Genetisk riskbedömning: en viktig komponent i en större helhet

nordicwelfare.org

Genetisk riskbedömning: en viktig komponent i en större helhet

Genetisk riskbedömning:

en viktig komponent i en större helhet

and Drugs Series). Thompson (1996) visade

att en niotimmars version ledde till

förändringar i både attityd och beteende

hos förstaårsstudenter vid universitet och

Matthews (2002) fann signifi kanta beteendeförändringar

hos studenter som deltog

i PRIME for Life som en del av en valfri

universitetskurs. Marsteller et al. (1997)

fann att rattfylleridömda som deltog i en

16- eller 24-timmars version av programmet

hade hälften så stor sannolikhet att

återfalla som de som inte deltog i programmet.

Han rapporterade också att riskuppfattningen

ökade från 42 procent till 77

procent och låg kvar på 74 procent efter

30 månader. På liknande sätt fann Engen,

Richards och Patterson (1995; 1998) att efter

deltagande i en 12-timmars version av

programmet återföll endast 7 procent av

de rattfylleridömda under en treårsperiod,

vilket var en signifi kant minskning jämfört

med perioden innan man införde PRIME

for Life. Förändringar i riskuppfattningen

direkt efter genomförd utbildning predicerade

lägre återfallsfrekvens tre år senare.

Kritzer (1999) rapporterade att personer

som hade åkt fast för rattfylleri vid ett fl ertal

tillfällen och som genomgick PRIME

For Life-utbildningen hade 29 procent

högre sannolikhet att acceptera helnykterhet

som ett mål. Marsteller jämförde i en

separat studie tre utbildningsprogram för

rattfylleridömda och fann att deltagarna i

PRIME for Life-programmet var de enda

som ökade sin motivation att helt avstå

från alkohol och att de hade sju gånger högre

sannolikhet att göra en koppling mellan

sitt beteende och sin framtida risk för

problem. I vissa delstater använder man

också PRIME For Life i arbetet med ungdomar

inom kriminalvården och rapporter

som granskat dessa insatser har visat

154 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 22. 2005 . 2

på minskat återfall (Winnebago County,

Wisconsin, 1995) samt minskat bruk av

alkohol och marijuana (Cummings & Johnson

& Linfi eld 2002). Alla dessa utvärderingar

har begränsningar på samma sätt

som de som har misslyckats med att visa

en positiv beteendepåverkan.

Det kan vara värt att notera att man i

Harringtons utvärdering av PRIME For

Life använde en sextimmarsversion av

programmet och att forskarna noterade att

den inte hade implementerats på ett korrekt

sätt. Likaså genomfördes den svenska

gymnasieutvärderingen i fullt medvetande

om att programmet aldrig tidigare hade

prövats i den målgruppen.

Det fi nns en naturlig tendens att dra

slutsatsen att om ett program inte har någon

effekt i en viss målgrupp så fungerar

det inte i någon målgrupp alls. En mer

relevant fråga kan vara: ”Vilka grupper

fungerar det för och vilken intensitetsnivå

behövs för att nå resultat?” Som ett exempel

i detta sammanhang kan nämnas att en

sextimmars version av PRIME For Life (i

de fl esta fall minskat till fyra timmar) inte

hade något effekt på konsumtionen i en

grupp högriskkonsumerande universitetsstudenter,

medan ett program på nio eller

fl er timmar för förstaårsstudenter visade

positiva effekter.

För att visa att ett preventionsprogram

har effekt krävs de rätta förutsättningarna.

Den rätta målgruppen måste letas fram,

programmet måste genomföras i enlighet

med dess utformning, och det måste utvärderas

på ett sätt som är förenligt med dess

målsättning. Avsikten med PRIME For Life

är att minska risken genom att minska

högriskkonsumtionen. Detta kan göras antingen

genom att förhindra att människor

som inte dricker högriskmängder börjar

More magazines by this user
Similar magazines