Kosovokonflikten medierna och medlidandet.pdf

Styrelsen för 

PSYKOLOGISKT FÖRSVAR 

Stig Arne Nohrstedt 

Birgitta Höijer Rune Ottosen 

RAPPORT 190

Kosovokonflikten, medierna 

och medlidandet 

– Ett projekt om medierapporteringen, propagandan 

och allmänhetens reflektioner 

Stig Arne Nohrstedt 

Birgitta Höijer Rune Ottosen 

RAPPORT 190 

Utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar 

ISSN 1401-2383 

Stockholm 2002 

Omslagsbild: Pressens Bild. Fotograf: Santiago Lyon.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

SPFs förord ................................................................................................................................4 

Författarnas förord ................................................................................................................6 

Inledning ......................................................................................................................................9 

En ny världsordning med ”nya krig” 1 ..................................................................................9 

En fallstudie av krigsjournalistiken i den nya världsordningen ......................................12 

Kosovokommissionens slutsatser ........................................................................................15 

Rapportens disposition ..........................................................................................................16 

Teoretiskt perspektiv: Kosovokonfliktens diskursiva ordning................................19 

Inledning ....................................................................................................................................19 

Begreppen diskurs och global diskursiv ordning ..............................................................21 

Globaliseringen av de olika diskurserna ............................................................................22 

Meningsmakten – den diskursiva makten som problem ................................................31 

Sammanfattning ......................................................................................................................32 

Kosovokonfliktens bakgrund ..............................................................................................35 

Konflikten om Kosovo ............................................................................................................37 

Internationella reaktioner ......................................................................................................39 

Rambouilletprocessen ............................................................................................................42 

Journalisternas villkor ..........................................................................................................49 

Erfarenheterna från Gulfkriget 1990–91 ............................................................................49 

Skillnader i förutsättningar mellan Gulfkriget och Kosovokonflikten ..........................50 

Natos propaganda ..................................................................................................................50 

Propagandaramen ..................................................................................................................52 

Journalisternas erfarenheter ..................................................................................................53 

Serbernas kontroll, censur och propaganda ......................................................................54 

UCKs press-strategi ................................................................................................................55 

Åtgärder för att motverka vinkling och propaganda ....................................................56 

Konflikten i medierna ..........................................................................................................58 

Jämförelser mellan medier ....................................................................................................59 

Tema ............................................................................................................................................60 

Jämförelser mellan tidpunkter ..............................................................................................60 

Urval ..........................................................................................................................................60 

Propagandans genomslag i de svenska medierna ............................................................61 

Tematisk, komparativ analys av centrala teman i medierapporteringen ....................67 

Konvergens eller divergens – en fråga om dominans? ....................................................77 

Slutsatser: Kosovokonflikten i medierna ............................................................................88 

3

TV-nyheter i tre länder ........................................................................................................95 

En undersökning av Dagsrevyen och Rapport ................................................................95 

Publikens tolkningar och reaktioner ............................................................................103 

Lippmanns stereotypier ........................................................................................................104 

En svensk och en norsk publikstudie ................................................................................108 

Resultat ....................................................................................................................................109 

Slutsatser ................................................................................................................................114 

Medlidandediskursen i krigsjournalistiken ........................................................................116 

Journalisternas erfarenheter ................................................................................................117 

Natos propaganda segrade på centrala punkter ............................................................118 

Medierna är mer kritiska till Natos bombningar ..........................................................120 

Propagandans genomslag beror på nationella politiska förutsättningar ..................122 

Medlidandediskursen får störst genomslag i populärjournalistiken ..........................123 

Slutsats om propagandan och kriget i medierna ............................................................124 

Allmänhetens reaktioner och reflektioner ......................................................................125 

Mediernas relativa betydelse för allmänhetens reaktioner och reflektioner ..........129 

Avslutande kommentar: den diskursiva ordningens enhetlighet och beständighet 131 

The Kosovo Conflict, Media and Compassion – A Summary..............................135 

Referenser ..............................................................................................................................139 

Bilaga ........................................................................................................................................147 

Förteckning över projektets delrapporter ......................................................................147 

SPFs senaste rapporter och meddelanden ................................................................148 

4

SPFs FÖRORD 

Den 24 mars 1999 inledde Nato flygbombningar i Kosovo och i Serbien. Attacken 

föregicks av mångåriga eskalerande kriser på Balkan och flerårig diplomatisk 

aktivitet. Syftet med attacken, som på Natosidan beskrevs som en humanitär 

intervention, angavs vara att hjälpa en oskyldig civilbefolkning från etnisk rensning. 

Om vem som var fienden fanns inget tvivel. Det serbiska perspektivet på 

bombningarna och dess orsaker var naturligtvis ett helt annat. Striderna fram till 

mitten av juni var på många sätt omskakande och reste en rad frågor av såväl 

politisk, ideologisk som humanitär karaktär. 

Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har under en lång följd av år bedrivit 

forskning och studier på samhällskommunikationens område inte minst i 

samband med svåra störningar, katastrofer, kriser och andra dramatiska händelser, 

såväl nationella som internationella. Syftet med studierna är att belysa 

hur det informativa och kommunikativa samspelet mellan myndigheter, medier 

och medborgare fungerar i sådana situationer. I grunden handlar en fungerande 

samhällskommunikation om trovärdighet, förtroende och tillit. Samtliga 

dessa tre aktörers beteenden och reaktioner är centrala var för sig i den demokratiska 

informationsprocessen och därmed också av betydelse för det psykologiska 

försvaret. Den här studien fokuserar två av aktörerna: medier och medborgare. 

I alla militära konflikter försöker parterna framställa kriget som en kamp 

mellan rätt och orätt eller som det godas kamp mot det onda. Propagandan får 

allt större betydelse och propagandistens möjligheter att nå ut inte bara till hemmaopinionen 

och fiendesidan utan också till en global publik är idag större än 

någonsin genom den medietekniska utvecklingen. I ambitionen att marknadsföra 

den ”rätta” bilden av skeendet ingår att propagandan utformas som en 

naturlig del av nyhetsrapporteringen. Krig utspelas idag både med militära och 

mediala medel. 

Det skall tilläggas att SPF tidigare studerat militära konflikter ur ett informations-, 

kommunikations- och propagandaperspektiv. Här kan nämnas det 

brett upplagda projektet kring Gulfkriget 1990-1991 kallat Bilden av ett krig om 

inalles nio studier, Mediernas krig i forna Jugoslavien, The Role of Mass Media 

in the Serbian-Croatian Conflict och Propaganda in War. Kring terrorattackerna 

mot USA har SPF publicerat tre studier: Terrorkriget i kvällspressen, Tio dagar 

som skakade världen samt 11 september – Svenska myndigheters kommunikation 

vid terrorattentaten i USA den 11 september 2001. Det skall också sägas att 

ett antal delstudier inom föreliggande projekt har publicerats i samarbete 

mellan Örebro universitet och SPF i en av universitetets skriftserier. Vilka dessa 

studier är framgår av bilaga i denna skrift. 

Vilken roll fick – eller tilldelades – nyhetsmedierna i konflikten över Kosovo 

1999? Hur skilde sig mediernas – journalisternas – situation från den som rådde 

under Gulfkriget 1990-1991? Hur beskrevs konflikten? Finns skillnader i detta 

5

avseende mellan Natoländers medier och svenska medier? Hur relateras 

nyhetsrapporteringen om skilda militära aktiviteter till rapportering om krigets 

civila offer? Hur hanterades propaganda, försök till lögner och manipulation? 

Vilken ställning får propagandan i en ”ny” globaliserad värld, dvs. en värld som 

rör sig mot större gemenskap och förståelse? Eller mer konkret – hur är medieinnehållet 

präglat av dels parternas motstridiga uppfattningar om konflikten, 

dels av ett humanitärt engagemang för krigets civila offer på ömse sidor i konflikten? 

Hur upplevde allmänheten konflikten? Vilken eller vilka bilder skapade 

man sig till följd av nyhetsrapporteringen? Hur resonerade man om konflikten 

och om mediernas rapportering? Vilka uppfattningar och intryck blev de bestående? 

Såg man olika på konflikten i Natolandet Norge och i alliansfria Sverige? 

Jag vill tacka de forskare i Oslo, Stockholm och Örebro som medverkat till 

detta unika projekts olika delar. De studier som ingår bidrar enskilt och 

sammantaget till att bredda och fördjupa kunskaperna om mediernas spegling 

av kris- och krigsförlopp och om nyhetsarbetets villkor i sådana situationer i en 

”ny världsordning” samt hur människor skapar mening i situationer som är 

svåra att förstå. 

Stockholm i juni 2002 

Göran Stütz 

Forskningschef, SPF 

6

FÖRFATTARNAS FÖRORD 

Det är nu tre år sedan sedan Kosovokonflikten ägde rum. Under denna tid har 

förhoppningar om en återgång till fredliga förhållanden och etablering av en 

fungerade demokrati i forna Jugoslavien både väckts och grusats och väckts 

igen. Det val som genomfördes hösten 2000, som av allt att döma uppfyllde 

ganska högt ställda krav på respekt för medborgerliga fri- och rättigheter samt 

principen om folkstyre, ger hopp om att Kosovos befolkning i framtiden kommer 

att få leva i fred och säkerhet. Mycket återstår naturligtvis innan de djupa 

såren kan läkas och en viktig fråga är hur uthålligt det internationella samfundets 

ansvar för fred och säkerhet i regionen kommer att visa sig vara. 

Kosovokonflikten är på många sätt en kritisk milstolpe och kanske ett vägskäl 

i det moderna Europas historia, vars betydelse det fortfarande är för tidigt 

att uttala sig om. Den åstadkom också intensiv debatt. Inte bara i medierna utan 

överallt där människor träffades och talades vid – på arbetsplatser, caféer 

och restauranger, i hemmen och i skolan, osv. Opinionen delades i olika läger. 

Debatten verkade ibland nästan lika mycket handla om inhemska motsättningar, 

t.ex. mellan vänster och höger eller för och emot EU, som om de internationella 

frågorna som konflikten aktualiserade. Men oavsett vilken aspekt som för 

tillfället har varit föremål för diskussion så har spännvidden varit stor och polariseringen 

mellan olika åsikter påfallande. Vi har också själva känt oss kluvna 

inför den utveckling som konflikten fick och stundtals varit förtvivlade inför de 

former som försvaret av de mänskliga rättigheterna för Kosovos befolkning tog 

sig. Humanitär intervention som beteckning på Natos bombkampanj är, som 

bland annat Röda Korsets chef Cornelio Sommaruga och FNs generalsekreterare 

Kofi Annan senare har påpekat, ett begrepp som måste utmönstras ur den 

folkrättsliga vokabulären. I den här rapporten kommer vi också att kritisera 

krigsjournalistiken för dess följsamhet när starka makter blåser i krigsbasunerna. 

Samtidigt som vi pekar på det hoppfulla i att journalister av allt att döma 

mer och mer fokuserar på civilbefolkningens situation i de nya väpnade 

konflikterna, som framför allt drabbar de civila och inte militärerna. 

Men oavsett hur kritisk eller positiv man anser sig ha anledning att vara gentemot 

medierapporteringen från konflikterna så bör detta hållas isär från frågan 

om hur själva konflikten faktiskt borde och bör hanteras i skilda avseenden. Det 

kan tyckas konstlat att upprätthålla denna distinktion och det sker nästan aldrig 

i den allmänna debatten. Inte desto mindre är det av stor betydelse för oss som 

medieforskare att betona att bedömningar och analyser av medierapporteringen 

är en sak och inställningen till hur Kosovokonflikten ska lösas en annan. Det är 

endast medierapporteringen och dess betydelse som vi anser oss ha kompetens 

att uttala oss om som forskare och det är om detta den här rapporten handlar. 

Kosovoprojektet vars slutrapport här presenteras utgör ett samarbete med ett 

relativt stort antal äldre och yngre forskare i Norge och Sverige. Vi riktar ett särskilt 

tack till Kristina Riegert, Peter Berglez, Ulrika Olausson, Thomas Listerman 

7

och Marit Mellum. Ett stort tack också till de studenter i Sverige och Norge som 

skrivit uppsatser med anknytning till projektet. Vi vill också tacka forskningschefen 

på SPF, Göran Stütz, för gott och stimulerande samarbete. 

Texten i föreliggande rapport är resultatet av ett samarbete mellan oss tre som 

också haft huvudansvaret för projektets genomförande. Kapitlen 1, 5 och 8 har 

Stig Arne Nohrstedt varit huvudförfattare till. Kapitel 2 har skrivits gemensamt. 

Birgitta Höijer har varit huvudförfattare till kapitel 7 och Rune Ottosen till 

kapitlen 3, 4 och 6. Stig Arne Nohrstedt har haft det övergripande redaktionella 

ansvaret för rapporten. 

Örebro och Oslo maj 2002 

Stig Arne Nohrstedt Birgitta Höijer Rune Ottosen 

8

En ny världsordning med 

”nya krig” 1 

Kosovokonfliktens bakgrund är omstridd men 

odiskutabelt är att motsättningarna mellan de 

olika folkgrupperna (albaner och serber) i provinsen 

skärptes 1988–89 i samband med att den 

jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic 

1989 började spela ut serbisk nationalism 

gentemot den albanska majoriteten i Kosovo 

(för en utförligare historik se kapitel 3). Efter 

upprepade stridigheter mellan serbiska polisoch 

militärstyrkor och den kosovoalbanska 

väpnade motståndsrörelsen UCK i slutet av 

1990-talet hotade USA 1998 med väpnad intervention 

om inte den etniska rensningen av 

kosovoalbaner upphörde. Stormakterna med 

USA som drivande försökte i Rambouillet 

utanför Paris få parterna att skriva på ett avtal 

om Kosovos framtida status. När detta misslyckades 

eftersom Belgradregimen vägrade 

skriva under startade Nato den 24 mars 1999 

flygbombningar i Kosovo och Serbien. 

Från bl.a. amerikansk sida har Natos operationer 

betecknats som humanitär intervention 

och man har inte använt ordet krig om 

detta kapitel i Europas historia. Skälen för 

denna terminologiska hållning har både med 

politiska och juridiska förhållanden att göra. 

Politiskt markerade Natoländernas ledare 

att man inte hade någon konflikt med Jugosla- 

KAPITEL 1 

INLEDNING 

9 

vien som nation. Juridiskt sett hamnade 

konflikten i en rättslig gråzon i och med att 

ingen krigsförklaring hade utfärdats. Det var 

därmed mindre besvärande för Nato att FNs 

säkerhetsråd inte hade sanktionerat den militära 

interventionen. Vi har i den här rapporten 

omväxlande kallat händelserna från 24 mars 

1999 till stridernas upphörande 10 juni samma 

år för Kosovokonflikten och Kosovokriget. 

Det är alltså politiskt kontroversiellt vilken 

term som används. Vi har undvikit ett ställningstagande 

i denna fråga genom ett till 

synes inkonsekvent språkbruk. I vardagslag 

brukar väpnade konflikter av den omfattning 

som det här handlade om betecknas som krig 

och därför förenklar det framställningen att 

följa detta språkbruk. 

I den här rapporten presenteras de sammanfattande 

resultaten från ett antal studier 

om mediernas rapportering från Kosovokonflikten 

och om hur grupper av publiken 

uppfattade både konflikten som sådan och 

medierapporteringen. Några svenska undersökningar 

av liknande slag har inte genomförts 

tidigare och jämfört med den internationella 

forskningen är det framför allt jämförelserna 

av hur medier i olika länder – i det här 

fallet Norge, Sverige och Storbritannien – och 

publikgrupper i Norge och Sverige ser på 

rapporteringen som tillför ny kunskap. 

1) Termen ”nya krig” har introducerats av Mary Kaldor (1999) och använts för att beteckna krisen på Balkan under 1990-talet, 

inklusive Kosovokonflikten.

Kosovokonflikten 1999 blev det sista i en 

lång rad europeiska militära konflikter under 

det förra millenniet. Men det blev inte det 

första utan det andra i den nya världsordning 

som inleddes med nedmonterandet av Berlinmuren 

och det s.k. kalla krigets slut 1989. Det 

första kriget i den nya epoken var Kuwaiteller 

Gulfkriget 1990–91 och det senaste det 

nya krig som USAs nuvarande president 

George W Bush proklamerade efter terroristattackerna 

mot USA den 11 september 2001. 

En ny världsordning och nya krig – gränsdragningar 

av detta slag mellan förhållanden 

i en förfluten tid och i samtiden kan ibland 

förefalla godtyckliga och sprungna ur ett 

behov av att dramatisera den för det mesta 

långsamma historiska utvecklingen. Men i 

detta fall är det knappast varken godtycke 

eller en överdrift att tala om en ny global situation 

med i grunden annorlunda krig och 

konflikter än dem världen drabbades av före 

1989. I alla historiska övergångsperioder 

finns naturligtvis både sådant som lever kvar 

från den föregående epoken och sådant som 

är helt nytt. Dock blottlägger de tre nämnda 

konflikterna mönster som äger få motsvarigheter 

i tidigare krig. Framför allt står världen 

efter 11 september 2001 inför en realitet som 

för bara några år sedan hade förefallit helt 

osannolik. Nämligen ett krig mellan terroristorganisationer 

och den enda kvarvarande 

supermakten, USA. Oavsett vilka organisationer 

som är skyldiga till massakrerna på 

Manhattan, i Pentagon och Pennsylvania – 

om detta överhuvudtaget någonsin blir helt 

klarlagt – visar valet av mål med all önskvärd 

tydlighet att attackerna riktade sig mot USAs 

globala maktposition. Det är just bland annat 

styrkan i denna maktposition som förklarar 

karaktären hos den nya typen av krig. 

USAs ekonomiska, politiska och militära 

styrka är utan konkurrens idag. Militärt har 

de två tidigare väpnade konflikterna, dvs. 

10 

Gulfkriget (1990–91) och konflikten i Kosovo, 

visat att USAs överlägsenhet innebär att 

supermakten kan genomföra krig utan att 

behöva offra en enda soldat. I Gulfkriget var 

det inte fienden, dvs. Irak, som dödade det 

fåtal som föll offer för kriget på USA-alliansens 

sida utan s.k. ”friendly fire”. Och i 

Kosovo valde Nato att föra ett krig från 

luften vilket innebar att inga egna förluster 

behövde inräknas. 

I den här rapporten uppmärksammas 

mediernas roll i de nya krigen i anslutning till 

Kosovokonflikten 1999. I ett tidigare projekt 

har några av forskarna i föreliggande projekt 

studerat Gulfkriget och ett nytt projekt planeras 

om mediernas hantering av terroristattackerna 

mot USA i september 2001. Med 

avseende på mediernas roll i de nya krigen är 

det några centrala förhållanden som vi önskar 

att särskilt lyfta fram. För det första den redan 

nämnda militärteknologiska överlägsenheten hos 

USAs styrkor. Detta förhållande utgör i sig ett 

speciellt problem i journalistiken på grund av 

den mediala fascination och lockelse som 

vapenteknologin utgör. För det andra vill vi 

uppmärksamma globaliseringens betydelse för 

krigsjournalistiken, vilket intimt sammanhänger 

med den medietekniska utvecklingen. 

För det tredje måste, menar vi, mediernas innehåll 

sättas i relation till olika andra diskurser som 

får speciell aktualitet i samband med militära 

konflikter, nämligen å ena sidan parternas 

krigspropaganda och å andra sidan medlidandet 

med krigets offer, särskilt offren bland 

civilbefolkningen. 

Globaliseringen handlar i det här sammanhanget 

om flera parallella förändringsprocesser 

där både politiken och juridiken påverkas 

vid sidan av journalistiken. Internationell politik 

blir alltmer sammanflätad. USA och andra 

stormakter, inklusive EU, intervenerar allt oftare 

i konflikter oavsett var de uppstår. Fenomenet 

kan antingen beskrivas som ett ökat glo-

alt ansvarstagande eller som en vidgning av 

supermaktens och stormakternas intressesfärer 

och bägge beskrivningarna är förmodligen 

riktiga. Folkrätten och rättstillämpningen när 

det gäller FN-stadgan och mänskliga rättigheter 

förändras i riktning mot begränsningar av 

den nationella suveräniteten. Grova kränkningar 

av mänskliga rättigheter har på senare 

tid framförts som skäl vilka legitimerar militär 

intervention mot en annan stat, utöver de skäl 

som explicit nämns i FN-stadgan, dvs. hot mot 

internationell fred och säkerhet och självförsvar. 

Den nationella suveräniten har därmed 

fått minskad betydelse i den nya världsordningen. 

Mot denna bakgrund är medierapporteringen 

från de nya krigen inte bara viktig 

för den – kortsiktiga – opinonsbildningen utan 

också, i ett mer långsiktigt perspektiv, för det 

internationella rätts- och normsystemet. Detta 

gäller inte minst frågan om framväxten av en 

global medkänsla med krigets offer. 

I Kosovokriget, liksom i Gulfkriget skapade 

medierna en global nyhetshändelse av konflikten 

och spred information om skeendet till alla 

världens hörn. Men till skillnad från kriget vid 

Persiska viken fick i Kosovokriget människors 

medlidande och medkänsla med de drabbade 

flyktingarna också globala dimensioner. 

Insamlingar och andra hjälpinsatser för flyktingarna 

i lägren på Balkan eller i flyktingmottagningar 

längre bort från krigets Jugoslavien 

förenade människor oavsett nationalitet, konfession 

och social position. Vi bedömer att 

Kosovokriget i detta avseende är mer typisk i 

den nya världsordningen än Gulfkriget. 

Globaliseringen kan dock inte enbart 

beskrivas som en rörelse i riktning mot större 

gemenskap och förståelse. Den får också återverkningar 

i motsatt riktning, dvs. i sökandet 

efter säkerhet och skydd i den lokala gemenskapen 

och historien. Denna tendens är intimt 

förbunden med hyllandet av förmoderna 

kulturella och religiösa traditioner tillsam- 

11 

mans med en politik som ger det förflutna 

central betydelse. Sammantaget betyder det 

att Kosovokriget utspelade sig i skärningspunkten 

för globaliseringens olika och motstridande 

konsekvenser. Därför påvisar denna 

konflikt också något av vad globaliseringen 

innebär både för den internationella 

kollektiva säkerheten och för det globala 

humanitära engagemanget. 

Men Kosovokonflikten illustrerar också 

andra karaktäristiska drag i den nya världsordningen. 

Krig förs idag inte bara med ny 

militärteknologi, såsom kryssningsmissiler 

och radarskyddat flyg, utan också i allt större 

utsträckning i medierna beroende på den 

medietekniska utvecklingen. Visserligen är 

det riktigt att krig så länge medierna har 

funnits också har utkämpats på propagandans 

slagfält med bland annat manipulerade 

nyheter som vapen. Inte desto mindre har 

medieutvecklingen under senare delen av 

1990-talet gjort mediekriget till en allt väsentligare 

del av det militära kriget. Satellit-tv och 

portabel utrustning för direktsändning ”live” 

från krigsskådeplatsen, tillsammans med tvkanaler 

som sänder nyheter dygnet runt har 

medfört att planeringen av militära operationer 

idag i betydande utsträckning handlar om 

hur journalisterna ska informeras, transporteras, 

inkvarteras och vilket material de ska få 

tillgång till – kort sagt, hur medierapporteringen 

ska kontrolleras. Till detta kommer 

Internet och därmed möjligheterna för individen 

att själv söka upp information som olika 

parter, aktionsgrupper, etc. lägger ut på nätet 

för att påverka samt locka till debatt och 

skapa opinion. De sammantagna effekterna 

av dessa medietekniska förändringar är svåra 

att förutsäga. Men på en punkt torde deras 

betydelse för globaliseringen vara oomtvistlig: 

de har bidragit till att världen har blivit 

”a single place” (Robertson, 1992:6), kanske i 

synnerhet när kriget bryter ut.

En fallstudie av krigsjournalistiken i 

den nya världsordningen 

I det här projektet uppmärksammas vilken 

kollektiv bild medierapporteringen och 

journalistiken upprättade i samband med 

Kosovokriget. Det är närmast självklart att de 

krigförande parterna försöker använda medierna 

och journalisterna som kanaler för propaganda 

till allmänheten. Men vilka möjligheter 

har journalisterna att upprätthålla en 

oberoende och självständig rapportering 

under sådana förhållanden? Har den självständiga 

och kritiska journalistiken upphört 

på grund av den kontroll, censur och sofistikerade 

propaganda som politiker och militärer 

använder sig av, såsom den framstående 

medieforskaren Elihu Katz hävdade i samband 

med Gulfkriget 1990–91 (Katz, 1992)? 

Eller resulterar journalistikens strävan efter 

att uppmärksamma civilbefolkningens situation 

och umbäranden i att krigspropagandan 

får svårt att slå igenom i medierna? 

Det är naturligt att vi i analyserna kommer 

att återknyta till erfarenheterna från Gulfkriget, 

bl.a. därför att detta var den första 

stora internationella konflikten i den nya 

världsordningen. Inte minst blev denna 

konflikt en illustration av vad den nya medietekniken, 

med CNNs centrala roll och möjligheter 

till direktsändning dygnet runt, betyder 

för den internationella nyhetsrapporteringen. 

Samtidigt finns det stora skillnader mellan 

detta krig och Kosovokriget, skillnader som 

ger oss möjligheter att bättre bedöma mediernas 

roll i de nya krigen. Kosovokriget hade 

andra orsaker än Gulfkriget och skilde sig 

framför allt från detta genom att de folkrättsliga 

implikationerna var mer omtvistade. I 

Gulfkriget hade den militära interventionen 

12 

en resolution från Säkerhetsrådet att stödja sig 

på, vilket inte var fallet när Nato startade 

flyganfallen mot Jugoslavien i mars 1999. 

Hur de folkrättsliga aspekterna hanterades av 

medier, liksom av medborgare i olika länder, 

hör till projektets centrala frågeställningar. 

Det finns dock mycket att lära av erfarenheterna 

från Gulfkriget. Forskningen om Gulfkriget 

är omfattande och det gäller även om 

man begränsar sig till enbart mediestudier 2 . 

I några fall gjordes till och med relativt brett 

upplagda studier av rapporteringen i olika 

länders medier, vilket gör dem särskilt relevanta 

för det globaliseringsperspektiv som vi 

utvecklar här (MacGregor, 1997; Swanson & 

Smith, 1993). Föreliggande projekt är dock 

begränsat till brittisk, norsk och svensk medierapportering. 

Skälet för denna avgränsning 

är – förutom begränsade resurser – att 

vi är speciellt intresserade av att analysera 

vilken betydelse den utrikes- och säkerhetspolitiska 

kontexten har för hur medierna 

skildrar internationella konflikter. Tidigare 

forskning har visat att medierna konstruerar 

bilden av internationella konflikter utifrån 

nationella eller lokala förutsättningar med 

påföljd att berättelserna varierar mellan olika 

länders medier (se t.ex. Cohen m.fl., 1996; 

Kirton, 1993; Riegert, 1998; Rojo, 1995). I ett 

projekt om medierapporteringen från Gulfkriget 

visade resultaten att innehållet i 

nyheterna varierade med den utrikes- och 

säkerhetspolitiska traditionen (Nohrstedt & 

Ottosen, 2000). De studier som hittills publicerats 

om Kosovokriget pekar i samma riktning 

(Grundmann, m.fl., 2000; Nohrstedt, 

m.fl., 2000). 

Mot denna bakgrund är det särskilt intressant 

att jämföra hur brittiska, norska och 

2) Se t.ex. i Sverige de av Styrelsen för psykologiskt försvar utgivna rapporterna av Hadenius & Stùr (1992); Hvitfelt & 

Mattsson (1992) och Nordlund (1992). En inventering av engelskspråkig litteratur från 1996 gav till resultat 39 böcker 

och elva avhandlingar om Gulfkriget 1990–91 (Weber, 1996).

svenska medier skildrade Kosovokonflikten. 

Dessa länders regeringar och militära myndigheter 

var i varierande utsträckning involverade 

i Natos agerande. Storbritannien deltog 

aktivt i formulerandet av Natos strategi 

och gjorde också en betydande militär insats 

både med flygstridkrafter och – när vapenvilan 

inträtt – arméförband. Genom en relativt 

lång och dramatisk historia av försvars- och 

utrikespolitiskt samarbete med USA har 

landet varit den viktigaste europeiska medlemmen 

i det nordatlantiska försvarssamarbetet. 

Den brittiske premiärministern Tony 

Blair kom i samband med Kosovokriget att 

inta en ledarposition inom Nato, i stort sett 

jämbördig med den amerikanske presidenten 

Bill Clinton. Norge har sedan andra världskriget 

varit medlem i Nato och medverkade 

även militärt i Kosovokonfliken med ett 

mindre antal jaktflygplan. De blev dock såvitt 

bekant aldrig indragna i några strider. Men 

det väckte ändå stort uppseende i Norge att 

landet de facto var i krig för första gången 

sedan 1945. 

Sverige hade ingen militär roll i Kosovokriget. 

Däremot kan man inte helt bortse från 

att den traditionellt alliansfria linje, som 

Sverige följt sedan början av 1800-talet, utsattes 

för politiska påfrestningar i och med 

att EU-medlemskapet innebar förväntningar 

från de ledande medlemsstaterna och tillika 

Nato-medlemmarna om ett enat uppträdande 

inom unionen. Sveriges ståndpunkt, såsom 

den kom till uttryck både genom uttalanden 

från statsministern och utrikesministern, var 

att dels beklaga att det inte varit möjligt att få 

Säkerhetsrådets godkännande av Natos operationer, 

dels att uttrycka förståelse för att 

Nato tillgrep vapenmakt för att stoppa de 

etniska rensningarna i Kosovo. Det underströks 

att man från svenska sida lade hela 

3) Av praktiska skäl ingår inte en motsvarande brittisk delstudie i projektet. 

13 

ansvaret för den beklagliga utvecklingen av 

konflikten på den jugoslaviska regimen i 

Belgrad (Aftonbladet, 26 mars 1999). 

En viktig ambition i detta projekt är att också 

studera medborgarnas reflektioner med 

anledning av kriget och inte bara mediernas 

innehåll och journalisternas erfarenheter. Det 

har påpekats att detta är ett särskilt eftersatt 

område inom forskningen om krigsjournalistiken 

och detta gäller också för forskningen 

om Gulfkriget (Hallin, 1997; jfr. Taylor, 

1997:25). I det här projektet har vi undersökt 

hur grupper bland den norska och svenska 

allmänheten i efterhand uppfattar kriget och 

mediernas rapportering. 3 I denna del utgör 

projektet ett bidrag till forskningen om vad 

den nationella identiteten betyder för attityderna 

till en i många stycken kontroversiell 

krishantering i Europa, till det lidande som 

kosovoalbaner och civila serber fick utstå och 

till det sätt på vilket medierna skildrade händelserna. 

Identiteten som norsk respektive 

svensk medborgare förknippas inte bara med 

kulturella beteendemönster och värderingar 

utan dessutom med den nationella politiska 

traditionen och de berättelser som relaterar 

individen till detta kollektiva förflutna. Både i 

Norge och Sverige pågår en mer eller mindre 

markant omprövning av denna historia och 

traditionerna omtolkas i ljuset av nya förhållanden. 

EUs konsolidering och utvidgning är 

speciellt betydelsefull, men på olika sätt i de 

två nordiska länderna. 

I Norge, som valt att stå utanför EU, finns 

ett spänningsförhållande mellan detta ”utanförskap” 

i förhållande till den europeiska 

integrationen och medlemskapet i Nato, 

vilket tydligt aktualiserades i samband med 

Kosovokriget. Som medlem i Nato var det rimligt 

att Norge medverkade, åtminstone symboliskt, 

i operationer som beslutats och

drivits fram av försvarsalliansen – även om 

det i och för sig inte handlade om insatser för 

det gemensamma försvaret. Den norska 

regeringen har, trots att väljarna i folkomröstningar 

1972 och 1994 har sagt nej till EU-medlemskap, 

försökt att lägga säkerhetspolitiken 

så nära EU som möjligt som associerad medlem 

i Västeuropeiska unionen (det säkerhetspolitiska 

samarbetet inom EU). Norge hölls emellertid 

utanför diskussionerna om EUs politik i 

Kosovokonflikten. 

För svenskt vidkommande innebar EUmedlemskapet 

att den alliansfria och neutralitetsinriktade 

politiken från Kalla krigets era 

kom att ställas ifråga och ersättas av en strävan 

att spela en roll inom unionen. Den traditionella 

svenska utrikes- och säkerhetspolitiken 

hade knappast varit förenlig med politiskt 

stöd för Natos bombningar. Framför allt därför 

att FNs Säkerhetsråd inte godkänt dem, 

men också på grund av ett starkt pacifistiskt 

inslag i den svenska utrikespolitiken som 

under kalla kriget kommit till uttryck i skarpt 

formulerade uttalanden riktade mot båda 

blockens militär interventioner i andra länder. 

Mest kända är förmodligen de officiella svenska 

uttalanden mot den Sovjetiska invasionen i 

Ungern 1956 och mot USAs bombningar av 

Hanoi julen 1972. Men det principiella motståndet 

mot militära s.k. fredsframtvingande 

metoder, som inte sanktionerats av FN, ersattes 

alltså 1999 i samband med Kosovokonflikten 

av ett beklagande om att Säkerhetsrådet 

inte gett sitt medgivande samt en kommentar 

om att Natos åtgärder var förståeliga. 

Förskjutningarna av traditionella utrikespolitiska 

positioner i Norden gör det väsentligt 

att studera hur medborgare i Norge och 

Sverige uppfattade Natos intervention. Kände 

man igen sig i det nya politiska landskapet och 

vad tänkte man om den egna regeringens 

ställningstagande i konflikten? Hur såg man 

på den paradox som ryms i en politik som 

14 

använder bombningar för att uppnå humanitära 

målsättningar? 

Våra analyser av allmänhetens reaktioner 

på konflikten och mediekriget har inte bara till 

syfte att jämföra norska och svenska medborgares 

attityder utan omfattar även jämförelser 

mellan etniskt, könsmässigt och yrkesmässigt 

olika grupper inom respektive land. Identiteter 

är i viss mening abstraktioner som har sin 

motsvarighet i socialt konstruerade föreställningar 

och känslor. Det finns inte anledning att 

ta för givet att den nationella identiteten är den 

mest betydelsefulla och inte heller att den upplevda 

identiteten är en och samma över tid. 

Tvärtom utgår vi från att identiteter förändras, 

blandas och avlöser varandra som resultat av 

sociala, kulturella och andra samhällsförändringar. 

Genom att studera ett antal olika gruppers 

uppfattningar och åsikter om Kosovokriget 

och hur det skildrades i medierna vill vi 

bidra till en fördjupad kunskap om hur människors 

identiteter formas och påverkas av mediernas 

rapportering om internationella kriser. 

Globaliseringen kan som vi nämnde ovan 

bland annat innebära att vi idag, mer än 

tidigare, hyser medkänsla och utvecklar 

humanitärt engagemang för människors 

lidande på långt avstånd från vår egen 

hemvist. Vi kommer i analyserna av gruppintervjuerna 

att studera om detta antagande 

bekräftas i kommentarerna till Kosovokriget 

och även närmare undersöka vilka olika 

former av medkänsla som kommer till uttryck. 

Särskilt fokuserar vi på jämförelser mellan 

olika etniska gruppers skilda förhållningssätt 

till civilbefolkningens lidande i Kosovokriget. 

Det är rimligt att tänka sig att kulturell samhörighet 

är en avgörande faktor för identifikation 

och empati, liksom att invandraridentiteten 

är särskilt svår att bära i samband med att 

den egna folkgruppen fördrivs, förföljs och 

mördas, utan att man har möjlighet att göra 

något åt det. Inte mindre svårt torde det vara

att uppleva att ens landsmän och anförvanter 

bombas med mer eller mindre uttalat samtycke 

från regeringen i det land som man har 

invandrat till. Det är vidare rimligt att anta att 

olika etniska gruppers identifikation med 

krigsoffren på den ena eller den andra sidan i 

konflikten också skapar stora skillnader i hur 

man ser på mediekriget och krigspropagandan. 

Vilken tilltro till nyhetsförmedlingen i de 

norska och svenska medierna har t.ex. invandrare 

från f.d. Jugoslavien och hur skiljer sig 

serbiska invandrare från kosovoalbanska 

invandrare i detta avseende? Och hur skiljer 

sig förtroendet för medierna hos dessa invandrargrupper 

från övriga grupper? 

Genom att försöka besvara dessa och 

angränsande frågor menar vi att vi även kan 

bidra med empiriskt underlag för den diskussion 

om vad den nya världsordningen och 

globaliseringen egentligen innebär för våra 

attityder till andra folk och kulturer samt för 

det folkliga stödet till humanitära interventioner 

och internationell solidaritet. I debatten 

har det spekulerats i framväxten av en moralisk 

universalism och i möjligheten av ett kosmopolitiskt 

styre. Det globala eller i varje fall 

transnationella medborgarskapet har projicerats 

på framtiden. Är det tecken på detta vi ser 

när vi analyserar svaren från våra intervjuer? 

Eller är det snarare distansering och avskärmning 

från ett skrämmande öde som drabbar 

människor inte så långt från den trygga och 

fredade tillvaron här i Norden? Vi ska inte 

föregripa analyserna genom att här försöka 

svara på dessa frågor. Men vi är övertygade 

om att frågorna är viktiga och att det är en 

angelägen uppgift för forskningen att försöka 

ge så väl underbyggda och empiriskt förankrade 

svar som möjligt. 

Kosovokommissionens slutsatser 

Den internationella oberoende Kosovokom- 

missionen har i en rapport The Kosovo Report 

15 

(2000) granskat ett antal frågor av politisk, 

juridisk och humanitär karaktär i anslutning 

till konflikten. Rapporten behandlar även 

mediernas roll. Det är framför allt dessa delar 

som är relevanta här. Kommissionen tar upp 

påståendet att medierna blev manipulerade 

av Natos propaganda eller, som det hette i 

en tv-dokumentär som visades av BBC: ”the 

war was won by being spun” (a.a., s. 216). 

Gentemot denna tes konstaterar rapporten att 

medierna, trots försök från båda sidor i 

konflikten att utnyttja dem för sina propagandasyften, 

lyckades värna sin integritet och 

förmedla en rimligt korrekt bild av kriget. 

Man hävdar att beskyllningen är ogrundad: 

The reality was that there was vigorous public 

debate about the conduct of the war throughout 

the NATO countries, and NATO never enjoyed 

the kind of easy ride with public opinion that is 

assumed in the argument that the war was won by 

being spun. Indeed, as ’collateral damage incidents’ 

multiplied, as the promised short, sharp 

campaign turned into a gruelling 68 day battle of 

wills, Western public opinion became, if anything, 

more critical of the conduct of the war. NATO 

never dominated the propaganda war, and this 

enabled Western journalists and public opinion 

in general to form an independent view of its 

conduct. (219) 

Kommissionen noterar att den viktigaste 

anledningen till att journalisterna inte kunde 

manipuleras av Nato var att man kunde 

rapportera från Belgrad. Ty även om den jugoslaviska 

regimen försökte kontrollera västkorrespondenternas 

rapportering därifrån så 

innebar deras närvaro att de kunde förmedla 

kritiska rapporter till hemmapubliken om 

vad bombningarna av en europeisk huvudstad 

medförde. Detta anser kommissionen för 

övrigt är en lärdom för eventuella framtida 

”humanitära interventioner”: tillgång till

”fiendesidan” är en grundläggande förutsättning 

för att medierna ska kunna granska de 

militära operationerna (ibid.). 

The Kosovo Report innehåller också några 

ytterligare resonemang angående mediernas 

roll. Liksom man ger västmediernas rapportering 

med tvekan godkänt blir även de jugoslaviska 

medierna relativt välvilligt bedömda. 

Detta hänger samman med att man framför 

allt ägnar utrymme åt de journalister som 

motstod regimens försök att kontrollera deras 

rapportering. Givet repressionen menar 

kommissionen att journalisterna fungerade 

anmärkningsvärt väl (a.a., s. 220). En annan 

fråga som särskilt uppmärksammas i rapporten 

är Natos bombningar av den serbiska televisionens 

lokaler i Belgrad den 16 april 1999. 

Kommissionen avvisar Natos argumentation 

när man hävdade att tv-byggnaden var ett 

legitimt mål därför att den serbiska televisionen 

spridde krigspropaganda. Enligt kommissionen 

innebär ett sådant resonemang alltför 

stort godtycke och innebär att en part 

självsvåldligt kan tänja på gränserna för vad 

som är militära mål. Rapporten avråder från 

sådana anfall på medierna i framtida humanitära 

interventioner (s. 221). 

I det här sammanhanget vill vi rikta ett par 

kritiska anmärkningar mot Kosovokommissionens 

slutsatser som vi kommer att följa upp 

i våra egna slutsatser i sista kapitlet. För det 

första har kommissionen gjort en mycket snäv 

tolkning av påståendet att medierna blev 

manipulerade eller ”spun” av myndigheterna. 

Man opererar med en innebörd som är så 

absolut att man kan fråga sig om manipulation 

av medierna överhuvudtaget kan förekomma 

i demokratiska samhällen om man 

använder sig av denna tolkning av påståendet. 

Att medierna rapporterade om Natos i 

vissa fall missriktade anfall och om att kriget 

drog ut på tiden samt att detta resulterade i en 

livlig debatt i Natoländerna är ju knappast 

16 

några hållbara skäl för att avvisa påståendet 

om manipulation av medierna annat än om 

man förutsätter att manipulationen skulle 

vara total. Med en mindre absolut definition 

av de två centrala begreppen ”manipulation” 

respektive ”Natodominans i propagandakriget” 

kan man mycket väl tänka sig att viss 

kritik av Natos krigföring kan förekomma i 

en medierapportering som manipulerats och 

domineras av Nato, t.ex. om man vid definitionerna 

snarare tar fasta på hur konfliktens 

grundläggande drag konstrueras symboliskt i 

medierna än hur de konkreta krigshändelserna 

rapporteras. För det andra och i anslutning 

till den första kritikpunkten är det anmärkningsvärt 

att kommissionen inte tycks ha fäst 

något större avseende vid den betydligt mer 

långtgående kritik än att de gett en förskönande 

beskrivning av Natos bombningar som flera 

kritiker har riktat mot medierna. Chomskys 

bok om The New Military Humanism (1999) 

som finns förtecknad i rapportens referenslista 

förekommer inte som referens i avsnitten 

om medierna. Och en enda hänvisning till 

Internationella Pressinstitutets rapport om 

Kosovokriget trivialiserar kritiken medan 

endast en not antyder att kritiken är mer långtgående 

än frågan om hur bombningarna rapporterades 

(a.a., s. 216, not 29). För det tredje är 

det slående att Kosovokommissionen inte 

innehöll någon medieforskarkompetens utan 

främst var sammansatt av politiker, jurister, 

statsvetare och journalister. Därmed är det 

kanske inte så konstigt att just frågan om 

krigspropagandans inverkan på medierna blir 

knapphändigt och ytligt behandlad. Det är vår 

förhoppning att föreliggande rapport ska 

kunna fylla igen några av de luckor som The 

Kosovo Report lämnat efter sig. 

Rapportens disposition 

I nästa kapitel utvecklas den teoretiska före- 

ställningsramen för projektet. Vi går där lite

utförligare in på diskussionen om den nya 

världsordningen och den typ av krig som 

blivit typisk efter kalla krigets slut. Särskilt 

krigsjournalistikens förändrade roll diskuteras 

med betoning på mediernas betydelse i 

propagandakriget. För att fördjupa det propagandateoretiska 

perspektivet i analyserna 

finns även en kort historisk presentation av 

några klassiska undersökningar av propagandastrategier 

och propagandans påverkan 

på journalistiken i detta kapitel. Dessutom för 

vi en kritisk diskussion om de teser om en 

utveckling mot moralisk universalism och 

kosmopolitiskt styre som framförts av 

Michael Ignatieff respektive Mary Kaldor. 

Båda har ingått i Kosovokommissionen och 

har bidragit med uppmärksammade analyser 

av krigen på Balkan. Även om vi inte till fullo 

instämmer i deras slutsatser utgör de viktiga 

inlägg i debatten om hur Kosovokriget ska 

förklaras och hur liknande konflikter ska hanteras 

i framtiden. Kapitlet avslutas med en 

presentation av projektets allmänna uppläggning. 

Rapportens tredje kapitel ger bakgrunden 

genom en kortfattad historieskrivning om 

de tidigare krigen på Balkan och den eskalerande 

konfliktspiral som ledde fram till 

Kosovokriget 1999. 

Det fjärde kapitlet presenterar resultaten 

från kartläggningen av journalistikens villkor 

i samband med rapporteringen från kriget. 

Kartläggningen baserar sig på intervjuer med 

journalister i Norge och Storbritannien. 

I det femte kapitlet redovisas i sammanfattning 

de innehållsanalyser som genomförts 

inom projektet. Ett flertal studier har genomförts 

av såväl brittiska som norska och svenska 

medier. Resultaten redovisas i ett antal fristående 

delrapporter inom projektet. I kapitlet 

ges en komprimerad sammanställning och 

analys av dessa rapporter. Dessutom presenteras 

resultaten från en analys av rapporteringen 

från krigsslutet i norska och svenska 

17 

medier som prövar hypotesen att nyhetsrapporteringen 

i de två länderna blir mer likartad 

ju längre kriget pågår. 

I det sjätte kapitlet presenteras en komparativ 

analys av tv-nyheter i Norge och Sverige 

för några viktiga händelser under kriget som 

fördjupning till de övriga innehållsanalyserna. 

Kapitel sju summerar resultaten från intervjuerna 

med olika grupper ur allmänheten i 

Norge och Sverige. Som nämnts ovan är det 

otillräckligt att endast analysera journalisternas 

villkor och medieinnehållet om man ska 

kunna bedöma mediernas roll i propagandakriget. 

Ett helhetsperspektiv på kommunikationsprocessen 

är önskvärd där även publikens 

reception tas med i analyserna. I det här 

projektet har vi använt oss av en modifierad 

variant av receptionsanalys som mer tar fasta 

på propagandans genomslag och gruppernas 

inställning till mediernas rapportering från 

Kosovokriget generellt än på hur enskilda 

nyheter har uppfattats och tolkats. Samtidigt 

får vi möjlighet att jämföra hur publikens uppfattningar 

förhåller sig till medierapporteringen 

i respektive Norge och Sverige. 

I det sista kapitlet sammanfattar vi 

huvudresultaten från hela projektet och 

diskuterar dessa i relation till frågan om mediernas 

roll i samband med internationella 

konflikter i den nya världsordningen. Vi 

presenterar där våra slutsatser vad gäller 

krigspropagandans inflytande på nyhetsrapporteringen 

i medierna och betydelsen av 

olika nationella säkerhetspolitiska traditioner 

för medierapporteringen och för hur norska 

och svenska intervjugrupper ser på mediernas 

insatser under kriget. Vad betyder det norska 

Nato-medlemskapet jämfört med den svenska 

alliansfriheten för mediernas mottaglighet 

för parternas och i synnerhet Natos propaganda? 

Och vilken bedömning av mediernas 

tillförlitlighet och oberoende gör mediekon-

sumenter i Sverige och Norge i en konflikt där 

det ena broderlandet deltar militärt men inte 

det andra? Det är känt från tidigare forskning 

att medierna och den allmänna opinionen 

brukar sluta upp bakom nationens ledning i 

händelse av kriser och konflikter. Det skulle 

leda till antagandet att de norska intervjuper- 

18 

sonerna både är mindre kritiska till rapporteringen 

och till Natos intervention i Kosovokonflikten 

än de svenska. Huruvida detta verkligen 

är fallet diskuterar vi i slutkapitlet. De olika 

delstudier som ingår i projektet framgår av 

förteckningen i bilagan.

KAPITEL 2 

TEORETISKT PERSPEKTIV: 

KOSOVOKONFLIKTENS DISKURSIVA 

ORDNING 

Inledning 

Kosovokriget, liksom tidigare Gulfkriget, 

aktualiserar ett antal frågor, som inte bara är 

viktiga för medieforskningen, utan också är 

av generell betydelse för hur samhällsutvecklingen 

och de internationella relationerna ska 

förstås. Dessa två konflikter ställer innebörden 

av den sk nya världsordningen på dagordningen 

och berör långt fler aspekter än de 

som faller inom medieforskningens domäner. 

I ett bredare perspektiv handlar det om att 

förstå vad förändringarna sedan kalla krigets 

slut har inneburit både för internationell och 

nationell politik, för spridningen av demokratiska 

och marknadsekonomiska principer i 

världen, för nya konfliktmönster och krig av 

en ny typ, för relationerna mellan de högt 

utvecklade länderna och utvecklingsländerna, 

osv. Men i den här studien är syftet, som 

framgick av inledningskapitlet, begränsat till 

att undersöka mediernas roll i samband med 

Kosovokriget, framför allt som måltavla för 

propaganda och som plattform för mobilisering 

av humanitärt engagemang. 

Den nya världsordningen efter kalla krigets 

slut och de förändrade konfliktlinjerna i 

internationell politik som följt därav är alltså 

en viktig del av bakgrunden om man vill förstå 

mediernas situation i nutida konflikter. En 

19 

annan avgörande förändring jämfört med 

tidigare epoker är globaliseringen som visserligen 

inte är något helt nytt men som under det 

senaste decenniet nått en aldrig tidigare skådad 

omfattning. Även om globaliseringen 

berör praktiskt taget alla samhällsområden 

och först började diskuteras som en ekonomisk 

företeelse är det ingen tvekan om att 

medierna har en helt central ställning i denna 

utveckling. Det är genom nyhetsmedierna 

som vi får information om händelser i andra 

delar av världen. Den medietekniska utvecklingen 

har inneburit en kraftig ökning av 

tillgången på utländska medier, främst televisionskanaler 

och alla hybridvarianter av 

medier som finns tillgängliga genom Internet. 

Det är i stor utsträckning de kommersiella 

transnationella mediekonglomeraten som 

marknadsför avreglerings- och privatiseringspolitiken 

i syfte att expandera marknaden 

för annonsintäkter (Herman & Mc 

Chesney, 1997). Så även om globaliseringsprocesser 

naturligtvis också pågår inom andra 

sektorer är medierna något av navet i en 

utveckling som går allt snabbare. Även om 

mediernas betydelse för globaliseringen ännu 

inte fått den uppmärksamhet den förtjänar 

kan det noteras att praktiskt taget alla globaliseringsteoretiker 

åtminstone nämner medier-

nas roll i sammanhanget, trots att de flesta 

av dessa teoretiker saknar specialkompetens 

inom medie- och kommunikationsvetenskap 

(Giddens, 1990; Featherstone, 1990; 

Robertson, 1992). 

Nu kommer vi inte att behandla globaliseringen 

i allmänhet utan vi begränsar oss till 

mediernas roll i samband med Kosovokonflikten 

i ett globaliseringsperspektiv. Det innebär 

att vi undersöker hur medierapporteringen 

eller mediediskursen, som vi i fortsättningen 

kommer att kalla mediernas samlade 

innehåll, förmedlar information som både 

utgör inslag i propagandakriget och underlag 

för humanitärt engagemang och stöd till 

krigets offer. Såväl krigspropagandan som 

det humanitära engagemanget är exempel på 

företeelser i det moderna samhället med 

tydligt globala dimensioner. Mediediskursen 

om Kosovokriget blir enkelt uttryckt en plattform 

både för propaganda och moral. Det 

betyder dock inte att mediediskursen i sig bör 

beskrivas som ett tomrum som fylls av andra. 

Snarare kan den liknas vid en form i vilken 

ingredienser från bland annat propaganda 

och medkänsla blandas till olika journalistiska 

produkter. Men det är viktigt att betona att 

journalisterna har hand om framställningen 

av de journalistiska produkterna. Det är de 

som avgör vilket innehåll som ska publiceras, 

hur det ska utformas och vilka källor som anlitas, 

osv. I betydande utsträckning är det alltså 

medierna och journalisterna som kontrollerar 

den ordning som kännetecknar relationerna 

mellan mediediskursen och andra diskurser – 

i det här sammanhanget främst propagandadiskurserna 

och de moraliskt-humanitära diskurserna. 

4 Men den diskursiva ordningen skulle 

inte ha den centrala teoretiska och praktiska 

betydelse som den har om det inte vore så att 

4) Begreppen förklaras i det följande avsnittet. 

20 

den utgör en egen strukturell nivå med sina 

egna specifika villkor, vilka inte kan reduceras 

vare sig till den journalistiska institutionen 

eller, för den delen, propagandastrategier eller 

moral. Vilka dessa villkor är hör till de centrala 

frågor som vi söker svar på i den här undersökningen. 

En konsekvens av det globaliseringsperspektiv 

som vi anlägger är att vi lyfter 

fram den transnationella karaktären hos den 

diskursiva ordningen. Med andra ord står den 

globala diskursiva ordningen i fokus för vårt 

analytiska intresse. Som vi konstaterade ovan 

är såväl propagandan som journalistiken och 

moralen idag i allt större utsträckning globala 

fenomen och de interdiskursiva relationer 

som sammanfogar dem måste också förstås på 

en global eller transnationell nivå. Detta är 

desto viktigare att understryka då den största 

begränsningen hos tidigare forskning om 

mediernas roll i internationella konflikter är 

att den som regel har haft ett renodlat nationellt 

perspektiv. Man har studerat relationen 

mellan journalistik och propaganda eller mellan 

journalistik och politik inom en avgränsad 

nationalstat (se t.ex. Bennett & Paletz, 

1994; Chomsky & Herman, 1979; Kellner, 

1992; 1995; jfr. Tjernström, 2001). Men en av 

de mest väsentliga implikationerna av globaliseringen 

och den nya världsordningen är att 

den nationella kontexten betyder allt mindre 

både i journalistiken och som hinder för 

krigspropagandans genomslag internationellt, 

vilket dock inte innebär att dess betydelse 

helt har upphört (se t.ex. Cohen m.fl., 1996; 

Riegert, 1998; Nohrstedt, 2000; Nohrstedt 

m.fl., 2000). En av de stora utmaningarna för 

forskningen på området är att klargöra den 

relativa betydelsen av och den komplexa 

samverkan mellan motstridande tendenser i

globaliseringsprocesserna. Det gäller med 

andra ord att utforska hur, å ena sidan, transnationellt 

förenhetligande eller homogenisering 

och, å andra sidan, det lokala uttolkandet 

(”local appropriation of meaning”; Thompson, 

1995) eller heterogeniteten är relaterade 

till varandra i dessa processer. 

I de följande avsnitten i detta kapitel kommer 

vi att gå närmare in på hur globaliseringsperspektivet 

aktualiseras i anslutning till 

var och en av de olika diskurser som vi studerar 

och som ingår i den globala diskursiva 

ordningen i anslutning till Kosovokriget. Vi 

kommer således både att diskutera globalisering 

av journalistiken, av propagandan och av 

medkänslan. Men innan vi behandlar de mer 

specika diskursernas globalisering ska vi klargöra 

hur vi använder begreppen ”diskurs” 

och ”global diskursiv ordning”. 

Begreppen diskurs och global 

diskursiv ordning 

Diskursanalys är en metod att studera kom- 

munikativa handlingar ur ett samhällsteoretiskt 

och delvis språkvetenskapligt perspektiv. 

Begreppet diskurs refererar till alla slags 

kommunikativa handlingar (språkbruk i skriven 

text eller talad form tal, visuella bilder, 

gester, åthävor osv. Fairclough, 1995:54; van 

Dijk, 1998: 193-194). Det syftar således primärt 

på det sätt på vilket man t.ex. skriver, talar och 

inte på det om vilket man skriver och talar 

(Drotner m.fl., 2000:28). Kommunikationen 

betraktas som en slags social praktik med 

samhällelig betydelse och verkan, ”en språkliggjord 

samhällelig praktik” (ibid: 107). Den 

kan jämföras med andra handlingar i det att 

något utförs (Nohrstedt, 1986: 48). Men diskursens 

relation till den sociala kontexten konstitueras 

inte bara av kommunikationens effekter 

på omgivningen. Den består också i att det 

sociala sammanhanget upprättar vissa institutionella 

ramar och handlingsnormer för 

21 

kommunikationen. På så sätt produceras och 

reproduceras olika relativt särpräglade diskurser, 

såsom exempelvis politiska, journalistiska, 

kulturella diskurser. 

Det är den aktuella kombinationen av en 

viss uppsättning diskurser som utgör en diskursiv 

ordning. Anledningen till att begreppet 

behövs inom diskursanalysen är att diskurser 

ofta växelverkar och påverkar varandra. Även 

om varje diskurs kan ha en unik institutionell 

förankring, t.ex. mediediskursen med sin bas i 

massmedierna och journalistiken, så förekommer 

det att språkbruket överförs från den ena 

till den andra diskursen. I analysen av den diskursiva 

ordningen uppmärksammas vilka diskurskombinationer 

som förekommer i ett visst 

sammanhang och vilken deras samhällelig 

betydelse är. Närmare bestämt menar 

Norman Fairclough att studiet av den diskursiva 

ordningen inriktas dels på en selektionsaspekt 

och dels på en kopplingsaspekt. Exempelvis 

kan mediediskursens relationer till propagandadiskurserna 

i Kosovokriget undersökas 

i termer av hur medierna valt ut informationer 

och källor från de olika parternas propaganda. 

Då studerar man den interdiskursiva 

relationen mellan mediediskursen och propagandadiskurserna 

med avseende på selektionsaspekten. 

Den andra aspekten, kopplingsaspekten, 

är aktuell när man undersöker 

hur en viss kommunikativ handling, t.ex. ett 

utspel på en presskonferens, formuleras (om) 

när den ”rör sig” mellan olika diskurser – 

exempelvis från presskonferensen till nyhetsrapporten, 

men också vidare till publikens diskurs 

ifall händelsen leder till samtal framför 

televisionsapparaten eller på arbetsplatsen. 

Enligt Fairclough är det i synnerhet två frågor 

som är centrala vid analysen av diskursiva 

ordningar, nämligen hur enhetliga respektive 

hur beständiga de är (Fairclough, 1995:62 ff.). 

I föreliggande projekt är det de diskursiva 

relationerna mellan i första hand tre typer av

diskurser som kommer att analyseras: mediernas, 

propagandans och medkänslans diskurser. 

Lite mer konkret uttryckt handlar det 

om att analysera på vilket sätt medieinnehållet 

är präglat dels av de motstridande uppfattningarna 

om konflikten som parterna företräder 

och dels av ett humanitärt engagemang 

för krigets civila offer på ömse sidor i konflikten. 

I propagandakriget ställs två starkt polariserade 

och motsatta bilder av vem som orsakat 

konflikten och varför den drivits fram: 

Nato lägger allt ansvar för kriget på president 

Milosevic och serbiska nationalister medan 

Belgradregimen beskyller västmakterna, i synnerhet 

USA för imperialistisk aggression. Enligt 

Nato sker den militära interventionen för 

att försvara kosovoalbanerna mot etnisk rensning, 

medan den enligt den jugoslaviska versionen 

syftar till att utvidga USAs inflytande 

på Balkan. 5 På motsvarande sätt kan det humanitära 

engagemanget vara mer eller mindre 

ensidigt. Medkänslan kan gälla enbart offren 

för serbisk terror på den kosovoalbanska sidan 

eller både dem och de serbiska offren för Natos 

bombningar. Det analyserna således syftar till 

att blottlägga är medierapporteringens relation 

till dessa divergerande berättelser om 

skuld och oskyldigt drabbade civila som förekom 

i samband med Kosovokonflikten. 

Globaliseringen av de olika 

diskurserna 

Globaliseringen är något av samhällsforsk- 

ningens favorittema idag. Det har till och med 

betecknats som början på ett paradigmskifte 

inom internationell kommunikation (Sreberny-Mohammadi 

m.fl., 1997). Det stora intresset 

har emellertid knappast resulterat i en 

allmänt accepterad definition och än mindre i 

en av alla erkänd globaliseringsteori. I det här 

5) Positionerna i propagandakriget behandlas mer utförligt i kapitel 5. 

22 

sammanhanget ska vi endast beskriva de 

grundläggande utgångspunkterna för våra 

analyser, utgångspunkter som vi hämtat från 

den omfattande globaliseringsdiskussionen. 

Även om vi inte har utrymme att utförligt 

behandla denna diskussion finns det viktiga 

insikter att utvinna som har betydelse för hur 

man ska förstå mediernas roll i internationella 

konflikter. 

Globaliseringen 

Globaliseringsbegreppet har alltså inte fått 

någon entydig och av alla accepterad definition. 

Men det är ändå möjligt att ringa in de 

viktigaste elementen i begreppet på ett sätt 

som gör det användbart för våra analyser. 

Begreppet globalisering refererar till att världen 

krymper på tids- och rumsdimensionerna. 

Man kan både förflytta sig snabbare 

mellan olika regioner och världsdelar i dag än 

tidigare och informationen rör sig sekundsnabbt 

runt jordklotet i dagens nätverks- och 

IT-samhälle. Kontakterna mellan folk, länder 

och kulturer ökar och våra kunskaper om vad 

som händer på andra sidan ekvatorn blir allt 

större. Det globala och det lokala sammankopplas; 

det som händer på börsmarknaden i 

New York får omedelbart återverkningar på 

börserna i Tokyo och Stockholm. Oförsiktigt 

hanterat livsmedelsavfall från trafikflyget 

mellan Asien och Europa, till och med om det 

endast handlar om några smörgåsar, kan utlösa 

en mul- och klövsjukeepidemi som skakar 

om EUs system för livsmedelsproduktion 

och -distribution. Världen har, som Roland 

Robertson formulerat det, blivit ”a single 

place” (Robertson, 1992:6). En och samma 

plats där i princip – undantagen är ju ganska 

många i länderna i tredje världen – hela 

mänskligheten befinner sig och delar samma

öde. Utvecklingen av infrastrukturen har 

otvivelaktigt i vissa avseenden fört oss något 

närmare McLuhans utopi om den globala byn. 

I detta sammanhang är vi främst intresserade 

av globaliseringens betydelse ur kommunikativ 

och medial synvinkel. Men vi kan 

inte helt bortse från vad globaliseringen innebär 

på det ekonomiska området. Dels därför 

att begreppet har sitt ursprung inom ekonomin, 

dels därför att det är på det ekonomiska 

området som kritiken mot globaliseringen 

blivit mest påtaglig, vilket illustrerar vissa 

generella inslag i globaliseringsprocesserna. 

Proteströrelser som t.ex. Attac och Jordens 

vänner, har vänt sig mot det sätt på vilket 

den allt tilltagande marknadsintegrationen 

genomförs pådriven av Världsbanken, 

Internationella Valutafonden (IMF) och 

Världshandelsorganisationen (WTO). Den 

anses alltför ensidigt gynna de stora exportföretagen 

i västvärlden på bekostnad av de fattiga 

ländernas ekonomiska utveckling. Internationella 

organisationer som Attac är bara ett av 

flera exempel på rörelser som motsätter sig 

globaliseringen i dess nuvarande form som 

selektiv marknadsintegration och liberalisering 

av handelspolitiken på de rika ländernas 

villkor. De nya krigen på Balkan är ett annat 

uttryck för hur globaliseringen framkallar 

motreaktioner. I detta fall genom att skrupulösa 

ledare utnyttjar den osäkerhet och försämrade 

välfärd som människor upplevt efter att 

marknadskapitalismen införts (Kaldor, 1999). 

Också inom medie- och kommunikationsforskningen 

kan man notera att globaliseringen 

framkallar motsatta tendenser. Liksom 

globaliseringen av ekonomin inte bara 

leder till homogenisering av samhällen och 

kulturer utan också till motreaktioner i form 

av ökad provinsialism och heterogenisering, 

kan vi se att globalisering av mediediskurser 

och journalistik inte bara handlar om allt större 

enhetlighet i meningsskapandet transnatio- 

23 

nellt, utan samtidigt om lokalt uttolkande av 

den globalt flödande informationen och bibehållen 

eller rent av ökande heterogenitet i 

meningsskapandet. När t.ex. Nelson Mandela 

för några år sedan besökte Libyen omtalas det 

förvisso i medierna världen runt, men perspektivet 

i kurdisk och svensk television är 

helt olika (Nohrstedt, 1999). Samtidigt med att 

det globala utbytet av mening blir allt intensivare 

kan vi se att detta knappast minskar betydelsen 

av den lokala och kulturella kontexten 

för meningsskapandet. 

Globalisering av krigspropagandan 

Ordet propaganda är problematiskt, främst 

av det skälet att det utnyttjas i propagandan 

och i det sammanhanget fått en negativ betydelse, 

dvs. blivit liktydigt med lögner, falska 

påståenden och förtigande av obekväma 

sanningar. I forskningssammanhang jämställs 

inte propaganda med osanning. I stället 

definieras propaganda som avsiktligt tillrättalagda 

beskrivningar som polariserar bilden 

av verkligheten eller konflikten i gott och ont, 

rätt och fel, vitt och svart där syftet är att 

vinna maximal anslutning till den egna sidan. 

I ett ofta citerat arbete definieras således 

propaganda som ”... the deliberate and systematic 

attempt to shape perceptions, manipulate 

cognitions, and direct behavior to achieve 

a response that furthers the desired intent 

of the propagandist” (Jowett & O’Donnell, 

1992:4). Här betonas ett processperspektiv, 

liksom propagandistens avsikter. En konsekvens 

av definitionen är att analyser av propaganda 

bör förankras i en bedömning av de 

bakomliggande strategiska avsikterna eller 

intentionerna. Propagandans polariserade 

karaktär lyfts fram av flera, bl.a. i Harold 

Lasswells klassiska arbete Propaganda Technique 

in World War I från 1927. Detta arbete har 

bestående aktualitet inom medieforskningen 

trots den tid som förflutit sedan det skrevs,

inte minst därför att det fortfarande utgör en 

handbok för propagandastrateger. Den ger 

med andra ord realistiska föreställningar om 

de bakomliggande avsikterna och intentionerna 

i propagandakriget. En central propagandateknik 

är att fokusera på en eller ett par 

personer på motståndarsidan och beskriva 

honom/dem i så negativ dager som möjligt: 

”..load them down with the whole decalogue 

of sins” (cf. Lasswell 1927/1971:89). Detta är 

viktigt, menar Lasswell, därför att det annars 

är svårt för den breda massan av befolkningen 

att förstå varför man ska ta risken att gå ut 

i krig och mot vem. Detta hänger också 

samman med att krigspropagandan som regel 

har ett bredare syfte än att bara övertyga den 

egna befolkningen om krigsmålen. 

Krigspropaganda har i alla tider haft den 

egna befolkningen och, kanske ännu viktigare, 

de egna soldaterna som målgrupp. En 

hemmaopinion som är beredd till stora uppoffringar 

och trupper som inte väjer för det 

yttersta offret är viktiga för ett starkt försvar. 

Men krigspropagandan har också andra 

målgrupper bortom de egna gränserna. Lika 

grundläggande som att stärka den egna befolkningens 

kampvilja är det att bryta ned 

motståndarsidans hemmafront och försvaga 

fiendestyrkornas stridsvilja. Men inte bara 

fiendens opinionsstöd är måltavla för propagandans 

attacker, även allierade och neutrala 

stater ska vinnas för saken. Lasswell beskriver 

krigspropagandan som internationell till sin 

karaktär: 

The role of opinon in international politics is peculiarly 

worthy of study, because it is a matter of 

growing importance. We are witnessing the 

growth of a world public, and this public has arisen 

in part, because international propaganda has at 

once agitated and organised it.” (ibid., s 6) 

24 

Lasswells utgångspunkt när han skrev sitt 

verk 1927 var egentligen ett teoretiskt intresse 

för de faktorer som påverkar den internationella 

opinionen. Detta intresse för de transnationella 

relationerna – som förenas med det 

nationella perspektivet i boken – kommer in i 

bilden genom att propagandan förutsätts ha 

fyra olika typer av mottagare, varav tre utgörs 

av andra nationalstater. Lasswell räknar med 

att propagandans målgrupper är: ”vår” egen 

befolkningen, fienden, ”våra” allierade och 

neutrala stater (s. xiii). Han betonar vidare att 

det svåraste i propagandaverksamheten är att 

koordinera propagandan kring krigets strategiska 

mål inom en allians av länder. 

Lasswells perspektiv var nationellt i den 

bemärkelsen att han helt och hållet betraktade 

propagandan ur ett nationalstatligt perspektiv 

– det är en krigförande stats ansträngningar 

att med propagandan som vapen vinna 

kriget som var hans fokus. Citatet ovan visar 

att detta inte utesluter en medvetenhet om att 

propagandan måste operera i ett internationellt 

sammanhang. Om detta var tydligt redan 

i samband med första världskriget, för snart 

ett sekel sedan, är det än mer påtagligt i globaliseringens 

tid. Alvin Toffler har påpekat att 

dagens krig sker på informationssamhällets 

villkor (Toffler & Toffler, 1993; här från Taylor, 

1997:15 ff.). Detta gäller inte minst krigspropagandan. 

Den tekniska innovation som mest 

markant har ändrat förutsättningarna för 

krigspropagandan idag är framför allt satellittv 

med nyhetsrapportering dygnet runt. ”Spin 

doctors”, politiker och militärer försöker med 

olika metoder utnyttja CNN och andra transnationella 

tv-kanaler för sina syften. Goda 

personliga relationer till korrespondenterna, 

olika förmåner till de största tv-bolagens team 

vad gäller intervjuer, tillgång till visuellt 

material och eftertraktade kamerapositioner, 

väl iscensatta presskonferenser med ständigt 

nya nyheter som gynnar den egna sidan, mm.

hör till repertoaren i försöken att orkestrera 

nyhetsflödet (se t.ex. Nohrstedt, 1992). Under 

Gulfkriget spelade särskilt CNN en viktig roll 

genom sin närvaro på bägge sidor i konflikten. 

Både FN-alliansen och Irak strävade efter att 

få internationellt genomslag för sina utspel 

och budskap, som både riktade sig till den 

globala publiken och till ledarna på motståndarsidan, 

via CNN. Bland annat genom välregisserade 

presskonferenser, där särskilt den 

amerikanska militären med general Norman 

Schwarzkopf i spetsen visade sig framgångsrik, 

lyckades alliansen via satellit-tv-kanalerna 

få ut bilden – bokstavligt talat bilderna – av 

det kliniska kriget till tittare i så gott som alla 

världens länder. Internet kan i framtiden komma 

att ändra på förutsättningarna för propagandan 

genom att journalisternas roll som förmedlare 

av information kringgås av individer 

som själva söker upp olika nyhetssajter och 

andra källor på nätet. I stället för de traditionella 

mediernas envägskommunikation finns 

här möjligheter till större inslag av tvåvägskommunikation, 

vilket i förlängningen gör 

varje medborgare till sin egen journalist. Men 

det finns ännu inte mycket som talar för att 

Internet skulle ha ersatt televisionen som viktigaste 

medium för opinionspåverkan (jfr. 

Taylor, 1997:20). Under Kosovokonflikten 

hade Internet en underordnad betydelse i 

Natos ”marknadsföring av det europeiska kriget”. 

I första hand riktade man in sig på televisionen, 

enligt talesmannen Jamie Shea som 

ledde propagandaverksamheten i Bryssel. 

Nato övervägde också hur man skulle kunna 

nå den serbiska tv-publiken och Shea bekräftar 

att han fört fram tanken att man skulle förse 

de vanliga tv-kanalerna (CNN, BBC, Deutsche 

Welle nämns) med möjlighet att nå denna 

befolkning (DN 19 mars 2000). 

Men som komplement och delvis som 

alternativ spelade Internet en viss roll. Både 

Nato och jugoslaviska myndigheter utnyttja- 

25 

de sina officiella hemsidor i propagandakriget. 

Internet var också en viktig kanal för 

att undgå statlig censur och propaganda 

för publiken i stora delar av världen. Kritiska 

sajter och nätverk erbjöd alternativ information 

som komplement till de etablerade medierna. 

De flesta invånarna i Jugoslavien var 

både kritiska till president Slobodan Milosevic 

och motståndare till Natos bombningar. 

Många av dem fann starkt stöd på Internet 

genom att de hittade meningsfränder över 

hela världen och information om skeendet 

som var oavhängig propagandan på de båda 

sidorna i kriget (Stojanovic, 1999). 

Nu betyder globaliseringen av propagandan 

inte nödvändigtvis att propagandastrategernas 

ambitioner att nå ut till en global eller i 

varje fall transnationell publik alltid är framgångsrika. 

Shea berättar i nämnda intervju om 

de problem Nato hade med kritiska tv-rapporter, 

på grund av att ”många av de västerländska 

tv-stationerna ansåg ju att objektiviteten 

krävde att man upplät halva sändningstiden 

åt den serbiska vinkeln”. Den oberoende 

internationella Kosovokommissionen kommer 

till ungefär samma slutsats när det gäller 

medierapporteringen. Kommissionen hävdar 

att det är fel att påstå att Nato lyckades manipulera 

mediediskursen eftersom rapporteringen 

innehöll mycket kritik mot Natos misstag 

under bombningskampanjen. Hur framgångsrik 

Nato var med att få ut sin propagandabild 

genom medierna och att övertyga den 

internationella opinionen om bombningarnas 

berättigande beror naturligtvis inte minst på 

hur journalisterna hanterade sitt uppdrag. 

Satte de objektivitet och balans i första rummet, 

som Shea påstår? Eller blev journalisterna 

under Kosovokriget offer för propagandastrategernas 

manipulationer på samma sätt 

som de, enligt en samstämmig medieforskarkår, 

blev det i Gulfkriget? Journalister och 

medier har naturligtvis ett etiskt och profes-

sionellt ansvar och hur de väljer att hantera 

detta är i sista hand upp till dem. Men vilka är 

villkoren för detta ansvarstagande i den nya 

världsordningen och vad betyder globaliseringen 

för krigsjournalistiken? 

Globalisering av journalistiken 

Samma medietekniska utveckling ligger 

bakom krigsjournalistikens tilltagande globalisering 

som propagandans. Televisionens 

utbredning genom allt fler kanaler, inklusive 

satellit-tv, plus att det blivit normalt med 

extrasändningar fortlöpande under hela dygnet 

även i kanaler som annars sänder nyheter 

några gånger per dygn, har medfört att 

marknaden för tv-material har mångfaldigats 

under de senaste decennierna. Mellan 1962 

och 1974 femdubblades exempelvis utbudet 

av tv-nyheter inom Eurovisionens samarbete 

(Hjarvard, 1995: 147; bearbetning av fig. 6). Ser 

man till utvecklingen av det totala antalet tvkanaler 

i Europa oberoende av innehållstyp 

har ökningen varit sexfaldig under 1990-talet. 

En av de snabbast växande sektorerna är 

kanaler som specialiserat sig på nyheter och 

ekonomisk journalistik – här har det skett en 

åttafaldig ökning (Thussu, 2000:139). Nationella 

tv-kanaler blir alltmer beroende av 

inköp dels från andra nationella bolag, dels – i 

synnerhet när en internationell konflikt blossar 

upp – från specialiserade tv-nyhetsbolag 

som CNN och BBC World. CNN fick t.ex. sitt 

kommersiella genombrott i samband med 

Gulfkriget eftersom bolaget kontinuerligt 

rapporterade händelseförloppet i sin 24-timmarsservice, 

vilken blev en viktig nyhetskälla 

för alla slags medier ungefär som de internationella 

telegrambyråerna. Samtidigt som 

CNN presenterade de senaste nyheterna fungerade 

deras sändningar som marknadsföring 

av visuellt material som såldes till 

andra tv-bolag världen över. 

Mot den här bakgrunden har det disku- 

26 

terats om utvecklingen går mot en allt mer 

likartad journalistik på den globala nivån. Blir 

journalistkåren alltmer enhetlig i sin professionella 

verksamhet, sättet att skildra verkligheten 

och i sina yrkesideal oavsett i vilket land 

eller i vilka medier de arbetar? Detta undersöktes 

bland annat av projektet The Global 

Newsroom i en undersökning av Eurovision 

News Exchange angående utbytet av tvmaterial 

mellan europeiska tv-bolag. Projektet 

startade med hypotesen att en global 

nyhetskultur är under framväxt. Efter hand 

kom forskarna dock att lägga allt större vikt 

vid en motverkande tendens som de kallar för 

”domestication”, dvs. att medier i olika länder 

och lokala kulturer ger de internationella 

nyheterna, som förmedlas genom exempelvis 

EVN, varierande uttolkning och mening i syfte 

att anpassa dem till den egna publiken. 

Deras generella slutsats är att också de journalister 

som sysslar med utlandsnyheter på 

nyhetsredaktionerna eller som utrikeskorrespondenter 

måste behålla sin nationella identitet 

för att kunna anpassa nyheterna till 

publikens kulturella förutsättningar. Endast 

en mycket liten kategori verkligt globala kommunikatörer 

eller journalister som fungerar 

som samordnare inom EVN eller som arbetar 

för de globala nyhetsnäten kommer att släppa 

förankringen i sin ursprungliga miljö och 

utvecklas till en slags övernationell eller överkulturell 

profession (Cohen m.fl., 1996: 152 ff.). 

Jämförande studier av innehållet i mediernas 

rapportering från olika kriser, konflikter 

och krig tyder också på att domesticeringen 

eller ”nationaliseringen” (Riegert, 1998) är 

betydande i det transnationella flödet av 

nyheter (se referenser i Nohrstedt & Ottosen, 

2000; jfr. Grundmann m.fl., 2000; Nohrstedt 

m.fl., 2000). Det finns således gott om empiri 

som stöder det teoretiska antagandet att rapporterna 

”rekontextualiseras” (Fairclough, 

1995:41) i samband med deras mening uttol-

kas lokalt (Thompson, 1995). Men betyder 

det också att global hegemoni och dominans 

över meningsskapandet kring t.ex. internationella 

konflikter kan uteslutas, vilket 

tycks vara en slutsats som flera har dragit samtidigt 

som man avfärdar teorin om kulturimperialism 

(Thompson, 1995; Tomlinson, 

1997)? Enligt denna teori har den amerikanska 

mediekulturen global dominans. Att teorin 

såsom den formulerades på 1970-talet hade 

betydande svagheter är otvivelaktigt. Främst 

på grund av ett ensidigt betonande av flödet 

av information från de högt utvecklade länderna 

till de lågt utvecklade samt att teorin 

tycks förutsätta en syn på publiken som passiva 

mottagare av föreställningar och uppfattningar 

som förmedlas av medierna (för en 

sammanfattning av kritiken, se t.ex. Golding 

& Harris, 1997). Betyder då detta att kulturimperialismteorin 

helt kan avskrivas som forskningsperspektiv? 

Projektet Journalism in the New World Order 

har bland annat empiriskt prövat hypotesen 

om USAs hegemoni i det transnationella 

nyhetsflödet i samband med Gulfkriget 1990- 

91. Genom komparativa analyser av medierapporteringen 

i fem länder med olika metoder, 

både kvantitativa och kvalitativa, undersöktes 

den amerikanska propagandans 

genomslag. Det är framför allt två resultat som 

förtjänar att nämnas i det här sammanhanget. 

För det första kan vi konstatera att rapporteringen 

från Gulfkriget i betydande utsträckning 

handlade om att för en närmast global 

publik berätta om USAs politiska linje i 

konflikten. Eftersom USA var drivande i 

händelseutvecklingen fokuserade medierna 

genomgående på beslut, bedömningar och 

kommentarer i Washington. Därigenom kom 

den ledande supermakten att utöva internationellt 

eller globalt inflytande över opinionen 

via medierna. Denna ledande roll blev 

desto tydligare eftersom de politiska eliterna 

27 

i flera andra länder intog en ”vänta och se” 

attityd. 

För det andra gav en konvergensanalys 

baserad på kvantitativ innehållsanalys vid 

handen att även om det inledningsvis fanns 

tydliga indikationer på ”domesticering” i rapporteringen 

med påföljd att den amerikanska 

propagandans genomslag varierade mellan 

medier från olika länder så avtog dessa skillnader 

efter hand. I den propagandastrategi 

som användes av den amerikanska administrationen 

var bilden av Saddam Hussein som 

en ny Adolf Hitler central för att övertyga 

både den amerikanska befolkningen och den 

internationella opinionen om riktigheten av 

USAs hårdföra politik för att befria Kuwait. 

Denna koppling mellan Hussein och Hitler 

fick omedelbart genomslag i de amerikanska 

medierna medan de europeiska medierna 

var betydligt mer återhållsamma till en början. 

Mest restriktiva inledningsvis var de 

alliansfria ländernas medier, dvs finska och 

svenska medier. De europeiska Natoländernas 

medier i urvalet, dvs norska och tyska 

medier, placerade sig i jämförelsen mellan de 

amerikanska och de alliansfria ländernas 

medier (Nohrstedt, 2000). 

Projektet genomförde även kvalitativa 

analyser på begränsade delar av mediematerialet, 

bland annat för att i en mer textnära 

analys pröva hypotesen om konvergens mellan 

rapporteringen i olika länders medier. I en 

jämförande studie av Dagens Nyheters (DN) 

och Washington Posts (WP) rapportering från 

tre moment i konfliktens utveckling, dvs. 

Säkerhetsrådets beslut i november 1990 om 

Resolution 678, USA-kongressens beslut i 

januari 1991 att ge presidenten fullmakt att 

sätta in militären samt överlämnandet av några 

flyktingläger i norra Irak (Kurdistan) till FN 

i april 1991, konstateras att den marginalisering 

av FN som under hösten 1990 var tydlig i 

WP, men inte i DN, och på våren 1991 också

kännetecknade DNs rapportering. Särskilt 

intressant är att medan WP tydligt framställer 

både Resolution 678 och kongressens beslut 

som klartecken för krig, väljer Dagens Nyheter 

i bägge fallen att framställa dessa händelser 

som led i en politik som skulle förhindra 

krig. Det vill säga den svenska tidningen tolkar 

händelserna på ett sätt som gör dem mer 

acceptabla för en pacifistiskt sinnad svensk 

opinion (Nohrstedt, 2002). Generaliseringar 

från fallstudier bör göras med stor försiktighet. 

Men dessa resultat tyder i varje fall på att 

domesticeringen av det globala nyhetsflödet 

kan bidraga till amerikansk hegemoni, 

åtminstone i vissa avseenden och i vissa sammanhang. 

Ovanstående forskningsresultat ska 

emellertid inte tolkas som att journalister och 

medier är fångna i strukturer som gör dem till 

viljelösa offer för supermaktens propaganda, 

om än något modererad av den nationella 

och lokala kontexten. Det finns anledning att 

betona journalistkårens professionella strävan 

efter integritet och självständighet gentemot 

både politiska och militära ledare. Den avgörande 

frågan är i vilken utsträckning journalisterna 

i praktiken verkligen drivs av denna 

ambition att vara en kritisk granskande och 

oberoende instans och i vilken mån villkoren 

för krigsjournalistiken gör det möjligt att 

realisera densamma. Vi ska därför se lite närmare 

på hur villkoren för krigsjournalistiken 

har förändrats de senaste decennierna. Därefter 

kommenterar vi hur krigsrapporteringens 

inriktning har förskjutits i den nya 

världsordningen. 

Krigsjournalistikens organisation och 

arbetsformer har utvecklats i och med att ny 

och lättare teknik har tagits i bruk. Satellitöverföring 

av tv-reportage från mobila sändningsenheter 

som kan hanteras av ett par 

personer, tillsammans med bärbara datorer 

och mobiltelefoni, har revolutionerat genren 

28 

(jfr. Taylor, 1997). Korrespondenterna blir allt 

rörligare, vilket åtmistone har två viktiga konsekvenser. 

För det första har de blivit betydligt 

mer offensiva i sin bevakning av krigen och 

har till och med flyttat fram sina positioner 

till det som skulle kunna betecknas som 

målområdet för den egna sidans raket- och 

bombanfall. Därmed skapar de nya betingelser 

för propagandakriget på bägge sidorna i 

konflikterna. Myndigheter och militärer kan 

inte förutsätta att de har ensamrätt till de 

nyheter som journalisterna förmedlar till den 

egna befolkningen. Detta agerande går tillbaka 

på en lång utveckling som åtminstone 

kan härledas tillbaka till Krimkriget och som 

blev tydlig under Vietnamkriget. Men under 

Gulfkriget framstod det som sensationellt att 

bland annat CNNs team med Peter Arnett i 

spetsen kunde rapportera live från Bagdad 

om de första missilanfallen den 17 januari 

1991. Senare, när deras och andra västerländska 

korrespondenters rapporter handlade 

om döda civila i en bunker i Amirya mötte de 

starka protester för att rapporteringen ansågs 

understödja den irakiska propagandan. För 

det andra har den nya medietekniken medverkat 

till utbredningen av ”blåljusjournalistiken” 

som ersättning för fasta utrikeskorrespondenter. 

Den ökade rörligheten utnyttjas 

för att sköta utrikesbevakningen med hjälp 

av ett begränsat antal mobila reporterteam 

som kastas från den ena till den andra konflikthärden. 

Trenden mot en offensivare krigsjournalistik 

handlar otvivelaktigt om en professionalisering 

av krigsjournalistiken och därmed om 

en strävan mot större integritet och oberoende 

gentemot militärer och andra myndigheter. 

Journalisterna ser sig i regel som neutrala förmedlare 

av korrekta informationer och stundtals 

också som kritiska granskare av parternas 

information. Till denna trend hör också att 

krigsrapporterna i allt större utsträckning

handlar om civilbefolkningens lidande. Den 

tilltagande fokuseringen på de civila offren 

motiveras dessutom av att deras antal är 

betydligt större än antalet offer på den militära 

sidan i moderna krig – en utveckling som 

hela tiden förstärkts under 1900-talet. Hjälporganisationernas 

verksamhet och ansträngningar 

att få civilbefolkningens lidande uppmärksammat 

i medierna bidrar ytterligare till 

att de humanitära sidorna av de nya krigen 

ställs i fokus. Under krigen på Balkan det 

senaste decenniet har det också vuxit fram en 

trend bland västjournalister som på grund av 

ett humanitärt ställningstagande har övergett 

de traditionella objektivitetskriterierna och 

valt sida i konflikterna därför att de menade 

att serberna var huvudansvariga för våldet 

och upptrappningen av våldsspiralen. Den 

främsta exponenten för denna trend är BBCmedarbetaren 

Martin Bell som utvecklar denna 

ståndpunkt i boken In Harm’s Way (Bell 

1995). Deras journalistik sluter upp bakom 

Natos humanitära motiveringar för den militära 

interventionen och har skarpt kritiserats 

av Noam Chomsky i boken The New Military 

Humanism 1999). 

Globalisering av medkänslan 

I den nya globala världsordningen motiveras 

inte interventioner av territoriala eller ekonomiska 

anspråk eller av kamp mellan ideologier. 

Sådana strategiska intressen kan förvisso 

finnas i det fördolda, men det som hålls fram i 

offentligheten för att få opinionens stöd för 

krigshandlingar är mänskliga rättigheter och 

globalt medlidande. Fienden ska bekämpas 

för sina brott mot civilbefolkningar, Saddam 

Hussein för massaker på kurder med kemiska 

vapen, Slobodan Milosevic för de etniska 

rensningarna och massakrerna på kosovoalbanerna, 

Usama bin Ladin för terrorattacken 

mot World Trade Center och Pentagon där 

oskyldiga civila dödades. Dessa övergrepp är 

29 

fasansfulla och avskyvärda. Men internationella 

krigshandlingar skapar oundvikligen 

nya offer och det paradoxala uppstår att man 

bekämpar brott mot mänskligheten med nya 

övergrepp på oskyldiga. Eufemismer som 

”humanitär intervention” används för att 

överbrygga denna motsägelse. 

En global medkänsla, en diskurs om moralisk 

altruism, är en ideologi som inte bara framhålls 

i den politiska retoriken. Den har under 

de sista decennierna varit vägledande för 

mediernas rapportering om våld och konflikter, 

för publikens tolkningar och för framväxten 

av en stor mångfald av humanitära organisationer. 

Den globala medkänslan har utvecklats 

i samspelet mellan politiker, medier, 

humanitära organisationer och publiken. 

Minear, Scott och Weiss (1996) påpekade 

redan i mitten av 1990-talet att det fanns en 

ökad politisk villighet i västvärlden att uppmärksamma 

interna nationella konflikter och 

inbördeskrig som leder till många civila offer. 

Det internationella politiska medlidandet 

styrs dock fortfarande mer av politiska och 

ekonomiska hänsynstaganden än av altruistiska. 

Chomsky (1999) frågar exempelvis varför 

de turkiska övergreppen mot kurderna 

inte uppmärksammas och listan kan göras 

lång: Liberia, Sudan, Sierra Leone, Burundi, 

Etiopien och Eritrea. Flyktingar från Afghanistan 

blir uppmärksammade först när landet 

blivit storpolitiskt och mediepolitiskt intressant. 

FN och UNESCO som bildades efter krigsslutet 

1945 och FNs proklamerande av universella 

mänskliga rättigheter i december 

1948 har haft stor betydelse för internationell 

hjälp och för utvecklandet av en global medkänsla. 

Idag finns flera tusentals humanitära 

organisationer som hjälper människor i nöd 

världen över. Stora som små, gamla som nya 

humanitära organisationer arbetar för krigens, 

konflikternas och det politiska förtryckets

offer likväl som för naturkatastrofernas. Det är 

organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, 

Läkare utan gränser, Amnesty, Human 

Right Watch, Erikshjälpen, PMU-Interlife och 

Hoppets Stjärna – för att nu nämna några av 

de många som finns. De senaste decennierna 

har det skett en kraftig ökning av sådant ideellt 

hjälparbete (Boltanski, 1999; Tvedt, 1995). 

Samtidigt som medborgarnas politiska engagemang 

har minskat i västvärlden så finns det 

ett ökande engagemang i så kallade NGOs 

(non-governmental organisations) där de 

humanitära organisationerna utgör en framträdande 

del. Norge har nästan dubbelt så 

många medlemmar i humanitära organisationer 

som i politiska partier (Andresen, 1999) 

och i Sverige är de humanitära organisationerna 

en typ av organisation som ökar mest 

relativt sett (Jeppsson Grassman & Svedberg, 

1999). 

Medierna fokuserar i sin tur alltmer på civila 

offer för krig och konflikter, det gäller inte 

minst den visuella exponeringen. Gulfkriget, 

där civilbefolkningens umbäranden försvann, 

är ett undantag från en mer allmän utveckling 

i nyhetsjournalistiken. Studier visar att televisionens 

nyhetsinslag om våld i samhället och 

världen i större utsträckning än tidigare exponerar 

bilder av offren. Den visuella presentationen 

har också förändrats mot ett mer 

närgånget exponerande av offren genom närbilder 

av skadade och lemlästade människor 

(Cronström, 2000; Höijer, 1994). 

Det är en samverkan av flera faktorer som 

förklarar den ökade mediefokuseringen på 

offer. Dels att politiska vålds-, krigs- och 

terrorhandlingar systematiskt riktas mot civilbefolkningar 

och inte kräver lika många offer 

bland soldaterna som tidigare. För parterna 

finns det ett intresse av att visa fram hur ond 

fienden är och rapporter om civila offer blir 

också en del av propagandan. Dels det allmänna 

globala humanitära engagemanget 

30 

som inte bara fostrar publiken utan också journalisterna 

(se exempelvis Bell, 1995) och får 

dem att önska väcka publikens medkänsla 

med bilder av mänskligt lidande. Den tekniska 

utvecklingen spelar också roll. Med lätta 

bärbara kameror och satellitöverföringar kan 

man enkelt och snabbt rapportera från platser 

där offren finns och nyhetsbyråerna och 

nyhetsredaktionerna får också oftare videofilmade 

amatörbilder (Höijer, 1994). Ytterligare 

en viktig faktor är den ökade konkurrensen 

mellan tv-kanaler som leder till en visuell 

kamp med spektakulära bilder av offer för 

att få uppmärksamhet. Nyhetsbyråerna konkurrerar 

om att få just sitt nyhetsmaterial 

uppmärksammat i det enorma flödet av bilder 

som sprids över världen varje dag och deras 

fotografer tar närbilder av lidandet. Frilansande 

fotografer gör det i hopp om att sälja 

sina bilder. Nyhetsredaktionerna väljer att 

visa dessa bilder i konkurrens med andra 

nyhetsprogram och i tron att det lockar publiken. 

Torkan i Afrika i mitten av 1980-talet 

brukar ofta betraktas som ett slags genombrott 

för det globala humanitära engagemanget 

(Tvedt, 1993). Men vi kan också gå längre tillbaka 

i tiden till inbördeskriget i Nigeria 1968– 

1970 då medierna rapporterade om döda, 

skadade och lidande civilbefolkning (se 

Nohrstedt, 1996). Det var då som televisionen 

sände ut sina reportage om brutalt våld och 

lidande och hjälporganisationerna framgångsrikt 

bedrev kampanjer för att samla in pengar 

till de nödställa med affischer av svältande 

barn. I allmänhetens kollektiva minnen etsade 

sig bilder fast av barn med uppsvällda magar, 

tändstickstunna armar och ben och stora 

huvuden med oändligt sorgsna mörka ögon. 

”Biafrabarn” blev ett begrepp och en symbol 

för barnens utsatthet som oskyldiga offer. 

Idag visar nyhetsprogram och dokumentärprogram 

ständigt bilder av offer för svält-

katastrofer och naturkatastrofer, för krig och 

konflikter. Vi får veta att det rör sig om tiotusentals, 

hundratusentals, miljoner offer. I tvsända 

galor med kända artister samlas 

pengar in till hjälpbehövande i världen. År 

2000 pågick exempelvis i Sverige kampanjen 

Världens Barn – nio hjälporganisationer stod 

bakom – med bland annat två stora tv-galor 

för att samla in pengar. Tillsammans med 

vanliga bössinsamlingar blev det insamlade 

slutresultatet för världens barn 112 miljoner 

(www.varldensbarn.nu). Norska folkets givmildhet 

är ännu större. NRK bedriver sedan 

1974 en stor årlig insamlingsaktion, tv-aksjonen, 

i samarbete med en utvald hjälporganisation. 

År 2000 var det SOS-barnebyer och 157 

miljoner samlades in, 1999 fick Amnesty International 

Norge in 121 miljoner via tv-aktionen, 

1998 var resultatet 130 miljoner för Det norske 

flyktingeråd (www.nrk.no/tv-aksjonen). 

De underhållande tv-galorna må vara de 

som mest direkt leder till handling i form av 

ett ekonomiskt bidrag till hjälpbehövande, 

men det är ändå de informativa programmen 

som skapar förutsättningarna genom sina 

skildringar av lidandet. Medierna framhåller 

ofta att det finns olika meningar i sakfrågor 

men när det gäller medkänsla med offren 

råder hegemonisk enighet. Medierna, särskilt 

televisionen med sina påträngande bilder av 

lidandet, fostrar på så sätt vårt globala samvete 

och gör det svårare att vidmakthålla likgiltighet 

och ignorans. Det är inte minst de 

humanitära organisationerna medvetna om 

(Minear m.fl., 1996). Men televisionen gör oss 

samtidigt till voyeurer som smygtittar på 

lidandet genom tv-skärmen i våra vardagsrum 

och ett överdrivet fokus på offer utan att 

förklara orsaker riskerar, enligt Ignatieff 

(1993), att leda till ett slags ytligt människoförakt. 

Tidigare studier av publikreaktioner visar 

också att bilder av offer å ena sidan blir de vitt- 

31 

nesbörder om lidandet som kan väcka vår 

medkänsla, men å andra sidan kan det ständiga 

flödet av nyhetsrapporter om världens 

ondska leda till avtrubbning och urgröpning 

av medkänslan (Höijer, 1996). Som publik kan 

våra upplevelser pendla mellan empati och 

distanserad cynism. 

Meningsmakten – den diskursiva 

makten som problem 

Inom publikforskningen finns idag en stor 

enighet om att medborgarna som publik inte 

är en homogen massa som passivt blir indoktrinerade 

av mediernas budskap. Mediernas 

makt över publiken är varken total eller enhetlig. 

Den lineära enkla modell för mediepåverkan 

som propagandateoretikern Lasswell en 

gång myntade med sitt klassiska ”Who says 

what to whom, through what channel and 

with what effect?” blev tämligen snart kritiserad 

av de forskare som gjorde empiriska 

studier av påverkanseffekten på publiken (se 

McQuail, 1994). 

Receptionsforskningen som intresserar sig 

för hur publiken uppfattar och tolkar mediernas 

utbud har visat att det finns betydande 

variation mellan individers och gruppers 

upplevelser och tolkningar av medieinnehållet. 

En del har gått så långt att de hävdat att 

huvudsakligen publiken/mottagaren – inte 

mediet/sändaren – har makten över tolkningen, 

exempelvis John Fiske (1987) som talar om 

”semiotisk makt” och med det menar makten 

att ur medieinnehållet konstruera egna betydelser, 

förnöjelser och identiteter. Men denna 

överdrivna syn har litet stöd i empiriska studier 

som visar att det visserligen finns variation 

i tolkningarna och därmed måste publiken 

sägas vara aktiv, men att det är i samspelet 

mellan medietexten och publikens perspektiv 

som tolkningarna uppstår (Höijer, 1998). 

David Morley (1992) urskiljer exempelvis 

tre tolkningspositioner: en dominant, en för-

handlande och en oppositionell. Indelningen 

hämtar han från Stuart Halls (1980) teoretiska 

resonemang om publikens meningsskapande. 

6 Den dominanta tolkningen tar fasta på 

textens dominerande betydelse, som enligt 

teorin är densamma som samhällets dominanta 

eller rådande uppfattning. Den oppositionella 

tolkningen avvisar denna mening 

medan den förhandlande tolkningspositionen 

är ett slags mellanposition som accepterar 

vissa saker men avvisar andra. Det finns flera 

svagheter vid modellen – den förutsätter 

exempelvis att medierna bara återger dominanta 

uppfattningar och att sådana går att 

fastställa, samt att det finns en entydig ideologisk 

kod i texten. Men tredelningen kan vara 

brukbar vid en grovsortering av tolkningspositioner. 

Liebes och Katz (1993 ) begrepp ”referentiella” 

och ”kritiska tolkningar” utgår från 

fiktionsprogram men är applicerbara även på 

informativa genrer. Den referentiella tolkningen 

– eller läsning i deras terminologi – 

innebär att programmet betraktas som en 

verklighetsskildring, människorna och miljöerna 

tolkas med referens till verkligheten. Den 

kritiska läsningen fokuserar på programmets 

form och estetik och markerar att programmet 

är en konstruktion som har väldigt lite med 

verkligheten att göra. Inom dessa ramar kan 

sen publik med olika kulturella bakgrund 

anlägga delvis olika perspektiv och läsa in 

olika saker i ett program. 

Tanken att en supermakt med USAs position 

skulle kunna dominera inte bara den 

internationella politiska arenan utan också 

medierna globalt, såsom teorin om kulturimperialismen 

hävdar, anses enlig kritikerna, 

32 

tvåfaldigt undergrävd av receptionsforskningen. 

Denna tanke tycks, för det första, 

förutsätta en passiv mottagare och, för det 

andra, bortse från kulturella variationer i 

meningsskapandet. Ett annat problem med 

kulturimperialismteorin är att den definierar 

makt på ett absolut sätt. Om makten över tolkningen 

däremot är relativ och inte förutsätter 

ett mekaniskt överförande av mening från 

mediet till publiken så är viss variation i tolkningarna 

inte a priori något som är oförenligt 

med att publiken påverkas av medieinnehållet, 

exempelvis propagandan. Hur det 

förhåller sig med detta hoppas vi att den här 

rapporten ska kunna bidra till att belysa. 

Sammanfattning 

Som avslutning på kapitlet ska vi sammanfatta 

de viktigaste komponenterna i vår analytiska 

begreppsapparat. Vi ska också kort 

kommentera den metodologiska syn som 

väglett oss. Projektets ansats är, för det 

första, både holistisk och mångperspektivistisk 

7 . Vi har presenterat ett sammanhängande 

perspektiv som utgår från de globaliseringsprocesser 

som utmärker nutidens internationella 

konflikter, inte minst ur kommunikativ 

synvinkel. Samtidigt har vi nämnt att 

meningsskapandet i samband med Kosovokriget 

betraktas ur flera olika, men kompletterande, 

synvinklar. Nämligen med avseende 

på propagandans, journalistikens och publikens 

roll i meningsflödet. När vi väljer ett 

diskursanalytiskt perspektiv på globaliseringsprocesserna 

uppfattar vi meningsskapandet 

som sammansatt av tre samverkande 

diskurser, alltså propaganda, journalistik och 

publikens humanitära engagemang, vilka 

6) Stuart Hall bygger i sin tur sitt resonemang på sociologen Frank Parkins tredelade samhälleliga värdesystem: ett 

dominant, ett underordnat och ett radikalt. 

7) En holistisk ansats innebär att forskarna försöker se forskningsobjektet i ett helhetssammanhang. I det här projektet sker 

det genom att vi i analyserna relaterar medierapporteringen och publikens reaktioner till den internationella politiska 

och medietekniska utvecklingen.

sammantagna konstituerar den diskursiva 

ordning som vi undersöker. 

Globaliseringen innebär att varken propagandan, 

journalistiken eller publikens 

meningsskapande kan analyseras enbart i 

ett nationellt perspektiv. Krigsjournalistiken 

är oåterkalleligen en transnationell verksamhet 

och detta innebär också att meningsskapandet 

i nyhetsflödet måste betraktas i ett 

multikulturellt och transnationellt perspektiv. 

Det meningsskapande som både propagandastrateger, 

journalister och publiken utför 

kan förstås som rekontextualisering och 

domestisering av betydelser som förmedlas 

transnationellt, vilket dock inte automatiskt 

utesluter att hegemoni och global dominans 

kan utövas av en supermakt med USAs position. 

Huruvida nationella eller lokala perspektiv, 

inklusive det betydelseskapande som 

präglas av nationella myter och/eller provinsiell 

identitetspolitik, förhindrar detta är sannolikt 

beroende på en mängd specifika faktorer 

i den aktuella konflikten. Och framför allt 

är det en empirisk fråga för forskningen att 

söka svar på. 

Flera forskare (t.ex. Hallin, 1997; Taylor, 

1997) betonar förändringarna av krigsjournalistikens 

villkor och hur dagens korrespondenter 

på många sätt är utlämnade både till 

allt skickligare och mer sofistikerade propagandastrateger 

och till en kommunikationsteknologi 

som minskar deras möjligheter 

till överblick, analys och granskning. Statsmakter 

och militärer stärker därigenom sin 

kontroll över mediernas innehåll, kanske 

framför allt genom ett proaktivt agerande som 

går ut på att förse journalisterna med propagandamaterial 

som bidrar till en positivt 

inställd opinion. Vidare påpekade redan 

Harold D. Lasswell (1927/1971) att propagandan 

inte enbart syftar till att övertyga hemmaopinionen 

utan även har motståndarsidans 

trupper och befolkning, liksom allierade sta- 

33 

ters politiker och folk, som målgrupper. Den 

är transnationellt inriktad även om den ytterst 

utgår från nationella intressen. Lasswell införde 

också begreppet ”the propaganda of deed” 

(Lasswell, 1927/1971:199), vilket avser de propagandaeffekter 

som diplomatiska, politiska, 

militära och andra handlingar framkallar. 

Denna tanke följs upp i Chomskys analyser av 

bland annat Rambouilletförhandlingarna och 

vi kommer att anknyta till detta begrepp i 

våra egna analyser (Chomsky, 1999). 

Samtidigt är det viktigt att betona att medierna 

inte fungerar som viljelöst redskap för 

makteliterna, även om eliterna försöker skaffa 

sig ett avgörande inflytande över medieagendan. 

Flera forskare (t.ex. Hallin, 1986; 1997; 

Kellner, 1992) betonar vikten av att uppmärksamma 

divergerande uppfattningar inom 

elitskiktet och skillnaderna mellan olika medier 

och journalistiska genrer. Här finns en mer 

eller mindre tydlig kritik av en alltför instrumentell 

syn på relationen mellan makteliterna 

och medierna. Metodologiskt har vi försökt 

följa upp denna kritik. Dels genom att betrakta 

journalistiken som en relativt autonom 

diskurs där olika nationella och lokala villkor 

kan framkalla variationer mellan Kosovorapporteringen 

i Norge, Storbritannien och 

Sverige, liksom mellan enskilda medier inom 

respektive land. Dels genom att vi försöker 

göra frågan om eventuell amerikanska hegemoni 

och dominans i meningsflödet empiriskt 

forskningsbar genom att relatera journalistikdiskurserna 

i de tre länderna till de förekommande 

propagandadiskurserna i Kosovokonflikten. 

På detta sätt hanterar vi i projektet de 

två centrala aspekterna av den globala diskursiva 

ordningen, dvs. dess enhetlighet respektive 

beständighet (Fairclough, 1995: 65). 

En brist inom forskningen på området är 

att publik- eller medborgarledet i meningsskapandet 

i samband med internationella 

konflikter är föga uppmärksammat (Hallin,

1997). Opinionseffekterna studeras som regel 

på aggregerad nivå med survey-metoder, vilket 

innebär att det endast finns ett fåtal undersökningar 

av hur publiken på individ- och 

gruppnivå använder mediernas innehåll i sina 

egna kognitiva processer och hur den förhåller 

sig till krigsrapporteringen (exempel på 

undantag är Liebes & Ribak, 1994, och Morrison, 

1992). I det här projektet studeras publikens 

uppfattningar inte som opinion utan snarare 

som resonemang. Vi är intresserade av hur 

olika grupper i publiken resonerar kring 

Kosovokonflikten och mediernas rapportering. 

Detta innebär att vi inte gör någon receptionsanalys 

i vanlig mening, eftersom vårt 

fokus inte ligger på meningsskapandet vid 

själva nyhetskonsumtionstillfället, utan i stället 

på vilka föreställningar och reflexioner som 

publiken artikulerar en tid efter kriget. Vi är 

framför allt intresserade av vilka uppfattningar 

och intryck som blir bestående, dvs. reflexiviteten 

över tid. 

34 

Med utgångspunkt från Ignatieffs teori om 

den moraliska universalismen i det postmoderna 

samhället blir en av de centrala 

frågeställningarna i publikundersökningarna 

att analysera det humanitära engagemangets 

och empatins utbredning i olika grupper. 

Här knyter vi även an till Luc Boltanskis teori 

om ”medlidandets politik” och hans analys av 

det komplexa mönstret av medkänsla med 

lidande människor som inte befinner sig i vår 

omedelbara närhet (Boltanski, 1999). 

Det har varit vår ambition att gå längre i 

riktning mot en holistisk och samtidigt multimetodologisk 

ansats genom att överskrida 

de vanliga begränsningarna i forskningen 

på området, vilka som regel innebär att 

man antingen undersöker medieinnehållet 

eller nyhetsproduktionen eller publikreceptionen. 

Vi är övertygade om att denna bredare 

ansats är enda sättet att ge en tillräckligt solid 

grund för valida och relevanta slutsatser om 

mediekrigets betydelse i de nya krigen.

KAPITEL 3 

KOSOVOKONFLIKTENS BAKGRUND 

Den 24 mars 1999 gick flyg- och marinstyrkor 

från en rad Nato-länder till angrepp mot militära 

mål i Jugoslavien. Nato var för första 

gången i krig och Norge var för första gången 

sedan andra världskriget involverat i ett 

väpnat angrepp. 

De våldsamma omvälvningarna i Europa 

efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 

utgjorde den historiska upptakten till de 

händelser som ledde till Natos angrepp den 

24 mars. Kampen om Jugoslaviens framtid 

var på många sätt det kalla krigets sista 

krampryckningar som gick över i ett ”varmt 

krig”. Jugoslaviens upplösning tog fart då 

Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga 

i juni 1991 och bildade upptakten till 

ett blodigt inbördeskrig knutet till Bosnien- 

Hercegovinas framtid. En allians mellan det 

bosnisk-serbiska ledarskapet och Slobodan 

Milosevic gick in för en blodig konfrontationspolitik 

för att förhindra genomförandet 

av det majoritetsbeslut att upprätta den 

självständiga staten Bosnia-Hercegovina som 

fattats i en folkomröstning. 

Ett handlingsförlamat Västeuropa blev 

vittne till ett 44 månader långt blodigt inbördeskrig 

i hjärtat av Europa. Omfattande etnisk 

rensning förekom med krigsförbrytelser på 

alla sidor. Det råder dock inget tvivel om att de 

bosniska serberna stod för de värsta övergreppen 

vilka genomfördes med politiskt och 

militärt stöd från militära enheter som helt 

35 

eller delvis stod under Milosevics kontroll. 

Det f.d. Jugoslavien blev under 10 år offer för 

en nationalistisk mobilisering där historiska 

referensramar, chauvinism och nationalism 

skulle bli viktigare än mänskliga rättigheter 

och demokrati (Ignatieff, 1993). 

De västliga stormakterna hade sin egen 

agenda på Balkan och kritikerna av Natos och 

EUs politik menar att ett för snabbt erkännande 

av de nya staterna trappade upp konflikten 

i f.d. Jugoslavien (Öberg, 1999). FN ansåg 

att Europa borde klara upp situationen själv, 

men efter f.d. amerikanske utrikesministern 

Cyrus Vance fredsmäkling i Kroatien vintern 

1991–92 slöts en tillfällig vapenvila och FNs 

fredsbevarande styrka United Nations Protection 

Force (UNPROFOR) upprättades. 

I april 1992 inledde de bosniska serberna 

en militär offensiv för att säkra sig ett så stort 

territorium som möjligt inför kommande 

fredsförhandlingar. Paramilitära grupper 

(ofta kallade ”chetniks”) gjorde sig skyldiga 

till omfattande krigsförbrytelser. Många 

större städer hamnade under serbisk kontroll 

och belägringen av Sarajevo i Kroatien började 

med att civilbefolkningen besköts från höjderna 

runt staden. 

I januari 1993 inleddes fredsförhandlingar 

i Genève. Den s.k. Vance-Owen-planen var 

utgångspunkt för förhandlingarna i vilka 

samtliga berörda parter deltog. Vid denna 

tidpunkt kontrollerade de bosniska serberna

70 procent av Bosnien-Hercegovinas territorium. 

Senare spelade Norges förre utrikesminister 

Thorvald Stoltenberg en central roll i 

fredsförhandlingarna tillsammans med engelsmannen 

David Owen. De bosniska muslimerna 

och USA var starkt kritiska till Vance- 

Owen-planen därför att den inte innehöll några 

krav på serbiskt tillbakadragande från 

områden som var ockuperade av kroater och 

bosniska muslimer. 

I juni 1993 föreslog den bosnisk-serbiska 

presidenten Radovan Karadzic en delning 

av Bosnien-Hercegovina som skulle säkra serberna 

kontroll över ungefär hälften av territoriet. 

Den muslimstyrda bosniska regeringen 

avvisade förslaget och försökte bita sig fast i 

de städer som FN garanterade som säkra 

områden. Samtidigt smugglades vapen in i 

områdena för att försvara civilbefolkningen 

och för att förbereda en motoffensiv. 

Efter att ett granatangrepp i januari 1994 

dödat 68 människor på marknadsplatsen i 

Sarajevo ökade kritiken kraftigt mot västvärldens 

påstådda handlingsförlamning. 

Senare under våren 1994 stod det klart att 

kroater och muslimer i Bosnien-Hercegovina 

skulle acceptera en federal lösning med 

autonoma områden för serberna, å den ena 

sidan, och för muslimerna och kroaterna, å 

den andra. 

I maj 1994 angrep Nato-flyg serbiska 

ställningar runt Sarajevo och andra s.k. säkra 

städer. Det utbröt öppen oenighet bland 

Nato-länderna om vilka militära och politiska 

lösningar man skulle välja. Frankrike var 

starkt emot flygoperationerna som kunde 

sätta de egna fredsbevarande FN-styrkorna i 

fara. Serberna svarade på angreppen genom 

att ta FN-personal som gisslan och genom 

dessa aktioner tappade FN ansiktet och 

demonstrerade sin handlingsförlamning. 

FNs roll prövades ytterligare juli 1995, då 

serbiska styrkor angrep byarna Srebrenica 

36 

och Zepa som formellt stod under FNs 

beskydd. Över 8 000 bosniska muslimer dödades 

i massakern i Srebrenica. Senare åtalades 

den serbiska generalen Ratko Mladic och 

den bosnisk-serbiska ledaren Radovan Karadzic 

av FNs krigsförbrytartribunal i Haag som 

ansvariga för massakern. Också Slobodan 

Milosevic har åtalats för brott mot mänskligheten 

och för sin roll i den etniska rensningen 

i Kosovo och överlämnades i juni 2001 av 

serbiska myndigheter till krigsförbrytartribunalen 

i Haag. Tribunalen har dömt enskilda 

personer från alla sidor i konflikten till långa 

fängelsestraff. 

Men det är inte bara serberna som har legat 

bakom övergrepp och etnisk rensning i f.d. 

Jugoslavien. Med kroatisk hjälp och Natos 

stöd genomförde de bosniska kroaterna en 

offensiv i augusti 1995 då cirka 200 000 serber 

från Krajina och västliga Bosnien drevs bort 

från områden där deras familjer hade bott 

under flera generationer. Enligt USAs sändebud 

Richard Holbrookes memoarer uppmuntrades 

denna offensiv av de västliga stormakterna 

med tanke på positionering inför de 

kommande fredsförhandlingarna (Goff red., 

1999:558). 

Som ett motdrag började rasande serbiska 

styrkor på nytt att bombardera Sarajevo. Nato 

inledde då sin Operation Deliberate Force och 

angrep bosnisk-serbiska positioner genom 

750 flygangrepp medan Natos Rapid Reaction 

Force angrep serbiska positioner runt Sarajevo 

med artilleri. Serberna led stora förluster och 

drog tillbaka sina styrkor från höjderna runt 

Sarajevo, vilket gjorde det möjligt att häva 

belägringen av staden. 

Efter 21 dagars turbulenta förhandlingar 

på en flygbas i Dayton, Ohio undertecknades 

det s.k. Dayton-avtalet i november 1995. 

Bosnien delades in i en kroatisk-muslimsk 

federation som kontrollerade 51 procent av 

territoriet och en bosnisk-serbisk republik

som kontrollerade 49 procent. De två delarna 

skulle underställas en gemensam centralregering 

där kroater, bosniska muslimer och serber 

skulle vara representerade. Dayton-avtalet 

undertecknades av parterna i december 

1995 och innebar slutet på ett nästan fyraårigt 

krig som kostat 200 000 människor livet och 

gjort 2 miljoner hemlösa. Nato sände en styrka 

på 50 000 man för att övervaka att Daytonavtalet 

följdes (Goff, red., 1999). Dayton-avtalet 

innefattar inte Kosovo. Detta var en medveten 

politik från parterna och berodde på att 

det fanns tillräckligt många andra stora konfliktfrågor 

som man var tvungna att lösa. Samtidigt 

varnade säkerhetspolitiska experter och 

fredsforskare vid upprepade tillfällen för att 

det bara var en tidsfråga innan det skulle bli en 

blodig uppgörelse i Kosovo (se Öberg, 1999). 

Från EUs sida sades uttryckligen 1996 att 

Kosovo kunde bli platsen för nästa konflikt 

(jfr. Bildt, 1997:543), men utan att det fastställdes 

någon strategi för att förhindra att den slutade 

i blodutgjutelser (Eide, 1999:212). 

Konflikten om Kosovo 

I den jugoslaviska grundlagen från 1974 defi- 

nierades Kosovo som ett autonomt område. 

Espen Barth Eide skriver att Kosovo blev en 

slags fungerande republik utifrån resonemanget 

att det ju redan fanns en albansk 

stat utanför Jugoslavien (Eide, 1999:207). 

Även om Kosovo inte hade status som egen 

republik bildade den kosovoalbanska majoriteten, 

som utgjorde 80–90 procent av befolkningen, 

sin egen regering, sitt eget parlament, 

sin polis och centralbank. Under hela 1980talet 

blomstrade en albansk nationalism i 

Kosovo. På områden som utbildning och kultur 

knöts nära band med Albanien. En historisk 

medvetenhet växte fram vars kärnpunkt 

var en upprördhet över den maktöverföring 

som i början av nittonhundratalet skett från 

det tidigare ottomansk-kontrollerade område 

37 

som dominerades av albaner till Serbien. 

Radikala krafter i Kosovo stack heller inte 

under stol med att de på sikt önskade bli en del 

av Albanien. På kort sikt var målet att få status 

som egen republik i Jugoslavien. 

Parallellt växte de nationalistiska strömningarna 

sig allt starkare i den serbiska minoriteten 

som kommit till en helt motsatt 

slutsats. De upplevde sin minoritetsroll som 

outhärdlig och önskade att den serbisk-kontrollerade 

staten skulle säkerställa deras 

intressen och hejda den kosovoalbanska 

nationalismen i provinsen. 

Som ett påtryckningsmedel utfördes under 

slutet av åttiotalet många våldshandlingar 

mot serber för att få dem att flytta ut ur provinsen. 

Den politiska konflikten om Kosovo 

förvärrades under åren 1988 och 1989, då president 

Milosevic befäste sitt ledarskap genom 

att spela på serbisk nationalism. Milosevic initierade 

en lagändring som gjorde serbiska till 

provinsens enda officiella språk. Han ersatte 

ledaren i Kosovos kommunistparti, Azem 

Vllasi, med sin egen lojala stöttepelare, Rahmann 

Morina. Omfattande demonstrationer 

ägde rum och efter en hungerstrejk i de viktiga 

Trepca-gruvorna satte Milosevic in den 

federala polisen och införde undantagstillstånd. 

Under perioden 1989-1990 genomfördes en 

rad grundlagsändringar som fråntog kosovoalbanerna 

de flesta av de rättigheter de hade 

fått vid grundlagsändringen 1974. Klimax i 

Milosevic nationalistiska strategi nåddes den 

28 juni 1989 under firandet av 600-årsjubiléet 

för slaget om Kosovo. Samma dag år 1389 

hade serbiska styrkor besegrats av det ottomanska 

rikets trupper, vilket blev början på 

det som av nationalistiska serber betraktas 

som "600-årsnatten” efter det serbiska nederlaget. 

I sitt tal till de många tusen serber, som 

hade kommit för att markera 600-årsdagen av 

nederlaget, tog Milosevic steget fullt ut och

spelade i högre grad än någonsin tidigare på 

serbisk nationalism (Glenny, 1992:34). 

Kosovoalbanernas strategi för att bemöta 

den serbisk-nationalistiska offensiven var att 

utveckla en parallell statsstruktur istället för 

att gå till öppen konfrontation. Alternativa 

utbildningsanstalter och politiska strukturer 

byggdes upp och bildade ryggraden i den 

nya statsorganisationen. Republiken Kosovo 

knöts samtidigt till den inofficielle presidenten 

Ibrahim Rugova och hans parti LDK. 

Alternativa tjänster för hälsovård, utbildning 

och polisväsende finansierades genom 

beskattning av kosovoalbanerna i Kosovo och 

exil-kosovoalbaner utomlands. En av anledningarna 

till att Milosevic-regimen accepterade 

den nya parallellstrukturen var att 

kosovoalbanerna bojkottade valen till Jugoslaviens 

politiska institutioner och därmed 

säkrade regimen fortsatt formell kontroll. Alla 

som propagerade för separatism eller gemenskap 

med Albanien blev emellertid omedelbart 

avspisade (Eide, 1999:207-208). Oron 

ledde till ekonomisk nedgång och politisk 

kris. Upplösningen av det gamla Jugoslavien 

bidrog till ökad spänning i Kosovo. 

Varför kunde inte Kosovo-problemet lösas 

under Dayton-förhandlingarna? Anledningen 

till att förhandlarna inte bedömde att detta 

var möjligt visar svagheten i Dayton-processen. 

Hela avtalet bygger på en topptung process. 

Hela processen baserades på att Milosevics 

signatur måste säkras, trots starkt motstånd 

från de serbiska nationalisterna i Bosnien. 

Ingen kunde bestrida att Slobodan Milosevic 

var den legitime ledaren för det gamla 

Jugoslavien. Samtidigt hade Milosevic gjort 

klart att han inte under några omständigheter 

ville lämna ifrån sig Kosovo. Milosevic-regimen 

var orubblig i sin ståndpunkt att alla 

38 

problem med anknytning till Kosovo var att 

betrakta som en intern angelägenhet. De 

moderata kosovoalbanska ledarna som hade 

baserat sig på västligt stöd kände sig lurade 

och de mer radikala ledarna ifrågasatte den 

inofficelle presidenten Ibrahim Rugovas strategi 

för att bemöta våldet. Allt fler begärde 

total självständighet för Kosovo. De mest 

fanatiska serbiska nationalisterna fick samtidigt 

blodad tand. 

Under uppbyggnaden av Kosovo Liberation 

Army (UCK) 8 fick de serbiska nationalisterna 

stöd för sin ståndpunkt att konfrontation var 

det enda som kunde säkra serbiska intressen i 

regionen. Angrepp från serbisk polis och milis 

blev samtidigt UCKs skäl för att fortsätta den 

väpnade kampen. Huvudargumentet var att 

de var tvungna att försvara den kosovoalbanska 

befolkningen mot övergrepp från 

serbiska säkerhetsstyrkor och paramilitära 

grupper. Våldsspiralen var ännu en gång ett 

faktum. 

UCK visade sig för första gången offentligt 

vid begravningen av en albansk lärare som 

dödats av serbiska säkerhetsstyrkor i december 

1997. De första, väpnade konfrontationerna 

mellan UCK och serbiska styrkor ägde rum 

i Lausha redan den 26 november 1997. UCK 

angrep inte bara militära mål, utan stod 

också bakom mord på serbiska posttjänstemän 

och andra som på något sätt kunde associeras 

med regimen i Belgrad (Chomsky, 

1999:30-31). De serbiska säkerhetsstyrkorna 

startade en omfattande upprensningsaktion 

mellan 26 februari och 1 mars 1998 i UCKs viktigaste 

område i Drenica-regionen (Goff, red., 

1999: 559). Den 5 mars gick serbiska styrkor till 

angrepp mot byn Prekaz och dödade UCKledaren 

Adem Jashari och ytterligare 50 personer 

i hans släkt. 

8) Vi kommer att använda förkortningen UCK om den kosovoalbanska gerillan. Vissa av de källor vi citerar använder 

förkortningen UCK eller KLA. I citat och hänvisningar används samma beteckning som de omtalade källorna använder.

Den 22 mars offentliggjordes resultatet av det 

inofficiella kosovoalbanska presidentvalet 

där Ibrahim Rugova var den klara segraren. 

På den internationella arenan startade en 

intensiv skuggboxning om Kosovos framtid. 

FN införde vapenembargo mot Jugoslavien 

medan serberna å sin sida avvisade alla förslag 

om en folkomröstning. Men allt pekade 

inte mot ett nytt inbördeskrig. Ibrahim Rugova 

och Slobodan Milosevic hade sitt första 

möte i mitten av maj för att sondera möjliga 

kompromisser. Detta väckte starkt missnöje 

inom UCK-kretsar och mottogs inte heller 

positivt av den militanta delen av de serbiska 

invånarna i Kosovo. UCK trappade upp sina 

väpnade aktioner och vid flera tillfällen kom 

meddelanden från UCK-enheter att ”etnisk 

rensning” genomförts mot den serbiska civilbefolkningen. 

Exempel på sådana händelser 

är 21 april 1998 i Ratishi i Eperme/Gornji Ratis 

och 22 april 1998 i Dashinovc/Dasinovac. 

Vid båda tillfällena kom meddelanden om 

”försvunna” serber (Independent International 

Commission on Kosovo, kap. 2:11). 

Den 17 juli samma år tog UCK kontroll över 

byn Orahovac som veckan därpå återerövrades 

av serbiska säkerhetsstyrkor. Detta bildade 

upptakten till en utökad gerillataktik från 

UCK som drog sig tillbaka till bergen och 

gränsen mot Albanien. Dessa områden utsattes 

för angrepp av serbiska polisstyrkor, vilka 

under sommaren 1998 fick stöd av reguljära 

jugoslaviska trupper. UCK hävdade att de 

hade kontroll över 40 procent av Kosovo. Det 

är mer troligt att UCK gick i den serbiska militärens 

fälla och att de lockades att sprida sina 

relativt fåtaliga styrkor över ständigt större 

områden. Detta gjorde det lättare för de serbiska 

styrkorna att isolera enskilda enheter i 

en motoffensiv som ägde rum under sensommaren 

och hösten 1998. UCK rekryterade som 

aldrig tidigare, men under motoffensiven 

hösten 1998 drevs 200 000 kosovoalbaner 

39 

bort från sina hem. Flera bekymrade observatörer 

drog paralleller till den etniska rensningen 

under inbördeskriget i Bosnien och Kroatien 

och förespråkade militära aktioner från 

Natos sida. Espen Barth Eide menar att jämförelsen 

med Bosnien och Kroatien är ”något 

haltande”: 

I Bosnien och Kroatien var permanent och systematisk 

utdrivning av stora folkgrupper själva 

målet med aktionerna. Syftet var att terrängen 

skulle överensstämma med den önskade etniska 

kartan, vilken skulle vara fri från alla andra än serber 

i 'serbiska' områden (och för den delen också 

från alla andra än kroater i 'kroatiska' områden 

osv.). I Kosovo hösten 1998 var det snarare tal om 

en brutal och illegitim strategisk kampanj mot 

KLA än ett genomförande av en plan för en permanent 

förändring av befolkningsstrukturen i Kosovo. 

Oavsett slutlig ”dom” över vad som egentligen 

hände hösten 1998 kan vi redan nu konstatera att 

det intryck som skapades i många västliga kretsar 

av att det återigen var tal om reguljär etnisk rensning 

fick stor betydelse för konfliktens vidare 

utveckling (Eide 1999:212). 

Rädslan för ett ”nytt Bosnien” bidrog till att 

man började reagera på allvar från internationellt 

håll hösten 1998. 

Internationella reaktioner 

Den 24 september antog FNs säkerhetsråd 

resolution nr 1199 där kravet ställdes att regimen 

i Belgrad skulle stoppa stridshandlingarna. 

Tidigare samma år hade FN antagit resolution 

1160 där man i starka ordalag uppmanade 

till förhandlingar – inte blodutgjutelser. Fem 

dagar senare påträffades 30 lik i Fornye Obrinje. 

Dessa människor hade massakrerats efter 

det att FN hade antagit sin resolution. 

Situationen i FN gjorde att det var omöjligt 

att uppnå enighet i säkerhetsrådet om att 

vapenmakt kunde användas eller om att ge

USA eller Nato tillstånd att använda militära 

medel å organisationens vägnar, som i upptakten 

till Gulfkriget efter Iraks invasion av 

Kuwait 1990. Både Ryssland och Kina hade 

gjort klart att de skulle använda sig av vetorätten 

och motsätta sig alla resolutioner som förespråkade 

utövande av våldsmakt mot Jugoslavien. 

Även Sverige och flera av de länder 

från tredje världen som då satt i säkerhetsrådet, 

uttryckte skepsis mot militära insatser 

i FNs namn. 

Detta motstånd bidrog till att USAoch Nato 

diskuterade ensidig användning av vapenmakt 

oberoende av FN. De första hoten om 

maktbruk framfördes redan våren 1998 av 

USAs dåvarande utrikesminister Madeleine 

Albright och Natos generalsekreterare Javier 

Solana. 

Å ena sidan var det i den offentliga debatten 

i Norge och andra Nato-länder många som 

argumenterade för att lärdomarna från Bosnien 

var att handling och maktbruk är det enda 

språk som den serbiske presidenten Milosevic 

förstår. Å andra sidan kom också många 

motstridiga signaler innan Nato gjorde klart 

att man inte ville stödja UCKs gerillaverksamhet. 

Vid denna tidpunkt klargjorde Nato att 

organisationen inte skulle göra något som 

kunde bidra till att legitimera UCKs separatism. 

Det förekom också dubbla budskap vad 

gällde användandet av maktmedel. Nato 

hotade med militära insatser mot Milosevic 

och gjorde samtidigt klart att det inte var aktuellt 

för Nato att fungera som UCKs flygvapen 

i deras gerillakrig (Pharo, 2000:7). Från 

västvärlden upprepades att man respekterade 

att Kosovo var en del av Jugoslavien och att 

framtida lösningar också skulle baseras på 

detta faktum. I februari 1998 uttalade USAs 

sändebud till Balkan, Robert Gelbard, att UCK 

”without any question is a terrorist group” 

(citat från Chomsky, 1999:31). Den amerikanska 

Skopje-ambassadören och Kosovo- 

40 

förhandlaren Christopher Hill refererade så 

sent som sommaren 1998 flera gånger till UCK 

som en terroristgrupp (Eide, 1999:17). Att 

det därför var officiell amerikansk politik att 

betrakta UCK som en terroristorganisation 

kan det knappast råda något tvivel om. 

En större militär flygövning i luftrummet 

ovanför Makedonien och Albanien i juni 1998 

visade att Nato menade allvar med sina hot. 

Samtidigt bidrog Natos hot om att använda 

makt till att föra Milosevic till förhandlingsbordet 

i oktober 1998. Den 13 oktober undertecknade 

USAs sändebud Richard Holbrooke 

och Milosevic ett avtal om utplacering av 2000 

OSSE-observatörer i den s.k. Kosovo Verification 

Mission (KVM), samtidigt som de serbiska 

styrkorna skulle reduceras till 2/3 av sitt 

dåvarande antal. Detta framställdes i nyhetsrapporteringen 

som ett bevis på att press från 

Nato fungerade, men förslaget var också snarlikt 

ett ryskt förslag som Milosevic hade gått 

med på veckan innan. Parallellt arbetade USA 

och Storbritannien i kulisserna för att få en actorder 

godkänd (ett beslut att sätta NATOs 

militära organisation i beredskap), även om 

det inte förelåg något FN-beslut. Nato hade 

aldrig tidigare hoppat över FNs godkännande 

av militär maktanvändning. Alliansen upprättades 

efter andra världskriget med hänvisning 

till FN-stadgans artikel 51 om rätten till 

individuellt eller kollektivt självförsvar. Alla 

Natoåtgärder i Bosnien-konflikten hade godkänts 

i FN-resolutioner och förberedelserna 

till att handla oberoende av FN skapade 

omfattande debatt i många Natoländer (Eide, 

2000:40-41). 

I november 1998 godkände Nato en plan 

för att assistera Organisationen för Samarbete 

och Säkerhet i Europas (OSSE) operation från 

Makedonien. Svagheterna med KVM-avtalet 

blev samtidigt mer påtagliga. Då UCK inte 

hade varit delaktig i processen utnyttjades 

möjligheten att skaffa sig militära fördelar

genom att inta flera av de ställningar som serberna 

– i enlighet med avtalet – lämnade. Två 

händelser bidrog till att diskussionen om en 

Natointervention blossade upp med full 

kraft. Den 15 december 1998 dödade jugoslaviska 

styrkor 31 UCK-soldater vid gränsen 

till Albanien. Senare samma dag dödade 

maskerade män sex serbiska ungdomar i en 

ungdomsklubb i byn Pec, vilket betraktades 

som en hämndaktion från UCK. Det som 

innebar det definitiva slutet för KVM-avtalet 

var påträffandet av 45 döda kosovoalbaner 

i Racak i södra delen av Kosovo den 16 januari 

1999. 

Den ansvarige för OSSE-operationen i 

Kosovo, William Walker, bidrog starkt till att 

just denna händelse på många sätt blev avgörande 

för det vidare händelseförloppet. Efter 

att ha varit på platsen, sa han omedelbart "I do 

not hesitate to describe the crime as a massacre, 

a crime against humanity. Nor do I hestitate 

to accuse the government security forces of 

responsibility” (citat från Chomsky, 1999:41). 

Många oberoende medarbetare i människorättsorganisationer 

och andra icke-statliga 

organisationer reagerade på att Walker kunde 

dra så tvärsäkra slutsatser utan grundligare 

undersökningar (Minear m.fl., 1999:56). 

Den ansedda tidningen Le Figaro skrev 

dagen efter Walkers uttalande att tidningens 

medarbetare hade observerat strider mellan 

serbiska polisstyrkor och enheter från UCK 

samma dag som liken påträffats. Polisstyrkorna 

föreföll inte ha något att dölja vid denna 

tidpunkt, då de på morgonen samma dag 

hade inbjudit ett team från Associated Press 

TV. En varning sändes också till OSSE som 

placerade ut en observationspost på en bergsrygg 

i närheten. Klockan 15 samma dag sände 

polisen ut en kommuniké om att 15 UCK-soldater 

hade dödats och många vapen beslagtagits. 

Ett par timmar senare reste en fransk journalist 

genom området och såg tre bilar med 

41 

OSSEs emblem och flera observatörer som 

samtalade med lokalbefolkningen. Morgonen 

därefter hade UCK återigen tagit kontroll över 

byn och journalister och OSSE-observatörer 

inbjöds att klockan nio beskåda de hemska 

scenerna med flera lik som låg på rad i ett dike. 

William Walker anlände till platsen klockan 

tolv och drog direkt den slutsats som citeras 

ovan. Flera kosovoalbanska ögonvittnen lämnade 

samstämmiga skildringar av hur byn 

föregående förmiddag hade genomsökts av 

serbisk polis som gick från hus till hus och 

skilde kvinnor och män åt. Männen sköts 

sedan utan förvarning. Denna historia stämde 

dåligt med de tv-inspelningar som hade gjorts 

av teamet från AP-TV och som Le Figaro-journalisten, 

Renaud Girard, själv hade tittat på. 

Bilderna visade närstrider med serbisk polis 

som smyger längs husväggarna, blir beskjutna 

och skjuter tillbaka. TV-journalisten observerade 

också en grupp UCK-soldater som 

omringades på en ås i närheten och såg på 

medan de desperat försökte att pressa sig ut 

(Hammond, 2000:22). 

En alternativ förklaring till påståendet om 

en massaker är därför, att de, som enligt uppgift 

skulle vara döda, var UCK-soldater som 

dödats i strid, men som av propagandaskäl 

kläddes ut som civila och placerades i diket i 

efterhand. Poängen med denna genomgång är 

inte att lämna en slutsats om att vi tror på den 

förklaringen eller att vi ”frikänner” de serbiska 

styrkorna när det gäller övergreppen. 

Poängen är att visa behovet av källkritik i 

sådana situationer. Reporter Sigrun Slapgard 

på Dagsrevyen har, baserat på egna erfarenheter 

från krigsområdet, framfört kritiska synpunkter 

när det gäller mediernas avhängighet 

av Nato och OSSE som källor (Slapgard, 2001). 

Hon riktade särskilt sökarljuset på norska 

journalisters beroende av centrala källor inom 

OSSE och Nato efter påståendena från OSSEs 

högste befälhavare William Walker om att ser-

iska säkerhetsstyrkor låg bakom massakern 

på 45 civila i byn Racak, en händelse som var 

avgörande för Natos beslut att gå till militärt 

angrepp mot Jugoslavien. Finska rättsmedicinare 

har granskat Racak-massakern i Kosovo 

och har inte kunnat dokumentera att händelserna 

i Racak var en massaker som genomfördes 

av serber (Raino m.fl., 2001). De finska 

forskarna har emellertid själva i tyska medier 

preciserat att deras rapport inte heller kan 

uppfattas som något frikännande av serberna 

(Aftenposten 31 januari, 2001). Oavsett vilken 

sanningen är måste sådana avgörande händelser 

granskas och grundliga undersökningar 

genomföras innan de används för att legitimera 

en militär intervention. 

Denna händelse bör också mana till eftertanke 

om Walkers roll. Medarbetare som arbetat 

i Walkers närhet har i efterhand ifrågasatt 

Walkers förmåga att inta den neutrala observatören 

och mäklarens roll, den roll som OSSE 

borde spela 9 . Efter att bombningarna hade 

avslutats erkände CIAatt organisationen hade 

agenter bland OSSE-observatörerna (Hammond, 

2000:21). Att Walker kom med så bombastiska 

uttalanden innan liken överhuvudtaget 

hade undersökts av experter bidrog 

säkert till att konflikten mellan OSSE och 

Belgrad skärptes. Privat hade Walker månaderna 

innan sagt att UCK bar huvudansvaret 

för att våldshandlingarna trappats upp 

(Dokumenterat i ”Moral Combat: NATO at 

war”, BBC2 Special sänt 12 mars 2000). När 

Walker vid denna tidpunkt gjorde så tvärsäkra 

uttalanden, visste han självklart vilken 

effekt det skulle få. Walker utvisades från 

Kosovo av jugoslaviska myndigheter. Även 

om Milosevic tre dagar senare upphävde 

detta beslut var det uppenbart att hela OSSEoperationen 

befann sig i kris (Goff, red., 

42 

1999:560). Nu kan frågan också ställas om 

Walker var mannen som kunde få förtroende 

från båda parter i en sådan operation. Han 

hade ett förflutet som aktiv diplomat under 

Reagan-administrationen och bidrog som 

ambassadör i El Salvador till att släta över den 

USA-stödda regeringen i El Salvadors uppenbara 

ansvar för brott mot mänskliga rättigheter, 

inklusive morden på sex jesuitiska präster 

i november 1989 (Chomsky, 1999:41). 

I efterhand råder det ingen tvekan om att 

den amerikanska regeringen handplockade 

Walker för uppgiften för att man önskade en 

lojal Nato-stöttepelare som ledare av OSSEoperationen. 

Detta framkommer tydligt i 

utskriften från BBC-programmet ”Moral 

Combat: NATO at War”. 

Rambouilletprocessen 

Den s.k. Kontaktgruppen för Balkan inkallade 

nu den jugoslaviska regeringen och kosovoalbanerna 

till fredsförhandlingar i Rambouillet 

utanför Paris. Förhandlingarna inleddes den 

6 februari med stöd av FNs säkerhetsråd. 

Processen pågick i två etapper. Den första rundan 

varade från 6 till 23 februari och avslutningsrundan 

ägde rum i Paris från den 15 till 

den 18 mars. I efterhand har hela Rambouilletprocessen 

varit omdiskuterad. Det var tydligt 

att varken UCK eller regeringen i Belgrad var 

motiverade för att förhandla med varandra 

och förhandlingarna gav föga intryck av att 

parterna förhandlade i vanlig mening. De två 

huvudparterna satt i var sitt rum och möttes 

aldrig öga mot öga. Toppdiplomater sprang 

i skytteltrafik mellan parterna med olika 

utspel. Det verkade snarare som om kontaktgruppen 

presenterade ett ultimatum till de 

två parterna (Galtung, 2000). 

9) Här bygger vi på intervjuuppgifter från en av Walkers närmaste medarbetare som vill vara anonym. Intervjun genomfördes 

av Rune Ottosen.

Flera tecken pekar på att centrala aktörer i 

Nato-länderna förhandlade för syns skull och 

att det primära målet var att få ett svepskäl för 

att ”ta” Milosevic. Motivet har samband med 

tidigare erfarenheter av Milosevics agerande i 

den tio år gamla konflikten på Balkan, vilket 

tolkades som att makt är det enda språk Milosevic 

förstår. 

Espen Barth Eide har intervjuat flera av 

aktörerna i Rambouilletprocessen och hävdar 

att den västliga strategin utformades i samspel 

mellan Storbritanniens utrikesminister 

Robin Cook, Frankrikes utrikesminister 

Hubert Vedrine och USAs utrikesminister 

Madeleine Albright. För de som deltog i förhandlingarna 

var det tydligt att de tre utrikesministrarna 

var oense. Albrights linje var 

att pressa Milosevic maximalt, medan de 

två andra önskade få ett kompromissförslag 

på bordet. Albrights linje var att först försäkra 

sig om kosovoalbanernas underskrift, för att 

sedan kunna använda detta i ett ultimatum 

mot Milosevic (Eide, 2000:43). 

Eide hänvisar också till forskaren Kjell 

Magnusson vid Multietniskt centrum, Uppsala 

universitet, som har analyserat hela 

Rambouilletprocessen. Magnusson kritiserar 

de involverade aktörerna för att vara dåligt 

förberedda och menar att den principplan i tio 

punkter som kontaktgruppen hade utarbetat 

inte följdes. Flera centrala Nato-politiker har i 

efterhand erkänt att de aldrig satte sig in i 

själva avtalstexten. Bland dem är dåvarande 

utrikesminister Knut Vollebæk, som på ett 

seminarium anordnat av norska Verdikommisjonen 

den 19 augusti 1999 medgav att han 

inte hade läst avtalstexten. Vid samma tillfälle 

sa ordföranden i Stortingets utrikesutskott, 

Håkon Blankenborg, att han hoppades att 

ingen hade kastat bort för mycket tid på att 

läsa avtalet (Eide, 1999:219). 

Efter att parterna hade varit samlade i tolv 

dagar i Rambouillet utan att komma vidare i 

43 

förhandlingarna, hotade Natos generalsekreterare 

Javier Solana med att rikta ett luftangrepp 

mot serbiska mål om inte mötena 

gav något resultat. Å andra sidan hotade 

Rysslands president Boris Jeltsin USA med ett 

motangrepp om Jugoslavien angreps. 

De hårdaste kritikerna av Rambouilletprocessen 

hävdar att de tongivande krafterna i 

USA och Nato redan hade bestämt sig för att 

det var nödvändigt med ett militärt angrepp 

på Jugoslavien. Förhandlingsstrategin i Rambouillet 

var utformad för att provocera fram 

en brytning genom att ställa krav på Milosevic 

som han uppenbart inte kunde godta. Syftet 

var att framställa Milosevic som den minst 

samarbetsvilliga parten, så att han skulle få 

skulden för att förhandlingarna bröt samman. 

Den amerikanska mediekritiska organisationen 

Fairness & Accuracy in Reporting 

(FAIR) hänvisar till den amerikanska tidskriften 

The Nation, som citerade en anonym journalist 

som ständigt reste tillsammans med 

utrikesminister Madeleine Albright. Enligt 

journalisten sa en framstående ämbetsman i 

det amerikanska utrikesdepartementet att 

USA ”deliberately set the bar higher than 

the Serbs could accept”. FAIR citerar också 

Jim Jatras, republikanernas utrikespolitiska 

rådgivare i Senaten, som i ett tal vid CATO 

Institute i Washington 18 maj 1999 bekräftade 

denna version och sa att ”We intentionally 

set the bar too high for the Serbs to comply. 

They need some bombing, and that’s 

what they are going to get” (FAIR – June 2, 

1999, http://www.fair.org.com) 

Jamie Rubin erkände mer eller mindre för 

BBC att förhandlingarna i Rambouillet var 

ett spel för gallerierna: ”Obviously, publicly, 

we had to make clear we were seeking an 

agreement, but privately we knew the chances 

of the Serbs agreeing were quite small” (Dokumenterat 

i ”Moral Combat: NATO at war”, 

BBC2 Special sänt 12 mars 2000).

Bland kritikerna av Rambouilletprocessen 

finns den svenske fredsforskaren Jan Öberg i 

The Transnational Foundation (TFF). Enligt 

Öberg skulle en viktig del av Nato:s propagandastrategi 

byggas upp runt argumentationen 

att en militär lösning var sista utvägen, 

eftersom Milosevic var omöjlig att förhandla 

med. Några av Öbergs argument om varför 

avtalsförslaget var omöjligt att acceptera för 

Milosevic-regimen är följande: 

• Avtalet innebar att ett autonomt Kosovo 

kunde få inflytande över jugoslavisk politik, 

medan Jugoslavien skulle få minimalt 

inflytande över beslutsprocessen i Kosovo. 

• Det saknades symmetri i avtalet. Detta förhindrade 

regeringen i Belgrad att få inflytande 

över lagar och regler i Kosovo, 

medan invånarna i Kosovo å sin sida skulle 

kunna väljas till federala församlingar och 

till organ som skulle få inflytande över 

domstolarna. 

• Begreppet ”national communities” – 

användes genomgående i dokumentet 

utan att det var närmare definierat. 

• Avtalet skulle vara överordnat Jugoslaviens 

befintliga lagstiftning. 

• Det talades i allmänna ordalag om att man 

skulle ha lika rättigheter till arbetsplatserna 

inom den offentliga sektorn utan att man 

hade preciserat hur detta i praktiken skulle 

lösas för de 10-20 procent som inte var 

kosovoalbaner. 

• Kosovo skulle ha marknadsekonomi och 

det organ som skulle kontrollera att avtalet 

följdes skulle ha sina egna radio- och tvstationer. 

Öberg reagerade också på att ordvalet i texten 

innebar att den självständiga staten Jugoslavien 

jämställdes med den självutnämnda 

enheten Kosovo, samtidigt som ingen bestred 

att Kosovo faktiskt var en del av Jugoslavien. 

44 

Han reagerade vidare på att även om Nato de 

facto accepterade UCK som förhandlingspartner 

nämndes UCK inte explicit i texten. Detta 

bidrar enligt Öberg till att Nato i praktiken 

gjordes till den högsta militära myndigheten i 

en del av republiken Jugoslavien (TFF Press- 

Info 57). 

Den kanske mest kontroversiella delen av 

avtalstexten fanns i den s.k. Appendix B som 

var okänd för flera av förhandlarna på förhand. 

Bilagan gav Nato fritt tillträde till hela 

det jugoslaviska området och löd som följer: 

NATO personnel shall enjoy, together with 

their vehicles, vessels, aircraft, and equipment, 

free and unrestricted passage and unimpeded 

access throughout the FRY ( Federal Republic of 

Yugoslavia; vår anmärkning) including associate 

airspace and territorial waters. This shall include, 

but not to be limited to, the right of bivouac, 

manouver, billet, and utilization of any areas or 

facilities as required for support, training and operations. 

Öberg och flera kritiska norska debattörer 

argumenterade för att ingen ledare för någon 

självständig stat frivilligt skulle vilja frånsäga 

sig en sådan grad av bestämmanderätt över 

sitt eget territorium. 

The Independent Commission on Kosovo skriver 

att deras undersökningar tyder på att de 

flesta av deltagarna i den västliga förhandlingsgruppen 

”perhaps with the exception of 

USA” (kap. 5:15) räknade med att Milosevic 

skulle godkänna avtalet under bombhot. 

Även denna undersökningskommission, som 

i sin slutsats stödjer Natos bombning, avvisar 

alltså inte tolkningen att USA ville provocera 

en brytning med Milosevic. Kommissionen 

beskriver den omstridda Bilaga B som ett 

misstag, oavsett de omfattande krav den innehöll:

Although Annex B was never fully discussed by 

the parties at Rambouillet proper, the implications 

of its provisions had a definite political impact 

on the process, and are widely viewed in retrospect 

as a blunder (The Independent Commission on 

Kosovo chap:16). 

Det har betydelse för den senare diskussionen 

av mediebevakningen av kriget att dokumentera 

vad som faktiskt hände under förhandlingarna. 

Det är särskilt viktigt att diskutera 

omständigheterna runt sammanbrottet i förhandlingarna, 

eftersom framställningen av 

brytningen lade en viktig grund för medierapporteringen 

av det kommande kriget. 

När den första förhandlingsrundan avslutades 

24 februari 1999 skrev New York Times 

korrespondent Steven Erlanger: ”Mr. Milosevic 

has shown himself at least as reasonable as 

the ethnic Albanians about a political settlement 

for Kosovo” (citat från Ackerman, 1999). 

Erlanger skrev också att Milosevics chefsförhandlare, 

Milan Milutinovic, hade visat flexibilitet 

och sammanfattade stämningen så här: 

”(…) when negotiations resume on March 15, 

the Serbs are ready to discuss 'an international 

presence in Kosovo' to carry out political 

arrangements of any agreement. And other 

Serbs have floated ideas that include leaving 

Western forces with lots of Russians” (ibid). 

Samma journalist hade ändrat sitt tonläge 

en månad senare då kriget var nära. Den 24 

mars skrev Erlanger att ”U.S. Negotiators 

Depart, Frustrated by Milosevics Hard Line”. 

Detta var motsatta signaler om Milosevic's 

förhandlingslinje än de som rapporterats en 

månad tidigare. Rapporten är full av citat från 

officiella amerikanska talesmän som hävdar 

45 

att Milosevic hade avvisat ”every opportunity” 

för att undvika bombangrepp. Milosevic 

framställs som kompromisslös och envis: 

(Milosevic) ”can't agree to foreign force on 

Yugoslav soil because of history or politics or 

whatever”. Artikeln hade en pessimistisk ton 

och slog fast att om ”there had been any sign of 

compromise” så skulle sannolikt inte förhandlarna 

”be on the way to the airport right now” 

(ibid.). 

Erlangers artikel, som skrevs 23 mars och 

kunde läsas dagen därpå, är intressant för att 

den är en av få artiklar i västlig press som refererar 

till den serbiska nationalförsamlingen 10 . 

Vid denna tidpunkt stod det klart att den 

springande punkten i avtalet inte var om 

internationella styrkor skulle utplaceras i 

Kosovo (dvs. på jugoslaviskt territorium), 

utan om de skulle kontrolleras av Nato. I den 

serbiska nationalförsamlingens beslut stod 

det bland annat att jugoslaviska myndigheter 

var: 

(…) ready, immediately after the signing of the 

political settlement about self management (Kosovos 

autonomi, vår anmärkning), negotiated and 

accepted by the representatives of all the national 

communities which live in Kosovo and Metohija 11 , 

to consider the dimensions and character of the 

international presence in Kosmet, intended for the 

implementation of such a settlement (op. cit.). 

Erlanger citerade emellertid inte texten till 

den serbiska nationalförsamlingens beslut. 

Han skrev att församlingen hade samlats för 

att ”reject the idea of allowing foreign troops 

into Kosovo”. Det faktum att den serbiska 

sidan faktiskt var villig att acceptera både 

10) För mer detaljerad information om utspelet från den serbiska nationalförsamlingen se: FAIR – Media Advisory: 

What Reporters knew about Kosovo talks – but didn't tell. Was Rambouillet another Tonkin Gulf?, June 2 2000, 

http://www.fair.org/press-releases/kosovo-talks.html 

11) Serber refererar ofta till Kosovo som ”Kosovo och Metohija” eller ”Kosmet”.

autonomi för Kosovo och internationell närvaro, 

nämndes inte. 

Talesmannen för det amerikanska utrikesdepartementet, 

James Rubin, talade också 

om den serbiska nationalförsamlingens beslut 

på sin presskonferens den 24 mars. 

Replikväxlingen under denna presskonferens 

visar att Rubin visste att det var en process 

på gång i den serbiska nationalförsamlingen 

och att dörren inte var stängd för nya 

förhandlingar (för detaljer, se Ottosen 2001). 

Om vi går tillbaka till Rambouilletprocessen 

kan man argumentera för att det var amerikanerna 

som var stela och kompromisslösa 

på en avgörande punkt: En internationell styrka 

i Kosovo skulle stå under Natos ledning. I 

pressreferaten från den första förhandlingsrundan 

meddelade den ryska telegrambyrån 

ITAR-TASS den 20 februari att oidentifierade 

medlemmar av den internationella kontaktgruppen 

kunde vara villiga att föreslå utplacering 

i Kosovo av en internationell styrka 

under FNs eller OSSEs flagg i stället för den 

föreslagna Nato-styrkan. Den franska telegrambyrån 

AFP meddelade samma dag att 

den serbiska delegationen ”showed signs that 

it might accept international peacekeepers on 

condition that they would not be placed under 

NATO command”, utan hamnade under en 

icke-militär organisation som OSSE eller FN. 

Dagen därpå förklarade Madeleine Albright: 

”We accept nothing less than a complete 

agreement, including a NATO-led force”. 

Samma dag ställde CNN denna fråga till henne: 

”Does it have to be (a) NATO-led force, or 

as some have suggested, perhaps a UN-led 

force or an OSCE-force? Does it specifically 

have to be NATO-run?” På detta svarade hon: 

”The United States’ position is that it has to 

be a NATO-led force. That is the basis of our 

participation in it” (alla citat från Rendall, 

1999). Denna ståndpunkt låg för övrigt helt i 

linje med rådande amerikansk utrikespolitik. 

46 

I Pentagons långtidsrapport för 1994-1999 

(Defence Planning Guidance Report) som 

läckte ut i medierna, står det i klartext att USA 

”must seek to prevent the emergence of 

European-only security arrangements which 

would undermine NATO (…) Therefore, it is 

of fundamental importance to preserve NATO 

as the primary instrument of Western defense 

and security, as well as the channel for U.S. 

influence and participation in European security 

affairs” (citat från FAIR June 2, 2000). 

Efter denna genomgång kan det diskuteras 

om de fastlåsta positionerna och sammanbrottet 

i Rambouillet berodde på amerikanernas 

ståndpunkt att en internationell styrka i Kosovo 

skulle vara underordnad Nato. New York 

Times förändrade uppfattning beträffande 

Milosevic berodde i så fall inte på att den 

serbiska delegationen hade blivit mindre 

kompromissvillig, utan på att journalisten 

Steven Erlanger förstod att det lutade åt en 

militär lösning. Det visar sig nämligen i säkerhetspolitiska 

kriser att tongivande medier 

oftast ansluter sig till det egna landets position. 

När president Bill Clinton och premiärminister 

Tony Blair lanserade sitt projekt om 

”humanistisk intervention” framställdes det 

som ett nytt projekt. ”Anew generation draws 

the line”, förklarade Clinton. Blair talade för 

”a new internationalism where brutal repression 

of whole ethnic groups will no longer 

be tolerated” (båda citaten från Chomsky, 

1999:3). Noam Chomsky polemiserar i boken 

The New Military Humanism mot det han 

menar är Nato-ledarnas dubbelmoral. Han 

hävdar att om det är fenomenet brott mot 

mänskliga rättigheter de västliga ledarna 

önskar bekämpa, kunde de börja med de brott 

mot mänskliga rättigheter där Nato själv 

har direkt inflytande på dem som begår övergreppen. 

Han pekar i det sammanhanget på 

Nato-landet Turkiet som med Natos tigande

samtycke har genomfört etnisk rensning av 

den kurdiska minoriteten med hjälp av teknologi 

och vapen från Nato-parter och i en 

omfattning som kan jämföras med serbernas 

övergrepp (Chomsky, 1999:20-23). Enligt vår 

åsikt har Chomsky här en relevant poäng som 

överensstämmer med hans tidigare analyser 

av västvärldens inställning till ”värdiga” och 

”ovärdiga” offer i andra konflikter (Herman & 

Chomsky, 1988). 

Chomsky begår emellertid enligt vår 

mening felet att han inte går vidare efter ha 

bevisat västvärldens dubbelmoral. Nato-länderna 

har långa traditioner när det gäller att 

bortse från övergrepp som det ”inte är lämpligt” 

att förhålla sig till, för att man själv råkar 

vara inblandad. Detta bör ändå inte hindra oss 

från att gå in i en diskussion om vad vi skall 

göra när vi bevittnar grymheter av den kaliber 

vi har sett på Balkan de senaste tio åren. 

När krisen eskalerade i oktober 1998 rapporterade 

FNs Höge flyktingkommissarie att 

en kvarts miljon invånare hade tvingats att 

lämna sina hem (UNHCR: 1999). I OSSE-rapporten 

As Seen, As Told, beskrivs omfattande 

och massiva brott mot mänskligheten under 

perioden fram till 20 mars. Här står det bl.a.: 

Summary and arbitrary killing of civilian noncombatants 

occurred at the hands of both parties to 

the conflict in the period up to 20 March. On the 

part of the Yugoslav and Serbian forces, their intent 

to apply mass killing as an instrument of terror, 

coercion or punishment against Kosovo Albanians 

was already in evidence in 1998, and was shockingly 

demonstrated by incidents in January 1999 

(including the Racak mass killing) and beyond. 

Arbitrary killing of civilians was both a tactic in the 

campaign to expel Kosovo Albanians, and an objective 

in itself (OSSE 1999). 

12) Se bland annat ledare i European Journal of International Law no. 1, 2000. 

47 

OSSE valde emellertid att retirera från Kosovo 

efter sammanbrottet i Rambouillet av rädsla 

för sina egna observatörers säkerhet. Den 

serbiska nationalförsamlingen protesterade 

över detta beslut och hävdade att ”There is 

not a single reason for this but to put the 

withdrawal into the service of blackmail and 

threats to our country” (citat från Chomsky, 

1999:22). Det har efter kriget bedrivits en 

omfattande debatt om den etniska rensningen 

utlöstes av Natobombningen. Allt tyder på att 

den startade i det ögonblick OSSE drog sig tillbaka. 

Frågan är om OSSE vid denna tidpunkt 

kunde ha satt in större resurser i stället för 

att dra sig ut. 

För första gången planerade Nato att gå till 

angreppskrig utanför sitt eget territorium. En 

indikation på att aktionen ändå hade betydande 

stöd av FNs säkerhetsråd, var att rådet med 

tolv röster mot tre förkastade ett ryskt förslag 

om att protestera mot bombningen. Bland de 

länder som gick emot det ryska 

förslaget fanns länder från tredje världen som 

Gabon, Gambia och Malaysia. 

De flesta folkrättsliga experter är eniga om 

att folkrätten inte är ett statiskt och permanent 

regelsystem som inte kan ändras 12 . Tvärtom 

är folkrätten normer som utvecklas i överensstämmelse 

med utvecklingen i världssamhället. 

Grundläggande sett förbjuds genom FNstadgan 

användning av våld mellan stater 

med undantag av rätten till självförsvar och 

maktbruk som godkänts av Säkerhetsrådet. 

Kritiker av en sträng tolkning har påpekat att 

det är absurt att världen inte skall kunna ingripa 

mot folkmord bara för att en av medlemmarna 

i Säkerhetsrådet lägger in sitt veto. 

Andemeningen i FN-stadgan är att försvara 

de mänskliga rättigheterna. Folkmorden i

Rwanda 1994 visade exempelvis att det är 

orimligt att acceptera handlingsförlamning i 

folkrättens namn för att strängt formella kriterier 

inte kan uppfyllas. Men så sade också FNs 

generalsekreterare vid öppnandet av generalförsamlingen 

härom året att upprätthållandet 

av FN-stadgan inte kan stoppas av statsgränserna. 

Många har talat för att det är hög tid att 

sätta makt bakom folkmordskonventionens 

bestämmelse om skyldigheten att förebygga 

och motarbeta folkmord (Lind, 2000:61-63). 

Den oberoende internationella Kosovokommissionen 

har betecknande nog dragit 

slutsatsen att Natos militärkampanj stred 

mot folkrätten, men ändå kunde försvaras på 

humanitär grund och att konsekvensen av 

detta är att FN-stadgan bör ändras (The Independent 

Commission on Kosovo, kap 6:22). 

Ovanstående bakgrund till Kosovokonflikten 

kastar ljus över några viktiga inslag i 

utvecklingen som har betydelse för de analyser 

av medierapporteringen som projektet har 

genomfört och som kommer att redovisas i följande 

kapitel. För det första bör det noteras att 

konflikten successivt skärpts genom en våldsspiral 

där serbisk nationalism och kosovoalbansk 

separatism ingått som drivkrafter. Det 

är därför väsentligt att studera hur medierna 

beskriver de olika parternas roll i konflikten 

och om de ensidigt tar ställning för den ena 

sidan, vilket skulle vara en indikation på 

propagandapåverkan på rapporteringen. För 

det andra hade Rambouilletförhandlingarna 

uppenbarligen stor betydelse som ett sista vägval 

innan Nato tillgriper militär intervention i 

konflikten. Som framgått råder det oklarhet 

om vad syftet med avtalet i Rambouillet egentligen 

var. Klart är i varje fall att Belgradregimens 

vägran att skriva under avtalstexten av 

Nato angavs som den utlösande anledningen 

till bombningarna. Hur skildrade medierna 

denna avgörande händelse? Lyckades man 

48 

sätta in den i ett rimligt sammanhang och ge en 

korrekt beskrivning av denna vändpunkt? För 

det tredje lanserades i samband med Natos 

intervention begrepp humanitär intervention 

som nytt inslag i det internationella samfundets 

beivrande av brott mot mänskligheten 

och värnandet om mänskliga rättigheter och 

fred. Begreppet innehåller i sig en paradox och 

har kritiserats av bland annat FN och Röda 

Korset för att blanda samman humanitära 

insatser med användande av militärt våld och 

därigenom utsätta de humanitära organisationernas 

personal för onödiga risker. Hur hanterar 

medierna denna paradox – det humanitära 

engagemanget (medlidandediskursen) har en 

ganska lång tradition i medierna som vi tog 

upp i föregående kapitel och detta har bland 

annat kommit till uttryck i en strävan att lyfta 

fram de civila offrens lidande och utsatthet i 

samband med väpnade konflikter. 

Men vad händer med nyhetsförmedlingen 

när militära medel sätts in i det uttalade syftet 

att hjälpa en oskyldig civilbefolkning mot 

hotet från etnisk rensning? Civila offer skördas 

i alla krig och detta gäller i allt större grad 

krigen under 1900-talet, vilket också var fallet 

i Kosovokonflikten. Journalisternas ambitioner 

att skildra krigets ”verkliga ansikte”, dvs. 

civilbefolkningens lidande, kunde här fokuseras 

både på kosovoalbaner och på civila serber. 

Det gör det viktigt att studera i vilken 

utsträckning olika befolkningsgrupper skildrades 

som Kosovokonfliktens ”värdiga offer” 

(Herman & Chomsky, 1988). Men innan vi går 

över till innehållsanalysernas resultat ska vi i 

nästa kapitel behandla nyhetsjournalisternas 

villkor. Krigsrapportering är kanske det svårast 

inom nyhetsförmedlingen – i vissa fall 

utövas den som bekant med livet som insats – 

och det är viktigt att ha detta i åtanke när man 

bedömer nyheterna från internationella väpnade 

konflikter.

KAPITEL 4 

JOURNALISTERNAS VILLKOR 

Erfarenheterna från Gulfkriget 

1990–91 

En av lärdomarna från Gulfkriget i början av 

1990-talet är att krig där stormakterna deltar 

snabbt blir globala mediehändelser. En annan 

lärdom från internationella konflikter under 

de senaste två decennierna är att sofistikerad 

propagandaverksamhet kommer att utgöra 

en integrerad del av krigföringen. Journalister 

som rapporterar om en global händelse som 

t.ex. Kosovokonflikten spelar därmed en 

något tvivelaktig roll i den propaganda som 

alla sidor i en väpnad konflikt bedriver. Medierna 

är föremål för massiv propaganda från de 

berörda parterna och svarar ofta utan sin egen 

vetskap för den nödvändiga länken mellan 

propagandamaskineriet och publiken. Om de 

inte själva är medvetna om detta kommer 

risken att de får spela rollen som propagandakatalysator 

att bli ännu större (Maleˇsič, 

1993, Nohrstedt & Ottosen, 2000). 

De flesta reportrar som bevakar en konflikt 

försöker emellertid att göra ett anständigt jobb 

och har inga önskemål om att bli indragna i 

förmedlingen av propaganda. Många journalister 

försöker finna sanningen genom egna 

iakttagelser av krigshandlingarna, detta för 

att kunna kontrollera vad som sker med egna 

ögon. Journalister och fotografer offrade vid 

några tillfällen sina liv för att finna sanningen. 

Andra blev dödade då medierna också blev 

krigsmål i och med att Nato bombade tv-huset 

i Belgrad. Totalt miste 25 journalister sina 

49 

liv i Kosovokonflikten av sådana orsaker 

(Goff, red., 1999). 

Erfarenheterna från Gulfkriget bidrog till 

att medieforskare och kritiker mer precist 

än tidigare kunde identifiera syftena bakom 

Pentagons mediestrategi såsom den har utvecklat 

sig i samband med tidigare konflikter 

som invasionen i Grenada 1983, Panama 1989 

och ytterligare finslipades under Gulfkriget. 

Huvuddragen i denna mediestrategi kan 

sammanfattas enligt följande: 

• Begränsa journalisternas tillgång till fronten 

genom upprättande av nyhetspooler 

där ett begränsat antal reportrar får tillgång 

till fronten mot att de ställer sina artiklar 

och bilder till disposition för den övriga 

presskåren. 

• Kontrollera kommunikationen mellan 

militär personal och journalister genom att 

all kommunikation från militären sker 

genom auktoriserad personal. Det infördes 

sanktioner mot journalister och militärer 

som bröt mot de uppsatta kommandolinjerna 

för kommunikationen. För journalisters 

vidkommande kunde detta innebära 

att de blev nekade intervjuer, tillgång till 

källor etc. 

• Inför censur av alla rapporter från pooljournalisterna. 

• Håll tillbaka information som kan sätta 

militären i dåligt ljus (till exempel soldaters 

dåliga uppförande) även om detta inte kan

motiveras med hänsyn till säkerheten och 

behovet att skydda militära hemligheter. 

• Sprid desinformation till journalisterna för 

att påverka krigets utveckling via mediernas 

information. 

• Försök undvika att information om egna 

felgrepp och åsamkat lidande för civilbefolkningen 

sprids genom medierna. 

• Försköna krigföringen genom att sprida 

myter om högteknologisk ”human”militärteknologi 

där de ”smarta bomberna” 

spelar en nyckelroll. 

• Försköna krigföringen genom ett noga 

genomtänkt språkbruk som i största möjliga 

utsträckning döljer krigets brutala verklighet. 

Uttryck som ”take out” i stället för 

att döda och ”sortie” istället för angrepp 

användes systematiskt. 

• Använd historiska paralleller för att skapa 

en så renodlad dikotomi som möjligt 

mellanden ”gode” och den ”onde” parten i 

konflikten, t.ex. att Saddam Hussein liknas 

vid Adolf Hitler (Ottosen, 1994; Luostarinen 

& Ottosen, 2000). 

I vilken grad blev då dessa erfarenheter av 

mediestrategi och propaganda diskuterade 

på hemmaredaktionerna innan reportrarna 

sändes till Kosovo? Detta varierade från 

redaktion till redaktion, men våra intervjuer 

visar att överföringen av erfarenheter från 

Gulfkriget generellt sett skedde på ett slumpmässigt 

och ostrukturerat sätt. Här har medierna 

problemet att det ständigt är nya journalister 

som bevakar nya konflikter och de är 

tvungna att göra sina dyrköpta erfarenheter 

utan att få systematisk ”inskolning” av mer 

erfarna kollegor. Militären däremot har manualer 

som uppdateras och arkiveras för att 

användas i nya konflikter. Medierna har 

endast fragmenterade och tillfälliga former 

för erfarenhetsöverföring medan militären 

har ett system för systematisk och kollektiv 

50 

överföring av kunskap (Luostarinen & Ottosen, 

2000). 

Skillnader i förutsättningar mellan 

Gulfkriget och Kosovokonflikten 

Nu kunde erfarenheterna från Gulfkriget i 

vilket fall som helst inte användas oförmedlat 

i rapporteringen från Kosovokriget. Skillnaderna 

på själva krigsskådeplatsen var för stora. 

I Gulfkriget var det klara militära frontlinjer 

som kunde hållas oåtkomliga för journalisterna. 

Kriget mot Jugoslavien var ett luftkrig 

där angreppsmål och frontavsnitt ändrades 

från dag till dag. Kosovo var på många sätt 

krigets viktigaste arena, men det var en arena 

som inte var helt kontrollerad av någon av 

parterna. Enskilda områden var under UCKkontroll 

och andra under kontroll av jugoslaviska 

säkerhetsstyrkor. Efter bombslutet lades 

Kosovo under en FN-ledd säkerhetsstyrka 

(Kfor). Alla dessa parter hade sina egna metoder 

gentemot journalisterna. Det förekom försök 

med mindre poolsystem, restriktioner och 

kontroll, men ingen klarade det fullt ut och 

Natos försök att införa en poolordning när 

markstyrkorna gick in i Kosovo bröt snart 

samman (Mellum, 2000). I motsats till Gulfkriget 

fanns det i Kosovo hela tiden journalister 

som var i stånd till att skaffa sig förstahandsuppgifter 

genom egna observationer. Genom 

intervjuer med journalister och egna analyser 

har vi identifierat de presstrategier som framgår 

nedan hos de berörda parterna. 

Natos propaganda 

Presskonferensen som propagandascen 

De dagliga pressbriefingarna i presscentrat i 

Riyadh i Saudiarabien, som tv-sändes till tittare 

i hela världen, konstaterades efter Gulfkriget 

ha varit en propagandaframgång. Som en 

militär talesman uttryckte det: “Vi har en och 

en halv timme till förfogande varje dag för att 

tala direkt till det amerikanska folket” (citat

från Ottosen, 1992:78) . I Washington samordnade 

Vita husets presstalesman Joe Lockhart 

informationsstrategin med London och 

Bryssel och Kenneth Bacon ansvarade för 

pressbriefingarna i Pentagon. 

De dagliga pressbriefingarna i Natos 

huvudkontor i Bryssel var på samma sätt 

alliansens viktigaste kanal för att sprida propaganda 

under Kosovokonflikten. Dessa 

informationsmöten leddes vanligen av Natos 

talesman Jamie Shea. Därtill höll det brittiska 

försvarsministeriet i London en rad informationsmöten 

under hela konflikten. I samband 

med att Nato av misstag anföll Kosovoalbanska 

flyktingar hamnade Nato i en krissituation 

och Brysselkontoret fick kraftig förstärkning. 

Alastair Campbell, Blairs presstalesman tillkallades 

och fick ansvaret för att lägga fram 

Natos syn i det politiskt känsliga läget. De 

missriktade anfallen skedde i Djakovica den 

14 april. Här blev två grupper kosovoalbanska 

flyktingar utsatta för ett bombanfall på grund 

av ett misstag och många miste livet. Händelsen 

utvecklade sig till en propagandaförlust 

för Nato sedan journalister visat att den tyska 

utrikesministern felaktigt beskyllt serberna 

för att stå bakom ogärningen. Efter den här 

händelsen fruktade man inom Nato att man 

kommit på defensiven i propagandakriget och 

amerikanerna sände på president Clintons 

order över förstärkningar till Bryssel som 

rustade upp Natos informationskampanj med 

det bästa de hade av teknik och personal. Trots 

detta kunde den spanska tidningen El Mundo 

den 31 maj 1999 offentliggöra innehållet i en 

hemlig Natorapport som avslöjade att Nato 

inte var förberett på att hantera en informationskampanj 

över så lång tid och med så 

många frontavsnitt. Läckan stärkte också intrycket 

av att Natos huvudmål inte var att 

använda sin informationsapparat för att förmedla 

den om möjligt mest korrekta bilden, 

utan snarare för att manipulera medierna till 

51 

att köpa Natos synpunkter (Goff,red., 1999:18). 

Retoriken runt dessa pressbriefingar följde 

samma mönster varje dag. Allt gjordes för 

att framställa krigföringen i Kosovo som så 

human som möjligt. Hela tiden upprepades 

att Nato inte hade något otalt med folket i 

Jugoslavien, utan att det var Slobodan Milosevic 

som var fienden. Påståenden om att insatsen 

i Kosovo var en humanitär intervention 

upprepades gång på gång samtidigt som konsekvenserna 

av bombningarna för civilbefolkningen 

framställdes som ”oavsiktliga biverkningar” 

(collateral damage). Av och till manipulerade 

man medierna för att understryka 

att förlust av människoliv var rena olyckshändelser. 

Ett exempel på detta var bombanfallet 

mot en bro där ett tåg träffades med många 

civila offer som följd. Då videon med detta tåg 

senare visades på presskonferensen mångdubblades 

hastigheten på filmen för att göra 

det mer ”förståeligt” att piloten som bombade 

tåget av misstag inte upptäckte tåget förrän 

det var för sent. 

Det var också fel i informationen om hur 

många stridsvagnar och militära fordon som 

blev träffade. Många av de påstådda träffarna 

visade sig vara ”kulisser” som serberna hade 

placerat ut (Goff, red., 1999:15). Men till skillnad 

från Gulfkriget kunde medierna i efterhand 

korrigera en del felaktiga uppgifter 

eftersom censuren var mindre rigorös och inte 

heller så bestående som i samband med Gulfkriget. 

Informationsöverflöd 

Vad har då ersatt Västmakternas censur och 

åtgärder för att begränsa tillträdet till krigsskådeplatsen? 

Både myndigheter och militärer 

använder ett antal sofistikerade propaganda- 

och PR-metoder för att framställa sina 

åsikter i bästa möjliga dager. En teknik tycks 

ha varit att förmedla “ett överflöd av fakta”. 

Sky News Natokorrespondent, Jack Lynch,

formulerade saken så här: ”Vi fick massor av 

material men ingen information” (Lynch, 

2000). En teknik som många journalister 

upptäckte var att viktiga uppgifter gömdes i 

mer ovidkommande information. Det mest 

uppenbara exemplet var när Nato en kväll i 

detalj beskrev sina framgångar med att träffa 

avsedda mål och bara helt kortfattat nämnde 

att den kinesiska ambassaden hade träffats av 

misstag (Riegert, und. utg.). 

Analyser av moderna propagandastrategier 

avslöjar att kampen om opinionen också 

är en kamp som förs via språket. En del av 

den globala mediestrategin handlar således 

om att utveckla ett särskilt språkbruk för att 

beskriva krigföringen så fördelaktigt som 

möjligt. I modern militär vokabulär dödar 

man inte människor utan man “slår ut” mål. 

Metaforen som vapen 

Enligt en norsk studie ändrade Nato skälen för 

bombningarna tre gånger (Vaas, 2000). Den 

första motiveringen var att man skulle förmå 

Milosevic att underteckna Rambouilletavtalet. 

Den andra var att få ett slut på den etniska 

rensningen och därigenom förhindra en 

humanitär katastrof. Och den tredje motiveringen 

var att möjliggöra för flyktingarna att 

återvända hem. NATO trodde uppenbarligen 

att den första motiveringen skulle vara tillräcklig, 

eftersom man hade förutsett en kort 

period av bombningar och snabb kapitulation 

från Milosevic-regimen. När detta inte blev 

fallet visar analyser av hur Nato utnyttjade 

metaforer att översvämningskatastrofen var den 

mest kraftfulla propagandametaforen när 

flyktingkatastrofen kom på tal: 

(…) enligt UNHCR, strömmade 848 000 flyktingar 

ut ur Kosovo och översvämmade de angränsande 

länderna. Metaforen skapar en bild av en 

okontrollerbar situation med oförutsägbart resultat. 

Beskrivningarna åtföljde de många tv-bilderna 

52 

av flyende flyktingar. Tillsammans med metaforerna 

användes hänvisningar till Bibelns exodus 

för att illustrera flyktingsituationen, inklusive 

hänvisningar till Kambodja och Pol Pot, andra 

världskriget och Hitler. Detta är hänvisningar till 

andra länder och regimer som tidigare har framkallat 

liknande flyktingvågar. (Vaas, 2000:97) 

Jämförande bilder av fienden och historiska 

paralleller användes som propagandaverktyg 

både under Gulfkriget och under bombningarna 

av Kosovo. I propagandan under Kosovokonflikten 

använde Nato sig av tekniken 

att jämföra Milosevic med Hitler på samma 

sätt som Saddam Hussein beskrevs som en 

modern Adolf Hitler under Gulfkriget. Analyser 

av rapporteringen från Gulfkriget i fem 

länder pekar på att sådana inslag har stort 

genomslag i nutidens krigsjournalistik (Dorman 

& Livingston, 1994; Nohrstedt & Ottosen, 

2000). 

Propagandaramen 

Såväl norska som brittiska journalister var 

medvetna om att deras regeringar, liksom 

USAs regering och Nato försökte påverka hur 

Kosovokrisen behandlades i medierna. “Alla 

vinklar” var en uppfattning som journalister i 

båda länderna gav uttryck för. Detta innebar 

inte nödvändigtvis att de hade samma inställning 

till de två huvudsakliga kontrahenterna i 

Kosovokonflikten: den serbiska regeringen 

och Nato. En vanlig åsikt bland journalisterna 

var att serberna ljög när det främjade deras syften, 

medan Natos talesmän tenderade att vara 

manipulativa men försökte undvika rena lögner. 

Många journalister noterade att det var ett 

problem att vara så beroende av Nato-tjänstemännen 

i Bryssel. Trots detta ansåg de flesta av 

de intervjuade journalisterna att den nuvarande 

ordningen för mediehantering var “bättre” 

än de begränsningar de tidigare hade upplevt 

under Gulfkriget och andra militära konflikter.

Censur 

De norska journalister som rapporterade 

om Norges deltagande i de militära operationerna 

i Kosovo var föremål för begränsad 

censur i fråga om publicering av namn och 

foton på norska piloter. De accepterade dessa 

restriktioner och erkände också, att de var 

beroende av presstalesmän på Vicenza-basen 

för att få sina uppgifter. De fann sig motvilligt 

i dessa restriktioner eftersom alternativet 

hade varit att inte få några intervjuer alls med 

piloterna. 13 

Journalisternas erfarenheter 

Följande redovisning har baserats på intervju- 

er med norska och brittiska journalister. Syftet 

med intervjuerna var dels att samla in fakta 

om vilka arbetsvillkor som rådde för journalister 

i krigsområdet, dels att ta reda på vilken 

yrkesmässig inställning journalister på fältet 

hade till parternas propaganda. 

I den självkritiska diskussionen som uppstod 

inom journalistkåren efter Gulfkriget 

erkände de journalister som rapporterade från 

kriget ganska allmänt att man hamnade i en 

”propagandafälla”. Men det är samtidigt viktigt 

att betona att krigskorrespondenter inte 

alltid låter sig manipuleras och inte heller 

intar exakt samma förhållningssätt gentemot 

parternas försök att styra deras rapportering. 

Tvärtom visar erfarenheterna från Gulfkriget 

och Kosovokriget att det både finns journalister 

som villigt accepterar de ramar som t.ex. 

militären bestämmer och journalister som helt 

går sina egna vägar. Robert Fisk från den 

brittiska tidningen The Independent hävdar att 

man förenklat kunde säga att rapporteringen 

från Kosovokonflikten sköttes av två typer av 

53 

journalister, antingen ”de besjälade” som 

“hade övertygat sig om krigets riktighet och 

den andra sidans ondskefullhet”, vilket ledde 

till att deras rapportering var partisk och 

förutsägbar. Den andra gruppen kallade han 

“fåren” vilka blint följde Natos uttalanden i 

allt (citerat från Knightley, 2000:9). Liknande 

kritik har framförts av den nu avlidne norske 

reportern Fritz Nilsen i norska radio- och tvbolaget 

NRK (Nilsen, 2000) och av Sky News 

korrespondent vid Nato-högkvarteret, Jake 

Lynch (Lynch, 2000). 

När de BBC-journalister som Kristina Riegert 

intervjuat för detta projekt 14 tillfrågades 

om mediehanteringen under Kosovokonflikten 

jämfört med under andra konflikter, förde 

de fram Falklandskriget som en betydligt 

sämre erfarenhet än Gulfkriget. Enligt en journalist 

var det “en samstämmig uppfattning att 

något liknande den överdrivna kontrollmentalitet 

som präglade Thatcher-regeringen 1982 

med dess strikta kontroll av tillträde liksom 

censur, vore något helt otänkbart idag” (citat 

från Riegert, und. utg.). De ansåg att Gulfkriget 

var “mycket bättre” än Falklandskriget när 

det gällde kontakterna mellan medierna och 

militären, förmodligen på grund av att journalisterna 

fick fortlöpande information genom 

presskonferenser och föredragningar, något 

som också upprepades i Kosovo. Nato försökte 

använda en del av sina erfarenheter från 

Gulfkriget och de försökte också inrätta en 

nyhetspool när KFOR gick in i Kosovo. Men 

det försöket kollapsade redan under insatsens 

första dag. Philip Knightley, författare till 

boken First Casualty, ett standardverk vid studier 

av krigspropaganda, var förvånad över 

det stora antal journalister som fanns på plats 

13) Uppgifter baserade på de intervjuer som Marit Mellum ställde till förfogande för detta projekt. 

14) För att kunna identifiera olika yrkesmässiga attityder till krigsjournalistik genomfördes ett antal löst strukturerade 

intervjuer med brittiska och norska journalister och redaktörer. Riegert (und. utg.) intervjuade sex tv-journalister från BBC 

och ITV och Mellum (2000) intervjuade åtta norska tidningsjournalister och fyra redaktörer från fyra olika tidningar 

(Verdens Gang, Dagbladet, Aftenposten och Dagsavisen).

i gränsområdet i detta skede: ”En förvånansvärt 

stor grupp på 2 700 representanter från 

medierna åtföljde Nato-trupperna när de gick 

in i Kosovo i slutet av bombningskampanjen. 

Under Vietnamkrigets mest aktiva skede deltog 

cirka 500 krigskorrespondenter” (Knightley, 

2000). 

Några journalister ansåg att öppen censur 

och begränsning av mediernas tillträde inte 

längre var en möjlig väg för Västmakterna att 

kontrollera journalisterna. Enligt Riegert 

beror detta främst på den tekniska utvecklingen, 

dvs. mobila parabolantenner, mobiltelefoner 

och Internet som alla underlättar informationsflödet, 

tillgång till alternativa källor 

och möjligheten att dubbelkontrollera källor 

(Riegert, und. utg.). 

Även om flera av de brittiska och norska 

journalisterna upplevde hotande situationer 

var det ingen som vid någon tidpunkt uppfattade 

att de var i allvarlig fara. De norska 

redaktionerna hade ingående instruktioner 

om att den personliga säkerheten kom i första 

hand. Men flera av journalisterna betonar den 

psykiska belastningen av att se så mycket 

mänskligt lidande på nära håll. En av de mest 

erfarna journalisterna som intervjuades, Tom 

Bakkeli från Verdens Gang, sa att han nått en 

psykisk mättnadspunkt efter detta krig och 

beslutade sig för att inte bevaka fler krig. 

De största redaktionerna har infört rutiner 

för psykologisk hjälp och debriefing efter liknande 

krigsuppdrag för att ge korrespondenterna 

möjlighet att bearbeta de traumatiska 

upplevelserna. 

Serbernas kontroll, censur 

och propaganda 

Jugoslaviska myndigheter använde en rad 

metoder för att lägga munkavle på sina egna 

medier. Vid upptakten till Kosovokriget infördes 

en ny medielag som gjorde det lättare att 

stoppa oönskade röster med påståendet att de 

54 

gick ”fiendens ärenden”. En rad polisaktioner 

mot oberoende medier, mord på journalister 

och ekonomiska påtryckningar såsom avbrott 

i pappersleveranser och skyhöga böter för 

”ärekränkningar” var andra repressiva metoder. 

Den serbiska regeringen var ganska 

öppen i sina försök att belägga västmakternas 

journalister i Belgrad med restriktioner. De 

flesta av journalisterna från Nato-länderna 

utvisades officiellt från Kosovo och Serbien, 

men flera av dem kunde stanna eller återvända 

till Belgrad i ett senare skede. Även om den 

serbiska regeringen försökte censurera de 

nyheter som sändes ut från Belgrad föreföll 

apparaten för att genomföra restriktionerna 

halvhjärtad och ineffektiv. Såväl norska som 

brittiska journalister ansåg att det var ganska 

lätt att undvika kontrollen genom att t.ex. 

använda mobiltelefoner istället för telefonerna 

i det ”officiella presscentrat”. De serbiska 

tjänstemännen som var satta att verkställa 

kontrollerna betraktades i många fall som förstående 

och föga motiverade. BBCs utrikeschef 

John Simpson jämförde t.ex. censuren i 

Belgrad med den som förekom under Gulfkriget 

på följande sätt: ”(de serbiska censorerna 

var) ganska hyggliga människor som hyste 

en personlig motvilja mot uppdraget”. Detta 

innebar att ”när det gällde att fatta ett beslut 

om att låta något passera eller inte, lät de vanligen 

inslaget passera. Detta kan jämföras med 

Gulfkriget där censorerna i Bagdad var motiverade 

av ”den allmänt rådande skräcken för 

vad som skulle ske om Saddam fick vetskap 

om ärendet” (citat från Riegert, und. utg.). 

Tillträde och begränsningar beträffande 

arbetsförhållanden 

Såväl norska som brittiska journalister hade 

problem med begränsningar i rörelsefriheten, 

i tillgången på källor och hotelser i samtliga 

områden som de bevakade: Makedonien, 

Albanien, Montenegro, Serbien och Kosovo.

Enligt Riegert upplevde de BBC-journalister 

som arbetade i Montenegro atmosfären som 

”mycket hotfull”. Flera av de norska journalisterna 

nämner att ett stort problem var att få 

visum från de jugoslaviska myndigheterna 

(Mellum, 2000). Många av BBCs utsända 

arresterades och deras utrustning beslagtogs. 

En korrespondent arresterades för att han 

filmade något som föreföll vara en kyrka, 

men som påstods vara en militärbarrack. 

Journalisterna hade en känsla av att vara 

ständigt övervakade och ovannämnda händelse 

visar att de måste vara försiktiga 

med vad och var de filmade. En av de norska 

journalisterna delade de brittiska kollegornas 

erfarenhet att de makedonska myndigheterna 

också försökte begränsa nyhetsrapporteringen. 

Han berättar att de makedonska 

myndigheterna insisterade på att läsa 

materialet innan det sändes men, som han 

formulerade det, ”ingen gör det”. Trots dessa 

försök att begränsa rapporteringen lyckades 

BBC genom att dupera övervakarna filma 

makedonsk polis som slog flyktingar och 

rapporterade också om att de makedonska 

myndigheterna försökte hindra hjälparbetare 

från att dela ut bistånd. 

Att få tillträde var emellertid inget problem 

i Albanien där journalisterna också kunde filma 

”gränsutväxling” mellan UCK och den 

serbiska militären (Riegert, und. utg.). Ett stort 

antal journalister från många länder väntade 

vid gränsen för att intervjua flyktingar när de 

sökte skydd i Albanien eller Makedonien. Här 

hade journalisterna istället problem med att 

kontrollera källorna eftersom de var hänvisade 

till flyktingarnas uppgifter. Men både de 

norska och de brittiska journalisterna betonar 

att de försökte dubbelkontrollera berättelserna 

med flyktingar från andra områden. 

Flera av journalisterna berättar att deras 

rapporter färgades av mötet med flyktingarna. 

En norsk journalist på gränsen mellan 

55 

Kosovo och Albanien minns hur han såg 

flyktingarna närma sig gränsen: ”Vi visste att 

de serbiska soldaterna hade fordon så att de 

skulle ha kunnat hjälpa dessa människor. Men 

de lät dem vandra kilometer efter kilometer. 

Och man såg små barn som knappast kunde 

gå. Till slut orkade inte föräldrarna bära dem 

längre. När man med egna ögon såg att de inte 

fick hjälp på andra sidan gränsen, så är det 

klart att det påverkade journalistiken”. 

Produktionspress 

Problemet att kontrollera källornas uppgifter 

accentueras genom att sändningar dygnet runt 

ställer krav på att nyheter och uppdaterat 

material tas fram kontinuerligt. Det skapar en 

produktionsmiljö som gör det svårt att bedriva 

källkritik. Samtidigt blir kraven på källkritisk 

medvetenhet inom krigsjournalistiken allt viktigare 

eftersom propagandastrategerna utvecklar 

alltmer subtila metoder för påverkan. I 

stället för kontinuerlig kontroll av medierna 

används en metod som vissa av journalisterna 

kallade för ”offentlig diplomati”, dvs. övertalning 

snarare än direkt kontroll av informationsflödet. 

Det betyder att militärer och politiker 

använde stora resurser i Kosovokriget för 

att få fram sin version av händelserna i bäst 

möjliga dager. Natos talesman, Jamie Shea, har 

senare varit ganska öppenhjärtig om den strategi 

man använde och som gick ut på att ”fylla 

etern” med Natos syn på händelseutvecklingen 

: ”Min strategi byggde på två delar, och den 

första var att lägga beslag på utrymmet, eftersom 

jag var väl medveten om att myndigheterna 

i Belgrad hade mobiliserat mycket snabbt 

när det gällde media (...) Vi måste vara lika synliga” 

(citat från Riegert, und. utg.). 

UCKs press-strategi 

De brittiska och norska journalisterna hade 

olika och något motstridiga erfarenheter av 

sina kontakter med UCK-källorna. Den

norske frilansjournalisten Pål Refsdal, (som 

inte var bland de intervjuade) hade under 

många år nära kontakter med gerillan. Genom 

deras medverkan tog han sig in på Kosovos 

territorium och han uttrycker öppet sin 

sympati för deras sak. UCK tog också in brittiska 

journalister till Kosovo. En journalist 

karakteriserade UCK som ”inledningsvis blyga 

för kameran, naiva, återhållsamma och de 

gjorde föga försök att påverka opinionen i väst. 

Det var först senare under kriget som de blev 

mer kommunikativa” (citerat från Riegert, 

und. utg.). En annan journalist (som anlände 

senare under konflikten) berättar att UCK brukade 

uppsöka samma barer som FN-folk, journalister 

och hjälparbetare för att påverka dem. 

I tv-dokumentären ”Sanningen om Rajmonda 

– en UCK-soldat ljuger för saken” 

använder en kanadensisk journalist, Nancy 

Durham, sina egna erfarenheter av hur hon 

manipulerades av den unga gerillasoldaten, 

Rajmonda. Rajmonda imponerade med sin 

historia om hur hon tog till vapen och anslöt 

sig till UCK för att hedra minnet av sin syster 

som dödats av serbiska säkerhetsstyrkor. När 

hon (efter att denna historia sänts i flera länder) 

konfronterades med sin lögn (uppgifterna 

om systern var helt fabricerade) ursäktade 

sig Rajmonda med följande konstaterande: 

”Jag är glad att den var effektiv för även om 

detta inte var min historia så tillhör den någon 

annan här.” Hennes far ursäktade henne också: 

”Vi försökte inte att göra propaganda”, sa 

han ”men mot serberna måste man kämpa 

med alla medel och också med propaganda 

som denna” (citat från dokumentärfilmen). 

Utnyttjandet av statistik tycks ha varit ett 

annat problem. Riegert nämner det okritiska 

användandet av de överdrivna siffrorna på 

hur många militära mål som förstördes genom 

NATOs bombningar. Uppskattningar presen- 

56 

terades ofta som fakta och spelade rollen av 

att rättfärdiga bombningarna. En journalist 

beskrev självkritiskt sina kollegor som ”nästan 

villiga medkonspiratörer genom att de förmedlar 

sådana ”fakta”, eftersom statistik förefaller 

öka upplagorna” 15 (Riegert, und. utg.). 

Åtgärder för att motverka vinkling 

och propaganda 

Både brittiska och norska journalister skrev en 

hel del om medierapporteringen. Men de såg 

det inte som en prioriterad fråga att avslöja för 

publiken vilka problem de hade haft på fältet 

(Mellum, 2000). Journalisterna hade också 

bara vaga idéer om hur de skulle kunna motverka 

försöken att påverka deras rapportering. 

Åtminstone var de inte villiga att beskriva 

några nya metoder och tekniker vid intervjuerna. 

De använde uttryck som ”balanserad” 

rapportering och åsikter ”från den andra 

sidan”. Den mest radikala tekniken att föra 

fram ”den andra sidans åsikt” stod den norska 

dagstidningen Dagbladet för. I en daglig 

spalt i tidningen beskrev den serbiske professorn, 

Ljibusa Rajick, sina intryck från Belgrad 

och därigenom fick läsarna möta ett perspektiv 

på händelserna som var kritiskt både till 

Milosevic och till Natos bombningar. 

Flera av de journalister som intervjuades 

var oroade över det allt färre antalet specialiserade 

korrespondenter, inklusive specialreportrar 

inom utrikespolitik, i militära 

frågor och diplomati. BBC-journalisterna ansåg 

att expertis, kunskaper och erfarenheter 

var effektiva för att motverka den egna regeringens 

och militärens försök att manipulera 

medierna (Riegert, und. utg.). Norska redaktörer 

och journalister uttryckte liknande åsikter. 

Vissa menade att det kunde vara ett potentiellt 

problem att unga oerfarna reportrar, 

som är mer flexibla när det gäller arbetsför- 

15) För uppgifter om manipulation med statistik se också Newsweek , 15 maj 2000: ”The Kosovo Cover up”.

hållanden och löner men som saknar sina 

äldre kollegors kunskaper och erfarenheter, 

sänds ut till fronten. 

Philip Knightley tar upp samma problem 

och identifierar det som ett strukturellt 

problem i förbindelserna mellan journalistkåren 

och militären: ”Krigskorrespondenter 

har korta posteringar, och det finns ingen tradition 

eller metod för att förmedla deras erfarenheter. 

Militären däremot är en institution 

som lever vidare för alltid (…) Pentagon och 

det brittiska försvarsministeriet har handböcker 

som uppdateras efter varje krig och 

fungerar som vägledning för hur de skall hantera 

sina förbindelser med media i krigstid” 

(Knightley, 2000:9). 

Knightley är oroad över krigsjournalistikens 

framtid. Han citerar den brittiska historikern 

Alistair Horne, som hävdat att ”Kosovo 

(…) utvecklades till den hemligaste krigsoperationen 

i mannaminne”. Knightley är 

bekymrad över att Natos informationsstrategi 

var framgångsrik på de viktigaste områdena: 

”Sanningen, som var dold för alla utom 

de mest envetna journalisterna, var att Nato 

inte bara oavsiktligt bombade civila mål utan 

också bombade dem avsiktligt”(Knightley, 

2000:9-10). När det gäller den tredje och slutliga 

fasen i bombningarna citerar Knightley 

generallöjtnant Michael Short (som ansvarade 

för Natos strategi när det gällde att välja ut 

mål) som i en intervju i International Herald 

Tribune erkänner att syftet med denna fas 

var att sätta psykologiskt tryck på den serbiska 

befolkningen: ”Föreställ dig ett kylskåp 

utan el, en spis utan gas, att du inte kan ta 

dig till arbetet för att bron har rasat, samma 

bro där du deltog i rockkonserter och där alla 

stod med mål på sina huvuden …allt detta 

57 

måste bort” (citerat från Knigthley, 2000:10). 

Trots detta accepterade och spred de flesta 

journalister propagandan om att civila offer 

berodde på misstag och att allt som kunde 

göras för att minimera sådana misstag också 

gjordes. 

I den officiella Kosovorapporten från det 

norska försvarsministeriet, utrikesministeriet 

och den norska högsta försvarsledningen 

erkänns att det var svårt för små Nato-nationer 

som Norge att komma till tals i den interna 

beslutsprocessen i Nato. Det är intressant att 

konstatera att rapporten ägnar tämligen stort 

utrymme åt den bild av de norska insatserna 

som återgavs i medierna, men däremot endast 

snuddar vid principiella frågor som krigets 

rättsliga aspekter, val av mål för Natobombningarna 

och andra frågor som analyserats kritiskt 

i en rapport från utrikesutskottet i det brittiska 

underhuset. Det kan knappast betraktas 

som en komplimang till norska medierna när 

det i den norska rapporten sägs att hänvändelserna 

från pressen var ”färre än förväntat” 

(Kosovo-krisen: Nasjonal rapport, 2000). 

Det finns däremot tecken på att journalistkåren 

blivit allt mer medveten om propagandan 

och mediastrategierna i modern krigföring. 

En av paradoxerna är att politikerna tycks 

oroa sig föga om sådana frågor, vilka inte diskuteras 

principiellt i nationella församlingar 

som det norska Stortinget. Det finns exempel 

på journalister och medier som tar över det 

ansvaret och till och med kritiserar politikerna 

för att undvika de grundläggande rättsliga frågor 

som rör krig och fred 16 . Men journalisterna 

tycks ha svårigheter att utveckla effektiva 

motåtgärder mot propaganda. En allvarlig fråga 

är därför: Vem kan publiken förlita sig på 

vid nästa skiljeväg? (Ottosen, 2000). 

16) I en artikel publicerad i Aftenposten den 17 april 1999 under bombningarna fokuserade man på den process som föregick 

beslutet att Norge skulle delta i krigföringen. Aftenposten visade att det norska stortinget gick med i bombningsoperationerna 

utan att ha erhållit någon skriftlig information från regeringen och utan någon formell omröstning och 

nästan utan politisk diskussion (Ottosen, 1999).

Inledning 

KAPITEL 5 

KONFLIKTEN I MEDIERNA 

Mediernas ställning i det moderna samhället 

gör att krig idag både utspelas med militära 

och mediala medel. Samtidigt med de väpnade 

konfrontationerna pågår mediekriget på 

andra arenor, vilket resulterat i ett symbiotiskt 

förhållande mellan kriget och medierna 

(Taylor, 1997:140). Parterna försöker påverka 

och kontrollera medierapporteringen. Genom 

propagandastrategier som både innehåller 

tekniker för att styra journalisternas och allmänhetens 

tillgång på information och de 

mentala verklighetsbilder som förmedlas 

söker politiker och militärer understödda av 

PR-konsulter på båda sidor vinna opinionen 

och försvaga motståndaren. Men medier och 

journalister är inte bara omgivna av olika parter 

som försöker utnyttja dem i propagandakriget. 

Till den diskursiva ordning som vi 

analyserar i det här projektet (se kapitel 2) hör 

också den humanitära diskursen som bärs 

upp av olika organisationer som arbetar för att 

hjälpa människor i nöd, exempelvis krigets 

offer. Här kan vi se att medierna under de 

senaste decennierna både bidragit med 

kunskap om olika utsatta grupper – t.ex. svältoffer, 

flyktingar, AIDS-sjuka, krigsskadade, 

misshandlade och våldtagna kvinnor, barn 

som exploateras som arbetskraft och soldater 

– och medverkat i hjälpinsatserna. Särskilt tvmediet 

lämpar sig för denna typ av känsloladdade 

och emotionellt slagkraftig information, 

58 

vilket bland annat förklarar de musikgalor 

och andra arrangemang som skapat medial 

draghjälp åt olika humanitära hjälporganisationers 

arbete. I en militär konflikt som den 

i Kosovo 1999 ska man inte underskatta 

betydelsen av dessa organisationers insatser – 

både vad gäller konkret hjälp till de utsatta i 

flyktinglägren och som informationskällor 

för journalisterna, samt inte minst som bärare 

av en globaliserad moral. 

Perspektiv 

I detta kapitel ska resultaten från ett antal 

innehålls- och diskursanalytiska studier sammanfattas 

inom ramen för projektets övergripande 

teoretiska perspektiv såsom det presenterades 

i kapitlet Teoretiska perspektiv: Kosovokonfliktens 

diskursiva ordning. Vid analyserna 

av mediediskurserna har vi framför allt tagit 

utgångspunkten i parternas propaganda. 

Genom en idealtypskonstruktion av tre olika 

propagandarelaterade perspektiv på konflikten 

kan vi med vårt analysinstrument undersöka 

propagandans genomslag i medierna. 

Nyhetsrapporteringen och debatten i medierna 

kan antas vara påverkad av olika ”propagandadiskurser” 

och vi har valt att utgå från 

följande tre perspektiv som konfronterade 

varandra i propagandakriget. 

• Natos version: 

Slobodan Milosevic kan endast påverkas

med hårda metoder. Han har under lång tid 

visat att han inte förstår något annat språk. 

Därför kan folkfördrivningen (den etniska 

rensningen) endast stoppas genom att 

tvinga honom till eftergifter. Militärt hot 

och i sista hand bomber är enda möjligheten 

att hjälpa de utsatta Kosovoalbanerna. 

• Den kritiska versionen: 

Militärt hot och bombningarna motverkar 

sitt syfte. Detta framkallar eller underblåser 

bara konflikten och motsättningarna 

ytterligare. Anledningen till att USA/ 

NATO tillgriper våld är att det finns en 

”hidden agenda” och andra motiv för agerandet 

än vad som officiellt uppges. Dessutom 

är bombningarna ett brott mot internationell 

rätt (Genèvekonventionen). 

• Belgrads version: 

Kriget är ett uttryck för USAs imperialistiska 

aggression. Nato/USA vill lägga under 

sig Östeuropa politiskt och ekonomiskt. 

Vidare ses EU som en motståndare då EU är 

allierad med USA/Nato. Kritik riktas mot 

förbiseendet av FNs potential att medla i 

Kosovo-frågan. Belgrad riktar även kritik 

mot Natos tolkning av folkrätten som, 

enligt Milosevicregimen, således innebär 

ett kränkande av den nationalstatliga suveräniteten. 

Med hjälp av denna uppdelning i tre centrala 

perspektiv på propagandakriget under Kosovokonflikten 

studeras vilka olika varianter av 

dessa perspektiv som förekommer i medierna 

och vilka andra perspektiv som eventuellt 

visar sig i materialet. Ett bakomliggande och 

inte särskilt överraskande antagande är att 

Natos bild av konflikten dominerar jämfört 

med de två andra perspektiven. Men analyserna 

syftar inte bara till att pröva hållbarheten 

i denna hypotes. Lika väsentligt är det att 

59 

undersöka om olika medier innehåller olika 

varianter av dessa eller möjligen andra sätt att 

se på konflikten. 

Jämförelser mellan medier 

Ett flertal delstudier ingår i projektet och de 

belyser olika aspekter av mediediskurserna 

(se förteckning i bilaga). Förutom material 

från svenska medier har, för det första, brittiskt 

och norskt mediematerial insamlats och 

analyserats komparativt i syfte att undersöka 

vad den nationella kontexten betyder för 

mediediskurserna. Tidigare studier pekar på 

att det både förekommer nationella skillnader 

i hur mottagliga medierna är för propagandan 

i samband med internationella konflikter 

och att dessa skillnader kan utjämnas över 

tid (Nohrstedt, 2000). För det andra har vi 

så långt möjligt försökt jämföra olika typer av 

medier – kvällstidningar med morgontidningar 

och tidningar med television – för att 

på så sätt kunna bedöma om propagandans 

genomslag varierar beroende på vilken slags 

journalistik det handlar om. Det har exempelvis 

hävdats att myndigheterna på FN-alliansens 

sida under Gulfkriget 1990-91 i första 

hand prioriterade ackreditering av tabloidoch 

tv-journalister, eftersom dessa ansågs 

vare lättare att kontrollera och påverka än 

journalister från s.k. kvalitetspress (Knightley, 

1991). Jamie Shea som ledde verksamheten 

vid Natos presshögkvarter i Bryssel har 

vid en intervju bekräftat att han ansåg televisionen 

vara det viktigast mediet för Natos 

propagandaverksamhet (DN, 19 mars 2002). 

För det tredje jämförs olika genrer, dvs ledare, 

debatt- och nyhetsmaterial, inom mediediskursen 

med varandra. Skälet är att man 

kan anta att mediegenrerna har olika interdiskursiva 

relationer med propagandarespektive 

medlidandediskurserna. För det 

fjärde inbegriper projektet både kvantitativa 

och kvalitativa analyser, vilket ger resultaten

större giltighet än om endast en typ av analys 

hade använts. 

Tema 

Vissa teman har varit genomgående för projektet 

som helhet och de är framför allt 

dessa som vi kommer att uppmärksamma i 

resultatredovisningen. En central teoretisk 

utgångspunkt är, som nämnts tidigare, propagandans 

polariserade karaktär, dvs. att propagandadiskursens 

typiska kännemärke är ensidigheten 

i beskrivningen av den aktuella 

konflikten genom att den pekar ut en sida som 

god och den andra som ond. Vi har därför 

undersökt i vilken utsträckning mediernas 

rapportering kring speciella teman är polariserade 

på detta sätt. De teman vi valt är: 

• mediernas bild av huvudaktörerna eller 

parterna 

• bombningarnas konsekvenser 

• krigets offer. 

Dessa teman har studerats både kvantitativt 

och kvalitativt. När det gäller bilden av aktörerna 

uppmärksammas också om de fungerar 

som informationskällor och kommentatorer 

samt vilken trovärdighet medierna tillskriver 

dem. 

I den andra delen fördjupas och breddas 

redovisningen genom att vi dels går in mer 

i detalj på medieinnehållet utifrån ovan angivna 

teman, dels kompletterar med ytterligare 

några teman och dessutom redovisar projektets 

komparativa analyser. Kompletterande 

teman är i denna del mediernas behandling 

av: 

• Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott 

• bombningen av tv-huset i Belgrad 

• den ryska inmarschen i Kosovo 

• Kosovoserbernas flykt efter krigsslutet. 

60 

För dessa teman, liksom för de tidigare nämnda, 

jämförs de svenska medierna med brittiska 

och norska medier i syfte att pröva hypotesen 

att den nationella kontexten, dvs. framför 

allt de olika ländernas utrikes- och säkerhetspolitik, 

påverkar mediediskursernas mottaglighet 

för Natosidans propaganda. 

Jämförelser mellan tidpunkter 

I den tredje delen genomförs en specialanalys 

av hur nyhetsrapporteringen förändras över 

tid med tonvikten lagd på jämförelser mellan 

hur svenska och norska medier skildrade början 

och slutet av kriget. Den bakomliggande 

frågeställningen är här om man kan se tecken 

på att de nationella mediediskurserna närmar 

eller avlägsnar sig från varandra över tid och 

hur förändringsmönstren i så fall ska förklaras. 

Studier av Gulfkriget 1990–91 har indikerat 

att europeiska medier successivt anpassade 

sig till den amerikanska propagandabilden 

i denna konflikt (Nohrstedt, 2000). Frågan är 

om det finns liknande indikationer på global 

supermaktsdominans i mediernas Kosovokrig. 

Urval 

Urvalet av nyhetsmedier varierar mellan de 

olika delstudierna på grund av personella och 

tidsmässiga begränsningar. Men för att ändå 

lägga en grund för jämförelser mellan medier 

– både nationellt och mellan de tre ländernas 

medier – har urvalet strukturerats så att det 

innehåller en ”minsta gemensam nämnare” 

både beträffande val av medier och tidsperioder. 

Från Norge och Sverige ingår (minst) en 

ledande morgontidning, en s.k. kvällstidning 

och ett nyhetsprogram i tv. I Norge har därutöver 

ytterligare ett tv-nyhetsprogram och – i 

analysen av ledarmaterialet – en kvällstidning 

undersökts. Således ingår i det norska materialet 

Aftenposten, Dagbladet och Verdens Gang 

(den sistnämnda endast i analysen av ledar-

artiklarna) från pressen och nyhetsprogrammet 

NRK Dagsrevyen och TV2s Nyheter. Bland 

de svenska tidningarna har Dagens Nyheter 

och Aftonbladet valts ut samt på tv-sidan SVTs 

nyhetsprogram Rapport. Bland de brittiska 

medierna har urvalet begränsats till en ledande 

morgontidning och ett tv-nyhetsprogram 

i BBC: tidningen The Daily Telegraph och 

nyhetsprogrammet 9 O’Clock News. Självfallet 

kan vi inte på ett så begränsat material dra 

generella slutsatser om skillnader och likheter 

mellan norska och svenska eller mellan brittiska 

och norska medier. Däremot kan vi genom 

korsnationella jämförelser pröva vissa antaganden 

eller hypoteser om vad som kan förväntas 

skilja t.ex. norska och svenska mediers 

Kosovodiskurser mot bakgrund av de olika 

ländernas säkerhets- och utrikespolitik. I den 

utsträckning som sådana antaganden bekräftas 

i vårt material kan de sägas ha fått ökad 

aktualitet för fortsatt forskning och kan fungera 

som utgångspunkter och hypoteser vid 

kommande studier. 

Ett urval har alltså också gjorts vad avser 

undersökningsperioderna. Eftersom det inte 

funnits resurser att undersöka de valda mediernas 

hela rapportering under de 78 dagar 

som de militära konflikterna pågick har det 

varit nödvändigt att begränsa analysen till ett 

antal nedslag, s.k. timespots, under krigsperioden. 

Dessa har valts så att händelser som 

fått stor medieuppmärksamhet och dessutom 

kan antas ha varit av relativt stor betydelse ur 

propagandasynpunkt blivit representerade 

i materialet. Följande händelser har valts ut 

för analys: 

19–21 mars 1999 

Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott (19/3) 

24–25 mars 

Hot om NATO-bombningar och bombningarnas 

start (24/3) 

25–27 mars 

61 

Första rapporterna om flyktingar som lämnar 

Kosovo samtidigt som bombningarna fortsätter. 

23–24 april 

Ytterligare civila mål har träffats, bl.a. tv-huset i 

Belgrad (äger rum flera gånger i perioden 20-23/4). 

7–9 maj 

G8-möte enas om fredsplan (6/5). Bombning av 

kinesiska ambassaden (8/5). 

17–18 juni 

Brott mot krigslagarna uppdagas (Kosovoalbaner 

offer). 

25–26 juli 

Massaker på Kosovoserber avslöjas. 

Av dessa gjordes dessutom en rangordning 

på så sätt att tidsperioderna 19–21 mars, 23–24 

april, 25–27 mars och 17–18 juni prioriteras i 

första hand och i nämnd ordning. 

Följande resultatpresentation baserar sig 

som tidigare nämnts på de delstudier som 

finns förtecknade i bilaga. I noterna hänvisas 

fortlöpande till dessa för att ange varifrån 

uppgifterna m.m. är hämtade. Närmare information 

om de olika delstudiernas syfte, uppläggning, 

etc. kan inhämtas i dessa delrapporter. 

C- och D-uppsatser har utgjort en viktig 

kunskapskälla för analyserna i det här kapitlet 

och dessa finns redovisade i referenslistan i 

slutet av rapporten tillsammans med övriga 

referenser. 

Propagandans genomslag i de 

svenska medierna 

För att undersöka krigspropagandans inver- 

kan på mediediskurserna kan man använda 

sig av några olika och kompletterande tillvägagångssätt 

vid analysen. Innehållet i medierna 

kan studeras med utgångspunkt i hur de 

olika kontrahenterna framställer konflikten 

och dess bakgrund, sina egna och motståndarens 

motiv, agerande, mål osv. Kort sagt, analysen 

kan inriktas på i vilken utsträckning 

mediebilden och propagandabilden överens-

stämmer vad gäller sakinnehållet. Ett annat 

sätt är att studera innehållet med avseende på 

värderingar och emotionella element, hur parterna 

beskrivs och om det ensidigt gynnar ena 

sidan i konflikten. Ett tredje sätt är att analysera 

indikationer på vilka informationskällor 

som journalisterna utnyttjat och hur de bedömer 

olika källors tillförlitlighet. Detta kan 

framgå dels genom hur frekvent olika källor 

förekommer, dels genom explicita omdömen, 

val av anföringsverb eller distansmarkörer. 

Ett fjärde sätt är att undersöka hur uppmärksamheten 

fördelar sig på olika institutionella 

diskurser, t.ex. debatten i olika länders parlament 

eller medier, och vilket utrymme olika 

aktörer får för utspel, kommentarer och appeller. 

Man kan för enkelhets skull skilja mellan 

två huvudtyper av belägg för propagandapåverkan: 

innehållslig överensstämmelse 

och indikationer på institutionellt beroende 

(Nohrstedt, 2000). 

Här kommer propagandans påverkan på 

mediediskurserna att undersökas på följande 

sätt: 

• hur fördelas uppmärksamheten mellan 

olika aktörer? 

• hur framställs olika aktörers trovärdighet 

som informationskällor? 

• hur beskrivs huvudaktörerna? 

• vilka är krigets offer och hur beskrivs de? 

• vilket utrymme och position får de olika 

parternas propagandaperspektiv i medierna? 

Mediernas uppmärksamhet på olika 

aktörer 

Av individuella aktörer är den dåvarande 

jugoslaviske presidenten, Slobodan Milosevic, 

den som uppmärksammas mest. Han 

förekommer tre gånger så ofta som USAs president, 

Bill Clinton, om man ser till omnäm- 

62 

nanden i rubriker och ingresser i Aftonbladet 

och Dagens Nyheter. Beträffande kollektiva 

aktörer, dvs. parterna Nato, Jugoslavien, 

Kosovoalbanska företrädare, är det Nato som 

får störst uppmärksamhet i bägge de svenska 

tidningarna och omnämns nästan dubbelt så 

ofta i rubriker och ingresser som någon annan 

part. Nato omnämns nästan i var fjärde artikel, 

medan den serbiska sidan förekommer i 

var åttonde och UCK i mindre än var trettionde 

artikelrubrik eller ingress. Andra Kosovoalbanska 

företrädare förekommer ungefär lika 

ofta som serbiska i bägge tidningarna (Albrecht 

& Listerman, 2000). Eftersom de här resultaten 

gäller för hela krigsperioden och hela 

juni (från 19 mars till 1 augusti 1999) finns det 

anledning att anta att de ger en god indikation 

på hur uppmärksamheten fördelades mellan 

olika aktörer och parter. 

I samma undersökning har även polariseringen 

i framställningen studerats utifrån vilka 

aktörer och parter som ställs mot varandra 

i medierna och hur deras inbördes relationer 

skildras. I Aftonbladet är huvudmotståndarna i 

konflikten Nato och Milosevic, vilket är fem 

gånger vanligare än att Nato ställs mot Jugoslavien. 

Clinton förekommer alltså inte alls så 

ofta som Milosevic i rubriker och ingresser, 

men när han ställs mot en motpart är det alltså 

vanligtvis Milosevic och inte Jugoslavien som 

han konfronterar (Albrecht & Listerman, 2000: 

35, tab. 5). Polariseringen i Dagens Nyheter har 

ett något annat utseende. Här personifieras 

konflikten inte i lika stor utsträckning som i 

kvällstidningskollegan och Natos motpart är 

oftast antingen serbiska aktörer eller Jugoslavien, 

och först i tredje hand Milosevic. Clinton 

positioneras däremot lika ofta gentemot 

Milosevic som Jugoslavien (ibid: 50, tab. 14). 

Hur relationerna mellan parterna beskrivs 

tar vi upp i avsnittet om bilden av huvudaktörerna.

Parternas trovärdighet i 

mediediskursen 

Vilken trovärdighet olika partsföreträdare tillskrivs 

som informationskällor i nyhetsjournalistiken 

har granskats i några av projektets 

delstudier. En av dem koncentrerar sig på 

rapporteringen i Aftonbladet och TV1 Rapport 

under fyra perioder (i Aftonbladet med en dags 

förskjutning): 19–21 mars; 14–15 april; 1–3 maj 

och 10–13 juni. Genom detta urval är det 

rapporteringen i samband med följande 

händelser som studeras (urvalsdagar anges 

inom parentes): Rambouilletförhandlingarna 

bryter samman (19–21 mars), Natos missriktade 

bombningar avslöjas (14–15 april), tre amerikanska 

krigsfångar släpps av Jugoslavien 

och Tyskland kommer med ett fredsutspel 

(1–3 maj) och bombningarna upphör (10–13 

juni). 

Resultaten visar att Natokällor användes 

”okritiskt” och på ”ett självklart sätt” under 

den första perioden, dvs. alldeles innan krigsutbrottet, 

samtidigt som de svenska journalisterna 

markerade distans till jugoslaviska 

källor. Men i samband med att bomberna träffar 

Kosovoalbanska flyktingar, vilket först förnekas 

av Nato, blir Aftonbladet och Rapport mer 

kritiska till Natos uppgifter. Mot slutet av kriget 

reserverar man sig också något oftare än 

tidigare när man förmedlar information från 

Kosovoalbanska flyktingar. Men Natos talesmän 

återfår sin trovärdighet efter krigsslutet 

och förekommer flitigt som källor utan att 

deras trovärdighet ifrågasätts. 

På det hela taget visar den här delstudien 

att de tydligaste markeringarna av bristande 

trovärdighet riktas mot jugoslaviska källor, 

vilka beskylls för att sprida lögner och propaganda 

på ett sätt som tyder på att detta förutsätts 

vara allmänt känt och självklart (Andersson 

& Berggren). 

En annan infallsvinkel på mediernas 

sätt att förhålla sig till information från de 

63 

olika parterna är att granska vilket utrymme 

för uttalanden som tillmäts dem, alltså 

hur ofta de får komma till tals. Ju större utrymme, 

desto väsentligare och förmodligen 

också tillförlitligare kan man förmoda att 

källornas uppgifter förutsätts vara. I så fall är 

det ingen tvekan om att Nato och västsidan 

tillskrivs störst trovärdighet. Och det gäller 

både i svenska och andra medier som undersökts. 

En jämförande studie av Rapports och den 

norska motsvarighetens, Dagsrevyen, rapportering 

om Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott 

(period:19–20 mars), de första flyktingreportagen 

(24–26 mars) och bombningen 

av tv-huset i Belgrad (22 april) visar att Nato 

och USA får det största utrymmet i båda programmen. 

En skillnad är dock att det norska 

programmet i större utsträckning än Rapport 

använder officiella Natokällor, medan det 

svenska programmet låter Kosovoalbanska 

källor vara mest framträdande på denna sida i 

konflikten. Förhållningssättet till serbiska 

källor skiljer sig åt på så sätt att Dagsrevyen 

är mer explicit i sitt avståndstagandet än 

Rapport (Midteide & Grønli, 2000). 

Liknande resultat presenteras i en jämförande 

studie av dansk och svensk rapportering 

från den första dagen av kriget, dvs. här är 

materialet från den 25 mars och omfattar både 

ledande press-, radio- och tv-redaktioner. I 

jämförelsen mellan dansk och svensk rapportering 

visar det sig att Natokällor förekommer 

ungefär fem gånger så ofta som jugoslaviska 

källor i de danska medierna och dubbelt så 

ofta i de svenska. Att övervikten för Natosidan 

blir så stor i danska medier beror i betydande 

utsträckning på att danska källor räknats in 

bland Natokällorna. Ett annat mått på skillnaden 

i förhållningssätt till källorna är att jugoslaviska 

källor utgör tio procent av samtliga 

källor i de danska medierna och 18 procent i 

de svenska (Ekman, 2000).

Bilden av huvudaktörerna 

Bilden av Slobodan Milosevic kommer att 

behandlas i avsnittet där vi tematiskt jämför 

den svenska mediediskursen med den brittiska 

och norska. I det här avsnittet tar vi i stället 

upp bilden av de kollektiva aktörerna eller 

parterna. Nato är som nämnts den av parterna 

som oftast uppmärksammas av medierna. I 

den tidigare nämnda delstudien av Andersson 

och Berggren analyserar de också hur 

Aftonbladet och Rapport beskriver konfliktens 

kollektiva huvudaktörer. Där framgår bland 

annat att Nato både i början och slutet av kriget 

skildras som den aktör som ska rädda 

kosovoalbanerna från den serbiska terrorn. 

Endast i samband med att Nato av misstag 

anfaller kosovoalbanska flyktingar försvagas 

denna annars genomgående positiva skildring 

av alliansen. 

Initialt beskrivs kosovoalbanerna som 

konfliktens ”värdiga offer”, men denna ensidiga 

bild modifieras i takt med att effekterna 

av Natos bombningar rapporteras. Polariseringen 

minskar. Visserligen behåller kosovoalbanerna 

rollen som offer under hela kriget, 

men i slutet målas också serberna ut som krigets 

offer (se nedan). I början av kriget skildras 

de som förövare och medierna gör ingen 

tydlig skillnad mellan, å ena sidan, de militära 

och paramilitära förbandens ansvar 

för terrorn mot kosovoalbanerna och, å den 

andra, de civila serbernas ansvar. Motsvarande 

gäller för övrigt också den kosovoalbanska 

sidan av konflikten. I början uppmärksammas 

UCKs roll i händelseförloppet inte särskilt 

utan terrorn mot kosovoalbanerna framstår 

som helt oprovocerad. I den senare delen av 

kriget skiljer man dock tydligare mellan de 

olika förbanden och civilbefolkningen på den 

serbiska sidan, vilket medför att civila serber i 

slutet får dela offerrollen med kosovoalbanerna 

(Andersson & Berggren, 2000). Dessa resultat 

bekräftas av Albrechts och Listermans 

64 

studie. Polariseringen mellan kosovoalbanerna 

som offer och Milosevic och serberna som 

förövare är särkilt tydlig i början av kriget. 

De visar också att kosovoalbanska flyktingar 

fokuseras i ungefär var tjugonde artikel i 

Aftonbladet och var tjugofemte i Dagens Nyheter. 

Jämfört med detta är uppmärksamheten 

på kosovoserbernas flyktingsituation ytterst 

begränsad: Aftonbladet har 25 artiklar om 

kosovoalbanska flyktingar men enbart en (1) 

om kosovoserbiska flyktingar och i Dagens 

Nyheter är motsvarande siffror 45 och fyra 

(Albrecht & Listerman, 2000). Om motsvarande 

fördelning i stället beräknas på antalet 

artiklar som primärt handlar om våld mot 

någon av de två folkgrupperna framstår 

rapporteringen som något mindre ensidig, 

men fortfarande med markant övervikt för 

våld mot kosovoalbanerna (Albrecht & Listerman, 

2000:39 tab.7, 54 tab. 16). 

I en annan delstudie analyseras Aftonbladets 

och Dagens Nyheters konstruktion av 

FN och Nato. Undersökningen omfattar fyra 

perioder: Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott 

(20–21 mars), inledningen av bombningarna 

(24–26 mars), G8-mötets fredsplan, 

bombning av kinesiska ambassaden i 

Belgrad (7–10 maj ) och FN-resolutionen/ 

bombningarna upphör (10–12 juni). 

FN framstår genomgående i bägge tidningarna 

som marginaliserat och handlingsförlamat 

och får heller ingen större uppmärksamhet. 

Bilden av organisationen modifieras 

något efter krigslutet då rapporteringen fokuseras 

på hjälpinsatserna. Bägge tidningarna 

innehåller en del Natokritiska nyhetsrapporter, 

ledare och debattinlägg under de två första 

perioderna, men kritiken mildras i och med 

att Milosevic konsekvent utpekas som ansvarig 

för kriget. Bombningen av den kinesiska 

ambassaden i början av maj ingår i en 

förskjutning av Natobilden i tydligt negativ 

riktning. Bägge tidningarna är nu upptagna

av de misstag som görs under bombkampanjen. 

Men attacken mot ambassaden tenderar 

ändå att passera relativt obemärkt, eftersom 

uppmärksamheten främst riktas mot utnämningen 

av Carl Bildt som FNs medlare i konflikten 

(Malmborg, 2000). 

Jugoslavien och serberna får på det hela 

taget ingen utförligare täckning i de undersökta 

svenska medierna. Detta beror inte 

minst på att Natos motpart i konflikten personifieras 

i Milosevics gestalt. Men det beror 

även på att den serbiska sidan skildras som 

”ansiktslös motståndare” (Albrecht & Listerman, 

2000:35). I Dagens Nyheter, där Jugoslavien 

och den serbiska folkgruppen ändå förekommer 

oftare som Natos motpart än i Aftonbladet, 

är det antingen genom illgärningar – 

vilka ibland påstås pågå i skymundan – som 

motiverar Natos intervention eller som mål 

för bombningarna utan att personifieras i 

nämnvärd utsträckning. Efter krigsslutet sker 

en tudelning av den serbiska sidan som part 

i konflikten: ”Å ena sidan det serbiska 

folket som flyr från hämnden och å andra 

sidan Milosevic, skurken som ska åtalas.” 

(ibid:51). 

Mediekrigets ”värdiga offer” 

Vi har redan snuddat vid den övergripande 

bilden av Kosovokrigets civila offer. I den helt 

övervägande delen av nyhetsmaterialet är det 

kosovoalbanerna som får rollen som ”värdiga 

offer”, dvs. den civilbefolkning som drabbas 

av konfliktens fasor och utsätts för lidande och 

död. I en delstudie undersöks hur Aftonbladet 

och tv-programmet Rapport konstruerar bilden 

av krigets offer, främst genom en jämförelse 

av hur den kosovoalbanska respektive 

serbiska civilbefolknings lidanden skildras. 

Undersökningen är avgränsad till följande 

händelser: de inledande bombningarna 

(25–27 mars), flyktingvågen (23–24 april), 

sökandet efter bevis på terrorn mot kosovo- 

65 

albanerna efter krigsslutet (17–18 juni) och 

övergrepp mot kosovoserberna (25–26 juli). 

Studiens resultat visar inte bara att uppmärksamheten 

på kosovoalbanerna som offer är 

betydligt större än den uppmärksamhet som 

riktas mot serberna som offer, utan även att de 

diskursiva formgrepp som skapar identifiering 

och medlidande, såsom personifiering, 

individfokusering och närbilder, främst används 

vid gestaltning av den kosovoalbanska 

folkgruppens utsatthet. ”Flyktingarna framställs 

som oförmögna att själva ta sig ur situationen, 

och de är både i Rapport och Aftonbladet 

offer för serbernas handlingar, som 

dock ibland anses vara en konsekvens av 

Natos bombningar (Ljunggren & Mungenast, 

2000:39). Detta gäller i synnerhet under krigets 

tidigare faser. I den sista perioden tillkommer 

emellertid att också kosovoserberna 

har utsatts för massakrer och nu ändras 

offerbilden i Aftonbladet och även serberna 

framstår som ”värdiga offer”. I Rapport är 

nyheterna om övergreppen mot serberna i 

Kosovo mer distanserade och fokuseringen är 

snarare på FNs och Kfors ansvar än på empatiskapande 

närbilder av offren och deras 

lidande (ibid:40). 

Propagandadominans i den 

svenska diskursen 

Det torde redan av ovanstående kortfattade 

resultatredovisning vara uppenbart att de 

svenska mediernas Kosovorapportering var 

starkt präglad av Natos propagandaperspektiv. 

Vi kommer i det följande att gå in mer i 

detalj på vilket sätt detta övergripande resultat 

kan behöva nyanseras och preciseras i relation 

till specifika teman som vi tar upp i den 

jämförande analysen. Men redan en sammanfattning 

av de olika delstudiernas slutsatser 

angående propagandans genomslag i medierna 

möjliggör en viss nyansering. Albrecht 

och Listerman konstaterar att Natos version

i grundläggande avseenden får genomslag 

i Aftonbladet och Dagens Nyheter, men att 

kritik mot Nato får betydande utrymme, 

särskilt kritik mot misstagen i samband med 

bombningarna. Deras slutsatser formuleras 

sålunda: 

Att Natos propaganda i stor utsträckning har 

genomslag i materialet. 

Att det kritiska perspektivet förekommer i 

materialet. 

Att serbisk propaganda inte har genomslag i 

materialet. 

Att Natos bombstrategi kritiseras men att 

annan kritik av Nato är sällsynt. 

Att medvetenheten om parternas propaganda 

finns i rapporteringen. 

Detta leder oss fram till en generell slutsats om 

tidningarnas rapportering: Att tidningarnas 

perspektiv /…/ har Natos propaganda som 

utgångspunkt. Med denna utgångspunkt kritiserar 

tidningarnas debattartiklar och nyhetsartiklar 

bombningarna. Ledarna ställer sig huvudsakligen 

positiva till Natos ingripande (Albrecht & Listerman, 

2000, kursiv i original). 

Författarna visar också att propagandans 

genomslag beror av de två tidningarnas olika 

förutsättningar. Aftonbladets kraftiga fokusering 

på de kosovoalbanska flyktingarnas 

lidande är ett exempel som blir extra tydligt 

genom att tidningen under första hälften av 

krigsperioden driver en insamling till förmån 

för Kosovos barn. Kvällstidningen har i början 

av kriget flera ledare som uttrycker stöd för 

Natos strategi, men ledarsidan tystnar efterhand 

när rapporterna om bombmisstagen blir 

allt fler. Inte heller efter det att bombningarna 

har upphört förekommer några ledare i Aftonbladet 

som rättfärdigar dem. Dagens Nyheter 

däremot håller mer konsekvent fast vid sin 

Natopositiva hållning på ledarplats under 

hela kriget, liksom efter krigsslutet. Detta för- 

66 

klaras antagligen av att morgontidningen, 

jämfört med kvällstidningskollegan, inte har 

ett så ensidigt fokus på lidandet, utan behandlar 

denna sida av kriget tillsammans med 

andra aspekter, främst de politiska och juridiska. 

Trots att man skulle kunna tänka sig att 

den mer sensationsinriktade kvällstidningen 

skulle vara mer utsatt för propagandans 

polariserade perspektiv än morgontidningen, 

konstaterar Albrecht och Listerman att det 

endast är i mer perifera sammanhang som 

detta antagande bekräftas. Nämligen i framställningen 

av UCK-gerillan. Där visar Aftonbladet 

en benägenhet att romantisera gerillan 

som befrielsehjältar, medan Dagens Nyheter tar 

upp dess kriminella förgreningar och att den 

utgör ett hot mot freden efter krigsslutet (ibid; 

jmf. Listerman, und.utg.). 

Natopropagandans dominans i Aftonbladet 

och Rapport blir också slutsatsen i Anderssons 

och Berggrens studie. Deras allmänna konklusion 

är att Natopropagandan präglade 

nyhetsrapporteringen i början av kriget för att 

ersättas av en kritisk diskurs när bombmisstagen 

hamnar i förgrunden och slutligen åter 

bli dominerande efter krigsslutet. ”Propagandaknepet 

att överdriva fiendens ondska och 

ensidigt betona alla hans dåliga sidor tycks ha 

använts och fungerat. Hur ska annars den 

demonisering av serberna och den totala offerroll 

som kosovoalbanerna i huvudsak fick förklaras? 

Vi tvivlar på att verkligheten verkligen 

kan vara så enkel.” Författarna är dock försiktiga 

vad gäller hur resultaten ska förklaras och 

är öppna för att det kan finns andra förklaringar 

än att Natos propagandamaskineri lyckades 

få medierna positivt inställda (Andersson 

& Berggren, 2000). 

När Ljunggren och Mungenast analyserar 

offerbilden i samma medier blir slutsatsen 

delvis annorlunda. Den övergripande slutsatsen 

överensstämmer förvisso med de andra 

studierna. Natoperspektivet ”genomsyrar

hela rapporteringen”, det är detta medierna 

”utgår ifrån som ’det ursprungliga’ då man 

framför eventuell kritik” (Ljunggren & Mungenast, 

2000:44). Men de påpekar också att det 

kritiska perspektivet finns företrätt i medierna 

och då framför allt i det inledande skedet av 

kriget (ibid:41). Här finns en skillnad i resultaten 

mellan två av delstudierna rörande den 

kritiska diskursens genomslag under krigets 

första fas. Till skillnad från Ljunggren och 

Mungenast har Andersson och Berggren funnit 

att Natos perspektiv dominerar den första 

perioden. Skillnaden kan antingen förklaras 

av olika undersökningsperioder eller av att 

den förra studien är inriktad på offerbilden 

medan den senare ägnar sig åt bilden av konfliktens 

huvudaktörer. I den mer detaljerade 

kvalitativa analysen i följande avsnitt specialgranskar 

vi bland annat mediediskurserna 

under de inledande dagarna av kriget. Där 

återkommer vi till hur de motstridande resultaten 

ska tolkas. 


Sammanfattningsvis så här långt i analysen 

kan vi konstatera att Natopropagandans 

perspektiv präglar den svenska medierapporteringen 

om Kosovokriget på ett djupgående 

sätt. Samtliga delstudier bekräftar att i de 

centrala frågorna om konfliktens orsaker och 

vem som är skyldig till övergreppen mot 

civila är det Natoperspektivet som dominerar. 

Samtidigt visar resultaten att det 

kritiska perspektivet också förekommer. 

Framför allt handlar det då om kritik mot 

hur bombningarna genomförs och – men i 

mindre utsträckning – om den militära 

interventionens lämplighet som konfliktlösningsstrategi. 

Det jugoslaviska perspektivet 

är knappast närvarande alls och i den 

mån det utmanar Natoperspektivets dominans 

är det ifråga om de missriktade bombanfallen. 

67 

Tematisk, komparativ analys 

av centrala teman i medierapporteringen 

En av projektets övergripande frågeställ- 

ningar är på vilket sätt skilda förutsättningar i 

olika länder påverkar mottagligheten för 

parternas propaganda. Genom att jämföra 

Kosovodiskursen i brittiska, norska och 

svenska medier vill vi försöka bidra med ett 

svar. Komparationerna koncentreras till några 

för propagandaanalysen centrala teman i 

mediernas Kosovodiskurser, teman som vi 

hävdar hade särskilt stor betydelse för propagandans 

genomslag och som dessutom är 

särskilt relevanta för förståelsen av mediediskursernas 

infogande i den globala diskursiva 

ordningen. Eftersom nyhetsförmedlingen har 

en sådan central roll i propagandakriget koncentreras 

temaanalysen till denna mediegenre. 

På ledarplats intar de undersökta tidningarna 

under kriget genomgående en Natopositiv 

hållning, om än med större eller 

mindre tveksamhet, och på debattsidorna kan 

meningsbrytningarna stundtals vara livlig. 

Utan att förringa betydelsen av dessa delar i 

mediediskurserna är det dock av fundamental 

demokratisk betydelse vilket inflytande propagandan 

har på nyheterna, bland annat därför 

att allmänheten hyser stor tilltro till deras 

tillförlitlighet och sanningshalt och därför att 

nyheterna ger den samtidiga och första informationen 

om händelserna. 

Rambouilletförhandlingarna 

bryter samman 

Förhandlingarna om ett s.k. fredsavtal i slottet 

Ramouillet strax utanför Paris hade inte bara 

stor betydelse för själva händelseförloppet 

utan också – och kanske t.o.m. större betydelse 

– för propagandakriget. Chomsky har diskuterat 

omständigheterna kring förhandlingarnas 

sammanbrott och vad medierna berättade 

om detta. Hans analys baserar sig på den

amerikanska mediernas rapportering – egentligen 

tycks han ha granskat New York Times och 

någon ytterligare elittidning – och resultaten 

är nedslående: Medierna lät sig styras av den 

bild som USAs förhandlare förmedlade och 

det innebar att allmänheten inte fick veta 

något om innehållet i det avtal som de jugoslaviska 

representanterna vägrade underteckna, 

det s.k. Appendix B, och inte heller vad den 

serbiska nationalförsamlingens motförslag 

innehöll. Det är alltså enligt Chomsky två flagranta 

underlåtelser som utmärker de amerikanska 

medier som han granskat. 

Avtalet i Rambouillet innehöll villkor som i 

praktiken krävde att Jugoslavien skulle upplåta 

hela federationens territorium, inklusive 

luftrum, för Natos styrkor att operera fritt i, 

utan begränsningar i nationell lagstiftning och 

utan att på något sätt ställas till svars juridiskt 

eller ekonomiskt. Det handlade alltså inte bara 

om att Natos trupper skulle gå in i Kosovo för 

att skydda kosovoalbanerna. Nato skulle också 

fritt och utan kostnader kunna använda 

Jugoslaviens infrastruktur efter eget behov. 

Inte förrän kriget var över och avslöjandet inte 

kunde påverka händelseutvecklingen fick 

allmänheten reda på detta innehåll. Det har 

spekulerats i om texten egentligen var utformad 

så att den skulle vara omöjlig för 

Belgradregimen att skriva under (Chomsky, 

1999). Sett ur propagandastrategisk synvinkel 

förefaller detta troligt. Så som USA och övriga 

stormakter i väst drev på dessa s.k. förhandlingar 

pekar det mesta på att Rambouillet är 

ett typiskt exempel på vad Lasswell har 

kallat för ”propaganda of deeds” (Lasswell, 

1927/1971:199), dvs. propaganda genom 

handlingar. Genom att konstruera avtalet på 

detta sätt och i och med att man – efter hårda 

påtryckningar – lyckats få kosovoalbanernas 

representanter att skriva under var det lätt att 

få opinonen att uppfatta regimen i Belgrad 

som det enda hindret mot en fredlig lösning. 

68 

Detta under en viktig förutsättning, nämligen 

att innehållet i avtalsförslaget och de jugoslaviska 

regimens skäl att inte skriva under inte 

nådde ut till allmänheten. 

Den andra underlåtenhetssynden är, enligt 

Noam Chomsky, att de amerikanska tidningarna 

inte rapporterar om den serbiska nationalförsamlingens 

respons på Rambouilletavtalet. 

Församlingen avvisade Nato-ockupationen 

men föreslog en diplomatisk lösning 

under överinseende av OSSE och FN, vilken 

inkluderade förhandlingar om långtgående 

autonomi för Kosovo. Natos reaktion var dels 

att beskylla Milosevic för att han vägrade 

skriva under ”fredsavtalet”, dels att ignorera 

det serbiska motförslaget. Chomsky menar att 

medierna på ett skandalöst sätt svek allmänhetens 

rätt till korrekt och saklig information 

genom att censurera innehållet från båda 

sidorna (Chomsky, 1999:107 ff.). Chomskys 

tolkning har kritiserats. Peter Goff från Internationella 

Pressinstitutet i Wien ger en balanserad 

bedömning när han konstaterar att ”this 

key issue of whether negotiation possibilities 

had been fully explored received little media 

attention” (Goff, red., 1999:24). 

I den här undersökningen är då frågan: Är 

det samma mönster i de brittiska, norska och 

svenska medierna som i de amerikanska tidningar 

som Chomsky granskat? Eller finns det 

variationer i medierapporteringen kring Rambouilletavtalet 

och det serbiska motförslaget? 

Och om så är fallet, hur kan de förklaras? 

Våra komparativa analyser visar att nyheternas 

bild av Rambouilletförhandlingarna 

var likartad i de tre ländernas medier och i 

allt väsentligt densamma som i de amerikanska 

tidningarna som Chomsky granskat. Att 

avtalsförslaget betecknas som ”fredsavtal” 

och att Jugoslavien beskrivs som den obstruerande 

parten är kanske inte särskilt märkligt 

med tanke på att de politiska och militära 

ledarna från Natoländerna får en så framträ-

dande plats i rapporteringen. Men det är närmast 

sensationellt att medierna sammantagna 

inte lyckades rapportera om det kontroversiella 

innehållet i avtalstexten i samband med 

förhandlingarnas sammanbrott och dessutom 

ger en helt förvrängd bild av den serbiska 

nationalförsamlingens resolution med anledning 

av sammanbrottet – om den överhuvudtaget 

omtalas. 

Det förekommer vissa nyansskillnader 

mellan mediegrupperna från olika länder 

vilket emellertid inte ändrar helhetsbilden av 

en enhetlig och av Natopropagandan dominerad 

rapportering. De brittiska medierna ger en 

något mer alarmistisk vinkel åt sina rapporter 

genom stark fokusering på hotet mot kosovoalbanerna 

än de norska och svenska medierna 

som i gengäld innehåller vissa kritiska kommentarer 

om konstigheter i hur förhandlingarna 

genomförts. Bland annat nämns i både 

norsk och svensk rapportering att det aldrig 

var några egentliga förhandlingar eller något 

avtal eftersom den jugoslaviska sidan inte 

fick framföra sina synpunkter. I norska och 

svenska nyheter noteras också viss förståelse 

för att Jugoslavien inte skrev under avtalstexten 

med hänvisning till att Belgrad i så fall 

skulle mista kontrollen över Kosovo (Sic!). 

Men varken i brittisk, norsk eller svensk 

nyhetsförmedling framkom det vid den aktuella 

tidpunkten att hela Jugoslaviens territorium 

skulle upplåtas för Natostyrkorna utan 

juridiska eller ekonomiska inskränkningar. 

Detta kan inte betecknas som annat än ett 

villkorslöst nederlag för journalistiken och 

dess demokratiska roll. Allmänheten fick vare 

sig vetskap om vad väst under krigshot 

krävde av Jugoslavien eller vad det jugoslaviska 

motförslaget innehöll. 

Bilden av Slobodan Milosevic 

Demonisering av fienden är ett av krigspropagandans 

mest centrala element. Det framgår 

69 

redan i klassiska studier från första världskriget 

(Lasswell 1927/1971) och senare studier 

av exempelvis Gulfkriget 1990-91 (Alexandre, 

2000; Bennett & Paletz, 1994; Kellner, 

1992). I Natopropagandan utmålas Milosovic 

ensam som ansvarig för sammanbrottet i 

Rambouillet och vi ska i det här avsnittet 

närmare granska vilken inverkan detta hade 

på mediernas bild av den dåvarande jugoslaviske 

presidenten. Han spelade som vi har 

sett en huvudroll i de svenska mediernas 

Kosovomaterial och vi ska nu jämföra detta 

med brittiska och norska medier. 

Liksom i de andra undersökta medierna 

är Slobodan Milosevic huvudperson också i 

de brittiska medierna. Den jugoslaviske ledaren 

hör exempelvis till de mest citerade aktörerna 

på den serbiska sidan (Riegert, und. utg. 

2002). Också de brittiska medierna utpekar 

honom ensam som ansvarig för att Rambouilletförhandlingarna 

bröt samman. Och i The 

Daily Telegraphs rapporteringen om de första 

dagarnas bombningar är det Milosevics 

hämnd på kosovoalbanerna som sätts i förgrunden. 

Riegert noterar rubrikerna på tidningens 

förstasida den 26 och 27 mars där 

Milosevic är hämnaren som ger kosovoalbanerna 

”betalt” för Natos anfall. Han beskylls 

till och med för att använda barn som sköldar 

mot bomberna: Children used as human shields. 

Hon konstaterar att det inte är den serbiska 

militären utan Milosevic personligen som 

utför övergreppen om man tar formuleringarna 

på orden. Överhuvudtaget nämns hans 

namn påfallande ofta i rubrikerna, vilket 

uttrycker hur långt den brittiska tidningen går 

i personifieringen av kriget (ibid). 

Exemplen kan göras många på hur Milosevic 

blir en renodlad fiendebild, välkänd i 

krigspropagandans historia. I The Daily Telegraph 

citeras till exempel vice premiärministern, 

John Prescott, som beskriver den jugoslaviske 

ledaren i klart antagonistiska termer:

”history proves that standing up to aggression 

is the only way to stop brutal leaders like 

President Milosevic” (The Daily Telegraph, 25 

mars 1999; här från ibid). Som Riegert påpekar 

är denna bild av Milosevic redan etablerad 

i västmedierna innan Kosovokriget bryter 

ut på grund av de tidigare krigen på Balkan 

under 1990-talet. Men demoniseringen 

förstärks i och med Kosovokriget och även 

om den brittiska tidningen excellerar ännu 

mer i detta innehåller också BBCs 9 O’Clock 

News tydliga exempel på det som Lasswell 

en gång betecknade som satanisering eller 

satanism (Lasswell, 1927/1971). Riegert 

skriver: 

In particular the British Defence Secretary George 

Robinson is prone to name-calling: ”There is not 

going to be one knockout blow, but day after day, if 

he does not stop the genocidal attacks on the Kosovo 

people, we are going to take larger and larger 

lumps out of his military force”. (26/3) Notice 

the personalisation, Mr. Milosevic is carrying out 

”genocidal attacks.” A day later, the Defence Secretary 

is cited in the 9 O’Clock News as calling 

Mr. Milosevic a ”serial ethnic cleanser” (Riegert, 

und. utg.). 

The Daily Telegraph driver som sagt demoniseringen 

längst av de två brittiska medierna. 

Exempelvis jämställs Milosevic med Hitler, 

vilket rättfärdigar bombningarna, här i en 

kommenterande artikel: 

/../there is no question about the justice of the cause 

since ”Milosevic’s persecution of the ethnic 

Albanians who make up 90 per cent of the population 

of Kosovo is a sickening affront to humanity, 

with its echoes of Hitler’s treatment of the Jews 

(The Daily Telegraph, 26 mars 1999; här från ibid). 

Riegert sammanfattar de brittiska mediernas 

bild av Milosevic: 

70 

Thus, the descriptors in the British media, either 

through the choice of soundbites from NATO 

officials (the 9 O’Clock News) or the journalists’ 

own analysis (the Daily Telegraph) variously 

describe President Milosevic as: ”war mongering”, 

a ”serial ethnic cleanser”, carrying out medieval 

barbarity. He has ”no contact with reality”, an 

”emotional numbness”, with ”an absence of 

normal human responses”. Aside from being 

described as an aggressor and a psychopath, the 

tendency of NATO officials to personify the conflict 

by describing the Serb forces as ”his forces” and 

”his air defences” is uncritically adopted by correspondents 

from both media. This use of the personal 

pronoun, which appears innocent and a pedagogical 

tool erases the responsibility of the Yugoslav leadership 

as a whole and make the conflict dependent 

on a single individual. (ibid) 

Fokuseringen på personen Slobodan Milosevic 

är knappast mindre i den norska nyhetsdiskursen 

än i den brittiska. Vid krigsutbrottet 

pekar Dagbladet redan på förstasidan ut vem 

motståndaren är: Nato till krig mot Milosevic 

(DBL, 24 mars). Denna bild av Natos motpart 

följs upp dagen därpå när tidningen reproducerar 

– med påfallande eftertryck – fiendebilden 

av Milosevic. Både Dagbladets förstasida 

och baksida täcks av en sammanhängande 

bild av en cigarrökande Milosevic. Rubrikerna 

är tydliga: Milosevic: – avvisar Natostyrka i 

Kosovo – avvisar att Serbien begår övergrepp – 

nekar ökad självstyrelse för Kosovo – nekar att skriva 

under fredsavtalet. På ett uppslag i en sammanfattande 

artikel på insidorna berättar man 

om Milosevic som en ”hatad man” och ”den 

värsta massmördaren i Europa sedan Stalin 

och Hitler”. Aftenposten låter på motsvarande 

sätt Natos fiendebild av Milosevic få stort 

utrymme. I rapporteringen från Rambouilletförhandlingarnas 

sammanbrott nämns han 

redan i rubriken: Chirac hårt ut mot Milosevic. 

Texten återger den franske presidentens utta-

lande med innebörd att hela ansvaret för sammanbrottet 

ligger på Milosevic (AfP, 20 mars). 

När kriget förefaller oundvikligt är det 

återigen Milosevics fel. Med ett citat från 

den amerikanske chefsförhandlaren Richard 

Holbrooke, skriver Aftenposten i rubriken: 

Milosevic vet hur landet ligger och i brödtexten 

”Milosevic kom oss inte till mötes” (AfP, 24 

mars) I NRKs Dagsrevyen, efter att de sista 

diplomatiska ansträngningarna i samband 

med Holbrookes besök i Belgrad tycks ha 

misslyckats, är det Blair, Holbrooke och Clinton 

som initialt får komma till tals. Clinton 

citeras: ”What if someone had listened to 

Winston Churchill and stood up to Adolf Hitler 

earlier? How many people’s lives might 

have been saved”? (Dagsrevyen, 23 mars) I 

TV2s Nyheterna samma dag citerar man 

Clinton redan i påannonsen: ”Samlat Nato 

klart till angrepp säger USAs president Bill 

Clinton. President Slobodan Milosevic ändrade 

sig inte (bøyde ikke av)” (TV2 Nyheterna, 23 

mars). 

Den jugoslaviske presidenten Slobodan 

Milosevic är den person som förekommer 

oftast i medierapporteringen från kriget. Hans 

namn nämns i Aftonbladet i var sjunde och i 

Dagens Nyheter i var tionde artikelrubrik eller 

ingress (Albrecht & Listerman, 2001). Som 

jämförelse kan nämnas att han omtalas tre 

gånger så ofta som Clinton. Den jugoslaviske 

ledaren konstrueras diskursivt som en renodlad 

fiende, en ny Saddam Hussein, Hitler eller 

Stalin. I Aftonbladet använder man bland annat 

följande tillmälen i karaktäriseringen: en av 

”Balkans slugaste och mest hänsynslösa 

politiker...”, han lever ”...flott och vräkigt 

som den gamla tidens kommunistpampar” 

(AB, 22 mars, Andersson & Berggren, 2000:22) 

Redan från början av kriget lägger också de 

svenska medierna ansvaret helt på Milosevic. 

Detta förbereds redan innan bombningarna 

kommit igång genom artiklar med rubriker 

71 

som: Milosevic får en sista chans (DN, 22 mars), 

Milosevic vägrar ge vika (DN, 23 mars) och 

Det blev nödvändigt att stoppa Milosevic (AB, 24 

mars). 

När bombningarna väl startat följer man 

upp med ytterligare vinklingar som på ett 

anmärkningsvärt ensidigt sätt lägger allt 

ansvar på den jugoslaviske presidenten, som 

om västländernas ledare och Nato som 

genomför attackerna skulle sakna möjligheter 

att kontrollera händelseutvecklingen: Endast 

Milosevic kan stoppa bombattackerna (AB, 26 

mars), Milosevic måste besegras (AB, 6 april), 

Ingen framtid på Balkan om Milosevic får 

vinna (AB, 14 april), Är Milosovic en ny 

Hitler? (DN, 3 april). På ABs kultursida blir 

fiendebilden av Milosevic delvis bemött 

genom artiklar av John Pilger och Edward 

Said. Milosevic från klient till demon. John Pilger 

om spelet bakom Clintons och Blairs ”moraliska 

korståg” (AB, 22 april) är en rubrik som klargör 

det propagandakritiska perspektivet och 

Saids artikel tar redan i rubriken ett grepp som 

inbjuder till ifrågasättande av Natos och USAs 

syften: Gör motstånd mot Milosevic – och Clinton 

(AB 7 maj). 

Den demoniserade bilden av Milosevic 

permanentas emellertid i nyhetsmaterialet 

och när olika fredsinitiativ tas i månadsskiftet 

maj-juni, bland annat från rysk sida och från 

EU som bett den förre finske presidenten 

Martti Ahtisaari medla i konflikten, är det 

fortsatt Milosevic som anges som det enda 

hindret för fred. När väl vapenvilan trätt i 

kraft är det också Milosevic som är problemet: 

Baksmällan efter freden. Det blir inte bättre så 

länge Milosevic är kvar (AB, 11 juni). Ett annat 

exempel på samma tema är söndagsbilagans 

porträtt av hustrun Mira Milosevic: Kvinnan 

som styr diktatorn. Ingressen berättar att Milosevic 

är ”...hjärnan bakom krigen på Balkan” 

men dessutom att hustrun påverkar honom 

mer än någon annan och att hon var den som

förde honom till makten (AB, 12 juni). 

Bilden av Milosevic i SVTs Rapport vid 

tiden för fredsuppgörelsen i mitten av juni 

pekar i samma riktning och sammanfattas på 

följande sätt av Andersson och Berggren: 

Milosevic och hans regering framstår under perioden 

10-13 juni som verklighetsfrämmande lögnare. 

/.../ Milosevic framträder direkt i ett tv-tal där han 

bland annat säger att landet vunnit kriget. Med 

tanke på att ett flertal andra medverkande, både 

journalister och företrädare för Nato, säger att det 

är tvärtom framstår Milosevics uttalande närmast 

som patetiskt. Han ljuger inför sitt folk trots att 

han förlorat ett krig. /.../ Han, hans regering och 

politik framställs som det största hotet mot freden. 

(Andersson & Berggren, 2000:29). 

Detta perspektiv kan givetvis bara göras 

trovärdigt därför att medierna inte gett allmänheten 

en rimlig chans att jämföra innehållet 

i fredsresolutionen med innehållet i 

Rambouilletförslaget. Genom denna tystnad 

understöder de på en och samma gång 

Natopropagandans bild av den lögnaktige 

diktatorn och bilden av en succé för Natos 

bombstrategi. 

I Dagens Nyheter är rubrikerna en enda serie 

basunstötar som proklamerar Milosevics 

kommande politiska nederlag som om allt 

skulle vara löst bara han lämnade makten: 

Serbiska kyrka kräver att Milosevic avgår (DN, 16 

juni), Serbisk ilska mot Milosevic (DN, 21 juni), 

Serber rasar mot Milosevic. Ökad spänning. 

Flyktingar från Kosovo känner sig lurade av Belgradregimen 

(DN, 21 juni), Protester mot Milosevic 

(DN, 3 juli), Milosevic allt svagare (DN, 14 

juli), Milosevic under ökad press (DN, 7 juli), osv. 

Medan medierna låter synfältet upptas av 

protesterna mot Milosevic pågår den utrensning 

mot kosovoserberna som Kfor och FN 

har sådana problem att hantera och som 

underblåser fortsatt fiendskap också i södra 

72 

delarna av Serbien och senare i Makedonien. 

Men krigspropagandans demonisering av 

Milosevic förefaller få återverkningar långt 

efter att Natos bombningar upphört med 

påföljd att både medier och politiker ser åt ett 

annat håll. UCK-gerillans fortsatta kamp för 

ett etniskt homogent och självständigt 

albanskt Kosovo eller Storalbanien hamnar i 

skymundan när medierna riktar hela uppmärksamheten 

på maktkampen i Belgrad och 

sökandet efter bevis på de serbiska övergreppen 

mot kosovoalbanerna. 


Sammanfattningsvis är fiendebilden av Milosevic 

som den skyldige till den humanitära 

krisen på Balkan och till Kosovokonflikten 

dominerande i både brittiska, norska och 

svenska medier. Den är redan etablerad när 

bombningarna inleds och består långt efter att 

de upphört. Det är således ingen tvekan om att 

Natopropagandan är framgångsrik vad gäller 

att demonisera och personifiera motståndaren 

för att därigenom få opinionens stöd för 

bombningarna om medel att förhindra den 

etniska rensningen i Kosovo. Inget i analyserna 

tyder på att några skilda nationella perspektiv 

spelar in i på mediernas konstruktion 

i denna del. Uttryckssätten kan variera något 

– i brittiska medier talas om ”a serial ethnic 

cleanser”, vilket saknar motsvarighet i de 

norska och svenska medierna – men i sak finns 

inte några påtagliga skillnader. Milosevic är 

den ansvarige, även för det lidande som Natos 

bomber utsätter civilbefolkningen i Kosovo 

och Serbien för. 

Det kan diskuteras hur denna mediedominans 

för en typisk propagandabild av Natos 

motståndare ska förklaras. Som Riegert påpekar 

hade Milosevic redan före Kosovokriget i 

mediernas rapportering framstått som den 

politiker som framför allt var ansvarig för 

krigen på Balkan och till Jugoslaviens

sammanbrott som federation. Demoniseringen 

av Milosevic skulle ur denna synvinkel 

kunna betecknas som resultat ”pre-propaganda”, 

dvs. en långsiktig bearbetning av föreställningar 

och attityder till presumtiva motståndare, 

liksom till den egna statens politik, 

i syfte att psykologiskt förbereda och mobilisera 

allmänna opinionen på eventuella 

kommande konfrontationer. Å andra sidan 

kan man i Kosovokonflikten utgå från att fiendebilden 

av Milosevic befästs och accentueras 

i samband med Rambouilletförhandlingarna 

och i utspel från västledare som Bill Clinton 

och Tony Blair, vilka etablerar ett tolkningsparadigm 

som jämställer Milosevic med folkmordsdiktatorer 

som Adolf Hitler och Saddam 

Hussein. Effekterna på mediediskurserna 

kan inte reduceras till att journalisterna 

enbart passivt återger och förmedlar dessa 

tankefigurer till allmänheten. Tvärtom fungerar 

dessa propagandastrategiska element som 

både förebilder och incitament för journalisternas 

egna reflexioner och diskursiva konstruktioner 

av konfliktens huvudrollsinnehavare. 

Medierna fyller med andra ord i med 

konkreta detaljer där propagandan nöjer sig 

med antydningar, t.ex. om parallellen till 

Hitler, och de använder mediedramaturgins 

alla möjligheter för att själva gestalta fienden 

som en demon. 

Natos bombningar och konsekvenserna 

av dessa 

Frågorna om bombningarnas förenlighet med 

internationell rätt och deras ändamålsenlighet 

var centrala för propagandan på båda sidor. 

Medan Nato-länderna rättfärdigade anfallen 

med att den etniska rensningen var ett brott 

mot mänskligheten och därmed av sådan dignitet 

att även FN-stadgan medger intervention 

trots att Jugoslavien är en suverän stat, 

hävdade den jugoslaviska regimen att anfallen 

var ett klart brott mot internationell lag 

73 

eftersom säkerhetsrådet inte gett sitt samtycke. 

Det kritiska perspektivet ifrågasatte 

inte bara om bombningarna var förenliga med 

internationell rätt utan också om de verkligen 

var ett effektivt sätt att förhindra den etniska 

rensningen i Kosovo. Kritiken hänvisade 

bland annat till att terrorn mot kosovoalbanerna 

ökade dramatiskt i samband med Natos 

attacker. En särskilt uppmärksammad händelse 

i april var Natos anfall mot tv-huset i Belgrad. 

Detta angrepp mot civila medier och 

journalister kritiserades som ett brott mot 

Genèvekonventionens förbud att anfalla civila 

mål, men försvarades av Nato med att den 

serbiska televisionen spred hat- och krigspropaganda 

samt att tv-huset också hade militära 

installationer. 

Natos bombkampanj behandlas tämligen 

olika i de tre nationella mediegrupperna. 

Visserligen finns det en viss grundläggande 

överensstämmelse vad gäller motivet, dvs. att 

något måste göras för att förhindra den humanitära 

katastrofen i Kosovo, och att Nato 

endast har de bästa avsikter. Men när bombningarna 

drabbar civilbefolkningen och konflikten 

inte tycks närma sig någon lösning, 

trots massiva luftanfall vecka efter vecka, börjar 

medierna uppvisa delvis olika mönster för 

hur bombningarna och deras konsekvenser 

beskrivs i nyheterna. Delvis handlar det om 

nationella skillnader, delvis om skillnader 

som snarare är betingade av olika medietypers 

plats i den diskursiva ordningen. 

Samtliga mediegrupper förmedlar kritisk 

information om missriktade bombanfall och 

att även civila offer drabbas. I den brittiska 

diskursen – här representerad av BBC-programmet 

9 O’Clock News – underordnas dock 

dessa informationer det dominerande Natoperspektivet 

som bland annat framhäver 

kosovoalbanernas samtycke till bombningarna 

och att Nato försöker undvika civila mål. 

Interventionens laglighet är ingen central

fråga och när bombningsstrategins ändamålsenlighet 

diskuteras kritiskt handlar det 

främst om att enbart flyginsatser har begränsad 

militär effektivitet och om att den förvärrade 

humanitära situationen i Kosovo kan 

leda till oenighet inom Nato och gentemot 

Ryssland. 

I de norska medierna dominerar också 

Natoperspektivet, framför allt i början av kriget. 

Men de avvikande kritiska rösterna är här 

mer framträdande än i de brittiska medierna. I 

synnerhet Dagbladet innehåller kritik mot att 

bombningarna drabbar civilbefolkningen 

bland annat i Belgrad, vilket rapporteras i de 

dagboksnoteringar som en tillfälligt kontrakterad 

kolumnist regelbundet sänder till redaktionen. 

Det är också denne gästskribent som 

levererar de mest kritiska rapporterna om 

Natos anfall på tv-huset i Belgrad och de 

civila offer som de skördar. Anfallen på detta 

civila mål rapporteras också i brittiska medier, 

men här marginaliseras kritiken genom att 

Jamie Shea och andra Natotalesmän får dominera 

medieagendan med sin uppfattning om 

varför tv-huset skulle vara ett legitimt mål. 

Av de undersökta medierna framstår i 

början av kriget de svenska som de mest 

kritiska till bombningarna på nyhetsplats. De 

fokuserar påfallande mycket på riskerna med 

den strategi som Nato valt, främst att konflikten 

kan sprida sig och att civilbefolkningen 

kommer att drabbas (mer om den inledande 

rapporteringen i nästa avsnitt). Anmärkningsvärt 

nog – särskilt mot bakgrund 

av den kritiska vinkel som är förhärskande i 

början av kriget i de svenska medierna – har 

de mycket litet, om ens något, utrymme för 

bombningarna av tv-huset. Andra nyheter 

placeras i förgrunden och den för den internationella 

rätten och för demokratin centrala 

händelsen att journalister och medier av Nato 

betraktas som legitima mål nedtonas redaktionellt. 

74 

Slutsatsen är att bombningarna kritiseras 

både i norska och svenska medier, särskilt när 

de pågått några veckor och det kommer rapporter 

om att såväl kosovoalbanska flyktingar 

som civila serber av misstag attackerats. Men 

på ledarsidorna medför dessa rapporter ingen 

påtaglig omsvängning från den Natopositiva 

inställning som tidningarna både i Norge och 

Sverige intog redan från det att Rambouilletförhandlingarna 

avbröts. Hur detta sammansatta 

resultat ska tolkas ur propagandateoretisk 

synvinkel återkommer vi till i det avslutande 

kapitlet. 

Mediernas beskrivning av krigets 

”värdiga offer” 

Journalisterna hamnar ofrånkomligen i propagandakrigets 

korseld i försöken att rapportera 

om krigets konsekvenser. Parterna gör allt 

för att framställa det lidande som motsidan är 

skyldig till som omänskligt, bestialiskt och 

onödigt. Samtidigt betraktar journalisterna 

det som en av sin viktigaste uppgifter att 

rapportera om hur kriget drabbar civila, kvinnor 

och barn. Ibland beskriver företrädare för 

medierna detta som att man strävar efter att 

visa fram ”krigets sanna ansikte” och därigenom 

motverka militärens försök att skildra 

kriget som ett tekniskt-organisatoriskt företag. 

Man vet också att publiken tar till sig och 

engageras av berättelserna om de drabbades 

situation och deras heroiska försök att uthärda 

och överleva. Krigskorrespondenten pressas 

från olika håll och det är otvivelaktigt en svår 

balansgång att skildra krigets realiteter utan 

att alltför mycket hamna i händerna på propagandastrategerna. 

Initialt är det ingen skillnad mellan de studerade 

mediegruppernas sätt att konstruera 

Kosovokrigets ”värdiga offer”. Samtliga ger 

kosovoalbanerna rollen som oskyldiga offer 

vilka behöver och förtjänar omvärldens 

beskydd, en roll de också får behålla efter

krigsslutet. Med ett undantag: Aftonbladet gör 

de första dagarna av kriget ingen skillnad på 

civila offer i den ena eller den andra etniska 

gruppen. Men när de kosovoalbanska 

flyktingarnas berättelser några dagar in i kriget 

får den huvudsakliga uppmärksamheten 

ansluter också AB till den ensidiga tendens 

som kännetecknar övriga medier. 

En direkt jämförelse mellan norska Dagsrevyen 

och svenska Rapport, vilken omfattar 

dagarna efter Rambouilletförhandlingarnas 

sammanbrott, de första krigsdagarna och 

bombningen av tv-huset i Belgrad, tyder på 

att samma ensidiga fokusering på kosovoalbanerna 

som offer kännetecknar tv-nyheterna. 

De två programmen har en gemensam 

och överensstämmande huvudframställning 

av konflikten där serberna framstår som 

angripare och kosovoalbanerna som de förtryckta. 

Vare sig i Dagsrevyen eller i Rapport 

ställs under de sex dagar som undersökts 

frågan om kosovoalbanernas flykt kan ha 

framkallats av Natos bombningar. Även om 

studien visar att det svenska programmet har 

fler oavhängiga källor, inklusive flyktingar, i 

början av kriget än det norska är det alltså 

ingen skillnad i hur offerbildens grundläggande 

drag ser ut i de två programmen (Midteide 

& Grønli, 2000:26 ff.). 

Polariseringen längs den etniska dimensionen 

avtar emellertid i alla undersökta medier 

något efter hand när det blir allt tydligare att 

civilbefolkningen drabbas också på den serbiska 

sidan. Tendensen, som kan tolkas som 

att krigspropagandan får successivt minskat 

genomslag, är mest framträdande i de två 

kvällstidningarna, dvs. i Dagbladet och Aftonbladet, 

om man jämför med de undersökta 

norska och svenska morgontidningarna och 

med BBC-programmet 9 O’Clock News. 

När kosovoserberna efter krigsslutet flyr 

från provinsen utmanas den propagandabild 

som Nato torgfört. Ur journalistisk synvinkel 

75 

erbjuder denna vändning av konflikten ett val 

mellan att antingen utveckla en indirekt kritik 

av propagandan genom att lyfta fram den s.k. 

omvända etniska rensningen eller att fortsatt 

polarisera konfliktens etniska dimension med 

serberna som förövare och kosovoalbanerna 

som offer. Hur journalisterna väljer varierar 

som vi kommer att se i nästa avsnitt. 

Krigsslutet: fredsavtalet, rysk överraskning 

och kosovoserber på flykt 

De militära aktionerna upphör den 10 juni 

1999 i och med att ett fredsavtal undertecknats 

av parterna. Vi har valt att jämföra hur övergången 

till mer fredliga förhållanden konstrueras 

i mediediskurserna i de tre länderna. 

Fredsavtalet har blivit omdiskuterat, bland 

annat har Chomsky hävdat att det inte kan 

betraktas som en seger för Nato eftersom man 

tvingades ge avkall på betydande delar av de 

krav som man ställde Jugoslavien inför i Rambouillet 

(Chomsky, 1999: 114 ff.). En annan 

uppmärksammad händelse var den oväntade 

inmarschen i Kosovo av ryska trupper som 

tillhörde Sfor-styrkorna i Bosnien. Dessa förflyttade 

sig snabbt genom Serbien och intog 

flygplatsen i Pristina innan övriga internationella 

styrkor hade anlänt. Ett tredje viktigt 

inslag i rapporteringen i denna fas är de flyende 

kosovoserberna som lämnar provinsen för 

att huvudsakligen söka sig till Serbien. I vissa 

fall kom denna nya flyktvåg att betecknas 

som en omvänd etnisk rensning jämfört med 

kosovoalbanernas flykt under kriget. 

I analysen av hur medierna skildrade krigsslutet 

och utvecklingen den följande veckan 

har vi intensivgranskat rapporteringen och 

debatten i Sverige, Norge och Storbritannien 

under perioderna 10–13 och 17–18 juni. Relationerna 

mellan mediediskurserna och propaganda- 

och medlidandediskurserna står fortsatt 

i centrum för analysen. Vi har lagt särskild 

vikt på hur medierna behandlar de ovan

nämnda och för Natopropagandan relativt 

besvärande aspekterna av konfliktens utveckling 

efter vapenvilan. Dessa diskursiva teman 

kan betraktas som ”kritiska” och därför speciellt 

fruktbara att studera. Det är framför allt 

följande frågor som vi har inriktat analyserna 

på för denna del av rapporteringen: 

• På vilket sätt beskrivs utgången av kriget? 

Infogas den i en klassisk krigsromantisk 

berättelse om den ”goda sidans” seger över 

ondskan eller distanseras den från propagandadiskursen 

i och med att kriget är slut? 

Relateras innehållet i Kosovofördraget 

med Rambouilletavtalet och vilket blir 

mediernas facit beträffande bombningarnas 

nödvändighet? 

• Vilket perspektiv anlägger medierna på den 

överraskande ryska inmarschen? Journalister 

och medier kunde här välja mellan att se 

den som en snabb insats för att säkerställa 

ordningen i provinsen eller som ett led i 

kampen om inflytande i regionen. Man 

kan förvänta sig mer eller mindre tydliga 

uttryck för kvarlevande perspektiv från det 

kalla krigets dagar. I vilken utsträckning 

strukturerades mediediskurserna av motsättningen 

mellan öst och väst? 

• Vad kom rapporterna om kosovoserbernas 

flykt att betyda för mediebilden av konfliktens 

”värdiga offer”? Övertar de den roll 

som kosovoalbanerna tidigare hade fått i 

medierna? 

Skildringen av krigsslutet skiljer sig i vissa 

delar markant mellan olika länders medier. 

Mycket politisk prestige står på spel för 

de inblandade Natostaterna samtidigt som 

propagandans enögda perspektiv framstår i 

tämligen bjärt dager i kontrast mot de bestående 

problemen, vilket framkallar mer 

76 

eller mindre tydliga försvarsreaktioner från 

medierna i Natoländerna. Men också i de 

svenska tidningarna, som åtminstone på 

ledarplats försvarat Natos intervention, kan 

man observera intressanta reaktioner, vilka 

kan tolkas som olika uttryck för ett journalistiskt 

behov av anpassning till de nya 

omständigheterna Kosovokonflikten hade 

ställt dem inför. 

Det är under alla förhållanden tydligt att 

de brittiska och norska medierna uppvisar en 

mer Natovänlig bild av utvecklingen än de 

svenska. Medan de förra i sin nyhetsförmedling 

tämligen oreserverat beskriver interventionen 

som framgångsrik, trots vissa återstående 

problem, har de svenska medierna 

snarare ett perspektiv enligt vilket det överhuvudtaget 

är oklart om bombningarna fört 

konflikten närmare sin lösning. Exempelvis 

förklaras kosovoserbernas flykt i de brittiska 

och norska medierna mer ensidigt med hänvisning 

till serbernas tidigare förföljelser av 

kosovoalbanerna än i de svenska medierna 

som båda beskriver hotet mot kosovoserberna 

som reellt och tämligen akut. Skillnaden kan 

ytligt betraktad förefalla subtil men är i själva 

verket substantiell. Med det förra perspektivet 

blir Kfors uppgift att förhindra upprepningar 

av den serbiska etniska rensningen mot kosovoalbanerna 

och att övertyga både serber och 

albaner om att de kan känna sig trygga under 

dess beskydd. Med det andra perspektivet har 

Kfor en betydligt mer krävande uppgift som 

innebär att två konfliktförstärkande faktorer, 

nämligen serbisk revanschism och albansk 

separatism, måste hållas i schack samtidigt. 

Särskilt det senare är svårförenligt med 

Natopropagandans ensidiga beskrivning av 

den etniska rensningen, för att nu inte tala om 

de operativa komplikationerna. 

Den svenska nyhetsrapporteringen skiljer 

sig från den brittiska och norska bland annat 

genom att lägga större tonvikt vid att serber-

nas flykt är resultatet av faktiska våldshandlingar 

riktade mot dem samt genom mer 

omfattande visuell och emotionell exponering 

av de flyende kosovoserberna. Ett annat 

uttryck för de skilda nationella diskurserna 

rörande den etniska konfliktdimensionen är 

de motsatta perspektiven på UCK. Detta illustreras 

vid en jämförelse mellan två större 

artiklar, den ena i norska Aftenposten den 

11 juni och den andra i Dagens Nyheter den 

12 juni, som bägge handlar om den albanska 

gerillan. Den norska tidningens bild är 

huvudsakligen positiv och organisationen 

sägs ha utvecklats från laglös gerilla till västs 

nödvändiga medspelare. Dagens Nyheter är 

däremot klart kritisk och beskriver UCK som 

oförsonligt, kompromisslöst och endast ute 

efter makt. 

De internationella styrkornas inmarsch 

och maktövertagande i Kosovo får olika 

behandling i medierna, vilket delvis kan förklaras 

av olika nationella kontexter för mediediskurserna. 

Framför allt är rapporteringen 

om den överraskande ryska framryckningen 

till Pristina betydligt mer negativ och präglad 

av ett kalla kriget-perspektiv i de brittiska och 

norska medierna jämfört med de svenska. 

Mest påfallande är skillnaden mellan kvällstidningarna 

på denna punkt. Medan svenska 

Aftonbladet betonar hur befolkningen i Pristina 

jublar när de ryska tanksen rullar in, får man i 

norska Dagbladet veta att ryssarnas närvaro 

skapar fruktan. I övrigt är framställningen 

beträffande befolkningens inställning till de 

internationella styrkorna likartad i norsk och 

svensk press. Jublande människor hälsar 

Natostyrkorna välkomna. 

För vissa aspekter av rapporteringen förefaller 

den nationella kontexten vara mindre 

betydelsefull. Detta gäller särskilt för framställningen 

av krigets ”värdiga offer”, där det 

spelar större roll vilken presskategori tidningen 

tillhör än dess nationalitet. Kvällstidning- 

77 

arna skiljer sig från morgontidningarna på i 

stort sett samma sätt i Norge och Sverige, 

vilket i grunden handlar om att man överger 

eller åtminstone reducerar den propagandistiska 

polariseringen av konfliktkonstruktionen 

från början av kriget. Dagbladet och Aftonbladet 

går längst i Natokritisk riktning i ett par 

olika hänseenden. För det första och gemensamt 

för bägge kvällstidningarna när det gäller 

att ge serberna en roll som ”värdiga offer”, 

vilket i den förra tidningen främst handlar 

om befolkningen i Belgrad och i den senare om 

den omvända etniska rensningen riktad mot 

kosovoserberna. För det andra innehåller 

Dagbladet exempel på nyhetsartiklar där nödvändigheten 

av att Kfor skyddar serberna mot 

UCK-gerillan lyfts fram, en paradoxal situation 

som ytterligare framhävs genom att 

freden beskrivs som farligare än kriget (DBL, 

11 juni). Den kanske största avvikelsen från 

den polariserade propagandabilden av konflikten 

är, för det tredje, Aftonbladets ovan 

nämnda triumfatoriska skildring av ryssarnas 

intåg i Pristina. Givet det i många avseenden 

dominerande Natoperspektivet på konflikten 

är det en anmärkningsvärt odistanserad 

skildring av kosovoserbernas glädje över den 

kuppartade ryska interventionen. I denna 

berättelse finns inga spår av det maktpolitiska 

perspektiv med rötter i kalla kriget som förekommer 

i brittiska och norska medier. 

Vi kommer i slutsatserna att närmare 

diskutera hur kvällspressens specifika sätt att 

skildra vissa inslag i händelseförloppet vid 

krigsslutet ska förklaras. 

Konvergens eller divergens 

– en fråga om dominans? 

Analysens utgångspunkt: olika temans 

centralitet för propagandarespektive 

medlidandediskursen 

I det här avsnittet är avsikten att presentera en 

komprimerad analys av hur de undersökta

norska och svenska mediernas rapportering 

förändras över tid. Syftet med denna analys 

är att försöka besvara frågan om de skilda 

mediediskurserna närmar eller avlägsnar sig 

från varandra. Intresset för denna frågeställning 

härrör från ett tidigare projekt om Gulfkriget 

1990–91 som med delvis andra metoder 

undersökte konvergens och divergens mellan 

amerikansk och europeisk medierapportering. 

I korthet visade resultaten i det fallet att 

de europeiska medierna efterhand övertog 

samma propagandabild av den konflikten 

som redan tidigt fanns etablerad i de amerikanska 

medierna. Och vidare att medierna 

från de traditionellt alliansfria länderna Finland 

och Sverige anpassade sin rapportering 

till den amerikanska propagandabilden senare 

är medierna i Natoländerna Norge och 

Tyskland (Nohrstedt, 2000). Det är med andra 

ord från ett teoretiskt perspektiv, enligt 

vilket transnationella propagandainfluenser 

på mediediskurserna i samband med internationella 

konflikter uppfattas som väsentliga 

för mediernas opinionsskapande roll i den 

nya världsordningen, som vi närmar oss frågorna 

om hur mediebilderna av Kosovokonflikten 

förändras över tid. Med USA som den 

enda återstående supermakten eller, som president 

Clinton uttryckte det i sitt installationstal 

1997, ”an indispensable nation” 17 är det 

både ur vetenskaplig och demokratisk 

synvinkel väsentligt att få djupare kunskap 

om hur stormakternas och särskilt USAs propagandastrateger 

agerar för att påverka opinionen 

i andra länder, t.ex. de nordiska, och 

78 

vilken betydelse propagandan har för mediernas 

rapportering. 

I de presenterade resultaten ovan har tidsdimensionen 

i viss utsträckning redan uppmärksammats, 

men i det följande kommer 

denna dimension att vara huvudfokus tillsammans 

med förändringar av de interdiskursiva 

relationerna mellan, å ena sidan, 

mediediskurserna och, å andra sidan, propaganda- 

och medlidandediskurserna. Det är 

egentligen inte avsikten att här tillföra ytterligare 

empiri utan snarare att lyfta fram förändringsmönstren 

jämfört med tvärsnittsjämförelserna 

ovan. Tanken är att utifrån de teman 

som behandlades i förra kapitlet belysa diskursiva 

trender. Men på ett par punkter behöver 

vi komplettera den föregående resultatredovisningen 

för att de diskursiva förskjutningarna 

ska framgå. Komparationerna 

begränsas dock här till norska och svenska 

medier. Det kan emellertid nämnas att en 

pilotstudie har granskat rapporteringen de 

allra första dagarna av kriget i brittisk, grekisk, 

norsk och svensk press med likartade 

utgångspunkter (Nohrstedt m.fl., 2000). 

De teman som behandlades i föregående 

kapitel kan för konvergens-/divergensanalysen 

inordnas i ett interdiskursivt perspektiv 

på så sätt att de teman som är centrala i propagandan 

skiljs från dem som är mindre centrala 

och de som är centrala för medlidandediskursen 

skiljs från dem som är perifera för denna 

diskurs. Med dessa distinktioner som 

grund kan följande matris uppställas där 

teman från mediediskurserna inplacerats. 

17) I talet förekommer uttrycket i samband med att Clinton berör USAs prövningar, men framför allt landets framgångar 

under hans presidentperiod: ”In these four years, we have been touched by tragedy, exhilarated by challenge, strengthened 

by achievement. America stands alone as the world's indispensable nation. Once again, our economy is the strongest 

on earth. Once again, we are building stronger families, thriving communities, better educational opportunities, 

a cleaner environment. Problems that once seemed destined to deepen now bend to our efforts: our streets are safer and 

recordnumbers of our fellow citizens have moved from welfare to work.” (http://www.indiana.edu/~libgpd/ 

guides/pres/pres42.html)

Figur 1: Olika temans relation till propaganda- och 

medlidandediskurserna 

Betydelse för 

medlidandedistursen 

Central 

Perifer 

Propagandastrategisk betydelse 

Central Perifer 

Värdiga offer 

Fiendebilden 

Bombningarnas 

konsekvenser 

Rysk inmarsch 

Figuren illustrerar mediediskursernas relationer 

till propaganda- och medlidandediskurserna 

och hur de senare kan antas 

påverka mediernas behandling av olika 

teman. Vi förutsätter att medier och journalister 

är påverkade av olika influenser från makthavare 

och publik, förutom att de tar hänsyn 

till de för journalistiken centrala professionella 

idealen, inklusive kravet på integritet och 

oberoende. 

Figuren försöker med hjälp av uppdelningen 

i de två kolumnerna visa på hur vissa 

teman är särskilt viktiga för propagandastrategerna 

medan andra är mer perifera. Med 

utgångspunkt i propagandateorin kan det 

t.ex. slås fast att utpekandet av en personifierad 

fiende som på allt sätt demoniseras är 

avgörande för framgång i propagandakriget. 

Detta av flera skäl, varav de två viktigaste är 

att motståndaren görs konkret och att krigsmålen 

framstår som uppnåeliga. Samtidigt 

som man undviker att utpeka en hel befolkning 

som fiende, vilket lätt kunde uppfattas 

som rasism. Idag är det dessutom knappast 

möjligt att mobilisera opinionen för ett totalt 

krig, varför det är en propagandistisk fördel 

om krigsföretag kan beskrivas som polisaktioner 

riktade mot enskilda ledare på motståndarsidan. 

En annan central komponent i propagandan 

är att dra en tydligt skiljelinje mellan offren 

för fiendens respektive den egna sidans 

79 

krigföring. En vanlig metod är att framställa 

det mänskliga lidande som fienden är upphov 

till som avsiktlig och möjlig att undvika, 

medan det lidande som den egna krigföringen 

orsakar framställs som oavsiktligt och oundviklig. 

En besläktad teknik är att beskriva 

motståndarens våldshandlingar genom deras 

konsekvenser, medan den egna sidans våld 

beskrivs med hänvisning till de goda intentionerna 

som exempelvis att undvika ännu värre 

lidande, bekämpa brott mot mänskligheten, 

osv. På dessa och andra liknande sätt vill 

propagandastrategerna utpeka civila offer på 

den egna sidan (eller den sida i konflikten som 

man säger sig försvara) som ”värdiga”, dvs. 

offer som utan egen skuld utsätts för lidande, 

medan civila offer på motståndarsidan på ett 

eller annat sätt själva anses skyldiga till det 

lidande som de utsätts för. Detta är i korthet 

bakgrunden till att två teman utpekats som 

särskilt centrala för propagandan, nämligen 

fiendebilden av Milosevic och kosovoalbanerna 

som Kosovokrigets ”värdiga offer”. 

På den andra dimensionen i figuren skiljer 

vi på teman som är centrala respektive perifera 

i förhållande till medlidandediskursen. 

Av de två teman som är propagandamässigt 

centrala är endast temat ”värdiga offer” 

centralt för medlidandediskursen. Empati och 

medkänsla med civilbefolkningen i krig kan 

liknas vid det medlidande som framkallas vid 

rapporter om svältkatastrofer eller dödliga 

epidemier. Oförskyllt tvingas delar av civilbefolkningen 

iväg från sina hem för att undgå 

faran, de får lämna merparten av sina ägodelar 

och riskerar i värsta fall att dödas. Genom 

att globaliseringsprocesserna har ”krympt” 

världen och ökat allmänhetens medkänsla 

med människors lidande långt bortom det 

egna landet eller kontinenten är det naturligt 

att civila offer i internationella konflikter 

framkallar starka känslor och mobiliserar 

starkt humantärt engagemang hos allmän-

heten. Eftersom andelen civila offer hela tiden 

har ökat i krigen under 1900-talet har det blivit 

allt viktigare för propagandastrategerna att 

försöka kontrollera hur medierna beskriver 

konsekvenserna för civilbefolkningen. Under 

Gulfkriget 1990–91 uppstod en slags ”ohelig 

allians” mellan kontrahenterna vad gäller 

bilden av civila offer på den irakiska sidan. 

Den irakiska regimen visade inte något aktivt 

intresse för att lyfta fram krigets ”verkliga 

ansikte” i offentlighetens ljus, med undantag 

för USA-alliansens anfall mot ett skyddsrum i 

Bagdad. Alliansen gjorde å sin sida allt för att 

visa upp bilden av det s.k. kirurgiska kriget, i 

vilket precisionsvapnen skulle garantera att 

civila offer undveks. Men i Kosovokriget var 

omständigheterna annorlunda och det kirurgiska 

kriget fungerade inte i längden som 

propagandagrepp. De civila offren för bombningarna 

både bland serber och kosovoalbaner 

kunde i längden inte förnekas, vilket orsakade 

en kris för Natos propaganda som syftade 

till att framställa kosovoalbanerna och inga 

andra som krigets ”värdiga offer”. 

Till medlidandediskursens centrala teman 

hör också bombningarnas konsekvenser, vilket 

naturligtvis hör nära samman med temat 

”värdiga offer”. I den utsträckning som bomberna 

träffar civila riskerar de inte bara att 

skada den drabbade befolkningen utan också 

Natos propagandamål. Det blir svårare att rikta 

medlidandet enbart till kosovoalbanerna 

och att upprätthålla föreställningen att endast 

Milosevic är ansvarig för krigets konsekvenser. 

Indirekt blir därmed temat om bombningarnas 

konsekvenser förstås också betydelsefullt 

ur propagandastrategisk synvinkel, men 

främst därför att det är centralt för medlidandediskursen. 

Ur ren propagandateoretisk synvinkel 

är annars bombningarnas precision och 

huruvida de drabbar civila alltså egentligen 

inte centrala teman i sig, eftersom det är 

ganska enkelt att uttrycka beklaganden och 

80 

komma med försäkringar om att avsikten 

inte är att anfalla några andra mål än militära 

och därigenom undvika större propagandaförluster. 

Slutligen ska nämnas temat i figurens fjärde 

ruta – den överraskande ryska inmarschen. 

Denna händelse utlöste naturligtvis viss förvirring 

både bland politiska och militära strateger, 

liksom hos journalisterna. Den kunde 

tolkas som ett uttryck för ryskt ifrågasättande 

av Natos avsikter och ett ställningstagande för 

serbiska intressen och på så sätt utgöra ett problem 

för Natopropagandan. Men nyheten 

berörde endast avlägset och indirekt de 

centrala propagandaaspekterna, såsom vilken 

part som förtjänar sympati och agerar med 

goda intentioner. Även i relation till medlidandediskursen 

var händelsen perifer, eftersom 

inmarschen veterligt inte orsakade något 

lidande och inte heller hade några påvisbara 

humanitära motiv eller konsekvenser, såvitt 

framkom i mediediskursen. 

Diskursiva förändringsmönster 

För att tydliggöra förändringarna i norska och 

svenska medier kommer vi i det följande 

avsnittet att först behandla mediediskurserna 

under den inledande fasen av kriget och 

därefter den avslutande fasen. Merparten av 

den mellanliggande periodens medieinnehåll 

lämnar vi utanför analysen, men den intresserade 

läsaren kan skaffa sig kompletterande 

kunskap genom att ta del av projektets delrapporter. 

Krigets början 

Inledningen av bombningarna den 24 mars 

1999 är naturligtvis inte i någon absolut 

mening en början, utan snarare fortsättningen 

på en utveckling som pågått på Balkan i varje 

fall under hela 1990-talet. Oavsett om man ser 

det ur propagandadiskursens eller ur medlidandediskursens 

synvinkel hade kriget före-

gåtts av betydande medieuppmärksamhet på 

tidigare krig, förföljelser av olika etniska 

grupper och övergrepp mot civilbefolkningen. 

Förkunskaper, uppfattningar och attityder 

finns därför redan etablerade i viss utsträckning 

hos medier och allmänhet när kriget börjar. 

Men samtidigt innebär krigshotets aktualiserande 

efter Rambouilletförhandlingarnas 

sammanbrott en kraftig ökning av mediernas 

uppmärksamhet på Kosovokonflikten. Därmed 

riskerar de att bli utnyttjade av propagandastrategerna. 

Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott 

är ur propagandateoretisk synvinkel 

nyckeln till hur mediekriget ska förstås. Det 

är exempel på det som Lasswell kallade för 

”propaganda genom handling” och skapade 

förutsättningarna för Natoländernas framgångar 

i kriget om medierna och opinionen. 

Nämligen genom att manövrera in motståndarsidan 

i en situation där han ofrånkomligen 

framstår som ovillig till kompromisser och 

som en krigshetsare. Att detta är fallet framgår 

både av mediernas skildring av orsakerna till 

förhandlingarnas sammanbrott och bilden av 

Milosevic. De norska medierna ger t.ex. föga 

uppmärksamhet åt innehållet i det avtal som 

Jugoslaviens representanter vägrade att skriva 

under. En kommentar om att procedurerna 

var märkliga förekommer i Aftenposten, men 

utan att skälen för den jugoslaviska inställningen 

närmare klargörs. Inte heller redovisar 

de norska medierna innehållet i det serbiska 

parlamentets reaktion på sammanbrottet. I en 

av de svenska tidningarna, Aftonbladet, finns 

en artikel där det sägs att avtalet var omöjligt 

att skriva under för Milosevic. Däremot är de 

svenska medierna inte bättre än de norska på 

att informera allmänheten om det serbiska 

parlamentets reaktion på förhandlingarnas 

sammanbrott. Inget sägs om att deklarationen 

signalerar acceptans för större autonomi för 

Kosovo. 

81 

Fiendebilden av Milosevic får, som vi tidigare 

visat, redan initialt starkt genomslag både i 

norsk och svensk rapportering. Medierna 

medverkar villigt till att personifiera konflikten 

i termer som passar Natos propagandasyften: 

motståndaren är varken den suveräna staten 

Jugoslavien eller det jugoslaviska 

folket, utan Milosevic personligen. Detta 

framhävs i ständigt återkommande rubriker 

där namnet ”Milosevic” får representera motståndarsidan. 

Att propagandan och journalistiken 

samverkar på detta ömsesidigt förstärkande 

sätt handlar dels om att medierna 

återger uttalanden från politiska ledare på 

Natosidan som använder ett personifierande 

språkbruk, dels att mediespråket rutinmässigt 

strävar efter konkreta former där personnamn 

är ett av stilgreppen. Detta medför att medierna 

är mottagliga för propaganda, men det 

behöver inte betyda att journalisterna medvetet 

valt att understödja propagandan. Men i 

vissa fall, t.ex. när analytiska och kommenterande 

artiklar bidrar med att konkretisera 

analogin mellan Hitler och Milosevic, handlar 

det uppenbart om att journalister och andra 

skribenter följer upp och befäster den tankefigur 

som president Clinton anslog som ledtema 

för propagandan redan vid krigsstarten. 

Kosovoalbanerna får rollen som krigets 

”värdiga offer” i både norska och svenska 

medier redan från och med Rambouilletförhandlingarnas 

sammanbrott. Det är dem som 

medkänslan och medlidandet främst omfattar. 

Men detta utesluter inte att det i både norska 

och svenska medier också förekommer rapporter 

om den serbiska civilbefolkningens 

utsatta situation och hur den drabbas av Natos 

bombningar. Dock får serberna aldrig konkurrera 

med kosovoalbanerna om rollen 

som ”värdiga offer” vare sig kvantitativt eller 

kvalitativt i krigets inledningsskede. Endast i 

något enstaka fall i Aftonbladet skildras serberna 

på samma medkännande sätt som annars

genomgående ägnas den albanska folkgruppen. 

I samband med att vi tidigare redogjorde 

för de svenska delstudiernas resultat noterades 

att slutsatserna skiljer sig mellan två av 

studierna beträffande vilket propagandaperspektiv 

som dominerar i de svenska medierna 

i början av kriget. Ljunggren och Mungenast 

(2000) finner att det kritiska perspektivet är 

närvarande, medan Andersson och Berggren 

(2000) konstaterar att Natopropagandan präglar 

mediediskursen i denna fas. Mot bakgrund 

av ovanstående fördjupade analys av medierapporteringen 

kan vi slå fast att de delvis 

motstridiga resultaten beror på att den förra 

studien är inriktad på offerbilden och den 

senare på bilden av huvudaktörerna, dvs. 

främst fiendebilden av Milosevic. Skillnaden i 

slutsatser mellan studierna bekräftar alltså att 

i den svenska mediediskursen slår Natopropagandan 

initialt fullt igenom vad gäller fiendebilden, 

men inte i samma utsträckning 

beträffande offerbilden. 

Medan nyss nämnda teman om Rambouilletförhandlingarna, 

fiendebilden av Milosevic 

och krigets ”värdiga offer” får i stort sett 

samma behandling i norska och svenska 

medier i början av kriget är diskurserna betydligt 

mer präglade av nationella särdrag när 

det gäller skildringen av Natos bombningar. 

De inledande dagarna uppvisar de norska 

medierna en återhållet positiv bild av operationerna 

till skillnad från de svenska som 

omedelbart fokuserar på riskerna för storkrig, 

förvärrad flyktingsituation och att bombningarna 

kommer att skörda civila offer (jfr. 

Nohrstedt m.fl., 2000). Exempel på rubriker 

24–25 mars i de två tabloiderna Dagbladet och 

Aftonbladet visar att den norska kvällstidningen 

lyfter fram att norska piloter riskerar sina 

liv samtidigt som tidningen ger eko åt historiska 

minnen från andra världskriget med en 

bild av den norske kungen i uniform. Medan 

82 

den svenska kvällstidningen framför allt 

uppehåller sig vid de offer som kommer att 

skördas på Balkan. I den senare ropas ut att 

miljoner kan tvingas fly, 100 000 riskerar att 

dödas och att bombanfallen förvärrar kriget. 

Men liksom i den norska kollegan har även 

Aftonbladet en markerat lokal vinkel på krigsutbrottet. 

Här är det emellertid inte piloter 

på humanitärt uppdrag, utan två svenska 

sjuksköterskor stationerade i Kosovo som 

uppmärksammas. De uttrycker sitt engagemang 

för den ”oskyldiga civilbefolkningen” 

som hotas av ”Clintons bomber”. Den ena 

sköterskan förekommer till och med både den 

24 och den 25 mars i Aftonbladet, den första 

dagen på förstasidan. Det är alltså tydligt att 

den svenska nyhetsdiskursen i början av 

kriget förmedlar en betydligt mer kritisk bild 

av Natos bombstrategi än den norska, trots 

att ledarsidorna också i det svenska materialet 

är övervägande Natopositiva. 

Krigets fortsatta förlopp leder till att 

medierna både i Norge och Sverige förmedlar 

kritiska rapporter om missriktade bombanfall, 

civila offer på båda sidor i konflikten 

och tvivel på att bombningarna för konflikten 

närmare en lösning. Inte minst rapporteringen 

om flyganfallen mot ett par kosovoalbanska 

flyktingkonvojer, som skördade 64 döda 

och ett stort antal sårade, samt om att Nato 

anfallit den kinesiska ambassaden i Belgrad 

resulterade i ifrågasättanden och kritiska 

kommentarer. Natos trovärdighet blev 

anfrätt, eftersom man först förnekade dessa 

rapporter och sedan skyllde på serberna. 

I vissa medier – främst kvällstidningarna – 

parades den växande kritiken mot Natos 

bombningar med en benägenhet att ge 

mer utrymme åt berättelser om drabbade 

bland civila serber. I nästa avsnitt ska vi 

summera hur mediernas behandling av detta 

och föregående teman förändrades vid krigsslutet.

Krigsslutet 

Efter att Kosovoresolutionen undertecknats 

och vapenvila inträtt förändrades mediernas 

behandling av vissa teman, medan andra 

teman behandlades på i stort sett samma sätt 

som tidigare. 

Vi tar först upp förskjutningar i bilden av 

konfliktens ”värdiga offer”. Detta är nämligen 

det tema som uppvisar de största förändringarna, 

vilket är teoretiskt intressant mot 

bakgrund av att det temat är centralt både för 

propaganda- och medlidandediskursen. Om 

man antar att olika typer av medier är olika 

känsliga för influenser från de två diskurserna 

skulle det innebära att mediediskurserna 

påverkas i olika riktningar inom den diskursiva 

ordningen. Detta borde i så fall visa sig 

tydligast i framställningen av temat ”värdiga 

offer”. Under vissa förutsättningar skulle de 

interdiskursiva relationerna mellan medierna 

respektive propagandan och medlidandet 

skakas om och detta på skilda sätt och i varierande 

grad beroende på vilket slags journalistik 

som mediet ifråga representerar. En 

sådan förutsättning är uppenbarligen realiserad 

efter krigsslutet, nämligen att den etniska 

rensningen som tidigare gällde enbart kosovoalbanerna 

nu även drabbar kosovoserberna. 

Därmed aktualiseras en omprövning av 

Natopropagandans framställning av kosovoalbanerna 

som krigets enda ”värdiga offer”. 

Hur de olika medierna hanterade denna 

diskursiva komplikation varierar. Störst är 

förändringarna i tabloidpressen. 

Norska Dagbladet och svenska Aftonbladet 

uppmärksammar vid krigsslutet de två 

folkgruppernas lidande ungefär på samma 

sätt både i mer övergripande kvantitativ 

bemärkelse och innehållsligt, kvalitativt sett. 

Den norska kvällstidningens rapporter från 

en akademiker i Belgrad är ett tydligt exempel 

på att också serbiskt lidande uppmärksammas 

i denna fas. Ett annat exempel är den 

83 

svenska kollegans upplägg av Kosovomaterialet 

den 13 juni då starkt empatiska reportage 

om, å ena sidan, återvändande kosovoalbanska 

barn och, å andra sidan, en ung 

serbisk kvinna på flykt med sina yngre syskon 

motverkar tidigare tendenser till ensidig 

polarisering efter etniska skiljelinjer. I bägge 

tidningarna kommer kosovoserberna till tals 

i en utsträckning som inte förekommit tidigare 

och som först nu når upp till ungefär 

samma nivå som de kosovoalbanska flyktingrösterna. 

Aftenposten och Dagens Nyheter har också 

utvecklat en mindre polariserad offerbild 

vid krigsslutet jämfört med krigets början. 

Liksom i kvällstidningarna förekommer här 

uttryck som ”omvänd etnisk rensning” och 

”ett etnisk rent Kosovo” i samband med kosovoserbernas 

flykt. Men tendensen är ändå 

att nedtona detta jämfört med de serbiska 

krigsbrotten. Serberna konkurrerar därför 

inte med albanerna om rollen som ”värdiga 

offer” i morgontidningarna. 

Diskursiva förskjutningar förekommer 

knappast alls vad gäller Rambouilletförhandlingarna 

och fiendebilden av Milosevic, de två 

teman som är centrala i propagandadiskursen 

men tämligen perifera i medlidandediskursen. 

Detta med ett undantag för norska 

Dagbladet som vi strax återkommer till. Men i 

de övriga norska och svenska medierna görs 

ingen genomgång av hur FNs fredsresolution 

skiljer sig från den avtalstext som Belgradregimen 

vägrade underteckna i Rambouillet. I förbigående 

kan medierna nämna att UCK förlorade 

makt i förhållande till vad västmakterna 

föreslog innan kriget. Men i övrigt lämnas 

allmänheten ovetande om vad som egentligen 

uppnåtts genom Natos militära intervention 

i förhållande till de låsta positionerna i Rambouillet. 

Dagbladet intar efter krigsslutet en särställning 

bland de undersökta medierna genom en

mer långtgående kritik av västs och Natos 

hantering av Kosovokonflikten än i några 

andra undersökta medier. Detta gäller inte 

minst de kommentarer till upplägget av Rambouilletförhandlingarna, 

som återges i en 

intervju med den tidigare Balkanmedlaren 

och f.d. norske utrikesministern Thorvald 

Stoltenberg den 13 juni, där han menar att 

stormakterna aldrig hade räknat med ett avtal 

utan önskade en förevändning för krig mot 

Jugoslavien. Även exponeringen av norska 

Röda Korsets brev till regeringen och Stortinget, 

i vilket det ifrågasätts om inte Norge i själva 

verket har medverkat till brott mot folkrätten, 

är ett anmärkningsvärt kritiskt inslag i 

Dagbladet. Vi återkommer till hur den norska 

kvällstidningens särställning kan förklaras. 

Bombningarnas konsekvenser är ett tema 

som inte har särskilt stor plats varken i norsk 

eller svensk rapportering i samband med 

krigsslutet. Det förekommer reportage om 

ödelagda byar och förstörda stadsmiljöer 

samt försök att uppskatta kostnaderna för 

återuppbyggnaden. Också vissa rapporter om 

bombningarnas effektivitet eller snarare brist 

på effektivitet publiceras. Men på det hela 

taget blir det triumfscenerna från de internationella 

styrkornas inmarsch som får bilda 

slutackordet på detta tema. Indirekt kan 

fokuseringen på de kvarstående etniska motsättningarna 

naturligtvis tolkas som att medierna 

förmedlar en bild av att bombningarna 

inte förde de grundläggande problemen 

närmare en lösning, men någon sådan kritik 

framförs inte explicit. 

Mer slående är kontinuiteten vad gäller 

fiendebilden av Milosevic. De studerade 

medierna överger aldrig den polariserade bild 

av Slobodan Milosevic som ensam ansvarig 

för kriget som lades fast redan från början. 

Tvärtom kan man säga att den fördjupas och 

blir allt mer fokuserad ju mer problematisk 

den humanitära situationen blir i Kosovo. 

84 

Genomgående riktas uppmärksamheten på 

Milosevics försök att rädda sin egen maktställning. 

Tydligen följer här medierna den 

logik som Natopropagandan etablerade i 

samband med Rambouillet. Den jugoslaviske 

presidenten betraktas som roten till allt ont 

och följaktligen har maktkampen i Belgrad 

högsta prioritet i medierna. Det är där Balkans 

fortsatta öde avgörs. Även om en och annan 

artikel tar upp UCKs politik och oklara framtida 

roll, misslyckas medierna med att belysa 

den albanska separatismens fortsatta offensiv 

både i norra och södra Kosovo mycket på 

grund av fortsatt ensidig fokusering på den 

demoniserade Milosevic. 

I samband med krigsslutet aktualiseras ett 

tema som i och för sig har förekommit tidigare, 

men utan att då hamna i direkt fokus för 

mediediskurserna. Nämligen den ryska hållningen 

i konflikten. Nog för att både norska 

och svenska medier rapporterat om att 

den ryske presidenten Boris Jeltsin ömsom var 

rasande (DBL, 25 mars; här från Ottosen, 

2001:103) och ömsom hotade Bill Clinton efter 

att Nato hade startat bombningarna (AB, 25 

mars), men den ryska inmarschen och övertagandet 

av kontrollen över flygplatsen i Pristina 

lyfte för ett par dagar fram Ryssland som en 

viktig aktör på den internationella arenan. 

Detta tema är inte centralt vare sig för propaganda- 

eller medlidandediskursen, vilket gör 

det principiellt intressant att jämföra med 

övriga teman inom den diskursiva ordningen. 

För att förtydliga: när vare sig propagandan 

eller medlidandet inverkar på medierna, vad 

är det då som påverkar dem? 

Den norska diskursiva hållningen till Rysslands 

roll i konflikten är mer beständig än den 

svenska, vilket möjligen kan bero på att det är 

mer tveksamt om man kan tala om en nationellt 

grundad hållning i det senare fallet. 

Medan det går en tydlig linje från Dagbladets 

bild av den rasande Jeltsin i början av kriget

till tidningens framställning av den ryska 

inmarschen som ett hot mot freden, är det 

svårare att se någon konsekvent linje från 

Aftonbladets polariserade personifiering av 

relationen mellan presidenterna Jeltsin och 

Clinton vid krigets upptakt till samma tidnings 

exponering av jubelscenerna när ryska 

tanks rullar in i Pristina. Möjligen kan dock 

såväl den norska kvällstidningens kontinuitet 

som den svenska kollegans skenbart dramatiska 

förskjutning förklaras av bestående historiska 

influenser från kalla kriget. I det norska 

fallet handlar det i så fall om en mer självklar 

skepsis mot den stora grannen i öster och i det 

svenska fallet om en pacifistiskt orienterad 

neutralitetslinje som tar sig olika uttryck vid 

krigsutbrottet respektive krigsslutet. Jeltins 

hot blir vid den första tidpunkten ett av flera 

inslag i händelseförloppet som indikerar att 

Natos bombningar kan få förödande konsekvenser 

för världsfreden och bidrar således till 

den Natokritiska hållningen i Aftonblades 

nyhetsdiskurs. Man kunde kanske förvänta 

sig att den ryska inmarschen skulle framkalla 

nya farhågor om stormaktskonfrontation i den 

svenska kvällstidningen, men tydligen får den 

pacifistiska tendensen större genomslag och 

identifikationen med – i det här fallet – jublande 

serber, som firar att kriget är över, blir så stor 

att ryska tanks får symbolisera ”freden”. 

85 

Sammanfattning: Konvergens eller 

divergens? En fråga om dominans? 

Att (jämförelsen av hur) norsk och svensk rapportering 

från Kosovokriget förändras mellan 

krigets början och slut tyder på att de två 

teman som var centrala för Natopropagandan, 

men av perifer betydelse för medlidandediskursen, 

slår igenom och behåller sin 

ställning kriget ut i bägge ländernas nyhetsdiskurser. 

Förskjutningar sker däremot beträffande 

temat om kosovoalbanerna som ”värdiga 

offer”, om vad gäller bombningarnas konsekvenser 

och även beträffande Rysslands roll 

i konflikten. 

Natodominansen är alltså tydligt i mediediskurserna 

när det gäller den grundläggande 

frågan om vem som bär ansvaret för kriget. Vi 

menar att denna enhetlighet i mediediskursen 

kan tolkas som resultatet av en konvergensprocess, 

även om vi inte direkt kan observera 

några tidsmässiga förändringar under 

den undersökta perioden. Konvergensen 

hade skett redan när kriget började och är 

bestående under hela den undersökta perioden. 

Denna konvergens är rimligen ett utslag 

av en propagandadominans över medierna 

som utövas av de ledande stormakternas ledare 

och propagandastrateger. 18 

När det gäller temat ”värdiga offer” sker en 

konvergens mellan norsk och svensk medie- 

18) Det är givetvis svårt att ange en exakt tidpunkt från vilken konvergensprocessen skett. Under Gulfkriget förekom otvivelaktigt 

vissa förskjutningar i den svenska mediediskursen som innebär anpassning till den amerikanska propagandadiskursen 

som kan påvisas både kvantitativt (Nohrstedt, 2000; Nohrstedt & Ottosen, 2000) och kvalitativt (Nohrstedt, 2002.). 

Det kan hävdas att svenska medier, liksom svensk utrikes- och säkerhetspolitik, har genomgått en omorientering under 

1990-talet varvid alliansfrihetspolitiken kommit att ifrågasättas och relativiserats i samband med EU-medlemskapet och 

deltagande i EUs krishanteringsarbete, vilket har inneburit ett tydligt närmande till Nato. I ljuset av denna utveckling har 

konvergensen antagligen pågått i ungefär ett decennium eller från och med kalla krigets slut 1989. Med ett sådant perspektiv 

är det inte Natopropagandan i direkt anslutning till Kosovokrigets utbrott som förklarar var medierna placerar 

ansvaret för kriget utan en längre tids påverkan från vad som har kallats pre-propaganda (Carruthers, 2000; här från Riegert, 

2001). Denna påverkan har visat sig också under tidigare skeden av krigen på Balkan där västmakternas perspektiv 

har pekat ut Belgradregimen som i praktiken ensam ansvarig, trots att bland annat både kroatisk och albansk terrorism och 

krigsförbrytelser har bidragit till instabiliteten och det mänskliga lidandet (Magnusson, 1999; Maleˇsič, 1997; 2000a; 2000b; 

Findahl 2000). Bjernlers delstudie i projektet visar bland annat att detta ensidiga och propagandistiska perspektiv kännetecknade 

såväl Le Mondes som Dagens Nyheters rapporteringen om massakern i Racak som ensidigt lades serberna till last 

utan att nämna UCKs föregående attentat. Även om den svenska tidningen inte i likhet med den franska krävde att Nato 

skulle intervenera i Kosovo skilde sig rapporteringen kring Rambouillet inte särskilt mycket. I bägge tidningarna skildras 

serberna ensidigt negativt och man fäster uppenbarligen mest avseende vid information från Natokällorna (Bjernler, 2000).

diskurs från krigets inledande fas till slutfasen. 

Det är till och med möjligt att identifiera 

både en konvergensprocess och en divergensprocess 

sammankopplade med varandra. 

Denna skenbara paradox upplöses om man 

skiljer på förändringarna före och efter bombningen 

av tv-huset i Belgrad vilket ägde rum i 

slutet av april 1999. Konvergensen och divergensen 

kan då förenas i en och samma process 

och liknas vid två korsande linjer. Processen 

ser i korthet ut på följande sätt. I den svenska 

rapporteringen från krigets början är inte 

enbart kosovoalbanerna ”värdiga offer” som i 

den norska. Farhågorna om civila offer som i 

de svenska medierna dominerar rapporteringen 

de första dagarna omfattar hela den 

jugoslaviska befolkningen, oberoende av 

etnisk tillhörighet, vilket innebär att polariseringen 

är mindre uttalad än i de norska medierna. 

Men i takt med att rapporterna flyter in 

om missriktade Natoanfall och ovedersägliga 

bevis på civila offer både bland serber och 

kosovoalbaner närmar sig den norska mediediskursen 

den svenska och ger också plats för 

skildringar av civila offer på den serbiska 

sidan. I samband med bombningen av tvhuset 

tycks linjerna korsa varandra: de svenska 

medierna tonar i jämförelse med de norska 

ned anfallet mot detta mål, som rimligen 

måste betraktas som civilt och inte militärt 

trots den serbiska televisionens betydelse för 

spridande av propaganda. De norska medierna 

ger inte bara mer utrymme åt händelsen 

som sådan och de civila som dödats, utan 

lyfter även fram anklagelserna mot Nato om 

brott mot folkrätten. 

Divergensprocessen mellan bombningarna 

av tv-huset och krigsslutet är tydlig hos 

kvällspressen, men mer osäker hos morgontidningarna. 

Avtagande polarisering i offerbilden 

är ju en genomgående tendens i samtliga 

studerade medier efter krigsslutet och kan 

därför ses som konvergens i riktning mot en 

86 

icke-diskriminerande medlidandediskurs. 

Det som motiverar påståendet om divergens 

mellan tabloiderna är framför allt Ljubisa 

Rajics dagliga rapporter från Belgrad, vilka 

medför att Dagbladets framställning av ”värdiga 

offer” tycks avlägsna sig ännu längre 

från den polariserade propagandabilden än 

Aftonbladets. Klart är att förändringen mellan 

krigets början och slut är mer dramatisk i den 

norska kvällstidningen än i den svenska. 

Även analysen av temat Natos bombningar 

tyder på korsande linjer mellan norsk och 

svensk mediediskurs. Dagbladet är återigen 

den tidning som tydligast illustrerar förskjutningen. 

Medan de svenska medierna initialt 

gav utrymme åt synnerligen dystra prognoser 

angående bombningarnas konsekvenser, 

betonade risken för civila offer och återgav 

anklagelser om att de stred mot folkrätten, var 

de norska klart mer återhållsamma vid denna 

tidpunkt. Efter krigsslutet har emellertid de 

svenska medierna föga att säga om Natos 

bombstrategi och dess konsekvenser, medan 

Dagbladet publicerar det brev där norska Röda 

Korset ställer frågan om inte Norge gjort sig 

medskyldig till brott mot folkrätten. Någon 

liknande kritik har vi inte hittat i den svenska 

mediediskursen i samband med krigsslutet. 

Lägger man samman detta med de svenska 

mediernas oförmåga eller ovilja att redogöra 

för krigets resultat i relation till Rambouilletavtalets 

innehåll ligger slutsatsen nära att de 

har anpassat sig till den dominerande uppfattningen 

inom ledande Natokretsar och hellre 

framhåller att bombningarna medverkat till 

att försvara de mänskliga rättigheterna än att 

de kunde vara brott mot folkrätten. 

Kvällstidningarnas berättelser om den 

ryska inmarschen i Pristina efter krigsslutet 

uppvisar de mest markanta skillnaderna 

mellan norsk och svensk mediediskurs. Men 

här är det Aftonbladet som genomgått den tydligaste 

förskjutningen om man jämför med

krigets upptakt. Medan öst-västkonfrontationen 

betonas med alla redaktionella medel, särskilt 

visuella, i samband med krigsutbrottet 

framtonar ryska truppers närvaro i Kosovos 

residensstad efter krigsslutet som en framgång 

för det internationella samfundets humanitära 

engagemang och en välkommen anledning 

för en krigstrött befolkning att jubla. 

Hur kan konvergensoch divergensmönstren 

förklaras? Vad betyder den nationella 

kontexten för mediediskursernas propagandakänslighet? 

Och på vilket sätt varierar denna 

känslighet mellan olika typer av medier? 

Natopropagandans dominans i nyhetsmedierna 

är påfallande beträffande grundläggande 

element såsom skuldfrågan och fiendebilden 

av Milosevic. Här skiljer sig inte norsk 

och svensk rapportering och tendensen slår 

igenom både på ledarsidorna och på nyhetsplats. 

När det gäller nyhetsrapporteringens 

offerbild är det tydligt att Natopropagandan 

utmanas av medlidandediskursen i takt med 

att civila offer skördas på den serbiska sidan 

och även drabbar de kosovoalbaner som 

Natos intervention skulle skydda. Medlidandediskursen 

har starkare förankring i kvällstidningarna 

än i morgontidningarna som är 

mer orienterade mot den politisk-diplomatiska 

diskursen. Därför blir svängningarna så 

dramatiska i tabloiderna. 

Men detta gäller inte bara bilden av krigets 

offer utan också hur bombningarna beskrivs. 

Här finns en stark kritik både i norsk och 

svensk kvällstidningsrapportering, men tidsmässigt 

åtskild. Detta hänger samman med att 

de svenska medierna från början generellt sett 

ger en betydligt mer kritisk bild av Natos 

bombstrategi än de norska, vilket förklaras av 

olika politiska och historiska förutsättningar i 

Sverige och Norge. I den svenska utrikes- och 

säkerhetspolitiska traditionen med dess starkt 

pacifistiska inslag tenderar krig att vara av 

87 

ondo oavsett hur de uppkommit eller vem 

som startat dem. I Norge är lojaliteten med 

Nato politiskt fundamental och utrymmet för 

kritiska spekulationer om bombstrategins 

risker blir snävare. Men när kriget väl är över 

släpper den norska kvällstidningen fram en 

grundläggande kritik som ackumulerats 

under kriget och drivits fram av det humanitära 

engagemanget och medlidandet som 

efterhand kommit att omfatta även serberna. 

Genom att bombningarnas konsekvenser inte 

hör till propagandans centrala element har 

rapporterna om missriktade anfall lättare att 

tränga igenom de lojalitetsfilter som Natomedlemskapet 

innebär och medlidandediskursens 

prioriteringar får fritt spelrum. 

Frågan om bombningarnas förenlighet 

med folkrätten är däremot mer grundläggande 

och därför också propagandistiskt mer 

central än frågan om deras konsekvenser. Därför 

var det svårare att ventilera den i norsk än 

i svensk press så länge kriget pågick. Men efter 

krigsslutet lättar det politiska trycket och 

framför allt Dagbladet, med tabloidens 

känslighet för medlidandediskursen, släpper 

nu även fram den mer djupgående kritiken. 

De s.k. seriösa tidningarna är mindre 

påverkade av medlidandediskusen än kvällstidningarna 

– det är t.ex. tämligen otänkbart 

att en tidning som Dagens Nyheter skulle starta 

en insamling till krigets offer liknande den 

Aftonbladet lanserade – och är i stället mer orienterade 

åt den politiska och diplomatiska 

elitdiskursen. Detta medförde, å ena sidan, att 

de uppvisar större kontinuitet i beskrivningen 

av krigets ”värdiga offer” och av bombningarna 

än kvällstidningarna. Skillnaden mellan 

Dagens Nyheters och Aftonbladets skildring av 

den ryska inmarschen tycks bekräfta detta. 

Morgontidningen skulle knappast för ett 

ögonblick kunna bortse från de maktpolitiska 

aspekterna. Medan kvällstidningen utan 

sådana betänkligheter och oavsett etniska

och stormaktspolitiska aspekter hänger sig åt 

att spegla folkets glädje över att krigets fasor 

är överståndna. 

Slutsatser: 

Kosovokonflikten i medierna 

Analysen av mediediskurserna har utgått från 

begreppet diskursiv ordning samt antagandet 

att denna ordning består av tre olika slags 

diskurser och deras inbördes relationer. Nämligen 

(1) mediediskurser, (2) propagandadiskurser 

och (3) medlidandediskurser. Enkelt 

uttryckt står olika institutioner och organisationer 

bakom dessa olika typer av diskurser: 

(1) medierna, (2) parterna i Kosovokonflikten 

respektive (3) humanitära organisationer. Det 

är lätt att se att dessa institutioner är ömsesidigt 

beroende av varandra, bland annat i samband 

med internationella konflikter. Exempelvis är 

journalister och medier beroende av de andra 

institutionerna som informationskällor, 

samtidigt som dessa i sin tur har intresse av 

att medierna positivt rapporterar om deras 

utspel och insatser. 

Vid sidan av dessa interdiskursiva relationer 

har olika diskurser sina egna förutsättningar 

och villkor, vilket till exempel innebär att 

medierna för att upprätthålla sin trovärdighet 

inte kan låta sig underordnas de andra institutionernas 

intressen. Myndigheter och humanitära 

organisationer strävar för sin del efter 

kontroll över den exponering som medierna 

utsätter dem för. Detta blir särskilt tydligt i 

samband med väpnade konflikter då inte 

minst militären av säkerhetsskäl, men också 

av propagandistiska skäl, är angelägen om 

att vissa förhållande och fakta lyfts fram i 

medierna medan andra hemlighålls. Man kan 

utrycka detta så att det råder permanent konkurrens 

om makten över den diskursiva ordningen. 

Vid analyserna har vi utgått från att det 

grovt sett fanns tre propagandarelaterade 

diskurser eller perspektiv som konkurrerade 

88 

om plats i de undersökta medierna i samband 

med Kosovokriget: (1) Natoperspektivet, (2) 

den jugoslaviska regimens perspektiv och (3) 

ett kritiskt perspektiv, som ifrågasatte de två 

propagandaperspektiven, i praktiken främst 

Natos propaganda. Analyserna har inriktats 

på, för det första, frågan om i vilken utsträckning 

mediediskurserna relaterar sig till de 

olika parternas propagandadiskurser; för det 

andra på frågan om vilka förekommande varianter 

av propagandadiskurserna som förekommer 

i medierna; och, för det tredje, på frågan 

om vilka eventuella ytterligare diskurser 

som medierna relaterar till. Det betyder att vi 

har försökt använda oss av ett relativt öppet 

och förutsättningslöst tillvägagångssätt vid 

analyserna. Syftet har varit att studera dynamiken 

hos olika interdiskursiva relationer 

genom att utgå från antagandet att diskurser är 

föränderliga och heterogena till sin karaktär. 

Det är mediediskurserna som står i 

centrum för intresset och det är i första hand 

deras relationer till de två andra diskurstyperna 

som behandlas. Vårt perspektiv är dessutom 

begränsat till hur mediediskurserna 

låter sig påverkas av de andra diskurserna och 

inte tvärtom. I den meningen är det inte frågan 

om en heltäckande analys av den diskursiva 

ordningen, vilket skulle förutsätta att också de 

omvända beroendeförhållandena undersöktes. 

Men det handlar trots denna begränsning 

om en tämlig unik diskursanalys som kan kasta 

ljus över förhållanden som inte tidigare 

studerats systematiskt. Speciellt är det brist 

på studier med internationella jämförelser. 

För att få tillräcklig skärpa i analyserna måste 

man vidare differentiera mellan skilda 

element i diskurserna. Om exempelvis ett element 

i Natopropagandan dominerar en viss 

mediediskurs behöver detta inte nödvändigtvis 

innebära att också andra element av Natos 

propaganda är lika framträdande i samma 

diskurs.

Den komparativa uppläggningen av undersökningen 

innebär att vi jämför innehållet 

både i olika nationella mediediskurser och i 

olika typer av medier. Liksom för projektet 

som helhet är de tvärnationella analyserna 

motiverade med att vi vill undersöka på vilket 

sätt olika nationella kontext inverkar på mediernas 

diskurser. 

Jämförelser mellan olika typer av medier är 

motiverade av att mediediskursernas relationerna 

till de övriga diskurserna kan antas se 

olika ut för olika slags medier. Det är belagt 

från tidigare internationella konflikter att 

myndigheterna prioriterar vissa medier, förmodligen 

utifrån en bedömning av att dessa är 

mer benägna att förmedla den information och 

de uppfattningar som man önskar sprida till 

allmänheten. Bland annat valde myndigheterna 

på alliansens sida i Gulfkriget 1990–91 att i 

första hand gynna satellit-tv och tabloidpress, 

särskilt från de deltagande länderna, medan 

den s.k. seriösa pressen hade svårare att få 

ackreditering (Knightley, 1991; Nohrstedt, 

1992). Efter Kosovokriget har Jamie Shea, som 

ledde Natos informationsverksamhet, berättat 

att man ansåg att televisionen var det viktigaste 

mediet för att föra fram Natos budskap (DN, 

19 mars 2000). Vid sidan av jämförelser mellan 

medier från olika länder och mellan olika 

medietyper undersöker vi även på vilket sätt 

olika mediegenrer skiljer ut sig i den interdiskursiva 

ordningen. Har t.ex. ledarmaterialet 

andra relationer till propagandadiskurserna 

än nyheterna? Och hur ser debattmaterialets 

motsvarande relationer ut? I den här sammanfattande 

redogörelsen för innehållsanalyserna 

i projektet presenterar vi de övergripande 

resultaten beträffande detta komplex av 

interdiskursiva relationer. Utförligare empiriska 

redovisningar finns i delrapporterna (se 

bilaga). 

Sammanfattningsvis har diskursanalyserna 

visat att: 

89 

1. Natopropagandan i grundläggande avseenden 

dominerar mediernas nyhetsrapportering, 

liksom ledarsidornas ställningstaganden; 

2. Propagandadiskurs och medlidandediskurs 

förstärker varandras inverkan på 

mediernas nyhetsdiskurser i krigets inledande 

skede; 

3. Medlidandediskursen får efterhand allt 

större genomslag i medierna och särskilt 

i populärjournalistiken, dvs. i kvällstidningarna; 

4. Brittiska och norska medier initialt är 

mer okritiska än svenska medier till Natos 

politik i sin nyhetsrapportering; 

5. Norsk och svensk nyhetsrapportering 

under kriget både konvergerar och divergerar 

relativt Natos propagandabild. 

Vi ska här kort summera och kommentera 

resultaten i förhållande till dessa punkter. 

Natopropagandan i grundläggande avseenden 

dominerar mediernas nyhetsrapportering, liksom 

ledarsidornas ställningstaganden. 

För det första dominerar Natos perspektiv 

på konflikten jämfört med den serbiska propagandan 

och även jämfört med det kritiska 

perspektivet. Detta gäller i synnerhet det mest 

centrala propagandaelementet som handlar 

om skuld och ansvar, dvs. att Slobodan Milosevic 

bar hela ansvaret för det lidande som 

kriget gav upphov till. Detta om man ser till 

kriget som helhet och medierna totalt sett, 

oberoende av nationell kontext och journalistisk 

genre. Exempelvis får president Bill Clintons 

retoriska sammankoppling av Milosevic 

med Adolf Hitler vid krigets upptakt stark 

resonans både i brittiska, norska och svenska 

medier. Den propagandistiska analogin följs 

sedan upp och utvecklas fortlöpande i mediediskurserna. 

Dels genom att utgöra centrala 

argument i ledarskribenternas motiveringar

till varför man ställer sig bakom Natos agerande. 

Dels genom att kommentatorer och 

krönikörer återkommande reproducerar den 

typiska fiendebilden av den jugoslaviske presidenten. 

Dels även i nyhetsjournalistikens 

tydliga anspelningar i rubriker, ingresser och 

bilder på denna propagandabild. Vilket efter 

krigsslutet tycks resultera i att huvudsakligt 

fokus läggs på vad som händer med Milosevic, 

medan nya krigshot gror i Kosovo bortom 

mediernas belysning. I denna del kan det 

alltså konstateras att Natos propagandadiskurs 

får stort genomslag i mediediskurserna, 

oavsett nationellt kontext och mediegenre. 

Det sker heller ingen märkbar förändring över 

tid vad gäller genomslaget i medierna för detta 

kärnelement i Natos propaganda. 

Enligt klassisk propagandateori är ett av 

de viktigaste medlen för framgång i propagandakriget 

att man lyckas personifiera motståndaren 

med någon ledande person som 

demoniseras så långt möjligt. Det var också 

exakt detta som Natos propaganda syftade 

till. Det intressanta i sammanhanget är framför 

allt att den enskilt viktigaste faktorn för 

att åstadkomma denna propagandaeffekt förmodligen 

var uppläggningen av Rambouilletförhandlingarna. 

Här handlade det om vad 

som i litteraturen kallas propaganda genom 

handling (”propaganda of deed”). Genom att 

lägga ett bud som den jugoslaviska regeringen 

omöjligen kunde tänkas acceptera och samtidigt 

dölja innehållet för allmänheten var det 

enklare för de ledande Natoländerna att framställa 

Milosevic som den som ensam var skyldig 

till att kriget bröt ut. Detta fungerade av 

allt att döma som planerat om vi ser till mediediskurserna. 

Men också om man ser till syftet 

att skapa sammanhållning mellan länder med 

delvis olika intressen, var Natopropagandan 

framgångsrik. Vilket bland annat exemplifieras 

av hur politiska ledare i Sverige ställde sig 

till Natos bombstrategi. 

90 

Propagandadiskurs och medlidandediskurs förstärker 

varandras inverkan på mediernas nyhetsdiskurser 

i krigets inledande skede. 

För det andra är det vid en granskning av 

medierna tydligt att medlidandet i krigets 

inledande skede endast omfattar kosovoalbanerna. 

Här sammanfaller på det hela taget 

Natopropagandans och medlidandediskursens 

tendens. Denna samverkande influens 

från två diskursiva källflöden slår kraftigt igenom 

i såväl ledar- som nyhetsmaterialet. 

Men mönstret är ändå något mer komplicerat 

jämfört med fiendebilden av Milosevic. Kosovoalbanerna 

utnämndes av Nato till ”värdiga 

offer” i och med att den etniska rensningen 

angavs som det avgörande skälet för den militära 

interventionen. Genom uppläggningen 

av Rambouilletförhandlingarna förstärktes 

denna roll och företrädarna för kosovoalbanerna 

framställdes som kompromissvilliga 

och fredsälskande till skillnad från serberna. 

När flyktingströmmarna nådde Albanien och 

Makedonien fick journalisterna möjligheter 

att förmedla berättelser om serbiska övergrepp 

och terror mot civilbefolkningen i Kosovo 

från flyktingar och UCK-företrädare. För 

journalister med strävan att beskriva ”krigets 

verkliga ansikte” blev detta just den möjlighet 

man hade väntat på. Nu fick de underlag 

för att rapportera om hur civilbefolkningen 

drabbades. Dramatiska, känsloladdade och 

medkännande reportage om kosovoalbanernas 

upplevelser fyllde medierna. En viktig 

anledning till att detta fick karaktär av en 

mediekampanj var att dessa reportage gav 

genklang åt den medlidandediskurs som 

under 1980- och 1990-talen fått stort utrymme 

i medier av olika slag, men främst i tv och 

kvällstidningar. 

Man kan således konstatera att Natos propagandadiskurs 

och medlidandediskursen 

initialt förstärkte varandra och därigenom

gav en närmast oöverträffad exponering av 

den kosovoalbanska folkgruppens umbäranden 

i medierna under Kosovokriget. 

Detta är slående i synnerhet jämfört med 

Gulfkriget då bilden av det s.k. kliniska kriget 

blev praktiskt taget helt förhärskande i medierna. 

Denna bild hade i mellantiden dock 

blivit starkt ifrågasatt och när Nato började 

bomba i Jugoslavien divergerade meningarna 

om vilka effekterna skulle bli. Mediernas 

tolkningar skilde sig efter nationella linjer 

genom att de svenska medierna i större 

utsträckning är de brittiska och norska uppmärksammade 

risken för civila offer bland 

serberna. Detta accentueras desto mer som att 

de svenska medierna på ett markant sätt 

skiljer sig från de övriga genom sin fokusering 

på risken för att Natos bombningar kan resultera 

i ett storkrig och att kriget kan komma att 

spridas till hela Balkan. 

Bombningarnas konsekvenser visade sig 

också efterhand inte motsvara förväntningarna 

och precisionen var ibland långt ifrån den 

som medierna förknippat med klinisk krigföring. 

Detta medförde att bilden av Kosovokrigets 

”värdiga offer” blev mindre ensidig ju 

längre kriget pågick. 

Medlidandediskursen efterhand får allt större 

genomslag i medierna och särskilt i populärjournalistiken, 

dvs. i kvällstidningarna. 

För det tredje: Att kosovoalbanerna framställs 

som Kosovokrigets ”värdiga offer” är 

bestående under hela den undersökta perioden. 

Men när medierna efter krigsslutet börjar 

uppmärksamma terror och övergrepp mot 

kosovoserberna och deras flykt till Serbien blir 

offerbilden inte lika polariserad som tidigare, 

den förlorar sin propagandistiska karaktär 

och övergår till en mer allmän medlidandediskurs 

där medkänslan omfattar både 

kosovoalbaner och kosovoserber. Parallellt 

91 

med nya avslöjanden om de massakrer som 

den albanska folkgruppen utsattes för innan 

och under kriget förekommer nyheter och 

reportage om den ”tysta” eller ”omvända” 

etniska rensningen. Detta är förskjutningar i 

den medierade offergestaltningen som äger 

rum i alla undersökta medier. I ett diakront 

perspektiv kan det alltså konstateras att offerbilden 

generellt sett undergår en förändring 

från en diskurs starkt influerad av Natos 

propaganda till en som främst är präglad av 

humanitärt engagemang och medlidande 

med civilbefolkningens umbäranden på båda 

sidor i konflikten. Denna inverkan på medierna 

från medlidandediskursen är tydligare i 

kvällstidningarna än i morgontidningarna 

(vi har inte tillräckligt underlag för att säkert 

uttala oss om tv-nyheterna). Detta visar sig 

dels i norska Dagbladets rapportering om 

civilbefolkningens situation i Belgrad och 

bombningarna av tv-huset, dels i svenska 

Aftonbladets uttryckliga jämställande av kosovoalbanska 

och kosovoserbiska offer för 

etnisk rensning samt tidningens euforiska 

rapportering från Pristina i samband med 

krigsslutet. Även morgontidningarna tar upp 

det serbiska lidandet, speciellt kosovoserbernas 

flykt från provinsen, men detta skymmer 

här inte ens tillfälligt kosovoalbanernas position 

som krigets ”värdiga offer”. 

Brittiska och norska medier initialt är mer okritiska 

än svenska medier till Natos politik i sin nyhetsrapportering. 

För det fjärde är det tydligt att mediernas rapportering, 

särskilt i krigets inledningsskede, 

är präglad av det egna landets politiska 

hållning i konflikten och dess utrikes- och 

säkerhetspolitiska tradition. Ju mer involverad 

landets regering är i utformandet av Natos 

Kosovopolitik desto starkare slår Natos propaganda 

igenom i medierna. Detta visar sig

land annat i att de brittiska medierna inför 

krigsutbrottet uppvisar en mer polariserad 

bild, där alarmismen inför begångna och 

förväntade serbiska övergrepp mot kosovoalbanerna 

är starkt accentuerad, jämfört både 

med den återhållet Nato-lojala rapporteringen 

i de norska och den gentemot Natos bombstrategi 

markerat kritiska och riskfokuserade 

rapporteringen i de svenska medierna. 

Skillnaderna består i viss mån också senare 

under och efter kriget. Detta gäller främst de 

brittiska mediernas mer Natopositiva rapportering 

jämför med norska och svenska medier. 

Exempelvis betonar de starkare än de andra 

undersökta medierna Natos motiveringar för 

bombningarna av tv-huset i Belgrad. Medan 

de norska medierna lyfter fram frågan om 

dessa bombningar är förenliga med folkrätten 

och de svenska medierna i stort sett försummar 

att berätta om denna ur Natosynpunkt 

kritiska nyhet. 

Också i slutet av kriget finns det tydliga 

skillnader mellan nationellt särpräglade 

nyhetsdiskurser i materialet, vilka dels kan 

förklaras av kvardröjande inverkan från 

propagandan, dels av historiska faktorer som 

landets position under kalla kriget. Här kan 

särskilt nämnas de olika bilder som ges av den 

överraskande ryska truppinmarschen från 

Bosnien och övertagandet av kontrollen över 

flygplatsen i Pristina. Både brittiska och norska 

medier skildrar den ryska interventionen i 

termer som ger tydliga associationer till kalla 

krigets öst-västpolarisering, medan Aftonbladet 

inte tycks göra någon åtskillnad 

92 

mellan ryska och andra truppkontingenters 

närvaro i Kosovo. 19 

Norsk och svensk nyhetsrapportering under kriget 

både konvergerar och divergerar relativt Natos 

propagandabild. 

För det femte förekommer både konvergensoch 

divergensprocesser i mediernas nyhetsrapportering 

över tid. Här kan vi främst basera 

oss på jämförelser mellan norska och svenska 

medier. Mönstren är något olika beroende 

på vilken typ av journalistik det handlar om. I 

morgontidningarna, dvs. Aftenposten och 

Dagens Nyheter, kan vi se ett närmande under 

kriget beträffande bilden av Natos bombstrategi. 

Den norska tidningen intar i början av 

kriget en lågmäld profil och avhåller sig i stort 

sett från att underblåsa farhågorna om att 

Natos beslut kan visa sig riskabelt. Motsatsen 

gäller den svenska kollegan som, i likhet med 

Aftonbladet, initialt låter hotet om storkrig och 

civila offer bli huvudvinklingen. Vid krigsslutet 

har denna skillnad försvunnit och i båda 

morgontidningarna framstår Natos agerande 

som i huvudsak framgångsrikt även om ingen 

av dem försummar att redovisa kosovoserbernas 

flykt. 

I kvällstidningarna är både konvergens och 

divergens möjliga att urskilja. Från krigets 

början till slutet av april, då Nato bombar tvhuset 

i Belgrad, närmar de sig varandra, vilket 

framför allt beror på att den norska tabloiden, 

Dagbladet, blir allt mer kritisk och överger sin 

initialt återhållsamma profil. Men även Afton- 

19) Dessa resultat får stöd i den jämförande studie av brittiska Financial Times, franska Le Monde och tyska Frankfurter Allegemeine 

Zeitung som Grundmanns, Smith och Wright (2000) har genomfört. Den brittiska tidningen är jämfört med de två 

andra elittidningarna mer benägen att betona den etniska rensningen riktad mot kosovoalbanerna, att Nato inte bedriver 

krig mot Jugoslaviens folk och Rysslands inblandning i konflikten (s. 302). Den brittiska tidningen bryter endast den ganska 

distanserade stilen som annars är utmärkande för dessa tidningar när man berättar om kosovoalbanernas lidanden (s. 

306). Vidare pekar deras resultat på att fiendebilden av Milosevic får betydligt större genomslag i Financial Times än i de två 

andra tidningarna. Den brittiska tidningen ägnar även mindre uppmärksamhet åt hur Nato försöker manipulera medierna, 

särskilt jämfört med Le Monde som uttrycker stor skepticism på denna punkt (s. 311).

ladet tycks förändras men i motsatt riktning 

och blir under senare delen av kriget något 

mindre kritisk. I samband med krigsslutet har 

kvällstidningarna återigen divergerat. Nu är 

det den norska tidningen som är mest kritisk. 

Medan den svenska snarast är indirekt Natopositiv 

i sin nyhetsrapportering på grund av 

vad den undviker att ta upp jämfört dels med 

den norska kollegan, dels med vad Aftonbladet 

självt tog upp i sin Natokritiska rapportering 

vid krigsstarten. Det vill säga, Aftonbladet återkommer 

varken till frågan om bombningarnas 

förenlighet med folkrätten eller till frågan 

om krigets utfall i relation till avtalsförslaget i 

Rambouillet. 

Paradoxalt nog blir slutsatsen att Aftonbladet, 

som vid krigets början hade den mest 

Natokritiska rapporteringen av de norska 

och svenska tidningarna, i slutet framstår 

som den mest Natovänliga. Dagbladet, som 

när bombningarna startade var den mest 

Natovänliga av dessa fyra tidningar har vid 

krigsslutet intagit positionen som den mest 

Natokritiska. 

De två morgontidningarna håller jämfört 

med kvällstidningarna en stadigare kurs, vilket 

innebär att Aftenposten konsekvent håller 

fast vid en övervägande Natovänlig hållning 

medan Dagens Nyheter intar en återhållet 

kritisk rapportering vad gäller Nato. Det bör 

understrykas att dessa förändringsmönster 

inte omfattar vare sig ledarredaktionerna eller 

debattsektionerna som genomgående behåller 

sina diskursiva profiler. Det vill säga i 

ledarna intar samtliga undersökta tidningar 

en på det hela taget Natovänlig hållning och 

på debattsidorna utspelar sig ett mer eller 

mindre livligt meningsutbyte mellan förespråkare 

och motståndare till Natos politik. 

Hur kan då dessa skilda rörelsemönster 

förklaras? Varför förändras kvällstidningarnas 

rapportering så pass markant medan 

morgontidningarnas framstår som stabila? 

93 

Och vad är orsakerna till Aftonbladets och Dagbladets 

omkastade positioner? 

Det förefaller rimligt att förklara kvällstidningarnas 

större labilitet som resultatet av 

att deras nyhetsrapportering, mer än morgontidningarnas, 

är påverkade av medlidandediskursen. 

Tabloidjournalistiken relaterar sig 

gärna till sådana frågor som humanitära organisationer 

arbetar med – Aftonbladet startade 

till och med själv en insamling till kosovoalbanerna 

– och vanliga människors utsatthet 

hör till dess återkommande teman. Emotionellt 

laddade reportage med närbilder på 

gråtande och förtvivlade offer för kriget 

prioriteras högt i denna journalistik. Men 

medlidandediskursen i sig är inte polariserande, 

annat än om den underordnas propagandan, 

och skiljer därför inte per se på offer på 

den ena eller andra sidan i ett krig. Därför 

påverkas kvällstidningarna mer än morgontidningarna 

när det blir allt tydligare att 

bombräderna drabbar civila på båda sidorna i 

den etniska konflikten. Medlidandet blir 

mindre ensidigt. Nyheterna skildrar kosovoserberna 

som ”värdiga offer” och en tidning 

som Aftonbladet upphör att publicera ledare 

som stöder Nato. Naturligtvis förekommer 

även inslag av medlidandediskursen i morgontidningarna, 

men här tydligt sordinerad 

av vad vi skulle kunna kalla för den politiskdiplomatiska 

diskursen. Annorlunda uttryckt 

är kvällstidningarna starkt orienterad mot en 

läsekrets som främst antas bli engagerad av 

moraliska teman som ont-gott och rätt-fel, 

medan morgontidningarna orienterar sig mot 

olika elitskikt som söker information om den 

politiska utvecklingen och det diplomatiska 

skeendet (jfr. Höijer m.fl., 2001). 

Tabloidjournalistisken får olika utslag i 

den norska och svenska kontexten. I Norge 

kommer Dagbladet i en klämd position allteftersom 

Natos bombningar inte ger det 

utlovade resultatet och rapporterna om civila

offer blir allt vanligare. Medlidandediskursen 

kräver engagemang också för andra offer än 

de kosovoalbanska. Och när tidningen dessutom 

lyckas anlita en engagerad akademiker i 

Belgrad som skickar dagsboksanteckningar 

om livet i den jugoslaviska huvudstaden blir 

tidningens rapportering snart övervägande 

kritisk till Natos bombningar. Den frustration 

som flera av medarbetarna upplevde vid 

tanken på att Norge deltog – om än i begränsad 

skala – i dessa plågsamma operationer fick 

fritt spelrum när kriget var över. Nu kunde 

också den mer grundläggande kritiken släppas 

fram, såsom i intervjun med Thorvald 

Stoltenberg och i norska Röda Korset öppna 

brev. Till saken hör naturligtvis också att dessa 

kritiska röster själva valde att träda fram 

först efter krigsslutet av skäl som antagligen 

sammanhänger med samma utrikes- och 

säkerhetspolitiska kontext som även påverkar 

medierna. Det kan erinras om att det fanns 

ledande pressröster i den norska debatten som 

hävdade att när Nato gått i krig då sluter 

också medierna upp och avblåser debatten 

(Ottosen, 2001:40). 

På Aftonbladet torde journalisterna ha känt 

av en motsvarande frustration. På den svenska 

kvällstidningen hängde den dock snarare 

samman med att medlidandediskursen skapade 

en inställning om att kriget i sig var av 

94 

ondo, att människor på båda sidor i konflikten 

blev lidande och att våldet måste upphöra. 

Visserligen intog ledarredaktionen på Aftonbladet 

en tydligt Natovänlig hållning, men 

både på debatt- och nyhetssidorna förekom 

opinionsyttringar från såväl tydligt Natofientliga 

som humanitärt engagerade kretsar, vilket 

gjorde ledarsidans hållning problematisk. 

Men när kriget väl var över bröts denna vånda 

och euforin kunde breda ut sig i spalterna. Till 

och med de ryska truppernas intåg, som av 

morgonpressen betraktades som en politisk 

och militär kupp riktad mot Nato, kunde presenteras 

som ”fredens intåg”. I denna allmänna 

lyckostämning fanns det inte mycket 

diskursivt utrymme för betraktelser över 

huruvida Natos politik hade varit framgångsrik 

eller inte. Men känslosvängningarna upphörde 

inte med detta – när såg man något 

sådant ske i populärpressen? – utan labiliteten 

fortsatte och glädjeruset slog över i dramatiska 

rapporter om den omvända etniska 

rensningen. Men trots att tidningen, liksom 

Dagens Nyheter, egentligen redan vid krigets 

början lyfte fram farhågorna om att Natos 

bombningar snarast skulle förvärra konflikten 

kopplas inte rapporterna om den omvända 

etniska rensningen efter krigsslutet till 

någon explicit kritik riktad mot Nato som i 

norska Dagbladet.

KAPITEL 6 

TV-NYHETER I TRE LÄNDER 

I det här avsnittet summeras två delstudier 

som behandlar tv-nyheterna i tre nyhetsprogram 

i Norge, Sverige respektive Storbritannien. 

Analyserna är begränsade till resultatet 

och kan därför endast ses som partiella indikationer 

på generella likheter och skillnader 

mellan nyhetsrapporteringen i de tre 

ländernas ledande tv-program. Men även om 

analyserna inte baserar sig på statistiskt representativa 

urval av nyheter i de tre ländernas 

medier utgör ändå resultaten viktiga bidrag 

och tillför tillsammans med övriga delstudier 

ett underlag för mer övergripande slutsatser 

som sammanfattas i sista kapitlet. 

En undersökning av Dagsrevyen 

och Rapport 20 

Tillvägagångssätt 

I analysen granskas tre av de tidsperioder som 

valts ut: 

• Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott 

19–20 mars 1999 

• de första flyktingarna lämnar Kosovo 

24–26 mars 1999 

• bombningen av civila mål – inbegripet 

tv-byggnaden i Belgrad 23–24 april 1999 

Analysen ska pröva följande hypoteser: (1) att 

Natoperspektivet är dominerande i såväl 

20) Denna analys baseras på en uppsats av Thomas Midteide och Håvard Grønli (2000). 

95 

svenska, brittiska som norska tv-nyheter och 

(2) att det konkurrerande perspektivet kommer 

tydligare fram i de svenska sändningarna 

än i de norska och brittiska. 

Utgångspunkterna för dessa hypoteser är 

lärdomar från projektet Journalism in the New 

World Order. Det projektet visar bl.a. att den 

officiella retoriken från den krigförande FNkoalitionen 

fick kraftigt genomslag i både 

svenska och norska medier. Det förelåg dock 

väsentliga skillnader mellan länderna eftersom 

norsk nyhetsförmedling i både tv och tidningar 

präglades av ett mindre kritiskt förhållningssätt 

till den officiella retoriken från 

den krigförande koalitionen i allmänhet och 

från USA, som den ledande krigförande nationen, 

i synnerhet (Nohrstedt & Ottosen, 2000). 

Denna studie görs med en diskursanalytisk 

metod som bygger på van Dijk (1998) 

och Berglez (1999) och som innebär att 

makrostruktur och mikrostruktur i de enskilda 

tv-inslagen analyseras. Med makrostruktur 

avses inslagens övergripande betydelse som 

härleds från deras tematiska innehåll och uppbyggnad 

(struktur). I den här studien innebär 

det att följande frågor har ställts vid analysen 

för att därigenom få underlag att bedöma vilket 

propagandaperspektiv – som är mest framträdande 

i respektive inslag:

• Vad förmedlas i sändningens påannonsering 

och vilket propagandaperspektiv kan 

denna placeras i? 

• Vad förmedlas i ”ingång” och ”utgång” och 

i vilket perspektiv kan dessa placeras i? 

• Vilken är den viktigaste händelsen i sändningen? 

• Vilken är den viktigaste händelsen i varje 

reportage? 

• Hur omtalas konsekvensen av huvudhändelsen? 

• Reportagens ordningsföljd. Hur prioriteras 

händelserna? 

• Ordningsföljden för källor och aktörer i 

varje reportage. Hur lång tid ges de olika 

källorna i varje reportage och i sändningen 

som helhet? 

• Vilken diskurs representerar de olika källorna? 

• Vilka källor/aktörer får dra slutsatser av de 

händelser som omtalas? 

• På vilket sätt omtalas de olika källorna/ 

aktörerna? 

Mikrostrukturen omfattar i första hand en 

språkanalys där följande frågor har använts 

vid bedömningen av perspektivet i ett inslag: 

• Vilka ord väljs när händelsen omtalas? 

• Hur premieras/förringas källor och aktörer 

i sättet de omtalas? Vilka inledningsord 

knyts till källornas uttalanden? 

• Vilken språklig stil används i reportaget? 

Frågeformuläret har anpassats till den uppdelning 

i olika propagandaperspektiv som 

tidigare omtalats, nämligen: (1) Natos, (2) det 

kritiska och (3) Belgrads perspektiv på konflikten. 

Analysen innehåller slutligen en 

beräkning av förhållandet mellan reportertid 

(reporterns kommentarer som har hållits 

utanför diskurskategorierna) och expertkommentarer 

som klassificeras som ”analys”. 

96 

Metodiska begränsningar 

Analysen omfattar två dagar innan bombanfallen 

började och fem dagar när bombningar 

pågick. Det ligger därför en begränsning i att 

materialet enbart behandlar sju av totalt 50 

dagars nyhetssändningar. Det är omöjligt att 

avgöra om dessa sju dagar är representativa 

för alla inslag under perioden. Materialet är 

ändå så pass omfattande att det bör ge en relevant 

bild av rapporteringen och underlag för 

fruktbara jämförelser för de utvalda perioderna. 

En sådan här diskursanalys representerar 

alltid en viss form av ”tvång”, eftersom subjektiva 

avgöranden spelar in på bedömningen 

av vilken av de förhandsuppställda kategorier 

som är mest täckande. De som kodat reportagen 

använder t.ex. de officiella ryska uttalandena 

som exempel på att det inte alltid är lätt 

att placera ett inslag i en av de tre huvudkategorierna. 

Det skall också tilläggas att detta är 

en textanalys. Någon bildanalys, som hade 

varit intressant i sammanhanget har inte 

gjorts, varför televisionens särskilda karaktärsdrag 

som medium inte beaktas i analysarbetet 

(Midteide & Grønli, 2000:9-12). 

Propagandaperspektiv i svenska och 

norska tv-nyheter 

Norska Dagsrevyen har en mer omfattande 

bevakning av Kosovo än svenska Rapport. De 

sju sändningarna som analyseras innehöll 45 

inslag om konflikten medan Rapport hade 33. 

Det ligger förstås nära till hands att tro att Norges 

deltagande i kriget är en del av förklaringen 

till denna skillnad. 

Trots skillnader mellan de två kanalerna 

finns många likheter. De bilder som används i 

nyhetssändningarna är ofta hämtade från 

samma byråbilder och nyhetsvinkeln är i 

många fall densamma. Bägge kanalerna har 

egna reportrar på plats som berättar om egna 

intryck, i många fall präglade av möten med

flyktingar. De två kanalerna förmedlar samma 

typ av ”flyktingröster”, dvs. kosovoalbaner 

som har tvingats fly undan etnisk rensning 

och övergrepp från serbiska säkerhetsstyrkor. 

Ingen av kanalerna antyder att Natos bombning 

direkt eller indirekt har betydelse för 

flyktingströmmen. Senare intervjuer med 

reportrar som gjort dessa flyktingreportage 

bekräftar att detta också var reportrarnas uppfattning 

av situationen. Det finns ingen anledning 

att tro att dessa flyktingreportage inte 

gav en riktig bild av situationen, men det finns 

ändå orsak att ifrågasätta om sambandet mellan 

Natobombningen och den dramatiska 

ökningen av flyktingströmmen i högre grad 

borde ha behandlats i sändningen, i varje fall 

som ett diskussionsämne (a.a., s. 27). 

I bägge kanalernas nyhetssändningar 

dominerar bilden av serber som förövare av 

övergrepp och kosovoalbaner som offer. Fiendebilden 

av president Slobodan Milosevic är 

ett viktigt element i framställningen i båda 

kanalerna. Karakteristik av Milosevic som 

”lynnig”, ”okunnig” och ”envis” används i 

Dagsrevyen medan Rapport använder begrepp 

som ”ensam”, ”kall” och ”cynisk”. Båda kanalerna 

upprepar hela tiden att det är Jugoslavien 

som avgör frågan om krig eller fred. Detta 

upprepas så ofta att det ”blir en sanning i sig 

själv” (a.a., s. 27). Det verkar inte spela någon 

roll om länderna är med i själva krigföringen 

eller inte i det här fallet. 

Källor i Dagsrevyen 

Det råder inget tvivel om att det är Natos uppfattningar 

om vad som händer och sker som 

dominerar Dagsrevyens sändningar. Sextiofyra 

av de uppgiftskällor som släpps fram eller 

citeras i de sju sändningarna representerar 

Nato, OSSE eller regeringar i Natoländer. Detta 

ska jämföras med att officiella jugoslaviska 

källor förekommer elva gånger. Visserligen 

representerar OSSE (Organisationen för Sä- 

97 

kerhet och Samarbete i Europa) både Natomedlemmar 

och det tidigare östblocket, 

men OSSE framstår i de analyserade 

inslagen som företrädare för de synpunkter 

som främjas av Nato. Detta framhävs genom 

att Norge under denna period var ordförande 

i OSSE. När utrikesminister Knut Vollebæk 

uttalade sig i medierna gjorde han det både 

som ordförande i OSSE och utrikesminister i 

ett Natoland. Den ”norska vinkeln” kommer 

fram genom att OSSE profileras i sändningarna 

varvid Norges roll framhävs både direkt 

och indirekt. Många norrmän befann sig i konfliktregionen 

på OSSE-uppdrag och utnyttjades 

flitigt som experter av Dagsrevyen, främst 

den norske stabschefen Bjørn Nygård. 

Serbiska källor 

Trots Natos dominans råder dock en viss 

balans i nyttjandet av informationskällor. Den 

jugoslaviska regeringen får alltså framföra 

sina synpunkter 11 gånger i Dagsrevyen under 

de sju sändningarna. Det är det officiella Serbien 

som får komma till tals på det jugoslaviska 

folkets vägnar. Detta understryker samtidigt 

fiendebilden av president Milosevic. När 

konflikten presenteras som ”Nato mot Milosevic” 

bidrar detta till att skapa förståelse för 

Natos bombningar. Ett inslag i Dagsrevyen från 

den 22 april understryker detta. I ett reportage 

av Håkon Børde visas klipp från ett tal som 

Slobodan Milosevic hållit i jugoslavisk television. 

Milosevic säger att ”alla vet att flyktingströmmen 

startade då Nato satte igång sin 

fördömda bombning”. Direkt efteråt säger 

reportern att officiella FN-siffror visar att 

181 000 människor flydde från Kosovo under 

de tolv månader som föregick Natos bombningar. 

Underförstått: Milosevic ljuger! Det 

råder ingen tvekan om att Milosevic far med 

osanning här. Men det är heller ingen tvekan 

om att flyktingströmmen ökade efter att Nato 

inlett bombanfallen. Enligt Kosovokommis-

sionen mer än fördubblades antalet flyktingar 

från Kosovo efter 24 mars då bombningarna 

började (The Kosovo Report, 2000). Det kan 

vara så att Milosevic faktiskt har en poäng här. 

Men det hade kanske inte varit politiskt korrekt 

av NRK att medverka till att denne man 

framstår som trovärdig (Midteide & Grønli, 

2000:15). Den serbiska opinionen förmedlas 

också oftast som ”orimlig”. Ett grundelement 

i röster från Belgrad är att USA har imperialistiska 

motiv och att president Clinton framstår 

som en ny Hitler, vilket lämpar sig för att skapa 

kopplingar till frihetskampen under andra 

världskriget. Vid ett tillfälle visas ett klipp 

från serbisk tv där en äldre dam som bor i en 

by som bombats av Nato säger att hon ”inte 

trodde det skulle komma någon ny Hitler”. 

Sådana ståndpunkter är mindre lämpade att 

skapa förståelse hos tv-tittare i Natoländer 

utan kan istället bidra till att dämpa effekten 

av ett nyhetsinslag som annars kunde ha skapat 

invändningar mot och avståndstagande 

från Natos bombning. 

Kritiska röster 

De kritiska röster som släpps fram i Dagsrevyen, 

framstår som mer trovärdiga än de serbiska 

rösterna. I de norska tv-nyheterna är det 

vanligtvis ryska talesmän som förmedlar de 

kritiska rösterna. Tolv gånger under sändningarna 

refereras ryska synpunkter. Detta 

kan bero på att NRK-korrespondenterna i 

Moskva enkelt hade tillgång till officiella 

ryska källor och att dessa används medvetet 

för att balansera Natovänliga källor. Sett ur 

källkritisk synpunkt representerar dessa 

kritiska röster också officiella källor och kan 

tänkas föra uppmärksamheten bort från 

icke-auktoriserade serbiska källor som t.ex. 

serbiska civilpersoner. 

Dagsrevyens reportrar framstår ofta som 

förmedlare av officiella Natoåsikter. Men det 

händer också att reportrarnas kommentarer 

98 

framstår som budbärare av ett kritiskt perspektiv: 

”Om Dagsrevyens reportrar skulle 

placeras i något av de tre perspektiven, skulle 

de inte hamna i ett Belgradperspektiv, utan 

pendla mellan ett kritiskt perspektiv och 

ett NATO-perspektiv” (Midteide & Grønli, 

2000:16). 

Norsk, dvs. Socialistiska vänsterpartiets, 

kritik 

Den enda kritiska norska politiker som är 

emot Nato och som kommer till tals i nyhetssändningarna 

under den undersökta perioden 

är ledaren för Sosialistisk Venstreparti 

(SV), Erik Solheim. Dock kan det ifrågasättas i 

vilken utsträckning Solheim verkligen representerar 

en kritisk linje. Solheim stödde nämligen 

Natos bombning och det gjorde också 

majoriteten av medlemmarna i SVs stortingsgrupp. 

Solheims invändningar de gånger 

han intervjuades var således underordnade 

invändningar inom ramen för ett Natoperspektiv. 

Det var inte känt vid den tidpunkt då 

Solheim fick representera ”oppositionen” att 

han hade ett uppdrag för norska utrikestjänsten 

som fredsmäklare på Sri Lanka. Han tog 

senare tjänstledigt från Stortinget för att 

bli fredsmäklare på ”heltid”. Den skenbart 

kritiske SV-politikern var alltså tjänsteman i 

den norska utrikestjänsten utan att tittarna 

uppmärksammades på detta (Ebbing, 2001). 

Källor i Rapport 

Svenska Rapports nyhetskällor under två 

dagar (19 och 20 mars) i samband med upptrappningen 

av bombningen ansluter i stor 

utsträckning till Natos version av konfliktbilden. 

Rapport låter dock i betydligt mindre 

utsträckning än Dagsrevyen Natos officiella 

talesmän komma till tals. Nato som organisation 

får få tillfällen att presentera sin version 

av händelserna. Natos röst kommer indirekt

genom en omfattande bevakning av kosovoalbaner 

på flykt. Detta perspektiv kan sammanfattas 

så här: ”Någon måste agera för att 

hjälpa dessa stackars människor som flyr från 

Milosevic” (Midteide & Grønli, 2000:18). 

En annan viktig skillnad mellan valet av 

källor i svensk och norsk tv är att de politiska 

ledarna i Natoländerna i de norska sändningarna 

framstår som talesmän för Nato, medan 

de i svenska nyhetssändningar först och främst 

framstår som talesmän för sina egna länders 

regeringar. Det fokuserades också mycket 

mindre på OSSE som organisation i de svenska 

sändningarna jämfört med i de norska. 

Dagsrevyen låter vid flera tillfällen Natokällor 

som Javier Solana och Jamie Shea få ”fritt 

fram” i rutan med formuleringar som ”Nato 

säger att...”. Svensk television använde sådana 

källor mer sällan och när de fick komma till 

tals balanserades deras synpunkter ofta mot 

alternativa källor. Rapport rapporterade också 

oftare om motsättningar och olika ståndpunkter 

inom Nato. Vid ett tillfälle rapporteras om 

splittring inom Nato – en oenighet som överhuvudtaget 

inte nämns i Dagsrevyen. Det finns 

överhuvudtaget ingenting i Dagsrevyens sändningar 

som tyder på att det skulle råda oenighet 

inom Nato. 

I tv-nyheternas bevakning under bombningen 

får kritiska röster efterhand komma till 

tals i mycket högre grad i Rapport än i Dagsrevyen. 

Också Belgrads version rapporteras 

mer omfattande och mer i detalj än fallet är i 

Dagsrevyen. Det sker bl.a. genom klipp från 

serbisk television och i intervjuer med president 

Milosevic. 

I övrigt skall sägas att Rapports sändningar 

präglas av mer analyser t.ex. än Dagsrevyens 

sändningar. Analyserna sker företrädesvis i 

form av kommentarer från egna reportrar i 

studion, som t.ex. Bo Inge Andersson, eller av 

korrespondenter i Moskva och Washington. 

Dessutom används externa experter som 

99 

gästkommentatorer i studion. En jämförelse 

mellan de norska nyhetssändningarna i Dagsrevyen 

respektive TV2s Nyheterna visar en viss 

likhet mellan sistnämnda och Rapport vad gäller 

det sätt på vilket egna reportrar och gäster 

används i studion som expertkommentatorer 

(Ottosen, 2001). 

Serbiska röster 

Varken NRK eller SVT2 hade egna journalister 

eller fotografer i Serbien under konflikten. 

Bägge kanalerna använde bilder från serbisk 

sida i sina nyhetssändningar som kommenterades 

från studion. Rapport går vid flera 

tillfällen längre än att enbart visa filmbilder 

som framhäver serbiska synpunkter. Vid ett 

tillfälle sänder de t.ex. en telefonintervju med 

en svensk-serbisk restaurangägare i Belgrad. 

Vid ett annat tillfälle talar de med en journalist 

från Göteborgs-Posten som befinner sig i Belgrad. 

Det är Rapports sätt att försöka förmedla 

förstahandsupplysningar från serbiskt territorium. 

Den amerikanska opinionen 

Dagsrevyen och Rapport förmedlar helt 

olika bilder av stämningen i USA. I Dagsrevyen 

framstår stämningen i den amerikanska 

opinionen som den i Nato i övrigt, dvs. att 

man i stort sett sluter upp bakom målen. 

Reportern Ingvild Bryn säger i ett av sina 

reportage att det i början av kriget var oenighet 

om man skulle delta eller inte, men att 

”traditionerna bjuder att kongressen står samlad 

när landet är i krig” (Midteide & Grønli, 

2000:30). 

Rapport ger däremot en mycket mer nyanserad 

bild av olika uppfattningar bland amerikanska 

politiker och allmänhet. Reportern 

Morgan Olofsson gör ett reportage kring förhållandet 

att kongressen har kritiserat administrationen 

och uttrycker oro för att amerikanska 

liv skall offras. I intervjuer med

”vanliga människor” är det flera som fruktar 

en utveckling som under Vietnamkriget. En 

kvinna säger att amerikanarna tidigare har 

erfarit att de inte kan lita på sina ledare. Reportern 

ställer också den retoriska frågan om 

Kosovo är ”värt att dö för”. 

Företrädare för regeringen 

Rapport använder i motsats till Dagsrevyen 

inte intervjuer med representanter för den 

egna regeringen. Bombningen av Kosovo är 

generellt sett i betydligt mindre utsträckning 

definierad som en inrikespolitisk fråga i 

Sverige än i Norge. Detta är inte föga märkligt 

eftersom Norge som Natoland involverades i 

konflikten. Men denna skillnad är ändå värd 

att notera mot bakgrund av den svenska 

regeringens ambivalenta stöd för Natos bombningar. 

Dagsrevyen gjorde också andra inrikesinslag, 

eftersom det var första gången Norge 

var i krig sedan andra världskriget. Bland 

annat sändes ett reportage om flygbasen på 

Ørlandet som visar hur norskt jaktflyg förbereder 

sig. Dessa inslag saknar helt och hållet 

kritiska vinklingar. Ett exempel på detta är en 

intervju den 24 mars med chefen för Ørlandets 

flygbas. Han berättar om de norska flygarnas 

roll i bombfallen där de skall förhindra att 

fientliga flyg ”kommer in” och hindrar 

Natoflygen. När Kosovokonflikten blir inrikesnyhet 

i de svenska nyheterna har den 

anknytning till flyktingar som kommer till 

Sverige. I Rapport gjordes inte ett enda politiskt 

inslag under den undersökta perioden 

utom en intervju med Carl Bildt som framför 

kritiska kommentarer om Nato. 

100 

Brittiska tv-nyheter jämfört 

med norska och svenska 21 

Likheter och skillnader 

Kristina Riegerts analys av de brittiska tvnyheterna 

visar att Natolandet Storbritannien 

på några områden har samma mönster vad 

gäller vinkling och källor som Natolandet 

Norge (Riegert, und. utg.). Det gäller först och 

främst källorna och berättarperspektivet runt 

sammanbrottet i Rambouillet och i krigets 

inledningsskede, då Natokällor och Natoperspektivet 

dominerar 9 O’Clock News. Detta 

stöder den första hypotesen i analysen om att 

den säkerhetspolitiska inriktningen i ett land 

har betydelse för berättarperspektivet i nyhetsjournalistiken 

där. Den starka fokuseringen 

på de kosovoalbanska flyktingarna 

som strömmar ut ur Kosovo kommer däremot 

lika starkt fram i brittiska som i norska och 

svenska tv-nyheter (Riegert, und. utg.). 

Men det finns också förhållanden i de brittiska 

tv-nyheterna som skiljer dem från både 

norska och svenska. En viktig skillnad är att 

BBC hade sin utrikesredaktör John Simpson 

stationerad i Belgrad. Detta upplevdes som 

kontroversiellt och BBC beskylldes därmed 

för att bidra till att förmedla serbisk propaganda. 

Simpson har vid flera tillfällen tillbakavisat 

denna kritik och sagt att han försökte 

att göra ett så objektivt journalistjobb som 

möjligt genom att också rapportera från den 

”andra sidan”. Hans närvaro var helt säkert en 

bidragande orsak till att de serbiska synpunkterna 

refererades utförligare i BBC än i norsk 

television. Detta indikerar att Nato-medlemskap 

förstås inte är den enda förklaringen vad 

gäller skillnader och likheter i nyhetsprioriteringen 

utan att förhållanden som fysisk närvaro 

också är viktiga. 

21) De komparativa resultaten baserar sig i denna del dels på Midteide & Grønlis tidigare nämnda studie och på Kristina 

Riegerts studie av nyhetsförmedlingen i brittisk televisions nyhetsprogram 9 O’Clock News (BBC).

Riegerts analys av de tre tidigare nämnda tidsperioderna 

visar att NATO/EU/brittiska källor 

utgjorde 30 procent av alla nyhetskällor i 

krigets startfas medan serbiska källor utgjorde 

20 procent. Även om Riegert använder en 

annan metod för sin kvantifiering av källor 

kan vi ändå dra slutsatsen att brittiska tvnyheter 

var mer balanserade i valet av källor 

än de norska. Det måste dock tilläggas att serbiska 

offer för bombningarna i liten utsträckning 

förekom i de brittiska tv-nyheterna 

under krigets inledningsskede. De serbiska 

källorna var under denna period oftast antingen 

elitkällor eller representanter för ”vanliga 

serber” som förmedlade stämningen bland 

befolkningen. Först senare (april-juli) uppmärksammades 

offren för bombningen i större 

utsträckning i de brittiska tv-nyheterna. 

Här finns alltså paralleller till nyhetstäckningen 

i norska medier (Riegert; Ottosen, 

und.utg.). 

Ett annat förhållande som skiljer de brittiska 

tv-nyheterna från de svenska och norska är 

att ryska källor i mindre utsträckning citeras i 

BBC. Bara två av inslagen vid de tre analystillfällena 

förmedlade en rysk röst i 9 O’Clock 

News (Rigert, und. utg.) och som vi kommer 

ihåg från analyserna av de norska och svenska 

tv-nyheter användes ryska källor ofta för att 

balansera Natokällorna i inslagen. Vid det 

tredje analystillfället, bombningen mot civila 

mål, är ryska källor mer synliga även i 

9 O’Clock News. Men också under den perioden 

refereras ryska ståndpunkter mindre ofta 

än åsikter bland vanliga ryska medborgare, 

som ofta kommer med anti-Nato synpunkter 

(Riegert, und. utg.). 

Brittisk stormaktsperspektiv 

En annan påfallande skillnad mellan de 

brittiska och norska tv-nyheterna är att Natosynpunkter 

i brittiska tv-nyheter oftast 

presenteras av statsminister Tony Blair och 

101 

talesmän för den brittiska regeringen, medan 

Natoperspektiv i de norska sändningarna ofta 

presenteras av amerikanska talesmän. 

UCK frånvarande som källa 

En intressant likhet mellan de tre tv-kanalerna 

är att medan den kosovoalbanska ”flyktingrösten” 

är väldigt tydlig och framträdande i 

alla tre kanaler, används UCK-representanter 

i liten grad direkt som intervjuobjekt eller källor. 

De finns som aktörer i bakgrunden, men 

visas sällan fram i full offentlighet framför tvkamerorna. 

Detta kan ha samband med vad 

journalisterna på fältet uppgett vid intervjuer. 

Nämligen att UCK-soldaterna gärna ville 

använda medierna för att få fram sina synpunkter 

och sin egen propaganda, men att de 

inte gärna önskade uppträda med namn och 

i bild, sannolikt av säkerhetsskäl. 

Slutsatser 

Antagandet att Natoperspektivet är det mest 

framträdande i nyhetsrapporteringen i både 

svenska, brittiska och norska tv-nyheter fick 

stöd men bara delvis. På vissa områden när 

det gäller t.ex. användningen av nyhetskällor, 

var likheterna större mellan de svenska och 

brittiska tv-nyheterna, än mellan de norska 

och brittiska. Detta visar att en nyansering 

måste göras av hypotesen om att den säkerhetspolitiska 

inriktningen, t.ex. Natomedlemskap, 

bidrar till berättarperspektivet och 

valet av källor i nyhetssändningarna i ett givet 

land. 

Antagandet att konkurrerande diskurs 

kommer tydligare fram i de svenska sändningarna 

än i de norska och brittiska bekräftas 

också bara delvis. Att BBC behöll en korrespondent 

i Belgrad under bombningen hade 

stort inflytande på nyhetssändningarna i BBC. 

Det visar att andra faktorer än hemlandets 

säkerhetspolitiska inriktning kan spela en 

betydelsefull roll för hur propagandakriget

påverkar mediernas innehåll. Fysisk närvaro 

av reportrar är en faktor som har stort inflytande 

på källor och berättarperspektiv. 

De viktiga skillnaderna när det gäller valet 

av källor och benägenheten att släppa fram 

kritiska röster i svenska och norska nyhets- 

102 

sändningar visar ändå att de rön som gjordes 

i projektet Journalism in the New World 

Order (Nohrstedt & Ottosen, 2000) om att ett 

lands säkerhetspolitiska förankring får betydelse 

för nyhetsrapporteringen, fortfarande 

åtminstone till viss del äger giltighet.

KAPITEL 7 

PUBLIKENS TOLKNINGAR OCH 

REAKTIONER 

Krigsrapportering i medierna och dess effekter 

på allmänna opinionen har studerats av 

en rad forskare, bland annat i anslutning till 

Gulfkriget 1991. De politiska ledarna vill ha 

opinionens stöd för sina aktioner och medierna 

blir då en viktig del i propagandan som ska 

övertyga opinionen (Maleˇsič,1997). Nohrstedt 

och Ottosen (2000:15) sammanfattar opinionsforskningens 

resultat. 

[...] the media have substantial intermediate effects 

on public opinion because they provide the symbolic 

reality to which the audience responds and upon 

which the public forms its opinions. When the 

national political establishment is united, as can 

be expected in urgent foreign-policy matters, the 

media normally follow suit and avoid critical 

reporting. This serves to convince the audience that 

an overwhelming majority supports the policy and 

that this policy is rational and right. If, as an exception, 

the reverse should occur, and different political 

elites are in conflict over the policy, the media 

will report these opposing views and thus probably 

polarize public opinion as well. 

Inriktningen i publikdelen av det här forskningsprojektet 

är dock inte klassisk opini- 

103 

onsbildning och opinionsforskning som fokuserar 

utbredda attityder och attitydförändringar 

bland befolkningen och studerar dessa 

via representativa surveyundersökningar. 

Opinionsmätningarna antar, i varje fall indirekt, 

att tankestrukturerna är av ”antingen – 

eller”-karaktär och de kräver oftast att de svarande 

tydligt och klart tar ställning för eller 

emot. Är man för eller emot Natos bombningar 

av Kosovo? Ingen hänsyn tas till att tankemönstren 

ibland kan vara både sammansatta 

och motsägelsefulla och att man samtidigt i 

vissa avseenden kan stödja och i andra avseenden 

vara emot en viss företeelse. 22 Det politiska 

etablissemanget må vara mindre intresserat 

av dessa nyanser som stör illusionen om 

den klara opinionen och hur den ska kunna 

styras, men för forskningen är det viktigt att 

öppet och djupare utforska publikens perspektiv. 

Därmed inte sagt att det är ointressant 

med opinionsmätningar. 

I den här studien har vi riktat sökarljuset 

mot publikens tolkningar och upplevelser av 

Kosovokonflikten genom mediernas rapportering. 

Hallin (1997), som är en central forskare 

på fältet ”krig och medier”, efterlyser just 

mer ”etnografiska” och receptionsinriktade 

22) Det här har fått en del att hävda att det egentligen inte finns någon ”allmän opinion” eller att det, i likhet med 

diskussionen om intelligensbegreppet, bara går att definiera allmänna opinionen som ”det som man mäter i en 

opinionsundersökning”.

perspektiv i publikstudierna med frågor som 

hur krigsrapporterna och kriget tolkas och 

vad det betyder för publiken: 

The greatest weakness of research on war and public 

opinion is probably the absence of ethnographic 

studies. […] There is relatively little research in the 

´reception analysis` tradition looking at how audiences 

decode war news, nor, in general, is there 

much in the way of ethnographic study examining 

the way members of the public gather information 

about war and give meaning to it, or the way war 

affects the routines of their lives (Hallin, 1997:215; 

218). 

De genomförda studierna av publikreaktioner 

kan betecknas som receptionsstudier även om 

vi också har ställt en del ”etnografiska” frågor 

om mediebruk och vardagsliv. Men vi har 

främst studerat olika tolkningsramar och perspektiv 

på händelserna och skeendet och vi 

har därmed en uttalad kognitiv inriktning. 

Den kan, åtminstone delvis, sägas ligga i linje 

med ett skifte som, enligt Beniger och Gusek 

(1995), pågår inom den internationella opinionsforskningen 

och som innebär alltmer 

uttalade kognitiva perspektiv. Istället för att 

intressera sig för enskilda attityder och enkla 

attitydförändringar och se massmedierna som 

ensidigt maktfulla övertalare och påverkare så 

betonar man publikens meningsskapande och 

man intresserar sig för hur mening formas 

med hjälp av medierna. Det blir då lika intressant 

att studera i vilka avseenden publiken 

håller fast vid eller utvidgar föreställningar 

som de redan har, och hur man bygger upp 

sammansatta föreställningar, som att studera 

104 

när publiken förändrar sina uppfattningar för 

eller emot en företeelse. 

Vi kan i det här sammanhanget vända 

blickarna tillbaka till Walter Lippmanns bok 

Public Opinion som kom ut 1922. När Lippmann 

skriver om opinioner så är det inte positiva 

eller negativa attityder han har i åtanke 

utan system av tankar – ”pictures in our 

heads” – som det handlar om. ”The pictures 

inside the heads of (these) human beings, the 

pictures of themselves, of others, of their 

needs, purposes, and relationships, are their 

public opinions” (s. 29). När grupper av människor 

delar uppfattningar har kollektiva opinioner 

bildats. 23 Lippmann talar ömsom om 

bilderna i våra huvuden som fiktioner, system 

av stereotypa föreställningar, myter, moraliska 

koder och allegorier. Moraliska koder kan, 

i sin tur, exempelvis röra personliga sfärer, 

ekonomiska, professionella, legala, patriotiska 

eller internationella. Lippmann var upptagen 

av hur folk konstruerar olika mening i ett 

och samma fenomen, hur man ser och lyfter 

fram olika aspekter av detta. Den som har 

exempelvis ett tankemönster som följer en 

patriotisk kod betonar andra sidor av den 

mänskliga naturen än den som tänker i enlighet 

med en ekonomisk kommersiell kod. 

Lippmanns stereotypier 

Dessa tankesystem kan vara mycket förenkla- 

de och Lippmann myntade begreppet stereotypier 

24 för att karakterisera de förutfattade 

meningar genom vilka vi ser och uppfattar 

världen. För det mesta, skriver han, ser vi inte 

först och definierar sedan, utan vi definierar 

först och ser sedan. Påverkad av, bland annat, 

23) Lippmann skiljer mellan ”public opinion” och ”Public Opinion”. De senare är knutna till grupper av människor som 

delar uppfattningar: ”Those pictures which are acted upon by groups of people, or by individuals acting in the name of 

groups, are Public Opinion with capital letters” (sid 29). 

24) Lippmanns begrepp ”stereotype” fick stort genomslag i psykologin och sociologin och har där givit upphov till en 

mycket omfattande forskning som är aktuell än idag. Han lånade ordet från tryckkonsten där en stereotyp är en 

metallstämpel som används för att få identiska bilder.

den dåtida experimentella vittnespsykologin 

som hade visat på brister och förvrängningar i 

människans uppfattningsförmåga, konstaterade 

Lippmann att ”we pick out what our culture 

has already defined for us, and we tend to 

perceive that which we have picked out in the 

form stereotyped for us by our culture” (s. 81). 

Han förnekade inte ett samband mellan det vi 

uppfattar och världen utanför våra sinnen, 

men han betonade att sambandet ofta är oklart 

(strange). Vi lägger märke till karakteristiska, 

lätt igenkännbara drag och fyller ut resten 

med hjälp av de stereotypier vi bär med oss 

i våra huvuden. Vi har en hel repertoar av 

stereotypier och vi klassificerar och förenklar. 

He is an agitator. That much we notice or are told. 

Well, an agitator is this sort of person, and so he is 

this sort of person. He is an intellectual. He is a plutocrat. 

He is a foreigner. He is a ”South European”. 

He is from Back Bay. He is a Harvard Man. How 

different from the statement: he is a Yale Man. 

He is a regular fellow. He is a West Pointer. He is 

an old army sergeant. He is a Greenwich Villager: 

what don´t we know about him then, and about 

her? (s. 89) 

Även om tankesystemen många gånger är förenklade 

har de ändå en enhetlig prägel som 

gör att de kan appliceras på en rad olika fenomen. 

Lippmann diskuterade ideologiska förståelseramar 

– eller ”pattern of stereotypes”, 

som han uttryckte det – exempelvis hur kapitalisten 

ser andra fakta och aspekter av den 

mänskliga naturen än socialisten: 

“There are no classes in America”, writes an 

American editor. ”The history of all hitherto existing 

society is the history of class struggles”, says 

the Communist Manifesto. If you have the editor´s 

pattern in your mind, you will see vividly the facts 

that confirm it, vaguely and ineffectively those that 

contradict. If you have the communist pattern, you 

105 

will not only look for different things, but you 

will see a totally different emphasis what you and 

the editor happen to see in common. (Lippmann, 

1922/1998: 125-126) 

De stereotypa mönstren är inte neutrala utan 

fyllda av känslor, de är enligt Lippmann – och 

vi kan ana inflytandet från Freud – ”loaded 

with preferences, suffused with affection or 

dislike, attached to fears, lusts, strong wishes, 

pride, hope” (s. 119). Stereotypierna är många 

gånger bedrägliga eftersom de gör att vi kan 

skapa mening i ett fenomen utan att först ha 

undersökt det noga. Vi studerar inte först en 

man och bedömer honom sedan som dålig. Vi 

ser en dålig man. 

Rationalitet och irrationalitet 

Lippmann trodde inte på det rationella förnuftet 

dvs. människans förmåga att resonera 

kunnigt och logiskt. Första världskriget hade 

gjort honom besviken på världen, han var 

dessutom besviken på nyhetsrapporteringen 

från kriget som han menade var otillförlitlig 

och förvrängde verkligheten, han var besviken 

på tidningsägarna som hade finansiella 

och ideologiska intressen snarare än att de var 

intresserade av objektiv nyhetsrapportering, 

och han var besviken på folks ovilja att se 

saker från mer än ett håll (Curtis, 1998). Han 

pekade istället på hur starkt emotionellt färgade, 

irrationella och ofta stereotypa, människors 

uppfattningar och tolkningar av världen 

är. Det fick honom att misstro gemene mans 

möjligheter att sätta sig in i samhälleliga och 

politiska frågor, och gjorde honom tämligen 

elitistisk. Som lösning på demokratiproblemet 

förespråkade han exempelvis upplysta eliter 

eller experter som via insikter och kunnighet 

skulle vara höjda över vanligt folks bristande 

kunskaper och färgade tolkningar. Det föll 

honom inte in att även eliter är styrda av förutfattade 

meningar eller att hans egen syn på

folk kunde vara ett nog så gott exempel på en 

stereotyp uppfattning. 

Lippmanns betoning av starka känslor och 

stereotypier gör att han står långt från idag 

ledande teoretiker som Habermas, Foucault 

och Bordieu som menar att opinionsbildningen 

– i alla fall idealt sett – är en rationell process, 

ett förnuftsstyrt medvetet kunskapsförvärvande 

som är instrumentellt för demokratin. 

25 Klassisk demokratisk teori utgår från att 

medborgarna är rationella, intresserade och 

villiga att, bland annat med mediernas hjälp, 

sätta sig in i politiska sakfrågor. 

Frågan om människans rationalitet eller 

irrationalitet har böljat fram och tillbaka i 

vetenskaper som psykologi och sociologi. I en 

genomgång av socialpsykologisk teoribildning 

som haft inflytande på opinionsforskningen, 

pekar Beniger och Gusek (1995) på 

hur den amerikanska forskningen växlat mellan 

dessa synsätt, ibland med bara decenniers 

mellanrum. Festingers teori om kognitiv 

dissonans, som kom att dominera 1960talet, 

betonar irrationaliteten i den meningen 

att individen anpassar sina uppfattningar 

för att uppnå egen psykisk komfort istället för 

att mer objektivt uppfatta världen. Attributionsteorierna 

såg istället människan som en 

liten vetenskapsman som rationellt bedömer 

och väger olika faktorer innan bedömningar 

görs. Därpå följde åter en period där socialpsykologerna 

framhöll förvrängningar och 

brister i människors bedömningar. 

En rimlig slutsats är att det finns inslag av 

både irrationalitet och rationalitet i människans 

bedömningar av sin omvärld. Utan att 

gå in på det mycket problematiska i att definiera 

begreppen blir det då intressantare att 

utforska i vilka avseenden som tolkningarna 

och bedömningarna kan sägas vara rationella 

106 

respektive irrationella än att försöka fastställa 

om de är det ena eller det andra. 

Vi har lagt en sådan dubbelsyn på människan 

till grund för den här studien. Det är i 

kraftfältet mellan det kulturellt rationella 

och det kulturellt irrationella som människan 

tolkar omvärlden och sociala handlingar 

uppstår. 

Kosovokonflikten med dess förhistoria av 

etniska motsättningar på Balkan och i det 

tidigare Jugoslavien gör det lätt att mista 

tilltron till rationaliteten och istället, i likhet 

med Lippmann, ”se” hur starka känslor, 

stereotypier och irrationalitet har tagit över. 

Nato bombar och kallar det ”humanitära 

bombningar”. Hur reagerar man som åskådare 

långt därifrån till detta tragiska drama som 

man tar del av via mediernas rapporter? 

Samtidigt förväntas publiken att reagera 

som medborgare med rationalitet och empatiskt 

förnuft, intresserat följa utvecklingen och 

ta ställning till parternas agerande och offrens 

lidande i enlighet med den globala medkänslans 

logik. Hur resonerar publiken och hur 

kommer den globala medkänslan till uttryck? 

Ett kognitionsteoretiskt perspektiv 

Precis som Lippmann, när han talade om bilderna 

i våra huvuden, så intresserar sig kognitionsteorien 

för de mänskliga tolkningsprocesserna 

och föreställningarna. Grundtanken 

är att vi inte reagerar på världen direkt utan på 

våra tolkningar och upplevelser av världen. Vi 

bygger upp inre föreställningsvärldar – kognitiva 

strukturer – av idéer, begrepp, tankar, inre 

bilder, händelser, situationer, berättelser. En 

del blir till konkreta minnen, andra föreställningar 

är generaliserade och abstrakta. Föreställningsvärlden 

är varken fria fantasier utan 

anknytning till den yttre världen eller rena 

25) För en historisk genomgång och diskussion av olika syn på begreppet ”public opinion”, se Noelle-Neumann, 1995; 

Höijer, 1998; 2000.

återspeglingar av yttervärlden. Relationen 

mellan våra föreställningar och yttervärlden 

(den konkreta och den symboliska, det vi upplever 

själva och det vi upplever via medierna) 

kan variera. Ibland är föreställningarna, som 

Lippmann framhöll, förenklade och stereotypa, 

andra gånger mer utvecklade och dynamiska. 

Men det finns alltid ett skapande inslag 

i de bilder och föreställningar av världen 

som vi bygger upp. De är inga kopior av verkligheten. 

Kognitionsteori betonar våra kunskaper 

och erfarenheter i den form vi har införlivat 

dem i vårt medvetande. Vi bär med oss våra 

samlade erfarenheter, sociala liv och kultur. 

Den inre världen är språklig, visuell och 

kroppslig. Bilder fäster sig ofta i minnet och vi 

kan tänka i bilder – en del gör det mer än 

andra. Känslor av olika slag och med olika 

styrka ingår alltid i våra föreställningar och 

tolkningsramar. Våra tolkningar är sällan 

neutrala utan färgade av perspektiv och 

känslor. Emotioner kan hjälpa oss att snabbt 

uppfatta en situation och reagera adekvat, de 

är nödvändiga för att vi ska kunna tolka vår 

omgivning. Men starka emotioner kan också 

hindra oss att ta till oss skildringar som inte 

passar in i våra tolkningsmönster. Emotionella 

minnen kan undertryckas och förpassas till 

det omedvetna där de fortsätter att påverka 

våra tolkningar och reaktioner utan att vi ens 

anar det. 

Kognitiva perspektiv fokuserar således 

meningsskapandet och intresserar sig för tolkningar 

och uppfattningar. Meningsskapandet 

uppstår i samspelet mellan yttervärldens 

diskurser, exempelvis medierapporterna, och 

publikens ”inre diskurser”, det vill säga 

107 

de perspektiv, erfarenheter och föreställningsvärldar 

som publiken är bärare av. 

Denna kognitiva process är en socialt och 

kulturellt innesluten process genom vilken 

publiken relaterar nuet till det förflutna, eller 

snarare, tolkar nuet genom sina föreställningar 

om det förflutna. Tolkningsramar – som i 

kognitiv teori kallas olika saker, exempelvis 

scheman, modeller, representationer, 

scripts, frames – blir viktiga att uppmärksamma. 

26 Begreppet pekar dels mot det objekt 

eller sociala fenomen som tolkas – när det 

gäller medierapporter vad man tar fasta på i 

dessa och hur detta uppfattas – dels mot de 

perspektiv och föreställningar som publiken 

bär med sig och har format under sin livshistoria. 

Tolkningsramarna är sällan privata och 

unika, även om det kan finnas stora variationer 

mellan individer. De är oftast kollektiva 

och delas av många. De reflekterar historiska, 

sociala och kulturella sammanhang på både 

generella och specifika nivåer. Det kollektiva 

medlidandet som det västerländska rättighets- 

och människovärdestänkandet fostrar 

kan vara ett exempel på en generell ideologisk-kulturell 

tolkningsram som många delar. 

En föreställning om det goda offret en annan. 

Föreställningar om ”vi och dom” kan vara mer 

socio-kulturellt bestämda och variera med 

grupper med olika etnisk bakgrund. Den som 

följer en konflikts makropolitiska bakgrund 

får andra tolkningsramar än den som inte sätter 

sig in de politiska sammanhangen, vilket 

kan vara exempel på mer specifika tolkningsramar. 

Att klassificera tolkningsramar och försöka 

åstadkomma en typologi är vanskligt, 

eftersom gränserna är flytande och beroende 

26) Kognitiv teori är ett stort fält av delvis mycket olika teorier och inriktningar, allt från neurofysiologiska studier och 

datasimuleringar av tänkandet till sociokulturella inriktningar som betonar att våra föreställningar är sociala och kulturella 

produkter. De senare är mest intressanta. En översikt över sådana teorier ges bland annat i Augoustinos och 

Walker, 1995. Se även Höijer, 1998; 2000.

av sammanhanget, och vi ska nöja oss med 

det triviala konstaterandet att det är forskaren 

som analyserar och klassificerar, inte 

publiken. 

I föreliggande studie är det olika publikers 

– norska och svenska medborgare med olika 

social och etnisk förankring – tolkningsramar 

omkring Kosovokonflikten som studeras. 

Vilka tolkningsramar har aktualiserats för att 

skapa mening i de verbala och visuella skildringar 

av Kosovokriget som man tagit del av? 

Hur har man uppfattat och upplevt konflikten, 

händelserna, skeendet, aktörerna och offren? 

En svensk och en norsk 

publikstudie 

Den svenska och norska publikstudien som 

ligger till grund för denna rapport genomfördes 

som två separata studier men med 

intervjuguider som till stora delar var identiska. 

Av olika skäl, inte minst praktiska, kom 

uppläggningen dock att variera något. Det har 

medfört begränsningar när det gäller att jämföra 

resultaten och dra slutsatser om specifika 

skillnader mellan den svenska och den norska 

publikens reaktioner. Vi får därför här nöja 

oss med att redovisa några mer övergripande 

mönster i tolkningarna och reaktionerna. 

Den svenska och den norska studien 

rapporteras i sin helhet i Höijer och Olausson 

(und. utg.). 

Anmärkningar om metoden 

Med hjälp av gruppintervjuer – i forskningslitteraturen 

också omtalade som fokusgrupper 

– samlades material in om olika medborgargruppers 

upplevelser och tolkningar av 

medierapporteringen om Kosovokonflikten. 

Målet var att försöka fånga vidden i uppfattningar 

och tolkningsmönster och därför eftersträvades 

att grupper med skilda sociala bakgrunder 

och erfarenheter skulle intervjuas. 

108 

Den kvalitativa intervjun som metod var att 

föredra framför en mer kvantitativt upplagd 

enkätstudie med tanke på projektets fokus på 

meningsskapande processer. Nackdelen är, 

som vid de flesta kvalitativa studier, begränsade 

möjligheter att generalisera resultaten till 

befolkningen i stort. Det är förstås omöjligt om 

vi tänker i termer av statistiska generaliseringar. 

Men genom att inkludera ett ganska brett 

spektrum av medborgare är det rimligt att 

anta att den variation i tolkningsramar och 

upplevelser som framkommit speglar en variation 

som också finns bland befolkningen i 

stort. Pluralismen i människors tolkningar 

och upplevelser är inte obegränsat stor, utan 

reaktionerna följer oftast sociala och kulturella 

mönster och speglar dimensioner i 

mediernas rapportering. 

Gruppintervjun har, i jämförelse med individuella 

intervjuer, både fördelar och nackdelar. 

Genom att intervjua flera personer samtidigt 

blir datainsamlingen avsevärt mindre 

tidsödande än om varje person intervjuas 

individuellt. Deltagarna kan hjälpa varandra 

att minnas och samspelet dem emellan kan stimulera 

till reflektioner. En nackdel är förstås 

att det finns en risk att diskussionen domineras 

av deltagare med starka uppfattningar och 

att andra håller inne med avvikande meningar. 

Den som är mest pratsam får också lätt ett 

övertag genom att ta ordet i varje liten paus 

medan den mer tystlåtne aldrig får chansen. 

Ett sätt att handskas med detta är att intervjuaren 

uttrycker intresse för skillnader i uppfattningar 

och uppmuntrar alla att berätta om just 

sina upplevelser och tolkningar. Små grupper 

ger oftast bättre möjligheter till ingående 

intervjuer där varje individ får komma till sin 

rätt och därför lades studien upp som ett antal 

smågruppsintervjuer. 

Grupperna rekryterades så att variation i 

kön, ålder, yrke och etnicitet skulle uppnås. 

När det gäller etnicitet var vi ganska naturligt

intresserade av invandrare med kosovoalbansk 

respektive serbiskt ursprung. De 

ekonomiska och resursmässiga ramarna för 

projektet satte givetvis gränser för hur många 

intervjuer som kunde genomföras. 

Ett allmänt problem var att tid förflutit 

sedan Kosovokriget utspelades eftersom 

publikstudierna initierades och började 

genomföras på senhösten 1999. Skulle folk 

minnas medierapporterna och sina egna 

upplevelser? För att underlätta minnet sammanställdes 

ett videoklipp med nyhetsinslag 

från konflikten. Efter att deltagarna spontant 

fått berätta om vad de erinrade sig visades 

detta. 

Risken fanns förstås att det skulle sätta 

överdrivet fokus på televisionens nyhetsförmedling 

och undervärdera betydelsen av 

andra medier. Men studier visar att televisionen 

har en central roll som nyhetsförmedlare 

för allmänheten, det gäller inte minst utrikesrapporteringen. 

Det är också viktigt att påpeka 

att visningen gjordes efter att deltagarna en 

längre stund fritt fått prata om Kosovokriget 

och medierapporteringen. 

En skillnad mellan den norska och svenska 

studien är att intervjuerna i Norge klarades av 

under en kortare tidsperiod medan de svenska 

intervjuerna kom att dra ut mer på tiden så 

att den sista gruppintervjun genomfördes mer 

än ett år efter krigets slut. En annan skillnad är 

att de norska grupperna var könshomogena, 

dvs. kvinnor och män intervjuades var för sig, 

medan de svenska intervjugrupperna varierade 

i detta avseende. I båda länderna rekryterades 

deltagarna från följande medborgarkategorier: 

vårdpersonal, tekniker, pensionärer, 

skolungdom, samt grupper med kosovoalbansk 

respektive serbisk bakgrund. I den 

svenska studien genomfördes tio gruppintervjuer 

med sammanlagt 37 individer. I den 

norska studien genomfördes tretton gruppintervjuer 

med sammanlagt 42 personer. 

109 

Resultat 

Medkänslans utbredning och former 

Bland såväl de svenska som de norska intervjuade 

stod massflykten och det mänskliga 

lidandet ofta i centrum när de berättade om 

sina spontana minnen och intryck av Kosovokriget. 

Den humanitära katastrofen trädde 

fram och publiken erinrade sig bilder av 

flyktingkolonner eller av gråtande människor 

i flyktingläger, bilder av barn och gamla. 

Medierna, inte minst televisionen, ägnade 

också ett stort utrymme åt flyktingarna i 

sin rapportering. Publiken fick så gott som 

dagligen se till synes ändlösa flyktingströmmar 

och de fick ta del av bilder och rapporter 

från flyktinglägren. 

Övergrepp mot oskyldiga människor är, 

som vi redan diskuterat, kärnan i det globala 

medlidandets retorik och det appellerar starkt 

till publiken, i varje fall delar av den. ”Vad jag 

spontant kommer ihåg, det var den här enorma 

folkfördrivningen där en miljon kosovoalbaner 

drevs ut ur landet och hamnade dels i Makedonien 

och dels i Albanien”: ”Jag har förfärliga minnen av 

barn som går in i bussar och barn som sitter vid 

fönstren och gråter” berättar en svensk och en 

norsk medborgare. Bilder, eller snarare våra 

tolkningar av dessa, etsar sig gärna fast i minnet 

och vi blir bärare av inre bilder av mänskligt 

lidande. Inte minst de bilder som upprepas 

som flyktingbilderna får en långsiktig 

inverkan på våra kollektiva minnen. När 

publiken säger att ”alla de gråtande barnen och 

alla äldre – det blir man aldrig kvitt”, så framhålls 

bildens genomslagskraft. 

Det fanns ett feminint inslag i medkänslan 

med flyktingarna genom att kvinnorna i både 

den svenska och den norska studien i större 

utsträckning än männen fokuserade krigets 

mänskliga aspekter och gjorde känslomässiga 

tolkningar. Dessa reaktioner stämmer väl 

överens med tidigare studier av hur kvinnor 

och män upplever tv-nyheternas skildringar

av våldets offer, exempelvis offer för krigsvåld. 

Kvinnor reagerar ofta starkare än män, 

de blir mer illa berörda och upprörda medan 

män i större utsträckning än kvinnor säger sig 

inte reagera särskilt mycket på bilder av döda, 

skadade eller lemlästade människor (Höijer, 

1994). Att kvinnor uppfostras till att visa mer 

känslor och vara mer vårdande och omhändertagande 

kan vara en förklaring liksom att 

kvinnor fortfarande oftast har denna roll i 

familjen. Kvinnors större empatiska förmåga 

medför att de ofta också känner större medkänsla 

med krigsvåldets offer när de ”möter” 

dem i medierna. Krig är dessutom historiskt 

och kulturellt en extremt manlig domän där 

ära, våld och manlighet manas fram vilket 

står långt från kvinnliga ideal. Krigsberättelser 

tilltalar många män och att solidarisera sig 

med offret är inte förenligt med utövande av 

manligt krigiskt våld. 

Det är det oskyldiga offret som står i centrum 

för medkänslan. Det är barnen, kvinnorna, och 

de gamla – de som befinner sig längst från 

maktens centrum och inte deltar i striderna 

som våldets aktörer. De är de svaga, hjälplösa 

och utsatta som får publikens medlidande. Att 

medkänslan kräver att offret skall uppfylla 

vissa karakteristika har bland annat Christie 

(1986) och Herman och Chomsky (1988) diskuterat. 

Kriminologen Christie talar om ”ideala 

offer” och påpekar att det är en social konstruktion 

som varierar med samhälleliga och historiska 

kontexter. Det ideala offret ska uppfattas 

som oskyldigt drabbat och det ska helst vara så 

svagt att det inte har kunnat försvara sig. 

Ett barn är i många avseenden det mest ideala 

offret sett ur medlidandets perspektiv. Barnet 

är hjälplöst och fullständigt oskyldigt. När 

barnet visar sina känslor i gråt eller i sorgsna 

blickar kan vi som publik både känna medlidande 

genom att återuppleva hur det är att 

vara oskyddad och utelämnad åt vuxenvärldens 

svek och genom vår vuxna beskyddar- 

110 

roll. I de olika grupperna som intervjuades 

om Kosovokriget var också medkänslan med 

barnen ofta stark och en del berättade om att 

de själva gråtit då de sett flyktingbarnen i televisionens 

nyhetssändningar. 

Herman och Chomsky (1988) lägger mer 

makropolitiska aspekter på offret i sin propagandamodell 

för hur massmedierna fungerar. 

De talar om värdiga och ovärdiga offer. Det 

”värdiga offret” har blivit offer för det politikerna 

och medierna betraktar som fienden 

eller fiendelandets övergrepp. I medierapporteringen 

om Kosovokriget framstod kosovoalbanerna 

som de värdiga offren för fienden 

Slobodan Milosevics övergrepp. Det var först 

efter bombstoppet som medierna omtalade 

serbiska offer för kosovoalbanska övergrepp. 

Det speglas i publikgruppernas reaktioner där 

flera grupper också framförde kritik mot 

mediernas ensidighet: ”Medierna tecknade det 

lite för mycket i svart och vitt. De tog parti mot serberna 

hela tiden och de gruvsamheter som de andra 

gjorde sopades under mattan. Det har ju kommit 

fram i eftertid att de [kosovoalbanerna] inte var 

något bättre själva.” Ur publikens perspektiv 

får vi nog konstatera att de mer allmänna 

kriterierna för ideala offer har större appell än 

de makropolitiska. 

Medkänslan med offren kan, som Olausson 

(und. utg.) med anknytning till Boltanski 

(1999) visar, anta olika former. 

Den kan vara känslosam och ömsint genom 

att dels ta fasta på den olyckligt lottades lidande 

och dels de egna känslomässiga och empatiska 

reaktionerna. Intervjuerna visar många 

exempel på sådana reaktioner, inte minst 

bland den kvinnliga publiken: ”Det gör ont i 

hela själen när jag ser flyktingarna. [...] När de 

kommer i stora mängder och talar om vad de varit 

med om. Det är ju hemskt.” 

Medkänslan kan också vara fylld av indignation 

och fördömande. Medömkan beväpnas 

med ilska och publiken riktar anklagelser mot

aktörer eller fienden. Milosevic var, som vi 

strax skall komma till, en sådan fiende som 

publiken i stort sett entydigt fördömde. 

Men långt ifrån alla medborgare upplevde 

medkänsla med offren. Intervjuerna visade 

också fram en rad distanseringsstrategier, dvs. 

sätt att hålla lidandet ifrån sig och inte låta sig 

beröras. Ett sätt var att helt enkelt inte tro på 

skildringarna av de drabbade. I några fall – 

särskilt bland männen med serbiskt ursprung 

– avvisades en del medierapporter som falsarier. 

Man distanserade sig genom att mena att 

televisionens bilder var manipulerade och gav 

en felaktig bild av det som skedde: ”Man visar 

de gruvsammaste bilder och visar en och samma 

hästkärra med en familj gång på gång och berättar 

att det är tusentals kosovoalbaner som gömt sig i 

skogen. De har kanske med sig en spis som väger 

över hundra kilo. På mig verkar bilderna otroligt 

arrangerade." 

Bland de infödda nordborna var de vanligare 

att distansera sig genom att framhålla hur 

geografiskt och kulturellt avlägset det som 

sker på Balkan är. ”Jag tänkte hela tiden att, ja det 

är liksom långt bort. För man har ju sin egen lilla 

verklighet och den är här i Sverige. Det andra runt 

om, det känns långt bort.” 

Distansen kunde understrykas genom att 

man applicerade ett ”vi – dom” perspektiv där 

de drabbades kultur, temperament och livsstil 

avhumaniserades. Vem behöver bry sig om 

offer som är ociviliserade och barbariska? 

”Personligen kände jag inget medlidande med folken 

där nere. På ett sätt får de skylla sig själva. Det 

är inte bara serbernas skull. På Balkan har det varit 

problem sen första världskriget. Jag tror inte kosovoalbanerna 

är guds bästa barn i alla sammanhang.” 

Makropolitiska och kulturella 

tolkningsramar 

Som tidigare visats urskiljdes i textanalysen 

av pressmaterialet tre idealtypiska propagan- 

111 

dadiskurser utifrån olika makropolitiska perspektiv 

på konflikten: Natos version av skeendet, 

den kritiska versionen och Belgrads 

version. Gruppintervjuerna uppvisar en stor 

variation i uppfattningarna både bland den 

svenska och den norska publiken men ger 

också en bild där många uttrycker en ambivalens 

snarare än ett renodlat stöd för en version. 

Det kunde, som i flera av de norska grupperna, 

vara en ambivalent Natoversion där man i 

grunden resonerade i linje med detta synsätt 

men ändå uttryckte tveksamheter kring bombningarnas 

nödvändighet. Eller det kunde 

vara en ambivalent kritisk version där man 

var kritisk till att Nato och USA agerade utan 

stöd av FN men där man samtidigt också 

uttryckte en viss förståelse för ett militärt 

ingripande. Det fanns också de som gav sitt 

helhjärtade stöd åt Nato och bombningarna – 

de gjorde exempelvis medborgarna med 

kosovoalbanskt ursprung i både Norge och 

Sverige – liksom de som tvärtom mycket 

starkt fördömde Natos agerande. 

Ett utpräglat kritiskt synsätt verkar ha varit 

något mer utbrett bland de svenska undersökningsdeltagarna, 

men resultaten bör tolkas i 

ljuset av att de svenska intervjuerna genomfördes 

senare i tid än de norska. Det var ganska 

många av de svenska deltagarna som berättade 

att de först, då anfallen inleddes, hade 

varit positivt inställda till interventionen, men 

att de efterhand hade blivit alltmer kritiska. 

Belgrads version stöddes av deltagarna med 

serbisk bakgrund, i Norge var det dock enbart 

de serbiska männen som gav Belgrads version 

sitt fulla stöd. Samtidigt bör det påpekas att 

denna medborgargrupp samtidigt uttryckte 

stark kritik mot Milosevic i andra avseenden 

än när det gällde Kosovokonflikten. 

Det fanns två makropolitiska teman som 

klart skiljde sig i den svenska och norska 

medierapporteringen och som återspeglas i 

publikens diskussioner och tolkningar. Svens-

ka medier tog upp farhågor för att Kosovokonflikten 

på grund av USAs inblandning 

skulle kunna utvecklas till en mer omfattande 

världskonflikt – ett tredje världskrig – medan 

det var ett tema som inte behandlades i norska 

medier. I de norska publikgrupperna var 

det också bara en enda person, en skolpojke, 

som uttryckte att han hade känt en sådan oro 

medan det var flera svenska gruppdeltagare 

som kom in på detta tema: ”Just precis innan de 

började bomba [...] för de höll ju på att prata om det 

några dagar innan de började släppa bomberna. Då 

vet jag att jag tittade och följde flera nyhetssändningar. 

[...] Då var ju ryssarna igång och sa att då 

skulle de gå in och stötta serberna. Då tänkte jag 

”världskrig". Jag var rädd alltså." 

Norska medier var mer upptagna av det 

egna landets inblandning i kriget. Som Natoland 

var Norge delaktig i Kosovokriget även 

om det inte var norska soldater som fällde 

bomberna. Men norskt manskap, befäl och 

jaktflygplan fanns på plats på Grazzanisebasen 

i Italien. Ambivalensen inför den historiska 

situationen – Norge i krig för första 

gången sedan andra världskriget – var stor i 

det officiella Norge och i norska medier. Bland 

gruppdeltagarna rådde det också starkt delade 

meningar om Norges delaktighet och i 

grupperna utbröt ofta livaktiga diskussioner. 

Många avvisade tanken om att Norge var i 

krig: ”Jag tycker inte att det går an att säga att 

Norge var i krig, Nato var i krig", medan andra 

tolkade situationen annorlunda: ”Vi sände ju 

ner norska soldater och när du sänder soldater till 

ett land som är i krig så är Norge med i kriget". I de 

norsk-serbiska publikgrupperna uttrycktes 

sorg och bestörtning över att det ”fredsälskande 

Norge” deltog i ett krig mot deras gamla hemland. 

När det gäller fiendebilden Slobodan Milosevic 

rådde stor enighet i såväl medierna i Sverige 

och Norge som bland de intervjuade 

grupperna med svensk och norsk bakgrund. 

112 

Han uppfattades som maktsjuk, ond och 

farlig, en riktig ”Hitlertyp” och han gjordes 

personligen ansvarig för de etniska motsättningarna. 

Även de som var ambivalenta eller kritiska 

till Natos bombningar hade en stark negativ 

uppfattning om Milosevic. Många beskrev 

honom som ond och hänvisade till negativa 

karaktärsdrag: ”Han är inte tillräknelig, en galen 

diktator"; ”Han är en förfärlig man, en psykopat". 

Grupperna med kosovoalbansk och 

serbisk bakgrund hade en mer sammansatt 

syn på presidenten genom sin privata anknytning 

och bredare historiska förståelse av konflikten. 

De kosovoalbanska grupperna var, 

liksom de svenska och norska, mycket starkt 

kritiska till Milosevic men poängterade att 

han var en del av ett serbiskt maktskikt som 

tänkte i samma banor: ”Skulle det inte vara 

Milosevic skulle det vara någon annan. För planen 

fanns där långt innan Milosevic tog makten.” 

Grupperna med serbisk bakgrund betonade 

att de vanligtvis var starkt kritiska till 

Milosevic – han har fört landet i olycka och är 

en belastning för landet – samtidigt som de 

stödde hans ställningstagande i Kosovofrågan: 

”Han skulle ju försvara en del av vårt land. 

Det är som om Skåne skulle tas ifrån Sverige. 

Han ville att vi skulle bevara det. Hurudana idéer 

han än hade sedan.” 

Vi kan konstatera att publiken hade olika 

makropolitiska tolkningsramar för Kosovokriget. 

En annan aspekt av förståelsen av skeendet 

inbegriper kulturella föreställningar om 

etniska konflikter i Balkanregionen, om dess 

historia och kultur. Här skiljde sig ganska 

naturligen och på ett markant sätt de ursprungssvenska 

och norska grupperna från 

de med en personlig bakgrund i Balkanområdet. 

De förra hade tämligen stereotypa och 

delvis fördomsfulla föreställningar medan de 

senare gruppernas föreställningar var mer 

utvecklade och sammansatta. Ett inslag i den

stereotypa föreställningen rörde karaktärsdrag 

i folkkynnet – ”det är något med mentalitetet 

i folkgrupperna, ett häftigare temperament” – 

och ett annat tog fasta på historiska händelser 

– ”man hämnas gamla historiska oförätter även om 

de ligger hundratals år tillbaka i tiden" – eller så 

betonades religiösa motsättningar – ”det är 

religionsmotsättningar, muslimer och kristna går 

ju för detsamma om de är fundamentalister". 

Bland de svenska medborgare som deltog i 

studien var det främst pensionärerna som gav 

historiska hänvisningar till konfliktens bakgrund 

och här drog man också upp och jämförde 

med andra historiska krig som första 

och andra världskriget. 

Mediekritiska tolkningsramar 

Även om publiken, särskilt den publik som 

inte har någon personlig anknytning eller 

erfarenhet av konflikten i fråga, bygger sina 

uppfattningar och föreställningar på mediernas 

rapporter, så är publiken inte okritisk till 

medierna. Men också i detta avseende fanns 

det mycket olika uppfattningar bland deltagarna 

i undersökningen. De fanns de som 

hade stor tilltro till medierapporteringen och 

menade att det inte fanns någon anledning att 

ifrågasätta denna, de fanns många som hyste 

viss kritik men som i grunden godtog mediernas 

skildringar och det fanns de som var tämligen 

kritiska, samt de som genomgående var 

mycket starkt kritiska. 

De svenska publikgrupperna ser ut att ha 

varit något mer kritiska än de norska, men det 

kan också vara en följd av att intervjuerna i 

Sverige genomfördes senare i tid och att de 

kanske också styrdes mer in på mediekritiska 

113 

reflektioner. Samtliga undersökningsdeltagare 

fick innan de blev intervjuade skriftligen 

besvara några frågor, bland annat om medierapporteringens 

tillförlitlighet, och enkätdelen 

visar inte på några tydliga skillnader mellan 

norsk och svensk publik. 

Mest kritiska var medborgarna med serbiskt 

ursprung. Denna grupp menade att 

medierna utmålade serberna som folkgrupp 

som barbariska fiender och de upplevde sig 

nedsvärtade och kränkta i sin etniska identitet 

– ”det är inte behagligt att säga att du är serb". 

Som redan nämnts ifrågasatte de också autenciteten 

i flyktingreportagen, som i ett reportage 

om flyktingar som tagit sig fram över ett 

bergspass: ”Vad betyder det att klättra i fyra 

dagar? [...] Alla har fina kläder, rena kläder. Du vet 

att klättra, det är snö och smutsigt. I fyra dagar. 

Hur kan du ha fina kläder?” Den svenska och 

norska nyhetsrapporteringen upplevdes som 

skev och vinklad och man vände sig mot 

Natopropagandans genomslag. 

De helsvenska och norska grupper som 

applicerade mediekritiska perspektiv framhöll 

ofta mer allmänna mekanismer i nyhetsjournalistiken 

där man framhöll att ”sensationsjournalistik", 

”kvällstidningsjournalistik” 

eller ”underhållning” har fått större utrymme: 

”Det blir ju underhållning. Vi får se bilder på en 

raket som skjuts iväg, det filmas med en kamera. Vi 

får se att raketen träffar där den ska träffa. Är inte 

detta underhållning?” Det förekom också mer 

specifik kritik, särskilt i form av anmärkningar 

på ensidigheten i medierapporteringen. 

”Media snedvinklade till fördel för albanerna 

eller Kosovo", var en uppfattning som ganska 

många delade.

Ny världsordning, nya krig och nya 

medier 

I den här skriften redovisas de viktigaste 

resultaten från jämförande analyser i tre olika 

typer av studier. För det första studier av hur 

journalister som bevakat Kosovokonflikten 

upplevt förhållandena och möjligheterna att 

förmedla en rättvisande bild av konflikten, 

trots parternas försök att utnyttja dem i propagandakriget. 

Av praktiska skäl bygger denna 

del av projektet på intervjuer med norska och 

brittiska journalister men deras erfarenheter 

torde inte skilja sig nämnvärt från svenska 

korrespondenters upplevelser. För det andra 

har vi undersökt hur medierna i tre länder – 

Norge, Storbritannien och Sverige – bevakade 

och debatterade kriget. För det tredje ingår 

studier av hur grupper av norrmän och svenskar 

en tid efteråt minns och såg på kriget och 

mediernas rapportering. 

Kosovokriget eller Kosovokonflikten bör, 

menar vi, ses som ett i raden av nya krig i den 

nya världsordningen efter 1989. Den nya tidens 

krig skiljer sig från tidigare krig framför allt 

genom att de inte främst utkämpas mellan 

nationalstater utan antingen mellan olika 

folkgrupper inom sönderfallande statsbildningar, 

såsom t.ex. i forna Jugoslavien, eller 

mellan breda internationella allianser på den 

ena sidan och på den andra sidan någon enstaka 

stat, som i Gulfkriget 1990–91. Eller, som i 

KAPITEL 8 

SLUTSATSER 

114 

Afghanistan där militära stridigheter pågår 

när detta skrivs, ett terroristnätverk. 

De nya krigen återspeglar den nya världsordningen 

som etablerades efter kalla krigets 

slut med USA som enda kvarvarande supermakt. 

Förenta staternas militära styrka kan 

ingen annan stat konkurrera med. Erfarenheterna 

från Gulfkriget och Kosovokriget pekar 

på att USA kan intervenera militärt utan egna 

förluster, vilket innebär en risk för att tröskeln 

sänks för militära äventyrligheter med diskutabelt 

stöd i folkrätten (jfr. Ignatieff, 2000). 

Men den nya världsordningen består inte 

bara av nya militära styrkeförhållanden. 

Medieutvecklingen under samma period har 

resulterat i nya förutsättningar både för krigsjournalistiken 

och för propagandakriget. Satellittv 

har ökat antalet tv-kanaler explosionsartat, 

transnationella kanaler har tillkommit vid 

sidan av de nationella, vissa med sändningar 

dygnet runt, och därtill kommer mobiltelefoni 

och Internet, vilket sammantaget har 

omvandlat det globala medielandskapet i 

grunden. Detta gör att tempot i nyhetsförmedlingen 

har skruvats upp, att krigshändelserna 

kan skildras i medierna i realtid från 

praktiskt taget vilken plats som helst på 

jorden. Krigsjournalistiken har globaliserats i 

den meningen att samma krigshändelser uppmärksammas 

i snart sagt alla världens medier 

och med allt mindre tidsskillnad.

Globaliseringen av krigsjournalistiken 

och behovet av nya journalistiska 

strategier 

Globaliseringen av journalistiken innebär samtidigt 

att det blir allt viktigare för parterna i en 

konflikt att försöka nå ut med sin propaganda 

genom medierna. Medie- och propagandakriget 

har i modern tid ständigt utgjort en av krigets 

fronter, men det gäller alldeles särskilt de 

nya krigen. För den kuwaitiska regimen, som 

tvingats lämna sitt land när Irak ockuperade 

det i augusti 1990, var det avgörande att man 

lyckades i sin PR-kampanj för att engagera 

USA i konflikten. På motsvarande sätt spelade 

separatisterna inom UCK före krigsutbrottet i 

mars 1999 ett framgångsrikt spel för att bland 

annat i medierna framställa serberna som 

ensamma ansvariga för fientligheterna och 

därigenom förmå Nato att intervenera på den 

kosovoalbanska sidan i konflikten. Mediekriget 

intensifierades sedan snabbt i bägge konflikterna 

i och med att USA och andra stormakter 

involverades. Supermakten mobiliserade 

tillsammans med sina allierade alla tillgängliga 

propagandaresurser för att styra mediebevakningen 

i önskad riktning, främst genom att gripa 

det politiska och militära initiativet samt 

genom att förse medierna med material som 

understödde den bild av kriget som man önskade 

förmedla. Detta underlättades av det ökade 

tempot i nyhetsrapporteringen och nedprioriteringen 

av analys och källkritik till förmån 

för snabb förmedling av det material och den 

information journalisterna ”serverades”. Journalistiken 

i allmänhet blir genom medieutvecklingen 

alltmer mottaglig för krigspropagandan. 

Det finns naturligtvis undantag, såsom t.ex. de 

korrespondenter som under Gulfkriget vägrade 

inordna sig i de av militären upprättade poolerna, 

men på det hela taget förefaller mediernas 

oberoende och integritet i västvärlden snarare 

ha minskat än ökat i den nya världsordningens 

nya krig. Vi ska strax modifiera detta 

115 

påstående något med hänvisning till det humanitära 

perspektivets betydelse i journalistiken, 

men det är inte desto mindre viktigt att identifiera 

globaliseringsprocessernas betydelse för 

mediernas utsatta ställning i samband med 

internationella konflikter där USA och andra 

väststater är inblandade. 

Det globala flödet av nyheter och annat 

mediematerial ökar kontinuerligt och innebär 

att journalistiken blir alltmer sammanflätad 

och medierna mer och mer avhängiga av 

varandra oavsett nationalitet och geografisk 

belägenhet. Här vill vi peka på två konsekvenser 

av denna utveckling. Den första handlar 

om en tendens mot ökad homogenisering i 

den transnationella nyhetsjournalistiken. Det 

är visserligen för tidigt att tala om ”a global 

newsroom” (Cohen m.fl., 1996), dvs. att journalistiken 

skulle se i stort sett likadan ut överallt 

oavsett nationell tillhörighet. Men det förefaller 

ofrånkomligt att de nationella skillnaderna 

inom framför allt västvärldens medier 

långsiktigt minskar i betydelse. 

Den andra konsekvensen gäller den rutinmässiga 

handeln med nyheter och hur den 

inverkar på rapporteringen om de nya krigen. 

Medierna världen över och i synnerhet medierna 

i de rika länderna har olika avtal för utbyte 

och försäljning av material sinsemellan. 

Under normala, fredliga förhållanden fungerar 

detta system relativt väl och exempelvis 

europeiska redaktioner kan utan större problem 

använda sig av material från de stora 

amerikanska medierna. När USA blir indraget 

i en internationell konflikt eller ett krig förändras 

emellertid situationen på ett sätt som ger 

anledning att överväga ett mer kritiskt förhållningssätt 

i användningen av mediematerial 

från de amerikanska medierna än vad som 

verkar vara fallet idag på de flesta redaktioner. 

Tillspetsat uttryckt förändras det krigförande 

landets medier från kritisk granskande, tredje 

statsmakt till ett fjärde vapenslag vid sidan av

armén, flottan och flyget. Detta är ett fenomen 

som är känt från flera länder och krig och alltså 

inget speciellt för just amerikanska medier. 

Men på grund dels av USA supermaktsposition, 

dels de amerikanska mediernas dominerande 

ställning på den internationella mediemarknaden 

finns det särskild anledning att 

nämna erfarenheterna av hur medierna i USA 

har hanterat sitt uppdrag i internationella 

konflikter där supermakten själv varit inblandad. 

Forskningen slår tämligen entydig fast 

att de amerikanska medierna i dessa situationer 

främst ser det som sin uppgift att sluta 

upp bakom presidenten. Fenomenet som i 

opinionssammanhang brukar kallas för 

”rallying around the flag” utmärker alltså inte 

bara den allmänna opinionen utan även 

journalisters och mediers rapportering (se 

t.ex. Brody, 1994; O’Heffernan, 1994). I samband 

med kriget mot terrorismen efter 11 september 

2001 har detta bland annat kommit 

till uttryck i avskedanden av journalister 

som ifrågasatt president Bushs karaktäristik 

av självmordsterroristerna som fega och i 

uttalanden från ledande medieföreträdare 

inom bland annat CNN om att den kritiskt 

granskande journalistiken inte lämpar sig när 

landet befinner sig i krig (Mediemagasinet i 

SVT/TV 2 den 11 oktober 2001). 

Mot en sådan bakgrund förefaller det viktigt 

att medierna och kanske särskilt nyhetsredaktionerna 

inom etermedierna utvecklar 

strategier för hur mediematerial från länder 

som är indragna i krig ska hanteras. Våra 

kontakter med ledande medieföretag i Norge 

och Sverige tyder inte på att någon sådan 

medveten strategi existerar idag. 

Medlidandediskursen i 

krigsjournalistiken 

Men även om medierna ständigt är utsatta för 

parternas försök att utnyttja dem för sina propagandasyften 

betyder det inte att det helt 

116 

skulle saknas motverkande tendenser. Vi har 

redan nämnt de korrespondenter som under 

Gulfkriget obstruerade mot militärens försök 

att kontrollera deras rörelser i krigsområdet 

och på egen risk och på egen hand sökte upp 

material och intervjupersoner för sina reportage. 

Ännu viktigare i det här sammanhanget är 

en aktiv strävan i journalistiken att, som det 

brukar benämnas, skildra krigets ”sanna” 

eller ”verkliga ansikte”. Härmed avses som 

regel att journalister och redaktioner försöker 

motverka parternas propagandapåverkan 

och inrikta uppmärksamheten på hur kriget 

drabbar civilbefolkningen. Detta ses alltså 

bland journalister delvis som ett korrektiv mot 

försöken att dra in dem i propagandakriget. 

Men det har också blivit något av en genre 

inom journalistiken under de senaste decennierna 

vilket sammanhänger med att humanitära 

frågor fått allt större utrymme i medierna 

överhuvudtaget och inte bara i nyhetsjournalistiken. 

I synnerhet olika tv-galor för att samla in 

pengar till olika hjälpinsatser för att lindra 

nöden, hungern och sjukdomarna i fattiga 

länder har bidragit till att televisionen blivit 

en plattform för globalt humanitärt engagemang. 

Genom framträdanden av kända artister 

i samband med dessa evangemang har de 

även fått stort utrymme i andra medier och 

särskilt i kvällstidningarna. De humanitära 

organisationerna har samtidigt blivit mer aktiva 

i sin PR-verksamhet och inriktar sig på 

medier och journalister för att mobilisera opinionen 

för sina hjälpkampanjer. På detta sätt 

utvecklar krigsjournalistiken en bred medlidandediskurs 

i anknytning till med internationella 

konflikter både som ett sätt att upprätthålla 

integritet gentemot propagandan 

och som en manifestation av ett mer generellt 

humanitärt engagemang. 

För att sammanfatta ovanstående kan 

krigsjournalistiken beskrivas som infogad i

en diskursiv ordning där den påverkas dels 

av parternas propagandadiskurser, dels av en 

medlidandediskurs. 27 Vi menar att medierapporteringen 

om Kosovokriget och inte minst 

hur den förändrades över tid i rätt stor 

utsträckning kan förklaras av de interdiskursiva 

relationerna mellan mediernas innehåll 

och de två andra diskurserna, dvs. parternas 

propaganda och en global trend av tilltagande 

humanitärt engagemang för oskyldiga civila 

offer för väpnade konflikter. 

Journalisternas erfarenheter 

Båda sidor i Kosovokriget försökte på olika 

sätt kontrollera och manipulera mediernas 

rapportering. De intervjuer som genomförts 

med brittiska och norska journalister tyder på 

att direkta begränsningar av det slag som förekom 

under Gulfkriget 1990–91, dvs. av militären 

utfärdade regler om inskränkningar i 

rörelsefriheten, poolsystem och censur, hade 

relativt begränsad betydelse i Kosovokriget. 

På Natosidan gjordes det vissa försök att införa 

ett poolsystem i samband med att Kforstyrkorna 

gick in i Kosovo, men systemet föll ihop 

ganska omgående. 

På den serbiska sidan vidtogs visserligen 

hårda restriktioner, särskilt mot inhemska 

medier, men det är tveksamt om de hade så 

stor effekt på rapporteringen utanför Jugoslavien. 

Journalister från Natoländerna utvisades 

i början av kriget men kunde återvända 

efter en tid. Och censuren beskrivs av de intervjuade 

journalisterna som halvhjärtad och 

tämligen ineffektiv. Särskilt de brittiska journalisterna 

som intervjuats uppfattade villkoren 

som tämligen gynnsamma, i synnerhet 

jämfört med Falklandskriget som flera av dem 

tar upp spontant och beskriver som ett krig 

där kontrollen var mycket hård. 

117 

I Kosovokriget liksom i Gulfkriget satsade 

militären och myndigheterna på Nato- respektive 

FN-sidan på att förse journalisterna med 

daglig information via presskonferenser. Det 

innebar att det kontinuerligt fanns något att 

rapportera. Men journalisterna var givetvis 

medvetna om att både Nato och de serbiska 

myndigheterna försökte påverka rapporteringen 

för sina syften. Intervjuerna pekar på att 

erfarenheterna var lite olika av parternas propagandataktik. 

Medan jugoslaviska källor 

ansågs ljuga när det passade deras syften, 

menade journalisterna att Natosidan undvek 

lögner och snarare försökte manipulera genom 

”mjukare” metoder som att undvika vissa frågor 

och att ständigt betona att bombningarna 

genomfördes för att skydda kosovoalbanerna 

mot serbiska angrepp samt att allt gjordes för 

att undvika civila offer. Men det finns också 

belägg för att även Nato förfalskade informationer 

och att journalister blev lurade av den 

albanska UCK-gerillans propaganda. 

Efter Gulfkriget diskuterades i vilken mån 

journalister och medier förmår utvinna praktiska 

lärdomar från sina erfarenheter av propagandastrategernas 

försök att utnyttja dem. 

Det har påpekats att medan militären systematiskt 

och kontinuerligt utvärderar erfarenheterna 

så förekommer inget motsvarande 

lärande inom journalistkåren. Inte heller 

pekar tidigare forskning på att journalister 

och medier är särskilt energiska i att informera 

publiken om de försök till propagandapåverkan 

som förekommer. Visserligen rapporteras 

det en del om detta, men omfattningen 

har som regel varit ganska blygsam (jfr. Hvitfelt 

& Mattsson, 1992; Eide, 1992). 

Bilden tycks vara ungefär densamma från 

Kosovokriget. Journalisterna har inte angett 

några andra metoder för att undvika propa- 

27) Diskursbegreppet förklaras i kapitlet Teoretiskt perspektiv: Kosovokonfliktens distursiva ordning.

gandan än de gängse som att balansera rapporteringen 

och ge utrymme åt båda sidor. 

Mot bakgrund av resultaten från innehållsanalyserna 

(se nedan) kan det ifrågasättas 

om detta är tillräckligt för att skydda krigsjournalistikens 

integritet. När det gäller frågan 

om att informera allmänheten säger såväl 

brittiska som norska journalister att det inte 

var någon prioriterad fråga att avslöja för allmänheten 

vilka problem de hade på fältet. 

Medan journalisterna på det hela taget verkar 

uppfatta rapporteringen från Kosovokriget 

som relativt tillfredsställande professionellt 

sett och i varje fall inte lika problematiskt 

som under Gulfkriget, finns det kritiker som 

ser det annorlunda. Bland annat har en brittisk 

historiker, Alistair Horne, hävdat att Natos 

bombningar utvecklades till ”den hemligaste 

krigsoperationen i mannaminne”. Och Philip 

Knightley, författare till det mest kända verket 

om krigsjournalistiken Krigets första offer är 

sanningen (1977), har uttryckt oro för att medierna 

nästan helt har förbisett att bombningarna 

av civilbefolkningen i Serbien var avsiktlig, 

tvärtemot vad Nato påstod. 

Vi ska återvända till frågan om journalistikens 

förutsättningar att stå emot försöken av 

utnyttjas i propagandakriget. Men först ska 

resultaten från innehållsanalyserna summeras. 

Natos propaganda segrade 

på centrala punkter 

Om vi summerar resultaten från projektets 

innehållsanalyser beträffande krigsjournalistikens 

roll i propagandakriget kan det konstateras 

att våra slutsatser skiljer sig från den 

Oberoende Internationella Kosovokommissionens 

slutsatser. Kommissionen hävdar bl.a. 

att påståendena om att nyhetsmedierna skulle 

ha blivit manipulerade är oriktiga: 

”(…) NATO never enjoyed the kind of easy ride 

with public opinion that is assumed in the argu- 

118 

ment that the war was won by being spun”. (The 

Kosovo Report, 2000:219). 

Kommissionen har rätt såtillvida att det 

givetvis förekom kritisk rapportering kring 

missriktade anfall och offer bland civilbefolkningen 

både i Kosovo och Serbien. Men som 

våra analysresultat visar behöver detta inte 

utesluta att Natos propagandaperspektiv i 

grundläggande avseenden dominerade medierapporteringen. 

Ser man till de centrala 

elementen i Natos propaganda, dvs. demoniseringen 

av president Slobodan Milosevic 

som ensam ansvarig för kriget och kosovoalbanerna 

som värdiga offer kan vi konstatera, 

att Nato vann propagandakriget om Kosovo. 

Men det var ingen total seger eftersom en hel 

del kritisk rapportering förekom i medierna, 

främst mot de missriktade anfallen och mot att 

kriget blev mer långvarigt än vad som först 

hade förutskickats från Natosidan. Hur ska då 

Natos propagandaseger förklaras? 

De grundläggande elementen i Natopropagandan 

och deras genomslag i medierna kan 

endast till viss del förklaras utifrån den propagandastrategi 

som Nato använde sig av. Mest 

tydligt är kanske detta beträffande fiendebilden 

av Milosevic. Bilden av den jugoslaviske 

presidenten som ett hot mot freden på Balkan 

hade redan tidigare och före våren 1999 förekommit 

i den internationella medierapporteringen, 

men den var då inte helt dominerande. 

Både i samband med Bosnienkriget 1992–1995 

och de ökande spänningarna i Kosovo sedan 

1989 hade han visserligen utpekats som en 

maktlysten politiker som spelade på de etniska 

motsättningarna för att stärka sin egen 

position. Men samtidigt hade Milosevic en 

nyckelroll i Daytonförhandlingarna om Bosnien 

på hösten 1995 och ansågs av ledande 

politiker i USA och andra västländer som en 

partner man inte kunde undvara i försöken 

att stabilisera förhållandena i regionen. Den 

medierade bilden av Milosevic före Kosovo-

kriget var alltså mångtydig och när stormakterna 

i väst i oktober 1998 beslutade sig för försöka 

stoppa den etniska rensningen i Kosovo 

med militärt hot blev det strategiskt viktigt 

att förstärka fiendebilden av de jugoslaviske 

presidenten. När inte hot om bombningar 

föreföll kunna hindra fortsatta strider och förtryck 

i Kosovo återstod till slut endast att sätta 

verkan bakom orden. 

Rambouilletförhandlingarna i början av 

våren 1999 iscensattes av de ledande politikerna 

i USA, Storbritannien och Frankrike på ett 

sådant sätt att Belgradregimen och dess ledare 

Milosevic oundvikligen skulle framstå som 

motståndare till en fredlig lösning på konflikten 

i Kosovo. Förhandlingarna fick karaktär 

av propaganda genom handling i och med att 

villkoren i avtalet var sådana att de var omöjliga 

för de jugoslaviska representanterna att 

skriva under. I det s.k. Appendix B stadgades 

nämligen att den jugoslaviska federationen 

skulle överlämna suveräniteten över hela sitt 

territorium – alltså inte bara Kosovoprovinsen 

– till Nato som skulle få tillstånd att operera 

fritt och utan juridiskt ansvar under jugoslavisk 

lag och kostnadsfritt förfoga över transportmedel 

och övrig infrastruktur. Men innehållet 

i detta s.k. fredsavtal offentliggjordes 

inte omedelbart, utan under några dagar var 

journalister och allmänhet hänvisade till uttalanden 

från de ledande politikerna i väst som 

förklarade att Milosevic än en gång hade avvisat 

en fredlig lösning. Den serbiska nationalförsamligen 

gjorde visserligen ett uttalande 

där man uttryckte beredskap att diskutera 

autonomi för Kosovo, men vid detta fästes 

inget avseende vare sig bland västländernas 

ledare eller i medierna. Noam Chomsky som 

granskat några amerikanska tidningars rapportering 

om sammanbrottet i Rambouillet 

konstaterar att den märkliga situationen uppstod 

att medierna varken informerade om 

innehållet i det avtal som den ena parten (Bel- 

119 

grad) vägrade underteckna eller vad denna 

part föreslog i stället (Chomsky, 1999:107 ff). 

När Nato startade sina anfall mot Jugoslavien 

den 24 mars 1999 hade således agendan 

för det fortsatta propagandakriget preparerats 

så att regimen i Belgrad och president Milosevic 

befann sig i ett klart underläge. Bilden av 

att det saknades förhandlings- och kompromissvilja 

på denna sida ifrågasattes knappast 

under de avgörande dagar när kriget började. 

När innehållet i Rambouilletavtalet någon 

vecka senare sipprade ut i medierna kunde det 

inte rubba det propagandaövertag som Nato 

hade skaffat sig. Detta ser vi tydligt i våra studier 

av brittiska, norska och svenska medier. 

När det gäller de grundläggande elementen 

i Natos propaganda, dvs. bilden av Milosevic 

som ansvarig för kriget och av kosovoalbanerna 

som konfliktens oskyldiga offer, får 

de starkt fäste i medierna. Såväl på nyhetsplats 

som på ledarsidor slår detta igenom 

redan i inledningsfasen av bombkampanjen 

och är bestående under hela kriget. Den propaganda 

genom handling som iscensättningen 

av Rambouilletförhandlingarna representerar 

i skeendet har betydelse som accentuering 

och renodling av ett polariserande mönster 

för beskrivningen av konflikten. Den kan 

dock inte restlöst förklara Natopropagandans 

dominans vad gäller de grundläggande elementen 

i bilden av Kosovokonflikten, framför 

allt därför att de konflikter och krig som tidigare 

utspelat sig på Balkan under 1990-talet 

delvis bekräftar bilden av Belgrads ansvar. 

Men detta konstaterande motsäger inte den 

propagandastrategiska betydelsen av Rambouillet. 

Med tanke på att den medierade 

bilden av Milosevic dessförinnan hade varit 

mångtydig och motsägelsefull kan man tvärtom 

dra slutsatsen att utfallet av förhandlingarna 

spelade en avgörande roll för polarisering 

av mediediskursen. Efter Rambouillet 

skulle ingen längre kunna tvivla på Milosevic-

egimens fulla ansvar för krigsutvecklingen. 

Det var, som den tidigare norske utrikesministern 

och Balkanmedlaren Thorvald Stoltenberg 

antydde i en intervju efter Kosovokriget, 

aldrig meningen att Rambouilletavtalet skulle 

bli undertecknat av parterna – det var så 

utformat att Milosevic aldrig skulle ha kunnat 

signera det (Dagbladet, 13 juni 1999). 

I centrala avseenden var alltså Nato framgångsrik 

i sin propaganda. Vi ser i våra analyser 

att fiendebilden av Milosevic får stort 

genomslag i mediernas rapportering. Den 

dåvarande jugoslaviske presidenten jämställs 

med tidigare diktatorer och folkmördare och 

utpekas som huvudansvarig för krigen och 

folkfördrivningen på Balkan. Detta gäller 

såväl i de brittiska, norska och svenska medier 

som vi har undersökt. 

Omvänt är det genomgående kosovoalbanerna 

som beskrivs som offer i konflikten och 

den etniska grupp som behöver försvaras av 

det internationella samfundet. Det är i första 

hand till dem sympatin och medkänslan riktas, 

i reportagen från flyktinglägren i Albanien 

och Makedonien är det deras lidande som 

skildras personligt och känslomässigt inkännande 

och väcker empati. Effekterna av propagandan 

från början av kriget är i dessa delar 

även bestående under hela kriget. Andra element 

i propagandan får inte samma långsiktiga 

verkan, men just bilden av den demoniserade 

Milosevic och kosovoalbanerna som värdiga 

offer lever vidare och kan bland annat 

spåras i mediernas fortsatta fokusering på 

maktkampen runt Milosevic efter krigsslutet, 

medan de inte alls i samma utsträckning uppmärksammar 

UCKs ökade aktiviteter i södra 

delarna av Serbien och i norra delen av Makedonien 

förrän stridigheterna blossar upp ett 

par år efter Kosovokrigets slut. 

Det är heller inte bara i medierna vi ser indikationer 

på att Natopropagandans centrala 

element får stort genomslag. I intervjuunder- 

120 

sökningarna i Norge och Sverige framkommer 

att grupperna genomgående har anammat 

fiendebilden av Milosevic och betraktar 

honom som den skyldige till både de etniska 

rensningarna och kriget. Flera intervjupersoner 

uttrycker visserligen skepsis gentemot 

Natos propaganda och mediernas bild av kriget, 

men i denna del och när det gäller medkänslan 

med de kosovoalbanska flyktingarna 

råder det knappast något tvivel om att man 

påverkats av de grundläggande komponenterna 

i Natos propaganda. Samtidigt finns det 

en betydande ambivalens i intervjupersonernas 

kommentarer, vilket indikerar en underliggande 

osäkerhet om hur konflikten ska förstås. 

Flera av svaren tyder på att man inte fullt 

ut är övertygad om att den information som 

förmedlats är tillförlitlig och inte heller att man 

har fullt förtroende för källorna ens på Natosidan. 

Vi återkommer lite senare till frågorna om 

allmänhetens syn på parternas propaganda 

och förtroendet för mediernas rapportering. 

Medierna är mer kritiska till Natos 

bombningar 

Natopropagandan är dock långt ifrån fram- 

gångsrik på alla fronter. Det finns t.ex. nationella 

variationer i mediediskurserna som vi 

strax ska kommentera. På den transnationella 

nivån kan vi emellertid först konstatera att 

den medierade bilden av de militära operationerna 

förskjuts i Natokritisk riktning. Den 

bild av det kliniska kriget som man initialt i 

stort sett lyckades få medierna att förmedla 

blev efterhand alltmer ifrågasatt. Till skillnad 

från Gulfkriget 1990–91, där FN- eller USAalliansen 

i allt väsentligt lyckades få ut en bild 

av de militära anfallen som kirurgiska ingrepp 

med högprecisionsvapen som påstods skona 

civilbefolkningen, kom i Kosovokriget den 

propagandabilden att förlora trovärdighet 

genom återkommande rapporter både från 

Kosovo och Serbien om civila offer.

Förtroendet för Natos information undergrävdes 

vidare av att organisationen vid flera tillfällen 

förnekade serbiska uppgifter som man 

senare tvingades bekräfta. Natos bombningar 

hade dessutom inledningsvis förutskickats bli 

tämligen kortvariga och när de inte gav resultat 

de första veckorna började kritiken växa i 

omfång – både inom och utanför Natos medlemsländer. 

Därigenom skapades utrymme i 

mediediskurserna för en diskurs som konkurrerade 

med krigspropagandan om utrymmet, 

nämligen den humanitära- eller medlidandediskursen. 

Medlidandediskursens betydelse har vuxit 

snabbt under de senaste decenniernas allt 

större mediala uppmärksamhet på olika 

humanitära katastrofer i världen. I samband 

med Kosovokriget fanns detta perspektiv närvarande 

i medierapporteringen redan från 

början i och med att kosovoalbanernas lidande 

var utgångspunkten för Natos s.k. ”humanitära 

intervention”. Därigenom kom Natos 

propaganda, med denna etniska grupp som 

värdiga offer, att samspela med det medlidande 

som den etniska rensningen frammanade i 

den allmänna opinionen. Under de första 

veckorna av kriget fylls medierna med utförliga 

reportage från flyktinglägren i Albanien 

och Makedonien. Man kan rent av tala om en 

veritabel mediekampanj i kosovoalbanernas 

favör. Men successivt flyter rapporterna in om 

hur kriget drabbar civilbefolkningen i Kosovo 

och Serbien, vilket breddar det humanitära 

engagemanget i medierna. Viktigt i sammanhanget 

är att flera västmedier har egna korrespondenter 

eller ”stringers” på plats som 

skickar ögonvittnesskildringar och själupplevda 

intryck från bombade bostadskvarter, 

sjukhus och från det raserade tv-huset i Belgrad. 

Även från andra städer i Serbien kommer 

nyheter om förstörd infrastruktur, bombade 

broar, energi- och vattensystem, förutom 

bilder på protesterande civila som upprörts av 

121 

Natos bombningar. Vid sidan av egna utsända 

och kontrakterade medarbetare använder 

medierna i väst också den jugoslaviska televisionens 

bilder för att visuellt spegla krigets 

”verkliga ansikte”. När sedan dessutom kosovoalbanska 

flyktingar utsätts för missriktade 

anfall, med närmare ett hundratal dödade 

som resultat, fick Nato allt större problem i 

propaganda- och PR-kriget. I vissa medier (se 

nedan) hade riskerna för civilbefolkningen i 

Serbien, liksom i Kosovo, med Natos bombstrategi 

redan getts omfattande täckning i början 

av kriget. Men några veckor in i kriget blir 

detta ett mer generellt mönster och när kriget 

upphört och kosovoserberna flyr i stora skaror 

från Kosovo får denna grupp nästan lika stor 

uppmärksamhet i medierna som kosovoalbanerna. 

Vissa medier börjar använda begrepp 

som ”omvänd” eller ”tyst” etnisk rensning 

och det humanitära engagemanget inbegriper 

även serberna. 

Med något enstaka undantag tilldelas 

kosovoserberna dock inte heller i senare delen 

av kriget eller efter vapenvilan rollen av värdiga 

offer i samma utsträckning som kosovoalbanerna. 

Men offerbilden är helt klart betydligt 

mer balanserad efter kriget än vid dess 

början. Förklaringen till denna förskjutning i 

medierapporteringen, d.v.s. nedtoningen av 

den polariserade och propagandapåverkade 

offerbilden, är två samverkande faktorer. För 

det första det framträdande humanitära perspektivet 

som kan vara mer eller mindre ensidigt 

inriktat, men som ändå är tydligt närvarande 

i samtliga undersökta medier under 

hela kriget. För det andra att Natos trovärdighet 

skakades av en kombination av militära 

och informationsstrategiska misstag, vilket 

lösgjorde medierapporteringen från det av 

propagandan ensidigt orienterade medlidandet. 

För att sammanfatta de övergripande 

mönstren inom den diskursiva ordningen:

I grundläggande hänseenden dominerade 

Natopropagandan medierapporteringen från 

krigets början, vilket till stor del förklaras av 

iscensättningen av Rambouilletförhandlingarna 

som gav Natosidan det övertag och initiativ 

i propagandakriget som var en förutsättning 

för att bombningarna skulle uppfattas 

som legitima. Genom att skapa intrycket att 

alla ansträngningar gjorts att på fredliga vägar 

lösa konflikten gavs bombningarna det berättigande 

som annars hade varit svårt att åstadkomma. 

Att detta berättigande i själva verket 

hade skapats genom propaganda genom 

handling, eller med ett mer modernt uttryck, 

en PR-kupp, uppdagades först senare i offentligheten, 

men hade då inte längre någon opinionsmässig 

betydelse. 

Nato behöll propagandainitiativet igenom 

hela kriget på de avgörande punkterna. Nämligen 

när det gällde att lägga hela skulden på 

Milosevic och att göra kosovoalbanerna till 

konfliktens ”värdiga offer”. Medlidandediskursen, 

som från början av kriget i medierna 

var underordnad Natos propaganda, avpolariseras 

efterhand när Natos trovärdighet blir alltmer 

ifrågasatt och kommer vid krigsslutet att 

även omfatta serber i både Kosovo och Serbien. 

Propagandans genomslag beror på 

nationella politiska förutsättningar 

Resultaten från projektets samlade rapporter 

visar att mediernas innehåll i olika länder skiftar 

beroende på skillnader i utrikes- och säkerhetspolitiken. 

Framför allt Norges och Storbritanniens 

Natomedlemskap ger andra förutsättningar 

än i Sverige för medierapporteringen. 

I mediediskurserna sätter dessa olika 

förutsättningar tydliga avtryck och särskilt i 

början av kriget. Det ska betonas att skillnaderna 

mellan medierapporteringen i olika 

länder inte handlar om de centrala elementen 

i propagandan utan om mer perifera inslag i 

propagandakriget, vilka dock kan ha stor 

122 

betydelse i vissa skeden av kriget. Vidare är 

det främst nyhetsmaterialet som varierar mellan 

länderna. När det gäller ledar- och debattmaterial 

förefaller bilden genomgående vara 

att samtliga tidningar i urvalet på ledarplats 

stöder Natos politik, medan debattsidorna 

fylls av livliga meningsutbyten där argument 

både för och emot Natos agerande ventileras. 

I nyhetsrapporteringen förekommer alltså 

betydande skillnader. Sålunda uppvisar de 

brittiska medierna inför krigsutbrottet en mer 

polariserad bild, där alarmismen inför 

begångna och förväntade serbiska övergrepp 

mot kosovoalbanerna är starkt accentuerad, 

jämfört både med den återhållet Natolojala 

rapporteringen i de norska och den gentemot 

Natos bombstrategi markerat kritiska och 

riskfokuserande rapporteringen i de svenska 

medierna. 

Skillnaderna består också senare under kriget 

och efter krigsslutet. Det gäller främst de 

brittiska mediernas mer Natolojala rapportering 

jämfört med både norska och svenska 

medier. Exempelvis betonar de förra starkare 

än de andra undersökta medierna Natos motiveringar 

för bombningarna av tv-huset i Belgrad. 

Medan de norska medierna däremot lyfter 

fram frågan om dessa bombningar är förenliga 

med folkrätten och de svenska medierna 

i stort sett försummar att berätta om denna 

ur Natosynpunkt kritiska nyhet. 

Också i slutet av kriget finns det tydliga 

skillnader mellan nationellt särpräglade 

nyhetsdiskurser i materialet, vilka dels kan 

förklaras av kvardröjande inverkan från 

propagandan, dels av historiska faktorer som 

landets position under kalla kriget. Här kan 

särskilt nämnas de olika bilder som ges av den 

överraskande ryska truppinmarschen i Kosovo. 

Både brittiska och norska medier skildrar 

den ryska interventionen i termer som ger 

tydliga associationer till kalla krigets öst-västpolarisering, 

medan i varje fall Aftonbladet

inte tycks göra någon åtskillnad mellan ryska 

och andra truppkontingenters närvaro i Kosovo. 

Medlidandediskursen får störst genomslag 

i populärjournalistiken 

Det finns också variationer mellan olika 

typer av medier. Analyserna visar nämligen 

att morgontidningarna i Norge och Sverige 

har större kontinuitet i sin rapportering 

än kvällstidningarna. Denna skillnad kan 

huvudsakligen förklaras av att kvällspressen 

är mer mottaglig för och mer fokuserad på 

medlidandediskursen än morgontidningarna. 

Men det bör understrykas att vi här talar 

om relativa skillnader mellan de olika medietyperna. 

Inte desto mindre har vi i de norsksvenska 

jämförelserna funnit både konvergens 

och divergens, dvs. att mediediskurserna 

i de två länderna både blir mer enhetliga och 

mer oenhetliga över tid. Hur hänger då detta 

ihop? 

För det första kan vi konstatera att det i 

morgontidningarna, dvs. i norska Aftenposten 

och svenska Dagens Nyheter, sker ett närmande 

under kriget beträffande bilden av Natos 

bombstrategi. Den norska tidningen intar i 

början av kriget en lågmäld profil och avhåller 

sig i stort sett från att underblåsa farhågorna 

om att Natos beslut kan visa sig riskabelt. Motsatsen 

gäller den svenska kollegan som, i likhet 

med Aftonbladet, initialt låter hotet om 

storkrig och civila offer bli huvudvinklingen. 

Vid krigsslutet har denna skillnad försvunnit 

och i båda morgontidningarna framstår Natos 

agerande som i huvudsak framgångsrikt, 

även om ingen av dem försummar att redovisa 

serbernas flykt från Kosovo och kvradröjande 

hat mellan folkgrupperna. 

I kvällstidningarna är däremot både konvergens 

och divergens möjligt att urskilja. 

Från krigets början till slutet av april, då Nato 

anfaller tv-huset i Belgrad, närmar de sig 

123 

varandra, vilket framför allt beror på att den 

norska tabloiden, Dagbladet, blir allt mer kritisk 

och överger sin initialt återhållsamma 

profil. Även Aftonbladet tycks förändras, men i 

motsatt riktning, och tidningen blir under 

senare delen av kriget mindre kritisk. Vid 

krigsslutet har kvällstidningarna emellertid 

återigen avlägsnat sig från varandra. Nu är 

det den norska tidningen som är mest kritisk 

medan den svenska snarast är indirekt Natopositiv 

i sin nyhetsrapportering på grund dels 

av vad den undviker att ta upp i jämförelse 

med den norska kollegan, dels i jämförelse 

med vad Aftonbladet självt tog upp i sin Natokritiska 

rapportering vid krigsstarten. Det vill 

säga, Aftonbladet återkommer varken till 

frågan om bombningarnas förenlighet med 

folkrätten eller till frågan om krigets utfall i 

relation till avtalsförslaget i Rambouillet. 

Paradoxalt nog blir slutsatsen att Aftonbladet, 

som vid krigets början hade den mest 

Natokritiska rapporteringen bland de norska 

och svenska tidningarna, i slutet framstår som 

den mest Natovänliga. Dagbladet, som var den 

mest Natovänliga av dessa fyra tidningar när 

bombningarna startade har vid krigsslutet 

intagit positionen som den mest Natokritiska. 

Det förefaller rimligt att förklara kvällstidningarnas 

större rörlighet som resultatet av att 

deras nyhetsrapportering mer än morgontidningarnas 

är påverkade av medlidandediskursen. 

Tabloidjournalistiken relaterar sig gärna 

till sådana frågor som humanitära organisationer 

arbetar med – Aftonbladet startade till och 

med själv en insamling till kosovoalbanerna – 

och vanliga människors utsatthet hör till dess 

återkommande teman. Emotionellt laddade 

reportage med närbilder på gråtande och förtvivlade 

offer för kriget prioriteras högt inom 

denna journalistik. Men medlidandediskursen 

i sig är inte polariserande, annat än om den 

underordnas propagandan, och skiljer därför 

inte på offer på den ena eller andra sidan i ett

krig. Därför påverkas kvällstidningarna mer 

än morgontidningarna när det blir allt tydligare 

att bombräderna drabbar civila på båda 

sidorna i den etniska konflikten. Medlidandet 

blir mindre ensidigt. Nyheterna skildrar kosovoserberna 

som ”värdiga offer” och en tidning 

som Aftonbladet upphör att publicera ledare 

som stöder Nato. Naturligtvis förekommer 

även inslag av medlidandediskursen i morgontidningarna, 

men här uppblandat med vad 

vi skulle kunna kalla för den politisk-diplomatiska 

diskursen. Annorlunda uttryckt är 

kvällstidningarna starkt orienterad mot en 

läsekrets som främst antas bli engagerad av 

moraliska teman som ”ont-gott” och ”rätt-fel”, 

medan morgontidningarna orienterar sig mot 

olika elitskikt som söker information om den 

politiska utvecklingen och det diplomatiska 

skeendet (jfr. Höijer m.fl., 2001). 

Tabloidjournalistisken får olika utslag i den 

norska och svenska kontexten. I Norge kommer 

Dagbladet i en klämd position allteftersom 

Natos bombningar inte ger det utlovade 

resultatet och rapporterna om civila offer blir 

allt vanligare. Medlidandediskursen kräver 

engagemang också för andra offer än de kosovoalbanska. 

Och när tidningen dessutom 

lyckas anlita en engagerad akademiker i 

Belgrad som skickar dagboksanteckningar 

om livet i den jugoslaviska huvudstaden blir 

tidningens rapportering snart övervägande 

kritisk till Natos bombningar. Den frustration 

som flera av medarbetarna upplevde vid tanken 

på att Norge deltog – om än i begränsad 

skala – i dessa plågsamma operationer fick 

fritt spelrum när kriget var över. Nu kunde 

också den mer grundläggande kritiken släppas 

fram, både i vad avser iscensättandet av 

Rambouilletförhandlingarna och bombningarna 

av tv-huset i Belgrad. 

På Aftonbladet torde journalisterna ha känt 

av en motsvarande frustration. Här handlade 

det dock snarast om att medlidandediskursen 

124 

gav resonans i den pacifistiska inställningen 

att krig i sig är av ondo och inte löser några 

problem. Visserligen intog ledarredaktionen 

på Aftonbladet en Natovänlig hållning, men 

både på debatt- och nyhetssidorna förekom 

opinionsyttringar från såväl tydligt Natofientliga 

som humanitärt engagerade kretsar, vilket 

gjorde ledarsidans hållning problematisk. 

När kriget väl var över bryts denna vånda och 

euforin breder ut sig i nyhetsspalterna. Till och 

med de ryska truppernas intåg, som av morgonpressen 

betraktades som en politisk och 

militär kupp riktad mot Nato, kunde presenteras 

som ”fredens intåg”. I denna allmänna 

lyckostämning fanns det inte mycket diskursivt 

utrymme för betraktelser över huruvida 

Natos politik hade varit framgångsrik eller 

inte. Men känslosvängningarna upphörde 

inte med detta. Glädjeruset slog över i dramatiska 

rapporter om den omvända etniska rensningen. 

Men trots att tidningen, liksom Dagens 

Nyheter, egentligen redan vid krigets början 

lyfte fram farhågorna om att Natos bombningar 

snarast skulle förvärra konflikten, kopplas 

inte rapporterna om den omvända etniska 

rensningen efter krigsslutet till någon explicit 

kritik riktad mot Nato som i norska Dagbladet. 

Slutsats om propagandan 

och kriget i medierna 

För att summera från projektets innehållsana- 

lyser: När det gäller de centrala propagandaelementen 

har Nato ett klart och bestående 

grepp såväl om mediernas nyhetsrapportering 

som opinionsbildningen på ledarplats i 

samtliga undersökta medier. Också beträffande 

den mer perifera delen av propagandakriget, 

dvs. hur Natos bombningar hanteras, har 

Nato initiativet i initialfasen. Men efterhand 

hamnar Nato i trovärdighetsproblem och 

medlidandediskursens fokusering på civilbefolkningens 

lidande kan inte längre kanaliseras 

enbart i riktning mot Kosovoalbanerna.

Därmed minskas polariseringen av offerbilden 

i medierna och detta slår särskilt tydligt 

igenom i kvällspressen med dess tradition av 

att prioritera emotionellt stoff och dramatiska 

bilder. 

Jämförelserna mellan norsk och svensk 

nyhetsrapportering visar att de initialt stora 

skillnaderna i sättet att beskriva Natos bombningar, 

som kan förklaras av Natopropagandans 

varierande genomslag i Norge och Sverige, 

successivt minskar mycket beroende på 

medlidandediskursen. I den meningen lät sig 

medierna inte helt ”spinnas” av propagandastrategerna 

i sin nyhetsrapportering. Såtillvida 

kan vi ge Kosovokommissionen rätt. 

Men det gäller således bara en av fronterna i 

propagandakriget och sannolikt inte den mest 

avgörande. 

Allmänhetens reaktioner 

och reflektioner 

Projektet har också inkluderat gruppintervju- 

er med inhemsk respektive utländsk bakgrund 

i både Norge och Sverige. De invandrargrupper 

som ingår i urvalet är albaner och 

serber. Dessutom har urvalet gjorts på så sätt 

att det i studierna i bägge länderna går att jämföra 

tekniker med vårdpersonal och pensionärer 

med studerande. I viss utsträckning och 

framför allt i den norska delstudien går det 

även att jämföra grupper av kvinnor med 

grupper av män. I den här summeringen koncentrerar 

vi oss dock framför allt på jämförelser 

mellan norska och svenska grupper 

med inhemsk bakgrund, eftersom vi därigenom 

får underlag för slutsatser om den nationella 

kontextens betydelse för propagandans 

genomslag inte bara i medierna utan också 

hos allmänheten. 

De svenska grupperna 

Intervjustudierna visar att det finns ett betydande 

mått av ambivalens i grupper med 

125 

norsk respektive svensk bakgrund, medan 

grupperna med utländsk bakgrund intar mer 

deciderade uppfattningar om kriget och dess 

bakomliggande orsaker. Osäkerheten i de förra 

grupperna hänger av allt att döma delvis 

samman med den tid som förflutit mellan 

kriget och intervjutillfället under vilken det 

framkommit nya fakta om bland annat bombningarnas 

bristande precision och omfattningen 

av de skador som drabbat civilbefolkningen 

och infrastrukturen. I flera grupper 

nämns att man efter kriget blivit mer tveksam 

till bombningarna. 

I grupperna med svensk bakgrund är ett 

ambivalent och/eller kritiskt perspektiv vanligast. 

Uppfattningarna lutar antingen mot en 

ambivalent Natopositiv eller ett mer kritiskt 

perspektiv (se kategoriseringen av olika propagandarelaterade 

perspektiv i kapitlet Konflikten 

i medierna). Av totalt åtta grupper med 

svensk bakgrund uttrycker en tydligt Natopositiva 

(pensionärsgruppen) och en ambivalent 

Natopositiva (studerandegruppen) uppfattningar, 

medan fem antingen är kritiska eller 

ambivalent kritiska i sina synpunkter. Av 

invandrargrupperna ansluter sig den kosovoalbanska 

gruppen till Natoperspektivet, 

medan den serbiska ansluter sig till Belgradperspektivet. 

Den mest Natoskeptiska inställningen 

förekommer i grupperna med kvinnor inom 

vårdsektorn. De kritiska kommentarerna 

både i dessa och de andra grupperna med 

svensk bakgrund handlar främst om bombningarnas 

destruktivitet och att FN inte hade 

sanktionerat Natos intervention. Såtillvida 

kan det konstateras att Natos propaganda inte 

var långsiktigt framgångsrik i grupperna med 

svensk bakgrund. Men slutsatsen behöver 

modifieras om hänsyn tas till de centrala elementen 

i Natos propaganda, dvs. fiendebilden 

av Slobodan Milosevic och kosovoalbanerna 

som konfliktens ”värdiga offer”. I dessa

delar är Natoperspektivet helt dominerande i 

samtliga grupper utom den serbiska. Inte ens 

den serbiska gruppen tar parti för Milosevic, 

men man är samtidigt kritisk till hur han framställts 

i västmedierna. 

De humanitära aspekterna är centrala minnesbilder 

i praktiskt taget alla grupperna med 

svensk bakgrund. När de vid inledningen till 

intervjuerna ombeds att spontant kommentera 

konflikten är det massflykten och det 

mänskliga lidandet som nämns och det är 

uppenbart genom explicita omnämnanden av 

etnicitet eller genom att man refererar till flyktinglägren 

att man tänker på den kosovoalbanska 

civilbefolkningen. I Olaussons studie 

görs en distinktion mellan två former av medlidandediskurser: 

fördömandet respektive 

känslosamheten (Olausson, und.utg.). I det 

första fallet kanaliseras medkänslan i anklagelser 

mot dem som är skyldiga till de oskyldiga 

offrens lidande, medan den i den andra 

varianten snarare tar sig uttryck i upptagenhet 

vid de egna känsloupplevelserna och empatin 

med offren. I de svenska grupperna är det 

främst den senare formen av medlidandediskurs 

som aktualiseras. I ett par grupper vänds 

visserligen medlidandet i avsky för Milosevic 

och hans illgärningar mot kosovoalbanerna. 

Men annars är känslosamheten den vanligast 

formen för medlidandediskurs och särskilt 

gäller detta för grupperna med kvinnor inom 

vårdsektorn. Brigitte Mral har visat hur president 

Bill Clintons hustru, Hillary Clinton, i 

sina veckobrev på Vita husets hemsida 

understödde Natos intervention genom en 

retorik som betonar just hennes personliga 

medlidande med kosovoalbanerna. Det är en 

retorisk hållning som kan förenas med hennes 

offentliga position som ”first lady” och kvinna 

utan att hon därför uttryckligen behöver förespråka 

militärt våld, vilket hon noggrant undviker 

(Mral, und. utg.). 

En väsentlig aspekt både vid analysen av 

126 

propagandans genomslag och för att förstå 

medlidandets betydelse för allmänhetens 

inställning till kriget är hur enskilda och grupper 

relaterar sig själva till händelserna. Identifierar 

man sig med de oskyldiga offren eller 

betonar man skillnaderna? Distanserar man 

sig till kriget genom att lyfta fram det kulturella, 

sociala, geografiska avståndet mellan 

konflikterna på Balkan och den egna tillvaron 

i Sverige? Och hur ser man överhuvudtaget 

på Sveriges roll i konflikten? 

Grupperna med svensk bakgrund påtalar 

både skillnader och likheter mellan Sverige 

och forna Jugoslavien. Men i de flesta fall uppger 

intervjugrupperna att Kosovokriget upplevdes 

som betydligt närmare än flera andra 

krig som de kommer att tänka på. När det gäller 

synen på Sveriges roll är det frapperande 

att det är humanitära insatser som nämns. Att 

Sverige tagit emot flyktingar från Kosovo, 

stöttat Röda Korset och skänkt bistånd till 

flyktingarna är sådant som lyfts fram i intervjuerna. 

När samtalet kommer in på om ett 

militärt engagemang hade varit tänkbart från 

svensk sida är grupperna oförstående och/ 

eller avvisande. Det betonas att Sverige till 

skillnad från Norge inte är medlem av Nato. 

Endast under FN-flagg kan man föreställa sig 

att svensk militär skulle kunna deltaga. I flera 

fall kopplar man samman denna inställning 

till svensk neutralitetspolitik. 

Vid intervjuerna ställde forskarna också 

frågor om medierapporteringen om kriget. 

Här framkommer att många av de intervjuade 

är skeptiska till mediernas bild av kriget och 

betvivlade att den var korrekt. Det finns vissa 

tecken i materialet på att intervjudiskussionerna 

innehåller mer mediekritiska synpunkter 

än vad som är fallet när intervjupersonerna 

tillfrågas var för sig. Det är alltså inte helt 

osannolikt att ifrågasättandet av mediernas 

tillförlitlighet, som blir relativt framträdande i 

gruppsamtalen, delvis är uttryck för en social

konvention. Ifrågasättandet gäller oftast 

enskildheter, medan man har ganska stor 

tilltro till rapporteringen som helhet. Bland 

grupperna med svensk bakgrund är således 

uppfattningen utbredd att medierna vinklade 

till Natos och kosovoalbanernas fördel. 

Särskilt de manliga teknikerna resonerar tämligen 

utförligt om mediernas partiskhet. Det 

är också de som mest ifrågasätter de kommersiella 

motiven bakom den omfattande exponeringen 

av våldet och lidandet och fokuseringen 

på krigets offer. Också andra grupper 

skönjer en medveten mediestrategi bakom 

utformningen av rapporteringen med syftet 

att skapa emotionellt engagemang och medlidande. 

Flera grupper med svensk bakgrund 

efterlyser mer av bakgrundsinformation och 

även mer uppföljningar av hur det gått för de 

flyktingar som förekommit i reportagen 

under kriget. 

Den grupp som är mest kritisk mot rapporteringen 

i svenska medier är den serbiska. Här 

säger man sig helt ha tappat förtroende för 

medierna och uppger också att man efterhand 

slutat att ta del av rapporteringen i dem. Man 

kritiserar både att den varit vinklad i Natos 

favör och att den varit ofullständig. Särskilt 

bristen på information om den aktuella konfliktens 

bakgrund samt de albanska separatisternas 

och UCKs roll i eskaleringen av motsättningarna 

hör till det som den serbiska 

gruppen saknar. Intressant är att den kosovoalbanska 

gruppen, i likhet med den serbiska, 

anser att medierna borde ha uppmärksammat 

problemen i Kosovo långt tidigare. Om detta 

hade skett hade kanske kriget kunnat undvikas, 

menar man. Men tidigare var medierna 

tämligen ointresserade och i den mån de överhuvudtaget 

ägnade utrymme åt konfliktens 

bakgrund var de påverkade av serbisk propaganda, 

som helt hade präglat västmediernas 

rapportering före kriget, anser de. Mot den 

bakgrunden försvaras Natos bombningar av 

127 

tv-huset i Belgrad i gruppens diskussion. 

Något överraskande är emellertid den kosovoalbanska 

gruppen också enig med den serbiska 

på en annan punkt som gäller rapporteringen 

under kriget. Nämligen i kritiken av de 

svenska medierna för att vara alltför osjälvständig 

gentemot de amerikanska och brittiska 

medierna. 

De norska grupperna 

Grupperna i den norska intervjustudien är i 

allt väsentligt sammansatta efter samma principer 

som i den svenska, med ett undantag. I 

den norska är samtliga grupper könsmässigt 

homogena, vilket ger bättre förutsättningar att 

dra slutsatser om variationer mellan könen. I 

det norska materialet finner vi en större andel 

grupper som uttrycker ett Natoperspektiv 

eller ett ambivalent Natoperspektiv än i det 

svenska materialet. Medan drygt hälften (6 av 

11) av de ursprungsnorska grupperna med 

mindre eller större tvekan ansluter sig Natos 

propagandaperspektiv är det bara var fjärde (2 

av 8) av de ursprungssvenska grupperna som 

gör detta. Men liksom i den svenska undersökningen 

redovisar också den norska resultat 

som tyder på ambivalenta uppfattningar 

bland intervjupersonerna. Exempelvis är merparten 

av de grupper som uttrycker föreställningar 

som ligger närmast Natoversionen 

ambivalenta. Särskilt kvinnorna i de helnorska 

grupperna uppvisar betydande tvivel. 

För invandrargrupperna är bilden densamma 

i både Norge och Sverige. Kosovoalbanerna 

anlägger Natoperspektivet och serberna 

Belgradperspektivet på konflikten. 

Trots att Norge som Natomedlem deltog i 

kriget med en mindre grupp jaktplan avvisar 

de allra flesta grupperna i Norge påståendet 

att landet deltog i kriget. Endast två av grupperna 

är beredda att tillstå att Norge faktiskt 

var i krig – för första gången sedan 1945. De 

norska grupperna markerar också större

distans till kriget och Balkan överhuvudtaget 

än de svenska grupperna. I de helnorska grupperna 

förekommer ofta en stereotyp föreställning 

om att människorna på Balkan har ett 

särskilt folkkynne, att de bär på en kultur och 

kanske ett temperament som avviker från de 

karaktärsdrag som dessa intervjupersoner 

anser sig själva bära på. Vanligt är att man 

nämner hur upptagna folken på Balkan är av 

historien, av tidigare krig och oförrätter som 

aldrig tycks falla i glömska. De norska intervjupersonernas 

föreställningar om att mentalitet 

och kultur är så annorlunda på Balkan 

jämfört med vad man anser utmärker befolkningen 

i norra Europa blir ett sätt att markera 

avstånd till händelserna, menar Höijer som 

svarat för den norska intervjuundersökningen: 

”Genom att avhumanisera den andre tillåter 

man sig att vara en betraktare som inte 

behöver engagera sig” (Höijer, und. utg.). Det 

finns också några undantag från denna stereotypifiering 

av konflikten och dess motsättningar. 

En manlig pensionär och de kvinnliga 

pensionärerna tar avstånd från uppfattningen 

att det skulle finnas ett annat folkkynne på 

Balkan. Men annars är denna distansskapande 

föreställning vanlig överlag i grupper med 

norsk bakgrund. 

De norska intervjugrupperna diskuterar 

också informationen och mediernas rapportering. 

Genom ett något större antal och dessutom 

könshomogena intervjugrupper i den 

norska delstudien, jämfört med den svenska, 

har det i den förra gått att analysera typiska 

variationer mellan könen. Ett tydligt mönster 

där kvinnor och män skiljer sig åt i sina kommentarer 

är att männen i de ursprungsnorska 

grupperna är betydligt mer propagandakritiska 

än kvinnorna. Medan männen spontant 

tar upp denna aspekt vid intervjuerna är det 

vanligt att kvinnorna inte tycks fästa något 

avseende vid den ens när intervjuaren för in 

samtalet på detta tema. Den propaganda 

128 

männen med norsk bakgrund främst kommer 

in på i samtalen är Natos propaganda. I de 

Kosovoalbanska intervjugrupperna är det 

däremot den serbiska propagandan man unisont 

kritiserar. I de serbiska grupperna ser 

man den västerländska medierapporteringen 

överhuvudtaget som den största och värsta 

propagandaapparaten och man är speciellt 

frustrerade över att de norska medierna fungerade 

som en propagandakanal mot Milosevic 

och serberna. Skillnaden mellan män och 

kvinnor i de ursprungsnorska grupperna gäller 

inte bara den propagandakritiska tolkningsramen 

utan mer generellt synen på 

mediernas roll under kriget. Det är genomgående 

männen och särskilt de manliga teknikerna 

som är skeptiska till rapporteringen. 

Detta ska dock inte tolkas som att männen 

genomgående skulle sakna tilltro till medierapporteringen. 

Bortsett från invandrargrupperna 

så är den referentiella tolkningsramen, 

dvs. uppfattningen att medierna på det hela 

taget skildrar verkligheten på ett någorlunda 

rättvisande sätt, den vanligaste. 

I och med att mediernas rapportering tas 

på stort allvar, att skildringarna är auktoritativa 

representationer av verkliga förhållanden 

får de också stor betydelse för de känslomässiga 

reaktionerna. Emotionella reaktioner framkallas 

inte enbart av reportagen om mänskligt 

lidande, de civila offren i kriget och flyktingarnas 

umbäranden, men när intervjupersonerna 

ombeds att spontant berätta om sina 

minnesbilder från Kosovokriget är det vanligt 

att det är just den humanitära katastrofen som 

de tar upp. Den norska delstudien visar också 

att det finns tydliga könsmönster i de känslomässiga 

reaktionerna, mönster som bekräftar 

resultaten från tidigare undersökningar av 

människors sätt att reagera på medierat våld. 

Framför allt är det kvinnorna som uttrycker 

starka känslomässiga reaktioner och engagemang. 

Speciellt fyra kvinnogrupper och en

grupp manliga pensionärer berättar om hur 

förfärliga och outplånliga reportagen om folkfördrivningen, 

massgravarna och drabbade 

människors sorg varit för dem. Det är bara i ett 

par grupper med enbart män – en grupp manliga 

ingenjörer och en grupp manlig vårdpersonal 

– som distanserade och i vissa fall cyniska 

hållningar kommer fram. Här betonar man 

det geografiska och kulturella avståndet till 

kriget och vissa menar att det förekommer 

orättfärdighet och oförrätter på alla möjliga 

håll i världen och att man inte kan låta sig bli 

personligt berörd av allt elände. 

Intervjupersonerna tillfrågades också om 

deras inställning till kriget hade förändrats 

medan det pågick eller senare. Det visade sig 

inte handla om några dramatiska förändringar, 

men vissa förskjutningar i upplevelser och 

uppfattningar hade skett över tid. Samtliga 

grupper med norsk bakgrund nämner att 

deras intresse för konflikten successivt hade 

mattats av. När kriget drog ut på tiden uppger 

fem av tretton grupper att man blivit mer 

kritisk till Nato medan en grupp säger sig ha 

blivit mer positiv. Att bombningarna drabbade 

civila var den vanligaste anledningen till 

att man upplevt moralisk ambivalens. I tre 

grupper nämner man hur offerbilden förändrats 

genom att medierna efter kriget hade 

berättat om kosovoalbanska övergrepp och 

om serber som drivits på flykt. 

Uppfattningen om och engagemanget för 

Kosovokrigets ”värdiga offer” i grupperna 

med norsk bakgrund följer med andra ord i 

stora drag den medierade offerbilden. Initialt 

placeras kosovoalbanerna i denna roll och 

behåller den genom hela undersökningsperioden, 

även om kosovoserbernas utsatthet 

uppmärksamma mot slutet av kriget. I den 

norska intervjuundersökningen aktualiseras 

ett speciellt flyktingfall som på ett intressant 

sätt illustrerar förutsättningarna för den av 

129 

medierna diskursivt konstruerade bilden av 

”värdiga offer”. Det är en man i ett flyktingläger 

på Balkan som vid utrikesministern, Knut 

Vollebæks, besök tränger sig fram och inför tvkameran 

gråtande vädjar om att få komma till 

Norge. Flera av intervjugrupperna tog spontant 

upp denna incident. Man reagerade avvisande 

på mannens beteende som man ansåg 

ovärdigt, omanligt och egoistisk. Dessa reaktioner 

bekräftar att det värdiga offret ska 

framstå som hjälplöst, inte någon som själv 

försöker tillvarata sina intressen och framför 

allt inte göra det på bekostnad av andra som 

har större hjälpbehov. Ytterst tycks det handla 

om att ”vi” – de hjälpande – ska ha kontrollen 

över vem som ska definieras som offer. Därmed 

blir också medlidandet och det humanitära 

engagemanget till del sammankopplat 

med egenintresset på den hjälpande sidan och 

öppet för styrning via propagandadiskursen. 

Samtidigt skapade den diskursiva ordningen i 

samband med Kosovokriget uppenbarligen 

stor moralisk ambivalens hos allmänheten att 

döma av projektets intervjuundersökningar. 

Mediernas relativa betydelse 

för allmänhetens reaktioner 

och reflektioner 

En jämförelse mellan resultaten från de två 

intervjuundersökningarna visar att de norska 

grupperna i större utsträckning än de svenska 

ansluter sig till ett Natoperspektiv på konflikten. 

I båda delstudierna ingår de kosovoalbanska 

grupperna bland dem som på det 

stora hela ansluter sig till Natos propagandabild 

av kriget. Men det är slående att av totalt 

nio grupper med norsk bakgrund är det sex 

plus några enstaka personer ur en annan 

grupp som i sina kommentarer uttrycker – om 

än ambivalent i fyra av grupperna – sig på ett 

sådant sätt att de närmast hänför sig till Natoversionen, 

medan det i den svenska under-

sökningen är två av totalt åtta grupper som 

delar denna syn. Och vad gäller det kritiska 

perspektivet är det en grupp plus enstaka personer 

ur två andra grupper i den norska studien 

som gör sig till tolk för detta perspektiv, 

varav inte en enda grupp helt entydigt. 

Medan i den svenska studien två grupper 

entydigt artikulerar den kritiska versionen 

och ytterligare tre ett mer ambivalent kritiskt 

perspektiv. Resultaten , som bör tolkas försiktigt 

med tanke på det begränsade urvalet, 

antyder åtminstone att det finns ett visst samband 

mellan de initiala skillnaderna i medierapporteringen 

i Norge och Sverige och hur 

intervjugrupperna ser på konflikten. Det är 

dock inte troligt att det enbart är mediernas 

rapportering som påverkat intervjupersonernas 

uppfattningar. Det kan också vara så att 

både medier och intervjuade i och med Norges 

Natomedlemskap och på grund av trycket 

att sluta upp bakom landets politik relativt 

oberoende av varandra intar en hållning som i 

huvudsak är överensstämmande med Natos 

propagandaversion. Men samtidigt är ambivalensen 

i grupperna betydande både i Norge 

och Sverige som vi har sett. Det finns anledning 

att anta att denna osäkerhet bland annat 

handlar om att medierna allteftersom kriget 

pågick rapporterade om Natos missriktade 

anfall, om att civila blev offer och att även 

kosovoserber drevs på flykten. I flera av intervjuerna 

berättar deltagarna om att man i början 

av kriget hade en tämligen klar föreställning 

om att Milosevic och serberna var skyldiga 

och att Natos bombningar var enda sättet 

att få stopp på den etniska rensningen i Kosovo. 

Men att man senare hade börjat tvivla – 

främst om bombningarna var rätt metod att 

hantera konflikten. Denna svängning förklaras 

i stor utsträckning av mediernas förändrade 

bild av kriget. Det ska också noteras att de 

130 

centrala elementen i propagandan från Natos 

sida, dvs. fiendebilden av Milosevic och att 

kosovoalbanerna var det ”värdiga offret” konflikten, 

knappast förändrades över tid. Detta 

gäller både för medierapporteringen och 

intervjupersonernas tolkningsramar såväl i 

Norge som i Sverige. 

Ett intressant och skenbart paradoxalt 

resultat när vi jämför den norska och svenska 

intervjuundersökningen är att de norska 

grupperna i större grad än de svenska tycks 

distansera sig från den humanitära katastrofen 

på Balkan, trots att Norge är militärt delaktig 

i kriget till skillnad från Sverige. Man 

skulle kanske kunna tro att det skulle vara 

tvärtom, men tydligen är avskärmningsreaktionen 

starkare än realismen i de emotionella 

reaktionerna. Medan intervjuerna av de norska 

grupperna visar att man ofta betonar att 

folkkynnet är av annat slag på Balkan än i 

Norden, tenderar de svenska grupperna att 

betona att Kosovokriget ägde rum på närmre 

håll än andra krig som uppmärksammats i 

medierna under senare år, t.ex. i Afrika. Valet 

av referensramar tyder på att distanseringen 

är större i de norska grupperna än i de svenska 

och utgör ett slags psykologiskt försvar 

mot tanken om att det skulle finnas ett norskt 

ansvar för bombningarnas konsekvenser. 

Något motsvarande behov av distansering 

gäller inte de svenska intervjupersonerna, 

eftersom det svenska stödet till Natos operationer 

inskränkte sig till diplomatiska uttalanden. 

Skillnaderna i distanseringsstrategier ska 

alltså inte tolkas som att de norska grupperna 

skulle hysa mindre empati för krigets offer än 

de svenska. Men medkänslan är svårare att 

förena med uppslutningen bakom landets 

officiella politik för de norska grupperna och 

därför tillgriper de distanseringen i större 

utsträckning.

Avslutande kommentar: den diskursiva 

ordningens enhetlighet och beständighet 

Den diskursiva ordning som har utgjort 

projektets övergripande analysram, vilken 

placerat relationerna mellan medieinnehållet, 

propagandan och medlidandet i centrum för 

uppmärksamheten, är i stort utsträckning en 

global ordning, eftersom de ingående diskurserna 

i sig själva är globaliserade. Detta framgår 

klart om man betänker hur den hänger 

samman med den nya världsordningen. Vi 

ska avslutningsvis i korthet beröra detta i 

anslutning till en tillbakablick på hur den diskursiva 

ordningen i samband med Kosovokriget 

förhåller sig till motsvarande under Gulfkriget 

1990–91 och Afghanistankriget 2001. 

Sistnämnda konflikt pågår i skrivande stund 

och några forskningsresultat föreligger alltså 

inte, utan här är vi hänvisade till mer osystematiska 

intryck. Men det är ändå fruktbart att 

något begrunda huruvida den globala diskursiva 

ordningen varit bestående eller förändrats 

mellan dessa internationella konflikter. 

Det råder ingen tvekan om att USAs supermaktposition 

samtidigt både har stärkts och 

blivit mer utsatt under de nya krigen som vi 

här behandlar. Gulfkriget 1990–91 innebar att 

denna ställning fick tydligare konturer på den 

internationella politikens område. Det var 

USAs aktiva alliansbygge och militära styrka 

som fällde utslaget i den konflikten och gjorde 

det möjligt att befria Kuwait från den irakiska 

ockupationen. Detsamma kan i allt väsentligt 

sägas om Kosovokriget, med den skillnaden 

att de militära insatserna begränsades till 

Natos medlemsstater. Samtidigt manifesterades 

maktrelationerna i den nya världsordningen 

genom de nya innebörder av den kollektiva 

säkerheten och folkrätten som skapades 

de facto i dessa två krig. I Gulfkriget sanktionerade 

FNs Säkerhetsråd tillgripandet av 

militära medel för att driva ut de irakiska styr- 

131 

korna från Kuwait. Detta var en nödvändig 

förutsättning för den breda alliansen och 

framför allt för de arabiska staternas deltagande. 

Men USA och Storbritannien kom i krigets 

kölvatten att tänja på folkrätten när man utan 

sanktion från FN proklamerade flygförbud 

för Irak i de norra och södra delarna av landet 

för att skydda utsatta befolkningsgrupper 

mot irakiska angrepp. Detta har fått till konsekvens 

att Gulfkriget i realiteten fortfarande 

pågår som ett lågintensivt krig sedan 1991. 

Ännu mer påfallande var de nya globala 

maktförhållandena när stormakterna i väst 

valde att självsvåldigt tolka internationell 

rätt och FN-stadgan i samband med att Nato 

startade bombningarna av Jugoslavien i mars 

1999. Utan stöd av Säkerhetsrådet hänvisade 

man till att alla medlemsstater i FN har en 

skyldighet att ingripa mot brott mot mänskligheten 

och hot mot internationell fred. Man 

deklarerade att försvaret av mänskliga rättigheter 

i vissa särskilt allvarliga överträdelser 

måste komma före den nationella suveräniteten. 

Oavsett vad man anser om det rimliga i 

dessa argument kan det konstateras att internationell 

rättspraxis förändrades på grund av 

att framför allt USA kunde sätta kraft bakom 

orden. Terroristattackerna i USA den 11 september 

2001 har dramatiskt förändrat bilden 

av den internationella maktsituationen. USAs 

supermaktsställning har blivit så oomtvistlig 

att den blivit angripen från ett håll som man 

tidigare knappast räknat med när det gäller 

den globala maktstrukturen. Nämligen av löst 

strukturerade, nätverksliknande terroristorganisationer 

som opererar i ett flertal länder – 

både i den muslimska och den västerländska 

delen av världen. Detta angrepp har av USA 

bemötts med militära medel, vilket sanktionerats 

av Säkerhetsrådet med hänvisningen till 

rätten till självförsvar. Återigen har rättspraxis 

förändrats efter amerikanska krav. Denna 

gång genom att räkna in försvaret mot terro-

ism under självförsvarsprincipen. Vår poäng 

är inte heller här att detta skulle vara orimligt 

eller fel, utan att den nya världsordningen efter 

1989 ännu en gång kommit till uttryck i nya 

krigsmönster och nytolkningar av folkrätten. 

Vad betyder då allt detta för den diskursiva 

ordningen och i synnerhet för mediernas roll i 

de nya krigen? USAs supermaktsposition i 

kombination med att amerikanska medier 

som CNN, AP, CBS, Time-Warner etc. har ett 

dominerande inflytande inom den transnationella 

nyhetsjournalistiken gör att amerikanska 

perspektiv får stort globalt genomslag i 

medierna i samband med internationella 

konflikter. Definitionsmakten på den internationella 

medieagendan ligger i betydande 

utsträckning i USAs händer. Det innebär 

givetvis inte att alla avvikande röster försvinner 

på grund av den amerikanska röststyrkan, 

men den amerikanska dominansen blir allt 

tydligare. Detta visar sig inte minst i propagandakriget 

om mediernas rapportering. Det 

är lätt att påvisa hur utlämnade medierna i 

andra länder är för påverkan från den amerikanska 

administrationen och de amerikanska 

medierna i de nya krigen. Gulfkriget rapporterades 

av medierna som ett kliniskt krig utan 

betydande civila offer genom att USA-alliansen 

i allt väsentligt kunde styra den information 

och det visuella material som journalisterna 

använde sig av. Först efteråt har rapporter 

visat att denna bild var grovt felaktigt. 

Exempelvis utgjorde de s.k. smarta bomberna 

blott ca sju procent av alla bomber som fälldes 

under kriget. Och Patriotroboten som 

beskrevs som ett synnerligen effektivt försvar 

för Israel mot irakiska missilangrepp, visade 

sig ställa till större skada än nytta enligt den 

israeliska militärens utvärderingar som publicerades 

ett par månader efter kriget (Kellner, 

1992:178). 

En viktig anledning till att bilden av det kliniska 

kriget blev dominerande i medierappor- 

132 

teringen var att också den irakiska sidan på 

det hela taget förhindrade journalisternas 

möjligheter att skildra hur kriget drabbade 

civilbefolkningen. I Kosovokriget försökte 

Nato också få medierna att rapportera om det 

kliniska kriget som skonade civilbefolkningen, 

men den bilden krackelerade i takt med att 

rapporterna strömmade in om civila offer i 

Serbien och i Kosovo. Förutsättningarna för 

journalisterna var annorlunda på Balkan 1999 

jämfört med Persiska viken 1990–91, bl.a. därför 

att något poolsystem aldrig upprättades i 

det förra fallet. Men det är samtidigt klart att 

medier och krigskorrespondenter hade lärt 

sig av misslyckandet i Gulfkriget och satsade 

mycket resurser – även journalisternas säkerhet 

– på att få fram reportage om krigets ”verkliga 

ansikte”. 

Likafullt måste det konstateras att medierna 

kom till korta också i Kosovokriget, men på 

ett annat sätt än under Gulfkriget. Västmakternas 

ledande politiker och propagandastrateger 

lyckades i Rambouillet inte bara manipulera 

delegationerna utan även medierna 

som förmåddes att rapportera om Belgrads 

ovilja att underteckna ”fredsavtalet”, ett avtal 

som senare visade sig innehålla villkor som 

ingen politisk ledare skulle ha kunnat underteckna. 

Natosidan skaffade sig därigenom en 

förevändning för att starta bombningarna och 

ett värdefullt försteg i propagandakriget. I 

samband med kampen mot terrorismen hösten 

2001 kan man se ytterligare ett exempel på 

hur USA utövar definitionsmakt när man 

utpekar Usama bin Ladin och al Quaida som 

de skyldiga till attackerna den 11 september. 

Trots att de amerikanska källorna bakom uppgifterna, 

bl.a. FBI, påpekat att bevisen inte 

skulle räcka vid en rättslig prövning har medierna 

i hela västvärlden satt igång drevet och 

fyller utrymmet med mer eller mindre spekulativa 

informationer om dessa terroristers 

idéer, planer, metoder, organisationer, uppe-

hållsort, m.m. I brist på andra alternativ bygger 

man på de fåtaliga amerikanska källorna, 

vilka i praktiken är omöjliga att kontrollera 

eftersom de arbetar under militär eller polisiär 

sekretess. 

Den globala diskursiva ordningen har alltså 

betydande beständighet med avseende på 

det dominerande inflytande som USA och de 

amerikanska medierna har över mediernas 

krigsrapportering, alltså främst nyheterna. 

Detta sammanhänger med att nyhetsgenren 

har en särskilt viktig funktion för den diskursiva 

ordningen. Den utgör så att säga de reella 

maktförhållandenas avtryck i medieinnehållet 

och anger förutsättningarna för debatten 

både i medier och politiska institutioner. 

Det betyder samtidigt att nyhetsjournalistiken 

är särskilt utsatt för propagandapåverkan. 

Men som vi har visat utgör medlidandediskursen 

en delvis oberoende konkurrent till 

krigspropagandan. Den har stark förankring i 

journalistprofessionens egna ideal och normer 

och kan därigenom under vissa betingelser 

få stort genomslag i medierna. I krigsjournalistiken 

kan den till och med få ställning 

som det kanske viktigaste sättet för journalister 

att markera integritet och oberoende i förhållande 

till parternas propaganda. Ser vi till 

de nya krigen är det svårt att bortse från 

intrycket att det finns en trend mot allt större 

och allt snabbare fokusering på krigets ”verkliga 

ansikte” över tid. Uppmärksamheten på 

civilbefolkningens lidande fick betydligt större 

utrymme i rapporteringen från Kosovokriget 

än från Gulfkriget och i Afghanistankriget 

2001 dröjde det endast ett par dagar innan 

civilbefolkningens umbäranden hamnade i 

fokus, må vara att detta inte alls fick samma 

omfattning som i Kosovokriget. Men detta 

beror förmodligen snarare på logistiska problem 

och att Kabulregimen varit obenägen att 

släppa in västjournalister än att medier och 

journalister anser att USAs och Storbritanni- 

133 

ens myndighetskällor ska få stå oemotsagda, 

vilket tycks ha varit fallet i början av Kosovokriget. 

Journalistkåren har förhoppningsvis 

tagit lärdom av de två föregående krigen och 

insett att det inte går att förlita sig på den bild 

av det kliniska kriget som politiker och militärer 

lanserar. 

Våra intervjuer med grupper ur allmänheten 

i Norge och Sverige visar att medlidandet 

är det som sätter djupast spår i medvetandet. 

Kanske kan krigsjournalistiken utvecklas till 

fredsjournalistik genom att ännu tydligare än 

idag förlita sig på det humanitära engagemangets 

starka stöd hos publiken. En journalistik 

som konsekvent fokuserar på de mänskliga 

konsekvenserna och de civila offren för 

krigföringen blir inte lika lätt att manipulera 

för de propagandastrateger som med glättade 

bilder av det kliniska kriget försöker ”sälja” 

militära konfliktlösningar till allmänna opinionen. 

I vissa fall, t.ex. vid odiskutabla brott 

mot mänskligheten, är våld kanske oundvikligt. 

Men det här projektet, liksom tidigare studier 

av Gulfkriget, har visat att medierna också 

i demokratiska länder saknar förmåga att 

stå emot när statsmakterna med avancerade 

propagandametoder vill vinna opinionen. Det 

var ett journalistiskt nederlag att iscensättningen 

av Rambouilletförhandlingarna inte 

avslöjades i tid. En annan genomgående brist 

i rapporteringen var att det föregående väpnade 

våldet från kosovoalbansk sida, i synnerhet 

UCKs aktiviteter, fick en undanskymd 

plats i rapporteringen i samband med krigsutbrottet 

i mars 1999. Medierna tenderade därmed 

att överta den uppdelning i ”värdiga” 

och ”ovärdiga” offer som Natopropagandan 

förmedlade. Vi har påvisat skillnader mellan 

olika länders medier i början av kriget då de 

svenska är mindre ensidiga i skildringen av 

krigets offer än de brittiska och norska medierna. 

Men efter hand minskar denna skillnad, 

främst därför att också de norska och brittiska

medierna förmedlar alltmer kritiska rapporter 

om Natos bombningar. Fiendebilden av Slobodan 

Milosevic som den som utpekas som 

ensam ansvarig för lidandet slår emellertid 

igenom i rapporteringen praktiskt taget oberoende 

av mediernas nationalitet. I denna centrala 

del var alltså Natopropagandan framgångsrik. 

Men resultaten visar också att det har betydelse 

för rapporteringen av krigets konsekvenser 

eller ”sanna ansikte”, som det ibland 

kallas inom journalistkretsar, om det finns 

reportrar på plats där bomberna faller och 

striderna utkämpas. Vi har kunnat konstatera 

att detta i varje fall delvis kan förklara att den 

brittiska och norska rapporteringen efterhand 

blir mer kritisk mot Natos bombningar. En 

annan faktor som bidragit till detta är tillgången 

på bild- och tv-material som vittnar om 

civilbefolkningens situation. Mot den bakgrunden 

är det alarmerande att korrespondenterna 

har så begränsade möjligheter att 

röra sig fritt och säkert i krigszonerna. Journalister 

tycks vara en mer hotad yrkesgrupp i de 

nya krigen är i tidigare krig att döma av det 

ökande antalet dödade reportrar och fotogra- 

134 

fer under det senaste decenniets väpnade konflikter, 

särskilt på Balkan. Det är därför allvarligt 

att Nato ansåg sig ha rätt att beskjuta tvhuset 

i Belgrad under Kosovokonflikten vilket 

resulterade i sexton medieanställdas död. Om 

nyhetsredaktioner på motståndarsidan börjar 

betraktas som militära mål i väpnade konflikter 

är risken stor att mediebevakningen blir 

ännu mer ensidig och propagandistisk också i 

demokratierna. Journalistikens demokratiska 

roll som kritisk granskare av statens agerande 

och allmänhetens rätt till information försvåras 

eller omöjliggörs. Hur ska skyddet av 

oskyldiga civila kunna säkerställas om inte de 

ledande demokratierna respekterar mediernas 

rätt att rapportera? I det här projektet har 

vi valt att granska propagandapåverkan på 

medierapporteringen i demokratiska länder 

och inte i länder med totalitära regimer eftersom 

det inte råder någon oklarhet om hur det 

ser ut i de senare. Förhoppningsvis kan kritiken 

bidra till försvaret av de mänskliga rättigheterna 

inte försummas på ”hemmaplan” när 

kampen om att försvara dem på andra håll blir 

allt mer intensiv.

THE KOSOVO CONFLICT, MEDIA 

AND COMPASSION 

A Study of Media Reporting, Propaganda 

and the Public´s Reactions in Norway and Sweden 

By StigArne Nohrstedt, Birgitta Höijer and Rune Ottosen* 

The project reported in this volume involved 

studies of the media coverage of the Kosovo 

conflict in three countries: Norway, Sweden 

and the United Kingdom, journalists' strategies 

in covering it, and reactions and comments 

from audiences in Norway and Sweden. Theoretically 

the project has applied an integrated 

globalisation and propaganda perspective 

where 'discursive order' is the central concept, 

and in terms of method discourse analysis has 

been used. Co-operation between the media 

studies departments at the Oslo and Örebro 

universities and the journalism school in Oslo 

has made this research project possible and 

manageable. This final report is written jointly 

by Stig A. Nohrstedt, main editor of the book 

as well as author of chapter 1, 2, 5 and 8, Birgitta 

Höijer, author of chapter 7, and Rune 

Ottosen, author of chapter 3, 4 and 6. 

The results of our analysis can be 

summarised as follows: 

1. Media discourses in Sweden and Norway 

were equally occupied by the fate of the civilian 

population and their suffering due both 

SUMMARY 

135 

to terror on the ground and to the NATO air 

attacks. Some minor deviations with respect 

to emphasis and tone can be noticed, but by 

and large it seems that the Kosovo media war 

was quite different from the Persian Gulf 

media war 1990–91. In the last European war 

of the last decade, obviously the global discourse 

of compassion has had more impact on 

the media discourses than in the first war of 

the same decade. When comparing these two 

conflicts, this can partly be explained as reduced 

influence on the media from the dominant 

war propaganda discourses. In the Kosovo 

War journalists from the Western media 

had more access to unofficial sources on both 

sides than in the Persian Gulf War. 

The audience answered the emotional 

engagement offered by the media by focusing 

on civilian victims in two ways: either by 

responses of compassion or by indifference 

turning their backs to the suffering. Compassion 

responses were more pronounced 

among the female audience and in the beginning 

of the war. Over time responses of compassion 

fatigue increased. 

*StigArne Nohrstedt and Birgitta Höijer are Professors in Media and Communication at Örebro University in Sweden. 

Rune Ottosen is Professor in Journalism at Oslo University in Norway.

2. However, the NATO propaganda in the 

Kosovo War was in general quite successful 

all through the conflict in spinning the media 

in key strategic terms. The media never seriously 

questioned the enemy Milosevic as the 

only one responsible for the war, and NATO’s 

self-proclaimed motives. Not even after the 

cease-fire, when continuous ethnic cleansing 

– but now against the Kosovo Serbs – were 

reported, did the media in general reflect 

much upon the NATO strategy and its basic 

objectives, and certainly not its possible hidden 

agenda. In some letters to the editor and 

debate items the NATO propaganda was criticised, 

but this critique did not have any noticeable 

framing effects on the news, neither 

could it shake the steady supportive attitude 

towards NATO in the editorials. But again, on 

a detailed level some national variations are 

visible (see below). The way in which the 

Rambouillet negotiations were staged by the 

big powers is probably the main explanation 

to this stable impact on the media from the 

propaganda discourse (and we might add: as 

propaganda of deed this is not solely a discursive 

event). 

The NATO propaganda was partly accepted 

and partly rejected by the audience. The 

Norwegian audience was more willing to 

accept it than the audience in the non-member 

country Sweden. Concerning the enemy 

picture of Milosevic, however, total consensus 

prevailed not only in the media coverage 

but also among the audience groups. No one 

questioned this. 

3. In other respects the Norwegian and Swedish 

media discourses differed. In particular, 

the NATO bombing operations were initially 

given remarkably opposite coverage, but 

later the two media discourses converged 

towards a rather critical image. From the start 

the media in Norway, the NATO country in 

136 

this comparison, had a low profile with 

respect to the effects of the air strikes, but they 

were generally described as necessary in 

order to restore peace in Kosovo. The Swedish 

media on the contrary had a much more outspoken 

and critical voice, emphasising the 

potential risks of the conflict spreading out 

over the entire Balkans and eventually into a 

third world war. Under the impact of subsequent 

events, and especially the misdirected 

attacks on Albanian refugees, the media news 

discourses in both countries turned into a 

mainly critical image of the NATO bombings. 

In this case, the explanation we would suggest 

is that the combined effect of journalists’ 

access to civilians’ experiences on both sides 

in addition to the impact of the compassion 

discourse led to increased counter-pressure 

on the attempts of NATO to dominate the 

media discourses. The Norwegian media 

were even more sensitive to this and also 

more movable because of its initially less critical 

view than the Swedish. 

Some form of ambivalence regarding the 

NATO bombings was also quite common 

among the audience, probably due to the fact 

that over time different voices were heard in 

the media. 

4. Other themes, more closely related to 

the cold war conflict pattern, like the Russian 

role in the conflict, show a more rigid 

discursive pattern. Here the national differences 

between the media discourses seem to 

remain also to the end of the conflict, for 

example when Russian troops suddenly 

moved into Kosovo from Bosnia. In Norwegian 

media fear and scepticism dominated, 

while in Swedish media the image of the 

Russian troops was part of the enthusiasm 

and relief, which dominated the coverage. 

This is a clear indication of the continuous 

importance of the national security and

foreign policy tradition as a national context 

for the media discourses. 

5. In the analyses special attention have been 

given to the tabloid discourses as a particular 

case of inter-discursive relations. These 

newspapers show distinctively more dynamic 

patterns than the prestige papers. The latter 

have closer connections to the diplomatic 

discourse of the conflict, thus reporting more 

extensively about peace proposals, negotiations, 

etc., and also expressing views and perspectives 

more in accordance with their own 

government’s than the tabloids. This could 

explain their relatively higher discursive stability 

compared to the tabloids. We have pointed 

to the remarkable images in the tabloids 

Aftonbladet and in Dagbladet at the end of 

the war. In both cases heavy impact from the 

compassion discourse can be an important 

part of the explanation. Concerning the Swedish 

tabloid, the way it covered the Russian 

march into Kosovo – as peace itself entering 

the scene, met by the people’s celebrations 

and cheers – can be explained, we suggest, by 

its great attention to civilians’ sufferings and 

sacrifices during the war. No matter what 

troops came in after the cease-fire, they represented 

the end of the war and the end of pain. 

Due to the paper’s great concern with the 

“real face of the war” – it had started is own 

refugees aid campaign – and without any 

worries about the Russian intentions, Aftonbladet 

let the euphoric feeling of relief and the 

pure hope of lasting peace frame its coverage. 

The Norwegian Dagbladet came with strong 

critique against NATO and the way the Rambouillet 

negotiations were managed – in fact 

stronger than in any other of the studied 

media – after the war. It had over time and 

due to its special columnist in Belgrade reported 

quite critically about the human and 

material costs on the Serbian side, but now the 

137 

paper came out with a critique that indicated 

that the paper and its sources eventually felt 

free to speak out about their doubts and worries. 

Mounting compassion for the people on 

both sides had at last a free way, when loyalty 

to the government’s need to support the 

NATO policy had played out its role. 

6. In conclusion the global discursive order 

in relation to the Kosovo War seems to imply 

that the new world order after 1989 has not 

led to a total US or NATO dominance. It is 

reasonable to assume that the US hegemonic 

position as the only superpower is stronger 

today than before the Persian Gulf War 

1990–91, and that this is part of the explanation 

why the Swedish media discourse in 

some respect approaches the Norwegian one, 

for example with respect to the lack of a serious 

discussion after the war about NATO’s 

responsibility for the war itself and the continuous 

problems in the neighbouring countries 

around Kosovo. But this position is nevertheless 

contested, although not at all in the 

same way as under the cold war, by an opponent 

representing an alternative social 

system. The global discursive order of today 

tends to be rather open for non-ideological 

and anti-propaganda discourses, which calls 

for multi-level discursive analyses. 

The global compassion discourse has probably 

strengthened its relative importance 

over the media discourses in comparison to 

the political-ideologically based propaganda 

discourse, promoted by the USA and NATO 

for example in the Kosovo War. It goes both 

ways. Either the propaganda discourse and 

the compassion discourse push and pull in 

the same direction, as during the first weeks 

of the Kosovo War; or the two discourses may 

conflict and influence the media in opposite 

directions, as in the second half of the war 

after the human costs of the air strikes had

taken the paramount place on the news agenda. 

Hence, it is today more difficult to predict 

where the sympathy from the general public 

will land in a military conflict than during the 

cold war period. This will probably encourage 

increased concern from spin doctors and 

propaganda strategist in their ambitions to 

control the way pity flows. But the positive 

138 

thing about this new world order is that it 

gives civil society more space for anti-ideological 

and anti-propaganda discourses. And 

hopefully propaganda based on compassion 

will be contested and requested to fulfil its 

claims, or otherwise it will meet with a credibility 

crisis.

Ackermann, S., 1999. ”Redefining Diplomacy. 

Press rewrites history to paint 

Belgrade as "hard line". EXTRA 

July/August 1999. 

Albrecht, C. & Listerman, T., 2000. ”Får vi 

veta sanningen?” En undersökning av propagandans 

genomslag i Dagens Nyheters 

och Aftonbladets rapportering från Kosovokonflikten. 

C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap, 

vårterminen -00. 

Humanistiska inst., Örebro universitet. 

Alexandre, L., 2000. ”Voicing the Gulf The 

Voice of America Constructs the Gulf War”, 

i Nohrstedt & Ottosen. Journalism and the 

New World Order. Gulf War, National Discourses 

and Globalization. Göteborg: Nordicom. 

Andersson, T. & Berggren, C., 2000. Aktörer i 

Kosovo – en diskursanalys av två svenska 

mediers rapportering från konflikten. Cuppsats 

i medie- och kommunikationsvetenskap, 

vårterminen -00. Humanistiska 

inst., Örebro universitet. 

Andresen, Ø., 1999. Organisasjonsdeltakelse i 

Norge fra 1983 til 1997. Oslo: Statistisk 

sentralbyrå. 

Augoustinos, M. & Walker, I., 1995. Social 

Cognition. An Integrated Introduction. 

London: Sage. 

REFERENSER 

139 

Beniger, J. R. & Gusek, J. A., 1995. ’The 

Cognitive Revolution in Public Opinion and 

Communication Research’, in Theodore, 

L. Glasser and Charles T. Salmon 

(eds), Public Opinion and the Commmunication 

of Consent. New York: The Guilford Press. 

Bennett, W. L. & Paletz D., (red) 1994. Taken 

By Storm: The Media, Public Opinion, and US 

Foreign Policy in the Gulf War. Chicago, 

IL: University of Chicago Press. 

Bell, M. 1995. In Harm´s Way. Reflections of 

a War-Zone Thug. London: Penguin Books. 

Berglez, P., 1999. Bilder av FN og NATO. 

Dagens Nyheters bevakning av de internationella 

insatserna i samband med konflikten i det 

forna Jugoslavien. Studier i kommunikation 

och medier 15. Örebro: Örebro Universitet. 

Bildt, C., 1997. Uppdrag fred. Stockholm: 

Norstedts förlag. 

Bjernler, M., 2000. Bombarderande propaganda. 

En studie av dagsrapporteringenn 

under Kosovokriget i svensk och fransk 

press. D-uppsats i medier- och kommunikationsvetenskap 

höstterminen –99. Örebro 

universitet. 

Boltanski, L., 1999. Distans Suffering, Morality, 

Media and Politics. Cambridge: Cambridge 

University Press.

Brody, R., A., 1994. ”Crisis, War, and Public 

Opinion”, i Bennett & Paletz, (red.) Taken By 

Storm: The Media, Public Opinion, and 

US Foreign Policy in the Gulf War. Chicago, 


Chomsky, N., 1999. The New Military 

Humanism. Lessons from Kosovo. Monroe ME: 

Common Courage Press. 

Chomsky, N. & Herman, E. S., 1979. 

The Political Economy of Human Rights. 

Boston: South End Press. 

Christie, N., 1986. ‘The Ideal Victim’, i E. A. 

Fattah (red.), From Crime Policy to Victim 

Policy. London: MacMillan Press. 

Cohen, A. A., Levy, M. R., Roeh, I. 

& Gurevitch, M., 1996. Global Newsrooms, 

Local Audiences. A Study of the Eurovision 

News Exchange. London: John Libbey & Co 

Colombus, F., 1999. Kosovo-Serbia: A Just War. 

New York: Nova Science Publishers, Inc. 

Cromwell, D. & Edwards, D., 2000. Silent 

Democracy, Znet Commentary 24.October 

2000 htp://www.zmarg.org/Commentaries/donorform.htm.. 

Cronström, J. 2000. Gränslöst II: om det symboliska 

TV-våldets inflytande på individer, medier 

och samhälle. Stockholm: Institutionen för 

journalistik, medier och kommunikation 

(licentiatuppsats). 

Curtis, M., 1998. ’Introduction to the Transaction 

Edition’, i Walter Lippmann 

(1922/1998), Public Opinion. New Jersey: 

Transaction Publishers. 

140 

Dagens Nyheter 2000-03-19: Mattias Berg, 

”Mannen som gav oss bilden av kriget”. 

Denton, R. E., (red.), 1993. The Media and the 

Persian Gulf War. Westport, CT: Praeger. 

Dorman, W. A. & Ball-Rokeach, S., 1998. 

”The Establishing Phase of the Persian Gulf 

Policy Debate”, i Bennett, W. L. & Paletz D., 

(red) Taken by the Storm. The Media Public 

Opinion and US Foreign Policy in the Gulf War. 

Chicago: University of Chicago Press. 

Dorman, W.A. & Livingston, S. (1994) ’News 

and Historical Content. The Establishing 

Phase of the Persian Gulf Policy Debate’, 

Bennett, W. L. & Paletz D., (red) Taken By 

Storm: The Media, Public Opinion, and US 

Foreign Policy in the Gulf War. Chicago, 


Drotner, K., Bruhn Jensen, K., Poulsen, I. 

& Schrøder, K., 2000. Medier och kultur. 

En grundbok i medieanalys och medieteori. 

Lund: Studentlitteratur. 

Ebbing, H., 2001. "Balkansyndromet". 

Ny Tid nr. 3 19. januar. 

Eide, E. B., 1999. ”Fra Dayton til Rambouillet.” 

Mennesker og Rettigheter nr. 3 1999. 

Eide, E. B., 2000. ”Kosovo-krigen ett år etter”. 

Internasjonal Politikk 58 (1). 

Eide, M., 1992. Nyhetens interesse. 

Oslo: Universitetsforlaget. 

Ekman, I., 2000. ”NATO Angriber”! – En jämförande 

studie av dansk och svensk rapportering 

under Kosovokriget. C-uppsats i 

statsvetenskap, Uppsala universitet höstterminen 

-99.

Fairclough, N., 1995. Critical discourse analysis. 

London: Longman. 

Featherstone, M., (red.) 1990. Global Culture. 

Nationalism, Globalization and Modernity. 

London: Sage. Final Report to the Prosecuter 

by the Committee Established to Review 

the NATO Bombing Campaign Against the 

Federal Republic of Yugoslavia. 

http://www.un.org/icty/pressereal/nato0 

61300.htm) 

Findahl, O., 2000. ”Kan vi lita på medierna?”, 

i Lidskog, R., S.A. Nohrstedt & L.E. Warg: 

Risker, kommuniktion och medier. En forskarantologi. 

Lund: Studentlitteratur. 

Fiske, J, 1987. Television Culture. 

London: Methuen. 

Galtung, J., 2000. Johan uten land. Oslo: Aschehoug 

forlag. 

Giddens, A., 1990. The Consequences of Modernity. 

Cambridge: Polity Press. 

Glenny, M., 1992. The Fall of Yugoslavia. 

London: Penguin books. 

Goff, P., (red.) 1999. The Kosovo News 

& Propaganda War. Vienna: IPI-report. 

Golding, P. & Harris, P., 1997, ‘Introduction’, i 

Golding & Harris (red), Beyond Cultural 

Imperialism. Globalization, Communication & 

the New International Order. London: Sage. 

Gowan, P., 2000. ”The War and its Aftermath”, 

i Hammond and Herman (red.): 

Degraded Capability: The Media and the Kosovo 

Crisis. London: Pluto Press. 

141 

Grundmann, R., Smith, D. & Wright, S., 

2000. ”National Elites and Transnational 

Discourses in the Balkan War”, European 

Journal of Communication vol 15, 

nr 3:299-320. 

Hadenius, S. & Stùr, E., 1992. Hopp och 

fruktan. Stockholm: SPF-rapport 158-3. 

Hall, S., 1980/1973. "Encoding/decoding". I 

Hall, S., Hobsen, D., Lowe, A. and P. Willis 

(red.), Culture, Media, Language. Working 

Papers in Cultural Studies, 1972-79. London: 

Routledge. 

Hallin, D. C., 1986. The Uncensored War: The 

Media and Vietnam. New York: Oxford University 

Press. 

Hallin, D., 1997) ”The Media and War”, i Corner, 

J., Schlesinger, P. & Silverstone, R. (red.) 

International Media Research. ACritical Survey. 

London: Routledge. 

Hammond, P. & Herman, E. S., (red.) 2000. 

Degraded Capability: The Media and the Kosovo 

Criss. London: Pluto Press. 

Hammond, P., 2000. "Good versus Evil" 

After the Cold War: Kosovo and the Moralisation 

of War Reporting in Javnost – the 

Public s. 19-37. 

Herman, E. S. & Chomsky, N.,1988. Manufactering 

Consent: The Political Economy of the 

Mass Media. New York: Pantheon Books 

Herman, E. S. & McChesney, R. W. 1997. 

The Global Media. London: Cassell. 

Hjarvard, S., 1995. Internationale TV-nyheter. 

Århus: Akademisk Forlag.

Human Rights Watch 2000. Civilian deaths 

in the NATO Air Campaign. 

http://www.hrw.org/reports/2000/nato/ 

Natbm200-01.htm 

Hvitfelt, H. & Mattsson, K., 1992. Gulfkriget 

– ett mediedrama i två akter. Stockholm: SPF, 

rapport 158–2. 

Höijer, B. 1994. Våldsskildringar i TV-nyheterna. 

Produktion, utbud, publik. Stockholms 

Universitet: Institutionen för journalistik, 

medier och kommunikation. 

Skriftserien, nr 5. 

Höijer, B., 1996. ”De realistiska våldsskildringarnas 

dilemman.” Nordicom- 

Information, 1, 39-43. 

Höijer, B., 1998. ”Social Psychological 

Perspectives in Reception Analysis.”, i 

R. Dickinson, O. Linne & R. Harindranath 

(red.), Approaches to Audiences, London: 

Edward Arnold. 

Höijer, B., 2000. ’Kulturkognitiva perspektiv 

– Den tänkande människan’. Nordicom- 

Information, 2, 43-50. 

Höijer, B., und.utg. ”’Det er ikke bare svart og 

hvitt’. Norske medborgare om Kosovokonflikten”, 

i Höijer, B. & Olausson, U., und.utg. 

Norska och svenska medborgares reflektioner 

kring Kosovokonflikten och medierna. Örebro: 

Studier i kommunikation och medier, 23. 

Örebro universitet. 

Höijer, B. & Olausson, U., und.utg. Norska och 

svenska medborgares reflektioner kring Kosovokonflikten 

och medierna. Örebro: Studier i 

kommunikation och medier, 23. Örebro universitet. 

142 

Höijer, B., Nohrstedt S. A. & Ottosen, R., 

2001. The Kosovo War in the Media 

– Analysis of a Global Discursive Order. 

Paper presented at the conference “Genre 

2001”, Oslo University College, 

May13th- 16th, 2001. 

Ignatieff, M., 1993. Blood and Belonging. 

Journeys into the New Nationalism. 

London: BBC Books/Chatto & Windus. 

Ignatieff, M., 2000. Virtual War. New York: 

Metropolitan Books. 

The Independent International Commission 

on Kosovo 2000. Kosovo Report. 

Oxford: Oxford University Press. 

Jeppsson Grassman, E. och Svedberg, L., 

1999. ”Medborgarskapets gestaltningar. 

Insatser i och utanför föreningslivet.” Ingår 

i Civilsamhället. Demokratiutredningens forskarvolym 

VIII. SOU 1999:84. 

Jowett, G. S. & O’Donnell, V., 1992. 

Propaganda and Persuasion. London: Sage. 

Kaldor, Mary, 1999. New and old wars: 

organized violence in a global era. Cambridge: 

Polity Press. 

Katz, E., 1992. ‘The End of Journalism? Notes 

on Watching the War’, Journal of Communication, 

vol. 42, no.3, Summer, 5–13. 

Kellner, D., 1992. The Persian Gulf TV War. 

Boulder, CO: Westview Press. 

Kirton, J., 1993. ‘National Mythology and 

Media Coverage: Mobilizing Consent for 

Canada’s War in the Gulf’, Political Communication 

, vol. 10, no. 4, pp. 425–441.

Knightley, P., 1977. Krigets första offer är 

sanningen. Stockholm: Forum. 

Knightley, P., 2000. First Casualty. 

London: Prion. 

Knightley, P., 2000. Truth buried at scripted 

press briefings. IPI-report Vol.6 No. 1. 

Knightley, P. ”A New Weapon in the News 

War”, The Guardian 910304. 

Kosovo-krisen: Nasjonal Rapport 2000. 

Utgitt som et samarbeide mellom Utenriksdepartementet, 

Forsvarsdepartementet 

og Forsvarets Overkommando. 

Lasswell, H. D., 1927/1971. Propaganda 

Technique in World War I. 

London: The M.I.T Press. 

Liebes, T. & Katz, E., 1993. The Export of 

Meaning. Cross-Cultural Readings of 

Dallas. Oxford, UK: Polity Press. 

Lind, G., 2000. ”Kosovobombingen 

og folkeretten”, Ordfront magasin nr. 2. 

Lippmann, W., 1922/1998. Public Opinion. 

New Jersey: Transaction Publishers. 

Listerman, T., und.utg. ”Nato skriver historia 

– Sverige tittar på”, i Berglez (red.) Hur 

Kosovokonflikten kommunicerades. Tre studier. 



Ljunggren M. & Mungenast, M., 2000. 

Mediebevakningen av Kosovokonflikten – 

en analys av två svenska mediers nyhetsbevakning. 

C-uppsats i medie- och 

kommunikationsvetenskap, ht-99. 

Humanistiska inst., Örebro universitet. 

143 

Lull, J., 1995. Media, Communication, culture: 

a global approach. Oxford: Polity Press. 

Luostarinen, H. & Ottosen, R., 2000. ”The 

Media Gulf War and its Aftermath”, i Nohrstedt, 

S. A. & Ottosen, R., Journalism and the 

New World Order. Gulf War, National Discourses 

and Globalization. Göteborg: Nordicom. 

Lynch, J., 2000. Using Conflict Analysis in 

Reporting. The Peace Journalism Option 3. 

www.conflictandpeace.org. 

MacGregor, B., 1997. Live, Direct, and Biased? 

Making Television News in the Satellite Age. 

London: Arnold. 

Magnusson, K., 1999. ”Hur det hela började”, 

Fredsbomber över Balkan. Konflikten om 

Kosovo. Stockholm: Manifest. 

Maleˇsič, M., 1993. The Role of Mass Media in the 

Serbian-Croatian Conflict. Stockholm: SPF, 

rapport 164. 

Maleˇsič, M., 1998. Propanda in War. 

Stockholm: SPF, rapport 174. 

Maleˇsič, M., 2000a. ”Massmedier i krig 

– fallet före detta Jugoslavien”, i Lidskog, R., 

Nohrstedt, S.A. & Warg, L.E., Risker, kommuniktion 

och medier. En forskarantologi. Lund: 

Studentlitteratur. 

Maleˇsič, M., 2000b. Peace Support Operations, 

mass media, and the Public in Former Yugoslavia. 

Stockholm: SPF, rapport 157. 

Malmborg, C., 2000. Bilder eller skenbilder? 

Skildringen av FN och Nato under Kosovokonflikten. 

C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap, 

vårterminen- 00. 

Humanistiska inst., Örebro universitet.

McQuail, D., 1994. Mass Communication Theory. 

An Introduction. London: Sage 

Mellum, M., 2000. Journalister i krig – en studie 

av norske avisjournalisters dekning av 

Kosovokrigen 1999. Cand.polit hovedoppgave 

i medievitenskap, Institutt for medier 

og kommunikasjon Universitetet i Oslo, 

høst 2000. 

Midteide, T & Grønli, H., 2000. Kosovokonflikten 

på TV. En sammenlignende analyse 

av Dagsrevyen (NRK) of Rapport (SVT2) 

sine nyhetsreportasjer under Kosovokrigen 

1999. Semesteroppgave ved Journalistutdanningen, 

Høgskolen i Oslo, våren 2000. 

Minear, L., Scott, C. &.Weiss, T.G., 1996.The 

News Media, Civil War, and Humanitarian 

Action. Boulder, Colorado: Lynne Rienner 

Publishers. 

Minear, L., van Baarda, T. & Sommers, M., 

1999. NATO and Humantian Action in the 

Kosovo Crisis. Institute for International 

Studies and the Humanitarian Law Consultancy, 

Occasional Paper # 36. 

Morley, D., 1992. Television, Audiences and Cultural 

Studies. London: Routledge. 

Morrison, D., 1992. Television and the Gulf War. 

London: Libbey. 

Mral, B., und.utg. ”’My husband and our 

NATO allies’. Hillary Clintons stödpropaganda 

under Kosovokonflikten”, i Berglez 

(red.) Hur Kosovokonflikten kommunicerades. 

Tre studier. Studier i kommunikation och 

medier, 21. Örebro universitet. 

Nilsen, F., 2000. ”Et moralsk korstog”, 

Klassekampen 9.9 2000. 

144 

Noelle-Neumann, E., 1995. ’Public Opinion 

and Rationality’, i Theodore, L. Glasser & 

Charles T. Salmon (red.), Public Opinion and 

the Commmunication of Consent. New York: 

The Guilford Press. 

Nohrstedt, S. A., 1986. Tredje världen i nyheterna. 

Stockholm: Almqvist & Wiksell Internationel. 

Diss. 

Nohrstedt, S. A., 1992. ”Utanför poolerna. 

Svenska korrespondenters erfarenheter av 

nyhetsrapportering från kriget vid Persiska 

viken”, i Roland Nordlund (red.) Svenskarna, 

medierna och Gulfkriget. Stockholm: SPFrapport 

158-1. 

Nohrstedt, S. A., 1996. ”Medievåldet och 

moralen.” i Andén-Papadopoulos, Kari och 

Birgitta Höijer (red.), Våldsamma nyheter. 

Perspektiv på dokumentära våldsskildringar i 

media. Stockholm: Symposion. 

Nohrstedt, S. A., 1999. ”Demokratin och globaliseringen. 

Om transnationell journalistik 

och politrisk opinionsbildning”, i Erik 

Amnå (red.) Politikens medialisering. SOU: 

1999:126. 

Nohrstedt, S. A., 2000. ”U.S. Dominance in 

Gulf War News? Propaganda Relations 

Between News Discourses in the U.S. and 

European Media”, i Nohrstedt, Stig Arne & 

Ottosen, Rune. Journalism and the New World 

Order. Gulf War, National Discourses and Globalization. 

Göteborg: Nordicom. 

Nohrstedt, S. A., 2002. ” Images of the UN 

in Dagens Nyheter and the Washington Post 

During the Gulf War 1990–91”, i Luostarinen, 

Heikki & Kempf, Wilhelm (red.) 

Journalism and the New World Order vol. II. 

Göteborg: Nordicom.

Nohrstedt, S. A. & Ottosen, R. (red.), 2000. 

Journalism and the New World Order. Gulf 

War, National Discourses and Globalization. 

Göteborg: Nordicom. 

Nohrstedt, S. A., Ottosen, R., Riegert, K. 

& Kaitatzi-Whitlock, S., 2000. ”From the 

Persian Gulf to Kosovo – War Journalism 

and Propaganda”, European Journal 

of Communication vol 15, nr 3: 383-404. 

Nordlund, R. (red.; 1992) Bilden av ett krig. 

Stockholm: SPF-rapport 158-1. 

O’Heffernan, P., 1994. ”A Mutual Exploitation 

Model of Media Influence in the U.S. 

Foreign Policy”, i Bennett & Paletz, (red.) 

Taken By Storm: The Media, Public Opinion, 

and US Foreign Policy in the Gulf War. 

Chicago, IL: University of Chicago Press. 

Olausson, U., und.utg. ”’Sanningen har ju alltid 

två sidor’. Svenska medborgare om 

Kosovokonflikten och medierna.”, i Höijer, 

B. & Olausson, U., Norska och svenska medborgares 

reflektioner kring Kosovokonflikten och 

medierna. Örebro: Studier i kommunikation 

och medier, 23. Örebro universitet. 

OSSE 1999. Human Rights in Kosovo: As 

seen, as told. Warsaw: Office for Democratic 

Institutions and Human Rights. 

Ottosen, R., 1992. ”Media Reporting in War: 

Public Relation vs. Journalism”, PRIO 

Report no.5. 

Ottosen, R., 1994. Mediestrategier og fiendebilder 

i internasjonale konflikter. Norske medier i 

skyggen av Pentagon. 

Oslo: Universitetsforlaget. 

145 

Ottosen, R., 1999. ”Medienes manglende 

rettsvern i krig.” Mennesker og Rettigheter 

nr. 3 1999. 

Ottosen, R., 1999b. ”Norway in the crossfire 

between Serb propaganda and the NATO 

spin machine” i Goff (red.): The Kosovo News 

& Propaganda War. Vienna: IPI-report. 

Ottosen, R., 2001. Patriotiske virveltrommer 

eller kritisk krigsjournalistikk. Norske nyhetsmediers 

dekning av Kosovokrigen i 1999. Rapport 

til Rådet for anvendt medieforskning. 

Pharo, F. I., 2000. ”NATO og Kosovo-krisen: 

Mellom pest og kolera.” Internasjonal Politikk 

58 (1). 

Raino, J., K. Lalu & A. Penttila, 2001. 

Independent forensic autopsies in an armed 

conflict: investigation of the victims from 

Racak, Kosovo. Forensic Science International, 

January 2001. 

Rendall, S., 1999. ”Forgotten coverage of 

Rambouillet negotiations. Was a peaceful 

Kosovo Solution Rejected by U.S.?” FAIR 

Fairness & Accuracy in Reporting, Commentary 

May 14, 1999. 

Riegert, K., 1998. ”Nationalising” Foreign Conflict. 

Stockholm: Department of Political Science, 

Stockholm University. 

Riegert, K., und.utg. The Image War: NATO's 

Battle for Kosovo in the British Media. Örebro: 



Robertson, R., 1992. Globalization. Social Theory 

and Global Culture. London: Sage.

Rojo, L. M., 1995. ‘Division and Rejection: 

From the Personification of the Gulf Conflict 

to the Demonization of Saddam Hussein’, 

Discourse & Society, vol. 6, no.1, pp. 49–80. 

Slapgard, S., 2001. TV-reporterens vanskelege 

Kosovo-krig 

http://www.nrk.no/kanal/undervisning/ 

journalistetikk/1081664.html 

Sreberny-Mohammadi, A., Winseck, D., 

McKenna, J. & Boyd-Barrett, O., 1997. 

”Editors’ introduction – Media in global context”, 

i Sreberny-Mohammadi, Winseck, 

McKenna & Boyd-Barrett (red.) 

Media in Global Context. London: Arnold. 

Stojanovic, S. D. 1999. The Media in a post 

Modern War 1999 Yugoslavia versus NATO 

Conflict. Master of Science in Media & Communications 

Program 1998/1999. London 

School of Economics and Political Science. 

Swanson, D. L. & Smith, L.D., 1993. ‘War in 

the Global Village: A Seven-Country Comparison 

of Television News Coverage of the 

Beginning of the Gulf War’, i Denton, Robert 

E. (red.) The Media and the Persian Gulf War. 

Westport, CT: Praeger. 

Taylor, P. M., 1997. Global Communications, 

International Affairs and the Media since 1945. 

London: Routledge. 

Thompson, J. B., 1995. The Media and 

Modernity. A Social Theory of the Media. 

Cambridge: Polity Press. 

Thussu, D.K. (2000) International Commnication. 

Continuity and Change. 

London : Arnold. 

146 

Tjernström, V., 2001. Europa norrifrån. En 

nordisk komparativ studie av europeisk politisk 

kommunikation. Umeå: Institutionen för 

kultur och medier. Diss. 

Toffler, A. & Toffler, H., 1994. War and Anti- 

War: Survival at the Dawn of the 21st Century. 

London:Warner. 

Tomlinson, J., 1997. ‘Cultural Globalization 

and Cultural Imperialism’, pp. 170-190 in Ali 

Mohammadi, ed., International Communication 

and Globalization. London: Sage. 

- Tvedt, T. 1993. En studie av frivillige organisasjoner 

i norsk bistand. Universitetet i Bergen, 

Senter for utviklingsstudier. 

Tvedt, T., 1995. Den norske samaritan. Ritualer, 

selvbilder og utviklingshjelp. Oslo: Gyldendal. 

UNCHR 1999. The Kosovo refugee crisis: 

an independent evaluation of UNCHR's 

emergency preparedness and response. 

Vaas, K., 2000. Language and war. A study of 

metaphors in Nato's press briefings during 

operation allied force in Kosovo. Hovedfag 

thesis, English Departement, University of 

Bergen, September 2000. 

Van Dijk, T., 1998. Ideology: a multidisciplinary 

approach. London:Sage 

Weber, T. A., 1996. Media Coverage of the 

Persian Gulf War: A Survey of Literature, 

MA diss. American University, Washington 

DC. 

Öberg, J., 1999. TFF Press Info 57.

Förteckning över projektets delrapporter 

BILAGA 

I Studier i kommunikation och medier, medie- och kommunikationsvetenskapsämnets vid Örebro 

universitet skriftserie utges i samarbete med Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) samtidigt tre 

böcker med delrapporter från projektet, enligt följande: 

Berglez, Peter (red.), Hur Kosovokonflikten kommunicerades. Tre studier. Studier i kommunikation 

och medier, 21. Örebro universitet, 2002: 

– Brigitte Mral: ”My husband and our NATO allies…” – Hillary Clintons stödpropaganda 

under Kosovo-kriget. 

– Peter Berglez: Konsensus, dissensus och objektiva nyheter. 

– Thomas Listerman: Nato skriver historia. Sverige tittar på. 

Riegert, Kristina, The Image War: NATO’s Battle for Kosovo in the British Media. Studier i kommunikation 

och medier, 22. Örebro universitet, 2002. 

Höijer, Birgitta (red.), Norska och svenska medborgares reflektioner kring Kosovokonflikten och medierna. 

Studier i kommunikation och medier, 23. Örebro universitet, 2002: 

– Birgitta Höijer: ”Det er ikke bare svart og hvitt”. Norske medborgare om Kosovokonflikten. 

– Ulrika Olausson: ”Sanningen har ju alltid två sidor”. Svenska medborgare om Kosovokonflikten 

och medierna. 

I Norge har Rune Ottosen publicerat rapporten Patriotiske virveltrommer eller kritisk krigsjournalistikk? 

(Høgskolen i Oslo, 2001). 

147

SPFS SENASTE RAPPORTER 

189 Nydén, Michael: 24-timmarshotet – Om förvaltningens förvandling och hotet mot den personliga 

integriteten. Stockholm 2002. 

188 Larsson, Larsåke: 11 september – Svenska myndigheters kommunikation vid terrorattentaten 

i USA 2001. Stockholm 2002. 

187 Granström, Kjell: Göteborgskravallerna – Identitetsskapande och attitydförändringar genom 

deltagande i fredliga demonstrationer och våldsamma upplopp. Stockholm 2002. 

186 Nord, Lars & Strömbäck, Jesper: Tio dagar som skakade världen – En studie av mediernas 

beskrivningar av terrorattackerna i USA och kriget i Afghanistan hösten 2001. Stockholm 2002. 

185 Leth, Göran & Thurén, Torsten: Revolutionen i Belgrad 2000 – Fakta och förklaringar i några 

svenska medier. Stockholm 2002. 

184 Nordström, Gert Z: Terrorkriget i kvällspressen. En studie av hur Aftonbladet och Expressen 

presenterade Attentatet mot USA den 11 september 2001, Vedergällningen mot Afghanistan den 

7 oktober, Jakten på Usama bin Ladin. Stockholm 2002. 

183 Sjöstedt, Gunnar & Stenström, Paula: Vilseledning på Internet – En analysansats. 

Stockholm 2002. 

182 Hedquist, Rolf: Trovärdighet – en förutsättning för förtroende. Stockholm 2002. 

SPFS SENASTE MEDDELANDEN 

162 Stütz, Göran: Opinion 2002 – Den svenska allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken 

och försvaret hösten 2002. Stockholm 2002. [www.psycdef.se] 

161 Olausson, Ulrika: ”Vi kommer bara ihåg våldsamheterna” – Medborgare om Göteborgskravallerna 

och medierapporteringen. Stockholm 2002. 

160 Bennulf, Martin: Opinion 2001. Nya hot och risker. Den svenska allmänhetens syn på 

samhället, säkerhetspolitiken och försvaret. Stockholm 2001. 

159 Palm, Lars & Nilsson, Anna: Föreställningen började innan publiken anlänt: En analys av 

regeringens folkbildningsinsats om EMU. Stockholm 2001. 

158 Norling, Anna: Olycksplats Borlänge bangård. Stockholm 2001. 

157 Maleˇsič, Marjan: Peace Support Operations, Mass Media, and the Public in Former 

Yugoslavia. Stockholm 2000. 

148

KOSOVOKONFLIKTEN, MEDIERNA OCH MEDLIDANDET 

Skriften redovisar resultaten från ett flerårigt forskningsprojekt om hur Kosovokonflikten 

1999 rapporterades i medierna, hur journalister hanterade sitt uppdrag och hur grupper i 

allmänheten i Norge, Storbritannien och Sverige reagerade på medierapporteringen. 

Krigspropagandans påverkan av nyheter och debatt som ett centralt inslag i de ”nya 

krigen” påvisas och diskuteras. Men rapporten visar också att en medlidandedimension 

har blivit alltmer framträdande i krigsjournalistiken under senare år och att fokuseringen 

på civila offer och det mänskliga lidandet blivit en strategi som journalister använder sig 

av för att värna sin integritet. De humanitära frågorna är också det som starkast engagerar 

publiken både i Norge och Sverige, samtidigt som intervjupersonerna i undersökningen 

uttrycker tydlig kritik mot mediernas bild av konflikten. Men resultaten i rappporten 

visar även att såväl medierapportering som allmänhetens reaktioner är beroende 

av den politiska och historiska situationen i olika länder. Ur ett globaliseringsperspektiv 

betyder det att journalistiken visserligen konvergerar transnationellt, men att skillnaderna 

mellan olika nationella perspektiv fortfarande är betydande. 

Om författarna: Stig Arne Nohrstedt är professor i medie- och kommunikationsvetenskap 

och Birgitta Höijer är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning 

mot risk- och kriskommunikation. Bägge är verksamma vid Örebro universitet. 

Rune Ottosen är professor vid Journalistutbildningen, vid Högskolan i Oslo. 

Styrelsen för 

PSYKOLOGISKT FÖRSVAR 

Box 2195, 103 15 Stockholm www.psycdef.se

Kosovokonflikten medierna och medlidandet.pdf - Myndigheten för ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Kosovokonflikten medierna och medlidandet.pdf - Myndigheten för ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?