nr28 webb - Örebro läns landsting

problemet med hur psykoterapi inlemmas i psykiatrin är kanske att luta sig mot
”bedömningar” och andra vedertagna begrepp inom sjukvården, för att få
legitimitet i sitt arbete. På så sätt blir den psykoterapeutiska behandlingen sedd ur
samma synvinkel som den medicinska.
Man strävar efter att ”bedöma” patienterna och försöker därmed förutse resultatet
av den insatta behandlingen, i det här fallet psykoterapin. På så sätt närmar man
sig det medicinska tänkandet och förlorar den psykoterapeutiska tanken om att
vara fri att ta emot det som patienten behöver och vill komma med. ”Patientens
ursprungliga diagnos är här inte till någon hjälp snarare skymmer den sikten” (Olsson,
1997, sid. 100).
Varför terapeuterna valde just dessa patienter
I ett tidigare arbete (Einar, 1999) upplevde jag att det var svårt att få del av terapier.
Jag tog kontakt med flera terapeuter, som arbetade med psykoterapi inom
psykiatrin, men det var svårt att hitta någon som tyckte att man kunde hjälpa mig.
Till slut fick jag ändå positivt svar från en terapeut som var villig att hjälpa mig att
få kontakt med patienter som hade gått i psykoterapi. Jag funderade då över vilka
hinder som fanns för att terapeuter skulle vilja dela med sig av de patientkontakter
de haft. Den här gången har det gått något lättare. Några av de tillfrågade
terapeuterna är de samma som tillfrågades förra gången men den här gången gick
det lättare att få förslag på namn på före detta patienter. Jag tror att det beror på att
det nu funnits mer tid att fundera över hur det skulle kännas att släppa in någon i
sitt arbete. Nu har terapeuterna i stället sagt att det kan vara roligt och lärorikt att
få del av vad de före detta patienterna har upplevt i terapin. En annan skillnad är
att jag denna gång vänt mig till terapeuter som jag har en personlig relation till.
Det är alltså terapeuter som har känt mig under längre tid som har förmedlat
namn. Ytterligare en annan tanke är att jag denna gång presenterat mitt projekt på
ett tydligare sätt, kände mig säkrare i forskarrollen. Jag har också fått tid att tänka
och förstå mer av hur svårt det kan vara att dela med sig av detta känsliga arbete.
Efter intervjuerna har jag tillfrågat terapeuterna vad det var som avgjorde vilka
patienter de tyckte var lämpliga att intervjua. Jag hade själv nämnt vissa kriterier
att utgå ifrån. Jag ville ha kontakt med patienter både som gått i långa terapier och
i kortare. Med långa menar jag sådana terapier som var längre än två år. Det var
också bra om terapierna var avslutade för en tid sedan. Terapeuten skulle ha en
psykodynamisk teoretisk grund, det vill säga arbeta utifrån den psykoanalytiska
teorin. De terapeuter, som förmedlade kontakt med före detta patienter, är fyra
kvinnliga terapeuter, alla med mellan femton och tjugo års erfarenhet av arbete
inom psykiatrin.
Mementum 43