaneler är ofta svåra<br />

att infoga i denna miljö.<br />

Behåll balkongernas originalkulör då<br />

den oftast är medvetet framtagen för<br />

att förstärka lystern i teglets eller puts<br />

ens kulör. Kulörvalet påverkar hela<br />

gatubilden.<br />

• Fönstren är en viktig del av byggna-<br />

dens arkitektur och ligger ofta i liv<br />

med fasaderna och är därmed extra<br />

exponerade. Försök in det längsta att<br />

bevara och renovera originalfönstren –<br />

virkeskvalitet och glaskvalitet är ofta<br />

mycket hög.<br />

• Även fönstrens originalkulörer är nog<br />

grant framtagna för att ge rätt lyster åt<br />

den övriga fasaden. Viss färgsätt-<br />

ning kan få fasaden att framstå som<br />

smutsig. (Se Färgprogram för <strong>Malmö</strong>.)<br />

• Platta tak kan förses med takgrönska,<br />

men de tegeltak som finns bör beva-<br />

ras.<br />

• I <strong>stad</strong>sbildsmässigt känsliga lägen<br />

bör takkupor i flacka takfall undvi-<br />

kas.<br />

ÖPPEN KVARTERSTAD


39<br />

Augustenborgstorg<br />

GRANNSKAPSENHETER


GRANNSKAPSENHETER<br />

Under tiden efter andra världskriget byggdes nya <strong>stad</strong>sdelar som så kallade grannskapsenheter.<br />

Inspirationen kom från England och USA. Den lokala gemenskapen skulle stärkas<br />

för att bidra till större trygghet. Skola, affärer, läkarvård och rekreation skulle finnas i närområdet<br />

och därmed skulle enheten utgöra en självständigt fungerande <strong>stad</strong>sdel.<br />

Istället för den tidigare utbyggnaden av <strong>stad</strong>en, där kvarter fogades till kvarter och husen<br />

byggdes av olika byggmästare, producerades nu större bo<strong>stad</strong>sområden i ett sammanhang,<br />

med få byggherrar.<br />

Under 1940-talet inleddes en period då bo<strong>stad</strong>sbyggandet var reglerat och styrt av stat<br />

och kommun genom lagar och normer, subventioner och kommunala bo<strong>stad</strong>sbolag.<br />

Bland annat infördes statlig bo<strong>stad</strong>sfinansiering år 1942. En ny <strong>stad</strong>splanelag och en<br />

byggnads<strong>stad</strong>ga år 1931 var första steg i riktning mot ett enhetligt bo<strong>stad</strong>sbyggande i<br />

större skala i hela landet. I <strong>Malmö</strong>s bildades MKB 1946. Staden kom att framstå som en<br />

mönster<strong>stad</strong> i folkhemmet.<br />

Grannskapsenheterna utformades delvis som en reaktion på funktionalismens upplösta<br />

kvarter. Husen byggdes ofta i vinkel och placerades så att tydliga gårdsrum av olika karaktär<br />

skapades. Husen grupperades fritt och ofta konstfullt för att skapa skyddande rum<br />

mot en bilfri sida.<br />

En lummig grönska är ett gemensamt karaktärsdrag för grannskapsenheterna. Det finns i<br />

allmänhet god tillgång på grönytor i och med att husen grupperas kring en central park.<br />

Skolor och idrottsplatser utgör en viktig del av grönstrukturen och ligger vanligen i anslutning<br />

till den centrala parken.<br />

Grannskapsenheterna ger ett grönt intryck i och med att gårdarna delvis vänder sig mot<br />

gatan och genom att gator och parkeringar ofta är trädplanterade.<br />

41<br />

Det radikala funktionalistiska formspråket<br />

ifrågasattes på 1940-talet<br />

. Stadsplanerna blev mer rumsliga<br />

och husen mindre strama (Stjärnhusen,<br />

Mellanheden)<br />

Erikslustvägen


En bildtxt viktig idé för grannskapsenheten<br />

var att det skulle finnas ett lokalt<br />

butikstorg. Torgen placerades<br />

vid en strategisk punkt i området<br />

och fick ett utbud av olika butiker.<br />

(Erikslust)<br />

OFFENTLIGA RUM<br />

pel på element som förtar det arkitektoniska helhetsintrycket. I Augustenborg pågår en<br />

upprustning där vissa gårdar har gestaltats i en tidstypisk anda, medan andra fått en mer<br />

slentrianmässig utformning. I området har man infört en öppen dagvattenhantering, vilket<br />

medfört tillägg i form av dagvattendammar och betongrännor. På gårdarna har man<br />

byggt nya sophus för lokal sopsortering.<br />

PARKER<br />

Även parkernas gestaltning, materialval, växtval och utsmyckning var ursprungligen typiska<br />

för 1940- och 50- talets arkitektur. Flera av grannskapsparkerna är dock idag slitna och i<br />

behov av upprustning och förnyelse. Ett fint exempel på en typisk 40-talspark är Mellanhedsparken,<br />

med generösa gräsytor för lek och spel, trevliga sittplatser och en småskalig lekplats. I<br />

parkens kanter finns fritt grupperad vegetation av blommande buskar som try, forsytia och paradisbuske,<br />

små blommande träd, som paradisäpplen och hagtorn, samt större träd, som björk<br />

och hängalm. Där planerades en plaskdamm som aldrig uppfördes. Gångvägar var ursprungligen<br />

grusade. Persborgsparken, Gröningen, Lekängen och Pjättängen är alla helt omgärdade<br />

av bo<strong>stad</strong>sbebyggelse, vars gårdar vänder sig ut mot parken. Detta bidrar till en halvprivat<br />

karaktär. Augustenborgsparken har nyligen rustats upp och den öppna dagvattenhanteringen<br />

har blivit ett nytt inslag i parken liksom den nya temalekplatsen.<br />

42


TORG<br />

I <strong>Malmö</strong> finns typiska torg till alla grannskapsenheterna. De flesta har verksamheter eller<br />

butiker i bottenvåningarna. På torgen finns ofta en fontän, ibland med en skulptur, sittplatser<br />

och ett vårdträd. Markbeläggningen består vanligen av betongplattor i kombination<br />

med gatsten i rutmönster.<br />

Torget är ofta omslutet på två eller tre sidor av låga affärslängor eller bo<strong>stad</strong>shus. Augustenborgs<br />

torg är ett mycket särpräglat, tidstypiskt och välbevarat 50- talstorg. Även Persborgs<br />

torg är vackert och välbevarat. I Mellanheden, som omfattar tre delområden, finns<br />

flera stråk med butiker utöver Erikslustsplan, som är det egentliga torget. Ett planerat<br />

centrum med bland annat biograf blev aldrig genomfört.<br />

GATOR<br />

Principen för grannskapsenheterna var att så långt möjligt undvika korsningar mellan<br />

gående och biltrafik. Bostäder, park, skolor och affärscentrum skulle sammanbindas av<br />

gångvägar, åtminstone inom samma kvarter. Grannskapsenheterna är, med undantag av<br />

Augustenborg, utifrånmatade vilket skapar ett inre skyddat, bilfritt rum. Ibland finns matargator<br />

med tvärparkering, som annars anordnas på gatumark eller på den del av bo<strong>stad</strong>sgården<br />

som vetter mot gatan. Genom att gårdarna växelvis vänder sig mot gatan skapas en<br />

grön gatumiljö. I Mellanheden skyddas dock gårdarna längs Köpenhamnsvägens ena sida<br />

av låga butikslängor. Gator och parkeringsplatser är ofta trädplanterade. I Augustenborg<br />

är gatorna en integrerad del av området. Som en reaktion mot funktionalismens stramhet<br />

fick gaturummen här en böjd form och en småskalig, mer rumslig utformning med fondmotiv<br />

av hus eller träd.<br />

BOSTADSGÅRDAR<br />

I Mellanheden introducerades de så kallade stjärnhusen. Den slingrande bebyggelseformen<br />

medger dels att en sida kan hållas bilfri, dels att intima gårdsrum bildas, som växelvis<br />

vänder sig in mot parkområdet och mot gatan. Samma grundtema återfinns i Persborg<br />

och Gröningen, där husen placerades i en slinga som skapar sekvenser av olika gårdsrum,<br />

som åt ena hållet samspelar med den centrala parken och åt andra hållet med gatan.<br />

Gestaltning, materialval, växtval och utsmyckning var ursprungligen typiska för 1940-<br />

och 50- talens arkitektur. Gårdarna präglades av en trädgårdskaraktär med beläggningar<br />

av natursten eller grus och en stor rikedom av blommande buskar och träd. Dock är så<br />

gott som alla idag mer eller mindre ombyggda och förvanskade. Färgad betongsten på<br />

mark och i murar, prefabricerade cykelskjul och ett främmande formspråk är några exem-<br />

43<br />

Grannskapsenheternas bo<strong>stad</strong>sgårdar<br />

är ofta tydliga rumsbildningar.<br />

Husen placerades så att<br />

sekvenser av gårdsrum skapades.<br />

Åt ett håll öppnar de sig mot ett<br />

större parkrum och åt andra hållet<br />

mot en gata. I likhet med tidigare<br />

fick gårdarna ofta en genomtänkt<br />

och omsorgsfull gestaltning som<br />

samspelade med hela bebyggelsestrukturen.<br />

(Mellanheden)<br />

Bebyggelsen vänder sig ofta mot<br />

en central parkyta eller gröning,<br />

som fungerar som ett samlande<br />

rum. Öppenheten mellan gård och<br />

park spelar stor roll. (Augustenborg)


Som fasadmaterial förekommer<br />

såväl puts som tegel. Ofta<br />

blandas olika fasadmaterial och<br />

tegelkulörer på samma hus.<br />

Husen präglas av en hög detaljbearbetning<br />

med mönstermurningar<br />

och ett samspel mellan<br />

puts och tegel.<br />

BYGGNADER<br />

Även lekfulla individuella variationer bejakades, vilket tog sig uttryck i udda fönsterformer<br />

och storlekar. Fönstren försågs ofta med mittpost.<br />

Balkongerna är ett viktigt karaktärsskapande element. Helt öppna utanpåliggande balkonger,<br />

som tidigare var dominerande, ersätts av balkonger som kopplas samman och bildar<br />

sammanhängande enheter. Även hela huskonstruktioner och balkongfronter började uppföras<br />

i betong och förebådar den nya tidens strävan efter att rationalisera byggprocessen.<br />

Flertalet byggnader har trädörrar. Dörrarna är oftast lackade eller fernissade. Dörrarna har<br />

ofta glaspartier som bidrar till att föra in dagsljus i trapphusen.<br />

De platta taken ersattes med flacka sadeltak med rött taktegel. Med dansk byggnadstradition<br />

som förebild utformades gavlarna ibland utan taksprång.<br />

Rött och svalt gult tegel karaktäriserar en stor del av grannskapsenheternas färgsättning.<br />

Balkongerna är ofta utförda i sinuskorrugerad plåt och har ursprungligen varit koppargröna,<br />

mörkgröna eller vita. Som kontraster mot tegelfasaderna och de putsade fasaderna<br />

står också fönstrens färgsättning. Fönstrens karmar är ibland målade i grönt. Bågarna är<br />

då ofta målade i en vit kulör.<br />

44


Under 1940-talet kom en reaktion mot det radikala funktionalistiska formspråket både<br />

vad gällde <strong>stad</strong>splaneidealen och husutformningen. Stadsplanerna blev alltmer rumsliga<br />

och husen mindre strama och mer form- och materialrika. Många aspekter från funktionalismen<br />

finns dock kvar, till exempel ljus och rymd i de ofta små men välplanerade<br />

lägenheterna.<br />

Det traditionella formspråket bejakades, som fasadmaterial förekommer såväl puts som<br />

tegel. Ofta blandas olika fasadmaterial och tegelkulörer på samma hus. Husen präglas av<br />

en hög detaljbearbetning med mönstermurningar och ett samspel mellan puts och tegel.<br />

45<br />

Gröningen


GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />

OCH STRATEGIER<br />

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />

Bebyggelsens tydlighet och karaktär<br />

bevaras, liksom dess värdefulla sammanhållna<br />

helhet.<br />

I de tidiga grannskapsenheterna planera-<br />

des och byggdes gator, torg och parker<br />

tillsammans med bo<strong>stad</strong>sområdenas hus<br />

och gårdar. Det är viktigt att vid alla förändringar<br />

ha detta i åtanke så att grannskapsenheternas<br />

helhetskaraktär och rumsliga<br />

struktur bevaras. Kompletteringar med nya<br />

hus är normalt inte möjliga inom områdena.<br />

BEBYGGELSE<br />

Grannskapens byggnader är enkla och<br />

underordnar sig helheten. Fasadförändringar<br />

bör göras med stor försiktighet.<br />

Husens tidstypiska detaljer som fönster,<br />

entréer, balkonger och räcken bibehålls.<br />

Större tillbyggnader i <strong>stad</strong>sbildsmässigt<br />

känsliga lägen undviks.<br />

SAMBAND<br />

Bevara torgen och parkerna som centralt<br />

samlande rum.<br />

De öppna sambanden dels mellan<br />

bo<strong>stad</strong>sgården och gatan, dels mellan<br />

gården och parkrummet bör inte byggas<br />

igen.<br />

GRANNSKAPSENHETER<br />

46


47<br />

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />

OFFENTLIGA RUM<br />

• En grundläggande idé för grann-<br />

skapsenheten var att det skulle finnas<br />

ett lokalt butikstorg. Upprustning<br />

skall göras varsamt med känsla för<br />

tidsandan vad avser till exempel ma<br />

terial, växter, mönster, detaljer etc.<br />

• Tidstypiska karaktärsdrag på bo-<br />

<strong>stad</strong>sgårdar och i parker bör bevaras<br />

och återställas vid underhåll, restau<br />

rering och ombyggnad för att tydlig<br />

göra en helhet mellan hus och utemil<br />

jö. Växtmaterial, vegetationsstruktur,<br />

markmaterial och detaljer är viktiga.<br />

• Dagvattenhanteringen kan förbättras<br />

och bli ett värdefullt inslag. Det är vik-<br />

tigt att vattensystem och andra åtgär-<br />

der anpassas till platsens utformning<br />

och skala. Den biologiska mångfalden<br />

kan öka genom att plantera fasadgrönska.<br />

BYGGNADER<br />

• Den svalt gula tegelbebyggelsen är<br />

uttrycksfull när omgivande fasadkulörer<br />

samspelar med de gula tegelkulörerna.<br />

Gulrött tegel, gulröd puts och<br />

varmt gula balkonger bör undvikas i<br />

områden med den svalt gula tegelbebyggelsen<br />

eftersom dessa genom<br />

färgpåverkan ger en negativ upplevel-<br />

se av det gula teglet. (Se Färgprogram<br />

för <strong>Malmö</strong>.)<br />

• Balkongerna utgör stora delar av fasaderna.<br />

Därför är balkongernas kulörer<br />

mycket viktiga i dessa områden. Kulörvalet<br />

påverkar hela gatubilden. Behåll<br />

balkongernas originalkulör då den<br />

oftast är medvetet framtagen för att<br />

förstärka lystern i teglets eller putsens<br />

kulör.<br />

• Inglasningar av balkonger och solpaneler<br />

är ofta svåra att inlemma i denna<br />

miljö. Solpaneler kan i undantagsfall<br />

accepteras.<br />

• Nya små byggnader till exempel miljöhus<br />

och cykelskjul måste gestaltas<br />

och placeras omsorgsfullt för att inte<br />

förstöra gårdens användbarhet och<br />

karaktär. Tillägg bör ske restriktivt.<br />

GRANNSKAPSENHETER


T ADSOMR ÅDEN<br />

48


STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN<br />

Apelgården, Rosengård<br />

49


STORSKALIGA<br />

BOSTADSOMRÅDEN<br />

Mellan 1955 och1975 byggdes nästan hälften av <strong>Malmö</strong>s nuvarande bo<strong>stad</strong>sbestånd. Under<br />

årtiondena efter andra världskriget gick svensk industri på högvarv och inflyttningen<br />

till städerna ökade. En stor bo<strong>stad</strong>sbrist rådde i landet. 1965 lanserades det så kallade<br />

miljonprogrammet. En miljon bostäder skulle genom ett effektiviserat och rationellt<br />

byggande produceras under en tioårsperiod. Bo<strong>stad</strong>sbyggandet fick dock ett abrupt slut<br />

i och med oljekrisen 1974, som drabbade den svenska industrin hårt, samtidigt som<br />

inflyttningen ersattes av ett utvandringsnetto. På många håll uppstod istället ett bo<strong>stad</strong>söverskott.<br />

Till skillnad från tidigare epokers bo<strong>stad</strong>sområden, som vuxit fram i takt av enstaka<br />

hus eller kvarter, planerades och byggdes nu hela <strong>stad</strong>sdelar i snabb takt. Utbyggnaden<br />

skedde på lantegendomar i <strong>stad</strong>ens utkant, på åkermark där få naturliga hinder för exploateringen<br />

fanns. Ibland finns rester i form av äldre träd, alléer, ägogränser eller någon<br />

byggnad kvar. Ljus, luft och grönska var nyckelord för planeringen redan under den tidiga<br />

funktionalismen. 1930- och 40- talens öppna kvarterslösningar utvecklades under andra<br />

hälften av<br />

50- talet till ett alltmer storskaligt byggande.<br />

Vid mitten av 1950-talet introducerades 16-våningshus i <strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>sbild och under<br />

åren omkring 1960 byggdes relativt många höghus. Miljonprogrammet domineras dock<br />

av trevånings lamellhus och åttavånings skivhus. Samtidigt serieproducerades hus i allt<br />

större utsträckning och de blev mer och mer enhetliga, i de tidiga storskaliga områdena<br />

grupperades husen ofta kring en gemensam grönyta, vilket var en utveckling av grannskapsenheten.<br />

Det fanns en tanke om ett obrutet flöde av grönska mellan park och<br />

bo<strong>stad</strong>sgårdar. Många grönytor är dock splittrade och uppdelade på många små grönytor<br />

blandat med hårdgjorda ytor, parkeringsplatser och cykelvägar med mera.<br />

Typiskt för den här perioden var även bilismens framväxt. Områdena präglas av en långt<br />

gången trafikseparering. Trafikforskargruppen SCAFT hade vid 1960-talets mitt tagit<br />

fram riktlinjer som fick stor genomslagskraft i <strong>stad</strong>splaneringen och trafiksepareringen<br />

kom att bli ett signum för den här tidens områden. Prioriteringen av biltrafiken ledde till<br />

en utglesning av <strong>stad</strong>sbilden genom stora trafikleder, skyddszoner och parkeringsytor.<br />

Under 1990-talet byggdes åter storskaliga områden, dock i betydligt mindre omfattning<br />

51<br />

Visionen för <strong>stad</strong>sbyggandet var<br />

hus i park. Höga hus placerades<br />

mot grönytan, ofta fasförskjutna<br />

för att bilda en tydlig rumslighet,<br />

och lägre hus placerades längre<br />

ut. I den senare, serieproducerade<br />

bebyggelsen präglas <strong>stad</strong>splanerna<br />

av stora, rätvinkliga gårdar,<br />

långa siktlinjer och en långt driven<br />

funktionsuppdelning. Parkytorna<br />

minskar och reduceras alltmer till<br />

remsor mellan bo<strong>stad</strong>sområdena<br />

eller längs trafiklederna. (Segevång)<br />

De storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena<br />

har idag ofta en grön karaktär<br />

genom de stora parkerna i bostädernas<br />

närhet. Genom trafiksepareringen<br />

skapades stora<br />

bilfria sammanhängande miljöer i<br />

bo<strong>stad</strong>sområdenas inre delar, där<br />

centrumfunktioner, skolor, idrottsanläggningar<br />

och parker samlades.<br />

En stor kvalitet är tillgången<br />

på planerade och trafiksäkra miljöer<br />

för barn.


Till bo<strong>stad</strong>sområdena hör i de flesta<br />

fall lokala centrum, mindre torg<br />

eller butiker i bo<strong>stad</strong>shusens bottenvåningar.<br />

I de tidiga områdena<br />

byggdes små lokala torg medan<br />

de senare blev ovanligare och ersattes<br />

med innomhuscentra.<br />

(Lorensborg, övre bilden, och<br />

Lindeborg)<br />

Trafiklederna sammanbinder bo<strong>stad</strong>sområdet<br />

med <strong>stad</strong>en, men<br />

verkar samtidigt som avskärande<br />

barriärer, som gång- och cykelvä-<br />

bildtxt gar inte förmår att överbrygga.<br />

(Rosengård)<br />

OFFENTLIGA RUM<br />

har ett tydligt släktskap med grannskapsenheternas centrala grönyta<br />

I de senare miljonprogramsområdena blev utemiljön alltmer styvmoderligt behandlad.<br />

Synen på bo<strong>stad</strong>sgården förändrades. Gårdarna blev större, zoneringen mellan offentligt<br />

och privat var otydlig eller obefintlig och gårdarna led ofta av bristande intimitet och hemkänsla.<br />

Den snabba utbyggnadstakten gjorde att gårdarna ofta gestaltades slentrianmässigt<br />

med gräsmattor och stora asfalterade ytor. Utformningen var statisk, rätvinklig och funktionsuppdelad.<br />

Lekplatser med småbarnens sandlådor placerades närmast husen och de för<br />

de äldre barnen lite längre bort. Arrangemang för vuxna saknades nästan helt. Utformning<br />

och planering styrdes i hög grad av dåtidens byggnormer. Ett exempel är Lindängen, där<br />

planen karaktäriseras av stram rätvinklighet och gårdarna är mycket stora och rumsligheten<br />

otydlig. Bo<strong>stad</strong>sgårdarna i västra Lindängen är mer rumsliga på grund av en uppväxt<br />

och varierad växtlighet som ger området en trivsam karaktär. Vegetationens inramning<br />

bidrar till att dra ned skalan på de stora huskropparna.<br />

Parkering anordnades ofta i form av underjordiska garage i anslutning till husen, vilket<br />

medförde att många gårdar byggdes på betongbjälklag. Detta begränsade starkt möjligheten<br />

att använda större buskar och träd. Vissa gårdar gestaltades med planteringslådor<br />

av betongelement, mest konsekvent genomfört, och med arkitektoniska ambitioner, på<br />

Kronprinsens gård, tre våningar ovan mark.<br />

Husens placering och proportioner i de storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena bidrog till att förstärka<br />

ett blåsigt och ogästvänligt klimat. Områdenas läge, på gränsen till det öppna jordbrukslandskapet,<br />

förstärkte problemen.<br />

Växtmaterialet var i allmänhet ensartat och planterades i monokulturer. Vegetationen<br />

användes i första hand för att avgränsa olika funktioner och hårdgjorda ytor från varandra.<br />

Taggiga buskar fick ofta ersätta stängsel. Den av byggkranar och maskiner kompakterade<br />

marken samt blåst och slitage medförde stora problem med växtetableringen. Många träd<br />

och buskar fick inte en normal tillväxt och utvecklades aldrig till den stomme som hade<br />

behövts.<br />

Senare gårdsupprustningar och nyplanteringar har inverkat positivt på miljön. Det faktum<br />

att det gått 30–40 år sedan områdena planterades har naturligtvis bidragit till en rikare<br />

grönska. Vid upprustningar av utemiljön har man försökt att öka intimiteten och detaljeringsgraden,<br />

tydliggöra skillnaden mellan privat och offentligt, anlagt uteplatser till lägenheter<br />

på nedre botten och kompletterat med mer vegetation. Alltför ofta blev åtgärderna<br />

52


TORG<br />

Till bo<strong>stad</strong>sområdena hör i de flesta fall lokala centrum, mindre torg eller butiker i<br />

bo<strong>stad</strong>shusens bottenvåningar, som erbjuder det mesta som behövs för den vardagliga<br />

servicen. I de tidigare områdena fanns fortfarande ett inköpsmönster som gav underlag<br />

för lokala mindre affärstorg. I de senare är torgen ovanligare. Flera av torgen är bra<br />

och välfungerande med livlig handel, till exempel Nydalatorget och Segevångs torg, det<br />

sistnämnda ett av de bästa exemplen på <strong>stad</strong>sdelstorg från denna tid. Avgörande är flera<br />

faktorer, som läget i området, närheten till exempel till busshållplats och promenadstråk,<br />

men även torgets rumslighet och befolkningens sammansättning. Gestaltningen är ofta<br />

enkel med betongplattor på marken, sittplatser och några träd. På de mer omsorgsfullt<br />

gestaltade torgen finns ofta någon form av konstnärlig utsmyckning. Flera torg gör inte<br />

skäl för namnet då den potentiella torgytan till största delen upptas av parkeringsplatser.<br />

Rosengårds centrum är speciellt såtillvida att det inte bara skulle försörja närområdet med<br />

detaljhandel och offentlig service, utan även fungera som kommersiellt centrum för de<br />

bilburna invånarna i <strong>Malmö</strong>s östra delar.<br />

GATOR<br />

I områdena har trafikseparering gällt som planeringsprincip. Vid 1970-talets början tilllämpades<br />

SCAFT-normerna med benhård konsekvens. Framför allt i de senare områdena<br />

finns en <strong>stad</strong>sstruktur med överdimensionerade, ibland nedsänkta, genomfartsleder eller<br />

ringleder i bo<strong>stad</strong>sområdenas utkanter, matargator och säckgator in till bo<strong>stad</strong>sområdena<br />

samt en inre bilfri struktur med gång- och cykelvägar. Trafiklederna sammanbinder bo<strong>stad</strong>sområdet<br />

med <strong>stad</strong>en, men verkar samtidigt som avskärande barriärer, som gång- och<br />

cykelvägar inte förmår att överbrygga. Ett exempel är den mycket breda, och genom<br />

Rosengård, nedsänkta Amiralsgatan som ursprungligen var planerad för spårvägstrafik i<br />

mittremsan, där cykelbroar förbinder den norra och den södra delen av Rosengård. Även<br />

de större gatorna inne i området är uppbyggda på samma sätt.<br />

I bo<strong>stad</strong>sområdenas utkant eller mellan husen anlades stora parkeringsytor som ofta mer<br />

än väl uppfyllde normen. Parkeringsplatser var kvoterade till antalet lägenheter och man<br />

räknade med minst en bil per bo<strong>stad</strong>. Detta skapade på sina håll ett överskott på biluppställningsplatser,<br />

ofta på bekostnad av utemiljön.<br />

BOSTADSGÅRDAR<br />

I de tidigare områdena ser man ofta kraftfulla, arkitektoniska gestaltningsgrepp där vegetationen<br />

användes för att skapa gröna rum. Höjdskillnader och markmodellering användes<br />

på ett medvetet sätt för att förstärka rumsligheten. Gården till exempel i Blekingsborg<br />

53<br />

I de tidiga storskaliga områdena<br />

gestaltades gårdarna omsorgsfullt,<br />

ofta med kraftfulla, arkitektoniska<br />

gestaltningsgrepp där vegetationen<br />

användes för att skapa<br />

gröna rum. (Segevång)<br />

I Lorensborg flyter de två intilliggande<br />

grönområdena, Stadionparken<br />

och Vendelsfridsparken,<br />

obrutna in mellan husen. (Lorensborg)


Grönytorna blev under miljonprogrammets<br />

tid öppna och storskaliga<br />

med en tydlig funktionsuppdelning.<br />

(Almgården, övre bilden,<br />

och Nydala).<br />

och 50- talen användes växterna för sina individuella kvaliteter till exempel i form av<br />

vacker blomning eller andra prydnadsvärden. Under 1960- och 70-talen behandlade växterna<br />

istället som arkitektoniska element, ofta i massverkan, gärna i form av formstarka<br />

träd. Ofta syns ett onyanserat artval där en eller ett fåtal trädarter används genomgående<br />

utan hänsyn till funktion eller växtplats.<br />

Dock finns vackra exempel på enkelt gestaltade parker med gräs, träddungar och en medveten<br />

markmodellering, som nästan kan jämföras med den engelska landskapsparken, till<br />

exempel Stadionparken och delar av Ögårdsparken.<br />

Snabbväxande och storväxta popplar och pilar användes ofta för att ge snabb grönska<br />

som kunde mäta sig med bebyggelsens skala. Deras trädrötter orsakar idag problem och<br />

är dessutom relativt kortlivade och måste ersättas med nya träd. Mycket alm planterades.<br />

Idag dör almarna på grund av almsjukan. Även olika arter av lönn är vanliga.<br />

I samband med miljöförbättringarna på 1980-talet berikades många parker med ny vegetation<br />

i form av naturlika planteringar som idag utgör en utmärkt stomme att bygga<br />

vidare på. Genom dessa har man delvis kommit tillrätta med blåsigt och bristande rumslighet.<br />

Under slutet av 1990-talet och framåt har stora satsningar gjorts på att rusta upp<br />

<strong>stad</strong>s-delsparkerna i miljonprogramsområdena.<br />

Arkitekturen präglas av en rationell, rätvinklig och repetitiv estetik. De storskaliga områdena<br />

går att dela in i två utbyggnadsperioder: 1955–1965 och 1966–1975. Under dessa<br />

två perioder uppfördes fyra hustyper: lamellhus, loftgångshus, punkthus och skivhus.<br />

Karaktäristiskt för <strong>Malmö</strong> är de tidiga höghusen. Dessa höga skivhus uppfördes som<br />

solitärer i bland annat Lindängen, Rosengård och Västra Söderkulla. Lamellhusen och<br />

skivhusen är de dominerande hustyperna under båda perioderna, medan punkthusen<br />

och loftgångshusen inte förekommer i så stor utsträckning och endast under den senare<br />

perioden.<br />

Byggnaderna blev under den senare perioden allt längre. Detta berodde dels på att lägenheterna<br />

gjordes större och därigenom krävde mer väggyta, dels på att antalet trapphus<br />

ökade i varje byggnad. Den nya horisontella ordningen underströks inte sällan av liggande<br />

band av balkongfronter och breda taksarger.<br />

Bebyggelsen i de storskaliga områdena består främst av geometriskt enkla, friliggande<br />

byggnadskroppar med plana tak, fritt placerade i <strong>stad</strong>slandskapet. Fasaderna karakte-<br />

54


dock av överslätande karaktär.<br />

GRÖNOMRÅDEN<br />

Under miljonprogrammets tid ersatte ordet grönområde begreppet park, såväl innehållsmässigt<br />

som symboliskt. Utemiljön reducerades till den mark som blivit över mellan husen.<br />

Grönområdena var, liksom bo<strong>stad</strong>sgårdarna, storskaliga, öppna och blåsiga, med en<br />

tydlig funktionsuppdelning. De led av bristande rumslig och arkitektonisk bearbetning<br />

och upplevdes som odefinierade, ödsliga och anonyma.<br />

Karaktärsmaterial var gräs och asfalt, stora träd i grupper eller raka rader samt stora monokulturer<br />

av buskar som berberis och spirea. Ofta fick grönområdena en rätvinklig utformning<br />

som följde upp bebyggelsens struktur. Detaljeringsgraden var låg. Utsmyckning,<br />

perennrabatter och variation i markmaterial med mera saknades nästan helt. Under 1930<br />

55<br />

Vid mitten av 1950-talet introducerades<br />

16-våningshus i <strong>Malmö</strong><br />

och under åren omkring 1960<br />

byggdes relativt många höghus.<br />

Miljonprogrammet domineras<br />

dock av trevånings lamellhus och<br />

åttavånings skivhus. (Almvik)


Ett stort antal av byggnaderna i<br />

de storskaliga områdena har ett<br />

rött eller gult fasadtegel, vilket ger<br />

bebyggelsen en skånsk prägel.<br />

Under den första perioden fick<br />

närmare 90% av byggnaderna<br />

tegelfasader och av dessa fick<br />

nästan två tredjedelar gult tegel.<br />

(Kroksbäck, övre bilden, och Röda<br />

Höja<br />

material, byggproduktion, krediter och mark.<br />

Ett stort antal av byggnaderna i de storskaliga områdena har ett rött eller gult fasadtegel,<br />

vilket ger bebyggelsen en skånsk prägel. Under den första perioden fick närmare 90 procent<br />

av byggnaderna tegelfasader och av dessa fick nästan två tredjedelar gult tegel. Men<br />

även betongelement och eternit förekom under perioden. Mot slutet av andra perioden<br />

uppstod kritik mot miljonprogrammet. Betongelementen som fasadmaterial minskade<br />

då till förmån för det mörkbruna teglet. Man försökte vid denna tid göra fasaderna mer<br />

levande bland annat genom att åter bygga burspråk, något som förekommit under den<br />

första perioden.<br />

Ibland dekorerades burspråk, entréer, fönsterbröstningar och socklar under den första<br />

perioden med partier av mosaik, klinkerplattor eller glas. Speciellt entréerna utformades<br />

med stor omsorg. Det finns till exempel entrépartier som är klädda med marmorskivor.<br />

Portarna är under denna period i fernissat trä eller polerat stål. Den andra periodens<br />

byggnader har enklare dörrar i målat stål eller brännlackerat aluminium, men även trädörrar<br />

förekommer. Portarna är ofta indragna i fasaden. Entrépartierna har då ofta enkla<br />

skärmtak, men det finns också utskjutande entrépartier.<br />

Fönstren ligger i fasadlivet och saknar poster och spröjsar. Karmarna och bågarna är<br />

smäckra, utförda i trä och vitmålade under den tidiga perioden medan det i slutet av den<br />

andra perioden även förekommer bruna snickerier.<br />

Balkongerna är ofta indragna i fasaden men även balkonger som är utskjutande från<br />

fasadlivet förekommer. Balkongfronternas material varierar under den första perioden,<br />

såväl betongelement, ibland gjutna med mönster, som sinuskorrugerad kopparplåt och<br />

eternitskivor förekommer. Under den andra perioden används främst korrugerad plåt.<br />

Under den första perioden är det vanligt med pappklädda pulpettak och plana tak, men<br />

även flacka sadeltak förekommer frekvent. Under den andra perioden minskar sadeltaken<br />

till förmån för de andra kategorierna.<br />

56


iseras av en upprepning av likadana fönster och balkonger. I många fall fick husen en<br />

påtaglig horisontell betoning genom att fönster och balkonger kopplades samman till<br />

fönsterband över hela fasaden. I andra fall finns en uppdelning i sidled där sekvenser med<br />

till exempel sammanhängande balkongpartier återkommer med rytmiska intervaller.<br />

Fönstren var ofta stora och rektangulära. Fasadernas enkla komposition kan härledas till<br />

det rationaliserade och industrialiserade byggandet under denna tid och att byggandet av<br />

bostäder helt dominerades av ett fåtal aktörer som i det närmaste hade ensamrätt på bygg-<br />

57<br />

Speciellt entréerna utformades<br />

med stor omsorg under den<br />

första utbyggnadsperioden.<br />

Portarna är under denna period<br />

oftast i fernissat trä eller polerat<br />

stål. ( Lorensborg)


GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />

OCH STRATEGIER<br />

byggnadernas storlek störa stora<br />

områden.<br />

• Behåll fönstersnickeriernas<br />

smäckerhet vid byte av fönster.<br />

• Balkongfronterna utgör en stor<br />

del av byggnadernas karaktär. Om<br />

dessa behöver bytas ut är det viktigt<br />

att de nya anpassas till byggnadernas<br />

enkla formspråk.<br />

• Vid inglasningar av balkonger bör<br />

utformningen anpassas till de befintliga<br />

byggnadernas formspråk.<br />

Indelningen på balkonginglasningen<br />

bör göras så smäckra som<br />

möjligt för att bibehålla husens<br />

stringens och enkelhet. Tänk på<br />

att kulörta och klara färger kan få<br />

fasadens tegel att verka smutsigt.<br />

• Inglasningar utan synliga skarvar<br />

mellan glasen är för det mesta<br />

att föredra, eftersom de bibehåller<br />

karaktären av balkong, något<br />

som ofta går förlorat annars. Vid<br />

inglasningar av balkonger går det<br />

i vissa fall att infoga solfångare i<br />

bröstningen. En förutsättning är<br />

att lösningen utformas med hög<br />

arkitektonisk kompetens.<br />

• Om befintliga balkongplattor<br />

ska förstoras bör hänsyn tas till<br />

bebyggelsens karaktär. Inglasade<br />

balkonger med avfasade hörn är till<br />

exempel olämpliga på denna bebyggelse<br />

eftersom de ger husens fasader<br />

ett främmande uttryck.<br />

• Taken lämpar sig väl för takträdgårdar<br />

och för takgrönska. De är också möjliga<br />

att placera solfångare om det görs<br />

med omsorg.<br />

• Bevara originaldetaljer, som t.ex.<br />

mosaikpartier och träportar, i så stor<br />

utsträckning som möjligt. Anpassa nya<br />

detaljer, armatur etc. till arkitekturens<br />

enkla gestaltning.<br />

STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN<br />

58


RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />

Det är viktigt att bibehålla och utveckla visio-<br />

nen om hus i park.<br />

Det öppna bebyggelsemönstret med fritt lig-<br />

gande byggnader, mycket grönska och stora<br />

bilfria områden skall bibehållas. Det är generellt<br />

svårt att förtäta på ett bra sätt i de storskaliga<br />

bo<strong>stad</strong>sområdena eftersom många<br />

av dem är gestaltade som färdiga helheter.<br />

Andelen grönyta per invånare är begränsad<br />

i dessa områden. Parker, bo<strong>stad</strong>sgårdar,<br />

små grönytor med flera friytor är därmed inte<br />

lämpliga för förtätning. Eventuell kompletteringsbebyggelse<br />

kan övervägas i kantzoner<br />

och i centrumområden med enplansbebyggelse.<br />

Parkeringsplatser som tar upp stora<br />

ytor som kan omfördelas, omgestaltas eller<br />

eventuellt bebyggas för att ge mervärden till<br />

utemiljön. Ofta finns outnyttjade parkeringshus<br />

som kan ersätta p-platser på mark.<br />

En ökad integration med mer service och fler<br />

arbetsplatser i eller intill <strong>stad</strong>sdelen eftersträvas. <br />

rallt material och färgsättning bör stämmas av<br />

mot den övriga bebyggelsen.<br />

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />

Samspelet mellan hus, park och gaturum ska<br />

bevaras och utvecklas.<br />

De generösa utemiljöerna och de öppna sam-<br />

banden mellan bo<strong>stad</strong>sgårdar och park är en<br />

stor kvalitet i de storskaliga områdena.<br />

OFFENTLIGA RUM<br />

• Utveckla lokala torg och centrum till attraktiva<br />

mötesplatser med omsorgsfull gestaltning<br />

för att stärka den lokala identiteten.<br />

Småskaliga verksamheter i bo<strong>stad</strong>shusens<br />

bottenvåningar bör stimuleras, då de är<br />

viktiga för att ge bo<strong>stad</strong>skvarteren liv och<br />

rörelse.<br />

• Fortsätt parkupprustningarna i de storskaliga<br />

områdena för att öka parkernas<br />

variation och användbarhet samt stärka<br />

identiteten.<br />

Rester av områdenas historia skall bevaras, • Vid ombyggnad av de breda gatorna är det<br />

till exempel pilevallar, äldre träd, äldre väg- viktigt att ta kraftfulla helhetsgrepp, gärna<br />

dragningar, gårdar och gårdsrester.<br />

med planteringar av storvuxna träd, för<br />

BEBYGGELSE<br />

att dra ned gaturummets skala. Man kan<br />

Bibehåll och utveckla de kvaliteter som finns också på andra sätt öka innehåll och detal-<br />

i den kraftfulla, arkitektoniska gestaltningen i<br />

stor skala.<br />

jering i dessa gaturum.<br />

• Plantera nya träd i god tid för att skapa en<br />

Bebyggelsen kan ändras och förnyas med bestående stomme på bo<strong>stad</strong>sgårdar och<br />

respekt för de ursprungliga kvaliteterna. Ny i parker. Träden spelar en avgörande roll<br />

bebyggelse i sammanhängande områden bör för att överbrygga skalglappet mellan ute-<br />

behandlas varsamt och omsorgsfullt. Framförummen där människor vistas och de höga<br />

husen, samt är viktiga som vindskydd. Ut-<br />

59<br />

nyttja trädplanteringar för att skapa tydlig<br />

STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN<br />

struktur och ökad orienterbarhet i de<br />

storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena. Med<br />

generösa planteringar och ett obrutet<br />

flöde av grönska kan en stark helhet<br />

skapas.<br />

• Bo<strong>stad</strong>sgårdarna i de storskaliga områdena<br />

har stor potential att förbättras<br />

med en mer omsorgsfull och varierad<br />

utformning. Genom en tydlig skillnad<br />

mellan bo<strong>stad</strong>sgårdens halvprivata<br />

karaktär och <strong>stad</strong>sdelsparkens och<br />

gatans gemensamma, offentliga rum<br />

kan hemkänslan och tryggheten i<br />

området stärkas. Privata uteplatser till<br />

bottenvåningarnas lägenheter stimulerar<br />

folklivet på bo<strong>stad</strong>sgården.<br />

• Fasadgrönska kan göra miljön attraktivare<br />

samtidigt som den biologiska<br />

mångfalden stärks.<br />

• Där det finns stora grönytor kan dagvatten<br />

avledas synligt i öppna diken,<br />

dammar och våtmarker för att stärka<br />

den biologiska mångfalden samt öka<br />

variation och upplevelser. Åtgärderna<br />

skall anpassas till platsens utformning<br />

och skala.<br />

• De stora gräsytorna kan delvis göras<br />

om till ängsmark och få en högre biologisk<br />

mångfald. Poppel och pil byts<br />

på sikt ut mot mer långlivade trädslag.<br />

Ibland finns det utrymme att skapa<br />

odlingslotter nära bostäderna.<br />

BYGGNADER<br />

• Var försiktig med kulörta inslag i färgsättningen.<br />

Kulörvalet kan genom


LIG BEBYGGELSE<br />

60


61<br />

Riseberga<br />

SMÅSKALIG BEBYGGELSE


SMÅSKALIG BEBYGGELSE<br />

Småskalig bebyggelse omfattar småhus av olika typer som tillkommit under en lång<br />

period under inflytande av många olika <strong>stad</strong>sbyggnadsidéer och bebyggelseideal. Den<br />

småskaliga bebyggelsen är en heterogen grupp, där just småskaligheten är den gemensamma<br />

nämnaren. Tre undergrupper kommer här att beskrivas: traditionell bebyggelse,<br />

villabebyggelse och grupphusbebyggelse. Den traditionella bebyggelsen består av äldre,<br />

oreglerad bebyggelse som uppstått längs tillfartsvägarna och i municipalsamhällen utanför<br />

<strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>skärna; villabebyggelsen omfattar styckebyggda, friliggande enfamiljshus;<br />

och grupphusbebyggelsen omfattar radhus, kedjehus, atriumhus samt gruppbyggda villor.<br />

TRADITIONELL BEBYGGELSE AV LANTLIG KARAKTÄR<br />

Vid den första stora emigrationen från landsbygden till <strong>stad</strong>en växte nybyggarsamhällen<br />

upp utanför <strong>stad</strong>sgränsen, utom räckhåll för <strong>stad</strong>ens byggnads<strong>stad</strong>gor och myndighetskontroll.<br />

Utanför den egentliga <strong>stad</strong>en, i grannsocknarna, uppstod från 1890-talet så<br />

kallade municipalsamhällen. Vanligtvis låg de nära fasta kommunikationer vid landsvägar<br />

eller järnvägar. Municipalsamhällena har senare inkorporerats med <strong>Malmö</strong>.<br />

Den traditionella bebyggelsen uppfördes utanför <strong>stad</strong>splanelagt område och utan avancerade<br />

<strong>stad</strong>splaneidéer – det var just avsaknaden av <strong>stad</strong>ens regelverk som möjliggjorde anläggandet<br />

av dessa husklungor. I den spontant uppkomna bebyggelsen saknas i allmänhet<br />

offentliga rum i form av exempelvis torg, gator och parker.<br />

VILLABEBYGGELSE<br />

Villan blev ett nytt borgerligt boendeideal under 1800-talets senare del och villor för<br />

åretruntboende började uppföras i <strong>stad</strong>ens utkant på stora avstyckade tomter. I egnahemsformen<br />

blev villaboendet på 1900-talet också realiserbart för de lägre samhällsklasserna.<br />

Vid 1950-talets slut ersattes den hårt styrda egnahemsbebyggelsen av 1960- och 70-talens<br />

friare villabyggande.<br />

GRUPPHUSOMRÅDEN<br />

I början av 1900-talet propagerades för att radhuset skulle ersätta hyreslägenheter i<br />

kasernlängor för att markbo<strong>stad</strong> med odlingsmöjligheter skulle bli åtkomlig även för<br />

mindre bemedlade. Några tidiga radhus uppfördes i <strong>Malmö</strong> på 1930- och 40-talen, men<br />

den stora utbyggnaden av grupphusområden kom under efterkrigstiden med en kulmen<br />

under miljonprogramsåren 1965–1975. Av den småskaliga bebyggelsen i <strong>Malmö</strong> består<br />

en ovanligt stor del av grupphus, som är ett resultat av kommunens medvetna satsning på<br />

att hålla <strong>stad</strong>en tät och kompakt och hushålla med den goda jordbruksmarken.<br />

63<br />

Den traditionella bebyggelsen är<br />

bebyggelse som uppstått längs<br />

tillfartsvägarna och i municipalsamhällen<br />

utanför <strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>skärna,<br />

utom räckhåll för <strong>stad</strong>ens<br />

byggnads<strong>stad</strong>gor och myndighetskontroll.<br />

(Sofielund)<br />

Villan blev ett borgerligt boendeideal<br />

under 1800-talets senare del. I<br />

egnahemsformen blev den friliggande<br />

villan ett realiserbart alternativ<br />

även för lägre samhällsklasser..<br />

(Västra Kattarp)<br />

Den stora utbyggnaden av grupphusområden<br />

(radhus, kedjehus<br />

och gruppbyggda villor) kom<br />

under efterkrigstiden, med en kulmen<br />

under miljonprogramsåren<br />

1965–1975. (Videdal)


Under och strax efter 1800-talets<br />

mitt tillkom ett antal mindre hussamlingar<br />

utanför <strong>stad</strong>ens gränser,<br />

där inga restriktioner för bebyggelsen<br />

fanns. I vissa fall utvecklade sig<br />

dessa småhusområden till regelrätta<br />

municipalsamhällen. (Sofielund)<br />

TRADITIONELL BEBYGGELSE<br />

ena linjen följde landsbygdens traditioner med långa längor som avlöstes av små husmanshus<br />

i täta rader längs de grusade gatorna. Korsvirke och lerklining hade nu, liksom<br />

på landsbygden, ersatts av lersten som putsades och vitkalkades. Taken, sadeltak med<br />

minst 45 graders takvinkel, var ibland täckta med halm, men även spåntak (exempelvis<br />

Spånehusen) och taktegel förekom. I slutet av århundradet blev tjärpapp på trekantsläkt<br />

vanligt. Väl bevarad bebyggelse av denna typ återfinns i Limhamn och i Kirseberg. Mindre<br />

enklaver finns också bevarade bland nyare bebyggelse. Detta gäller exempelvis några<br />

enstaka hus i Augustenborg.<br />

Den andra linjen följde <strong>stad</strong>ens traditionella småhusbebyggelse. Dessa byggnader är en<br />

till två våningar höga. Både villabebyggelse och flerfamiljshus förekommer. Ofta är husen<br />

uppförda av rött eller gult tegel, men även flamtegel och konststen användes. Dekorationselement<br />

som formsten, snickarglädje, färgat glas, rikt dekorerade takutsprång och<br />

smiden var vanligt. Fönster var oftast av tvåluftstyp med tre rutor per luft, eller av fyrluftstyp.<br />

Taktäckningsmaterialet var traditionellt skivtäckt plåt eller tjärpapp. Förebilder<br />

hämtades från nationalromantik, jugend och eklektisism. I Kirseberg och Håkanstorp är<br />

denna typ av hus vanliga, liksom längs Sallerupsvägen i Videdal.<br />

64


BEBYGGELSE LÄNGS TILLFARTSVÄGARNA<br />

Utanför <strong>Malmö</strong>s <strong>stad</strong>skärna, det vill säga utanför de nuvarande kanalerna, uppträdde<br />

tidigt en oreglerad bebyggelse kring <strong>stad</strong>ens tillfartsvägar. Redan under 1400-talet<br />

omnämns sådan bebyggelse söder och öster om <strong>stad</strong>en, troligen längs Södra och Östra<br />

För<strong>stad</strong>sgatan. Av 1600-talets kartmaterial går det att få ett begrepp om bebyggelsens omfattning<br />

och dess karaktär längs dessa tillfartsstråk. Ofta rör det sig om mindre värdshus,<br />

smedjor och vagnmakerier, men också om enklare bostäder för lantarbetare som hade sin<br />

huvudsakliga sysselsättning på <strong>stad</strong>ens jordar.<br />

Hus som uppfördes utmed tillfartsvägarna kom att skilja sig från <strong>stad</strong>ens byggnader.<br />

Utanför kanalerna var det lantliga byggnadsidealet förhärskande. Låga, långa längor uppförda<br />

i korsvirke med lerklining i fyllningarna var här betydligt vanligare än i <strong>stad</strong>ens hus,<br />

där motsvarande byggnadsmaterial var rödbränt tegel. I tillfartsbebyggelsen var enplanshusen<br />

standard och då ingen byggnads<strong>stad</strong>ga fanns var taktäckningen halm eller vass. Det<br />

senare var förbjudet i <strong>stad</strong>skärnan. Längs Södra För<strong>stad</strong>sgatan och vid Lundavägen finns<br />

spår av denna äldsta tillfartsbebyggelse.<br />

MUNICIPALSAMHÄLLEN OCH ANDRA HUSSAMLINGAR UTANFÖR<br />

STADSKROPPEN<br />

Under och strax efter 1800-talets mitt tillkom ett antal mindre hussamlingar, ofta längs<br />

järnvägsspåren eller alldeles utanför <strong>stad</strong>ens gränser, där inga restriktioner för bebyggelsen<br />

inledningsvis fanns. I vissa fall utvecklades dessa småhusområden till regelrätta municipalsamhällen.<br />

Med municipalsamhällen menas en <strong>stad</strong>sliknande struktur utanför det<br />

egentliga <strong>stad</strong>sområdet och där Kungliga Maj:t föreskrev att någon eller några av de dåvarande<br />

<strong>stad</strong>s<strong>stad</strong>gorna skulle tillämpas.<br />

I mindre samhällsbildningar utanför <strong>stad</strong>en bodde arbetare, hantverkare och lägre tjänstemän<br />

tillsammans med exempelvis slaktare. Kontrollen av livsmedel blev under 1800-talets<br />

andra hälft stark reglerad innanför <strong>stad</strong>ens gränser, vilket ledde till extra omkostnader<br />

för handelsidkarna. Därför var det fördelaktigt för dessa att inrätta sig i grannsocknarna,<br />

precis utanför <strong>stad</strong>sgränsen. Där var kontrollen obefintlig, varför man kunde hålla lägre<br />

priser på livsmedel, främst slakteriprodukter.<br />

Byggnaderna i dessa hussamlingar utanför <strong>stad</strong>sgränsen kom att följa två olika linjer. Den<br />

65<br />

Den oreglerade bebyggelsen följde<br />

antingen landsbygdens byggnadstraditioner<br />

med låga längor i korsvirke<br />

och taktäckning av halm eller<br />

vass eller <strong>stad</strong>ens traditioner med<br />

byggnader i en till två våningar, rött<br />

eller gult tegel, och tak av plåt eller<br />

papp. (Sorgenfri)<br />

Gatorna är vanligen smala och hu-<br />

sen ligger med sidofasaden mot<br />

gatan. Det är vanligt med en liten<br />

förträdgård mellan hus och gata.<br />

Trädgårdarna bakom husen är<br />

små och gårdarna upptas av nyttobyggnader.<br />

(Sofielund)


I Sofielund utvecklades under<br />

1800-talets andra hälft en liten tätort<br />

enligt en vildvuxen plan. Närheten till<br />

Södervärns järnvägsstation var viktig<br />

för samhällets utveckling. (Sofielund)<br />

I Limhamn ligger kalkindustrins<br />

mer påko<strong>stad</strong>e hus blandade med<br />

fiskarbebyggelsen vars arkitektur<br />

är hämtad från landsbygdens hus.<br />

(Limhamn)<br />

Generellt, dock inte utan undantag, är trädgårdarna till den traditionella bebyggelsen förhållandevis<br />

små. Det har helt enkelt inte funnits tillräckligt med mark disponibel för att<br />

kunna skapa de stora trädgårdar som exempelvis finns i egnahemsområdena. I stället upptas<br />

gårdsytorna oftast av nyttobyggnader, som exempelvis mindre verkstäder, snickerier,<br />

små slakterier, brygghus, tvättstugor och liknande. Dock är solitärträd eller relativt stora<br />

fruktträd vanliga. Det är också vanligt med en liten förträdgård mellan gatan och huset.<br />

Gatorna är i allmänhet smala och husen ligger med sidofasaden mot gatan. Gatan kantas<br />

ofta av trottoarer, vilka ursprungligen var grusbelagda.<br />

I Sofielund utvecklades under 1800-talets andra hälft ett ganska typiskt förortsområde,<br />

etablerat på gränsen till den stora industri<strong>stad</strong>en <strong>Malmö</strong>. Här växte en liten tätort upp<br />

enligt en vildvuxen plan. Ägaren till Sofielunds gård i Västra Skrävlinge socken ansåg att<br />

det var mer lönsamt att sälja ut sin jordbruksmark och leva på kapitalet än att sköta sitt<br />

lantbruk på konventionellt sätt. Själva avstyckningen påbörjades på 1870-talet och 1896<br />

fick den ganska svagt organiserade hussamlingen statusen av municipalsamhälle. Närheten<br />

till Södervärns järnvägsstation var viktig för det lilla samhällets utveckling. Strax före<br />

inkorporeringen med <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong> 1911 bodde bortåt 4 000 personer i området.<br />

I Limhamn kom kalkindustrin med den åtföljande utbyggnaden av infrastrukturen,<br />

att leda fram till en bebyggelse med samma arkitektoniska uttryck som i <strong>Malmö</strong>s intilliggande<br />

områden. Här är arkitekturen något mer påko<strong>stad</strong> men ligger å andra sidan<br />

blandad med den traditionella fiskarbebyggelsen vars gestaltning snarast är hämtad från<br />

landsbygdens husmanshus, även om lokala variationer förekommer. Byggnadernas fasader<br />

var i Limhamn tidigt färgade. Gula, terrakottafärgade och till och med blåa kalkfärger<br />

förekommer som fasadfärger vid förra sekelskiftet.<br />

I samband med utbyggnaden av järnvägarna uppkom klungor av hus med mer eller<br />

mindre lantlig karaktär i bykärnorna, oftast i direkt anslutning till stationslägen. I exempelvis<br />

Lockarp och Tygelsjö förekommer både lantliga byggnadstyper och <strong>stad</strong>sliknande<br />

villor parallellt, ibland sida vid sida med lantbrukets byggnader. Närheten till järnvägen<br />

tycks i det närmaste vara synonymt med denna företeelse.<br />

66


VILLABEBYGGELSE<br />

SEKELSKIFTETS VILLABEBYGGELSE<br />

Fram till sekelskiftet 1900 bodde borgerligheten av tradition i lägenhet inne i sten<strong>stad</strong>en.<br />

Det var först när kommunikationer som spårväg och telefonnät kunde erbjudas som det<br />

blev tänkbart att bosätta sig utanför <strong>stad</strong>skärnan. Kommunikationernas utbyggnad sammanföll<br />

med ändrade bo<strong>stad</strong>sideal och värderingar och det blev attraktivt för borgerskapet<br />

att fly från den smutsiga industri<strong>stad</strong>en ut till den friska naturen! Sommarvillor och<br />

landerier som Rönneholm och Ribersborg hade funnits långt tidigare i <strong>Malmö</strong>s omnejd,<br />

och sannolikt var det med inspiration av dessa som villor började byggas ut i privat regi.<br />

Vid förra sekelskiftet inleddes utbyggnaden av villa<strong>stad</strong>en Fridhem. Marken styckades<br />

upp i stora tomter och såldes till välbärgade malmöbor. Redan från början ordnades goda<br />

kommunikationer med centrum. När Limhamn vid 1910-talets mitt inkorporerades med<br />

<strong>Malmö</strong> upprättade <strong>stad</strong>singenjör major Nilsson en plankarta över ”Västra för<strong>stad</strong>en” för<br />

fortsatt villautbyggnad mellan Fridhem och Limhamn.<br />

Arkitektur<br />

67<br />

Vid sekelskiftet inleddes utbyggnaden<br />

av villa<strong>stad</strong>en Fridhem.<br />

Marken styckades upp i stora<br />

tomter och såldes till välbärgade<br />

malmöbor. En plan för fortsatt villautbygggnad<br />

av Västra för<strong>stad</strong>en<br />

–mellan Fridhem och Limhamn–<br />

togs fram vid 1910-talets mitt.<br />

Vid 1900-talets början spred sig<br />

villaidealet även till övriga samhällsklasser.<br />

Staliga stödåtgärder<br />

gjorde det möjligt att uppföra<br />

egnahem, där de boende själva<br />

uppförde husen enligt strikta<br />

styckningsplaner. ( Håkanstorp)


Villorna i Fridhem och Västra för<strong>stad</strong>en<br />

fick en starkt individuell utformning.<br />

Fridhem blev en provkarta på<br />

de växlande arkitekturstilarna under<br />

1890-1920-talet. (Fridhem)<br />

De tidiga villorna ligger vanligen<br />

placerade mitt på stora tomter, omslutna<br />

av växtlighet. Den uppvuxna<br />

vegetationen har stor sammanhållande<br />

betydelse i dessa områden<br />

med sin stora variation av hustyper,<br />

fasadmaterial byggnadsstorlekar.<br />

Parker och platser<br />

Insprängt i villabebyggelsen finns några små, gemensamma, ofta trädomgärdade platser.<br />

Utbudet av parker, naturmark, torg eller andra offentliga ytor är annars starkt begränsat.<br />

De ytor som finns är därför av särskilt stort värde. De utgör välbehövliga öppningar i villabebyggelsen<br />

och fungerar som lek- och mötesplatser. I några enstaka fall har obebyggda<br />

tomter blivit värdefulla och omtyckta ”vilda” komplement till de prydliga platserna.<br />

EGNAHEMSOMRÅDEN<br />

Vid 1900-talets början spred sig det borgerliga villaidealet även till övriga samhällsklasser.<br />

Bo<strong>stad</strong>sbrist och trångboddhet bland de arbetare som flyttat in till städernas industrier<br />

från landsbygden under slutet av 1800-talet hade bidragit till att egnahemsrörelsen fått<br />

sitt genombrott. Drömmen om hus med egen täppa blev möjlig att realisera genom att<br />

staten satte in olika typer av stödåtgärder för att förbättra bo<strong>stad</strong>sförhållandena. 1907<br />

infördes lagen om tomträtt, som innebar en möjlighet för föreningar att billigt få tillgång<br />

till tomtmark. Staten tillhandahöll även gynnsamma bo<strong>stad</strong>slån, vilket var en förutsättning<br />

för egnahemsrörelsen. Genom att de boende själva uppförde husen kunde kostnaderna<br />

hållas nere och arbetarna fick en möjlighet att flytta ut från inner<strong>stad</strong>ens små och<br />

trånga lägenheter.<br />

<strong>Malmö</strong>s första egnahemsområde Västra Kattarp (Rosengårds<strong>stad</strong>en) började byggas ut på<br />

1910-talet efter en tidstypisk styckningsplan med oregelbundna kvarter och svängda gator.<br />

Området byggdes ut under en relativt lång tidsperiod och byggandet var mindre hårt<br />

reglerat än i övriga egnahemsområden. Västra Kattarp kom därför att få en förhållandevis<br />

heterogen bebyggelse.<br />

Egnahemsbyggandet fick ett uppsving efter första världskriget, då bo<strong>stad</strong>sbristen var<br />

svår och byggandet av flerbo<strong>stad</strong>shus låg nere. Flera egnahemsområden uppfördes under<br />

1920-talet, bland annat Johanneslust (Flyg<strong>stad</strong>en), Rostorp, Håkanstorp och Annetorp.<br />

Områdena var belägna relativt långt från dåtidens <strong>stad</strong>skärna och låg som enklaver bland<br />

åkrarna. Bebyggelsen styrdes noggrant genom villkor i köpekontrakten. Arkitekturen blev<br />

enhetlig, ofta byggdes husen efter typritningar. Eric Bülow-Hübe, <strong>stad</strong>singenjör i <strong>Malmö</strong><br />

mellan 1921och 1945, stod för utformningen av flera av egnahemsområdenas planer.<br />

68


De borgerliga villorna i Fridhem fick en starkt individuell utformning. Några grundtyper<br />

går likväl att urskilja: den sydländskt influerade 1890-talsvillan, den anglosaxiskt inspirerade<br />

villan, den putsade jugendvillan och den herrgårdsliknande villan. Blandformer med<br />

mer eller mindre nationalromantisk anstrykning är vanliga. Fridhem blev en provkarta på<br />

de växlande arkitekturstilarna under den dynamiska byggepoken 1890–1920 (se slutenkvarter<strong>stad</strong>).<br />

Senare har också modernare förtätningsbebyggelse tillkommit.<br />

Villaarkitekturen i Västra för<strong>stad</strong>en blev också den i hög grad individualistisk och anpassad<br />

efter enskilda byggherrars önskemål. Generellt kom en uppstramning: symmetri, sex-<br />

eller åttadelade fönster, höga, brutna sadeltak. De mindre medelklassvillorna skiljde sig<br />

ofta endast genom storleken på tomt från de samtida egnahemmen. Mot 1920-talets slut<br />

ersattes de höga sadeltaken av flacka och mer sydländskt inspirerade tak. Hus i två hela<br />

plan blev också vanligt. På 1930-talet gav det klassicistiska formspråket vika för funktionalismen<br />

med dess släta fasader i vit puts eller gult tegel och ospröjsade fönster.<br />

Gator<br />

Fridhem har ett relativt rätvinkligt gatunät med långa, breda och raka gator, medan Major<br />

Nilssons plan för Västra för<strong>stad</strong>en präglas av mer medeltidsinspirerade planeringsideal.<br />

Västra för<strong>stad</strong>en har ett vindlande gatunät med intressanta siktlinjer, fondbyggnader och<br />

oregelbundet placerade och formade platser och parker. Några gator är trädplanterade,<br />

men i allmänhet är det träd och häckar i tomtgränsen som ger gatorna gröna väggar. Den<br />

enskilda tomtens gräns mot gatan är avgörande för hur gaturummet upplevs. Ofta markeras<br />

gränsen av tidstypiskt utformade murar, plank, staket eller häckar.<br />

Trädgårdar<br />

Sekelskiftesvillorna ligger vanligen placerade mitt på stora tomter, omslutna av rik växtlighet.<br />

Den uppvuxna vegetationen fungerar som sammanbindande element i dessa områden<br />

med sina stora variationer i hustyper, fasadmaterial och byggnadsstorlekar. I Fridhem<br />

vittnar väl uppvuxna plataner, akacior, magnolior och japanska körsbär om att träd- och<br />

busksorter tidigt importerades från utlandet. Tillsammans med mer traditionella arter<br />

bidrar de till att göra området till ett av <strong>Malmö</strong>s grönaste. Stora, gamla träd har blivit ett<br />

utmärkande karaktärsdrag.<br />

69<br />

Rostorp är ett egnahemsområde<br />

med mycket enhetlig utformning.<br />

Området byggdes ut i snabb takt<br />

mellan 1923 och 1925 efter en<br />

strikt rutnätsplan med en mittaxel<br />

i form av en alléplanterad<br />

gata samt två centralt placerade<br />

öppna planer. Alla byggnader är<br />

gavelvända och enhetligt placerade<br />

utmed gatan i nyklassicistisk<br />

anda. Långsmala tomter skapar<br />

stora lummiga trädgårdsrum mellan<br />

husraderna. (Rostorp)


I <strong>Malmö</strong>s egnehemsområden lanserades<br />

en skånsk 20-talsklassicism.<br />

Gavelproportionerna anknöt till den<br />

skånska längans med hög takresning,<br />

och husen fick traditionellt<br />

spröjsade fönster, en utkragad takfot<br />

och vit puts. På gavlarna möttes<br />

tegelpannor och mur på traditionellt<br />

skånskt vis direkt, utan vindskivor<br />

eller takutsprång. (Håkanstorp)<br />

av nytta än av skönhet och nöje. De hade en enkel, symmetrisk och praktisk planering,<br />

raka buxbomskantade grusgångar och välskötta blomsterrabatter. I övrigt dominerade<br />

grönsaksland och fruktträd. Träden har vuxit sig höga och de uppvuxna och lummiga<br />

trädgårdarna utgör idag ett karaktärsskapande inslag i miljön.<br />

Parker och platser<br />

Egnahemsområdena planerades generellt med en centralt placerad mindre park eller<br />

plats, vanligen en klippt gräsplan tydligt avgränsad med häckar och/eller högre träd.<br />

Dessa små bo<strong>stad</strong>snära gröningar har blivit högt uppskattade som lek- och samlingsplatser.<br />

EFTERKRIGSTIDENS VILLABEBYGGELSE (1945-2000)<br />

Vid 1950-talets slut genomgick villabyggandet i Sverige stora förändringar. 1940- och<br />

50-talens egnahem, uppförda enligt typritningar och hårt styrda i plan, ersattes av 1960-<br />

och 70-talens friare villabyggande. Tomter för eget byggande avstyckades i <strong>Malmö</strong>s äldre<br />

villaområden samt i <strong>stad</strong>ens utkant, ofta i anslutning till grupphusområden.<br />

På 1960-talet fick ”kataloghuset” sitt stora genombrott och husindustrin började sälja<br />

mer eller mindre kompletta huspaket med monteringsfärdiga villor till enskilda köpare.<br />

Förändringen av villabyggandet hade flera förklaringar: ett allmänt ökat materiellt välstånd<br />

för gemene man, en bo<strong>stad</strong>sbeskattning som gynnade villabyggande och industrialisering<br />

av byggbranschen. Kataloghusindustrin satsade hårt på marknadsundersökningar<br />

och marknadsföring för att hitta en husmodell som skulle ”slå”. Denna marknadsanpassning<br />

fick stor betydelse för enfamiljshusens utformning – bo<strong>stad</strong>en fick en tydlig funktion<br />

av modevara.<br />

I <strong>Malmö</strong> blev det enskilda villabyggandet under 1960-, 70- och 80talen inte lika omfattande<br />

som grupphusbyggandet. 1990-talet har dock inneburit en uppgång. Flera nya villaområden<br />

har tillkommit, bland annat i Husie och Oxie.<br />

Arkitektur<br />

Det svenska villabyggandet har efter andra världskriget haft amerikanskt småhusbyggande<br />

som förebild. På 1960-talet förmedlades de amerikanska idealen genom det danska<br />

byggandet, något som blev tydligt inte minst i Skåne. Den tegelklädda enplansvillan blev<br />

70


Vid sidan om de välordnade egnahemsområden som mer eller mindre styrts och stöttats<br />

av <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>, anlades ett antal egnahemsområden utanför <strong>stad</strong>sgränsen, där det var billigare<br />

att bygga, till exempel Gullvik och Kulladal. Dessa områden blev mer varierade och<br />

”vildvuxna”. Husen fick individuell utformning och varierande storlek. Enstaka egnahem<br />

samt mindre grupper med egnahemsbebyggelse uppfördes även under 1940- och 50-talen.<br />

Den senare bebyggelsen tillkom dels genom förtätning i äldre villaområden, dels i<br />

anslutning till grupphusbebyggelse i <strong>stad</strong>ens utkant.<br />

Arkitektur<br />

I Västra Kattarp utarbetades på 1910-talet typritningar för friliggande hus och parhus<br />

i pittoresk stil med mönstermurningar, korsvirkesimitation och småspröjsade fönster.<br />

Husen hade många arkitektoniska drag gemensamma med samtida villor på Fridhem,<br />

men skalan var mycket mindre. I Johanneslust lanserades i mitten av 1910-talet en skånsk<br />

20-talsklassicism som några år senare även kom att tillämpas i Rostorp och Håkanstorp.<br />

De friliggande husen hade en mer eller mindre kvadratisk bottenyta. Gavelproportionerna<br />

anknöt till den skånska längans med hög takresning, och husen fick traditionellt<br />

spröjsade fönster, en utkragad takfot och vit puts. På gavlarna möttes tegelpannor och<br />

mur på traditionellt skånskt vis direkt, utan vindskivor eller takutsprång. Burspråk, mindre<br />

verandor och en enkel klassicistisk dekor var vanligt. Statens byggnadsbyrå arbetade så<br />

småningom också fram skånska typhus. De egnahem som uppfördes på 1930-talet behöll<br />

vanligen den kvadratiska planen och det höga sadeltaket, men fönstrens spröjsar försvann<br />

och putsen ersattes ibland med gult tegel.<br />

Gator<br />

Egnahemsområdenas gatuperspektiv med gavlar uppradade mot gatan ger väldefinierade<br />

och enhetliga gaturum. Några gator har givits större dignitet genom trädplantering. I övrigt<br />

är det förgårdsplanteringar som skapar ett grönt gaturum. Grönskan på förgårdsmarken<br />

tillsammans med karaktäristiska staket och grindar förmedlar kontakten mellan den<br />

offentliga gatan, med sina ursprungligen grusbelagda trottoarer, och det privata, skyddade<br />

trädgårdsrummet bakom huset. Förgårdsmarken har en mycket viktig funktion. Den<br />

bidrar till att dessa områden fortfarande ger ett sammanhållet intryck, trots att enskilda<br />

byggnader genomgått stora förändringar.<br />

Trädgårdar<br />

Trädgården var en viktig beståndsdel i egnahemsrörelsens ideologi. Den skulle ge sin<br />

ägare både hälsosam rekreation och en möjlighet att genom egen köksträdgård hålla matkostnaderna<br />

nere. Tomterna är ofta långsmala och trädgårdarna bildar tillsammans stora<br />

gröna inre rum i bebyggelsen. De tidiga egnahemsträdgårdarna präglades sannolikt mer<br />

71<br />

Grönskan på förgårdsmarken tillsammans<br />

med karaktäristiska staket och<br />

grindar förmedlar kontakten mellan<br />

den offentliga gatan, med sina ursprungligen<br />

grusbelagda trottoarer,<br />

och det privata, skyddade trädgårdsrummet<br />

bakom huset. (Håkanstorp)


Efterkrigstidens villabebyggelse<br />

har likheter med sekelskiftets<br />

villabebyggelse i det avseendet<br />

att hustyper, storlekar, material<br />

och färger på husen varierar<br />

inom samma område. En betydande<br />

skillnad är dock att<br />

tomterna i senare områden är<br />

betydligt mindre i förhållande till<br />

husen, vilket gör ”brokigheten”<br />

mer påtaglig. (Kristineberg)<br />

gången till mark i <strong>stad</strong>ens närhet tvingade fram ett allt tätare byggande och gjorde det<br />

tidiga 1960-talets ytkrävande källarlösa enplansvilla mindre attraktiv.<br />

I slutet av 1970-talet dök det upp nya husproducenter på marknaden med hustyper som<br />

radikalt skiljde sig från svensk byggnadstradition. Ett brett utbud av stilar och material<br />

blev tillgängligt på bo<strong>stad</strong>smarknaden, vilket resulterade i områden där amerikansk<br />

inspirerade ”dallasvillor” i storformat varvas med traditionellt putsade 1 ½ -planshus,<br />

färgglada trähus, vinkelbyggda tegelhus och enplanshus i mexitegel. I villabebyggelse från<br />

1990-talet kan, trots fortsatt stor stilblandning, skönjas en trend mot ett nostalgiskt tillbakablickande<br />

på arkitekturen från början av förra århundradet.<br />

Gator<br />

Villor från 1960- och 70-talen ligger i de flesta fall i eller i anslutning till äldre villabebyggelse<br />

eller grupphusområden och präglas av den trafikstruktur som råder i dessa. De villaområden<br />

som tillkom under 1990-talet fick vanligen en huvudgata med stickgator, ofta i<br />

form av slingor, varifrån villorna kan nås. Återvändsgator förekommer också. Fortfarande<br />

är trafiksäkerhetsaspekterna i hög grad styrande i planeringen, men fokus har förskjutits<br />

från trafikseparering till hastighetsdämpning. Gaturummet är i allmänhet relativt brett<br />

och öppet, i synnerhet huvudgatan som ofta är trädplanterad och kantad av separata<br />

gång- och cykelbanor. Parkering är i anslutning till varje bo<strong>stad</strong> och garagen har en framträdande<br />

roll i gatubilden.<br />

Trädgårdar<br />

1960-, 70- och 80-talens villaträdgårdar präglas av funktionalismens ideal med stora<br />

lättskötta gräsmattor och mycket vintergröna växter. Ofta förekommer också någon typ<br />

av förträdgård framför huset. I 1990-talets villaområden har tomterna krympt i förhållande<br />

till husen, något som påtagligt präglar områdenas karaktär. Det som återstår av<br />

trädgården är ibland bara en svåranvändbar remsa runt huset. Där finns ingen plats att<br />

plantera träd eller annan högre vegetation, vilket bidrar till att husen blir mycket framträdande<br />

och skillnaderna mellan husen påtaglig. Äldre villaplaner hade ofta bestämmelser<br />

som reglerade hur stor andel av tomtytan som fick bebyggas. En sådan reglering saknas i<br />

allmänhet i senare områden, liksom bestämmelser som närmare styr placering på tomten<br />

eller utformning av tomtgräns.<br />

72


populär och fick ofta en arkitektonisk form som nära knöt an till den samtida danska typhusproduktionen.<br />

Platta papptak med höga panelade sargar, mörka fönsterband, mexitegel<br />

och oavslutade tegelbeklädnader var andra inslag som blev vanliga på 1960-talet.<br />

Kataloghustyperna blev i början av 1970-talet mycket likriktade. Detta berodde delvis på<br />

reglerna för den statliga bo<strong>stad</strong>sbelåningen, vilka bland annat styrde storlekar och hushöjder.<br />

Men bland småhusen fanns också tydliga modeflugor och årsmodeller. Den lyhörda<br />

marknadsapparaten ledde till att husföretagen i stor utsträckning kopierade varandra.<br />

Under tidigt 1970-tal ersattes enplanshusen abrupt av de belåningseffektiva 1 ½ -planshusen,<br />

vilka i proportion stämde bättre med traditionell skånsk bebyggelse. Förklaringen<br />

till det snabba stilskiftet var, förutom ett förändrat arkitekturideal, bland annat att till-<br />

73<br />

De villaområden som har tillkommit<br />

under 1990-talet har fått en<br />

gatustruktur som vanligen bygger<br />

på en huvudgata med stickgator,<br />

ofta i form av slingor, varifrån<br />

villorna nås. Återvändsgator förekommer<br />

också. Gaturummet<br />

är i allmänhet brett och öppet, i<br />

synnerhet längs huvudgatan som<br />

ofta är trädplanterad och kantas<br />

av separata gång- och cykelbanor.<br />

(Bunkeflostrand)


I början av 1900-talet fördes radhuset<br />

fram som en boendeform<br />

som skulle ersätta hyreslägenheter<br />

i kasernlängor. Förhoppningen<br />

var att markbo<strong>stad</strong>en med odlingsmöjligheter<br />

skulle bli åtkomlig<br />

även för mindre bemedlade.<br />

Några tidiga radhus uppfördes<br />

i <strong>Malmö</strong> på 1930- och 40-talet,<br />

relativt långt från dåtidens <strong>stad</strong>skärna.<br />

Efter andra världskriget<br />

fick byggandet av grupphus<br />

(radhus, kedjehus, atriumhus och<br />

gruppbyggda villor) ett rejält uppsving.<br />

(Radhus vid Vanåsparken)<br />

GRUPPHUSOMRÅDEN<br />

med insynsskyddad gård introducerades mot slutet av perioden.<br />

Gator<br />

De tidigaste radhusområdena har tydliga gaturum med små förgårdar och entréfasader<br />

mot raka, korta gator. Senare under perioden introducerades en mindre strikt struktur<br />

med krökta gator och gavelställda radhus. Stor variation präglar gaturummen i dessa<br />

områden, med välstuderade utblickar och fondmotiv. I Riseberga skapades helt bilfria<br />

miljöer kring park, skola och affär.<br />

Trädgårdar och parker<br />

Radhusträdgårdarna var tydligt avgränsade och präglades ursprungligen av nyttoodling<br />

med grönsaksland och fruktträd. 1940- och 50-talens grupphusområden hade i allmänhet<br />

något eller några omsorgsfullt gestaltade parker med stor växtrikedom där olika artkaraktärer<br />

spelade mot varandra. Öppenheten mellan enskilda trädgårdar och offentliga<br />

parker och platser är tydlig. Istället för nyttoträdgårdar finns gemensamma gräsytor och<br />

prydnadsplanteringar mellan husen. Parallellt med denna trend förekom under 1950-<br />

och 60-talen också en utveckling i motsatt riktning med tydligt avskärmade privata trädgårdar<br />

i områden med sammanbyggda hus.<br />

74


TIDIGA GRUPPHUSOMRÅDEN (1930-50-TAL)<br />

I början av 1900-talet fördes radhuset fram som en boendeform som skulle ersätta hyreslägenheter<br />

i kasernlängor. Förhoppningen var att markbo<strong>stad</strong>en med odlingsmöjligheter<br />

skulle bli åtkomlig även för mindre bemedlade. Liksom många andra planerare insåg Erik<br />

Bülow Hübe, <strong>stad</strong>singenjör i <strong>Malmö</strong> 1921–1945, radhusets fördelar och propagerade på<br />

olika sätt för denna ytsnåla och praktiska bo<strong>stad</strong>sform. Men radhuset hade svårt att få fotfäste<br />

i Sverige. Drömmen om ett egnahem i form av ett eget fristående hus var stark och<br />

radhuset associerades till den lågt värderade statarlängan.<br />

Några tidiga radhus uppfördes i <strong>Malmö</strong> på 1930- och 40-talen, relativt långt från dåtidens<br />

<strong>stad</strong>skärna och i anslutning till de egnahemsområden som vuxit fram under 20-talet.<br />

I allmänhet var radhusen inordnade i en rutnätsplan med byggnadskropparna utmed<br />

gatan och långsmala trädgårdar vända mot varandra inne i kvarteren.<br />

Frilufts<strong>stad</strong>en blev ett genombrott för radhusbyggandet i kommunen. Området byggdes<br />

med inspiration från grannskapsrörelsen i USA och har sedan det stod färdigt 1948 betraktats<br />

som ett av landets främsta och intressantaste områden. Radhusen planerades som<br />

en del i en enhet med flerbo<strong>stad</strong>shus, skola, butiker, samlingslokaler, en större park och<br />

flera mindre gröningar. Frilufts<strong>stad</strong>en omfattar ett antal parallella radhuslängor ställda<br />

mot en slingrande gata. Nyskapande i området är öppenheten i kvarteren och den subtila<br />

gränsen mellan offentliga, halvprivata och privata ytor. Staket och avgränsande häckar<br />

saknas. I <strong>stad</strong>sdelen Riseberga, som planerades under 1950-talets första hälft, tillämpades<br />

grannskapstanken på ett större område med enbart småhus. Stadsplanen omfattar mindre<br />

grupper av radhus, kedjehus och friliggande villor samt centrum, skola och gemensam<br />

park.<br />

Arkitektur<br />

De tidiga grupphusområdenas arkitektur hade en regional förankring i material, färger<br />

och proportioner. Radhus, kedjehus och atriumhus byggdes ofta i traditionellt skånskt<br />

gult eller rött tegel, som eventuellt putsades.1930-talets radhus präglas av ett klassicistiskt,<br />

återhållsamt formspråk och fick stora likheter med den samtida egnahemsbebyggelsen. På<br />

1940- och 50-talen blev modernismens mer expressiva uttryck dominerande. En tydlig<br />

inspiration från danskt byggande kan skönjas i arkitekturen. Typiskt för rad- och kedjehus<br />

från den här tiden är förskjutningar i höjd- och sidled. Enplans atriumhus och vinkelhus<br />

75<br />

De tidiga radhusen var i allmänhet<br />

inordnade i en rutnätsplan med<br />

byggnadskropparna utmed gatan<br />

och långsmala trädgårdar vända mot<br />

varandra inne i kvarteren. Förgårdar<br />

framför huset var vanligt. (Johanneslust)<br />

Frilufts<strong>stad</strong>en byggdes i slutet på<br />

1940-talet och blev ett genombrott<br />

för radhusbyggandet i <strong>Malmö</strong>. Området<br />

präglas av en mindre strikt<br />

struktur med gavelställda hus mot<br />

slingrande gator. Nyskapande var<br />

öppenheten i kvarteren och den<br />

subtila gränsen mellan offentliga,<br />

halvprivata och privata ytor – staket<br />

och avgränsande häckar saknas.<br />

(Frilufts<strong>stad</strong>en)


I <strong>stad</strong>sdelen Riseberga, som planerades<br />

under 1950-talets första hälft,<br />

tillämpades grannskapstanken på<br />

ett större område med enbart småhus.<br />

Stadsplanen omfattar mindre<br />

grupper av radhus, kedjehus och<br />

friliggande villor samt centrum,<br />

skola och gemensam park. Flera av<br />

husen fick en tydlig skånsk anknytning.<br />

(Riseberga)<br />

De grupphusområden som uppfördes<br />

under tidigt 60-tal var i allmänhet<br />

mycket välplanerade och<br />

enhetliga. Husen placerades i tätt<br />

inpå gatan och de intima gaturummen<br />

gestaltades omsorgsfullt med<br />

hänsyn till solförhållanden och<br />

insynsproblem. (Djupadal)<br />

vata, halvprivata och offentliga zoner studerades noga. Den våldsamt ökande efterfrågan<br />

på småhus under 1970-talets första hälft och den expansion småhusproduktionen samtidigt<br />

genomgick i landet ledde till ett alltmer rationellt byggande. Småhus- och grupphusområden<br />

från den här tiden uppvisar en slentrianmässigt upprepad schematisk områdesplanering<br />

med hus rationellt uppradade längs raka säckgator. Varken insynsproblem eller<br />

bo<strong>stad</strong>ens placering i förhållande till väderstrecken har studerats särskilt, och den tidigare<br />

så omsorgsfulla utformningen av närmiljön saknas.<br />

Arkitektur<br />

Under miljonprogamsåren utvecklades arkitekturen mot en bred stilblandning utan<br />

den tidigare regionala förankringen. Låga, täta områden med vinkelhus, atriumhus och<br />

kedjehus, rätvinkligt upprepade längs raka gator blev vanligt. Fortfarande var gult tegel<br />

det vanligaste byggnadsmaterialet. Platta papptak med höga panelade sargar, mörka horisontella<br />

fönsterband och mexitegel blev vanliga inslag. På 1970-talet ledde det rationella<br />

byggandet till en allt större likriktning av bebyggelsen.<br />

Trafik<br />

På 1960-talet tillämpades i regel ett traditionellt <strong>stad</strong>splanemönster med en lätt modifierad<br />

rutnätsplan och en odifferentierad trafik – fotgängare, cyklister och bilar samsades på<br />

den gemensamma gatan. Ofta uteslöts trottoarerna för att dra ned anläggningskostnaderna.<br />

Bebyggelsen ligger tätt utmed gatan och garagen är framträdande i gatumiljön.<br />

Under senare delen av 1960-talet tvingades man allt mer beakta ökande trafiksäkerhetskrav<br />

i planeringen (se storskaliga bo<strong>stad</strong>sområden). De olika trafikslagen skulle i möjligaste<br />

mån hållas åtskilda. En vanlig lösning blev grupphusområden med ett differentierat<br />

trafiknät – en omgärdande yttre matargata som leder biltrafiken till bo<strong>stad</strong>skvarterens<br />

säckgator (korta återvändsgator), vilka står i förbindelse med ett inre gång- och cykelvägnät<br />

närmast husen. Garage och bilparkering förlades i bo<strong>stad</strong>sområdets utkant.<br />

I de fall trafiksäkerthetsriktlinjerna tillämpades med fantasi utgjorde de inte något hinder<br />

för att skapa tilltalande boendemiljöer. I områden byggda i början på 1970-talet har<br />

dock den fullständiga separeringen av trafikslagen, tillsammans med en slentrianmässigt<br />

utformad bebyggelse, små tomter och brist på gemensamma grönytor resulterat i många<br />

monotona områden med ett dominerande inslag av ödsliga, breda asfalterade ytor.<br />

76


MILJONPROGRAM (1965–1975)<br />

Perioden 1965 till 1975, de så kallade miljonprogramsåren, har främst kommit att förknippas<br />

med flerbo<strong>stad</strong>shus. Småhusbyggandet fick emellertid under denna tid en allt<br />

större betydelse för bo<strong>stad</strong>sförsörjningen i Sverige. Enfamiljshuset som tidigare varit<br />

landsbygdens och de mindre tätorternas typiska boendeform, blev ett vanligt inslag även<br />

i storstädernas ytterområden. Miljonprogramsåren kom även att bli grupphusbyggandets<br />

stora epok.<br />

Grunden för det ökande småhusbyggandet var den positiva ekonomiska utvecklingen under<br />

efterkrigsåren, de stigande reallönerna och den ökande konsumtionen, men också den<br />

därmed sammanhängande risken för en tilltagande inflation. En starkt pådrivande kraft<br />

bakom det ökade grupphusbyggandet var också landets sparbanker, som engagerade sig<br />

hårt för att styra över löntagarnas ökade konsumtionsutrymme till investeringar i en högre<br />

bo<strong>stad</strong>sstandard. Bankerna försökte på olika sätt göra det lättare för sina bosparare att<br />

få tillgång till en bo<strong>stad</strong> i någon form av småhus. I <strong>Malmö</strong> tillkom bland annat områdena<br />

Jägersro och Bunkeflostrand genom sparbankernas bo<strong>stad</strong>sköer.<br />

I <strong>Malmö</strong> byggdes småhus i mindre omfattning än i många andra kommuner under efterkrigstiden.<br />

Planerarna hade ambitionen att bygga samman och förtäta <strong>stad</strong>en istället för<br />

att uppföra förorter belägna på långt avstånd från centrum. Målet var att man skulle kunna<br />

cykla från sin bo<strong>stad</strong> till sitt arbete var man än var bosatt i <strong>stad</strong>en. Bebyggelsen skulle<br />

koncentreras och den bördiga åkermarken sparas. Därför exploaterades marken hårdare i<br />

<strong>Malmö</strong> än i till exempel Stockholm och Göteborg.<br />

<strong>Malmö</strong>politikernas svala intresse för småhusbyggande fick till följd att många av dem som<br />

förgäves sökte villa eller radhus i kommunen, flyttade till de intilliggande kommunerna<br />

för att få tillgång till det eftertraktade markboendet. För att ta upp konkurrensen med<br />

grannkommunerna bytte <strong>Malmö</strong> strategi och under 1960- och 70-talen tillkom flera<br />

småhusområden bland annat i Husie och Limhamn samt i samhällena Oxie och Tygelsjö.<br />

De grupphusområden som uppfördes på 1960-talet var i allmänhet mycket välplanerade<br />

och enhetliga. Husen placerades tätt inpå gatan och de intima gaturummen gestaltades<br />

omsorgsfullt med hänsyn till solförhållanden och insynsproblem. Sambandet mellan pri-<br />

77<br />

Under miljonprogramsåren utvecklades<br />

arkitekturen mot en<br />

bred stilblandning utan den tidigare<br />

regionala förankringen. Låga,<br />

täta områden med vinkelhus,<br />

atriumhus och kedjehus längs<br />

breda bo<strong>stad</strong>sgator blev vanligt.<br />

(Videdal)<br />

Under senare delen av 1960-talet<br />

och början av 70-talet ökade<br />

trafiksäkerhetskraven. Olika trafikslag<br />

skulle hållas åtskilda. En<br />

vanlig lösning blev omgärdande<br />

yttre matargator till bo<strong>stad</strong>skvarterens<br />

säckgator, vilka stod i<br />

förbindelse med gång- och cykelvägnät<br />

närmast husen. (Kastanjegården)


Miljonprogrammets utemiljöer<br />

var rationellt planerade. Det som<br />

planterades skulle vara slitstarkt<br />

och lättskött. Utemiljöerna styrdes<br />

liksom trafiken av normer som<br />

reglerade innehåll och utformning.<br />

Öppenheten var viktig och ”gräsmatteparken”,<br />

med stora, öppna<br />

aktivitetsytor blev vanlig i <strong>Malmö</strong>.<br />

(Kastanjegården)<br />

Även trädgårdsidealet präglades av<br />

ledord som rationalitet och lättskötthet.<br />

Istället för frukt- och grönsaksodlingar<br />

anlades stora gräsmattor<br />

och påko<strong>stad</strong>e prydnadsodlingar.<br />

Barrväxtmodet blev snabbt populärt<br />

genom att växterna var lättskötta och<br />

vintergröna. (Jägersro)<br />

Oxie fick flera områden som präglades av tätt-lågt-tankarna. Den nya bebyggelsen blev<br />

mycket tät eftersom man ville hushålla med den goda jordbruksmarken och samtidigt få<br />

ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för dagis, skolor och kommersiell service. Bebyggelsen<br />

planerades som mindre enheter om ca 30 bostäder grupperade kring en mindre<br />

kvartersgård eller lekplats och med gemensam parkering till varje bo<strong>stad</strong>sgrupp. Fortfarande<br />

var bo<strong>stad</strong>smiljöerna i stor utsträckning trafikseparerade med bilfria bo<strong>stad</strong>sgator.<br />

Utbyggnaden av täta-låga grupphusområden av den här typen fortsatte på 1980-talet<br />

med områden som Segevång i Kirseberg.<br />

På 1990-talet fick ”trädgårds<strong>stad</strong>en” och ”den svenska små<strong>stad</strong>en” renässans som förebilder<br />

i svenskt <strong>stad</strong>sbyggande. En enkel och lättöverskådlig gatustruktur med tydligt<br />

formade och välgestaltade offentliga rum, omsorgsfull markplanering, mycket grönska<br />

och möjligheter till odling förespråkades. Man började i större utsträckning blanda trafikslagen<br />

och lade stor vikt vid utformningen av gator och kvarter, med gatan som det<br />

offentliga rummet och kvarterets inre som det privata.<br />

Ett av de tydligaste och bäst genomförda malmöexemplen på områden med trädgårds<strong>stad</strong>en<br />

som utgångspunkt är Husie gård. Området är uppbyggt i tydliga kvarter som ligger<br />

vid en park. De putsade husen är placerade med entréerna utmed alléplanterade gator.<br />

Garage och gemensamma parkeringsenheter har samlats mellan husen, dolda med plank<br />

mot gatan. Små förrådshus finns på den gemensamma gröningen i kvarteren, där varje<br />

lägenhet har sin egen odlingslott.<br />

I början på 1990-talet byggdes Toarp, <strong>Malmö</strong>s enda ekoby. Bakom byggandet låg idéer<br />

om ett självförsörjande lokalsamhälle i ekologisk balans med stark social gemenskap.<br />

Bebyggelsen uppfördes längs en slingrande gata, där skydd för vinden och maximal solinstrålning<br />

var styrande för husens placering. Ekologiska utgångspunkter har också resulterat<br />

i odlingslotter och en anläggning för lokalt omhändertagande av dag- och spillvatten<br />

från bebyggelsen.<br />

Arkitektur<br />

Grupphusbebyggelsen blev under 1980- och 90-talen mer varierad och arkitekturen<br />

återfick en regional anknytning, vilket är synligt i hushöjder, taklutningar, proportioner,<br />

materialval, formspråk och färger. Den skånsk-danska arkitekturtraditionen har inspirerat<br />

till hus i 1 ½ till 2 plan med putsade fasader, ljus färgsättning, spröjsade fönster och<br />

branta takfall.<br />

78


Utemiljö<br />

Planeringen av miljonprogrammets utemiljöer präglades av ett rationellt tänkande styrt<br />

av tidens normer och formideal. Den platta åkermarken som exploaterades bjöd sällan på<br />

några hinder. I den mån det fanns någon befintlig vegetation jämnades denna ofta med<br />

marken. Istället planterades nya träd och buskar i de nyanlagda parkerna. Det som planterades<br />

skulle vara slitstarkt och lättskött.<br />

Utemiljöerna styrdes liksom trafiken av normer som reglerade innehåll och utformning.<br />

Funktionsuppdelningen i parker och grönområden blev ofta tydlig. Till skillnad från<br />

tidigare områden, där växterna använts för sina naturliga kvaliteter (till exempel vacker<br />

blomning eller andra prydnadsvärden), behandlades vegetationen som arkitektoniskt element,<br />

ofta i massverkan, gärna med formstarka träd eller formade buskage. Öppenheten<br />

var viktig och ”gräsmatteparken”, med stora, öppna aktivitetsytor blev vanlig i <strong>Malmö</strong><br />

(se storskaliga bo<strong>stad</strong>sområden). Snabb och hård exploatering resulterade i att 1960- och<br />

70-talens parker och grönområden ofta blev underdimensionerade och uppsplittrade.<br />

Trädgårdar<br />

Funktionalismens ideal med ledord som överblick, öppenhet, rationalitet och lättskötthet<br />

präglade även trädgårdsuttrycket på 1960- och 70-talen. Istället för frukt-, bär- och grönsaksodlingar<br />

anlades stora gräsmattor och påko<strong>stad</strong>e prydnadsodlingar. En välskött gräsmatta<br />

var en statussymbol. Barrväxtmodet importerades till Sverige från Holland på 60-talet<br />

och blev snabbt populärt genom att växterna var lättskötta och vintergröna. Många av<br />

dem som skaffade hus under den här perioden saknade erfarenhet av trädgård och följde<br />

därför de råd som plantskolorna gav, där en satsning var stor just på barrväxter. Tomterna<br />

var i allmänhet små och höga träd utöver barrväxterna saknas därför. I några områden har<br />

trädgårdarna givits en fast ram, med enhetliga förträdgårdar, murar och portar som binder<br />

samman husen.<br />

MILJONPROGRAMMETS EFTERDYNINGAR<br />

Under 1970-talet hördes alltmer kritik mot miljonprogrammets storskaliga områden och<br />

mot de enformiga och rationellt uppförda småhusområdena. Nya krav började ställas på<br />

bo<strong>stad</strong>sområdenas utformning och bo<strong>stad</strong>sproduktionen kom att inriktas på ett varierat<br />

lågt och tätt småhusbyggande, inspirerat av dansk ”Tæt Lav”-bebyggelse. Strävan var att,<br />

genom att understryka variation och småskalighet i husens gruppering och detaljutformning<br />

skulle man å<strong>stad</strong>komma miljöer som bröt mot det tidiga 70-talets monotona gatuperspektiv.<br />

79<br />

Som en reaktion mot miljonprogrammets<br />

storskaliga områden<br />

och mot de enformiga och rationellt<br />

uppförda småhusområdena,<br />

uppfördes på 1970- och 80-talen<br />

flera områden med ett lågt och<br />

tätt småhusbyggande. (Oxievång)<br />

Den höga tätheten i grupphusområden<br />

från 1970- och 80-talen<br />

kunde å<strong>stad</strong>kommas på bekostnad<br />

av trädgårdar och bo<strong>stad</strong>snära<br />

grönytor. De gemensamma<br />

ytorna är minimalt tilltagna och<br />

den privata tomten har krympt<br />

till en liten uteplats, i allmänhet<br />

för liten för att rymma högre träd.<br />

(Segevång)


På 1990-talet fick trädgårds<strong>stad</strong>en<br />

och den traditionella gatan ett uppsving<br />

som förebilder i grupphusbyggandet.<br />

Trafiksepareringen övergavs<br />

delvis och gatan återfick sin funktion<br />

som offentligt <strong>stad</strong>srum kantat av<br />

entréfasader. (Husiegård)<br />

I början på 1990-talet byggdes<br />

Toarp, <strong>Malmö</strong>s enda ekoby. Bebyggelsen<br />

uppfördes längs en slingrande<br />

gata, där skydd för vinden och<br />

maximal solinstrålning var styrande<br />

för husens placering. Ekologiska<br />

utgångspunkter har resulterat i<br />

odlingslotter och en anläggning för<br />

omhändertagande av dag- och spillvatten.<br />

(Toarp)<br />

Trafik och gator<br />

De täta och låga grupphusområden som uppfördes på 1970- och 80-talen var trafikseparerade<br />

med gemensam parkering utanför varje bo<strong>stad</strong>sgrupp. De bilfria miljöerna – bo<strong>stad</strong>sgator,<br />

platsbildningar och gårdar – är intima, täta och småskaliga. Hårdgjorda ytor<br />

dominerar.<br />

I 1990-talets grupphusområden har trafiksepareringsprinciperna frångåtts och den traditionella<br />

gatan fått ett uppsving. Gatan fungerar som offentligt <strong>stad</strong>srum kantat av entréfasader<br />

och med blandad trafik. Trädplantering är vanligt förekommande i gaturummet.<br />

Trädgårdar och parker<br />

Den höga tätheten i grupphusområden från 1970- och 80-talen kunde å<strong>stad</strong>kommas på<br />

bekostnad av trädgårdar och bo<strong>stad</strong>snära grönytor. De gemensamma ytorna är minimalt<br />

tilltagna och den privata tomten har krympt till en liten uteplats, i allmänhet för liten<br />

för att rymma högre träd. Gårdar och platser är ofta välstuderade, men har inte kunnat<br />

utvecklas till de gröna oaser man kanske hoppades vid områdenas tillkomst. De trädlösa<br />

täta-låga miljöerna har fått en mycket urban prägel.<br />

Nytt på 80-talet var de ”naturlika planteringarna” som gjordes i framförallt de större<br />

parkerna. Bristen på naturmark nära <strong>stad</strong>en hade uppmärksammats och som kompensation<br />

för detta planterades skogspartier och anlades ängsmark på många håll i kommunen.<br />

Ofta gjordes planteringarna i befintliga parker i samband med upprustning och förnyelse.<br />

Ökade krav på fördröjning av dagvattenflöden från ny bebyggelse har lett till att öppen<br />

dagvattenhantering sedan 1990-talet blivit en viktig ingrediens i bo<strong>stad</strong>snära gröna områden.<br />

Inslag av dammar, våtmarker, bäckar och kanaler har ofta blivit fina och uppskattade<br />

inslag på gårdar och i parker.<br />

80


EXEMPEL PÅ SMÅSKALIGA OMRÅDEN<br />

TRADITIONELL BEBYGGELSE, VILLABEBYGGELSE, GRUPPHUSOMRÅDEN<br />

Sofielund, 1850 och framåt Fridhem,1890 och framåt Bellevue, 1910 och framåt<br />

Rostorp, 1920-tal Bunkeflostrand, 1970-tal Riseberga NO, 1990-tal<br />

Johanneslust/Sallerupsv. 1920-tal Frilufts<strong>stad</strong>en, sent 1940-tal<br />

Hyllieby, 1960-tal<br />

81<br />

Oxievång, tidigt 1980-tal<br />

Riseberga, 1950-tal<br />

Husiegård, tidigt 1990-tal


GENERELLA FÖRHÅLLNINGS-<br />

SÄTT OCH STRATEGIER<br />

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />

Den småskaliga bebyggelsens gröna karaktär<br />

bevaras.<br />

Den småskaliga bebyggelsens gröna ka-<br />

raktär med uppvuxen växtlighet i trädgår-<br />

dar och på förgårdar bibehålls. Förtätning<br />

genom tomtdelning bör i de flesta fall undvikas<br />

då den innebär att andelen bebyggd<br />

mark ökar på bekostnad av trädgård. Förtätning<br />

genom ombyggnad av större villor<br />

till tvåfamiljshus kan i vissa lägen vara<br />

möjlig. Det är viktigt att träd och annan<br />

högre växtlighet bevaras.<br />

BEBYGGELSE<br />

Stor hänsyn tas till den befintliga bebyggelsens<br />

karaktär, skala, färger och proportioner<br />

vid förändringar.<br />

Friheten i val av färg och material samt<br />

utformning av tillbyggnader och komplementbyggnader<br />

är beroende av den<br />

enskilda byggnadens <strong>stad</strong>sbildsmässiga<br />

eller arkitektoniska värde. Det är viktigt att<br />

komplement byggnader, garage och carportar<br />

etc underordnar sig ursprungshuset<br />

i proportioner, material, utformning, vinklar<br />

och färger. Eventuella tillbyggnader bör<br />

placeras in mot trädgårdssidan. Undvik att<br />

bygga samman fristående hus med garage<br />

och murar, husen bör klart kunna urskiljas<br />

från varandra.<br />

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />

Stor vikt läggs vid gaturummets utformning<br />

vid förändringar i befintliga områden<br />

samt vid nybyggnad.<br />

Förändringar i gaturummet görs med stor<br />

hänsyn till ursprungskaraktären. Husens<br />

placering på tomten, gatans och trottoarernas<br />

markbeläggning, förekomsten av<br />

alléträd, förgårdsplantering, häckar, murar,<br />

staket, garage och infarter, med mera har<br />

stor betydelse för helheten och är ofta det<br />

som ger den småskaliga bebyggelsen ett<br />

sammanhållet uttryck.<br />

I ny villabebyggelse kan ett omsorgsfullt<br />

gestaltat möte mellan tomt och gata, där<br />

markbeläggning, förgårdsplanteringar,<br />

husplacering, garage med mera samordnas,<br />

utgöra den fasta ram som ett variationsrikt<br />

område behöver.<br />

SMÅSKALIG BEBYGGELSE<br />

82


RÅD/VÄGLEDNING/<br />

REKOMMENDATIONER<br />

• Undvik i möjligaste mån att fälla stora<br />

träd på tomter, längs gator och på platser<br />

eller i parker. Träd och häckar utmed<br />

gatan har stor betydelse för dess<br />

karaktär.<br />

• Vid förändringar i det offentliga rummet<br />

(gator och parker) är det viktigt att hänsyn<br />

tas till den tidsanda och tradition<br />

som området tillkom i så att en helhet<br />

kan skapas mellan bebyggelse, parker<br />

och gaturum.<br />

• En tydlig gräns mellan privat och offentligt<br />

bevaras i äldre villabebyggelse<br />

och egnahem.<br />

• Det är viktigt att förträdgårdarna bevaras.<br />

Grindar, staket och häckar kan<br />

också utgöra karaktäristiska och sammanhållande<br />

inslag…<br />

• Grusade trottoarer bör bevaras där de<br />

finns kvar i äldre villa- och egnahemsområden<br />

samt i traditionell bebyggelse.<br />

• Äldre staket eller grönska bör inte<br />

ersättas med höga staket eller täta murar.<br />

• Bevara parker och platser och värna<br />

om deras gröna karaktär. Undvik att<br />

splittra upp de små gemensamma<br />

ytorna med för mycket nya funktioner.<br />

• Skafttomter (tomter som endast nås<br />

83<br />

genom stickgata över tomt) bör undvikas.<br />

Sådana lösningar innebär ofta att<br />

värdefull vegetation måste avverkas<br />

eftersom de större träden ofta står i<br />

tomtgräns. Dessutom kan ”skaften” i<br />

sig utgöra ett främmande inslag i miljön<br />

och skapa en oklar gräns mellan gata<br />

och tomt.<br />

• Stora biluppfarter längs med gatan<br />

fram till entrén bör undvikas. En sådan<br />

utformning bidrar till att den tydliga<br />

gränsen mellan gata och trädgård<br />

löses upp och att värdefull grönska i<br />

tomtgränsen försvinner.<br />

• Cykeltrafiken kan i de flesta fall samsas<br />

med biltrafiken i den småskaliga bebyggelsen.<br />

• I nybyggnadsområden är det viktigt att<br />

gaturummet får en omsorgsfull gestaltning<br />

och att kvaliteterna i mötet mellan<br />

den privata tomten och den offentliga<br />

gatan värnas. Förgårdsplanteringar,<br />

husplacering, garage med mera kan<br />

samordnas så att en önskad sammanhållen<br />

<strong>stad</strong>sbild kan å<strong>stad</strong>kommas och<br />

den nya bebyggelsen får en fast ram<br />

att landa i. Tillräckligt starka yttre ramar<br />

tål en inneboende variation.<br />

• Det är viktigt att olika byggnadsepoker<br />

kan urskiljas och att enklaver av äldre,<br />

traditionell bebyggelse får ligga kvar<br />

som spår av <strong>stad</strong>ens mångsidiga historia.<br />

SMÅSKALIG BEBYGGELSE<br />

• I egnahemsområden och grupphusområden<br />

bör förändringar i möjligaste mån<br />

göras inom det befintliga huset. Undvik<br />

tillbyggnader ut mot gatan. Eventuella<br />

tillbyggnader bör göras in mot trädgårdarna,<br />

liksom placeringar av takkupa<br />

eller solpanel.<br />

• I sammanhållna grupphusområden<br />

måste särskild hänsyn tas till helhetsverkan<br />

vid förändringar. Det är viktigt att<br />

effekten för husgruppen som helhet blir<br />

positiv.<br />

• Det är viktigt att behålla den traditionella<br />

bebyggelsens utseende vad<br />

gäller tak- och väggmaterial. Det går<br />

ofta att bygga till husen eller uppföra<br />

mindre gårdsbyggnader så länge tilläggen<br />

underordnar sig det gamla huset.<br />

Undvik för stora takkupor. Om en större<br />

ombyggnad av vinden är nödvändig så<br />

är en mansardvåning att föredra framför<br />

dominerande kupor.<br />

• Små solpaneler kan ofta placeras mot<br />

takfall mot gård.<br />

• Utmed oönskat breda gator kan smala<br />

grönstråk anläggas med ett dike för avvattning.<br />

• Om tomter avstyckas kan den ökade<br />

graden av hårdgöring i viss mån kompenseras<br />

genom att byggnaderna får<br />

gröna tak och fasadgrönska. Uppfarter<br />

kan beläggas med grus för att underlätta<br />

infiltration.


INSTITUTIONER<br />

85


INSTITUTIONER<br />

Under 1800-talet växte statlig och kommunal förvaltning samtidigt som behovet av skolor,<br />

sjukhus och andra institutioner ökade. Flertalet av de nya institutionsbyggnaderna<br />

som då behövdes placerades strax utanför den äldre <strong>stad</strong>skärnan. Institutioner byggdes<br />

bland annat på de så kallade donationsjordarna och kring <strong>Malmö</strong>hus slott. Därtill kommer<br />

särskilda områden som Värnhems sjukhus, Östra Sjukhuset och Folkets Park.<br />

Mycket omsorg lades på omgivningarnas utformning med frikostigt tilltagna grönytor<br />

och parker. Trots olika ålder och verksamheter bildar husen tillsammans med grönskan ett<br />

sammanhållet och karakteristiskt inslag i <strong>stad</strong>sbebyggelsen. Institutionerna som luckrar<br />

upp den slutna kvarter<strong>stad</strong>en har stor betydelse för <strong>stad</strong>sbilden.<br />

DONATIONSJORDARNA<br />

I <strong>Malmö</strong> fanns speciella förutsättningar för institutionsbyggandet genom de donationsjordar<br />

som Erik av Pommern 1421 skänkt <strong>stad</strong>en. På 1700-talet fastslogs vilka ytor<br />

som skulle behandlas som donationsjordar, det vill säga Magistratsvången och de bägge<br />

sumpmarkerna,<br />

Västra och Östra Rörsjöarna. Marken kom inte att tas i anspråk för bebyggelse<br />

förrän under 1800-talet.<br />

Under förindustriell tid användes donationsmarken i huvudsak till bete. Alltmedan tiden<br />

gick, som också innebar att Skåne bytte nationell tillhörighet, rådde det stor osäkerhet<br />

om vad som egentligen var donationsjord. Marken hade under århundraden kommit<br />

att utnyttjas av enskilda borgarfamiljer i generation efter generation och betraktats som<br />

privattägd. Problemen löstes inte förrän ett domstolsutslag 1892, den så kallade jordreduktionen,<br />

beslöt att <strong>stad</strong>en skulle få tillbaka de arealer som borgarfamiljerna länge<br />

betraktat som sina. På dessa marker har allmänna funktioner, offentliga byggnader och<br />

parker vuxit fram utmed dels det så kallade institutionsbältet längs Drottninggatan/<br />

Regementsgatan (med länsstyrelsen, brandstationen, Latinskolan, S:t Petri skola, Aq-Va-<br />

Kul med mera) dels ett stråk söderut från Slottsparken med parker, idrottsanläggningar<br />

och sjukhus.<br />

Först 1965 fick <strong>stad</strong>en generell rätt att använda donationsjordarna efter eget omdöme.<br />

Institutionsområdena är utbyggda under en lång tidsrymd och därmed med byggnader<br />

som representerar stilar från olika årtionden. Mycket omsorg lades på omgivningarnas<br />

utformning, till exempel frikostigt tilltagna grönytor och parker. Trots olika tillkomstår<br />

87<br />

Institutionsområdena är utbyggda<br />

under en lång tidsrymd från mitten<br />

av 1800-talet och framåt. Husen<br />

uppfördes som solitärer på visst<br />

avstånd ifrån varandra. Det är stora<br />

byggnadsvolymer som regel med<br />

en symmetrisk uppbyggnad. Husen<br />

är ofta påko<strong>stad</strong>e och utformade<br />

av skickliga och kända arkitekter.<br />

Stilar från alla epoker finns representerade.<br />

(Drottninggatan)<br />

Konsthögskolan, 1898, arkitekt<br />

Salomon Sörensen övre bilden, och<br />

Stadsbiblioteket, 1992-97, arkitekt<br />

Henning Larsens tegnestue, ”Slottet”,<br />

1899, arkitekt John Smedberg<br />

och Fredrik Sundbärg.


Bastionsmarken runt <strong>Malmö</strong>husslott<br />

är en del av det försvarsverk<br />

som kom till efter det freden i<br />

Roskilde 1658. På bastionerna runt<br />

slottet anlades så småningom en<br />

del byggnader för att serva slottet<br />

såsom Slottsmöllan och Kommendanthuset<br />

(Kommendanthuset)<br />

Hygieniska aspekter och risken för<br />

smittspridning var anledningen till<br />

bildtxt<br />

att byggnaderna uppfördes som<br />

friliggande paviljonger i ett öppet<br />

parklandskap. (Allmänna sjukhuset)<br />

tensiv nybyggnation skett och sker fortfarande. Byggnaderna som uppfördes i området<br />

under 1920- till 1970-talet hade karaktären ”hus i park”. Av detta finns knappt något<br />

kvar. Sjukhusområdet kan idag sägas innehålla en mängd intressanta byggnader från olika<br />

tidsepoker. Vad som finns kvar av parken, är däremot blott rester.<br />

Värnhems sjukhusområde, eller Rönnen som det numera kallas, är på samma sätt resultat<br />

av en lång tids verksamhet med stora förändringar och tillägg som följd. Paviljongsystemets<br />

principer med frisk luft och soljus samt ambitionen att skapa en sjukhusmiljö med<br />

rekreativa inslag i utemiljön fanns även här. Området har under de senaste åren genomgått<br />

en omfattande förändring, med syfte att integrera området i den övriga <strong>stad</strong>sdelen.<br />

Långsjukvården har försvunnit och de forna sjukhusbyggnaderna har fått nytt innehåll<br />

som t.ex. undervisning, studentboende och administrationslokaler. Nya bo<strong>stad</strong>shus har<br />

också uppförts. Givetvis har dessa nya verksamheter ställt nya krav på utemiljön.<br />

Sege park, det som tidigare kallades Östra sjukhusområdet, har däremot förändrats i<br />

betydligt mindre omfattning sedan det etablerades på 1920-talet. Tilläggen i byggnader är<br />

relativt små sedan sjukhuset byggdes. Här finns sjukhusparken kvar med en bred mittaxeln,<br />

stora gräsmattor, damm och uppvuxna träden. Även detta område står just nu inför<br />

en omfattande förändring och sjukhusbyggnaderna kommer på sikt att byggas om till<br />

bostäder och arbetsplatser. Planer finns också på nybebyggelse.<br />

FOLKETS PARK<br />

En särskild institution utgör Folkets Park på Möllevången. <strong>Malmö</strong> fick på 1890-talet<br />

ett av landets första Folkets park. Den utvecklades från en park som anlagts i början av<br />

1800-talet och som utökades och kompletterades med byggnader under 1900-talet. Flera<br />

av byggnaderna har ett högt kulturhistoriskt värde. Kvar från den äldsta folkparkstiden<br />

finns bland annat Moriska paviljongen, som ger parken en karaktäristisk arkitektonisk<br />

profil.<br />

Parken fyller idag inte samma politiska och sociala roll som tidigare men den har ett<br />

mycket stort kulturhistoriskt värde och en viktig funktion som park i en tät bebyggd del<br />

av <strong>stad</strong>en. Parken har det under det senaste året genomgått en omfattande upprustning<br />

med ett nytt Orangeri, en ny entré och en ny scenplats. Lekplatsen håller på att upprustas<br />

och även parkens gröna miljöer förnyas. I parken har även ett antal arrangemang förlagts<br />

såsom Vinterland och Blomsterfestivalen. Förändringsarbetena kommer att fortsätta och<br />

klart är att parkens roll som en viktig mötesplats just nu förstärks.<br />

88


och verksamheter bildar byggnaderna tillsammans med grönskan ett sammanhållet och<br />

karaktäristiskt inslag i <strong>stad</strong>sbebyggelsen.<br />

MALMÖHUS<br />

Då slottet förlorade sin roll som försvarsverk användes det under lång tid som fängelse. I<br />

samband med denna verksamhet byggdes fängelselängan på bastion Carolus. En mycket<br />

stor del av bastionsmarken användes under nästan hela 1900-talet som <strong>stad</strong>ens plantskola.<br />

Då planterades bland annat den vackra idegranshäcken för att inrama växtbäddarna.<br />

Idag finns bara växthusdelen kvar? Det övriga plantskoleområdet har på 90-talet<br />

fått två användningsområden: dels som arrangemangsplats för större utomhuskonserter<br />

sommartid, dels som trädgårdsrum. Av själva försvarsanläggningen med jordvallar finns<br />

enbartvallen runt själva slottet och små rester utmed den norra sidan av bastionen kvar.<br />

Övriga försvarsvallar har tagits bort när användningen av marken förändrats. Nyligen<br />

återuppbyggdes den bro som en gång ledde in till slottet.<br />

SJUKHUSOMRÅDEN<br />

Allmänna sjukhuset etablerades på sin nuvarande plats 1896. Den första utbyggnadsetappen<br />

skedde 1903–07 och sjukhusområdet har sedan dess ständigt byggt ut och<br />

förändrats. Hygieniska aspekter och risken för smittspridning var anledningen till att<br />

byggnaderna uppfördes som friliggande paviljonger i ett öppet parklandskap. Här fanns<br />

relativt stora friytor med stora träd och generösa blomsterplanteringar. När sjukhuset<br />

förändrats och expanderat har det skett på parkens bekostnad. På senare år har en in-<br />

89<br />

Frisk luft och solljus skulle bidra<br />

till att bota patienterna och tidigt<br />

insåg man vikten av att skapa en<br />

varierande och innehållsrik sjukhuspark.<br />

Dels som ett rekreativt<br />

värde för patienter att blicka ut<br />

mot från sjukhusfönstren, liksom<br />

att vistas i. (Östra sjukhuset, övrebilden<br />

och Värnhems sjukhus)<br />

Folkets park är till vissa delar en<br />

kvarleva efter den park som anlades<br />

i början av 1800-talet av Frans<br />

Suell, på den tiden då <strong>Malmö</strong>s förmögna<br />

ofta skaffade sig lantställen<br />

och gårdar utanför <strong>stad</strong>en.


GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />

OCH STRATEGIER<br />

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />

Donationsjordarnas strukturerande och<br />

karaktärsskapande roll är viktigt att bevara.<br />

Institutionsbyggnadernas placering<br />

och då speciellt institutionsbältet utmed<br />

Drottninggatan och Regementsgatan med<br />

hus i park, är en betydelsefull del av <strong>stad</strong>ens<br />

karaktär som inte får förvanskas eller<br />

byggas bort.<br />

Nya och äldre byggnader bör samspela<br />

vad gäller skala, material och detaljer.<br />

Hus i park är en återkommande grundtanke<br />

vid byggnation av institutionsmark.<br />

Gestaltningsidén om en gles och spridd<br />

bebyggelse med generösa friytor mellan<br />

byggnaderna är viktig att bevara.<br />

INSTITUTIONER<br />

90


RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />

• Tanken att förstärka bastions-<br />

mar ken genom att återge<br />

den för svarsverkets<br />

särprägel bör utre das vidare.<br />

• De forna sjukhusparkerna på<br />

MAS och Värnhem har då<br />

verksamhete rna expan-<br />

derat och förändrats i<br />

stort sett helt försvunnit. De få<br />

91<br />

rester som återstår bör bevaras<br />

och möjligheten att återskapa<br />

grö na miljöer i dessa om-<br />

råden måste undersökas.<br />

Idén om hus i park måste leva<br />

vidare.<br />

• Östra sjukhusområdets sjukhus<br />

park är i stort sett intakt. Här<br />

finns en stor resurs vars be-<br />

tydelse inte får förringas<br />

(och därför inte be byggas).<br />

Anpassa framtida för<br />

ändringar till parken och låt den bli<br />

utgångspunkten för ett nytt bo<br />

<strong>stad</strong>s-/verksamhetsområde.<br />

• Folkets park har ett stort kul-<br />

tur historiskt värde . Ett<br />

helhetsgrepp bör tas som<br />

bygger vidare på och<br />

underhåller parkens rika och kvali<br />

tativa byggnadstradition. Även<br />

INSTITUTIONER


AMHETSOMR ÅDEN<br />

92


93<br />

Industrihamnen<br />

VERKSAMHETSOMRÅDEN


VERKSAMHETSOMRÅDEN<br />

<strong>Malmö</strong> är en av de städer i Sverige som mest förknippas med industrialismen. Industriepoken<br />

sträckte sig från mitten av 1800-talet till 1900-talets slut. När höjdpunkten nåddes<br />

var över hälften av <strong>stad</strong>ens arbetskraft anställd i industrin. Vi har lämnat denna epok<br />

bakom oss, men kvar finns ett rikt och varierat byggnadsbestånd, ofta av hög arkitektonisk<br />

kvalitet. Industriområden lokaliserades ofta i <strong>stad</strong>ens periferi, i anslutning till viktiga kommunikationsleder.<br />

Kännetecknande för verksamhetsområdena som helhet är storskalighet,<br />

öppna ytor och stora byggnader. Industriområdenas skilda delar präglas av olika tiders<br />

ideal vad gäller bebyggelse-, trafikstrukturer med mera.<br />

HAMNAR<br />

<strong>Malmö</strong> saknar naturlig hamn, men har sedan 1600-talet haft rätt att bedriva handel med<br />

utlandet. Handeln och närheten till den danska huvud<strong>stad</strong>en har gjort <strong>Malmö</strong> till en stor<br />

hamn<strong>stad</strong>. Den moderna hamnen grundlades när Frans Suell lät bygga de första kajerna<br />

under 1770-talet. Med industriutvecklingen från mitten av 1800-talet växte hamnen<br />

genom utfyllnader i allt snabbare takt. Allt större hamn- och industriområden placerades<br />

tillsammans med ny infrastruktur mellan <strong>stad</strong>en och havet. Hamnens olika delar präglas<br />

av deras historia och varierade logistik. Funktionerna uttrycks i arkitekturen och skalan är<br />

ofta stor. Hamnområdet som helhet karakteriseras av större kontorshus, magasin, kranar<br />

och andra funktionella byggnader, breda gator och öppna hamnbassänger.<br />

Limhamns hamnområde karaktäriseras av kontrasterna mellan storskaliga monumentala<br />

silo- och industribyggnader och en mer småskalig bebyggelse från olika tidsperioder.<br />

KONTOR, INDUSTRIER OCH STORMARKNADER<br />

De första industrierna låg i den gamla <strong>stad</strong>skärnan innanför kanalen. Endast ett fåtal byggnader<br />

finns kvar som vittnar om den rika flora av industrier som en gång fanns. Utanför<br />

Gamla <strong>stad</strong>en finns flera industribyggnader kvar, uppförda under 1800-talets slut och<br />

1900-talet. Järnvägen har haft stor betydelse för lokaliseringen av nya verksamhetsområden.<br />

Järnvägsverkstäder som anlades i Johanneslust och Kirseberg finns ännu kvar. Längs<br />

kontinentalbanan växte industriområden fram som Sorgenfri och Sofielund. Utanför <strong>stad</strong>en<br />

anlades industrier med närhet till råvaror och transportvägar, till exempel kritbruksindustrin<br />

i Kvarnby och Sallerup. De har främst lämnat spår i form av täkter i landskapet.<br />

I detta sammanhang bör också de stora kalkbrotten söder om Limhamn och Klagshamn<br />

nämnas. Här finns bebyggelse kvar från cementindustrin.<br />

Storskaligheten i industriområdena togs över av de köpcentra som växte upp i externa lägen<br />

från slutet av 1950-talet.<br />

95<br />

<strong>Malmö</strong>s enorma expansion ge-<br />

nom utfyllnad i havet är nära sam-<br />

mankopplad med industrialismens<br />

utveckling och behov. De centralt<br />

belägna hamn- och industriområdena<br />

har dock blivit allt mindre<br />

rationella och utgör idag i stället<br />

en stor utvecklingspotential för en<br />

blandad <strong>stad</strong>sbebyggelse. Efterhand<br />

som fabriker och verksamheter<br />

avvecklats har byggnaderna<br />

fått nya funktioner.<br />

I takt med att de storskaliga industrierna<br />

under 1900-talets sista<br />

decennier lades ned ökade partihandeln<br />

och speditionen i verksamhetsområden,<br />

som Fosieby<br />

industriområde och Toftanäs. Under<br />

1900-talets slut var IT, telekommunikation<br />

och datakonsultverksamhet<br />

de stora tillväxtsektorerna.<br />

Dessa företag behöver inte ligga<br />

i särskilda industriområden utan<br />

etablerar sig gärna i centrum.


Limhamn<br />

Inre Hamnen<br />

Västra Hamnen<br />

HAMNAR<br />

att få olika karaktärer. Idag är den nya högskolan är etablerad på Universitetsholmen och<br />

Bo01området kan ses som en nutida tolkning av den slutna kvarter<strong>stad</strong>en.<br />

FRIHAMNEN<br />

Frihamnsverksamhet, tullfria enklaver inom hamnväsendet, kom till <strong>Malmö</strong> på 1920-talet.<br />

Området söder om Frihamnsbassängen karaktäriseras av äldre magasinsbyggnader,<br />

järnvägsspår samt mindre friytor. Magasinsbyggnadernas utformning är direkt relaterad<br />

till deras funktionalitet vilket har skapat karaktäristiska och unika drag. Byggnaderna<br />

uppfördes som omsorgsfull röd tegelarkitektur på betongstomme med karaktäristiska<br />

detaljer.<br />

Under 1960-talet introducerades containern som ett nytt sätt att hantera gods. De nyare<br />

magasinen i den norra delen av frihamnen är systembyggda upprepningar av likadana<br />

byggnader och upplagringsområdena karaktäriseras av stora ytor med kranar samt containrar<br />

staplade i en kontinuerligt skiftande komposition.<br />

INDUSTRIHAMNEN<br />

Grundidén för Industrihamnen var att skapa ett industriområde långt ifrån bo<strong>stad</strong>sbebyggelse<br />

och med goda transportmöjligheter. Industrihamnen består av Mellersta Hamnen<br />

och Östra Hamnen. Anläggandet av Mellersta hamnen påbörjades 1915. Lodgatan fungerar<br />

som centralnerv där utfyllda tomter såldes till enskilda industriföretag. Den rutnätsplanerade<br />

Östra Hamnen påbörjades på 1940-talet. Den var en fortsättning på Mellersta<br />

Hamnen, men kompletterad med en landsväg. Tomter uppläts mot arrende eller tomträtt<br />

för industrietablering. I området finner man 1950- och 60-talsarkitektur samt stora byggnadsvolymer<br />

som värmeverket.<br />

Industrihamnen karaktäriseras av breda gator och stora byggnadsvolymer. Magasin, lagerlokaler<br />

och fabriksbyggnader är dominerande och förevisar varierande stil och omsorg i<br />

arkitekturen.<br />

NORRA HAMNEN OCH OLJEHAMNEN<br />

Norra hamnen är ett relativt nytt hamnområde, en vågbrytare med en lagun innanför,<br />

som håller på att fyllas ut. Den används för närvarande för bulkgodshantering och till en<br />

återvinningsstation.<br />

Oljehamnen används för lagring och distribution av petroleum och kemikalieprodukter<br />

med direkt tillgång till bra vägförbindelser. Området karaktäriseras av enhetliga och storskaliga<br />

cisterner.<br />

96


LIMHAMN<br />

Limhamns hamnområde karaktäriseras främst av verksamhet relaterad till kalkbrytningen,<br />

vilken expanderade på grund av den nya cementtillverkningen under senare delen av<br />

1800-talet. Vid samma tid anlades fiskehamnen, <strong>Malmö</strong>-Limhamns järnväg och flera nya<br />

industriverksamheter etablerade sig i området. Utanför hamnarna anlades en vågbrytare<br />

som senare byggdes ut till Ön. Omvandlingen av hamnområdet har påbörjats och Limhamns<br />

hamnområde karaktäriseras idag av kontrasten mellan storskaliga monumentala<br />

silo- och industribyggnader och en mer småskalig bebyggelse från olika tidsperioder.<br />

INRE HAMNEN<br />

Inre Hamnen är den äldsta delen av <strong>Malmö</strong> hamn och dess landområden började anläggas<br />

i mitten av 1800-talet. Järnvägens tillkomst tillsammans med industrialismens<br />

genombrott innebar ett genombrott för <strong>Malmö</strong>s handel och hamntrafiken och Inre Hamnen<br />

expanderade efter hand. Området är av blandad karaktär, området kring Skeppsbron<br />

består av en sluten <strong>stad</strong>skaraktär. Här finns Centralstationen med spårområde samt bo<strong>stad</strong>s-<br />

och kontorshus varav vissa fungerar som karaktäristiska landmärken. I Inre Hamnen<br />

finns även institutioner, kontorshus anslutna till lagerlokaler och höga betongsilor.<br />

Bebyggelsen är ofta storskalig och varierande, området innehåller blandade material och<br />

arkitekturstilar.<br />

VÄSTRA HAMNEN<br />

1870 etablerade Kockums Mekaniska Verk<strong>stad</strong> sin varvsverksamhet vid Södra Varvsbassängen.<br />

Under de senaste 130 åren har bebyggelsen och industrilandskapet präglats och<br />

kontinuerligt formats av varvsnäringens teknik och utveckling. Kockums successiva expansion<br />

har tagit allt större dockor och bassänger i anspråk, från Lilla Dockan via Södra<br />

varvsbassängen till Norra varvsbassängen och den största, Docka 14. Landområdet har<br />

kontinuerligt fyllts ut och utgör idag ett stort område som karaktäriseras av dockor, stapelbäddar<br />

och kranar i varierande storlek. Området karaktäriseras även av kontorshus,<br />

kajer, hallbyggnader länkade med järnvägsspår samt uppställnings- och körytor.<br />

Byggnaderna är för sin funktion rationella och speglar de tidsepoker under vilka de har<br />

uppförts. Karaktäristiska för området är varvsbyggnaderna i rött tegel och med varierande<br />

grad av dekorationer samt verk<strong>stad</strong>sbyggnaderna längs Östra Varvsgatan. Dessa är uppförda<br />

med bärande konstruktion av betongskelett och i rött fasadtegel.<br />

Västra Hamnen och Universitetsholmen omvandlas nu från industriområde till en<br />

blandad <strong>stad</strong>sbebyggelse. Efterhand som fabriker och verksamheter avvecklats har byggnaderna<br />

fått nya funktioner. De olika områdena kommer efterhand som de omvandlas<br />

97<br />

Frihamnen<br />

Industrihamnen<br />

Norra Hamnen<br />

Oljehamnen


Kvarterstrukturen i Sorgenfri<br />

speglar än idag de rektangulära<br />

odlingskvarter som området var<br />

indelat i vid mitten av 1800-talet.<br />

Själva industriområdet är anlagt<br />

1898 i samband anläggningen<br />

av kontinentalbanan. Den nuvarande<br />

bebyggelsen sträcker<br />

sig från 1910-talet till 1990-talet.<br />

Den ursprungliga verksamheten<br />

har förändrats från oljeslageri,<br />

såpfabrik och läderfabrik till läkemedelsindustri,<br />

förvaltning och<br />

småindustri.<br />

Sofielunds industriområde<br />

KONTOR, INDUSTRIER<br />

OCH STORMARKNADER<br />

sen uppförda i två våningar, medan verksamhetslokalerna är något lägre.<br />

Framför kontorsbyggnaderna kan finnas förgårdsmark med mindre gräsytor, enstaka<br />

prydnadsträd och inte sällan blomsterrabatter intill husen. Gatuträd saknas och längs<br />

med gatorna löper breda trottoarer. Byggnaderna med rött tegel har ibland synliga betongstommar<br />

som är vitmålade. Kontorsbyggnadernas entrépartier är tydligt markerade<br />

genom uppglasade trapphus, mosaikpartier eller påko<strong>stad</strong>e dörrpartier. Kontorsbyggnaderna<br />

har perspektivfönster som är repetitivt placerade i fasaden. Verksamhetslokalerna<br />

har ofta högt sittande fönsterband. Fönstersnickerierna är vita medan dörrpartiernas trä<br />

ofta har en transparent behandling. Kontorsbyggnaderna har inte sällan vissa detaljer i<br />

koppar, ibland har kontorsbyggnaderna också balkonger. Taken består övervägande av<br />

flacka sadeltak men även motfallstak förekommer.<br />

1960-tal<br />

Verksamhetsområden från 1960-talet är betydligt storskaligare än de från decenniet<br />

tidigare. Stadsplanen bygger fortfarande på en rätvinklig kvartersstruktur, men privatbilismen<br />

har nu givit ett tydligt utslag i områdenas planering, som till exempel parkeringsplatserna<br />

framför kontorsbyggnaderna. Husen är vända mot gatorna och ligger nu också<br />

längre in på tomten. De breda gatorna kantas av trottoarer och ibland förekommer gatuträd.<br />

Låga vintergröna växter har använts som inramning av parkeringsplatserna. I övrigt<br />

98


I de verksamhetsområden som anlades i <strong>stad</strong>ens utkanter finns ofta spår efter det enskifteslandskap<br />

som tidigare präglade <strong>Malmö</strong>s omland. Dessa spår kan vara till exempel<br />

gårdsmiljöer där mangårdsbyggnader, med eller utan ekonomibyggnader, finns bevarade<br />

samt spår av tidigare växtlighet som höga träd som tidigare stått i gårdarnas trädgårdar<br />

och rader av hamlade pilar som kantade det vägsystem som växte fram med enskifteslandskapet.<br />

FÖRE 1930-TALET<br />

De äldre större sammanhängande verksamhetsområdena som till exempel Sorgenfri industriområde<br />

är ofta komplexa i sin struktur. En mer generell karaktärsbeskrivning, som<br />

följer den kronologiska beskrivningen, av de yngre verksamhetsområdena (se nedan) är<br />

därför svår att göra för dessa områden.<br />

1930-40-TAL<br />

Ett tydligt exempel på ett område från denna tid är den östra delen av Sofielunds industriområde.<br />

Bebyggelsen är som helhet småskalig. Kontorsbyggnaderna ligger vända mot<br />

huvudgatan och saknar förgårdsmark. Verksamhetslokalerna sträcker sig in på tomterna,<br />

men även de är organiserade så att de ofta är placerade med fasaderna ut mot sidogatorna<br />

och på detta sätt skapas en upplevelse av kvarter<strong>stad</strong>. Gatunätet är rätvinkligt, gaturummet<br />

<strong>stad</strong>smässigt i skala och försett med trottoarer. Parkering sker längs gatan. Det är<br />

sparsamt med grönt i dessa områden. Endast enstaka träd på tomtmark förekommer.<br />

Under perioden byggdes såväl tegelfasader som putsade fasader. De putsade fasaderna<br />

förekommer främst under periodens första hälft. Tegelfasaderna, som har antingen rött<br />

eller gult tegel, är ofta enkla och släta men vissa murade detaljer i murverket förekommer,<br />

som till exempel markerade fönsteromfattningar och gesimser. Kontorsbyggnadernas entrépartier<br />

har ursprungligen varit mycket påko<strong>stad</strong>e med stenomfattningar och ekdörrar.<br />

Fönstren är ofta uppdelade i två eller flera lufter. Kontorsbyggnadernas fönstersnickerier<br />

är av trä. Småspröjsade fönster förekommer endast i verksamhetslokalerna. Bågar och<br />

spröjs består då ofta av gjutjärn. De putsade byggnaderna har ofta flacka tak. Under perioden<br />

som helhet är sadeltaken vanligast.<br />

1950-tal<br />

Ett typiskt exempel från denna tid är Krusegatan med flera gator i den södra delen av<br />

Sege industriområde. Bebyggelsen är relativt småskalig och byggnaderna ligger nära gatorna.<br />

Kontorsbyggnaderna vetter ofta mot söder medan de övriga verksamhetslokalerna<br />

sträcker sig mot norr. Kontorsbyggnaderna är klart avskiljbara från verksamhetslokalerna<br />

genom avvikelser i byggnadsmaterial, fönstersättning och höjd. Inte sällan är kontorshu-<br />

99<br />

Övervägande delen av bebyggelsen<br />

under 1950-talet består av byggnader<br />

med röda tegelfasader, men<br />

även byggnader med gula tegelfasade<br />

r i synlig platsgjuten betong är<br />

vanliga. (Sege industriområde)<br />

Under 1960-talet dyker nya material<br />

upp. Entréerna har nu också<br />

fått underordnade roller i arkitekturen.<br />

Fönstren disponeras som<br />

fönsterband i fasaderna. (Fosie<br />

industriområde)


Storskaligheten i industriområdena<br />

togs över även av de<br />

köpcentra som växte upp i externa<br />

lägen i <strong>Malmö</strong> från slutet<br />

av 1950-talet. Enkla, raka, ljusa,<br />

lådformade byggnader dominerar,<br />

som ska förmedla intrycket av att<br />

här är det billigt att handla. Detta<br />

förstärks ofta av rikligt förekommande<br />

skyltar, affischtavlor och<br />

flaggor. (Fosie industriområde)<br />

Växtligheten spelar ofta en<br />

sammanbindande roll i1980- och<br />

90-talsområdena. I Annetorp<br />

har gaturummet behandlats som<br />

en helhet med alléer som kantar<br />

gatorna.<br />

finns sparsamt med växtlighet i dessa områden. Växtligheten består till stor del, förutom<br />

de vintergröna växterna, av gräsmattor. Även 1960-talets byggnader är ofta i tegel, men<br />

1950-talets omsorg om detaljer och lekfullhet i formspråket saknas. Under 1960-talet<br />

dyker även nya material upp. I vissa kontorshus har till exempel hela fasadern klätts med<br />

färgat glas.<br />

1970-tal<br />

Några regelrätta kvarter finns inte längre i 1970-talets verksamhetsområden, som upplevs<br />

som utglesade och svårorienterade. Bebyggelsen är fortfarande storskalig. Tillsammans<br />

med buskagen längs vägarna och de höga staketen som hägnar in tomterna upplevs bebyggelsen<br />

inte lika tillgänglig som i de äldre verksamhetsområdena. Nu tillämpas också<br />

trafikseparering som planeringsprincip och gatorna påminner alltmer om de samtida<br />

storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdenas breda, slingrande matarleder. Parkeringsplatser tar en stor<br />

del av tomtmarken i anspråk. De större cykelvägarna har skilts från gatorna och lagts i<br />

separata gröna cykelstråk. Samtidigt med de storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdena togs även ett<br />

helhetsgrepp på gaturummet genom de alléer, ofta med friväxande buskage mellan träden,<br />

som anlades längs gatorna. I verksamhetsområden i <strong>stad</strong>ens utkanter, till exempel i<br />

Fosiebys södra delar, planterades under 1980-talet även så kallade naturlika planteringar,<br />

något som även var vanligt som miljöförbättringsåtgärd i de storskaliga bo<strong>stad</strong>sområdenas<br />

parker. Även i arkitekturen håller storskaligheten i sig under detta decennium. Förenklingen<br />

av byggnaderna har nått ett steg längre. Plåthallar och elementbyggda byggnader<br />

är nu vanliga, men även enstaka tegelhus finns fortfarande. Den repetitiva fönsterindelningen<br />

består och entréerna är fortfarande underordnade.<br />

1980-och -90-talen<br />

Gatorna är breda och byggnaderna ligger inte riktigt lika långt in på tomterna som bebyggelsen<br />

i 1970-talsområdena. Områdena har återigen blivit tätare, men den slingrande gatustrukturen<br />

finns fortfarande kvar. Ofta planerades områdena som en helhet och gatorna<br />

byggdes och planterades innan tomterna togs i anspråk. 1970-talets häckar saknas och<br />

istället ligger alléer i gräsremsor. Detta gör att byggnaderna exponeras ytterligare, något<br />

som understryks av att de höga stängslen inte längre är lika vanliga. Parkeringsplatser dominerar<br />

fortfarande utemiljön mellan byggnaderna. Byggnaderna har fasader som består<br />

av cementsten, betongelement eller är klädda med aluminium. Flertalet fasader har ljusa<br />

kulörer med kulörta accenter som t.ex. röda fönsterbågar. Det finns åter ansatser att ge<br />

byggnaderna en individuell, genomarbetad arkitektur. Byggnadernas arkitektur verkar<br />

få ökad betydelse för marknadsföringen. Nu återkommer också spröjsade fönster, men<br />

fönstersnickerierna i trä har ersatts av breda aluminiumbågar och spröjar. Ofta har byggnaderna<br />

stora fönsterpartier. Entréerna är dock fortfarande ganska underordnade.<br />

100


GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />

OCH STRATEGIER<br />

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />

HAMNAR<br />

Gemensamt för hamnområdena är att<br />

de till stor del karaktäriseras av bland<br />

annat hårdgjorda öppna ytor, kajkanter<br />

och hamnbassänger, stora ofta<br />

fristående byggnadsvolymer . Detta<br />

gemensamma drag bör genomsyra<br />

hamnområdena även i framtiden. Varje<br />

hamnområde har dessutom karaktäristika<br />

utifrån sin unika historia, funktion<br />

och skala.<br />

KONTOR, INDUSTRIER<br />

Många av <strong>Malmö</strong> äldsta, centralt<br />

belägna industriområden, som till<br />

exempel Sofielunds och Sorgenfri<br />

industriområden, utgör idag en stor<br />

utvecklingspotential för en blandad<br />

<strong>stad</strong>sbebyggelse. De äldre industriområdenas<br />

strukturella och arkitektoniska<br />

kvaliteter bevaras och utvecklas.<br />

Områdenas mångfacetterade kulturhistoriska<br />

rikedom av arkitektoniska<br />

uttryck skall tas som utgångspunkt i<br />

omgestaltningen av dessa områden<br />

för att skapa levande och spännande<br />

<strong>stad</strong>sdelar.<br />

Verksamhetsområdena har även stor<br />

potential att utvecklas med tanke på<br />

både biologisk mångfald och energiproduktion.<br />

De platta taken kan ofta<br />

användas för grönska eller solpaneler.<br />

101<br />

BEBYGGELSE<br />

HAMNAR<br />

När områdena nu omdanas och utnyttjas<br />

för nya ändamål skall värdefulla byggnader,<br />

anläggningar och andra minnen från<br />

tidigare epoker bevaras och vittna om områdets<br />

historia. Karaktärsdanande platser,<br />

skala och anläggningar (t.ex. varvsmiljön<br />

vid Södra varvsbassängen) bör tas som<br />

utgångspunkt vid gestaltning av ny bebyggelse.<br />

KONTOR OCH INDUSTRIER<br />

De äldre industriområdenas strukturella<br />

och arkitektoniska kvaliteter bevaras och<br />

utvecklas. Materialen och den gemensamma<br />

skalan håller ihop 1930-, 40- och<br />

50-talsmiljöerna och den välbyggda och<br />

arkitektoniskt genomtänkta bebyggelsen<br />

bidrar också till områdenas kvalitet. Varje<br />

enskilt hus i dessa sammanhängande miljöer<br />

är viktigt.<br />

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM<br />

HAMNAR<br />

Ett bevarande av typiska väg- och spårdragningar,<br />

kajkanter, vattenrum samt<br />

karaktäristiska detaljer är viktigt för att<br />

bibehålla en levande kulturhistoria i hamnarna.<br />

Viktigt är att kajkanter, promenader,<br />

platsbildningar och gaturum görs offentliga<br />

och tillgängliga.<br />

VERKSAMHETSOMRÅDEN<br />

KONTOR OCH INDUSTRIER<br />

Länkarna till det historiska landskapet,<br />

till exempel pilevallar, äldre träd, äldre<br />

vägdragningar, gårdar och gårdsrester,<br />

är mycket viktiga att bevara. De utgör<br />

även värdefulla miljöer i de ofta ganska<br />

monotona industriområdena.


GR Ö NA RUM<br />

102


103<br />

Slottsparken<br />

GRÖNA RUM


104


GRÖNA RUM<br />

Till karaktären Gröna rum hör de stora <strong>stad</strong>sparkerna och andra grönområden som har<br />

planerats i ett annat sammanhang och med andra motiv än de bo<strong>stad</strong>sområden de ligger<br />

invid. Till Gröna rum räknas även kyrkogårdar och särskilda fritidsanläggningar som kolonilotter,<br />

golfbanor och idrottsplatser.<br />

<strong>Malmö</strong> är en <strong>stad</strong> helt omgiven av åker och hav. Stadens parker och naturområden har<br />

alla anlagts av människan. Årtionden kring sekelskiftet 1900 gjordes stora satsningar på<br />

parker i <strong>Malmö</strong> med Kungsparken, Slottsparken och Pildammsparken. Tack vare dessa<br />

vackra och storslagna <strong>stad</strong>sparker fick <strong>Malmö</strong> på 1930-talet epitetet parkernas <strong>stad</strong>. Staden<br />

hade då en hög andel parkmark per invånare. Efter andra världskriget har en växande<br />

befolkning inneburit att andelen parkmark minskat drastiskt. Anläggandet av nya parker<br />

har inte fortsatt i samma takt som bo<strong>stad</strong>sbyggandet.<br />

I många västerländska städer anordnades under slutet av 1800-talet och början av<br />

1900-talet stora utställningar, som kom att bli viktiga händelser för att belysa industrialismens<br />

framåtskridande inom många verksamhetsområden såsom konsthantverk och verk<strong>stad</strong>sindustri.<br />

Utställningarna blev också utgångspunkten för några av <strong>Malmö</strong>s viktigaste<br />

parker. Baltiska utställningen som ledde till anläggandet av Pildammsparken är kanske<br />

det främsta exemplet. Även Kungsparkens upprustning och anläggandet av Slottsparken<br />

föregicks av utställningar.<br />

MALMÖ PARKER<br />

Kungsparken var <strong>stad</strong>ens första offentliga park. Kungsparken, som inspirerats av Englands<br />

romantiska <strong>stad</strong>sparker, blev det borgerliga <strong>stad</strong>ssamhällets parkideal. Slottsparken<br />

markerar ett nytt parkideal med en ny syn på en parks funktion. Den stela prydnadsparken<br />

ersattes med en med slitstark vardagspark. Influenserna kom vid den här tidpunkten<br />

från USA och Central Park i New York där Olmsteds idéer om en mångsidig park för alla<br />

åldrar och samhällsklasser grundlades. Slottsparken har en tydlig gestaltning – ett väl genomtänkt<br />

vägsystem, Linnéplatsen med sin mittaxel över den stora dammen, en utsiktsplatå<br />

i norr och sist men inte minst vatten i olika former.<br />

Pildammsparken tillkom efter den stora Baltiska utställningen 1914. Parken kan sägas<br />

bestå av tre delar, återstoden av utställningen – med kronprinsessan Margaretas blomstergata<br />

och paviljong, den nordöstra parkdelen som har den engelska romantiska skogsparken<br />

som förebild samt <strong>stad</strong>singenjören Erik Bülow-Hübes nyklassicistiska del som sammanbinder<br />

delarna i ett monumentalt helhetsgrepp. Många betraktar Pildammsparken<br />

som en milstolpe bland de moderna parkerna i Skandinavien.<br />

Beijers park tillkom i slutet av 1800-talet efter ett privat initiativ från bröderna Beijer. De<br />

105<br />

Att anlägga parker för ett offentligt<br />

utnyttjande är ett ganska senkommet<br />

inslag i Västeuropas <strong>stad</strong>splanering.<br />

Inte förrän industrialismen<br />

gjorde sitt intåg i städerna växte<br />

kraven på gröna miljöer för alla.<br />

Innan industrialismens genombrott<br />

hade de gröna miljöerna i <strong>Malmö</strong><br />

enbart bestått av kanalpromenaderna<br />

och de små rundningarna på<br />

Gustav Adolfs torg och Stortorget.<br />

(Öresundsparken)<br />

Slottsparken, övre bilden, och<br />

Pildammsparken


Några av <strong>stad</strong>sparkerna,<br />

Beijers park och Hammars park,<br />

har tillkommit genom privata initiativ<br />

på privat mark och är förklaringen<br />

till varför de hamnat långt<br />

från <strong>stad</strong>skärnan. (Beijers park)<br />

<strong>Malmö</strong> är en unik <strong>stad</strong> med sina<br />

tätortsnära badstränder Ribersborg<br />

och Sibbarp. Badstränderna<br />

är inte naturliga utan skapade av<br />

människan genom att mark som<br />

från början varit avstjälpnings-<br />

platser bildtxt utfyllda i havet täckts med<br />

sand och omvandlats till strandparker.<br />

Inspiration till att skapa<br />

ett grönstråk från centrum utmed<br />

<strong>Malmö</strong>s kust kom troligtvis från<br />

USA , där liknande grönstråk kom<br />

till i Boston och Chicago. (Ribersborgtranden)<br />

ansåg att den östra delen av <strong>stad</strong>en var styvmoderligt behandlad och såg till att skapa en<br />

park för den fattiga arbetarbefolkningen i <strong>stad</strong>sdelen Kirseberg. Hammars park kom till<br />

under slutet av 1800-talet genom initiativ av AB Förenade Kalkbrotten. Företaget ägde<br />

marken som inte brukades och omvandlade marken till park. På 1940-talet övertogs parken<br />

av <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong> och öppnades för allmänt utnyttjande.<br />

Magistratsparken var en del av den så kallade donationsjorden kallad Magistratens<br />

lösningsjord. Under slutet av 1800-talet uppfördes här ”Magistratsvillorna” upp mot<br />

Rönneholmsvägen med stilfulla trädgårdsanläggningar åt söder. I mitten av 1940-talet<br />

byggdes Stadsteatern och i det sammanhanget fick Magistratsparken sitt nuvarande<br />

utseende. Öresundsparken tillkom i samband med att Ribersborgsstranden började anläggas<br />

på 1920-talet. Parken planerades som en långsmal strandpromenad men kom då<br />

Ribersborgsstranden växte ut att få en betydelse mer som finpark invid den mer urbana<br />

strandparken. Parkerna är viktiga delar av <strong>stad</strong>en parkhistoria där, Öresundsparken har<br />

karaktären av en romantisk strandpromenad och Magistratsparken är resultat av en mycket<br />

tidstypisk 1940-tals trädgårdsarkitektur som står i samklang med Stadsteatern.<br />

HERRGÅRDSPARKER<br />

Vid utbyggnaden av <strong>stad</strong>en har många gårdar kommit att ligga inne ibland bebyggelsen.<br />

Med undantag från Ribersborgsgården har alla dessa gårdar, med omliggande parkmiljöer<br />

övergått till <strong>stad</strong>ens ägo och parkerna har blivit offentliga. På så vis har <strong>Malmö</strong> fått Rönneholmsparken,<br />

Rosengårdsparken, Heleneholmsparken, Bellevueparken och Folkets<br />

park.<br />

Till denna bebyggelsekaraktär hör även områden som är iordningställda för en särskild<br />

fritidsaktivitet. De har tillkommit vid olika tidpunkter och ligger både insprängda bland<br />

bebyggelse eller är nyanlagda områden för idrottsändamål. Områdena är oftast helt anpassade<br />

efter den fritidsaktivitet som utövas. Vissa är intressanta ur kulturhistorisk synvinkel.<br />

Områdena nyttjas till största del av en begränsad grupp för en specifik aktivitet<br />

och speciellt när det gäller gofbanor är de inte tillgängliga för allmänheten.<br />

I <strong>Malmö</strong> finns några av landets äldsta koloniområden där Östra sommar<strong>stad</strong>en och Zeniths<br />

koloniområde tillhör de mest intressanta. Koloniområdena är mycket medvetet gestaltade<br />

med gångsystem och kvarter som små miniatyrstäder. Här återfinns många gamla<br />

kolonistugor med snickarglädje och prunkande trädgårdar med stora uppvuxna träd.<br />

Även flera områden med inriktning mot olika former av idrott, som till exempel golfbanor<br />

och idrottsplatser, är intressanta för den gröna strukturen. Kulturhistoriskt intressant<br />

är Gamla Idrottsplatsen som ligger i det nord-sydliga bandet av gammal donationsjordar<br />

(se även Institutioner).<br />

106


NATUR- OCH REKREATIONSOMRÅDEN<br />

Då 1970-talets stora nybyggnation av bostäder avstannade öppnades möjligheterna för<br />

att på nytt skapa friluftsområden. Bulltoftaparken och Käglinge naturområde är två stora<br />

friluftsområden som tillkommit under 1980-talets lågkonjunktur som arbetsmarknadsprojekt.<br />

Under 1990-talet har ekologi och uthållighet varit ledstjärnan vid skapandet av nya<br />

parker, där lokalt omhändertagande av dagvatten har varit en av de viktigaste ingredienserna.<br />

Husie mosse är det främsta exemplet, tidigare kulverterat dagvatten har tagits fram<br />

och bildar nu en liten sjö. Gyllins trädgård är en före detta handelsträdgård som varit<br />

nedlagd sedan 1970-talet. Efter flera år av fri utveckling har trädgården utvecklats till en<br />

spännande miljö med uppvuxen vegetation. Detaljplanearbete pågår för att omvandla<br />

området till bo<strong>stad</strong>sområde där stor hänsyn tas för att bevara de befintliga naturvärden.<br />

KYRKOGÅRDAR OCH BEGRAVNINGSPLATSER<br />

Kyrkogårdarna i <strong>Malmö</strong> är viktiga delar av <strong>stad</strong>ens gröna struktur trots att de inte är tillgängliga<br />

på samma sätt som <strong>stad</strong>ens parker. De erbjuder förutom besök av gravplats även<br />

avskildhet, stillhet och ro mitt i <strong>stad</strong>ens larm. I byarna utanför <strong>stad</strong>en utgör också kyrkogårdarna<br />

viktiga delar i de gamla bystrukturerna.<br />

Gamla kyrkogården anlades under åren 1820–22 och är en grön oas mitt i centrala <strong>Malmö</strong>.<br />

Kyrkogården är inte bara är betydelsefull ur historisk aspekt utan också en grön länk<br />

från den gamla <strong>stad</strong>en ut mot Kungs- och Slottsparken. S:t Pauli kyrkogårdar består av tre<br />

kyrkogårdar; S:t Pauli norra, mellersta och södra kyrkogårdar. De tillkom då det visade<br />

sig att nuvarande Gamla kyrkogården var otillräcklig och utvidgades efterhand då <strong>stad</strong>en<br />

expanderade. S:t Pauli kyrkogårdar är en viktig del av ett grönt stråk som löper genom en<br />

annars med parkmark fattig del av <strong>stad</strong>en.<br />

Östra kyrkogården är välkänd över hela norra Europa för sin storslagna arkitektur. Den<br />

skapades av Sigurd Lewerentz på 1920-talet. Östra kyrkogården anses tillsammans med<br />

Skogskyrkogården i Stockholm vara ett av de främsta exemplen på en nyklassicistisk kyrkogårdsanläggning.<br />

Även Limhamns och Fosie kyrkogårdar är begravningsplatser som är<br />

viktiga för <strong>stad</strong>ens gröna nätverk.<br />

SÄRSKILDA FRITIDSOMRÅDEN<br />

107<br />

Kyrkogårdarna i <strong>Malmö</strong> är viktiga<br />

delar av <strong>stad</strong>ens gröna struktur<br />

(Östra kyrkogården)<br />

Till gröna rum hör också områden för<br />

fritidsaktiviteter som koloniområden<br />

och golfbanor. (Östra Sommar<strong>stad</strong>en)<br />

<strong>Malmö</strong> Stadion byggdes inför<br />

fotbolls-VM 1958, arkitekt Fritz<br />

Jaenecke & Sten Samuelson. Stadionområdet<br />

utgör en viktig del i det<br />

rekreationområde och parkstråk som<br />

sträcker sig genom <strong>stad</strong>en och på så<br />

sätt förbinder centrum med de södra<br />

ytterområdena. Idag pågår en diskussion<br />

om Stadions framtid.


GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />

OCH STRATEGIER<br />

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR<br />

Stadens gröna rum behöver omsorg,<br />

omvårdnad och kunskap om deras historia<br />

och användning för att fortleva och<br />

utvecklas i rätt riktning.<br />

Då <strong>Malmö</strong> är en hårt exploaterad <strong>stad</strong> bör<br />

all parker och särskilda fritidsområden<br />

värnas och inte utnyttjas vid förtätning av<br />

<strong>stad</strong>en.<br />

Förutsättningar skall ges för att bygga<br />

nya stora <strong>stad</strong>sparker i det nya <strong>Malmö</strong>.<br />

Mark bör även reserveras för idrottsplatser<br />

och koloniområden då deras rekreativa<br />

värden ar stora. Detta är viktigt för att<br />

<strong>Malmö</strong> skall vara en bra <strong>stad</strong> att leva i och<br />

för att även i fortsättningen kunna kallas<br />

”<strong>Malmö</strong> – parkernas <strong>stad</strong>”. I planeringen<br />

av nya bo<strong>stad</strong>sområden skall hänsyn tas<br />

till existerande värden vad gäller såväl<br />

natur som sociala och estetiska värden.<br />

GRÖNA RUM<br />

108


RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />

• För strandparkerna utmed havet är det<br />

109<br />

viktigt att vidmakthålla det storslagna<br />

parklandskapet med havsutsikt och<br />

öppna gräsytor med träddungar. Vid<br />

eventuell ny- eller ombyggnad bör<br />

byggnaderna så långt möjligt anpassas<br />

efter den enkla träarkitektur som<br />

redan finns här.<br />

• Kyrkogårdarna är viktiga att bevara<br />

inte bara som gravplatser utan också<br />

som betydelsefulla gröna rum i den<br />

hårt exploaterade slätt<strong>stad</strong>en. Kyrkobyggnaderna<br />

och kyrkogårdarna ska<br />

vårdas och underhållas så att deras<br />

kulturhistoriska värde inte minskar och<br />

att deras utseende och karaktär inte<br />

förvanskas.<br />

• Särskilda fritidsområden bör utformas<br />

så att de anpassas till det omgivande<br />

landskapet och skall i möjligaste mån<br />

göras tillgängliga för allmänheten.<br />

• Naturparker behöver förnyas och<br />

förädlas efter etableringsfasen. De<br />

kan så småningom och på lång sikt<br />

utvecklas mot <strong>stad</strong>sparker.<br />

GRÖNA RUM


LANDSKAP<br />

KUSTLANDSKAP<br />

SLÄTTLANDSKAP<br />

BACKLANDSKAP<br />

110


111<br />

LANDSKAP


112


LANDSKAPSKARAKTÄRER<br />

<strong>Malmö</strong> omges av ett öppet kulturlandskap präglat av mångtusenårigt odlande. Grovt kan<br />

landskapet delas in i tre karaktärer: Slättlandskapet i söder, Kustlandskapet i väster och<br />

Backlandskapet i öster. Indelningen bygger på geologiska och topografiska skillnader som<br />

ger de olika delarna olika uttryck.<br />

Trots olikheterna har de tre landskapskaraktärerna ett intimt sammanflätat kulturhistoriskt<br />

förflutet med jordbruket som huvudingrediens. Vägnät, fastighetsbildning och<br />

bebyggelse präglas än idag av skiftesreformerna på 1800-talet, då åkertegar lades samman<br />

och gårdar flyttades ut från bykärnorna i syfte att å<strong>stad</strong>komma ett mer effektivt brukande<br />

av jorden. 1900-talets rationaliseringar har resulterat i en omfattande utarmning av<br />

landskapet där odlingshinder tagits bort, våtmarker dikats ut och fält slagits samman. Ett<br />

varierat jordbruk med åker-, ängs- och betesmark har omvandlats till ett storskaligt produktionslandskap<br />

med nästan bara åker.<br />

SLÄTTLANDSKAPET<br />

I söder breder den skånska sydvästslätten ut sig. Slättlandskapet är ett storslaget och öppet<br />

åkerlandskap som sluttar svagt mot väster och erbjuder långa utblickar mot Öresund.<br />

Kanske är det detta landskap man tydligast förknippar med sydvästra Skåne. På slätten är<br />

nästan all mark uppodlad. Produktionslandskapets rätvinkliga struktur präglar landskapet.<br />

KUSTLANDSKAPET<br />

Kustlandskapet i västra <strong>Malmö</strong> är vidsträckt och öppet med grunda stränder och långsträckta<br />

strandområden med strandängar. Utsikten mot Öresund är storslagen och den<br />

direkta, visuella kontakten mellan kusten och slätten är tydlig. Kuststräckan söder om<br />

Lernacken är, med undantag av Klagshamnsudden och en kortare sträcka vid Sibbarp,<br />

<strong>Malmö</strong>s sista strand som inte påverkats genom utfyllnader.<br />

BACKLANDSKAPET<br />

Backlandskapet i östra <strong>Malmö</strong> är ett mjukt och böljande odlingslandskap. Uppodlingsgraden<br />

är inte lika hög som på slätten. Backlandskapet har i större utsträckning behållit<br />

småskaligheten, variationsrikedomen med många olika naturtyper: ängs- och betesmarker,<br />

träddungar, våtmarker och småvatten.<br />

113<br />

Slättlandskapet i södra <strong>Malmö</strong> är<br />

ett storslaget och öppet åkerlandskap.<br />

Nästan all mark är uppodlad.<br />

Kustlandskapet i västra <strong>Malmö</strong> är<br />

vidsträckt och öppet med grunda<br />

stränder och långsträckta strandängar.<br />

Backlandskapet i östra <strong>Malmö</strong> är<br />

ett mjukt och böljande odlingslandskap<br />

med inslag av ängs- och<br />

betesmarker, våtmarker och småvatten.


Produktionslandskapets rätvinkliga<br />

struktur, skapad vid enskifteti början<br />

av 1800-talet, präglar slättlandskapets<br />

vägnät, fastighetsbildning och<br />

bebyggelse. (Hyllievång)<br />

SLÄTTLANDSKAPET<br />

på slätten och ger landskapet en påtaglig historisk dimension. Ofta är de fullåkersbygdens<br />

enda synliga fornlämningar. Dessutom hyser de i många fall en intressant torrängsflora,<br />

mer eller mindre opåverkad av gödning och kemiska bekämpningsmedel.<br />

Vägar i väst-östlig riktning dominerar på slätten. Från dessa har gårdarna sina infarter.<br />

Vissa vägar är mycket gamla och härstammar från medeltiden eller tidigare. Ett exempel<br />

på detta är Råvägen, som är en av <strong>Malmö</strong>s ursprungliga infarter. Grunden till dagens<br />

raka vägar och tvära kurvor lades vid enskiftet. Då anlades nya vägar, underordnade den<br />

geometriskt strikta ägostrukturen. Idag har rationaliseringar i jordbruket skapat ett ännu<br />

mer rätvinkligt och dominant vägnät, vilket ytterligare understryker slättens industriella<br />

framtoning. Något som bryter kraftigt mot slättens rätvinkliga struktur är Tygelsjöstigen,<br />

som går på diagonalen genom landskapet. Tygelsjöstigen är en cykelväg som anlagts på<br />

114


Slättlandskapet är ett storslaget och öppet åkerlandskap som sluttar svagt mot väster<br />

och erbjuder långa utblickar mot Öresund. Kanske är det detta landskap man tydligast<br />

förknippar med sydvästra Skåne – ett storskaligt och platt landskap med Sveriges bästa<br />

åkermark!<br />

På slätten är nästan all mark uppodlad. Produktionslandskapets rätvinkliga struktur, skapad<br />

vid enskiftet på 1800-talet, präglar landskapet beträffande vägnät, fastighetsbildning<br />

och bebyggelse. I det förindustriella åkerbruket var variationen i landskapet stor; ängar,<br />

hagar och våtmarker var vanliga inslag. I jakten på högre avkastning har odlingshinder<br />

tagits bort, våtmarker dikats ut och fält slagits samman.<br />

VEGETATION, VATTEN OCH VÄGAR<br />

De små naturmiljöer (småbiotoper) som ännu finns kvar i slättlandskapet har stora värden<br />

såväl historiskt som biologiskt och estetiskt. Vegetation och vatten ökar den biologiska<br />

mångfalden och förhöjer samtidigt upplevelsen av slätten; öppenheten tydliggörs i<br />

kontrast till det slutna och landskapets djupverkan förstärks. De mindre enheterna bidrar<br />

också till att bryta ned skalan och göra landskapet mer fattbart och varierat. Exempel på<br />

småbiotoper som förekommer på slätten är träddungar, trädrader, alléer, trädgårdar, pilevallar,<br />

vägkanter, diken, märgelgravar, dammar och gravhögar.<br />

Pilevallar, alléer och trädridåer utgör karaktäristiska inslag i slättlandskapet. De följer den<br />

rätvinkliga strukturen och har en identitetsskapande funktion på slätten. Pilevallarna<br />

började planteras på 1600-talet då hade man avverkat så mycket träd att man startade<br />

en pilplanteringskampanj i Skåne för att avhjälpa bränslebrist, jordflykt och blåsighet.<br />

Pilarna planterades i ägo- och sockengränser som tidigare bara markerats med vallgärden<br />

eller diken. På jordvallarna växte rader av pil upp. Därav namnet pilevall.<br />

Planteringen av alléer gjordes ursprungligen för skönhet snarare än för nytta. På 1700-talet<br />

blev det på modet i Skåne att förgylla infarten till sitt slott eller herrgård med en allé.<br />

Till <strong>Malmö</strong>s odlingslandskap kom alléerna sent eftersom slotts- och herrgårdsmiljöer<br />

saknades. De första alléerna planterades på 1800-talet i samband med att de herrgårdslika<br />

landerierna Katrinetorp och Petersborg uppfördes. Andra gårdar följde efter och idag förekommer<br />

alléer även i anslutning till skiftesgårdar och andra anläggningar.<br />

Ett viktigt inslag i slättlandskapet är bronsåldershögarna. Gravhögarna är betydelsefulla<br />

ur vetenskaplig, pedagogisk och biologisk synvinkel. De utgör karaktäristiska landmärken<br />

115<br />

Pilevallar, alléer och trädridåer är<br />

karaktäristiska inslag i slättlandskapet.<br />

Dessa linjära element<br />

följer och understryker den rätvinkliga<br />

strukturen. (Ollebo)<br />

Pilevallarna började planteras på<br />

1600-talet. Man hade då avverkat<br />

så mycket träd att man startade<br />

en pilplanteringskampanj i Skåne<br />

för att avhjälpa bränslebrist, jordflykt<br />

och blåsighet. (Vintrie)


Tygelsjöstigen går på diagonalen<br />

genom landskapet och bryter därmed<br />

mot slättens dominerande östvästliga<br />

vägriktning. Tygelsjöstigen<br />

är en cykelväg som anlagts på banvallen<br />

där järnvägen till Falsterbo<br />

gick fram till 1970-talet.<br />

Övergången mellan gårds-/bymiljö<br />

och åker är ofta omedelbar och<br />

skarp. (Bunkeflo kyrka)<br />

sen blev bredare och högre. Den tidigare slutna fyrlängade gården öppnades och bo<strong>stad</strong>shuset<br />

separerades från ekonomibyggnaderna. De täta bymönstren förändrades i många<br />

fall kraftigt. I byarna stod gatehusen kvar och de gamla bytomterna blev med tiden<br />

bebyggda med husmans- och hantverkarhus. Dessa byggnader uppfördes i lättillgängliga<br />

och billiga material. I synnerhet fick leran stor betydelse vid uppförandet av väggar. I början<br />

användes leran som lerklining på flätverk, senare förkom leran som soltorkad lersten.<br />

Halm användes som taktäckning.<br />

I somliga byar, som Glostorp och Västra Klagstorp har en del av den medeltida karaktären<br />

bevarats i kärnan. Glostorp har en typisk sammansättning med gatehus, gårdar och<br />

kyrka. Inga avgörande förändringar har skett under 1900-talet, varför bymiljön idag<br />

ger ett ovanligt enhetligt intryck. Västra Klagstorp tillhör de stilmässigt mer blandade<br />

byarna med spår från flera olika epoker. Här finns förutom de gamla lerstenshusen flera<br />

byggnader i tegel från sekelskiftet, egnahemsvillor från 1930- och 40-talen, funkishus och<br />

byggnader av konststen klädda med fasadtegel. Dessutom finns en kvarn av holländare<br />

mölla bevarad i byn.<br />

Under 1700-talets slut och 1800-talets början uppfördes flera landerier runt <strong>Malmö</strong>.<br />

Det var rika borgare som investerade överskottet från handel och manufakturer i jordbruksmark.<br />

En lagändring hade gjort det möjligt att ur bysamfälligheterna bryta ut och<br />

slå samman gårdar. Genom att flytta ut till stora gårdar på landet blev man mer lik den<br />

godsägande adeln, vars livsstil var borgarnas ideal. Borgarna hade sannolikt även låtit sig<br />

inspireras av den franska upplysningens författare, som vurmade för lantlivet. Praktfulla<br />

mangårds- och ekonomibyggnader uppfördes, ofta med en sammanhållen arkitektonisk<br />

gestaltning. Gårdarna användes för rekreation och representation, så man satsade mycket<br />

på trädgårdsanläggningar och på att ge byggnaderna en ståndsmässig interiör. Katrinetorp<br />

och Petersborg är exempel på sådana landerier. Ytterligare exempel är Rönneholm, som<br />

numera är omgärdat av <strong>stad</strong>sbebyggelse.<br />

Kustlandskapet söder om <strong>Malmö</strong> är vidsträckt och öppet med grunda stränder och lång-<br />

116


anvallen där järnvägen till Falsterbo gick fram till 1970-talet och speglar därigenom<br />

järnvägsepoken. Idag håller en ny, överordnad trafikstruktur på att växa fram på slätten<br />

kring Öresundsbron, Yttre Ringvägen och den planerade Citytunneln.<br />

BYAR OCH GÅRDAR<br />

Gårdar och byar ligger som spridda vegetationsöar i landskapet, inbäddade i grönska.<br />

Med sina höga gamla träd, häckar, buskage och otuktade gräsytor utgör de karaktäristiska<br />

vegetationsöar som starkt kontrasterar mot det i övrigt trädfattiga landskapet. Övergången<br />

mellan gårds-/bymiljö och åker är ofta omedelbar. Tomtmarken och därmed grönskan<br />

slutar tvärt, och åkern tar genast vid.<br />

Många av byarna och gårdarna är gamla, med anor från vikingatid eller tidig medeltid.<br />

Det var under 1000-talet som man i större utsträckning började bilda byar. Byarna på<br />

slätten var ovanligt stora med 20–30 gårdar. Gårdarna uppfördes i korsvirke och taken<br />

täcktes med halm. I byarna placerades bebyggelsen ofta kring en allmänning – byplatsen<br />

– och en eller flera vanningar (dammar). Husen ligger i allmänhet tätt samman längs byvägen<br />

upp mot kyrkan. Träd och växtlighet ramar in bebyggelsen och skapar en intim och<br />

vindskyddad miljö.<br />

Enskiftet 1804–1810 innebar drastiska förändringar av landskapet. Ägor slogs ihop, byar<br />

splittrades och merparten av byarnas gårdar flyttades ut på de öppna fälten. Från mitten<br />

av 1800-talet ersattes de tidigare korsvirkesbyggnaderna alltmer av tegelbyggnader. Hu-<br />

117<br />

Gårdar och byar ligger som spridda<br />

vegetationsöar i landskapet,<br />

inbäddade i grönska. Med sina<br />

höga, gamla träd, häckar, buskage<br />

och gräsytor utgör de karaktäristiska<br />

vegetationsöar som starkt<br />

kontrasterar mot det i övrigt trädfattiga<br />

landskapet. (Vintrie)


Strandängarna består till största<br />

del av ett öppet ängs- och beteslandskap<br />

med inslag av småvatten,<br />

diken och översvämningsmarker.<br />

(Strandängarna och Stenören)<br />

KUSTLANDSKAPET<br />

mit genom utfyllnad kring den pir och djuphamn som anlades i slutet av 1800-talet i<br />

samband med kalkbrytning och cementtillverkning i Klagshamn. Ett större sötvattenfyllt<br />

före detta kalkbrott finns i den östra delen. Längst ut på udden finns en allmän badplats,<br />

småbåtshamn och fiskehoddor. Klagshamnsudden präglas av en särpräglad ”vild” natur<br />

med stor variation av naturtyper, från tätt och uppvuxet till öppet och kargt. Ruiner och<br />

byggnadslämningar minner om områdets industriella förflutna. Udden fungerar som ett<br />

viktigt utflyktsområde för malmöborna med möjligheter till naturupplevelser och bad.<br />

De senaste 100 åren har bebyggelsen expanderat och utfyllnader för industri och hamnområden<br />

har tillkommit längs <strong>Malmö</strong>s kust. 65 procent av kommunens strandängar har<br />

därigenom försvunnit. Strandängarna är idag bitvis dåligt hävdade. Om hävd genom bete<br />

eller slåtter upphör, växer marken igen och bladvass sprider sig över strandängarna. Arbete<br />

pågår för att avsätta strandängarna som naturreservat och därigenom skydda resterande<br />

ängar mot exploatering och igenväxning.<br />

BEBYGGELSE OCH VÄGAR<br />

118


sträckta strandområden med strandängar. Utsikten mot Öresund är storslagen och den<br />

direkta, visuella kontakten mellan kusten och slätten är typisk för bygden. Kuststräckan<br />

söder om Lernacken är, med undantag av Klagshamnsudden och en kortare sträcka vid<br />

Sibbarp, <strong>Malmö</strong>s sista naturliga strand. I norra <strong>Malmö</strong> har kusten omvandlats genom<br />

omfattande utfyllnader i havet.<br />

VEGETATION OCH VATTEN<br />

Havsstrandängen är en flack och låglänt strand med ängsvegetation av gräs och örter. Den<br />

växlande vattennivån och det bräckta vattnet ger <strong>Malmö</strong>s strandängar deras karaktäristiska<br />

drag. Strandängarna är påverkade av regelbundna översvämningar och har utvecklat<br />

en speciell flora och fauna med salttåliga arter. Till största del består strandängarna av ett<br />

öppet ängs- och beteslandskap med inslag av småvatten, diken och översvämningsmarker.<br />

Fuktighetsgraden varierar, från torrare ängsmarker till blötare fuktängar. Bitvis finns inslag<br />

av träd- och buskdungar som ger en halvöppen karaktär.<br />

Strandängarna har en beteshistoria som sträcker sig flera tusen år tillbaka i tiden. Sydvästskånes<br />

kustängar var mycket viktiga för forntidsbönderna och var underlag för hela<br />

bygdens hushållning. Troligen har strandängarna brukats sedan de första bönderna kom<br />

till Skåne, långt innan det egentliga bysamhället uppstod. Man var för sin försörjning<br />

beroende av ängarnas avkastning i form av kött, mjölk och smör från betande djur, samt<br />

stundtals även som åkermark. Förmodligen fungerade ängarna också som täkter för grästorv,<br />

som man behövde för taktäckning och som material vid inhägnad.<br />

Det mångtusenåriga betandet och havets översvämningar har gett upphov till ett mycket<br />

särpräglat kustlandskap med unik flora och rikt fågelliv. Strandängarna söder om Lernacken<br />

ned mot Foteviken i Vellinge kommun har ovanligt lång kontinuitet eftersom de inte<br />

påverkats av landhöjning och därmed sett ungefär likadana ut i 3 000 år. Det speciella<br />

läget vid ett av världens större brackvattenområden gör att <strong>Malmö</strong>s strandängar är intressanta<br />

även ur ett internationellt perspektiv. Området har av regeringen föreslagits ingå i<br />

det europeiska nätverket Natura 2000 och är utpekat som riksintresseområde för naturvården.<br />

Dessutom klassas strandängarna i länsstyrelsens och <strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong>s naturvårdsprogram<br />

som område med högsta naturvärde.<br />

Klagshamnsudden bryter av den i övrigt raka kustlinjen i <strong>Malmö</strong>. Udden har uppkom-<br />

119<br />

Strandängarna har en beteshistoria<br />

som sträcker sig flera tusen<br />

år tillbaka i tiden. Det mångtusenåriga<br />

betandet och havets<br />

översvämningar har gett upphov<br />

till ett mycket särpräglat kustlandskap<br />

med unik flora och rikt<br />

fågelliv.<br />

Klagshamnsudden har en speciell<br />

karaktär med en stor variation av<br />

naturtyper – från tätt och uppvuxet<br />

till öppet och kargt. (Klagshamnsudden)


Bebyggelsen i Klagshamn är ett<br />

typiskt exempel på förra sekelskiftets<br />

industrimiljöer med produktionsanläggningar<br />

och bostäder<br />

för arbetare och tjänstemän samlade<br />

på ett ställe. (Klagshamn)<br />

vid förra sekelskiftet och är ett typiskt exempel på den tidens industrimiljöer med produktionsanläggningar<br />

och bostäder för arbetare och tjänstemän samlade på ett ställe.<br />

Kalkfyndigheten i Klagshamn låg ytligt på gränsen mellan de långsträckta socknarna<br />

Klagstorp och Tygelsjö. Bebyggelsen hamnade därför i två olika socknar och räknades<br />

från början inte som en egen by. Husen uppfördes i rött tegel med pappklädda tak längs<br />

raka stickgator orienterade mot havet i väster. I anslutning till bo<strong>stad</strong>shusen fanns enklare<br />

uthus, ofta i trä. Bakom husen fanns en jordbit att odla på. En del av den ursprungliga<br />

bebyggelsen finns fortfarande kvar.<br />

Under1940–70-talen gjordes stora ingrepp i kommunens strandängar i och med att bo<strong>stad</strong>sområdet<br />

Bunkeflostrand och sommar<strong>stad</strong>en Strandhem byggdes ut.<br />

Backlandskapet i östra <strong>Malmö</strong> är ett mjukt och böljande odlingslandskap. Landskapets<br />

bildningshistoria är komplicerad och har gett mycket säregna avtryck i form av moränkullar,<br />

platålera, tappningsdalar från isdämda småsjöar, torvhålor och småvatten. De<br />

mäktiga moränavlagringarna medför att terrängen ständigt växlar mellan lågt liggande<br />

fuktstråk och högre, väldränerade, torra delar.<br />

Den kulturhistoriska utvecklingen liknar den på slätten med skiftesreformer och en allt<br />

högre andel åkermark. Uppodlingsgraden är dock inte lika hög. Backlandskapet har i<br />

större utsträckning behållit småskaligheten med större variation av naturtyper: ängs- och<br />

betesmarker, våtmarker och småvatten. Det variationsrika, mosaikartade landskapet har<br />

tack vare topografin bestått, effektiviseringar till trots.<br />

VEGETATION, VATTEN OCH VÄGAR<br />

120


BACKLANDSKAPET<br />

Klagshamsvägen löper sedan förhistorisk tid längs <strong>Malmö</strong>s kust. De medeltida bygatorna<br />

leder ofta i öst-västlig riktning ut mot kusten till tidigare angöringsplatser för båtar. Förutom<br />

några fägator och mindre stigar är själva strandmarken idag ganska otillgänglig.<br />

Till skillnad från de flesta kuster finns det i <strong>Malmö</strong>s kustlandskap ingen direkt bosättningstradition.<br />

Marken har varit för sank att bebygga. Istället har de kustnära byarna på<br />

slätten utnyttjat kustremsan som utmark för bete och som hamn för det samfällda fisket.<br />

Detta gäller exempelvis byarna Tygelsjö, Västra Klagstorp och Bunkeflo. På varje sockens<br />

allmänning låg en ankringsplats. Vid 1600-talets början omtalas fem hamnar söder om<br />

<strong>Malmö</strong>. Även efter skiftet behölls hela eller större delen av socknens kustängar som gemensam<br />

betesmark i en enda fålla.<br />

Bebyggelsen i Klagshamn växte fram i samband med att kalkindustrin byggdes upp<br />

121<br />

Backlandskapet har i större utsträckning<br />

än slättlandskapet<br />

behållit sin variationsrikedom och<br />

småskalighet. Landskapet bjuder<br />

på en mosaik av naturtyper:<br />

ängs- och betesmarker, träd- och<br />

buskdungar, våtmarker och småvatten.<br />

(Robotfältet)


Alléer, pilevallar och vägar understryker<br />

den böljande topografin. De<br />

smala vägarna slingrar fram mellan<br />

och över kullarna och får besökare<br />

att tydligt uppleva terrängens former.<br />

(Törringevägen)<br />

I backlandskapet finns större sammanhängande<br />

naturområden som<br />

undgått uppodling och exploatering.<br />

Området kring Almåsa koloniområde<br />

består av öppna ängs- och<br />

betesmarker, lövskogsdungar, våtmarker<br />

och småvatten. (Almåsa)<br />

småvatten skapade av människan i jakt på till exempel kalkrik märgel (som man under<br />

1800-talet använde som jordförbättringsmedel), torv, tegel och krita. Vattenmiljöerna<br />

hyser ofta ett rikt fågelliv och betyder med sin vegetation mycket för landskapsbilden och<br />

för den biologiska mångfalden.<br />

Ett viktigt inslag i backlandskapet är bronsåldershögarna. Gravhögarna är betydelsefulla<br />

ur vetenskaplig, pedagogisk och biologisk synvinkel. De utgör karaktäristiska landmärken<br />

och ger landskapet en påtaglig historisk dimension. Dessutom hyser de ofta en intressant<br />

torrängsflora, mer eller mindre opåverkad av gödning och kemiska bekämpningsmedel.<br />

BEBYGGELSE<br />

Liksom på slätten är gårds- och bymiljöerna viktiga för backlandskapets karaktär. Byarna<br />

har samma uppbyggnad som slättens byar, med den skillnaden att den kuperade terrängen<br />

på ett annat sätt har styrt enskilda byggnaders placering. Östra Kattarps by ger idag<br />

en ganska god uppfattning av hur en skånsk by i backlandskapet kunde se ut före skiftet.<br />

Fem gårdar dominerar bybilden och ligger väl samlade vid ett äldre vägkors. Byggnadsbeståndet<br />

domineras av korsvirkeslängor, vitkalkade gatehus och tegelarkitektur, i första<br />

hand från 1800-talet. Bebyggelsen speglar en lång utvecklingskedja från medeltiden fram<br />

till sekelskiftet 1900. Därefter har inga större förändringar ägt rum. För kontinuiteten<br />

svarar även det omgivande jordbrukslandskapet. I byn finns fuktiga ängsmarker och vattenhål<br />

och ett rikt bestånd av planterad alm och pil, som speglar en del av den skånska<br />

kulturhistorien.<br />

Under 1900-talet har växthusnäringen varit stor i <strong>Malmö</strong>. I backlandskapet lever denna<br />

näring fortfarande kvar som ett karaktäristiskt inslag med sina stora växthus. I landskapet<br />

finns också tydliga spår av nedlagda handelsträdgårdar, där trädgårdsväxter och läridåer<br />

vuxit sig höga. Exempel på detta finns bland annat i Gyllins trädgård samt i Fortuna<br />

(Tullstorp).<br />

122


De uttrycksfulla landformerna i backlandskapet förstärks av den varierade markanvän<br />

dningen. Genom att kullar och sänkor har olika färg och struktur blir de lätt urskiljbara<br />

och djupet i landskapet blir påtagligt. Djupverkan förstärks även av småvatten,<br />

dungar, byar, gårdsmiljöer och andra småbiotoper. Pilevallar, alléer och vägar understryker<br />

den böljande topografin. Många vägar har en lång historia och tillkom på medeltiden<br />

eller tidigare.<br />

Variationsrikedomen i backlandskapet är påtagligt större än på slätten. En blandning av<br />

större sammanhängande naturområden som undgått uppodling och exploatering och en<br />

stor mängd småbiotoper, bildar ett mosaikartat landskap rikt på livsmiljöer för växter och<br />

djur. Som exempel på större, sammanhängande områden kan nämnas Husie mosse, Robotfältet,<br />

Kvarnby golfbana, Gyllins trädgård, området kring Almåsa koloniområde och<br />

området kring Södra Sallerups by. Flertalet av dessa består av öppna ängs- och betesmarker.<br />

Halvöppna områden med träd- och buskdungar och större trädbestånd förekommer<br />

också.<br />

Karaktäristiskt för backlandskapet är de många småvatten i form av dammar, våtmarker<br />

och märgelgravar i dalar och sänkor. I anslutning till dessa har ibland högre vegetation<br />

lämnats och tillsammans bildar de åkerholmar av olika storlek. Vattenförekomsten domineras<br />

av stillastående vatten till skillnad från slättbygdens bäckar. Tidigare våtmarksområden<br />

i sänkorna har i många fall dränerats bort. Idag domineras vattenbeståndet av<br />

123<br />

Karaktäristiskt för backlandska-<br />

pet är inslaget av småvatten i<br />

form av dammar och våtmarker.<br />

Flertalet småvatten är skapade<br />

av människan i jakt på till exempel<br />

kalkrik märgel, torv, tegel och<br />

krita. (Sallerups krittäktsdammar)<br />

Under 1900-talet har växthusnäringen<br />

varit stor i <strong>Malmö</strong>. I<br />

backlandskapet lever denna<br />

näring fortfarande kvar som ett<br />

karaktäristiskt inslag med sina<br />

stora växthus spridda i landskapet.<br />

(Fortuna)


GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT<br />

OCH STRATEGIER<br />

SLÄTTLANDSKAPET<br />

Bibehåll slättens öppna och storslagna<br />

karaktär.<br />

Bevara slättlandskapets öppna och stor-<br />

slagna karaktär. Värna om befintliga inslag<br />

i åkerlandskapet, såsom gårdsmiljöer,<br />

trädridåer och gravhögar. Landskapet kan<br />

med fördel berikas med nya eller återskapade<br />

alléer, pilevallar, öppna vattendrag,<br />

ängs- och betesmarker, våtmarker och<br />

dungar. Öppna gärna kulverterade vattendrag<br />

och återinför vattnet som en del av<br />

slättlandskapet.<br />

KUSTLANDSKAPET<br />

Bibehåll kustlandskapets öppna karaktär<br />

med betade strandängar.<br />

Bevara kustlandskapets i huvudsak öppna<br />

karaktär och skydda strandängarna mot<br />

exploatering och igenväxning. Förbättra<br />

hävden med bete eller slåtter där det<br />

behövs. Bevara den direkta visuella kontakten<br />

mellan kustens strandängar och<br />

slättens åker och ängsmark, samt de fria<br />

utblickarna mot Öresund. Bevara om möjligt<br />

ursprungliga vägdragningar, vinkelräta<br />

mot kusten.<br />

BACKLANDSKAPET<br />

Bibehåll backlandskapets säregna topografi.<br />

Bevara backlandskapets säregna topografi.<br />

Värna om variationen i naturtyper<br />

med åkermark, ängs- och betesmark,<br />

dungar, dammar och våtmarker. Ta tillvara<br />

befintliga småvatten och gräv gärna nya<br />

dammar i lämpliga lägen. Förstärk landskapets<br />

karaktär genom restaurering och<br />

nyanläggning av småbiotoper i form av<br />

busk- och träddungar, beträdor, våtmarker<br />

med mera och utveckla sammanhängande<br />

områden med öppen ängs- och betesmark<br />

samt halvöppen mark med större<br />

busk- och trädbestånd.<br />

•<br />

LANDSKAPSKARAKTÄRER<br />

124


RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER<br />

• Ursprungliga vägdragningar samt<br />

125<br />

äldre vägars vindlingar bevaras i<br />

möjligaste mån. När nya vägar anläggs<br />

bör dessa underordna sig landska-<br />

pets struktur. I backlandskapet bör<br />

landformerna styra vägarnas place-<br />

ring i landskapet (låt vägen gå runt<br />

kullen, inte igenom).<br />

• Bibehåll en stor variation av naturtyper<br />

på Klagshamnsudden – från öppna och<br />

halvöppna till slutna. Bevara mystiken<br />

på udden och spara spår från områ-<br />

dets industriepok.<br />

• Kontakten mellan kusten och slätten<br />

bevaras/förstärks genom utblicksmöj<br />

ligheter i öst-västlig riktning.<br />

• Synliga fornlämningar bevaras. Det är<br />

viktigt att fornlämningar, som gravhö-<br />

gar, blir tydliga silhuetter i landskapet.<br />

Förutom fornlämningarnas synlighet<br />

från omgivningen är det visuella sam-<br />

bandet mellan fornlämningar också<br />

viktigt.<br />

• Gör landskapet mer tillgängligt genom<br />

framkomliga stråk i landskapet. Strå-<br />

ken kan utgöras av öppna ängs- och<br />

betesmarker, stigar längs vattendrag,<br />

spänger över våtmarker, beträdor<br />

(obrukade zoner i åkerkanten) etc. Det<br />

är viktigt att stråkens läge och utform-<br />

ning anpassas till landskapets struktur<br />

och karaktär, samt att de byggs upp av<br />

naturligt (historiskt) förekommande<br />

naturtyper.<br />

• Befintliga strukturer, proportioner, ma-<br />

terial, kulörer och byggnadssätt res-<br />

pekteras vid utbyggnad och förändring<br />

av landsbygdsbebyggelse. Bevara om-<br />

möjligt ekonomibyggnader på avstyck-<br />

ade gårdar.<br />

• Värna om spåren från växthusnäringen<br />

genom att om möjligt spara växthus,<br />

skorstenar och vegetation i form av<br />

trädridåer som finns kvar i landskapet.<br />

• Låt gärna ängsflora utvecklas i trafik-<br />

platser och längs vägslänter.<br />

LANDSKAPSKARAKTÄRER


1500-1910<br />

1910-1930<br />

1930-1950<br />

GATUSEKTIONER<br />

JACOB NILSGATAN<br />

9 M<br />

NOBELVÄGEN 35,5 M<br />

KORSÖRVÄGEN 25,5 M<br />

STUREGATAN<br />

18 M<br />

126


127<br />

8 M<br />

20 M<br />

STENKYRKOGATAN<br />

AUGUSTENBORGSGATAN 19 M<br />

KUNGSGATAN<br />

85 M<br />

KLARAGATAN<br />

8 M


1950-2000<br />

2000-<br />

INRE RINGVÄGEN 36 M<br />

35 M<br />

41,5 M<br />

VÄSTRA VARVSGATAN<br />

24 M<br />

84 M<br />

MUNKHÄTTEGATAN<br />

128


129<br />

BO01 7,9 M<br />

KANTATGATAN 33,5 M


130


131


<strong>Malmö</strong> <strong>stad</strong><br />

132

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!