Reparation pågår – om sanering av förorenad miljö

Reparation pågår 

– om sanering av förorenad miljö 

En informationsbroschyr från Naturvårdsverket

Vill du kostnadsfritt beställa fler exemplar av broschyren 

kontakta din länsstyrelse eller beställ på: 

telefon: 08-505 933 40 

fax: 08-505 933 99 

e-post: natur@cm.se 

postadress: CM Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma 

Broschyren finns också i pdf-format på internet: 

www.naturvardsverket.se/bokhandeln 

ISBN 91-620-8091-1.pdf 

© Naturvårdsverket 2003 

Produktion: Ord&Form i Uppsala AB 

Text: Jan Lothigius, Scribimus 

Tryck: Sandvikens Tryckeri AB 

Upplaga: 5000 ex

INNEHÅLL 

Det som göms i snö... 

Detta är problemet 

Hur långt kan vi nå? 

Vems är ansvaret? 

Vem kan ta initiativ? 

Så här går det till 

Miljöfarlig verksamhet 

Rena eller deponera? 

Många berörs av sanering 

Mer om efterbehandling 

SID 2 

SID 4 

SID 8 

SID 10 

SID 15 

SID 16 

SID 19 

SID 21 

SID 24 

SID 26 

Reparation pågår – om sanering av förorenad miljö 1

FOTO: FREDRIKA ÖSTLUND 

Det som göms i snö... 

Under senare decennier har samhällets miljöarbete 

gjort stora framsteg. I Sverige är industrins utsläpp 

under kontroll och förorenar inte längre närområdet 

i någon större utsträckning. Dagens miljöproblem 

2 Reparation pågår – om sanering av förorenad miljö 

hänger mer samman med användningen av industriprodukter 

än med tillverkningen av dem. 

Men även om dagens industri är ren, lever minnet 

av dess gamla synder kvar i form av lokal ned- 

Tiden är inne för att ta itu med gamla miljösynder. Riksdagen har anslagit pengar för sanering av mark- och vattenområden.

smutsning av mark och sjösediment. Dessutom finns 

det områden som förorenats av bensinstationer, 

gruvor, kommunala deponier, av militära övningar 

och installationer samt en rad andra verksamheter. 

Nu är tiden inne för att ta itu med dessa. 

Hela den svenska miljöpolitiken vilar på riksdagens 

beslut år 1999 om de 15 miljömålen. Riksdagen 

har antagit miljömålet att miljön år 2020 

ska vara fri från ämnen som kan skada hälsan och 

miljön. 

Att rensa upp i smutsig mark och sediment är 

ingen glamorös verksamhet. Det är ett vardagsslit 

som genomförs med hjälp av främst mätningar, 

pappersexercis, grävmaskiner och kommunal beslutsamhet. 

Det är resultatet av en sanering som gör den 

mödan värd; att med gott samvete kunna lämna 

över en renare och tryggare bygd till nästa generation. 

I denna skrift beskrivs bakgrunden till att områden 

har smutsats ner, vem som har ansvaret för att 

röja upp och hur det går till. Skriften vänder sig till 

alla som på något sätt berörs av sanering av förorenade 

områden; kommunpolitiker som har förorenade 

områden i sin kommun, grannar till förorenade 

områden, bygg- och fastighetsbranschen med 

flera. Den som vill fördjupa sig i ämnet finner på 

sista uppslaget en förteckning över skrifter, webbsidor 

och andra källor. 

FOTO: JAN-HÅKAN DAHLSTRÖM/BILDHUSET 

DET FINNS PENGAR 

För sanering av mark- och vattenområden 

har riksdagen anslagit många hundra miljoner 

kronor årligen. 

Hur ska pengarna användas? 

Det är ingen brist på förorenade områden som 

behöver saneras. Sådana finns det tyvärr gott om. 

Vad det behövs mera av, och som det möjligen 

är brist på, är kommuner som tar initiativ till 

att rensa upp efter numera insomnade företags 

gamla synder. För den enskilda kommunen krävs 

det ett engagemang i form av både tid och 

pengar för att ta itu med dessa problem. Den 

goda viljan riskerar alltså att komma i konflikt 

med ekonomiska realiteter. 

I flera av de saneringar som hittills har kommit 

till stånd har kommunerna delvis ”betalat” sin 

del av kostnaden genom egna insatser från exem- 

pelvis den tekniska förvaltningen. När det gäller 

mycket stora saneringar har det dessutom accep- 

terats att kommunerna fått pruta en del på scha- 

blonkravet om tioprocentig finansiering från kom- 

munen. 


Detta är problemet 

En metod som arkeologerna använder, för att klargöra 

om människor har bott på en plats för kanske tusen år 

sedan, är att mäta fosforhalten i marken. Att metoden 

fungerar visar att människans påverkan på marken 

sätter spår under lång tid, och att naturliga processer i 

marken inte förmår undanröja spåren ens på tusen år. 

Nu är fosfor i marken från tidiga bosättningar 

inget hot mot miljö eller hälsa, men allt sedan industrialismen 

omformade vårt samhälle har människan 

gjort sig av med restprodukter och föroreningar på 

det enklaste sättet: ut i vattendrag eller på marken. 

Därför har vi nu tiotusentals platser i landet där 

mark eller sjösediment är förorenade av ämnen som 

är giftiga och därför hotar både hälsa och miljö. 

I likhet med fosforspåren blir föroreningar ofta 

kvar i marken och sedimenten under lång tid om 

ETT INTERNATIONELLT PROBLEM 

Problem med nedsmutsad mark och sediment har upp- 

märksammats i de flesta industriländer. I USA har det 

förekommit flera fall där människor förgiftats, därför att 

deras bostäder hade byggts på förorenad mark. Kommer 

ni ihåg filmen ”Erin Brockovich” med Julia Roberts? 

Den baseras på ett verkligt fall, där människor blev sjuka 

sedan grundvattnet förorenats med krom från en stor 

kemisk fabrik. 

USA, Tyskland, Nederländerna och Danmark anses ligga 

långt framme vad gäller att ta itu med sanering av 

förorenade områden, medan Sverige var sen i starten 

men nu är på väg att få upp ångan. 


vi inte gör något åt dem. Och vad värre är, föroreningarna 

sipprar sakta vidare ut i grundvatten 

och vattendrag. Den vägen kan de nå brunnar 

och vattentäkter och de kan spridas i naturen via 

upptag i växter och djur. Det är en långsam spridning 

som påverkas av nederbörd, grundvattenrörelser 

och biologiska processer. 

Dessutom kan mänskliga aktiviteter gripa in och 

påverka spridningen av föroreningar som dittills har 

legat relativt stilla. En vacker dag vill ett byggföretag 

bygga bostäder på den gamla gasverks-tomten 

som är inpyrd med kreosot, en väg ska dras över 

tomten för det nedlagda garveriet eller ett sund ska 

muddras för att ge plats för båttrafiken. 

I tättbefolkade länder som Tyskland och Nederländerna är 

exploateringstrycket på mark mycket hårdare än i Sverige 

och därmed är drivkraften att sanera skadade områden 

starkare. Danmark är också tätare befolkat än Sverige. 

Dessutom är Danmark mycket beroende av friskt grund- 

vatten för sin vattenförsörjning, vilket har motiverat åtgärder 

för att undanröja hotet att grundvattnet ska förorenas. 

Antalet platser som behöver saneras, eller undersökas när- 

mare, uppskattas i USA till 600 000, Tyskland 240 000, 

Nederländerna 110 000 och Danmark 37 000. 

Kostnaden för att sanera förorenade områden i Neder- 

länderna har uppskattats till 400 miljarder kronor.


Föroreningar blir ofta kvar i marken under lång tid om vi 

inte gör något åt dem. 

Jakten går vidare 

Sedan något decennium har miljöenheterna vid 

landets länsstyrelser ägnat sig åt att identifiera förorenade 

områden. En samlad bedömning är att det 

totalt finns tiotusentals förorenade områden i Sverige. 

I länen varierar antalet identifierade objekt från ett par 

hundra upp till flera tusen. Arbetet med att identifiera 

ytterligare områden går vidare. Av de identifierade 

områdena är en tiondel också inventerade och riskklassade. 

Även här fortsätter arbetet. 

Bland de identifierade områdena finns allt på 

skalan från lokala oljeläckage på något hundratal 

kvadratmeter, som kan åtgärdas för mindre än 

hundra tusen kronor, till skadorna efter ett nedlagt 

pappersbruk i Västervik som omfattar både mark och 

sjöbotten på många hektar, där saneringskostnaderna 

beräknas till 110 miljoner kronor, och det finns ännu 

större saneringar som väntar på att genomföras. 

Organiska ämnen är sådana kemiska föreningar som 

innehåller (grundämnet) kol. Organiska föroreningar 

kan vara mer eller mindre flyktiga, mer eller mindre 

giftiga och mer eller mindre beständiga. 

VILKA FÖRORENINGAR FRÅN 

VILKA BRANSCHER? 

Varje näringsverksamhet har släppt ut sina typiska förore- 

ningar. Somliga branscher är naturligtvis värre än andra. 

Här ges ett axplock av branscher med tillhörande typ av 

föroreningar: 

Gruvor och upplag Metaller, cyanider, aromater 

och olja. 

Metallverk Metaller, flourider, cyanider, 

klorerade och icke-klorerade 

lösningsmedel, fenoler, PAH 

och PCB 

Ackumulatorindustri Bly, kadmium, nickel 

Verkstadsindustri Metaller, oljor, färgrester 

Elektroteknisk Metaller, aromater, klorerade 

industri och icke klorerade lösnings- 

medel och PCB 

Kloralkaliindustri Kvicksilver, dioxin 

Gasverk PAH, aromater, fenoler 

och cyanider 

Oljedepåer Metaller, organiska 

föreningar, vinylklorid, oljor 

Garverier Krom, kvicksilver och 

hydrokarbonater 

Massa- och Kvicksilver, tungmetaller, 

pappersindustri organiska klorföreningar, PCB 

Träimpregnering Krom, koppar, arsenik och kreosot 

Sågverk Pentaklorfenol, kvicksilver, flour- 

ider, oxinkoppar, azoler, acetater 

Bilvårds- Olja, aromater, tungmetaller, 

anläggningar PAH, klorerade lösningsmedel 

och glykoler 

Bilskrot och skrot- Olja, tungmetaller, aromater, 

handel klorerade lösningsmedel, glykoler, 

PAH och PCB 

Kommunala Tungmetaller, klorerade och 

avfallsdeponier icke-klorerade lösningsmedel, 

klorerade hydrokarboner, fenoler, 

olja och näringssalter 


PAH står för polycykliska aromatiska kolväten, vilket 

är en förorening som uppkommer som oönskad bipro- 

dukt vid förbränning eller i tillverkningsprocesser. 

PAH är en grupp organiska ämnen med snarlika egen- 

skaper. 

PCB står för polyklorerade bifenyler och är en grupp 

ämnen som är mycket långlivade i naturen och skad- 

liga för människor och djur. PCB var en framgångsrik 

industriprodukt som användes som transformatorolja 

och som tillsats i allt från tätningsmedel till självko- 

pierande papper fram till 1970-talet. 

Metaller är grundämnen och är därför oförstörbara. 

I synnerhet de tyngre metallerna är mycket giftiga 

(tungmetaller). Metaller kan vara mer eller mindre 

rörliga/fastbundna i jord och sediment. 

Hur stor är risken? 

När ett förorenat område har identifierats gäller det 

att ta reda på hur stor risken är för skada på hälsa 

och miljö. Naturvårdsverket har utvecklat en metod 

för att riskklassa områden i fyra olika klasser där 

klass 1 och 2 innebär mycket stor respektive stor 

risk och klass 3 och 4 innebär måttlig respektive 

liten risk. 

För att få underlag till riskklassningen måste man 

ta reda på fakta om området, vilket kräver kartläggning, 

mätningar, beräkningar och analyser. De 

frågor man vill ha besvarade är: 

• Hur farliga är föroreningarna på platsen? 

• Vilka halter och mängder av föroreningar finns 

det i mark och sediment? 

• Hur snabbt förväntas föroreningarna kunna 

sprida sig? 

• I vilken omfattning exponeras människor och 

miljö för föroreningar nu och i framtiden? 

Hur svaren på dessa frågor påverkar riskbilden vägs 

samman, enligt en särskild metodik, till en samlad 



Hur stor är risken för skada på hälsa och miljö? 

FARLIGA ÄMNEN 

Vid riskbedömning av ett förorenat område läggs 

stor vikt vid hur farliga föroreningar det rör sig om. 

Även om det bara finns något eller några tiotal kilo- 

gram av ämnen med ”mycket hög” farlighet så kan 

det vara skäl nog att sanera området. Mycket hög 

farlighet har: 

Arsenik Kreosot 

Bekämpningsmedel Krom (sexvärt) 

Bensen Kvicksilver 

Bly Natrium (metall) 

Cyanid Organiska klorföreningar 

Dioxiner PAH 

Kadmium PCB 

Klorbensener Stenkoltjära 

Klorfenoler Tetrakloretylen 

Klorerade lösningsmedel Trikloretan/Trikloretylen 

riskbedömning för området. Klassningen ligger till 

grund för i vilken ordning och med vilken kraft 

man sedan driver efterbehandlingen av dessa områden. 

Är risken för människors hälsa mycket stor är 

det uppenbart att det gäller att göra något på en 

gång – inte minst med tanke på att det tar flera år 

att genomföra en efterbehandling av ett förorenat 

område. Inte särskilt förvånade med tanke på länets 

storlek och industrihistorik, är det Västra Götalands 

län som i dag har flest objekt i högsta riskklassen.

O 

S 

N G 

M 

Z 

F 

W 

T 

K 

E 

X 

U 

D 

AC 

Y 

C 

AB 

BD 

Förorenade områden finns av alla sorter och 

storlekar och de är spridda över hela landet. 

Om alla förmodade områden skulle ägnas 

tre textrader var skulle denna skrift svälla ut 

till en decimetertjock katalog. 

H 

I 

Pajala, Norrbottens län (BD) 

13 nedlagda bensinstationer undersöks och saneras om det behövs. 

Dessa ingår i oljebolagens frivilliga åtagande som omfattar 6,000 

nedlagda bensinstationer i hela landet. 

Krokom, Jämtlands län (Z) 

I ladugården till ett jordbruk impregnerades stolpar på 1970-talet. 

Mycket höga halter arsenik, koppar och krom finns i marken. Om- 

rådet är litet, 80 m 2 , men har känslig placering i aktivt jordbruk. 

Hedemora, Dalarnas län (W) 

Före detta järnbruk och sulfitfabrik har resulterat i föroreningar i 

bland annat fiberslam i en damm och två näraliggande sjöar. Området 

är relativt lite undersökt, misstänkta föroreningar är kvicksilver och 

organiska klorföreningar. 

Uppsala, Uppsala län (C) 

Gasverk, träimpregnering, verkstäder, kol- och oljeupplag m m på ett 

industriområde i utkanten av ett vattenskyddsområde har lämnat en 

cocktail av föroreningar i marken. Stora som små verksamheter har 

funnits där sedan 1800-talets mitt. 

Eskilstuna, Södermanlands län (D) 

Gjuteri, ytbehandlingsindustri. Förorenade fyllnadsmassor innehåller 

höga metallhalter. I vissa områden är halterna organiska föroreningar 

höga. Spridningen bedöms vara stor och kunna pågå länge på grund 

av de stora markutfyllnaderna i direkt anslutning till ån. Markanvänd- 

ningskonflikt föreligger där planer på upprusting av området hindras 

och fördyras. 

Askersund, Örebro län (T) 

Gruvavfall från flera gamla gruvor med läckage av kadmium, zink och bly. 

Risken för spridning av föroreningarna är stor och flera av avfallsuppla- 

gen har riskklass 1. 

Vetlanda, Jönköpings län (F) 

Nedlagt glasbruk med mycket höga halter arsenik, bly, kadmium, PAH 

och andra föroreningar i marken på en yta av 15 000 m 2 plus ytter- 

ligare föroreningar i omgivningen med läckage till brunnar. Beräknad 

saneringskostnad 26 miljoner kronor. 

Värnamo, Jönköpings län (F) 

F d kemtvätt har lämnat tetrakloretylen och metaller efter sig i mark 

och grundvatten. Objektet är risklass 1. Saneringskostnad för det 

500 m 2 stora området uppskattas till 2,75 miljoner kronor. 


Hur långt kan vi nå? 

Regering och riksdag har konkretiserat det övergripande 

miljömålet genom att slå fast att (alla) förorenade 

områden ska vara identifierade år 2005. Då 

ska också arbetet med efterbehandling ha påbörjats 

på de med avseende på människors hälsa och miljön 

100 mest prioriterade områdena och hälften av 

dessa ska ha avslutats. 

Den totala kostnaden för att uppfylla målet till 

år 2020 har uppskattats till 25 miljarder kronor. 

Sannolikt är kostnaden ännu större. Stora delar 

av detta ska finansieras med statsbidrag, men 

även ansvariga nedsmutsare och fastighetsägare 

ska bidra med finansiering. Kommuner har också 

ansvar för att finansiera efterbehandlingar, 

dels i egenskap av ansvarig för den nedsmutsande 

verksamheten – avfallsdeponier, gasverk och andra 

verksamheter som kommunen drivit – dels som 

medfinansiär för de efterbehandlingar som görs 

med bidrag från staten. 

Var ska vi börja, och när? 

”Ta först itu med de förorenade områden som bedöms 

utgöra mycket stor risk för hälsa eller miljö”. 


Det är den självklara huvudregeln för hur insatser 

för efterbehandling ska prioriteras. Men i praktiken 

finns det skäl att ta även andra faktorer i beaktande. 

Om skaderisken är akut bör det leda till snabbt 

ingripande. Det kan exempelvis gälla att föroreningar 

rör sig i grundvattnet och hotar en värdefull 

vattentäkt, eller att övertäckningen av en deponi 

håller på att haverera. 

Ett andra skäl till snar handling kan vara att man 

vill ta till vara möjligheterna att ställa industrin/ 

företaget till ansvar för efterbehandlingen. Om företaget 

är på väg att byta ägare eller komma på obestånd 

gäller det att ställa kraven medan tid är. 

Omvänt kan det finnas skäl att skjuta på efterbehandlingen 

av ett högriskområde. Ett sådant skäl 

kan vara att man vill invänta mer erfarenhet av 

en viss typ av efterbehandling. Varje efterbehandlingsprojekt 

genomförs under ett visst mått av osäkerhet 

och det finns alltid risk för att det dyker 

upp överraskningar som kastar omkull uppgjorda 

planer. Därför kan det vara klokt att vinna mer 

erfarenheter på ett litet objekt, där de inte behöver 

bli så dyrköpta, och att först därefter ta itu med de 

största objekten.

FOTO: MARK MARKEFELT/PRESSENS BILD 

Ofta är målet att ett färdigsanerat område utan risker kan användas för bostäder. 


Vems är ansvaret? 

Vanligt bondförnuft säger oss att det är den som en 

gång förorenade området som ska ta ansvaret för att 

städa upp det. Men riktigt så enkelt är det inte, även 

om bondförnuftet går igen i de lagar som reglerar 

ansvaret. 

År 1969 är en skiljelinje vad gäller ansvar för 

föroreningar. Detta år började miljöskyddslagen 

att gälla och därmed kom ansvaret för miljöskadlig 

verksamhet att regleras. Därför gäller i princip att 

den som efter 1969 bedrev verksamhet som ledde 

till bestående skador är ansvarig för att avhjälpa 

dessa, medan inga lagligt grundade krav kan resas 

mot den som slutade före år 1969. 

Miljöbalken ersatte miljöskyddslagen (och flera 

andra miljölagar) år 1999. Balkens kapitel 10 handlar 

om förorenade områden. I andra paragrafen slås 

det fast att det är den som stått för den verksamhet 

som resulterat i föroreningar av mark- eller vattenområden, 

byggnader eller anläggningar som har 

ansvar för att efterbehandla dem. 

I tredje paragrafen sägs att om någon verksamhetsutövare 

inte kan utföra eller bekosta efterbehandling, 

så faller ansvaret på den som har köpt den 

förorenade fastigheten, om köparen kände till eller 

borde ha känt till att den var förorenad. 

Det är svårt att utreda ansvar. För många av landets 

förorenade områden går det inte att finna någon 

part som kan åläggas ansvaret för att efterbehandla 

området. Skälen till det kan vara många och ju längre 

tid som förflutit sedan området förorenades, desto 

mindre är chansen att finna någon ansvarig som dessutom 

har resurser för att bekosta en sanering. 

Det företag som drev verksamheten kan ha bytt 

ägare både en och flera gånger och det kan till och 

med ha upphört att finnas till. Också fastigheten 


Efterbehandling är den juridiska och professionella 

termen för sanering av nedsmutsade områden, inklu- 

sive identifiering och inventering av områden och 

utredningar om ansvar. 

TVÅ HUVUDSPÅR FÖR 

SANERING 

Stat och kommuner har två vägar att gå för att få till 

stånd sanering av förorenade områden – genom att 

ställa krav som en del av den ordinarie miljötillsynen 

eller genom att finansiera och genomföra undersök- 

ningar och saneringar. 

Tillsyn 

Tillsyn syftar till att miljöbalken och miljödomar 

efterlevs. Det är kommunens miljönämnd eller läns- 

styrelsen som är tillsynsmyndighet. 

Vid tillsynen kan det uppdagas att mark eller sedi- 

ment är förorenade och då kan tillsynsmyndigheten 

kräva att den som driver eller har drivit verksamheten 

kartlägger och sanerar föroreningarna. 

Bidrag 

När det inte finns någon som kan ställas till ansvar 

enligt Miljöbalken, kan stat och kommun få under- 

sökning och sanering till stånd genom bidrag.

kan ha bytt ägare. I många fall kan det vara svårt 

att fastställa när föroreningarna uppstod, vilket kan 

vara nödvändigt för att kunna fastställa ansvaret. 

Oklart rättsläge 

Miljöbalkens övergångsbestämmelser anger att den 

som förorsakat förorening av mark- eller sjöområden 

efter 1969 ansvarar för efterbehandling av 

området, men eftersom dessa bestämmelser ännu 

inte prövats i domstol är det oklart i vilken omfattning 

sådant ansvar kan utkrävas. 

Frågan om ansvar för efterbehandling har inte 

prövats av domstol sedan Klippandomen 1996 (se 

ruta om Järnsjön) och det var före Miljöbalkens tid. 

Frivilligt åtagande 

Den svenska oljebranschen har gått samman om 

att sanera nedlagda bensinstationer från eventuella 

föroreningar. Det är ett frivilligt åtagande från branschen 

som gäller samtliga bensinstationer som lades 

ner mellan 1 juli 1969 och 31 december 1994, oberoende 

av vem som drev dem. Initiativet välkomnades 

av Naturvårdsverket. 

Inventering och sanering genomförs av Svenska 

Petroleuminstitutets Miljösaneringsfond AB (Spimfab). 

Arbetet beräknas pågå i mellan 10 och 15 år 

och kosta omkring 100 miljoner kronor per år. 

Spimfab framhåller att det samlade initiativet 

leder till kostnadseffektiv sanering, inte minst 

Vems är ansvaret? Miljöbalken anger att den som förorsakat förorening efter 1969 ansvarar för efterbehandling. 


JÄRNSJÖN BELYSTE ANSVARSFRÅGAN 

Åren 1993 och 1994 sanerades Järnsjön, belägen i 

Hultsfreds kommun i Emåns övre lopp. Bottensedi- 

mentet som innehöll PCB muddrades och lades i en 

tät deponi på land. 

Det rådde ingen tvekan om att källan till PCB:n var 

utsläpp från Nyboholms pappersbruk, som använde 

självkopierande papper med PCB-innehåll som en del 

av fiberråvaran. 

Nyboholms bruk var i Klippans ägo åren 1965 till 

1975 och såldes sedan till MoDo. Därför begärde 

Naturvårdsverket att Klippan och MoDo skulle betala 

genom att man undviker kostsamma och svåra 

juridiska utredningar om ansvaret. 

Attraktiv mark lättare att finansiera 

Förorenade markområden i tätorter kan vara så attraktiva 

att markexploateringen bekostar saneringen. 

Det gäller framför allt dyr mark i storstäderna, där 

det inte är ovanligt att bygga bostäder och kontor 

på gamla industritomter. 

LÄNSSTYRELSEN HAR NYCKELROLL 

De statliga anslagen för efterbehandling kanaliseras 

från Naturvårdsverket till länsstyrelserna. Länsstyrel- 

serna disponerar fritt detta anslag för att inventera 

och för att riskbedöma förorenade områden. På varje 

länsstyrelse finns en eller flera tjänstemän som har 

detta som sin huvudsakliga arbetsuppgift. 


delar av saneringen som gick på sammanlagt 50 mil- 

joner kronor. MoDo sade ja och betalade 14 miljoner 

medan Klippan sade nej till krav på sju miljoner 

kronor. År 1996 föll dom i regeringsrätten som fritog 

Klippan från saneringsansvar. 

MoDo för sin del accepterade att företaget bar en del 

av ansvaret för PCB-utsläppen till Järnsjön och det 

var tillräckligt för att fatta beslut om att betala. MoDo 

tog sitt moraliska ansvar och behövde därför inte få 

sitt eventuella juridiska ansvar prövat. 

Det allmänna får ta över 

Regering och riksdag har beslutat att staten i samverkan 

med kommunen ska ta ansvaret för efterbehandling 

av de områden där det inte går att finna 

någon som är ansvarig. Under några år har det 

statliga anslaget för efterbehandling successivt ökat. 

Det har uppskattats att det för ungefär hälften 

av alla efterbehandlingsobjekt inte går att finna 

någon ansvarig som kan betala saneringen. 

När det gäller den statliga finansieringen beslutar 

länsstyrelserna och naturvårdsverket gemensamt om 

anslagen för saneringsåtgärder. På så sätt samordnas 

insatserna nationellt. 

Länsstyrelsen kan komma överens med enskilda kom- 

muner om att dessa ska genomföra det praktiska arbe- 

tet med inventeringar, riskbedömningar och saneringar.


I många fall kan det vara svårt att fastställa när föroreningarna uppstod, vilket kan vara nödvändigt för att kunna fastställa ansvaret. 


FOTO: LARS BLOMGREN 

Troligen återfinns de värsta och mest kostsamma 

objekten bland dessa, vilket innebär att stat och 

kommun kommer att tvingas betala merparten av 

all sanering. 

Sopa rent framför egen dörr 

Både stat och kommuner har under åren själva drivit 

verksamheter som har förorenat marken, som nu 

behöver saneras. 


Staten har exempelvis ansvar för skador från 

militärens verksamhet och genom ägaransvar även 

ansvar för SJ:s och Banverkets verksamhet. 

De 4,500 avfallsdeponierna i landet, som ofta är 

dåligt utformade och läcker skadliga ämnen, är till 

största delen ett ansvar för de kommuner som har 

anlagt och drivit dem. 

Där det inte går att finna någon ansvarig, tar staten i samverkan med kommunerna över ansvaret för efterbehandlingarna.

Vem kan ta initiativ? 

Vi är många som har goda skäl att bevaka våra 

intressen vad gäller förorenade områden. Grannar 

vill slippa risken för förorenat grundvatten eller att 

barn ska komma till skada och de vill kanske bli 

kvitt ett fult sår i sin hembygd, eller kanske ett 

byggföretag vill bebygga marken eller en lokal miljöorganisation 

kämpar för att förbättra den lokala 

miljön. 

Vad kan vi göra för att få tillstånd att ett område 

saneras? 

Först kan man ta reda på aktuella planer för 

området genom att kontakta kommunens miljöförvaltning 

och fråga om området är inventerat, om det 

är riskbedömt och vilka planer det finns för efterbehandling. 

Om inte miljöförvaltningen kan svara tillfredsställande, 

kan man vända sig till länsstyrelsens 

miljöenhet och ställa samma frågor till en handläggare 

som ansvarar för efterbehandling av förorenade 

områden. 

I stort sett alla dokument på kommun och länsstyrelse 

är offentliga och var och en har rätt att ta 

del av dem. Om man inte är nöjd med de aktuella 

planerna för ”sitt” område, kan det vara idé att 

väcka frågan politiskt, till exempel genom en anmälan 

till kommunens miljönämnd. 

Intressekonflikt 

Den part som ska betala för saneringen kanske inte 

anser sig ha mycket att vinna på en sanering. I så fall 

kolliderar intressena för och emot sanering. 

FOTO: BENGT OLOF OLSSON/BILDHUSET 

Om ansvaret för sanering ligger på ett företag 

eller en fastighetsägare och denne är motvillig, kan 

effektiv tillsyn tvinga fram åtgärder. 

Även om det allmänna har tagit över ansvaret för 

sanering är det ingen garanti för snabba åtgärder. 

Kanske väljer kommunledningen av ekonomiska 

skäl att skjuta på saneringar. Om det är en kommunal 

verksamhet, som en avfallsdeponi eller ett 

gasverk, som orsakat föroreningarna, faller hela det 

ekonomiska ansvaret på kommunen och det kan bli 

en tung belastning på kommunens budget. Även i de 

fall där staten tar ekonomiskt ansvar för en sanering 

förväntas kommunen bidra till kostnaden. 

Den granne eller annan intressent som vill se mer 

gjort bör kontakta och påverka politikerna i kommunen. 

 

Våra barn ska inte behöva bada i förorenat vatten. 


FOTO: CHRISTER HERMANSSON 

Så här går det till 

För att med framgång efterbehandla ett förorenat 

område krävs kunskap och ingående planering. 

Hur rent ska det bli? 

Idealet vore förstås att återställa förorenade områden 

till ett sådant skick som de skulle ha varit i utan 

tillskottet från de lokala föroreningarna. Det skulle 

innebära att halten av föroreningar ska ned till bakgrundshalterna 

av ämnen i mark och sediment. Men 

detta är sällan möjligt att åstadkomma, antingen för 

att det är tekniskt ogenomförbart eller för att det 

skulle bli orimligt dyrt. 


Bakgrundhalten består av naturlig (förindustriella) halt 

plus tillskottet från diffusa antropogena (från mänsk- 

lig verksamhet) föroreningar. 

Riskbedömning av saneringsprojektet är utgångspunkten. Här är en fältmätning av PH i grundvatten. 

Utgångspunkten för att planera ett saneringsarbete 

är dels en bedömning av risken med den 

rådande situationen, dels en bedömning av hur 

rent området behöver bli för att risken ska vara 

undanröjd. Den senare bedömningen anger målet 

för arbetet i termer av hur låga halterna och mäng-

derna av föroreningar behöver vara, var föroreningsrester 

kan accepteras och hur snabbt åtgärderna 

behöver göras. 

Hur ska målet nås? 

Det finns ofta olika tekniska lösningar att välja, 

var och en med sina för- och nackdelar. Inför val av 

tekniska lösningar ska alltid alternativet ”bästa tillgängliga 

teknik” utredas som ett av flera alternativ. 

Konsekvenserna av olika tekniska lösningar i form 

av måluppfyllelse, ekonomi, påverkan på kulturmiljö 

och omgivning och så vidare ska redovisas för vart 

och ett av alternativen. 

Om slutsatserna så här långt pekar mot att målen 

kan uppfyllas till en rimlig kostnad och med rimliga 

konsekvenser för omgivningen, så är allt gott och väl. 

Men marksanering är en svår verksamhet och därför 

kan det visa sig att det blir orimligt dyrt att nå målet. 

I det läget ställs den som är ansvarig för saneringen, 

huvudmannen, inför svåra överväganden. 

Ibland kan det då bli nödvändligt att rucka på 

målen. Kanske är det inte rimligt att sanera så väl 

att det går att bygga bostäder på marken? Men 

vad säger i så fall miljömyndigheten om att sänka 

ambitionen för saneringen? Inför stora och svåra 

saneringar behöver huvudmannen och miljömyndigheten 

föra en dialog om vad som är möjligt och 

rimligt att klara av. 

Även om målet är unikt för varje efterbehandling, 

så kan det inte sättas med godtycke. I slutänden 

ska miljömyndigheten ta ställning till om målet går 

tillräckligt långt för att skydda hälsa och miljö. 

Resultatet av en sanering kan komma att påverka 

kommunens plan för markanvändning. Somliga 

FOTO: GRUNER & JAHR 

Inför stora och svåra saneringar behöver huvudmannen 

och miljömyndigheter föra en dialog. 

sanerade områden kanske kan tas i anspråk för 

bebyggelse, medan andra områden måste få permanenta 

restriktioner i planen, även efter saneringen. 

Målet för efterbehandlingen måste vara tillräckligt 

ambitiöst för att området aldrig mer ska behöva 

efterbehandlas. Hela idén med efterbehandlingen är 

ju att vår generation ska befria kommande generation 

från bördan av gamla miljöförsyndelser. 

Klokt satta mål ska också vara mätbara. Man 

måste säkert kunna avgöra när arbetena är klara – 

när det är dags att åka hem. Håller sig halterna av ett 

visst ämne i marken eller i grundvattnet under satt 

gräns? Är deponerade föroreningar så väl inneslutna 

som man en gång bestämde att de skulle vara? 

Hur når man målet? 

När man väl har bestämt sig för vilket mål man 

har för efterbehandlingen, ska målet tolkas i krav 

på praktisk handling. Om målet är att minska markens 

totala arsenikinnehåll från 800 kg till 10 kg, 

så gäller det att bestämma var jorden ska schaktas 

bort och till vilket djup samt vad man ska göra med 

schaktmassorna – ska de renas och återfyllas eller 

deponeras och täckas över? 

Att översätta åtgärdsmål till åtgärdskrav är ett 

viktigt steg mot att handla upp arbeten. Ett entre- 


FOTO: CHRISTER RAMSTRÖM 

Mudderverket bogseras in i Örserumsviken. Den här typen av mudderverk klarar av att sugmuddra 500 m 3 bottenslam per timme. 

prenadföretag kan ge pris på att gräva upp ett visst 

antal kubikmeter jord, men knappast på att minska 

markens innehåll av arsenik till 10 kg. 

Det är när maskinerna och deras operatörer 

kommer in som också pengarna allt snabbare 

kommer i rullning. Gräv- och schaktmaskiner, mudderverk, 

avvattningsanläggningar, maskiner för jordtvätt 

och så vidare kostar mycket pengar. Därför är 

grundregeln för efterbehandlingsarbeten att de ska 

planeras noggrant för att sedan kunna löpa smidigt 

och därmed inte kosta mer än nödvändigt. 

Det praktiska genomförandet av efterbehandlingen 

har många likheter med mark- och anläggningsarbeten 

(exempelvis vägbyggen), men det finns 

också viktiga skillnader. Överraskningar och avvikelser 

är legio och god planering innebär därför 

också att ha beredskap för att möta det oväntade 

och att snabbt kunna lägga om planerna. Exempelvis 

kan målet vara att avlägsna jord med en föroreningshalt 

över ett visst värde. Det är meningen att 

målet ska nås genom att gräva bort jord ned till en 


meters djup inom ett visst område, men sedan detta 

har gjorts visar det sig att halten av föroreningen 

är för hög inom delar av området. Om mätningen 

görs snabbt och nya beslut om fortsatt schaktning 

fattas snabbt, kan merkostnaden begränsas, i synnerhet 

om avtalet med entreprenadföretaget innehåller 

klausuler om hur merarbete ska utföras. 

Hur gick det? 

Har man väl satt upp mätbara mål för efterbehandlingen 

så ska man också i efterhand undersöka om 

målen uppfylldes. En sådan uppföljning krävs för 

övrigt även av tillsynsmyndigheten. 

Dessutom kräver Naturvårdsverket att erfarenheter 

från efterbehandlingen rapporteras på ett sådant 

sätt att kunskap och erfarenheter kan tas tillvara. 

Även om arbetet med efterbehandling pågått i mer 

än tio år finns det fortfarande mycket att lära. Varje 

enskilt projekt bjuder på sina överraskningar och 

svårigheter och det är värdefullt för kommande projekt 

att dessa erfarenheter förs vidare.

Miljöfarlig verksamhet 

Efterbehandling är i sig en miljöfarlig verksamhet 

som måste utföras med stor omsorg om miljö och 

hälsa. All efterbehandling är anmälningspliktig till 

tillsynsmyndighet. Vissa särskilda moment i arbetet 

kräver tillstånd från prövningsmyndighet. Det gäller 

t ex arbete i vatten, anläggande av deponi och 

behandling av farligt avfall. 

Under arbetenas gång ska kommunens miljö- 

SANERING AV ÖRSERUMSVIKEN 

– NIO ÅR OCH 110 MILJONER KRONOR 

Mellan år 1915 och 1980 drevs Westerviks pap- 

persbruk strax söder om Västervik samhälle. Bruket 

släppte ut sitt avlopp i Örserumsviken. Redan i mitten 

av 1960-talet uppmärksammades att stora mängder 

kvicksilver låg bundet i fiberbankar på Örserumsvi- 

kens botten. Åren 1978–1979 muddrades botten och 

fibermassan deponerades på fabriksområdet. 

Vad man då ännu inte visste, var att bruket också 

släppt ut PCB, som förekom i det returpapper som 

användes som råvara. 

År 1994 fanns misstankar om PCB-föroreningar och 

analys av mört från viken bekräftade misstankarna. 

Fortsatta undersökningar ledde år 2000 till slutsatsen 

att det fanns 1400 kg PCB, 750 kg kvicksilver och 

550 kg PAH i området. Föroreningarna fanns i depo- 

nämnd eller länsstyrelsen genom tillsyn se till att 

lagar och tillstånd följs. 

Saneringen av Örserumsviken i Västervik är en av 

landets största efterbehandlingar som genomförs i 

början av 2000-talet och ett gott exempel på 

de långtgående miljöhänsyn som måste tas vid 

själva saneringsarbetet. Se vidare beskrivningen av 

Örserumsvikprojektet. 

nerad fibermassa, i den gamla sedimenteringsbas- 

sängen, en (med bråte) utfylld inre del av viken och 

i sedimentet i den 40 hektar stora viken. 

I november 2000 kom miljödomstolens dom som fast- 

ställer de stränga reglerna för efterbehandlingen. Hela 

viken ska muddras, och miljödomstolen kräver att 

det ska gå snabbt samtidigt som störningar för markä- 

gare, båtplatsinnehavare, fritidsfiskare och andra ska 

minimeras. Året därpå påbörjades muddringen, men 

den fick snart avbrytas därför att avvattningen av 

sedimentet inte hade tillräcklig kapacitet. Miljödomen 

tillät inte att restvattnet innehöll några mudderrester. 

Våren 2002 kunde muddringen återupptas sedan bas- 

sängerna för avvattning byggts ut och ett större mud- 

derverk kommit på plats. 


FOTO: DEA CARLSSON 

En tuff arbetsmiljö 

Att riva runt i gamla miljösynder är ett arbete förenat 

med risker. I första hand riskerar saneringspersonal 

och personal som utför mätningar att exponeras 

för hälsovådliga ämnen. Därtill finns de mer 

”konventionella” arbetsmiljöproblem som hänger 

samman med rivnings- och schaktarbeten, som risk 

för ras, fallande föremål och klämskador. 

Ett medvetet säkerhetsarbete som bygger på klar 

ansvarsfördelning, systematiskt säkerhetstänkande, 

information till alla berörda och användning av 

skyddsutrustning kan nå mycket långt i att undanröja 

risker. Därtill ska det finnas planer för hur man 

ska gå till väga om olyckan ändå är framme. 

Ansvaret för arbetsmiljön faller enligt arbetsmiljölagen 

på arbetsgivaren. 

Det är ofta en tuff arbetssituation förenad med risker att riva i gamla miljösynder. 


Transporter 

I många fall medför efterbehandlingen att förorenade 

massor ska transporteras till deponi eller behandling. 

Tills helt nyligen har nästan alla uppgrävda massor 

klassats som farligt avfall, även om halten giftiga 

ämnen varit låg, och då har det krävts tillstånd från 

länsstyrelsen för både transport och eventuell mellanlagring 

av massorna. 

När man följer föreslagen tolkning av den nya SFS 

2001:1063 avfallsförordningen, kommer merparten 

av massorna inte att klassas som farligt avfall, vilket 

förenklar arbete och administration.


Rena eller deponera? 

Mudderslam för avvattning på en silbandspress. De renade massorna kan efter denna process föras tillbaka och marken ställas i 

ordning. 

Idealet vid en sanering vore att förstöra de föroreningar 

som kan förstöras – organiska ämnen – och 

att koncentrera oorganiska föroreningar så att de 

tar mindre plats och kan förvaras säkert. De renade 

massorna skulle då i huvudsak kunna föras tillbaka. 

Trots att det finns tekniska metoder för att rena 

och behandla förorenade massor, så är tyvärr ännu 

den vanligaste lösningen ändå att innesluta eller 

deponera dem. 

I allmänhet är det dyrare att behandla förorenade 

massor än att deponera dem. Ett annat hinder för 

att rena massorna är att de tekniska lösningarna 

inte alltid är tillförlitliga. 

Ännu ett hinder mot att rena snarare än att 

deponera är att det krävs särskild miljöprövning 

av rening på plats för den del av massorna som 

klassas som farligt avfall, medan befintliga deponier 

har behövliga tillstånd för att ta emot sådant. Med 

de nyare bestämmelserna blir det en mindre andel 

av massorna som kräver det mer komplicerade förfarandet 

jämfört med tidigare. 

In situ – rening 

Under vissa förhållanden kan marken renas från 

föroreningar utan grävning. Det kallas in situ – 

rening och kan göras på några olika sätt. 



Vid vakuumextraktion sugs gas ur marken så att ett 

undertryck bildas. Då kan flyktiga och halvflyktiga 

organiska föreningar sugas ut för att sedan tas om 

hand på lämpligt sätt. Om det ska fungera måste 

marken vara sandig eller grusig, dvs porös. 

Bioventilering är en annan in situ – metod, som 

innebär att biologisk nedbrytning av enkla organiska 

ämnen påskyndas genom att luft blåses in i 

marken. Effekten kan förstärkas genom att man 

tillför bakterier, näringsämnen och vatten. 

Reningsteknik 

Metoderna för att rena uppgrävda förorenade 

massor bygger på någon av tre principer: 

• biologisk nedbrytning 

• kemisk/fysikalisk behandling 

• värmebehandling 

Biologisk metod 

Bensin, dieselolja och en del andra organiska föreningar 

kan brytas ner av mikroorganismer. Den 

enklaste metoden för det är någon form av kompostering, 

som innebär att luften får tillträde. 


Komposten ska läggas upp på hårt underlag och 

täckas med duk och ventileras och dräneras så att 

föroreningar i både gas- och vätskeform kan tas om 

hand. 

Förorenade massor kan också behandlas i någon 

typ av bioreaktor – en tank eller damm. Genom att 

tillsätta vatten och hela tiden röra om bildas en så 

kallad ”slurry”, i vilken mikroorganismerna kan 

verka. Bioreaktorn ger goda möjligheter att reglera 

tillförseln av syre och näringsämnen liksom temperaturen. 

Jordtvätt 

Jord som mest består av sand och grus kan behandlas 

i jordtvätt, som siktar och krossar jorden och 

sedan ”tvättar” den med hjälp av kemiska tillsatser 

och olika avskiljningsförfaranden. Jordtvätten kan 

avskilja både metaller och organiska ämnen. 

Förångning/förbränning 

Om förorenad jord värms upp förgasas organiska 

ämnen samt kvicksilver och arsenik. Jorden måste 

då värmas till mellan 100 och 800°C, beroende av 

Sediment behöver avvattnas före behandling. Vatteninnehållet minskas och därmed volymerna som ska hanteras.


Idealet vid en sanering är att förstöra de organiska föroreningar som kan förstöras. De oorganiska föroreningarna koncentreras så 

att de kan förvaras säkert. 

vilka ämnen som ska drivas av, och det görs i en 

roterande ugn eller annan anordning. De förgasade 

ämnena måste tas om hand på lämpligt sätt – organiska 

ämnen förbränns och metaller kondenseras 

och fångas upp. 

Ett annat sätt att oskadliggöra organiska ämnen 

i jord är att förbränna jorden vid hög temperatur 

med tillsats av något bränsle. 

Deponering 

En modern deponi stänger in förorenade massor och 

minskar genomströmning av luft och vatten, så att 

spridningen av föroreningen begränsas. Lakvatten 

från deponin tas om hand och renas vid behov. 

Tekniken för att bygga deponier har utvecklats 

mycket och tätskikt och skyddande jordskikt är 

dimensionerade för att hålla i många hundra år. 

På lång sikt kommer dock föroreningarna att 

spridas. Ytterst är det då naturens förmåga att 

lägga fast, bryta ned och späda ut olika ämnen som 

utnyttjas. Naturens förmåga sätter gränserna för 

vad som kan accepteras. 

FOTO: CHRISTER EGELSTIG 

Den moderna deponin stänger in förorenade massor. 


FOTO: VIVEKA FRIBERG 

Många berörs av sanering 

Efterbehandling berör många människor. Det är viktigt att hålla allmänhet och närboende välinformerade om vad som händer i 

de olika skedena i ett efterbehandlingsprojekt. 

Efterbehandling av förorenade områden är en komplex 

verksamhet som berör och engagerar många institutio- 

ner och personer. 

Huvudman 

Huvudman är den som har det juridiska ansvaret 

för att genomföra en efterbehandling. Det kan 

vara företaget som en gång smutsade ned området 

eller en branschorganisation. Det kan också vara 

en fastighetsägare. 


Om ansvaret faller på det allmänna kan det vara 

kommunledningen eller kommunens gatu- och fastig- 

hetskontor som är huvudman. Däremot kan inte kom- 

munens miljöförvaltning vara huvudman eftersom den 

har myndighetsansvar för tillsynen av verksamheten. 

Finansiärer 

Det kan finnas en eller flera finansiärer och 

olika finansiärer kan ha ansvar för skilda faser 

i efterbehandlingen.

Utredare och utförare 

Under denna rubrik ryms en uppsjö av olika företag 

och yrkesutövare; konsulter som kan fungera som 

utredare eller projektledare, fältpersonal som utför 

mätningar, analyslaboratorier, entreprenörer, maskin- 

leverantörer, underhållspersonal, mottagare av förore- 

nade massor, transportörer osv. 

Prövningsmyndighet 

Vissa moment i saneringsarbeten kan kräva tillstånd 

av prövningsmyndighet, som är länsstyrelsens miljö- 

prövningsdelegation eller miljödomstol. 

Tillsynsmyndighet 

Det är antingen kommunens miljönämnd eller läns- 

styrelsen som ansvarar för tillsynen, vilket innebär att 

ta emot anmälningar, ställa krav på verksamheten, 

följa upp kraven och att ge vägledning till den som 

utför arbetena. Allt enligt Miljöbalken. 

Planerings myndighet 

Kunskap om var det finns förorenade områden 

är en förutsättning för att ta fram bra översikts- 

och detaljplaner. Här är inventeringen ett viktigt 

underlag. Kommunernas och länsstyrelsernas plan- 

arbete görs i enlighet med PBL, plan och bygglagen. 

Grannar och allmänhet 

Grannar och allmänhet har rätt att bli informerade 

om saneringar som berör dem och saneringen ska 

planeras så att grannar så långt möjligt hålls ska- 

deslösa. Grannar och intresseföreningar har rätt att 

överklaga miljöärenden. 

Samordnare 

Länsstyrelserna överblickar läget vad gäller behov 

och åtgärder för efterbehandling, prioriterar mellan 

åtgärder och fördelar statliga bidrag. Naturvårdsverket 

har motsvarande roll på nationell nivå. Verket ger 

också ut vägledningar om hur efterbehandlingar ska 

genomföras och sammanställer och publicerar gjorda 

erfarenheter. Varje projekt sammanställer och redovi- 

sar erfareheter från genomfört arbete. Naturvårdsver- 

ket gör olika typer av uppföljningar som oftast rör 

många projekt. 

Utbildare 

Efterbehandling är en verksamhet som är under 

utveckling och behovet av utbildning är stort. Bland 

annat Kungliga Tekniska Högskolan och Sveriges 

Geotekniska Förening ger kurser i marksanering. 

Politiker 

Politikerna i en kommun tar beslut om kommunen 

ska åta sig att vara huvudman för ett efterbehand- 

lingsprojekt. De beslutar även om vad ett område ska 

användas till efter avslutade åtgärder. 


Mer om efterbehandling 

För den som vill fördjupa sig i olika aspekter av efter- 

behandling av förorenade områden finns det en hel 

del att läsa. 

Tryckta alster: 

Naturvårdverket har givit ut följande skrifter i ämnet 

(rapportnumret först): 

4310 Miljötekniska markundersökningar – strategi 

4311 Miljötekniska markundersökningar – fältarbete 

4473 Föroreningar i deponier och mark 

4566 Fältanalyser av förorenad mark 

4638 Generella riktvärden för förorenad mark 

4639 Development of generic guidline values 

4640 Bakgrundshalter i mark 

4667 Rätt datakvalitet 

4803 Efterbehandling av förorenade områden – 

vägledning för planering och genomförande 

av efterbehandlingsprojekt 

4807 Åtgärdskrav vid efterbehandling 

4836 Modeller för miljögeotekniska tillämpningar 

4889 Förslag till riktvärden för förorenade bensin- 

stationer 

4918 Metodik för inventering av förorenade massor 

(MIFO) 

4947 Metodik för inventering av förorenade områden 

(MIFO) Analys och testmetoder 

4963 Vägledning för efterbehandling vid träskyddsan- 

läggningar 


Vill du veta mer om efterbehandling kan du beställa 

material från Naturvårdsverket. 

4991 Sanering av Järnsjön – slutrapport 

Ta fram åtgärdsmål och åtgärdskrav i ebh-projekt 

(Under produktion) 

Övrig litteratur: 

Lyftkranen – teknikdemonstration för efterbehandling, 

Naturvårdsveket, Stockholms stad och Miljöteknikdelega- 

tionen, 1999. 

Jungnerholmarna – en industriepok vid Emån, Mönsterås 

kommun, 1999. 

Fälthandbok – Miljötekniska undersökningar, Rapport 1: 

2001, Sveriges Geotekniska Förening, 2001. 

RVF rapport Bedömningsgrunder för förorenade massor, 

Utveckling 02:09

Webben 

www.naturvardsverket.se 

Information om Naturvårdsverkets rapporter finns 

under miljöbokhandeln. De viktigaste rapporterna 

finns i pdf–format. 

www.renaremark.nu 

Hemsida för nätverket renare mark som är ett forum 

för att främja utvecklingen inom efterbehandling av 

förorenade mark och vattenområden. 

http://home.swipnet.se/marksanering/ 

Marksaneringsinfo samlar information inom området 

på ett och samma ställe. En portal till aktuell kunskap 

och aktuella aktörer. 

www.sgf.net 

www.vastervik.se/miljo/orserum 

En fyllig beskrivning av den omfattande saneringen 

efter utsläppen från Westerviks pappersbruk. 

www.monsteras.se/miljo/jungner/ 

Jungnerholmarnas historia och det stora efterbehand- 

lingsprojektet som startade 1998. 

På Naturvårdsverkets hemsida hittar du information om 

förorenade miljöer och länkar till intressanta projekt. 


28 Reparation pågår – om sanering av förorenad miljö

Reparation pågår 

– om sanering av förorenad miljö 

Runt om i Sverige finns det tiotusentals förorenade markområden eller 

sjösediment. Kvicksilver, PCB, olja, stenkolstjära och hundratals andra 

ämnen har släppts ut i mark och sjö på den tiden vi trodde att naturen 

var oändlig och oförstörbar. 

Riksdagen har beslutat att det är dags att städa efter dessa gamla försyn- 

delser. Det är ett gigantiskt arbete där många goda krafter måste engage- 

ras. Arbetet kommer att ta lång tid och kostnaderna blir stora. 

• Bor du granne med ett förorenat område? 

• Är du engagerad i lokala miljöfrågor? 

• Arbetar du i ett företag som behöver rensa upp bland gamla synder? 

I så fall är denna skrift tillägnad dig. 

Postadress: Naturvårdsverket, 106 48 Stockholm 

ISBN 91-620-8091-1.pdf

Reparation pågår – om sanering av förorenad miljö - Naturvårdsverket

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Reparation pågår – om sanering av förorenad miljö - Naturvårdsverket

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?