nr28 webb - Örebro läns landsting

Ambivalens
David hade vunnit framgång i terapin beträffande ökad öppenhet med sina
problem och en större förmåga till relationer både i arbete och kärlek. Jag tror dock
att det fanns kvar ett mått av ambivalens, å ena sidan för att ha varit i behov av
hjälp av psykiatrin och å andra sidan rädslan för beroende. Han blev irriterad när
han erhöll ett brev som det stod ”psykiatrin” på, det brev som terapeuten sände
honom innan vårt möte. ”Ska dom knäcka mig”, undrade han med anledning av
att brevet inte var anonymt. Relationen och kontakten med psykiatrin innehåller
både stolthet över att våga möta en bekant i korridoren och en önskan att förneka
behovet att ha kontakt där. Ambivalensen fanns också inför mötet med mig och
det var en del hinder för att hitta tid och plats för intervjun. Trots allt var han
öppen i kontakten när vi väl träffats och han delade sedan gärna med sig av sina
tankar om terapi.
Eva: ”Jag ville inte bli struken medhårs”
Kris
Eva kom till psykiatrin på grund av akut kris i och med att hon separerade från
sambon Erik. Hon hade levt ensam i många år med en tonårsdotter när hon
träffade honom. De fick en gemensam dotter som var två år. Eva hade tidigare sökt
hjälp inom psykiatrin och hon ville träffa Carin, den terapeut hon arbetade med
den gången. Carin fanns kvar på mottagningen, så det gick att ordna. Carin och
hon startade arbetet med krisbearbetning men sedan ville Eva arbeta vidare med
problem hon upplevde med sig själv. Hon ville bland annat veta hur hon
uppfattades av andra. Eva ville ha ärliga omdömen om sig själv även om det inte
alltid var behagligt för henne. Terapiprocessen pågick i sju månader.
Eva hade ett människovårdande yrke, hon var skötare på en kvinnlig
kriminalanstalt. Hon var som person omhändertagande och satte sig själv i sista
rummet. ”Man tänker på alla runt omkring först.” Hon kunde se att detta var ett
problem som påverkade henne negativt och hon hade en tendens att ”bränna ut
mig mellan varven”. Hon var också medveten om att hon arbetade hårt för att
slippa tänka för mycket. När hon arbetade då kände hon att: ”Då duger man
någonstans åtminstone, va?”
Mementum 23