Kosovokonflikten medierna och medlidandet.pdf - Myndigheten för ...
Kosovokonflikten medierna och medlidandet.pdf - Myndigheten för ... Kosovokonflikten medierna och medlidandet.pdf - Myndigheten för ...
Styrelsen för PSYKOLOGISKT FÖRSVAR Stig Arne Nohrstedt Birgitta Höijer Rune Ottosen RAPPORT 190
- Page 2 and 3: Kosovokonflikten, medierna och medl
- Page 4 and 5: TV-nyheter i tre länder ..........
- Page 6 and 7: avseende mellan Natoländers medier
- Page 8 and 9: och Marit Mellum. Ett stort tack oc
- Page 10 and 11: Kosovokonflikten 1999 blev det sist
- Page 12 and 13: En fallstudie av krigsjournalistike
- Page 14 and 15: drivits fram av försvarsalliansen
- Page 16 and 17: ”fiendesidan” är en grundlägg
- Page 18 and 19: sumenter i Sverige och Norge i en k
- Page 20 and 21: nas roll i sammanhanget, trots att
- Page 22 and 23: diskurser som kommer att analyseras
- Page 24 and 25: inte minst därför att det fortfar
- Page 26 and 27: sionellt ansvar och hur de väljer
- Page 28 and 29: kännetecknade DNs rapportering. S
- Page 30 and 31: offer likväl som för naturkatastr
- Page 32 and 33: handlande och en oppositionell. Ind
- Page 34 and 35: 1997). Opinionseffekterna studeras
- Page 36 and 37: 70 procent av Bosnien-Hercegovinas
- Page 38 and 39: spelade i högre grad än någonsin
- Page 40 and 41: USA eller Nato tillstånd att anvä
- Page 42 and 43: iska säkerhetsstyrkor låg bakom m
- Page 44 and 45: Bland kritikerna av Rambouilletproc
- Page 46 and 47: autonomi för Kosovo och internatio
- Page 48 and 49: Rwanda 1994 visade exempelvis att d
- Page 50 and 51: motiveras med hänsyn till säkerhe
Styrelsen <strong>för</strong><br />
PSYKOLOGISKT FÖRSVAR<br />
Stig Arne Nohrstedt<br />
Birgitta Höijer Rune Ottosen<br />
RAPPORT 190
<strong>Kosovokonflikten</strong>, <strong>medierna</strong><br />
<strong>och</strong> <strong>medlidandet</strong><br />
– Ett projekt om medierapporteringen, propagandan<br />
<strong>och</strong> allmänhetens reflektioner<br />
Stig Arne Nohrstedt<br />
Birgitta Höijer Rune Ottosen<br />
RAPPORT 190<br />
Utgiven av Styrelsen <strong>för</strong> psykologiskt <strong>för</strong>svar<br />
ISSN 1401-2383<br />
Stockholm 2002<br />
Omslagsbild: Pressens Bild. Fotograf: Santiago Lyon.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING<br />
SPFs <strong>för</strong>ord ................................................................................................................................4<br />
Författarnas <strong>för</strong>ord ................................................................................................................6<br />
Inledning ......................................................................................................................................9<br />
En ny världsordning med ”nya krig” 1 ..................................................................................9<br />
En fallstudie av krigsjournalistiken i den nya världsordningen ......................................12<br />
Kosovokommissionens slutsatser ........................................................................................15<br />
Rapportens disposition ..........................................................................................................16<br />
Teoretiskt perspektiv: <strong>Kosovokonflikten</strong>s diskursiva ordning................................19<br />
Inledning ....................................................................................................................................19<br />
Begreppen diskurs <strong>och</strong> global diskursiv ordning ..............................................................21<br />
Globaliseringen av de olika diskurserna ............................................................................22<br />
Meningsmakten – den diskursiva makten som problem ................................................31<br />
Sammanfattning ......................................................................................................................32<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong>s bakgrund ..............................................................................................35<br />
Konflikten om Kosovo ............................................................................................................37<br />
Internationella reaktioner ......................................................................................................39<br />
Rambouilletprocessen ............................................................................................................42<br />
Journalisternas villkor ..........................................................................................................49<br />
Erfarenheterna från Gulfkriget 1990–91 ............................................................................49<br />
Skillnader i <strong>för</strong>utsättningar mellan Gulfkriget <strong>och</strong> <strong>Kosovokonflikten</strong> ..........................50<br />
Natos propaganda ..................................................................................................................50<br />
Propagandaramen ..................................................................................................................52<br />
Journalisternas erfarenheter ..................................................................................................53<br />
Serbernas kontroll, censur <strong>och</strong> propaganda ......................................................................54<br />
UCKs press-strategi ................................................................................................................55<br />
Åtgärder <strong>för</strong> att motverka vinkling <strong>och</strong> propaganda ....................................................56<br />
Konflikten i <strong>medierna</strong> ..........................................................................................................58<br />
Jäm<strong>för</strong>elser mellan medier ....................................................................................................59<br />
Tema ............................................................................................................................................60<br />
Jäm<strong>för</strong>elser mellan tidpunkter ..............................................................................................60<br />
Urval ..........................................................................................................................................60<br />
Propagandans genomslag i de svenska <strong>medierna</strong> ............................................................61<br />
Tematisk, komparativ analys av centrala teman i medierapporteringen ....................67<br />
Konvergens eller divergens – en fråga om dominans? ....................................................77<br />
Slutsatser: <strong>Kosovokonflikten</strong> i <strong>medierna</strong> ............................................................................88<br />
3
TV-nyheter i tre länder ........................................................................................................95<br />
En undersökning av Dagsrevyen <strong>och</strong> Rapport ................................................................95<br />
Publikens tolkningar <strong>och</strong> reaktioner ............................................................................103<br />
Lippmanns stereotypier ........................................................................................................104<br />
En svensk <strong>och</strong> en norsk publikstudie ................................................................................108<br />
Resultat ....................................................................................................................................109<br />
Slutsatser ................................................................................................................................114<br />
Medlidandediskursen i krigsjournalistiken ........................................................................116<br />
Journalisternas erfarenheter ................................................................................................117<br />
Natos propaganda segrade på centrala punkter ............................................................118<br />
Medierna är mer kritiska till Natos bombningar ..........................................................120<br />
Propagandans genomslag beror på nationella politiska <strong>för</strong>utsättningar ..................122<br />
Medlidandediskursen får störst genomslag i populärjournalistiken ..........................123<br />
Slutsats om propagandan <strong>och</strong> kriget i <strong>medierna</strong> ............................................................124<br />
Allmänhetens reaktioner <strong>och</strong> reflektioner ......................................................................125<br />
Mediernas relativa betydelse <strong>för</strong> allmänhetens reaktioner <strong>och</strong> reflektioner ..........129<br />
Avslutande kommentar: den diskursiva ordningens enhetlighet <strong>och</strong> beständighet 131<br />
The Kosovo Conflict, Media and Compassion – A Summary..............................135<br />
Referenser ..............................................................................................................................139<br />
Bilaga ........................................................................................................................................147<br />
Förteckning över projektets delrapporter ......................................................................147<br />
SPFs senaste rapporter <strong>och</strong> meddelanden ................................................................148<br />
4
SPFs FÖRORD<br />
Den 24 mars 1999 inledde Nato flygbombningar i Kosovo <strong>och</strong> i Serbien. Attacken<br />
<strong>för</strong>egicks av mångåriga eskalerande kriser på Balkan <strong>och</strong> flerårig diplomatisk<br />
aktivitet. Syftet med attacken, som på Natosidan beskrevs som en humanitär<br />
intervention, angavs vara att hjälpa en oskyldig civilbefolkning från etnisk rensning.<br />
Om vem som var fienden fanns inget tvivel. Det serbiska perspektivet på<br />
bombningarna <strong>och</strong> dess orsaker var naturligtvis ett helt annat. Striderna fram till<br />
mitten av juni var på många sätt omskakande <strong>och</strong> reste en rad frågor av såväl<br />
politisk, ideologisk som humanitär karaktär.<br />
Styrelsen <strong>för</strong> psykologiskt <strong>för</strong>svar (SPF) har under en lång följd av år bedrivit<br />
forskning <strong>och</strong> studier på samhällskommunikationens område inte minst i<br />
samband med svåra störningar, katastrofer, kriser <strong>och</strong> andra dramatiska händelser,<br />
såväl nationella som internationella. Syftet med studierna är att belysa<br />
hur det informativa <strong>och</strong> kommunikativa samspelet mellan myndigheter, medier<br />
<strong>och</strong> medborgare fungerar i sådana situationer. I grunden handlar en fungerande<br />
samhällskommunikation om trovärdighet, <strong>för</strong>troende <strong>och</strong> tillit. Samtliga<br />
dessa tre aktörers beteenden <strong>och</strong> reaktioner är centrala var <strong>för</strong> sig i den demokratiska<br />
informationsprocessen <strong>och</strong> därmed också av betydelse <strong>för</strong> det psykologiska<br />
<strong>för</strong>svaret. Den här studien fokuserar två av aktörerna: medier <strong>och</strong> medborgare.<br />
I alla militära konflikter <strong>för</strong>söker parterna framställa kriget som en kamp<br />
mellan rätt <strong>och</strong> orätt eller som det godas kamp mot det onda. Propagandan får<br />
allt större betydelse <strong>och</strong> propagandistens möjligheter att nå ut inte bara till hemmaopinionen<br />
<strong>och</strong> fiendesidan utan också till en global publik är idag större än<br />
någonsin genom den medietekniska utvecklingen. I ambitionen att marknads<strong>för</strong>a<br />
den ”rätta” bilden av skeendet ingår att propagandan utformas som en<br />
naturlig del av nyhetsrapporteringen. Krig utspelas idag både med militära <strong>och</strong><br />
mediala medel.<br />
Det skall tilläggas att SPF tidigare studerat militära konflikter ur ett informations-,<br />
kommunikations- <strong>och</strong> propagandaperspektiv. Här kan nämnas det<br />
brett upplagda projektet kring Gulfkriget 1990-1991 kallat Bilden av ett krig om<br />
inalles nio studier, Mediernas krig i forna Jugoslavien, The Role of Mass Media<br />
in the Serbian-Croatian Conflict <strong>och</strong> Propaganda in War. Kring terrorattackerna<br />
mot USA har SPF publicerat tre studier: Terrorkriget i kvällspressen, Tio dagar<br />
som skakade världen samt 11 september – Svenska myndigheters kommunikation<br />
vid terrorattentaten i USA den 11 september 2001. Det skall också sägas att<br />
ett antal delstudier inom <strong>för</strong>eliggande projekt har publicerats i samarbete<br />
mellan Örebro universitet <strong>och</strong> SPF i en av universitetets skriftserier. Vilka dessa<br />
studier är framgår av bilaga i denna skrift.<br />
Vilken roll fick – eller tilldelades – nyhets<strong>medierna</strong> i konflikten över Kosovo<br />
1999? Hur skilde sig <strong>medierna</strong>s – journalisternas – situation från den som rådde<br />
under Gulfkriget 1990-1991? Hur beskrevs konflikten? Finns skillnader i detta<br />
5
avseende mellan Natoländers medier <strong>och</strong> svenska medier? Hur relateras<br />
nyhetsrapporteringen om skilda militära aktiviteter till rapportering om krigets<br />
civila offer? Hur hanterades propaganda, <strong>för</strong>sök till lögner <strong>och</strong> manipulation?<br />
Vilken ställning får propagandan i en ”ny” globaliserad värld, dvs. en värld som<br />
rör sig mot större gemenskap <strong>och</strong> <strong>för</strong>ståelse? Eller mer konkret – hur är medieinnehållet<br />
präglat av dels parternas motstridiga uppfattningar om konflikten,<br />
dels av ett humanitärt engagemang <strong>för</strong> krigets civila offer på ömse sidor i konflikten?<br />
Hur upplevde allmänheten konflikten? Vilken eller vilka bilder skapade<br />
man sig till följd av nyhetsrapporteringen? Hur resonerade man om konflikten<br />
<strong>och</strong> om <strong>medierna</strong>s rapportering? Vilka uppfattningar <strong>och</strong> intryck blev de bestående?<br />
Såg man olika på konflikten i Natolandet Norge <strong>och</strong> i alliansfria Sverige?<br />
Jag vill tacka de forskare i Oslo, Stockholm <strong>och</strong> Örebro som medverkat till<br />
detta unika projekts olika delar. De studier som ingår bidrar enskilt <strong>och</strong><br />
sammantaget till att bredda <strong>och</strong> <strong>för</strong>djupa kunskaperna om <strong>medierna</strong>s spegling<br />
av kris- <strong>och</strong> krigs<strong>för</strong>lopp <strong>och</strong> om nyhetsarbetets villkor i sådana situationer i en<br />
”ny världsordning” samt hur människor skapar mening i situationer som är<br />
svåra att <strong>för</strong>stå.<br />
Stockholm i juni 2002<br />
Göran Stütz<br />
Forskningschef, SPF<br />
6
FÖRFATTARNAS FÖRORD<br />
Det är nu tre år sedan sedan <strong>Kosovokonflikten</strong> ägde rum. Under denna tid har<br />
<strong>för</strong>hoppningar om en återgång till fredliga <strong>för</strong>hållanden <strong>och</strong> etablering av en<br />
fungerade demokrati i forna Jugoslavien både väckts <strong>och</strong> grusats <strong>och</strong> väckts<br />
igen. Det val som genom<strong>för</strong>des hösten 2000, som av allt att döma uppfyllde<br />
ganska högt ställda krav på respekt <strong>för</strong> medborgerliga fri- <strong>och</strong> rättigheter samt<br />
principen om folkstyre, ger hopp om att Kosovos befolkning i framtiden kommer<br />
att få leva i fred <strong>och</strong> säkerhet. Mycket återstår naturligtvis innan de djupa<br />
såren kan läkas <strong>och</strong> en viktig fråga är hur uthålligt det internationella samfundets<br />
ansvar <strong>för</strong> fred <strong>och</strong> säkerhet i regionen kommer att visa sig vara.<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong> är på många sätt en kritisk milstolpe <strong>och</strong> kanske ett vägskäl<br />
i det moderna Europas historia, vars betydelse det fortfarande är <strong>för</strong> tidigt<br />
att uttala sig om. Den åstadkom också intensiv debatt. Inte bara i <strong>medierna</strong> utan<br />
överallt där människor träffades <strong>och</strong> talades vid – på arbetsplatser, caféer<br />
<strong>och</strong> restauranger, i hemmen <strong>och</strong> i skolan, osv. Opinionen delades i olika läger.<br />
Debatten verkade ibland nästan lika mycket handla om inhemska motsättningar,<br />
t.ex. mellan vänster <strong>och</strong> höger eller <strong>för</strong> <strong>och</strong> emot EU, som om de internationella<br />
frågorna som konflikten aktualiserade. Men oavsett vilken aspekt som <strong>för</strong><br />
tillfället har varit <strong>för</strong>emål <strong>för</strong> diskussion så har spännvidden varit stor <strong>och</strong> polariseringen<br />
mellan olika åsikter påfallande. Vi har också själva känt oss kluvna<br />
in<strong>för</strong> den utveckling som konflikten fick <strong>och</strong> stundtals varit <strong>för</strong>tvivlade in<strong>för</strong> de<br />
former som <strong>för</strong>svaret av de mänskliga rättigheterna <strong>för</strong> Kosovos befolkning tog<br />
sig. Humanitär intervention som beteckning på Natos bombkampanj är, som<br />
bland annat Röda Korsets chef Cornelio Sommaruga <strong>och</strong> FNs generalsekreterare<br />
Kofi Annan senare har påpekat, ett begrepp som måste utmönstras ur den<br />
folkrättsliga vokabulären. I den här rapporten kommer vi också att kritisera<br />
krigsjournalistiken <strong>för</strong> dess följsamhet när starka makter blåser i krigsbasunerna.<br />
Samtidigt som vi pekar på det hoppfulla i att journalister av allt att döma<br />
mer <strong>och</strong> mer fokuserar på civilbefolkningens situation i de nya väpnade<br />
konflikterna, som fram<strong>för</strong> allt drabbar de civila <strong>och</strong> inte militärerna.<br />
Men oavsett hur kritisk eller positiv man anser sig ha anledning att vara gentemot<br />
medierapporteringen från konflikterna så bör detta hållas isär från frågan<br />
om hur själva konflikten faktiskt borde <strong>och</strong> bör hanteras i skilda avseenden. Det<br />
kan tyckas konstlat att upprätthålla denna distinktion <strong>och</strong> det sker nästan aldrig<br />
i den allmänna debatten. Inte desto mindre är det av stor betydelse <strong>för</strong> oss som<br />
medieforskare att betona att bedömningar <strong>och</strong> analyser av medierapporteringen<br />
är en sak <strong>och</strong> inställningen till hur <strong>Kosovokonflikten</strong> ska lösas en annan. Det är<br />
endast medierapporteringen <strong>och</strong> dess betydelse som vi anser oss ha kompetens<br />
att uttala oss om som forskare <strong>och</strong> det är om detta den här rapporten handlar.<br />
Kosovoprojektet vars slutrapport här presenteras utgör ett samarbete med ett<br />
relativt stort antal äldre <strong>och</strong> yngre forskare i Norge <strong>och</strong> Sverige. Vi riktar ett särskilt<br />
tack till Kristina Riegert, Peter Berglez, Ulrika Olausson, Thomas Listerman<br />
7
<strong>och</strong> Marit Mellum. Ett stort tack också till de studenter i Sverige <strong>och</strong> Norge som<br />
skrivit uppsatser med anknytning till projektet. Vi vill också tacka forskningschefen<br />
på SPF, Göran Stütz, <strong>för</strong> gott <strong>och</strong> stimulerande samarbete.<br />
Texten i <strong>för</strong>eliggande rapport är resultatet av ett samarbete mellan oss tre som<br />
också haft huvudansvaret <strong>för</strong> projektets genom<strong>för</strong>ande. Kapitlen 1, 5 <strong>och</strong> 8 har<br />
Stig Arne Nohrstedt varit huvud<strong>för</strong>fattare till. Kapitel 2 har skrivits gemensamt.<br />
Birgitta Höijer har varit huvud<strong>för</strong>fattare till kapitel 7 <strong>och</strong> Rune Ottosen till<br />
kapitlen 3, 4 <strong>och</strong> 6. Stig Arne Nohrstedt har haft det övergripande redaktionella<br />
ansvaret <strong>för</strong> rapporten.<br />
Örebro <strong>och</strong> Oslo maj 2002<br />
Stig Arne Nohrstedt Birgitta Höijer Rune Ottosen<br />
8
En ny världsordning med<br />
”nya krig” 1<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong>s bakgrund är omstridd men<br />
odiskutabelt är att motsättningarna mellan de<br />
olika folkgrupperna (albaner <strong>och</strong> serber) i provinsen<br />
skärptes 1988–89 i samband med att den<br />
jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic<br />
1989 började spela ut serbisk nationalism<br />
gentemot den albanska majoriteten i Kosovo<br />
(<strong>för</strong> en ut<strong>för</strong>ligare historik se kapitel 3). Efter<br />
upprepade stridigheter mellan serbiska polis<strong>och</strong><br />
militärstyrkor <strong>och</strong> den kosovoalbanska<br />
väpnade motståndsrörelsen UCK i slutet av<br />
1990-talet hotade USA 1998 med väpnad intervention<br />
om inte den etniska rensningen av<br />
kosovoalbaner upphörde. Stormakterna med<br />
USA som drivande <strong>för</strong>sökte i Rambouillet<br />
utan<strong>för</strong> Paris få parterna att skriva på ett avtal<br />
om Kosovos framtida status. När detta misslyckades<br />
eftersom Belgradregimen vägrade<br />
skriva under startade Nato den 24 mars 1999<br />
flygbombningar i Kosovo <strong>och</strong> Serbien.<br />
Från bl.a. amerikansk sida har Natos operationer<br />
betecknats som humanitär intervention<br />
<strong>och</strong> man har inte använt ordet krig om<br />
detta kapitel i Europas historia. Skälen <strong>för</strong><br />
denna terminologiska hållning har både med<br />
politiska <strong>och</strong> juridiska <strong>för</strong>hållanden att göra.<br />
Politiskt markerade Natoländernas ledare<br />
att man inte hade någon konflikt med Jugosla-<br />
KAPITEL 1<br />
INLEDNING<br />
9<br />
vien som nation. Juridiskt sett hamnade<br />
konflikten i en rättslig gråzon i <strong>och</strong> med att<br />
ingen krigs<strong>för</strong>klaring hade utfärdats. Det var<br />
därmed mindre besvärande <strong>för</strong> Nato att FNs<br />
säkerhetsråd inte hade sanktionerat den militära<br />
interventionen. Vi har i den här rapporten<br />
omväxlande kallat händelserna från 24 mars<br />
1999 till stridernas upphörande 10 juni samma<br />
år <strong>för</strong> <strong>Kosovokonflikten</strong> <strong>och</strong> Kosovokriget.<br />
Det är alltså politiskt kontroversiellt vilken<br />
term som används. Vi har undvikit ett ställningstagande<br />
i denna fråga genom ett till<br />
synes inkonsekvent språkbruk. I vardagslag<br />
brukar väpnade konflikter av den omfattning<br />
som det här handlade om betecknas som krig<br />
<strong>och</strong> där<strong>för</strong> <strong>för</strong>enklar det framställningen att<br />
följa detta språkbruk.<br />
I den här rapporten presenteras de sammanfattande<br />
resultaten från ett antal studier<br />
om <strong>medierna</strong>s rapportering från <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
<strong>och</strong> om hur grupper av publiken<br />
uppfattade både konflikten som sådan <strong>och</strong><br />
medierapporteringen. Några svenska undersökningar<br />
av liknande slag har inte genom<strong>för</strong>ts<br />
tidigare <strong>och</strong> jäm<strong>för</strong>t med den internationella<br />
forskningen är det fram<strong>för</strong> allt jäm<strong>för</strong>elserna<br />
av hur medier i olika länder – i det här<br />
fallet Norge, Sverige <strong>och</strong> Storbritannien – <strong>och</strong><br />
publikgrupper i Norge <strong>och</strong> Sverige ser på<br />
rapporteringen som till<strong>för</strong> ny kunskap.<br />
1) Termen ”nya krig” har introducerats av Mary Kaldor (1999) <strong>och</strong> använts <strong>för</strong> att beteckna krisen på Balkan under 1990-talet,<br />
inklusive <strong>Kosovokonflikten</strong>.
<strong>Kosovokonflikten</strong> 1999 blev det sista i en<br />
lång rad europeiska militära konflikter under<br />
det <strong>för</strong>ra millenniet. Men det blev inte det<br />
<strong>för</strong>sta utan det andra i den nya världsordning<br />
som inleddes med nedmonterandet av Berlinmuren<br />
<strong>och</strong> det s.k. kalla krigets slut 1989. Det<br />
<strong>för</strong>sta kriget i den nya epoken var Kuwaiteller<br />
Gulfkriget 1990–91 <strong>och</strong> det senaste det<br />
nya krig som USAs nuvarande president<br />
George W Bush proklamerade efter terroristattackerna<br />
mot USA den 11 september 2001.<br />
En ny världsordning <strong>och</strong> nya krig – gränsdragningar<br />
av detta slag mellan <strong>för</strong>hållanden<br />
i en <strong>för</strong>fluten tid <strong>och</strong> i samtiden kan ibland<br />
<strong>för</strong>efalla godtyckliga <strong>och</strong> sprungna ur ett<br />
behov av att dramatisera den <strong>för</strong> det mesta<br />
långsamma historiska utvecklingen. Men i<br />
detta fall är det knappast varken godtycke<br />
eller en överdrift att tala om en ny global situation<br />
med i grunden annorlunda krig <strong>och</strong><br />
konflikter än dem världen drabbades av <strong>för</strong>e<br />
1989. I alla historiska övergångsperioder<br />
finns naturligtvis både sådant som lever kvar<br />
från den <strong>för</strong>egående epoken <strong>och</strong> sådant som<br />
är helt nytt. Dock blottlägger de tre nämnda<br />
konflikterna mönster som äger få motsvarigheter<br />
i tidigare krig. Fram<strong>för</strong> allt står världen<br />
efter 11 september 2001 in<strong>för</strong> en realitet som<br />
<strong>för</strong> bara några år sedan hade <strong>för</strong>efallit helt<br />
osannolik. Nämligen ett krig mellan terroristorganisationer<br />
<strong>och</strong> den enda kvarvarande<br />
supermakten, USA. Oavsett vilka organisationer<br />
som är skyldiga till massakrerna på<br />
Manhattan, i Pentagon <strong>och</strong> Pennsylvania –<br />
om detta överhuvudtaget någonsin blir helt<br />
klarlagt – visar valet av mål med all önskvärd<br />
tydlighet att attackerna riktade sig mot USAs<br />
globala maktposition. Det är just bland annat<br />
styrkan i denna maktposition som <strong>för</strong>klarar<br />
karaktären hos den nya typen av krig.<br />
USAs ekonomiska, politiska <strong>och</strong> militära<br />
styrka är utan konkurrens idag. Militärt har<br />
de två tidigare väpnade konflikterna, dvs.<br />
10<br />
Gulfkriget (1990–91) <strong>och</strong> konflikten i Kosovo,<br />
visat att USAs överlägsenhet innebär att<br />
supermakten kan genom<strong>för</strong>a krig utan att<br />
behöva offra en enda soldat. I Gulfkriget var<br />
det inte fienden, dvs. Irak, som dödade det<br />
fåtal som föll offer <strong>för</strong> kriget på USA-alliansens<br />
sida utan s.k. ”friendly fire”. Och i<br />
Kosovo valde Nato att <strong>för</strong>a ett krig från<br />
luften vilket innebar att inga egna <strong>för</strong>luster<br />
behövde inräknas.<br />
I den här rapporten uppmärksammas<br />
<strong>medierna</strong>s roll i de nya krigen i anslutning till<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong> 1999. I ett tidigare projekt<br />
har några av forskarna i <strong>för</strong>eliggande projekt<br />
studerat Gulfkriget <strong>och</strong> ett nytt projekt planeras<br />
om <strong>medierna</strong>s hantering av terroristattackerna<br />
mot USA i september 2001. Med<br />
avseende på <strong>medierna</strong>s roll i de nya krigen är<br />
det några centrala <strong>för</strong>hållanden som vi önskar<br />
att särskilt lyfta fram. För det <strong>för</strong>sta den redan<br />
nämnda militärteknologiska överlägsenheten hos<br />
USAs styrkor. Detta <strong>för</strong>hållande utgör i sig ett<br />
speciellt problem i journalistiken på grund av<br />
den mediala fascination <strong>och</strong> lockelse som<br />
vapenteknologin utgör. För det andra vill vi<br />
uppmärksamma globaliseringens betydelse <strong>för</strong><br />
krigsjournalistiken, vilket intimt sammanhänger<br />
med den medietekniska utvecklingen.<br />
För det tredje måste, menar vi, <strong>medierna</strong>s innehåll<br />
sättas i relation till olika andra diskurser som<br />
får speciell aktualitet i samband med militära<br />
konflikter, nämligen å ena sidan parternas<br />
krigspropaganda <strong>och</strong> å andra sidan <strong>medlidandet</strong><br />
med krigets offer, särskilt offren bland<br />
civilbefolkningen.<br />
Globaliseringen handlar i det här sammanhanget<br />
om flera parallella <strong>för</strong>ändringsprocesser<br />
där både politiken <strong>och</strong> juridiken påverkas<br />
vid sidan av journalistiken. Internationell politik<br />
blir alltmer sammanflätad. USA <strong>och</strong> andra<br />
stormakter, inklusive EU, intervenerar allt oftare<br />
i konflikter oavsett var de uppstår. Fenomenet<br />
kan antingen beskrivas som ett ökat glo-
alt ansvarstagande eller som en vidgning av<br />
supermaktens <strong>och</strong> stormakternas intressesfärer<br />
<strong>och</strong> bägge beskrivningarna är <strong>för</strong>modligen<br />
riktiga. Folkrätten <strong>och</strong> rättstillämpningen när<br />
det gäller FN-stadgan <strong>och</strong> mänskliga rättigheter<br />
<strong>för</strong>ändras i riktning mot begränsningar av<br />
den nationella suveräniteten. Grova kränkningar<br />
av mänskliga rättigheter har på senare<br />
tid fram<strong>för</strong>ts som skäl vilka legitimerar militär<br />
intervention mot en annan stat, utöver de skäl<br />
som explicit nämns i FN-stadgan, dvs. hot mot<br />
internationell fred <strong>och</strong> säkerhet <strong>och</strong> själv<strong>för</strong>svar.<br />
Den nationella suveräniten har därmed<br />
fått minskad betydelse i den nya världsordningen.<br />
Mot denna bakgrund är medierapporteringen<br />
från de nya krigen inte bara viktig<br />
<strong>för</strong> den – kortsiktiga – opinonsbildningen utan<br />
också, i ett mer långsiktigt perspektiv, <strong>för</strong> det<br />
internationella rätts- <strong>och</strong> normsystemet. Detta<br />
gäller inte minst frågan om framväxten av en<br />
global medkänsla med krigets offer.<br />
I Kosovokriget, liksom i Gulfkriget skapade<br />
<strong>medierna</strong> en global nyhetshändelse av konflikten<br />
<strong>och</strong> spred information om skeendet till alla<br />
världens hörn. Men till skillnad från kriget vid<br />
Persiska viken fick i Kosovokriget människors<br />
medlidande <strong>och</strong> medkänsla med de drabbade<br />
flyktingarna också globala dimensioner.<br />
Insamlingar <strong>och</strong> andra hjälpinsatser <strong>för</strong> flyktingarna<br />
i lägren på Balkan eller i flyktingmottagningar<br />
längre bort från krigets Jugoslavien<br />
<strong>för</strong>enade människor oavsett nationalitet, konfession<br />
<strong>och</strong> social position. Vi bedömer att<br />
Kosovokriget i detta avseende är mer typisk i<br />
den nya världsordningen än Gulfkriget.<br />
Globaliseringen kan dock inte enbart<br />
beskrivas som en rörelse i riktning mot större<br />
gemenskap <strong>och</strong> <strong>för</strong>ståelse. Den får också återverkningar<br />
i motsatt riktning, dvs. i sökandet<br />
efter säkerhet <strong>och</strong> skydd i den lokala gemenskapen<br />
<strong>och</strong> historien. Denna tendens är intimt<br />
<strong>för</strong>bunden med hyllandet av <strong>för</strong>moderna<br />
kulturella <strong>och</strong> religiösa traditioner tillsam-<br />
11<br />
mans med en politik som ger det <strong>för</strong>flutna<br />
central betydelse. Sammantaget betyder det<br />
att Kosovokriget utspelade sig i skärningspunkten<br />
<strong>för</strong> globaliseringens olika <strong>och</strong> motstridande<br />
konsekvenser. Där<strong>för</strong> påvisar denna<br />
konflikt också något av vad globaliseringen<br />
innebär både <strong>för</strong> den internationella<br />
kollektiva säkerheten <strong>och</strong> <strong>för</strong> det globala<br />
humanitära engagemanget.<br />
Men <strong>Kosovokonflikten</strong> illustrerar också<br />
andra karaktäristiska drag i den nya världsordningen.<br />
Krig <strong>för</strong>s idag inte bara med ny<br />
militärteknologi, såsom kryssningsmissiler<br />
<strong>och</strong> radarskyddat flyg, utan också i allt större<br />
utsträckning i <strong>medierna</strong> beroende på den<br />
medietekniska utvecklingen. Visserligen är<br />
det riktigt att krig så länge <strong>medierna</strong> har<br />
funnits också har utkämpats på propagandans<br />
slagfält med bland annat manipulerade<br />
nyheter som vapen. Inte desto mindre har<br />
medieutvecklingen under senare delen av<br />
1990-talet gjort mediekriget till en allt väsentligare<br />
del av det militära kriget. Satellit-tv <strong>och</strong><br />
portabel utrustning <strong>för</strong> direktsändning ”live”<br />
från krigsskådeplatsen, tillsammans med tvkanaler<br />
som sänder nyheter dygnet runt har<br />
med<strong>för</strong>t att planeringen av militära operationer<br />
idag i betydande utsträckning handlar om<br />
hur journalisterna ska informeras, transporteras,<br />
inkvarteras <strong>och</strong> vilket material de ska få<br />
tillgång till – kort sagt, hur medierapporteringen<br />
ska kontrolleras. Till detta kommer<br />
Internet <strong>och</strong> därmed möjligheterna <strong>för</strong> individen<br />
att själv söka upp information som olika<br />
parter, aktionsgrupper, etc. lägger ut på nätet<br />
<strong>för</strong> att påverka samt locka till debatt <strong>och</strong><br />
skapa opinion. De sammantagna effekterna<br />
av dessa medietekniska <strong>för</strong>ändringar är svåra<br />
att <strong>för</strong>utsäga. Men på en punkt torde deras<br />
betydelse <strong>för</strong> globaliseringen vara oomtvistlig:<br />
de har bidragit till att världen har blivit<br />
”a single place” (Robertson, 1992:6), kanske i<br />
synnerhet när kriget bryter ut.
En fallstudie av krigsjournalistiken i<br />
den nya världsordningen<br />
I det här projektet uppmärksammas vilken<br />
kollektiv bild medierapporteringen <strong>och</strong><br />
journalistiken upprättade i samband med<br />
Kosovokriget. Det är närmast självklart att de<br />
krig<strong>för</strong>ande parterna <strong>för</strong>söker använda <strong>medierna</strong><br />
<strong>och</strong> journalisterna som kanaler <strong>för</strong> propaganda<br />
till allmänheten. Men vilka möjligheter<br />
har journalisterna att upprätthålla en<br />
oberoende <strong>och</strong> självständig rapportering<br />
under sådana <strong>för</strong>hållanden? Har den självständiga<br />
<strong>och</strong> kritiska journalistiken upphört<br />
på grund av den kontroll, censur <strong>och</strong> sofistikerade<br />
propaganda som politiker <strong>och</strong> militärer<br />
använder sig av, såsom den framstående<br />
medieforskaren Elihu Katz hävdade i samband<br />
med Gulfkriget 1990–91 (Katz, 1992)?<br />
Eller resulterar journalistikens strävan efter<br />
att uppmärksamma civilbefolkningens situation<br />
<strong>och</strong> umbäranden i att krigspropagandan<br />
får svårt att slå igenom i <strong>medierna</strong>?<br />
Det är naturligt att vi i analyserna kommer<br />
att återknyta till erfarenheterna från Gulfkriget,<br />
bl.a. där<strong>för</strong> att detta var den <strong>för</strong>sta<br />
stora internationella konflikten i den nya<br />
världsordningen. Inte minst blev denna<br />
konflikt en illustration av vad den nya medietekniken,<br />
med CNNs centrala roll <strong>och</strong> möjligheter<br />
till direktsändning dygnet runt, betyder<br />
<strong>för</strong> den internationella nyhetsrapporteringen.<br />
Samtidigt finns det stora skillnader mellan<br />
detta krig <strong>och</strong> Kosovokriget, skillnader som<br />
ger oss möjligheter att bättre bedöma <strong>medierna</strong>s<br />
roll i de nya krigen. Kosovokriget hade<br />
andra orsaker än Gulfkriget <strong>och</strong> skilde sig<br />
fram<strong>för</strong> allt från detta genom att de folkrättsliga<br />
implikationerna var mer omtvistade. I<br />
Gulfkriget hade den militära interventionen<br />
12<br />
en resolution från Säkerhetsrådet att stödja sig<br />
på, vilket inte var fallet när Nato startade<br />
flyganfallen mot Jugoslavien i mars 1999.<br />
Hur de folkrättsliga aspekterna hanterades av<br />
medier, liksom av medborgare i olika länder,<br />
hör till projektets centrala frågeställningar.<br />
Det finns dock mycket att lära av erfarenheterna<br />
från Gulfkriget. Forskningen om Gulfkriget<br />
är omfattande <strong>och</strong> det gäller även om<br />
man begränsar sig till enbart mediestudier 2 .<br />
I några fall gjordes till <strong>och</strong> med relativt brett<br />
upplagda studier av rapporteringen i olika<br />
länders medier, vilket gör dem särskilt relevanta<br />
<strong>för</strong> det globaliseringsperspektiv som vi<br />
utvecklar här (MacGregor, 1997; Swanson &<br />
Smith, 1993). Föreliggande projekt är dock<br />
begränsat till brittisk, norsk <strong>och</strong> svensk medierapportering.<br />
Skälet <strong>för</strong> denna avgränsning<br />
är – <strong>för</strong>utom begränsade resurser – att<br />
vi är speciellt intresserade av att analysera<br />
vilken betydelse den utrikes- <strong>och</strong> säkerhetspolitiska<br />
kontexten har <strong>för</strong> hur <strong>medierna</strong><br />
skildrar internationella konflikter. Tidigare<br />
forskning har visat att <strong>medierna</strong> konstruerar<br />
bilden av internationella konflikter utifrån<br />
nationella eller lokala <strong>för</strong>utsättningar med<br />
påföljd att berättelserna varierar mellan olika<br />
länders medier (se t.ex. Cohen m.fl., 1996;<br />
Kirton, 1993; Riegert, 1998; Rojo, 1995). I ett<br />
projekt om medierapporteringen från Gulfkriget<br />
visade resultaten att innehållet i<br />
nyheterna varierade med den utrikes- <strong>och</strong><br />
säkerhetspolitiska traditionen (Nohrstedt &<br />
Ottosen, 2000). De studier som hittills publicerats<br />
om Kosovokriget pekar i samma riktning<br />
(Grundmann, m.fl., 2000; Nohrstedt,<br />
m.fl., 2000).<br />
Mot denna bakgrund är det särskilt intressant<br />
att jäm<strong>för</strong>a hur brittiska, norska <strong>och</strong><br />
2) Se t.ex. i Sverige de av Styrelsen <strong>för</strong> psykologiskt <strong>för</strong>svar utgivna rapporterna av Hadenius & Stùr (1992); Hvitfelt &<br />
Mattsson (1992) <strong>och</strong> Nordlund (1992). En inventering av engelskspråkig litteratur från 1996 gav till resultat 39 böcker<br />
<strong>och</strong> elva avhandlingar om Gulfkriget 1990–91 (Weber, 1996).
svenska medier skildrade <strong>Kosovokonflikten</strong>.<br />
Dessa länders regeringar <strong>och</strong> militära myndigheter<br />
var i varierande utsträckning involverade<br />
i Natos agerande. Storbritannien deltog<br />
aktivt i formulerandet av Natos strategi<br />
<strong>och</strong> gjorde också en betydande militär insats<br />
både med flygstridkrafter <strong>och</strong> – när vapenvilan<br />
inträtt – armé<strong>för</strong>band. Genom en relativt<br />
lång <strong>och</strong> dramatisk historia av <strong>för</strong>svars- <strong>och</strong><br />
utrikespolitiskt samarbete med USA har<br />
landet varit den viktigaste europeiska medlemmen<br />
i det nordatlantiska <strong>för</strong>svarssamarbetet.<br />
Den brittiske premiärministern Tony<br />
Blair kom i samband med Kosovokriget att<br />
inta en ledarposition inom Nato, i stort sett<br />
jämbördig med den amerikanske presidenten<br />
Bill Clinton. Norge har sedan andra världskriget<br />
varit medlem i Nato <strong>och</strong> medverkade<br />
även militärt i Kosovokonfliken med ett<br />
mindre antal jaktflygplan. De blev dock såvitt<br />
bekant aldrig indragna i några strider. Men<br />
det väckte ändå stort uppseende i Norge att<br />
landet de facto var i krig <strong>för</strong> <strong>för</strong>sta gången<br />
sedan 1945.<br />
Sverige hade ingen militär roll i Kosovokriget.<br />
Däremot kan man inte helt bortse från<br />
att den traditionellt alliansfria linje, som<br />
Sverige följt sedan början av 1800-talet, utsattes<br />
<strong>för</strong> politiska påfrestningar i <strong>och</strong> med<br />
att EU-medlemskapet innebar <strong>för</strong>väntningar<br />
från de ledande medlemsstaterna <strong>och</strong> tillika<br />
Nato-medlemmarna om ett enat uppträdande<br />
inom unionen. Sveriges ståndpunkt, såsom<br />
den kom till uttryck både genom uttalanden<br />
från statsministern <strong>och</strong> utrikesministern, var<br />
att dels beklaga att det inte varit möjligt att få<br />
Säkerhetsrådets godkännande av Natos operationer,<br />
dels att uttrycka <strong>för</strong>ståelse <strong>för</strong> att<br />
Nato tillgrep vapenmakt <strong>för</strong> att stoppa de<br />
etniska rensningarna i Kosovo. Det underströks<br />
att man från svenska sida lade hela<br />
3) Av praktiska skäl ingår inte en motsvarande brittisk delstudie i projektet.<br />
13<br />
ansvaret <strong>för</strong> den beklagliga utvecklingen av<br />
konflikten på den jugoslaviska regimen i<br />
Belgrad (Aftonbladet, 26 mars 1999).<br />
En viktig ambition i detta projekt är att också<br />
studera medborgarnas reflektioner med<br />
anledning av kriget <strong>och</strong> inte bara <strong>medierna</strong>s<br />
innehåll <strong>och</strong> journalisternas erfarenheter. Det<br />
har påpekats att detta är ett särskilt eftersatt<br />
område inom forskningen om krigsjournalistiken<br />
<strong>och</strong> detta gäller också <strong>för</strong> forskningen<br />
om Gulfkriget (Hallin, 1997; jfr. Taylor,<br />
1997:25). I det här projektet har vi undersökt<br />
hur grupper bland den norska <strong>och</strong> svenska<br />
allmänheten i efterhand uppfattar kriget <strong>och</strong><br />
<strong>medierna</strong>s rapportering. 3 I denna del utgör<br />
projektet ett bidrag till forskningen om vad<br />
den nationella identiteten betyder <strong>för</strong> attityderna<br />
till en i många stycken kontroversiell<br />
krishantering i Europa, till det lidande som<br />
kosovoalbaner <strong>och</strong> civila serber fick utstå <strong>och</strong><br />
till det sätt på vilket <strong>medierna</strong> skildrade händelserna.<br />
Identiteten som norsk respektive<br />
svensk medborgare <strong>för</strong>knippas inte bara med<br />
kulturella beteendemönster <strong>och</strong> värderingar<br />
utan dessutom med den nationella politiska<br />
traditionen <strong>och</strong> de berättelser som relaterar<br />
individen till detta kollektiva <strong>för</strong>flutna. Både i<br />
Norge <strong>och</strong> Sverige pågår en mer eller mindre<br />
markant omprövning av denna historia <strong>och</strong><br />
traditionerna omtolkas i ljuset av nya <strong>för</strong>hållanden.<br />
EUs konsolidering <strong>och</strong> utvidgning är<br />
speciellt betydelsefull, men på olika sätt i de<br />
två nordiska länderna.<br />
I Norge, som valt att stå utan<strong>för</strong> EU, finns<br />
ett spännings<strong>för</strong>hållande mellan detta ”utan<strong>för</strong>skap”<br />
i <strong>för</strong>hållande till den europeiska<br />
integrationen <strong>och</strong> medlemskapet i Nato,<br />
vilket tydligt aktualiserades i samband med<br />
Kosovokriget. Som medlem i Nato var det rimligt<br />
att Norge medverkade, åtminstone symboliskt,<br />
i operationer som beslutats <strong>och</strong>
drivits fram av <strong>för</strong>svarsalliansen – även om<br />
det i <strong>och</strong> <strong>för</strong> sig inte handlade om insatser <strong>för</strong><br />
det gemensamma <strong>för</strong>svaret. Den norska<br />
regeringen har, trots att väljarna i folkomröstningar<br />
1972 <strong>och</strong> 1994 har sagt nej till EU-medlemskap,<br />
<strong>för</strong>sökt att lägga säkerhetspolitiken<br />
så nära EU som möjligt som associerad medlem<br />
i Västeuropeiska unionen (det säkerhetspolitiska<br />
samarbetet inom EU). Norge hölls emellertid<br />
utan<strong>för</strong> diskussionerna om EUs politik i<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong>.<br />
För svenskt vidkommande innebar EUmedlemskapet<br />
att den alliansfria <strong>och</strong> neutralitetsinriktade<br />
politiken från Kalla krigets era<br />
kom att ställas ifråga <strong>och</strong> ersättas av en strävan<br />
att spela en roll inom unionen. Den traditionella<br />
svenska utrikes- <strong>och</strong> säkerhetspolitiken<br />
hade knappast varit <strong>för</strong>enlig med politiskt<br />
stöd <strong>för</strong> Natos bombningar. Fram<strong>för</strong> allt där<strong>för</strong><br />
att FNs Säkerhetsråd inte godkänt dem,<br />
men också på grund av ett starkt pacifistiskt<br />
inslag i den svenska utrikespolitiken som<br />
under kalla kriget kommit till uttryck i skarpt<br />
formulerade uttalanden riktade mot båda<br />
blockens militär interventioner i andra länder.<br />
Mest kända är <strong>för</strong>modligen de officiella svenska<br />
uttalanden mot den Sovjetiska invasionen i<br />
Ungern 1956 <strong>och</strong> mot USAs bombningar av<br />
Hanoi julen 1972. Men det principiella motståndet<br />
mot militära s.k. fredsframtvingande<br />
metoder, som inte sanktionerats av FN, ersattes<br />
alltså 1999 i samband med <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
av ett beklagande om att Säkerhetsrådet<br />
inte gett sitt medgivande samt en kommentar<br />
om att Natos åtgärder var <strong>för</strong>ståeliga.<br />
Förskjutningarna av traditionella utrikespolitiska<br />
positioner i Norden gör det väsentligt<br />
att studera hur medborgare i Norge <strong>och</strong><br />
Sverige uppfattade Natos intervention. Kände<br />
man igen sig i det nya politiska landskapet <strong>och</strong><br />
vad tänkte man om den egna regeringens<br />
ställningstagande i konflikten? Hur såg man<br />
på den paradox som ryms i en politik som<br />
14<br />
använder bombningar <strong>för</strong> att uppnå humanitära<br />
målsättningar?<br />
Våra analyser av allmänhetens reaktioner<br />
på konflikten <strong>och</strong> mediekriget har inte bara till<br />
syfte att jäm<strong>för</strong>a norska <strong>och</strong> svenska medborgares<br />
attityder utan omfattar även jäm<strong>för</strong>elser<br />
mellan etniskt, könsmässigt <strong>och</strong> yrkesmässigt<br />
olika grupper inom respektive land. Identiteter<br />
är i viss mening abstraktioner som har sin<br />
motsvarighet i socialt konstruerade <strong>för</strong>eställningar<br />
<strong>och</strong> känslor. Det finns inte anledning att<br />
ta <strong>för</strong> givet att den nationella identiteten är den<br />
mest betydelsefulla <strong>och</strong> inte heller att den upplevda<br />
identiteten är en <strong>och</strong> samma över tid.<br />
Tvärtom utgår vi från att identiteter <strong>för</strong>ändras,<br />
blandas <strong>och</strong> avlöser varandra som resultat av<br />
sociala, kulturella <strong>och</strong> andra samhälls<strong>för</strong>ändringar.<br />
Genom att studera ett antal olika gruppers<br />
uppfattningar <strong>och</strong> åsikter om Kosovokriget<br />
<strong>och</strong> hur det skildrades i <strong>medierna</strong> vill vi<br />
bidra till en <strong>för</strong>djupad kunskap om hur människors<br />
identiteter formas <strong>och</strong> påverkas av <strong>medierna</strong>s<br />
rapportering om internationella kriser.<br />
Globaliseringen kan som vi nämnde ovan<br />
bland annat innebära att vi idag, mer än<br />
tidigare, hyser medkänsla <strong>och</strong> utvecklar<br />
humanitärt engagemang <strong>för</strong> människors<br />
lidande på långt avstånd från vår egen<br />
hemvist. Vi kommer i analyserna av gruppintervjuerna<br />
att studera om detta antagande<br />
bekräftas i kommentarerna till Kosovokriget<br />
<strong>och</strong> även närmare undersöka vilka olika<br />
former av medkänsla som kommer till uttryck.<br />
Särskilt fokuserar vi på jäm<strong>för</strong>elser mellan<br />
olika etniska gruppers skilda <strong>för</strong>hållningssätt<br />
till civilbefolkningens lidande i Kosovokriget.<br />
Det är rimligt att tänka sig att kulturell samhörighet<br />
är en avgörande faktor <strong>för</strong> identifikation<br />
<strong>och</strong> empati, liksom att invandraridentiteten<br />
är särskilt svår att bära i samband med att<br />
den egna folkgruppen <strong>för</strong>drivs, <strong>för</strong>följs <strong>och</strong><br />
mördas, utan att man har möjlighet att göra<br />
något åt det. Inte mindre svårt torde det vara
att uppleva att ens landsmän <strong>och</strong> an<strong>för</strong>vanter<br />
bombas med mer eller mindre uttalat samtycke<br />
från regeringen i det land som man har<br />
invandrat till. Det är vidare rimligt att anta att<br />
olika etniska gruppers identifikation med<br />
krigsoffren på den ena eller den andra sidan i<br />
konflikten också skapar stora skillnader i hur<br />
man ser på mediekriget <strong>och</strong> krigspropagandan.<br />
Vilken tilltro till nyhets<strong>för</strong>medlingen i de<br />
norska <strong>och</strong> svenska <strong>medierna</strong> har t.ex. invandrare<br />
från f.d. Jugoslavien <strong>och</strong> hur skiljer sig<br />
serbiska invandrare från kosovoalbanska<br />
invandrare i detta avseende? Och hur skiljer<br />
sig <strong>för</strong>troendet <strong>för</strong> <strong>medierna</strong> hos dessa invandrargrupper<br />
från övriga grupper?<br />
Genom att <strong>för</strong>söka besvara dessa <strong>och</strong><br />
angränsande frågor menar vi att vi även kan<br />
bidra med empiriskt underlag <strong>för</strong> den diskussion<br />
om vad den nya världsordningen <strong>och</strong><br />
globaliseringen egentligen innebär <strong>för</strong> våra<br />
attityder till andra folk <strong>och</strong> kulturer samt <strong>för</strong><br />
det folkliga stödet till humanitära interventioner<br />
<strong>och</strong> internationell solidaritet. I debatten<br />
har det spekulerats i framväxten av en moralisk<br />
universalism <strong>och</strong> i möjligheten av ett kosmopolitiskt<br />
styre. Det globala eller i varje fall<br />
transnationella medborgarskapet har projicerats<br />
på framtiden. Är det tecken på detta vi ser<br />
när vi analyserar svaren från våra intervjuer?<br />
Eller är det snarare distansering <strong>och</strong> avskärmning<br />
från ett skrämmande öde som drabbar<br />
människor inte så långt från den trygga <strong>och</strong><br />
fredade tillvaron här i Norden? Vi ska inte<br />
<strong>för</strong>egripa analyserna genom att här <strong>för</strong>söka<br />
svara på dessa frågor. Men vi är övertygade<br />
om att frågorna är viktiga <strong>och</strong> att det är en<br />
angelägen uppgift <strong>för</strong> forskningen att <strong>för</strong>söka<br />
ge så väl underbyggda <strong>och</strong> empiriskt <strong>för</strong>ankrade<br />
svar som möjligt.<br />
Kosovokommissionens slutsatser<br />
Den internationella oberoende Kosovokom-<br />
missionen har i en rapport The Kosovo Report<br />
15<br />
(2000) granskat ett antal frågor av politisk,<br />
juridisk <strong>och</strong> humanitär karaktär i anslutning<br />
till konflikten. Rapporten behandlar även<br />
<strong>medierna</strong>s roll. Det är fram<strong>för</strong> allt dessa delar<br />
som är relevanta här. Kommissionen tar upp<br />
påståendet att <strong>medierna</strong> blev manipulerade<br />
av Natos propaganda eller, som det hette i<br />
en tv-dokumentär som visades av BBC: ”the<br />
war was won by being spun” (a.a., s. 216).<br />
Gentemot denna tes konstaterar rapporten att<br />
<strong>medierna</strong>, trots <strong>för</strong>sök från båda sidor i<br />
konflikten att utnyttja dem <strong>för</strong> sina propagandasyften,<br />
lyckades värna sin integritet <strong>och</strong><br />
<strong>för</strong>medla en rimligt korrekt bild av kriget.<br />
Man hävdar att beskyllningen är ogrundad:<br />
The reality was that there was vigorous public<br />
debate about the conduct of the war throughout<br />
the NATO countries, and NATO never enjoyed<br />
the kind of easy ride with public opinion that is<br />
assumed in the argument that the war was won by<br />
being spun. Indeed, as ’collateral damage incidents’<br />
multiplied, as the promised short, sharp<br />
campaign turned into a gruelling 68 day battle of<br />
wills, Western public opinion became, if anything,<br />
more critical of the conduct of the war. NATO<br />
never dominated the propaganda war, and this<br />
enabled Western journalists and public opinion<br />
in general to form an independent view of its<br />
conduct. (219)<br />
Kommissionen noterar att den viktigaste<br />
anledningen till att journalisterna inte kunde<br />
manipuleras av Nato var att man kunde<br />
rapportera från Belgrad. Ty även om den jugoslaviska<br />
regimen <strong>för</strong>sökte kontrollera västkorrespondenternas<br />
rapportering därifrån så<br />
innebar deras närvaro att de kunde <strong>för</strong>medla<br />
kritiska rapporter till hemmapubliken om<br />
vad bombningarna av en europeisk huvudstad<br />
med<strong>för</strong>de. Detta anser kommissionen <strong>för</strong><br />
övrigt är en lärdom <strong>för</strong> eventuella framtida<br />
”humanitära interventioner”: tillgång till
”fiendesidan” är en grundläggande <strong>för</strong>utsättning<br />
<strong>för</strong> att <strong>medierna</strong> ska kunna granska de<br />
militära operationerna (ibid.).<br />
The Kosovo Report innehåller också några<br />
ytterligare resonemang angående <strong>medierna</strong>s<br />
roll. Liksom man ger väst<strong>medierna</strong>s rapportering<br />
med tvekan godkänt blir även de jugoslaviska<br />
<strong>medierna</strong> relativt välvilligt bedömda.<br />
Detta hänger samman med att man fram<strong>för</strong><br />
allt ägnar utrymme åt de journalister som<br />
motstod regimens <strong>för</strong>sök att kontrollera deras<br />
rapportering. Givet repressionen menar<br />
kommissionen att journalisterna fungerade<br />
anmärkningsvärt väl (a.a., s. 220). En annan<br />
fråga som särskilt uppmärksammas i rapporten<br />
är Natos bombningar av den serbiska televisionens<br />
lokaler i Belgrad den 16 april 1999.<br />
Kommissionen avvisar Natos argumentation<br />
när man hävdade att tv-byggnaden var ett<br />
legitimt mål där<strong>för</strong> att den serbiska televisionen<br />
spridde krigspropaganda. Enligt kommissionen<br />
innebär ett sådant resonemang allt<strong>för</strong><br />
stort godtycke <strong>och</strong> innebär att en part<br />
självsvåldligt kan tänja på gränserna <strong>för</strong> vad<br />
som är militära mål. Rapporten avråder från<br />
sådana anfall på <strong>medierna</strong> i framtida humanitära<br />
interventioner (s. 221).<br />
I det här sammanhanget vill vi rikta ett par<br />
kritiska anmärkningar mot Kosovokommissionens<br />
slutsatser som vi kommer att följa upp<br />
i våra egna slutsatser i sista kapitlet. För det<br />
<strong>för</strong>sta har kommissionen gjort en mycket snäv<br />
tolkning av påståendet att <strong>medierna</strong> blev<br />
manipulerade eller ”spun” av myndigheterna.<br />
Man opererar med en innebörd som är så<br />
absolut att man kan fråga sig om manipulation<br />
av <strong>medierna</strong> överhuvudtaget kan <strong>för</strong>ekomma<br />
i demokratiska samhällen om man<br />
använder sig av denna tolkning av påståendet.<br />
Att <strong>medierna</strong> rapporterade om Natos i<br />
vissa fall missriktade anfall <strong>och</strong> om att kriget<br />
drog ut på tiden samt att detta resulterade i en<br />
livlig debatt i Natoländerna är ju knappast<br />
16<br />
några hållbara skäl <strong>för</strong> att avvisa påståendet<br />
om manipulation av <strong>medierna</strong> annat än om<br />
man <strong>för</strong>utsätter att manipulationen skulle<br />
vara total. Med en mindre absolut definition<br />
av de två centrala begreppen ”manipulation”<br />
respektive ”Natodominans i propagandakriget”<br />
kan man mycket väl tänka sig att viss<br />
kritik av Natos krig<strong>för</strong>ing kan <strong>för</strong>ekomma i<br />
en medierapportering som manipulerats <strong>och</strong><br />
domineras av Nato, t.ex. om man vid definitionerna<br />
snarare tar fasta på hur konfliktens<br />
grundläggande drag konstrueras symboliskt i<br />
<strong>medierna</strong> än hur de konkreta krigshändelserna<br />
rapporteras. För det andra <strong>och</strong> i anslutning<br />
till den <strong>för</strong>sta kritikpunkten är det anmärkningsvärt<br />
att kommissionen inte tycks ha fäst<br />
något större avseende vid den betydligt mer<br />
långtgående kritik än att de gett en <strong>för</strong>skönande<br />
beskrivning av Natos bombningar som flera<br />
kritiker har riktat mot <strong>medierna</strong>. Chomskys<br />
bok om The New Military Humanism (1999)<br />
som finns <strong>för</strong>tecknad i rapportens referenslista<br />
<strong>för</strong>ekommer inte som referens i avsnitten<br />
om <strong>medierna</strong>. Och en enda hänvisning till<br />
Internationella Pressinstitutets rapport om<br />
Kosovokriget trivialiserar kritiken medan<br />
endast en not antyder att kritiken är mer långtgående<br />
än frågan om hur bombningarna rapporterades<br />
(a.a., s. 216, not 29). För det tredje är<br />
det slående att Kosovokommissionen inte<br />
innehöll någon medieforskarkompetens utan<br />
främst var sammansatt av politiker, jurister,<br />
statsvetare <strong>och</strong> journalister. Därmed är det<br />
kanske inte så konstigt att just frågan om<br />
krigspropagandans inverkan på <strong>medierna</strong> blir<br />
knapphändigt <strong>och</strong> ytligt behandlad. Det är vår<br />
<strong>för</strong>hoppning att <strong>för</strong>eliggande rapport ska<br />
kunna fylla igen några av de luckor som The<br />
Kosovo Report lämnat efter sig.<br />
Rapportens disposition<br />
I nästa kapitel utvecklas den teoretiska <strong>för</strong>e-<br />
ställningsramen <strong>för</strong> projektet. Vi går där lite
ut<strong>för</strong>ligare in på diskussionen om den nya<br />
världsordningen <strong>och</strong> den typ av krig som<br />
blivit typisk efter kalla krigets slut. Särskilt<br />
krigsjournalistikens <strong>för</strong>ändrade roll diskuteras<br />
med betoning på <strong>medierna</strong>s betydelse i<br />
propagandakriget. För att <strong>för</strong>djupa det propagandateoretiska<br />
perspektivet i analyserna<br />
finns även en kort historisk presentation av<br />
några klassiska undersökningar av propagandastrategier<br />
<strong>och</strong> propagandans påverkan<br />
på journalistiken i detta kapitel. Dessutom <strong>för</strong><br />
vi en kritisk diskussion om de teser om en<br />
utveckling mot moralisk universalism <strong>och</strong><br />
kosmopolitiskt styre som fram<strong>för</strong>ts av<br />
Michael Ignatieff respektive Mary Kaldor.<br />
Båda har ingått i Kosovokommissionen <strong>och</strong><br />
har bidragit med uppmärksammade analyser<br />
av krigen på Balkan. Även om vi inte till fullo<br />
instämmer i deras slutsatser utgör de viktiga<br />
inlägg i debatten om hur Kosovokriget ska<br />
<strong>för</strong>klaras <strong>och</strong> hur liknande konflikter ska hanteras<br />
i framtiden. Kapitlet avslutas med en<br />
presentation av projektets allmänna uppläggning.<br />
Rapportens tredje kapitel ger bakgrunden<br />
genom en kortfattad historieskrivning om<br />
de tidigare krigen på Balkan <strong>och</strong> den eskalerande<br />
konfliktspiral som ledde fram till<br />
Kosovokriget 1999.<br />
Det fjärde kapitlet presenterar resultaten<br />
från kartläggningen av journalistikens villkor<br />
i samband med rapporteringen från kriget.<br />
Kartläggningen baserar sig på intervjuer med<br />
journalister i Norge <strong>och</strong> Storbritannien.<br />
I det femte kapitlet redovisas i sammanfattning<br />
de innehållsanalyser som genom<strong>för</strong>ts<br />
inom projektet. Ett flertal studier har genom<strong>för</strong>ts<br />
av såväl brittiska som norska <strong>och</strong> svenska<br />
medier. Resultaten redovisas i ett antal fristående<br />
delrapporter inom projektet. I kapitlet<br />
ges en komprimerad sammanställning <strong>och</strong><br />
analys av dessa rapporter. Dessutom presenteras<br />
resultaten från en analys av rapporteringen<br />
från krigsslutet i norska <strong>och</strong> svenska<br />
17<br />
medier som prövar hypotesen att nyhetsrapporteringen<br />
i de två länderna blir mer likartad<br />
ju längre kriget pågår.<br />
I det sjätte kapitlet presenteras en komparativ<br />
analys av tv-nyheter i Norge <strong>och</strong> Sverige<br />
<strong>för</strong> några viktiga händelser under kriget som<br />
<strong>för</strong>djupning till de övriga innehållsanalyserna.<br />
Kapitel sju summerar resultaten från intervjuerna<br />
med olika grupper ur allmänheten i<br />
Norge <strong>och</strong> Sverige. Som nämnts ovan är det<br />
otillräckligt att endast analysera journalisternas<br />
villkor <strong>och</strong> medieinnehållet om man ska<br />
kunna bedöma <strong>medierna</strong>s roll i propagandakriget.<br />
Ett helhetsperspektiv på kommunikationsprocessen<br />
är önskvärd där även publikens<br />
reception tas med i analyserna. I det här<br />
projektet har vi använt oss av en modifierad<br />
variant av receptionsanalys som mer tar fasta<br />
på propagandans genomslag <strong>och</strong> gruppernas<br />
inställning till <strong>medierna</strong>s rapportering från<br />
Kosovokriget generellt än på hur enskilda<br />
nyheter har uppfattats <strong>och</strong> tolkats. Samtidigt<br />
får vi möjlighet att jäm<strong>för</strong>a hur publikens uppfattningar<br />
<strong>för</strong>håller sig till medierapporteringen<br />
i respektive Norge <strong>och</strong> Sverige.<br />
I det sista kapitlet sammanfattar vi<br />
huvudresultaten från hela projektet <strong>och</strong><br />
diskuterar dessa i relation till frågan om <strong>medierna</strong>s<br />
roll i samband med internationella<br />
konflikter i den nya världsordningen. Vi<br />
presenterar där våra slutsatser vad gäller<br />
krigspropagandans inflytande på nyhetsrapporteringen<br />
i <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> betydelsen av<br />
olika nationella säkerhetspolitiska traditioner<br />
<strong>för</strong> medierapporteringen <strong>och</strong> <strong>för</strong> hur norska<br />
<strong>och</strong> svenska intervjugrupper ser på <strong>medierna</strong>s<br />
insatser under kriget. Vad betyder det norska<br />
Nato-medlemskapet jäm<strong>för</strong>t med den svenska<br />
alliansfriheten <strong>för</strong> <strong>medierna</strong>s mottaglighet<br />
<strong>för</strong> parternas <strong>och</strong> i synnerhet Natos propaganda?<br />
Och vilken bedömning av <strong>medierna</strong>s<br />
till<strong>för</strong>litlighet <strong>och</strong> oberoende gör mediekon-
sumenter i Sverige <strong>och</strong> Norge i en konflikt där<br />
det ena broderlandet deltar militärt men inte<br />
det andra? Det är känt från tidigare forskning<br />
att <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> den allmänna opinionen<br />
brukar sluta upp bakom nationens ledning i<br />
händelse av kriser <strong>och</strong> konflikter. Det skulle<br />
leda till antagandet att de norska intervjuper-<br />
18<br />
sonerna både är mindre kritiska till rapporteringen<br />
<strong>och</strong> till Natos intervention i <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
än de svenska. Huruvida detta verkligen<br />
är fallet diskuterar vi i slutkapitlet. De olika<br />
delstudier som ingår i projektet framgår av<br />
<strong>för</strong>teckningen i bilagan.
KAPITEL 2<br />
TEORETISKT PERSPEKTIV:<br />
KOSOVOKONFLIKTENS DISKURSIVA<br />
ORDNING<br />
Inledning<br />
Kosovokriget, liksom tidigare Gulfkriget,<br />
aktualiserar ett antal frågor, som inte bara är<br />
viktiga <strong>för</strong> medieforskningen, utan också är<br />
av generell betydelse <strong>för</strong> hur samhällsutvecklingen<br />
<strong>och</strong> de internationella relationerna ska<br />
<strong>för</strong>stås. Dessa två konflikter ställer innebörden<br />
av den sk nya världsordningen på dagordningen<br />
<strong>och</strong> berör långt fler aspekter än de<br />
som faller inom medieforskningens domäner.<br />
I ett bredare perspektiv handlar det om att<br />
<strong>för</strong>stå vad <strong>för</strong>ändringarna sedan kalla krigets<br />
slut har inneburit både <strong>för</strong> internationell <strong>och</strong><br />
nationell politik, <strong>för</strong> spridningen av demokratiska<br />
<strong>och</strong> marknadsekonomiska principer i<br />
världen, <strong>för</strong> nya konfliktmönster <strong>och</strong> krig av<br />
en ny typ, <strong>för</strong> relationerna mellan de högt<br />
utvecklade länderna <strong>och</strong> utvecklingsländerna,<br />
osv. Men i den här studien är syftet, som<br />
framgick av inledningskapitlet, begränsat till<br />
att undersöka <strong>medierna</strong>s roll i samband med<br />
Kosovokriget, fram<strong>för</strong> allt som måltavla <strong>för</strong><br />
propaganda <strong>och</strong> som plattform <strong>för</strong> mobilisering<br />
av humanitärt engagemang.<br />
Den nya världsordningen efter kalla krigets<br />
slut <strong>och</strong> de <strong>för</strong>ändrade konfliktlinjerna i<br />
internationell politik som följt därav är alltså<br />
en viktig del av bakgrunden om man vill <strong>för</strong>stå<br />
<strong>medierna</strong>s situation i nutida konflikter. En<br />
19<br />
annan avgörande <strong>för</strong>ändring jäm<strong>för</strong>t med<br />
tidigare epoker är globaliseringen som visserligen<br />
inte är något helt nytt men som under det<br />
senaste decenniet nått en aldrig tidigare skådad<br />
omfattning. Även om globaliseringen<br />
berör praktiskt taget alla samhällsområden<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>st började diskuteras som en ekonomisk<br />
<strong>för</strong>eteelse är det ingen tvekan om att<br />
<strong>medierna</strong> har en helt central ställning i denna<br />
utveckling. Det är genom nyhets<strong>medierna</strong><br />
som vi får information om händelser i andra<br />
delar av världen. Den medietekniska utvecklingen<br />
har inneburit en kraftig ökning av<br />
tillgången på utländska medier, främst televisionskanaler<br />
<strong>och</strong> alla hybridvarianter av<br />
medier som finns tillgängliga genom Internet.<br />
Det är i stor utsträckning de kommersiella<br />
transnationella mediekonglomeraten som<br />
marknads<strong>för</strong> avreglerings- <strong>och</strong> privatiseringspolitiken<br />
i syfte att expandera marknaden<br />
<strong>för</strong> annonsintäkter (Herman & Mc<br />
Chesney, 1997). Så även om globaliseringsprocesser<br />
naturligtvis också pågår inom andra<br />
sektorer är <strong>medierna</strong> något av navet i en<br />
utveckling som går allt snabbare. Även om<br />
<strong>medierna</strong>s betydelse <strong>för</strong> globaliseringen ännu<br />
inte fått den uppmärksamhet den <strong>för</strong>tjänar<br />
kan det noteras att praktiskt taget alla globaliseringsteoretiker<br />
åtminstone nämner medier-
nas roll i sammanhanget, trots att de flesta<br />
av dessa teoretiker saknar specialkompetens<br />
inom medie- <strong>och</strong> kommunikationsvetenskap<br />
(Giddens, 1990; Featherstone, 1990;<br />
Robertson, 1992).<br />
Nu kommer vi inte att behandla globaliseringen<br />
i allmänhet utan vi begränsar oss till<br />
<strong>medierna</strong>s roll i samband med <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
i ett globaliseringsperspektiv. Det innebär<br />
att vi undersöker hur medierapporteringen<br />
eller mediediskursen, som vi i fortsättningen<br />
kommer att kalla <strong>medierna</strong>s samlade<br />
innehåll, <strong>för</strong>medlar information som både<br />
utgör inslag i propagandakriget <strong>och</strong> underlag<br />
<strong>för</strong> humanitärt engagemang <strong>och</strong> stöd till<br />
krigets offer. Såväl krigspropagandan som<br />
det humanitära engagemanget är exempel på<br />
<strong>för</strong>eteelser i det moderna samhället med<br />
tydligt globala dimensioner. Mediediskursen<br />
om Kosovokriget blir enkelt uttryckt en plattform<br />
både <strong>för</strong> propaganda <strong>och</strong> moral. Det<br />
betyder dock inte att mediediskursen i sig bör<br />
beskrivas som ett tomrum som fylls av andra.<br />
Snarare kan den liknas vid en form i vilken<br />
ingredienser från bland annat propaganda<br />
<strong>och</strong> medkänsla blandas till olika journalistiska<br />
produkter. Men det är viktigt att betona att<br />
journalisterna har hand om framställningen<br />
av de journalistiska produkterna. Det är de<br />
som avgör vilket innehåll som ska publiceras,<br />
hur det ska utformas <strong>och</strong> vilka källor som anlitas,<br />
osv. I betydande utsträckning är det alltså<br />
<strong>medierna</strong> <strong>och</strong> journalisterna som kontrollerar<br />
den ordning som kännetecknar relationerna<br />
mellan mediediskursen <strong>och</strong> andra diskurser –<br />
i det här sammanhanget främst propagandadiskurserna<br />
<strong>och</strong> de moraliskt-humanitära diskurserna.<br />
4 Men den diskursiva ordningen skulle<br />
inte ha den centrala teoretiska <strong>och</strong> praktiska<br />
betydelse som den har om det inte vore så att<br />
4) Begreppen <strong>för</strong>klaras i det följande avsnittet.<br />
20<br />
den utgör en egen strukturell nivå med sina<br />
egna specifika villkor, vilka inte kan reduceras<br />
vare sig till den journalistiska institutionen<br />
eller, <strong>för</strong> den delen, propagandastrategier eller<br />
moral. Vilka dessa villkor är hör till de centrala<br />
frågor som vi söker svar på i den här undersökningen.<br />
En konsekvens av det globaliseringsperspektiv<br />
som vi anlägger är att vi lyfter<br />
fram den transnationella karaktären hos den<br />
diskursiva ordningen. Med andra ord står den<br />
globala diskursiva ordningen i fokus <strong>för</strong> vårt<br />
analytiska intresse. Som vi konstaterade ovan<br />
är såväl propagandan som journalistiken <strong>och</strong><br />
moralen idag i allt större utsträckning globala<br />
fenomen <strong>och</strong> de interdiskursiva relationer<br />
som sammanfogar dem måste också <strong>för</strong>stås på<br />
en global eller transnationell nivå. Detta är<br />
desto viktigare att understryka då den största<br />
begränsningen hos tidigare forskning om<br />
<strong>medierna</strong>s roll i internationella konflikter är<br />
att den som regel har haft ett renodlat nationellt<br />
perspektiv. Man har studerat relationen<br />
mellan journalistik <strong>och</strong> propaganda eller mellan<br />
journalistik <strong>och</strong> politik inom en avgränsad<br />
nationalstat (se t.ex. Bennett & Paletz,<br />
1994; Chomsky & Herman, 1979; Kellner,<br />
1992; 1995; jfr. Tjernström, 2001). Men en av<br />
de mest väsentliga implikationerna av globaliseringen<br />
<strong>och</strong> den nya världsordningen är att<br />
den nationella kontexten betyder allt mindre<br />
både i journalistiken <strong>och</strong> som hinder <strong>för</strong><br />
krigspropagandans genomslag internationellt,<br />
vilket dock inte innebär att dess betydelse<br />
helt har upphört (se t.ex. Cohen m.fl., 1996;<br />
Riegert, 1998; Nohrstedt, 2000; Nohrstedt<br />
m.fl., 2000). En av de stora utmaningarna <strong>för</strong><br />
forskningen på området är att klargöra den<br />
relativa betydelsen av <strong>och</strong> den komplexa<br />
samverkan mellan motstridande tendenser i
globaliseringsprocesserna. Det gäller med<br />
andra ord att utforska hur, å ena sidan, transnationellt<br />
<strong>för</strong>enhetligande eller homogenisering<br />
<strong>och</strong>, å andra sidan, det lokala uttolkandet<br />
(”local appropriation of meaning”; Thompson,<br />
1995) eller heterogeniteten är relaterade<br />
till varandra i dessa processer.<br />
I de följande avsnitten i detta kapitel kommer<br />
vi att gå närmare in på hur globaliseringsperspektivet<br />
aktualiseras i anslutning till<br />
var <strong>och</strong> en av de olika diskurser som vi studerar<br />
<strong>och</strong> som ingår i den globala diskursiva<br />
ordningen i anslutning till Kosovokriget. Vi<br />
kommer således både att diskutera globalisering<br />
av journalistiken, av propagandan <strong>och</strong> av<br />
medkänslan. Men innan vi behandlar de mer<br />
specika diskursernas globalisering ska vi klargöra<br />
hur vi använder begreppen ”diskurs”<br />
<strong>och</strong> ”global diskursiv ordning”.<br />
Begreppen diskurs <strong>och</strong> global<br />
diskursiv ordning<br />
Diskursanalys är en metod att studera kom-<br />
munikativa handlingar ur ett samhällsteoretiskt<br />
<strong>och</strong> delvis språkvetenskapligt perspektiv.<br />
Begreppet diskurs refererar till alla slags<br />
kommunikativa handlingar (språkbruk i skriven<br />
text eller talad form tal, visuella bilder,<br />
gester, åthävor osv. Fairclough, 1995:54; van<br />
Dijk, 1998: 193-194). Det syftar således primärt<br />
på det sätt på vilket man t.ex. skriver, talar <strong>och</strong><br />
inte på det om vilket man skriver <strong>och</strong> talar<br />
(Drotner m.fl., 2000:28). Kommunikationen<br />
betraktas som en slags social praktik med<br />
samhällelig betydelse <strong>och</strong> verkan, ”en språkliggjord<br />
samhällelig praktik” (ibid: 107). Den<br />
kan jäm<strong>för</strong>as med andra handlingar i det att<br />
något ut<strong>för</strong>s (Nohrstedt, 1986: 48). Men diskursens<br />
relation till den sociala kontexten konstitueras<br />
inte bara av kommunikationens effekter<br />
på omgivningen. Den består också i att det<br />
sociala sammanhanget upprättar vissa institutionella<br />
ramar <strong>och</strong> handlingsnormer <strong>för</strong><br />
21<br />
kommunikationen. På så sätt produceras <strong>och</strong><br />
reproduceras olika relativt särpräglade diskurser,<br />
såsom exempelvis politiska, journalistiska,<br />
kulturella diskurser.<br />
Det är den aktuella kombinationen av en<br />
viss uppsättning diskurser som utgör en diskursiv<br />
ordning. Anledningen till att begreppet<br />
behövs inom diskursanalysen är att diskurser<br />
ofta växelverkar <strong>och</strong> påverkar varandra. Även<br />
om varje diskurs kan ha en unik institutionell<br />
<strong>för</strong>ankring, t.ex. mediediskursen med sin bas i<br />
mass<strong>medierna</strong> <strong>och</strong> journalistiken, så <strong>för</strong>ekommer<br />
det att språkbruket över<strong>för</strong>s från den ena<br />
till den andra diskursen. I analysen av den diskursiva<br />
ordningen uppmärksammas vilka diskurskombinationer<br />
som <strong>för</strong>ekommer i ett visst<br />
sammanhang <strong>och</strong> vilken deras samhällelig<br />
betydelse är. Närmare bestämt menar<br />
Norman Fairclough att studiet av den diskursiva<br />
ordningen inriktas dels på en selektionsaspekt<br />
<strong>och</strong> dels på en kopplingsaspekt. Exempelvis<br />
kan mediediskursens relationer till propagandadiskurserna<br />
i Kosovokriget undersökas<br />
i termer av hur <strong>medierna</strong> valt ut informationer<br />
<strong>och</strong> källor från de olika parternas propaganda.<br />
Då studerar man den interdiskursiva<br />
relationen mellan mediediskursen <strong>och</strong> propagandadiskurserna<br />
med avseende på selektionsaspekten.<br />
Den andra aspekten, kopplingsaspekten,<br />
är aktuell när man undersöker<br />
hur en viss kommunikativ handling, t.ex. ett<br />
utspel på en presskonferens, formuleras (om)<br />
när den ”rör sig” mellan olika diskurser –<br />
exempelvis från presskonferensen till nyhetsrapporten,<br />
men också vidare till publikens diskurs<br />
ifall händelsen leder till samtal fram<strong>för</strong><br />
televisionsapparaten eller på arbetsplatsen.<br />
Enligt Fairclough är det i synnerhet två frågor<br />
som är centrala vid analysen av diskursiva<br />
ordningar, nämligen hur enhetliga respektive<br />
hur beständiga de är (Fairclough, 1995:62 ff.).<br />
I <strong>för</strong>eliggande projekt är det de diskursiva<br />
relationerna mellan i <strong>för</strong>sta hand tre typer av
diskurser som kommer att analyseras: <strong>medierna</strong>s,<br />
propagandans <strong>och</strong> medkänslans diskurser.<br />
Lite mer konkret uttryckt handlar det<br />
om att analysera på vilket sätt medieinnehållet<br />
är präglat dels av de motstridande uppfattningarna<br />
om konflikten som parterna <strong>för</strong>eträder<br />
<strong>och</strong> dels av ett humanitärt engagemang<br />
<strong>för</strong> krigets civila offer på ömse sidor i konflikten.<br />
I propagandakriget ställs två starkt polariserade<br />
<strong>och</strong> motsatta bilder av vem som orsakat<br />
konflikten <strong>och</strong> var<strong>för</strong> den drivits fram:<br />
Nato lägger allt ansvar <strong>för</strong> kriget på president<br />
Milosevic <strong>och</strong> serbiska nationalister medan<br />
Belgradregimen beskyller västmakterna, i synnerhet<br />
USA <strong>för</strong> imperialistisk aggression. Enligt<br />
Nato sker den militära interventionen <strong>för</strong><br />
att <strong>för</strong>svara kosovoalbanerna mot etnisk rensning,<br />
medan den enligt den jugoslaviska versionen<br />
syftar till att utvidga USAs inflytande<br />
på Balkan. 5 På motsvarande sätt kan det humanitära<br />
engagemanget vara mer eller mindre<br />
ensidigt. Medkänslan kan gälla enbart offren<br />
<strong>för</strong> serbisk terror på den kosovoalbanska sidan<br />
eller både dem <strong>och</strong> de serbiska offren <strong>för</strong> Natos<br />
bombningar. Det analyserna således syftar till<br />
att blottlägga är medierapporteringens relation<br />
till dessa divergerande berättelser om<br />
skuld <strong>och</strong> oskyldigt drabbade civila som <strong>för</strong>ekom<br />
i samband med <strong>Kosovokonflikten</strong>.<br />
Globaliseringen av de olika<br />
diskurserna<br />
Globaliseringen är något av samhällsforsk-<br />
ningens favorittema idag. Det har till <strong>och</strong> med<br />
betecknats som början på ett paradigmskifte<br />
inom internationell kommunikation (Sreberny-Mohammadi<br />
m.fl., 1997). Det stora intresset<br />
har emellertid knappast resulterat i en<br />
allmänt accepterad definition <strong>och</strong> än mindre i<br />
en av alla erkänd globaliseringsteori. I det här<br />
5) Positionerna i propagandakriget behandlas mer ut<strong>för</strong>ligt i kapitel 5.<br />
22<br />
sammanhanget ska vi endast beskriva de<br />
grundläggande utgångspunkterna <strong>för</strong> våra<br />
analyser, utgångspunkter som vi hämtat från<br />
den omfattande globaliseringsdiskussionen.<br />
Även om vi inte har utrymme att ut<strong>för</strong>ligt<br />
behandla denna diskussion finns det viktiga<br />
insikter att utvinna som har betydelse <strong>för</strong> hur<br />
man ska <strong>för</strong>stå <strong>medierna</strong>s roll i internationella<br />
konflikter.<br />
Globaliseringen<br />
Globaliseringsbegreppet har alltså inte fått<br />
någon entydig <strong>och</strong> av alla accepterad definition.<br />
Men det är ändå möjligt att ringa in de<br />
viktigaste elementen i begreppet på ett sätt<br />
som gör det användbart <strong>för</strong> våra analyser.<br />
Begreppet globalisering refererar till att världen<br />
krymper på tids- <strong>och</strong> rumsdimensionerna.<br />
Man kan både <strong>för</strong>flytta sig snabbare<br />
mellan olika regioner <strong>och</strong> världsdelar i dag än<br />
tidigare <strong>och</strong> informationen rör sig sekundsnabbt<br />
runt jordklotet i dagens nätverks- <strong>och</strong><br />
IT-samhälle. Kontakterna mellan folk, länder<br />
<strong>och</strong> kulturer ökar <strong>och</strong> våra kunskaper om vad<br />
som händer på andra sidan ekvatorn blir allt<br />
större. Det globala <strong>och</strong> det lokala sammankopplas;<br />
det som händer på börsmarknaden i<br />
New York får omedelbart återverkningar på<br />
börserna i Tokyo <strong>och</strong> Stockholm. O<strong>för</strong>siktigt<br />
hanterat livsmedelsavfall från trafikflyget<br />
mellan Asien <strong>och</strong> Europa, till <strong>och</strong> med om det<br />
endast handlar om några smörgåsar, kan utlösa<br />
en mul- <strong>och</strong> klövsjukeepidemi som skakar<br />
om EUs system <strong>för</strong> livsmedelsproduktion<br />
<strong>och</strong> -distribution. Världen har, som Roland<br />
Robertson formulerat det, blivit ”a single<br />
place” (Robertson, 1992:6). En <strong>och</strong> samma<br />
plats där i princip – undantagen är ju ganska<br />
många i länderna i tredje världen – hela<br />
mänskligheten befinner sig <strong>och</strong> delar samma
öde. Utvecklingen av infrastrukturen har<br />
otvivelaktigt i vissa avseenden <strong>för</strong>t oss något<br />
närmare McLuhans utopi om den globala byn.<br />
I detta sammanhang är vi främst intresserade<br />
av globaliseringens betydelse ur kommunikativ<br />
<strong>och</strong> medial synvinkel. Men vi kan<br />
inte helt bortse från vad globaliseringen innebär<br />
på det ekonomiska området. Dels där<strong>för</strong><br />
att begreppet har sitt ursprung inom ekonomin,<br />
dels där<strong>för</strong> att det är på det ekonomiska<br />
området som kritiken mot globaliseringen<br />
blivit mest påtaglig, vilket illustrerar vissa<br />
generella inslag i globaliseringsprocesserna.<br />
Proteströrelser som t.ex. Attac <strong>och</strong> Jordens<br />
vänner, har vänt sig mot det sätt på vilket<br />
den allt tilltagande marknadsintegrationen<br />
genom<strong>för</strong>s pådriven av Världsbanken,<br />
Internationella Valutafonden (IMF) <strong>och</strong><br />
Världshandelsorganisationen (WTO). Den<br />
anses allt<strong>för</strong> ensidigt gynna de stora export<strong>för</strong>etagen<br />
i västvärlden på bekostnad av de fattiga<br />
ländernas ekonomiska utveckling. Internationella<br />
organisationer som Attac är bara ett av<br />
flera exempel på rörelser som motsätter sig<br />
globaliseringen i dess nuvarande form som<br />
selektiv marknadsintegration <strong>och</strong> liberalisering<br />
av handelspolitiken på de rika ländernas<br />
villkor. De nya krigen på Balkan är ett annat<br />
uttryck <strong>för</strong> hur globaliseringen framkallar<br />
motreaktioner. I detta fall genom att skrupulösa<br />
ledare utnyttjar den osäkerhet <strong>och</strong> <strong>för</strong>sämrade<br />
välfärd som människor upplevt efter att<br />
marknadskapitalismen in<strong>för</strong>ts (Kaldor, 1999).<br />
Också inom medie- <strong>och</strong> kommunikationsforskningen<br />
kan man notera att globaliseringen<br />
framkallar motsatta tendenser. Liksom<br />
globaliseringen av ekonomin inte bara<br />
leder till homogenisering av samhällen <strong>och</strong><br />
kulturer utan också till motreaktioner i form<br />
av ökad provinsialism <strong>och</strong> heterogenisering,<br />
kan vi se att globalisering av mediediskurser<br />
<strong>och</strong> journalistik inte bara handlar om allt större<br />
enhetlighet i meningsskapandet transnatio-<br />
23<br />
nellt, utan samtidigt om lokalt uttolkande av<br />
den globalt flödande informationen <strong>och</strong> bibehållen<br />
eller rent av ökande heterogenitet i<br />
meningsskapandet. När t.ex. Nelson Mandela<br />
<strong>för</strong> några år sedan besökte Libyen omtalas det<br />
<strong>för</strong>visso i <strong>medierna</strong> världen runt, men perspektivet<br />
i kurdisk <strong>och</strong> svensk television är<br />
helt olika (Nohrstedt, 1999). Samtidigt med att<br />
det globala utbytet av mening blir allt intensivare<br />
kan vi se att detta knappast minskar betydelsen<br />
av den lokala <strong>och</strong> kulturella kontexten<br />
<strong>för</strong> meningsskapandet.<br />
Globalisering av krigspropagandan<br />
Ordet propaganda är problematiskt, främst<br />
av det skälet att det utnyttjas i propagandan<br />
<strong>och</strong> i det sammanhanget fått en negativ betydelse,<br />
dvs. blivit liktydigt med lögner, falska<br />
påståenden <strong>och</strong> <strong>för</strong>tigande av obekväma<br />
sanningar. I forskningssammanhang jämställs<br />
inte propaganda med osanning. I stället<br />
definieras propaganda som avsiktligt tillrättalagda<br />
beskrivningar som polariserar bilden<br />
av verkligheten eller konflikten i gott <strong>och</strong> ont,<br />
rätt <strong>och</strong> fel, vitt <strong>och</strong> svart där syftet är att<br />
vinna maximal anslutning till den egna sidan.<br />
I ett ofta citerat arbete definieras således<br />
propaganda som ”... the deliberate and systematic<br />
attempt to shape perceptions, manipulate<br />
cognitions, and direct behavior to achieve<br />
a response that furthers the desired intent<br />
of the propagandist” (Jowett & O’Donnell,<br />
1992:4). Här betonas ett processperspektiv,<br />
liksom propagandistens avsikter. En konsekvens<br />
av definitionen är att analyser av propaganda<br />
bör <strong>för</strong>ankras i en bedömning av de<br />
bakomliggande strategiska avsikterna eller<br />
intentionerna. Propagandans polariserade<br />
karaktär lyfts fram av flera, bl.a. i Harold<br />
Lasswells klassiska arbete Propaganda Technique<br />
in World War I från 1927. Detta arbete har<br />
bestående aktualitet inom medieforskningen<br />
trots den tid som <strong>för</strong>flutit sedan det skrevs,
inte minst där<strong>för</strong> att det fortfarande utgör en<br />
handbok <strong>för</strong> propagandastrateger. Den ger<br />
med andra ord realistiska <strong>för</strong>eställningar om<br />
de bakomliggande avsikterna <strong>och</strong> intentionerna<br />
i propagandakriget. En central propagandateknik<br />
är att fokusera på en eller ett par<br />
personer på motståndarsidan <strong>och</strong> beskriva<br />
honom/dem i så negativ dager som möjligt:<br />
”..load them down with the whole decalogue<br />
of sins” (cf. Lasswell 1927/1971:89). Detta är<br />
viktigt, menar Lasswell, där<strong>för</strong> att det annars<br />
är svårt <strong>för</strong> den breda massan av befolkningen<br />
att <strong>för</strong>stå var<strong>för</strong> man ska ta risken att gå ut<br />
i krig <strong>och</strong> mot vem. Detta hänger också<br />
samman med att krigspropagandan som regel<br />
har ett bredare syfte än att bara övertyga den<br />
egna befolkningen om krigsmålen.<br />
Krigspropaganda har i alla tider haft den<br />
egna befolkningen <strong>och</strong>, kanske ännu viktigare,<br />
de egna soldaterna som målgrupp. En<br />
hemmaopinion som är beredd till stora uppoffringar<br />
<strong>och</strong> trupper som inte väjer <strong>för</strong> det<br />
yttersta offret är viktiga <strong>för</strong> ett starkt <strong>för</strong>svar.<br />
Men krigspropagandan har också andra<br />
målgrupper bortom de egna gränserna. Lika<br />
grundläggande som att stärka den egna befolkningens<br />
kampvilja är det att bryta ned<br />
motståndarsidans hemmafront <strong>och</strong> <strong>för</strong>svaga<br />
fiendestyrkornas stridsvilja. Men inte bara<br />
fiendens opinionsstöd är måltavla <strong>för</strong> propagandans<br />
attacker, även allierade <strong>och</strong> neutrala<br />
stater ska vinnas <strong>för</strong> saken. Lasswell beskriver<br />
krigspropagandan som internationell till sin<br />
karaktär:<br />
The role of opinon in international politics is peculiarly<br />
worthy of study, because it is a matter of<br />
growing importance. We are witnessing the<br />
growth of a world public, and this public has arisen<br />
in part, because international propaganda has at<br />
once agitated and organised it.” (ibid., s 6)<br />
24<br />
Lasswells utgångspunkt när han skrev sitt<br />
verk 1927 var egentligen ett teoretiskt intresse<br />
<strong>för</strong> de faktorer som påverkar den internationella<br />
opinionen. Detta intresse <strong>för</strong> de transnationella<br />
relationerna – som <strong>för</strong>enas med det<br />
nationella perspektivet i boken – kommer in i<br />
bilden genom att propagandan <strong>för</strong>utsätts ha<br />
fyra olika typer av mottagare, varav tre utgörs<br />
av andra nationalstater. Lasswell räknar med<br />
att propagandans målgrupper är: ”vår” egen<br />
befolkningen, fienden, ”våra” allierade <strong>och</strong><br />
neutrala stater (s. xiii). Han betonar vidare att<br />
det svåraste i propagandaverksamheten är att<br />
koordinera propagandan kring krigets strategiska<br />
mål inom en allians av länder.<br />
Lasswells perspektiv var nationellt i den<br />
bemärkelsen att han helt <strong>och</strong> hållet betraktade<br />
propagandan ur ett nationalstatligt perspektiv<br />
– det är en krig<strong>för</strong>ande stats ansträngningar<br />
att med propagandan som vapen vinna<br />
kriget som var hans fokus. Citatet ovan visar<br />
att detta inte utesluter en medvetenhet om att<br />
propagandan måste operera i ett internationellt<br />
sammanhang. Om detta var tydligt redan<br />
i samband med <strong>för</strong>sta världskriget, <strong>för</strong> snart<br />
ett sekel sedan, är det än mer påtagligt i globaliseringens<br />
tid. Alvin Toffler har påpekat att<br />
dagens krig sker på informationssamhällets<br />
villkor (Toffler & Toffler, 1993; här från Taylor,<br />
1997:15 ff.). Detta gäller inte minst krigspropagandan.<br />
Den tekniska innovation som mest<br />
markant har ändrat <strong>för</strong>utsättningarna <strong>för</strong><br />
krigspropagandan idag är fram<strong>för</strong> allt satellittv<br />
med nyhetsrapportering dygnet runt. ”Spin<br />
doctors”, politiker <strong>och</strong> militärer <strong>för</strong>söker med<br />
olika metoder utnyttja CNN <strong>och</strong> andra transnationella<br />
tv-kanaler <strong>för</strong> sina syften. Goda<br />
personliga relationer till korrespondenterna,<br />
olika <strong>för</strong>måner till de största tv-bolagens team<br />
vad gäller intervjuer, tillgång till visuellt<br />
material <strong>och</strong> eftertraktade kamerapositioner,<br />
väl iscensatta presskonferenser med ständigt<br />
nya nyheter som gynnar den egna sidan, mm.
hör till repertoaren i <strong>för</strong>söken att orkestrera<br />
nyhetsflödet (se t.ex. Nohrstedt, 1992). Under<br />
Gulfkriget spelade särskilt CNN en viktig roll<br />
genom sin närvaro på bägge sidor i konflikten.<br />
Både FN-alliansen <strong>och</strong> Irak strävade efter att<br />
få internationellt genomslag <strong>för</strong> sina utspel<br />
<strong>och</strong> budskap, som både riktade sig till den<br />
globala publiken <strong>och</strong> till ledarna på motståndarsidan,<br />
via CNN. Bland annat genom välregisserade<br />
presskonferenser, där särskilt den<br />
amerikanska militären med general Norman<br />
Schwarzkopf i spetsen visade sig framgångsrik,<br />
lyckades alliansen via satellit-tv-kanalerna<br />
få ut bilden – bokstavligt talat bilderna – av<br />
det kliniska kriget till tittare i så gott som alla<br />
världens länder. Internet kan i framtiden komma<br />
att ändra på <strong>för</strong>utsättningarna <strong>för</strong> propagandan<br />
genom att journalisternas roll som <strong>för</strong>medlare<br />
av information kringgås av individer<br />
som själva söker upp olika nyhetssajter <strong>och</strong><br />
andra källor på nätet. I stället <strong>för</strong> de traditionella<br />
<strong>medierna</strong>s envägskommunikation finns<br />
här möjligheter till större inslag av tvåvägskommunikation,<br />
vilket i <strong>för</strong>längningen gör<br />
varje medborgare till sin egen journalist. Men<br />
det finns ännu inte mycket som talar <strong>för</strong> att<br />
Internet skulle ha ersatt televisionen som viktigaste<br />
medium <strong>för</strong> opinionspåverkan (jfr.<br />
Taylor, 1997:20). Under <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
hade Internet en underordnad betydelse i<br />
Natos ”marknads<strong>för</strong>ing av det europeiska kriget”.<br />
I <strong>för</strong>sta hand riktade man in sig på televisionen,<br />
enligt talesmannen Jamie Shea som<br />
ledde propagandaverksamheten i Bryssel.<br />
Nato övervägde också hur man skulle kunna<br />
nå den serbiska tv-publiken <strong>och</strong> Shea bekräftar<br />
att han <strong>för</strong>t fram tanken att man skulle <strong>för</strong>se<br />
de vanliga tv-kanalerna (CNN, BBC, Deutsche<br />
Welle nämns) med möjlighet att nå denna<br />
befolkning (DN 19 mars 2000).<br />
Men som komplement <strong>och</strong> delvis som<br />
alternativ spelade Internet en viss roll. Både<br />
Nato <strong>och</strong> jugoslaviska myndigheter utnyttja-<br />
25<br />
de sina officiella hemsidor i propagandakriget.<br />
Internet var också en viktig kanal <strong>för</strong><br />
att undgå statlig censur <strong>och</strong> propaganda<br />
<strong>för</strong> publiken i stora delar av världen. Kritiska<br />
sajter <strong>och</strong> nätverk erbjöd alternativ information<br />
som komplement till de etablerade <strong>medierna</strong>.<br />
De flesta invånarna i Jugoslavien var<br />
både kritiska till president Slobodan Milosevic<br />
<strong>och</strong> motståndare till Natos bombningar.<br />
Många av dem fann starkt stöd på Internet<br />
genom att de hittade meningsfränder över<br />
hela världen <strong>och</strong> information om skeendet<br />
som var oavhängig propagandan på de båda<br />
sidorna i kriget (Stojanovic, 1999).<br />
Nu betyder globaliseringen av propagandan<br />
inte nödvändigtvis att propagandastrategernas<br />
ambitioner att nå ut till en global eller i<br />
varje fall transnationell publik alltid är framgångsrika.<br />
Shea berättar i nämnda intervju om<br />
de problem Nato hade med kritiska tv-rapporter,<br />
på grund av att ”många av de västerländska<br />
tv-stationerna ansåg ju att objektiviteten<br />
krävde att man upplät halva sändningstiden<br />
åt den serbiska vinkeln”. Den oberoende<br />
internationella Kosovokommissionen kommer<br />
till ungefär samma slutsats när det gäller<br />
medierapporteringen. Kommissionen hävdar<br />
att det är fel att påstå att Nato lyckades manipulera<br />
mediediskursen eftersom rapporteringen<br />
innehöll mycket kritik mot Natos misstag<br />
under bombningskampanjen. Hur framgångsrik<br />
Nato var med att få ut sin propagandabild<br />
genom <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> att övertyga den<br />
internationella opinionen om bombningarnas<br />
berättigande beror naturligtvis inte minst på<br />
hur journalisterna hanterade sitt uppdrag.<br />
Satte de objektivitet <strong>och</strong> balans i <strong>för</strong>sta rummet,<br />
som Shea påstår? Eller blev journalisterna<br />
under Kosovokriget offer <strong>för</strong> propagandastrategernas<br />
manipulationer på samma sätt<br />
som de, enligt en samstämmig medieforskarkår,<br />
blev det i Gulfkriget? Journalister <strong>och</strong><br />
medier har naturligtvis ett etiskt <strong>och</strong> profes-
sionellt ansvar <strong>och</strong> hur de väljer att hantera<br />
detta är i sista hand upp till dem. Men vilka är<br />
villkoren <strong>för</strong> detta ansvarstagande i den nya<br />
världsordningen <strong>och</strong> vad betyder globaliseringen<br />
<strong>för</strong> krigsjournalistiken?<br />
Globalisering av journalistiken<br />
Samma medietekniska utveckling ligger<br />
bakom krigsjournalistikens tilltagande globalisering<br />
som propagandans. Televisionens<br />
utbredning genom allt fler kanaler, inklusive<br />
satellit-tv, plus att det blivit normalt med<br />
extrasändningar fortlöpande under hela dygnet<br />
även i kanaler som annars sänder nyheter<br />
några gånger per dygn, har med<strong>för</strong>t att<br />
marknaden <strong>för</strong> tv-material har mångfaldigats<br />
under de senaste decennierna. Mellan 1962<br />
<strong>och</strong> 1974 femdubblades exempelvis utbudet<br />
av tv-nyheter inom Eurovisionens samarbete<br />
(Hjarvard, 1995: 147; bearbetning av fig. 6). Ser<br />
man till utvecklingen av det totala antalet tvkanaler<br />
i Europa oberoende av innehållstyp<br />
har ökningen varit sexfaldig under 1990-talet.<br />
En av de snabbast växande sektorerna är<br />
kanaler som specialiserat sig på nyheter <strong>och</strong><br />
ekonomisk journalistik – här har det skett en<br />
åttafaldig ökning (Thussu, 2000:139). Nationella<br />
tv-kanaler blir alltmer beroende av<br />
inköp dels från andra nationella bolag, dels – i<br />
synnerhet när en internationell konflikt blossar<br />
upp – från specialiserade tv-nyhetsbolag<br />
som CNN <strong>och</strong> BBC World. CNN fick t.ex. sitt<br />
kommersiella genombrott i samband med<br />
Gulfkriget eftersom bolaget kontinuerligt<br />
rapporterade händelse<strong>för</strong>loppet i sin 24-timmarsservice,<br />
vilken blev en viktig nyhetskälla<br />
<strong>för</strong> alla slags medier ungefär som de internationella<br />
telegrambyråerna. Samtidigt som<br />
CNN presenterade de senaste nyheterna fungerade<br />
deras sändningar som marknads<strong>för</strong>ing<br />
av visuellt material som såldes till<br />
andra tv-bolag världen över.<br />
Mot den här bakgrunden har det disku-<br />
26<br />
terats om utvecklingen går mot en allt mer<br />
likartad journalistik på den globala nivån. Blir<br />
journalistkåren alltmer enhetlig i sin professionella<br />
verksamhet, sättet att skildra verkligheten<br />
<strong>och</strong> i sina yrkesideal oavsett i vilket land<br />
eller i vilka medier de arbetar? Detta undersöktes<br />
bland annat av projektet The Global<br />
Newsroom i en undersökning av Eurovision<br />
News Exchange angående utbytet av tvmaterial<br />
mellan europeiska tv-bolag. Projektet<br />
startade med hypotesen att en global<br />
nyhetskultur är under framväxt. Efter hand<br />
kom forskarna dock att lägga allt större vikt<br />
vid en motverkande tendens som de kallar <strong>för</strong><br />
”domestication”, dvs. att medier i olika länder<br />
<strong>och</strong> lokala kulturer ger de internationella<br />
nyheterna, som <strong>för</strong>medlas genom exempelvis<br />
EVN, varierande uttolkning <strong>och</strong> mening i syfte<br />
att anpassa dem till den egna publiken.<br />
Deras generella slutsats är att också de journalister<br />
som sysslar med utlandsnyheter på<br />
nyhetsredaktionerna eller som utrikeskorrespondenter<br />
måste behålla sin nationella identitet<br />
<strong>för</strong> att kunna anpassa nyheterna till<br />
publikens kulturella <strong>för</strong>utsättningar. Endast<br />
en mycket liten kategori verkligt globala kommunikatörer<br />
eller journalister som fungerar<br />
som samordnare inom EVN eller som arbetar<br />
<strong>för</strong> de globala nyhetsnäten kommer att släppa<br />
<strong>för</strong>ankringen i sin ursprungliga miljö <strong>och</strong><br />
utvecklas till en slags övernationell eller överkulturell<br />
profession (Cohen m.fl., 1996: 152 ff.).<br />
Jäm<strong>för</strong>ande studier av innehållet i <strong>medierna</strong>s<br />
rapportering från olika kriser, konflikter<br />
<strong>och</strong> krig tyder också på att domesticeringen<br />
eller ”nationaliseringen” (Riegert, 1998) är<br />
betydande i det transnationella flödet av<br />
nyheter (se referenser i Nohrstedt & Ottosen,<br />
2000; jfr. Grundmann m.fl., 2000; Nohrstedt<br />
m.fl., 2000). Det finns således gott om empiri<br />
som stöder det teoretiska antagandet att rapporterna<br />
”rekontextualiseras” (Fairclough,<br />
1995:41) i samband med deras mening uttol-
kas lokalt (Thompson, 1995). Men betyder<br />
det också att global hegemoni <strong>och</strong> dominans<br />
över meningsskapandet kring t.ex. internationella<br />
konflikter kan uteslutas, vilket<br />
tycks vara en slutsats som flera har dragit samtidigt<br />
som man avfärdar teorin om kulturimperialism<br />
(Thompson, 1995; Tomlinson,<br />
1997)? Enligt denna teori har den amerikanska<br />
mediekulturen global dominans. Att teorin<br />
såsom den formulerades på 1970-talet hade<br />
betydande svagheter är otvivelaktigt. Främst<br />
på grund av ett ensidigt betonande av flödet<br />
av information från de högt utvecklade länderna<br />
till de lågt utvecklade samt att teorin<br />
tycks <strong>för</strong>utsätta en syn på publiken som passiva<br />
mottagare av <strong>för</strong>eställningar <strong>och</strong> uppfattningar<br />
som <strong>för</strong>medlas av <strong>medierna</strong> (<strong>för</strong> en<br />
sammanfattning av kritiken, se t.ex. Golding<br />
& Harris, 1997). Betyder då detta att kulturimperialismteorin<br />
helt kan avskrivas som forskningsperspektiv?<br />
Projektet Journalism in the New World Order<br />
har bland annat empiriskt prövat hypotesen<br />
om USAs hegemoni i det transnationella<br />
nyhetsflödet i samband med Gulfkriget 1990-<br />
91. Genom komparativa analyser av medierapporteringen<br />
i fem länder med olika metoder,<br />
både kvantitativa <strong>och</strong> kvalitativa, undersöktes<br />
den amerikanska propagandans<br />
genomslag. Det är fram<strong>för</strong> allt två resultat som<br />
<strong>för</strong>tjänar att nämnas i det här sammanhanget.<br />
För det <strong>för</strong>sta kan vi konstatera att rapporteringen<br />
från Gulfkriget i betydande utsträckning<br />
handlade om att <strong>för</strong> en närmast global<br />
publik berätta om USAs politiska linje i<br />
konflikten. Eftersom USA var drivande i<br />
händelseutvecklingen fokuserade <strong>medierna</strong><br />
genomgående på beslut, bedömningar <strong>och</strong><br />
kommentarer i Washington. Därigenom kom<br />
den ledande supermakten att utöva internationellt<br />
eller globalt inflytande över opinionen<br />
via <strong>medierna</strong>. Denna ledande roll blev<br />
desto tydligare eftersom de politiska eliterna<br />
27<br />
i flera andra länder intog en ”vänta <strong>och</strong> se”<br />
attityd.<br />
För det andra gav en konvergensanalys<br />
baserad på kvantitativ innehållsanalys vid<br />
handen att även om det inledningsvis fanns<br />
tydliga indikationer på ”domesticering” i rapporteringen<br />
med påföljd att den amerikanska<br />
propagandans genomslag varierade mellan<br />
medier från olika länder så avtog dessa skillnader<br />
efter hand. I den propagandastrategi<br />
som användes av den amerikanska administrationen<br />
var bilden av Saddam Hussein som<br />
en ny Adolf Hitler central <strong>för</strong> att övertyga<br />
både den amerikanska befolkningen <strong>och</strong> den<br />
internationella opinionen om riktigheten av<br />
USAs hård<strong>för</strong>a politik <strong>för</strong> att befria Kuwait.<br />
Denna koppling mellan Hussein <strong>och</strong> Hitler<br />
fick omedelbart genomslag i de amerikanska<br />
<strong>medierna</strong> medan de europeiska <strong>medierna</strong><br />
var betydligt mer återhållsamma till en början.<br />
Mest restriktiva inledningsvis var de<br />
alliansfria ländernas medier, dvs finska <strong>och</strong><br />
svenska medier. De europeiska Natoländernas<br />
medier i urvalet, dvs norska <strong>och</strong> tyska<br />
medier, placerade sig i jäm<strong>för</strong>elsen mellan de<br />
amerikanska <strong>och</strong> de alliansfria ländernas<br />
medier (Nohrstedt, 2000).<br />
Projektet genom<strong>för</strong>de även kvalitativa<br />
analyser på begränsade delar av mediematerialet,<br />
bland annat <strong>för</strong> att i en mer textnära<br />
analys pröva hypotesen om konvergens mellan<br />
rapporteringen i olika länders medier. I en<br />
jäm<strong>för</strong>ande studie av Dagens Nyheters (DN)<br />
<strong>och</strong> Washington Posts (WP) rapportering från<br />
tre moment i konfliktens utveckling, dvs.<br />
Säkerhetsrådets beslut i november 1990 om<br />
Resolution 678, USA-kongressens beslut i<br />
januari 1991 att ge presidenten fullmakt att<br />
sätta in militären samt överlämnandet av några<br />
flyktingläger i norra Irak (Kurdistan) till FN<br />
i april 1991, konstateras att den marginalisering<br />
av FN som under hösten 1990 var tydlig i<br />
WP, men inte i DN, <strong>och</strong> på våren 1991 också
kännetecknade DNs rapportering. Särskilt<br />
intressant är att medan WP tydligt framställer<br />
både Resolution 678 <strong>och</strong> kongressens beslut<br />
som klartecken <strong>för</strong> krig, väljer Dagens Nyheter<br />
i bägge fallen att framställa dessa händelser<br />
som led i en politik som skulle <strong>för</strong>hindra<br />
krig. Det vill säga den svenska tidningen tolkar<br />
händelserna på ett sätt som gör dem mer<br />
acceptabla <strong>för</strong> en pacifistiskt sinnad svensk<br />
opinion (Nohrstedt, 2002). Generaliseringar<br />
från fallstudier bör göras med stor <strong>för</strong>siktighet.<br />
Men dessa resultat tyder i varje fall på att<br />
domesticeringen av det globala nyhetsflödet<br />
kan bidraga till amerikansk hegemoni,<br />
åtminstone i vissa avseenden <strong>och</strong> i vissa sammanhang.<br />
Ovanstående forskningsresultat ska<br />
emellertid inte tolkas som att journalister <strong>och</strong><br />
medier är fångna i strukturer som gör dem till<br />
viljelösa offer <strong>för</strong> supermaktens propaganda,<br />
om än något modererad av den nationella<br />
<strong>och</strong> lokala kontexten. Det finns anledning att<br />
betona journalistkårens professionella strävan<br />
efter integritet <strong>och</strong> självständighet gentemot<br />
både politiska <strong>och</strong> militära ledare. Den avgörande<br />
frågan är i vilken utsträckning journalisterna<br />
i praktiken verkligen drivs av denna<br />
ambition att vara en kritisk granskande <strong>och</strong><br />
oberoende instans <strong>och</strong> i vilken mån villkoren<br />
<strong>för</strong> krigsjournalistiken gör det möjligt att<br />
realisera densamma. Vi ska där<strong>för</strong> se lite närmare<br />
på hur villkoren <strong>för</strong> krigsjournalistiken<br />
har <strong>för</strong>ändrats de senaste decennierna. Därefter<br />
kommenterar vi hur krigsrapporteringens<br />
inriktning har <strong>för</strong>skjutits i den nya<br />
världsordningen.<br />
Krigsjournalistikens organisation <strong>och</strong><br />
arbetsformer har utvecklats i <strong>och</strong> med att ny<br />
<strong>och</strong> lättare teknik har tagits i bruk. Satellitöver<strong>för</strong>ing<br />
av tv-reportage från mobila sändningsenheter<br />
som kan hanteras av ett par<br />
personer, tillsammans med bärbara datorer<br />
<strong>och</strong> mobiltelefoni, har revolutionerat genren<br />
28<br />
(jfr. Taylor, 1997). Korrespondenterna blir allt<br />
rörligare, vilket åtmistone har två viktiga konsekvenser.<br />
För det <strong>för</strong>sta har de blivit betydligt<br />
mer offensiva i sin bevakning av krigen <strong>och</strong><br />
har till <strong>och</strong> med flyttat fram sina positioner<br />
till det som skulle kunna betecknas som<br />
målområdet <strong>för</strong> den egna sidans raket- <strong>och</strong><br />
bombanfall. Därmed skapar de nya betingelser<br />
<strong>för</strong> propagandakriget på bägge sidorna i<br />
konflikterna. Myndigheter <strong>och</strong> militärer kan<br />
inte <strong>för</strong>utsätta att de har ensamrätt till de<br />
nyheter som journalisterna <strong>för</strong>medlar till den<br />
egna befolkningen. Detta agerande går tillbaka<br />
på en lång utveckling som åtminstone<br />
kan härledas tillbaka till Krimkriget <strong>och</strong> som<br />
blev tydlig under Vietnamkriget. Men under<br />
Gulfkriget framstod det som sensationellt att<br />
bland annat CNNs team med Peter Arnett i<br />
spetsen kunde rapportera live från Bagdad<br />
om de <strong>för</strong>sta missilanfallen den 17 januari<br />
1991. Senare, när deras <strong>och</strong> andra västerländska<br />
korrespondenters rapporter handlade<br />
om döda civila i en bunker i Amirya mötte de<br />
starka protester <strong>för</strong> att rapporteringen ansågs<br />
understödja den irakiska propagandan. För<br />
det andra har den nya medietekniken medverkat<br />
till utbredningen av ”blåljusjournalistiken”<br />
som ersättning <strong>för</strong> fasta utrikeskorrespondenter.<br />
Den ökade rörligheten utnyttjas<br />
<strong>för</strong> att sköta utrikesbevakningen med hjälp<br />
av ett begränsat antal mobila reporterteam<br />
som kastas från den ena till den andra konflikthärden.<br />
Trenden mot en offensivare krigsjournalistik<br />
handlar otvivelaktigt om en professionalisering<br />
av krigsjournalistiken <strong>och</strong> därmed om<br />
en strävan mot större integritet <strong>och</strong> oberoende<br />
gentemot militärer <strong>och</strong> andra myndigheter.<br />
Journalisterna ser sig i regel som neutrala <strong>för</strong>medlare<br />
av korrekta informationer <strong>och</strong> stundtals<br />
också som kritiska granskare av parternas<br />
information. Till denna trend hör också att<br />
krigsrapporterna i allt större utsträckning
handlar om civilbefolkningens lidande. Den<br />
tilltagande fokuseringen på de civila offren<br />
motiveras dessutom av att deras antal är<br />
betydligt större än antalet offer på den militära<br />
sidan i moderna krig – en utveckling som<br />
hela tiden <strong>för</strong>stärkts under 1900-talet. Hjälporganisationernas<br />
verksamhet <strong>och</strong> ansträngningar<br />
att få civilbefolkningens lidande uppmärksammat<br />
i <strong>medierna</strong> bidrar ytterligare till<br />
att de humanitära sidorna av de nya krigen<br />
ställs i fokus. Under krigen på Balkan det<br />
senaste decenniet har det också vuxit fram en<br />
trend bland västjournalister som på grund av<br />
ett humanitärt ställningstagande har övergett<br />
de traditionella objektivitetskriterierna <strong>och</strong><br />
valt sida i konflikterna där<strong>för</strong> att de menade<br />
att serberna var huvudansvariga <strong>för</strong> våldet<br />
<strong>och</strong> upptrappningen av våldsspiralen. Den<br />
främsta exponenten <strong>för</strong> denna trend är BBCmedarbetaren<br />
Martin Bell som utvecklar denna<br />
ståndpunkt i boken In Harm’s Way (Bell<br />
1995). Deras journalistik sluter upp bakom<br />
Natos humanitära motiveringar <strong>för</strong> den militära<br />
interventionen <strong>och</strong> har skarpt kritiserats<br />
av Noam Chomsky i boken The New Military<br />
Humanism 1999).<br />
Globalisering av medkänslan<br />
I den nya globala världsordningen motiveras<br />
inte interventioner av territoriala eller ekonomiska<br />
anspråk eller av kamp mellan ideologier.<br />
Sådana strategiska intressen kan <strong>för</strong>visso<br />
finnas i det <strong>för</strong>dolda, men det som hålls fram i<br />
offentligheten <strong>för</strong> att få opinionens stöd <strong>för</strong><br />
krigshandlingar är mänskliga rättigheter <strong>och</strong><br />
globalt medlidande. Fienden ska bekämpas<br />
<strong>för</strong> sina brott mot civilbefolkningar, Saddam<br />
Hussein <strong>för</strong> massaker på kurder med kemiska<br />
vapen, Slobodan Milosevic <strong>för</strong> de etniska<br />
rensningarna <strong>och</strong> massakrerna på kosovoalbanerna,<br />
Usama bin Ladin <strong>för</strong> terrorattacken<br />
mot World Trade Center <strong>och</strong> Pentagon där<br />
oskyldiga civila dödades. Dessa övergrepp är<br />
29<br />
fasansfulla <strong>och</strong> avskyvärda. Men internationella<br />
krigshandlingar skapar oundvikligen<br />
nya offer <strong>och</strong> det paradoxala uppstår att man<br />
bekämpar brott mot mänskligheten med nya<br />
övergrepp på oskyldiga. Eufemismer som<br />
”humanitär intervention” används <strong>för</strong> att<br />
överbrygga denna motsägelse.<br />
En global medkänsla, en diskurs om moralisk<br />
altruism, är en ideologi som inte bara framhålls<br />
i den politiska retoriken. Den har under<br />
de sista decennierna varit vägledande <strong>för</strong><br />
<strong>medierna</strong>s rapportering om våld <strong>och</strong> konflikter,<br />
<strong>för</strong> publikens tolkningar <strong>och</strong> <strong>för</strong> framväxten<br />
av en stor mångfald av humanitära organisationer.<br />
Den globala medkänslan har utvecklats<br />
i samspelet mellan politiker, medier,<br />
humanitära organisationer <strong>och</strong> publiken.<br />
Minear, Scott <strong>och</strong> Weiss (1996) påpekade<br />
redan i mitten av 1990-talet att det fanns en<br />
ökad politisk villighet i västvärlden att uppmärksamma<br />
interna nationella konflikter <strong>och</strong><br />
inbördeskrig som leder till många civila offer.<br />
Det internationella politiska <strong>medlidandet</strong><br />
styrs dock fortfarande mer av politiska <strong>och</strong><br />
ekonomiska hänsynstaganden än av altruistiska.<br />
Chomsky (1999) frågar exempelvis var<strong>för</strong><br />
de turkiska övergreppen mot kurderna<br />
inte uppmärksammas <strong>och</strong> listan kan göras<br />
lång: Liberia, Sudan, Sierra Leone, Burundi,<br />
Etiopien <strong>och</strong> Eritrea. Flyktingar från Afghanistan<br />
blir uppmärksammade <strong>för</strong>st när landet<br />
blivit storpolitiskt <strong>och</strong> mediepolitiskt intressant.<br />
FN <strong>och</strong> UNESCO som bildades efter krigsslutet<br />
1945 <strong>och</strong> FNs proklamerande av universella<br />
mänskliga rättigheter i december<br />
1948 har haft stor betydelse <strong>för</strong> internationell<br />
hjälp <strong>och</strong> <strong>för</strong> utvecklandet av en global medkänsla.<br />
Idag finns flera tusentals humanitära<br />
organisationer som hjälper människor i nöd<br />
världen över. Stora som små, gamla som nya<br />
humanitära organisationer arbetar <strong>för</strong> krigens,<br />
konflikternas <strong>och</strong> det politiska <strong>för</strong>tryckets
offer likväl som <strong>för</strong> naturkatastrofernas. Det är<br />
organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen,<br />
Läkare utan gränser, Amnesty, Human<br />
Right Watch, Erikshjälpen, PMU-Interlife <strong>och</strong><br />
Hoppets Stjärna – <strong>för</strong> att nu nämna några av<br />
de många som finns. De senaste decennierna<br />
har det skett en kraftig ökning av sådant ideellt<br />
hjälparbete (Boltanski, 1999; Tvedt, 1995).<br />
Samtidigt som medborgarnas politiska engagemang<br />
har minskat i västvärlden så finns det<br />
ett ökande engagemang i så kallade NGOs<br />
(non-governmental organisations) där de<br />
humanitära organisationerna utgör en framträdande<br />
del. Norge har nästan dubbelt så<br />
många medlemmar i humanitära organisationer<br />
som i politiska partier (Andresen, 1999)<br />
<strong>och</strong> i Sverige är de humanitära organisationerna<br />
en typ av organisation som ökar mest<br />
relativt sett (Jeppsson Grassman & Svedberg,<br />
1999).<br />
Medierna fokuserar i sin tur alltmer på civila<br />
offer <strong>för</strong> krig <strong>och</strong> konflikter, det gäller inte<br />
minst den visuella exponeringen. Gulfkriget,<br />
där civilbefolkningens umbäranden <strong>för</strong>svann,<br />
är ett undantag från en mer allmän utveckling<br />
i nyhetsjournalistiken. Studier visar att televisionens<br />
nyhetsinslag om våld i samhället <strong>och</strong><br />
världen i större utsträckning än tidigare exponerar<br />
bilder av offren. Den visuella presentationen<br />
har också <strong>för</strong>ändrats mot ett mer<br />
närgånget exponerande av offren genom närbilder<br />
av skadade <strong>och</strong> lemlästade människor<br />
(Cronström, 2000; Höijer, 1994).<br />
Det är en samverkan av flera faktorer som<br />
<strong>för</strong>klarar den ökade mediefokuseringen på<br />
offer. Dels att politiska vålds-, krigs- <strong>och</strong><br />
terrorhandlingar systematiskt riktas mot civilbefolkningar<br />
<strong>och</strong> inte kräver lika många offer<br />
bland soldaterna som tidigare. För parterna<br />
finns det ett intresse av att visa fram hur ond<br />
fienden är <strong>och</strong> rapporter om civila offer blir<br />
också en del av propagandan. Dels det allmänna<br />
globala humanitära engagemanget<br />
30<br />
som inte bara fostrar publiken utan också journalisterna<br />
(se exempelvis Bell, 1995) <strong>och</strong> får<br />
dem att önska väcka publikens medkänsla<br />
med bilder av mänskligt lidande. Den tekniska<br />
utvecklingen spelar också roll. Med lätta<br />
bärbara kameror <strong>och</strong> satellitöver<strong>för</strong>ingar kan<br />
man enkelt <strong>och</strong> snabbt rapportera från platser<br />
där offren finns <strong>och</strong> nyhetsbyråerna <strong>och</strong><br />
nyhetsredaktionerna får också oftare videofilmade<br />
amatörbilder (Höijer, 1994). Ytterligare<br />
en viktig faktor är den ökade konkurrensen<br />
mellan tv-kanaler som leder till en visuell<br />
kamp med spektakulära bilder av offer <strong>för</strong><br />
att få uppmärksamhet. Nyhetsbyråerna konkurrerar<br />
om att få just sitt nyhetsmaterial<br />
uppmärksammat i det enorma flödet av bilder<br />
som sprids över världen varje dag <strong>och</strong> deras<br />
fotografer tar närbilder av lidandet. Frilansande<br />
fotografer gör det i hopp om att sälja<br />
sina bilder. Nyhetsredaktionerna väljer att<br />
visa dessa bilder i konkurrens med andra<br />
nyhetsprogram <strong>och</strong> i tron att det lockar publiken.<br />
Torkan i Afrika i mitten av 1980-talet<br />
brukar ofta betraktas som ett slags genombrott<br />
<strong>för</strong> det globala humanitära engagemanget<br />
(Tvedt, 1993). Men vi kan också gå längre tillbaka<br />
i tiden till inbördeskriget i Nigeria 1968–<br />
1970 då <strong>medierna</strong> rapporterade om döda,<br />
skadade <strong>och</strong> lidande civilbefolkning (se<br />
Nohrstedt, 1996). Det var då som televisionen<br />
sände ut sina reportage om brutalt våld <strong>och</strong><br />
lidande <strong>och</strong> hjälporganisationerna framgångsrikt<br />
bedrev kampanjer <strong>för</strong> att samla in pengar<br />
till de nödställa med affischer av svältande<br />
barn. I allmänhetens kollektiva minnen etsade<br />
sig bilder fast av barn med uppsvällda magar,<br />
tändstickstunna armar <strong>och</strong> ben <strong>och</strong> stora<br />
huvuden med oändligt sorgsna mörka ögon.<br />
”Biafrabarn” blev ett begrepp <strong>och</strong> en symbol<br />
<strong>för</strong> barnens utsatthet som oskyldiga offer.<br />
Idag visar nyhetsprogram <strong>och</strong> dokumentärprogram<br />
ständigt bilder av offer <strong>för</strong> svält-
katastrofer <strong>och</strong> naturkatastrofer, <strong>för</strong> krig <strong>och</strong><br />
konflikter. Vi får veta att det rör sig om tiotusentals,<br />
hundratusentals, miljoner offer. I tvsända<br />
galor med kända artister samlas<br />
pengar in till hjälpbehövande i världen. År<br />
2000 pågick exempelvis i Sverige kampanjen<br />
Världens Barn – nio hjälporganisationer stod<br />
bakom – med bland annat två stora tv-galor<br />
<strong>för</strong> att samla in pengar. Tillsammans med<br />
vanliga bössinsamlingar blev det insamlade<br />
slutresultatet <strong>för</strong> världens barn 112 miljoner<br />
(www.varldensbarn.nu). Norska folkets givmildhet<br />
är ännu större. NRK bedriver sedan<br />
1974 en stor årlig insamlingsaktion, tv-aksjonen,<br />
i samarbete med en utvald hjälporganisation.<br />
År 2000 var det SOS-barnebyer <strong>och</strong> 157<br />
miljoner samlades in, 1999 fick Amnesty International<br />
Norge in 121 miljoner via tv-aktionen,<br />
1998 var resultatet 130 miljoner <strong>för</strong> Det norske<br />
flyktingeråd (www.nrk.no/tv-aksjonen).<br />
De underhållande tv-galorna må vara de<br />
som mest direkt leder till handling i form av<br />
ett ekonomiskt bidrag till hjälpbehövande,<br />
men det är ändå de informativa programmen<br />
som skapar <strong>för</strong>utsättningarna genom sina<br />
skildringar av lidandet. Medierna framhåller<br />
ofta att det finns olika meningar i sakfrågor<br />
men när det gäller medkänsla med offren<br />
råder hegemonisk enighet. Medierna, särskilt<br />
televisionen med sina påträngande bilder av<br />
lidandet, fostrar på så sätt vårt globala samvete<br />
<strong>och</strong> gör det svårare att vidmakthålla likgiltighet<br />
<strong>och</strong> ignorans. Det är inte minst de<br />
humanitära organisationerna medvetna om<br />
(Minear m.fl., 1996). Men televisionen gör oss<br />
samtidigt till voyeurer som smygtittar på<br />
lidandet genom tv-skärmen i våra vardagsrum<br />
<strong>och</strong> ett överdrivet fokus på offer utan att<br />
<strong>för</strong>klara orsaker riskerar, enligt Ignatieff<br />
(1993), att leda till ett slags ytligt människo<strong>för</strong>akt.<br />
Tidigare studier av publikreaktioner visar<br />
också att bilder av offer å ena sidan blir de vitt-<br />
31<br />
nesbörder om lidandet som kan väcka vår<br />
medkänsla, men å andra sidan kan det ständiga<br />
flödet av nyhetsrapporter om världens<br />
ondska leda till avtrubbning <strong>och</strong> urgröpning<br />
av medkänslan (Höijer, 1996). Som publik kan<br />
våra upplevelser pendla mellan empati <strong>och</strong><br />
distanserad cynism.<br />
Meningsmakten – den diskursiva<br />
makten som problem<br />
Inom publikforskningen finns idag en stor<br />
enighet om att medborgarna som publik inte<br />
är en homogen massa som passivt blir indoktrinerade<br />
av <strong>medierna</strong>s budskap. Mediernas<br />
makt över publiken är varken total eller enhetlig.<br />
Den lineära enkla modell <strong>för</strong> mediepåverkan<br />
som propagandateoretikern Lasswell en<br />
gång myntade med sitt klassiska ”Who says<br />
what to whom, through what channel and<br />
with what effect?” blev tämligen snart kritiserad<br />
av de forskare som gjorde empiriska<br />
studier av påverkanseffekten på publiken (se<br />
McQuail, 1994).<br />
Receptionsforskningen som intresserar sig<br />
<strong>för</strong> hur publiken uppfattar <strong>och</strong> tolkar <strong>medierna</strong>s<br />
utbud har visat att det finns betydande<br />
variation mellan individers <strong>och</strong> gruppers<br />
upplevelser <strong>och</strong> tolkningar av medieinnehållet.<br />
En del har gått så långt att de hävdat att<br />
huvudsakligen publiken/mottagaren – inte<br />
mediet/sändaren – har makten över tolkningen,<br />
exempelvis John Fiske (1987) som talar om<br />
”semiotisk makt” <strong>och</strong> med det menar makten<br />
att ur medieinnehållet konstruera egna betydelser,<br />
<strong>för</strong>nöjelser <strong>och</strong> identiteter. Men denna<br />
överdrivna syn har litet stöd i empiriska studier<br />
som visar att det visserligen finns variation<br />
i tolkningarna <strong>och</strong> därmed måste publiken<br />
sägas vara aktiv, men att det är i samspelet<br />
mellan medietexten <strong>och</strong> publikens perspektiv<br />
som tolkningarna uppstår (Höijer, 1998).<br />
David Morley (1992) urskiljer exempelvis<br />
tre tolkningspositioner: en dominant, en <strong>för</strong>-
handlande <strong>och</strong> en oppositionell. Indelningen<br />
hämtar han från Stuart Halls (1980) teoretiska<br />
resonemang om publikens meningsskapande.<br />
6 Den dominanta tolkningen tar fasta på<br />
textens dominerande betydelse, som enligt<br />
teorin är densamma som samhällets dominanta<br />
eller rådande uppfattning. Den oppositionella<br />
tolkningen avvisar denna mening<br />
medan den <strong>för</strong>handlande tolkningspositionen<br />
är ett slags mellanposition som accepterar<br />
vissa saker men avvisar andra. Det finns flera<br />
svagheter vid modellen – den <strong>för</strong>utsätter<br />
exempelvis att <strong>medierna</strong> bara återger dominanta<br />
uppfattningar <strong>och</strong> att sådana går att<br />
fastställa, samt att det finns en entydig ideologisk<br />
kod i texten. Men tredelningen kan vara<br />
brukbar vid en grovsortering av tolkningspositioner.<br />
Liebes <strong>och</strong> Katz (1993 ) begrepp ”referentiella”<br />
<strong>och</strong> ”kritiska tolkningar” utgår från<br />
fiktionsprogram men är applicerbara även på<br />
informativa genrer. Den referentiella tolkningen<br />
– eller läsning i deras terminologi –<br />
innebär att programmet betraktas som en<br />
verklighetsskildring, människorna <strong>och</strong> miljöerna<br />
tolkas med referens till verkligheten. Den<br />
kritiska läsningen fokuserar på programmets<br />
form <strong>och</strong> estetik <strong>och</strong> markerar att programmet<br />
är en konstruktion som har väldigt lite med<br />
verkligheten att göra. Inom dessa ramar kan<br />
sen publik med olika kulturella bakgrund<br />
anlägga delvis olika perspektiv <strong>och</strong> läsa in<br />
olika saker i ett program.<br />
Tanken att en supermakt med USAs position<br />
skulle kunna dominera inte bara den<br />
internationella politiska arenan utan också<br />
<strong>medierna</strong> globalt, såsom teorin om kulturimperialismen<br />
hävdar, anses enlig kritikerna,<br />
32<br />
tvåfaldigt undergrävd av receptionsforskningen.<br />
Denna tanke tycks, <strong>för</strong> det <strong>för</strong>sta,<br />
<strong>för</strong>utsätta en passiv mottagare <strong>och</strong>, <strong>för</strong> det<br />
andra, bortse från kulturella variationer i<br />
meningsskapandet. Ett annat problem med<br />
kulturimperialismteorin är att den definierar<br />
makt på ett absolut sätt. Om makten över tolkningen<br />
däremot är relativ <strong>och</strong> inte <strong>för</strong>utsätter<br />
ett mekaniskt över<strong>för</strong>ande av mening från<br />
mediet till publiken så är viss variation i tolkningarna<br />
inte a priori något som är o<strong>för</strong>enligt<br />
med att publiken påverkas av medieinnehållet,<br />
exempelvis propagandan. Hur det<br />
<strong>för</strong>håller sig med detta hoppas vi att den här<br />
rapporten ska kunna bidra till att belysa.<br />
Sammanfattning<br />
Som avslutning på kapitlet ska vi sammanfatta<br />
de viktigaste komponenterna i vår analytiska<br />
begreppsapparat. Vi ska också kort<br />
kommentera den metodologiska syn som<br />
väglett oss. Projektets ansats är, <strong>för</strong> det<br />
<strong>för</strong>sta, både holistisk <strong>och</strong> mångperspektivistisk<br />
7 . Vi har presenterat ett sammanhängande<br />
perspektiv som utgår från de globaliseringsprocesser<br />
som utmärker nutidens internationella<br />
konflikter, inte minst ur kommunikativ<br />
synvinkel. Samtidigt har vi nämnt att<br />
meningsskapandet i samband med Kosovokriget<br />
betraktas ur flera olika, men kompletterande,<br />
synvinklar. Nämligen med avseende<br />
på propagandans, journalistikens <strong>och</strong> publikens<br />
roll i meningsflödet. När vi väljer ett<br />
diskursanalytiskt perspektiv på globaliseringsprocesserna<br />
uppfattar vi meningsskapandet<br />
som sammansatt av tre samverkande<br />
diskurser, alltså propaganda, journalistik <strong>och</strong><br />
publikens humanitära engagemang, vilka<br />
6) Stuart Hall bygger i sin tur sitt resonemang på sociologen Frank Parkins tredelade samhälleliga värdesystem: ett<br />
dominant, ett underordnat <strong>och</strong> ett radikalt.<br />
7) En holistisk ansats innebär att forskarna <strong>för</strong>söker se forskningsobjektet i ett helhetssammanhang. I det här projektet sker<br />
det genom att vi i analyserna relaterar medierapporteringen <strong>och</strong> publikens reaktioner till den internationella politiska<br />
<strong>och</strong> medietekniska utvecklingen.
sammantagna konstituerar den diskursiva<br />
ordning som vi undersöker.<br />
Globaliseringen innebär att varken propagandan,<br />
journalistiken eller publikens<br />
meningsskapande kan analyseras enbart i<br />
ett nationellt perspektiv. Krigsjournalistiken<br />
är oåterkalleligen en transnationell verksamhet<br />
<strong>och</strong> detta innebär också att meningsskapandet<br />
i nyhetsflödet måste betraktas i ett<br />
multikulturellt <strong>och</strong> transnationellt perspektiv.<br />
Det meningsskapande som både propagandastrateger,<br />
journalister <strong>och</strong> publiken ut<strong>för</strong><br />
kan <strong>för</strong>stås som rekontextualisering <strong>och</strong><br />
domestisering av betydelser som <strong>för</strong>medlas<br />
transnationellt, vilket dock inte automatiskt<br />
utesluter att hegemoni <strong>och</strong> global dominans<br />
kan utövas av en supermakt med USAs position.<br />
Huruvida nationella eller lokala perspektiv,<br />
inklusive det betydelseskapande som<br />
präglas av nationella myter <strong>och</strong>/eller provinsiell<br />
identitetspolitik, <strong>för</strong>hindrar detta är sannolikt<br />
beroende på en mängd specifika faktorer<br />
i den aktuella konflikten. Och fram<strong>för</strong> allt<br />
är det en empirisk fråga <strong>för</strong> forskningen att<br />
söka svar på.<br />
Flera forskare (t.ex. Hallin, 1997; Taylor,<br />
1997) betonar <strong>för</strong>ändringarna av krigsjournalistikens<br />
villkor <strong>och</strong> hur dagens korrespondenter<br />
på många sätt är utlämnade både till<br />
allt skickligare <strong>och</strong> mer sofistikerade propagandastrateger<br />
<strong>och</strong> till en kommunikationsteknologi<br />
som minskar deras möjligheter<br />
till överblick, analys <strong>och</strong> granskning. Statsmakter<br />
<strong>och</strong> militärer stärker därigenom sin<br />
kontroll över <strong>medierna</strong>s innehåll, kanske<br />
fram<strong>för</strong> allt genom ett proaktivt agerande som<br />
går ut på att <strong>för</strong>se journalisterna med propagandamaterial<br />
som bidrar till en positivt<br />
inställd opinion. Vidare påpekade redan<br />
Harold D. Lasswell (1927/1971) att propagandan<br />
inte enbart syftar till att övertyga hemmaopinionen<br />
utan även har motståndarsidans<br />
trupper <strong>och</strong> befolkning, liksom allierade sta-<br />
33<br />
ters politiker <strong>och</strong> folk, som målgrupper. Den<br />
är transnationellt inriktad även om den ytterst<br />
utgår från nationella intressen. Lasswell in<strong>för</strong>de<br />
också begreppet ”the propaganda of deed”<br />
(Lasswell, 1927/1971:199), vilket avser de propagandaeffekter<br />
som diplomatiska, politiska,<br />
militära <strong>och</strong> andra handlingar framkallar.<br />
Denna tanke följs upp i Chomskys analyser av<br />
bland annat Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna <strong>och</strong><br />
vi kommer att anknyta till detta begrepp i<br />
våra egna analyser (Chomsky, 1999).<br />
Samtidigt är det viktigt att betona att <strong>medierna</strong><br />
inte fungerar som viljelöst redskap <strong>för</strong><br />
makteliterna, även om eliterna <strong>för</strong>söker skaffa<br />
sig ett avgörande inflytande över medieagendan.<br />
Flera forskare (t.ex. Hallin, 1986; 1997;<br />
Kellner, 1992) betonar vikten av att uppmärksamma<br />
divergerande uppfattningar inom<br />
elitskiktet <strong>och</strong> skillnaderna mellan olika medier<br />
<strong>och</strong> journalistiska genrer. Här finns en mer<br />
eller mindre tydlig kritik av en allt<strong>för</strong> instrumentell<br />
syn på relationen mellan makteliterna<br />
<strong>och</strong> <strong>medierna</strong>. Metodologiskt har vi <strong>för</strong>sökt<br />
följa upp denna kritik. Dels genom att betrakta<br />
journalistiken som en relativt autonom<br />
diskurs där olika nationella <strong>och</strong> lokala villkor<br />
kan framkalla variationer mellan Kosovorapporteringen<br />
i Norge, Storbritannien <strong>och</strong><br />
Sverige, liksom mellan enskilda medier inom<br />
respektive land. Dels genom att vi <strong>för</strong>söker<br />
göra frågan om eventuell amerikanska hegemoni<br />
<strong>och</strong> dominans i meningsflödet empiriskt<br />
forskningsbar genom att relatera journalistikdiskurserna<br />
i de tre länderna till de <strong>för</strong>ekommande<br />
propagandadiskurserna i <strong>Kosovokonflikten</strong>.<br />
På detta sätt hanterar vi i projektet de<br />
två centrala aspekterna av den globala diskursiva<br />
ordningen, dvs. dess enhetlighet respektive<br />
beständighet (Fairclough, 1995: 65).<br />
En brist inom forskningen på området är<br />
att publik- eller medborgarledet i meningsskapandet<br />
i samband med internationella<br />
konflikter är föga uppmärksammat (Hallin,
1997). Opinionseffekterna studeras som regel<br />
på aggregerad nivå med survey-metoder, vilket<br />
innebär att det endast finns ett fåtal undersökningar<br />
av hur publiken på individ- <strong>och</strong><br />
gruppnivå använder <strong>medierna</strong>s innehåll i sina<br />
egna kognitiva processer <strong>och</strong> hur den <strong>för</strong>håller<br />
sig till krigsrapporteringen (exempel på<br />
undantag är Liebes & Ribak, 1994, <strong>och</strong> Morrison,<br />
1992). I det här projektet studeras publikens<br />
uppfattningar inte som opinion utan snarare<br />
som resonemang. Vi är intresserade av hur<br />
olika grupper i publiken resonerar kring<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong> <strong>och</strong> <strong>medierna</strong>s rapportering.<br />
Detta innebär att vi inte gör någon receptionsanalys<br />
i vanlig mening, eftersom vårt<br />
fokus inte ligger på meningsskapandet vid<br />
själva nyhetskonsumtionstillfället, utan i stället<br />
på vilka <strong>för</strong>eställningar <strong>och</strong> reflexioner som<br />
publiken artikulerar en tid efter kriget. Vi är<br />
fram<strong>för</strong> allt intresserade av vilka uppfattningar<br />
<strong>och</strong> intryck som blir bestående, dvs. reflexiviteten<br />
över tid.<br />
34<br />
Med utgångspunkt från Ignatieffs teori om<br />
den moraliska universalismen i det postmoderna<br />
samhället blir en av de centrala<br />
frågeställningarna i publikundersökningarna<br />
att analysera det humanitära engagemangets<br />
<strong>och</strong> empatins utbredning i olika grupper.<br />
Här knyter vi även an till Luc Boltanskis teori<br />
om ”<strong>medlidandet</strong>s politik” <strong>och</strong> hans analys av<br />
det komplexa mönstret av medkänsla med<br />
lidande människor som inte befinner sig i vår<br />
omedelbara närhet (Boltanski, 1999).<br />
Det har varit vår ambition att gå längre i<br />
riktning mot en holistisk <strong>och</strong> samtidigt multimetodologisk<br />
ansats genom att överskrida<br />
de vanliga begränsningarna i forskningen<br />
på området, vilka som regel innebär att<br />
man antingen undersöker medieinnehållet<br />
eller nyhetsproduktionen eller publikreceptionen.<br />
Vi är övertygade om att denna bredare<br />
ansats är enda sättet att ge en tillräckligt solid<br />
grund <strong>för</strong> valida <strong>och</strong> relevanta slutsatser om<br />
mediekrigets betydelse i de nya krigen.
KAPITEL 3<br />
KOSOVOKONFLIKTENS BAKGRUND<br />
Den 24 mars 1999 gick flyg- <strong>och</strong> marinstyrkor<br />
från en rad Nato-länder till angrepp mot militära<br />
mål i Jugoslavien. Nato var <strong>för</strong> <strong>för</strong>sta<br />
gången i krig <strong>och</strong> Norge var <strong>för</strong> <strong>för</strong>sta gången<br />
sedan andra världskriget involverat i ett<br />
väpnat angrepp.<br />
De våldsamma omvälvningarna i Europa<br />
efter Sovjetunionens sammanbrott 1991<br />
utgjorde den historiska upptakten till de<br />
händelser som ledde till Natos angrepp den<br />
24 mars. Kampen om Jugoslaviens framtid<br />
var på många sätt det kalla krigets sista<br />
krampryckningar som gick över i ett ”varmt<br />
krig”. Jugoslaviens upplösning tog fart då<br />
Slovenien <strong>och</strong> Kroatien <strong>för</strong>klarade sig självständiga<br />
i juni 1991 <strong>och</strong> bildade upptakten till<br />
ett blodigt inbördeskrig knutet till Bosnien-<br />
Hercegovinas framtid. En allians mellan det<br />
bosnisk-serbiska ledarskapet <strong>och</strong> Slobodan<br />
Milosevic gick in <strong>för</strong> en blodig konfrontationspolitik<br />
<strong>för</strong> att <strong>för</strong>hindra genom<strong>för</strong>andet<br />
av det majoritetsbeslut att upprätta den<br />
självständiga staten Bosnia-Hercegovina som<br />
fattats i en folkomröstning.<br />
Ett handlings<strong>för</strong>lamat Västeuropa blev<br />
vittne till ett 44 månader långt blodigt inbördeskrig<br />
i hjärtat av Europa. Omfattande etnisk<br />
rensning <strong>för</strong>ekom med krigs<strong>för</strong>brytelser på<br />
alla sidor. Det råder dock inget tvivel om att de<br />
bosniska serberna stod <strong>för</strong> de värsta övergreppen<br />
vilka genom<strong>för</strong>des med politiskt <strong>och</strong><br />
militärt stöd från militära enheter som helt<br />
35<br />
eller delvis stod under Milosevics kontroll.<br />
Det f.d. Jugoslavien blev under 10 år offer <strong>för</strong><br />
en nationalistisk mobilisering där historiska<br />
referensramar, chauvinism <strong>och</strong> nationalism<br />
skulle bli viktigare än mänskliga rättigheter<br />
<strong>och</strong> demokrati (Ignatieff, 1993).<br />
De västliga stormakterna hade sin egen<br />
agenda på Balkan <strong>och</strong> kritikerna av Natos <strong>och</strong><br />
EUs politik menar att ett <strong>för</strong> snabbt erkännande<br />
av de nya staterna trappade upp konflikten<br />
i f.d. Jugoslavien (Öberg, 1999). FN ansåg<br />
att Europa borde klara upp situationen själv,<br />
men efter f.d. amerikanske utrikesministern<br />
Cyrus Vance fredsmäkling i Kroatien vintern<br />
1991–92 slöts en tillfällig vapenvila <strong>och</strong> FNs<br />
fredsbevarande styrka United Nations Protection<br />
Force (UNPROFOR) upprättades.<br />
I april 1992 inledde de bosniska serberna<br />
en militär offensiv <strong>för</strong> att säkra sig ett så stort<br />
territorium som möjligt in<strong>för</strong> kommande<br />
freds<strong>för</strong>handlingar. Paramilitära grupper<br />
(ofta kallade ”chetniks”) gjorde sig skyldiga<br />
till omfattande krigs<strong>för</strong>brytelser. Många<br />
större städer hamnade under serbisk kontroll<br />
<strong>och</strong> belägringen av Sarajevo i Kroatien började<br />
med att civilbefolkningen besköts från höjderna<br />
runt staden.<br />
I januari 1993 inleddes freds<strong>för</strong>handlingar<br />
i Genève. Den s.k. Vance-Owen-planen var<br />
utgångspunkt <strong>för</strong> <strong>för</strong>handlingarna i vilka<br />
samtliga berörda parter deltog. Vid denna<br />
tidpunkt kontrollerade de bosniska serberna
70 procent av Bosnien-Hercegovinas territorium.<br />
Senare spelade Norges <strong>för</strong>re utrikesminister<br />
Thorvald Stoltenberg en central roll i<br />
freds<strong>för</strong>handlingarna tillsammans med engelsmannen<br />
David Owen. De bosniska muslimerna<br />
<strong>och</strong> USA var starkt kritiska till Vance-<br />
Owen-planen där<strong>för</strong> att den inte innehöll några<br />
krav på serbiskt tillbakadragande från<br />
områden som var ockuperade av kroater <strong>och</strong><br />
bosniska muslimer.<br />
I juni 1993 <strong>för</strong>eslog den bosnisk-serbiska<br />
presidenten Radovan Karadzic en delning<br />
av Bosnien-Hercegovina som skulle säkra serberna<br />
kontroll över ungefär hälften av territoriet.<br />
Den muslimstyrda bosniska regeringen<br />
avvisade <strong>för</strong>slaget <strong>och</strong> <strong>för</strong>sökte bita sig fast i<br />
de städer som FN garanterade som säkra<br />
områden. Samtidigt smugglades vapen in i<br />
områdena <strong>för</strong> att <strong>för</strong>svara civilbefolkningen<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong> att <strong>för</strong>bereda en motoffensiv.<br />
Efter att ett granatangrepp i januari 1994<br />
dödat 68 människor på marknadsplatsen i<br />
Sarajevo ökade kritiken kraftigt mot västvärldens<br />
påstådda handlings<strong>för</strong>lamning.<br />
Senare under våren 1994 stod det klart att<br />
kroater <strong>och</strong> muslimer i Bosnien-Hercegovina<br />
skulle acceptera en federal lösning med<br />
autonoma områden <strong>för</strong> serberna, å den ena<br />
sidan, <strong>och</strong> <strong>för</strong> muslimerna <strong>och</strong> kroaterna, å<br />
den andra.<br />
I maj 1994 angrep Nato-flyg serbiska<br />
ställningar runt Sarajevo <strong>och</strong> andra s.k. säkra<br />
städer. Det utbröt öppen oenighet bland<br />
Nato-länderna om vilka militära <strong>och</strong> politiska<br />
lösningar man skulle välja. Frankrike var<br />
starkt emot flygoperationerna som kunde<br />
sätta de egna fredsbevarande FN-styrkorna i<br />
fara. Serberna svarade på angreppen genom<br />
att ta FN-personal som gisslan <strong>och</strong> genom<br />
dessa aktioner tappade FN ansiktet <strong>och</strong><br />
demonstrerade sin handlings<strong>för</strong>lamning.<br />
FNs roll prövades ytterligare juli 1995, då<br />
serbiska styrkor angrep byarna Srebrenica<br />
36<br />
<strong>och</strong> Zepa som formellt stod under FNs<br />
beskydd. Över 8 000 bosniska muslimer dödades<br />
i massakern i Srebrenica. Senare åtalades<br />
den serbiska generalen Ratko Mladic <strong>och</strong><br />
den bosnisk-serbiska ledaren Radovan Karadzic<br />
av FNs krigs<strong>för</strong>brytartribunal i Haag som<br />
ansvariga <strong>för</strong> massakern. Också Slobodan<br />
Milosevic har åtalats <strong>för</strong> brott mot mänskligheten<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong> sin roll i den etniska rensningen<br />
i Kosovo <strong>och</strong> överlämnades i juni 2001 av<br />
serbiska myndigheter till krigs<strong>för</strong>brytartribunalen<br />
i Haag. Tribunalen har dömt enskilda<br />
personer från alla sidor i konflikten till långa<br />
fängelsestraff.<br />
Men det är inte bara serberna som har legat<br />
bakom övergrepp <strong>och</strong> etnisk rensning i f.d.<br />
Jugoslavien. Med kroatisk hjälp <strong>och</strong> Natos<br />
stöd genom<strong>för</strong>de de bosniska kroaterna en<br />
offensiv i augusti 1995 då cirka 200 000 serber<br />
från Krajina <strong>och</strong> västliga Bosnien drevs bort<br />
från områden där deras familjer hade bott<br />
under flera generationer. Enligt USAs sändebud<br />
Richard Holbrookes memoarer uppmuntrades<br />
denna offensiv av de västliga stormakterna<br />
med tanke på positionering in<strong>för</strong> de<br />
kommande freds<strong>för</strong>handlingarna (Goff red.,<br />
1999:558).<br />
Som ett motdrag började rasande serbiska<br />
styrkor på nytt att bombardera Sarajevo. Nato<br />
inledde då sin Operation Deliberate Force <strong>och</strong><br />
angrep bosnisk-serbiska positioner genom<br />
750 flygangrepp medan Natos Rapid Reaction<br />
Force angrep serbiska positioner runt Sarajevo<br />
med artilleri. Serberna led stora <strong>för</strong>luster <strong>och</strong><br />
drog tillbaka sina styrkor från höjderna runt<br />
Sarajevo, vilket gjorde det möjligt att häva<br />
belägringen av staden.<br />
Efter 21 dagars turbulenta <strong>för</strong>handlingar<br />
på en flygbas i Dayton, Ohio undertecknades<br />
det s.k. Dayton-avtalet i november 1995.<br />
Bosnien delades in i en kroatisk-muslimsk<br />
federation som kontrollerade 51 procent av<br />
territoriet <strong>och</strong> en bosnisk-serbisk republik
som kontrollerade 49 procent. De två delarna<br />
skulle underställas en gemensam centralregering<br />
där kroater, bosniska muslimer <strong>och</strong> serber<br />
skulle vara representerade. Dayton-avtalet<br />
undertecknades av parterna i december<br />
1995 <strong>och</strong> innebar slutet på ett nästan fyraårigt<br />
krig som kostat 200 000 människor livet <strong>och</strong><br />
gjort 2 miljoner hemlösa. Nato sände en styrka<br />
på 50 000 man <strong>för</strong> att övervaka att Daytonavtalet<br />
följdes (Goff, red., 1999). Dayton-avtalet<br />
innefattar inte Kosovo. Detta var en medveten<br />
politik från parterna <strong>och</strong> berodde på att<br />
det fanns tillräckligt många andra stora konfliktfrågor<br />
som man var tvungna att lösa. Samtidigt<br />
varnade säkerhetspolitiska experter <strong>och</strong><br />
fredsforskare vid upprepade tillfällen <strong>för</strong> att<br />
det bara var en tidsfråga innan det skulle bli en<br />
blodig uppgörelse i Kosovo (se Öberg, 1999).<br />
Från EUs sida sades uttryckligen 1996 att<br />
Kosovo kunde bli platsen <strong>för</strong> nästa konflikt<br />
(jfr. Bildt, 1997:543), men utan att det fastställdes<br />
någon strategi <strong>för</strong> att <strong>för</strong>hindra att den slutade<br />
i blodutgjutelser (Eide, 1999:212).<br />
Konflikten om Kosovo<br />
I den jugoslaviska grundlagen från 1974 defi-<br />
nierades Kosovo som ett autonomt område.<br />
Espen Barth Eide skriver att Kosovo blev en<br />
slags fungerande republik utifrån resonemanget<br />
att det ju redan fanns en albansk<br />
stat utan<strong>för</strong> Jugoslavien (Eide, 1999:207).<br />
Även om Kosovo inte hade status som egen<br />
republik bildade den kosovoalbanska majoriteten,<br />
som utgjorde 80–90 procent av befolkningen,<br />
sin egen regering, sitt eget parlament,<br />
sin polis <strong>och</strong> centralbank. Under hela 1980talet<br />
blomstrade en albansk nationalism i<br />
Kosovo. På områden som utbildning <strong>och</strong> kultur<br />
knöts nära band med Albanien. En historisk<br />
medvetenhet växte fram vars kärnpunkt<br />
var en upprördhet över den maktöver<strong>för</strong>ing<br />
som i början av nittonhundratalet skett från<br />
det tidigare ottomansk-kontrollerade område<br />
37<br />
som dominerades av albaner till Serbien.<br />
Radikala krafter i Kosovo stack heller inte<br />
under stol med att de på sikt önskade bli en del<br />
av Albanien. På kort sikt var målet att få status<br />
som egen republik i Jugoslavien.<br />
Parallellt växte de nationalistiska strömningarna<br />
sig allt starkare i den serbiska minoriteten<br />
som kommit till en helt motsatt<br />
slutsats. De upplevde sin minoritetsroll som<br />
outhärdlig <strong>och</strong> önskade att den serbisk-kontrollerade<br />
staten skulle säkerställa deras<br />
intressen <strong>och</strong> hejda den kosovoalbanska<br />
nationalismen i provinsen.<br />
Som ett påtryckningsmedel ut<strong>för</strong>des under<br />
slutet av åttiotalet många våldshandlingar<br />
mot serber <strong>för</strong> att få dem att flytta ut ur provinsen.<br />
Den politiska konflikten om Kosovo<br />
<strong>för</strong>värrades under åren 1988 <strong>och</strong> 1989, då president<br />
Milosevic befäste sitt ledarskap genom<br />
att spela på serbisk nationalism. Milosevic initierade<br />
en lagändring som gjorde serbiska till<br />
provinsens enda officiella språk. Han ersatte<br />
ledaren i Kosovos kommunistparti, Azem<br />
Vllasi, med sin egen lojala stöttepelare, Rahmann<br />
Morina. Omfattande demonstrationer<br />
ägde rum <strong>och</strong> efter en hungerstrejk i de viktiga<br />
Trepca-gruvorna satte Milosevic in den<br />
federala polisen <strong>och</strong> in<strong>för</strong>de undantagstillstånd.<br />
Under perioden 1989-1990 genom<strong>för</strong>des en<br />
rad grundlagsändringar som fråntog kosovoalbanerna<br />
de flesta av de rättigheter de hade<br />
fått vid grundlagsändringen 1974. Klimax i<br />
Milosevic nationalistiska strategi nåddes den<br />
28 juni 1989 under firandet av 600-årsjubiléet<br />
<strong>för</strong> slaget om Kosovo. Samma dag år 1389<br />
hade serbiska styrkor besegrats av det ottomanska<br />
rikets trupper, vilket blev början på<br />
det som av nationalistiska serber betraktas<br />
som "600-årsnatten” efter det serbiska nederlaget.<br />
I sitt tal till de många tusen serber, som<br />
hade kommit <strong>för</strong> att markera 600-årsdagen av<br />
nederlaget, tog Milosevic steget fullt ut <strong>och</strong>
spelade i högre grad än någonsin tidigare på<br />
serbisk nationalism (Glenny, 1992:34).<br />
Kosovoalbanernas strategi <strong>för</strong> att bemöta<br />
den serbisk-nationalistiska offensiven var att<br />
utveckla en parallell statsstruktur istället <strong>för</strong><br />
att gå till öppen konfrontation. Alternativa<br />
utbildningsanstalter <strong>och</strong> politiska strukturer<br />
byggdes upp <strong>och</strong> bildade ryggraden i den<br />
nya statsorganisationen. Republiken Kosovo<br />
knöts samtidigt till den inofficielle presidenten<br />
Ibrahim Rugova <strong>och</strong> hans parti LDK.<br />
Alternativa tjänster <strong>för</strong> hälsovård, utbildning<br />
<strong>och</strong> polisväsende finansierades genom<br />
beskattning av kosovoalbanerna i Kosovo <strong>och</strong><br />
exil-kosovoalbaner utomlands. En av anledningarna<br />
till att Milosevic-regimen accepterade<br />
den nya parallellstrukturen var att<br />
kosovoalbanerna bojkottade valen till Jugoslaviens<br />
politiska institutioner <strong>och</strong> därmed<br />
säkrade regimen fortsatt formell kontroll. Alla<br />
som propagerade <strong>för</strong> separatism eller gemenskap<br />
med Albanien blev emellertid omedelbart<br />
avspisade (Eide, 1999:207-208). Oron<br />
ledde till ekonomisk nedgång <strong>och</strong> politisk<br />
kris. Upplösningen av det gamla Jugoslavien<br />
bidrog till ökad spänning i Kosovo.<br />
Var<strong>för</strong> kunde inte Kosovo-problemet lösas<br />
under Dayton-<strong>för</strong>handlingarna? Anledningen<br />
till att <strong>för</strong>handlarna inte bedömde att detta<br />
var möjligt visar svagheten i Dayton-processen.<br />
Hela avtalet bygger på en topptung process.<br />
Hela processen baserades på att Milosevics<br />
signatur måste säkras, trots starkt motstånd<br />
från de serbiska nationalisterna i Bosnien.<br />
Ingen kunde bestrida att Slobodan Milosevic<br />
var den legitime ledaren <strong>för</strong> det gamla<br />
Jugoslavien. Samtidigt hade Milosevic gjort<br />
klart att han inte under några omständigheter<br />
ville lämna ifrån sig Kosovo. Milosevic-regimen<br />
var orubblig i sin ståndpunkt att alla<br />
38<br />
problem med anknytning till Kosovo var att<br />
betrakta som en intern angelägenhet. De<br />
moderata kosovoalbanska ledarna som hade<br />
baserat sig på västligt stöd kände sig lurade<br />
<strong>och</strong> de mer radikala ledarna ifrågasatte den<br />
inofficelle presidenten Ibrahim Rugovas strategi<br />
<strong>för</strong> att bemöta våldet. Allt fler begärde<br />
total självständighet <strong>för</strong> Kosovo. De mest<br />
fanatiska serbiska nationalisterna fick samtidigt<br />
blodad tand.<br />
Under uppbyggnaden av Kosovo Liberation<br />
Army (UCK) 8 fick de serbiska nationalisterna<br />
stöd <strong>för</strong> sin ståndpunkt att konfrontation var<br />
det enda som kunde säkra serbiska intressen i<br />
regionen. Angrepp från serbisk polis <strong>och</strong> milis<br />
blev samtidigt UCKs skäl <strong>för</strong> att fortsätta den<br />
väpnade kampen. Huvudargumentet var att<br />
de var tvungna att <strong>för</strong>svara den kosovoalbanska<br />
befolkningen mot övergrepp från<br />
serbiska säkerhetsstyrkor <strong>och</strong> paramilitära<br />
grupper. Våldsspiralen var ännu en gång ett<br />
faktum.<br />
UCK visade sig <strong>för</strong> <strong>för</strong>sta gången offentligt<br />
vid begravningen av en albansk lärare som<br />
dödats av serbiska säkerhetsstyrkor i december<br />
1997. De <strong>för</strong>sta, väpnade konfrontationerna<br />
mellan UCK <strong>och</strong> serbiska styrkor ägde rum<br />
i Lausha redan den 26 november 1997. UCK<br />
angrep inte bara militära mål, utan stod<br />
också bakom mord på serbiska posttjänstemän<br />
<strong>och</strong> andra som på något sätt kunde associeras<br />
med regimen i Belgrad (Chomsky,<br />
1999:30-31). De serbiska säkerhetsstyrkorna<br />
startade en omfattande upprensningsaktion<br />
mellan 26 februari <strong>och</strong> 1 mars 1998 i UCKs viktigaste<br />
område i Drenica-regionen (Goff, red.,<br />
1999: 559). Den 5 mars gick serbiska styrkor till<br />
angrepp mot byn Prekaz <strong>och</strong> dödade UCKledaren<br />
Adem Jashari <strong>och</strong> ytterligare 50 personer<br />
i hans släkt.<br />
8) Vi kommer att använda <strong>för</strong>kortningen UCK om den kosovoalbanska gerillan. Vissa av de källor vi citerar använder<br />
<strong>för</strong>kortningen UCK eller KLA. I citat <strong>och</strong> hänvisningar används samma beteckning som de omtalade källorna använder.
Den 22 mars offentliggjordes resultatet av det<br />
inofficiella kosovoalbanska presidentvalet<br />
där Ibrahim Rugova var den klara segraren.<br />
På den internationella arenan startade en<br />
intensiv skuggboxning om Kosovos framtid.<br />
FN in<strong>för</strong>de vapenembargo mot Jugoslavien<br />
medan serberna å sin sida avvisade alla <strong>för</strong>slag<br />
om en folkomröstning. Men allt pekade<br />
inte mot ett nytt inbördeskrig. Ibrahim Rugova<br />
<strong>och</strong> Slobodan Milosevic hade sitt <strong>för</strong>sta<br />
möte i mitten av maj <strong>för</strong> att sondera möjliga<br />
kompromisser. Detta väckte starkt missnöje<br />
inom UCK-kretsar <strong>och</strong> mottogs inte heller<br />
positivt av den militanta delen av de serbiska<br />
invånarna i Kosovo. UCK trappade upp sina<br />
väpnade aktioner <strong>och</strong> vid flera tillfällen kom<br />
meddelanden från UCK-enheter att ”etnisk<br />
rensning” genom<strong>för</strong>ts mot den serbiska civilbefolkningen.<br />
Exempel på sådana händelser<br />
är 21 april 1998 i Ratishi i Eperme/Gornji Ratis<br />
<strong>och</strong> 22 april 1998 i Dashinovc/Dasinovac.<br />
Vid båda tillfällena kom meddelanden om<br />
”<strong>för</strong>svunna” serber (Independent International<br />
Commission on Kosovo, kap. 2:11).<br />
Den 17 juli samma år tog UCK kontroll över<br />
byn Orahovac som veckan därpå återerövrades<br />
av serbiska säkerhetsstyrkor. Detta bildade<br />
upptakten till en utökad gerillataktik från<br />
UCK som drog sig tillbaka till bergen <strong>och</strong><br />
gränsen mot Albanien. Dessa områden utsattes<br />
<strong>för</strong> angrepp av serbiska polisstyrkor, vilka<br />
under sommaren 1998 fick stöd av reguljära<br />
jugoslaviska trupper. UCK hävdade att de<br />
hade kontroll över 40 procent av Kosovo. Det<br />
är mer troligt att UCK gick i den serbiska militärens<br />
fälla <strong>och</strong> att de lockades att sprida sina<br />
relativt fåtaliga styrkor över ständigt större<br />
områden. Detta gjorde det lättare <strong>för</strong> de serbiska<br />
styrkorna att isolera enskilda enheter i<br />
en motoffensiv som ägde rum under sensommaren<br />
<strong>och</strong> hösten 1998. UCK rekryterade som<br />
aldrig tidigare, men under motoffensiven<br />
hösten 1998 drevs 200 000 kosovoalbaner<br />
39<br />
bort från sina hem. Flera bekymrade observatörer<br />
drog paralleller till den etniska rensningen<br />
under inbördeskriget i Bosnien <strong>och</strong> Kroatien<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>espråkade militära aktioner från<br />
Natos sida. Espen Barth Eide menar att jäm<strong>för</strong>elsen<br />
med Bosnien <strong>och</strong> Kroatien är ”något<br />
haltande”:<br />
I Bosnien <strong>och</strong> Kroatien var permanent <strong>och</strong> systematisk<br />
utdrivning av stora folkgrupper själva<br />
målet med aktionerna. Syftet var att terrängen<br />
skulle överensstämma med den önskade etniska<br />
kartan, vilken skulle vara fri från alla andra än serber<br />
i 'serbiska' områden (<strong>och</strong> <strong>för</strong> den delen också<br />
från alla andra än kroater i 'kroatiska' områden<br />
osv.). I Kosovo hösten 1998 var det snarare tal om<br />
en brutal <strong>och</strong> illegitim strategisk kampanj mot<br />
KLA än ett genom<strong>för</strong>ande av en plan <strong>för</strong> en permanent<br />
<strong>för</strong>ändring av befolkningsstrukturen i Kosovo.<br />
Oavsett slutlig ”dom” över vad som egentligen<br />
hände hösten 1998 kan vi redan nu konstatera att<br />
det intryck som skapades i många västliga kretsar<br />
av att det återigen var tal om reguljär etnisk rensning<br />
fick stor betydelse <strong>för</strong> konfliktens vidare<br />
utveckling (Eide 1999:212).<br />
Rädslan <strong>för</strong> ett ”nytt Bosnien” bidrog till att<br />
man började reagera på allvar från internationellt<br />
håll hösten 1998.<br />
Internationella reaktioner<br />
Den 24 september antog FNs säkerhetsråd<br />
resolution nr 1199 där kravet ställdes att regimen<br />
i Belgrad skulle stoppa stridshandlingarna.<br />
Tidigare samma år hade FN antagit resolution<br />
1160 där man i starka ordalag uppmanade<br />
till <strong>för</strong>handlingar – inte blodutgjutelser. Fem<br />
dagar senare påträffades 30 lik i Fornye Obrinje.<br />
Dessa människor hade massakrerats efter<br />
det att FN hade antagit sin resolution.<br />
Situationen i FN gjorde att det var omöjligt<br />
att uppnå enighet i säkerhetsrådet om att<br />
vapenmakt kunde användas eller om att ge
USA eller Nato tillstånd att använda militära<br />
medel å organisationens vägnar, som i upptakten<br />
till Gulfkriget efter Iraks invasion av<br />
Kuwait 1990. Både Ryssland <strong>och</strong> Kina hade<br />
gjort klart att de skulle använda sig av vetorätten<br />
<strong>och</strong> motsätta sig alla resolutioner som <strong>för</strong>espråkade<br />
utövande av våldsmakt mot Jugoslavien.<br />
Även Sverige <strong>och</strong> flera av de länder<br />
från tredje världen som då satt i säkerhetsrådet,<br />
uttryckte skepsis mot militära insatser<br />
i FNs namn.<br />
Detta motstånd bidrog till att USA<strong>och</strong> Nato<br />
diskuterade ensidig användning av vapenmakt<br />
oberoende av FN. De <strong>för</strong>sta hoten om<br />
maktbruk fram<strong>för</strong>des redan våren 1998 av<br />
USAs dåvarande utrikesminister Madeleine<br />
Albright <strong>och</strong> Natos generalsekreterare Javier<br />
Solana.<br />
Å ena sidan var det i den offentliga debatten<br />
i Norge <strong>och</strong> andra Nato-länder många som<br />
argumenterade <strong>för</strong> att lärdomarna från Bosnien<br />
var att handling <strong>och</strong> maktbruk är det enda<br />
språk som den serbiske presidenten Milosevic<br />
<strong>för</strong>står. Å andra sidan kom också många<br />
motstridiga signaler innan Nato gjorde klart<br />
att man inte ville stödja UCKs gerillaverksamhet.<br />
Vid denna tidpunkt klargjorde Nato att<br />
organisationen inte skulle göra något som<br />
kunde bidra till att legitimera UCKs separatism.<br />
Det <strong>för</strong>ekom också dubbla budskap vad<br />
gällde användandet av maktmedel. Nato<br />
hotade med militära insatser mot Milosevic<br />
<strong>och</strong> gjorde samtidigt klart att det inte var aktuellt<br />
<strong>för</strong> Nato att fungera som UCKs flygvapen<br />
i deras gerillakrig (Pharo, 2000:7). Från<br />
västvärlden upprepades att man respekterade<br />
att Kosovo var en del av Jugoslavien <strong>och</strong> att<br />
framtida lösningar också skulle baseras på<br />
detta faktum. I februari 1998 uttalade USAs<br />
sändebud till Balkan, Robert Gelbard, att UCK<br />
”without any question is a terrorist group”<br />
(citat från Chomsky, 1999:31). Den amerikanska<br />
Skopje-ambassadören <strong>och</strong> Kosovo-<br />
40<br />
<strong>för</strong>handlaren Christopher Hill refererade så<br />
sent som sommaren 1998 flera gånger till UCK<br />
som en terroristgrupp (Eide, 1999:17). Att<br />
det där<strong>för</strong> var officiell amerikansk politik att<br />
betrakta UCK som en terroristorganisation<br />
kan det knappast råda något tvivel om.<br />
En större militär flygövning i luftrummet<br />
ovan<strong>för</strong> Makedonien <strong>och</strong> Albanien i juni 1998<br />
visade att Nato menade allvar med sina hot.<br />
Samtidigt bidrog Natos hot om att använda<br />
makt till att <strong>för</strong>a Milosevic till <strong>för</strong>handlingsbordet<br />
i oktober 1998. Den 13 oktober undertecknade<br />
USAs sändebud Richard Holbrooke<br />
<strong>och</strong> Milosevic ett avtal om utplacering av 2000<br />
OSSE-observatörer i den s.k. Kosovo Verification<br />
Mission (KVM), samtidigt som de serbiska<br />
styrkorna skulle reduceras till 2/3 av sitt<br />
dåvarande antal. Detta framställdes i nyhetsrapporteringen<br />
som ett bevis på att press från<br />
Nato fungerade, men <strong>för</strong>slaget var också snarlikt<br />
ett ryskt <strong>för</strong>slag som Milosevic hade gått<br />
med på veckan innan. Parallellt arbetade USA<br />
<strong>och</strong> Storbritannien i kulisserna <strong>för</strong> att få en actorder<br />
godkänd (ett beslut att sätta NATOs<br />
militära organisation i beredskap), även om<br />
det inte <strong>för</strong>elåg något FN-beslut. Nato hade<br />
aldrig tidigare hoppat över FNs godkännande<br />
av militär maktanvändning. Alliansen upprättades<br />
efter andra världskriget med hänvisning<br />
till FN-stadgans artikel 51 om rätten till<br />
individuellt eller kollektivt själv<strong>för</strong>svar. Alla<br />
Natoåtgärder i Bosnien-konflikten hade godkänts<br />
i FN-resolutioner <strong>och</strong> <strong>för</strong>beredelserna<br />
till att handla oberoende av FN skapade<br />
omfattande debatt i många Natoländer (Eide,<br />
2000:40-41).<br />
I november 1998 godkände Nato en plan<br />
<strong>för</strong> att assistera Organisationen <strong>för</strong> Samarbete<br />
<strong>och</strong> Säkerhet i Europas (OSSE) operation från<br />
Makedonien. Svagheterna med KVM-avtalet<br />
blev samtidigt mer påtagliga. Då UCK inte<br />
hade varit delaktig i processen utnyttjades<br />
möjligheten att skaffa sig militära <strong>för</strong>delar
genom att inta flera av de ställningar som serberna<br />
– i enlighet med avtalet – lämnade. Två<br />
händelser bidrog till att diskussionen om en<br />
Natointervention blossade upp med full<br />
kraft. Den 15 december 1998 dödade jugoslaviska<br />
styrkor 31 UCK-soldater vid gränsen<br />
till Albanien. Senare samma dag dödade<br />
maskerade män sex serbiska ungdomar i en<br />
ungdomsklubb i byn Pec, vilket betraktades<br />
som en hämndaktion från UCK. Det som<br />
innebar det definitiva slutet <strong>för</strong> KVM-avtalet<br />
var påträffandet av 45 döda kosovoalbaner<br />
i Racak i södra delen av Kosovo den 16 januari<br />
1999.<br />
Den ansvarige <strong>för</strong> OSSE-operationen i<br />
Kosovo, William Walker, bidrog starkt till att<br />
just denna händelse på många sätt blev avgörande<br />
<strong>för</strong> det vidare händelse<strong>för</strong>loppet. Efter<br />
att ha varit på platsen, sa han omedelbart "I do<br />
not hesitate to describe the crime as a massacre,<br />
a crime against humanity. Nor do I hestitate<br />
to accuse the government security forces of<br />
responsibility” (citat från Chomsky, 1999:41).<br />
Många oberoende medarbetare i människorättsorganisationer<br />
<strong>och</strong> andra icke-statliga<br />
organisationer reagerade på att Walker kunde<br />
dra så tvärsäkra slutsatser utan grundligare<br />
undersökningar (Minear m.fl., 1999:56).<br />
Den ansedda tidningen Le Figaro skrev<br />
dagen efter Walkers uttalande att tidningens<br />
medarbetare hade observerat strider mellan<br />
serbiska polisstyrkor <strong>och</strong> enheter från UCK<br />
samma dag som liken påträffats. Polisstyrkorna<br />
<strong>för</strong>eföll inte ha något att dölja vid denna<br />
tidpunkt, då de på morgonen samma dag<br />
hade inbjudit ett team från Associated Press<br />
TV. En varning sändes också till OSSE som<br />
placerade ut en observationspost på en bergsrygg<br />
i närheten. Klockan 15 samma dag sände<br />
polisen ut en kommuniké om att 15 UCK-soldater<br />
hade dödats <strong>och</strong> många vapen beslagtagits.<br />
Ett par timmar senare reste en fransk journalist<br />
genom området <strong>och</strong> såg tre bilar med<br />
41<br />
OSSEs emblem <strong>och</strong> flera observatörer som<br />
samtalade med lokalbefolkningen. Morgonen<br />
därefter hade UCK återigen tagit kontroll över<br />
byn <strong>och</strong> journalister <strong>och</strong> OSSE-observatörer<br />
inbjöds att klockan nio beskåda de hemska<br />
scenerna med flera lik som låg på rad i ett dike.<br />
William Walker anlände till platsen klockan<br />
tolv <strong>och</strong> drog direkt den slutsats som citeras<br />
ovan. Flera kosovoalbanska ögonvittnen lämnade<br />
samstämmiga skildringar av hur byn<br />
<strong>för</strong>egående <strong>för</strong>middag hade genomsökts av<br />
serbisk polis som gick från hus till hus <strong>och</strong><br />
skilde kvinnor <strong>och</strong> män åt. Männen sköts<br />
sedan utan <strong>för</strong>varning. Denna historia stämde<br />
dåligt med de tv-inspelningar som hade gjorts<br />
av teamet från AP-TV <strong>och</strong> som Le Figaro-journalisten,<br />
Renaud Girard, själv hade tittat på.<br />
Bilderna visade närstrider med serbisk polis<br />
som smyger längs husväggarna, blir beskjutna<br />
<strong>och</strong> skjuter tillbaka. TV-journalisten observerade<br />
också en grupp UCK-soldater som<br />
omringades på en ås i närheten <strong>och</strong> såg på<br />
medan de desperat <strong>för</strong>sökte att pressa sig ut<br />
(Hammond, 2000:22).<br />
En alternativ <strong>för</strong>klaring till påståendet om<br />
en massaker är där<strong>för</strong>, att de, som enligt uppgift<br />
skulle vara döda, var UCK-soldater som<br />
dödats i strid, men som av propagandaskäl<br />
kläddes ut som civila <strong>och</strong> placerades i diket i<br />
efterhand. Poängen med denna genomgång är<br />
inte att lämna en slutsats om att vi tror på den<br />
<strong>för</strong>klaringen eller att vi ”frikänner” de serbiska<br />
styrkorna när det gäller övergreppen.<br />
Poängen är att visa behovet av källkritik i<br />
sådana situationer. Reporter Sigrun Slapgard<br />
på Dagsrevyen har, baserat på egna erfarenheter<br />
från krigsområdet, fram<strong>för</strong>t kritiska synpunkter<br />
när det gäller <strong>medierna</strong>s avhängighet<br />
av Nato <strong>och</strong> OSSE som källor (Slapgard, 2001).<br />
Hon riktade särskilt sökarljuset på norska<br />
journalisters beroende av centrala källor inom<br />
OSSE <strong>och</strong> Nato efter påståendena från OSSEs<br />
högste befälhavare William Walker om att ser-
iska säkerhetsstyrkor låg bakom massakern<br />
på 45 civila i byn Racak, en händelse som var<br />
avgörande <strong>för</strong> Natos beslut att gå till militärt<br />
angrepp mot Jugoslavien. Finska rättsmedicinare<br />
har granskat Racak-massakern i Kosovo<br />
<strong>och</strong> har inte kunnat dokumentera att händelserna<br />
i Racak var en massaker som genom<strong>för</strong>des<br />
av serber (Raino m.fl., 2001). De finska<br />
forskarna har emellertid själva i tyska medier<br />
preciserat att deras rapport inte heller kan<br />
uppfattas som något frikännande av serberna<br />
(Aftenposten 31 januari, 2001). Oavsett vilken<br />
sanningen är måste sådana avgörande händelser<br />
granskas <strong>och</strong> grundliga undersökningar<br />
genom<strong>för</strong>as innan de används <strong>för</strong> att legitimera<br />
en militär intervention.<br />
Denna händelse bör också mana till eftertanke<br />
om Walkers roll. Medarbetare som arbetat<br />
i Walkers närhet har i efterhand ifrågasatt<br />
Walkers <strong>för</strong>måga att inta den neutrala observatören<br />
<strong>och</strong> mäklarens roll, den roll som OSSE<br />
borde spela 9 . Efter att bombningarna hade<br />
avslutats erkände CIAatt organisationen hade<br />
agenter bland OSSE-observatörerna (Hammond,<br />
2000:21). Att Walker kom med så bombastiska<br />
uttalanden innan liken överhuvudtaget<br />
hade undersökts av experter bidrog<br />
säkert till att konflikten mellan OSSE <strong>och</strong><br />
Belgrad skärptes. Privat hade Walker månaderna<br />
innan sagt att UCK bar huvudansvaret<br />
<strong>för</strong> att våldshandlingarna trappats upp<br />
(Dokumenterat i ”Moral Combat: NATO at<br />
war”, BBC2 Special sänt 12 mars 2000). När<br />
Walker vid denna tidpunkt gjorde så tvärsäkra<br />
uttalanden, visste han självklart vilken<br />
effekt det skulle få. Walker utvisades från<br />
Kosovo av jugoslaviska myndigheter. Även<br />
om Milosevic tre dagar senare upphävde<br />
detta beslut var det uppenbart att hela OSSEoperationen<br />
befann sig i kris (Goff, red.,<br />
42<br />
1999:560). Nu kan frågan också ställas om<br />
Walker var mannen som kunde få <strong>för</strong>troende<br />
från båda parter i en sådan operation. Han<br />
hade ett <strong>för</strong>flutet som aktiv diplomat under<br />
Reagan-administrationen <strong>och</strong> bidrog som<br />
ambassadör i El Salvador till att släta över den<br />
USA-stödda regeringen i El Salvadors uppenbara<br />
ansvar <strong>för</strong> brott mot mänskliga rättigheter,<br />
inklusive morden på sex jesuitiska präster<br />
i november 1989 (Chomsky, 1999:41).<br />
I efterhand råder det ingen tvekan om att<br />
den amerikanska regeringen handplockade<br />
Walker <strong>för</strong> uppgiften <strong>för</strong> att man önskade en<br />
lojal Nato-stöttepelare som ledare av OSSEoperationen.<br />
Detta framkommer tydligt i<br />
utskriften från BBC-programmet ”Moral<br />
Combat: NATO at War”.<br />
Rambouilletprocessen<br />
Den s.k. Kontaktgruppen <strong>för</strong> Balkan inkallade<br />
nu den jugoslaviska regeringen <strong>och</strong> kosovoalbanerna<br />
till freds<strong>för</strong>handlingar i Rambouillet<br />
utan<strong>för</strong> Paris. Förhandlingarna inleddes den<br />
6 februari med stöd av FNs säkerhetsråd.<br />
Processen pågick i två etapper. Den <strong>för</strong>sta rundan<br />
varade från 6 till 23 februari <strong>och</strong> avslutningsrundan<br />
ägde rum i Paris från den 15 till<br />
den 18 mars. I efterhand har hela Rambouilletprocessen<br />
varit omdiskuterad. Det var tydligt<br />
att varken UCK eller regeringen i Belgrad var<br />
motiverade <strong>för</strong> att <strong>för</strong>handla med varandra<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>handlingarna gav föga intryck av att<br />
parterna <strong>för</strong>handlade i vanlig mening. De två<br />
huvudparterna satt i var sitt rum <strong>och</strong> möttes<br />
aldrig öga mot öga. Toppdiplomater sprang<br />
i skytteltrafik mellan parterna med olika<br />
utspel. Det verkade snarare som om kontaktgruppen<br />
presenterade ett ultimatum till de<br />
två parterna (Galtung, 2000).<br />
9) Här bygger vi på intervjuuppgifter från en av Walkers närmaste medarbetare som vill vara anonym. Intervjun genom<strong>för</strong>des<br />
av Rune Ottosen.
Flera tecken pekar på att centrala aktörer i<br />
Nato-länderna <strong>för</strong>handlade <strong>för</strong> syns skull <strong>och</strong><br />
att det primära målet var att få ett svepskäl <strong>för</strong><br />
att ”ta” Milosevic. Motivet har samband med<br />
tidigare erfarenheter av Milosevics agerande i<br />
den tio år gamla konflikten på Balkan, vilket<br />
tolkades som att makt är det enda språk Milosevic<br />
<strong>för</strong>står.<br />
Espen Barth Eide har intervjuat flera av<br />
aktörerna i Rambouilletprocessen <strong>och</strong> hävdar<br />
att den västliga strategin utformades i samspel<br />
mellan Storbritanniens utrikesminister<br />
Robin Cook, Frankrikes utrikesminister<br />
Hubert Vedrine <strong>och</strong> USAs utrikesminister<br />
Madeleine Albright. För de som deltog i <strong>för</strong>handlingarna<br />
var det tydligt att de tre utrikesministrarna<br />
var oense. Albrights linje var<br />
att pressa Milosevic maximalt, medan de<br />
två andra önskade få ett kompromiss<strong>för</strong>slag<br />
på bordet. Albrights linje var att <strong>för</strong>st <strong>för</strong>säkra<br />
sig om kosovoalbanernas underskrift, <strong>för</strong> att<br />
sedan kunna använda detta i ett ultimatum<br />
mot Milosevic (Eide, 2000:43).<br />
Eide hänvisar också till forskaren Kjell<br />
Magnusson vid Multietniskt centrum, Uppsala<br />
universitet, som har analyserat hela<br />
Rambouilletprocessen. Magnusson kritiserar<br />
de involverade aktörerna <strong>för</strong> att vara dåligt<br />
<strong>för</strong>beredda <strong>och</strong> menar att den principplan i tio<br />
punkter som kontaktgruppen hade utarbetat<br />
inte följdes. Flera centrala Nato-politiker har i<br />
efterhand erkänt att de aldrig satte sig in i<br />
själva avtalstexten. Bland dem är dåvarande<br />
utrikesminister Knut Vollebæk, som på ett<br />
seminarium anordnat av norska Verdikommisjonen<br />
den 19 augusti 1999 medgav att han<br />
inte hade läst avtalstexten. Vid samma tillfälle<br />
sa ord<strong>för</strong>anden i Stortingets utrikesutskott,<br />
Håkon Blankenborg, att han hoppades att<br />
ingen hade kastat bort <strong>för</strong> mycket tid på att<br />
läsa avtalet (Eide, 1999:219).<br />
Efter att parterna hade varit samlade i tolv<br />
dagar i Rambouillet utan att komma vidare i<br />
43<br />
<strong>för</strong>handlingarna, hotade Natos generalsekreterare<br />
Javier Solana med att rikta ett luftangrepp<br />
mot serbiska mål om inte mötena<br />
gav något resultat. Å andra sidan hotade<br />
Rysslands president Boris Jeltsin USA med ett<br />
motangrepp om Jugoslavien angreps.<br />
De hårdaste kritikerna av Rambouilletprocessen<br />
hävdar att de tongivande krafterna i<br />
USA <strong>och</strong> Nato redan hade bestämt sig <strong>för</strong> att<br />
det var nödvändigt med ett militärt angrepp<br />
på Jugoslavien. Förhandlingsstrategin i Rambouillet<br />
var utformad <strong>för</strong> att provocera fram<br />
en brytning genom att ställa krav på Milosevic<br />
som han uppenbart inte kunde godta. Syftet<br />
var att framställa Milosevic som den minst<br />
samarbetsvilliga parten, så att han skulle få<br />
skulden <strong>för</strong> att <strong>för</strong>handlingarna bröt samman.<br />
Den amerikanska mediekritiska organisationen<br />
Fairness & Accuracy in Reporting<br />
(FAIR) hänvisar till den amerikanska tidskriften<br />
The Nation, som citerade en anonym journalist<br />
som ständigt reste tillsammans med<br />
utrikesminister Madeleine Albright. Enligt<br />
journalisten sa en framstående ämbetsman i<br />
det amerikanska utrikesdepartementet att<br />
USA ”deliberately set the bar higher than<br />
the Serbs could accept”. FAIR citerar också<br />
Jim Jatras, republikanernas utrikespolitiska<br />
rådgivare i Senaten, som i ett tal vid CATO<br />
Institute i Washington 18 maj 1999 bekräftade<br />
denna version <strong>och</strong> sa att ”We intentionally<br />
set the bar too high for the Serbs to comply.<br />
They need some bombing, and that’s<br />
what they are going to get” (FAIR – June 2,<br />
1999, http://www.fair.org.com)<br />
Jamie Rubin erkände mer eller mindre <strong>för</strong><br />
BBC att <strong>för</strong>handlingarna i Rambouillet var<br />
ett spel <strong>för</strong> gallerierna: ”Obviously, publicly,<br />
we had to make clear we were seeking an<br />
agreement, but privately we knew the chances<br />
of the Serbs agreeing were quite small” (Dokumenterat<br />
i ”Moral Combat: NATO at war”,<br />
BBC2 Special sänt 12 mars 2000).
Bland kritikerna av Rambouilletprocessen<br />
finns den svenske fredsforskaren Jan Öberg i<br />
The Transnational Foundation (TFF). Enligt<br />
Öberg skulle en viktig del av Nato:s propagandastrategi<br />
byggas upp runt argumentationen<br />
att en militär lösning var sista utvägen,<br />
eftersom Milosevic var omöjlig att <strong>för</strong>handla<br />
med. Några av Öbergs argument om var<strong>för</strong><br />
avtals<strong>för</strong>slaget var omöjligt att acceptera <strong>för</strong><br />
Milosevic-regimen är följande:<br />
• Avtalet innebar att ett autonomt Kosovo<br />
kunde få inflytande över jugoslavisk politik,<br />
medan Jugoslavien skulle få minimalt<br />
inflytande över beslutsprocessen i Kosovo.<br />
• Det saknades symmetri i avtalet. Detta <strong>för</strong>hindrade<br />
regeringen i Belgrad att få inflytande<br />
över lagar <strong>och</strong> regler i Kosovo,<br />
medan invånarna i Kosovo å sin sida skulle<br />
kunna väljas till federala <strong>för</strong>samlingar <strong>och</strong><br />
till organ som skulle få inflytande över<br />
domstolarna.<br />
• Begreppet ”national communities” –<br />
användes genomgående i dokumentet<br />
utan att det var närmare definierat.<br />
• Avtalet skulle vara överordnat Jugoslaviens<br />
befintliga lagstiftning.<br />
• Det talades i allmänna ordalag om att man<br />
skulle ha lika rättigheter till arbetsplatserna<br />
inom den offentliga sektorn utan att man<br />
hade preciserat hur detta i praktiken skulle<br />
lösas <strong>för</strong> de 10-20 procent som inte var<br />
kosovoalbaner.<br />
• Kosovo skulle ha marknadsekonomi <strong>och</strong><br />
det organ som skulle kontrollera att avtalet<br />
följdes skulle ha sina egna radio- <strong>och</strong> tvstationer.<br />
Öberg reagerade också på att ordvalet i texten<br />
innebar att den självständiga staten Jugoslavien<br />
jämställdes med den självutnämnda<br />
enheten Kosovo, samtidigt som ingen bestred<br />
att Kosovo faktiskt var en del av Jugoslavien.<br />
44<br />
Han reagerade vidare på att även om Nato de<br />
facto accepterade UCK som <strong>för</strong>handlingspartner<br />
nämndes UCK inte explicit i texten. Detta<br />
bidrar enligt Öberg till att Nato i praktiken<br />
gjordes till den högsta militära myndigheten i<br />
en del av republiken Jugoslavien (TFF Press-<br />
Info 57).<br />
Den kanske mest kontroversiella delen av<br />
avtalstexten fanns i den s.k. Appendix B som<br />
var okänd <strong>för</strong> flera av <strong>för</strong>handlarna på <strong>för</strong>hand.<br />
Bilagan gav Nato fritt tillträde till hela<br />
det jugoslaviska området <strong>och</strong> löd som följer:<br />
NATO personnel shall enjoy, together with<br />
their vehicles, vessels, aircraft, and equipment,<br />
free and unrestricted passage and unimpeded<br />
access throughout the FRY ( Federal Republic of<br />
Yugoslavia; vår anmärkning) including associate<br />
airspace and territorial waters. This shall include,<br />
but not to be limited to, the right of bivouac,<br />
manouver, billet, and utilization of any areas or<br />
facilities as required for support, training and operations.<br />
Öberg <strong>och</strong> flera kritiska norska debattörer<br />
argumenterade <strong>för</strong> att ingen ledare <strong>för</strong> någon<br />
självständig stat frivilligt skulle vilja frånsäga<br />
sig en sådan grad av bestämmanderätt över<br />
sitt eget territorium.<br />
The Independent Commission on Kosovo skriver<br />
att deras undersökningar tyder på att de<br />
flesta av deltagarna i den västliga <strong>för</strong>handlingsgruppen<br />
”perhaps with the exception of<br />
USA” (kap. 5:15) räknade med att Milosevic<br />
skulle godkänna avtalet under bombhot.<br />
Även denna undersökningskommission, som<br />
i sin slutsats stödjer Natos bombning, avvisar<br />
alltså inte tolkningen att USA ville provocera<br />
en brytning med Milosevic. Kommissionen<br />
beskriver den omstridda Bilaga B som ett<br />
misstag, oavsett de omfattande krav den innehöll:
Although Annex B was never fully discussed by<br />
the parties at Rambouillet proper, the implications<br />
of its provisions had a definite political impact<br />
on the process, and are widely viewed in retrospect<br />
as a blunder (The Independent Commission on<br />
Kosovo chap:16).<br />
Det har betydelse <strong>för</strong> den senare diskussionen<br />
av mediebevakningen av kriget att dokumentera<br />
vad som faktiskt hände under <strong>för</strong>handlingarna.<br />
Det är särskilt viktigt att diskutera<br />
omständigheterna runt sammanbrottet i <strong>för</strong>handlingarna,<br />
eftersom framställningen av<br />
brytningen lade en viktig grund <strong>för</strong> medierapporteringen<br />
av det kommande kriget.<br />
När den <strong>för</strong>sta <strong>för</strong>handlingsrundan avslutades<br />
24 februari 1999 skrev New York Times<br />
korrespondent Steven Erlanger: ”Mr. Milosevic<br />
has shown himself at least as reasonable as<br />
the ethnic Albanians about a political settlement<br />
for Kosovo” (citat från Ackerman, 1999).<br />
Erlanger skrev också att Milosevics chefs<strong>för</strong>handlare,<br />
Milan Milutinovic, hade visat flexibilitet<br />
<strong>och</strong> sammanfattade stämningen så här:<br />
”(…) when negotiations resume on March 15,<br />
the Serbs are ready to discuss 'an international<br />
presence in Kosovo' to carry out political<br />
arrangements of any agreement. And other<br />
Serbs have floated ideas that include leaving<br />
Western forces with lots of Russians” (ibid).<br />
Samma journalist hade ändrat sitt tonläge<br />
en månad senare då kriget var nära. Den 24<br />
mars skrev Erlanger att ”U.S. Negotiators<br />
Depart, Frustrated by Milosevics Hard Line”.<br />
Detta var motsatta signaler om Milosevic's<br />
<strong>för</strong>handlingslinje än de som rapporterats en<br />
månad tidigare. Rapporten är full av citat från<br />
officiella amerikanska talesmän som hävdar<br />
45<br />
att Milosevic hade avvisat ”every opportunity”<br />
<strong>för</strong> att undvika bombangrepp. Milosevic<br />
framställs som kompromisslös <strong>och</strong> envis:<br />
(Milosevic) ”can't agree to foreign force on<br />
Yugoslav soil because of history or politics or<br />
whatever”. Artikeln hade en pessimistisk ton<br />
<strong>och</strong> slog fast att om ”there had been any sign of<br />
compromise” så skulle sannolikt inte <strong>för</strong>handlarna<br />
”be on the way to the airport right now”<br />
(ibid.).<br />
Erlangers artikel, som skrevs 23 mars <strong>och</strong><br />
kunde läsas dagen därpå, är intressant <strong>för</strong> att<br />
den är en av få artiklar i västlig press som refererar<br />
till den serbiska national<strong>för</strong>samlingen 10 .<br />
Vid denna tidpunkt stod det klart att den<br />
springande punkten i avtalet inte var om<br />
internationella styrkor skulle utplaceras i<br />
Kosovo (dvs. på jugoslaviskt territorium),<br />
utan om de skulle kontrolleras av Nato. I den<br />
serbiska national<strong>för</strong>samlingens beslut stod<br />
det bland annat att jugoslaviska myndigheter<br />
var:<br />
(…) ready, immediately after the signing of the<br />
political settlement about self management (Kosovos<br />
autonomi, vår anmärkning), negotiated and<br />
accepted by the representatives of all the national<br />
communities which live in Kosovo and Metohija 11 ,<br />
to consider the dimensions and character of the<br />
international presence in Kosmet, intended for the<br />
implementation of such a settlement (op. cit.).<br />
Erlanger citerade emellertid inte texten till<br />
den serbiska national<strong>för</strong>samlingens beslut.<br />
Han skrev att <strong>för</strong>samlingen hade samlats <strong>för</strong><br />
att ”reject the idea of allowing foreign troops<br />
into Kosovo”. Det faktum att den serbiska<br />
sidan faktiskt var villig att acceptera både<br />
10) För mer detaljerad information om utspelet från den serbiska national<strong>för</strong>samlingen se: FAIR – Media Advisory:<br />
What Reporters knew about Kosovo talks – but didn't tell. Was Rambouillet another Tonkin Gulf?, June 2 2000,<br />
http://www.fair.org/press-releases/kosovo-talks.html<br />
11) Serber refererar ofta till Kosovo som ”Kosovo <strong>och</strong> Metohija” eller ”Kosmet”.
autonomi <strong>för</strong> Kosovo <strong>och</strong> internationell närvaro,<br />
nämndes inte.<br />
Talesmannen <strong>för</strong> det amerikanska utrikesdepartementet,<br />
James Rubin, talade också<br />
om den serbiska national<strong>för</strong>samlingens beslut<br />
på sin presskonferens den 24 mars.<br />
Replikväxlingen under denna presskonferens<br />
visar att Rubin visste att det var en process<br />
på gång i den serbiska national<strong>för</strong>samlingen<br />
<strong>och</strong> att dörren inte var stängd <strong>för</strong> nya<br />
<strong>för</strong>handlingar (<strong>för</strong> detaljer, se Ottosen 2001).<br />
Om vi går tillbaka till Rambouilletprocessen<br />
kan man argumentera <strong>för</strong> att det var amerikanerna<br />
som var stela <strong>och</strong> kompromisslösa<br />
på en avgörande punkt: En internationell styrka<br />
i Kosovo skulle stå under Natos ledning. I<br />
pressreferaten från den <strong>för</strong>sta <strong>för</strong>handlingsrundan<br />
meddelade den ryska telegrambyrån<br />
ITAR-TASS den 20 februari att oidentifierade<br />
medlemmar av den internationella kontaktgruppen<br />
kunde vara villiga att <strong>för</strong>eslå utplacering<br />
i Kosovo av en internationell styrka<br />
under FNs eller OSSEs flagg i stället <strong>för</strong> den<br />
<strong>för</strong>eslagna Nato-styrkan. Den franska telegrambyrån<br />
AFP meddelade samma dag att<br />
den serbiska delegationen ”showed signs that<br />
it might accept international peacekeepers on<br />
condition that they would not be placed under<br />
NATO command”, utan hamnade under en<br />
icke-militär organisation som OSSE eller FN.<br />
Dagen därpå <strong>för</strong>klarade Madeleine Albright:<br />
”We accept nothing less than a complete<br />
agreement, including a NATO-led force”.<br />
Samma dag ställde CNN denna fråga till henne:<br />
”Does it have to be (a) NATO-led force, or<br />
as some have suggested, perhaps a UN-led<br />
force or an OSCE-force? Does it specifically<br />
have to be NATO-run?” På detta svarade hon:<br />
”The United States’ position is that it has to<br />
be a NATO-led force. That is the basis of our<br />
participation in it” (alla citat från Rendall,<br />
1999). Denna ståndpunkt låg <strong>för</strong> övrigt helt i<br />
linje med rådande amerikansk utrikespolitik.<br />
46<br />
I Pentagons långtidsrapport <strong>för</strong> 1994-1999<br />
(Defence Planning Guidance Report) som<br />
läckte ut i <strong>medierna</strong>, står det i klartext att USA<br />
”must seek to prevent the emergence of<br />
European-only security arrangements which<br />
would undermine NATO (…) Therefore, it is<br />
of fundamental importance to preserve NATO<br />
as the primary instrument of Western defense<br />
and security, as well as the channel for U.S.<br />
influence and participation in European security<br />
affairs” (citat från FAIR June 2, 2000).<br />
Efter denna genomgång kan det diskuteras<br />
om de fastlåsta positionerna <strong>och</strong> sammanbrottet<br />
i Rambouillet berodde på amerikanernas<br />
ståndpunkt att en internationell styrka i Kosovo<br />
skulle vara underordnad Nato. New York<br />
Times <strong>för</strong>ändrade uppfattning beträffande<br />
Milosevic berodde i så fall inte på att den<br />
serbiska delegationen hade blivit mindre<br />
kompromissvillig, utan på att journalisten<br />
Steven Erlanger <strong>för</strong>stod att det lutade åt en<br />
militär lösning. Det visar sig nämligen i säkerhetspolitiska<br />
kriser att tongivande medier<br />
oftast ansluter sig till det egna landets position.<br />
När president Bill Clinton <strong>och</strong> premiärminister<br />
Tony Blair lanserade sitt projekt om<br />
”humanistisk intervention” framställdes det<br />
som ett nytt projekt. ”Anew generation draws<br />
the line”, <strong>för</strong>klarade Clinton. Blair talade <strong>för</strong><br />
”a new internationalism where brutal repression<br />
of whole ethnic groups will no longer<br />
be tolerated” (båda citaten från Chomsky,<br />
1999:3). Noam Chomsky polemiserar i boken<br />
The New Military Humanism mot det han<br />
menar är Nato-ledarnas dubbelmoral. Han<br />
hävdar att om det är fenomenet brott mot<br />
mänskliga rättigheter de västliga ledarna<br />
önskar bekämpa, kunde de börja med de brott<br />
mot mänskliga rättigheter där Nato själv<br />
har direkt inflytande på dem som begår övergreppen.<br />
Han pekar i det sammanhanget på<br />
Nato-landet Turkiet som med Natos tigande
samtycke har genom<strong>för</strong>t etnisk rensning av<br />
den kurdiska minoriteten med hjälp av teknologi<br />
<strong>och</strong> vapen från Nato-parter <strong>och</strong> i en<br />
omfattning som kan jäm<strong>för</strong>as med serbernas<br />
övergrepp (Chomsky, 1999:20-23). Enligt vår<br />
åsikt har Chomsky här en relevant poäng som<br />
överensstämmer med hans tidigare analyser<br />
av västvärldens inställning till ”värdiga” <strong>och</strong><br />
”ovärdiga” offer i andra konflikter (Herman &<br />
Chomsky, 1988).<br />
Chomsky begår emellertid enligt vår<br />
mening felet att han inte går vidare efter ha<br />
bevisat västvärldens dubbelmoral. Nato-länderna<br />
har långa traditioner när det gäller att<br />
bortse från övergrepp som det ”inte är lämpligt”<br />
att <strong>för</strong>hålla sig till, <strong>för</strong> att man själv råkar<br />
vara inblandad. Detta bör ändå inte hindra oss<br />
från att gå in i en diskussion om vad vi skall<br />
göra när vi bevittnar grymheter av den kaliber<br />
vi har sett på Balkan de senaste tio åren.<br />
När krisen eskalerade i oktober 1998 rapporterade<br />
FNs Höge flyktingkommissarie att<br />
en kvarts miljon invånare hade tvingats att<br />
lämna sina hem (UNHCR: 1999). I OSSE-rapporten<br />
As Seen, As Told, beskrivs omfattande<br />
<strong>och</strong> massiva brott mot mänskligheten under<br />
perioden fram till 20 mars. Här står det bl.a.:<br />
Summary and arbitrary killing of civilian noncombatants<br />
occurred at the hands of both parties to<br />
the conflict in the period up to 20 March. On the<br />
part of the Yugoslav and Serbian forces, their intent<br />
to apply mass killing as an instrument of terror,<br />
coercion or punishment against Kosovo Albanians<br />
was already in evidence in 1998, and was shockingly<br />
demonstrated by incidents in January 1999<br />
(including the Racak mass killing) and beyond.<br />
Arbitrary killing of civilians was both a tactic in the<br />
campaign to expel Kosovo Albanians, and an objective<br />
in itself (OSSE 1999).<br />
12) Se bland annat ledare i European Journal of International Law no. 1, 2000.<br />
47<br />
OSSE valde emellertid att retirera från Kosovo<br />
efter sammanbrottet i Rambouillet av rädsla<br />
<strong>för</strong> sina egna observatörers säkerhet. Den<br />
serbiska national<strong>för</strong>samlingen protesterade<br />
över detta beslut <strong>och</strong> hävdade att ”There is<br />
not a single reason for this but to put the<br />
withdrawal into the service of blackmail and<br />
threats to our country” (citat från Chomsky,<br />
1999:22). Det har efter kriget bedrivits en<br />
omfattande debatt om den etniska rensningen<br />
utlöstes av Natobombningen. Allt tyder på att<br />
den startade i det ögonblick OSSE drog sig tillbaka.<br />
Frågan är om OSSE vid denna tidpunkt<br />
kunde ha satt in större resurser i stället <strong>för</strong><br />
att dra sig ut.<br />
För <strong>för</strong>sta gången planerade Nato att gå till<br />
angreppskrig utan<strong>för</strong> sitt eget territorium. En<br />
indikation på att aktionen ändå hade betydande<br />
stöd av FNs säkerhetsråd, var att rådet med<br />
tolv röster mot tre <strong>för</strong>kastade ett ryskt <strong>för</strong>slag<br />
om att protestera mot bombningen. Bland de<br />
länder som gick emot det ryska<br />
<strong>för</strong>slaget fanns länder från tredje världen som<br />
Gabon, Gambia <strong>och</strong> Malaysia.<br />
De flesta folkrättsliga experter är eniga om<br />
att folkrätten inte är ett statiskt <strong>och</strong> permanent<br />
regelsystem som inte kan ändras 12 . Tvärtom<br />
är folkrätten normer som utvecklas i överensstämmelse<br />
med utvecklingen i världssamhället.<br />
Grundläggande sett <strong>för</strong>bjuds genom FNstadgan<br />
användning av våld mellan stater<br />
med undantag av rätten till själv<strong>för</strong>svar <strong>och</strong><br />
maktbruk som godkänts av Säkerhetsrådet.<br />
Kritiker av en sträng tolkning har påpekat att<br />
det är absurt att världen inte skall kunna ingripa<br />
mot folkmord bara <strong>för</strong> att en av medlemmarna<br />
i Säkerhetsrådet lägger in sitt veto.<br />
Andemeningen i FN-stadgan är att <strong>för</strong>svara<br />
de mänskliga rättigheterna. Folkmorden i
Rwanda 1994 visade exempelvis att det är<br />
orimligt att acceptera handlings<strong>för</strong>lamning i<br />
folkrättens namn <strong>för</strong> att strängt formella kriterier<br />
inte kan uppfyllas. Men så sade också FNs<br />
generalsekreterare vid öppnandet av general<strong>för</strong>samlingen<br />
härom året att upprätthållandet<br />
av FN-stadgan inte kan stoppas av statsgränserna.<br />
Många har talat <strong>för</strong> att det är hög tid att<br />
sätta makt bakom folkmordskonventionens<br />
bestämmelse om skyldigheten att <strong>för</strong>ebygga<br />
<strong>och</strong> motarbeta folkmord (Lind, 2000:61-63).<br />
Den oberoende internationella Kosovokommissionen<br />
har betecknande nog dragit<br />
slutsatsen att Natos militärkampanj stred<br />
mot folkrätten, men ändå kunde <strong>för</strong>svaras på<br />
humanitär grund <strong>och</strong> att konsekvensen av<br />
detta är att FN-stadgan bör ändras (The Independent<br />
Commission on Kosovo, kap 6:22).<br />
Ovanstående bakgrund till <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
kastar ljus över några viktiga inslag i<br />
utvecklingen som har betydelse <strong>för</strong> de analyser<br />
av medierapporteringen som projektet har<br />
genom<strong>för</strong>t <strong>och</strong> som kommer att redovisas i följande<br />
kapitel. För det <strong>för</strong>sta bör det noteras att<br />
konflikten successivt skärpts genom en våldsspiral<br />
där serbisk nationalism <strong>och</strong> kosovoalbansk<br />
separatism ingått som drivkrafter. Det<br />
är där<strong>för</strong> väsentligt att studera hur <strong>medierna</strong><br />
beskriver de olika parternas roll i konflikten<br />
<strong>och</strong> om de ensidigt tar ställning <strong>för</strong> den ena<br />
sidan, vilket skulle vara en indikation på<br />
propagandapåverkan på rapporteringen. För<br />
det andra hade Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna<br />
uppenbarligen stor betydelse som ett sista vägval<br />
innan Nato tillgriper militär intervention i<br />
konflikten. Som framgått råder det oklarhet<br />
om vad syftet med avtalet i Rambouillet egentligen<br />
var. Klart är i varje fall att Belgradregimens<br />
vägran att skriva under avtalstexten av<br />
Nato angavs som den utlösande anledningen<br />
till bombningarna. Hur skildrade <strong>medierna</strong><br />
denna avgörande händelse? Lyckades man<br />
48<br />
sätta in den i ett rimligt sammanhang <strong>och</strong> ge en<br />
korrekt beskrivning av denna vändpunkt? För<br />
det tredje lanserades i samband med Natos<br />
intervention begrepp humanitär intervention<br />
som nytt inslag i det internationella samfundets<br />
beivrande av brott mot mänskligheten<br />
<strong>och</strong> värnandet om mänskliga rättigheter <strong>och</strong><br />
fred. Begreppet innehåller i sig en paradox <strong>och</strong><br />
har kritiserats av bland annat FN <strong>och</strong> Röda<br />
Korset <strong>för</strong> att blanda samman humanitära<br />
insatser med användande av militärt våld <strong>och</strong><br />
därigenom utsätta de humanitära organisationernas<br />
personal <strong>för</strong> onödiga risker. Hur hanterar<br />
<strong>medierna</strong> denna paradox – det humanitära<br />
engagemanget (medlidandediskursen) har en<br />
ganska lång tradition i <strong>medierna</strong> som vi tog<br />
upp i <strong>för</strong>egående kapitel <strong>och</strong> detta har bland<br />
annat kommit till uttryck i en strävan att lyfta<br />
fram de civila offrens lidande <strong>och</strong> utsatthet i<br />
samband med väpnade konflikter.<br />
Men vad händer med nyhets<strong>för</strong>medlingen<br />
när militära medel sätts in i det uttalade syftet<br />
att hjälpa en oskyldig civilbefolkning mot<br />
hotet från etnisk rensning? Civila offer skördas<br />
i alla krig <strong>och</strong> detta gäller i allt större grad<br />
krigen under 1900-talet, vilket också var fallet<br />
i <strong>Kosovokonflikten</strong>. Journalisternas ambitioner<br />
att skildra krigets ”verkliga ansikte”, dvs.<br />
civilbefolkningens lidande, kunde här fokuseras<br />
både på kosovoalbaner <strong>och</strong> på civila serber.<br />
Det gör det viktigt att studera i vilken<br />
utsträckning olika befolkningsgrupper skildrades<br />
som <strong>Kosovokonflikten</strong>s ”värdiga offer”<br />
(Herman & Chomsky, 1988). Men innan vi går<br />
över till innehållsanalysernas resultat ska vi i<br />
nästa kapitel behandla nyhetsjournalisternas<br />
villkor. Krigsrapportering är kanske det svårast<br />
inom nyhets<strong>för</strong>medlingen – i vissa fall<br />
utövas den som bekant med livet som insats –<br />
<strong>och</strong> det är viktigt att ha detta i åtanke när man<br />
bedömer nyheterna från internationella väpnade<br />
konflikter.
KAPITEL 4<br />
JOURNALISTERNAS VILLKOR<br />
Erfarenheterna från Gulfkriget<br />
1990–91<br />
En av lärdomarna från Gulfkriget i början av<br />
1990-talet är att krig där stormakterna deltar<br />
snabbt blir globala mediehändelser. En annan<br />
lärdom från internationella konflikter under<br />
de senaste två decennierna är att sofistikerad<br />
propagandaverksamhet kommer att utgöra<br />
en integrerad del av krig<strong>för</strong>ingen. Journalister<br />
som rapporterar om en global händelse som<br />
t.ex. <strong>Kosovokonflikten</strong> spelar därmed en<br />
något tvivelaktig roll i den propaganda som<br />
alla sidor i en väpnad konflikt bedriver. Medierna<br />
är <strong>för</strong>emål <strong>för</strong> massiv propaganda från de<br />
berörda parterna <strong>och</strong> svarar ofta utan sin egen<br />
vetskap <strong>för</strong> den nödvändiga länken mellan<br />
propagandamaskineriet <strong>och</strong> publiken. Om de<br />
inte själva är medvetna om detta kommer<br />
risken att de får spela rollen som propagandakatalysator<br />
att bli ännu större (Maleˇsič,<br />
1993, Nohrstedt & Ottosen, 2000).<br />
De flesta reportrar som bevakar en konflikt<br />
<strong>för</strong>söker emellertid att göra ett anständigt jobb<br />
<strong>och</strong> har inga önskemål om att bli indragna i<br />
<strong>för</strong>medlingen av propaganda. Många journalister<br />
<strong>för</strong>söker finna sanningen genom egna<br />
iakttagelser av krigshandlingarna, detta <strong>för</strong><br />
att kunna kontrollera vad som sker med egna<br />
ögon. Journalister <strong>och</strong> fotografer offrade vid<br />
några tillfällen sina liv <strong>för</strong> att finna sanningen.<br />
Andra blev dödade då <strong>medierna</strong> också blev<br />
krigsmål i <strong>och</strong> med att Nato bombade tv-huset<br />
i Belgrad. Totalt miste 25 journalister sina<br />
49<br />
liv i <strong>Kosovokonflikten</strong> av sådana orsaker<br />
(Goff, red., 1999).<br />
Erfarenheterna från Gulfkriget bidrog till<br />
att medieforskare <strong>och</strong> kritiker mer precist<br />
än tidigare kunde identifiera syftena bakom<br />
Pentagons mediestrategi såsom den har utvecklat<br />
sig i samband med tidigare konflikter<br />
som invasionen i Grenada 1983, Panama 1989<br />
<strong>och</strong> ytterligare finslipades under Gulfkriget.<br />
Huvuddragen i denna mediestrategi kan<br />
sammanfattas enligt följande:<br />
• Begränsa journalisternas tillgång till fronten<br />
genom upprättande av nyhetspooler<br />
där ett begränsat antal reportrar får tillgång<br />
till fronten mot att de ställer sina artiklar<br />
<strong>och</strong> bilder till disposition <strong>för</strong> den övriga<br />
presskåren.<br />
• Kontrollera kommunikationen mellan<br />
militär personal <strong>och</strong> journalister genom att<br />
all kommunikation från militären sker<br />
genom auktoriserad personal. Det in<strong>för</strong>des<br />
sanktioner mot journalister <strong>och</strong> militärer<br />
som bröt mot de uppsatta kommandolinjerna<br />
<strong>för</strong> kommunikationen. För journalisters<br />
vidkommande kunde detta innebära<br />
att de blev nekade intervjuer, tillgång till<br />
källor etc.<br />
• In<strong>för</strong> censur av alla rapporter från pooljournalisterna.<br />
• Håll tillbaka information som kan sätta<br />
militären i dåligt ljus (till exempel soldaters<br />
dåliga upp<strong>för</strong>ande) även om detta inte kan
motiveras med hänsyn till säkerheten <strong>och</strong><br />
behovet att skydda militära hemligheter.<br />
• Sprid desinformation till journalisterna <strong>för</strong><br />
att påverka krigets utveckling via <strong>medierna</strong>s<br />
information.<br />
• Försök undvika att information om egna<br />
felgrepp <strong>och</strong> åsamkat lidande <strong>för</strong> civilbefolkningen<br />
sprids genom <strong>medierna</strong>.<br />
• Försköna krig<strong>för</strong>ingen genom att sprida<br />
myter om högteknologisk ”human”militärteknologi<br />
där de ”smarta bomberna”<br />
spelar en nyckelroll.<br />
• Försköna krig<strong>för</strong>ingen genom ett noga<br />
genomtänkt språkbruk som i största möjliga<br />
utsträckning döljer krigets brutala verklighet.<br />
Uttryck som ”take out” i stället <strong>för</strong><br />
att döda <strong>och</strong> ”sortie” istället <strong>för</strong> angrepp<br />
användes systematiskt.<br />
• Använd historiska paralleller <strong>för</strong> att skapa<br />
en så renodlad dikotomi som möjligt<br />
mellanden ”gode” <strong>och</strong> den ”onde” parten i<br />
konflikten, t.ex. att Saddam Hussein liknas<br />
vid Adolf Hitler (Ottosen, 1994; Luostarinen<br />
& Ottosen, 2000).<br />
I vilken grad blev då dessa erfarenheter av<br />
mediestrategi <strong>och</strong> propaganda diskuterade<br />
på hemmaredaktionerna innan reportrarna<br />
sändes till Kosovo? Detta varierade från<br />
redaktion till redaktion, men våra intervjuer<br />
visar att över<strong>för</strong>ingen av erfarenheter från<br />
Gulfkriget generellt sett skedde på ett slumpmässigt<br />
<strong>och</strong> ostrukturerat sätt. Här har <strong>medierna</strong><br />
problemet att det ständigt är nya journalister<br />
som bevakar nya konflikter <strong>och</strong> de är<br />
tvungna att göra sina dyrköpta erfarenheter<br />
utan att få systematisk ”inskolning” av mer<br />
erfarna kollegor. Militären däremot har manualer<br />
som uppdateras <strong>och</strong> arkiveras <strong>för</strong> att<br />
användas i nya konflikter. Medierna har<br />
endast fragmenterade <strong>och</strong> tillfälliga former<br />
<strong>för</strong> erfarenhetsöver<strong>för</strong>ing medan militären<br />
har ett system <strong>för</strong> systematisk <strong>och</strong> kollektiv<br />
50<br />
över<strong>för</strong>ing av kunskap (Luostarinen & Ottosen,<br />
2000).<br />
Skillnader i <strong>för</strong>utsättningar mellan<br />
Gulfkriget <strong>och</strong> <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
Nu kunde erfarenheterna från Gulfkriget i<br />
vilket fall som helst inte användas o<strong>för</strong>medlat<br />
i rapporteringen från Kosovokriget. Skillnaderna<br />
på själva krigsskådeplatsen var <strong>för</strong> stora.<br />
I Gulfkriget var det klara militära frontlinjer<br />
som kunde hållas oåtkomliga <strong>för</strong> journalisterna.<br />
Kriget mot Jugoslavien var ett luftkrig<br />
där angreppsmål <strong>och</strong> frontavsnitt ändrades<br />
från dag till dag. Kosovo var på många sätt<br />
krigets viktigaste arena, men det var en arena<br />
som inte var helt kontrollerad av någon av<br />
parterna. Enskilda områden var under UCKkontroll<br />
<strong>och</strong> andra under kontroll av jugoslaviska<br />
säkerhetsstyrkor. Efter bombslutet lades<br />
Kosovo under en FN-ledd säkerhetsstyrka<br />
(Kfor). Alla dessa parter hade sina egna metoder<br />
gentemot journalisterna. Det <strong>för</strong>ekom <strong>för</strong>sök<br />
med mindre poolsystem, restriktioner <strong>och</strong><br />
kontroll, men ingen klarade det fullt ut <strong>och</strong><br />
Natos <strong>för</strong>sök att in<strong>för</strong>a en poolordning när<br />
markstyrkorna gick in i Kosovo bröt snart<br />
samman (Mellum, 2000). I motsats till Gulfkriget<br />
fanns det i Kosovo hela tiden journalister<br />
som var i stånd till att skaffa sig <strong>för</strong>stahandsuppgifter<br />
genom egna observationer. Genom<br />
intervjuer med journalister <strong>och</strong> egna analyser<br />
har vi identifierat de presstrategier som framgår<br />
nedan hos de berörda parterna.<br />
Natos propaganda<br />
Presskonferensen som propagandascen<br />
De dagliga pressbriefingarna i presscentrat i<br />
Riyadh i Saudiarabien, som tv-sändes till tittare<br />
i hela världen, konstaterades efter Gulfkriget<br />
ha varit en propagandaframgång. Som en<br />
militär talesman uttryckte det: “Vi har en <strong>och</strong><br />
en halv timme till <strong>för</strong>fogande varje dag <strong>för</strong> att<br />
tala direkt till det amerikanska folket” (citat
från Ottosen, 1992:78) . I Washington samordnade<br />
Vita husets presstalesman Joe Lockhart<br />
informationsstrategin med London <strong>och</strong><br />
Bryssel <strong>och</strong> Kenneth Bacon ansvarade <strong>för</strong><br />
pressbriefingarna i Pentagon.<br />
De dagliga pressbriefingarna i Natos<br />
huvudkontor i Bryssel var på samma sätt<br />
alliansens viktigaste kanal <strong>för</strong> att sprida propaganda<br />
under <strong>Kosovokonflikten</strong>. Dessa<br />
informationsmöten leddes vanligen av Natos<br />
talesman Jamie Shea. Därtill höll det brittiska<br />
<strong>för</strong>svarsministeriet i London en rad informationsmöten<br />
under hela konflikten. I samband<br />
med att Nato av misstag anföll Kosovoalbanska<br />
flyktingar hamnade Nato i en krissituation<br />
<strong>och</strong> Brysselkontoret fick kraftig <strong>för</strong>stärkning.<br />
Alastair Campbell, Blairs presstalesman tillkallades<br />
<strong>och</strong> fick ansvaret <strong>för</strong> att lägga fram<br />
Natos syn i det politiskt känsliga läget. De<br />
missriktade anfallen skedde i Djakovica den<br />
14 april. Här blev två grupper kosovoalbanska<br />
flyktingar utsatta <strong>för</strong> ett bombanfall på grund<br />
av ett misstag <strong>och</strong> många miste livet. Händelsen<br />
utvecklade sig till en propaganda<strong>för</strong>lust<br />
<strong>för</strong> Nato sedan journalister visat att den tyska<br />
utrikesministern felaktigt beskyllt serberna<br />
<strong>för</strong> att stå bakom ogärningen. Efter den här<br />
händelsen fruktade man inom Nato att man<br />
kommit på defensiven i propagandakriget <strong>och</strong><br />
amerikanerna sände på president Clintons<br />
order över <strong>för</strong>stärkningar till Bryssel som<br />
rustade upp Natos informationskampanj med<br />
det bästa de hade av teknik <strong>och</strong> personal. Trots<br />
detta kunde den spanska tidningen El Mundo<br />
den 31 maj 1999 offentliggöra innehållet i en<br />
hemlig Natorapport som avslöjade att Nato<br />
inte var <strong>för</strong>berett på att hantera en informationskampanj<br />
över så lång tid <strong>och</strong> med så<br />
många frontavsnitt. Läckan stärkte också intrycket<br />
av att Natos huvudmål inte var att<br />
använda sin informationsapparat <strong>för</strong> att <strong>för</strong>medla<br />
den om möjligt mest korrekta bilden,<br />
utan snarare <strong>för</strong> att manipulera <strong>medierna</strong> till<br />
51<br />
att köpa Natos synpunkter (Goff,red., 1999:18).<br />
Retoriken runt dessa pressbriefingar följde<br />
samma mönster varje dag. Allt gjordes <strong>för</strong><br />
att framställa krig<strong>för</strong>ingen i Kosovo som så<br />
human som möjligt. Hela tiden upprepades<br />
att Nato inte hade något otalt med folket i<br />
Jugoslavien, utan att det var Slobodan Milosevic<br />
som var fienden. Påståenden om att insatsen<br />
i Kosovo var en humanitär intervention<br />
upprepades gång på gång samtidigt som konsekvenserna<br />
av bombningarna <strong>för</strong> civilbefolkningen<br />
framställdes som ”oavsiktliga biverkningar”<br />
(collateral damage). Av <strong>och</strong> till manipulerade<br />
man <strong>medierna</strong> <strong>för</strong> att understryka<br />
att <strong>för</strong>lust av människoliv var rena olyckshändelser.<br />
Ett exempel på detta var bombanfallet<br />
mot en bro där ett tåg träffades med många<br />
civila offer som följd. Då videon med detta tåg<br />
senare visades på presskonferensen mångdubblades<br />
hastigheten på filmen <strong>för</strong> att göra<br />
det mer ”<strong>för</strong>ståeligt” att piloten som bombade<br />
tåget av misstag inte upptäckte tåget <strong>för</strong>rän<br />
det var <strong>för</strong> sent.<br />
Det var också fel i informationen om hur<br />
många stridsvagnar <strong>och</strong> militära fordon som<br />
blev träffade. Många av de påstådda träffarna<br />
visade sig vara ”kulisser” som serberna hade<br />
placerat ut (Goff, red., 1999:15). Men till skillnad<br />
från Gulfkriget kunde <strong>medierna</strong> i efterhand<br />
korrigera en del felaktiga uppgifter<br />
eftersom censuren var mindre rigorös <strong>och</strong> inte<br />
heller så bestående som i samband med Gulfkriget.<br />
Informationsöverflöd<br />
Vad har då ersatt Västmakternas censur <strong>och</strong><br />
åtgärder <strong>för</strong> att begränsa tillträdet till krigsskådeplatsen?<br />
Både myndigheter <strong>och</strong> militärer<br />
använder ett antal sofistikerade propaganda-<br />
<strong>och</strong> PR-metoder <strong>för</strong> att framställa sina<br />
åsikter i bästa möjliga dager. En teknik tycks<br />
ha varit att <strong>för</strong>medla “ett överflöd av fakta”.<br />
Sky News Natokorrespondent, Jack Lynch,
formulerade saken så här: ”Vi fick massor av<br />
material men ingen information” (Lynch,<br />
2000). En teknik som många journalister<br />
upptäckte var att viktiga uppgifter gömdes i<br />
mer ovidkommande information. Det mest<br />
uppenbara exemplet var när Nato en kväll i<br />
detalj beskrev sina framgångar med att träffa<br />
avsedda mål <strong>och</strong> bara helt kortfattat nämnde<br />
att den kinesiska ambassaden hade träffats av<br />
misstag (Riegert, und. utg.).<br />
Analyser av moderna propagandastrategier<br />
avslöjar att kampen om opinionen också<br />
är en kamp som <strong>för</strong>s via språket. En del av<br />
den globala mediestrategin handlar således<br />
om att utveckla ett särskilt språkbruk <strong>för</strong> att<br />
beskriva krig<strong>för</strong>ingen så <strong>för</strong>delaktigt som<br />
möjligt. I modern militär vokabulär dödar<br />
man inte människor utan man “slår ut” mål.<br />
Metaforen som vapen<br />
Enligt en norsk studie ändrade Nato skälen <strong>för</strong><br />
bombningarna tre gånger (Vaas, 2000). Den<br />
<strong>för</strong>sta motiveringen var att man skulle <strong>för</strong>må<br />
Milosevic att underteckna Rambouilletavtalet.<br />
Den andra var att få ett slut på den etniska<br />
rensningen <strong>och</strong> därigenom <strong>för</strong>hindra en<br />
humanitär katastrof. Och den tredje motiveringen<br />
var att möjliggöra <strong>för</strong> flyktingarna att<br />
återvända hem. NATO trodde uppenbarligen<br />
att den <strong>för</strong>sta motiveringen skulle vara tillräcklig,<br />
eftersom man hade <strong>för</strong>utsett en kort<br />
period av bombningar <strong>och</strong> snabb kapitulation<br />
från Milosevic-regimen. När detta inte blev<br />
fallet visar analyser av hur Nato utnyttjade<br />
metaforer att översvämningskatastrofen var den<br />
mest kraftfulla propagandametaforen när<br />
flyktingkatastrofen kom på tal:<br />
(…) enligt UNHCR, strömmade 848 000 flyktingar<br />
ut ur Kosovo <strong>och</strong> översvämmade de angränsande<br />
länderna. Metaforen skapar en bild av en<br />
okontrollerbar situation med o<strong>för</strong>utsägbart resultat.<br />
Beskrivningarna åtföljde de många tv-bilderna<br />
52<br />
av flyende flyktingar. Tillsammans med metaforerna<br />
användes hänvisningar till Bibelns exodus<br />
<strong>för</strong> att illustrera flyktingsituationen, inklusive<br />
hänvisningar till Kambodja <strong>och</strong> Pol Pot, andra<br />
världskriget <strong>och</strong> Hitler. Detta är hänvisningar till<br />
andra länder <strong>och</strong> regimer som tidigare har framkallat<br />
liknande flyktingvågar. (Vaas, 2000:97)<br />
Jäm<strong>för</strong>ande bilder av fienden <strong>och</strong> historiska<br />
paralleller användes som propagandaverktyg<br />
både under Gulfkriget <strong>och</strong> under bombningarna<br />
av Kosovo. I propagandan under <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
använde Nato sig av tekniken<br />
att jäm<strong>för</strong>a Milosevic med Hitler på samma<br />
sätt som Saddam Hussein beskrevs som en<br />
modern Adolf Hitler under Gulfkriget. Analyser<br />
av rapporteringen från Gulfkriget i fem<br />
länder pekar på att sådana inslag har stort<br />
genomslag i nutidens krigsjournalistik (Dorman<br />
& Livingston, 1994; Nohrstedt & Ottosen,<br />
2000).<br />
Propagandaramen<br />
Såväl norska som brittiska journalister var<br />
medvetna om att deras regeringar, liksom<br />
USAs regering <strong>och</strong> Nato <strong>för</strong>sökte påverka hur<br />
Kosovokrisen behandlades i <strong>medierna</strong>. “Alla<br />
vinklar” var en uppfattning som journalister i<br />
båda länderna gav uttryck <strong>för</strong>. Detta innebar<br />
inte nödvändigtvis att de hade samma inställning<br />
till de två huvudsakliga kontrahenterna i<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong>: den serbiska regeringen<br />
<strong>och</strong> Nato. En vanlig åsikt bland journalisterna<br />
var att serberna ljög när det främjade deras syften,<br />
medan Natos talesmän tenderade att vara<br />
manipulativa men <strong>för</strong>sökte undvika rena lögner.<br />
Många journalister noterade att det var ett<br />
problem att vara så beroende av Nato-tjänstemännen<br />
i Bryssel. Trots detta ansåg de flesta av<br />
de intervjuade journalisterna att den nuvarande<br />
ordningen <strong>för</strong> mediehantering var “bättre”<br />
än de begränsningar de tidigare hade upplevt<br />
under Gulfkriget <strong>och</strong> andra militära konflikter.
Censur<br />
De norska journalister som rapporterade<br />
om Norges deltagande i de militära operationerna<br />
i Kosovo var <strong>för</strong>emål <strong>för</strong> begränsad<br />
censur i fråga om publicering av namn <strong>och</strong><br />
foton på norska piloter. De accepterade dessa<br />
restriktioner <strong>och</strong> erkände också, att de var<br />
beroende av presstalesmän på Vicenza-basen<br />
<strong>för</strong> att få sina uppgifter. De fann sig motvilligt<br />
i dessa restriktioner eftersom alternativet<br />
hade varit att inte få några intervjuer alls med<br />
piloterna. 13<br />
Journalisternas erfarenheter<br />
Följande redovisning har baserats på intervju-<br />
er med norska <strong>och</strong> brittiska journalister. Syftet<br />
med intervjuerna var dels att samla in fakta<br />
om vilka arbetsvillkor som rådde <strong>för</strong> journalister<br />
i krigsområdet, dels att ta reda på vilken<br />
yrkesmässig inställning journalister på fältet<br />
hade till parternas propaganda.<br />
I den självkritiska diskussionen som uppstod<br />
inom journalistkåren efter Gulfkriget<br />
erkände de journalister som rapporterade från<br />
kriget ganska allmänt att man hamnade i en<br />
”propagandafälla”. Men det är samtidigt viktigt<br />
att betona att krigskorrespondenter inte<br />
alltid låter sig manipuleras <strong>och</strong> inte heller<br />
intar exakt samma <strong>för</strong>hållningssätt gentemot<br />
parternas <strong>för</strong>sök att styra deras rapportering.<br />
Tvärtom visar erfarenheterna från Gulfkriget<br />
<strong>och</strong> Kosovokriget att det både finns journalister<br />
som villigt accepterar de ramar som t.ex.<br />
militären bestämmer <strong>och</strong> journalister som helt<br />
går sina egna vägar. Robert Fisk från den<br />
brittiska tidningen The Independent hävdar att<br />
man <strong>för</strong>enklat kunde säga att rapporteringen<br />
från <strong>Kosovokonflikten</strong> sköttes av två typer av<br />
53<br />
journalister, antingen ”de besjälade” som<br />
“hade övertygat sig om krigets riktighet <strong>och</strong><br />
den andra sidans ondskefullhet”, vilket ledde<br />
till att deras rapportering var partisk <strong>och</strong><br />
<strong>för</strong>utsägbar. Den andra gruppen kallade han<br />
“fåren” vilka blint följde Natos uttalanden i<br />
allt (citerat från Knightley, 2000:9). Liknande<br />
kritik har fram<strong>för</strong>ts av den nu avlidne norske<br />
reportern Fritz Nilsen i norska radio- <strong>och</strong> tvbolaget<br />
NRK (Nilsen, 2000) <strong>och</strong> av Sky News<br />
korrespondent vid Nato-högkvarteret, Jake<br />
Lynch (Lynch, 2000).<br />
När de BBC-journalister som Kristina Riegert<br />
intervjuat <strong>för</strong> detta projekt 14 tillfrågades<br />
om mediehanteringen under <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
jäm<strong>för</strong>t med under andra konflikter, <strong>för</strong>de<br />
de fram Falklandskriget som en betydligt<br />
sämre erfarenhet än Gulfkriget. Enligt en journalist<br />
var det “en samstämmig uppfattning att<br />
något liknande den överdrivna kontrollmentalitet<br />
som präglade Thatcher-regeringen 1982<br />
med dess strikta kontroll av tillträde liksom<br />
censur, vore något helt otänkbart idag” (citat<br />
från Riegert, und. utg.). De ansåg att Gulfkriget<br />
var “mycket bättre” än Falklandskriget när<br />
det gällde kontakterna mellan <strong>medierna</strong> <strong>och</strong><br />
militären, <strong>för</strong>modligen på grund av att journalisterna<br />
fick fortlöpande information genom<br />
presskonferenser <strong>och</strong> <strong>för</strong>edragningar, något<br />
som också upprepades i Kosovo. Nato <strong>för</strong>sökte<br />
använda en del av sina erfarenheter från<br />
Gulfkriget <strong>och</strong> de <strong>för</strong>sökte också inrätta en<br />
nyhetspool när KFOR gick in i Kosovo. Men<br />
det <strong>för</strong>söket kollapsade redan under insatsens<br />
<strong>för</strong>sta dag. Philip Knightley, <strong>för</strong>fattare till<br />
boken First Casualty, ett standardverk vid studier<br />
av krigspropaganda, var <strong>för</strong>vånad över<br />
det stora antal journalister som fanns på plats<br />
13) Uppgifter baserade på de intervjuer som Marit Mellum ställde till <strong>för</strong>fogande <strong>för</strong> detta projekt.<br />
14) För att kunna identifiera olika yrkesmässiga attityder till krigsjournalistik genom<strong>för</strong>des ett antal löst strukturerade<br />
intervjuer med brittiska <strong>och</strong> norska journalister <strong>och</strong> redaktörer. Riegert (und. utg.) intervjuade sex tv-journalister från BBC<br />
<strong>och</strong> ITV <strong>och</strong> Mellum (2000) intervjuade åtta norska tidningsjournalister <strong>och</strong> fyra redaktörer från fyra olika tidningar<br />
(Verdens Gang, Dagbladet, Aftenposten <strong>och</strong> Dagsavisen).
i gränsområdet i detta skede: ”En <strong>för</strong>vånansvärt<br />
stor grupp på 2 700 representanter från<br />
<strong>medierna</strong> åtföljde Nato-trupperna när de gick<br />
in i Kosovo i slutet av bombningskampanjen.<br />
Under Vietnamkrigets mest aktiva skede deltog<br />
cirka 500 krigskorrespondenter” (Knightley,<br />
2000).<br />
Några journalister ansåg att öppen censur<br />
<strong>och</strong> begränsning av <strong>medierna</strong>s tillträde inte<br />
längre var en möjlig väg <strong>för</strong> Västmakterna att<br />
kontrollera journalisterna. Enligt Riegert<br />
beror detta främst på den tekniska utvecklingen,<br />
dvs. mobila parabolantenner, mobiltelefoner<br />
<strong>och</strong> Internet som alla underlättar informationsflödet,<br />
tillgång till alternativa källor<br />
<strong>och</strong> möjligheten att dubbelkontrollera källor<br />
(Riegert, und. utg.).<br />
Även om flera av de brittiska <strong>och</strong> norska<br />
journalisterna upplevde hotande situationer<br />
var det ingen som vid någon tidpunkt uppfattade<br />
att de var i allvarlig fara. De norska<br />
redaktionerna hade ingående instruktioner<br />
om att den personliga säkerheten kom i <strong>för</strong>sta<br />
hand. Men flera av journalisterna betonar den<br />
psykiska belastningen av att se så mycket<br />
mänskligt lidande på nära håll. En av de mest<br />
erfarna journalisterna som intervjuades, Tom<br />
Bakkeli från Verdens Gang, sa att han nått en<br />
psykisk mättnadspunkt efter detta krig <strong>och</strong><br />
beslutade sig <strong>för</strong> att inte bevaka fler krig.<br />
De största redaktionerna har in<strong>för</strong>t rutiner<br />
<strong>för</strong> psykologisk hjälp <strong>och</strong> debriefing efter liknande<br />
krigsuppdrag <strong>för</strong> att ge korrespondenterna<br />
möjlighet att bearbeta de traumatiska<br />
upplevelserna.<br />
Serbernas kontroll, censur<br />
<strong>och</strong> propaganda<br />
Jugoslaviska myndigheter använde en rad<br />
metoder <strong>för</strong> att lägga munkavle på sina egna<br />
medier. Vid upptakten till Kosovokriget in<strong>för</strong>des<br />
en ny medielag som gjorde det lättare att<br />
stoppa oönskade röster med påståendet att de<br />
54<br />
gick ”fiendens ärenden”. En rad polisaktioner<br />
mot oberoende medier, mord på journalister<br />
<strong>och</strong> ekonomiska påtryckningar såsom avbrott<br />
i pappersleveranser <strong>och</strong> skyhöga böter <strong>för</strong><br />
”ärekränkningar” var andra repressiva metoder.<br />
Den serbiska regeringen var ganska<br />
öppen i sina <strong>för</strong>sök att belägga västmakternas<br />
journalister i Belgrad med restriktioner. De<br />
flesta av journalisterna från Nato-länderna<br />
utvisades officiellt från Kosovo <strong>och</strong> Serbien,<br />
men flera av dem kunde stanna eller återvända<br />
till Belgrad i ett senare skede. Även om den<br />
serbiska regeringen <strong>för</strong>sökte censurera de<br />
nyheter som sändes ut från Belgrad <strong>för</strong>eföll<br />
apparaten <strong>för</strong> att genom<strong>för</strong>a restriktionerna<br />
halvhjärtad <strong>och</strong> ineffektiv. Såväl norska som<br />
brittiska journalister ansåg att det var ganska<br />
lätt att undvika kontrollen genom att t.ex.<br />
använda mobiltelefoner istället <strong>för</strong> telefonerna<br />
i det ”officiella presscentrat”. De serbiska<br />
tjänstemännen som var satta att verkställa<br />
kontrollerna betraktades i många fall som <strong>för</strong>stående<br />
<strong>och</strong> föga motiverade. BBCs utrikeschef<br />
John Simpson jäm<strong>för</strong>de t.ex. censuren i<br />
Belgrad med den som <strong>för</strong>ekom under Gulfkriget<br />
på följande sätt: ”(de serbiska censorerna<br />
var) ganska hyggliga människor som hyste<br />
en personlig motvilja mot uppdraget”. Detta<br />
innebar att ”när det gällde att fatta ett beslut<br />
om att låta något passera eller inte, lät de vanligen<br />
inslaget passera. Detta kan jäm<strong>för</strong>as med<br />
Gulfkriget där censorerna i Bagdad var motiverade<br />
av ”den allmänt rådande skräcken <strong>för</strong><br />
vad som skulle ske om Saddam fick vetskap<br />
om ärendet” (citat från Riegert, und. utg.).<br />
Tillträde <strong>och</strong> begränsningar beträffande<br />
arbets<strong>för</strong>hållanden<br />
Såväl norska som brittiska journalister hade<br />
problem med begränsningar i rörelsefriheten,<br />
i tillgången på källor <strong>och</strong> hotelser i samtliga<br />
områden som de bevakade: Makedonien,<br />
Albanien, Montenegro, Serbien <strong>och</strong> Kosovo.
Enligt Riegert upplevde de BBC-journalister<br />
som arbetade i Montenegro atmosfären som<br />
”mycket hotfull”. Flera av de norska journalisterna<br />
nämner att ett stort problem var att få<br />
visum från de jugoslaviska myndigheterna<br />
(Mellum, 2000). Många av BBCs utsända<br />
arresterades <strong>och</strong> deras utrustning beslagtogs.<br />
En korrespondent arresterades <strong>för</strong> att han<br />
filmade något som <strong>för</strong>eföll vara en kyrka,<br />
men som påstods vara en militärbarrack.<br />
Journalisterna hade en känsla av att vara<br />
ständigt övervakade <strong>och</strong> ovannämnda händelse<br />
visar att de måste vara <strong>för</strong>siktiga<br />
med vad <strong>och</strong> var de filmade. En av de norska<br />
journalisterna delade de brittiska kollegornas<br />
erfarenhet att de makedonska myndigheterna<br />
också <strong>för</strong>sökte begränsa nyhetsrapporteringen.<br />
Han berättar att de makedonska<br />
myndigheterna insisterade på att läsa<br />
materialet innan det sändes men, som han<br />
formulerade det, ”ingen gör det”. Trots dessa<br />
<strong>för</strong>sök att begränsa rapporteringen lyckades<br />
BBC genom att dupera övervakarna filma<br />
makedonsk polis som slog flyktingar <strong>och</strong><br />
rapporterade också om att de makedonska<br />
myndigheterna <strong>för</strong>sökte hindra hjälparbetare<br />
från att dela ut bistånd.<br />
Att få tillträde var emellertid inget problem<br />
i Albanien där journalisterna också kunde filma<br />
”gränsutväxling” mellan UCK <strong>och</strong> den<br />
serbiska militären (Riegert, und. utg.). Ett stort<br />
antal journalister från många länder väntade<br />
vid gränsen <strong>för</strong> att intervjua flyktingar när de<br />
sökte skydd i Albanien eller Makedonien. Här<br />
hade journalisterna istället problem med att<br />
kontrollera källorna eftersom de var hänvisade<br />
till flyktingarnas uppgifter. Men både de<br />
norska <strong>och</strong> de brittiska journalisterna betonar<br />
att de <strong>för</strong>sökte dubbelkontrollera berättelserna<br />
med flyktingar från andra områden.<br />
Flera av journalisterna berättar att deras<br />
rapporter färgades av mötet med flyktingarna.<br />
En norsk journalist på gränsen mellan<br />
55<br />
Kosovo <strong>och</strong> Albanien minns hur han såg<br />
flyktingarna närma sig gränsen: ”Vi visste att<br />
de serbiska soldaterna hade fordon så att de<br />
skulle ha kunnat hjälpa dessa människor. Men<br />
de lät dem vandra kilometer efter kilometer.<br />
Och man såg små barn som knappast kunde<br />
gå. Till slut orkade inte <strong>för</strong>äldrarna bära dem<br />
längre. När man med egna ögon såg att de inte<br />
fick hjälp på andra sidan gränsen, så är det<br />
klart att det påverkade journalistiken”.<br />
Produktionspress<br />
Problemet att kontrollera källornas uppgifter<br />
accentueras genom att sändningar dygnet runt<br />
ställer krav på att nyheter <strong>och</strong> uppdaterat<br />
material tas fram kontinuerligt. Det skapar en<br />
produktionsmiljö som gör det svårt att bedriva<br />
källkritik. Samtidigt blir kraven på källkritisk<br />
medvetenhet inom krigsjournalistiken allt viktigare<br />
eftersom propagandastrategerna utvecklar<br />
alltmer subtila metoder <strong>för</strong> påverkan. I<br />
stället <strong>för</strong> kontinuerlig kontroll av <strong>medierna</strong><br />
används en metod som vissa av journalisterna<br />
kallade <strong>för</strong> ”offentlig diplomati”, dvs. övertalning<br />
snarare än direkt kontroll av informationsflödet.<br />
Det betyder att militärer <strong>och</strong> politiker<br />
använde stora resurser i Kosovokriget <strong>för</strong><br />
att få fram sin version av händelserna i bäst<br />
möjliga dager. Natos talesman, Jamie Shea, har<br />
senare varit ganska öppenhjärtig om den strategi<br />
man använde <strong>och</strong> som gick ut på att ”fylla<br />
etern” med Natos syn på händelseutvecklingen<br />
: ”Min strategi byggde på två delar, <strong>och</strong> den<br />
<strong>för</strong>sta var att lägga beslag på utrymmet, eftersom<br />
jag var väl medveten om att myndigheterna<br />
i Belgrad hade mobiliserat mycket snabbt<br />
när det gällde media (...) Vi måste vara lika synliga”<br />
(citat från Riegert, und. utg.).<br />
UCKs press-strategi<br />
De brittiska <strong>och</strong> norska journalisterna hade<br />
olika <strong>och</strong> något motstridiga erfarenheter av<br />
sina kontakter med UCK-källorna. Den
norske frilansjournalisten Pål Refsdal, (som<br />
inte var bland de intervjuade) hade under<br />
många år nära kontakter med gerillan. Genom<br />
deras medverkan tog han sig in på Kosovos<br />
territorium <strong>och</strong> han uttrycker öppet sin<br />
sympati <strong>för</strong> deras sak. UCK tog också in brittiska<br />
journalister till Kosovo. En journalist<br />
karakteriserade UCK som ”inledningsvis blyga<br />
<strong>för</strong> kameran, naiva, återhållsamma <strong>och</strong> de<br />
gjorde föga <strong>för</strong>sök att påverka opinionen i väst.<br />
Det var <strong>för</strong>st senare under kriget som de blev<br />
mer kommunikativa” (citerat från Riegert,<br />
und. utg.). En annan journalist (som anlände<br />
senare under konflikten) berättar att UCK brukade<br />
uppsöka samma barer som FN-folk, journalister<br />
<strong>och</strong> hjälparbetare <strong>för</strong> att påverka dem.<br />
I tv-dokumentären ”Sanningen om Rajmonda<br />
– en UCK-soldat ljuger <strong>för</strong> saken”<br />
använder en kanadensisk journalist, Nancy<br />
Durham, sina egna erfarenheter av hur hon<br />
manipulerades av den unga gerillasoldaten,<br />
Rajmonda. Rajmonda imponerade med sin<br />
historia om hur hon tog till vapen <strong>och</strong> anslöt<br />
sig till UCK <strong>för</strong> att hedra minnet av sin syster<br />
som dödats av serbiska säkerhetsstyrkor. När<br />
hon (efter att denna historia sänts i flera länder)<br />
konfronterades med sin lögn (uppgifterna<br />
om systern var helt fabricerade) ursäktade<br />
sig Rajmonda med följande konstaterande:<br />
”Jag är glad att den var effektiv <strong>för</strong> även om<br />
detta inte var min historia så tillhör den någon<br />
annan här.” Hennes far ursäktade henne också:<br />
”Vi <strong>för</strong>sökte inte att göra propaganda”, sa<br />
han ”men mot serberna måste man kämpa<br />
med alla medel <strong>och</strong> också med propaganda<br />
som denna” (citat från dokumentärfilmen).<br />
Utnyttjandet av statistik tycks ha varit ett<br />
annat problem. Riegert nämner det okritiska<br />
användandet av de överdrivna siffrorna på<br />
hur många militära mål som <strong>för</strong>stördes genom<br />
NATOs bombningar. Uppskattningar presen-<br />
56<br />
terades ofta som fakta <strong>och</strong> spelade rollen av<br />
att rättfärdiga bombningarna. En journalist<br />
beskrev självkritiskt sina kollegor som ”nästan<br />
villiga medkonspiratörer genom att de <strong>för</strong>medlar<br />
sådana ”fakta”, eftersom statistik <strong>för</strong>efaller<br />
öka upplagorna” 15 (Riegert, und. utg.).<br />
Åtgärder <strong>för</strong> att motverka vinkling<br />
<strong>och</strong> propaganda<br />
Både brittiska <strong>och</strong> norska journalister skrev en<br />
hel del om medierapporteringen. Men de såg<br />
det inte som en prioriterad fråga att avslöja <strong>för</strong><br />
publiken vilka problem de hade haft på fältet<br />
(Mellum, 2000). Journalisterna hade också<br />
bara vaga idéer om hur de skulle kunna motverka<br />
<strong>för</strong>söken att påverka deras rapportering.<br />
Åtminstone var de inte villiga att beskriva<br />
några nya metoder <strong>och</strong> tekniker vid intervjuerna.<br />
De använde uttryck som ”balanserad”<br />
rapportering <strong>och</strong> åsikter ”från den andra<br />
sidan”. Den mest radikala tekniken att <strong>för</strong>a<br />
fram ”den andra sidans åsikt” stod den norska<br />
dagstidningen Dagbladet <strong>för</strong>. I en daglig<br />
spalt i tidningen beskrev den serbiske professorn,<br />
Ljibusa Rajick, sina intryck från Belgrad<br />
<strong>och</strong> därigenom fick läsarna möta ett perspektiv<br />
på händelserna som var kritiskt både till<br />
Milosevic <strong>och</strong> till Natos bombningar.<br />
Flera av de journalister som intervjuades<br />
var oroade över det allt färre antalet specialiserade<br />
korrespondenter, inklusive specialreportrar<br />
inom utrikespolitik, i militära<br />
frågor <strong>och</strong> diplomati. BBC-journalisterna ansåg<br />
att expertis, kunskaper <strong>och</strong> erfarenheter<br />
var effektiva <strong>för</strong> att motverka den egna regeringens<br />
<strong>och</strong> militärens <strong>för</strong>sök att manipulera<br />
<strong>medierna</strong> (Riegert, und. utg.). Norska redaktörer<br />
<strong>och</strong> journalister uttryckte liknande åsikter.<br />
Vissa menade att det kunde vara ett potentiellt<br />
problem att unga oerfarna reportrar,<br />
som är mer flexibla när det gäller arbets<strong>för</strong>-<br />
15) För uppgifter om manipulation med statistik se också Newsweek , 15 maj 2000: ”The Kosovo Cover up”.
hållanden <strong>och</strong> löner men som saknar sina<br />
äldre kollegors kunskaper <strong>och</strong> erfarenheter,<br />
sänds ut till fronten.<br />
Philip Knightley tar upp samma problem<br />
<strong>och</strong> identifierar det som ett strukturellt<br />
problem i <strong>för</strong>bindelserna mellan journalistkåren<br />
<strong>och</strong> militären: ”Krigskorrespondenter<br />
har korta posteringar, <strong>och</strong> det finns ingen tradition<br />
eller metod <strong>för</strong> att <strong>för</strong>medla deras erfarenheter.<br />
Militären däremot är en institution<br />
som lever vidare <strong>för</strong> alltid (…) Pentagon <strong>och</strong><br />
det brittiska <strong>för</strong>svarsministeriet har handböcker<br />
som uppdateras efter varje krig <strong>och</strong><br />
fungerar som vägledning <strong>för</strong> hur de skall hantera<br />
sina <strong>för</strong>bindelser med media i krigstid”<br />
(Knightley, 2000:9).<br />
Knightley är oroad över krigsjournalistikens<br />
framtid. Han citerar den brittiska historikern<br />
Alistair Horne, som hävdat att ”Kosovo<br />
(…) utvecklades till den hemligaste krigsoperationen<br />
i mannaminne”. Knightley är<br />
bekymrad över att Natos informationsstrategi<br />
var framgångsrik på de viktigaste områdena:<br />
”Sanningen, som var dold <strong>för</strong> alla utom<br />
de mest envetna journalisterna, var att Nato<br />
inte bara oavsiktligt bombade civila mål utan<br />
också bombade dem avsiktligt”(Knightley,<br />
2000:9-10). När det gäller den tredje <strong>och</strong> slutliga<br />
fasen i bombningarna citerar Knightley<br />
generallöjtnant Michael Short (som ansvarade<br />
<strong>för</strong> Natos strategi när det gällde att välja ut<br />
mål) som i en intervju i International Herald<br />
Tribune erkänner att syftet med denna fas<br />
var att sätta psykologiskt tryck på den serbiska<br />
befolkningen: ”Föreställ dig ett kylskåp<br />
utan el, en spis utan gas, att du inte kan ta<br />
dig till arbetet <strong>för</strong> att bron har rasat, samma<br />
bro där du deltog i rockkonserter <strong>och</strong> där alla<br />
stod med mål på sina huvuden …allt detta<br />
57<br />
måste bort” (citerat från Knigthley, 2000:10).<br />
Trots detta accepterade <strong>och</strong> spred de flesta<br />
journalister propagandan om att civila offer<br />
berodde på misstag <strong>och</strong> att allt som kunde<br />
göras <strong>för</strong> att minimera sådana misstag också<br />
gjordes.<br />
I den officiella Kosovorapporten från det<br />
norska <strong>för</strong>svarsministeriet, utrikesministeriet<br />
<strong>och</strong> den norska högsta <strong>för</strong>svarsledningen<br />
erkänns att det var svårt <strong>för</strong> små Nato-nationer<br />
som Norge att komma till tals i den interna<br />
beslutsprocessen i Nato. Det är intressant att<br />
konstatera att rapporten ägnar tämligen stort<br />
utrymme åt den bild av de norska insatserna<br />
som återgavs i <strong>medierna</strong>, men däremot endast<br />
snuddar vid principiella frågor som krigets<br />
rättsliga aspekter, val av mål <strong>för</strong> Natobombningarna<br />
<strong>och</strong> andra frågor som analyserats kritiskt<br />
i en rapport från utrikesutskottet i det brittiska<br />
underhuset. Det kan knappast betraktas<br />
som en komplimang till norska <strong>medierna</strong> när<br />
det i den norska rapporten sägs att hänvändelserna<br />
från pressen var ”färre än <strong>för</strong>väntat”<br />
(Kosovo-krisen: Nasjonal rapport, 2000).<br />
Det finns däremot tecken på att journalistkåren<br />
blivit allt mer medveten om propagandan<br />
<strong>och</strong> mediastrategierna i modern krig<strong>för</strong>ing.<br />
En av paradoxerna är att politikerna tycks<br />
oroa sig föga om sådana frågor, vilka inte diskuteras<br />
principiellt i nationella <strong>för</strong>samlingar<br />
som det norska Stortinget. Det finns exempel<br />
på journalister <strong>och</strong> medier som tar över det<br />
ansvaret <strong>och</strong> till <strong>och</strong> med kritiserar politikerna<br />
<strong>för</strong> att undvika de grundläggande rättsliga frågor<br />
som rör krig <strong>och</strong> fred 16 . Men journalisterna<br />
tycks ha svårigheter att utveckla effektiva<br />
motåtgärder mot propaganda. En allvarlig fråga<br />
är där<strong>för</strong>: Vem kan publiken <strong>för</strong>lita sig på<br />
vid nästa skiljeväg? (Ottosen, 2000).<br />
16) I en artikel publicerad i Aftenposten den 17 april 1999 under bombningarna fokuserade man på den process som <strong>för</strong>egick<br />
beslutet att Norge skulle delta i krig<strong>för</strong>ingen. Aftenposten visade att det norska stortinget gick med i bombningsoperationerna<br />
utan att ha erhållit någon skriftlig information från regeringen <strong>och</strong> utan någon formell omröstning <strong>och</strong><br />
nästan utan politisk diskussion (Ottosen, 1999).
Inledning<br />
KAPITEL 5<br />
KONFLIKTEN I MEDIERNA<br />
Mediernas ställning i det moderna samhället<br />
gör att krig idag både utspelas med militära<br />
<strong>och</strong> mediala medel. Samtidigt med de väpnade<br />
konfrontationerna pågår mediekriget på<br />
andra arenor, vilket resulterat i ett symbiotiskt<br />
<strong>för</strong>hållande mellan kriget <strong>och</strong> <strong>medierna</strong><br />
(Taylor, 1997:140). Parterna <strong>för</strong>söker påverka<br />
<strong>och</strong> kontrollera medierapporteringen. Genom<br />
propagandastrategier som både innehåller<br />
tekniker <strong>för</strong> att styra journalisternas <strong>och</strong> allmänhetens<br />
tillgång på information <strong>och</strong> de<br />
mentala verklighetsbilder som <strong>för</strong>medlas<br />
söker politiker <strong>och</strong> militärer understödda av<br />
PR-konsulter på båda sidor vinna opinionen<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>svaga motståndaren. Men medier <strong>och</strong><br />
journalister är inte bara omgivna av olika parter<br />
som <strong>för</strong>söker utnyttja dem i propagandakriget.<br />
Till den diskursiva ordning som vi<br />
analyserar i det här projektet (se kapitel 2) hör<br />
också den humanitära diskursen som bärs<br />
upp av olika organisationer som arbetar <strong>för</strong> att<br />
hjälpa människor i nöd, exempelvis krigets<br />
offer. Här kan vi se att <strong>medierna</strong> under de<br />
senaste decennierna både bidragit med<br />
kunskap om olika utsatta grupper – t.ex. svältoffer,<br />
flyktingar, AIDS-sjuka, krigsskadade,<br />
misshandlade <strong>och</strong> våldtagna kvinnor, barn<br />
som exploateras som arbetskraft <strong>och</strong> soldater<br />
– <strong>och</strong> medverkat i hjälpinsatserna. Särskilt tvmediet<br />
lämpar sig <strong>för</strong> denna typ av känsloladdade<br />
<strong>och</strong> emotionellt slagkraftig information,<br />
58<br />
vilket bland annat <strong>för</strong>klarar de musikgalor<br />
<strong>och</strong> andra arrangemang som skapat medial<br />
draghjälp åt olika humanitära hjälporganisationers<br />
arbete. I en militär konflikt som den<br />
i Kosovo 1999 ska man inte underskatta<br />
betydelsen av dessa organisationers insatser –<br />
både vad gäller konkret hjälp till de utsatta i<br />
flyktinglägren <strong>och</strong> som informationskällor<br />
<strong>för</strong> journalisterna, samt inte minst som bärare<br />
av en globaliserad moral.<br />
Perspektiv<br />
I detta kapitel ska resultaten från ett antal<br />
innehålls- <strong>och</strong> diskursanalytiska studier sammanfattas<br />
inom ramen <strong>för</strong> projektets övergripande<br />
teoretiska perspektiv såsom det presenterades<br />
i kapitlet Teoretiska perspektiv: <strong>Kosovokonflikten</strong>s<br />
diskursiva ordning. Vid analyserna<br />
av mediediskurserna har vi fram<strong>för</strong> allt tagit<br />
utgångspunkten i parternas propaganda.<br />
Genom en idealtypskonstruktion av tre olika<br />
propagandarelaterade perspektiv på konflikten<br />
kan vi med vårt analysinstrument undersöka<br />
propagandans genomslag i <strong>medierna</strong>.<br />
Nyhetsrapporteringen <strong>och</strong> debatten i <strong>medierna</strong><br />
kan antas vara påverkad av olika ”propagandadiskurser”<br />
<strong>och</strong> vi har valt att utgå från<br />
följande tre perspektiv som konfronterade<br />
varandra i propagandakriget.<br />
• Natos version:<br />
Slobodan Milosevic kan endast påverkas
med hårda metoder. Han har under lång tid<br />
visat att han inte <strong>för</strong>står något annat språk.<br />
Där<strong>för</strong> kan folk<strong>för</strong>drivningen (den etniska<br />
rensningen) endast stoppas genom att<br />
tvinga honom till eftergifter. Militärt hot<br />
<strong>och</strong> i sista hand bomber är enda möjligheten<br />
att hjälpa de utsatta Kosovoalbanerna.<br />
• Den kritiska versionen:<br />
Militärt hot <strong>och</strong> bombningarna motverkar<br />
sitt syfte. Detta framkallar eller underblåser<br />
bara konflikten <strong>och</strong> motsättningarna<br />
ytterligare. Anledningen till att USA/<br />
NATO tillgriper våld är att det finns en<br />
”hidden agenda” <strong>och</strong> andra motiv <strong>för</strong> agerandet<br />
än vad som officiellt uppges. Dessutom<br />
är bombningarna ett brott mot internationell<br />
rätt (Genèvekonventionen).<br />
• Belgrads version:<br />
Kriget är ett uttryck <strong>för</strong> USAs imperialistiska<br />
aggression. Nato/USA vill lägga under<br />
sig Östeuropa politiskt <strong>och</strong> ekonomiskt.<br />
Vidare ses EU som en motståndare då EU är<br />
allierad med USA/Nato. Kritik riktas mot<br />
<strong>för</strong>biseendet av FNs potential att medla i<br />
Kosovo-frågan. Belgrad riktar även kritik<br />
mot Natos tolkning av folkrätten som,<br />
enligt Milosevicregimen, således innebär<br />
ett kränkande av den nationalstatliga suveräniteten.<br />
Med hjälp av denna uppdelning i tre centrala<br />
perspektiv på propagandakriget under <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
studeras vilka olika varianter av<br />
dessa perspektiv som <strong>för</strong>ekommer i <strong>medierna</strong><br />
<strong>och</strong> vilka andra perspektiv som eventuellt<br />
visar sig i materialet. Ett bakomliggande <strong>och</strong><br />
inte särskilt överraskande antagande är att<br />
Natos bild av konflikten dominerar jäm<strong>för</strong>t<br />
med de två andra perspektiven. Men analyserna<br />
syftar inte bara till att pröva hållbarheten<br />
i denna hypotes. Lika väsentligt är det att<br />
59<br />
undersöka om olika medier innehåller olika<br />
varianter av dessa eller möjligen andra sätt att<br />
se på konflikten.<br />
Jäm<strong>för</strong>elser mellan medier<br />
Ett flertal delstudier ingår i projektet <strong>och</strong> de<br />
belyser olika aspekter av mediediskurserna<br />
(se <strong>för</strong>teckning i bilaga). Förutom material<br />
från svenska medier har, <strong>för</strong> det <strong>för</strong>sta, brittiskt<br />
<strong>och</strong> norskt mediematerial insamlats <strong>och</strong><br />
analyserats komparativt i syfte att undersöka<br />
vad den nationella kontexten betyder <strong>för</strong><br />
mediediskurserna. Tidigare studier pekar på<br />
att det både <strong>för</strong>ekommer nationella skillnader<br />
i hur mottagliga <strong>medierna</strong> är <strong>för</strong> propagandan<br />
i samband med internationella konflikter<br />
<strong>och</strong> att dessa skillnader kan utjämnas över<br />
tid (Nohrstedt, 2000). För det andra har vi<br />
så långt möjligt <strong>för</strong>sökt jäm<strong>för</strong>a olika typer av<br />
medier – kvällstidningar med morgontidningar<br />
<strong>och</strong> tidningar med television – <strong>för</strong> att<br />
på så sätt kunna bedöma om propagandans<br />
genomslag varierar beroende på vilken slags<br />
journalistik det handlar om. Det har exempelvis<br />
hävdats att myndigheterna på FN-alliansens<br />
sida under Gulfkriget 1990-91 i <strong>för</strong>sta<br />
hand prioriterade ackreditering av tabloid<strong>och</strong><br />
tv-journalister, eftersom dessa ansågs<br />
vare lättare att kontrollera <strong>och</strong> påverka än<br />
journalister från s.k. kvalitetspress (Knightley,<br />
1991). Jamie Shea som ledde verksamheten<br />
vid Natos presshögkvarter i Bryssel har<br />
vid en intervju bekräftat att han ansåg televisionen<br />
vara det viktigast mediet <strong>för</strong> Natos<br />
propagandaverksamhet (DN, 19 mars 2002).<br />
För det tredje jäm<strong>för</strong>s olika genrer, dvs ledare,<br />
debatt- <strong>och</strong> nyhetsmaterial, inom mediediskursen<br />
med varandra. Skälet är att man<br />
kan anta att mediegenrerna har olika interdiskursiva<br />
relationer med propagandarespektive<br />
medlidandediskurserna. För det<br />
fjärde inbegriper projektet både kvantitativa<br />
<strong>och</strong> kvalitativa analyser, vilket ger resultaten
större giltighet än om endast en typ av analys<br />
hade använts.<br />
Tema<br />
Vissa teman har varit genomgående <strong>för</strong> projektet<br />
som helhet <strong>och</strong> de är fram<strong>för</strong> allt<br />
dessa som vi kommer att uppmärksamma i<br />
resultatredovisningen. En central teoretisk<br />
utgångspunkt är, som nämnts tidigare, propagandans<br />
polariserade karaktär, dvs. att propagandadiskursens<br />
typiska kännemärke är ensidigheten<br />
i beskrivningen av den aktuella<br />
konflikten genom att den pekar ut en sida som<br />
god <strong>och</strong> den andra som ond. Vi har där<strong>för</strong><br />
undersökt i vilken utsträckning <strong>medierna</strong>s<br />
rapportering kring speciella teman är polariserade<br />
på detta sätt. De teman vi valt är:<br />
• <strong>medierna</strong>s bild av huvudaktörerna eller<br />
parterna<br />
• bombningarnas konsekvenser<br />
• krigets offer.<br />
Dessa teman har studerats både kvantitativt<br />
<strong>och</strong> kvalitativt. När det gäller bilden av aktörerna<br />
uppmärksammas också om de fungerar<br />
som informationskällor <strong>och</strong> kommentatorer<br />
samt vilken trovärdighet <strong>medierna</strong> tillskriver<br />
dem.<br />
I den andra delen <strong>för</strong>djupas <strong>och</strong> breddas<br />
redovisningen genom att vi dels går in mer<br />
i detalj på medieinnehållet utifrån ovan angivna<br />
teman, dels kompletterar med ytterligare<br />
några teman <strong>och</strong> dessutom redovisar projektets<br />
komparativa analyser. Kompletterande<br />
teman är i denna del <strong>medierna</strong>s behandling<br />
av:<br />
• Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas sammanbrott<br />
• bombningen av tv-huset i Belgrad<br />
• den ryska inmarschen i Kosovo<br />
• Kosovoserbernas flykt efter krigsslutet.<br />
60<br />
För dessa teman, liksom <strong>för</strong> de tidigare nämnda,<br />
jäm<strong>för</strong>s de svenska <strong>medierna</strong> med brittiska<br />
<strong>och</strong> norska medier i syfte att pröva hypotesen<br />
att den nationella kontexten, dvs. fram<strong>för</strong><br />
allt de olika ländernas utrikes- <strong>och</strong> säkerhetspolitik,<br />
påverkar mediediskursernas mottaglighet<br />
<strong>för</strong> Natosidans propaganda.<br />
Jäm<strong>för</strong>elser mellan tidpunkter<br />
I den tredje delen genom<strong>för</strong>s en specialanalys<br />
av hur nyhetsrapporteringen <strong>för</strong>ändras över<br />
tid med tonvikten lagd på jäm<strong>för</strong>elser mellan<br />
hur svenska <strong>och</strong> norska medier skildrade början<br />
<strong>och</strong> slutet av kriget. Den bakomliggande<br />
frågeställningen är här om man kan se tecken<br />
på att de nationella mediediskurserna närmar<br />
eller avlägsnar sig från varandra över tid <strong>och</strong><br />
hur <strong>för</strong>ändringsmönstren i så fall ska <strong>för</strong>klaras.<br />
Studier av Gulfkriget 1990–91 har indikerat<br />
att europeiska medier successivt anpassade<br />
sig till den amerikanska propagandabilden<br />
i denna konflikt (Nohrstedt, 2000). Frågan är<br />
om det finns liknande indikationer på global<br />
supermaktsdominans i <strong>medierna</strong>s Kosovokrig.<br />
Urval<br />
Urvalet av nyhetsmedier varierar mellan de<br />
olika delstudierna på grund av personella <strong>och</strong><br />
tidsmässiga begränsningar. Men <strong>för</strong> att ändå<br />
lägga en grund <strong>för</strong> jäm<strong>för</strong>elser mellan medier<br />
– både nationellt <strong>och</strong> mellan de tre ländernas<br />
medier – har urvalet strukturerats så att det<br />
innehåller en ”minsta gemensam nämnare”<br />
både beträffande val av medier <strong>och</strong> tidsperioder.<br />
Från Norge <strong>och</strong> Sverige ingår (minst) en<br />
ledande morgontidning, en s.k. kvällstidning<br />
<strong>och</strong> ett nyhetsprogram i tv. I Norge har därutöver<br />
ytterligare ett tv-nyhetsprogram <strong>och</strong> – i<br />
analysen av ledarmaterialet – en kvällstidning<br />
undersökts. Således ingår i det norska materialet<br />
Aftenposten, Dagbladet <strong>och</strong> Verdens Gang<br />
(den sistnämnda endast i analysen av ledar-
artiklarna) från pressen <strong>och</strong> nyhetsprogrammet<br />
NRK Dagsrevyen <strong>och</strong> TV2s Nyheter. Bland<br />
de svenska tidningarna har Dagens Nyheter<br />
<strong>och</strong> Aftonbladet valts ut samt på tv-sidan SVTs<br />
nyhetsprogram Rapport. Bland de brittiska<br />
<strong>medierna</strong> har urvalet begränsats till en ledande<br />
morgontidning <strong>och</strong> ett tv-nyhetsprogram<br />
i BBC: tidningen The Daily Telegraph <strong>och</strong><br />
nyhetsprogrammet 9 O’Clock News. Självfallet<br />
kan vi inte på ett så begränsat material dra<br />
generella slutsatser om skillnader <strong>och</strong> likheter<br />
mellan norska <strong>och</strong> svenska eller mellan brittiska<br />
<strong>och</strong> norska medier. Däremot kan vi genom<br />
korsnationella jäm<strong>för</strong>elser pröva vissa antaganden<br />
eller hypoteser om vad som kan <strong>för</strong>väntas<br />
skilja t.ex. norska <strong>och</strong> svenska mediers<br />
Kosovodiskurser mot bakgrund av de olika<br />
ländernas säkerhets- <strong>och</strong> utrikespolitik. I den<br />
utsträckning som sådana antaganden bekräftas<br />
i vårt material kan de sägas ha fått ökad<br />
aktualitet <strong>för</strong> fortsatt forskning <strong>och</strong> kan fungera<br />
som utgångspunkter <strong>och</strong> hypoteser vid<br />
kommande studier.<br />
Ett urval har alltså också gjorts vad avser<br />
undersökningsperioderna. Eftersom det inte<br />
funnits resurser att undersöka de valda <strong>medierna</strong>s<br />
hela rapportering under de 78 dagar<br />
som de militära konflikterna pågick har det<br />
varit nödvändigt att begränsa analysen till ett<br />
antal nedslag, s.k. timespots, under krigsperioden.<br />
Dessa har valts så att händelser som<br />
fått stor medieuppmärksamhet <strong>och</strong> dessutom<br />
kan antas ha varit av relativt stor betydelse ur<br />
propagandasynpunkt blivit representerade<br />
i materialet. Följande händelser har valts ut<br />
<strong>för</strong> analys:<br />
19–21 mars 1999<br />
Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas sammanbrott (19/3)<br />
24–25 mars<br />
Hot om NATO-bombningar <strong>och</strong> bombningarnas<br />
start (24/3)<br />
25–27 mars<br />
61<br />
Första rapporterna om flyktingar som lämnar<br />
Kosovo samtidigt som bombningarna fortsätter.<br />
23–24 april<br />
Ytterligare civila mål har träffats, bl.a. tv-huset i<br />
Belgrad (äger rum flera gånger i perioden 20-23/4).<br />
7–9 maj<br />
G8-möte enas om fredsplan (6/5). Bombning av<br />
kinesiska ambassaden (8/5).<br />
17–18 juni<br />
Brott mot krigslagarna uppdagas (Kosovoalbaner<br />
offer).<br />
25–26 juli<br />
Massaker på Kosovoserber avslöjas.<br />
Av dessa gjordes dessutom en rangordning<br />
på så sätt att tidsperioderna 19–21 mars, 23–24<br />
april, 25–27 mars <strong>och</strong> 17–18 juni prioriteras i<br />
<strong>för</strong>sta hand <strong>och</strong> i nämnd ordning.<br />
Följande resultatpresentation baserar sig<br />
som tidigare nämnts på de delstudier som<br />
finns <strong>för</strong>tecknade i bilaga. I noterna hänvisas<br />
fortlöpande till dessa <strong>för</strong> att ange varifrån<br />
uppgifterna m.m. är hämtade. Närmare information<br />
om de olika delstudiernas syfte, uppläggning,<br />
etc. kan inhämtas i dessa delrapporter.<br />
C- <strong>och</strong> D-uppsatser har utgjort en viktig<br />
kunskapskälla <strong>för</strong> analyserna i det här kapitlet<br />
<strong>och</strong> dessa finns redovisade i referenslistan i<br />
slutet av rapporten tillsammans med övriga<br />
referenser.<br />
Propagandans genomslag i de<br />
svenska <strong>medierna</strong><br />
För att undersöka krigspropagandans inver-<br />
kan på mediediskurserna kan man använda<br />
sig av några olika <strong>och</strong> kompletterande tillvägagångssätt<br />
vid analysen. Innehållet i <strong>medierna</strong><br />
kan studeras med utgångspunkt i hur de<br />
olika kontrahenterna framställer konflikten<br />
<strong>och</strong> dess bakgrund, sina egna <strong>och</strong> motståndarens<br />
motiv, agerande, mål osv. Kort sagt, analysen<br />
kan inriktas på i vilken utsträckning<br />
mediebilden <strong>och</strong> propagandabilden överens-
stämmer vad gäller sakinnehållet. Ett annat<br />
sätt är att studera innehållet med avseende på<br />
värderingar <strong>och</strong> emotionella element, hur parterna<br />
beskrivs <strong>och</strong> om det ensidigt gynnar ena<br />
sidan i konflikten. Ett tredje sätt är att analysera<br />
indikationer på vilka informationskällor<br />
som journalisterna utnyttjat <strong>och</strong> hur de bedömer<br />
olika källors till<strong>för</strong>litlighet. Detta kan<br />
framgå dels genom hur frekvent olika källor<br />
<strong>för</strong>ekommer, dels genom explicita omdömen,<br />
val av an<strong>för</strong>ingsverb eller distansmarkörer.<br />
Ett fjärde sätt är att undersöka hur uppmärksamheten<br />
<strong>för</strong>delar sig på olika institutionella<br />
diskurser, t.ex. debatten i olika länders parlament<br />
eller medier, <strong>och</strong> vilket utrymme olika<br />
aktörer får <strong>för</strong> utspel, kommentarer <strong>och</strong> appeller.<br />
Man kan <strong>för</strong> enkelhets skull skilja mellan<br />
två huvudtyper av belägg <strong>för</strong> propagandapåverkan:<br />
innehållslig överensstämmelse<br />
<strong>och</strong> indikationer på institutionellt beroende<br />
(Nohrstedt, 2000).<br />
Här kommer propagandans påverkan på<br />
mediediskurserna att undersökas på följande<br />
sätt:<br />
• hur <strong>för</strong>delas uppmärksamheten mellan<br />
olika aktörer?<br />
• hur framställs olika aktörers trovärdighet<br />
som informationskällor?<br />
• hur beskrivs huvudaktörerna?<br />
• vilka är krigets offer <strong>och</strong> hur beskrivs de?<br />
• vilket utrymme <strong>och</strong> position får de olika<br />
parternas propagandaperspektiv i <strong>medierna</strong>?<br />
Mediernas uppmärksamhet på olika<br />
aktörer<br />
Av individuella aktörer är den dåvarande<br />
jugoslaviske presidenten, Slobodan Milosevic,<br />
den som uppmärksammas mest. Han<br />
<strong>för</strong>ekommer tre gånger så ofta som USAs president,<br />
Bill Clinton, om man ser till omnäm-<br />
62<br />
nanden i rubriker <strong>och</strong> ingresser i Aftonbladet<br />
<strong>och</strong> Dagens Nyheter. Beträffande kollektiva<br />
aktörer, dvs. parterna Nato, Jugoslavien,<br />
Kosovoalbanska <strong>för</strong>eträdare, är det Nato som<br />
får störst uppmärksamhet i bägge de svenska<br />
tidningarna <strong>och</strong> omnämns nästan dubbelt så<br />
ofta i rubriker <strong>och</strong> ingresser som någon annan<br />
part. Nato omnämns nästan i var fjärde artikel,<br />
medan den serbiska sidan <strong>för</strong>ekommer i<br />
var åttonde <strong>och</strong> UCK i mindre än var trettionde<br />
artikelrubrik eller ingress. Andra Kosovoalbanska<br />
<strong>för</strong>eträdare <strong>för</strong>ekommer ungefär lika<br />
ofta som serbiska i bägge tidningarna (Albrecht<br />
& Listerman, 2000). Eftersom de här resultaten<br />
gäller <strong>för</strong> hela krigsperioden <strong>och</strong> hela<br />
juni (från 19 mars till 1 augusti 1999) finns det<br />
anledning att anta att de ger en god indikation<br />
på hur uppmärksamheten <strong>för</strong>delades mellan<br />
olika aktörer <strong>och</strong> parter.<br />
I samma undersökning har även polariseringen<br />
i framställningen studerats utifrån vilka<br />
aktörer <strong>och</strong> parter som ställs mot varandra<br />
i <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> hur deras inbördes relationer<br />
skildras. I Aftonbladet är huvudmotståndarna i<br />
konflikten Nato <strong>och</strong> Milosevic, vilket är fem<br />
gånger vanligare än att Nato ställs mot Jugoslavien.<br />
Clinton <strong>för</strong>ekommer alltså inte alls så<br />
ofta som Milosevic i rubriker <strong>och</strong> ingresser,<br />
men när han ställs mot en motpart är det alltså<br />
vanligtvis Milosevic <strong>och</strong> inte Jugoslavien som<br />
han konfronterar (Albrecht & Listerman, 2000:<br />
35, tab. 5). Polariseringen i Dagens Nyheter har<br />
ett något annat utseende. Här personifieras<br />
konflikten inte i lika stor utsträckning som i<br />
kvällstidningskollegan <strong>och</strong> Natos motpart är<br />
oftast antingen serbiska aktörer eller Jugoslavien,<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>st i tredje hand Milosevic. Clinton<br />
positioneras däremot lika ofta gentemot<br />
Milosevic som Jugoslavien (ibid: 50, tab. 14).<br />
Hur relationerna mellan parterna beskrivs<br />
tar vi upp i avsnittet om bilden av huvudaktörerna.
Parternas trovärdighet i<br />
mediediskursen<br />
Vilken trovärdighet olika parts<strong>för</strong>eträdare tillskrivs<br />
som informationskällor i nyhetsjournalistiken<br />
har granskats i några av projektets<br />
delstudier. En av dem koncentrerar sig på<br />
rapporteringen i Aftonbladet <strong>och</strong> TV1 Rapport<br />
under fyra perioder (i Aftonbladet med en dags<br />
<strong>för</strong>skjutning): 19–21 mars; 14–15 april; 1–3 maj<br />
<strong>och</strong> 10–13 juni. Genom detta urval är det<br />
rapporteringen i samband med följande<br />
händelser som studeras (urvalsdagar anges<br />
inom parentes): Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna<br />
bryter samman (19–21 mars), Natos missriktade<br />
bombningar avslöjas (14–15 april), tre amerikanska<br />
krigsfångar släpps av Jugoslavien<br />
<strong>och</strong> Tyskland kommer med ett fredsutspel<br />
(1–3 maj) <strong>och</strong> bombningarna upphör (10–13<br />
juni).<br />
Resultaten visar att Natokällor användes<br />
”okritiskt” <strong>och</strong> på ”ett självklart sätt” under<br />
den <strong>för</strong>sta perioden, dvs. alldeles innan krigsutbrottet,<br />
samtidigt som de svenska journalisterna<br />
markerade distans till jugoslaviska<br />
källor. Men i samband med att bomberna träffar<br />
Kosovoalbanska flyktingar, vilket <strong>för</strong>st <strong>för</strong>nekas<br />
av Nato, blir Aftonbladet <strong>och</strong> Rapport mer<br />
kritiska till Natos uppgifter. Mot slutet av kriget<br />
reserverar man sig också något oftare än<br />
tidigare när man <strong>för</strong>medlar information från<br />
Kosovoalbanska flyktingar. Men Natos talesmän<br />
återfår sin trovärdighet efter krigsslutet<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>ekommer flitigt som källor utan att<br />
deras trovärdighet ifrågasätts.<br />
På det hela taget visar den här delstudien<br />
att de tydligaste markeringarna av bristande<br />
trovärdighet riktas mot jugoslaviska källor,<br />
vilka beskylls <strong>för</strong> att sprida lögner <strong>och</strong> propaganda<br />
på ett sätt som tyder på att detta <strong>för</strong>utsätts<br />
vara allmänt känt <strong>och</strong> självklart (Andersson<br />
& Berggren).<br />
En annan infallsvinkel på <strong>medierna</strong>s<br />
sätt att <strong>för</strong>hålla sig till information från de<br />
63<br />
olika parterna är att granska vilket utrymme<br />
<strong>för</strong> uttalanden som tillmäts dem, alltså<br />
hur ofta de får komma till tals. Ju större utrymme,<br />
desto väsentligare <strong>och</strong> <strong>för</strong>modligen<br />
också till<strong>för</strong>litligare kan man <strong>för</strong>moda att<br />
källornas uppgifter <strong>för</strong>utsätts vara. I så fall är<br />
det ingen tvekan om att Nato <strong>och</strong> västsidan<br />
tillskrivs störst trovärdighet. Och det gäller<br />
både i svenska <strong>och</strong> andra medier som undersökts.<br />
En jäm<strong>för</strong>ande studie av Rapports <strong>och</strong> den<br />
norska motsvarighetens, Dagsrevyen, rapportering<br />
om Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas sammanbrott<br />
(period:19–20 mars), de <strong>för</strong>sta flyktingreportagen<br />
(24–26 mars) <strong>och</strong> bombningen<br />
av tv-huset i Belgrad (22 april) visar att Nato<br />
<strong>och</strong> USA får det största utrymmet i båda programmen.<br />
En skillnad är dock att det norska<br />
programmet i större utsträckning än Rapport<br />
använder officiella Natokällor, medan det<br />
svenska programmet låter Kosovoalbanska<br />
källor vara mest framträdande på denna sida i<br />
konflikten. Förhållningssättet till serbiska<br />
källor skiljer sig åt på så sätt att Dagsrevyen<br />
är mer explicit i sitt avståndstagandet än<br />
Rapport (Midteide & Grønli, 2000).<br />
Liknande resultat presenteras i en jäm<strong>för</strong>ande<br />
studie av dansk <strong>och</strong> svensk rapportering<br />
från den <strong>för</strong>sta dagen av kriget, dvs. här är<br />
materialet från den 25 mars <strong>och</strong> omfattar både<br />
ledande press-, radio- <strong>och</strong> tv-redaktioner. I<br />
jäm<strong>för</strong>elsen mellan dansk <strong>och</strong> svensk rapportering<br />
visar det sig att Natokällor <strong>för</strong>ekommer<br />
ungefär fem gånger så ofta som jugoslaviska<br />
källor i de danska <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> dubbelt så<br />
ofta i de svenska. Att övervikten <strong>för</strong> Natosidan<br />
blir så stor i danska medier beror i betydande<br />
utsträckning på att danska källor räknats in<br />
bland Natokällorna. Ett annat mått på skillnaden<br />
i <strong>för</strong>hållningssätt till källorna är att jugoslaviska<br />
källor utgör tio procent av samtliga<br />
källor i de danska <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> 18 procent i<br />
de svenska (Ekman, 2000).
Bilden av huvudaktörerna<br />
Bilden av Slobodan Milosevic kommer att<br />
behandlas i avsnittet där vi tematiskt jäm<strong>för</strong><br />
den svenska mediediskursen med den brittiska<br />
<strong>och</strong> norska. I det här avsnittet tar vi i stället<br />
upp bilden av de kollektiva aktörerna eller<br />
parterna. Nato är som nämnts den av parterna<br />
som oftast uppmärksammas av <strong>medierna</strong>. I<br />
den tidigare nämnda delstudien av Andersson<br />
<strong>och</strong> Berggren analyserar de också hur<br />
Aftonbladet <strong>och</strong> Rapport beskriver konfliktens<br />
kollektiva huvudaktörer. Där framgår bland<br />
annat att Nato både i början <strong>och</strong> slutet av kriget<br />
skildras som den aktör som ska rädda<br />
kosovoalbanerna från den serbiska terrorn.<br />
Endast i samband med att Nato av misstag<br />
anfaller kosovoalbanska flyktingar <strong>för</strong>svagas<br />
denna annars genomgående positiva skildring<br />
av alliansen.<br />
Initialt beskrivs kosovoalbanerna som<br />
konfliktens ”värdiga offer”, men denna ensidiga<br />
bild modifieras i takt med att effekterna<br />
av Natos bombningar rapporteras. Polariseringen<br />
minskar. Visserligen behåller kosovoalbanerna<br />
rollen som offer under hela kriget,<br />
men i slutet målas också serberna ut som krigets<br />
offer (se nedan). I början av kriget skildras<br />
de som <strong>för</strong>övare <strong>och</strong> <strong>medierna</strong> gör ingen<br />
tydlig skillnad mellan, å ena sidan, de militära<br />
<strong>och</strong> paramilitära <strong>för</strong>bandens ansvar<br />
<strong>för</strong> terrorn mot kosovoalbanerna <strong>och</strong>, å den<br />
andra, de civila serbernas ansvar. Motsvarande<br />
gäller <strong>för</strong> övrigt också den kosovoalbanska<br />
sidan av konflikten. I början uppmärksammas<br />
UCKs roll i händelse<strong>för</strong>loppet inte särskilt<br />
utan terrorn mot kosovoalbanerna framstår<br />
som helt oprovocerad. I den senare delen av<br />
kriget skiljer man dock tydligare mellan de<br />
olika <strong>för</strong>banden <strong>och</strong> civilbefolkningen på den<br />
serbiska sidan, vilket med<strong>för</strong> att civila serber i<br />
slutet får dela offerrollen med kosovoalbanerna<br />
(Andersson & Berggren, 2000). Dessa resultat<br />
bekräftas av Albrechts <strong>och</strong> Listermans<br />
64<br />
studie. Polariseringen mellan kosovoalbanerna<br />
som offer <strong>och</strong> Milosevic <strong>och</strong> serberna som<br />
<strong>för</strong>övare är särkilt tydlig i början av kriget.<br />
De visar också att kosovoalbanska flyktingar<br />
fokuseras i ungefär var tjugonde artikel i<br />
Aftonbladet <strong>och</strong> var tjugofemte i Dagens Nyheter.<br />
Jäm<strong>för</strong>t med detta är uppmärksamheten<br />
på kosovoserbernas flyktingsituation ytterst<br />
begränsad: Aftonbladet har 25 artiklar om<br />
kosovoalbanska flyktingar men enbart en (1)<br />
om kosovoserbiska flyktingar <strong>och</strong> i Dagens<br />
Nyheter är motsvarande siffror 45 <strong>och</strong> fyra<br />
(Albrecht & Listerman, 2000). Om motsvarande<br />
<strong>för</strong>delning i stället beräknas på antalet<br />
artiklar som primärt handlar om våld mot<br />
någon av de två folkgrupperna framstår<br />
rapporteringen som något mindre ensidig,<br />
men fortfarande med markant övervikt <strong>för</strong><br />
våld mot kosovoalbanerna (Albrecht & Listerman,<br />
2000:39 tab.7, 54 tab. 16).<br />
I en annan delstudie analyseras Aftonbladets<br />
<strong>och</strong> Dagens Nyheters konstruktion av<br />
FN <strong>och</strong> Nato. Undersökningen omfattar fyra<br />
perioder: Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas sammanbrott<br />
(20–21 mars), inledningen av bombningarna<br />
(24–26 mars), G8-mötets fredsplan,<br />
bombning av kinesiska ambassaden i<br />
Belgrad (7–10 maj ) <strong>och</strong> FN-resolutionen/<br />
bombningarna upphör (10–12 juni).<br />
FN framstår genomgående i bägge tidningarna<br />
som marginaliserat <strong>och</strong> handlings<strong>för</strong>lamat<br />
<strong>och</strong> får heller ingen större uppmärksamhet.<br />
Bilden av organisationen modifieras<br />
något efter krigslutet då rapporteringen fokuseras<br />
på hjälpinsatserna. Bägge tidningarna<br />
innehåller en del Natokritiska nyhetsrapporter,<br />
ledare <strong>och</strong> debattinlägg under de två <strong>för</strong>sta<br />
perioderna, men kritiken mildras i <strong>och</strong> med<br />
att Milosevic konsekvent utpekas som ansvarig<br />
<strong>för</strong> kriget. Bombningen av den kinesiska<br />
ambassaden i början av maj ingår i en<br />
<strong>för</strong>skjutning av Natobilden i tydligt negativ<br />
riktning. Bägge tidningarna är nu upptagna
av de misstag som görs under bombkampanjen.<br />
Men attacken mot ambassaden tenderar<br />
ändå att passera relativt obemärkt, eftersom<br />
uppmärksamheten främst riktas mot utnämningen<br />
av Carl Bildt som FNs medlare i konflikten<br />
(Malmborg, 2000).<br />
Jugoslavien <strong>och</strong> serberna får på det hela<br />
taget ingen ut<strong>för</strong>ligare täckning i de undersökta<br />
svenska <strong>medierna</strong>. Detta beror inte<br />
minst på att Natos motpart i konflikten personifieras<br />
i Milosevics gestalt. Men det beror<br />
även på att den serbiska sidan skildras som<br />
”ansiktslös motståndare” (Albrecht & Listerman,<br />
2000:35). I Dagens Nyheter, där Jugoslavien<br />
<strong>och</strong> den serbiska folkgruppen ändå <strong>för</strong>ekommer<br />
oftare som Natos motpart än i Aftonbladet,<br />
är det antingen genom illgärningar –<br />
vilka ibland påstås pågå i skymundan – som<br />
motiverar Natos intervention eller som mål<br />
<strong>för</strong> bombningarna utan att personifieras i<br />
nämnvärd utsträckning. Efter krigsslutet sker<br />
en tudelning av den serbiska sidan som part<br />
i konflikten: Ӂ ena sidan det serbiska<br />
folket som flyr från hämnden <strong>och</strong> å andra<br />
sidan Milosevic, skurken som ska åtalas.”<br />
(ibid:51).<br />
Mediekrigets ”värdiga offer”<br />
Vi har redan snuddat vid den övergripande<br />
bilden av Kosovokrigets civila offer. I den helt<br />
övervägande delen av nyhetsmaterialet är det<br />
kosovoalbanerna som får rollen som ”värdiga<br />
offer”, dvs. den civilbefolkning som drabbas<br />
av konfliktens fasor <strong>och</strong> utsätts <strong>för</strong> lidande <strong>och</strong><br />
död. I en delstudie undersöks hur Aftonbladet<br />
<strong>och</strong> tv-programmet Rapport konstruerar bilden<br />
av krigets offer, främst genom en jäm<strong>för</strong>else<br />
av hur den kosovoalbanska respektive<br />
serbiska civilbefolknings lidanden skildras.<br />
Undersökningen är avgränsad till följande<br />
händelser: de inledande bombningarna<br />
(25–27 mars), flyktingvågen (23–24 april),<br />
sökandet efter bevis på terrorn mot kosovo-<br />
65<br />
albanerna efter krigsslutet (17–18 juni) <strong>och</strong><br />
övergrepp mot kosovoserberna (25–26 juli).<br />
Studiens resultat visar inte bara att uppmärksamheten<br />
på kosovoalbanerna som offer är<br />
betydligt större än den uppmärksamhet som<br />
riktas mot serberna som offer, utan även att de<br />
diskursiva formgrepp som skapar identifiering<br />
<strong>och</strong> medlidande, såsom personifiering,<br />
individfokusering <strong>och</strong> närbilder, främst används<br />
vid gestaltning av den kosovoalbanska<br />
folkgruppens utsatthet. ”Flyktingarna framställs<br />
som o<strong>för</strong>mögna att själva ta sig ur situationen,<br />
<strong>och</strong> de är både i Rapport <strong>och</strong> Aftonbladet<br />
offer <strong>för</strong> serbernas handlingar, som<br />
dock ibland anses vara en konsekvens av<br />
Natos bombningar (Ljunggren & Mungenast,<br />
2000:39). Detta gäller i synnerhet under krigets<br />
tidigare faser. I den sista perioden tillkommer<br />
emellertid att också kosovoserberna<br />
har utsatts <strong>för</strong> massakrer <strong>och</strong> nu ändras<br />
offerbilden i Aftonbladet <strong>och</strong> även serberna<br />
framstår som ”värdiga offer”. I Rapport är<br />
nyheterna om övergreppen mot serberna i<br />
Kosovo mer distanserade <strong>och</strong> fokuseringen är<br />
snarare på FNs <strong>och</strong> Kfors ansvar än på empatiskapande<br />
närbilder av offren <strong>och</strong> deras<br />
lidande (ibid:40).<br />
Propagandadominans i den<br />
svenska diskursen<br />
Det torde redan av ovanstående kortfattade<br />
resultatredovisning vara uppenbart att de<br />
svenska <strong>medierna</strong>s Kosovorapportering var<br />
starkt präglad av Natos propagandaperspektiv.<br />
Vi kommer i det följande att gå in mer i<br />
detalj på vilket sätt detta övergripande resultat<br />
kan behöva nyanseras <strong>och</strong> preciseras i relation<br />
till specifika teman som vi tar upp i den<br />
jäm<strong>för</strong>ande analysen. Men redan en sammanfattning<br />
av de olika delstudiernas slutsatser<br />
angående propagandans genomslag i <strong>medierna</strong><br />
möjliggör en viss nyansering. Albrecht<br />
<strong>och</strong> Listerman konstaterar att Natos version
i grundläggande avseenden får genomslag<br />
i Aftonbladet <strong>och</strong> Dagens Nyheter, men att<br />
kritik mot Nato får betydande utrymme,<br />
särskilt kritik mot misstagen i samband med<br />
bombningarna. Deras slutsatser formuleras<br />
sålunda:<br />
Att Natos propaganda i stor utsträckning har<br />
genomslag i materialet.<br />
Att det kritiska perspektivet <strong>för</strong>ekommer i<br />
materialet.<br />
Att serbisk propaganda inte har genomslag i<br />
materialet.<br />
Att Natos bombstrategi kritiseras men att<br />
annan kritik av Nato är sällsynt.<br />
Att medvetenheten om parternas propaganda<br />
finns i rapporteringen.<br />
Detta leder oss fram till en generell slutsats om<br />
tidningarnas rapportering: Att tidningarnas<br />
perspektiv /…/ har Natos propaganda som<br />
utgångspunkt. Med denna utgångspunkt kritiserar<br />
tidningarnas debattartiklar <strong>och</strong> nyhetsartiklar<br />
bombningarna. Ledarna ställer sig huvudsakligen<br />
positiva till Natos ingripande (Albrecht & Listerman,<br />
2000, kursiv i original).<br />
Författarna visar också att propagandans<br />
genomslag beror av de två tidningarnas olika<br />
<strong>för</strong>utsättningar. Aftonbladets kraftiga fokusering<br />
på de kosovoalbanska flyktingarnas<br />
lidande är ett exempel som blir extra tydligt<br />
genom att tidningen under <strong>för</strong>sta hälften av<br />
krigsperioden driver en insamling till <strong>för</strong>mån<br />
<strong>för</strong> Kosovos barn. Kvällstidningen har i början<br />
av kriget flera ledare som uttrycker stöd <strong>för</strong><br />
Natos strategi, men ledarsidan tystnar efterhand<br />
när rapporterna om bombmisstagen blir<br />
allt fler. Inte heller efter det att bombningarna<br />
har upphört <strong>för</strong>ekommer några ledare i Aftonbladet<br />
som rättfärdigar dem. Dagens Nyheter<br />
däremot håller mer konsekvent fast vid sin<br />
Natopositiva hållning på ledarplats under<br />
hela kriget, liksom efter krigsslutet. Detta <strong>för</strong>-<br />
66<br />
klaras antagligen av att morgontidningen,<br />
jäm<strong>för</strong>t med kvällstidningskollegan, inte har<br />
ett så ensidigt fokus på lidandet, utan behandlar<br />
denna sida av kriget tillsammans med<br />
andra aspekter, främst de politiska <strong>och</strong> juridiska.<br />
Trots att man skulle kunna tänka sig att<br />
den mer sensationsinriktade kvällstidningen<br />
skulle vara mer utsatt <strong>för</strong> propagandans<br />
polariserade perspektiv än morgontidningen,<br />
konstaterar Albrecht <strong>och</strong> Listerman att det<br />
endast är i mer perifera sammanhang som<br />
detta antagande bekräftas. Nämligen i framställningen<br />
av UCK-gerillan. Där visar Aftonbladet<br />
en benägenhet att romantisera gerillan<br />
som befrielsehjältar, medan Dagens Nyheter tar<br />
upp dess kriminella <strong>för</strong>greningar <strong>och</strong> att den<br />
utgör ett hot mot freden efter krigsslutet (ibid;<br />
jmf. Listerman, und.utg.).<br />
Natopropagandans dominans i Aftonbladet<br />
<strong>och</strong> Rapport blir också slutsatsen i Anderssons<br />
<strong>och</strong> Berggrens studie. Deras allmänna konklusion<br />
är att Natopropagandan präglade<br />
nyhetsrapporteringen i början av kriget <strong>för</strong> att<br />
ersättas av en kritisk diskurs när bombmisstagen<br />
hamnar i <strong>för</strong>grunden <strong>och</strong> slutligen åter<br />
bli dominerande efter krigsslutet. ”Propagandaknepet<br />
att överdriva fiendens ondska <strong>och</strong><br />
ensidigt betona alla hans dåliga sidor tycks ha<br />
använts <strong>och</strong> fungerat. Hur ska annars den<br />
demonisering av serberna <strong>och</strong> den totala offerroll<br />
som kosovoalbanerna i huvudsak fick <strong>för</strong>klaras?<br />
Vi tvivlar på att verkligheten verkligen<br />
kan vara så enkel.” Författarna är dock <strong>för</strong>siktiga<br />
vad gäller hur resultaten ska <strong>för</strong>klaras <strong>och</strong><br />
är öppna <strong>för</strong> att det kan finns andra <strong>för</strong>klaringar<br />
än att Natos propagandamaskineri lyckades<br />
få <strong>medierna</strong> positivt inställda (Andersson<br />
& Berggren, 2000).<br />
När Ljunggren <strong>och</strong> Mungenast analyserar<br />
offerbilden i samma medier blir slutsatsen<br />
delvis annorlunda. Den övergripande slutsatsen<br />
överensstämmer <strong>för</strong>visso med de andra<br />
studierna. Natoperspektivet ”genomsyrar
hela rapporteringen”, det är detta <strong>medierna</strong><br />
”utgår ifrån som ’det ursprungliga’ då man<br />
fram<strong>för</strong> eventuell kritik” (Ljunggren & Mungenast,<br />
2000:44). Men de påpekar också att det<br />
kritiska perspektivet finns <strong>för</strong>eträtt i <strong>medierna</strong><br />
<strong>och</strong> då fram<strong>för</strong> allt i det inledande skedet av<br />
kriget (ibid:41). Här finns en skillnad i resultaten<br />
mellan två av delstudierna rörande den<br />
kritiska diskursens genomslag under krigets<br />
<strong>för</strong>sta fas. Till skillnad från Ljunggren <strong>och</strong><br />
Mungenast har Andersson <strong>och</strong> Berggren funnit<br />
att Natos perspektiv dominerar den <strong>för</strong>sta<br />
perioden. Skillnaden kan antingen <strong>för</strong>klaras<br />
av olika undersökningsperioder eller av att<br />
den <strong>för</strong>ra studien är inriktad på offerbilden<br />
medan den senare ägnar sig åt bilden av konfliktens<br />
huvudaktörer. I den mer detaljerade<br />
kvalitativa analysen i följande avsnitt specialgranskar<br />
vi bland annat mediediskurserna<br />
under de inledande dagarna av kriget. Där<br />
återkommer vi till hur de motstridande resultaten<br />
ska tolkas.<br />
Sammanfattning<br />
Sammanfattningsvis så här långt i analysen<br />
kan vi konstatera att Natopropagandans<br />
perspektiv präglar den svenska medierapporteringen<br />
om Kosovokriget på ett djupgående<br />
sätt. Samtliga delstudier bekräftar att i de<br />
centrala frågorna om konfliktens orsaker <strong>och</strong><br />
vem som är skyldig till övergreppen mot<br />
civila är det Natoperspektivet som dominerar.<br />
Samtidigt visar resultaten att det<br />
kritiska perspektivet också <strong>för</strong>ekommer.<br />
Fram<strong>för</strong> allt handlar det då om kritik mot<br />
hur bombningarna genom<strong>för</strong>s <strong>och</strong> – men i<br />
mindre utsträckning – om den militära<br />
interventionens lämplighet som konfliktlösningsstrategi.<br />
Det jugoslaviska perspektivet<br />
är knappast närvarande alls <strong>och</strong> i den<br />
mån det utmanar Natoperspektivets dominans<br />
är det ifråga om de missriktade bombanfallen.<br />
67<br />
Tematisk, komparativ analys<br />
av centrala teman i medierapporteringen<br />
En av projektets övergripande frågeställ-<br />
ningar är på vilket sätt skilda <strong>för</strong>utsättningar i<br />
olika länder påverkar mottagligheten <strong>för</strong><br />
parternas propaganda. Genom att jäm<strong>för</strong>a<br />
Kosovodiskursen i brittiska, norska <strong>och</strong><br />
svenska medier vill vi <strong>för</strong>söka bidra med ett<br />
svar. Komparationerna koncentreras till några<br />
<strong>för</strong> propagandaanalysen centrala teman i<br />
<strong>medierna</strong>s Kosovodiskurser, teman som vi<br />
hävdar hade särskilt stor betydelse <strong>för</strong> propagandans<br />
genomslag <strong>och</strong> som dessutom är<br />
särskilt relevanta <strong>för</strong> <strong>för</strong>ståelsen av mediediskursernas<br />
infogande i den globala diskursiva<br />
ordningen. Eftersom nyhets<strong>för</strong>medlingen har<br />
en sådan central roll i propagandakriget koncentreras<br />
temaanalysen till denna mediegenre.<br />
På ledarplats intar de undersökta tidningarna<br />
under kriget genomgående en Natopositiv<br />
hållning, om än med större eller<br />
mindre tveksamhet, <strong>och</strong> på debattsidorna kan<br />
meningsbrytningarna stundtals vara livlig.<br />
Utan att <strong>för</strong>ringa betydelsen av dessa delar i<br />
mediediskurserna är det dock av fundamental<br />
demokratisk betydelse vilket inflytande propagandan<br />
har på nyheterna, bland annat där<strong>för</strong><br />
att allmänheten hyser stor tilltro till deras<br />
till<strong>för</strong>litlighet <strong>och</strong> sanningshalt <strong>och</strong> där<strong>för</strong> att<br />
nyheterna ger den samtidiga <strong>och</strong> <strong>för</strong>sta informationen<br />
om händelserna.<br />
Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna<br />
bryter samman<br />
Förhandlingarna om ett s.k. fredsavtal i slottet<br />
Ramouillet strax utan<strong>för</strong> Paris hade inte bara<br />
stor betydelse <strong>för</strong> själva händelse<strong>för</strong>loppet<br />
utan också – <strong>och</strong> kanske t.o.m. större betydelse<br />
– <strong>för</strong> propagandakriget. Chomsky har diskuterat<br />
omständigheterna kring <strong>för</strong>handlingarnas<br />
sammanbrott <strong>och</strong> vad <strong>medierna</strong> berättade<br />
om detta. Hans analys baserar sig på den
amerikanska <strong>medierna</strong>s rapportering – egentligen<br />
tycks han ha granskat New York Times <strong>och</strong><br />
någon ytterligare elittidning – <strong>och</strong> resultaten<br />
är nedslående: Medierna lät sig styras av den<br />
bild som USAs <strong>för</strong>handlare <strong>för</strong>medlade <strong>och</strong><br />
det innebar att allmänheten inte fick veta<br />
något om innehållet i det avtal som de jugoslaviska<br />
representanterna vägrade underteckna,<br />
det s.k. Appendix B, <strong>och</strong> inte heller vad den<br />
serbiska national<strong>för</strong>samlingens mot<strong>för</strong>slag<br />
innehöll. Det är alltså enligt Chomsky två flagranta<br />
underlåtelser som utmärker de amerikanska<br />
medier som han granskat.<br />
Avtalet i Rambouillet innehöll villkor som i<br />
praktiken krävde att Jugoslavien skulle upplåta<br />
hela federationens territorium, inklusive<br />
luftrum, <strong>för</strong> Natos styrkor att operera fritt i,<br />
utan begränsningar i nationell lagstiftning <strong>och</strong><br />
utan att på något sätt ställas till svars juridiskt<br />
eller ekonomiskt. Det handlade alltså inte bara<br />
om att Natos trupper skulle gå in i Kosovo <strong>för</strong><br />
att skydda kosovoalbanerna. Nato skulle också<br />
fritt <strong>och</strong> utan kostnader kunna använda<br />
Jugoslaviens infrastruktur efter eget behov.<br />
Inte <strong>för</strong>rän kriget var över <strong>och</strong> avslöjandet inte<br />
kunde påverka händelseutvecklingen fick<br />
allmänheten reda på detta innehåll. Det har<br />
spekulerats i om texten egentligen var utformad<br />
så att den skulle vara omöjlig <strong>för</strong><br />
Belgradregimen att skriva under (Chomsky,<br />
1999). Sett ur propagandastrategisk synvinkel<br />
<strong>för</strong>efaller detta troligt. Så som USA <strong>och</strong> övriga<br />
stormakter i väst drev på dessa s.k. <strong>för</strong>handlingar<br />
pekar det mesta på att Rambouillet är<br />
ett typiskt exempel på vad Lasswell har<br />
kallat <strong>för</strong> ”propaganda of deeds” (Lasswell,<br />
1927/1971:199), dvs. propaganda genom<br />
handlingar. Genom att konstruera avtalet på<br />
detta sätt <strong>och</strong> i <strong>och</strong> med att man – efter hårda<br />
påtryckningar – lyckats få kosovoalbanernas<br />
representanter att skriva under var det lätt att<br />
få opinonen att uppfatta regimen i Belgrad<br />
som det enda hindret mot en fredlig lösning.<br />
68<br />
Detta under en viktig <strong>för</strong>utsättning, nämligen<br />
att innehållet i avtals<strong>för</strong>slaget <strong>och</strong> de jugoslaviska<br />
regimens skäl att inte skriva under inte<br />
nådde ut till allmänheten.<br />
Den andra underlåtenhetssynden är, enligt<br />
Noam Chomsky, att de amerikanska tidningarna<br />
inte rapporterar om den serbiska national<strong>för</strong>samlingens<br />
respons på Rambouilletavtalet.<br />
Församlingen avvisade Nato-ockupationen<br />
men <strong>för</strong>eslog en diplomatisk lösning<br />
under överinseende av OSSE <strong>och</strong> FN, vilken<br />
inkluderade <strong>för</strong>handlingar om långtgående<br />
autonomi <strong>för</strong> Kosovo. Natos reaktion var dels<br />
att beskylla Milosevic <strong>för</strong> att han vägrade<br />
skriva under ”fredsavtalet”, dels att ignorera<br />
det serbiska mot<strong>för</strong>slaget. Chomsky menar att<br />
<strong>medierna</strong> på ett skandalöst sätt svek allmänhetens<br />
rätt till korrekt <strong>och</strong> saklig information<br />
genom att censurera innehållet från båda<br />
sidorna (Chomsky, 1999:107 ff.). Chomskys<br />
tolkning har kritiserats. Peter Goff från Internationella<br />
Pressinstitutet i Wien ger en balanserad<br />
bedömning när han konstaterar att ”this<br />
key issue of whether negotiation possibilities<br />
had been fully explored received little media<br />
attention” (Goff, red., 1999:24).<br />
I den här undersökningen är då frågan: Är<br />
det samma mönster i de brittiska, norska <strong>och</strong><br />
svenska <strong>medierna</strong> som i de amerikanska tidningar<br />
som Chomsky granskat? Eller finns det<br />
variationer i medierapporteringen kring Rambouilletavtalet<br />
<strong>och</strong> det serbiska mot<strong>för</strong>slaget?<br />
Och om så är fallet, hur kan de <strong>för</strong>klaras?<br />
Våra komparativa analyser visar att nyheternas<br />
bild av Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna<br />
var likartad i de tre ländernas medier <strong>och</strong> i<br />
allt väsentligt densamma som i de amerikanska<br />
tidningarna som Chomsky granskat. Att<br />
avtals<strong>för</strong>slaget betecknas som ”fredsavtal”<br />
<strong>och</strong> att Jugoslavien beskrivs som den obstruerande<br />
parten är kanske inte särskilt märkligt<br />
med tanke på att de politiska <strong>och</strong> militära<br />
ledarna från Natoländerna får en så framträ-
dande plats i rapporteringen. Men det är närmast<br />
sensationellt att <strong>medierna</strong> sammantagna<br />
inte lyckades rapportera om det kontroversiella<br />
innehållet i avtalstexten i samband med<br />
<strong>för</strong>handlingarnas sammanbrott <strong>och</strong> dessutom<br />
ger en helt <strong>för</strong>vrängd bild av den serbiska<br />
national<strong>för</strong>samlingens resolution med anledning<br />
av sammanbrottet – om den överhuvudtaget<br />
omtalas.<br />
Det <strong>för</strong>ekommer vissa nyansskillnader<br />
mellan mediegrupperna från olika länder<br />
vilket emellertid inte ändrar helhetsbilden av<br />
en enhetlig <strong>och</strong> av Natopropagandan dominerad<br />
rapportering. De brittiska <strong>medierna</strong> ger en<br />
något mer alarmistisk vinkel åt sina rapporter<br />
genom stark fokusering på hotet mot kosovoalbanerna<br />
än de norska <strong>och</strong> svenska <strong>medierna</strong><br />
som i gengäld innehåller vissa kritiska kommentarer<br />
om konstigheter i hur <strong>för</strong>handlingarna<br />
genom<strong>för</strong>ts. Bland annat nämns i både<br />
norsk <strong>och</strong> svensk rapportering att det aldrig<br />
var några egentliga <strong>för</strong>handlingar eller något<br />
avtal eftersom den jugoslaviska sidan inte<br />
fick fram<strong>för</strong>a sina synpunkter. I norska <strong>och</strong><br />
svenska nyheter noteras också viss <strong>för</strong>ståelse<br />
<strong>för</strong> att Jugoslavien inte skrev under avtalstexten<br />
med hänvisning till att Belgrad i så fall<br />
skulle mista kontrollen över Kosovo (Sic!).<br />
Men varken i brittisk, norsk eller svensk<br />
nyhets<strong>för</strong>medling framkom det vid den aktuella<br />
tidpunkten att hela Jugoslaviens territorium<br />
skulle upplåtas <strong>för</strong> Natostyrkorna utan<br />
juridiska eller ekonomiska inskränkningar.<br />
Detta kan inte betecknas som annat än ett<br />
villkorslöst nederlag <strong>för</strong> journalistiken <strong>och</strong><br />
dess demokratiska roll. Allmänheten fick vare<br />
sig vetskap om vad väst under krigshot<br />
krävde av Jugoslavien eller vad det jugoslaviska<br />
mot<strong>för</strong>slaget innehöll.<br />
Bilden av Slobodan Milosevic<br />
Demonisering av fienden är ett av krigspropagandans<br />
mest centrala element. Det framgår<br />
69<br />
redan i klassiska studier från <strong>för</strong>sta världskriget<br />
(Lasswell 1927/1971) <strong>och</strong> senare studier<br />
av exempelvis Gulfkriget 1990-91 (Alexandre,<br />
2000; Bennett & Paletz, 1994; Kellner,<br />
1992). I Natopropagandan utmålas Milosovic<br />
ensam som ansvarig <strong>för</strong> sammanbrottet i<br />
Rambouillet <strong>och</strong> vi ska i det här avsnittet<br />
närmare granska vilken inverkan detta hade<br />
på <strong>medierna</strong>s bild av den dåvarande jugoslaviske<br />
presidenten. Han spelade som vi har<br />
sett en huvudroll i de svenska <strong>medierna</strong>s<br />
Kosovomaterial <strong>och</strong> vi ska nu jäm<strong>för</strong>a detta<br />
med brittiska <strong>och</strong> norska medier.<br />
Liksom i de andra undersökta <strong>medierna</strong><br />
är Slobodan Milosevic huvudperson också i<br />
de brittiska <strong>medierna</strong>. Den jugoslaviske ledaren<br />
hör exempelvis till de mest citerade aktörerna<br />
på den serbiska sidan (Riegert, und. utg.<br />
2002). Också de brittiska <strong>medierna</strong> utpekar<br />
honom ensam som ansvarig <strong>för</strong> att Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna<br />
bröt samman. Och i The<br />
Daily Telegraphs rapporteringen om de <strong>för</strong>sta<br />
dagarnas bombningar är det Milosevics<br />
hämnd på kosovoalbanerna som sätts i <strong>för</strong>grunden.<br />
Riegert noterar rubrikerna på tidningens<br />
<strong>för</strong>stasida den 26 <strong>och</strong> 27 mars där<br />
Milosevic är hämnaren som ger kosovoalbanerna<br />
”betalt” <strong>för</strong> Natos anfall. Han beskylls<br />
till <strong>och</strong> med <strong>för</strong> att använda barn som sköldar<br />
mot bomberna: Children used as human shields.<br />
Hon konstaterar att det inte är den serbiska<br />
militären utan Milosevic personligen som<br />
ut<strong>för</strong> övergreppen om man tar formuleringarna<br />
på orden. Överhuvudtaget nämns hans<br />
namn påfallande ofta i rubrikerna, vilket<br />
uttrycker hur långt den brittiska tidningen går<br />
i personifieringen av kriget (ibid).<br />
Exemplen kan göras många på hur Milosevic<br />
blir en renodlad fiendebild, välkänd i<br />
krigspropagandans historia. I The Daily Telegraph<br />
citeras till exempel vice premiärministern,<br />
John Prescott, som beskriver den jugoslaviske<br />
ledaren i klart antagonistiska termer:
”history proves that standing up to aggression<br />
is the only way to stop brutal leaders like<br />
President Milosevic” (The Daily Telegraph, 25<br />
mars 1999; här från ibid). Som Riegert påpekar<br />
är denna bild av Milosevic redan etablerad<br />
i väst<strong>medierna</strong> innan Kosovokriget bryter<br />
ut på grund av de tidigare krigen på Balkan<br />
under 1990-talet. Men demoniseringen<br />
<strong>för</strong>stärks i <strong>och</strong> med Kosovokriget <strong>och</strong> även<br />
om den brittiska tidningen excellerar ännu<br />
mer i detta innehåller också BBCs 9 O’Clock<br />
News tydliga exempel på det som Lasswell<br />
en gång betecknade som satanisering eller<br />
satanism (Lasswell, 1927/1971). Riegert<br />
skriver:<br />
In particular the British Defence Secretary George<br />
Robinson is prone to name-calling: ”There is not<br />
going to be one knockout blow, but day after day, if<br />
he does not stop the genocidal attacks on the Kosovo<br />
people, we are going to take larger and larger<br />
lumps out of his military force”. (26/3) Notice<br />
the personalisation, Mr. Milosevic is carrying out<br />
”genocidal attacks.” A day later, the Defence Secretary<br />
is cited in the 9 O’Clock News as calling<br />
Mr. Milosevic a ”serial ethnic cleanser” (Riegert,<br />
und. utg.).<br />
The Daily Telegraph driver som sagt demoniseringen<br />
längst av de två brittiska <strong>medierna</strong>.<br />
Exempelvis jämställs Milosevic med Hitler,<br />
vilket rättfärdigar bombningarna, här i en<br />
kommenterande artikel:<br />
/../there is no question about the justice of the cause<br />
since ”Milosevic’s persecution of the ethnic<br />
Albanians who make up 90 per cent of the population<br />
of Kosovo is a sickening affront to humanity,<br />
with its echoes of Hitler’s treatment of the Jews<br />
(The Daily Telegraph, 26 mars 1999; här från ibid).<br />
Riegert sammanfattar de brittiska <strong>medierna</strong>s<br />
bild av Milosevic:<br />
70<br />
Thus, the descriptors in the British media, either<br />
through the choice of soundbites from NATO<br />
officials (the 9 O’Clock News) or the journalists’<br />
own analysis (the Daily Telegraph) variously<br />
describe President Milosevic as: ”war mongering”,<br />
a ”serial ethnic cleanser”, carrying out medieval<br />
barbarity. He has ”no contact with reality”, an<br />
”emotional numbness”, with ”an absence of<br />
normal human responses”. Aside from being<br />
described as an aggressor and a psychopath, the<br />
tendency of NATO officials to personify the conflict<br />
by describing the Serb forces as ”his forces” and<br />
”his air defences” is uncritically adopted by correspondents<br />
from both media. This use of the personal<br />
pronoun, which appears innocent and a pedagogical<br />
tool erases the responsibility of the Yugoslav leadership<br />
as a whole and make the conflict dependent<br />
on a single individual. (ibid)<br />
Fokuseringen på personen Slobodan Milosevic<br />
är knappast mindre i den norska nyhetsdiskursen<br />
än i den brittiska. Vid krigsutbrottet<br />
pekar Dagbladet redan på <strong>för</strong>stasidan ut vem<br />
motståndaren är: Nato till krig mot Milosevic<br />
(DBL, 24 mars). Denna bild av Natos motpart<br />
följs upp dagen därpå när tidningen reproducerar<br />
– med påfallande eftertryck – fiendebilden<br />
av Milosevic. Både Dagbladets <strong>för</strong>stasida<br />
<strong>och</strong> baksida täcks av en sammanhängande<br />
bild av en cigarrökande Milosevic. Rubrikerna<br />
är tydliga: Milosevic: – avvisar Natostyrka i<br />
Kosovo – avvisar att Serbien begår övergrepp –<br />
nekar ökad självstyrelse <strong>för</strong> Kosovo – nekar att skriva<br />
under fredsavtalet. På ett uppslag i en sammanfattande<br />
artikel på insidorna berättar man<br />
om Milosevic som en ”hatad man” <strong>och</strong> ”den<br />
värsta massmördaren i Europa sedan Stalin<br />
<strong>och</strong> Hitler”. Aftenposten låter på motsvarande<br />
sätt Natos fiendebild av Milosevic få stort<br />
utrymme. I rapporteringen från Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas<br />
sammanbrott nämns han<br />
redan i rubriken: Chirac hårt ut mot Milosevic.<br />
Texten återger den franske presidentens utta-
lande med innebörd att hela ansvaret <strong>för</strong> sammanbrottet<br />
ligger på Milosevic (AfP, 20 mars).<br />
När kriget <strong>för</strong>efaller oundvikligt är det<br />
återigen Milosevics fel. Med ett citat från<br />
den amerikanske chefs<strong>för</strong>handlaren Richard<br />
Holbrooke, skriver Aftenposten i rubriken:<br />
Milosevic vet hur landet ligger <strong>och</strong> i brödtexten<br />
”Milosevic kom oss inte till mötes” (AfP, 24<br />
mars) I NRKs Dagsrevyen, efter att de sista<br />
diplomatiska ansträngningarna i samband<br />
med Holbrookes besök i Belgrad tycks ha<br />
misslyckats, är det Blair, Holbrooke <strong>och</strong> Clinton<br />
som initialt får komma till tals. Clinton<br />
citeras: ”What if someone had listened to<br />
Winston Churchill and stood up to Adolf Hitler<br />
earlier? How many people’s lives might<br />
have been saved”? (Dagsrevyen, 23 mars) I<br />
TV2s Nyheterna samma dag citerar man<br />
Clinton redan i påannonsen: ”Samlat Nato<br />
klart till angrepp säger USAs president Bill<br />
Clinton. President Slobodan Milosevic ändrade<br />
sig inte (bøyde ikke av)” (TV2 Nyheterna, 23<br />
mars).<br />
Den jugoslaviske presidenten Slobodan<br />
Milosevic är den person som <strong>för</strong>ekommer<br />
oftast i medierapporteringen från kriget. Hans<br />
namn nämns i Aftonbladet i var sjunde <strong>och</strong> i<br />
Dagens Nyheter i var tionde artikelrubrik eller<br />
ingress (Albrecht & Listerman, 2001). Som<br />
jäm<strong>för</strong>else kan nämnas att han omtalas tre<br />
gånger så ofta som Clinton. Den jugoslaviske<br />
ledaren konstrueras diskursivt som en renodlad<br />
fiende, en ny Saddam Hussein, Hitler eller<br />
Stalin. I Aftonbladet använder man bland annat<br />
följande tillmälen i karaktäriseringen: en av<br />
”Balkans slugaste <strong>och</strong> mest hänsynslösa<br />
politiker...”, han lever ”...flott <strong>och</strong> vräkigt<br />
som den gamla tidens kommunistpampar”<br />
(AB, 22 mars, Andersson & Berggren, 2000:22)<br />
Redan från början av kriget lägger också de<br />
svenska <strong>medierna</strong> ansvaret helt på Milosevic.<br />
Detta <strong>för</strong>bereds redan innan bombningarna<br />
kommit igång genom artiklar med rubriker<br />
71<br />
som: Milosevic får en sista chans (DN, 22 mars),<br />
Milosevic vägrar ge vika (DN, 23 mars) <strong>och</strong><br />
Det blev nödvändigt att stoppa Milosevic (AB, 24<br />
mars).<br />
När bombningarna väl startat följer man<br />
upp med ytterligare vinklingar som på ett<br />
anmärkningsvärt ensidigt sätt lägger allt<br />
ansvar på den jugoslaviske presidenten, som<br />
om västländernas ledare <strong>och</strong> Nato som<br />
genom<strong>för</strong> attackerna skulle sakna möjligheter<br />
att kontrollera händelseutvecklingen: Endast<br />
Milosevic kan stoppa bombattackerna (AB, 26<br />
mars), Milosevic måste besegras (AB, 6 april),<br />
Ingen framtid på Balkan om Milosevic får<br />
vinna (AB, 14 april), Är Milosovic en ny<br />
Hitler? (DN, 3 april). På ABs kultursida blir<br />
fiendebilden av Milosevic delvis bemött<br />
genom artiklar av John Pilger <strong>och</strong> Edward<br />
Said. Milosevic från klient till demon. John Pilger<br />
om spelet bakom Clintons <strong>och</strong> Blairs ”moraliska<br />
korståg” (AB, 22 april) är en rubrik som klargör<br />
det propagandakritiska perspektivet <strong>och</strong><br />
Saids artikel tar redan i rubriken ett grepp som<br />
inbjuder till ifrågasättande av Natos <strong>och</strong> USAs<br />
syften: Gör motstånd mot Milosevic – <strong>och</strong> Clinton<br />
(AB 7 maj).<br />
Den demoniserade bilden av Milosevic<br />
permanentas emellertid i nyhetsmaterialet<br />
<strong>och</strong> när olika fredsinitiativ tas i månadsskiftet<br />
maj-juni, bland annat från rysk sida <strong>och</strong> från<br />
EU som bett den <strong>för</strong>re finske presidenten<br />
Martti Ahtisaari medla i konflikten, är det<br />
fortsatt Milosevic som anges som det enda<br />
hindret <strong>för</strong> fred. När väl vapenvilan trätt i<br />
kraft är det också Milosevic som är problemet:<br />
Baksmällan efter freden. Det blir inte bättre så<br />
länge Milosevic är kvar (AB, 11 juni). Ett annat<br />
exempel på samma tema är söndagsbilagans<br />
porträtt av hustrun Mira Milosevic: Kvinnan<br />
som styr diktatorn. Ingressen berättar att Milosevic<br />
är ”...hjärnan bakom krigen på Balkan”<br />
men dessutom att hustrun påverkar honom<br />
mer än någon annan <strong>och</strong> att hon var den som
<strong>för</strong>de honom till makten (AB, 12 juni).<br />
Bilden av Milosevic i SVTs Rapport vid<br />
tiden <strong>för</strong> fredsuppgörelsen i mitten av juni<br />
pekar i samma riktning <strong>och</strong> sammanfattas på<br />
följande sätt av Andersson <strong>och</strong> Berggren:<br />
Milosevic <strong>och</strong> hans regering framstår under perioden<br />
10-13 juni som verklighetsfrämmande lögnare.<br />
/.../ Milosevic framträder direkt i ett tv-tal där han<br />
bland annat säger att landet vunnit kriget. Med<br />
tanke på att ett flertal andra medverkande, både<br />
journalister <strong>och</strong> <strong>för</strong>eträdare <strong>för</strong> Nato, säger att det<br />
är tvärtom framstår Milosevics uttalande närmast<br />
som patetiskt. Han ljuger in<strong>för</strong> sitt folk trots att<br />
han <strong>för</strong>lorat ett krig. /.../ Han, hans regering <strong>och</strong><br />
politik framställs som det största hotet mot freden.<br />
(Andersson & Berggren, 2000:29).<br />
Detta perspektiv kan givetvis bara göras<br />
trovärdigt där<strong>för</strong> att <strong>medierna</strong> inte gett allmänheten<br />
en rimlig chans att jäm<strong>för</strong>a innehållet<br />
i fredsresolutionen med innehållet i<br />
Rambouillet<strong>för</strong>slaget. Genom denna tystnad<br />
understöder de på en <strong>och</strong> samma gång<br />
Natopropagandans bild av den lögnaktige<br />
diktatorn <strong>och</strong> bilden av en succé <strong>för</strong> Natos<br />
bombstrategi.<br />
I Dagens Nyheter är rubrikerna en enda serie<br />
basunstötar som proklamerar Milosevics<br />
kommande politiska nederlag som om allt<br />
skulle vara löst bara han lämnade makten:<br />
Serbiska kyrka kräver att Milosevic avgår (DN, 16<br />
juni), Serbisk ilska mot Milosevic (DN, 21 juni),<br />
Serber rasar mot Milosevic. Ökad spänning.<br />
Flyktingar från Kosovo känner sig lurade av Belgradregimen<br />
(DN, 21 juni), Protester mot Milosevic<br />
(DN, 3 juli), Milosevic allt svagare (DN, 14<br />
juli), Milosevic under ökad press (DN, 7 juli), osv.<br />
Medan <strong>medierna</strong> låter synfältet upptas av<br />
protesterna mot Milosevic pågår den utrensning<br />
mot kosovoserberna som Kfor <strong>och</strong> FN<br />
har sådana problem att hantera <strong>och</strong> som<br />
underblåser fortsatt fiendskap också i södra<br />
72<br />
delarna av Serbien <strong>och</strong> senare i Makedonien.<br />
Men krigspropagandans demonisering av<br />
Milosevic <strong>för</strong>efaller få återverkningar långt<br />
efter att Natos bombningar upphört med<br />
påföljd att både medier <strong>och</strong> politiker ser åt ett<br />
annat håll. UCK-gerillans fortsatta kamp <strong>för</strong><br />
ett etniskt homogent <strong>och</strong> självständigt<br />
albanskt Kosovo eller Storalbanien hamnar i<br />
skymundan när <strong>medierna</strong> riktar hela uppmärksamheten<br />
på maktkampen i Belgrad <strong>och</strong><br />
sökandet efter bevis på de serbiska övergreppen<br />
mot kosovoalbanerna.<br />
Sammanfattning<br />
Sammanfattningsvis är fiendebilden av Milosevic<br />
som den skyldige till den humanitära<br />
krisen på Balkan <strong>och</strong> till <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
dominerande i både brittiska, norska <strong>och</strong><br />
svenska medier. Den är redan etablerad när<br />
bombningarna inleds <strong>och</strong> består långt efter att<br />
de upphört. Det är således ingen tvekan om att<br />
Natopropagandan är framgångsrik vad gäller<br />
att demonisera <strong>och</strong> personifiera motståndaren<br />
<strong>för</strong> att därigenom få opinionens stöd <strong>för</strong><br />
bombningarna om medel att <strong>för</strong>hindra den<br />
etniska rensningen i Kosovo. Inget i analyserna<br />
tyder på att några skilda nationella perspektiv<br />
spelar in i på <strong>medierna</strong>s konstruktion<br />
i denna del. Uttryckssätten kan variera något<br />
– i brittiska medier talas om ”a serial ethnic<br />
cleanser”, vilket saknar motsvarighet i de<br />
norska <strong>och</strong> svenska <strong>medierna</strong> – men i sak finns<br />
inte några påtagliga skillnader. Milosevic är<br />
den ansvarige, även <strong>för</strong> det lidande som Natos<br />
bomber utsätter civilbefolkningen i Kosovo<br />
<strong>och</strong> Serbien <strong>för</strong>.<br />
Det kan diskuteras hur denna mediedominans<br />
<strong>för</strong> en typisk propagandabild av Natos<br />
motståndare ska <strong>för</strong>klaras. Som Riegert påpekar<br />
hade Milosevic redan <strong>för</strong>e Kosovokriget i<br />
<strong>medierna</strong>s rapportering framstått som den<br />
politiker som fram<strong>för</strong> allt var ansvarig <strong>för</strong><br />
krigen på Balkan <strong>och</strong> till Jugoslaviens
sammanbrott som federation. Demoniseringen<br />
av Milosevic skulle ur denna synvinkel<br />
kunna betecknas som resultat ”pre-propaganda”,<br />
dvs. en långsiktig bearbetning av <strong>för</strong>eställningar<br />
<strong>och</strong> attityder till presumtiva motståndare,<br />
liksom till den egna statens politik,<br />
i syfte att psykologiskt <strong>för</strong>bereda <strong>och</strong> mobilisera<br />
allmänna opinionen på eventuella<br />
kommande konfrontationer. Å andra sidan<br />
kan man i <strong>Kosovokonflikten</strong> utgå från att fiendebilden<br />
av Milosevic befästs <strong>och</strong> accentueras<br />
i samband med Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna<br />
<strong>och</strong> i utspel från västledare som Bill Clinton<br />
<strong>och</strong> Tony Blair, vilka etablerar ett tolkningsparadigm<br />
som jämställer Milosevic med folkmordsdiktatorer<br />
som Adolf Hitler <strong>och</strong> Saddam<br />
Hussein. Effekterna på mediediskurserna<br />
kan inte reduceras till att journalisterna<br />
enbart passivt återger <strong>och</strong> <strong>för</strong>medlar dessa<br />
tankefigurer till allmänheten. Tvärtom fungerar<br />
dessa propagandastrategiska element som<br />
både <strong>för</strong>ebilder <strong>och</strong> incitament <strong>för</strong> journalisternas<br />
egna reflexioner <strong>och</strong> diskursiva konstruktioner<br />
av konfliktens huvudrollsinnehavare.<br />
Medierna fyller med andra ord i med<br />
konkreta detaljer där propagandan nöjer sig<br />
med antydningar, t.ex. om parallellen till<br />
Hitler, <strong>och</strong> de använder mediedramaturgins<br />
alla möjligheter <strong>för</strong> att själva gestalta fienden<br />
som en demon.<br />
Natos bombningar <strong>och</strong> konsekvenserna<br />
av dessa<br />
Frågorna om bombningarnas <strong>för</strong>enlighet med<br />
internationell rätt <strong>och</strong> deras ändamålsenlighet<br />
var centrala <strong>för</strong> propagandan på båda sidor.<br />
Medan Nato-länderna rättfärdigade anfallen<br />
med att den etniska rensningen var ett brott<br />
mot mänskligheten <strong>och</strong> därmed av sådan dignitet<br />
att även FN-stadgan medger intervention<br />
trots att Jugoslavien är en suverän stat,<br />
hävdade den jugoslaviska regimen att anfallen<br />
var ett klart brott mot internationell lag<br />
73<br />
eftersom säkerhetsrådet inte gett sitt samtycke.<br />
Det kritiska perspektivet ifrågasatte<br />
inte bara om bombningarna var <strong>för</strong>enliga med<br />
internationell rätt utan också om de verkligen<br />
var ett effektivt sätt att <strong>för</strong>hindra den etniska<br />
rensningen i Kosovo. Kritiken hänvisade<br />
bland annat till att terrorn mot kosovoalbanerna<br />
ökade dramatiskt i samband med Natos<br />
attacker. En särskilt uppmärksammad händelse<br />
i april var Natos anfall mot tv-huset i Belgrad.<br />
Detta angrepp mot civila medier <strong>och</strong><br />
journalister kritiserades som ett brott mot<br />
Genèvekonventionens <strong>för</strong>bud att anfalla civila<br />
mål, men <strong>för</strong>svarades av Nato med att den<br />
serbiska televisionen spred hat- <strong>och</strong> krigspropaganda<br />
samt att tv-huset också hade militära<br />
installationer.<br />
Natos bombkampanj behandlas tämligen<br />
olika i de tre nationella mediegrupperna.<br />
Visserligen finns det en viss grundläggande<br />
överensstämmelse vad gäller motivet, dvs. att<br />
något måste göras <strong>för</strong> att <strong>för</strong>hindra den humanitära<br />
katastrofen i Kosovo, <strong>och</strong> att Nato<br />
endast har de bästa avsikter. Men när bombningarna<br />
drabbar civilbefolkningen <strong>och</strong> konflikten<br />
inte tycks närma sig någon lösning,<br />
trots massiva luftanfall vecka efter vecka, börjar<br />
<strong>medierna</strong> uppvisa delvis olika mönster <strong>för</strong><br />
hur bombningarna <strong>och</strong> deras konsekvenser<br />
beskrivs i nyheterna. Delvis handlar det om<br />
nationella skillnader, delvis om skillnader<br />
som snarare är betingade av olika medietypers<br />
plats i den diskursiva ordningen.<br />
Samtliga mediegrupper <strong>för</strong>medlar kritisk<br />
information om missriktade bombanfall <strong>och</strong><br />
att även civila offer drabbas. I den brittiska<br />
diskursen – här representerad av BBC-programmet<br />
9 O’Clock News – underordnas dock<br />
dessa informationer det dominerande Natoperspektivet<br />
som bland annat framhäver<br />
kosovoalbanernas samtycke till bombningarna<br />
<strong>och</strong> att Nato <strong>för</strong>söker undvika civila mål.<br />
Interventionens laglighet är ingen central
fråga <strong>och</strong> när bombningsstrategins ändamålsenlighet<br />
diskuteras kritiskt handlar det<br />
främst om att enbart flyginsatser har begränsad<br />
militär effektivitet <strong>och</strong> om att den <strong>för</strong>värrade<br />
humanitära situationen i Kosovo kan<br />
leda till oenighet inom Nato <strong>och</strong> gentemot<br />
Ryssland.<br />
I de norska <strong>medierna</strong> dominerar också<br />
Natoperspektivet, fram<strong>för</strong> allt i början av kriget.<br />
Men de avvikande kritiska rösterna är här<br />
mer framträdande än i de brittiska <strong>medierna</strong>. I<br />
synnerhet Dagbladet innehåller kritik mot att<br />
bombningarna drabbar civilbefolkningen<br />
bland annat i Belgrad, vilket rapporteras i de<br />
dagboksnoteringar som en tillfälligt kontrakterad<br />
kolumnist regelbundet sänder till redaktionen.<br />
Det är också denne gästskribent som<br />
levererar de mest kritiska rapporterna om<br />
Natos anfall på tv-huset i Belgrad <strong>och</strong> de<br />
civila offer som de skördar. Anfallen på detta<br />
civila mål rapporteras också i brittiska medier,<br />
men här marginaliseras kritiken genom att<br />
Jamie Shea <strong>och</strong> andra Natotalesmän får dominera<br />
medieagendan med sin uppfattning om<br />
var<strong>för</strong> tv-huset skulle vara ett legitimt mål.<br />
Av de undersökta <strong>medierna</strong> framstår i<br />
början av kriget de svenska som de mest<br />
kritiska till bombningarna på nyhetsplats. De<br />
fokuserar påfallande mycket på riskerna med<br />
den strategi som Nato valt, främst att konflikten<br />
kan sprida sig <strong>och</strong> att civilbefolkningen<br />
kommer att drabbas (mer om den inledande<br />
rapporteringen i nästa avsnitt). Anmärkningsvärt<br />
nog – särskilt mot bakgrund<br />
av den kritiska vinkel som är <strong>för</strong>härskande i<br />
början av kriget i de svenska <strong>medierna</strong> – har<br />
de mycket litet, om ens något, utrymme <strong>för</strong><br />
bombningarna av tv-huset. Andra nyheter<br />
placeras i <strong>för</strong>grunden <strong>och</strong> den <strong>för</strong> den internationella<br />
rätten <strong>och</strong> <strong>för</strong> demokratin centrala<br />
händelsen att journalister <strong>och</strong> medier av Nato<br />
betraktas som legitima mål nedtonas redaktionellt.<br />
74<br />
Slutsatsen är att bombningarna kritiseras<br />
både i norska <strong>och</strong> svenska medier, särskilt när<br />
de pågått några veckor <strong>och</strong> det kommer rapporter<br />
om att såväl kosovoalbanska flyktingar<br />
som civila serber av misstag attackerats. Men<br />
på ledarsidorna med<strong>för</strong> dessa rapporter ingen<br />
påtaglig omsvängning från den Natopositiva<br />
inställning som tidningarna både i Norge <strong>och</strong><br />
Sverige intog redan från det att Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna<br />
avbröts. Hur detta sammansatta<br />
resultat ska tolkas ur propagandateoretisk<br />
synvinkel återkommer vi till i det avslutande<br />
kapitlet.<br />
Mediernas beskrivning av krigets<br />
”värdiga offer”<br />
Journalisterna hamnar ofrånkomligen i propagandakrigets<br />
korseld i <strong>för</strong>söken att rapportera<br />
om krigets konsekvenser. Parterna gör allt<br />
<strong>för</strong> att framställa det lidande som motsidan är<br />
skyldig till som omänskligt, bestialiskt <strong>och</strong><br />
onödigt. Samtidigt betraktar journalisterna<br />
det som en av sin viktigaste uppgifter att<br />
rapportera om hur kriget drabbar civila, kvinnor<br />
<strong>och</strong> barn. Ibland beskriver <strong>för</strong>eträdare <strong>för</strong><br />
<strong>medierna</strong> detta som att man strävar efter att<br />
visa fram ”krigets sanna ansikte” <strong>och</strong> därigenom<br />
motverka militärens <strong>för</strong>sök att skildra<br />
kriget som ett tekniskt-organisatoriskt <strong>för</strong>etag.<br />
Man vet också att publiken tar till sig <strong>och</strong><br />
engageras av berättelserna om de drabbades<br />
situation <strong>och</strong> deras heroiska <strong>för</strong>sök att uthärda<br />
<strong>och</strong> överleva. Krigskorrespondenten pressas<br />
från olika håll <strong>och</strong> det är otvivelaktigt en svår<br />
balansgång att skildra krigets realiteter utan<br />
att allt<strong>för</strong> mycket hamna i händerna på propagandastrategerna.<br />
Initialt är det ingen skillnad mellan de studerade<br />
mediegruppernas sätt att konstruera<br />
Kosovokrigets ”värdiga offer”. Samtliga ger<br />
kosovoalbanerna rollen som oskyldiga offer<br />
vilka behöver <strong>och</strong> <strong>för</strong>tjänar omvärldens<br />
beskydd, en roll de också får behålla efter
krigsslutet. Med ett undantag: Aftonbladet gör<br />
de <strong>för</strong>sta dagarna av kriget ingen skillnad på<br />
civila offer i den ena eller den andra etniska<br />
gruppen. Men när de kosovoalbanska<br />
flyktingarnas berättelser några dagar in i kriget<br />
får den huvudsakliga uppmärksamheten<br />
ansluter också AB till den ensidiga tendens<br />
som kännetecknar övriga medier.<br />
En direkt jäm<strong>för</strong>else mellan norska Dagsrevyen<br />
<strong>och</strong> svenska Rapport, vilken omfattar<br />
dagarna efter Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas<br />
sammanbrott, de <strong>för</strong>sta krigsdagarna <strong>och</strong><br />
bombningen av tv-huset i Belgrad, tyder på<br />
att samma ensidiga fokusering på kosovoalbanerna<br />
som offer kännetecknar tv-nyheterna.<br />
De två programmen har en gemensam<br />
<strong>och</strong> överensstämmande huvudframställning<br />
av konflikten där serberna framstår som<br />
angripare <strong>och</strong> kosovoalbanerna som de <strong>för</strong>tryckta.<br />
Vare sig i Dagsrevyen eller i Rapport<br />
ställs under de sex dagar som undersökts<br />
frågan om kosovoalbanernas flykt kan ha<br />
framkallats av Natos bombningar. Även om<br />
studien visar att det svenska programmet har<br />
fler oavhängiga källor, inklusive flyktingar, i<br />
början av kriget än det norska är det alltså<br />
ingen skillnad i hur offerbildens grundläggande<br />
drag ser ut i de två programmen (Midteide<br />
& Grønli, 2000:26 ff.).<br />
Polariseringen längs den etniska dimensionen<br />
avtar emellertid i alla undersökta medier<br />
något efter hand när det blir allt tydligare att<br />
civilbefolkningen drabbas också på den serbiska<br />
sidan. Tendensen, som kan tolkas som<br />
att krigspropagandan får successivt minskat<br />
genomslag, är mest framträdande i de två<br />
kvällstidningarna, dvs. i Dagbladet <strong>och</strong> Aftonbladet,<br />
om man jäm<strong>för</strong> med de undersökta<br />
norska <strong>och</strong> svenska morgontidningarna <strong>och</strong><br />
med BBC-programmet 9 O’Clock News.<br />
När kosovoserberna efter krigsslutet flyr<br />
från provinsen utmanas den propagandabild<br />
som Nato torg<strong>för</strong>t. Ur journalistisk synvinkel<br />
75<br />
erbjuder denna vändning av konflikten ett val<br />
mellan att antingen utveckla en indirekt kritik<br />
av propagandan genom att lyfta fram den s.k.<br />
omvända etniska rensningen eller att fortsatt<br />
polarisera konfliktens etniska dimension med<br />
serberna som <strong>för</strong>övare <strong>och</strong> kosovoalbanerna<br />
som offer. Hur journalisterna väljer varierar<br />
som vi kommer att se i nästa avsnitt.<br />
Krigsslutet: fredsavtalet, rysk överraskning<br />
<strong>och</strong> kosovoserber på flykt<br />
De militära aktionerna upphör den 10 juni<br />
1999 i <strong>och</strong> med att ett fredsavtal undertecknats<br />
av parterna. Vi har valt att jäm<strong>för</strong>a hur övergången<br />
till mer fredliga <strong>för</strong>hållanden konstrueras<br />
i mediediskurserna i de tre länderna.<br />
Fredsavtalet har blivit omdiskuterat, bland<br />
annat har Chomsky hävdat att det inte kan<br />
betraktas som en seger <strong>för</strong> Nato eftersom man<br />
tvingades ge avkall på betydande delar av de<br />
krav som man ställde Jugoslavien in<strong>för</strong> i Rambouillet<br />
(Chomsky, 1999: 114 ff.). En annan<br />
uppmärksammad händelse var den oväntade<br />
inmarschen i Kosovo av ryska trupper som<br />
tillhörde Sfor-styrkorna i Bosnien. Dessa <strong>för</strong>flyttade<br />
sig snabbt genom Serbien <strong>och</strong> intog<br />
flygplatsen i Pristina innan övriga internationella<br />
styrkor hade anlänt. Ett tredje viktigt<br />
inslag i rapporteringen i denna fas är de flyende<br />
kosovoserberna som lämnar provinsen <strong>för</strong><br />
att huvudsakligen söka sig till Serbien. I vissa<br />
fall kom denna nya flyktvåg att betecknas<br />
som en omvänd etnisk rensning jäm<strong>för</strong>t med<br />
kosovoalbanernas flykt under kriget.<br />
I analysen av hur <strong>medierna</strong> skildrade krigsslutet<br />
<strong>och</strong> utvecklingen den följande veckan<br />
har vi intensivgranskat rapporteringen <strong>och</strong><br />
debatten i Sverige, Norge <strong>och</strong> Storbritannien<br />
under perioderna 10–13 <strong>och</strong> 17–18 juni. Relationerna<br />
mellan mediediskurserna <strong>och</strong> propaganda-<br />
<strong>och</strong> medlidandediskurserna står fortsatt<br />
i centrum <strong>för</strong> analysen. Vi har lagt särskild<br />
vikt på hur <strong>medierna</strong> behandlar de ovan
nämnda <strong>och</strong> <strong>för</strong> Natopropagandan relativt<br />
besvärande aspekterna av konfliktens utveckling<br />
efter vapenvilan. Dessa diskursiva teman<br />
kan betraktas som ”kritiska” <strong>och</strong> där<strong>för</strong> speciellt<br />
fruktbara att studera. Det är fram<strong>för</strong> allt<br />
följande frågor som vi har inriktat analyserna<br />
på <strong>för</strong> denna del av rapporteringen:<br />
• På vilket sätt beskrivs utgången av kriget?<br />
Infogas den i en klassisk krigsromantisk<br />
berättelse om den ”goda sidans” seger över<br />
ondskan eller distanseras den från propagandadiskursen<br />
i <strong>och</strong> med att kriget är slut?<br />
Relateras innehållet i Kosovo<strong>för</strong>draget<br />
med Rambouilletavtalet <strong>och</strong> vilket blir<br />
<strong>medierna</strong>s facit beträffande bombningarnas<br />
nödvändighet?<br />
• Vilket perspektiv anlägger <strong>medierna</strong> på den<br />
överraskande ryska inmarschen? Journalister<br />
<strong>och</strong> medier kunde här välja mellan att se<br />
den som en snabb insats <strong>för</strong> att säkerställa<br />
ordningen i provinsen eller som ett led i<br />
kampen om inflytande i regionen. Man<br />
kan <strong>för</strong>vänta sig mer eller mindre tydliga<br />
uttryck <strong>för</strong> kvarlevande perspektiv från det<br />
kalla krigets dagar. I vilken utsträckning<br />
strukturerades mediediskurserna av motsättningen<br />
mellan öst <strong>och</strong> väst?<br />
• Vad kom rapporterna om kosovoserbernas<br />
flykt att betyda <strong>för</strong> mediebilden av konfliktens<br />
”värdiga offer”? Övertar de den roll<br />
som kosovoalbanerna tidigare hade fått i<br />
<strong>medierna</strong>?<br />
Skildringen av krigsslutet skiljer sig i vissa<br />
delar markant mellan olika länders medier.<br />
Mycket politisk prestige står på spel <strong>för</strong><br />
de inblandade Natostaterna samtidigt som<br />
propagandans enögda perspektiv framstår i<br />
tämligen bjärt dager i kontrast mot de bestående<br />
problemen, vilket framkallar mer<br />
76<br />
eller mindre tydliga <strong>för</strong>svarsreaktioner från<br />
<strong>medierna</strong> i Natoländerna. Men också i de<br />
svenska tidningarna, som åtminstone på<br />
ledarplats <strong>för</strong>svarat Natos intervention, kan<br />
man observera intressanta reaktioner, vilka<br />
kan tolkas som olika uttryck <strong>för</strong> ett journalistiskt<br />
behov av anpassning till de nya<br />
omständigheterna <strong>Kosovokonflikten</strong> hade<br />
ställt dem in<strong>för</strong>.<br />
Det är under alla <strong>för</strong>hållanden tydligt att<br />
de brittiska <strong>och</strong> norska <strong>medierna</strong> uppvisar en<br />
mer Natovänlig bild av utvecklingen än de<br />
svenska. Medan de <strong>för</strong>ra i sin nyhets<strong>för</strong>medling<br />
tämligen oreserverat beskriver interventionen<br />
som framgångsrik, trots vissa återstående<br />
problem, har de svenska <strong>medierna</strong><br />
snarare ett perspektiv enligt vilket det överhuvudtaget<br />
är oklart om bombningarna <strong>för</strong>t<br />
konflikten närmare sin lösning. Exempelvis<br />
<strong>för</strong>klaras kosovoserbernas flykt i de brittiska<br />
<strong>och</strong> norska <strong>medierna</strong> mer ensidigt med hänvisning<br />
till serbernas tidigare <strong>för</strong>följelser av<br />
kosovoalbanerna än i de svenska <strong>medierna</strong><br />
som båda beskriver hotet mot kosovoserberna<br />
som reellt <strong>och</strong> tämligen akut. Skillnaden kan<br />
ytligt betraktad <strong>för</strong>efalla subtil men är i själva<br />
verket substantiell. Med det <strong>för</strong>ra perspektivet<br />
blir Kfors uppgift att <strong>för</strong>hindra upprepningar<br />
av den serbiska etniska rensningen mot kosovoalbanerna<br />
<strong>och</strong> att övertyga både serber <strong>och</strong><br />
albaner om att de kan känna sig trygga under<br />
dess beskydd. Med det andra perspektivet har<br />
Kfor en betydligt mer krävande uppgift som<br />
innebär att två konflikt<strong>för</strong>stärkande faktorer,<br />
nämligen serbisk revanschism <strong>och</strong> albansk<br />
separatism, måste hållas i schack samtidigt.<br />
Särskilt det senare är svår<strong>för</strong>enligt med<br />
Natopropagandans ensidiga beskrivning av<br />
den etniska rensningen, <strong>för</strong> att nu inte tala om<br />
de operativa komplikationerna.<br />
Den svenska nyhetsrapporteringen skiljer<br />
sig från den brittiska <strong>och</strong> norska bland annat<br />
genom att lägga större tonvikt vid att serber-
nas flykt är resultatet av faktiska våldshandlingar<br />
riktade mot dem samt genom mer<br />
omfattande visuell <strong>och</strong> emotionell exponering<br />
av de flyende kosovoserberna. Ett annat<br />
uttryck <strong>för</strong> de skilda nationella diskurserna<br />
rörande den etniska konfliktdimensionen är<br />
de motsatta perspektiven på UCK. Detta illustreras<br />
vid en jäm<strong>för</strong>else mellan två större<br />
artiklar, den ena i norska Aftenposten den<br />
11 juni <strong>och</strong> den andra i Dagens Nyheter den<br />
12 juni, som bägge handlar om den albanska<br />
gerillan. Den norska tidningens bild är<br />
huvudsakligen positiv <strong>och</strong> organisationen<br />
sägs ha utvecklats från laglös gerilla till västs<br />
nödvändiga medspelare. Dagens Nyheter är<br />
däremot klart kritisk <strong>och</strong> beskriver UCK som<br />
o<strong>för</strong>sonligt, kompromisslöst <strong>och</strong> endast ute<br />
efter makt.<br />
De internationella styrkornas inmarsch<br />
<strong>och</strong> maktövertagande i Kosovo får olika<br />
behandling i <strong>medierna</strong>, vilket delvis kan <strong>för</strong>klaras<br />
av olika nationella kontexter <strong>för</strong> mediediskurserna.<br />
Fram<strong>för</strong> allt är rapporteringen<br />
om den överraskande ryska framryckningen<br />
till Pristina betydligt mer negativ <strong>och</strong> präglad<br />
av ett kalla kriget-perspektiv i de brittiska <strong>och</strong><br />
norska <strong>medierna</strong> jäm<strong>för</strong>t med de svenska.<br />
Mest påfallande är skillnaden mellan kvällstidningarna<br />
på denna punkt. Medan svenska<br />
Aftonbladet betonar hur befolkningen i Pristina<br />
jublar när de ryska tanksen rullar in, får man i<br />
norska Dagbladet veta att ryssarnas närvaro<br />
skapar fruktan. I övrigt är framställningen<br />
beträffande befolkningens inställning till de<br />
internationella styrkorna likartad i norsk <strong>och</strong><br />
svensk press. Jublande människor hälsar<br />
Natostyrkorna välkomna.<br />
För vissa aspekter av rapporteringen <strong>för</strong>efaller<br />
den nationella kontexten vara mindre<br />
betydelsefull. Detta gäller särskilt <strong>för</strong> framställningen<br />
av krigets ”värdiga offer”, där det<br />
spelar större roll vilken presskategori tidningen<br />
tillhör än dess nationalitet. Kvällstidning-<br />
77<br />
arna skiljer sig från morgontidningarna på i<br />
stort sett samma sätt i Norge <strong>och</strong> Sverige,<br />
vilket i grunden handlar om att man överger<br />
eller åtminstone reducerar den propagandistiska<br />
polariseringen av konfliktkonstruktionen<br />
från början av kriget. Dagbladet <strong>och</strong> Aftonbladet<br />
går längst i Natokritisk riktning i ett par<br />
olika hänseenden. För det <strong>för</strong>sta <strong>och</strong> gemensamt<br />
<strong>för</strong> bägge kvällstidningarna när det gäller<br />
att ge serberna en roll som ”värdiga offer”,<br />
vilket i den <strong>för</strong>ra tidningen främst handlar<br />
om befolkningen i Belgrad <strong>och</strong> i den senare om<br />
den omvända etniska rensningen riktad mot<br />
kosovoserberna. För det andra innehåller<br />
Dagbladet exempel på nyhetsartiklar där nödvändigheten<br />
av att Kfor skyddar serberna mot<br />
UCK-gerillan lyfts fram, en paradoxal situation<br />
som ytterligare framhävs genom att<br />
freden beskrivs som farligare än kriget (DBL,<br />
11 juni). Den kanske största avvikelsen från<br />
den polariserade propagandabilden av konflikten<br />
är, <strong>för</strong> det tredje, Aftonbladets ovan<br />
nämnda triumfatoriska skildring av ryssarnas<br />
intåg i Pristina. Givet det i många avseenden<br />
dominerande Natoperspektivet på konflikten<br />
är det en anmärkningsvärt odistanserad<br />
skildring av kosovoserbernas glädje över den<br />
kuppartade ryska interventionen. I denna<br />
berättelse finns inga spår av det maktpolitiska<br />
perspektiv med rötter i kalla kriget som <strong>för</strong>ekommer<br />
i brittiska <strong>och</strong> norska medier.<br />
Vi kommer i slutsatserna att närmare<br />
diskutera hur kvällspressens specifika sätt att<br />
skildra vissa inslag i händelse<strong>för</strong>loppet vid<br />
krigsslutet ska <strong>för</strong>klaras.<br />
Konvergens eller divergens<br />
– en fråga om dominans?<br />
Analysens utgångspunkt: olika temans<br />
centralitet <strong>för</strong> propaganda- respektive<br />
medlidandediskursen<br />
I det här avsnittet är avsikten att presentera en<br />
komprimerad analys av hur de undersökta
norska <strong>och</strong> svenska <strong>medierna</strong>s rapportering<br />
<strong>för</strong>ändras över tid. Syftet med denna analys<br />
är att <strong>för</strong>söka besvara frågan om de skilda<br />
mediediskurserna närmar eller avlägsnar sig<br />
från varandra. Intresset <strong>för</strong> denna frågeställning<br />
härrör från ett tidigare projekt om Gulfkriget<br />
1990–91 som med delvis andra metoder<br />
undersökte konvergens <strong>och</strong> divergens mellan<br />
amerikansk <strong>och</strong> europeisk medierapportering.<br />
I korthet visade resultaten i det fallet att<br />
de europeiska <strong>medierna</strong> efterhand övertog<br />
samma propagandabild av den konflikten<br />
som redan tidigt fanns etablerad i de amerikanska<br />
<strong>medierna</strong>. Och vidare att <strong>medierna</strong><br />
från de traditionellt alliansfria länderna Finland<br />
<strong>och</strong> Sverige anpassade sin rapportering<br />
till den amerikanska propagandabilden senare<br />
är <strong>medierna</strong> i Natoländerna Norge <strong>och</strong><br />
Tyskland (Nohrstedt, 2000). Det är med andra<br />
ord från ett teoretiskt perspektiv, enligt<br />
vilket transnationella propagandainfluenser<br />
på mediediskurserna i samband med internationella<br />
konflikter uppfattas som väsentliga<br />
<strong>för</strong> <strong>medierna</strong>s opinionsskapande roll i den<br />
nya världsordningen, som vi närmar oss frågorna<br />
om hur mediebilderna av <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
<strong>för</strong>ändras över tid. Med USA som den<br />
enda återstående supermakten eller, som president<br />
Clinton uttryckte det i sitt installationstal<br />
1997, ”an indispensable nation” 17 är det<br />
både ur vetenskaplig <strong>och</strong> demokratisk<br />
synvinkel väsentligt att få djupare kunskap<br />
om hur stormakternas <strong>och</strong> särskilt USAs propagandastrateger<br />
agerar <strong>för</strong> att påverka opinionen<br />
i andra länder, t.ex. de nordiska, <strong>och</strong><br />
78<br />
vilken betydelse propagandan har <strong>för</strong> <strong>medierna</strong>s<br />
rapportering.<br />
I de presenterade resultaten ovan har tidsdimensionen<br />
i viss utsträckning redan uppmärksammats,<br />
men i det följande kommer<br />
denna dimension att vara huvudfokus tillsammans<br />
med <strong>för</strong>ändringar av de interdiskursiva<br />
relationerna mellan, å ena sidan,<br />
mediediskurserna <strong>och</strong>, å andra sidan, propaganda-<br />
<strong>och</strong> medlidandediskurserna. Det är<br />
egentligen inte avsikten att här till<strong>för</strong>a ytterligare<br />
empiri utan snarare att lyfta fram <strong>för</strong>ändringsmönstren<br />
jäm<strong>för</strong>t med tvärsnittsjäm<strong>för</strong>elserna<br />
ovan. Tanken är att utifrån de teman<br />
som behandlades i <strong>för</strong>ra kapitlet belysa diskursiva<br />
trender. Men på ett par punkter behöver<br />
vi komplettera den <strong>för</strong>egående resultatredovisningen<br />
<strong>för</strong> att de diskursiva <strong>för</strong>skjutningarna<br />
ska framgå. Komparationerna<br />
begränsas dock här till norska <strong>och</strong> svenska<br />
medier. Det kan emellertid nämnas att en<br />
pilotstudie har granskat rapporteringen de<br />
allra <strong>för</strong>sta dagarna av kriget i brittisk, grekisk,<br />
norsk <strong>och</strong> svensk press med likartade<br />
utgångspunkter (Nohrstedt m.fl., 2000).<br />
De teman som behandlades i <strong>för</strong>egående<br />
kapitel kan <strong>för</strong> konvergens-/divergensanalysen<br />
inordnas i ett interdiskursivt perspektiv<br />
på så sätt att de teman som är centrala i propagandan<br />
skiljs från dem som är mindre centrala<br />
<strong>och</strong> de som är centrala <strong>för</strong> medlidandediskursen<br />
skiljs från dem som är perifera <strong>för</strong> denna<br />
diskurs. Med dessa distinktioner som<br />
grund kan följande matris uppställas där<br />
teman från mediediskurserna inplacerats.<br />
17) I talet <strong>för</strong>ekommer uttrycket i samband med att Clinton berör USAs prövningar, men fram<strong>för</strong> allt landets framgångar<br />
under hans presidentperiod: ”In these four years, we have been touched by tragedy, exhilarated by challenge, strengthened<br />
by achievement. America stands alone as the world's indispensable nation. Once again, our economy is the strongest<br />
on earth. Once again, we are building stronger families, thriving communities, better educational opportunities,<br />
a cleaner environment. Problems that once seemed destined to deepen now bend to our efforts: our streets are safer and<br />
recordnumbers of our fellow citizens have moved from welfare to work.” (http://www.indiana.edu/~libgpd/<br />
guides/pres/pres42.html)
Figur 1: Olika temans relation till propaganda- <strong>och</strong><br />
medlidandediskurserna<br />
Betydelse <strong>för</strong><br />
medlidandedistursen<br />
Central<br />
Perifer<br />
Propagandastrategisk betydelse<br />
Central Perifer<br />
Värdiga offer<br />
Fiendebilden<br />
Bombningarnas<br />
konsekvenser<br />
Rysk inmarsch<br />
Figuren illustrerar mediediskursernas relationer<br />
till propaganda- <strong>och</strong> medlidandediskurserna<br />
<strong>och</strong> hur de senare kan antas<br />
påverka <strong>medierna</strong>s behandling av olika<br />
teman. Vi <strong>för</strong>utsätter att medier <strong>och</strong> journalister<br />
är påverkade av olika influenser från makthavare<br />
<strong>och</strong> publik, <strong>för</strong>utom att de tar hänsyn<br />
till de <strong>för</strong> journalistiken centrala professionella<br />
idealen, inklusive kravet på integritet <strong>och</strong><br />
oberoende.<br />
Figuren <strong>för</strong>söker med hjälp av uppdelningen<br />
i de två kolumnerna visa på hur vissa<br />
teman är särskilt viktiga <strong>för</strong> propagandastrategerna<br />
medan andra är mer perifera. Med<br />
utgångspunkt i propagandateorin kan det<br />
t.ex. slås fast att utpekandet av en personifierad<br />
fiende som på allt sätt demoniseras är<br />
avgörande <strong>för</strong> framgång i propagandakriget.<br />
Detta av flera skäl, varav de två viktigaste är<br />
att motståndaren görs konkret <strong>och</strong> att krigsmålen<br />
framstår som uppnåeliga. Samtidigt<br />
som man undviker att utpeka en hel befolkning<br />
som fiende, vilket lätt kunde uppfattas<br />
som rasism. Idag är det dessutom knappast<br />
möjligt att mobilisera opinionen <strong>för</strong> ett totalt<br />
krig, var<strong>för</strong> det är en propagandistisk <strong>för</strong>del<br />
om krigs<strong>för</strong>etag kan beskrivas som polisaktioner<br />
riktade mot enskilda ledare på motståndarsidan.<br />
En annan central komponent i propagandan<br />
är att dra en tydligt skiljelinje mellan offren<br />
<strong>för</strong> fiendens respektive den egna sidans<br />
79<br />
krig<strong>för</strong>ing. En vanlig metod är att framställa<br />
det mänskliga lidande som fienden är upphov<br />
till som avsiktlig <strong>och</strong> möjlig att undvika,<br />
medan det lidande som den egna krig<strong>för</strong>ingen<br />
orsakar framställs som oavsiktligt <strong>och</strong> oundviklig.<br />
En besläktad teknik är att beskriva<br />
motståndarens våldshandlingar genom deras<br />
konsekvenser, medan den egna sidans våld<br />
beskrivs med hänvisning till de goda intentionerna<br />
som exempelvis att undvika ännu värre<br />
lidande, bekämpa brott mot mänskligheten,<br />
osv. På dessa <strong>och</strong> andra liknande sätt vill<br />
propagandastrategerna utpeka civila offer på<br />
den egna sidan (eller den sida i konflikten som<br />
man säger sig <strong>för</strong>svara) som ”värdiga”, dvs.<br />
offer som utan egen skuld utsätts <strong>för</strong> lidande,<br />
medan civila offer på motståndarsidan på ett<br />
eller annat sätt själva anses skyldiga till det<br />
lidande som de utsätts <strong>för</strong>. Detta är i korthet<br />
bakgrunden till att två teman utpekats som<br />
särskilt centrala <strong>för</strong> propagandan, nämligen<br />
fiendebilden av Milosevic <strong>och</strong> kosovoalbanerna<br />
som Kosovokrigets ”värdiga offer”.<br />
På den andra dimensionen i figuren skiljer<br />
vi på teman som är centrala respektive perifera<br />
i <strong>för</strong>hållande till medlidandediskursen.<br />
Av de två teman som är propagandamässigt<br />
centrala är endast temat ”värdiga offer”<br />
centralt <strong>för</strong> medlidandediskursen. Empati <strong>och</strong><br />
medkänsla med civilbefolkningen i krig kan<br />
liknas vid det medlidande som framkallas vid<br />
rapporter om svältkatastrofer eller dödliga<br />
epidemier. O<strong>för</strong>skyllt tvingas delar av civilbefolkningen<br />
iväg från sina hem <strong>för</strong> att undgå<br />
faran, de får lämna merparten av sina ägodelar<br />
<strong>och</strong> riskerar i värsta fall att dödas. Genom<br />
att globaliseringsprocesserna har ”krympt”<br />
världen <strong>och</strong> ökat allmänhetens medkänsla<br />
med människors lidande långt bortom det<br />
egna landet eller kontinenten är det naturligt<br />
att civila offer i internationella konflikter<br />
framkallar starka känslor <strong>och</strong> mobiliserar<br />
starkt humantärt engagemang hos allmän-
heten. Eftersom andelen civila offer hela tiden<br />
har ökat i krigen under 1900-talet har det blivit<br />
allt viktigare <strong>för</strong> propagandastrategerna att<br />
<strong>för</strong>söka kontrollera hur <strong>medierna</strong> beskriver<br />
konsekvenserna <strong>för</strong> civilbefolkningen. Under<br />
Gulfkriget 1990–91 uppstod en slags ”ohelig<br />
allians” mellan kontrahenterna vad gäller<br />
bilden av civila offer på den irakiska sidan.<br />
Den irakiska regimen visade inte något aktivt<br />
intresse <strong>för</strong> att lyfta fram krigets ”verkliga<br />
ansikte” i offentlighetens ljus, med undantag<br />
<strong>för</strong> USA-alliansens anfall mot ett skyddsrum i<br />
Bagdad. Alliansen gjorde å sin sida allt <strong>för</strong> att<br />
visa upp bilden av det s.k. kirurgiska kriget, i<br />
vilket precisionsvapnen skulle garantera att<br />
civila offer undveks. Men i Kosovokriget var<br />
omständigheterna annorlunda <strong>och</strong> det kirurgiska<br />
kriget fungerade inte i längden som<br />
propagandagrepp. De civila offren <strong>för</strong> bombningarna<br />
både bland serber <strong>och</strong> kosovoalbaner<br />
kunde i längden inte <strong>för</strong>nekas, vilket orsakade<br />
en kris <strong>för</strong> Natos propaganda som syftade<br />
till att framställa kosovoalbanerna <strong>och</strong> inga<br />
andra som krigets ”värdiga offer”.<br />
Till medlidandediskursens centrala teman<br />
hör också bombningarnas konsekvenser, vilket<br />
naturligtvis hör nära samman med temat<br />
”värdiga offer”. I den utsträckning som bomberna<br />
träffar civila riskerar de inte bara att<br />
skada den drabbade befolkningen utan också<br />
Natos propagandamål. Det blir svårare att rikta<br />
<strong>medlidandet</strong> enbart till kosovoalbanerna<br />
<strong>och</strong> att upprätthålla <strong>för</strong>eställningen att endast<br />
Milosevic är ansvarig <strong>för</strong> krigets konsekvenser.<br />
Indirekt blir därmed temat om bombningarnas<br />
konsekvenser <strong>för</strong>stås också betydelsefullt<br />
ur propagandastrategisk synvinkel, men<br />
främst där<strong>för</strong> att det är centralt <strong>för</strong> medlidandediskursen.<br />
Ur ren propagandateoretisk synvinkel<br />
är annars bombningarnas precision <strong>och</strong><br />
huruvida de drabbar civila alltså egentligen<br />
inte centrala teman i sig, eftersom det är<br />
ganska enkelt att uttrycka beklaganden <strong>och</strong><br />
80<br />
komma med <strong>för</strong>säkringar om att avsikten<br />
inte är att anfalla några andra mål än militära<br />
<strong>och</strong> därigenom undvika större propaganda<strong>för</strong>luster.<br />
Slutligen ska nämnas temat i figurens fjärde<br />
ruta – den överraskande ryska inmarschen.<br />
Denna händelse utlöste naturligtvis viss <strong>för</strong>virring<br />
både bland politiska <strong>och</strong> militära strateger,<br />
liksom hos journalisterna. Den kunde<br />
tolkas som ett uttryck <strong>för</strong> ryskt ifrågasättande<br />
av Natos avsikter <strong>och</strong> ett ställningstagande <strong>för</strong><br />
serbiska intressen <strong>och</strong> på så sätt utgöra ett problem<br />
<strong>för</strong> Natopropagandan. Men nyheten<br />
berörde endast avlägset <strong>och</strong> indirekt de<br />
centrala propagandaaspekterna, såsom vilken<br />
part som <strong>för</strong>tjänar sympati <strong>och</strong> agerar med<br />
goda intentioner. Även i relation till medlidandediskursen<br />
var händelsen perifer, eftersom<br />
inmarschen veterligt inte orsakade något<br />
lidande <strong>och</strong> inte heller hade några påvisbara<br />
humanitära motiv eller konsekvenser, såvitt<br />
framkom i mediediskursen.<br />
Diskursiva <strong>för</strong>ändringsmönster<br />
För att tydliggöra <strong>för</strong>ändringarna i norska <strong>och</strong><br />
svenska medier kommer vi i det följande<br />
avsnittet att <strong>för</strong>st behandla mediediskurserna<br />
under den inledande fasen av kriget <strong>och</strong><br />
därefter den avslutande fasen. Merparten av<br />
den mellanliggande periodens medieinnehåll<br />
lämnar vi utan<strong>för</strong> analysen, men den intresserade<br />
läsaren kan skaffa sig kompletterande<br />
kunskap genom att ta del av projektets delrapporter.<br />
Krigets början<br />
Inledningen av bombningarna den 24 mars<br />
1999 är naturligtvis inte i någon absolut<br />
mening en början, utan snarare fortsättningen<br />
på en utveckling som pågått på Balkan i varje<br />
fall under hela 1990-talet. Oavsett om man ser<br />
det ur propagandadiskursens eller ur medlidandediskursens<br />
synvinkel hade kriget <strong>för</strong>e-
gåtts av betydande medieuppmärksamhet på<br />
tidigare krig, <strong>för</strong>följelser av olika etniska<br />
grupper <strong>och</strong> övergrepp mot civilbefolkningen.<br />
Förkunskaper, uppfattningar <strong>och</strong> attityder<br />
finns där<strong>för</strong> redan etablerade i viss utsträckning<br />
hos medier <strong>och</strong> allmänhet när kriget börjar.<br />
Men samtidigt innebär krigshotets aktualiserande<br />
efter Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas<br />
sammanbrott en kraftig ökning av <strong>medierna</strong>s<br />
uppmärksamhet på <strong>Kosovokonflikten</strong>. Därmed<br />
riskerar de att bli utnyttjade av propagandastrategerna.<br />
Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas sammanbrott<br />
är ur propagandateoretisk synvinkel<br />
nyckeln till hur mediekriget ska <strong>för</strong>stås. Det<br />
är exempel på det som Lasswell kallade <strong>för</strong><br />
”propaganda genom handling” <strong>och</strong> skapade<br />
<strong>för</strong>utsättningarna <strong>för</strong> Natoländernas framgångar<br />
i kriget om <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> opinionen.<br />
Nämligen genom att manövrera in motståndarsidan<br />
i en situation där han ofrånkomligen<br />
framstår som ovillig till kompromisser <strong>och</strong><br />
som en krigshetsare. Att detta är fallet framgår<br />
både av <strong>medierna</strong>s skildring av orsakerna till<br />
<strong>för</strong>handlingarnas sammanbrott <strong>och</strong> bilden av<br />
Milosevic. De norska <strong>medierna</strong> ger t.ex. föga<br />
uppmärksamhet åt innehållet i det avtal som<br />
Jugoslaviens representanter vägrade att skriva<br />
under. En kommentar om att procedurerna<br />
var märkliga <strong>för</strong>ekommer i Aftenposten, men<br />
utan att skälen <strong>för</strong> den jugoslaviska inställningen<br />
närmare klargörs. Inte heller redovisar<br />
de norska <strong>medierna</strong> innehållet i det serbiska<br />
parlamentets reaktion på sammanbrottet. I en<br />
av de svenska tidningarna, Aftonbladet, finns<br />
en artikel där det sägs att avtalet var omöjligt<br />
att skriva under <strong>för</strong> Milosevic. Däremot är de<br />
svenska <strong>medierna</strong> inte bättre än de norska på<br />
att informera allmänheten om det serbiska<br />
parlamentets reaktion på <strong>för</strong>handlingarnas<br />
sammanbrott. Inget sägs om att deklarationen<br />
signalerar acceptans <strong>för</strong> större autonomi <strong>för</strong><br />
Kosovo.<br />
81<br />
Fiendebilden av Milosevic får, som vi tidigare<br />
visat, redan initialt starkt genomslag både i<br />
norsk <strong>och</strong> svensk rapportering. Medierna<br />
medverkar villigt till att personifiera konflikten<br />
i termer som passar Natos propagandasyften:<br />
motståndaren är varken den suveräna staten<br />
Jugoslavien eller det jugoslaviska<br />
folket, utan Milosevic personligen. Detta<br />
framhävs i ständigt återkommande rubriker<br />
där namnet ”Milosevic” får representera motståndarsidan.<br />
Att propagandan <strong>och</strong> journalistiken<br />
samverkar på detta ömsesidigt <strong>för</strong>stärkande<br />
sätt handlar dels om att <strong>medierna</strong><br />
återger uttalanden från politiska ledare på<br />
Natosidan som använder ett personifierande<br />
språkbruk, dels att mediespråket rutinmässigt<br />
strävar efter konkreta former där personnamn<br />
är ett av stilgreppen. Detta med<strong>för</strong> att <strong>medierna</strong><br />
är mottagliga <strong>för</strong> propaganda, men det<br />
behöver inte betyda att journalisterna medvetet<br />
valt att understödja propagandan. Men i<br />
vissa fall, t.ex. när analytiska <strong>och</strong> kommenterande<br />
artiklar bidrar med att konkretisera<br />
analogin mellan Hitler <strong>och</strong> Milosevic, handlar<br />
det uppenbart om att journalister <strong>och</strong> andra<br />
skribenter följer upp <strong>och</strong> befäster den tankefigur<br />
som president Clinton anslog som ledtema<br />
<strong>för</strong> propagandan redan vid krigsstarten.<br />
Kosovoalbanerna får rollen som krigets<br />
”värdiga offer” i både norska <strong>och</strong> svenska<br />
medier redan från <strong>och</strong> med Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas<br />
sammanbrott. Det är dem som<br />
medkänslan <strong>och</strong> <strong>medlidandet</strong> främst omfattar.<br />
Men detta utesluter inte att det i både norska<br />
<strong>och</strong> svenska medier också <strong>för</strong>ekommer rapporter<br />
om den serbiska civilbefolkningens<br />
utsatta situation <strong>och</strong> hur den drabbas av Natos<br />
bombningar. Dock får serberna aldrig konkurrera<br />
med kosovoalbanerna om rollen<br />
som ”värdiga offer” vare sig kvantitativt eller<br />
kvalitativt i krigets inledningsskede. Endast i<br />
något enstaka fall i Aftonbladet skildras serberna<br />
på samma medkännande sätt som annars
genomgående ägnas den albanska folkgruppen.<br />
I samband med att vi tidigare redogjorde<br />
<strong>för</strong> de svenska delstudiernas resultat noterades<br />
att slutsatserna skiljer sig mellan två av<br />
studierna beträffande vilket propagandaperspektiv<br />
som dominerar i de svenska <strong>medierna</strong><br />
i början av kriget. Ljunggren <strong>och</strong> Mungenast<br />
(2000) finner att det kritiska perspektivet är<br />
närvarande, medan Andersson <strong>och</strong> Berggren<br />
(2000) konstaterar att Natopropagandan präglar<br />
mediediskursen i denna fas. Mot bakgrund<br />
av ovanstående <strong>för</strong>djupade analys av medierapporteringen<br />
kan vi slå fast att de delvis<br />
motstridiga resultaten beror på att den <strong>för</strong>ra<br />
studien är inriktad på offerbilden <strong>och</strong> den<br />
senare på bilden av huvudaktörerna, dvs.<br />
främst fiendebilden av Milosevic. Skillnaden i<br />
slutsatser mellan studierna bekräftar alltså att<br />
i den svenska mediediskursen slår Natopropagandan<br />
initialt fullt igenom vad gäller fiendebilden,<br />
men inte i samma utsträckning<br />
beträffande offerbilden.<br />
Medan nyss nämnda teman om Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna,<br />
fiendebilden av Milosevic<br />
<strong>och</strong> krigets ”värdiga offer” får i stort sett<br />
samma behandling i norska <strong>och</strong> svenska<br />
medier i början av kriget är diskurserna betydligt<br />
mer präglade av nationella särdrag när<br />
det gäller skildringen av Natos bombningar.<br />
De inledande dagarna uppvisar de norska<br />
<strong>medierna</strong> en återhållet positiv bild av operationerna<br />
till skillnad från de svenska som<br />
omedelbart fokuserar på riskerna <strong>för</strong> storkrig,<br />
<strong>för</strong>värrad flyktingsituation <strong>och</strong> att bombningarna<br />
kommer att skörda civila offer (jfr.<br />
Nohrstedt m.fl., 2000). Exempel på rubriker<br />
24–25 mars i de två tabloiderna Dagbladet <strong>och</strong><br />
Aftonbladet visar att den norska kvällstidningen<br />
lyfter fram att norska piloter riskerar sina<br />
liv samtidigt som tidningen ger eko åt historiska<br />
minnen från andra världskriget med en<br />
bild av den norske kungen i uniform. Medan<br />
82<br />
den svenska kvällstidningen fram<strong>för</strong> allt<br />
uppehåller sig vid de offer som kommer att<br />
skördas på Balkan. I den senare ropas ut att<br />
miljoner kan tvingas fly, 100 000 riskerar att<br />
dödas <strong>och</strong> att bombanfallen <strong>för</strong>värrar kriget.<br />
Men liksom i den norska kollegan har även<br />
Aftonbladet en markerat lokal vinkel på krigsutbrottet.<br />
Här är det emellertid inte piloter<br />
på humanitärt uppdrag, utan två svenska<br />
sjuksköterskor stationerade i Kosovo som<br />
uppmärksammas. De uttrycker sitt engagemang<br />
<strong>för</strong> den ”oskyldiga civilbefolkningen”<br />
som hotas av ”Clintons bomber”. Den ena<br />
sköterskan <strong>för</strong>ekommer till <strong>och</strong> med både den<br />
24 <strong>och</strong> den 25 mars i Aftonbladet, den <strong>för</strong>sta<br />
dagen på <strong>för</strong>stasidan. Det är alltså tydligt att<br />
den svenska nyhetsdiskursen i början av<br />
kriget <strong>för</strong>medlar en betydligt mer kritisk bild<br />
av Natos bombstrategi än den norska, trots<br />
att ledarsidorna också i det svenska materialet<br />
är övervägande Natopositiva.<br />
Krigets fortsatta <strong>för</strong>lopp leder till att<br />
<strong>medierna</strong> både i Norge <strong>och</strong> Sverige <strong>för</strong>medlar<br />
kritiska rapporter om missriktade bombanfall,<br />
civila offer på båda sidor i konflikten<br />
<strong>och</strong> tvivel på att bombningarna <strong>för</strong> konflikten<br />
närmare en lösning. Inte minst rapporteringen<br />
om flyganfallen mot ett par kosovoalbanska<br />
flyktingkonvojer, som skördade 64 döda<br />
<strong>och</strong> ett stort antal sårade, samt om att Nato<br />
anfallit den kinesiska ambassaden i Belgrad<br />
resulterade i ifrågasättanden <strong>och</strong> kritiska<br />
kommentarer. Natos trovärdighet blev<br />
anfrätt, eftersom man <strong>för</strong>st <strong>för</strong>nekade dessa<br />
rapporter <strong>och</strong> sedan skyllde på serberna.<br />
I vissa medier – främst kvällstidningarna –<br />
parades den växande kritiken mot Natos<br />
bombningar med en benägenhet att ge<br />
mer utrymme åt berättelser om drabbade<br />
bland civila serber. I nästa avsnitt ska vi<br />
summera hur <strong>medierna</strong>s behandling av detta<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>egående teman <strong>för</strong>ändrades vid krigsslutet.
Krigsslutet<br />
Efter att Kosovoresolutionen undertecknats<br />
<strong>och</strong> vapenvila inträtt <strong>för</strong>ändrades <strong>medierna</strong>s<br />
behandling av vissa teman, medan andra<br />
teman behandlades på i stort sett samma sätt<br />
som tidigare.<br />
Vi tar <strong>för</strong>st upp <strong>för</strong>skjutningar i bilden av<br />
konfliktens ”värdiga offer”. Detta är nämligen<br />
det tema som uppvisar de största <strong>för</strong>ändringarna,<br />
vilket är teoretiskt intressant mot<br />
bakgrund av att det temat är centralt både <strong>för</strong><br />
propaganda- <strong>och</strong> medlidandediskursen. Om<br />
man antar att olika typer av medier är olika<br />
känsliga <strong>för</strong> influenser från de två diskurserna<br />
skulle det innebära att mediediskurserna<br />
påverkas i olika riktningar inom den diskursiva<br />
ordningen. Detta borde i så fall visa sig<br />
tydligast i framställningen av temat ”värdiga<br />
offer”. Under vissa <strong>för</strong>utsättningar skulle de<br />
interdiskursiva relationerna mellan <strong>medierna</strong><br />
respektive propagandan <strong>och</strong> <strong>medlidandet</strong><br />
skakas om <strong>och</strong> detta på skilda sätt <strong>och</strong> i varierande<br />
grad beroende på vilket slags journalistik<br />
som mediet ifråga representerar. En<br />
sådan <strong>för</strong>utsättning är uppenbarligen realiserad<br />
efter krigsslutet, nämligen att den etniska<br />
rensningen som tidigare gällde enbart kosovoalbanerna<br />
nu även drabbar kosovoserberna.<br />
Därmed aktualiseras en omprövning av<br />
Natopropagandans framställning av kosovoalbanerna<br />
som krigets enda ”värdiga offer”.<br />
Hur de olika <strong>medierna</strong> hanterade denna<br />
diskursiva komplikation varierar. Störst är<br />
<strong>för</strong>ändringarna i tabloidpressen.<br />
Norska Dagbladet <strong>och</strong> svenska Aftonbladet<br />
uppmärksammar vid krigsslutet de två<br />
folkgruppernas lidande ungefär på samma<br />
sätt både i mer övergripande kvantitativ<br />
bemärkelse <strong>och</strong> innehållsligt, kvalitativt sett.<br />
Den norska kvällstidningens rapporter från<br />
en akademiker i Belgrad är ett tydligt exempel<br />
på att också serbiskt lidande uppmärksammas<br />
i denna fas. Ett annat exempel är den<br />
83<br />
svenska kollegans upplägg av Kosovomaterialet<br />
den 13 juni då starkt empatiska reportage<br />
om, å ena sidan, återvändande kosovoalbanska<br />
barn <strong>och</strong>, å andra sidan, en ung<br />
serbisk kvinna på flykt med sina yngre syskon<br />
motverkar tidigare tendenser till ensidig<br />
polarisering efter etniska skiljelinjer. I bägge<br />
tidningarna kommer kosovoserberna till tals<br />
i en utsträckning som inte <strong>för</strong>ekommit tidigare<br />
<strong>och</strong> som <strong>för</strong>st nu når upp till ungefär<br />
samma nivå som de kosovoalbanska flyktingrösterna.<br />
Aftenposten <strong>och</strong> Dagens Nyheter har också<br />
utvecklat en mindre polariserad offerbild<br />
vid krigsslutet jäm<strong>för</strong>t med krigets början.<br />
Liksom i kvällstidningarna <strong>för</strong>ekommer här<br />
uttryck som ”omvänd etnisk rensning” <strong>och</strong><br />
”ett etnisk rent Kosovo” i samband med kosovoserbernas<br />
flykt. Men tendensen är ändå<br />
att nedtona detta jäm<strong>för</strong>t med de serbiska<br />
krigsbrotten. Serberna konkurrerar där<strong>för</strong><br />
inte med albanerna om rollen som ”värdiga<br />
offer” i morgontidningarna.<br />
Diskursiva <strong>för</strong>skjutningar <strong>för</strong>ekommer<br />
knappast alls vad gäller Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna<br />
<strong>och</strong> fiendebilden av Milosevic, de två<br />
teman som är centrala i propagandadiskursen<br />
men tämligen perifera i medlidandediskursen.<br />
Detta med ett undantag <strong>för</strong> norska<br />
Dagbladet som vi strax återkommer till. Men i<br />
de övriga norska <strong>och</strong> svenska <strong>medierna</strong> görs<br />
ingen genomgång av hur FNs fredsresolution<br />
skiljer sig från den avtalstext som Belgradregimen<br />
vägrade underteckna i Rambouillet. I <strong>för</strong>bigående<br />
kan <strong>medierna</strong> nämna att UCK <strong>för</strong>lorade<br />
makt i <strong>för</strong>hållande till vad västmakterna<br />
<strong>för</strong>eslog innan kriget. Men i övrigt lämnas<br />
allmänheten ovetande om vad som egentligen<br />
uppnåtts genom Natos militära intervention<br />
i <strong>för</strong>hållande till de låsta positionerna i Rambouillet.<br />
Dagbladet intar efter krigsslutet en särställning<br />
bland de undersökta <strong>medierna</strong> genom en
mer långtgående kritik av västs <strong>och</strong> Natos<br />
hantering av <strong>Kosovokonflikten</strong> än i några<br />
andra undersökta medier. Detta gäller inte<br />
minst de kommentarer till upplägget av Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna,<br />
som återges i en<br />
intervju med den tidigare Balkanmedlaren<br />
<strong>och</strong> f.d. norske utrikesministern Thorvald<br />
Stoltenberg den 13 juni, där han menar att<br />
stormakterna aldrig hade räknat med ett avtal<br />
utan önskade en <strong>för</strong>evändning <strong>för</strong> krig mot<br />
Jugoslavien. Även exponeringen av norska<br />
Röda Korsets brev till regeringen <strong>och</strong> Stortinget,<br />
i vilket det ifrågasätts om inte Norge i själva<br />
verket har medverkat till brott mot folkrätten,<br />
är ett anmärkningsvärt kritiskt inslag i<br />
Dagbladet. Vi återkommer till hur den norska<br />
kvällstidningens särställning kan <strong>för</strong>klaras.<br />
Bombningarnas konsekvenser är ett tema<br />
som inte har särskilt stor plats varken i norsk<br />
eller svensk rapportering i samband med<br />
krigsslutet. Det <strong>för</strong>ekommer reportage om<br />
ödelagda byar <strong>och</strong> <strong>för</strong>störda stadsmiljöer<br />
samt <strong>för</strong>sök att uppskatta kostnaderna <strong>för</strong><br />
återuppbyggnaden. Också vissa rapporter om<br />
bombningarnas effektivitet eller snarare brist<br />
på effektivitet publiceras. Men på det hela<br />
taget blir det triumfscenerna från de internationella<br />
styrkornas inmarsch som får bilda<br />
slutackordet på detta tema. Indirekt kan<br />
fokuseringen på de kvarstående etniska motsättningarna<br />
naturligtvis tolkas som att <strong>medierna</strong><br />
<strong>för</strong>medlar en bild av att bombningarna<br />
inte <strong>för</strong>de de grundläggande problemen<br />
närmare en lösning, men någon sådan kritik<br />
fram<strong>för</strong>s inte explicit.<br />
Mer slående är kontinuiteten vad gäller<br />
fiendebilden av Milosevic. De studerade<br />
<strong>medierna</strong> överger aldrig den polariserade bild<br />
av Slobodan Milosevic som ensam ansvarig<br />
<strong>för</strong> kriget som lades fast redan från början.<br />
Tvärtom kan man säga att den <strong>för</strong>djupas <strong>och</strong><br />
blir allt mer fokuserad ju mer problematisk<br />
den humanitära situationen blir i Kosovo.<br />
84<br />
Genomgående riktas uppmärksamheten på<br />
Milosevics <strong>för</strong>sök att rädda sin egen maktställning.<br />
Tydligen följer här <strong>medierna</strong> den<br />
logik som Natopropagandan etablerade i<br />
samband med Rambouillet. Den jugoslaviske<br />
presidenten betraktas som roten till allt ont<br />
<strong>och</strong> följaktligen har maktkampen i Belgrad<br />
högsta prioritet i <strong>medierna</strong>. Det är där Balkans<br />
fortsatta öde avgörs. Även om en <strong>och</strong> annan<br />
artikel tar upp UCKs politik <strong>och</strong> oklara framtida<br />
roll, misslyckas <strong>medierna</strong> med att belysa<br />
den albanska separatismens fortsatta offensiv<br />
både i norra <strong>och</strong> södra Kosovo mycket på<br />
grund av fortsatt ensidig fokusering på den<br />
demoniserade Milosevic.<br />
I samband med krigsslutet aktualiseras ett<br />
tema som i <strong>och</strong> <strong>för</strong> sig har <strong>för</strong>ekommit tidigare,<br />
men utan att då hamna i direkt fokus <strong>för</strong><br />
mediediskurserna. Nämligen den ryska hållningen<br />
i konflikten. Nog <strong>för</strong> att både norska<br />
<strong>och</strong> svenska medier rapporterat om att<br />
den ryske presidenten Boris Jeltsin ömsom var<br />
rasande (DBL, 25 mars; här från Ottosen,<br />
2001:103) <strong>och</strong> ömsom hotade Bill Clinton efter<br />
att Nato hade startat bombningarna (AB, 25<br />
mars), men den ryska inmarschen <strong>och</strong> övertagandet<br />
av kontrollen över flygplatsen i Pristina<br />
lyfte <strong>för</strong> ett par dagar fram Ryssland som en<br />
viktig aktör på den internationella arenan.<br />
Detta tema är inte centralt vare sig <strong>för</strong> propaganda-<br />
eller medlidandediskursen, vilket gör<br />
det principiellt intressant att jäm<strong>för</strong>a med<br />
övriga teman inom den diskursiva ordningen.<br />
För att <strong>för</strong>tydliga: när vare sig propagandan<br />
eller <strong>medlidandet</strong> inverkar på <strong>medierna</strong>, vad<br />
är det då som påverkar dem?<br />
Den norska diskursiva hållningen till Rysslands<br />
roll i konflikten är mer beständig än den<br />
svenska, vilket möjligen kan bero på att det är<br />
mer tveksamt om man kan tala om en nationellt<br />
grundad hållning i det senare fallet.<br />
Medan det går en tydlig linje från Dagbladets<br />
bild av den rasande Jeltsin i början av kriget
till tidningens framställning av den ryska<br />
inmarschen som ett hot mot freden, är det<br />
svårare att se någon konsekvent linje från<br />
Aftonbladets polariserade personifiering av<br />
relationen mellan presidenterna Jeltsin <strong>och</strong><br />
Clinton vid krigets upptakt till samma tidnings<br />
exponering av jubelscenerna när ryska<br />
tanks rullar in i Pristina. Möjligen kan dock<br />
såväl den norska kvällstidningens kontinuitet<br />
som den svenska kollegans skenbart dramatiska<br />
<strong>för</strong>skjutning <strong>för</strong>klaras av bestående historiska<br />
influenser från kalla kriget. I det norska<br />
fallet handlar det i så fall om en mer självklar<br />
skepsis mot den stora grannen i öster <strong>och</strong> i det<br />
svenska fallet om en pacifistiskt orienterad<br />
neutralitetslinje som tar sig olika uttryck vid<br />
krigsutbrottet respektive krigsslutet. Jeltins<br />
hot blir vid den <strong>för</strong>sta tidpunkten ett av flera<br />
inslag i händelse<strong>för</strong>loppet som indikerar att<br />
Natos bombningar kan få <strong>för</strong>ödande konsekvenser<br />
<strong>för</strong> världsfreden <strong>och</strong> bidrar således till<br />
den Natokritiska hållningen i Aftonblades<br />
nyhetsdiskurs. Man kunde kanske <strong>för</strong>vänta<br />
sig att den ryska inmarschen skulle framkalla<br />
nya farhågor om stormaktskonfrontation i den<br />
svenska kvällstidningen, men tydligen får den<br />
pacifistiska tendensen större genomslag <strong>och</strong><br />
identifikationen med – i det här fallet – jublande<br />
serber, som firar att kriget är över, blir så stor<br />
att ryska tanks får symbolisera ”freden”.<br />
85<br />
Sammanfattning: Konvergens eller<br />
divergens? En fråga om dominans?<br />
Att (jäm<strong>för</strong>elsen av hur) norsk <strong>och</strong> svensk rapportering<br />
från Kosovokriget <strong>för</strong>ändras mellan<br />
krigets början <strong>och</strong> slut tyder på att de två<br />
teman som var centrala <strong>för</strong> Natopropagandan,<br />
men av perifer betydelse <strong>för</strong> medlidandediskursen,<br />
slår igenom <strong>och</strong> behåller sin<br />
ställning kriget ut i bägge ländernas nyhetsdiskurser.<br />
Förskjutningar sker däremot beträffande<br />
temat om kosovoalbanerna som ”värdiga<br />
offer”, om vad gäller bombningarnas konsekvenser<br />
<strong>och</strong> även beträffande Rysslands roll<br />
i konflikten.<br />
Natodominansen är alltså tydligt i mediediskurserna<br />
när det gäller den grundläggande<br />
frågan om vem som bär ansvaret <strong>för</strong> kriget. Vi<br />
menar att denna enhetlighet i mediediskursen<br />
kan tolkas som resultatet av en konvergensprocess,<br />
även om vi inte direkt kan observera<br />
några tidsmässiga <strong>för</strong>ändringar under<br />
den undersökta perioden. Konvergensen<br />
hade skett redan när kriget började <strong>och</strong> är<br />
bestående under hela den undersökta perioden.<br />
Denna konvergens är rimligen ett utslag<br />
av en propagandadominans över <strong>medierna</strong><br />
som utövas av de ledande stormakternas ledare<br />
<strong>och</strong> propagandastrateger. 18<br />
När det gäller temat ”värdiga offer” sker en<br />
konvergens mellan norsk <strong>och</strong> svensk medie-<br />
18) Det är givetvis svårt att ange en exakt tidpunkt från vilken konvergensprocessen skett. Under Gulfkriget <strong>för</strong>ekom otvivelaktigt<br />
vissa <strong>för</strong>skjutningar i den svenska mediediskursen som innebär anpassning till den amerikanska propagandadiskursen<br />
som kan påvisas både kvantitativt (Nohrstedt, 2000; Nohrstedt & Ottosen, 2000) <strong>och</strong> kvalitativt (Nohrstedt, 2002.).<br />
Det kan hävdas att svenska medier, liksom svensk utrikes- <strong>och</strong> säkerhetspolitik, har genomgått en omorientering under<br />
1990-talet varvid alliansfrihetspolitiken kommit att ifrågasättas <strong>och</strong> relativiserats i samband med EU-medlemskapet <strong>och</strong><br />
deltagande i EUs krishanteringsarbete, vilket har inneburit ett tydligt närmande till Nato. I ljuset av denna utveckling har<br />
konvergensen antagligen pågått i ungefär ett decennium eller från <strong>och</strong> med kalla krigets slut 1989. Med ett sådant perspektiv<br />
är det inte Natopropagandan i direkt anslutning till Kosovokrigets utbrott som <strong>för</strong>klarar var <strong>medierna</strong> placerar<br />
ansvaret <strong>för</strong> kriget utan en längre tids påverkan från vad som har kallats pre-propaganda (Carruthers, 2000; här från Riegert,<br />
2001). Denna påverkan har visat sig också under tidigare skeden av krigen på Balkan där västmakternas perspektiv<br />
har pekat ut Belgradregimen som i praktiken ensam ansvarig, trots att bland annat både kroatisk <strong>och</strong> albansk terrorism <strong>och</strong><br />
krigs<strong>för</strong>brytelser har bidragit till instabiliteten <strong>och</strong> det mänskliga lidandet (Magnusson, 1999; Maleˇsič, 1997; 2000a; 2000b;<br />
Findahl 2000). Bjernlers delstudie i projektet visar bland annat att detta ensidiga <strong>och</strong> propagandistiska perspektiv kännetecknade<br />
såväl Le Mondes som Dagens Nyheters rapporteringen om massakern i Racak som ensidigt lades serberna till last<br />
utan att nämna UCKs <strong>för</strong>egående attentat. Även om den svenska tidningen inte i likhet med den franska krävde att Nato<br />
skulle intervenera i Kosovo skilde sig rapporteringen kring Rambouillet inte särskilt mycket. I bägge tidningarna skildras<br />
serberna ensidigt negativt <strong>och</strong> man fäster uppenbarligen mest avseende vid information från Natokällorna (Bjernler, 2000).
diskurs från krigets inledande fas till slutfasen.<br />
Det är till <strong>och</strong> med möjligt att identifiera<br />
både en konvergensprocess <strong>och</strong> en divergensprocess<br />
sammankopplade med varandra.<br />
Denna skenbara paradox upplöses om man<br />
skiljer på <strong>för</strong>ändringarna <strong>för</strong>e <strong>och</strong> efter bombningen<br />
av tv-huset i Belgrad vilket ägde rum i<br />
slutet av april 1999. Konvergensen <strong>och</strong> divergensen<br />
kan då <strong>för</strong>enas i en <strong>och</strong> samma process<br />
<strong>och</strong> liknas vid två korsande linjer. Processen<br />
ser i korthet ut på följande sätt. I den svenska<br />
rapporteringen från krigets början är inte<br />
enbart kosovoalbanerna ”värdiga offer” som i<br />
den norska. Farhågorna om civila offer som i<br />
de svenska <strong>medierna</strong> dominerar rapporteringen<br />
de <strong>för</strong>sta dagarna omfattar hela den<br />
jugoslaviska befolkningen, oberoende av<br />
etnisk tillhörighet, vilket innebär att polariseringen<br />
är mindre uttalad än i de norska <strong>medierna</strong>.<br />
Men i takt med att rapporterna flyter in<br />
om missriktade Natoanfall <strong>och</strong> ovedersägliga<br />
bevis på civila offer både bland serber <strong>och</strong><br />
kosovoalbaner närmar sig den norska mediediskursen<br />
den svenska <strong>och</strong> ger också plats <strong>för</strong><br />
skildringar av civila offer på den serbiska<br />
sidan. I samband med bombningen av tvhuset<br />
tycks linjerna korsa varandra: de svenska<br />
<strong>medierna</strong> tonar i jäm<strong>för</strong>else med de norska<br />
ned anfallet mot detta mål, som rimligen<br />
måste betraktas som civilt <strong>och</strong> inte militärt<br />
trots den serbiska televisionens betydelse <strong>för</strong><br />
spridande av propaganda. De norska <strong>medierna</strong><br />
ger inte bara mer utrymme åt händelsen<br />
som sådan <strong>och</strong> de civila som dödats, utan<br />
lyfter även fram anklagelserna mot Nato om<br />
brott mot folkrätten.<br />
Divergensprocessen mellan bombningarna<br />
av tv-huset <strong>och</strong> krigsslutet är tydlig hos<br />
kvällspressen, men mer osäker hos morgontidningarna.<br />
Avtagande polarisering i offerbilden<br />
är ju en genomgående tendens i samtliga<br />
studerade medier efter krigsslutet <strong>och</strong> kan<br />
där<strong>för</strong> ses som konvergens i riktning mot en<br />
86<br />
icke-diskriminerande medlidandediskurs.<br />
Det som motiverar påståendet om divergens<br />
mellan tabloiderna är fram<strong>för</strong> allt Ljubisa<br />
Rajics dagliga rapporter från Belgrad, vilka<br />
med<strong>för</strong> att Dagbladets framställning av ”värdiga<br />
offer” tycks avlägsna sig ännu längre<br />
från den polariserade propagandabilden än<br />
Aftonbladets. Klart är att <strong>för</strong>ändringen mellan<br />
krigets början <strong>och</strong> slut är mer dramatisk i den<br />
norska kvällstidningen än i den svenska.<br />
Även analysen av temat Natos bombningar<br />
tyder på korsande linjer mellan norsk <strong>och</strong><br />
svensk mediediskurs. Dagbladet är återigen<br />
den tidning som tydligast illustrerar <strong>för</strong>skjutningen.<br />
Medan de svenska <strong>medierna</strong> initialt<br />
gav utrymme åt synnerligen dystra prognoser<br />
angående bombningarnas konsekvenser,<br />
betonade risken <strong>för</strong> civila offer <strong>och</strong> återgav<br />
anklagelser om att de stred mot folkrätten, var<br />
de norska klart mer återhållsamma vid denna<br />
tidpunkt. Efter krigsslutet har emellertid de<br />
svenska <strong>medierna</strong> föga att säga om Natos<br />
bombstrategi <strong>och</strong> dess konsekvenser, medan<br />
Dagbladet publicerar det brev där norska Röda<br />
Korset ställer frågan om inte Norge gjort sig<br />
medskyldig till brott mot folkrätten. Någon<br />
liknande kritik har vi inte hittat i den svenska<br />
mediediskursen i samband med krigsslutet.<br />
Lägger man samman detta med de svenska<br />
<strong>medierna</strong>s o<strong>för</strong>måga eller ovilja att redogöra<br />
<strong>för</strong> krigets resultat i relation till Rambouilletavtalets<br />
innehåll ligger slutsatsen nära att de<br />
har anpassat sig till den dominerande uppfattningen<br />
inom ledande Natokretsar <strong>och</strong> hellre<br />
framhåller att bombningarna medverkat till<br />
att <strong>för</strong>svara de mänskliga rättigheterna än att<br />
de kunde vara brott mot folkrätten.<br />
Kvällstidningarnas berättelser om den<br />
ryska inmarschen i Pristina efter krigsslutet<br />
uppvisar de mest markanta skillnaderna<br />
mellan norsk <strong>och</strong> svensk mediediskurs. Men<br />
här är det Aftonbladet som genomgått den tydligaste<br />
<strong>för</strong>skjutningen om man jäm<strong>för</strong> med
krigets upptakt. Medan öst-västkonfrontationen<br />
betonas med alla redaktionella medel, särskilt<br />
visuella, i samband med krigsutbrottet<br />
framtonar ryska truppers närvaro i Kosovos<br />
residensstad efter krigsslutet som en framgång<br />
<strong>för</strong> det internationella samfundets humanitära<br />
engagemang <strong>och</strong> en välkommen anledning<br />
<strong>för</strong> en krigstrött befolkning att jubla.<br />
Hur kan konvergens- <strong>och</strong> divergensmönstren<br />
<strong>för</strong>klaras? Vad betyder den nationella<br />
kontexten <strong>för</strong> mediediskursernas propagandakänslighet?<br />
Och på vilket sätt varierar denna<br />
känslighet mellan olika typer av medier?<br />
Natopropagandans dominans i nyhets<strong>medierna</strong><br />
är påfallande beträffande grundläggande<br />
element såsom skuldfrågan <strong>och</strong> fiendebilden<br />
av Milosevic. Här skiljer sig inte norsk<br />
<strong>och</strong> svensk rapportering <strong>och</strong> tendensen slår<br />
igenom både på ledarsidorna <strong>och</strong> på nyhetsplats.<br />
När det gäller nyhetsrapporteringens<br />
offerbild är det tydligt att Natopropagandan<br />
utmanas av medlidandediskursen i takt med<br />
att civila offer skördas på den serbiska sidan<br />
<strong>och</strong> även drabbar de kosovoalbaner som<br />
Natos intervention skulle skydda. Medlidandediskursen<br />
har starkare <strong>för</strong>ankring i kvällstidningarna<br />
än i morgontidningarna som är<br />
mer orienterade mot den politisk-diplomatiska<br />
diskursen. Där<strong>för</strong> blir svängningarna så<br />
dramatiska i tabloiderna.<br />
Men detta gäller inte bara bilden av krigets<br />
offer utan också hur bombningarna beskrivs.<br />
Här finns en stark kritik både i norsk <strong>och</strong><br />
svensk kvällstidningsrapportering, men tidsmässigt<br />
åtskild. Detta hänger samman med att<br />
de svenska <strong>medierna</strong> från början generellt sett<br />
ger en betydligt mer kritisk bild av Natos<br />
bombstrategi än de norska, vilket <strong>för</strong>klaras av<br />
olika politiska <strong>och</strong> historiska <strong>för</strong>utsättningar i<br />
Sverige <strong>och</strong> Norge. I den svenska utrikes- <strong>och</strong><br />
säkerhetspolitiska traditionen med dess starkt<br />
pacifistiska inslag tenderar krig att vara av<br />
87<br />
ondo oavsett hur de uppkommit eller vem<br />
som startat dem. I Norge är lojaliteten med<br />
Nato politiskt fundamental <strong>och</strong> utrymmet <strong>för</strong><br />
kritiska spekulationer om bombstrategins<br />
risker blir snävare. Men när kriget väl är över<br />
släpper den norska kvällstidningen fram en<br />
grundläggande kritik som ackumulerats<br />
under kriget <strong>och</strong> drivits fram av det humanitära<br />
engagemanget <strong>och</strong> <strong>medlidandet</strong> som<br />
efterhand kommit att omfatta även serberna.<br />
Genom att bombningarnas konsekvenser inte<br />
hör till propagandans centrala element har<br />
rapporterna om missriktade anfall lättare att<br />
tränga igenom de lojalitetsfilter som Natomedlemskapet<br />
innebär <strong>och</strong> medlidandediskursens<br />
prioriteringar får fritt spelrum.<br />
Frågan om bombningarnas <strong>för</strong>enlighet<br />
med folkrätten är däremot mer grundläggande<br />
<strong>och</strong> där<strong>för</strong> också propagandistiskt mer<br />
central än frågan om deras konsekvenser. Där<strong>för</strong><br />
var det svårare att ventilera den i norsk än<br />
i svensk press så länge kriget pågick. Men efter<br />
krigsslutet lättar det politiska trycket <strong>och</strong><br />
fram<strong>för</strong> allt Dagbladet, med tabloidens<br />
känslighet <strong>för</strong> medlidandediskursen, släpper<br />
nu även fram den mer djupgående kritiken.<br />
De s.k. seriösa tidningarna är mindre<br />
påverkade av medlidandediskusen än kvällstidningarna<br />
– det är t.ex. tämligen otänkbart<br />
att en tidning som Dagens Nyheter skulle starta<br />
en insamling till krigets offer liknande den<br />
Aftonbladet lanserade – <strong>och</strong> är i stället mer orienterade<br />
åt den politiska <strong>och</strong> diplomatiska<br />
elitdiskursen. Detta med<strong>för</strong>de, å ena sidan, att<br />
de uppvisar större kontinuitet i beskrivningen<br />
av krigets ”värdiga offer” <strong>och</strong> av bombningarna<br />
än kvällstidningarna. Skillnaden mellan<br />
Dagens Nyheters <strong>och</strong> Aftonbladets skildring av<br />
den ryska inmarschen tycks bekräfta detta.<br />
Morgontidningen skulle knappast <strong>för</strong> ett<br />
ögonblick kunna bortse från de maktpolitiska<br />
aspekterna. Medan kvällstidningen utan<br />
sådana betänkligheter <strong>och</strong> oavsett etniska
<strong>och</strong> stormaktspolitiska aspekter hänger sig åt<br />
att spegla folkets glädje över att krigets fasor<br />
är överståndna.<br />
Slutsatser:<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong> i <strong>medierna</strong><br />
Analysen av mediediskurserna har utgått från<br />
begreppet diskursiv ordning samt antagandet<br />
att denna ordning består av tre olika slags<br />
diskurser <strong>och</strong> deras inbördes relationer. Nämligen<br />
(1) mediediskurser, (2) propagandadiskurser<br />
<strong>och</strong> (3) medlidandediskurser. Enkelt<br />
uttryckt står olika institutioner <strong>och</strong> organisationer<br />
bakom dessa olika typer av diskurser:<br />
(1) <strong>medierna</strong>, (2) parterna i <strong>Kosovokonflikten</strong><br />
respektive (3) humanitära organisationer. Det<br />
är lätt att se att dessa institutioner är ömsesidigt<br />
beroende av varandra, bland annat i samband<br />
med internationella konflikter. Exempelvis är<br />
journalister <strong>och</strong> medier beroende av de andra<br />
institutionerna som informationskällor,<br />
samtidigt som dessa i sin tur har intresse av<br />
att <strong>medierna</strong> positivt rapporterar om deras<br />
utspel <strong>och</strong> insatser.<br />
Vid sidan av dessa interdiskursiva relationer<br />
har olika diskurser sina egna <strong>för</strong>utsättningar<br />
<strong>och</strong> villkor, vilket till exempel innebär att<br />
<strong>medierna</strong> <strong>för</strong> att upprätthålla sin trovärdighet<br />
inte kan låta sig underordnas de andra institutionernas<br />
intressen. Myndigheter <strong>och</strong> humanitära<br />
organisationer strävar <strong>för</strong> sin del efter<br />
kontroll över den exponering som <strong>medierna</strong><br />
utsätter dem <strong>för</strong>. Detta blir särskilt tydligt i<br />
samband med väpnade konflikter då inte<br />
minst militären av säkerhetsskäl, men också<br />
av propagandistiska skäl, är angelägen om<br />
att vissa <strong>för</strong>hållande <strong>och</strong> fakta lyfts fram i<br />
<strong>medierna</strong> medan andra hemlighålls. Man kan<br />
utrycka detta så att det råder permanent konkurrens<br />
om makten över den diskursiva ordningen.<br />
Vid analyserna har vi utgått från att det<br />
grovt sett fanns tre propagandarelaterade<br />
diskurser eller perspektiv som konkurrerade<br />
88<br />
om plats i de undersökta <strong>medierna</strong> i samband<br />
med Kosovokriget: (1) Natoperspektivet, (2)<br />
den jugoslaviska regimens perspektiv <strong>och</strong> (3)<br />
ett kritiskt perspektiv, som ifrågasatte de två<br />
propagandaperspektiven, i praktiken främst<br />
Natos propaganda. Analyserna har inriktats<br />
på, <strong>för</strong> det <strong>för</strong>sta, frågan om i vilken utsträckning<br />
mediediskurserna relaterar sig till de<br />
olika parternas propagandadiskurser; <strong>för</strong> det<br />
andra på frågan om vilka <strong>för</strong>ekommande varianter<br />
av propagandadiskurserna som <strong>för</strong>ekommer<br />
i <strong>medierna</strong>; <strong>och</strong>, <strong>för</strong> det tredje, på frågan<br />
om vilka eventuella ytterligare diskurser<br />
som <strong>medierna</strong> relaterar till. Det betyder att vi<br />
har <strong>för</strong>sökt använda oss av ett relativt öppet<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>utsättningslöst tillvägagångssätt vid<br />
analyserna. Syftet har varit att studera dynamiken<br />
hos olika interdiskursiva relationer<br />
genom att utgå från antagandet att diskurser är<br />
<strong>för</strong>änderliga <strong>och</strong> heterogena till sin karaktär.<br />
Det är mediediskurserna som står i<br />
centrum <strong>för</strong> intresset <strong>och</strong> det är i <strong>för</strong>sta hand<br />
deras relationer till de två andra diskurstyperna<br />
som behandlas. Vårt perspektiv är dessutom<br />
begränsat till hur mediediskurserna<br />
låter sig påverkas av de andra diskurserna <strong>och</strong><br />
inte tvärtom. I den meningen är det inte frågan<br />
om en heltäckande analys av den diskursiva<br />
ordningen, vilket skulle <strong>för</strong>utsätta att också de<br />
omvända beroende<strong>för</strong>hållandena undersöktes.<br />
Men det handlar trots denna begränsning<br />
om en tämlig unik diskursanalys som kan kasta<br />
ljus över <strong>för</strong>hållanden som inte tidigare<br />
studerats systematiskt. Speciellt är det brist<br />
på studier med internationella jäm<strong>för</strong>elser.<br />
För att få tillräcklig skärpa i analyserna måste<br />
man vidare differentiera mellan skilda<br />
element i diskurserna. Om exempelvis ett element<br />
i Natopropagandan dominerar en viss<br />
mediediskurs behöver detta inte nödvändigtvis<br />
innebära att också andra element av Natos<br />
propaganda är lika framträdande i samma<br />
diskurs.
Den komparativa uppläggningen av undersökningen<br />
innebär att vi jäm<strong>för</strong> innehållet<br />
både i olika nationella mediediskurser <strong>och</strong> i<br />
olika typer av medier. Liksom <strong>för</strong> projektet<br />
som helhet är de tvärnationella analyserna<br />
motiverade med att vi vill undersöka på vilket<br />
sätt olika nationella kontext inverkar på <strong>medierna</strong>s<br />
diskurser.<br />
Jäm<strong>för</strong>elser mellan olika typer av medier är<br />
motiverade av att mediediskursernas relationerna<br />
till de övriga diskurserna kan antas se<br />
olika ut <strong>för</strong> olika slags medier. Det är belagt<br />
från tidigare internationella konflikter att<br />
myndigheterna prioriterar vissa medier, <strong>för</strong>modligen<br />
utifrån en bedömning av att dessa är<br />
mer benägna att <strong>för</strong>medla den information <strong>och</strong><br />
de uppfattningar som man önskar sprida till<br />
allmänheten. Bland annat valde myndigheterna<br />
på alliansens sida i Gulfkriget 1990–91 att i<br />
<strong>för</strong>sta hand gynna satellit-tv <strong>och</strong> tabloidpress,<br />
särskilt från de deltagande länderna, medan<br />
den s.k. seriösa pressen hade svårare att få<br />
ackreditering (Knightley, 1991; Nohrstedt,<br />
1992). Efter Kosovokriget har Jamie Shea, som<br />
ledde Natos informationsverksamhet, berättat<br />
att man ansåg att televisionen var det viktigaste<br />
mediet <strong>för</strong> att <strong>för</strong>a fram Natos budskap (DN,<br />
19 mars 2000). Vid sidan av jäm<strong>för</strong>elser mellan<br />
medier från olika länder <strong>och</strong> mellan olika<br />
medietyper undersöker vi även på vilket sätt<br />
olika mediegenrer skiljer ut sig i den interdiskursiva<br />
ordningen. Har t.ex. ledarmaterialet<br />
andra relationer till propagandadiskurserna<br />
än nyheterna? Och hur ser debattmaterialets<br />
motsvarande relationer ut? I den här sammanfattande<br />
redogörelsen <strong>för</strong> innehållsanalyserna<br />
i projektet presenterar vi de övergripande<br />
resultaten beträffande detta komplex av<br />
interdiskursiva relationer. Ut<strong>för</strong>ligare empiriska<br />
redovisningar finns i delrapporterna (se<br />
bilaga).<br />
Sammanfattningsvis har diskursanalyserna<br />
visat att:<br />
89<br />
1. Natopropagandan i grundläggande avseenden<br />
dominerar <strong>medierna</strong>s nyhetsrapportering,<br />
liksom ledarsidornas ställningstaganden;<br />
2. Propagandadiskurs <strong>och</strong> medlidandediskurs<br />
<strong>för</strong>stärker varandras inverkan på<br />
<strong>medierna</strong>s nyhetsdiskurser i krigets inledande<br />
skede;<br />
3. Medlidandediskursen får efterhand allt<br />
större genomslag i <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> särskilt<br />
i populärjournalistiken, dvs. i kvällstidningarna;<br />
4. Brittiska <strong>och</strong> norska medier initialt är<br />
mer okritiska än svenska medier till Natos<br />
politik i sin nyhetsrapportering;<br />
5. Norsk <strong>och</strong> svensk nyhetsrapportering<br />
under kriget både konvergerar <strong>och</strong> divergerar<br />
relativt Natos propagandabild.<br />
Vi ska här kort summera <strong>och</strong> kommentera<br />
resultaten i <strong>för</strong>hållande till dessa punkter.<br />
Natopropagandan i grundläggande avseenden<br />
dominerar <strong>medierna</strong>s nyhetsrapportering, liksom<br />
ledarsidornas ställningstaganden.<br />
För det <strong>för</strong>sta dominerar Natos perspektiv<br />
på konflikten jäm<strong>för</strong>t med den serbiska propagandan<br />
<strong>och</strong> även jäm<strong>för</strong>t med det kritiska<br />
perspektivet. Detta gäller i synnerhet det mest<br />
centrala propagandaelementet som handlar<br />
om skuld <strong>och</strong> ansvar, dvs. att Slobodan Milosevic<br />
bar hela ansvaret <strong>för</strong> det lidande som<br />
kriget gav upphov till. Detta om man ser till<br />
kriget som helhet <strong>och</strong> <strong>medierna</strong> totalt sett,<br />
oberoende av nationell kontext <strong>och</strong> journalistisk<br />
genre. Exempelvis får president Bill Clintons<br />
retoriska sammankoppling av Milosevic<br />
med Adolf Hitler vid krigets upptakt stark<br />
resonans både i brittiska, norska <strong>och</strong> svenska<br />
medier. Den propagandistiska analogin följs<br />
sedan upp <strong>och</strong> utvecklas fortlöpande i mediediskurserna.<br />
Dels genom att utgöra centrala<br />
argument i ledarskribenternas motiveringar
till var<strong>för</strong> man ställer sig bakom Natos agerande.<br />
Dels genom att kommentatorer <strong>och</strong><br />
krönikörer återkommande reproducerar den<br />
typiska fiendebilden av den jugoslaviske presidenten.<br />
Dels även i nyhetsjournalistikens<br />
tydliga anspelningar i rubriker, ingresser <strong>och</strong><br />
bilder på denna propagandabild. Vilket efter<br />
krigsslutet tycks resultera i att huvudsakligt<br />
fokus läggs på vad som händer med Milosevic,<br />
medan nya krigshot gror i Kosovo bortom<br />
<strong>medierna</strong>s belysning. I denna del kan det<br />
alltså konstateras att Natos propagandadiskurs<br />
får stort genomslag i mediediskurserna,<br />
oavsett nationellt kontext <strong>och</strong> mediegenre.<br />
Det sker heller ingen märkbar <strong>för</strong>ändring över<br />
tid vad gäller genomslaget i <strong>medierna</strong> <strong>för</strong> detta<br />
kärnelement i Natos propaganda.<br />
Enligt klassisk propagandateori är ett av<br />
de viktigaste medlen <strong>för</strong> framgång i propagandakriget<br />
att man lyckas personifiera motståndaren<br />
med någon ledande person som<br />
demoniseras så långt möjligt. Det var också<br />
exakt detta som Natos propaganda syftade<br />
till. Det intressanta i sammanhanget är fram<strong>för</strong><br />
allt att den enskilt viktigaste faktorn <strong>för</strong><br />
att åstadkomma denna propagandaeffekt <strong>för</strong>modligen<br />
var uppläggningen av Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna.<br />
Här handlade det om vad<br />
som i litteraturen kallas propaganda genom<br />
handling (”propaganda of deed”). Genom att<br />
lägga ett bud som den jugoslaviska regeringen<br />
omöjligen kunde tänkas acceptera <strong>och</strong> samtidigt<br />
dölja innehållet <strong>för</strong> allmänheten var det<br />
enklare <strong>för</strong> de ledande Natoländerna att framställa<br />
Milosevic som den som ensam var skyldig<br />
till att kriget bröt ut. Detta fungerade av<br />
allt att döma som planerat om vi ser till mediediskurserna.<br />
Men också om man ser till syftet<br />
att skapa sammanhållning mellan länder med<br />
delvis olika intressen, var Natopropagandan<br />
framgångsrik. Vilket bland annat exemplifieras<br />
av hur politiska ledare i Sverige ställde sig<br />
till Natos bombstrategi.<br />
90<br />
Propagandadiskurs <strong>och</strong> medlidandediskurs <strong>för</strong>stärker<br />
varandras inverkan på <strong>medierna</strong>s nyhetsdiskurser<br />
i krigets inledande skede.<br />
För det andra är det vid en granskning av<br />
<strong>medierna</strong> tydligt att <strong>medlidandet</strong> i krigets<br />
inledande skede endast omfattar kosovoalbanerna.<br />
Här sammanfaller på det hela taget<br />
Natopropagandans <strong>och</strong> medlidandediskursens<br />
tendens. Denna samverkande influens<br />
från två diskursiva källflöden slår kraftigt igenom<br />
i såväl ledar- som nyhetsmaterialet.<br />
Men mönstret är ändå något mer komplicerat<br />
jäm<strong>för</strong>t med fiendebilden av Milosevic. Kosovoalbanerna<br />
utnämndes av Nato till ”värdiga<br />
offer” i <strong>och</strong> med att den etniska rensningen<br />
angavs som det avgörande skälet <strong>för</strong> den militära<br />
interventionen. Genom uppläggningen<br />
av Rambouillet<strong>för</strong>handlingarna <strong>för</strong>stärktes<br />
denna roll <strong>och</strong> <strong>för</strong>eträdarna <strong>för</strong> kosovoalbanerna<br />
framställdes som kompromissvilliga<br />
<strong>och</strong> fredsälskande till skillnad från serberna.<br />
När flyktingströmmarna nådde Albanien <strong>och</strong><br />
Makedonien fick journalisterna möjligheter<br />
att <strong>för</strong>medla berättelser om serbiska övergrepp<br />
<strong>och</strong> terror mot civilbefolkningen i Kosovo<br />
från flyktingar <strong>och</strong> UCK-<strong>för</strong>eträdare. För<br />
journalister med strävan att beskriva ”krigets<br />
verkliga ansikte” blev detta just den möjlighet<br />
man hade väntat på. Nu fick de underlag<br />
<strong>för</strong> att rapportera om hur civilbefolkningen<br />
drabbades. Dramatiska, känsloladdade <strong>och</strong><br />
medkännande reportage om kosovoalbanernas<br />
upplevelser fyllde <strong>medierna</strong>. En viktig<br />
anledning till att detta fick karaktär av en<br />
mediekampanj var att dessa reportage gav<br />
genklang åt den medlidandediskurs som<br />
under 1980- <strong>och</strong> 1990-talen fått stort utrymme<br />
i medier av olika slag, men främst i tv <strong>och</strong><br />
kvällstidningar.<br />
Man kan således konstatera att Natos propagandadiskurs<br />
<strong>och</strong> medlidandediskursen<br />
initialt <strong>för</strong>stärkte varandra <strong>och</strong> därigenom
gav en närmast oöverträffad exponering av<br />
den kosovoalbanska folkgruppens umbäranden<br />
i <strong>medierna</strong> under Kosovokriget.<br />
Detta är slående i synnerhet jäm<strong>för</strong>t med<br />
Gulfkriget då bilden av det s.k. kliniska kriget<br />
blev praktiskt taget helt <strong>för</strong>härskande i <strong>medierna</strong>.<br />
Denna bild hade i mellantiden dock<br />
blivit starkt ifrågasatt <strong>och</strong> när Nato började<br />
bomba i Jugoslavien divergerade meningarna<br />
om vilka effekterna skulle bli. Mediernas<br />
tolkningar skilde sig efter nationella linjer<br />
genom att de svenska <strong>medierna</strong> i större<br />
utsträckning är de brittiska <strong>och</strong> norska uppmärksammade<br />
risken <strong>för</strong> civila offer bland<br />
serberna. Detta accentueras desto mer som att<br />
de svenska <strong>medierna</strong> på ett markant sätt<br />
skiljer sig från de övriga genom sin fokusering<br />
på risken <strong>för</strong> att Natos bombningar kan resultera<br />
i ett storkrig <strong>och</strong> att kriget kan komma att<br />
spridas till hela Balkan.<br />
Bombningarnas konsekvenser visade sig<br />
också efterhand inte motsvara <strong>för</strong>väntningarna<br />
<strong>och</strong> precisionen var ibland långt ifrån den<br />
som <strong>medierna</strong> <strong>för</strong>knippat med klinisk krig<strong>för</strong>ing.<br />
Detta med<strong>för</strong>de att bilden av Kosovokrigets<br />
”värdiga offer” blev mindre ensidig ju<br />
längre kriget pågick.<br />
Medlidandediskursen efterhand får allt större<br />
genomslag i <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> särskilt i populärjournalistiken,<br />
dvs. i kvällstidningarna.<br />
För det tredje: Att kosovoalbanerna framställs<br />
som Kosovokrigets ”värdiga offer” är<br />
bestående under hela den undersökta perioden.<br />
Men när <strong>medierna</strong> efter krigsslutet börjar<br />
uppmärksamma terror <strong>och</strong> övergrepp mot<br />
kosovoserberna <strong>och</strong> deras flykt till Serbien blir<br />
offerbilden inte lika polariserad som tidigare,<br />
den <strong>för</strong>lorar sin propagandistiska karaktär<br />
<strong>och</strong> övergår till en mer allmän medlidandediskurs<br />
där medkänslan omfattar både<br />
kosovoalbaner <strong>och</strong> kosovoserber. Parallellt<br />
91<br />
med nya avslöjanden om de massakrer som<br />
den albanska folkgruppen utsattes <strong>för</strong> innan<br />
<strong>och</strong> under kriget <strong>för</strong>ekommer nyheter <strong>och</strong><br />
reportage om den ”tysta” eller ”omvända”<br />
etniska rensningen. Detta är <strong>för</strong>skjutningar i<br />
den medierade offergestaltningen som äger<br />
rum i alla undersökta medier. I ett diakront<br />
perspektiv kan det alltså konstateras att offerbilden<br />
generellt sett undergår en <strong>för</strong>ändring<br />
från en diskurs starkt influerad av Natos<br />
propaganda till en som främst är präglad av<br />
humanitärt engagemang <strong>och</strong> medlidande<br />
med civilbefolkningens umbäranden på båda<br />
sidor i konflikten. Denna inverkan på <strong>medierna</strong><br />
från medlidandediskursen är tydligare i<br />
kvällstidningarna än i morgontidningarna<br />
(vi har inte tillräckligt underlag <strong>för</strong> att säkert<br />
uttala oss om tv-nyheterna). Detta visar sig<br />
dels i norska Dagbladets rapportering om<br />
civilbefolkningens situation i Belgrad <strong>och</strong><br />
bombningarna av tv-huset, dels i svenska<br />
Aftonbladets uttryckliga jämställande av kosovoalbanska<br />
<strong>och</strong> kosovoserbiska offer <strong>för</strong><br />
etnisk rensning samt tidningens euforiska<br />
rapportering från Pristina i samband med<br />
krigsslutet. Även morgontidningarna tar upp<br />
det serbiska lidandet, speciellt kosovoserbernas<br />
flykt från provinsen, men detta skymmer<br />
här inte ens tillfälligt kosovoalbanernas position<br />
som krigets ”värdiga offer”.<br />
Brittiska <strong>och</strong> norska medier initialt är mer okritiska<br />
än svenska medier till Natos politik i sin nyhetsrapportering.<br />
För det fjärde är det tydligt att <strong>medierna</strong>s rapportering,<br />
särskilt i krigets inledningsskede,<br />
är präglad av det egna landets politiska<br />
hållning i konflikten <strong>och</strong> dess utrikes- <strong>och</strong><br />
säkerhetspolitiska tradition. Ju mer involverad<br />
landets regering är i utformandet av Natos<br />
Kosovopolitik desto starkare slår Natos propaganda<br />
igenom i <strong>medierna</strong>. Detta visar sig
land annat i att de brittiska <strong>medierna</strong> in<strong>för</strong><br />
krigsutbrottet uppvisar en mer polariserad<br />
bild, där alarmismen in<strong>för</strong> begångna <strong>och</strong><br />
<strong>för</strong>väntade serbiska övergrepp mot kosovoalbanerna<br />
är starkt accentuerad, jäm<strong>för</strong>t både<br />
med den återhållet Nato-lojala rapporteringen<br />
i de norska <strong>och</strong> den gentemot Natos bombstrategi<br />
markerat kritiska <strong>och</strong> riskfokuserade<br />
rapporteringen i de svenska <strong>medierna</strong>.<br />
Skillnaderna består i viss mån också senare<br />
under <strong>och</strong> efter kriget. Detta gäller främst de<br />
brittiska <strong>medierna</strong>s mer Natopositiva rapportering<br />
jäm<strong>för</strong> med norska <strong>och</strong> svenska medier.<br />
Exempelvis betonar de starkare än de andra<br />
undersökta <strong>medierna</strong> Natos motiveringar <strong>för</strong><br />
bombningarna av tv-huset i Belgrad. Medan<br />
de norska <strong>medierna</strong> lyfter fram frågan om<br />
dessa bombningar är <strong>för</strong>enliga med folkrätten<br />
<strong>och</strong> de svenska <strong>medierna</strong> i stort sett <strong>för</strong>summar<br />
att berätta om denna ur Natosynpunkt<br />
kritiska nyhet.<br />
Också i slutet av kriget finns det tydliga<br />
skillnader mellan nationellt särpräglade<br />
nyhetsdiskurser i materialet, vilka dels kan<br />
<strong>för</strong>klaras av kvardröjande inverkan från<br />
propagandan, dels av historiska faktorer som<br />
landets position under kalla kriget. Här kan<br />
särskilt nämnas de olika bilder som ges av den<br />
överraskande ryska truppinmarschen från<br />
Bosnien <strong>och</strong> övertagandet av kontrollen över<br />
flygplatsen i Pristina. Både brittiska <strong>och</strong> norska<br />
medier skildrar den ryska interventionen i<br />
termer som ger tydliga associationer till kalla<br />
krigets öst-västpolarisering, medan Aftonbladet<br />
inte tycks göra någon åtskillnad<br />
92<br />
mellan ryska <strong>och</strong> andra truppkontingenters<br />
närvaro i Kosovo. 19<br />
Norsk <strong>och</strong> svensk nyhetsrapportering under kriget<br />
både konvergerar <strong>och</strong> divergerar relativt Natos<br />
propagandabild.<br />
För det femte <strong>för</strong>ekommer både konvergens<strong>och</strong><br />
divergensprocesser i <strong>medierna</strong>s nyhetsrapportering<br />
över tid. Här kan vi främst basera<br />
oss på jäm<strong>för</strong>elser mellan norska <strong>och</strong> svenska<br />
medier. Mönstren är något olika beroende<br />
på vilken typ av journalistik det handlar om. I<br />
morgontidningarna, dvs. Aftenposten <strong>och</strong><br />
Dagens Nyheter, kan vi se ett närmande under<br />
kriget beträffande bilden av Natos bombstrategi.<br />
Den norska tidningen intar i början av<br />
kriget en lågmäld profil <strong>och</strong> avhåller sig i stort<br />
sett från att underblåsa farhågorna om att<br />
Natos beslut kan visa sig riskabelt. Motsatsen<br />
gäller den svenska kollegan som, i likhet med<br />
Aftonbladet, initialt låter hotet om storkrig <strong>och</strong><br />
civila offer bli huvudvinklingen. Vid krigsslutet<br />
har denna skillnad <strong>för</strong>svunnit <strong>och</strong> i båda<br />
morgontidningarna framstår Natos agerande<br />
som i huvudsak framgångsrikt även om ingen<br />
av dem <strong>för</strong>summar att redovisa kosovoserbernas<br />
flykt.<br />
I kvällstidningarna är både konvergens <strong>och</strong><br />
divergens möjliga att urskilja. Från krigets<br />
början till slutet av april, då Nato bombar tvhuset<br />
i Belgrad, närmar de sig varandra, vilket<br />
fram<strong>för</strong> allt beror på att den norska tabloiden,<br />
Dagbladet, blir allt mer kritisk <strong>och</strong> överger sin<br />
initialt återhållsamma profil. Men även Afton-<br />
19) Dessa resultat får stöd i den jäm<strong>för</strong>ande studie av brittiska Financial Times, franska Le Monde <strong>och</strong> tyska Frankfurter Allegemeine<br />
Zeitung som Grundmanns, Smith <strong>och</strong> Wright (2000) har genom<strong>för</strong>t. Den brittiska tidningen är jäm<strong>för</strong>t med de två<br />
andra elittidningarna mer benägen att betona den etniska rensningen riktad mot kosovoalbanerna, att Nato inte bedriver<br />
krig mot Jugoslaviens folk <strong>och</strong> Rysslands inblandning i konflikten (s. 302). Den brittiska tidningen bryter endast den ganska<br />
distanserade stilen som annars är utmärkande <strong>för</strong> dessa tidningar när man berättar om kosovoalbanernas lidanden (s.<br />
306). Vidare pekar deras resultat på att fiendebilden av Milosevic får betydligt större genomslag i Financial Times än i de två<br />
andra tidningarna. Den brittiska tidningen ägnar även mindre uppmärksamhet åt hur Nato <strong>för</strong>söker manipulera <strong>medierna</strong>,<br />
särskilt jäm<strong>för</strong>t med Le Monde som uttrycker stor skepticism på denna punkt (s. 311).
ladet tycks <strong>för</strong>ändras men i motsatt riktning<br />
<strong>och</strong> blir under senare delen av kriget något<br />
mindre kritisk. I samband med krigsslutet har<br />
kvällstidningarna återigen divergerat. Nu är<br />
det den norska tidningen som är mest kritisk.<br />
Medan den svenska snarast är indirekt Natopositiv<br />
i sin nyhetsrapportering på grund av<br />
vad den undviker att ta upp jäm<strong>för</strong>t dels med<br />
den norska kollegan, dels med vad Aftonbladet<br />
självt tog upp i sin Natokritiska rapportering<br />
vid krigsstarten. Det vill säga, Aftonbladet återkommer<br />
varken till frågan om bombningarnas<br />
<strong>för</strong>enlighet med folkrätten eller till frågan<br />
om krigets utfall i relation till avtals<strong>för</strong>slaget i<br />
Rambouillet.<br />
Paradoxalt nog blir slutsatsen att Aftonbladet,<br />
som vid krigets början hade den mest<br />
Natokritiska rapporteringen av de norska<br />
<strong>och</strong> svenska tidningarna, i slutet framstår<br />
som den mest Natovänliga. Dagbladet, som<br />
när bombningarna startade var den mest<br />
Natovänliga av dessa fyra tidningar har vid<br />
krigsslutet intagit positionen som den mest<br />
Natokritiska.<br />
De två morgontidningarna håller jäm<strong>för</strong>t<br />
med kvällstidningarna en stadigare kurs, vilket<br />
innebär att Aftenposten konsekvent håller<br />
fast vid en övervägande Natovänlig hållning<br />
medan Dagens Nyheter intar en återhållet<br />
kritisk rapportering vad gäller Nato. Det bör<br />
understrykas att dessa <strong>för</strong>ändringsmönster<br />
inte omfattar vare sig ledarredaktionerna eller<br />
debattsektionerna som genomgående behåller<br />
sina diskursiva profiler. Det vill säga i<br />
ledarna intar samtliga undersökta tidningar<br />
en på det hela taget Natovänlig hållning <strong>och</strong><br />
på debattsidorna utspelar sig ett mer eller<br />
mindre livligt meningsutbyte mellan <strong>för</strong>espråkare<br />
<strong>och</strong> motståndare till Natos politik.<br />
Hur kan då dessa skilda rörelsemönster<br />
<strong>för</strong>klaras? Var<strong>för</strong> <strong>för</strong>ändras kvällstidningarnas<br />
rapportering så pass markant medan<br />
morgontidningarnas framstår som stabila?<br />
93<br />
Och vad är orsakerna till Aftonbladets <strong>och</strong> Dagbladets<br />
omkastade positioner?<br />
Det <strong>för</strong>efaller rimligt att <strong>för</strong>klara kvällstidningarnas<br />
större labilitet som resultatet av<br />
att deras nyhetsrapportering, mer än morgontidningarnas,<br />
är påverkade av medlidandediskursen.<br />
Tabloidjournalistiken relaterar sig<br />
gärna till sådana frågor som humanitära organisationer<br />
arbetar med – Aftonbladet startade<br />
till <strong>och</strong> med själv en insamling till kosovoalbanerna<br />
– <strong>och</strong> vanliga människors utsatthet<br />
hör till dess återkommande teman. Emotionellt<br />
laddade reportage med närbilder på<br />
gråtande <strong>och</strong> <strong>för</strong>tvivlade offer <strong>för</strong> kriget<br />
prioriteras högt i denna journalistik. Men<br />
medlidandediskursen i sig är inte polariserande,<br />
annat än om den underordnas propagandan,<br />
<strong>och</strong> skiljer där<strong>för</strong> inte per se på offer på<br />
den ena eller andra sidan i ett krig. Där<strong>för</strong><br />
påverkas kvällstidningarna mer än morgontidningarna<br />
när det blir allt tydligare att<br />
bombräderna drabbar civila på båda sidorna i<br />
den etniska konflikten. Medlidandet blir<br />
mindre ensidigt. Nyheterna skildrar kosovoserberna<br />
som ”värdiga offer” <strong>och</strong> en tidning<br />
som Aftonbladet upphör att publicera ledare<br />
som stöder Nato. Naturligtvis <strong>för</strong>ekommer<br />
även inslag av medlidandediskursen i morgontidningarna,<br />
men här tydligt sordinerad<br />
av vad vi skulle kunna kalla <strong>för</strong> den politiskdiplomatiska<br />
diskursen. Annorlunda uttryckt<br />
är kvällstidningarna starkt orienterad mot en<br />
läsekrets som främst antas bli engagerad av<br />
moraliska teman som ont-gott <strong>och</strong> rätt-fel,<br />
medan morgontidningarna orienterar sig mot<br />
olika elitskikt som söker information om den<br />
politiska utvecklingen <strong>och</strong> det diplomatiska<br />
skeendet (jfr. Höijer m.fl., 2001).<br />
Tabloidjournalistisken får olika utslag i<br />
den norska <strong>och</strong> svenska kontexten. I Norge<br />
kommer Dagbladet i en klämd position allteftersom<br />
Natos bombningar inte ger det<br />
utlovade resultatet <strong>och</strong> rapporterna om civila
offer blir allt vanligare. Medlidandediskursen<br />
kräver engagemang också <strong>för</strong> andra offer än<br />
de kosovoalbanska. Och när tidningen dessutom<br />
lyckas anlita en engagerad akademiker i<br />
Belgrad som skickar dagsboksanteckningar<br />
om livet i den jugoslaviska huvudstaden blir<br />
tidningens rapportering snart övervägande<br />
kritisk till Natos bombningar. Den frustration<br />
som flera av medarbetarna upplevde vid<br />
tanken på att Norge deltog – om än i begränsad<br />
skala – i dessa plågsamma operationer fick<br />
fritt spelrum när kriget var över. Nu kunde<br />
också den mer grundläggande kritiken släppas<br />
fram, såsom i intervjun med Thorvald<br />
Stoltenberg <strong>och</strong> i norska Röda Korset öppna<br />
brev. Till saken hör naturligtvis också att dessa<br />
kritiska röster själva valde att träda fram<br />
<strong>för</strong>st efter krigsslutet av skäl som antagligen<br />
sammanhänger med samma utrikes- <strong>och</strong><br />
säkerhetspolitiska kontext som även påverkar<br />
<strong>medierna</strong>. Det kan erinras om att det fanns<br />
ledande pressröster i den norska debatten som<br />
hävdade att när Nato gått i krig då sluter<br />
också <strong>medierna</strong> upp <strong>och</strong> avblåser debatten<br />
(Ottosen, 2001:40).<br />
På Aftonbladet torde journalisterna ha känt<br />
av en motsvarande frustration. På den svenska<br />
kvällstidningen hängde den dock snarare<br />
samman med att medlidandediskursen skapade<br />
en inställning om att kriget i sig var av<br />
94<br />
ondo, att människor på båda sidor i konflikten<br />
blev lidande <strong>och</strong> att våldet måste upphöra.<br />
Visserligen intog ledarredaktionen på Aftonbladet<br />
en tydligt Natovänlig hållning, men<br />
både på debatt- <strong>och</strong> nyhetssidorna <strong>för</strong>ekom<br />
opinionsyttringar från såväl tydligt Natofientliga<br />
som humanitärt engagerade kretsar, vilket<br />
gjorde ledarsidans hållning problematisk.<br />
Men när kriget väl var över bröts denna vånda<br />
<strong>och</strong> euforin kunde breda ut sig i spalterna. Till<br />
<strong>och</strong> med de ryska truppernas intåg, som av<br />
morgonpressen betraktades som en politisk<br />
<strong>och</strong> militär kupp riktad mot Nato, kunde presenteras<br />
som ”fredens intåg”. I denna allmänna<br />
lyckostämning fanns det inte mycket<br />
diskursivt utrymme <strong>för</strong> betraktelser över<br />
huruvida Natos politik hade varit framgångsrik<br />
eller inte. Men känslosvängningarna upphörde<br />
inte med detta – när såg man något<br />
sådant ske i populärpressen? – utan labiliteten<br />
fortsatte <strong>och</strong> glädjeruset slog över i dramatiska<br />
rapporter om den omvända etniska<br />
rensningen. Men trots att tidningen, liksom<br />
Dagens Nyheter, egentligen redan vid krigets<br />
början lyfte fram farhågorna om att Natos<br />
bombningar snarast skulle <strong>för</strong>värra konflikten<br />
kopplas inte rapporterna om den omvända<br />
etniska rensningen efter krigsslutet till<br />
någon explicit kritik riktad mot Nato som i<br />
norska Dagbladet.
KAPITEL 6<br />
TV-NYHETER I TRE LÄNDER<br />
I det här avsnittet summeras två delstudier<br />
som behandlar tv-nyheterna i tre nyhetsprogram<br />
i Norge, Sverige respektive Storbritannien.<br />
Analyserna är begränsade till resultatet<br />
<strong>och</strong> kan där<strong>för</strong> endast ses som partiella indikationer<br />
på generella likheter <strong>och</strong> skillnader<br />
mellan nyhetsrapporteringen i de tre<br />
ländernas ledande tv-program. Men även om<br />
analyserna inte baserar sig på statistiskt representativa<br />
urval av nyheter i de tre ländernas<br />
medier utgör ändå resultaten viktiga bidrag<br />
<strong>och</strong> till<strong>för</strong> tillsammans med övriga delstudier<br />
ett underlag <strong>för</strong> mer övergripande slutsatser<br />
som sammanfattas i sista kapitlet.<br />
En undersökning av Dagsrevyen<br />
<strong>och</strong> Rapport 20<br />
Tillvägagångssätt<br />
I analysen granskas tre av de tidsperioder som<br />
valts ut:<br />
• Rambouillet<strong>för</strong>handlingarnas sammanbrott<br />
19–20 mars 1999<br />
• de <strong>för</strong>sta flyktingarna lämnar Kosovo<br />
24–26 mars 1999<br />
• bombningen av civila mål – inbegripet<br />
tv-byggnaden i Belgrad 23–24 april 1999<br />
Analysen ska pröva följande hypoteser: (1) att<br />
Natoperspektivet är dominerande i såväl<br />
20) Denna analys baseras på en uppsats av Thomas Midteide <strong>och</strong> Håvard Grønli (2000).<br />
95<br />
svenska, brittiska som norska tv-nyheter <strong>och</strong><br />
(2) att det konkurrerande perspektivet kommer<br />
tydligare fram i de svenska sändningarna<br />
än i de norska <strong>och</strong> brittiska.<br />
Utgångspunkterna <strong>för</strong> dessa hypoteser är<br />
lärdomar från projektet Journalism in the New<br />
World Order. Det projektet visar bl.a. att den<br />
officiella retoriken från den krig<strong>för</strong>ande FNkoalitionen<br />
fick kraftigt genomslag i både<br />
svenska <strong>och</strong> norska medier. Det <strong>för</strong>elåg dock<br />
väsentliga skillnader mellan länderna eftersom<br />
norsk nyhets<strong>för</strong>medling i både tv <strong>och</strong> tidningar<br />
präglades av ett mindre kritiskt <strong>för</strong>hållningssätt<br />
till den officiella retoriken från<br />
den krig<strong>för</strong>ande koalitionen i allmänhet <strong>och</strong><br />
från USA, som den ledande krig<strong>för</strong>ande nationen,<br />
i synnerhet (Nohrstedt & Ottosen, 2000).<br />
Denna studie görs med en diskursanalytisk<br />
metod som bygger på van Dijk (1998)<br />
<strong>och</strong> Berglez (1999) <strong>och</strong> som innebär att<br />
makrostruktur <strong>och</strong> mikrostruktur i de enskilda<br />
tv-inslagen analyseras. Med makrostruktur<br />
avses inslagens övergripande betydelse som<br />
härleds från deras tematiska innehåll <strong>och</strong> uppbyggnad<br />
(struktur). I den här studien innebär<br />
det att följande frågor har ställts vid analysen<br />
<strong>för</strong> att därigenom få underlag att bedöma vilket<br />
propagandaperspektiv – som är mest framträdande<br />
i respektive inslag:
• Vad <strong>för</strong>medlas i sändningens påannonsering<br />
<strong>och</strong> vilket propagandaperspektiv kan<br />
denna placeras i?<br />
• Vad <strong>för</strong>medlas i ”ingång” <strong>och</strong> ”utgång” <strong>och</strong><br />
i vilket perspektiv kan dessa placeras i?<br />
• Vilken är den viktigaste händelsen i sändningen?<br />
• Vilken är den viktigaste händelsen i varje<br />
reportage?<br />
• Hur omtalas konsekvensen av huvudhändelsen?<br />
• Reportagens ordningsföljd. Hur prioriteras<br />
händelserna?<br />
• Ordningsföljden <strong>för</strong> källor <strong>och</strong> aktörer i<br />
varje reportage. Hur lång tid ges de olika<br />
källorna i varje reportage <strong>och</strong> i sändningen<br />
som helhet?<br />
• Vilken diskurs representerar de olika källorna?<br />
• Vilka källor/aktörer får dra slutsatser av de<br />
händelser som omtalas?<br />
• På vilket sätt omtalas de olika källorna/<br />
aktörerna?<br />
Mikrostrukturen omfattar i <strong>för</strong>sta hand en<br />
språkanalys där följande frågor har använts<br />
vid bedömningen av perspektivet i ett inslag:<br />
• Vilka ord väljs när händelsen omtalas?<br />
• Hur premieras/<strong>för</strong>ringas källor <strong>och</strong> aktörer<br />
i sättet de omtalas? Vilka inledningsord<br />
knyts till källornas uttalanden?<br />
• Vilken språklig stil används i reportaget?<br />
Frågeformuläret har anpassats till den uppdelning<br />
i olika propagandaperspektiv som<br />
tidigare omtalats, nämligen: (1) Natos, (2) det<br />
kritiska <strong>och</strong> (3) Belgrads perspektiv på konflikten.<br />
Analysen innehåller slutligen en<br />
beräkning av <strong>för</strong>hållandet mellan reportertid<br />
(reporterns kommentarer som har hållits<br />
utan<strong>för</strong> diskurskategorierna) <strong>och</strong> expertkommentarer<br />
som klassificeras som ”analys”.<br />
96<br />
Metodiska begränsningar<br />
Analysen omfattar två dagar innan bombanfallen<br />
började <strong>och</strong> fem dagar när bombningar<br />
pågick. Det ligger där<strong>för</strong> en begränsning i att<br />
materialet enbart behandlar sju av totalt 50<br />
dagars nyhetssändningar. Det är omöjligt att<br />
avgöra om dessa sju dagar är representativa<br />
<strong>för</strong> alla inslag under perioden. Materialet är<br />
ändå så pass omfattande att det bör ge en relevant<br />
bild av rapporteringen <strong>och</strong> underlag <strong>för</strong><br />
fruktbara jäm<strong>för</strong>elser <strong>för</strong> de utvalda perioderna.<br />
En sådan här diskursanalys representerar<br />
alltid en viss form av ”tvång”, eftersom subjektiva<br />
avgöranden spelar in på bedömningen<br />
av vilken av de <strong>för</strong>handsuppställda kategorier<br />
som är mest täckande. De som kodat reportagen<br />
använder t.ex. de officiella ryska uttalandena<br />
som exempel på att det inte alltid är lätt<br />
att placera ett inslag i en av de tre huvudkategorierna.<br />
Det skall också tilläggas att detta är<br />
en textanalys. Någon bildanalys, som hade<br />
varit intressant i sammanhanget har inte<br />
gjorts, var<strong>för</strong> televisionens särskilda karaktärsdrag<br />
som medium inte beaktas i analysarbetet<br />
(Midteide & Grønli, 2000:9-12).<br />
Propagandaperspektiv i svenska <strong>och</strong><br />
norska tv-nyheter<br />
Norska Dagsrevyen har en mer omfattande<br />
bevakning av Kosovo än svenska Rapport. De<br />
sju sändningarna som analyseras innehöll 45<br />
inslag om konflikten medan Rapport hade 33.<br />
Det ligger <strong>för</strong>stås nära till hands att tro att Norges<br />
deltagande i kriget är en del av <strong>för</strong>klaringen<br />
till denna skillnad.<br />
Trots skillnader mellan de två kanalerna<br />
finns många likheter. De bilder som används i<br />
nyhetssändningarna är ofta hämtade från<br />
samma byråbilder <strong>och</strong> nyhetsvinkeln är i<br />
många fall densamma. Bägge kanalerna har<br />
egna reportrar på plats som berättar om egna<br />
intryck, i många fall präglade av möten med
flyktingar. De två kanalerna <strong>för</strong>medlar samma<br />
typ av ”flyktingröster”, dvs. kosovoalbaner<br />
som har tvingats fly undan etnisk rensning<br />
<strong>och</strong> övergrepp från serbiska säkerhetsstyrkor.<br />
Ingen av kanalerna antyder att Natos bombning<br />
direkt eller indirekt har betydelse <strong>för</strong><br />
flyktingströmmen. Senare intervjuer med<br />
reportrar som gjort dessa flyktingreportage<br />
bekräftar att detta också var reportrarnas uppfattning<br />
av situationen. Det finns ingen anledning<br />
att tro att dessa flyktingreportage inte<br />
gav en riktig bild av situationen, men det finns<br />
ändå orsak att ifrågasätta om sambandet mellan<br />
Natobombningen <strong>och</strong> den dramatiska<br />
ökningen av flyktingströmmen i högre grad<br />
borde ha behandlats i sändningen, i varje fall<br />
som ett diskussionsämne (a.a., s. 27).<br />
I bägge kanalernas nyhetssändningar<br />
dominerar bilden av serber som <strong>för</strong>övare av<br />
övergrepp <strong>och</strong> kosovoalbaner som offer. Fiendebilden<br />
av president Slobodan Milosevic är<br />
ett viktigt element i framställningen i båda<br />
kanalerna. Karakteristik av Milosevic som<br />
”lynnig”, ”okunnig” <strong>och</strong> ”envis” används i<br />
Dagsrevyen medan Rapport använder begrepp<br />
som ”ensam”, ”kall” <strong>och</strong> ”cynisk”. Båda kanalerna<br />
upprepar hela tiden att det är Jugoslavien<br />
som avgör frågan om krig eller fred. Detta<br />
upprepas så ofta att det ”blir en sanning i sig<br />
själv” (a.a., s. 27). Det verkar inte spela någon<br />
roll om länderna är med i själva krig<strong>för</strong>ingen<br />
eller inte i det här fallet.<br />
Källor i Dagsrevyen<br />
Det råder inget tvivel om att det är Natos uppfattningar<br />
om vad som händer <strong>och</strong> sker som<br />
dominerar Dagsrevyens sändningar. Sextiofyra<br />
av de uppgiftskällor som släpps fram eller<br />
citeras i de sju sändningarna representerar<br />
Nato, OSSE eller regeringar i Natoländer. Detta<br />
ska jäm<strong>för</strong>as med att officiella jugoslaviska<br />
källor <strong>för</strong>ekommer elva gånger. Visserligen<br />
representerar OSSE (Organisationen <strong>för</strong> Sä-<br />
97<br />
kerhet <strong>och</strong> Samarbete i Europa) både Natomedlemmar<br />
<strong>och</strong> det tidigare östblocket,<br />
men OSSE framstår i de analyserade<br />
inslagen som <strong>för</strong>eträdare <strong>för</strong> de synpunkter<br />
som främjas av Nato. Detta framhävs genom<br />
att Norge under denna period var ord<strong>för</strong>ande<br />
i OSSE. När utrikesminister Knut Vollebæk<br />
uttalade sig i <strong>medierna</strong> gjorde han det både<br />
som ord<strong>för</strong>ande i OSSE <strong>och</strong> utrikesminister i<br />
ett Natoland. Den ”norska vinkeln” kommer<br />
fram genom att OSSE profileras i sändningarna<br />
varvid Norges roll framhävs både direkt<br />
<strong>och</strong> indirekt. Många norrmän befann sig i konfliktregionen<br />
på OSSE-uppdrag <strong>och</strong> utnyttjades<br />
flitigt som experter av Dagsrevyen, främst<br />
den norske stabschefen Bjørn Nygård.<br />
Serbiska källor<br />
Trots Natos dominans råder dock en viss<br />
balans i nyttjandet av informationskällor. Den<br />
jugoslaviska regeringen får alltså fram<strong>för</strong>a<br />
sina synpunkter 11 gånger i Dagsrevyen under<br />
de sju sändningarna. Det är det officiella Serbien<br />
som får komma till tals på det jugoslaviska<br />
folkets vägnar. Detta understryker samtidigt<br />
fiendebilden av president Milosevic. När<br />
konflikten presenteras som ”Nato mot Milosevic”<br />
bidrar detta till att skapa <strong>för</strong>ståelse <strong>för</strong><br />
Natos bombningar. Ett inslag i Dagsrevyen från<br />
den 22 april understryker detta. I ett reportage<br />
av Håkon Børde visas klipp från ett tal som<br />
Slobodan Milosevic hållit i jugoslavisk television.<br />
Milosevic säger att ”alla vet att flyktingströmmen<br />
startade då Nato satte igång sin<br />
<strong>för</strong>dömda bombning”. Direkt efteråt säger<br />
reportern att officiella FN-siffror visar att<br />
181 000 människor flydde från Kosovo under<br />
de tolv månader som <strong>för</strong>egick Natos bombningar.<br />
Under<strong>för</strong>stått: Milosevic ljuger! Det<br />
råder ingen tvekan om att Milosevic far med<br />
osanning här. Men det är heller ingen tvekan<br />
om att flyktingströmmen ökade efter att Nato<br />
inlett bombanfallen. Enligt Kosovokommis-
sionen mer än <strong>för</strong>dubblades antalet flyktingar<br />
från Kosovo efter 24 mars då bombningarna<br />
började (The Kosovo Report, 2000). Det kan<br />
vara så att Milosevic faktiskt har en poäng här.<br />
Men det hade kanske inte varit politiskt korrekt<br />
av NRK att medverka till att denne man<br />
framstår som trovärdig (Midteide & Grønli,<br />
2000:15). Den serbiska opinionen <strong>för</strong>medlas<br />
också oftast som ”orimlig”. Ett grundelement<br />
i röster från Belgrad är att USA har imperialistiska<br />
motiv <strong>och</strong> att president Clinton framstår<br />
som en ny Hitler, vilket lämpar sig <strong>för</strong> att skapa<br />
kopplingar till frihetskampen under andra<br />
världskriget. Vid ett tillfälle visas ett klipp<br />
från serbisk tv där en äldre dam som bor i en<br />
by som bombats av Nato säger att hon ”inte<br />
trodde det skulle komma någon ny Hitler”.<br />
Sådana ståndpunkter är mindre lämpade att<br />
skapa <strong>för</strong>ståelse hos tv-tittare i Natoländer<br />
utan kan istället bidra till att dämpa effekten<br />
av ett nyhetsinslag som annars kunde ha skapat<br />
invändningar mot <strong>och</strong> avståndstagande<br />
från Natos bombning.<br />
Kritiska röster<br />
De kritiska röster som släpps fram i Dagsrevyen,<br />
framstår som mer trovärdiga än de serbiska<br />
rösterna. I de norska tv-nyheterna är det<br />
vanligtvis ryska talesmän som <strong>för</strong>medlar de<br />
kritiska rösterna. Tolv gånger under sändningarna<br />
refereras ryska synpunkter. Detta<br />
kan bero på att NRK-korrespondenterna i<br />
Moskva enkelt hade tillgång till officiella<br />
ryska källor <strong>och</strong> att dessa används medvetet<br />
<strong>för</strong> att balansera Natovänliga källor. Sett ur<br />
källkritisk synpunkt representerar dessa<br />
kritiska röster också officiella källor <strong>och</strong> kan<br />
tänkas <strong>för</strong>a uppmärksamheten bort från<br />
icke-auktoriserade serbiska källor som t.ex.<br />
serbiska civilpersoner.<br />
Dagsrevyens reportrar framstår ofta som<br />
<strong>för</strong>medlare av officiella Natoåsikter. Men det<br />
händer också att reportrarnas kommentarer<br />
98<br />
framstår som budbärare av ett kritiskt perspektiv:<br />
”Om Dagsrevyens reportrar skulle<br />
placeras i något av de tre perspektiven, skulle<br />
de inte hamna i ett Belgradperspektiv, utan<br />
pendla mellan ett kritiskt perspektiv <strong>och</strong><br />
ett NATO-perspektiv” (Midteide & Grønli,<br />
2000:16).<br />
Norsk, dvs. Socialistiska vänsterpartiets,<br />
kritik<br />
Den enda kritiska norska politiker som är<br />
emot Nato <strong>och</strong> som kommer till tals i nyhetssändningarna<br />
under den undersökta perioden<br />
är ledaren <strong>för</strong> Sosialistisk Venstreparti<br />
(SV), Erik Solheim. Dock kan det ifrågasättas i<br />
vilken utsträckning Solheim verkligen representerar<br />
en kritisk linje. Solheim stödde nämligen<br />
Natos bombning <strong>och</strong> det gjorde också<br />
majoriteten av medlemmarna i SVs stortingsgrupp.<br />
Solheims invändningar de gånger<br />
han intervjuades var således underordnade<br />
invändningar inom ramen <strong>för</strong> ett Natoperspektiv.<br />
Det var inte känt vid den tidpunkt då<br />
Solheim fick representera ”oppositionen” att<br />
han hade ett uppdrag <strong>för</strong> norska utrikestjänsten<br />
som fredsmäklare på Sri Lanka. Han tog<br />
senare tjänstledigt från Stortinget <strong>för</strong> att<br />
bli fredsmäklare på ”heltid”. Den skenbart<br />
kritiske SV-politikern var alltså tjänsteman i<br />
den norska utrikestjänsten utan att tittarna<br />
uppmärksammades på detta (Ebbing, 2001).<br />
Källor i Rapport<br />
Svenska Rapports nyhetskällor under två<br />
dagar (19 <strong>och</strong> 20 mars) i samband med upptrappningen<br />
av bombningen ansluter i stor<br />
utsträckning till Natos version av konfliktbilden.<br />
Rapport låter dock i betydligt mindre<br />
utsträckning än Dagsrevyen Natos officiella<br />
talesmän komma till tals. Nato som organisation<br />
får få tillfällen att presentera sin version<br />
av händelserna. Natos röst kommer indirekt
genom en omfattande bevakning av kosovoalbaner<br />
på flykt. Detta perspektiv kan sammanfattas<br />
så här: ”Någon måste agera <strong>för</strong> att<br />
hjälpa dessa stackars människor som flyr från<br />
Milosevic” (Midteide & Grønli, 2000:18).<br />
En annan viktig skillnad mellan valet av<br />
källor i svensk <strong>och</strong> norsk tv är att de politiska<br />
ledarna i Natoländerna i de norska sändningarna<br />
framstår som talesmän <strong>för</strong> Nato, medan<br />
de i svenska nyhetssändningar <strong>för</strong>st <strong>och</strong> främst<br />
framstår som talesmän <strong>för</strong> sina egna länders<br />
regeringar. Det fokuserades också mycket<br />
mindre på OSSE som organisation i de svenska<br />
sändningarna jäm<strong>för</strong>t med i de norska.<br />
Dagsrevyen låter vid flera tillfällen Natokällor<br />
som Javier Solana <strong>och</strong> Jamie Shea få ”fritt<br />
fram” i rutan med formuleringar som ”Nato<br />
säger att...”. Svensk television använde sådana<br />
källor mer sällan <strong>och</strong> när de fick komma till<br />
tals balanserades deras synpunkter ofta mot<br />
alternativa källor. Rapport rapporterade också<br />
oftare om motsättningar <strong>och</strong> olika ståndpunkter<br />
inom Nato. Vid ett tillfälle rapporteras om<br />
splittring inom Nato – en oenighet som överhuvudtaget<br />
inte nämns i Dagsrevyen. Det finns<br />
överhuvudtaget ingenting i Dagsrevyens sändningar<br />
som tyder på att det skulle råda oenighet<br />
inom Nato.<br />
I tv-nyheternas bevakning under bombningen<br />
får kritiska röster efterhand komma till<br />
tals i mycket högre grad i Rapport än i Dagsrevyen.<br />
Också Belgrads version rapporteras<br />
mer omfattande <strong>och</strong> mer i detalj än fallet är i<br />
Dagsrevyen. Det sker bl.a. genom klipp från<br />
serbisk television <strong>och</strong> i intervjuer med president<br />
Milosevic.<br />
I övrigt skall sägas att Rapports sändningar<br />
präglas av mer analyser t.ex. än Dagsrevyens<br />
sändningar. Analyserna sker <strong>för</strong>eträdesvis i<br />
form av kommentarer från egna reportrar i<br />
studion, som t.ex. Bo Inge Andersson, eller av<br />
korrespondenter i Moskva <strong>och</strong> Washington.<br />
Dessutom används externa experter som<br />
99<br />
gästkommentatorer i studion. En jäm<strong>för</strong>else<br />
mellan de norska nyhetssändningarna i Dagsrevyen<br />
respektive TV2s Nyheterna visar en viss<br />
likhet mellan sistnämnda <strong>och</strong> Rapport vad gäller<br />
det sätt på vilket egna reportrar <strong>och</strong> gäster<br />
används i studion som expertkommentatorer<br />
(Ottosen, 2001).<br />
Serbiska röster<br />
Varken NRK eller SVT2 hade egna journalister<br />
eller fotografer i Serbien under konflikten.<br />
Bägge kanalerna använde bilder från serbisk<br />
sida i sina nyhetssändningar som kommenterades<br />
från studion. Rapport går vid flera<br />
tillfällen längre än att enbart visa filmbilder<br />
som framhäver serbiska synpunkter. Vid ett<br />
tillfälle sänder de t.ex. en telefonintervju med<br />
en svensk-serbisk restaurangägare i Belgrad.<br />
Vid ett annat tillfälle talar de med en journalist<br />
från Göteborgs-Posten som befinner sig i Belgrad.<br />
Det är Rapports sätt att <strong>för</strong>söka <strong>för</strong>medla<br />
<strong>för</strong>stahandsupplysningar från serbiskt territorium.<br />
Den amerikanska opinionen<br />
Dagsrevyen <strong>och</strong> Rapport <strong>för</strong>medlar helt<br />
olika bilder av stämningen i USA. I Dagsrevyen<br />
framstår stämningen i den amerikanska<br />
opinionen som den i Nato i övrigt, dvs. att<br />
man i stort sett sluter upp bakom målen.<br />
Reportern Ingvild Bryn säger i ett av sina<br />
reportage att det i början av kriget var oenighet<br />
om man skulle delta eller inte, men att<br />
”traditionerna bjuder att kongressen står samlad<br />
när landet är i krig” (Midteide & Grønli,<br />
2000:30).<br />
Rapport ger däremot en mycket mer nyanserad<br />
bild av olika uppfattningar bland amerikanska<br />
politiker <strong>och</strong> allmänhet. Reportern<br />
Morgan Olofsson gör ett reportage kring <strong>för</strong>hållandet<br />
att kongressen har kritiserat administrationen<br />
<strong>och</strong> uttrycker oro <strong>för</strong> att amerikanska<br />
liv skall offras. I intervjuer med
”vanliga människor” är det flera som fruktar<br />
en utveckling som under Vietnamkriget. En<br />
kvinna säger att amerikanarna tidigare har<br />
erfarit att de inte kan lita på sina ledare. Reportern<br />
ställer också den retoriska frågan om<br />
Kosovo är ”värt att dö <strong>för</strong>”.<br />
Företrädare <strong>för</strong> regeringen<br />
Rapport använder i motsats till Dagsrevyen<br />
inte intervjuer med representanter <strong>för</strong> den<br />
egna regeringen. Bombningen av Kosovo är<br />
generellt sett i betydligt mindre utsträckning<br />
definierad som en inrikespolitisk fråga i<br />
Sverige än i Norge. Detta är inte föga märkligt<br />
eftersom Norge som Natoland involverades i<br />
konflikten. Men denna skillnad är ändå värd<br />
att notera mot bakgrund av den svenska<br />
regeringens ambivalenta stöd <strong>för</strong> Natos bombningar.<br />
Dagsrevyen gjorde också andra inrikesinslag,<br />
eftersom det var <strong>för</strong>sta gången Norge<br />
var i krig sedan andra världskriget. Bland<br />
annat sändes ett reportage om flygbasen på<br />
Ørlandet som visar hur norskt jaktflyg <strong>för</strong>bereder<br />
sig. Dessa inslag saknar helt <strong>och</strong> hållet<br />
kritiska vinklingar. Ett exempel på detta är en<br />
intervju den 24 mars med chefen <strong>för</strong> Ørlandets<br />
flygbas. Han berättar om de norska flygarnas<br />
roll i bombfallen där de skall <strong>för</strong>hindra att<br />
fientliga flyg ”kommer in” <strong>och</strong> hindrar<br />
Natoflygen. När <strong>Kosovokonflikten</strong> blir inrikesnyhet<br />
i de svenska nyheterna har den<br />
anknytning till flyktingar som kommer till<br />
Sverige. I Rapport gjordes inte ett enda politiskt<br />
inslag under den undersökta perioden<br />
utom en intervju med Carl Bildt som fram<strong>för</strong><br />
kritiska kommentarer om Nato.<br />
100<br />
Brittiska tv-nyheter jäm<strong>för</strong>t<br />
med norska <strong>och</strong> svenska 21<br />
Likheter <strong>och</strong> skillnader<br />
Kristina Riegerts analys av de brittiska tvnyheterna<br />
visar att Natolandet Storbritannien<br />
på några områden har samma mönster vad<br />
gäller vinkling <strong>och</strong> källor som Natolandet<br />
Norge (Riegert, und. utg.). Det gäller <strong>för</strong>st <strong>och</strong><br />
främst källorna <strong>och</strong> berättarperspektivet runt<br />
sammanbrottet i Rambouillet <strong>och</strong> i krigets<br />
inledningsskede, då Natokällor <strong>och</strong> Natoperspektivet<br />
dominerar 9 O’Clock News. Detta<br />
stöder den <strong>för</strong>sta hypotesen i analysen om att<br />
den säkerhetspolitiska inriktningen i ett land<br />
har betydelse <strong>för</strong> berättarperspektivet i nyhetsjournalistiken<br />
där. Den starka fokuseringen<br />
på de kosovoalbanska flyktingarna<br />
som strömmar ut ur Kosovo kommer däremot<br />
lika starkt fram i brittiska som i norska <strong>och</strong><br />
svenska tv-nyheter (Riegert, und. utg.).<br />
Men det finns också <strong>för</strong>hållanden i de brittiska<br />
tv-nyheterna som skiljer dem från både<br />
norska <strong>och</strong> svenska. En viktig skillnad är att<br />
BBC hade sin utrikesredaktör John Simpson<br />
stationerad i Belgrad. Detta upplevdes som<br />
kontroversiellt <strong>och</strong> BBC beskylldes därmed<br />
<strong>för</strong> att bidra till att <strong>för</strong>medla serbisk propaganda.<br />
Simpson har vid flera tillfällen tillbakavisat<br />
denna kritik <strong>och</strong> sagt att han <strong>för</strong>sökte<br />
att göra ett så objektivt journalistjobb som<br />
möjligt genom att också rapportera från den<br />
”andra sidan”. Hans närvaro var helt säkert en<br />
bidragande orsak till att de serbiska synpunkterna<br />
refererades ut<strong>för</strong>ligare i BBC än i norsk<br />
television. Detta indikerar att Nato-medlemskap<br />
<strong>för</strong>stås inte är den enda <strong>för</strong>klaringen vad<br />
gäller skillnader <strong>och</strong> likheter i nyhetsprioriteringen<br />
utan att <strong>för</strong>hållanden som fysisk närvaro<br />
också är viktiga.<br />
21) De komparativa resultaten baserar sig i denna del dels på Midteide & Grønlis tidigare nämnda studie <strong>och</strong> på Kristina<br />
Riegerts studie av nyhets<strong>för</strong>medlingen i brittisk televisions nyhetsprogram 9 O’Clock News (BBC).
Riegerts analys av de tre tidigare nämnda tidsperioderna<br />
visar att NATO/EU/brittiska källor<br />
utgjorde 30 procent av alla nyhetskällor i<br />
krigets startfas medan serbiska källor utgjorde<br />
20 procent. Även om Riegert använder en<br />
annan metod <strong>för</strong> sin kvantifiering av källor<br />
kan vi ändå dra slutsatsen att brittiska tvnyheter<br />
var mer balanserade i valet av källor<br />
än de norska. Det måste dock tilläggas att serbiska<br />
offer <strong>för</strong> bombningarna i liten utsträckning<br />
<strong>för</strong>ekom i de brittiska tv-nyheterna<br />
under krigets inledningsskede. De serbiska<br />
källorna var under denna period oftast antingen<br />
elitkällor eller representanter <strong>för</strong> ”vanliga<br />
serber” som <strong>för</strong>medlade stämningen bland<br />
befolkningen. Först senare (april-juli) uppmärksammades<br />
offren <strong>för</strong> bombningen i större<br />
utsträckning i de brittiska tv-nyheterna.<br />
Här finns alltså paralleller till nyhetstäckningen<br />
i norska medier (Riegert; Ottosen,<br />
und.utg.).<br />
Ett annat <strong>för</strong>hållande som skiljer de brittiska<br />
tv-nyheterna från de svenska <strong>och</strong> norska är<br />
att ryska källor i mindre utsträckning citeras i<br />
BBC. Bara två av inslagen vid de tre analystillfällena<br />
<strong>för</strong>medlade en rysk röst i 9 O’Clock<br />
News (Rigert, und. utg.) <strong>och</strong> som vi kommer<br />
ihåg från analyserna av de norska <strong>och</strong> svenska<br />
tv-nyheter användes ryska källor ofta <strong>för</strong> att<br />
balansera Natokällorna i inslagen. Vid det<br />
tredje analystillfället, bombningen mot civila<br />
mål, är ryska källor mer synliga även i<br />
9 O’Clock News. Men också under den perioden<br />
refereras ryska ståndpunkter mindre ofta<br />
än åsikter bland vanliga ryska medborgare,<br />
som ofta kommer med anti-Nato synpunkter<br />
(Riegert, und. utg.).<br />
Brittisk stormaktsperspektiv<br />
En annan påfallande skillnad mellan de<br />
brittiska <strong>och</strong> norska tv-nyheterna är att Natosynpunkter<br />
i brittiska tv-nyheter oftast<br />
presenteras av statsminister Tony Blair <strong>och</strong><br />
101<br />
talesmän <strong>för</strong> den brittiska regeringen, medan<br />
Natoperspektiv i de norska sändningarna ofta<br />
presenteras av amerikanska talesmän.<br />
UCK frånvarande som källa<br />
En intressant likhet mellan de tre tv-kanalerna<br />
är att medan den kosovoalbanska ”flyktingrösten”<br />
är väldigt tydlig <strong>och</strong> framträdande i<br />
alla tre kanaler, används UCK-representanter<br />
i liten grad direkt som intervjuobjekt eller källor.<br />
De finns som aktörer i bakgrunden, men<br />
visas sällan fram i full offentlighet fram<strong>för</strong> tvkamerorna.<br />
Detta kan ha samband med vad<br />
journalisterna på fältet uppgett vid intervjuer.<br />
Nämligen att UCK-soldaterna gärna ville<br />
använda <strong>medierna</strong> <strong>för</strong> att få fram sina synpunkter<br />
<strong>och</strong> sin egen propaganda, men att de<br />
inte gärna önskade uppträda med namn <strong>och</strong><br />
i bild, sannolikt av säkerhetsskäl.<br />
Slutsatser<br />
Antagandet att Natoperspektivet är det mest<br />
framträdande i nyhetsrapporteringen i både<br />
svenska, brittiska <strong>och</strong> norska tv-nyheter fick<br />
stöd men bara delvis. På vissa områden när<br />
det gäller t.ex. användningen av nyhetskällor,<br />
var likheterna större mellan de svenska <strong>och</strong><br />
brittiska tv-nyheterna, än mellan de norska<br />
<strong>och</strong> brittiska. Detta visar att en nyansering<br />
måste göras av hypotesen om att den säkerhetspolitiska<br />
inriktningen, t.ex. Natomedlemskap,<br />
bidrar till berättarperspektivet <strong>och</strong><br />
valet av källor i nyhetssändningarna i ett givet<br />
land.<br />
Antagandet att konkurrerande diskurs<br />
kommer tydligare fram i de svenska sändningarna<br />
än i de norska <strong>och</strong> brittiska bekräftas<br />
också bara delvis. Att BBC behöll en korrespondent<br />
i Belgrad under bombningen hade<br />
stort inflytande på nyhetssändningarna i BBC.<br />
Det visar att andra faktorer än hemlandets<br />
säkerhetspolitiska inriktning kan spela en<br />
betydelsefull roll <strong>för</strong> hur propagandakriget
påverkar <strong>medierna</strong>s innehåll. Fysisk närvaro<br />
av reportrar är en faktor som har stort inflytande<br />
på källor <strong>och</strong> berättarperspektiv.<br />
De viktiga skillnaderna när det gäller valet<br />
av källor <strong>och</strong> benägenheten att släppa fram<br />
kritiska röster i svenska <strong>och</strong> norska nyhets-<br />
102<br />
sändningar visar ändå att de rön som gjordes<br />
i projektet Journalism in the New World<br />
Order (Nohrstedt & Ottosen, 2000) om att ett<br />
lands säkerhetspolitiska <strong>för</strong>ankring får betydelse<br />
<strong>för</strong> nyhetsrapporteringen, fortfarande<br />
åtminstone till viss del äger giltighet.
KAPITEL 7<br />
PUBLIKENS TOLKNINGAR OCH<br />
REAKTIONER<br />
Krigsrapportering i <strong>medierna</strong> <strong>och</strong> dess effekter<br />
på allmänna opinionen har studerats av<br />
en rad forskare, bland annat i anslutning till<br />
Gulfkriget 1991. De politiska ledarna vill ha<br />
opinionens stöd <strong>för</strong> sina aktioner <strong>och</strong> <strong>medierna</strong><br />
blir då en viktig del i propagandan som ska<br />
övertyga opinionen (Maleˇsič,1997). Nohrstedt<br />
<strong>och</strong> Ottosen (2000:15) sammanfattar opinionsforskningens<br />
resultat.<br />
[...] the media have substantial intermediate effects<br />
on public opinion because they provide the symbolic<br />
reality to which the audience responds and upon<br />
which the public forms its opinions. When the<br />
national political establishment is united, as can<br />
be expected in urgent foreign-policy matters, the<br />
media normally follow suit and avoid critical<br />
reporting. This serves to convince the audience that<br />
an overwhelming majority supports the policy and<br />
that this policy is rational and right. If, as an exception,<br />
the reverse should occur, and different political<br />
elites are in conflict over the policy, the media<br />
will report these opposing views and thus probably<br />
polarize public opinion as well.<br />
Inriktningen i publikdelen av det här forskningsprojektet<br />
är dock inte klassisk opini-<br />
103<br />
onsbildning <strong>och</strong> opinionsforskning som fokuserar<br />
utbredda attityder <strong>och</strong> attityd<strong>för</strong>ändringar<br />
bland befolkningen <strong>och</strong> studerar dessa<br />
via representativa surveyundersökningar.<br />
Opinionsmätningarna antar, i varje fall indirekt,<br />
att tankestrukturerna är av ”antingen –<br />
eller”-karaktär <strong>och</strong> de kräver oftast att de svarande<br />
tydligt <strong>och</strong> klart tar ställning <strong>för</strong> eller<br />
emot. Är man <strong>för</strong> eller emot Natos bombningar<br />
av Kosovo? Ingen hänsyn tas till att tankemönstren<br />
ibland kan vara både sammansatta<br />
<strong>och</strong> motsägelsefulla <strong>och</strong> att man samtidigt i<br />
vissa avseenden kan stödja <strong>och</strong> i andra avseenden<br />
vara emot en viss <strong>för</strong>eteelse. 22 Det politiska<br />
etablissemanget må vara mindre intresserat<br />
av dessa nyanser som stör illusionen om<br />
den klara opinionen <strong>och</strong> hur den ska kunna<br />
styras, men <strong>för</strong> forskningen är det viktigt att<br />
öppet <strong>och</strong> djupare utforska publikens perspektiv.<br />
Därmed inte sagt att det är ointressant<br />
med opinionsmätningar.<br />
I den här studien har vi riktat sökarljuset<br />
mot publikens tolkningar <strong>och</strong> upplevelser av<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong> genom <strong>medierna</strong>s rapportering.<br />
Hallin (1997), som är en central forskare<br />
på fältet ”krig <strong>och</strong> medier”, efterlyser just<br />
mer ”etnografiska” <strong>och</strong> receptionsinriktade<br />
22) Det här har fått en del att hävda att det egentligen inte finns någon ”allmän opinion” eller att det, i likhet med<br />
diskussionen om intelligensbegreppet, bara går att definiera allmänna opinionen som ”det som man mäter i en<br />
opinionsundersökning”.
perspektiv i publikstudierna med frågor som<br />
hur krigsrapporterna <strong>och</strong> kriget tolkas <strong>och</strong><br />
vad det betyder <strong>för</strong> publiken:<br />
The greatest weakness of research on war and public<br />
opinion is probably the absence of ethnographic<br />
studies. […] There is relatively little research in the<br />
´reception analysis` tradition looking at how audiences<br />
decode war news, nor, in general, is there<br />
much in the way of ethnographic study examining<br />
the way members of the public gather information<br />
about war and give meaning to it, or the way war<br />
affects the routines of their lives (Hallin, 1997:215;<br />
218).<br />
De genom<strong>för</strong>da studierna av publikreaktioner<br />
kan betecknas som receptionsstudier även om<br />
vi också har ställt en del ”etnografiska” frågor<br />
om mediebruk <strong>och</strong> vardagsliv. Men vi har<br />
främst studerat olika tolkningsramar <strong>och</strong> perspektiv<br />
på händelserna <strong>och</strong> skeendet <strong>och</strong> vi<br />
har därmed en uttalad kognitiv inriktning.<br />
Den kan, åtminstone delvis, sägas ligga i linje<br />
med ett skifte som, enligt Beniger <strong>och</strong> Gusek<br />
(1995), pågår inom den internationella opinionsforskningen<br />
<strong>och</strong> som innebär alltmer<br />
uttalade kognitiva perspektiv. Istället <strong>för</strong> att<br />
intressera sig <strong>för</strong> enskilda attityder <strong>och</strong> enkla<br />
attityd<strong>för</strong>ändringar <strong>och</strong> se mass<strong>medierna</strong> som<br />
ensidigt maktfulla övertalare <strong>och</strong> påverkare så<br />
betonar man publikens meningsskapande <strong>och</strong><br />
man intresserar sig <strong>för</strong> hur mening formas<br />
med hjälp av <strong>medierna</strong>. Det blir då lika intressant<br />
att studera i vilka avseenden publiken<br />
håller fast vid eller utvidgar <strong>för</strong>eställningar<br />
som de redan har, <strong>och</strong> hur man bygger upp<br />
sammansatta <strong>för</strong>eställningar, som att studera<br />
104<br />
när publiken <strong>för</strong>ändrar sina uppfattningar <strong>för</strong><br />
eller emot en <strong>för</strong>eteelse.<br />
Vi kan i det här sammanhanget vända<br />
blickarna tillbaka till Walter Lippmanns bok<br />
Public Opinion som kom ut 1922. När Lippmann<br />
skriver om opinioner så är det inte positiva<br />
eller negativa attityder han har i åtanke<br />
utan system av tankar – ”pictures in our<br />
heads” – som det handlar om. ”The pictures<br />
inside the heads of (these) human beings, the<br />
pictures of themselves, of others, of their<br />
needs, purposes, and relationships, are their<br />
public opinions” (s. 29). När grupper av människor<br />
delar uppfattningar har kollektiva opinioner<br />
bildats. 23 Lippmann talar ömsom om<br />
bilderna i våra huvuden som fiktioner, system<br />
av stereotypa <strong>för</strong>eställningar, myter, moraliska<br />
koder <strong>och</strong> allegorier. Moraliska koder kan,<br />
i sin tur, exempelvis röra personliga sfärer,<br />
ekonomiska, professionella, legala, patriotiska<br />
eller internationella. Lippmann var upptagen<br />
av hur folk konstruerar olika mening i ett<br />
<strong>och</strong> samma fenomen, hur man ser <strong>och</strong> lyfter<br />
fram olika aspekter av detta. Den som har<br />
exempelvis ett tankemönster som följer en<br />
patriotisk kod betonar andra sidor av den<br />
mänskliga naturen än den som tänker i enlighet<br />
med en ekonomisk kommersiell kod.<br />
Lippmanns stereotypier<br />
Dessa tankesystem kan vara mycket <strong>för</strong>enkla-<br />
de <strong>och</strong> Lippmann myntade begreppet stereotypier<br />
24 <strong>för</strong> att karakterisera de <strong>för</strong>utfattade<br />
meningar genom vilka vi ser <strong>och</strong> uppfattar<br />
världen. För det mesta, skriver han, ser vi inte<br />
<strong>för</strong>st <strong>och</strong> definierar sedan, utan vi definierar<br />
<strong>för</strong>st <strong>och</strong> ser sedan. Påverkad av, bland annat,<br />
23) Lippmann skiljer mellan ”public opinion” <strong>och</strong> ”Public Opinion”. De senare är knutna till grupper av människor som<br />
delar uppfattningar: ”Those pictures which are acted upon by groups of people, or by individuals acting in the name of<br />
groups, are Public Opinion with capital letters” (sid 29).<br />
24) Lippmanns begrepp ”stereotype” fick stort genomslag i psykologin <strong>och</strong> sociologin <strong>och</strong> har där givit upphov till en<br />
mycket omfattande forskning som är aktuell än idag. Han lånade ordet från tryckkonsten där en stereotyp är en<br />
metallstämpel som används <strong>för</strong> att få identiska bilder.
den dåtida experimentella vittnespsykologin<br />
som hade visat på brister <strong>och</strong> <strong>för</strong>vrängningar i<br />
människans uppfattnings<strong>för</strong>måga, konstaterade<br />
Lippmann att ”we pick out what our culture<br />
has already defined for us, and we tend to<br />
perceive that which we have picked out in the<br />
form stereotyped for us by our culture” (s. 81).<br />
Han <strong>för</strong>nekade inte ett samband mellan det vi<br />
uppfattar <strong>och</strong> världen utan<strong>för</strong> våra sinnen,<br />
men han betonade att sambandet ofta är oklart<br />
(strange). Vi lägger märke till karakteristiska,<br />
lätt igenkännbara drag <strong>och</strong> fyller ut resten<br />
med hjälp av de stereotypier vi bär med oss<br />
i våra huvuden. Vi har en hel repertoar av<br />
stereotypier <strong>och</strong> vi klassificerar <strong>och</strong> <strong>för</strong>enklar.<br />
He is an agitator. That much we notice or are told.<br />
Well, an agitator is this sort of person, and so he is<br />
this sort of person. He is an intellectual. He is a plutocrat.<br />
He is a foreigner. He is a ”South European”.<br />
He is from Back Bay. He is a Harvard Man. How<br />
different from the statement: he is a Yale Man.<br />
He is a regular fellow. He is a West Pointer. He is<br />
an old army sergeant. He is a Greenwich Villager:<br />
what don´t we know about him then, and about<br />
her? (s. 89)<br />
Även om tankesystemen många gånger är <strong>för</strong>enklade<br />
har de ändå en enhetlig prägel som<br />
gör att de kan appliceras på en rad olika fenomen.<br />
Lippmann diskuterade ideologiska <strong>för</strong>ståelseramar<br />
– eller ”pattern of stereotypes”,<br />
som han uttryckte det – exempelvis hur kapitalisten<br />
ser andra fakta <strong>och</strong> aspekter av den<br />
mänskliga naturen än socialisten:<br />
“There are no classes in America”, writes an<br />
American editor. ”The history of all hitherto existing<br />
society is the history of class struggles”, says<br />
the Communist Manifesto. If you have the editor´s<br />
pattern in your mind, you will see vividly the facts<br />
that confirm it, vaguely and ineffectively those that<br />
contradict. If you have the communist pattern, you<br />
105<br />
will not only look for different things, but you<br />
will see a totally different emphasis what you and<br />
the editor happen to see in common. (Lippmann,<br />
1922/1998: 125-126)<br />
De stereotypa mönstren är inte neutrala utan<br />
fyllda av känslor, de är enligt Lippmann – <strong>och</strong><br />
vi kan ana inflytandet från Freud – ”loaded<br />
with preferences, suffused with affection or<br />
dislike, attached to fears, lusts, strong wishes,<br />
pride, hope” (s. 119). Stereotypierna är många<br />
gånger bedrägliga eftersom de gör att vi kan<br />
skapa mening i ett fenomen utan att <strong>för</strong>st ha<br />
undersökt det noga. Vi studerar inte <strong>för</strong>st en<br />
man <strong>och</strong> bedömer honom sedan som dålig. Vi<br />
ser en dålig man.<br />
Rationalitet <strong>och</strong> irrationalitet<br />
Lippmann trodde inte på det rationella <strong>för</strong>nuftet<br />
dvs. människans <strong>för</strong>måga att resonera<br />
kunnigt <strong>och</strong> logiskt. Första världskriget hade<br />
gjort honom besviken på världen, han var<br />
dessutom besviken på nyhetsrapporteringen<br />
från kriget som han menade var otill<strong>för</strong>litlig<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>vrängde verkligheten, han var besviken<br />
på tidningsägarna som hade finansiella<br />
<strong>och</strong> ideologiska intressen snarare än att de var<br />
intresserade av objektiv nyhetsrapportering,<br />
<strong>och</strong> han var besviken på folks ovilja att se<br />
saker från mer än ett håll (Curtis, 1998). Han<br />
pekade istället på hur starkt emotionellt färgade,<br />
irrationella <strong>och</strong> ofta stereotypa, människors<br />
uppfattningar <strong>och</strong> tolkningar av världen<br />
är. Det fick honom att misstro gemene mans<br />
möjligheter att sätta sig in i samhälleliga <strong>och</strong><br />
politiska frågor, <strong>och</strong> gjorde honom tämligen<br />
elitistisk. Som lösning på demokratiproblemet<br />
<strong>för</strong>espråkade han exempelvis upplysta eliter<br />
eller experter som via insikter <strong>och</strong> kunnighet<br />
skulle vara höjda över vanligt folks bristande<br />
kunskaper <strong>och</strong> färgade tolkningar. Det föll<br />
honom inte in att även eliter är styrda av <strong>för</strong>utfattade<br />
meningar eller att hans egen syn på
folk kunde vara ett nog så gott exempel på en<br />
stereotyp uppfattning.<br />
Lippmanns betoning av starka känslor <strong>och</strong><br />
stereotypier gör att han står långt från idag<br />
ledande teoretiker som Habermas, Foucault<br />
<strong>och</strong> Bordieu som menar att opinionsbildningen<br />
– i alla fall idealt sett – är en rationell process,<br />
ett <strong>för</strong>nuftsstyrt medvetet kunskaps<strong>för</strong>värvande<br />
som är instrumentellt <strong>för</strong> demokratin.<br />
25 Klassisk demokratisk teori utgår från att<br />
medborgarna är rationella, intresserade <strong>och</strong><br />
villiga att, bland annat med <strong>medierna</strong>s hjälp,<br />
sätta sig in i politiska sakfrågor.<br />
Frågan om människans rationalitet eller<br />
irrationalitet har böljat fram <strong>och</strong> tillbaka i<br />
vetenskaper som psykologi <strong>och</strong> sociologi. I en<br />
genomgång av socialpsykologisk teoribildning<br />
som haft inflytande på opinionsforskningen,<br />
pekar Beniger <strong>och</strong> Gusek (1995) på<br />
hur den amerikanska forskningen växlat mellan<br />
dessa synsätt, ibland med bara decenniers<br />
mellanrum. Festingers teori om kognitiv<br />
dissonans, som kom att dominera 1960talet,<br />
betonar irrationaliteten i den meningen<br />
att individen anpassar sina uppfattningar<br />
<strong>för</strong> att uppnå egen psykisk komfort istället <strong>för</strong><br />
att mer objektivt uppfatta världen. Attributionsteorierna<br />
såg istället människan som en<br />
liten vetenskapsman som rationellt bedömer<br />
<strong>och</strong> väger olika faktorer innan bedömningar<br />
görs. Därpå följde åter en period där socialpsykologerna<br />
framhöll <strong>för</strong>vrängningar <strong>och</strong><br />
brister i människors bedömningar.<br />
En rimlig slutsats är att det finns inslag av<br />
både irrationalitet <strong>och</strong> rationalitet i människans<br />
bedömningar av sin omvärld. Utan att<br />
gå in på det mycket problematiska i att definiera<br />
begreppen blir det då intressantare att<br />
utforska i vilka avseenden som tolkningarna<br />
<strong>och</strong> bedömningarna kan sägas vara rationella<br />
106<br />
respektive irrationella än att <strong>för</strong>söka fastställa<br />
om de är det ena eller det andra.<br />
Vi har lagt en sådan dubbelsyn på människan<br />
till grund <strong>för</strong> den här studien. Det är i<br />
kraftfältet mellan det kulturellt rationella<br />
<strong>och</strong> det kulturellt irrationella som människan<br />
tolkar omvärlden <strong>och</strong> sociala handlingar<br />
uppstår.<br />
<strong>Kosovokonflikten</strong> med dess <strong>för</strong>historia av<br />
etniska motsättningar på Balkan <strong>och</strong> i det<br />
tidigare Jugoslavien gör det lätt att mista<br />
tilltron till rationaliteten <strong>och</strong> istället, i likhet<br />
med Lippmann, ”se” hur starka känslor,<br />
stereotypier <strong>och</strong> irrationalitet har tagit över.<br />
Nato bombar <strong>och</strong> kallar det ”humanitära<br />
bombningar”. Hur reagerar man som åskådare<br />
långt därifrån till detta tragiska drama som<br />
man tar del av via <strong>medierna</strong>s rapporter?<br />
Samtidigt <strong>för</strong>väntas publiken att reagera<br />
som medborgare med rationalitet <strong>och</strong> empatiskt<br />
<strong>för</strong>nuft, intresserat följa utvecklingen <strong>och</strong><br />
ta ställning till parternas agerande <strong>och</strong> offrens<br />
lidande i enlighet med den globala medkänslans<br />
logik. Hur resonerar publiken <strong>och</strong> hur<br />
kommer den globala medkänslan till uttryck?<br />
Ett kognitionsteoretiskt perspektiv<br />
Precis som Lippmann, när han talade om bilderna<br />
i våra huvuden, så intresserar sig kognitionsteorien<br />
<strong>för</strong> de mänskliga tolkningsprocesserna<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>eställningarna. Grundtanken<br />
är att vi inte reagerar på världen direkt utan på<br />
våra tolkningar <strong>och</strong> upplevelser av världen. Vi<br />
bygger upp inre <strong>för</strong>eställningsvärldar – kognitiva<br />
strukturer – av idéer, begrepp, tankar, inre<br />
bilder, händelser, situationer, berättelser. En<br />
del blir till konkreta minnen, andra <strong>för</strong>eställningar<br />
är generaliserade <strong>och</strong> abstrakta. Föreställningsvärlden<br />
är varken fria fantasier utan<br />
anknytning till den yttre världen eller rena<br />
25) För en historisk genomgång <strong>och</strong> diskussion av olika syn på begreppet ”public opinion”, se Noelle-Neumann, 1995;<br />
Höijer, 1998; 2000.
återspeglingar av yttervärlden. Relationen<br />
mellan våra <strong>för</strong>eställningar <strong>och</strong> yttervärlden<br />
(den konkreta <strong>och</strong> den symboliska, det vi upplever<br />
själva <strong>och</strong> det vi upplever via <strong>medierna</strong>)<br />
kan variera. Ibland är <strong>för</strong>eställningarna, som<br />
Lippmann framhöll, <strong>för</strong>enklade <strong>och</strong> stereotypa,<br />
andra gånger mer utvecklade <strong>och</strong> dynamiska.<br />
Men det finns alltid ett skapande inslag<br />
i de bilder <strong>och</strong> <strong>för</strong>eställningar av världen<br />
som vi bygger upp. De är inga kopior av verkligheten.<br />
Kognitionsteori betonar våra kunskaper<br />
<strong>och</strong> erfarenheter i den form vi har in<strong>för</strong>livat<br />
dem i vårt medvetande. Vi bär med oss våra<br />
samlade erfarenheter, sociala liv <strong>och</strong> kultur.<br />
Den inre världen är språklig, visuell <strong>och</strong><br />
kroppslig. Bilder fäster sig ofta i minnet <strong>och</strong> vi<br />
kan tänka i bilder – en del gör det mer än<br />
andra. Känslor av olika slag <strong>och</strong> med olika<br />
styrka ingår alltid i våra <strong>för</strong>eställningar <strong>och</strong><br />
tolkningsramar. Våra tolkningar är sällan<br />
neutrala utan färgade av perspektiv <strong>och</strong><br />
känslor. Emotioner kan hjälpa oss att snabbt<br />
uppfatta en situation <strong>och</strong> reagera adekvat, de<br />
är nödvändiga <strong>för</strong> att vi ska kunna tolka vår<br />
omgivning. Men starka emotioner kan också<br />
hindra oss att ta till oss skildringar som inte<br />
passar in i våra tolkningsmönster. Emotionella<br />
minnen kan undertryckas <strong>och</strong> <strong>för</strong>passas till<br />
det omedvetna där de fortsätter att påverka<br />
våra tolkningar <strong>och</strong> reaktioner utan att vi ens<br />
anar det.<br />
Kognitiva perspektiv fokuserar således<br />
meningsskapandet <strong>och</strong> intresserar sig <strong>för</strong> tolkningar<br />
<strong>och</strong> uppfattningar. Meningsskapandet<br />
uppstår i samspelet mellan yttervärldens<br />
diskurser, exempelvis medierapporterna, <strong>och</strong><br />
publikens ”inre diskurser”, det vill säga<br />
107<br />
de perspektiv, erfarenheter <strong>och</strong> <strong>för</strong>eställningsvärldar<br />
som publiken är bärare av.<br />
Denna kognitiva process är en socialt <strong>och</strong><br />
kulturellt innesluten process genom vilken<br />
publiken relaterar nuet till det <strong>för</strong>flutna, eller<br />
snarare, tolkar nuet genom sina <strong>för</strong>eställningar<br />
om det <strong>för</strong>flutna. Tolkningsramar – som i<br />
kognitiv teori kallas olika saker, exempelvis<br />
scheman, modeller, representationer,<br />
scripts, frames – blir viktiga att uppmärksamma.<br />
26 Begreppet pekar dels mot det objekt<br />
eller sociala fenomen som tolkas – när det<br />
gäller medierapporter vad man tar fasta på i<br />
dessa <strong>och</strong> hur detta uppfattas – dels mot de<br />
perspektiv <strong>och</strong> <strong>för</strong>eställningar som publiken<br />
bär med sig <strong>och</strong> har format under sin livshistoria.<br />
Tolkningsramarna är sällan privata <strong>och</strong><br />
unika, även om det kan finnas stora variationer<br />
mellan individer. De är oftast kollektiva<br />
<strong>och</strong> delas av många. De reflekterar historiska,<br />
sociala <strong>och</strong> kulturella sammanhang på både<br />
generella <strong>och</strong> specifika nivåer. Det kollektiva<br />
<strong>medlidandet</strong> som det västerländska rättighets-<br />
<strong>och</strong> människovärdestänkandet fostrar<br />
kan vara ett exempel på en generell ideologisk-kulturell<br />
tolkningsram som många delar.<br />
En <strong>för</strong>eställning om det goda offret en annan.<br />
Föreställningar om ”vi <strong>och</strong> dom” kan vara mer<br />
socio-kulturellt bestämda <strong>och</strong> variera med<br />
grupper med olika etnisk bakgrund. Den som<br />
följer en konflikts makropolitiska bakgrund<br />
får andra tolkningsramar än den som inte sätter<br />
sig in de politiska sammanhangen, vilket<br />
kan vara exempel på mer specifika tolkningsramar.<br />
Att klassificera tolkningsramar <strong>och</strong> <strong>för</strong>söka<br />
åstadkomma en typologi är vanskligt,<br />
eftersom gränserna är flytande <strong>och</strong> beroende<br />
26) Kognitiv teori är ett stort fält av delvis mycket olika teorier <strong>och</strong> inriktningar, allt från neurofysiologiska studier <strong>och</strong><br />
datasimuleringar av tänkandet till sociokulturella inriktningar som betonar att våra <strong>för</strong>eställningar är sociala <strong>och</strong> kulturella<br />
produkter. De senare är mest intressanta. En översikt över sådana teorier ges bland annat i Augoustinos <strong>och</strong><br />
Walker, 1995. Se även Höijer, 1998; 2000.
av sammanhanget, <strong>och</strong> vi ska nöja oss med<br />
det triviala konstaterandet att det är forskaren<br />
som analyserar <strong>och</strong> klassificerar, inte<br />
publiken.<br />
I <strong>för</strong>eliggande studie är det olika publikers<br />
– norska <strong>och</strong> svenska medborgare med olika<br />
social <strong>och</strong> etnisk <strong>för</strong>ankring – tolkningsramar<br />
omkring <strong>Kosovokonflikten</strong> som studeras.<br />
Vilka tolkningsramar har aktualiserats <strong>för</strong> att<br />
skapa mening i de verbala <strong>och</strong> visuella skildringar<br />
av Kosovokriget som man tagit del av?<br />
Hur har man uppfattat <strong>och</strong> upplevt konflikten,<br />
händelserna, skeendet, aktörerna <strong>och</strong> offren?<br />
En svensk <strong>och</strong> en norsk<br />
publikstudie<br />
Den svenska <strong>och</strong> norska publikstudien som<br />
ligger till grund <strong>för</strong> denna rapport genom<strong>för</strong>des<br />
som två separata studier men med<br />
intervjuguider som till stora delar var identiska.<br />
Av olika skäl, inte minst praktiska, kom<br />
uppläggningen dock att variera något. Det har<br />
med<strong>för</strong>t begränsningar när det gäller att jäm<strong>för</strong>a<br />
resultaten <strong>och</strong> dra slutsatser om specifika<br />
skillnader mellan den svenska <strong>och</strong> den norska<br />
publikens reaktioner. Vi får där<strong>för</strong> här nöja<br />
oss med att redovisa några mer övergripande<br />
mönster i tolkningarna <strong>och</strong> reaktionerna.<br />
Den svenska <strong>och</strong> den norska studien<br />
rapporteras i sin helhet i Höijer <strong>och</strong> Olausson<br />
(und. utg.).<br />
Anmärkningar om metoden<br />
Med hjälp av gruppintervjuer – i forskningslitteraturen<br />
också omtalade som fokusgrupper<br />
– samlades material in om olika medborgargruppers<br />
upplevelser <strong>och</strong> tolkningar av<br />
medierapporteringen om <strong>Kosovokonflikten</strong>.<br />
Målet var att <strong>för</strong>söka fånga vidden i uppfattningar<br />
<strong>och</strong> tolkningsmönster <strong>och</strong> där<strong>för</strong> eftersträvades<br />
att grupper med skilda sociala bakgrunder<br />
<strong>och</strong> erfarenheter skulle intervjuas.<br />
108<br />
Den kvalitativa intervjun som metod var att<br />
<strong>för</strong>edra fram<strong>för</strong> en mer kvantitativt upplagd<br />
enkätstudie med tanke på projektets fokus på<br />
meningsskapande processer. Nackdelen är,<br />
som vid de flesta kvalitativa studier, begränsade<br />
möjligheter att generalisera resultaten till<br />
befolkningen i stort. Det är <strong>för</strong>stås omöjligt om<br />
vi tänker i termer av statistiska generaliseringar.<br />
Men genom att inkludera ett ganska brett<br />
spektrum av medborgare är det rimligt att<br />
anta att den variation i tolkningsramar <strong>och</strong><br />
upplevelser som framkommit speglar en variation<br />
som också finns bland befolkningen i<br />
stort. Pluralismen i människors tolkningar<br />
<strong>och</strong> upplevelser är inte obegränsat stor, utan<br />
reaktionerna följer oftast sociala <strong>och</strong> kulturella<br />
mönster <strong>och</strong> speglar dimensioner i<br />
<strong>medierna</strong>s rapportering.<br />
Gruppintervjun har, i jäm<strong>för</strong>else med individuella<br />
intervjuer, både <strong>för</strong>delar <strong>och</strong> nackdelar.<br />
Genom att intervjua flera personer samtidigt<br />
blir datainsamlingen avsevärt mindre<br />
tidsödande än om varje person intervjuas<br />
individuellt. Deltagarna kan hjälpa varandra<br />
att minnas <strong>och</strong> samspelet dem emellan kan stimulera<br />
till reflektioner. En nackdel är <strong>för</strong>stås<br />
att det finns en risk att diskussionen domineras<br />
av deltagare med starka uppfattningar <strong>och</strong><br />
att andra håller inne med avvikande meningar.<br />
Den som är mest pratsam får också lätt ett<br />
övertag genom att ta ordet i varje liten paus<br />
medan den mer tystlåtne aldrig får chansen.<br />
Ett sätt att handskas med detta är att intervjuaren<br />
uttrycker intresse <strong>för</strong> skillnader i uppfattningar<br />
<strong>och</strong> uppmuntrar alla att berätta om just<br />
sina upplevelser <strong>och</strong> tolkningar. Små grupper<br />
ger oftast bättre möjligheter till ingående<br />
intervjuer där varje individ får komma till sin<br />
rätt <strong>och</strong> där<strong>för</strong> lades studien upp som ett antal<br />
smågruppsintervjuer.<br />
Grupperna rekryterades så att variation i<br />
kön, ålder, yrke <strong>och</strong> etnicitet skulle uppnås.<br />
När det gäller etnicitet var vi ganska naturligt
intresserade av invandrare med kosovoalbansk<br />
respektive serbiskt ursprung. De<br />
ekonomiska <strong>och</strong> resursmässiga ramarna <strong>för</strong><br />
projektet satte givetvis gränser <strong>för</strong> hur många<br />
intervjuer som kunde genom<strong>för</strong>as.<br />
Ett allmänt problem var att tid <strong>för</strong>flutit<br />
sedan Kosovokriget utspelades eftersom<br />
publikstudierna initierades <strong>och</strong> började<br />
genom<strong>för</strong>as på senhösten 1999. Skulle folk<br />
minnas medierapporterna <strong>och</strong> sina egna<br />
upplevelser? För att underlätta minnet sammanställdes<br />
ett videoklipp med nyhetsinslag<br />
från konflikten. Efter att deltagarna spontant<br />
fått berätta om vad de erinrade sig visades<br />
detta.<br />
Risken fanns <strong>för</strong>stås att det skulle sätta<br />
överdrivet fokus på televisionens nyhets<strong>för</strong>medling<br />
<strong>och</strong> undervärdera betydelsen av<br />
andra medier. Men studier visar att televisionen<br />
har en central roll som nyhets<strong>för</strong>medlare<br />
<strong>för</strong> allmänheten, det gäller inte minst utrikesrapporteringen.<br />
Det är också viktigt att påpeka<br />
att visningen gjordes efter att deltagarna en<br />
längre stund fritt fått prata om Kosovokriget<br />
<strong>och</strong> medierapporteringen.<br />
En skillnad mellan den norska <strong>och</strong> svenska<br />
studien är att intervjuerna i Norge klarades av<br />
under en kortare tidsperiod medan de svenska<br />
intervjuerna kom att dra ut mer på tiden så<br />
att den sista gruppintervjun genom<strong>för</strong>des mer<br />
än ett år efter krigets slut. En annan skillnad är<br />
att de norska grupperna var könshomogena,<br />
dvs. kvinnor <strong>och</strong> män intervjuades var <strong>för</strong> sig,<br />
medan de svenska intervjugrupperna varierade<br />
i detta avseende. I båda länderna rekryterades<br />
deltagarna från följande medborgarkategorier:<br />
vårdpersonal, tekniker, pensionärer,<br />
skolungdom, samt grupper med kosovoalbansk<br />
respektive serbisk bakgrund. I den<br />
svenska studien genom<strong>för</strong>des tio gruppintervjuer<br />
med sammanlagt 37 individer. I den<br />
norska studien genom<strong>för</strong>des tretton gruppintervjuer<br />
med sammanlagt 42 personer.<br />
109<br />
Resultat<br />
Medkänslans utbredning <strong>och</strong> former<br />
Bland såväl de svenska som de norska intervjuade<br />
stod massflykten <strong>och</strong> det mänskliga<br />
lidandet ofta i centrum när de berättade om<br />
sina spontana minnen <strong>och</strong> intryck av Kosovokriget.<br />
Den humanitära katastrofen trädde<br />
fram <strong>och</strong> publiken erinrade sig bilder av<br />
flyktingkolonner eller av gråtande människor<br />
i flyktingläger, bilder av barn <strong>och</strong> gamla.<br />
Medierna, inte minst televisionen, ägnade<br />
också ett stort utrymme åt flyktingarna i<br />
sin rapportering. Publiken fick så gott som<br />
dagligen se till synes ändlösa flyktingströmmar<br />
<strong>och</strong> de fick ta del av bilder <strong>och</strong> rapporter<br />
från flyktinglägren.<br />
Övergrepp mot oskyldiga människor är,<br />
som vi redan diskuterat, kärnan i det globala<br />
<strong>medlidandet</strong>s retorik <strong>och</strong> det appellerar starkt<br />
till publiken, i varje fall delar av den. ”Vad jag<br />
spontant kommer ihåg, det var den här enorma<br />
folk<strong>för</strong>drivningen där en miljon kosovoalbaner<br />
drevs ut ur landet <strong>och</strong> hamnade dels i Makedonien<br />
<strong>och</strong> dels i Albanien”: ”Jag har <strong>för</strong>färliga minnen av<br />
barn som går in i bussar <strong>och</strong> barn som sitter vid<br />
fönstren <strong>och</strong> gråter” berättar en svensk <strong>och</strong> en<br />
norsk medborgare. Bilder, eller snarare våra<br />
tolkningar av dessa, etsar sig gärna fast i minnet<br />
<strong>och</strong> vi blir bärare av inre bilder av mänskligt<br />
lidande. Inte minst de bilder som upprepas<br />
som flyktingbilderna får en långsiktig<br />
inverkan på våra kollektiva minnen. När<br />
publiken säger att ”alla de gråtande barnen <strong>och</strong><br />
alla äldre – det blir man aldrig kvitt”, så framhålls<br />
bildens genomslagskraft.<br />
Det fanns ett feminint inslag i medkänslan<br />
med flyktingarna genom att kvinnorna i både<br />
den svenska <strong>och</strong> den norska studien i större<br />
utsträckning än männen fokuserade krigets<br />
mänskliga aspekter <strong>och</strong> gjorde känslomässiga<br />
tolkningar. Dessa reaktioner stämmer väl<br />
överens med tidigare studier av hur kvinnor<br />
<strong>och</strong> män upplever tv-nyheternas skildringar
av våldets offer, exempelvis offer <strong>för</strong> krigsvåld.<br />
Kvinnor reagerar ofta starkare än män,<br />
de blir mer illa berörda <strong>och</strong> upprörda medan<br />
män i större utsträckning än kvinnor säger sig<br />
inte reagera särskilt mycket på bilder av döda,<br />
skadade eller lemlästade människor (Höijer,<br />
1994). Att kvinnor uppfostras till att visa mer<br />
känslor <strong>och</strong> vara mer vårdande <strong>och</strong> omhändertagande<br />
kan vara en <strong>för</strong>klaring liksom att<br />
kvinnor fortfarande oftast har denna roll i<br />
familjen. Kvinnors större empatiska <strong>för</strong>måga<br />
med<strong>för</strong> att de ofta också känner större medkänsla<br />
med krigsvåldets offer när de ”möter”<br />
dem i <strong>medierna</strong>. Krig är dessutom historiskt<br />
<strong>och</strong> kulturellt en extremt manlig domän där<br />
ära, våld <strong>och</strong> manlighet manas fram vilket<br />
står långt från kvinnliga ideal. Krigsberättelser<br />
tilltalar många män <strong>och</strong> att solidarisera sig<br />
med offret är inte <strong>för</strong>enligt med utövande av<br />
manligt krigiskt våld.<br />
Det är det oskyldiga offret som står i centrum<br />
<strong>för</strong> medkänslan. Det är barnen, kvinnorna, <strong>och</strong><br />
de gamla – de som befinner sig längst från<br />
maktens centrum <strong>och</strong> inte deltar i striderna<br />
som våldets aktörer. De är de svaga, hjälplösa<br />
<strong>och</strong> utsatta som får publikens medlidande. Att<br />
medkänslan kräver att offret skall uppfylla<br />
vissa karakteristika har bland annat Christie<br />
(1986) <strong>och</strong> Herman <strong>och</strong> Chomsky (1988) diskuterat.<br />
Kriminologen Christie talar om ”ideala<br />
offer” <strong>och</strong> påpekar att det är en social konstruktion<br />
som varierar med samhälleliga <strong>och</strong> historiska<br />
kontexter. Det ideala offret ska uppfattas<br />
som oskyldigt drabbat <strong>och</strong> det ska helst vara så<br />
svagt att det inte har kunnat <strong>för</strong>svara sig.<br />
Ett barn är i många avseenden det mest ideala<br />
offret sett ur <strong>medlidandet</strong>s perspektiv. Barnet<br />
är hjälplöst <strong>och</strong> fullständigt oskyldigt. När<br />
barnet visar sina känslor i gråt eller i sorgsna<br />
blickar kan vi som publik både känna medlidande<br />
genom att återuppleva hur det är att<br />
vara oskyddad <strong>och</strong> utelämnad åt vuxenvärldens<br />
svek <strong>och</strong> genom vår vuxna beskyddar-<br />
110<br />
roll. I de olika grupperna som intervjuades<br />
om Kosovokriget var också medkänslan med<br />
barnen ofta stark <strong>och</strong> en del berättade om att<br />
de själva gråtit då de sett flyktingbarnen i televisionens<br />
nyhetssändningar.<br />
Herman <strong>och</strong> Chomsky (1988) lägger mer<br />
makropolitiska aspekter på offret i sin propagandamodell<br />
<strong>för</strong> hur mass<strong>medierna</strong> fungerar.<br />
De talar om värdiga <strong>och</strong> ovärdiga offer. Det<br />
”värdiga offret” har blivit offer <strong>för</strong> det politikerna<br />
<strong>och</strong> <strong>medierna</strong> betraktar som fienden<br />
eller fiendelandets övergrepp. I medierapporteringen<br />
om Kosovokriget framstod kosovoalbanerna<br />
som de värdiga offren <strong>för</strong> fienden<br />
Slobodan Milosevics övergrepp. Det var <strong>för</strong>st<br />
efter bombstoppet som <strong>medierna</strong> omtalade<br />
serbiska offer <strong>för</strong> kosovoalbanska övergrepp.<br />
Det speglas i publikgruppernas reaktioner där<br />
flera grupper också fram<strong>för</strong>de kritik mot<br />
<strong>medierna</strong>s ensidighet: ”Medierna tecknade det<br />
lite <strong>för</strong> mycket i svart <strong>och</strong> vitt. De tog parti mot serberna<br />
hela tiden <strong>och</strong> de gruvsamheter som de andra<br />
gjorde sopades under mattan. Det har ju kommit<br />
fram i eftertid att de [kosovoalbanerna] inte var<br />
något bättre själva.” Ur publikens perspektiv<br />
får vi nog konstatera att de mer allmänna<br />
kriterierna <strong>för</strong> ideala offer har större appell än<br />
de makropolitiska.<br />
Medkänslan med offren kan, som Olausson<br />
(und. utg.) med anknytning till Boltanski<br />
(1999) visar, anta olika former.<br />
Den kan vara känslosam <strong>och</strong> ömsint genom<br />
att dels ta fasta på den olyckligt lottades lidande<br />
<strong>och</strong> dels de egna känslomässiga <strong>och</strong> empatiska<br />
reaktionerna. Intervjuerna visar många<br />
exempel på sådana reaktioner, inte minst<br />
bland den kvinnliga publiken: ”Det gör ont i<br />
hela själen när jag ser flyktingarna. [...] När de<br />
kommer i stora mängder <strong>och</strong> talar om vad de varit<br />
med om. Det är ju hemskt.”<br />
Medkänslan kan också vara fylld av indignation<br />
<strong>och</strong> <strong>för</strong>dömande. Medömkan beväpnas<br />
med ilska <strong>och</strong> publiken riktar anklagelser mot
aktörer eller fienden. Milosevic var, som vi<br />
strax skall komma till, en sådan fiende som<br />
publiken i stort sett entydigt <strong>för</strong>dömde.<br />
Men långt ifrån alla medborgare upplevde<br />
medkänsla med offren. Intervjuerna visade<br />
också fram en rad distanseringsstrategier, dvs.<br />
sätt att hålla lidandet ifrån sig <strong>och</strong> inte låta sig<br />
beröras. Ett sätt var att helt enkelt inte tro på<br />
skildringarna av de drabbade. I några fall –<br />
särskilt bland männen med serbiskt ursprung<br />
– avvisades en del medierapporter som falsarier.<br />
Man distanserade sig genom att mena att<br />
televisionens bilder var manipulerade <strong>och</strong> gav<br />
en felaktig bild av det som skedde: ”Man visar<br />