Bekännelsen - Marxistarkiv

– Du har lovat leka med mig i dag. Jag vill inte ut och åka! Lise tittar leende på mig:
– Löfte är löfte. Jag stannar. Stick iväg du, men kom snart tillbaka!
5
Jag kysser henne och går. Motvilligt.
Denna avskedsblick, denna bild av min fru och mina barn skulle jag aldrig glömma.
Jag är nu så van att bli skuggad att jag automatiskt tittar i backspegeln. Jag konstaterar att
ingen följer mig i dag.
Jag kör förbi slottet och beundrar ännu en gång staden djupt nedanför, som tycks stiga ur en
violett dimma, ur vilken de ålderdomliga taken framträder i alla nyanser – glanslöst rött, ärgad
koppar och guld.
Plötsligt upptäcker jag en Tatra, en av de bilar som hängt efter mig förut. Gripen av en dyster
aning ber jag Havel anteckna numret. Jag kör omvägar och ber honom kontrollera om samma
bil följer med.
– Ja, det är samma. Vad händer egentligen?
– Det är en svår tid för kommunisterna just nu. Det händer allvarliga saker som måste redas ut
i partiets intresse. Men allt kommer att bli bra igen.
Jag tror inte att han förstår. Han tiger.
Vi åker förbi en flanerande grupp. Jag känner igen Dora Kleinova med sin lille son i
barnvagnen. Jag träffade henne i Spanien, där hon tjänstgjorde som läkare, och senare i
Frankrike. Där arbetade hon inom den tjeckisk-talande gruppen för verksamhet bland
invandrarna. Hon arresterades i Paris och sändes till Auschwitz men undkom och återvände
till Polen, hennes hemland. Efter en pogrom i Kielce beslöt hon bosätta sig definitivt i Prag,
där hon studerat medicin. Här lärde hon känna Gisèle, hustru till författaren Egon Erwin
Kisch. Det är tillsammans med henne hon promenerar i dag.
De upptäcker mig och ler, och jag vinkar. De har också haft svårigheter under den senaste
tiden. Även de kände Field. Men jag tror att allt har gått bra för dem. Det är kanske bara jag
som har känslan att drivas mot katastrofen för fulla segel.
Havel förstår inte hur en gammal kämpe som jag, veteran från Spanien, motståndsman under
kriget, kan övervakas på detta vis. Han blir ursinnig. Jag söker förklara hur det hela börjat.
Medan vi talar, kommer vi fram till Hromádkos hus. Han bor vid en liten gata bakom gamla
parlamentet, Valentinska. Havel säger adjö. Ett ögonblick vill jag följa med till Otto för att
själv få en andhämtningspaus, men jag avstår. Jag vill inte kompromettera honom.
Hemliga polisens bil har stannat bakom min. På andra sidan gatan parkerar en annan av
samma märke. Tre personer sitter inuti. Jag kör vidare men vet inte längre ens vilken väg.
Jag vill återvända till Ossik men får för mig att jag borde ringa honom i förväg. (Jag hade
ingen aning om att både han, Valeš och de andra arresterats dagen innan.) Jag kör till
ministeriet.
I samma ögonblick som jag går in i byggnaden stannar båda bilarna bredvid min. Jag vill inte
längre ringa Ossik, jag tänker gå direkt till honom.
Några få ord med portvakten – och jag tar till flykten.
Trehundra meter längre fram, då jag svänger in på den lilla gatan längs Toscanska palatset,
blir jag omkörd av den ena bilen ur min svans. Den stannar och spärrar vägen. Sex beväpnade
män kastar sig ur fordonen. Jag slits ut på gatan, får handbojor på och vräks in i den främre