nr28 webb - Örebro läns landsting

Drömmar
Många av Ingrids nattliga drömmar innehöll bilder som förändrades från idyll till
skräckfyllda upplevelser av övergrepp och livsfara. Men drömmarna hjälpte henne
också att bearbeta svåra upplevelser. ”Jag skriver ner dom och jag ser precis, jaha,
nu befinner jag mig här i mitt liv, vad säger drömmen till mig?” Den hjälpen fanns
kvar efter avslutad terapi som en extra möjlighet. ”Och sedan kan jag väl säga att
det här med drömmarna det är fortfarande en trygghet för mig. Jag har mina
drömmar och de är rätt fantastiska faktiskt.” Så hon kunde arbeta vidare med sin
utveckling trots avslutad terapi. Ett annat sätt att gå vidare var att vidareutveckla
sig i arbetet. Hon hade med stort engagemang satsat på utbildning inom sitt jobb
och sysslade nu själv med utbildning av personal.
Avslutningen
Ingrid tänkte tillbaka på sin terapi: ”Jag vet att första gången jag var hos Agneta så
beskrev jag mig själv som att jag satt i en glastrumma. Där kunde man inte höra
någonting och man kunde möjligtvis se ut, men alltså satt jag därinne. Och jag
kunde få visioner där jag befann mig i olika barnstadier och såg mig själv som
barn. Jag kunde liksom se mig själv under en säng så där. Och se mitt eget
ansiktsuttryck. Och ta med det. Och det här det har liksom försvunnit för jag har
blivit en ganska kaxig tjej.” Hon hade satsat hårt i sitt förvärvsarbete och såg att de
gamla ibland kan vara lika utsatta som hon själv var som barn. Det medförde att
hon fick konflikter gentemot vissa arbetskamrater som inte var lika glödande
engagerade som hon själv. Vid ett tillfälle, när hon ansåg att man behandlade en
patient illa, ställde hon sig på hans sida och fick därmed hela personalgruppen
emot sig. Hon minns då hur hon blev mobbad i skolan. ”Jag anpassade mig inte i
ledet till mina kamrater så jag blev under en veckas tid totalt utfrusen. Och då
upplevde jag faktiskt det här med att gå i skolan, det här med att kamraterna står i
ring och jag får stå själv, så var det, ja det kan man säga att jag genomled min
mobbingperiod då den veckan tillsammans med Agneta.”
Om hon skulle arbeta vidare i sin utveckling i en terapi skulle det vara att kunna
gränsa av engagemanget i arbetet. Som det nu var följde arbetet henne hem under
fritiden och blev därmed energikrävande.
Ingrid arbetade med sin barndom i nuet. Att ta hand om människor som behöver
omvårdnad blev hennes mission i livet. Efter terapin var hon dock mer medveten
om var hennes behov av att hjälpa människor i nöd kom ifrån. Men hon hade ändå
svårt att se gränsen för sitt ansvar och för sin förmåga. Hon kämpade fortfarande
med att inte riktigt se hur stort hennes ansvar är och att inse att hon själv inte kan
förändra hela den institution där hon arbetar. Hon fick också konflikter med
arbetskamrater som kanske känner sig oroade av hennes engagemang. Det är inte
säkert att det där fanns generositet tillräckligt för att någon ska få vara annorlunda,
Mementum 37