Nationell förvaltningsplan för lodjur 2013 – 2017 - Naturvårdsverket

naturvardsverket.se

Nationell förvaltningsplan för lodjur 2013 – 2017 - Naturvårdsverket

Nationell förvaltningsplan för

lodjur

2013 2017

NATURVÅRDSVERKET


Naturvårdsverket

Tel: 010-698 10 00 Fax: 010-698 10 99

E-post: registrator@naturvardsverket.se

Postadress: Naturvårdsverket, 106 48 Stockholm

Internet: www.naturvardsverket.se

© Naturvårdsverket 2013

3


Förord

De stora rovdjuren, björn, varg, järv, lodjur och kungsörn, är en del av den

svenska faunan och riksdagen har beslutat att arterna ska finnas i så stora antal att

de långsiktigt finns kvar i landet. Riksdagsbeslutet skedde i enlighet med

Sveriges åtaganden gentemot art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet.

Samtidigt påverkar de stora rovdjuren vardagen för många människor som lever

och verkar i deras närhet och synen på deras förekomst är i vissa fall mycket

polariserad.

Naturvårdsverket fastställde år 2000 nationella åtgärdsprogram för björn, varg

järv och lo. Programmen fokuserade på bevarandeåtgärder för arterna och

reviderades 2003. För kungsörn fastställde Naturvårdsverket i maj 2011 ett

åtgärdsprogram.

Naturvårdsverket fick i juli 2011 regeringens uppdrag att redovisa en nationell

förvaltningsplan för varg. I december 2011 fick Naturvårdsverket regeringens

uppdrag att redovisa nationella förvaltningsplaner för björn, järv, lodjur och

kungsörn. Förvaltningsplanen för varg redovisades i maj 2012.

I denna förvaltningsplan för lodjur redovisas vilka politiska målsättningar som

gäller, vilka grundläggande principer för förvaltningsarbetet som identifierats,

vilka förvaltningsåtgärder som planeras för att nå målen samt hur uppföljningen

planeras ske. Dessutom redovisas lodjursstammens utveckling och status,

lodjurets betydelse för människor, hur förvaltningen är organiserad och vilka

juridiska ramar som gäller för den samt vilken forskning som bedrivs om arten.

När denna förvaltningsplan redovisas har rovdjursutredningens slutbetänkande

Mål för rovdjuren (SOU 2012:22) remissbehandlats men något politiskt

ställningstagande har inte gjorts. Betänkandet innehåller flera förslag av betydelse

för förvaltningen av de stora rovdjuren, bland annat förslag på ny

ansvarsfördelning för beslut om nationella mål för rovdjursstammarnas

utveckling.

Under arbetet med att ta fram förvaltningsplanen har samråd skett med berörda

myndigheter och intresseorganisationer. Förvaltningsplanen har under vintern

2012/13 remissbehandlats. Av samråden och remissen har det framgått att flera

berörda organisationer och myndigheter har invändningar mot den

förvaltningsplan som nu fastställs. Bland annat har det framförts att redovisade

mål för förvaltningsarbetet är för okonkreta, att referensvärden för gynnsam

bevarandestatus saknas, samt att för lite utrymme ägnas åt och för lite hänsyn tas

till rovdjursförekomstens socioekonomiska konsekvenser. När politiska

ställningstaganden till den senaste rovdjursutredningen har gjorts samt när

4


Naturvårdsverket redovisat bevarandestatus för björn, varg, järv och lodjur till

EU-kommissionen avser Naturvårdsverket att uppdatera planen.

Stockholm i mars 2013

5


Innehåll

FÖRORD ................................................................................................................ 4

INNEHÅLL ............................................................................................................. 6

SAMMANFATTNING ............................................................................................. 8

Politiska målsättningar ........................................................................................... 8

Adaptiv förvaltning .................................................................................................. 8

Delmål .................................................................................................................... 9

ROVDJURSPOLITIKENS MÅLSÄTTNINGAR ................................................... 11

Mål för lodjursstammens utveckling ..................................................................... 12

Mål för förvaltningens inriktning ........................................................................... 14

Naturvårdsverkets sammanfattning av politikens målsättningar.......................... 15

ÖVERGRIPANDE PRINCIPER FÖR FÖRVALTNINGSARBETET .................... 16

Ekosystemansatsen bevarande och hållbart nyttjande .................................... 16

Ekosystembaserad förvaltning ............................................................................. 16

Adaptiv förvaltning ................................................................................................ 16

Regionaliserad förvaltning med lokal delaktighet ................................................ 17

FÖRVALTNINGENS DELMÅL FÖR ATT NÅ POLITIKENS

MÅLSÄTTNINGAR .............................................................................................. 18

Långsiktigt livskraftig stam med gynnsam bevarandestatus ................................ 18

God samexistens mellan människa och lodjur..................................................... 19

FÖRVALTNING FÖR ATT NÅ MÅLEN .............................................................. 22

Skadeförebyggande åtgärder och ersättning för skador ...................................... 24

Skadeförebyggande jakt - skyddsjakt .................................................................. 29

Populationsreglerande jakt - licensjakt ................................................................ 32

Åtgärder mot illegal jakt ........................................................................................ 35

Regionalt ansvar för förvaltningen ....................................................................... 37

Vägledning och myndighetssamverkan ............................................................... 45

Kommunikation och delaktighet ........................................................................... 49

Samverkan med Norge och Finland .................................................................... 53

UPPFÖLJNING AV FÖRVALTNINGEN OCH

KUNSKAPSFÖRSÖRJNING............................................................................... 56

Övervakning av lodjursstammens status ............................................................. 56

Forskningsfinansiering och forskningsuppdrag.................................................... 59

Uppföljning av förvaltningsarbetet ........................................................................ 62

6


DEN SVENSKA LODJURSSTAMMEN ............................................................... 64

Lodjursstammens utveckling och storlek ............................................................. 64

Lodjursstammens utbredning ............................................................................... 67

Lodjursstammens genetik .................................................................................... 69

Lodjursstammens status ...................................................................................... 69

MÄNNISKAN OCH LODJURET .......................................................................... 73

Människors inställning till lodjur och lodjursförekomst ......................................... 73

Skador orsakade av lodjur ................................................................................... 74

Lodjurets påverkan på viltstammarna och vilt i hägn ........................................... 78

Lodjursjakt ............................................................................................................ 78

Rovdjursturism ..................................................................................................... 79

FÖRVALTNINGENS RAMAR ............................................................................. 80

Internationella konventioner ................................................................................. 80

EU-lagstiftning ...................................................................................................... 82

Svensk lagstiftning ............................................................................................... 84

FÖRVALTNINGENS ORGANISATION ............................................................... 88

Aktörer och deras ansvar ..................................................................................... 88

FORSKNING ........................................................................................................ 94

Forskning om lodjur .............................................................................................. 94

Förvaltningsrelevant kunskapsöversikt och framtida forskningsbehov ................ 95

Forskning kring rovdjursförvaltning ...................................................................... 95

Attityder till lodjur och rovdjursförvaltning ............................................................ 97

KÄLLFÖRTECKNING ......................................................................................... 98

BILAGA 1........................................................................................................... 101

Sammanställning över styrande och vägledande dokument för

lodjursförvaltningen ............................................................................................ 101

BILAGA 2........................................................................................................... 106

Övriga underlag .................................................................................................. 106

7


Sammanfattning

Lodjuret är en del av den svenska faunan och riksdagen har beslutat att arten ska

finnas i så stort antal att den långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Det

åligger Sverige även att i enlighet med art- och habitatdirektivet verka för att den

svenska lodjursstammen uppnår respektive bibehåller en gynnsam

bevarandestatus. Lodjuret påverkar vardagen för en del människor som lever och

verkar i dess närhet, samtidigt som dess förekomst uppskattas av många. Denna

förvaltningsplan är ett led i arbetet med att fortsätta den framgångsrika

förvaltning av lodjur som Sverige har haft och att hantera de nya utmaningarna

som förvaltningen av lodjursstammen står inför.

Politiska målsättningar

Den svenska rovdjurspolitiken styrs huvudsakligen av riksdagsbesluten om en

sammanhållen rovdjurspolitik 2001 och om en ny rovdjursförvaltning 2009.

Besluten är styrande för förvaltningen av bland annat lodjur. De politiska

målsättningarna i riksdagsbesluten kan sammanfattas med att

• det ska finnas en långsiktigt livskraftig lodjursstam med gynnsam

bevarandestatus och

• det ska råda en god samexistens mellan människa och lodjur.

Adaptiv förvaltning

Förvaltningen av lodjursstammen är komplex och i delar beroende av faktorer

som är svåra att förutse. Förvaltningen behöver därför vara adaptiv (se figur 1).

Det innebär att delmål sätts upp och nödvändiga åtgärder vidtas för att uppnå de

övergripande målen. Utvecklingen övervakas och utvärderas sedan löpande och

nödvändiga justeringar i förvaltningsarbetet görs. En fungerande adaptiv

förvaltning förutsätter också att ny kunskap erhålls och görs tillgänglig.

8


Figur 1. Schematisk beskrivning av den adaptiva förvaltningen

Delmål

Naturvårdsverket har i förvaltningsplanen brutit ned rovdjurspolitikens

övergripande målsättningar för lodjursförvaltningen till sex olika delmål (se figur

2).

För att nå delmålen krävs ett antal aktiva förvaltningsåtgärder. I stort innebär

planerade åtgärder att det förvaltningsarbete som redan sker idag fortsätter. Den

samlade förvaltningen av lodjursstammen (figur 2) består av de övergripande

målen, delmålen och olika planerade åtgärder som syftar till att nå de

övergripande målen. För att möjliggöra en ekosystembaserad adaptiv förvaltning

sker även en kontinuerlig kunskapsuppbyggnad genom forskning på

lodjursförvaltning, lodjuret, andra rovdjur och bytesdjuren. Det utvecklas även ett

system för uppföljning genom löpande övervakning av den svenska

lodjursstammen.

9


Figur 2. Schematisk bild över hur planerade åtgärder kopplar till mål och delmål

10


Rovdjurspolitikens målsättningar

Rovdjurspolitiken styrs huvudsakligen av 2001 års riksdagsbeslut om en

sammanhållen rovdjurspolitik och 2009 års riksdagsbeslut om en ny

rovdjursförvaltning. Riksdagsbesluten styr förvaltningsarbetet, men även

beslutens förarbeten, till exempel de aktuella propositionerna, utgör viktig

vägledning.

Riksdagen beslutade den 29 mars 2001 om en sammanhållen rovdjurspolitik och

beslutet utgör fundamentet i den svenska rovdjurspolitiken. I propositionen

Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, rskr

2000/01:174) presenterar regeringen en rovdjurspolitik som ska säkerställa att

björn, varg, järv, lo och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i den svenska

faunan. Propositionen föregicks av Rovdjursutredningen som arbetade under

1998-1999 och presenterade ett delbetänkande i maj 1999 Skyddsjakt på varg

(SOU 1999:50) och slutbetänkandet i januari 2000 Sammanhållen rovdjurspolitik

(SOU 1999:146).

Den 21 oktober 2009 beslutade riksdagen om en ny rovdjursförvaltning och

beslutet innebär en vidareutveckling av den svenska rovdjurspolitiken. I

propositionen En ny rovdjursförvaltning (prop. 2008/09:210, bet 2009/10:MJU8,

rskr 2009/10:7) presenterar regeringen en förvaltning av rovdjuren som innebär

en ökad regionalisering med lokalt inflytande. Förslagen innebar bland annat att

Naturvårdsverket får delegera beslut om skydds- och licensjakt till

länsstyrelserna, att särskilda viltförvaltningsdelegationer etableras vid

länsstyrelserna, att tre rovdjursförvaltningsområden etableras och att

Naturvårdsverket fastställer miniminivåer för rovdjursstammarna inom varje

förvaltningsområde. Vidare presenterar regeringen nya målsättningar för

vargstammens utveckling. Målsättningarna innebar bland annat en tillfällig

begränsning av vargstammens tillväxttakt och åtgärder för att stärka

vargstammens genetiska status. Propositionen föregicks av Utredningen om de

stora rovdjuren som arbetade under 2006-2007 och presenterade sitt

slutbetänkande Rovdjuren och deras förvaltning (SOU 2007:89) i december 2007.

Regeringen beslutade i juni 2010 att tillsätta en utredning som skulle utvärdera de

långsiktiga målen för stammarna av de stora rovdjuren, analysera utfallet av den

regionaliserade förvaltningen, analysera behov av ytterligare åtgärder för att

förbättra vargstammens genetiska status samt ge förslag på åtgärder i övrigt som

förbättrar samexistensen mellan människa och rovdjur. Utredningen presenterade

i april 2011 delbetänkandet Rovdjurens bevarandestatus (SOU 2011:37) och i

april 2012 slutbetänkandet Mål för rovdjuren (SOU 2012:22).

11


Mål för lodjursstammens utveckling

Övergripande mål

2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik hade det

övergripande målet ”att svenska staten skall ta ansvar för att arterna björn, järv,

lo, varg och kungsörn skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i

den svenska faunan och även kan sprida sig till sina naturliga

utbredningsområden. I likhet med de 15 nationella miljökvalitetsmålen är

ambitionen att detta övergripande mål skall nås inom en generation.”

Det nuvarande systemet med miljökvalitetsmål infördes genom att riksdagen

antog propositionen Svenska miljömål Miljöpolitik för ett hållbart samhälle

(prop. 1997/98:145). En utgångspunkt var det övergripande målet för

miljöpolitiken att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de

stora miljöproblemen i Sverige är lösta. I den propositionen finns inget tydligt

svar på frågan vad begreppet en generation innebär. Som skäl till sin bedömning

angav den dåvarande regeringen tidsintervallet ”omkring 20202025” (s. 1920).

Miniminivå

2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik innebar att

nationella miniminivåer infördes för björn, lodjur och kungsörn:

”Miniminivån anger vilken förvaltningsstrategi som bör tillämpas och är inte ett

mått på vilket antal individer som är önskvärt av en art. Målet för förvaltningen

är att arterna skall öka i antal utöver respektive miniminivå, till sådana nivåer att

de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan. Om antalet

djur av en art sjunker under miniminivån bör skyddsjakt tillåtas endast i

begränsad omfattning. Så länge en art befinner sig över miniminivån bör

emellertid större hänsyn tas till motstående intressen.” 1

För lodjur fastställde riksdagsbeslutet att:

”Miniminivån för lodjursstammen i Sverige skall vara 300 föryngringar per år,

vilket motsvarar ett totalt antal av ca 1 500 individer. Målet skall vara att antalet

lodjur i landet som helhet inte skall minska. Målet för lodjursstammens

utbredning skall vara att arten skall finnas såväl inom som utanför

renskötselområdet men att huvuddelen av stammen skall finnas utanför

renskötselområdet.” 2

2009 års riksdagsbeslut om en Ny rovdjursförvaltning innebar följande tillfälliga

miniminivå för lodjur:

1

S. 26 f i propositionen.

2

S. 36 i propositionen. Inga ändringar i riksdagens utskottsberedning och votering.

12


”Riksdagen godkänner en miniminivå för lodjursstammen i landet som fram

till dess att utvärderingen om etappmålen och målnivåer m.m. är avslutad

innebär

att antalet årliga föryngringar inom Sverige kan variera ned till 250

föryngringar, vilket motsvarar cirka 1 250 individer, under förutsättning att

spridningen fortsätter i södra Sverige och att lodjursstammens bevarandestatus

inte äventyras,

att antalet lodjur inom renskötselområdet får minska med hänsyn till

rennäringens intressen och det samlade ökande rovdjurstrycket,

att en minskning av antalet lodjur inom renskötselområdet under denna tid inte

behöver motsvaras av samma ökning utanför renskötselområdet, och

att lodjursstammen i mellersta Sverige kan tillåtas minska med hänsyn till det

samlade rovdjurstrycket och vikande stammar av bytesdjur.” 3

Regeringen angav i propositionen att antalet föryngringar bör tillåtas minska

”fram till dess utvärderingen om etappmålen är behandlad” 4 . Det är idag oklart

när utvärderingen, det vill säga Rovdjursutredningen kommer att vara

behandlad 5 .

Populationsmål

För att en art ska anses ha uppnått gynnsam bevarandestatus krävs bland annat att

ett referensvärde för gynnsam population har uppnåtts. Med referensvärde avses

den storlek som populationen minst måste ha för att på lång sikt garantera

populationens livskraftighet. Att gynnsam bevarandestatus för lodjursstammen

ska bibehållas eller återställas innebär därmed att populationen minst ska uppgå

till referensvärdet för gynnsam population.

Utbredningsmål

Riksdagen beslutade 2001 att de stora rovdjuren ska finnas i så stora antal att de

långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till

”sina naturliga utbredningsområden”. I propositionen till riksdagen angav

regeringen att naturliga utbredningsområden innebar ”områden som i dag är

sådana att respektive art kan leva och reproducera sig där” 6 . Vidare angavs

följande begränsning av huvudregeln om spridning till naturliga

utbredningsområden: ”I områden där riskerna för angrepp på människor och

andra olyckor är störst bör man i förvaltningen försöka hindra en etablering eller

i varje fall minska antalet djur. Också i områden där en art gör stor skada bör

antalet djur minskas. För de arter som inte nått upp till etappmålet bör dock en

förutsättning för sådan skyddsjakt vara att det kan konstateras att stammen som

3 S. 30 i propositionen. Inga ändringar i riksdagens utskottsberedning och votering.

4

S. 30 i propositionen.

5

Utredningen lämnade sitt slutbetänkande i april 2012.

6 S. 26 i propositionen

13


helhet i landet har en positiv utveckling. Detsamma gäller om en art minskat i

antal så att den befinner sig under miniminivån. Inom renskötselområdet bör

rovdjursstammarnas utveckling styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs

eller allvarligt försvåras i någon sameby.” 7

För att en art ska anses ha uppnått gynnsam bevarandestatus krävs att ett

referensvärde för gynnsam population har uppnåtts. Ett referensvärde för artens

utbredningsområde är det område som krävs för att arten ska kunna uppnå

gynnsam bevarandestatus.

Mål för förvaltningens inriktning

Regionalt ansvar för och lokalt inflytande över rovdjursförvaltningen

Regeringen angav följande i propositionen En ny rovdjursförvaltning:

”Det regionala ansvaret för förvaltningen av rovdjur och annat vilt behöver

stärkas och det lokala inflytandet över förvaltningen behöver öka. Det har stor

betydelse för acceptansen för rovdjursförvaltningen att det finns möjligheter till

ett verkligt inflytande över förvaltningens riktlinjer och principer.” 8

Förslag i propositionen som ledde till ett ökat regionalt ansvar och lokalt

inflytande var den utökade delegeringen av beslut om jakt till länsstyrelserna och

etableringen av partssammansatta viltförvaltningsdelegationer vid länsstyrelserna.

Adaptiv förvaltning

Regeringen angav i propositionen En ny rovdjursförvaltning att

rovdjursförvaltningen ska präglas av ett s.k. adaptivt arbetssätt:

”Stora rovdjurs antal och utbredning ändras ständigt. Etablering av rovdjur i

helt nya områden går långsamt och rovdjursstammarnas utveckling är beroende

av ett stort antal olika faktorer som är svåra att förutsäga. Rovdjursförvaltningen

måste därför präglas av ett arbetssätt där förvaltningens åtgärder ständigt

anpassas till det som sker i naturen, s.k. adaptiv förvaltning.” 9

Skador

Dagens svenska system för ersättning av viltskador baseras till stora delar på

regeringens proposition Om jakt och viltvård (prop. 1991/92:9). I propositionen

gör det ansvariga statsrådet följande övervägande:

7 S. 30 i propositionen

8 S. 25 i propositionen

9 S. 24 i propositionen

14


”Respekten för naturen och dess givna regler måste prägla synen på konflikter

mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet. Detta innebär att viltskador inte helt

kan undvikas. En alltför hög grad av tålighet kan emellertid inte krävas av dem

som drabbas av skador. Principen bör dock vara att viltskador skall

förebyggas.” 10

I propositionerna Sammanhållen rovdjurspolitik och En ny rovdjursförvaltning

anges att respektive regering anser att denna princip fortfarande ska gälla. 11

Naturvårdsverkets sammanfattning av

politikens målsättningar

För att underlätta arbetet med den nationella förvaltningen av stora rovdjur och

tydliggöra vilka förvaltningsåtgärder som genomförs för att uppnå olika delar av

rovdjurspolitikens målsättningar sammanfattar Naturvårdsverket här på ett

övergripande sätt politikens målsättningar.

Den svenska rovdjurspolitiken har målsättningen att arterna långsiktigt ska finnas

kvar i landet samt att en gynnsam bevarandestatus ska bibehållas eller återställas.

Målsättningen kan sammanfattas på följande sätt:

Det ska finnas långsiktigt livskraftiga stammar av stora rovdjur med

gynnsam bevarandestatus

Riksdagsbesluten saknar tydliga övergripande målsättningar för samexistensen

mellan människa och stora rovdjur. De ovan citerade utdragen ur propositionerna

och de åtgärder som beskrivs i propositionerna visar emellertid sammantaget att

det finns en övergripande målsättning om en god samexistens mellan stora

rovdjur och människan.

Det ska råda en god samexistens mellan människa och stora rovdjur

10 S. 43 i propositionen

11 S. 60 respektive s. 39 i propositionerna

15


Övergripande principer för

förvaltningsarbetet

Ekosystemansatsen bevarande och

hållbart nyttjande

Allt förvaltningsarbete innebär en avvägning mellan olika intressen. Såväl de

övergripande målsättningarna för rovdjurspolitiken som den ekosystemansats

som har sitt ursprung i konventionen om biologisk mångfald 12 innebär en strävan

efter en kombination av bevarande och nyttjande av biologisk mångfald.

Ekosystemansatsen erkänner att människan är en viktig del av många ekosystem

och poängterar att alla berörda i samhället bör vara med när målen för

förvaltningen formuleras.

Ekosystembaserad förvaltning

De stora rovdjurens expansion ställer nya krav på den samlade viltförvaltningen.

Eftersom stora rovdjur och deras bytesdjur påverkar varandras förekomst kan

rovdjursförvaltningen inte isoleras från annan viltförvaltning utan måste ha ett

ekosystembaserat angreppssätt. En fungerande förvaltning kräver en

grundläggande förståelse för hur systemet med de förvaltade resurserna fungerar.

Denna förståelse omfattar bland annat kunskap om samspelet mellan stora

rovdjur, deras konkurrenter och bytesdjur. Vidare finns det ett behov av kunskap

om vilka förändringar som sker på grund av naturliga variationer och vilka

förändringar som orsakats av förvaltningsåtgärder.

Adaptiv förvaltning

Även om en fungerande ekosystembaserad förvaltning förutsätter en

grundläggande förståelse för systemet som förvaltas kan inget förvaltningssystem

vara så precist att det i detalj kan förutse hur detta dynamiska och komplexa

system kommer att utvecklas. Av detta skäl krävs det en adaptiv förvaltning som

kontinuerligt inhämtar ny kunskap om rovdjuren, bytesdjuren och även

kontinuerligt utvärderar effekterna av genomförda förvaltningsåtgärder samt

återför vunna erfarenheter in i den framtida förvaltningen.

En adaptiv och flexibel förvaltning definierar först övergripande mål för de

områden som ska förvaltas. I nästa steg beslutar förvaltningen om delmål och

åtgärder för att uppnå de övergripande målen. Under förvaltningsarbetet sker en

löpande övervakning av utvecklingen och återkommande justeringar av

förvaltningsarbetet. Sådana justeringar kan ske om planerade åtgärder inte visade

sig ha avsedd effekt, om omvärldsfaktorer förändras eller om ny kunskap

tillkommer. Figur 1 åskådliggör dynamiken i den adaptiva förvaltningen.

12 Se avsnittet Internationella konventioner.

16


Figur 1. Schematisk bild över den adaptiva förvaltningen

Det är Naturvårdsverkets utgångspunkt att förvaltningen av stora rovdjur ska vara

adaptiv.

Regionaliserad förvaltning med lokal

delaktighet

En framgångsrik förvaltning av stora rovdjur underlättas av ett tydligt regionalt

ansvar för förvaltningen med ett lokalt inflytande. Ett regionalt ansvar för

förvaltningsarbetet ligger i linje med subsidiaritetsprincipen, som syftar till att

förvaltningsbeslut tas så nära medborgarna som möjligt.

En regionaliserad förvaltning med ett lokalt inflytande skapar förutsättningar för

en stärkt dialog med medborgarna. Vidare underlättar den regionaliserade

förvaltningen, genom att vara närmare såväl rovdjur som berörda människor, ett

adaptivt arbetssätt.

Ur såväl ett aktörs- som ett ekosystemperspektiv är det i många fall den samlade

påverkan som flera rovdjursarter har på till exempel näringar eller stammar av

bytesdjur som är relevant snarare än den enskilda rovdjursartens påverkan. Det är

i huvudsak den regionaliserade förvaltningen som kan ta ett helhetsgrepp om den

samlade påverkan som olika rovdjursarter har för en näring eller i ett område 13 .

13 Ett viktigt verktyg för detta är den regionala rovdjursförvaltningsplan som länsstyrelsen tar fram.

17


Förvaltningens delmål för att nå

politikens målsättningar

Naturvårdsverket har delat upp de övergripande målsättningarna i

rovdjurspolitiken till ett antal delmål för förvaltningsarbetet. Även om delmålen

här sammanställts och formulerats av Naturvårdsverket återfinns flertalet av

delmålen som målsättningar i tidigare riksdagsbeslut eller förarbeten till

riksdagsbesluten.

Till varje delmål anges hur uppföljningen av arbetet mot delmålet och de

övergripande målsättningarna ska ske. För vissa delmål saknas heltäckande

kunskap om situationen som ska följas upp. För dessa används indikatorer för att

bedöma hus arbetet mot delmålet fortskrider.

Långsiktigt livskraftig stam med gynnsam

bevarandestatus

Politikens målsättning om en långsiktigt livskraftig lodjursstam med gynnsam

bevarandestatus kan delas upp i ett delmål om stammens storlek och utbredning

samt ett delmål om god genetisk status.

Tillräckligt stor stam och utbredning

Riksdagsbesluten om den nationella rovdjurspolitiken inbegriper en nationell

miniminivå på 300 årliga föryngringar och en tillfällig miniminivå på 250 årliga

föryngringar fram till dess att betänkandet Mål för rovdjuren 14 är färdigbehandlat.

Lodjurets bevarandestatus påverkas huvudsakligen av antalet lodjur och deras

utbredningsområde, som därför minst bör uppgå till ett fastställt referensvärde för

populationen respektive utbredningsområdet. Sådana fastställda referensvärden

saknas idag. Referensvärdena används i rapporteringen av arters bevarandestatus

till EU-kommissionen. Referensvärden kommer att ha fastställts inför nästa

rapportering till EU-kommissionen som sker i juni 2013.

UPPFÖLJNING AV DELMÅLET

Den aktuella nationella miniminivån kan följas upp med data från den pågående

övervakningen av lodjursstammens storlek och utbredning.

Eftersom det saknas fastställda referensvärden för populationen och

utbredningsområdet går det för tillfället inte att fastställa hur delmålet ska följas

upp. Den pågående övervakningen av lodjursstammens storlek och utbredning,

14 SOU 2012:22

18


som genererar data om såväl antal föryngringar som artens utbredning, bedöms

vara tillräcklig för att följa upp delmålet.

God genetisk status

Lodjursstammens bevarandestatus påverkas långsiktigt av i vilken utsträckning

det finns ett genetiskt utbyte mellan den skandinaviska och den så kallade

karelska lodjurspopulationen i Finland och västra Ryssland 15 . Utbytet mellan

populationerna verkar vara begränsat 16 , men det saknas en god kunskap om dess

omfattning. Innan delmålet konkretiseras bör därför en närmare kartläggning av

det genetiska utbytet ske.

UPPFÖLJNING AV DELMÅLET

Det finns idag en förhållandevis bristfällig bild av den skandinaviska

lodjurspopulationens genetiska situation. Prover från döda lodjur finns lagrade i

en provbank och kan användas för DNA-analys. Genetiska data från

fältinventering finns samlade i en gemensam svensk-norsk databas och bedöms

kunna ligga till grund för nödvändig uppföljning.

God samexistens mellan människa och

lodjur

För politikens målsättning om en god samexistens mellan människa och lodjur

kan delmål om minskade skador, jämnare utbredning, ingen illegal jakt samt

legitim förvaltning sättas upp.

Minskade skador

De skador lodjur åsamkar främst rennäring och fåravel är de viktigaste källorna

till konflikter mellan människa och lodjur. Minskade skador är därför ett viktigt

delmål för att uppnå en god samexistens mellan människa och lodjur.

En konkretisering av delmålet bör formuleras som till exempel att antalet

lodjursangrepp på fårbesättningar ska minska med en viss procentsats till ett visst

år 17 .

UPPFÖLJNING AV DELMÅLET

Då skador kan mätas på olika sätt är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att

använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas.

- Antal lodjursangrepp på får

15 Se s. 44 Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores.

16

von Arx 2012

17

Delmålet konkretiseras när ett politiskt ställningstagande gjorts till den senaste rovdjursutredningen

19


Indikatorn kan årligen följas upp med hjälp av Viltskadecenters sammanställning

av viltskadestatistik. Antalet angrepp ett visst år påverkas i relativt stor

utsträckning av slumpmässig mellanårsvariation. Av detta skäl bör uppföljningen

ske genom att det genomsnittliga antalet angrepp för de föregående tre åren

beräknas.

Då ersättningen för lodjurens skador på rennäringen sker i form av ersättning för

olika typer av förekomst av lodjur saknas det statistik över det totala antalet

lodjursangrepp på ren.

Jämnare utbredning

Den svenska lodjursstammen har idag en stor utbredning i norra och mellersta

Sverige. Ökningen i södra Sverige går långsamt. Den långsamma ökningen i

söder påverkar möjligheterna att minska lodjursförekomsten i de mellersta och

norra delarna av landet.

En konkretisering av delmålet kan formuleras som till exempel att antalet län i det

södra rovdjursförvaltningsområdet med föryngringar av lodjur senast ett visst år

ska ha ökat till ett visst antal samt att antalet föryngringar av lodjur i län med

tätast lodjursstam senast ett visst år ska ha minskat till ett visst antal. Det bedöms

inte möjligt att konkretisera delmålet förrän ett referensvärde för populationen

fastställts.

UPPFÖLJNING AV DELMÅLET

Det är inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande

indikatorer kan användas.

- Antal län med föryngringar av lodjur i södra rovdjursförvaltningsområdet

- Antal föryngringar av lodjur per län i norra, mellersta och södra

rovdjursförvaltningsområdet

- Antal föryngringar av lodjur i de län i mellersta

rovdjursförvaltningsområdet som har tätast lodjursstam.

- Andel av den svenska stammen i respektive rovdjursförvaltningsområde

Indikatorerna kan följas upp med hjälp av resultatet från den årliga

övervakningen av lodjursstammens storlek och utbredning.

Ingen illegal jakt

Illegal jakt efter lodjur är, i likhet med annan kriminell verksamhet, oacceptabel.

Förekomsten av illegal jakt visar att arbetet för en god samexistens och en

upphörd illegal jakt måste fortgå.

20


INDIKATORER FÖR UPPFÖLJNING AV DELMÅLET

Det ligger i den illegala jaktens natur att den är svår att mäta. Därför är det inte

möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikator kan

användas.

- Uppskattad omfattning av dödlighet orsakad av illegal jakt.

Indikatorn uppskattad dödlighet orsakad av illegal jakt kräver långa tidsserier och

bör därför inte följas upp årligen. En uppföljning planeras att initieras senast

2016.

Legitim förvaltning

En legitim förvaltning är en förvaltning som uppfattas som rättmätig eller

berättigad av allmänheten och berörda intressegrupper. Legitimitet i förvaltningen

är en förutsättning för att det ska finnas förtroende för de åtgärder som

genomförs. Om förtroendet för rovdjursförvaltningen är lågt inom ett område kan

detta leda till ett försvårat förvaltningsarbete. Det kan till exempel krävas extra

stora informationsinsatser eftersom förvaltningsåtgärder ständigt ifrågasätts.

Vidare kan viktiga samarbeten med förvaltningsmyndigheten avslutas i protest,

detta har i vissa områden skett i fråga om eftersök av trafikskadat vilt. Legitim

förvaltning av lodjur är därför ett viktigt delmål för att nå en god samexistens

mellan människa och lodjur.

INDIKATORER FÖR UPPFÖLJNING AV DELMÅLET

Det är inte möjligt att med ett absolut mått mäta en förvaltnings legitimitet.

Därför är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer.

Följande indikatorer kan användas:

- Andel av den svenska befolkningen som uppger sig förstå och vara nöjda

med förvaltningen av lodjur i landet

- Andel av befolkningen som lever i län med tät lodjursstam som uppger

sig förstå och vara nöjda med förvaltningen av lodjur

- Andel av befolkningen som anser att Naturvårdsverket respektive

länsstyrelsen ska vara med och bestämma hur rovdjuren ska skötas.

Indikatorerna kan följas upp genom upprepade attitydundersökningar.

21


Förvaltning för att nå målen

I detta kapitel redovisas vilka förvaltningsåtgärder som genomförs för att nå

rovdjurspolitikens övergripande målsättningar och förvaltningens delmål. I stort

innebär beskrivningen en redogörelse för det förvaltningsarbete som redan sker

idag och som planeras fortsätta. I de fall kompletterande åtgärder planeras,

redovisas dessa särskilt.

Generellt kan sägas att problembilden när det gäller lodjur är mycket olika i

Sveriges tre rovdjursförvaltningsområden.

• I norra området ligger fokus på hur renskötselns problem med lodjur kan

minskas på bästa sätt.

• I mellersta området är lodjurens påverkan på rådjursstammen av central

betydelse, samtidigt som lodjursinventeringarna försvåras av att

förvaltningen av varg kräver en mycket stor del av resurserna.

• I södra området är den stora utmaningen att få en god tillväxt på

lodjursstammen. I det praktiska förvaltningsarbetet ligger tonvikten på

svårigheterna att över huvud taget kunna inventera lodjur och på hur man

hanterar frågor kring skyddsjakt i en liten population och kring

förebyggande av skador i vilthägn.

Sammanfattningsvis behandlas här följande åtgärdsområden för att nå

rovdjurspolitikens övergripande målsättningar och förvaltningens delmål:

• Skadeförebyggande åtgärder

• Skadeförebyggande jakt - skyddsjakt

• Populationsreglerande jakt licensjakt

• Åtgärder mot illegal jakt

• Regionalt ansvar för förvaltningen

• Kommunikation och delaktighet

• Samverkan med Norge och Finland

Av figur 2 framgår hur åtgärderna i första hand förväntas påverka de olika

delmålen och, indirekt, de övergripande målen.

22


Figur 2. Schematisk bild över hur planerade åtgärder kopplar till mål och delmål.

23


Skadeförebyggande åtgärder och ersättning

för skador

Syftet med det skadeförebyggande arbetet är att minska skadorna orsakade av

fredat vilt, att skapa större tolerans för rovdjur och att härigenom underlätta deras

spridning. Arbetet bedrivs dels genom rådgivning om och utveckling av

skadeförebyggande åtgärder, dels genom ett särskilt bidrags- och

ersättningssystem 18 för skador orsakade av fredat vilt. Verksamheter med fritt

betande tamdjur, främst rennäring och fäboddrift, samt uppfödning av hjort i

vilthägn är särskilt skadeutsatta och svåra att skydda mot rovdjursangrepp. För

dessa verksamheter finns det ett stort behov av att vidareutveckla

skadeförebyggande åtgärder.

Rådgivning, utveckling och utvärdering

Skadeförebyggande åtgärder består dels av permanenta åtgärder för att långsiktigt

minska risken för rovdjursskador, dels av så kallade akuta åtgärder för att minska

risken för ytterligare skador direkt efter ett angrepp. Långsiktiga åtgärder kan

planeras in i det långsiktiga förvaltningsarbetet och akuta åtgärder kräver

planerad beredskap på länsnivå.

På uppdrag av Naturvårdsverket publicerar Viltskadecenter råd och information

om vilka skadeförebyggande åtgärder som är lämpliga att vidta vid olika typer av

näringsverksamheter. Detta sker i form av faktablad, broschyrer och rapporter

som är tillgängliga för myndigheter, organisationer och enskilda personer till

exempel på Viltskadecenters hemsida. Centret håller även utbildningar i

skadeförebyggande åtgärder, exempelvis stängsling.

För att förebygga angrepp på betesdjur används främst rovdjursavvisande

stängsel. Åtgärden anses dock vara mindre effektiv när det gäller lodjur.

För verksamheter med fritt betande tamdjur, till exempel rennäring och

fäboddrift, är utvecklingsbehovet för skadeförebyggande åtgärder avsevärt större

än för verksamheter med hägnade djur. Sametinget är ansvarig myndighet för

viltskador på ren och har utförligt sammanställt olika skadeförebyggande åtgärder

för rennäringen. De beskrivna åtgärderna är sådana som innebär särskilda

renskötselåtgärder, som till exempel flytt av renar, sändarmärkning av renar och

kalvning i hägn. Vidare beskriver Sametinget åtgärder som direkt berör

rovdjuren, till exempel sändarmärkning av rovdjur, flytt av rovdjur och olika

18 Systemet regleras av viltskadeförordningen (2001:724) och förordningen (2007:481) om stöd för

landsbygdsutvecklingsåtgärder. Förordningarna kompletteras av Naturvårdsverkets föreskrifter och

allmänna råd (NFS 2008:16) om bidrag och ersättningar för viltskador enligt 11 och 12 §§

viltskadeförordningen (2001:724), Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2012:1) om ändring i

Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:42) om kompensationsbidrag, miljöersättningar

och miljöinvesteringar och Sametingets föreskrifter (STFS 2007:9) om bidrag och ersättning för

rovdjursförekomst i samebyar.

24


former av jakt. 19 Sveriges lantbruksuniversitet har i november 2012 fått ett

regeringsuppdrag att undersöka hur kalvning i hägn och områdesinriktad jakt i

kalvningsområde för ren påverkar överlevnaden i renhjorden (L2012/2817).

Uppdraget ska slutredovisas den 15 december 2016.

Viltskadecenter bedriver ett flertal projekt med målet att utveckla och utvärdera

skadeförebyggande åtgärder. Det handlar bland annat om att minska risken för

angrepp på hägnade tamdjur och tamdjur på fritt bete. Viltskadecenter gör även

prognoser om skaderisker för kommande år.

Rovdjursakutgrupper

Under åren 2006 till 2010 fick länsstyrelserna i Dalarna och Värmlands län medel

för att etablera och driva så kallade rovdjursakutgrupper. Akutgruppernas

uppdrag var främst att snabbt rycka ut vid rovdjurangrepp eller oro för angrepp

vid förekomst av rovdjur. 20 Verksamheten har utvärderats av Naturvårdsverket 21 .

Ett resultat av utvärderingen är att medlen från och med 2011 fördelas till

samtliga berörda länsstyrelser.

Viltskadeersättningssystemet

Viltskadeersättningssystemet innehåller två huvudkomponenter, medel för

skadeförebyggande åtgärder och ersättning för redan inträffade skador.

MEDEL TILL SKADEFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER

Med undantag för renägare kan enskilda tamdjursägare som bedriver

näringsverksamhet ansöka om bidrag för skadeförebyggande åtgärder hos

länsstyrelsen. Bidrag får endast beviljas till åtgärder som har dokumenterad

skadeförebyggande effekt eller till utveckling av åtgärder som bedöms kunna ge

tillräckliga skadeförebyggande effekter 22 .

Medel för bidrag till rovdjursavvisande stängsel på blocklagd mark, det vill säga

jordbruksmark som är registrerad för miljöstöd, beviljas av medel från

Jordbruksverket som ett miljöstöd inom Landsbygdsprogrammet. Medel till andra

förebyggande åtgärder och åtgärder på icke-blocklagd mark beviljas ur

viltskadeanslaget som fördelas av Naturvårdsverket till länsstyrelserna.

19

Sametinget 2012

20

Beslutet om medel för akutgrupper återfinns i regleringsbrevet till Sametinget år 2006 vari man kan

läsa att rovdjursakutgruppernas uppgift är att omgående vidta åtgärder för att minimera

skadeverkningar vid förekomst av stora rovdjur, upprätta en effektiv kontaktväg till

Naturvårdsverket, verkställa beslut om skyddsjakt eller bortdrivande av stora rovdjur, tillhandahålla

information om ersättningar vid skador orsakade av stora rovdjur, samt informera om länsstyrelsens

arbete med stora rovdjur på lokal nivå.

21

Naturvårdsverkets rapport 6330 2010

22 6 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16)

25


Samebyar kan ansöka om bidrag för skadeförebyggande åtgärder hos Sametinget.

Bidrag ska beviljas endast för åtgärder som normalt inte ingår i renskötseln.

Bidragsbeloppet dras av från den ersättningen för rovdjursförekomst som

samebyn är berättigad till (se nedan).

ERSÄTTNING VID SKADA

Under förutsättning att det inte varit möjligt att förebygga eller förutse skadan

eller om särskilda skäl föreligger får länsstyrelsen lämna ersättning för skador

orsakade av bland annat lodjur. Vid skador på tamdjur baseras ersättningen på

rekommendationer från Viltskadecenter enligt vilka ersättning i de flesta fall

motsvarar marknadsvärdet av djuret. Det bör påpekas att det finns ett stort behov

av att öka kunskapen om sekundära skador av rovdjursangrepp. Sådana skador

inkluderar bland annat förlorad arbetsinkomst, minskad avelsproduktion och

problem med samling av spridda djur. Många drabbade djurägare anser att deras

kostnader för sekundära skador inte blivit ersatta.

Ersättning till samebyarna sker som ersättning för rovdjursförekomst, det vill

säga för antalet rovdjur inom en sameby. Ersättningen ges utan ansökan.

Ersättningen är i form av ett schablonbelopp och i fråga om lodjur grundar den

sig på antalet föryngringar eller regelbunden eller tillfällig förekomst inom

samebyns betesområde. Ersättningsystemet kan anses vara riskbaserat genom att

det är risken för rovdjursangrepp som ersätts snarare än faktiska angrepp.

Särskild ersättning kan även ges om ett eller flera rovdjur av en art inom ett

begränsat område och under en begränsad tidsperiod dödar eller skadar ett stort

antal renar, vilket kallas massdödande.

PRIORITERING AV MEDEL FÖR SKADEFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER

Utifrån inträffade skador, förekomst av skadeutsatta verksamheter och förekomst

av rovdjur planerar länsstyrelserna användningen av de medel som länsstyrelsen

årligen tilldelas 23 .

Bidrag till skadeförebyggande åtgärder ska användas på ett sådant sätt att de i

största möjliga omfattning reducerar ett befintligt eller förväntat antal angrepp,

samtidigt som en spridning till och etablering av lodjur i nya områden tillåts. Som

stöd för denna prioritering har Naturvårdsverket utarbetat en vägledning om

förebyggande åtgärder i särskilt tamdjurstäta områden 24 . Vägledningen berör

främst angrepp på fårbesättningar av varg, men antyder att även angrepp av lodjur

och björn bör diskuteras i detta sammanhang.

23 3 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16)

24 Vägledning Prioritering av förebyggande åtgärder vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta

områden 2011-04-14. Vägledningen är framtagen efter samråd med Jordbruksverket och

Viltskadecenter.

26


Enligt Naturvårdsverkets vägledning bör medel till permanenta åtgärder,

huvudsakligen rovdjursavvisande stängsel, främst prioriteras till åtgärder i

områden med mindre än 50 fårbesättningar på 10 kvadratmil. I övrigt bör när det

gäller lodjur medel till förebyggande åtgärder prioriteras till

• Akutåtgärder direkt efter ett konstaterat angrepp

• Akuta och permanenta åtgärder till får- eller getbesättningar i

områden med återkommande eller fast förekomst av lodjur.

• Permanenta åtgärder i tamdjursbesättningar som har haft angrepp av

lodjur vid minst ett tillfälle under de senaste tre åren.

Statistik över beviljade bidrag och inträffade skador

Viltskadecenter publicerar årligen statistik över beviljade bidrag, inträffade

skador och utbetald ersättning avseende skador som orsakats av fredade arter på

andra tamdjur än ren. Lodjursskador på tamdjur har varierat mellan cirka 50 och

250 angripna djur årligen under perioden 1997-2011. Oftast var det får som

angreps av lodjur.

Lodjursstammen i renskötselområdet är relativt stor. Renar är en viktig del av

lodjurens diet och lodjur kan ställa till med stora problem för rennäringen, även

om angreppen i sig oftast är relativt odramatiska för renhjordarna. Det finns idag

ingen statistik över antalet lodjursdödade renar och det är relativt stora skillnader

i bedömningar av hur stor skada lodjuren åsamkar rennäringen.

Bristanalys

RENNÄRING

En stor utmaning för rovdjursförvaltningen är de skador som rovdjur orsakar i

renskötselomtrådet. Skador i renskötselområdet är på grund av renskötselns

karaktär ofta svårare att förutse och förebygga än skador på andra tamdjur än ren.

En omständighet som motverkar skadeförebyggande åtgärder är att

viltskadeförordningen anger att bidrag för att förebygga rovdjursskada på ren ska

räknas av från ersättning för rovdjursförekomst. I praktiken innebär denna regel

att inga samebyar ansöker om bidrag för skadeförbyggande åtgärder. Såväl

Naturvårdsverket och Sametinget som den senaste rovdjursutredningen och

länsstyrelserna i renskötselområdet har föreslagit förändrade regelverk som

möjliggör bidrag till skadeförbyggande åtgärder i renskötselområdet. Det har

också identifierats behov till budgetförstärkningar 25 för detta ändamål.

Såväl rennärings- som myndighetsrepresentanter har vid upprepade tillfällen

påpekat att det är viktigt att beakta den samlade rovdjursproblematiken i en

sameby och inte varje rovdjursart för sig. Länsstyrelsen har, inom ramen för sitt

regionala ansvar för rovdjursförvaltningen, möjligheten att ta ett samlat grepp om

25

Sametinget och rovdjursutredningen föreslår att 5,1 mkr respektive 5 mkr årligen avsätts för bidrag

till skadeförebyggande åtgärder.

27


förekomsten av de olika rovdjursarterna. Gentemot rennäringen kan detta arbete

till exempel ske i form av samebyvisa rovdjursplaner 26 . Härvid bör också relevant

traditionell kunskap tas till vara.

Naturvårdsverket och Sametinget har lämnat ett gemensamt förslag till

förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur som möjliggör mer riktade

åtgärder för att minska rennäringens förluster till följd av stora rovdjur. 27

Förvaltningsverktyget ska tillämpas av landets samebyar och berörda

länsstyrelser i rovdjursförvaltningen. Verktyget bygger, i linje med de nationella

förvaltningsplanerna för stora rovdjur, på en adaptiv förvaltningsmodell. Vid

behov kommer de nationella förvaltningsplanerna att revideras efter att detta

förslag om förvaltningsverktyg beretts av regeringen.

ÖVRIGT

Det har framförts från företrädare för tamdjursnäringar att rovdjursförvaltningen

har för liten kunskap om och förståelse för näringarnas förutsättningar. Ett sätt att

öka den ömsesidiga förståelsen för såväl näringars som rovdjursförvaltningens

förutsättningar och för att förbättra dialogen är att anordna gemensamma

seminarier i ämnet.

Naturvårdsverket har genom framförallt uppdragsverksamheten vid

Viltskadecenter aktivt arbetat med skadeförebyggande frågor och vägledning. Ett

viktigt dokument är Naturvårdsverkets vägledning för prioritering av

förebyggande åtgärder i särskilt tamdjurstäta områden. Det är angeläget att

myndigheternas bidragsgivning för skadeförbyggande åtgärder följs upp.

Rovdjursavvisande stängsel är inte lika effektiva mot lodjur som mot andra

rovdjur och det finns därför ett behov av utveckling av skadeförebyggande

åtgärder. Behovet är störst i det södra rovdjursförvaltningsområdet, där

lodjursstammen är liten och utrymmet för skyddsjakt därmed är mindre.

I samband med lodjurens ökning i södra Sverige har lodjursangrepp i vilthägn

ökat. Det finns ett behov av ökad kunskap om hur sådana angrepp kan

förebyggas.

26 T.ex. det pågående arbetet med samebyvisa rovdjursplaner i Västerbottens län

27 Sametinget och Naturvårdsverket 2013

28


Kompletterande åtgärder

Det skadeförebyggande arbetet fortsätter enligt vad som beskrivs ovan men med

följande kompletterande åtgärder:

Naturvårdsverket kommer under 2013 att initiera seminarier om

förutsättningarna för olika näringar som påverkas av förekomst av stora rovdjur.

Naturvårdsverket ska verka för att Viltskadecenter under 2013 sammanställer

den kunskap om vilthägn och lodjur som idag finns och att denna kunskap sprids

till berörda aktörer.

Naturvårdsverket avser senast 2014 låta göra en uppföljning av

viltskadeanslagets användning mot bakgrund av de ökande rovdjursstammarna

och ambitionen att rovdjur ska sprida sig över landet.

Skadeförebyggande jakt - skyddsjakt

Skador av rovdjur ska i första hand förebyggas till exempel med

rovdjursavvisande stängsel. Det är dock inte alltid möjligt att inom rimliga

gränser förebygga och undvika skador av lodjur. Därför är det i vissa fall

nödvändigt att bedriva skyddsjakt efter vissa individer som orsakar eller riskerar

att orsaka allvarliga skador. Om jakten riktas mot rätt individ är den en effektiv

skadeförebyggande åtgärd.

Beslut om skyddsjakt

Naturvårdsverket får på eget initiativ eller efter ansökan av den som riskerar att

drabbas av skada besluta om skyddsjakt efter lodjur 28 . Förutsättningarna för ett

sådant beslut är att det inte finns någon annan lämplig lösning på problemet, att

skyddsjakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos

artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde samt att något av de skäl som

anges i 23 a § jaktförordningen föreligger.

Naturvårdsverket får överlämna rätten att besluta om skyddsjakt till länsstyrelsen

under vissa förutsättningar 29 . Se avsnittet om regionalt ansvar för förvaltningen.

Jaktens genomförande

Den beslutande myndigheten fastställer vilka villkor som ska gälla för jakten 30 .

Det gäller exempelvis antalet djur som får fällas, vilka metoder som får användas,

inom vilken tid och vilket område jakt får ske samt vilken kontroll som kommer

att ske.

28 23 b § jaktförordningen (1987:905)

29 24 § jaktförordningen

30 9 b § jaktförordningen

29


För att jakten ska bli effektiv får myndigheten medge undantag från vissa förbud

och bestämmelser som gäller vid jakt. Exempelvis kan användning av

motordrivet fordon samt motordriven luftfarkost tillåtas. Jakten kan också tillåtas

pågå utanför ordinarie jakttid på dygnet och med hjälp av belysning. Om djuret är

försett med sändare kan sändarens positioner användas och bidra till att

skyddsjakten kan genomföras effektivare med minskad risk för ytterligare skador.

Jakten leds av en jaktledare som utses av den myndighet som beslutar om jakten.

I vissa fall deltar personal från länsstyrelsen i jakten 31 .

Annan avlivning av lodjur

Även polismyndigheten får låta avliva ett vilt djur som orsakar avsevärd skada

eller antas vara farligt för människors säkerhet om det inte finns någon annan

tillfredsställande lösning 32 .

Det finns även vissa möjligheter för den enskilde tamdjursägaren att utan beslut

från myndighet döda ett lodjur om det angriper tamdjur eller om det finns skälig

anledning att befara ett sådant angrepp 33 . Det är dock enbart tillåtet om det inte

går att skrämma bort lodjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta angreppet.

Vidare ger jaktlagstiftningen möjlighet för envar att avliva frilevande vilt som är

så skadat att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas 34 . Det händer ibland att

lodjur som skadats allvarligt i trafikolycka eller är kraftigt angripna av skabb

avlivas med stöd av denna bestämmelse.

Rapportering och utvärdering

Samtliga beslut om skyddsjakt som länsstyrelserna fattar samt utfallet av

beviljade skyddsjakter ska rapporteras till Naturvårdsverket. Samtliga fall där

enskilda personer fäller lodjur på eget initiativ ska rapporteras till

polismyndigheten 35 .

Naturvårdsverkets bedömer fortlöpande hur möjligheten att på eget initiativ döda

rovdjur vid angrepp på tamdjur påverkar lodjurens bevarandestatus. Hittills har

Naturvårdsverket gjort bedömningen att bestämmelserna inte har påverkat

lodjursstammens utveckling negativt.

31

Den senaste rovdjursutredningen (SOU 2012:22) anser att länsstyrelserna på lämpligt sätt bör

verkställa och utföra beslutad skyddsjakt efter bland annat björn. För att täcka kostnaderna bör

länsstyrelserna kunna begära extra medel från ett nationellt anslag. Förslaget kräver ett politiskt

ställningstagande innan det kan genomföras.

32

9 § jaktlagen

33

28 § jaktförordningen

34

40 b § jaktförordningen.

35

Den senaste rovdjursutredningen har föreslagit att sådana anmälningar istället ska ske till

länsstyrelsen.

30


Lodjur som fälls skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt. Obduktion av

sådana djur ger myndigheter och forskare underlag för analyser av

lodjursstammens status och utveckling.

Bristanalys

Naturvårdsverkets delegering av rätten att besluta om skyddsjakt efter lodjur

skedde första gången 2002 36 . År 2010 skedde första delegeringen enligt

jaktlagstiftningens nuvarande utformning. Under våren 2012 har

Naturvårdsverket tagit fram särskilda riktlinjer för beslut om skyddsjakt efter

bland annat lodjur. Det är viktigt att en uppföljning av riktlinjernas tillämpning

görs och att behov av vidareutveckling identifieras.

Naturvårdsverket har inte tagit fram någon sammanhängande och allmänt

tillgänglig IT-lösning för att registrera beslut om jakt. Den nationella

registreringen av jaktbeslut sker på en tekniskt enkel nivå. För att ha en överblick

över gällande beslut och i förekommande fall länsstyrelsernas handlingsutrymme

att ta skyddsjaktsbeslut har rovdjursförvaltningsområdena tagit fram egna

regionala lösningar. Bristen på en gemensam registrering av myndighetsbeslut

om jakt efter lodjur har lett till merarbete i form av parallella databaser och en

bristande tillgänglighet för allmänheten.

Sedan hösten 2012 registreras djur som fällts vid jakt. i den svensk-norska

rovdjursdatabasen Rovbase. Registreringen av döda djur i databasen är dock inte

tydligt kopplad till jaktbeslut.

Det finns ett behov av en analys av effekten av skyddsjakt som

skadeförebyggande åtgärd. Vid behov bör analysen även föreslå metoder för att

öka skyddsjaktens effektivitet.

36 Till länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Dalarnas,

Värmlands, Gävleborgs, Västra Götalands, Örebro, Västmanlands och Uppsala län, enligt 26 § NFS

2002:19, som upphörde att gälla under 2010.

31


Kompletterande åtgärder

Behovet av skyddsjakt hanteras enligt vad som beskrivits ovan men med följande

kompletterande åtgärder:

Naturvårdsverket kommer att följa upp och vid behov vidareutveckla de

riktlinjer för länsstyrelsernas handläggning av skyddsjaktsärenden som har tagits

fram under 2012.

Naturvårdsverket avser senast 2014 ha en anpassad IT-lösning för registrering

av beslut om jakt efter stora rovdjur samt jaktens utfall per jaktbeslut. Jaktbeslut

och jaktutfall (antal fällda/påskjutna djur) ska vara tillgängliga för allmänheten.

Naturvårdsverket avser att senast 2014 initiera en studie av den samlade

effekten av skyddsjakt efter stora rovdjur.

Populationsreglerande jakt - licensjakt

Populationsreglerande jakt i syfte att reglera stammens täthet, storlek och tillväxt,

det vill säga licensjakt, är en komponent i förvaltningen av stora rovdjur. Jakten

kan bidra till att minska konflikterna mellan lodjur och människa i de regioner där

lodjurets förekomst är tät och på så sätt medverka till att acceptansen för lodjuret

som art i den svenska faunan bibehålls och att förtroendet för den beslutade

rovdjurspolitiken ökar. Jakten kan reglera lodjursstammens numerär, täthet,

utbredning och/eller tillväxt i olika delar av landet i syfte att nå uppsatta mål för

antal och utbredning. Bland annat kan licensjakt användas som ett långsiktigt

förebyggande verktyg för att minska behovet av skyddsjakt, framför allt i

renskötselområdet.

Licensjakt efter lodjur ska ske under strängt kontrollerade former och på sådant

sätt och i sådan omfattning att den inte påverkar förutsättningarna för att

lodjursstammen ska bibehålla eller återfå en gynnsam bevarandestatus.

Beslut om licensjakt

Naturvårdsverket och länsstyrelser som omfattas av delegeringsbeslut får fatta

beslut om licensjakt under förutsättning att det inte finns någon annan lämplig

lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam

bevarandestatus för lodjuret. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till

stammens storlek och sammansättning och ske selektivt och under strängt

kontrollerade förhållanden 37 .

37 23 c § jaktförordningen

32


Den beslutande myndigheten fastställer vilka villkor som ska gälla för jakten 38 .

Det gäller exempelvis antalet djur som får fällas, vilka metoder som får användas,

inom vilken tid och vilket område jakt får ske samt vilken kontroll som kommer

att ske. Naturvårdsverket har utarbetat föreskrifter 39 som styr och vägledning till

stöd för länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter lodjur.

Jaktens genomförande

Licensjaktens genomförande regleras genom beslut som årligen tas av beslutande

myndighet. Jaktens omfattning ska syfta till att uppfylla länsstyrelsens mål för

förvaltningen av lodjur.

I Sverige bedrivs licensjakt efter lodjur med en i förväg för ett län eller del av län

fastställd högsta avskjutningskvot. Jakt får ske med hagel och kulvapen klass 1

och 2. Jaktperioden infaller från 1 mars till 15 april i norra

rovdjursförvaltningsområdet och till 31 mars i mellersta förvaltningsområdet. I

södra förvaltningsområdet tillåts för närvarande endast skyddsjakt. Jakten avlyses

när kvoten är fylld eller när jakttiden har gått ut.

Historiskt har en varierande del av den årliga beskattningen av lodjursstammen

skett genom fällfångst. Olika typer av rävfällor men även speciella lodjursfällor

har varit i användning. Andelen lodjur som fångats i fällor under licensjakt

varierade under perioden 1996-2006 mellan 10 procent och 70 procent. Flertalet

år var andelen över 20 procent, men efter 2006 har andelen sjunkit väsentligt 40 .

Användning av fällor för fångst av lodjur har ifrågasatts eftersom fällfångade

lodjur kan skada sig i fällan. Fällfångst är under utredning och tillåts för

närvarande inte i samband med licensjakt.

Många lodjur fälls idag av specialiserade rovdjursjägare med specialtränade

hundar, även om denna företeelse vid lodjursjakten ännu inte verkar vara lika

omfattande som när de gäller licensjakt efter björn. Fällda lodjur besiktigas av

länsstyrelsens besiktningsmän, prover tas och information om jaktens

genomförande samlas in. När alla villkor för jakten är uppfyllda tillfaller skinnet

av det fällda lodjuret jakträttshavaren, resterande delar av kroppen skickas till

Statens veterinärmedicinska anstalt för obduktion. När SVA genomfört

undersökning och provtagning har skytten möjlighet att återfå kraniet.

Rapportering och utvärdering

Samtliga beslut om licensjakt som länsstyrelserna fattar samt utfallet av beviljade

jakter ska rapporteras till Naturvårdsverket. Information om fällda lodjur

38

9 b § jaktförordningen

39

Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2010:15) för länsstyrelsens beslut om

licensjakt efter lo

40

Schneider 2011

33


egistreras av länsstyrelserna även i den svensk-norska rovdjursdatabasen

Rovbase.

De flådda kropparna och andra prover från lodjur som fällts vid licensjakt skickas

in till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Det ger myndigheter och

forskare underlag för analyser av lodjursstammens status och utveckling. SVA

informerar också om lodjursjaktens fortskridande på sin webbplats och

rapporterar till berörda myndigheter om de fällda djurens status, ålder mm.

Bristanalys

Licensjakt efter lodjur är inte alltid framgångsrik. Dåliga snö- och

väderförhållandena kan göra att tilldelningen inte fylls. Detta problem har främst

gällt renskötselområdet och har kunnat påverka rennäringens skador.

Lämpligheten och effektiviteten av alternativa jaktmetoder bör undersökas.

Höstjakt som ett komplement till vårjakt har framförts av länsstyrelserna som

möjlig metod att pröva.

Länsstyrelserna i många län har uttryckt att det är svårt att identifiera lämpliga

kvoter för jaktuttag ur lodjurspopulationen. Vid Grimsö forskningsstation på

Sveriges lantbruksuniversitet pågår projekten Planering för hållbar förvaltning av

stora rovdjur och Förvaltning av stora rovdjur beslut under stor osäkerhet, som

under några år finansieras av Naturvårdsverket och som i framtiden förväntas

kunna ge vägledning i denna fråga.

Användningen av fångstredskap har sedan 2011 inte varit tillåten vid licensjakt

efter lodjur. Samtidigt kan fällfångst vara en effektiv metod i områden som

saknar spårsnö eller där antalet lodjursjägare är litet. Naturvårdsverket, i

samverkan med Lodjursforskningsprojektet och Statens veterinärmedicinska

anstalt, ser för närvarande över fällfångsten av lodjur och har påbörjat en översyn

av fångstredskap för lodjursjakt.

I enlighet med vad som beskrivits ovan finns det ett behov av att genomföra en

översyn av Naturvårdsverkets föreskrifter om länsstyrelsens beslut om licensjakt

efter lodjur från år 2011.

Tidigare beskrivna brist vad gäller registrering av beslut om skyddsjakt gäller

även i fråga om beslut om licensjakt.

34


Kompletterande åtgärder

Behovet av licensjakt kommer att hanteras enligt vad som beskrivs ovan men

med följande kompletterande åtgärder:

Naturvårdsverket tecknar under 2013 avtal med Statens veterinärmedicinska

anstalt om test av fångstredskap för lodjur.

● Under 2014 avser Naturvårdsverket att lämna uppdrag till

Lodjursforskningsprojektet att sammanfatta erfarenheterna som har vunnits vid

fällfångst av lodjur inom projektet.

● Under 2014 avser Naturvårdsverket att arrangera ett seminarium om effekter av

olika beskattning av stammarna av björn och lodjur.

Naturvårdsverket avser senast 2014 ha en anpassad IT-lösning för registrering

av beslut om jakt efter stora rovdjur samt jaktens utfall per jaktbeslut. Jaktbeslut

och jaktutfall (antal fällda/påskjutna djur) ska vara tillgängliga för allmänheten.

● Under 2015 avser Naturvårdsverket att inleda en översyn av Naturvårdsverkets

föreskrifter för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lodjur.

Åtgärder mot illegal jakt

Den senaste rovdjursutredningen anger att en omfattande illegal jakt på de stora

rovdjuren alltjämt pågår och att denna jakt står för en stor del av arternas

dödlighet. Vidare kan den i många fall innebära djurplågeri, genom bland annat

utdragen förföljelse med motorfordon och skadskjutningar som inte följs upp med

eftersök. Resultat från omfattande forskning med bland annat sändarmärkta lodjur

tyder på att den illegala jakten efter licensjakten är den näst största

mortalitetsfaktorn för lodjur 41 . Beräkningar från Loforskningsprojektet tyder på

att cirka 10 procent av radiomärkta lodjur årligen dödas illegalt, vilket i vissa

områden motsvarar mer än tillväxten i lodjursstammen. Omräknat för hela

Sverige motsvarar detta cirka 100 lodjur som dödas illegalt varje år 42 , men den

illegala jakten på lodjur har inte varit så omfattande att den allvarligt påverkat

populationsutvecklingen i Sverige. Illegal jakt är dock, i likhet med annan illegal

verksamhet, ett grundläggande samhällsproblem och kan påverka lodjursstammen

lokalt. Det är av stor vikt att identifiera områden där det eventuellt förekommer

hög frekvens av illegal jakt för åtgärd

I propositionen En ny rovdjursförvaltning menade regeringen att den illegala

jakten bör motverkas genom ökad lokal delaktighet i rovdjursförvaltningen och

genom förbättrad information.

41 SOU 2011:37

42 Andrén m.fl. 2011

35


Förändrad lagstiftning

Både försök till grovt jaktbrott och försök till grovt jakthäleri avseende de stora

rovdjuren är sedan den 1 juli 2011 straffbara. Denna förändring i lagstiftningen

ger polis och åklagare utökade möjligheter att i ett tidigare skede ingripa för att

beivra de grova jaktbrotten.

Krav om skadestånd vid illegal jakt

Den senaste rovdjursutredningen har föreslagit att staten bör föra talan om

skadestånd i de fall grova jaktbrott mot stora rovdjur har begåtts.

Naturvårdsverket har under 2012 fört statens talan om skadestånd vid en

domstolsprövning av ett fall av illegal jakt efter järv. Det innebär en återgång till

tidigare praxis.

Samverkan mellan berörda aktörer

Samtliga tre rovdjursutredningar har framfört att samarbetet mellan länsstyrelser,

polismyndigheter och åklagarmyndigheter behöver förstärkas. Ett led i detta

arbete är att samverkansgruppen mot illegal jakt på stora rovdjur etablerats efter

initiativ från Världsnaturfonden. Gruppen består av representanter för ovan

nämnda myndigheter samt Världsnaturfonden, Naturvårdsverket, Statens

veterinärmedicinska anstalt, Statens kriminaltekniska laboratorium,

Naturhistoriska riksmuseet och Viltskadecenter. Gruppens syfte är att öka

samverkan mellan berörda myndigheter och att öka kunskapen om detta

problemfält. Gruppen har arrangerat nationella seminarier om arbetet mot illegal

jakt på stora rovdjur åren 2005, 2007 och 2011.

Bristanalys

Även om den illegala jakten efter lodjur idag inte verkar vara ett problem för

stammen, så kan förutsättningarna ändras, bland annat på grund av den ökade

polariseringen som har skett i vargfrågan och som kan ha effekter även på de

andra rovdjuren. Det är viktigt att återkommande på ett vetenskapligt sätt bedöma

den illegala jaktens omfattning.

Ansvarsfördelningen för frågor som rör tillsyn för att förhindra, upptäcka och

följa upp illegal jakt efter stora rovdjur är idag otydlig. Särskilt länsstyrelsens

ansvar för denna tillsyn bör förtydligas. Ett sådant förtydligande skulle kunna

rymmas inom uppdraget för Utredningen översyn av jaktlagstiftningen m.m. som

regeringen i juli 2012 beslutade om 43 .

43 Dir. 2012/77

36


Kompletterande åtgärder

Utöver vad som beskrivits ovan planeras följande kompletterande åtgärd:

Naturvårdsverket avser senast 2016 att initiera en uppföljning av tidigare

studier av förekomst av illegal jakt på stora rovdjur i Sverige.

Regionalt ansvar för förvaltningen

Riksdagens beslut om Sammanhållen rovdjurspolitik 2000/01 innebar att

länsstyrelserna fick ett utökat ansvar och i praktiken blev ansvariga för

rovdjursinventering och övrig rovdjursförvaltning i sina respektive län. Det

regionala ansvaret utvecklades ytterligare genom riksdagsbeslutet om En ny

rovdjursförvaltning 2009. Sverige delades upp i tre rovdjursförvaltningsområden,

viltförvaltningsdelegationer och samverkansråd inrättades på länsstyrelserna och

beslutanderätten i vissa frågor regionaliserades med ett ökat utrymme för

regionala avvägningar.

Ur såväl ett aktörs- som ett ekosystemperspektiv är det i många fall den samlade

påverkan som flera rovdjursarter har på till exempel näringar eller stammar av

bytesdjur som är relevant snarare än den enskilda rovdjursartens påverkan. Det är

i huvudsak den regionaliserade förvaltningen som kan ta ett helhetsgrepp om den

samlade påverkan som olika rovdjursarter har för en näring eller i ett område 44 .

Viltförvaltningsdelegationer

I samband med regionaliseringen upprättades en viltförvaltningsdelegation vid

var och en av de 21 länsstyrelserna i Sverige. Den regionala

viltförvaltningsdelegationen är ett beslutande organ inom länsstyrelsen för

samverkan i frågor som rör viltförvaltningen inom länet. Delegationens

åtaganden och beslutsmandat styrs av förordningen för

viltförvaltningsdelegationer (SFS 2010:1474) samt den regionalt beslutade

arbetsordningen.

Viltförvaltningsdelegationen ska bland annat besluta om övergripande riktlinjer

för viltförvaltningen inom länet, för licensjakt och skyddsjakt inom länet, och för

bidrag och ersättning enligt viltskadeförordningen. Vidare ska delegationen

fastställa de regionala rovdjursförvaltningsplanerna för länen.

Delegationen leds av landshövdingen och har i övrigt en bred representation med

regional förankring från intresseorganisationer och politiker

44 Ett viktigt verktyg för detta är den regionala rovdjursförvaltningsplan som länsstyrelsen tar fram.

37


Naturvårdsverket bistår vid kompetensutvecklingsinsatser som länsstyrelserna

anordnar för delegationerna. Verket har även under uppstartsfasen 2010-2011

finansierat ett utbildningsprogram för att främja dialogen inom delegationerna.

Regionala förvaltningsplaner

Länsstyrelsen ska upprätta en rovdjursförvaltningsplan för länet 45 . Planen ska

gälla i högst fem år och beskriva målsättningar och rutiner för länsstyrelsens

förvaltningsarbete 46 .

De flesta län har redan idag regionala förvaltningsplaner för stora rovdjur. Dessa

planer togs fram efter riksdagsbeslutet om en sammanhållen rovdjurspolitik 2001

och behöver nu uppdateras som en följd av de förändringar i förvaltningen som

skett efter riksdagsbeslutet om en ny rovdjursförvaltning 2009.

I förvaltningsplanerna bör det formuleras mål för antal och utbredning av djuren,

åtgärder för att nå dessa mål, problembilder som finns, en plan för hur problemen

ska lösas, samt hur målen i synnerhet och förvaltningen i allmänhet ska följas

upp. Vidare bör länsstyrelsernas huvudsakliga rovdjursrelaterade arbetsområden

beskrivas i planerna. Dessa är

• inventering av rovdjuren,

• vissa jaktfrågor,

förebyggande och ersättning av viltskador,

• hantering av djur med oönskat beteende,

• information och kommunikation om förvaltningen, samt

• samverkan med berörda aktörer inom rovdjursförvaltningen.

Naturvårdsverkets ansvar är att genom vägledning, stöd och råd samverka med

länsstyrelserna i deras arbete med stora rovdjur. Naturvårdsverket vill bidra till att

inom den regionaliserade förvaltningen underlätta för länsstyrelserna att

samordna sig i frågor som rör de stora rovdjuren. Naturvårdsverket har även ett

ansvar att följa den verksamhet som bedrivs på regional nivå.

Delegering av beslut om skydds- och licensjakt

I samband med riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik gavs

Naturvårdsverket möjligheten att överlämna rätten att besluta om skyddsjakt efter

enstaka djur av björn och lodjur till länsstyrelser i län med fast stam av den

aktuella arten. Riksdagsbeslutet om en ny rovdjursförvaltning innebar att

Naturvårdsverket fick utökade möjligheter att överlämna, delegera, beslutsrätten

till länsstyrelsen.

45 7 § förordning (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.

46 9 § Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2010:1) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och

kungsörn.

38


I propositionen om en ny rovdjursförvaltning konstaterar regeringen att det främst

är ytterligare delegering av beslut om jakt och skyddsjakt efter rovdjuren som har

efterfrågats i kraven på en regionaliserad rovdjursförvaltning. Vidare konstaterar

regeringen att kommissionens riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på

populationsnivå anger att alla beslut bör fattas på lägsta effektiva nivå.

Naturvårdsverkets delegering av rätten att besluta om skydds- och licensjakt styrs

av jaktförordningen. En förutsättning för att verket ska kunna delegera

beslutsrätten till ett län är att det finns en reproducerande stam 47 av den aktuella

arten i länet. Se figur 3.

47 Med reproducerande stam avses att en föryngring av arten har skett tre år i rad inom ett område.

39


Figur 3. Förutsättningar för delegering av beslut om jakt.

För arter där det finns fastställda miniminivåer för län och

rovdjursförvaltningsområden kan Naturvårdsverket delegera rätten att besluta om

jakt utan att ange ett högsta antal djur som får fällas med stöd av

delegeringsbeslutet. En förutsättning för sådan delegering utan att ange det högsta

antalet djur som får fällas, är att stammen för arten överstiger miniminivån i såväl

aktuellt län som rovdjursförvaltningsområde. För lodjur finns både nationella och

regionala miniminivåer. Därför kan Naturvårdsverket besluta om delegering av

beslutsrätten utan tak till länsstyrelserna i län där lodjursstammen överstiger

miniminivåerna. Sedan 2010 har Naturvårdsverket fortlöpande beslutat om

delegering av rätten att besluta om skydds- såväl som licensjakt efter lodjur till

länsstyrelser med en reproducerande stam av arten. Figur 4 åskådliggör den

process som leder till regionala beslut om jakt samt vilka dokument som styr och

vägleder processen.

40


Figur 4. Processen för regionalt beslutsfattande om jakt, inklusive styrande

dokument.

Det bör påpekas att även om rätten att besluta om skyddsjakt och licensjakt är

delegerad så gäller samma juridiska förutsättningar för att skyddsjakt och

licensjakt ska kunna medges.

Naturvårdsverket bedömer fortlöpande om möjligheten att jaga rovdjur med stöd

av länsstyrelsens beslut om jakt försvårar upprätthållandet av en gynnsam

bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, eller

annars nyttjas i stor omfattning 48 . Av figur 5 framgår det adaptiva systemet med

delegerat beslutsfattande i jaktfrågor.

48 24 c § jaktförordningen

41


Figur 5. Systemet med regionaliserat beslutsfattande i frågor om jakt efter stora

rovdjur.

Miniminivåer för lodjur

I förordning (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn

beskrivs ansvarsfördelningen när förslag till miniminivåer för förekomsten av

björn och lodjur i län och rovdjursförvaltningsområden ska tas fram för

fastställande av Naturvårdsverket. Processen för att ta fram regionala

miniminivåer framgår av figur 6.

42


Figur 6. Framtagande av regionala miniminivåer

I februari 2011 beslutade Naturvårdsverket om miniminivåer för lodjursstammen

i samtliga tre rovdjursförvaltningsområden och i samtliga 21 län, efter samlade

förslag från samverkansråden i områdena. Totat fastställdes 75 årliga

föryngringar av lodjur som miniminivå i norra, 137 föryngringar i mellersta och

38 föryngringar i södra förvaltningsområdet. Miniminivån för antalet

föryngringar av lodjur i landet som helhet uppgår därmed till 250. Se tabell 1.

43


Tabell 1. Fastställda regionala miniminivåer för förekomst av lodjur. Enligt

Naturvårdsverkets beslut av den 3 februari 2011 (NV-02007-10). Beslutet gäller

till och med den 1 november 2015.

Rovdjursförvaltningsområde Län Antal föryngringar

Norra Norrbotten 26

Västerbotten 17

Jämtland 19

Västernorrland 13

Summa 75

Mellersta Dalarna 18

Gävleborg 15

Västmanland 11

Örebro 13

Värmland 18

Västra Götaland 30

Uppsala 23

Stockholm 9

Summa 137

Södra Södermanland 5

Östergötland 5

Jönköping 5

Kronoberg 5

Kalmar 6

Gotland 0

Blekinge 2

Skåne 3

Halland 7

Summa 38

Hela landet Summa 250

Denna nationella siffra 250 motsvarar det som sägs i riksdagens beslut om En ny

rovdjursförvaltning, nämligen att miniminivån för lodjursstammen får variera ner

till 250 föryngringar. Länsstyrelserna i det södra förvaltningsområdet har satt sina

miniminivåer relativt högt, medan länsstyrelserna i det norra området med sina

miniminivåer syftar till en minskning av lodjursstammen som skadeförebyggande

åtgärd för rennäringen. Ett antal länsstyrelser har också arbetat med att ta fram

förvaltningsmål och förvaltningsintervall för lodjursstammen i respektive län.

Bristanalys

Den regionala förvaltningen av stora rovdjur är idag inte fullt uppdaterad i och

med att de regionala förvaltningsplanerna i de flesta län inte har reviderats efter

riksdagsbeslutet om en ny rovdjursförvaltning.

44


Vägledning och myndighetssamverkan

Nationell styrning

Riksdagen beslutar om den övergripande nationella rovdjurspolitiken och de lagar

som berör rovdjuren. Utifrån den beslutade politiken skriver regeringen

förordningar och Naturvårdsverket föreskrifter. Det är dessa författningar som

ligger till grund för rovdjursförvaltningen och som länsstyrelser och

Naturvårdsverk fattar sina beslut utifrån.

Varje år beslutar regeringen om sina myndigheters årliga arbete i regleringsbrev.

Däri anges de uppdrag som respektive myndighet ska jobba med under året och

hur myndigheten får fördela och använda de anslag den får. Riksdagen beslutar

om den årliga statsbudgeten som föreslås av regeringen. I den ingår medel för

rovdjursarbetet. Naturvårdsverket fördelar medel till länsstyrelserna för deras

arbete med rovdjursförvaltningen. En översikt över den nationella styrningen i

rovdjursförvaltningen ges i figur 7.

Figur 7. Nationell styrning i rovdjursförvaltningen

Nationell vägledning och myndighetssamverkan

NATURVÅRDSVERKET

Naturvårdsverket är sektorsmyndighet för jakt- och viltfrågor och har en nationell

överblick och ett nationellt ansvar för den svenska viltförvaltningen.

Naturvårdsverket ansvarar även för att vägleda andra, exempelvis länsstyrelserna,

inom viltförvaltningen (figur 8.)

45


Naturvårdsverkets vägledning syftar till att skapa en grund för den regionala

viltförvaltningen att stå på. Handfast vägledning så som handböcker är inte den

viktigaste lösningen i en ständigt föränderlig viltförvaltning. Istället läggs fokus

på handläggarträffar, kompetensutveckling och en stabil samverkansplattform

som en grund för god myndighetssamverkan. Naturvårdsverkets vägledning inom

jaktlagstiftningen utgår ifrån samma princip som vägledningen inom Miljöbalken

där vägledningen stödjer sig på tre ben stöd och råd, samverkan samt

uppföljning och utvärdering.

Naturvårdsverkets vägleder exempelvis kring lagstiftning och användningen av

medel och riktar sig främst till myndigheter, så som länsstyrelserna. För

vägledningsarbetet är Naturvårdsverkets hemsida en viktig kanal, men det sätts

även stort värde på att möjliggöra att alla som arbetar med viltförvaltning träffas.

Vägledningen kan även rikta sig till privatpersoner, exempelvis som

informationsbroschyrer om rovdjursförvaltningen och dess lagstiftning.

Uppföljning och utvärdering på nationell nivå är en viktig del i det vägledande

arbetet. Dels för att återspegla en nationell överblick till beslutsfattare samt EU,

dels för att kunna följa den regionala förvaltningen och snabbt se var det kan

finnas behov av nationell vägledning.

LÄNSSTYRELSEN

Länsstyrelsen är regionalt ansvarig för den svenska viltförvaltningen.

Länsstyrelserna har också ett övergripande tillsyns- och vägledningsansvar inom

de områden som de ansvarar för. Länsstyrelsen riktar sig i sin vägledning mot

kommuner, representanter för näringar och andra intressegrupper samt

allmänheten. Länsstyrelsen och dess viltförvaltningsdelegation vägleder även

Naturvårdsverket kring det regionala läget och de regionala förutsättningarna för

viltförvaltningen i området.

Länsstyrelserna följer och utvärderar arbetet i sitt län, samt inom

förvaltningsområdena.

VILTSKADECENTER

Viltskadecenter har upprättats av Naturvårdsverket som ett servicecenter för

viltskade- och inventeringsfrågor. Viltskadecenter bistår länsstyrelser och brukare

med vägledning, utbildning och framtagandet av nya metoder för att förhindra

skador orsakade av olika viltarter. Centrets hemsida är en viktig kanal för att

sprida lättförståelig information och statistik om viltskador, förebyggande

åtgärder och aktuella inventeringsresultat. Viltskadecenter utbildar även

länsstyrelsernas rovdjursspårare. Se vidare avsnittet om Viltskadecenter i kapitlet

Förvaltningens organisation för mer information om centret.

46


MYNDIGHETSSAMVERKAN

Att skapa förutsättningar för god myndighetssamverkan genom att forma

mötesplatser och andra fora är en viktig del i Naturvårdsverkets

vägledningsarbete. Myndighetssamverkan sker dock i många olika sammanhang

och den samverkan som sker på initiativ av Naturvårdsverket inom ramen för den

vägledande rollen är bara en liten del av all myndighetssamverkan inom

viltförvaltningen. Bland annat har länsstyrelserna ett samverkansråd för varje

rovdjursförvaltningsområde där alla landshövdingar i förvaltningsområdet finns

representerade. Dessutom sker samverkan mellan länsstyrelserna inom och

mellan rovdjursförvaltningsområdena. Naturvårdsverket deltar efter inbjudan i de

samverkansfora som länsstyrelserna har.

Naturvårdsverkets fora för myndighetssamverkan syftar till att skapa en stabil

samverkansplattform för regelbundna samtal mellan myndigheter, där basen

utgörs av två återkommande fora. Dels en viltförvaltarkonferens där

Naturvårdsverket och länsstyrelserna träffas, men dit även andra myndigheter

såsom Sametinget och Statens Veterinärmedicinska Anstalt är inbjudna, dels

handläggarträffar med länsstyrelsens tjänstemän inom viltförvaltningen. Utöver

detta möter Naturvårdsverket länsstyrelsernas chefer inom rovdjursförvaltningen

vid särskilda chefsträffar.

Viltförvaltarkonferensen är ett forum för kunskapsutbyte och kompetenshöjande

aktiviteter. Handläggarträffarna syftar till myndighetssamverkan på en mer

detaljerad nivå inom respektive arbetsområde, en träff för rovdjurshandläggare

och en träff för handläggare som arbetar med andra viltarter. Chefsträffarna syftar

till att behandla de frågor som ligger på chefsnivå.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna möter flera andra myndigheter och organ i

samverkan under året, bland annat Jordbruksverket, universiteten,

Viltskadecenter, Rikspolisstyrelsen, Polisen och Naturhistoriska riksmuseet.

47


Figur 8. Nationell vägledning i rovdjursförvaltningen

Bristanalys

Det finns idag en stor efterfrågan på kunskap om och vägledning kring de beslut

där beslutsfattandet har delegerats till regional nivå, exempelvis skyddsjakt. Även

inom andra områden efterfrågas vägledning och förtydliganden. Naturvårdsverket

bedömer att det framöver fortsatt kommer att finnas en stor efterfrågan på

vägledning och att verket behöver prioritera mellan aktuella vägledningsfrågor.

Inom miljöbalkens vägledningsarbete finns idag en vägledningsplan för

vägledningsarbetet som sker eller ska ske utifrån den lagstiftningen.

Vägledningsplanen syftar till att förtydliga för myndigheter, företag och

allmänhet hur och när Naturvårdsverket kommer att ta fram vägledning för ett

specifikt sakområde. Idag har vare sig rovdjursförvaltningen eller

viltförvaltningen i stort en plan för sin vägledning. Detta gör det svårt för

länsstyrelser och andra berörda att ur ett tidsperspektiv avgöra när

Naturvårdsverket kommer att vägleda i en särskild sakfråga och hur man väljer

att prioritera sitt vägledningsarbete i framtiden.

48


Kompletterande åtgärder

Arbetet med vägledning och myndighetssamverkan fortsätter enligt vad som

beskrivits ovan men med följande kompletterande åtgärder:

Naturvårdsverket avser att under 2013-2014 utveckla rutiner för vägledning till

den regionala nivån inom viltförvaltningen, samt genomföra konkreta

vägledningsinsatser gentemot länsstyrelserna i aktuella frågor.

Naturvårdsverket avser att under 2015 ta fram vägledning till den regionala

nivån inom viltförvaltningen om beskattningsnivåer- och modeller för björn och

lodjur.

Kommunikation och delaktighet

Öppenhet och kommunikation av saklig information i rovdjursförvaltningen

underlättar för intressegrupper och intresserad allmänhet att få information om

bland annat aktuell rovdjursförekomst och aktuella förvaltningsprojekt. Öppenhet

och dialog ökar även förvaltningens legitimitet och möjliggör för intressegrupper

och allmänhet att komma med relevanta inspel. Till exempel kan rapporter om

tidigare okänd förekomst av rovdjur i ett område, eller synpunkter på och inspel i

pågående förvaltningsprojekt komma myndigheterna tillhanda.

Nationell kommunikation

Naturvårdsverket informerar på nationell nivå bland annat om lagar, nya

föreskrifter och om hur rovdjursförvaltningen fungerar. Detta görs via webb,

trycksaker och andra kanaler. Naturvårdsverket tillhandahåller även

kompetensutveckling och finansiellt stöd för arbete med information och dialog

på regional nivå. Bland annat har Naturvårdsverket finansierat det nyligen

avslutade kompetensutvecklingsprogrammet Dialog för naturvården som syftat

till att utveckla den statliga naturvårdsförvaltningens kompetens i frågor som rör

dialog, delaktighet, konflikthantering, m.m. Detta kompetensutvecklingsprogram

har även funnits tillgängligt för de regionala viltförvaltningsdelegationerna.

Naturvårdsverket ger ut en månatlig lägesrapport om vad som är på gång inom

rovdjursförvaltning och övrig viltförvaltning på nationell nivå. Även relevant

information från andra statliga myndigheter kan omnämnas i lägesrapporten.

Lägesrapporten skickas ut till myndigheter och andra relevanta mottagare inom

förvaltningen. Allmänheten kan anmäla sig på Naturvårdsverkets hemsida och

därigenom få rapporten skickad till sig.

Naturvårdsverket stödjer den regionala förvaltningen på ett antal olika sätt. Bland

annat genom att verkets personal vid behov kan närvara vid

49


viltförvaltningsdelegationers sammanträden och delta i utbildningar av

länsstyrelsetjänstemän.

Regional kommunikation

Beslutsfattandet i den statliga rovdjursförvaltningen ska i allt större omfattning

ske regionalt med lokalt inflytande. Därmed ska även mycket av

kommunikationen ske på regional och lokal nivå. En av Naturvårdsverkets

uppgifter är att stödja länsstyrelserna i regionaliseringen av viltförvaltningen.

På regional nivå arbetar länsstyrelser, rovdjurscentra, Viltskadecenter och olika

intresseorganisationer med bland annat möten med allmänheten,

informationsbroschyrer, arbete med skolbarn, utskick av nyhetsbrev och

information via webb och andra fora.

Naturvårdsverket stöttar det regionala arbetet med rovdjursinformation genom att

varje år fördela bidrag till länsstyrelserna samt de två rovdjurscentra Orsa

Grönklitt och De 5 Stora Järvsö.

De två rovdjurscentra tillhandahåller allmän och övergripande information om

lodjurets biologi och aktuell lodjursförvaltning. De informerar skolklasser om

rovdjur, anordnar seminarier och workshops för allmänhet och myndigheter, samt

utbildar lärare i rovdjursbiologi och rovdjurspolitik. Syftet med det årliga

bidragsstödet från Naturvårdsverket är att centren ska kunna producera

lättillgänglig och objektiv information om de stora rovdjuren, däribland lodjuret.

Rapportering och kommunikation om rovdjursnärvaro

Såväl länsstyrelserna som Naturvårdsverket tillgängliggör stora mängder

information om rovdjurens förekomst och rovdjursförvaltningen via

myndigheternas hemsidor.

Observationer av stora rovdjur registreras löpande i databasen Rovbase. Rovbase

används av förvaltningen i Norge, Sverige och till viss del Finland. Den har en

publik del (rovbase.se) där allmänheten kan ta del av materialet. Rovbase ägs och

förvaltas av Direktoratet for Naturforvaltning i Norge. Förvaltning och

vidareutveckling sker i samarbete med Naturvårdsverket.

Allmänhetens observationer av stora rovdjur, eller spår av djur, är viktiga för

länsstyrelsens arbete med att inventera rovdjur. Det finns sen februari 2013 en

gemensam skandinavisk webblösning Skandobs.se där alla kan rapportera sina

observationer av stora rovdjur, ladda upp bilder och på kartbilder se vad andra har

rapporterat mm. Den gemensamma svensk-norska webblösningen är ett viktigt

steg i samordningen av rovdjursinventeringarna i Skandinavien. En utgångspunkt

har varit att Skandobs ska främja allmänhetens delaktighet i

rovdjursinventeringarna. Länsstyrelsen kan i Skandobs visa för allmänheten vilka

observationer som har kvalitetssäkrats av fältpersonal. Allmänheten kan också i

50


vissa län rapportera sina observationer av rovdjur i databasen Rovobs som

utvecklats av länsstyrelserna (www.rovobs.se).

Allra viktigast för kommunikation om rovdjursförekomst, för att undvika skada

och minska oro, är länsstyrelsernas fältpersonal som i fält arbetar med

inventering, besiktning av skador, förebyggande åtgärder, tillsyn och

kommunikation kring de stora rovdjuren, däribland björn. Till exempel innebär

besiktning av viltskador en direktkontakt med skadedrabbade tamdjursägare.

Fältpersonalen deltar också ofta vid informationsmöten eller liknande där det

informeras om rovdjur och rovdjursförvaltning.

Dialog och delaktighet i förvaltningen

För att förbättra förutsättningarna för samexistens mellan lodjur och människor är

det av avgörande betydelse att medborgare känner förtroende för myndigheterna

och för de åtgärder som används vid förvaltningen av lodjur.

Det förutsätter en ökad lokal delaktighet i och förståelse för rovdjursförvaltningen

samt kommunikativ kompetens och tid för att engagera sig i de dialogprocesser

som krävs.

Det finns idag två viktiga formaliserade fora för dialog mellan olika

intressegrupper och myndigheter i rovdjursförvaltningen; Naturvårdsverkets råd

för rovdjursfrågor och viltförvaltningsdelegationerna.

Naturvårdsverkets råd för rovdjursfrågor är ett rådgivande organ på nationell nivå

som bistår Naturvårdsverket i genomförandet av rovdjurspolitiken. Rådet består

av representanter för olika intressegrupper, bland annat jägarorganisationer,

naturvårdsorganisationer, representanter för skogsbruk, rennäring och annan

tamdjurshållning. Rådet sammanträder minst fyra gånger per år och kallas även in

för överläggning och råd då särskilt viktiga eller akuta frågor diskuteras vid

myndigheten.

Viltförvaltningsdelegationerna är organ inom länsstyrelserna för samverkan i

frågor som rör viltförvaltningen inom länet. Delegationen ska bland annat besluta

om övergripande riktlinjer för viltförvaltningen inom länet, för licensjakt och

skyddsjakt, och för bidrag och ersättning enligt viltskadeförordningen. Vidare ska

delegationen fastställa länets regionala rovdjursförvaltningsplan. Landshövdingen

är viltförvaltningsdelegationens ordförande och övriga ledamöter utgörs av

politiska representanter samt representanter för olika intressegrupper.

Delegationerna är ett forum där lokal och traditionell kunskap om rovdjur och

rovdjursproblem kan tas till vara.

Utöver dessa formellt etablerade former för dialog sker ett löpande arbete på

regional nivå med att skapa forum för dialog mellan allmänhet och regionala

myndigheter. Många aktörer deltar och de regionala myndigheterna är en viktig

del i detta arbete. Naturvårdsverkets roll i och med regionaliseringen av

51


ovdjursförvaltningen är att stötta, vägleda och kompetensutveckla de regionala

myndigheterna i dessa områden.

Regeringen anger i proposition En ny rovdjursförvaltning att en större delaktighet

i rovdjursförvaltningen, inklusive medverkan i inventeringar och möjligheter att

delta i jakt på populationer med gynnsam bevarandestatus bidrar till att öka

toleransen för rovdjuren i människans närhet. Det är viktigt att löpande stärka och

vidareutveckla den lokala delaktigheten i rovdjursförvaltningen.

Dagens rovdjursförvaltning innebär flera möjligheter till olika sorters delaktighet.

Tiotusentals människor har under de senaste åren deltagit i rovdjursförvaltningen,

bland annat genom att inventera, att jaga rovdjur vid såväl licens- som skyddsjakt

och att delta vid möten med representanter för ansvariga myndigheter.

Naturvårdsverket menar att det i dessa verksamheter finns möjligheter till

förbättringar som kan leda till ökad delaktighet i rovdjursförvaltningen, samt ge

ökad förståelse för förvaltningen. Inventeringsverksamheten hyser goda

möjligheter att skapa delaktighet och dialog med intresserade aktörer. Ett system

där fler kan delta aktivt i inventeringsarbetet och få insyn i förvaltningen kan ge

förvaltningen ökad legitimitet. Dessutom kan det bidra till att trovärdigheten ökar

för de beståndsantal myndigheterna tar fram för rovdjuren. Dagens gemensamma

inventeringsarbete i renskötselområdet bör framhållas och en kontinuerlig

vidareutveckling av samarbetet är en viktig faktor för en framgångsrik framtida

rovdjursförvaltning i renskötselområdet och för fortsatt dialog mellan

myndigheter och samebyar.

Dialog och lokal delaktighet är grundegenskaper för en rovdjursförvaltning med

hög legitimitet. Naturvårdsverket menar att olika delar av den svenska

rovdjursförvaltningen ständigt ska sträva efter att stärka dessa delar av

förvaltningen.

Bristanalys

Det saknas idag en över landet enhetlig och allmänt tillgänglig länsvis

sammanställning och rapportering av inventeringsresultat och

inventeringsmetodik för de olika rovdjursarterna.

Det har vid upprepade tillfällen framförts från tamdjursnäringarna att

tjänstemännen inom rovdjursförvaltningen har för liten kunskap om och

förståelse för näringarnas arbetssätt och förutsättningar samt för de problem som

näringarna har med stora rovdjur. En metod för att öka förvaltningens kunskap

om näringarna och förbättra den ömsesidiga förståelsen för varandras

förutsättningar skulle vara att gemensamt arrangera seminarier som belyser en

enskild närings verksamhet och förutsättningar, inklusive de konsekvenser de

stora rovdjuren har för näringen.

52


Det saknas en IT-lösning som tillgängliggör data som inte omfattas av

sekretesslagstiftningen. Vidare är det en brist att information om jaktbeslut och

jakternas utfall inte finns enkelt tillgänglig för allmänheten.

Kompletterande åtgärder

Arbetet med kommunikation i rovdjursförvaltningen kommer att bedrivas enligt

vad som beskrivs ovan men med följande kompletterande åtgärder:

Naturvårdsverket ska, i samverkan med länsstyrelserna och norska

myndigheter, 2013 sammanställa årliga artvisa rovdjursrapporter till allmänheten.

Rapporterna kommer att utformas på ett lättillgängligt sätt och redovisa

förekomst i såväl Sverige som Norge.

Naturvårdsverket kommer under 2013 att initiera seminarier om

förutsättningarna för olika näringar som påverkas av förekomst av stora rovdjur.

Naturvårdsverket tar under 2013 initiativ till återkommande samverkansmöten

om rovdjursförvaltning mellan myndighets- och näringsrepresentanter i

renskötselområdet.

Naturvårdsverket avser senast 2014 i databasform för allmänheten

tillgängliggöra information om beslut om jakt efter stora rovdjur samt om jaktens

utfall.

Naturvårdsverket avser att under 2015 utreda om relevanta data om

rovdjursförekomst, viltskador och rovdjursjakt bör ingå i Sveriges officiella

statistik.

Samverkan med Norge och Finland

De svenska och norska förvaltningsmyndigheterna har haft ett nära samarbete i

mer än 20 år. Under 00-talet har Finland i större utsträckning involverats i

samarbetet, vilket bland annat resulterat i att den finländska varginventeringen

redovisas tillsammans med resultaten från Sverige och Norge. Samarbetet tar sig

även uttryck i regelbundna nordiska förvaltarträffar som samlar representanter för

Direktoratet for naturforvaltning i Norge, Jord- och skogsbruksministeriet i

Finland och Naturvårdsverket i Sverige. En nyinrättad myndighet i Finland,

Viltcentralen, kommer också att involveras i det fennoskandiska samarbetet.

På regional nivå har län och fylken i de norra delarna av Norge, Sverige, Finland

och västra Ryssland samverkat i rovdjursfrågor inom det så kallade

Nordkalottsamarbetet sedan början av 1990-talet. Samarbetet har varit pådrivande

när det gäller gemensamma inventeringskriterier för de stora rovdjuren mellan

53


länderna och har publicerat ett antal rapporter med information och vägledning i

frågan 49 . Detta regionala samarbete bör intensifieras igen.

Överenskommelse mellan Sverige, Norge och Finland om

utvecklandet av samarbete om stora rovdjur

Sedan den 12 augusti 2011 finns det en politisk överenskommelse om utvecklat

samarbete om stora rovdjur mellan Sverige, Norge och Finland 50 . Syftet med den

mellanstatliga överenskommelsen om rovdjursförvaltning är att ytterligare

förstärka samarbetet mellan berörda myndigheter och att även involvera behöriga

ryska myndigheter. Det anges även i överenskommelsen att de centrala

myndigheterna i respektive land uppdras att tillsammans utarbeta innehåll och

gemensamma riktlinjer för det fortsatta samarbetet om stora rovdjur.

Under 2012 har arbetet för att utveckla en gemensam svensk-norsk IT-plattform

för rovdjursförvaltningen inletts. IT-plattformen kommer att baseras på det

norska systemet Rovbase och samla information om bland annat rovdjurens

förekomst.

Ländernas förvaltningsmyndigheter träffas regelbundet för avstämningar. Likaså

träffas ländernas största finansiärer av rovdjursforskning vid behov för att

identifiera forskningsbehov och samordna finansiering av större projekt.

Gemensamma förvaltningsåtgärder för den skandinaviska

lodjursstammen

Lodjurspopulationen på den skandinaviska halvön delas av Norge och Sverige

och har dessutom kontakt med den östliga karelska lodjurspopulationen. Sverige

har den största delen av populationen.

De politiska målsättningarna för lodjursstammen är olika i Sverige och Norge.

Trots detta finns en del samverkan mellan länderna när det gäller förvaltningen av

lodjur. Detta gäller främst DNA-analyser av insamlade prover från lodjur och

spridning av information till allmänheten via både tryckta rapporter och

databasen Rovbase.

Norge och Sverige har en likartad inventering av lodjur. Under 2012 har ett

gemensamt arbete för att revidera regelverket för inventeringen av den

skandinaviska lodjurspopulationen genomförts. Det reviderade regelverket för

inventeringen har trätt i kraft vintern 2012/2013.

49

T.ex. Ekenstedt & Schneider 2008.

50

Överenskommelse mellan Miljödepartementet, Sverige och Miljöverndepartementet, Norge och

Jord- och skogsbruksministeriet, Finland om utvecklat samarbete om stora rovdjur - björn, varg,

lodjur och järv. Regeringskansliets dnr M2011/2778/Nm

54


Bristanalys

Medan samverkan kring förvaltning av stora rovdjur med Norge är intensiv är

kontakterna med Finland mindre välutvecklade. Detta medför att den svenska

rovdjursförvaltningen idag inte till fullo kan nyttja de samordningsvinster mellan

Sverige och Finland som kunde göras, bland annat när det gäller frågor som rör

det genetiska utbytet mellan den finska lodjursstammen och den skandinaviska

populationen.

Kompletterande åtgärder

Samverkan med Norge och Finland fortsätter enligt vad som beskrivits ovan

planeras följande kompletterande åtgärd:

● Senast år 2014 avser Naturvårdsverket att intensifiera kontakterna med finska

förvaltningsmyndigheter angående samverkan när det gäller förvaltningen av

lodjur.

55


Uppföljning av förvaltningen och

kunskapsförsörjning

En ekosystembaserad, adaptiv förvaltning av lodjur måste stå på en stabil

kunskapsgrund. För att följa upp lodjurets bevarandestatus, och därmed

förvaltningens effekt, behövs kunskap om lodjursstammens storlek,

sammansättning, utbredning och utveckling.

En annan viktig förutsättning för förvaltningen är bra kunskap om lodjurets

biologi och ekologi, om dess bytesdjur och om lämpliga förvaltningsmetoder för

arten. Finansiering av forskning som säkerställer en ökad kunskap om dessa

områden är ett viktigt verktyg för förvaltningen. Likaså är det viktigt att

förvaltningen vid behov med kort varsel kan få vetenskapligt baserade

kunskapsunderlag.

Följande åtgärder behövs för att möjliggöra en kontinuerlig uppföljning av

uppfyllelsen av målen för förvaltningsarbetet och för att skapa en god

kunskapsgrund för förvaltningsarbetet:

- Övervakning av lodjursstammens status

- Forskningsfinansiering och forskningsuppdrag

Övervakning av lodjursstammens status

Övervakningen av lodjursstammen, det vill säga inventering av stammens storlek

och utbredning, utgör grunden för lodjursförvaltningen. Det övergripande syftet

är att leverera underlag för förvaltningsåtgärder, möjliggöra utvärdering av

genomförda åtgärder samt följa upp politiska mål och internationella åtaganden.

Ett viktigt syfte med övervakningen är att ge kunskapsunderlag för ersättning till

samebyarna för förekomst av lodjur.

Fältinventeringar av lodjur genomförs sedan mitten av 1990-talet årligen i både

Sverige och Norge. DNA-analyser används som en del av övervakningen.

Övervakningen av lodjur i form av bland annat inventeringar och DNA-analyser

har sammantaget bidragit till en god kunskap om den svenska lodjursstammens

storlek och utbredning.

Eftersom övervakningen av den svenska lodjursstammens status håller en hög

kvalitet fortsätter den i huvudsak på det sätt som sker idag och som beskrivs

nedan. Vissa kompletterande åtgärder i syfte att bland annat ytterligare

harmonisera de svenska och norska inventeringarna och att förbättra

rapporteringen av resultaten pågår.

56


Inventering av lodjursstammens storlek, utbredning och utveckling

Inventeringen syftar till att fastställa lodjursstammens storlek, utbredning och

struktur. Bland annat fastställs var det har skett föryngring och hur många de är,

eller om enbart ensamma lodjur förekommer i området.

Eftersom inventeringen främst fokuserar på att fastställa antalet föryngringar och

eftersom inventeringarna vissa år i vissa län på grund av dåliga väderförhållanden

eller resursbrist haft otillräcklig täckning görs ibland teoretiska beräkningar för

att utifrån antalet föryngringar uppskatta den totala lodjursstammens storlek i

Sverige. Dessa beräkningar bygger på kunskap om lodjurets populationsstruktur

som pågående lodjursforskning byggt upp.

Länsstyrelserna har ansvaret för att, i samarbete med samebyarna (i

renskötselområdet) eller i samverkan med Svenska jägareförbundet och andra

intresseorganisationer, utföra det praktiska fältarbetet i länet. Länsstyrelsernas

fältpersonal samt samebyarnas inventeringssamordnare har ansvar för att

kontrollera och kvalitetssäkra observationer och för att registrera dessa i den

svensk-norska databasen Rovbase. De som sköter kvalitetssäkringen har

genomgått en nationell inventeringsutbildning vid Viltskadecenter.

Inventeringen regleras av förordningar och Naturvårdsverkets föreskrifter 51 . Av

föreskrifterna framgår till exempel ansvarsfördelning, var och när inventeringarna

ska genomföras och krav på dokumentation. För styrning och vägledning kring

inventeringarna finns även Naturvårdsverkets metodik för inventering av stora

rovdjur i Sverige som består av instruktioner och faktablad. I dessa dokument

redogörs för bland annat olika inventeringsmetoder för lodjur som kan användas

och för kriterier för att fastställa föryngringar och antal föryngringar. Faktabladen

och instruktionerna har utvecklats inom ramen för en svensk-norsk översyn av

rovdjursinventeringarna och gäller i båda länder. Naturvårdsverkets beslut om

bidrag till länsstyrelsernas arbete med rovdjursinventering är också ett

styrmedel 52 .

Inventeringen sker årligen i hela landet och fastställandet av familjegrupper

(antalet föryngringar) görs under inventeringsperioden från 1 oktober 28 (29)

feb. Föryngring kan i vissa fall även fastställas utifrån lodjursungar som föds av

sändarmärkta honor eller ungar som hittas döda, till exempel i samband med

trafikolyckor. Allmänhetens rapportering av lodjursobservationer har stor

betydelse för lodjursinveteringen i många delar av landet.

51 Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2012:12) om ändring i Naturvårdsverkets föreskrifter och

allmänna råd (NFS 2007:10) om inventering av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn

52 För 2012 har Naturvårdsverket beslutat om ett totalt bidrag på 28,5 Mkr för länsstyrelsernas arbete

med inventering av stora rovdjur (exklusive björn). Utöver det tillkommer kostnader på 5,35 Mkr för

DNA-analyser (björn, varg, järv och lodjur), och 1,5 Mkr för Jägareförbundets arbete med

inventering.

57


Ett antal fältmetoder kan användas vid inventeringen. Den huvudsakliga metoden

är spårning av lodjur på snötäckt mark. Också övervakning med automatiska

kameror används av vissa länsstyrelser. DNA-analyser av insamlade prover

används i viss omfattning under inventeringarna.

Kvalitetssäkrade inventeringsresultat lagras från och med inventeringssäsongen

2013 i den svensk-norska databasen Rovbase.

Rapportering

Länsstyrelsernas inrapporterade inventeringsresultat sammanfattats på

Naturvårdsverkets uppdrag årligen i en rapport från Viltskadecenter. Resultat från

analyser av insamlade DNA-prover av lodjur har publicerats oregelbundet i

gemensamma svensk-norska rapporter 53 . Sammanfattande rapporter om

lodjursstammens utveckling har publicerats med några års mellanrum 54 .

En samordnad årlig rapportering av inventeringsresultaten för lodjur i Sverige

och Norge planeras från 2013.

Bristanalys

Kunskapen om den skandinaviska lodjurspopulationens genetiska situation är i

dagsläget bristfällig. Bland annat är kunskapen om det genetiska utbytet med

Finland begränsad, vilket är till nackdel när populationens utbredning och

genetiska status ska bedömas.

Det behöver utvecklas alternativa metoder för inventering av lodjur. De metoder

som används idag bygger till helt övervägande del på spårning på snötäckt mark.

Eftersom vintrarna förväntas bli allt varmare och lodjursstammen i de södra

delarna av landet förväntas öka behövs det metoder som fungerar även utan snö.

Ett sådant forsknings- och utvecklingsarbete, bland annat användandet av

kameror, sker i Norge som ett led i den pågående svensk-norska översynen av

lodjursinventeringarna i Skandinavien.

Inventering av lodjur och järv genomförs i rensköstelområdet av länsstyrelserna i

nära samverkan med samebyarna. Länsstyrelsernas inventeringsarbete finansieras

av Naturvårdsverket och tilldelningen av medel har ökat med ökande

rovdjursstammar. Samebyarnas inventeringsverksamhet finansieras via anslag

från regeringen till Sametinget och tilldelningen av medel har inte ökat i

motsvarande grad. Bristen på inventeringsmedel hos samebyarna har påpekats

upprepade gånger av både rennäringen och myndigheter. 55

53

Flagstad m.fl. 2008

54

Liberg & Andrén 2006, Andrén & Liberg 2008, Andrén m.fl. 2010

55 I regleringsbrevet för budgetår 2013 anvisar regeringen Sametinget 3,2 miljoner kronor för

samebyarnas inventering av stora rovdjur. Sametinget har tidigare uppskattat att samebyarnas

verkliga kostnad är ca 5 miljoner kronor per år.

58


Det finns ett behov att genomföra en gemensam svensk-norsk uppföljning av det

nya inventeringssystemet.

Länsstyrelserna i vargens svenska huvudutbredningsområde använder en stor del

av sina inventeringsmedel för att inventera varg. Begränsade resurser gör att

inventering av lodjur vissa år inte kan prioriteras. I en del län har detta på ett

påtagligt sätt påverkat lodjursinventeringens kvalitet.

Kompletterande åtgärder

Övervakningen av lodjursstammens status fortsätter enligt vad som beskrivits

ovan men med följande kompletterande åtgärder:

Naturvårdsverket avser att verka för att DNA-analys genomförs av lodjur som

fälls vid jakt i Norrbottens län och av andra prover för att underlätta en

bedömning av det genetiska utbytet med Finland.

Naturvårdsverket avser att verka för att det nya svensk-norska

inventeringssystemet för lodjur under 2016 utvärderas tillsammans med norska

myndigheter.

Forskningsfinansiering och forskningsuppdrag

Vetenskaplig kunskap är en väsentlig förutsättning för en långsiktigt hållbar

förvaltning av lodjur. För att ständigt förbättras och för att anpassa sig till

viltstammarnas förändringar har rovdjursförvaltningen behov av såväl forskning

om de stora rovdjursarterna och deras bytesdjur och roll i ekosystemet, som

samhällsvetenskaplig och beteendevetenskaplig forskning om själva

förvaltningen om samexistensen mellan människa och rovdjur. En viktig uppgift

för forskningen är att bidra till utvecklingen och kvalitetssäkringen av

övervakningen av lodjur. På motsvarande sätt är det viktigt att data från

övervakningen samlas på ett sådant sätt att det kan användas inom forskningen.

Kunskapen och kompetensen inom forskningsprojekten är också en viktig resurs

för lodjursförvaltningen på både lokal, regional och nationell nivå när det gäller

att utreda olika specifika frågeställningar.

Forskningsfinansiering

Naturvårdsverket fördelar medel från Viltvårdsfonden till viltforskning. Anslaget

för 2012 är 18 mkr. Forskningsmedlen ska användas i huvudsaklig

överensstämmelse med Forskningsprogrammet ”Forskning för hållbar förvaltning

av vilt ramprogram för perioden 2009-2014 för Naturvårdsverkets medel ur

Viltvårdsfonden”. Enligt regeringens beslut ska minst 4,5 mkr användas för

forskning kring stora rovdjur. Under 2012 används ca 9 mkr av anslaget för

59


forskning kring varg, björn, lodjur och järv och för forskning kring förvaltningen

av desamma. För att vetenskapligt och relevansmässigt granska och prioritera

viltforskningsansökningar inom Viltvårdsfonden finns en rådgivande

vetenskaplig kommitté för viltforskning (Viltkommittén).

Lodjursprojektet har sin hemvist på Grimsö forskningsstation vid Sveriges

lantbruksuniversitet och samverkar med Viltskadecenter, NINA, Rovdata och

Högskolan i Hedmark i Norge. Lodjursprojektet och Järvprojektet, som också

bedrivs vid Grimsö forskningsstation, har en nära samverkan.

Naturvårdsverket har oavbrutet sedan det svenska lodjursforskningsprojektet

initierades i början av 90-talet finansierat lodjursforskning vid Sveriges

lantbruksuniversitet. Sammantaget under perioden 1992-2012 har

Naturvårdsverket fördelat ca 18 mkr ur Viltvårdsfonden till forskning om lodjur.

Forskningsbidragen varierar, både vad gäller storlek och omfattning i tid, men det

har ofta varit flerårsanlag med en budget på ca 800 tkr per år. För budgetår 2012

har lodjursforskningen tilldelats 1,7 mkr till projektet Ekologi hos lodjur och järv

i renskötselområdet vid Grimsö forskningsstation.

Naturvårdsverket har sedan forskningens start varit den största finansiären av

forskning kring lodjur i Sverige. Sedan år 2000 Naturvårdsverket även bidragit

med finansiering av direkt förvaltningsrelaterade frågeställningar ur anslaget för

värdefull natur eller motsvarande källor. Bidraget har sedan dess ofta varierat från

år till år och vanligtvis legat mellan drygt 500 tkr och drygt 1 mkr.

Samhällsvetenskaplig och beteendevetenskaplig forskning kring stora rovdjur

bedrivs vid flera lärosäten, bland annat vid SLU i Umeå, Umeå universitet, Luleå

tekniska universitet och Göteborgs universitet.

Internationellt samarbete

För att säkra ett långsiktigt bevarande och nyttjande av flera viltarter, inte minst

stora rovdjur, är det angeläget med ett internationellt samarbete inom både

forskning och förvaltning.

Det skandinaviska lodjursforskningssamarbetet inom Scandlynx är värdefullt för

såväl forskningens utveckling som för svenskt-norskt förvaltningssamarbete, inte

minst kring inventeringar av lodjur, och för att göra forskningsresultaten kända

och tillgängliga.

Viltkommittén har tagit initiativ till ett europeiskt nätverk för viltforskning och

förvaltning, European Wildlife Network. Nätverket startade år 2012 och ska

främja kunskapsutbyte bland forskare och förvaltare 56 .

56 europeanwildlife.net

60


Sedan 1996 har bland annat Naturvårdsverket och Direktoratet för

Naturforvaltning genom Koordineringsgruppen för rovdjursforskningen i

Fennoskandia samarbetat kring frågor om finansiering av rovdjursforskning. I

gruppen kan de största finansiärerna av rovdjursforskning vara representerade.

Gruppen sammanträder vid behov.

Kunskapsunderlag för förvaltningen

Naturvårdsverket lägger återkommande uppdrag att utreda förvaltningsrelevanta

frågeställningar till forskare. När det gäller forskning om lodjur har sådana

uppdrag vanligtvis gått till Svenska lodjursforskningsprojektet. Uppdragen har

främst varit inriktade på frågor som rör inventering av lodjur, beräkning av

lodjursstammens storlek, prognoser om stammens utveckling samt

kommunikation med och information till förvaltningsmyndigheterna. Ett

pågående uppdrag rör användnigen av fällor vid jakt efter lodjur.

Bristanalys

Rovdjursförvaltningen behöver ytterligare kunskap om bland annat interaktioner

mellan lodjur och dess bytesdjur, samspel mellan lodjur och andra rovdjur samt

storskaliga samband. Kunskapen bör vara lättillgänglig för

förvaltningsmyndigheterna.

En adaptiv förvaltning av lodjursstammen i södra och mellersta Sverige

förutsätter tillförlitliga förekomstdata om artens viktigaste födoresurs, rådjuret.

Sådana förekomstdata saknas idag.

Lodjursprojektet har önskat att viltförvaltningen tänker mer långsiktigt och lägger

fast vilken inriktning forskningen kring lodjur borde ha i framtiden för att den ska

kunna möta förvaltningens behov på bästa sätt. Naturvårdsverket anordnar under

2012 och 2013 i samverkan med länsstyrelserna, forskningen och Statens

veterinärmedicinska anstalt seminarier som belyser denna frågeställning och som

ska utmynna i en mer långsiktig strategi för forskningsfrågor från förvaltningen.

Järven är en asätare och nyttjar regelbundet bytesrester som andra rovdjur lämnar

efter sig. I områden där lodjur och järv förekommer tillsammans nyttjar järven

kadaver som har lämnats av lodjur och tar därför färre egna byten. Detta är en

viktig aspekt för förvaltningen av lodjur och järv i renskötselområdet. De

pågående undersökningarna om samspelet mellan lodjur, järv och ren bör därför

fortsätta och om möjligt intensifieras.

61


Kompletterande åtgärder

Forskningsfinansiering och forskningsuppdrag fortsätter enligt vad som beskrivs

ovan men med följande kompletterande åtgärder:

Naturvårdsverket ska under 2013 ge ett uppdrag att analysera möjliga orsaker

till den långsamma ökningen av lodjur i södra Sverige.

Naturvårdsverket avser senast 2014 att sammanfatta resultaten från de

seminarier om förvaltningens kunskapsbehov som arrangeras under 2012 och

2013. Denna sammanfattning är ett av underlagen för Naturvårdsverket när det

gäller att bestämma inriktningen på uppdrag till forskningsprojekten under

förvaltningsplanens giltighetstid.

Naturvårdsverket avser under 2014 att lämna uppdrag till forskningen om att

sammanställa den aktuella kunskapen om lodjurspredation på rådjur samt att

utifrån denna sammanställning identifiera eventuella brister i den befintliga

kunskapen.

Naturvårdsverket avser verka för att forskningen kring samspelet mellan järv,

lodjur och ren fortsätter.

● 2014 ska ett nytt ramprogram för forskning för perioden 2015-2019 för

Naturvårdsverkets medel ur Viltvårdsfonden (bland annat forskning kring stora

rovdjur) fastställas. De nationella förvaltningsplanerna för stora rovdjur är ett

väsentligt underlag för att identifiera forskning till stöd för förvaltningens

kunskapsbehov.

Uppföljning av förvaltningsarbetet

En framgångsrik adaptiv förvaltning förutsätter en löpande uppföljning av

förvaltningen inklusive en kontinuerlig utvärdering av effekterna av genomförda

förvaltningsåtgärder samt återföring av vunna erfarenheter in i den framtida

förvaltningen.

Lodjursförvaltningens delmål och hur uppföljningen av delmålen ska ske framgår

av tabell 2.

62


Tabell 2. Lodjursförvaltningens delmål och uppföljning

Mål Delmål Uppföljning

Livskraftig Tillräckligt stor Inte definierad

stam stam och

utbredning

God genetisk status Inte definierad

God Minskade skador Antal lodjursangrepp på får

samexistens

Uppföljning av skador på rennäringen inte

definierade.

Jämnare utbredning Antal län med föryngringar av lodjur i södra

rovdjursförvaltningsområdet

Antal föryngringar av lodjur per län i norra,

mellersta och södra rovdjursförvaltningsområdet

Antal föryngringar av lodjur i de län i mellersta

rovdjursförvaltningsområdet som har tätast

lodjursstam.

Andel av den svenska stammen i respektive

rovdjursförvaltningsområde

Ingen illegal jakt Uppskattad omfattning av dödlighet orsakad av

illegal jakt.

Legitim förvaltning Andel av den svenska befolkningen som uppger

sig förstå och vara nöjda med förvaltningen av

lodjur i landet

Andel av människor som lever i län med tät

lodjursstam som uppger sig förstå och vara nöjda

med förvaltningen av lodjur

Bristanalys

Naturvårdsverket genomför en årlig uppföljning av arbetet med rovdjursfrågor i

samband med verkets verksamhetsplanering. Uppföljningen gäller huvudsakligen

genomförandet av planerade åtgärder och en enklare analys av vilka åtgärder som

bör genomföras under det kommande året. Då tydliga förvaltningsmål saknats har

uppföljningen inte omfattat en analys av måluppfyllnad.

Kompletterande åtgärder

Uppföljningen av förvaltningsarbetet fortsätter enligt vad som beskrivs ovan men

med följande kompletterande åtgärd:

Naturvårdsverket inleder 2013 arbetet med att ta fram rutiner för en samlad

uppföljning av rovdjursförvaltningsplanernas delmål.

63


Den svenska lodjursstammen

Lodjursstammens utveckling och storlek

Lodjursstammen i ett historiskt perspektiv

Nedanstående översiktliga beskrivning av lodjursstammens utveckling i

Fennoskandia fram till början av 1990 talet baseras på en sammanställning av

relevant litteratur, som utfördes 2006 57 .

Mänsklig förföljelse reducerade lodjurstammarna i Fennoskandia under hela

1800-talet. I Sverige och Norge nådde populationen sin lägsta nivå på 1920-talet,

då det endast fanns kvar en liten stam i gränstrakterna mellan Jämtland och

Västerbottens län samt möjligen något enstaka lodjur i Norge. Lodjuret fridlystes

i Sverige år 1928 varefter stammen ökade fram till att en viss jakt återinfördes

1943. Ökningen fortsatte fram till 1980-talet, då lodjuren hade expanderat både

norrut och söderut och förekom över större delen av landet, även om det fanns

stora utbredningsluckor i södra Sverige. Vid slutet av 1970-talet bedömdes det att

man hade 700 lodjur i landet. Under en ny populationsminskning under 1980talet

försvann lodjuret nästan från Götaland och södra Svealand, varefter arten

fridlystes i södra Sverige år 1984 samt i hela landet 1991. Samtidigt ökade

rådjursförekomsten kraftigt. Kombinationen av fridlysningen och den rikliga

tillgången på rådjur medförde att lodjursstammen växte. Ökningen i

rådjurspopulationen berodde på gynnsamma vintrar samt på en minskning av räv

på grund av skabb. På några år expanderade rådjursstammarna långt upp till

Norrlands inland vilket medförde ökad bytestillgång för lodjuret.

I början av 1990-talet påbörjades regelbundna lodjursinventeringar. Resultaten

från dessa ger ett bättre underlag för bedömning av lodjurets populationstillväxt.

Lodjursstammen i landet beräknades enligt Artdatabanken bestå av 700 djur vid

EG-inträdet år 1995 58 . År 2000 var populationen som störst med 336 inventerade

familjegrupper, vilket motsvarar nästan 2000 djur. 59

I figur 9 visas antalet familjegrupper av lodjur i Sverige under perioden 2003-

2012 baserat på inventeringsresultaten. Antalet individer i populationen kan

uppskattas genom att multiplicera antalet familjegrupper med en

omräkningsfaktor på ungefär 6,4 60 .

57 Liberg 2006

58

SOU 2011:37, s. 79.

59

Inventeringsresultat från 1994-2010 samt en utvärdering av den bakomliggande metodiken ges i

detalj av Liberg & Andrén 2006, Andrén & Liberg 2008 och Andrén m.fl. 2010

60

Andrén m.fl. 2002

64


Figur 9. Antal föryngringar/familjegrupper av lodjur i Sverige under perioden

2003-2012 enligt rapporterade inventeringsresultat. 61

Reproduktion och dödlighet

I Sverige har lodjur huvudsakligen studerats i två områden, Bergslagen och

Norrbottens fjällområde. Resultat från ett tredje område i sydöstra Norge

(Hedmark) är också tillgängliga. I Bergslagen blir flertalet lodjurshonor

könsmogna och föder sina ungar under sitt andra levnadsår. Honorna i

Norrbottensfjällen blir oftast könsmogna senare. I Skandinavien börjar brunsten i

slutet av februari och håller på fram till början av april. Högbrunsten och de flesta

parningarna sker i mitten av mars.

REPRODUKTION

Dräktighetstiden är omkring 70 dygn. Mellan en och fyra ungar föds på en

skyddad plats i maj-juni. Ungarna utvecklas tämligen långsamt och lämnar

födelseplatsen efter halvannan månad. De diar ännu i december och följer modern

i tio månader och ibland i närmare ett år. Resultat från det svenska

lodjursforskningsprojektet visar på regionala skillnader i genomsnittlig

61 Andrén m.fl. 2010, Zetterberg & Svensson 2012

65


kullstorlek mellan studieområden i Norrbottensfjällen (2,1), Hedmark i sydöstra

Norge (2,0) och Bergslagen (2,4) 62 .

DÖDLIGHET

Ungdödligheten hos lodjur är generellt sett stor. Drygt hälften av ungarna dör före

ett års ålder. Förutom “normal” ungdödlighet som svält, sjukdomar och olyckor

skördar skabb offer bland ungdjuren liksom trafiken och den illegala jakten.

Dödligheten hos de könsmogna djuren är liten, såvida stammen inte beskattas

genom jakt. Jakten är den främsta dödsorsaken hos vuxna lodjur. Figur 10 visar

antalet fällda lodjur vid skydds- och licensjakt under perioden 1995-2012.

Figur 10. Antal fällda lodjur under licensjakt och skyddsjakt under perioden 1995-

2012 63 .

Illegal jakt anges som den näst största mortalitetsfaktorn för vuxna lodjur efter

den legala populationsreglerande licensjakten 64 . Andrén m.fl. (2011) 65

62 Andrén & Liberg 2007

63 Data från Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA)

64 SOU 2011:37

66


konstaterar att den illegala jakten var statistiskt signifikant högre i

Norrbottensfjällen än i Bergslagen. I norr var illegal jakt den främsta dödsorsaken

hos vuxna lodjur (79 procent av dödsfallen) under perioden 1994-2010. Hos

yngre lodjur var den illegala jakten ungefär lika betydande som naturliga

dödsorsaker (45 procent). I det södra området var naturliga dödsorsaker samt

legal jakt och trafik de främsta dödsorsakerna (62 procent sammantaget).

Dödlighet orsakad av illegal jakt och förmodad illegal jakt låg på strax under

halva denna nivå (29 procent). Omfattningen av den illegala jakten var lika stor

under första och andra delen av studieperioderna, det vill säga 1994-1999 och

2000-2010.

Lodjur dödas även i trafiken. Under 2010 och 2011 rapporterades årligen ett 30tal

lodjur dödade i trafiken i Sverige 66 .

Lodjursstammens utbredning

Den svenska lodjursstammen är en del av en skandinavisk population, som även

har ett visst genetiskt utbyte med den finska. Lodjuret förekommer i stora delar

av Sverige, främst i de norra och mellersta delarna av landet. Historiskt sett har

utbredningen varierat starkt i och med att populationens storlek reglerats, främst

genom jakt. De tätaste bestånden finns nu i skogs- och mellanbygder i ett stråk

från Uppland till Dalsland, längs södra Norrlandskusten och i delar av

renskötselområdet (figur 11).

65 Andrén m.fl. 2011

66 Data från Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)

67


Figur 11. Lodjurstammens utbredning i Skandinavien.

Spridning och utvandring

Lodjurets hemområdesstorlek påverkas av bytesförekomsten. I Hedmark med den

glesaste bytestätheten av de tre studieområden rör sig lohonorna i snitt över 800

km 2 stora områden medan djuren endast kräver cirka 300 km 2 i Bergslagen. I

Sarek, med sin relativt goda tillgång på ren är honornas hemområden cirka 400

km 2 stora. Handjurens hemområden är ungefär dubbelt så stora som hondjurens.

Skälet till detta är inte ett högre födobehov, utan handjurens strävan efter att täcka

in flera hondjur inom sina aktivitetsområden 67

Strax efter separationen från modern vid 9-10 månaders ålder, börjar lodjursungar

söka egna områden där de kan etablera sig. Unga honor etablerar sig gärna i

närheten av moderns hemområde, men kan i vissa fall vandra långt innan de slår

sig ner. Unga hanar vandrar som regel längre innan etablering. De längsta

spridningsavstånden som uppmätts hos honor i Sverige är 140 km, och hos hanar

450 km.

67 Liberg 2006

68


I Sverige finns ynglande lodjur spridda över hela Norrland, med undantag för

vissa luckor i östra Norrbottens skogsland, i högfjällsområdena samt

Västerbottens och Norrbottens kustland. En kontinuerlig och fast lodjursstam

finns i resten av Norrland och i hela Svealand till norra Götaland.

Lodjursstammens genetik

Jämfört med varg och järv är kunskapen om lodjurens genetik relativt begränsad.

Den genetiska variationen hos lodjuren i Skandinavien har visats vara lägre än

hos lodjur från bland annat Finland, vilket antyder att populationen på den

skandinaviska halvön har varit isolerat från den större östliga populationen 68 .

Stammarna i både Norge, Sverige och Finland har dock expanderat norrut och

står idag i viss kontakt med varandra. Vid analys av prover som samlats under

lodjursinventeringen i nordligaste Sverige har det konstaterats invandrande djur

österifrån. Antalet invandrare förefaller dock relativt lågt 69 .

Lokalt i Sverige har det konstaterats tecken på inavel bland lodjuren 70 . Samtidigt

sker det dock ett utbyte av djur mellan Norge och Sverige och mellan olika

områden inom Sverige genom unga djur som lämnar sina uppväxtområden 71 .

Generellt förefaller den genetiska variationen i lodjursstammen inte alarmerande

låg och den ekologiska forskningen som bedrivs kring lodjuren har inte hittat

något som tyder på att stammen lider av genetiska problem 72 .

Lodjursstammens status

Lodjursstammen har haft en något vikande trend under senare år.

Inventeringsresultaten ligger för närvarande på omkring 250 föryngringar årligen.

Detta motsvarar en stam på cirka 1500 djur.

Artens status på de nationella och globala rödlistorna

Lodjuret klassas på den svenska rödlistan i kategorin Nära hotad. Internationella

naturvårdsunionen (IUCN) klassificerar det europeiska lodjuret i kategorin ”least

concern”. Klassificeringen innebär att arten globalt inte är hotad eller rödlistad.

Artens status i förhållande till art- och habitatdirektivet

Lodjuret är listad både i bilaga 2 och 4 i art- och habitatdirektivet 73 . Detta innebär

att särskilda bevarandeområden ska pekas ut för arten i vilka den har ett särskilt

68 SOU 2007:89

69 Flagstad m.fl. 2008

70 Flagstad m.fl. 2008

71 T.ex. Samelius m.fl. 2012

72

SOU 2007:89

73

Genomfört genom bilaga 1 i artskyddsförordningen där bilaga 2-arter är markerade med ett B och

bilaga 4-arter är markerade med N.

69


starkt skydd. Lodjuret omfattas också av det strikta artskydd som gäller generellt

och även utanför bevarandeområden. Syftet med åtgärderna i direktivet är att

bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus för arterna som listas.

Begreppet gynnsam bevarandestatus är centralt i art- och habitatdirektivet. Det

definieras i artikel 1 i direktivet. En arts bevarandestatus är summan av de

faktorer som påverkar den berörda arten och på lång sikt kan påverka den

naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer inom

medlemsstaternas europeiska territorium.

Bevarandestatusen anses gynnsam när:

1. den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt

kommer att förbli en livskraftig del av dess livsmiljö,

2. artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt

kommer att minska inom en överskådlig framtid och

3. det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor

livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt 74 .

Enligt direktivets artikel 17 ska medlemsstaterna vart sjätte år rapportera

genomförandet av direktivet. Rapporteringen omfattar bland annat en bedömning

av bevarandestatusen för de arter som är listade i bilaga IV till direktivet, dvs.

bland annat lodjur. Nästa rapporteringsår är 2013.

Medlemsstaterna ska även ange referensvärden för utbredningsområde och

populationsstorlek för dessa arter. Dessa referensvärden får inte sättas lägre än

utgångsläget när direktivet trädde i kraft. För Sveriges del innebär det inträdet i

EU den 1 januari 1995. Referensvärdet för utbredningsområdet är det område

som krävs för att arten ska kunna bibehålla eller återfå gynnsam bevarandestatus.

Det ska vara tillräckligt stort för att tillåta långsiktig överlevnad av arten.

Referenspopulation är den populationsstorlek som bedöms vara minimum för att

på lång sikt garantera artens livskraftighet.

EU-kommissionen har tagit fram två olika riktlinjedokument; generella riktlinjer

för bedömning av och rapportering enligt direktivets artikel 17 75 samt riktlinjer

för populationsbaserade förvaltningsplaner för stora rovdjur 76 . I riktlinjerna för

bedömning och rapportering enligt direktivets artikel 17 anges att om det finns

motstridiga skrivningar mellan de två riktlinjedokumenten ska artikel 17riktlinjerna

ges prioritet: ”Guidance has been published by the European

Commission for large carnivores… and this may be a source of information but

that guidance was produced from a management perspective. For reporting under

74

Artikel 1.i direktivet

75

Assessment and reporting under Article 17 of the Habitats Directive.Explanatory Notes & Guidelines

for the period 2007-2012. July 2011.

76

Linnell m.fl. 2008

70


Article 17, in cases of conflicting advice, the guidance given in these guidelines

takes priority”. I delbetänkandet Rovdjurens bevarandestatus redogörs ingående

för de olika riktlinjerna 77 .

Sårbarhetsanalyser

Sårbarhetsanalys är en sammanfattande benämning på olika analyser av

populationers utdöenderisk och/eller av hur snabbt populationer förlorar genetisk

variation. Utifrån valda kriterier, antingen utdöenderisk eller förlust av genetisk

variation, för vad som bedöms vara en livskraftig population, så kan

sårbarhetsanalyser användas för att uppskatta vilken populationsstorlek som

uppfyller kriterierna. Den populationsstorleken brukar kallas minsta livskraftiga

population (minimum viable population MVP).

Naturvårdsverket redovisade i januari 2013 ett regeringsuppdrag om

sårbarhetsanalyser för björn, varg, järv och lodjur (NV-05519-12). I uppdraget

anges att Naturvårdsverket ska presentera kvantitativa sårbarhetsanalyser som

tydliggör minsta livskraftiga population för arterna baserade på IUCN:s kriterium

E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10

% utdöenderisk över 100 år). De framtagna värdena för minsta livskraftiga

population ska dels ingå i Naturvårdsverkets förvaltningsplaner och dels

användas som underlag för bedömning av bevarandestatus för arterna i 2013 års

rapportering enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet.

Sårbarhetsanalysen för lodjur har genomförts av en extern expert. Data till

analyserna bygger på dels opublicerat datamaterial från aktiva forskare, dels data

från publicerade vetenskapliga artiklar. VORTEX-modellen har använts för

sårbarhetsanalyserna. Modellen är en ofta använd standardmodell för

sårbarhetsanalyser av däggdjur. Naturvårdsverket har inhämtat synpunkter på

metodval och resultat från forskare vid svenska och utländska institutioner. För

synpunkter från forskare och detaljer i analyserna hänvisas till Naturvårdsverket

underlagsrapport 78 .

Rapporten redovisar värden för minsta livskraftiga population enligt kriterium E

(mindre än 10 procent utdöenderisk) när sällsynta katastrofer är inkluderade, men

utan hänsyn till förlust av genetisk variation. För lodjur är resultatet för den

skandinaviska populationen (Sverige och Norge) 210 individer.

För att ta fram värden för gynnsam bevarandestatus krävs en mängd

överväganden och kunskap. I underlagsrapporten redovisas ett antal analyser som

tar hänsyn till faktorer som inte till fullo beaktas i analyserna av mindre än 10

procents utdöenderisk på 100 år, men som kommer att beaktas vid

Naturvårdsverkets fortsatta arbete med att senast i juni 2013 rapportera arternas

bevarandestatus till EU-kommissionen.

77 SOU 2011:37. S. 20 ff.

78 Nilsson 2013

71


De värden för minsta livskraftiga population där mindre än 5 procent förlust av

genetisk variationsgrad på 100 år och risken för sällsynta katastrofer ingår som

kriterium, är för den skandinaviska lodjurspopulationen minst 700 individer.

I underlagsrapporten redovisas även en analys av minsta populationsstorlek som

uppfyller kriteriet att förlusten av genetisk variation i egenskaper som styrs av

många gener tillsammans, långsiktigt över tid inte är större än den variation som

nyskapas genom mutation. Denna populationsstorlek för den skandinaviska

lodjurspopulationen är minst 1800 individer.

De värden för minsta livskraftiga population som inbegriper genetiken lägger

betydligt större vikt vid att populationerna inte ska förlora betydande mängder

genetisk variation så att deras anpassningsförmåga därmed minskar.

72


Människan och lodjuret

Lodjuret har genom tiderna varit kontroversiellt, vilket kan härledas till de skador

på tamdjur som lodjuret orsakar samt konkurrensen med människan om det

jaktbara viltet. Ett av målen med en förvaltningsplan är att människor ska förstå

och känna en förutsägbarhet i det samlade arbetet med förvaltning av

lodjursstammen i Sverige. Detta ger, tillsammans med en legitimitet i

lodjursförvaltningen, förutsättningar för att fler människor ska kunna acceptera

lodjuret som en naturligt förekommande art bland andra arter i den svenska

faunan.

Människors inställning till lodjur och

lodjursförekomst

Det finns en stad-landdimension i attityderna till rovdjurens förekomst och

rovdjursförvaltning där människor i städer och större tätorter är mer positiva än

människor på landsbygden 79 .

Enligt attitydundersökningar som gjordes i Sverige 2004 och 2009 80 uppgav

knappt 80 procent av befolkningen i riket och omkring 70 procent i landets sex

nordligaste län 81 att de tycker om att lodjur finns i Sverige. På riksnivå ökade

lodjurets popularitet från 2004 till 2009 enligt undersöknings resultaten. I

rovdjurslänen syns en attitydförskjutning i riktning mot mer neutrala eller

ogillande attityder även om denna förskjutning inte är lika stor som för till

exempel björnen. Den främsta attitydförskjutningen märktes i de två nordligaste

länen, det vill säga Norrbottens och Västerbottens län, där andelen negativa

personer blev betydligt fler i förhållande till andelen positiva. I de övriga länen

var förändringarna små. På riksnivå däremot skedde förskjutningen i andra

riktningen; de som var positiva till att lodjuren finns i Sverige blev fler jämfört

med de som ogillade att de finns i Sverige.

Stödet för riksdagens mål för rovdjurens antal i landet är högt på riksnivå både

2004 och 2009. En majoritet nationellt (84-89%) och på länsnivå i de undersökta

länen (63-83%) accepterar antalsmålen. I rovdjurslänen finns det dock kommuner

där en majoritet inte accepterar antalsmålen för björn och varg som är satta av

Sveriges Riksdag.

Vid undersökningen 2004 ansåg 63 procent av svenskarna att målet för lodjur var

acceptabelt och enbart 11 procent ansåg att målet var för högt satt. På riksnivå är

resultaten desamma vid undersökningen 2009. På regional nivå ändras däremot

79 Se t.ex. SOU 2012:22 s. 38

80 Sandström & Ericsson 2009

81 Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Dalarnas län

73


andelen av de svarande som vill se en minskning av antalsmålet för lodjur i

landet. I vissa län minskar andelen negativa röster, medan den ökar i andra län,

och ökningen är signifikant i både Norrbotten och Jämtland.

Rädsla och oro

Enligt en studie över svenskarnas rädsla för vilda djur är flest människor i Sverige

rädda för att möta björn, vildsvin och varg i skogen. Rädsla för lodjur upplevdes

endast av mellan 7 och 15 procent (samma som för älg och järv) av befolkningen

i undersökningar 82 som genomfördes under 2000-talet.

Skador orsakade av lodjur

I modern tid har inga skador på människor av lodjur dokumenterats i Sverige,

Norge eller Finland.

Lodjursangrepp på tamdjur sker årligen i Sverige. Dessa angrepp ger upphov till

både primära skador i form av dödade, skadade eller saknade djur och ibland

sekundära skador i form av till exempel extraarbete, stressade och oroliga djur

och förlorad arbetsinkomst. Huvudsakligen är det renar och får som drabbas av

sådana angrepp. Sekundära effekter kan vara ångest och oro hos tamdjursägaren.

En följdeffekt av rovdjurens skador på främst rennäringen är att infrastrukturen

med slakteribolag och andra aktörer drabbas av rovdjurens predation genom

minskade mängder producerat renkött.

Rennäring

Lodjuret är det rovdjur som bedöms döda det största antalet renar. Det finns

ganska stor variation i lodjurens predationstakt som beror på tillgången på ren

och andra bytesdjur (t.ex. rådjur). Lodjuren tycks föredra rådjur framför ren och

får, om det finns rådjur i området. Men lodjuren klarar sig bra i områden med

bara ren, som då blir lodjurens huvudsakliga byte 83 .

Predationstakten på ren varierar mellan kön/social status, vinter och sommar samt

hög och låg täthet av ren. I en omfattande studie 84 visades att den högsta

predationstakten hade hanar på sommaren i områden med hög täthet av ren (9,4

renar per 30 dagar) och en stor andel av de dödade renarna var årskalvar. Den

lägsta predationstakten hade hanar och ensamma honor under vintern i områden

med låg täthet av ren (0,4 renar per 30 dagar). Lodjuren dödade för det mesta

endast en ren vid varje tillfälle och det var sällsynt att två eller tre renar dödades

samtidigt. Under sommaren var de flesta lodjursdödade renar årskalvar (74 %).

Under resten av året var det möjligt att bestämma ålder och kön på hälften av de

82 Ericsson m.fl.2010

83 Andrén 2011

84 Mattisson m.fl. 2011

74


lodjursdödade renarna. Bland dessa var 31 % årskalvar och 69 % vuxna renar.

Bland de vuxna renarna som gick att könsbestämma var 73 % hondjur och 27 %

handjur.

Lodjurets inverkan på rennäringen har dessutom analyserats mer teoretiskt där

författarna 85 använde tidserier av data och statistiska modeller för att uppskatta

effekterna av predation av lodjur, järv och björn. En av många slutsatser var att

varje lodjursföryngring uppskattades minska rennäringens avkastning med cirka

97 renar per år.

Ersättning till samebyarna för skador på ren ges utan ansökan och är tänkt att

kompensera samebyarna för de skador som rovdjuren antas åsamka rennäringen.

Ersättningen är i form av ett schablonbelopp och i fråga om lodjur grundar den

sig på antalet föryngringar eller regelbunden eller tillfällig förekomst inom

samebyns betesområde. För år 2011 betalade Sametinget sammanlagt ut cirka 30

miljoner kr i sådan ersättning.

Rovdjursutredningen har gjort bedömningen att de stora rovdjurens förekomst i

renskötselområdet drabbar rennäringen hårt 86 . Hur många renar som varje år blir

dödade eller skadade av rovdjur vet man inte eftersom rivna djur är svåra att hitta.

Dock tyder flera indikatorer, inte minst renskötarnas egna iakttagelser, på att en

betydande andel av deras renar dödas av rovdjur årligen. Rennäringen är den

näring som drabbas hårdast av rovdjurens predation sett till antalet angripna

djur 87 .

Skador på andra tamdjur än ren

Lodjursangrepp på tamdjur har varierat mellan 50 och 250 registrerade angrepp

årligen under perioden 1997-2011. Viltskadecenter rapporterar årligen antalet

dokumenterade skador som orsakats av de större rovdjuren 88 . Oftast är det får

som angrips av lodjur. Under 2011 utgjorde exempelvis lodjursangrepp på får

över 90 procent av alla angrepp. Fram till 2006 var lodjursangrepp på får

vanligare än angrepp från andra stora rovdjur. Efter 2006 har det skett fler vargän

lodjursangrepp. Figur 12 visar antalet av lodjur angripna tamdjur, inklusive de

som dödats, skadats eller saknas, under perioden 2003-2012.

85 Hobbs m.fl. 2012

86 SOU 2012:22 s. 48

87 Se t.ex. SOU 2012:22 s. 49

88 Karlsson m.fl. 2012

75


Figur 12. Antal angrepp på får av lodjur 2003-2012

Fårskötseln är den näring som drabbas hårdast av rovdjursförekomst näst efter

rennäringen räknat i antal angrepp och dödade, skadade eller saknade djur.

Antalet fårbesättningar är som störst i södra Sverige 89 där rovdjuren hittills haft

sina glesaste bestånd. Idag är det en relativt liten andel fårägare som drabbas,

under 1 procent per år. Rovdjuren påverkar dock många fler fårägare genom

rädsla och oro för angrepp, samt arbete med att förebygga skador.

Näst efter varg är lodjur den rovdjursart som angriper flest hundar i Sverige.

Under de senaste tio åren har antalet lodjursangrepp på hundar uppgått till i

storleksordningen 10-20 per år (figur 13). De flesta hundar som skadas är

jakthundar som angrips på höst och vinter under jakt. Detta återspeglas också i att

de hundraser som oftast angrips är stövare, jämthundar och gråhundar. 90

89 Enligt SOU 2012:22 s. 52 finns 60 procent av landets får i Götaland.

90 Information från Viltskadecenter

76


Figur 13. Antal angrepp på hund av lodjur 2003-2012

Lodjursangrepp på tamdjur är svåra att förebygga med hjälp av rovdjursavvisande

stängsel, på grund av lodjurets storlek, smidighet och tjocka isolerande päls.

Svårigheterna samt teknik för stängsling beskrivs i faktablad från

Viltskadecenter 91 .

Enskilda tamdjursägare som bedriver näringsverksamhet kan ansöka om bidrag

för skadeförebyggande åtgärder hos länsstyrelsen. Under 2011 beviljade

länsstyrelserna totalt bidrag för 3 177 000 kr från Landsbygdsprogrammet och

867 000 kr från Viltskadeanslaget för att förebygga rovdjursskador. Under samma

tid beviljade länsstyrelserna ersättning för skador av rovdjur på totalt cirka 1,5

miljoner kr. Av dessa utgjorde 101 000 kr ersättning för skador av lodjur.

Beviljade bidrag och ersättningar för tamdjur framgår av figur 9.

FÄBODBRUK

Fäbodbruk innebär att djuren under sommarhalvåret delvis betar fritt i skog eller

fjäll, vilket i många fall gynnar den biologiska mångfalden. I fäbodbruket hålls

flera utrotningshotade lantraser till exempel fjällkor, rödkullor och äldre lantraser

av får och getter, vilket bidrar till deras bevarande. Fäbodbruket bidrar även till

sysselsättning inom såväl lantbruk som turistnäringen.

91 Viltskadecenter 2004

77


Att djuren betar fritt gör att förutsättningarna liknar rennäringens så till vida att

djuren är mer utsatta för angrepp av rovdjur än hägnade djur. Sett till antal

fäbodar så är det relativt vanligt med rovdjursangrepp då nästan en tiondel av

fäbodarna drabbas årligen 92 . Lodjursangrepp mot tamdjur inom fäbodbruket har

ingen stor omfattning. Länsstyrelserna har här en viktig roll med sin samlade

regionala överblick och kan ge råd och stöd till fäbodbrukarna. Det kan till

exempel röra sig om lämplig tid för betessläpp eller tidpunkt för när djuren tas

från fäboden.

I Viltskadecenters statistik särredovisas antalet angrepp på djur på fäbodbete.

Under 2010 och 2011 rapporterades inga angrepp av lodjur på djur på fäbodar.

Lodjurets påverkan på viltstammarna och vilt

i hägn

Lodjurets inverkan på rådjur och småvilt är relativt väl dokumenterad. En

familjegrupp av lodjur uppskattas döda 73 rådjur och ett ensamt djur 45 rådjur per

år 93 . Familjegrupper av lodjur förekommer oftast tillsammans med andra

ensamma djur (i genomsnitt 2,5 stycken). En familjegrupp av lo plus tre ensamma

djur kan konsumera i storleksordningen 210 rådjur/år.

Förutom effekter på frilevande bytesdjur så kan lodjur orsaka skador på vilt i

hägn. Ingen ersättning utgår normalt för skador orsakade av lodjur på hägnat vilt.

För enskilda uppfödare som gjort investeringar i vilthägnsverksamheter innebär

sådana skador produktionsbortfall motsvarande det som tamdjursuppfödare

drabbas av.

Lodjursjakt

Lodjursjakten anses ha ett högt rekreationsvärde 94 Men i områden där lodjuren

förekommer kan rådjursjakten påverkas negativt eftersom lodjur dödar rådjur som

således inte blir tillgängliga för jakt. En minskad rådjursstam kan också försämra

förutsättningarna för lodjursstammen.

Lodjurets predation på rådjur kan innebära både att enskilda jägare får sämre

möjligheter till jakt och att markägare och viltbrukare kan få sämre inkomster

från jakträttsupplåtelser, jaktarrangemang och liknande. Detta kan delvis indirekt

uppvägas om licensjakt efter lodjur tillåts inom lodjurstäta områden.

92 SOU 2012:22. S. 50.

93 Liberg & Andrén 2006

94 Se till exempel SOU 2012:22 s. 55 f.

78


Rovdjursturism

På många ställen i världen är rovdjursturism en stor och ekonomiskt lönsam

näring. Man skiljer normalt rovdjursturism från jaktturism, även om det handlar

om nyttjande av samma resurs. I vissa delar av Sverige har rovdjursturism

etablerats. Den verksamheten kan bidra till ökat sysselsättning lokalt genom

guidning, uthyrningsstugor och restaurangverksamhet. Enligt en kartläggning 95

av rovdjursturism som Naturvårdsverket genomförde 2004 kan verksamheten

bidra till att öka acceptansen för rovdjuren hos lokalbefolkningen. En sådan

effekt antas emellertid huvudsakligen vara beroende av den rådande attityden till

rovdjur, avståndet till verksamheten och hur seriös och vederhäftig arrangören

uppfattas. Vidare uppges att det på platser där det finns ett stort motstånd mot

rovdjuren ofta även finns ett motstånd mot rovdjursturism.

Det råder fortfarande många oklarheter när det gäller regelverket kring

rovdjursturism. Oklarheterna gäller främst Miljöbalkens bestämmelser om

samråd, regelverket kring åtelmaterial, tillsynsbestämmelser vid åtling,

sekretessregler, djurskydds- och säkerhetsaspekter samt konsekvenser för

rovdjursstammarnas dynamik och struktur. Naturvårdsverket har börjat ta fram

vägledning för länsstyrelsernas arbete med rovdjursturism i allmänhet och

specifika verksamheter i synnerhet 96 .

Målarter för dagens rovdjursturism i Sverige är främst björn och varg. Kungsörn

attraherar främst fågelfotografer. Järven är inte någon art som får någon större

uppmärksamhet i sammanhanget, men uppskattas likväl av turister när den dyker

upp vid åtelplatser för björn eller när en spårlöpa upptäcks vintertid. Lodjuret är

den arten bland de stora rovdjuren som diskuteras minst i turismsammanhang.

Rovdjursturism är beroende av en relativt stabil förekomst av de aktuella

målarterna. De grundläggande förutsättningarna för näringsverksamheten kan

påverkas kraftigt av förvaltningsbeslut, genom exempelvis beslut om jakt inom

ett vargrevir.

95

Nordmark 2007

96

Preliminär vägledning med utgångspunkt från artskyddsförordningen angående rovdjursturism i

form av vargylning, Naturvårdsverket 2012

79


Förvaltningens ramar

De regler som styr förvaltning av lodjursstammen bygger i viss utsträckning på

Sveriges internationella åtaganden, inklusive EU-direktiv som ska implementeras

i den nationella lagstiftningen. De rättsakter som är av störst betydelse är art- och

habitatdirektivet 97 , artskyddsförordningen (2007:845), jaktlagen (1987:259),

jaktförordningen (1987:905) och förordningen (2009:1263) om förvaltning av

björn, varg, järv, lo och kungsörn, förordningen (2009:1474) om

viltförvaltningsdelegationer samt viltskadeförordningen (2001:724).

Bernkonventionen, konventionen om biologisk mångfald (CBD) och CITES är

konventioner av betydelse. Nedan beskrivs det huvudsakliga innehållet i

rättsakterna med fokus på förvaltningen av lodjur.

Internationella konventioner

Bernkonventionen

1979 års konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras

naturliga miljö (Bernkonventionen) ålägger parterna att vidta lämpliga och

nödvändiga lagstiftnings- och andra åtgärder för att garantera bevarandet av

miljön för vilda djur och växter, särskilt de listade arterna. Konventionen har tre

listor på skyddsvärda arter, en för växter och två för djur. Listorna för djurarter är

indelade efter deras skyddsbehov. Bilaga 2 omfattar bland annat björn, varg, järv

och rovfåglar. Sverige har ratificerat konventionen.

Bernkonventionen understryker behovet av att ha ett gränsöverskridande synsätt

och uppmanar länder till att ta fram gränsöverskridande handlingsplaner för stora

rovdjur. Konventionen har tagit fram riktlinjer för framtagandet och

genomförandet av handlingsplaner för vilda djurarter 98 . Riktlinjerna specificerar

att handlingsplanerna bland annat bör ha konkreta mätbara förvaltningsmål,

tydlig prioritering mellan åtgärder, ansvarsfördelning mellan olika aktörer och

adekvat finansiering. Vidare anges att planerna bland annat bör innehålla

biologiska data, juridiska aspekter samt en beskrivning av socioekonomiska

aspekter. Planeringen av handlingsplanen bör ta hänsyn till ekonomiska och

kulturella konsekvenser.

Konventionen om biologisk mångfald

Konventionen om biologisk mångfald kallas även mångfaldskonventionen eller

Riokonventionen. Konventionen har arbetats fram inom FN-systemet. Den

undertecknades vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio år 1992 och

trädde i kraft år 1993. Sverige har ratificerat konventionen.

97 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och

växter

98 Bernkonventionen 1997

80


Konventionen är ett gemensamt försök att komma till rätta med förlusten av

ekosystem, arter och gener. Målet är att bevara den biologiska mångfalden.

Arbetet för att genomföra konventionen bedrivs inom ramen för olika naturtyper

och tvärgående som till exempel områdesskydd, skog, kust och hav.

EKOSYSTEMANSATSEN

Ekosystemansatsen är en arbetsmetod för bevarande och hållbart nyttjande av

naturresurser. Metoden har sitt ursprung i konventionen om biologisk mångfald. I

ett av besluten som togs på konventionens partsmöte år 2000 preciseras tolv olika

principer, de så kallade Malawiprinciperna, som utgör byggstenarna i denna

arbetsmetod. I samma beslut framgår även att ekosystemansatsen bör användas

när det är möjligt. 99

Ekosystemansatsen strävar efter en kombination av bevarande och nyttjande av

biologisk mångfald samt en rättvis fördelning av vinsten av genetiska resurser.

Ekosystemansatsen erkänner att människan är en viktig del av många ekosystem

och poängterar att alla berörda i samhället bör vara med när målen för

förvaltningen formuleras. Ekosystemansatsen lyfter fram att ekosystemen har en

viktig funktion när det gäller att producera varor och tjänster, så kallade

ekosystemtjänster, som vi människor är beroende av.

Målet med att använda ekosystemansatsen som arbetsmetod är att hållbart nyttja

naturresurser och bevara biologisk mångfald genom en adaptiv förvaltning där de

ekologiska, sociala och ekonomiska aspekterna beaktas och med utgångspunkt

från naturliga gränser i ekosystemen. Målsättningar bestäms och förvaltningen

sköts genom delaktighet och sektorsöverskridande samverkan.

TRADITIONELL KUNSKAP

Konventionen om biologisk mångfald omfattar bevarande av traditionell kunskap

om biologisk mångfald. Konventionens artikel 8j syftar till att respektera, bevara

och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos urfolk och

lokalsamhällen.

CITES

Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur

och växter kallas vanligtvis CITES- eller Washingtonkonventionen.

Konventionen syftar till att förbättra utrotningshotade arters situation genom att

begränsa handeln med dessa arter. Enligt konventionen ska den som handlar med

utrotningshotade arter lagföras och det djur eller den växt som någon försökt

handla med ska konfiskeras och skickas tillbaka till exportlandet. Konventionen

arbetades fram på initiativ av Internationella naturvårdsunionen, IUCN.

Konventionen undertecknades år 1973 och trädde i kraft år 1975. Sverige har

99 Naturvårdsverket 2007

81


atificerat konventionen och ändringarna. I EU:s rådsförordning 338/97 (CITESförordningen)

listas alla arter. Björn varg och lodjur återfinns i bilaga A.

EU-lagstiftning

Art- och habitatdirektivet

Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt

vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) har enligt artikel 2 till syfte att

bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom att bevara livsmiljöer

och vilda djur och växter. Gynnsam bevarandestatus hos arter och livsmiljöer

som listas i bilagor till direktivet ska bibehållas eller återställas Det strikta

skyddet av en art innebär att det är förbudet att avsiktligt fånga, döda eller störa

individer av arten samt att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser.

Begreppet ”gynnsam bevarandestatus” är centralt i direktivet. Bedömningar av

om undantag från det strikta skyddet kan göras utgår från hur åtgärden påverkar

upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos de skyddade arterna.

De arter som är listade i bilagor till direktivet ska bibehålla eller återfå gynnsam

bevarandestatus. Man skiljer mellan de arter som finns upptagna i bilaga 4 och

som kräver strikt skydd enligt artiklarna 12 och 13 och de arter som finns

upptagna i bilaga 5 och där kontroll och utnyttjande regleras i artiklarna 14 och

15. Lodjur finns upptaget i bilaga 2 till art och habitatdirektivet vilket betyder att

så kallade Natura 2000-områden ska pekas ut för arten och inom dessa områden

kan det krävas tillstånd för åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön

där. Lodjur finns även upptaget i bilaga 4 till direktivet där arter förtecknas som

kräver ett strikt skydd.

Åtgärder som vidtas enligt direktivet ska syfta till att bibehålla eller återställa en

gynnsam bevarandestatus. Åtgärderna ska ta hänsyn till ekonomiska, sociala och

kulturella behov och till regionala och lokala särdrag.

En arts bevarandestatus definieras som summan av de faktorer som påverkar den

berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och

mängden hos dessa populationer inom medlemsstaternas europeiska territorium.

Bevarandestatusen anses ”gynnsam” när

1. den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt

kommer att förbli en livskraftig del av dess livsmiljö,

2. artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt

kommer att minska inom en överskådlig framtid och

3. det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor

livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt.

82


Det finns undantagsmöjligheter från skyddet i art- och habitatdirektivet även för

strikt skyddade arter. Undantag får göras om samtliga följande tre förutsättningar

är uppfyllda:

1. minst ett skäl till undantag i artikel 16.1 (a)-(e) föreligger,

2. upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de

berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde försvåras inte, och

3. andra lämpliga lösningar saknas

De särskilda skälen i artikel 16.1 är följande:

a) För att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer.

b) För att undvika allvarlig

skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom.

c) Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som

har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social och

ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön.

d) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel

av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell

förökning av växter.

e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad

omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns

förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga

nationella myndigheterna.

EU-domstolen har fastslagit att undantag kan medges i särskilda fall även om en

art inte har uppnått gynnsam bevarandestatus 100 . En förutsättning är då att

undantaget inte förvärrar en ogynnsam bevarandestatus eller leder till att en

gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås.

EU-kommissionens riktlinjer för populationsbaserad förvaltning anger att

grunden i artikel 16.1 (e) kan användas för att rättfärdiga en försiktig jakt på vissa

djur. Riktlinjerna anger även att grunderna (c) och (e) skulle kunna omfatta fall

där jakt behövs för att få lokal acceptans för rovdjur hos befolkningen på

landsbygden.

100 Punkt 29 i Domstolens dom (andra avdelningen) den 14 juni 2007. Europeiska kommissionen mot

Republiken Finland. Fördragsbrott - Direktiv 92/43/EEG - Bevarande av livsmiljöer - Vilda djur och

växter - Jakt på varg. Mål C-342/05.

83


Svensk lagstiftning

Artskyddsförordningen

Artskyddsförordningen (2007:845) ser till att EU:s fågeldirektiv 101 och art- och

habitatdirektiv har införlivats i svensk lagstiftning. Artskyddsförordningens

bestämmelser bygger på bemyndiganden i miljöbalken för regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att utfärda regler till skydd för hotade djuroch

växtarter. Artskyddsförordningen innehåller bestämmelser om fridlysning av

vilda djur och växter och reglerar import, export, transport, förvaring, handel,

preparering och förevisning av djur och växter av arter som lever vilt.

Med stöd av artskyddsförordningens bestämmelser har Jordbruksverket och

Naturvårdsverket utfärdat närmare tillämpningsbestämmelser 102 .

Jaktlagen och jaktförordningen

Bestämmelser om artskydd finns även i jaktlagen (1987:259) och

jaktförordningen (1987:905) vilka dessutom reglerar viltvård, rätt till jakt och

jaktens bedrivande.

Huvudregeln är att allt vilt är fredat och jakt får endast bedrivas om det sker i

enlighet med jaktlagen, jaktförordningen och föreskrifter och beslut som

meddelats med stöd av författning.

Naturvårdsverket får på eget initiativ eller efter ansökan av den som riskerar att

drabbas av skada besluta om skyddsjakt efter lodjurunder vissa förutsättningar 103 .

Ett beslut om skyddsjakt förutsätter att det inte finns någon annan lämplig lösning

och att det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos

artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Om dessa förutsättningar

föreligger, får beslut om jakt meddelas

1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har

ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller

ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,

2. av hänsyn till flygsäkerheten,

3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten

eller annan egendom, eller

4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur

eller växter 104 .

101

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EU av den 30 november 2009 (tidigare rådets

direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar)

102

Jordbruksverkets föreskrifter (2008:30 J 15) om handel och andra åtgärder med exemplar av vilt

levande djur- och växtarter som behöver skydd och Naturvårdsverkets föreskrifter om artskydd

(NFS 2009:10)

103

23 b § jaktförordningen (1987:905)

104 23 a § jaktförordningen (1987:905)

84


Naturvårdsverket får under vissa förutsättningar delegera rätten att besluta om

skyddsjakt efter lodjur till länsstyrelsen. Bland annat krävs att det finns en

reproducerande stam i det aktuella länet 105 .

Vidare finns vissa möjligheter för enskild att skrämma bort lodjur som angriper

tamdjur eller om det finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp. Skulle

sådana åtgärder inte vara tillräckliga kan ett lodjur få dödas av i första hand ägare

eller vårdare för att skydda tamdjur. 106

Naturvårdsverket får under vissa särskilt angivna förutsättningar 107 besluta om

licensjakt efter lodjur. Förutsättningen för sådan licensjakt är att det inte finns

någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en

gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.

Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och

sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden.

Naturvårdsverket kan delegera rätten att besluta om licensjakt till länsstyrelsen i

län där det finns en reproducerande stam. Delegering av beslut för licensjakt efter

björn och lodjur har skett sedan 2010 (björn) och 2011 (lodjur).

Naturvårdsverket har rätt att meddela föreskrifter om länsstyrelsens beslut om

licensjakt. Sådana föreskrifter ska reglera bland annat jaktperiod, jaktmedel,

jaktledarens ansvar samt rapportering och besiktning av fällt djur. Sådana

föreskrifter har tagits fram för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter björn

respektive lodjur. Den som avser bedriva licensjakt efter lodjur ska registrera sig

särskilt i jaktregistret. Naturvårdsverket får också genom föreskrifter eller beslut i

det enskilda fallet ge tillstånd till jakt om det behövs för forsknings- eller

utbildningsändamål, för återinplantering eller återinförande av en art eller för den

uppfödning som krävs för detta under förutsättning att det inte finns någon annan

lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam

bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.

Förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn

Förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn

syftar till att djur av dessa arter ska finnas i så stort antal att arterna långsiktigt

finns kvar i den svenska faunan och att djuren kan sprida sig till sina naturliga

utbredningsområden. Detta syfte ska uppnås i en sådan takt som främjar

105

24 b § jaktförordningen

106

28 § jaktförordningen

107

Enligt 23e och 24e §§ i jaktförordning (som utgår 2012-12-31 enligt SFS 2011:963) får

Naturvårdsverkets beslut i fråga om jakt efter varg under 2012 endast avse jakt som är nödvändig

för att förebygga eller minska riskerna för skador av varg.

85


samexistensen mellan människor och dessa arter samtidigt som skador och

olägenheter förebyggs och begränsas.

Sverige är enligt förordningen indelat i tre rovdjursförvaltningsområden norra,

mellersta och södra och för varje område finns ett samverkansråd för

samverkan mellan länsstyrelserna och, i norra och mellersta området, även

Sametinget.

Enligt förordningen ska Naturvårdsverket fastställa miniminivåer för förekomsten

av lodjur i vart och ett av rovdjursförvaltningsområdena och miniminivåer för

förekomsten av arten i vart och ett av länen. Fastställandet görs efter förslag från

samverkansrådet. De nationella mål som riksdagen har beslutat om utgör, med

beaktande av artens naturliga utbredningsområde, ramen för Naturvårdsverkets

fastställelse. Naturvårdsverket ska minst vart femte år se över fördelningen av

nivåerna för förekomsten av lodjur.

Förordningen om viltförvaltningsdelegationer

Enligt förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer ska det inom

varje län finnas en viltförvaltningsdelegation som är en del av länsstyrelsen.

Delegationerna leds av landshövdingen och har i övrigt en bred representation

med regional förankring från intresseorganisationer och politiker.

Delegationen ska besluta om övergripande riktlinjer för viltförvaltningen i länet,

licensjakt och skyddsjakt samt för bidrag och ersättning enligt

viltskadeförordningen. Delegationen ska också pröva frågor om godkännande av

den miniminivå för förekomsten av lodjur i länet som enligt förordningen om

förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn ska lämnas till samverkansrådet,

och en rovdjursförvaltningsplan för länet.

Viltskadeförordningen

Viltskadeförordningen (2001:724) innehåller bestämmelser om bidrag för

skadeförebyggande åtgärder och ersättning för skador av bland annat lodjur.

Samebyarna ersätts för förekomst av lodjur och ersättningsnivån beslutas av

regeringen efter förslag av Sametinget. Ersättningsbeloppen är 200 000 kronor för

varje föryngring av lodjur, 70 000 kronor för regelbunden förekomst av arten och

35 000 kronor för tillfällig förekomst. I fråga om rennäringen får bidrag för

skadeförebyggande åtgärder endast lämnas för åtgärder som normalt inte ingår i

renskötseln. Bidraget räknas av från ersättningsbeloppet.

Enligt viltskadeförordningens bemyndigande har Naturvårdsverket utfärdat

föreskrifter 108 (NFS 2008:16) som reglerar Länsstyrelsernas beslut om bidrag och

108

Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) om bidrag och ersättningar för

viltskador enligt 11 och 12 §§ viltskadeförordningen (2001:724)

86


ersättning för skador på annat än ren. Vidare har Sametinget utfärdat

föreskrifter 109 om bidrag och ersättning för rovdjursförekomst i samebyar.

109 Sametingets föreskrifter (STFS 2007:9) om bidrag och ersättning för rovdjursförekomst i

samebyar

87


Förvaltningens organisation

I Sverige har riksdagen beslutat om de övergripande målen och principerna för

förvaltningen av stora rovdjur. Dessa övergripande mål presenteras i kapitlet

Rovdjurspolitikens målsättningar. Naturvårdsverket har i denna förvaltningsplan

utifrån rovdjurspolitikens övergripande målsättningar preciserat ett antal delmål

för lodjursförvaltningen och angett hur delmålen ska följas upp. De övergripande

målen, delmålen och den preciserade uppföljningen utgör grunden för

lodjursförvaltningen. Nedan redogörs för huvudaktörerna i den svenska s

lodjursförvaltningen. Redogörelsen beskriver ansvarsfördelningen vid den

tidpunkt förvaltningsplanen fastställs.

Aktörer och deras ansvar

Regeringen - miljö- och landsbygdsdepartementen

Såväl miljödepartementet som landsbygdsdepartementet ansvarar för sakfrågor,

lagstiftning och anslag som har betydelse för den svenska förvaltningen av lodjur

Miljödepartementet samordnar regeringens miljöpolitik. Några av departementets

ansvarsområden är hållbar utveckling, klimat, biologisk mångfald, kemikalier,

kretslopp, natur- och skogsvård, havsmiljö och internationellt miljöarbete.

Departementet har huvudansvaret för frågor som rör förvaltningen av stora

rovdjur. Departementet förfogar över anslaget för värdefull natur, som är det

sakanslag som finansierar stora delar av Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas

arbete med förvaltning av stora rovdjur. Vidare är departementet ansvarigt för

den svenska miljölagstiftningen där bland annat artskyddsförordningen ingår.

Landsbygdsdepartementet har huvudansvaret för landsbygdsfrågor och därmed

ett verksamhetsområde som bland annat omfattar skogsbruk, rennäring,

samefrågor samt jakt och viltvård. Departementet har ansvaret för frågor som rör

den övergripande viltförvaltningen. Här ingår bland annat ansvar för

jaktlagstiftningen och frågor som rör viltskador. Departementet förfogar över

viltskadeanslaget som Sametinget och Naturvårdsverket fördelar till bidrag och

ersättningar för skador av fredat vilt, bland annat lodjur.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet på miljöområdet och verkets

arbete syftar till att främja hållbar utveckling med utgångspunkt i de av riksdagen

fastställda miljökvalitetsmålen och strategierna. Naturvårdsverket har ett uttalat

sektorsansvar för jakt, och därmed för viltförvaltningen, i landet. I ansvaret ingår

bland annat att utfärda föreskrifter och vägledning om exempelvis jakt, artskydd,

inventeringar och användningen av viltskademedlen.

Naturvårdsverket ansvarar för fördelningen av merparten av de medel som finns

tillgängliga i rovdjurspolitiken. Medel för rovdjursinventering, förebyggande

88


åtgärder och ersättning för skador, forskning, information och utbildning är

viktiga delar i rovdjursförvaltningen som kanaliseras via verket samt till en del

via Sametinget och Jordbruksverket.

Naturvårdsverket får besluta om skyddsjakt och licensjakt efter stora rovdjur.,

inklusive lodjur. Beslutanderätten, undantaget kungsörn, får delegeras till

länsstyrelserna i län som uppfyller vissa kriterier.

Den svenska rovdjursförvaltningen kan använda databasen Rovbase genom ett

samarbete mellan Direktoratet for naturforvaltning och Naturvårdsverket.

Naturvårdsverket har fleråriga avtal med universitetsinstitutioner som utför DNAanalyser

av prover av betydelse för förvaltningen. Naturvårdsverket har även

överenskommelse med Sveriges Lantbruksuniversitet angående Viltskadecenter

som utför arbetsuppgifter på uppdrag av verket.

Naturvårdsverket samverkar med andra myndigheter i arbetet med att förebygga

jaktbrott. Verket har även ett väl utvecklat samarbete med de norska och finska

förvaltningsmyndigheterna beträffande rovdjursförvaltning i stort men särskilt

beträffande forskning om och inventering av stora rovdjur.

Naturvårdsverket har sedan 2002 ett nationellt råd för rovdjursfrågor knutet till

sig. Rådet består av representanter för berörda myndigheter och

intresseorganisationer och ska bistå Naturvårdsverket i genomförandet av

rovdjurspolitiken.

Länsstyrelserna

Samtliga 21 länsstyrelser i landet omfattas av rovdjurspolitiken. Varje

länsstyrelse ingår i något av de tre rovdjursförvaltningsområdena. Lodjur

förekommer i samtliga förvaltningsområden

Alla länsstyrelser har ansvar för inventering av rovdjur 110 . Utöver inventering

ansvarar länsstyrelserna för bland annat beslut om bidrag och ersättningar för

viltskador (utom på ren) 111 , besiktning av sådana skador och besiktning av fällda

rovdjur samt arbete med att förebygga jaktbrott. Länsstyrelserna har även det

regionala ansvaret för information och kommunikation. Länsstyrelserna har även

ett tillsynsansvar enligt artskyddsförordningen. Vidare ska länsstyrelsen upprätta

en rovdjursförvaltningsplan för länet.

Naturvårdsverket kan delegera rätten att besluta om skydds- och licensjakt till

länsstyrelser i län med reproducerande stam av lodjur.

110

5 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2007:10) om inventering av björn, varg,

järv, och kungsörn

111

5 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) om bidrag och ersättningar för

viltskador enligt 11 och 12 §§ viltskadeförordningen (2001:724)

89


Naturvårdsverket beslöt i november 2011 och i oktober 2012 att delegera rätten

att besluta om jakt efter lodjur till 18 länsstyrelser. Delegeringen har olika

omfattning i olika rovdjursförvaltningsområden.

VILTFÖRVALTNINGSDELEGATIONEN

Vid varje länsstyrelse finns ett beslutande organ, en viltförvaltningsdelegation,

som är en del av länsstyrelsen. Delegationen beslutar om övergripande riktlinjer

för viltförvaltningen i länet, bland annat riktlinjer för licensjakt och skyddsjakt

samt bidrag och ersättning för viltskador. Delegationen prövar också frågor om

godkännande av den inriktning för förekomsten av varg och järv i länet, samt

regionala miniminivåer för björn och lodjur, som länsstyrelsen ska lämna till

samverkansrådet. Vidare godkänner delegationen den rovdjursförvaltningsplan

för länet som ska upprättas enligt samma förordning.

Landshövdingen är viltförvaltningsdelegationens ordförande och övriga

ledamöter utgörs av politiska representanter samt representanter för olika

intressegrupper. Ledamöterna utses av länsstyrelsen efter förslag av den eller de

berörda intresseorganisationerna i länet.

Samverkansråd

För att öka samarbetet inom rovdjursförvaltningsområdena finns det i varje

rovdjursförvaltningsområde ett samverkansråd. I rådet ingår berörda länsstyrelser

samt i norra och mellersta förvaltningsområdet även Sametinget.

Samverkansrådet ska samverka i frågor som rör den regionaliserade

rovdjursförvaltningen och utarbeta riktlinjer och principer för denna

förvaltning 112 . Samverkansrådet är ingen egen myndighet utan ett forum för

samverkan mellan myndigheterna.

Sametinget

Sametinget är dels ett folkvalt samiskt parlament, dels en myndighet.

Myndigheten beslutar med stöd av viltskadeförordningen om fördelningen av

ersättningen för rovdjursförekomst till landets 51 samebyar och fördelar bidrag

till åtgärder för att förebygga rovdjursskador. Rovdjursinventeringen ligger till

grund för beslut om ersättningar för rovdjursförekomst.

Sametinget betalar ut ersättning till samebyarna för deras medverkan i

inventeringsarbetet av rovdjur och förordnar inventeringssamordnare i landets

samebyar som medverkar i rovdjursinventeringarna.

Jordbruksverket

Jordbruksverket är regeringens expertmyndighet på det jordbrukspolitiska

området. En av verkets huvuduppgifter är genomförandet och administrationen av

112 4 § Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2010:1) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och

kungsörn.

90


EU:s jordbrukspolitik, däribland Landsbygdsprogrammet. Myndigheten anvisar

inom ramen för Landsbygdsprogrammet medel till länsstyrelserna för fasta

stängsel runt blocklagd mark till skydd mot rovdjur.

Jordbruksverket är administrativ CITES-myndighet vilket berör

rovdjursförvaltningen, då lodjur, björn och varg är CITES-listade. Även de

zoologiska konservatorernas verksamhet kontrolleras av verket. I djurskyddet

ingår att Jordbruksverket har ansvar för regelverket för bland annat djur i

djurparker. Det förekommer att djur från de vilda rovdjurspopulationerna

omhändertas och placeras i djurpark.

Jordbruksverket ansvarar även för riskhantering och åtgärder gällande

smittskydd.

Naturhistoriska riksmuseet, NRM

Naturhistoriska riksmuseet är ett kunskapscentrum och en mötesplats för både

allmänhet och experter byggd kring samlingar och utställningar. Museets arbete

med kunskapsuppbyggnad sker vid museets forskningsavdelning som bedriver

naturvetenskaplig grundforskning. Forskningsavdelningen bidrar bland annat med

olika expertyttranden i ärenden som handläggs av andra myndigheter såsom

Naturvårdsverket, Jordbruksverket med flera. Museet är mottagare av statens vilt,

vilket inkluderar de stora rovdjuren och ett 50-tal andra vilda däggdjurs- och

fågelarter i landet. Naturvårdsverket tillfrågar NRM i de fall ansökningar

inkommer till verket från myndigheter, företag eller andra som vill disponera

statens vilt, vilket kan vara fallet då rovdjur fälls vid skyddsjakt.

Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA

Statens Veterinärmedicinska Anstalt är ett veterinärmedicinskt kunskapscenter

specialiserat på djurs sjukdomar och smittämnen samt hur dessa sprids mellan

djur, till människan och i miljön. Det handlar såväl om tamdjur och fjäderfä som

vilda djur och fåglar. SVA bidrar även med olika expertyttranden i ärenden som

handläggs av andra myndigheter såsom Naturvårdsverket, Jordbruksverket med

flera.

Samtliga stora rovdjur, förutom kungsörn, som fälls eller påträffas döda ska

sändas till SVA för obduktion. Detta gäller oavsett om det rör sig om hela djur

eller fynd av delar av djur tillhörande dessa arter. Från djur som fälls med stöd av

myndighetsbeslut sänds i vissa fall bara delar av djuren till SVA för analys.

Misstänks brott utför SVA rättsmedicinska undersökningar åt polis och åklagare.

Vid anstalten görs numera även rutinmässigt åldersbestämningar och i många fall

röntgenundersökningar för att upptäcka äldre skottskador eller andra skador. SVA

tar prover för egna analyser och förmedlar prover till forskningsprojekten och för

DNA-analyser.

SVA ansvarar även för sammanställning av data angående döda stora rovdjur.

91


Polisen, Rikspolisstyrelsen (RPS), Rikskriminalpolisen (RKP) och

Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL)

Polisen arbetar tillsammans med länsstyrelserna och andra myndigheter för att

förebygga illegal jakt efter stora rovdjur. Polisen utreder jaktbrott och har också

rätt att i särskilda situationer låta avliva rovdjur med stöd av 9 § i jaktlagen

(1987:259). Polisen samverkar med länsstyrelserna i de fall djur uppträder

oskyggt och orsakar problem exempelvis björnar vid soptunnor.

Rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter beträffande förordnande och utbildning

av naturvårdsvakter 113 och jakttillsyningsmän 114 .

Viltskadecenter, VSC

Viltskadecenter är en del av Sveriges lantbruksuniversitet och arbetar

huvudsakligen med kunskapsinsamling och kunskapsförmedling inom

rovdjursförvaltningen.

Kunskapsinsamlingen gäller de skador som orsakas av fredat vilt med särskild

inriktning på hur sådana skador kan förebyggas. Därutöver tar Viltskadecenter

regelbundet fram kunskap om de fredade arternas utbredning och antal genom att

sammanställa länsstyrelsernas inventeringar av stora rovdjur. Viltskadecenter ska

också ta fram kunskap om berörda näringars förutsättningar, deras kostnader för

skador och möjliga skadeförebyggande åtgärder. Viltskadecenter ska sprida den

kunskap som erhållits genom kunskapsinsamlingen till centrala myndigheter,

länsstyrelser och näringarna.

Viltskadecenter bedriver ett flertal projekt med målet att utveckla och utvärdera

skadeförebyggande åtgärder och publicerar råd och information om vilka åtgärder

som är lämpliga att vidta vid olika typer av verksamheter. Det sker i form av

faktablad, broschyrer och rapporter som är tillgängliga för myndigheter,

organisationer och enskilda.

Viltskadecenter ansvarar för utbildning av länsstyrelsernas viltskadehandläggare,

och andra aktörer i rovdjursförvaltningen. Viltskadecenter har supportansvar för

de svenska användarna av databasen Rovbase och dess publika del och svarar

även för projektledning på svenska sidan vid förvaltning och vidareutveckling av

databasen.

Verksamheten vid Viltskadecenter regleras i ett årligt avtal mellan

Naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet. Vissa delar av verksamheten

113 FAP 696-2, RPSFS 2000:29

114 FAP 696-1, RPSFS 2000:28

92


nämns kortfattat i verkets allmänna råd till föreskrifterna om användningen av

viltskadeanslaget (NFS 2008:16) och inventering av stora rovdjur (NFS 2007:10).

Samebyarna

Det finns 51 samebyar i landet fördelade på 33 fjällsamebyar, 10 skogssamebyar

och 8 koncessionssamebyar. Samebyn är mottagare av de ersättningar som

fördelas av Sametinget för rovdjursförekomst i renskötselområdet. Samebyarna

deltar aktivt i inventeringsarbetet av rovdjur inom respektive samebys

betesområde. Samebyarna deltar även i genomförandet av skyddsjakt efter

rovdjur.

Svenska Jägareförbundet

Jägareförbundet är en medlemsorganisation som organiserar ca 179 000 115 av

landets ca 277 000 jägare. Förbundet har myndighetsliknande uppgifter i det så

kallade allmänna uppdraget, som inte är reglerat i jaktlagstiftningen eller i andra

författningar. Medel till det allmänna uppdraget kommer från Viltvårdsfonden

och fördelas av Landsbygdsdepartementet årligen i regeringsbeslut.

Jägareförbundet medverkar i områdesinventeringar av lodjur och varg och

spillningsinventeringar av björn. Förbundets inventeringsarbete är integrerat med

länsstyrelsernas inventeringsansvar.

115 Svenska jägareförbundets verksamhetsberättelse och årsredovisning 2010

http://jagareforbundet.se/Documents/%C3%96vrigt/%C3%85rsredovisning%202010%20hemsidan.

pdf

93


Forskning

Forskning om lodjur

I Skandinavien bedrivs forskning kring lodjur i både Sverige och Norge. Svenska

loforskningsprojektet startade 1993-1994 och är baserat vid Grimsö

forskningsstation som tillhör Sveriges lantbruksuniversitet. Loprojektet

samverkar intensivt med Norsk institut for naturforskning (NINA) och detta

samarbete är sedan 2005 formaliserat inom paraplyorganisationen Scandlynx.

Svenska och norska lodjursforskare samverkar även med järvforskningen och

behandlar följande övergripande frågeställningar:

STUDIER AV LODJURENS PREDATION PÅ TAMREN OCH FÅR

Inom projektet beräknas lodjurs predationstakt på ren och får i förhållande till

utbredning och täthet av får, ren och alternativa bytesdjur. Dessutom studeras

lodjurens vandringar i landskapet i förhållande till utbredning och täthet av

bytesdjur. Ökad kunskap inom dessa områden bidrar till utvecklingen av verktyg

för att minska konflikten mellan tamdjursnäringar och rovdjur. Resultaten kan

dessutom användas för att kvalitetssäkra dagens nivåer på kompensation för

rovdjursdödade får och renar

INVENTERING OCH POPULATIONSUPPSKATTNINGAR

Lodjursforskningen bidrar till utvecklingen av inventeringssystemet främst

genom kunskap om lodjurens rörelsemönster och habitatutnyttjande, om social

dynamik mellan hanar och honor samt om samspelet mellan lodjurshonor och

deras ungar. Forskningen har också tagit fram beräkningsmodeller för

lodjursstammens totala storlek utifrån inventeringsresultaten.

PREDATION PÅ KLÖVVILT OCH SKADOR PÅ FÅR

Ett av huvudsyftena med lodjursstudierna i södra Skandinavien har varit att ta

fram ny kunskap om lodjurens rörelsemönster och predationstakt på klövvilt.

Lodjurens inverkan på rådjurstammarna varierar mycket mellan områden med

olika tätheter av rådjur. Tillgången på alternativa bytesdjur, topografi och klimat

påverkar också interaktionen mellan lodjuret och rådjuren. Information om

överlevnad, reproduktion och utbredning för bytesdjur som rådjur, hjort och

frigående får försedda med GPS-sändare i lodjursområden ger möjlighet att

analysera hur demografiska variationer hos dessa styr lodjurens rörelsemönster

och predationstakt.

INTERAKTIONER MELLAN LODJUR OCH JÄRV

Det är välkänt att järven utnyttjar kadaver av ren som dödats av lodjur. Ett viktigt

syfte med projektet som drivs i Sarek är att fastställa vilken betydelse

lodjursdödade renar har för järven och om järven har någon påverkan på lodjurets

94


predationstakt, genom att konsumera lodjurens mat eller genom att tränga undan

lodjur från renkadaver.

LODJURETS SPRIDNING OCH KOLONISERING AV GÖTALAND

Ett av målen i lodjursförvaltningen är att lodjuren ska få sprida sig söderut ner i

Götaland. Lodjursforskningen studerar denna process genom att följa unga

sändarförsedda djur som utvandrar samt genom att samla in DNA från lodjur som

etablerat sig i södra Sverige. Målet med lodjursforskningen i Götaland är att göra

en prognos för lodjurets återetableringstakt i södra Sverige samt kvantifiera

lodjurens effekt på rådjursstammarna i detta område. Denna studie inriktar sig på

lodjurens predation, spridning och etablering, nyttjande av hemområde, samt

demografi (reproduktion, dödlighet och tillväxttakt).

LODJURETS POPULATIONSDYNAMIK

Lodjursforskningen samlar in data rörande reproduktion och överlevnad av lodjur

i olika delar av Skandinavien. Bland annat effekterna av de olika

förvaltningssystemen i Norge och Sverige på lodjurets demografi undersöks inom

projektet. Dessutom pågår arbete med att utveckla beskattningsmodeller som kan

hjälpa förvaltningen att planera framtida jaktuttag av lodjur.

En lista över publikationer från Scandlynx finns på projektets hemsida 116 .

Förvaltningsrelevant kunskapsöversikt och

framtida forskningsbehov

För att ge en kunskapsöversikt och inventera framtida forskningsbehov

arrangerade Naturvårdsverket under våren 2012 ett seminarium förvaltningens

behov av forskning kring lodjur 117 . Vid seminariet sammanfattade företrädare för

lodjursforskningen resultat från förvaltningsrelevant forskning på lodjur. Viktiga

områden där kunskapsläget behöver förbättras är olika aspekter på

lodjurspredation på ren, betydelsen av alternativa bytesdjur för lodjurstammen

vid låga rådjurstätheter samt kunskap om varg och vildsvins närvaro på lodjur.

Vidare framhölls forskning rörande orsaker till variation i reproduktion och

överlevnad som viktiga områden för förvaltningen.

Forskning kring rovdjursförvaltning

Uppföljning av viltförvaltningsdelegationerna

Viltförvaltningsdelegationerna infördes i syfte att främja regionalt ansvar och

lokalt inflytande i förvaltningen av stora rovdjur. Delegationen är ett organ inom

116 http://scandlynx.nina.no/scandlynxsve/Publikationer.aspx

117

Minnesanteckningar från seminarium ”Förvaltningens behov av forskning kring lodjur” 24 april

2012 (Ärendenr NV-09671-12)

95


länsstyrelsen för samverkan i frågor som rör viltförvaltningen och består av

representanter från politiska församlingar och organiserade intressegrupper som

till exempel jägarorganisationer, skogsbruk och rennäring. Vid Luleå tekniska

universitet pågår åren 2011-2014 forskning om rovdjurspolitikens legitimitet.

Forskningen studerar huruvida den nya organisationen med ett nytt

samförvaltningsorgan i form av viltförvaltningsdelegationer förbättrar

förutsättningarna för en legitim rovdjurspolitik. Projektet studerar koalitioner

inom viltförvaltningsdelegationerna och förutsättningar för ömsesidig förståelse

respektive legitimitet. Forskningen finansieras av Naturvårdsverket

(Viltvårdsfonden) och Formas.

Rovdjursgrupperna och akutgrupperna hur gick det?

2006 beslutade regeringen att satsa 30 miljoner kronor för att förbättra dialogen

med lokalsamhället i förvaltningen av stora rovdjur. Satsningen följs upp av

Göteborgs universitet där forskare undersöker vad etablerandet av akutgrupper i

Dalarna och Värmland samt införandet av lokala rovdjursgrupper i Dalarna har

betytt för förvaltningen. Projektet undersöker hur länen använt medlen. .

Utgångspunkten är att lokalt deltagande och inflytande kan påverka

lokalbefolkningens inställning till rovdjur. I projektet ingår en jämförande studie i

Italien där man också gjort insatser för att uppnå lokalt samtycke i förvaltningen

av varg. Forskarna utgår ifrån ett synsätt att dialog och kommunikation är

nödvändigt för att förvaltningen av rovdjuren ska lyckas. Studien innehåller

därför bland annat en kartläggning av hur kommunikationen inom

rovdjursgrupperna och akutgrupperna fungerar.

Databas ger svar på förvaltningens frågor

Med syftet att skapa en ”intelligent” databas där forskningsdata överförs till en

form så att de kan ligga till grund för att svara på viltförvaltningens

frågeställningar har Grimsö forskningsstation beviljats medel från

Naturvårdsverket för perioden 2012-2014 för projektet Planering för hållbar

förvaltning av stora rovdjur. De långsiktiga forskningsprojekt kring stora rovdjur,

som pågått sedan ett till två decennier tillbaka har genererat mycket data, men

informationen har hittills inte kunnat utnyttjas till fullo i förvaltningen då det

fattas kvantitativa metoder för att inkorporera forskningsresultaten i

förvaltningen. Projektet ska utveckla modeller som grundas på data som samlats

in under en kombination av totalt 67 års fältarbete inom rovdjursprojekten.

Projektet försöker utveckla förvaltningsåtgärder som håller rovdjursstammarna

vid ett givet mål samtidigt som vissa individer avlägsnas. Vidare studerar

projektet hur förvaltningsprocessen påverkas av skillnader i livshistoria mellan de

fyra rovdjursarterna samt huruvida vissa arter är mer känsliga än andra för

felbedömningar i förvaltningsbesluten.

96


Attityder till lodjur och rovdjursförvaltning

Attitydundersökningar

Svenskarnas inställning till rovdjur och rovdjurspolitikhar sedan cirka tio år

tillbaka studerats i flera undersökningar och genom att upprepa frågor, och

genom tidigare data, kommer det att vara möjligt att göra jämförelser över tid och

mellan stad och landsbygd. Tidigare undersökningar i Sverige visar att det till

exempel finns stora skillnader i acceptans för mål för rovdjursstammarnas storlek

mellan nationell, regional och lokal nivå. På nationell skala är det hög acceptans

medan acceptansen i vissa lokalsamhället kan vara mycket låg. Tidigare resultat

indikerar att attityderna till stora rovdjur i sig är relativt stabila över tid, men att

attityder till rovdjurspolitik och åtgärder inom rovdjursförvaltningen förändras.

OM GLUPSKA VARGAR FORSKNINGSHISTORIA OM VÅRA INSTÄLLNINGAR

De fyra stora rovdjurens och rovdjursförvaltningens historia i Sverige från mitten

av 1600-talet till 1970-talet studeras vid Stockholms Universitet och vid Sveriges

lantbruksuniversitet. Kan förståelsen av tidigare syn och agerande bidra till

dagens förvaltning Historisk kunskap ger oss en säkrare grund att stå på och kan

både förklara och öka förståelsen av nutida attityder och handlingar.

97


Källförteckning

Andrén, H. (2011) Predation på ren från lodjur och järv Rapport till Sametinget

inom regeringsuppdrag ”Toleransnivåer för rennäringen”. Grimsö

forskningsstation, Riddarhyttan

Andrén, H., Liberg O. (2007) Statusrapport Lodjursprojektet. Rapport till

Naturvårdsverket, Viltvårdsfonden (Dnr. 802-0264-07; 802-0262-07)

Andrén, H., Liberg, O. (2008) Den svenska lodjursstammen 2004-2008. Rapport

Grimsö forskningsstation Riddarhyttan. ISBN 978-91-86331-08-5

Andrén, H., Linnell, J.D.C., Liberg, O., Ahlqvist, P., Andersen, R., Danell, A.,

Franzén, R., Kvam, T., Odden, J., Segerström, P. (2002) Estimating total lynx

(Lynx lynx) population size from censuses of family groups. Wildlife Biology 8:

299-306.

Andrén, H., Svensson, L., Liberg, O., Hensel, H., Hobbs, N.T., Chapron, G.

(2010) Den svenska lodjurspopulationen 2009-2010 samt prognos för 2011-2012.

Grimsö forskningsstation, Riddarhyttan. Inventeringsrapport från

Viltskadecenter 2010-4.

Andrén, H., Samelius, G., Segerström, P., Sköld, K., Rauset, G. R., Persson, J.

(2011) Mortality and poaching of lynx in Sweden, Report to World Wide Fund

for Nature, WWF (Sweden)

Bernkonventionen (1997) Recommendation No. 59 (1997) on the Drafting and

Implementation of Action Plans of Wild Fauna Species. The Standing Committee

of the Convention on the Conservation of European Wildlife and Natural

Habitats, acting under Article 14 of the Convention.

https://wcd.coe.int/ViewDoc.jsp?id=1487307&Site=COE

Ericsson, G., Sandström, C., Kindberg, J., Støen, O. G. (2010) Om svenskarnas

rädsla för stora rovdjur, älg och vildsvin. Umeå. SLU Rapport 2010:1

Hellborg, L., Walker, C.W., Rueness, E.K., Stacy, J.E., Kojola, I., Valdmann, H.,

Vilá, C., Zimmermann, B., Jakobsen, K.S., Ellegren, H. (2002) Differentiation

and levels of genetic variation in northern European lynx (Lynx lynx) populations

revealed by microsatellites and mitochondrial DNA analysis. Conservation

Genetics 3: 97-111.

Hobbs, N. T., Andrén, H., Persson, J., Aronsson M., Chapron, G. (2012) Native

predators reduce harvest of reindeer by Sami pastoralists. Ecological

Applications, 22(5), 2012, pp. 16401654

Karlsson, J., Danell, A., Månsson, J., Svensson, L. (2011) Viltskadestatistik 2011.

Skador av fredat vilt på tamdjur, hundar och gröda. Riddarhyttan,

Viltskadecenter SLU, Rapport 2012:1. ISBN 978-91-86331-45-0.

98


Liberg, O., Andrén, H. (2006) Lodjursstammen i Sverige 1994-2004. En

utvärdering av inventeringsresultat och metodik. Riddarhyttan. Rapport

Viltskadecenter/Grimsö forskningsstation. SLU. 39 sidor, ISBN 978-91-976324-

0-9

Liberg, O. (2006) Förslag till Åtgärdsprogram lodjur. Riddarhyttan. Grimsö

Forskningsstation SLU.

Liberg, O., Andrén, H. (2006) Lodjuret Artfakta, Riddarhyttan. Rapport till

Rovdjursutredningen 2007 Grimsö Forskningsstation SLU.

Linnell, J., Salvatori, V. Boitani, L. (2008) Guidelines for Population Level

Management Plans for Large Carnivores.2008 A Large Carnivore Initiative for

Europe report prepared by the European Commission.

Mattisson, J., Persson, J. Karlsson, J. Andrén, H. (2007) Erfarenheter från försök

att minska rovdjursangrepp på ren. PM till rovdjursutredningen 2007.

Mattisson, J., Odden, J., Nilsen, E.B., Linnell, J.D.C., Persson, J., Andrén, H.

(2011) Factors affecting Eurasian lynx kill rates on semidomestic reindeer in

northern Scandinavia: can ecological research contribute to the development of a

fair compensation system? Biological Conservation 144:3009-3017.

Naturvårdsverket (2007) Ekosystemansatsen en väg mot bevarande och hållbart

nyttjande av naturresurser. Stockholm. Naturvårdsverket rapport 5782. ISBN

978-91-620-5782-4. ISSN0282-7298

Naturvårdsverket (2010). Rovdjursakutgrupper i Dalarnas och Värmlands län.

En utvärdering efter tre års försöksverksamhet. Stockholm. Naturvårdsverket

rapport 6330. ISBN 978-91-620-6330-6. ISSN 0282-7298

Nilsson, T. (2013) Population viability analyses of the Scandinavian populations

of bear (Ursus arctos), lynx (Lynx lynx) and wolverine (Gulo gulo).

Naturvårdsverket rapport 6549. ISBN 978-91-620-6549-2

Nordmark, M. (2007) Rovdjursturism Turism kring de fyra stora rovdjuren med

fokus på björn. Stockholm. Naturvårdsverket. Rapport 5688. ISBN 620-5688-3.

ISSN 0282-729

Pedersen, V. A., Linnell, J. D. C., Andersen, R., Andrén, H., Linden, M.,

Segerström, P. (1999) Winter lynx Lynx lynx predation on semi domestic

reindeer Rangifer tarandus in northern Sweden. Wildlife Biology 5, 203-211

Samelius, G., Andrén, H., Liberg, O. Linnell, J. D. C. Odden, J. Ahlqvist, P.

Segerström P., Sköld, K. (2012) Spatial and temporal variation in natal dispersal

by Eurasian lynx in Scandinavia. Journal of Zoology 286, 120130

Sametinget (2012) Rapport regeringsuppdrag ”utformning av ett

förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för

rennäringen”. Kiruna. Rapport, (JO2010/2752)

99


Sametinget och Naturvårdsverket (2013) Redovisning av regeringsuppdrag.

Uppdrag att slutföra tidigare uppdrag att utforma ett förvaltningsverktyg för

förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen. 2013-01-

31, kompletterad 2013-03-01. (L2012/1579)

Sandström, C., Ericsson, G. (2009) Om svenskars inställning till rovdjur och

rovdjurspolitik. Umeå, SLU. Rapport 2009:1.

Sunde, P., Kvam, T., Bolstad, J. P., Bronndal, M. (2000) Foraging of lynxes in a

managed boreal-‐alpine environment. Ecography 23: 291-‐298.

Viltskadecenter (2004) Tamdjursstängsel och lodjur försök i djurparker.

Faktablad från Viltskadecenter

Von Arx, M. (2012) Lynx Europe summary - s. 28-39 i: Kaczensky, P.,

Chapron, G., von Arx, M., Huber, D., Andrén, H. & Linnell, J. (red.), Status,

management and distribution of large carnivores bear, lynx, wolf & wolverine -

in Europe. Istituto di Ecologia Applicata och Large Carnivore Initiative for

Europe (LCIE)

Zetterberg, A., Svensson, L. (2012) Resultat från inventering av lodjur i Sverige

vintern 2011/2012. Inventeringsrapport från Viltskadecenter 2012-05.

100


Bilaga 1

Sammanställning över styrande och

vägledande dokument för

lodjursförvaltningen

Den nationella rovdjurspolitiken

SAMMANHÅLLEN ROVDJURSPOLITIK

Prop 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik.

2000/01:MJU9 Sammanhållen rovdjurspolitik (Miljö- och jordbruksutskottets

betänkande).

rskr. 2000/01:174 (riksdagsskrivelse).

SOU 1999:146 Sammanhållen rovdjurspolitik. (Slutbetänkande av

Rovdjursutredningen).

EN NY ROVDJURSFÖRVALTNING

Prop 2008/09:210 En ny rovdjursförvaltning.

2009/10:MJU8 En ny rovdjursförvaltning (Miljö- och jordbruksutskottets

betänkande).

rskr. 2009/10:7 (riksdagsskrivelse).

SOU 2007:89 Rovdjuren och deras förvaltning. (Betänkande av Utredningen om

de stora rovdjuren).

SOU 2011:37. Rovdjurens bevarandestatus. (Delbetänkande av

Rovdjursutredningen).

SOU 2012:22. Mål för rovdjuren. (Slutbetänkande av Rovdjursutredningen).

Direktiv och konventioner

Art- och habitatdirektivet: Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om

bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, senast ändrat genom rådets

direktiv 2006/105/EG.

Fågeldirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EU av den 30

november 2009 (tidigare rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om

bevarande av vilda fåglar).

CITES-konventionen: Konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel

med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (SÖ 1974:41).

Rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter

av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem.

101


Konventionen om biologisk mångfald. Rio de Janeiro den 5 juni 1992 (SÖ

1993:77).

Bernkonventionen: Konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter

samt deras naturliga miljö. Bern den 19 september 1979 (SÖ 1983:30).

Lagar

Miljöbalken (1998:808).

Jaktlagen (1987:259).

Förordningar

Artskyddsförordningen (SFS 2007:845).

Jaktförordningen (SFS 1987:905).

Förordning (SFS 2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och

kungsörn.

Förordning (SFS 2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer.

Viltskadeförordningen (SFS 2001:724).

Förordningen (2007:481) om stöd för landsbygdsutvecklingsåtgärder.

Föreskrifter

Föreskrifter (SJVFS 2012:1) om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter

(SJVFS 2007:42) om kompensationsbidrag, miljöersättningar och

miljöinvesteringar.

Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2008:30 J 15) om handel och andra åtgärder

med exemplar av vilt levande djur- och växtarter som behöver skydd.

Naturvårdsverkets föreskrifter om artskydd (NFS 2009:10).

Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) om bidrag och

ersättningar för viltskador enligt 11 och 12 §§ viltskadeförordningen (2001:724).

Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:18) om jakt och

statens vilt.

Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2007:10) om inventering

av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn.

Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2010:1) om förvaltning av björn, varg, järv,

lo och kungsörn.

Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2010:15) för länsstyrelsens

beslut om licensjakt efter lo.

Sametingets föreskrifter (STFS 2007:9) om bidrag och ersättning för

rovdjursförekomst i samebyar.

102


Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:42) om kompensationsbidrag,

miljöersättningar och miljöinvesteringar.

Naturvårdsverkets beslut

Fastställande av regionala miniminivåer för förekomsten av lo för

rovdjursförvaltningsområden och län. (2011-02-03, Dnr NV-02007-10)

Överlämnande av rätt att besluta om skydds- och licensjakt efter lo till

länsstyrelserna i Norra rovdjursförvaltningsområdet. (2011-02-17, Dnr. NV-

02099-11)

Överlämnande av rätt att besluta om skydds- och licensjakt efter lo till

länsstyrelserna i det Mellersta rovdjursförvaltningsområdet. (2012-10-25, Dnr

NV-07302-12).

Överlämnande av rätt att besluta om skyddsjakt efter lo till länsstyrelserna i det

Södra rovdjursförvaltningsområdet. (2012-10-25, Dnr NV-07301-12).

Instruktioner

Naturvårdsverket och Rovdata (2013) Lodjur: Instruktion för fastställande av

föryngring. Instruktion. Metodik för inventering av stora rovdjur. ISBN 978-91-

620-8643-5.

Naturvårdsverket och Rovdata (2013) Lodjur: Instruktion för regelbunden eller

tillfällig förekomst. Instruktion. Metodik för inventering av stora rovdjur. ISBN

978-91-620-8636-7.

Faktablad

Naturvårdsverket och Rovdata (2013) Lodjur: Snoking. Faktablad. Metodik för

inventering av stora rovdjur. ISBN 978-91-620-8640-4.

Naturvårdsverket och Rovdata (2013) Lodjur: Avståndskriterier. Faktablad.

Metodik för inventering av stora rovdjur. ISBN 978-91-620-8637-4.

Naturvårdsverket och Rovdata (2013) Lodjur: Områdesinventering. Faktablad.

Metodik för inventering av stora rovdjur. ISBN 978-91-620-8638-1.

Naturvårdsverket och Rovdata (2013) Lodjur: Rullande inventering. Faktablad.

Metodik för inventering av stora rovdjur. ISBN 978-91-620-8639-8.

Naturvårdsverket och Rovdata (2013) Lodjur: Särskiljning och gruppering i fält.

Faktablad. Metodik för inventering av stora rovdjur. ISBN 978-91-620-8641-1.

Redovisning av regeringsuppdrag

Naturvårdsverket (2012) Riktlinjer för länsstyrelsens handläggning

av ansökningar om skyddsjakt. (NV-00729-11).

103


Naturvårdsverket (2013) Uppdrag att presentera sårbarhetsanalyser för varg,

björn, järv och lo. (NV-5519-12).

Sametinget (2012) Rapport regeringsuppdrag ”utformning av ett

förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för

rennäringen”. (JO2010/2752)

Sametinget och Naturvårdsverket (2013) Redovisning av regeringsuppdrag.

Uppdrag att slutföra tidigare uppdrag att utforma ett förvaltningsverktyg för

förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen. 2013-01-

31, kompletterad 2013-03-01. (L2012/1579)

Nationell vägledning

Viltskadecenter (2012). Rekommenderade priser på får, lamm och nötkreatur

som dödats och skadats av stora rovdjur samt ersättningar för merarbete i

samband med skador.

http://www.viltskadecenter.se/images/stories/Publikationer/priser_pa_far.pdf.

2012-11-16.

Naturvårdsverket (2012) Riktlinjer för länsstyrelsens handläggning

av ansökningar om skyddsjakt. (Ärendenr. NV-00729-11)

Naturvårdsverket (2011). Vägledning för prioritering av förebyggande åtgärder

vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta områden. Redovisning av

regeringsuppdrag i regleringsbrev. (dnr 410-181-10 Nv)

EU-vägledning

Linnell J., Salvatori, V., Boitani L. (2008). Guidelines for population level

management plans for large carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative

for Europe report prepared for the European Commission (contract

070501/2005/424162/MAR/B2).

EU-Kommissionen (2007) Vägledning om strikt skydd för djurarter av intresse

för gemenskapen i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av

livsmiljöer (svensk översättning som finns på Naturvårdsverkets hemsida.)

http://www.naturvardsverket.se/upload/handbok/Kommissionens_vagledning_arti

kel_12_habitatdirektivet.pdf

EU-Kommissionen (2011) Assessment and reporting under Article 17 of the

Habitats Directive. Explanatory Notes & Guidelines for the period 2007-2012.

Final version. July 2011. https://circabc.europa.eu/sd/d/2c12cea2-f827-4bdbbb56-3731c9fd8b40/Art17%20-%20Guidelines-final.pdf

104


C-342/05. Fördragsbrott Jakt på varg. Domstolens dom (andra avdelningen) den

14 juni 2007. Europeiska kommissionen mot Republiken Finland. - Direktiv

92/43/EEG - Bevarande av livsmiljöer - Vilda djur och växter -.

105


Bilaga 2

Övriga underlag

Årliga underlagsrapporter

INVENTERINGSRAPPORTER:

Inventering av stora rovdjur. Viltskadecenter SLU.

http://www.viltskadecenter.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1

10&Itemid=881#publikationerinventeringrovdjur . 2012-11-16

VILTSKADESTATISTIK

Viltskadestatistik. Viltskadecenter SLU.

http://www.viltskadecenter.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1

10&Itemid=881#publikationerviltskadestatistik 2012-11-16.

Övriga underlagsrapporter

Andrén, H., Samelius, G., Segerström, P, Sköld, K., Rauset, G-R. Persson, J.

(2011) Mortality and poaching of lynx in Sweden. Dödlighet och illegal jakt på

lodjur i Sverige. A report to World Wide Fund for Nature, (Sweden).

Riddarhyttan. Grimsö forskningsstation, SLU.

Andrén, H. Chapron, G. (2011) Prognoser för lodjurspopulationen 2012 och

2013 i Sverige. Rapport till Naturvårdsverket.

Andrén, H., Liberg, O. (2008) Den svenska lodjursstammen 2004-2008.

Riddarhyttan. Rapport Grimsö forskningsstation/Viltskadecenter, SLU. 24 sidor.

ISBN 978-91-86331-08-5.

Andrén, H., Svensson, L., Liberg, O., Hensel, H., Hobbs, N. T., Chapron, G.

(2011) Den svenska lodjurspopulationen 2009-2010 samt prognoser för 2011-

2012. Riddarhyttan. Inventeringsrapport från Viltskadecenter 2010-4. 29 s. ISBN

978‐91‐86331-21‐4

Flagstad, Ø., Andersen, R., Wärdig, C., Johansson, M., Ellegren, H. (2008)

Familiegrupper i den svenske gaupebestanden vinteren 2007/2008 belyst fra

genetisk analyse av ekskrementer og hår. Trondheim. NINA Rapport 393. 24 s.

ISBN: 978-82-426-1958-7 ISSN: 1504-3312

Liberg, O., Andrén, H. (2005) Lodjursstammen i Sverige 1994-2004. En

utvärdering av inventeringsresultat och metodik. Riddarhyttan. Rapport Grimsö

forskningsstation, SLU.

Mattisson, J., Andrén, H. (2008) Förvaltningsmärkning av lodjur inom

renskötselområdet Lodjurens predation på ren, hemområden och

aktivitetsmönster. Riddarhyttan. Rapport Grimsö forskningsstation, SLU.

106


Odden, J., Mattisson, J., Rauset, G.R., Linnell, J.D.C., Persson, J., Segerström, P.,

Andrén, H. (2010) Er skadefelling av gaupe og jerv selektiv? Trondheim. NINA

Rapport 601. 20 s. ISBN 978-82-426-2178-8 ISSN: 1504-3312

Schneider, M. (2011) Fällfångst av lodjur under licensjakt 2010

sammanställning och översiktlig utvärdering. Rapport till Naturvårdsverket

2011-01-31,

Söderberg, A. Åsbrink, J. (2011) Rapport om Statens Veterinärmedicinska

Anstalts arbete med stora rovdjur år 2011. Rapport till Naturvårdsverket. (NV-

02968-11)

107

More magazines by this user
Similar magazines