Introduktion Säkerhet Materiel Förarbete

Enzymaktivitet i ananas 

Av: Pia Öhlund 

Tid för förberedelser: 20 minuter Tid för genomförandet: 20 minuter 

Antal tillfällen: 1 Svårighetsgrad: Kräver viss labvana 

Säkerhetsfaktor: Ofarligt 

Introduktion 

Det kan vara svårt att få gelatinet att stelna på en tårta med rå ananas. Om vi istället använder 

konserverad ananas fungerar det mycket bättre! 

Med detta experiment visar vi hur enzymerna i frukt denatureras av konservering som innebär stark 

upphettning av livsmedlet. Det kan ju faktiskt vara bra att veta om man ska lägga ananas på tårtan 

med gelé! 

Säkerhet 

Experimentet i sig är riskfritt, men iakttag viss försiktighet med kniven. 

I detta försök används inga farliga kemikalier. Avfallet komposteras lämpligen. 

Materiel 

• Gelatin 

• Färsk ananas 

• Konserverad ananas 

• Vass kniv 

• Skärbräda 

• Fat 

• 3 Petriskålar 

• Pinne att röra om med 

• Värmeplatta/ vattenkokare 

• Etiketter 

Obs! Frukten får inte var för mogen, då går processen långsammare. Välj en ananas som är relativt 

hård (omogen). 

Förarbete 

Inget förarbete (förutom att ställa i ordning gelatinet).

Utförande 

Gör ca 200 ml gelatin enligt anvisningar på paketet och fyll muggarna i förväg om du vill spara tid 

under själva experimentet. 

1. Skär upp tärningar av den färska ananasen. 

2. Skär upp tärningar av den konserverade ananasen (lika stora bitar som den färska!). 

3. Numrera muggarna, 1-3. 

4. När gelatinet nästan har stelnat, efter ca 6 minuter, tillsätt frukt i muggarna enligt nedan: 

5. Var noga med att frukten täcks av gelatinet! 

6. Observera vad som händer (bör vara klart inom cirka 30 minuter). 

mugg och innehåll 5 min 10 min 15 min 20 min 25 min 30 min 

1. Bara gelatin 

2. Gelatin + 

konserverad ananas 

3. Gelatin + färsk 

ananas 

Notering! Enzymet finns i både josen och i fruktköttet, så båda går att använda. Effektiviteten hos 

enzymet i ananasen kan variera mellan olika tillfällen, kanske beroende på hur frukterna lagrats. För 

säkerhets skull bör du testa experimentet i förväg för att försäkra dig om att enzymet är effektivt. 

Följdfrågor till experimentet 

Gelatin är ett protein. Bromelain är ett enzym som bryter ned protein, som finns i ananas. Titta på 

etiketten på den konserverade ananasen innan du svarar på följande frågor: 

1. Vad hände i experimentet som antyder att det har skett någon form av enzymaktivitet? 

2. Skulle någonting annat ha kunnat orsakat detta? 

3. Vad är det för ingredienser i konserverad ananas? 

4. Vad var syftet med mugg nr. 1? 

5. Vad händer med ananasen då den konserveras? 

6. Vilken faktor skulle du föreslå har den största effekten på enzymaktivitet? 

7. Människor som arbetar med rå ananas måste bära handskar. Varför tror du att det är så? 

8. Köttmörare innehåller enzymer som bromelain, eller papain, ett liknande enzym från 

papaya. Föreslå hur dessa enzymer arbetar. 

Variation 1 

Variera temperaturen. Går det långsammare eller snabbare om det är kallt, rumstemperatur eller 

varmt? 

Variation 2 

Upphetta fruktbitarna i ugn vid 150 °C några minuter innan de läggs på gelatinet i rumstemperatur. 

Jämför med frukt som inte upphettats. Vad beror skillnaden på? (Observera: Även om ugnen är 150 

grader blir själva frukten maximalt 100 grader ifall den inte torkar ut helt! )

Bakgrundsfakta 

Proteiner 

Proteiner har två viktiga funktioner i din kropp. Dels utgör proteinerna det viktigaste materialet för 

att bygga upp kroppens olika delar, dels styr proteinerna de kemiska omvandlingar som är hela 

grunden för liv. Man känner idag till flera tusen proteiner med olika funktion, av vilka de flesta är 

enzymer. Enzymer är alltså de proteiner som sköter de kemiska omvandlingarna i kroppen och 

fungerar som katalysatorer. En katalysator är ett ämne som i liten mängd påskyndar en reaktion 

mellan andra ämnen utan att själv förbrukas. 

Gelatin består liksom kött av proteiner. Proteiner är uppbyggda av mindre molekylbyggstenar, 

nämligen aminosyror. Det finns 20 olika aminosyror. I en vanlig proteinmolekyl är det oftast flera 

hundra aminosyror ihopkopplade med så kallad peptidbindningar. Proteiner är inte bara långa raka 

kedjor av aminosyror, de böjer och veckar kedjorna på olika sätt. Det är aminosyrorna som avgör 

vilken form proteinet skall få och det är också aminosyrorna som bestämmer vilken funktion 

proteinet får i kroppen. Samma aminosyraföljd ger alltid samma "nystan", det vill säga samma 3dimensionella 

form. Funktionen hos sådana proteiner bygger på att denna tredimensionella form 

vänder speciella "kemiska ytor och håligheter" mot omgivningen. Andra molekyler och 

cellstrukturer kan sedan samverka med dessa. 

Kött består av muskelvävnad (bindväv) som samlar sig kring senor som i sin tur fäster musklerna i 

skelettet. Det huvudsakliga proteinet i bindväven är kollagen. Det är långa spiralvridna kedjor av 

proteiner bestående av cirka 1050 aminosyror. Mellan dessa kollagenkedjor finns tvärbindningar 

som är mer eller mindre stabila. Tre av dessa kedjor bildar tillsammans en trippelspiral. Flera 

trippelspiraler bildar tillsammans kollagenfibriller, som stabiliseras genom tvärbindningar i ett 

tredimensionellt nätverk. Muskelfibrerna innehåller små proteintrådar, aktin och myosin , som 

bildar ett regelbundet mönster. När musklerna drar ihop sig bildas tvärbindningar mellan dessa 

proteiner, aktin och myosin. Musklerna förkortas och utför på så vis ett arbete. För att arbete ska 

kunna uträttas behövs energi, denna energi heter glykogen (uppbyggt av amylos vars nedbrytning 

katalyseras av enzymet amylas ) i muskelcellerna. 

Denaturering av proteiner 

Denaturering innebär att ett ämnes egenskaper förändras så att det inte kan användas för ett 

specifikt ändamål. Då proteiner denatureras ändras deras form och proteinets biologiska aktivitet 

försvinner. Proteinerna består, så som ovan nämnts, av långa, mer eller mindre veckade kedjor. 

Veckningen stabiliseras genom att olika delar av en kedja binds till varandra. Bindningarna är dock 

relativt svaga och därför bryts de lätt, vilket leder till att molekylens form ändras. Detta leder i sin 

tur till att och att dess löslighet ändras. Man säger att proteinet denatureras. 

Ett protein är därför känsligt för bland annat värme, extrema saltkoncentrationer, organiska 

lösningsmedel, reducerande medel och pH förändringar. Vid höga temperaturer denatureras 

proteinet . Ökad värmerörelse stör de intermolekylära intraktionerna inom proteinet. pH-ändringar 

, medför ändrade laddningar i vissa aminosyror, vilket påverkar deras samverkan med andra 

grupper i kedjan. Den tredimensionella formen på ett protein blir alltså annorlunda om temperaturen 

eller pH ändras. Om temperaturen ändras väldigt mycket kommer alltså proteinet att förändras så 

pass mycket att det förlorar sin funktion, dvs. proteinet (ex. enzymet bromelain) förstörs och denna 

process är inte reversibel. 

Gelatin 

Gelatin kan framställas ur växter eller djur. Det har genom tiderna framställts från berberisbär, röda 

vinbär, äpplen, islandsmossa, karragentång, hjorthorn och fiskars simblåsor. Idag görs 90 % av

världens geltatin av hud (svinsvål och nötspalt). Gelatin görs nästan bara av grissvål, men ibland 

tillsätts även kollagen, som tas från ben och hudar från nötdjur som slaktats och godkänts som 

humanföda. 

Proteinet kollagen i ben och hud är den egentliga råvaran vid framställning av gelatin. Naturligt 

kollagen tillhör strukturproteinerna, vars grundbyggsten är en polypeptidkedja, bestående av cirka 

1050 aminosyror. På grund av sin struktur är kollagen olösligt. Det kan göras lösligt genom 

hydrolys till gelatin eller gelatinhydrolysat. 

Konservering 

Det finns olika typer av konservering som används för att förhindra att mat blir förstörd av 

bakterier, jästsvampar eller mögel. Exempel på konserveringsmetoder är: torkning, rökning, 

saltning, fermentering (mjölksyrajäsning), värmebehandling, kemisk konservering, djupfrysning 

och förpackningsgaser. 

Kemisk konservering innebär att man tillsätter vissa kemiska ämnen till livsmedlen för att öka deras 

hållbarhet. Förutom kemiska tillsatser finns ”naturliga” ämnen som har konserverande effekt, t ex 

salt (natriumklorid), höga koncentrationer av socker och etanol.

pH-förändringar vid fotosyntes 

Av: Markus Andersson 



Säkerhetsfaktor: Ofarligt 


Alla har vi nog hört att gröna växter producera syrgas och kanske har vi också hört att de tar upp 

koldioxid. Men vet vi också att de konsumerar syrgas och producerar koldioxid i mörker? För att 

testa detta på ett enkelt sätt kan vi använda oss av skott från en vattenväxt (t.ex. vattenpest) som vi 

utsätter för olika behandlingar, t.ex. jus eller mörker och undersöka om pH-värdet i det omgivande 

vattnet ändrar sig. 

Riktlinjer 

Försöket passar väl som elevexperiment där eleverna jobbar i par. Beroende på elevernas 

färdigheter i laborativt arbete och förkunskaper i kemi och biologi kan man välja att ge eleverna 

denna labb som en öppen labb med endast vad som står under rubriken introduktionen som ledning, 

eller att ge eleverna även punktlistan under rubriken utförande. Min erfarenhet är att labben upplevs 

som mycket mer intressant av eleverna om de får planera den själva. 


Experimentet är praktiskt taget riskfritt. Undvik dock kontakt av BTB med hud, ögon och kläder. 

Vattenlösning med BTB/fenolftalein kan hällas ut i vattnet. Skotten från vattenpest kan lämpligen 

slängas i de vanliga soporna eller i en kompost. Observera att vattenpesten inte ska slängas ut i 

närbeläget vattendrag eller sjö, eftersom den då kan klara av att etablera sig och slå ut inhemska 

arter. 


• 3 ofärgade flaskor (ca 150&bnbsp;ml) med tättslutande lock 

• 2 lika stora skott (ca 6&bnbsp;cm) från vattenpest 

• pH-indikatorer 

• BTB 

• Fenolftalein 

• (Alternativ: En universalindikator kan ersätta BTB och fenolftalein) 

• (Alternativ: pH-meter kan också användas) 

• Kranvatten 

• Ljuskälla (lysrör eller glödlampa) 

• pH-meter (ej nödvändig för experimentet)


Köp in unga och välmående exemplar av vattenpest. 

Ställ fram flaskor med tättslutande lock. 

Några timmar innan laborationen fyll upp en hink eller liknande med vatten så att vattnet blir 

rumstempererat. Helst bör vattnet vara vatten från ett akvarium eller en sjö, så att vattnet är 

näringsrikt annars är det stor risk att vattenväxterna drabbas av näringsbrist och därmed fungerar 

fotosyntesen dåligt. Om man använder kranvatten kan man tillsätta NaNO 3 respektive Na 2 HPO 4 för 

att ge en slutkoncentration på vattnet på 6.4 µM kväve samt 0.4 µM fosfor. 

Utförande 

Dag 1: Sätt igång experimentet 

1. Häll lite av det rumstempererade vattnet i två små bägare. Tillsätt 1 droppe fenolftalein 

respektive några droppar BTB. Notera eventuellt färgomslag. 

• Eventuellt: Mät pH på det rumstempererade vattnet med pH-meter. 

2. Placera de tre skotten i var sin flaska så att skottens ovansida pekar mot flaskans botten. Fyll 

flaskorna så att de blir helt fulla. Skruva på locket och se till att inga större luftbubblor finns 

i flaskorna. 

3. Ställ samtliga tre flaskor upp och ner (så att korken inte skuggar skottet). 

4. Placera ut flaskorna: 

• Flaska 1: under en ljuskälla (t.ex. lysrör) som är tänd hela dygnet (behandling med 

konstant och starkt ljus) 

• Flaska 2: vid ett fönster där den får dagsljus på dagen och mörker på natten 

(dagsljusbehandling). 

• Flaska 3: i mörker, t.ex. i ett stängt skåp (mörkerbehandling). 

5. Låt flaskorna stå till nästa dag. 

Ljusbehandling för tre replikat av vattenpest och en referens utan växt. 

Bild 1: © Markus Andersson

Dag 2: Observera resultatet 

1. Ta bort flaskorna från ljuskällan och plocka ut skotten från 

flaskorna (för att undvika att t.ex. mörkerbehandlingen börjar 

fotosyntetisera). 

2. Avläs experimentet genom att hälla av lite av vattnet från 

flaskorna till vardera två bägare där en droppe fenolftalein 

respektive några droppar BTB tillsätts. 

3. Notera färgen och jämför med den färgen du startade med 

och hur de olika behandlingarna skiljer sig åt. Fenolftalein 

går från färglös till lila vid pH ca 8-10. BTB är gult i sur 

lösning, grön i neutral lösning och blå i basisk lösning. 

Uppskatta ett ungefärligt pH för vattnet i flaskorna. 

4. Mät eventuellt pH-värdet på vattnet i flaskorna med en pH- 

meter och jämför dina uppmätta resultat med dina uppskattade värden via färgavläsning. 

5. Förklara dina resultat utifrån en växts fotosyntes och respiration. 


Solljusets betydelse för växter 

Nästan alla växter bedriver fotosyntes. Ett fåtal växter är parasiter på andra växter och har därmed 

ingen egen fotosyntes eller en begränsad fotosyntesförmåga som t.ex. misteln har. Solljuset är det 

som driver fotosyntesen där koldioxid reduceras till sockerarter. Via fotosyntesen omvandlas 

oorganiska ämnen som koldioxid och vatten till organiskt socker. Detta är förutsättningen för nästan 

allt liv på vår planet. 

Ibland kan växterna få för mycket solljus, vilket skapar en stor produktion av s.k. fria radikaler som 

kan förstöra växternas celler, men för att skydda sig för detta finns olika mekanismer där en 

mekanism är att bilda pigment som fungerar som ett solfilter. Om det istället är brist på ljus bildar 

växterna pigment som hjälper klorofyllet att plocka upp solens strålar. Dessa olika pigment är oftast 

gula eller röda och kallas för karotenoider och det är bland 

annat dessa pigment som ger höstlöven dess gula och röda 

färg. 

Fotosyntesen 

Fotosyntesen är en förutsättning antingen direkt eller indirekt 

för nästan allt levande på jorden. Ett undantag är 

kemoautotrofa bakterier som istället utnyttjar energin ur 

kemiska reaktioner. I fotosyntesen kan växter, alger och vissa 

cyanobakterier använda sig av solens ljusenergi för att 

ombilda koldioxid och vatten till glukos och syrgas. 

Reaktionsformeln för fotosyntesen kan skrivas enligt 

följande: 

6CO 2 + 6H 2 O + ljusenergi " C 6 H 12 O 6 + 6O 2 

BTB i sur, neutral respektive 

basisk lösning. 

Bild 2: © Wikipedia 

Bilden visar en kloroplast med tylakoider. 

Flera tylakoider tillsammans benämns 

granum. Tylakoidmembranet består ett 

dubbelt lager av fosfolipider. 


Fotosyntesen sker i klorplasterna som i sin tur är uppbyggda av tylakoider (Bild 5) och det är i

tylakoidmembranet som fotosyntesreaktionen sker. Tylakoidmembranet är uppbyggt av ett dubbelt 

lager av fosfolipider. 

Mellan fosfolipiderna i membranet finns klumpar av pigment som bildar s.k. fotosystem (Bild 6). 

Varje fotosystem består av antennpigment som har till uppgift att fånga upp solljus av olika 

våglängd. Många av dessa pigment är karotenoider som ofta är röd- eller gulfärgade, vilket också är 

de pigment som ger höstlöv dess röda och gula färg. I antennpigmenten förekommer också 

klorofyll, framförallt klorofyll a och klorofyll b. 

Uppbyggnaden av ett fotosystem som finns i 

tylakoidmembranet inuti kloroplasterna. 


De olika antennpigmenten absorberar olika våglängder av ljus och därmed kan en större del av 

solljuset användas för fotosyntes. I Bild 7 visas vilka våglängder som klorofyll a och b absorberar 

av solljuset och som bilden visar är det framförallt blått och rött ljus som absorberas. Anledningen 

till att de absorberar olika våglängder är att molekylerna ser något annorlunda ut och därmed 

absorberar och reflekterar ljus olika och därmed har de två pigmenten också något olika färgnyanser 

(Bild 8). Karotenoider kan effektivt absorbera solljus med en våglängd upp till ca 530 nm, vilket 

varken klorofyll a eller b kan. Den energi som pigmenten absorberas förs över via andra pigment 

till reaktionscentrat i fotosystemet där klorofyll a använder energin till för att driva det som i 

fotosyntesen kallas för ljusreaktionen. 

Vid olika våglängder absorberar klorofyll a och b ljus olika väl. Framförallt 

blått och rött ljus absorberas effektivt av pigmenten. 

Bild 7: © Svante Åberg

Tag bort rost med elektrisk ström 

Av: Svante Åberg 



Säkerhetsfaktor: 

Fara vid felaktigt 

utförande 


Rost på järn och stål är ett stort problem, speciellt på komplicerade detaljer som är svåra att putsa. 

Med elektrolys, dvs en kemisk reaktion som drivs av en elektrisk ström, kan man återbilda järnet ur 

rosten. 

Riktlinjer 

Experimentet utförs gärna som elevförsök i hemmet eller som demonstration. 


Målarsoda (natriumkarbonat) är basisk, men basen är svag och lösningen utspädd. Därför är 

riskerna mycket små. Undvik emellertid stänk i ögonen. Skölj ordentligt med vatten om du får stänk 

i ögonen. 

Förvara lösningen i en plastdunk. Förvara den inte i ett metallkärl, speciellt inte i aluminium. Den 

orsakar korrosion. Överbliven lösning kan användas för ny avrostning, även om den är brunfärgad. 

Lösningen kan spolas ned i avloppet utan risk om man spolar ordentligt med vatten efteråt. 

Tänk på att batteriladdaren ska anslutas till ett jordat uttag. 

Två saker måste du vara noga med: 

1. Låt den gas som bildas vid elektrolysen ventileras bort. Det bildas nämligen knallgas, precis 

som vid snabbladdning av bilbatterier. Knallgasen är explosiv om den samlas i tillräckligt 

hög koncentration. 

2. Låt inte vatten komma på batteriladdaren. Inuti finns nämligen 220 V växelspänning. Om du 

spiller vatten på laddaren ska du genast dra kontakten ur väggen. Låt sedan laddaren torka i 

flera dygn. Eventuellt måste den öppnas och rengöras.


• Rostigt föremål 

• Plastbalja lagom stor för att rymma det rostiga föremålet 

• Batteriladdare för bilar 

• Elektrod av järn eller stål. Bästa resultatet fås om elektroden har en form så att den kan 

omge det rostiga föremålet. (Järnelektroden förbrukas, elektrod av legerat stål förbrukas 

eventuellt inte) 

• Vatten (H2O) • Natriumkarbonat (Na2CO3 , målarsoda). 

• Gummihandskar (ej nödvändigt). 

• Rostskyddande medel att smörja in det avrostade föremålet (ej nödvändigt). 


Inget särskilt förarbete. 

Utförande 

Avrostning 

1. Lös cirka 1 matsked (15 ml) natriumkarbonat per 5 liter vatten. Anpassa mängden lösning så 

att den räcker att sänka ned hela det rostiga föremålet. 

2. Sänk ned det rostiga föremålet. 

3. Placera laddaren så att den inte riskerar at bli fuktig. 

4. Anslut den negativa polen (blå eller svart) på batteriladdaren till det rostiga föremålet. (Det 

gör inget om klämman hamnar i lösningen). 

5. Anslut den positiva polen (röd) på batteriladdaren till järn/stål-elektroden. 

6. Sänk ned järn/stål-elektroden i badet utan att klämman ligger i lösningen. Helst ska 

elektroden ligga runt omkring det föremål som ska avrostas. För att göra det det kan man 

koppla samman flera järn/stål-bitar. Se till att järn/stål-elektroden inte är i kontakt med 

föremålet som ska avrostas. 

7. Om laddaren har en omkopplare för 6 V/12 V så bör du välja 6 V - det räcker för 

experimentet. 

8. Anslut batteriladdaren till ett jordat uttag och slå på strömmen. Kontrollera på laddarens 

instrument att det verkligen går en ström genom lösningen. 

9. Vänta några timmar på att processen ska bli klar. Tiden beror på mängden rost och 

föremålets storlek.

Efterbehandling 

1. Koppla från strömmen och tag upp föremålet när det hela är klart. Lösningen har blivit 

brunfärgad av rost mm som flagnat. 

2. Skrubba föremålet med en diskborste och vatten för att få bort lösa rostflagor. Skölj med 

rent vatten och torka. 

3. Eftersom metallytan är i det närmaste kemiskt ren bör den behandlas med någon 

rostskyddande film för att inte rosta på nytt. Använd t ex sådan man skyddar verktyg med. 

4. Elektrolytlösningen förbrukas inte utan kan sparas för avrostning av andra järnföremål. Om 

lösningen är alltför smutsig kan du dock kasta den. 


Reaktionsformler 

Vid katoden 

Katoden är den elektrod som är ansluten till den negativa polen på batteriladdaren. I detta fall är 

katoden föremålet som ska avrostas. 

Järn(III)jonerna i rosten kan reduceras till järn genom att lägga på en tillräckligt negativ spänning. 

Reaktionen sker enligt 

Fe 3+ (s) + 3 e - → Fe(s) 

Den spänning som batteriladdaren ger är mycket högre än som är nödvändig. Det leder till att även 

vatten reduceras. Det blir vätgasutveckling. 

4 H 2 O(l) + 4 e - → 2 H 2 (g) + 4 OH - 

Vid anoden 

Järnelektroden löses upp i en reaktion som är den motsatta den vid katoden. 

Fe(s) → Fe 3+ (aq) + 3 e - . 

Eventuellt avges bara två elektroner. Järn kan nämligen vara tvåvärt eller trevärt. 

Fe(s) → Fe 2+ (aq) + 2 e - . 

Vissa stållegeringar är så pass motståndskraftiga mot korrosion att de inte löses upp. I så fall kan 

man använda samma elektrod hur länge som helst. Eftersom laddarens spänning är så pass hög så 

sker även vid anoden en reaktion med vatten. 

4 OH - → 2 H 2 O(l) + O 2 (g) + 4 e - 

Knallgas bildas vid elektrolys av vatten 

Reaktionerna med vatten vid katoden och anoden leder till att det bildas knallgas, dvs en blandning 

av vätgas,H 2 (g), och syrgas,O 2 (g), i proportionen 2:1. Nettoreaktionen för sönderdelningen av 

vattnet är 

2 H 2 O(l) → 2 H 2 (g) + O 2 (g) 

Knallgasproduktion är ett problem även vid laddning av batterier, speciellt vid snabblöaddning då 

en högre spänning används. Det är därför viktigt att ventilera bort de bildade gaserna. Man ska alltid 

ta bort skruvlocken på varje cell på batteriet när det laddas.

Knallgas är mycket energirik i förhållande till vatten. Man har därför föreslagit att omvandla 

elektrisk energi till kemisk energi i form av vätgas. Vätgasen kan sedan användas för att driva 

förbränningsmotorer (som i bilar) genom att låta den reagera med luftsyret. Vätgas och syre kan 

också användas för att få tillbaka elektrisk energi. Det sker i s k bränsleceller där väte och syre 

reagerar till vatten under avgivande av elektrisk ström. Väte är en mycket ren energiform eftersom 

den enda reaktionsprodukten är vatten, som ju är helt ofarligt för människor och natur. 

Natriumkarbonatets funktion 

Rent vatten är en dålig elektrisk ledare. Om man inte satte till saltet natriumkarbonat (Na 2 CO 3 ) 

skulle det bara gå en liten ström genom lösningen. När saltet löser sig i vattnet blir jonerna fria. En 

lösning med joner som leder elektrisk ström kallas för en elektrolyt. 

Na 2 CO 3 (s) → 2 Na + (aq) + CO 3 2- (aq) 

De positiva jonerna (Na + ) vandra mot minuspolen och de negativa (CO 3 2- ) mot pluspolen. 

Natriumkarbonat är ett lämpligt salt för elektrolyten eftersom det är svagt basiskt. 

Vad är rost? 

Rost är ett resultat av korrosion på järn. Om vi studerar korrosionen närmare ser vi följande: 

Det finns ingen exakt formel för rost eftersom rost är en blandning av olika föreningar. 

Huvudkomponenten i rost är dock järn(III)oxid, Fe 2 O 3 . 3 H2 O. Om vi tar reaktionerna från början så 

sker följande: 

Järnet oxideras vid anoden (minus-pol): 

Fe(s) → Fe 2+ (aq) + 2 e - 

Syret reduceras vid katoden (plus-pol): 

O 2 (aq) + 2 H 2 O(l) + 4 e - → 4 OH - (aq) 

Järn(II) oxideras vidare till järn(III): 

Fe 2+ (aq) → Fe 3+ (aq) + e - 

Järn(III) reagerar med hydroxid till "rost": 

2 Fe 3+ (aq) + 6 OH - → Fe 2 O 3 . 3 H2 O(s) 

Foto: © Svante Åberg

Korrosionsskydd 

Korrosion orsakar enorma ekonomiska skador varje år. Korrosionsskydd är 

därför av stor betydelse. Eftersom korrosionshastigheten kan öka markant 

ifall man får en sluten strömkrets, så är en skyddsmetod att försöka hindra 

detta. Den slutna strömkretsen kräver att joner kan vandra mellan polerna. 

Det kan ske bara ske när jonerna är lösta i en vätska. Därför är det viktigt att 

undvika fukt. 

Rent vatten är dock en dålig elektrisk ledare. Men ju mer lösta salter vattnet 

innehåller, desto bättre blir ledningsförmågan. Saltningen av vägarna är 

därför ett stort problem. När det salta vattnet stänker upp på bilen är 

förutsättningarna för rost särskilt gynnsamma. 

Man kan dock förhindra att syre, vatten och salt kommer i kontakt med metallen. Det görs genom 

att metallen lackas eller målas med en tät färg. Underreden på bilar beläggs med en tät, seg massa. 

Det finns ytterligare en metod att förhindra korrosion. Om t ex järn är i metallisk kontakt med en 

mer oädel metall, såsom zink, så korroderar zinken först. Detta används ofta på stora båtar. 

Korrosionen brukar vara mest problematisk nära propellern där vattnets och bubblornas rörelser 

skyndar på processen. Därför brukar man placera offeranoder av zink eller magnesium direkt på 

metallskrovet i närheten av propellern. Eftersom offeranoderna sakta förbrukas så måste de bytas ut 

med jämna mellanrum. 

Det allra vanligaste exemplet på zink som skyddar järn är metoden med 

förzinkning av spik och plåt mm. Förzinkning sker genom att doppa 

järnföremålet i smält zink. Ska du spika utomhus, där det är fuktigt, så bör du 

använda förzinkad spik. 

Foto: © Svante Åberg 

Man kan se ordningsföljden ädel-oädel i metallernas spänningsserie, där guld 

och platina är de ädlaste medan magnesium och zink tillhör de mera oädla. Foto: © Svante Åberg 

Ett specialfall är aluminum, som faktiskt är en mycket oädel metall men ändå 

inte korroderar så lätt. Det beror på att när ytan oxideras av syret i luften så bildas ett mycket tätt 

skikt av aluminumoxid som förhindrar vidare reaktion. En olämplig kombination är att spika ett 

plåttak (tunnplåt av järn) med kopparspik. Den stora skillnaden mellan koppar och järn i 

spänningsserien gör att järnet kommer att korrodera särskilt snabbt, medan kopparen inte påverkas 

nämnvärt. Om man spikar ett kopparplåttak med järnspik så blir det i stället spiken som korroderar, 

vilket kanske är ännu värre eftersom mängden material i spiken är så liten att den förbrukas på 

ganska kort tid.

Normalpotentialer (Spänningsserien) 

Au + (aq) + e - ↔ Au(s) +1.69 V 

Ag + (aq) + e - ↔ Ag(s) 

+0.80 V 

Cu 2+ (aq) + 2 e - ↔ Cu(s) +0.34 V 

Fe 2+ (aq)+ 2 e - ↔ Fe(s) 

Al 3+ (aq) + 3 e - ↔ Al(s) 

-0.44 V 

-1.68 V 

O 2 (g) + 4 H + (aq) + 4 e - ↔ 2H 2 O(l) +1.23 V 

Fe 3+ (aq) + e - ↔ Fe 2+ (aq) 

+0.77 V 

2 H + (aq) + 2 e - ↔ H 2 (g) 0 V 

Zn 2+ (aq) + 2 e - ↔ Zn(s) -0.76 V 

Al 3+ (aq) + 3 e - ↔ Al(s) -1.66 V 

Mg 2+ (aq) + 2 e - ↔ Al(s) -2.36 V 

Na + (aq) + e - ↔ Na(s) 

-2.71 V 

Ytterligare faktorer som kan öka korrosionshastigheten är föroreningar, spänningar och sprickor i 

metallen.

Introduktion Säkerhet Materiel Förarbete

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?