Riksfrågan - Mannheimer Swartling

SM i juridik – Finalfråga 2012
Av en tillfällighet besökte för något år sedan den naturintresserade ordföranden i
Sveriges Turistförening (STF) f d justitierådet m m Torgny Håstad godset Öster
Malma. Nyfiken smög han runt i slottet. I en mörk rustkammare (kallad ”The room
of horror”) fann han en tavla bland sneda och vanställda jakttroféer. På ramen
under tavlan hade någon karvat in: ”G.W.” Förvånat konstaterade Torgny: ”Det
måste ju vara ett ungdomsporträtt på urtidsgubben Gösta Walin!.”
Torgny tyckte inte att tavlan borde hänga där (om det nu var Gösta Walin som var
avporträtterad). Framför allt ansåg han att målningen borde hänga hos STF, fastän
den inte var särskilt porträttlik (men den koleriska sidan var ju väl fångad) och trots
att föreningen inte förfogade över något slott. Öster Malma ägdes ju av Svenska
Jägareförbundet (SJF). Men Gösta Walin (GW) hade veterligen aldrig haft något
med SJF eller jakt att göra. Däremot hade han varit småfågelälskare och ordförande
i STF. Torgny beslutade sig för att ta reda på mer om tavlan och hur den kunde ha
hamnat så fel (om den nu hade gjort det).
Det blev en lång historia.
Öster Malma arrenderades av SJF sedan slutet av 1940-talet, varefter det köptes i
början av 1990-talet. Tavlan hade funnits där den hängde så länge någon på SJF
kunde minnas. Den som möjligen kunde ha vetat något om tavlan var, informerades
Torgny, arvprinsen, som hade varit ordförande i SJF när arrendet tillkom. Det
berättades att han en gång inför tavlan försjunkit i tankar och mumlat: ”Undrar vad
Eugen hade tyckt om den där ... intressant, jag borde be någon undersöka närmare
... kan nog ha sitt värde ... .” Men det var ju länge sedan arvprinsen förolyckades.
Nuvarande kungen var ju då bara Lillprinsen. Det var inte känt om någon
undersökning hade gjorts av tavlan. Och efter arvsprinsens reflexion verkade ingen
ha fäst något annat avseende vid den, annat än att just anekdoten om arvsprinsens
kommentar återberättades.
1

Torgny gjorde sina egna undersökningar. När ingen såg det lyfte han ned tavlan för
att undersöka den närmare. På baksidan av den fann han denna anteckning: ” Till
Broder Gösta. I.I.” Och därunder fanns det med GWs typiskt prudentliga piktur
ytterligare en notering: ”Nulla poena sine crimine. Tack, men må denna
färgsprakande överdrift misspryda min väns vägg till dess jag funnit någon annan
som hellre bör hemsökas av min avbild. G.W.” På baksidan ramen fanns det
ytterligare en uppgift: ”OBS! Ej till försäljning. G.W. hämtar. I.I.”
GW var inblandad i detta. Det var Torgny nu säker på. Men vem var I.I.?
Torgny vände sig till en kännare, professor Jan Kleineman. Han visade denne
fotografier som han hade tagit på tavlan, såväl på dess framsida som på dess
baksida. ”Ivan Ivarsson!” utbrast professor Kleinman upphetsat, ”otvivelaktigt
Göteborgskoloristen Ivan Ivarsson!”.
Ivarsson arbetade normalt i det mindre formatet. Men denna målning var ganska
stor. Trots att GW var (eller uppgavs vara) huvudmotiv var stilen annars typiskt
ivarssonsk. Ett något naivistiskt och lite konturlöst formspråk med en
människogestalt i halvfigur (GW?) i explosivt rött och gult och med blått vatten, en
aftonsol och en spettsgattad koster med fulla segel i bakgrunden. Professor
Kleineman värderade entusiastiskt konstverket till över 1 000 000 kr.
Såvitt kunde utrönas hade målningen tillkommit i samband med ett intensivt
sommarumgänge i Stenungsund, dit GW från sitt bohuslänska sommarställe
brukade segla i sin spetsgattade halvruffade koster Spray. Tydligen hade GW aldrig
tagit med sig tavlan. Det visade sig nämligen att den var noterad bland de egna
konstverk som fanns i Ivarssons ateljé vid hans död.
När Torgny berättade om sin upptäckt för en av ”di gamle” inom STF muttrade
denne: ”Undrar om det var den tavlan som farbror Gösta avsåg med gåvobrevet.”
Efter någon tid kom han tillbaka med ett gulnat maskinskrivet dokument.
Bokstäverna var ojämna, och i stället för bokstaven ”o” fanns det runda hål i
dokumentet.
2

I handlingen förklarade GW att han till föreningen skänkte ”den tvivelaktiga
avbilden av mitt yngre jag i form av ett s.k. porträtt som jag låtit förbli hos min
forne vän ’konstnären’ I.I., att avhämtas efter döden”.
Med stöd av gåvobrevet framställde Torgny som företrädare för STF ägaranspråk
till konstverket och begärde att SJF skulle lämna över den till STF.
Nu började SJF intressera sig för tavlan. Tre lomhörda och slutjagade åldringar
sattes på ett nytt slags jakt. Efter att ha varit försvunna i det dammiga arkivet på
slottet i närmare ett halvår kom två tillbaka (den tredje hade gått vidare till de sälla
jaktmarkerna). De berättade följande.
Det fanns gamla jaktdagböcker i arkivet. Dessa innehöll mycket av intresse. Det
hade distraherat något (särskilt den i flera år utdragna jakten på den besvärlige gamle
björnhannen Untorparn, som hann bli 30 år innan han föll för en kula vid den stora
stenen på soptippen strax söder om slottet där skjutbanan numera ligger; märkligt
nog inträffade en nästan identisk händelse drygt 100 år senare, låt vara i Dalarna, där
en besvärlig gammal björnhanne som förmodligen efter inspiration från Öster
Malma hade kommit att kallas Untorparn sköts vid en åtel). Men man hade ändå
inte helt förlorat fokus på målet med övningen. Något litet som berörde tavlan hade
man också funnit, nämligen vissa anteckningar med anledning av en jakt (endast en
räv fälld). Den sämre jakten hade på tillbörligt sätt avslutats med en bättre
jaktmiddag.
Av anteckningarna kunde man sluta sig till att tavlan vid arvskiftet efter Ivarsson
hade hamnat hos en brorson. Denne hade genast spelat bort den på poker till en av
jaktgästerna, i dagboken betecknad v.S. (man kan ana att det var greve Pehr von
Seth, det gamla justitierådet, som trots en viss övervikt kunde hantera sin väl
injagade dubbelstudsare fram till det plötsliga dödsfallet). Eftersom v.S. tydligen, i
likhet med GW, inte var särskilt förtjust i tavlan hade han låtit hänga upp den i en
rustkammare på slottet på Öster Malma, tillsammans med sådana missprydande
hornuppsättningar som förpassades till ”the room of horror”. Upphängningen hade
3

skett efter jaktmiddagen, därvid v.S. enlig dagboken skulle ha yttrat: ”Häng Du där
bland gelikar, tills någon förbarmar sig över Dig eller Du kommer i spel igen!”
Allt detta framgick alltså av den dåvarande ägarens i detta hänseende detaljerade
jaktdagbok, där händelsen återberättas på ett sätt som tyder på att tavlan förevisats
och hängts upp under stor munterhet. Av dagboken framgick det också att vid den
tiden (slutet av 1930-talet) avslutades jaktmiddagarna inte sällan med pokerspel. Man
kan därför gissa sig till att v.S. hade tagit med sig tavlan, inte bara för att underhålla
jaktsällskapet utan också för att användas som spelinsats. Uppenbarligen hade han
emellertid inte blivit av med den, antingen därför att det den gången inte blev något
spel (vilket man har anledning att förmoda, eftersom dagboken är tyst på den
punkten) eller därför att v.S. gick med vinst.
I en avslutande kommentar till jaktmiddagen tillade dagboksförfattaren: ”Inte vill då
jag ha den. Som om helvetet fanns på jorden. Och inte ids jag ta ned den. Detta
gruvliga verk, liksom de vanprydande troféerna, som i sanning äro sköna i
jämförelse, må bli näste ägares problem, ty snart säljer jag stället.”
Godset såldes också. Inte en utan flera gånger, innan det till slut hamnade hos SJF.
_____________________
Kärandelaget företräder STF och yrkar dels bättre rätt och utfående av tavlan, dels
ersättning för att föreningen inte haft tillgång till tavlan (förlorat ”tittarvärde”)
alternativt ersättning för att SJF oriktigt haft tillgång till tavlan (olovligt
tillgodogörande av annans ”tittarvärde”), allt från den tidpunkt när föreningen
genom Torgny Håstad krävde att få tavlan till dess att överlämnande sker.
Svarandelaget företräder SJF och bestrider allt på den grunden att förbundet har
bättre rätt till tavlan. Ersättningsyrkandet bestrids under alla förhållanden som
lagligen ogrundat.
4

Lagen ska med utgångspunkt i de redovisande omständigheterna utveckla rättsliga
resonemang för sina ståndpunkter. Omständigheterna får inte ändras men kan
kompletteras. Båda lagen förutsätts samtycka till att justitierådet Stefan Lindskog
deltar i rätten trots styrelseledamotskap i SJF.
_____________________
Det står båda lagen fritt att framställa andra yrkande än de angivna.
En invändning kan framställas mot ett hypotetiskt huvudpåstående. Att
kärandelaget inte har fört ett viss rättsligt resonemang hindrar således inte
svarandelaget från att invända mot resonemanget som om det hade framställts. På
samma sätt får kärandelaget bemöta en viss rättslig invändning även om
svarandelaget inte har framställt denna.
5