Bekännelsen - Marxistarkiv

3
Ossik svarar att han hört talas om detta men att han aldrig tänkt sig att någon kunde ta sådana
påståenden på allvar:
– Och vad sade du till Kopřiva?
– Jag påpekade att ditt beteende alltid ansetts oförvitligt och att partiet i Frankrike kunde
styrka vad jag sade. Jag tillfogar: I stället för att hålla oss på avstånd borde du göra rent hus
med misstankarna omkring oss. Du sade att du gav order om att jag inte fick oroas längre.
Men ändå är det du som är hemliga polisens chef. Förklara då hur de kan gå förbi dig!
Han försöker avbryta. Han tittar på mig, men han ser mig inte.
Det var jag som sökte hjälp hos honom, men han är lika skrämd, lika maktlös. Som om han
trots sina funktioner inte har en aning om vad som sker.. .
Hur han går fram och tillbaka i det mörka rummet, allt mera nervös!
Bara gatlyktan ger oss ljus. Han talar osammanhängande. Jag kan inte följa tankegången. Han
är rädd. Han försöker inte längre dölja det. Till slut lovar han att granska min dossier på nytt,
att hålla mig underrättad.
Jag lämnar honom. När jag säger adjö ber han mig köra långsamt. Han vill förvissa sig om att
förföljarna verkligen tillhör hans polisstyrkor. Men det borde egentligen inte finnas några
tvivel. Jag startar enligt vår överenskommelse. Den svarta bilen sätter sig genast i rörelse. Jag
är rädd. Vad är det för en okänd kraft som jag utsätts för? Hur förklara att jag skuggas natt
och dag av statens säkerhetspolis trots uttryckliga order från dess högste chef ?
Och Ossiks förvirring? Jag förstår honom inte, och därför blir jag ännu räddare. Ångesten,
som förföljt mig sedan lång tid tillbaka, fördjupas.
Jag skyndar hem för att komma nära min familj och slippa de mörka tankarna. Michel jollrar.
Vi har just firat hans första födelsedag. Gérard och Françoise leker. Jag pratar med min fru
och hennes föräldrar. Det brukar lugna. Men i dag hjälper ingenting. Jag anar att allt kommer
att sluta mycket illa. Vad blir det då av dem alla, främlingar i landet? De kan ju inte ens tala
vårt språk!
På måndag morgon skuggas jag till ministeriet. Men mitt på dagen, på kvällen, under dagen
därpå – ingenting. Hela veckan går utan störningar.
Jag blir ändå inte kvitt min tryckande oro. Jag begraver mig i arbetet. Jag anstränger mig att
handlägga uppgifterna med skärpt noggrannhet. Det minsta misstag skulle ju tolkas som en
fientlig handling. Jag ringer Ossik. Han blir märkbart lättad när han får veta att skuggningen
upphört.
Jag försöker också lugna mig, men jag kan inte. Jag beslutar att tala på nytt med Široký, min
chef, utrikesminister efter Clementis som utrensades i mars 1950. Jag ska berätta öppet och
sedan lämna in min avskedsansökan – denna gång oåterkalleligt. Han känner mig. Vi
samarbetade 1939 –1940 i Paris. Vi stod i daglig kontakt under ett år. Han måste veta hur
noggrant och framgångsrikt jag utförde alla de svåra uppgifter som ålades mig av den
tjeckiska kommunistdelegationen i Frankrike, vilken han själv tillhörde. Han känner hela min
familj. Den tog emot honom med öppna armar. Han är också informerad om mina svårigheter
under det senaste året. Han vet hur jag lärde känna Noa Field i Schweiz, då jag var där för
vård efter ett återfall av min tuberkulos från Mauthausen. Tack vare Field fick jag hjälp av
Unitarium Service, där han då var ordförande.
Det var också genom Široký som jag lärde känna Pavlik och Feigl i Paris 1939. Han vet även
att jag omedelbart anhöll om befrielse från min funktion som viceminister sedan jag förstått