Klart för sanering. Produktionsår 2002 - Västervik

Klart för f för r saneringen
P R O J E K T
ÖRSERUMSVIKEN

PCB
i returpapperet
blev ett
miljöproblem
2
65 års utsläpp
från pappersbruket
Iden inre delen av Örserumsviken i
Västerviks kommun ligger stora
mängder av miljögifterna PCB (polyklorerade
bifenyler) och kvicksilver.
Dessa ämnen släpptes ut från Westerviks
Pappersbruk AB under senare delen
av de 65 år som fabriken tillverkade
papper och papp. Kvicksilver användes
under närmare 20 år som ett bekämpningsmedel
för att hålla rent i maskiner
och rörledningar. Utsläppen av PCB
kom från returpapper som togs in i
fabriken och användes i produktionen.
I området finns även miljögiftet PAH
(polyaromatiska kolväten). Källan till
utsläppen av PAH är i dagsläget inte
känd.
Tillverkningen startade 1915 och pågick
fram till 1980. Ett längre avbrott
gjordes under åren 1919–1923 då
världskriget gjorde det mycket svårt att
få fram råvaror och sälja produkterna.
Bruket tillverkade dock redan 1916
förstklassig papp som såldes både inom
landet och på export.
Utan rening
Under hela tiden har pappersbruket
släppt ut fiberhaltigt avloppsvatten i
Örserumsviken. Under de första årtiondena
gick avloppsvattnet helt utan
rening direkt ut i viken. Men 1954 blev
fabriken skyldig att rena avloppsvatt-
net. Det löstes genom att man byggde
en vall som skärmade av den inre delen
av Örserumsviken. Avloppsvattnet leddes
ut i bassängen innanför invallningen.
Där stannade stora mängder fibrer
från produktionen, men överskottsvattnet
fick rinna vidare ut i viken.
Bassängen fylld av fibrer
Efter ett tiotal år var bassängen helt
fylld av fibrer och fiberhaltigt avloppsvatten
började åter rinna ut i Örserumsviken.
Det ledde till att hälsovårdsnämnden
i Västervik ålade pappersbruket
att sanera den starkt förorenade
viken. I det skedet såldes
bruket 1974 till PLM-koncernen som
också övertog de miljökrav som ställts
på anläggningen.
1970-talets ”liberala” syn på industriutsläpp
syns i flera av de vattendomar
som bruket fick under PLM-tiden. 1970
fick pappersbruket således tillstånd att
”under en prövotid av tre år” fortsätta
att släppa ut avloppsvatten i Örserumsviken.
1976 fick bruket ett nytt tillstånd
som gällde ända fram till 1980.
Då valde ägaren PLM att lägga ned
fabriken.
Flygfotot från 1960-talet visar en långt framskriden miljöförstöring i Örserumsviken.
FOTO: RIKETS ALLMÄNNA KARTVERK
FOTO UR KULBACKENS MUSEUMS ARKIV
Returpapperet
kom i regel på
järnvägsvagn.
Här lossas papper
med truck 1951.

Den första saneringen
var inte tillräcklig
Under 1978–1979 sanerades den inre
delen av Örserumsviken enligt den
vattendom företaget fått 1976. Det var ett
för sin tid mycket omfattande arbete som
gjordes. Ca 200 000 kubikmeter fiberbankar
muddrades upp från inre delen av
Örserumsviken.
Massorna pumpades upp på land och
behandlades i flera steg. Principen gick ut
på att centrifugera bort vattnet och samla
upp fibrerna. Eftersom de representerar
ett avsevärt spill från tillverkningen och
ett stort ekonomiskt värde borde de kunna
återvinnas och tas in i produktionen.
Miljömålet var emellertid att få bort det
kvicksilver som fanns i fibermassorna.
Det visade sig också att avloppsvattnet
från centrifugeringen innehöll mycket
små mängder kvicksilver. Det mesta, eller
99 procent, hade bundits i fibrer och lera.
Lades upp på land
Fibermassorna lades upp på land i närheten
av den bassäng som fanns innanför
invallningen. Där har fibrerna legat sedan
dess. Planerna på att återanvända denna
resurs skrinlades av ekonomiska skäl.
Därmed kvarstår också miljöproblemet
med ett fiberupplag som beräknas innehålla
674 kilo PCB, 170 kilo PAH och 348
kilo kvicksilver.
Saneringen 1978–1979 omfattade endast
den inre delen av Örserumsviken,
eller ca 15 av vikens 37 hektar stora yta.
Arbetet kostade 8,3 miljoner kronor i
1979 års penningvärde.
De mycket stora mängder fibrer som
togs upp på land och lades upp vid bassängen
innehöll stora mängder vatten.
Det bidrog till att ”berget” av fibrer sakta
flöt ut i bassängen innanför invallningen.
Nu har fibrerna torkat och det finns risk
för att de kan spridas med vinden.
Från den gamla fiberdeponin avdunstar PCB och kvicksilver direkt till luften.
FOTO: THORSTEN JANSSON
Hit, till
bassängen
i inre delen
av Örserumsviken,
gick pappersbruketsavloppsvatten.
Bassängen
är ännu i
dag nästan
bottenlös,
med ett
flera meter
tjockt lager
av fibrer
och gyttja.
3

Varje år
läcker
ett halvt
kilo PCB
ut i
Östersjön
4
750 kilo kvicksilver och
1400 kilo PCB i viken
Örserumsviken ligger i ett område
som är klassat som ett riksintresse
för det rörliga friluftslivet. Alldeles ”om
hörnet” finns Nordens största campingplats,
femstjärniga Lysingsbadet med
badplatser, fiske, båtliv, golfbana, stugby
och skärgårdsöar utanför.
Inte minst mot denna bakgrund är det
en riksangelägenhet att förhindra en
fortsatt spridning av miljögifter från
Örserumsviken.
Undersökningar har visat att det
finns ca 1 400 kilo PCB och 750 kilo
kvicksilver utspritt i mark och vatten
som en följd av pappersbrukets utsläpp
under många decennier. Mängderna
PAH i området uppgår till ca 550 kilo.
Gamla bassängen
Den största andelen av föroreningarna
finns lagrade i den gamla bassängen
innanför invallningen och i det fiberupplag
som lades upp vid saneringen
1978–1979. Nästan hela den återstående
mängden ligger i Örserumsvikens
bottenskikt. Sett i sammanhanget finns
mindre mängder PCB och kvicksilver
(enstaka kilon) i en gammal utfyllnad i
västra delen av viken, alldeles intill bassängen.
I detta utfyllnadsområde påträffas
dock mycket PAH, ca 150 kilo.
Trots de stora mängderna PCB, PAH
och kvicksilver i bassängen och fiber-
upplaget läcker det inte ut särskilt
mycket i viken. Och det är små mängder
som avdunstar från vikens vatten.
Det allra största miljöproblemet är den
transport av miljögifterna som sker till
kusten utanför och vidare ut i Östersjön.
Transporten sker genom att vind
och vågor rör upp bottensediment och
förorenade partiklar smiter ut ur viken.
Beräkningar har visat att ca 400 gram
PCB, 500 gram PAH och 190 gram
kvicksilver per år läcker ut ur Örserumsviken.
Avdunstning
12 g kvicksilver
70 g tot-PCB
< 1 g PAH
Deponi
348 kg kvicksilver
674 kg tot-PCB
170 kg PAH
Örserumsviken före sanering
Avdunstning
3 g kvicksilver
35 g tot-PCB
< 1 g PAH
Bassäng
290 kg kvicksilver
591 kg tot-PCB
100 kg PAH
Vall
Vall
Deponi
Bassäng
Utfyllnad
Westerviks
Pappersbruk
Vassbäcksån
Avdunstning
3 g kvicksilver
50 g tot-PCB
< 1 g PAH
Örserumsviken
Utflöde
190 g kvicksilver
400 g tot-PCB
500 g PAH
Bottensediment
97 kg kvicksilver 125 kg tot-PCB
130 kg PAH
Värdena för avdunstning och utflöde har beräknats från undersökningar som gjorts 1999–2000.
Vall
Gränsö
VÄSTERVIK
Lysingsbadet
Örserumsviken
Örserumsviken
1:20 000
GRAFIK: THORSTEN JANSSON
N
1:300 000
GRAFIK: NIKLAS JANSSON
FAKTA Kvicksilver
Kvicksilver är ett grundämne som
har haft vidsträckt användning
bl.a. som kemiskt bekämpningsmedel.
Jordbruket använde under
1950-talet utsäde som betats (behandlats)
med kvicksilver för att
stå emot angrepp av svampar och
skadedjur. Inom cellulosa- och
pappersindustrin användes fenylkvicksilver
för att förhindra tillväxt
av alger i rörledningar och
maskiner. Dessutom verkade
kvicksilvret som konserveringsmedel
i slipmassan. Kvicksilver i betat
utsäde visade sig på 1960-talet
ligga bakom en omfattande fågeldöd
i naturen. Rachel Carsons bok
”Tyst vår” blev en väckarklocka,
och användningen av kvicksilver
inom cellulosaindustrin förbjöds
1967. Då hade användningen pågått
sedan början av 1950-talet.

Bottenprover visar
utsläppens historia
Omfattande undersökningar av
havsbottnen i och utanför Örserumsviken
speglar tydligt utsläppen
av miljögifterna PCB, kvicksilver och
PAH från Westerviks Pappersbruk.
Bottenprover som togs på två stationer
inne i viken och två utanför, visar
att halterna av kvicksilver och PCB är
många gånger lägre utanför viken.
Sedimenten har kunnat dateras från
1700-talet och fram till i dag. Sedimentkärnorna
som är analyserade för varje
centimeter i djupled visar att miljögifterna
finns i alla skikt ned till 20
centimeter, med de högsta värdena
kring 8–12 centimeter. Det berättar
att föroreningarna började lagras
upp i bottnen i mitten av 1900-talet.
Halterna ökade till omkring 1980 när
fabriken upphörde och har därefter
åter minskat.
Undersökningarna visar att upplagringen
av fibrer och kvicksilver inledde
föroreningen i och utanför viken. PCBhalterna
ökar något senare, ungefär
FAKTA PAH
PAH, polycykliska aromatiska kolväten, är en grupp
ämnen som ägnas allt större uppmärksamhet på grund
av sina misstänkta egenskaper som miljögift. PAH
kommer framför allt från ofullständig förbränning av
olja, kol och ved. Biltrafik och förbränning av fossila
bränslen under 1900-talet har gjort att ökande halter i
dag kan avläsas i naturen. Viktiga, större källor är in-
När bassängen innanför skyddsvallen blev
full rann avloppsvattnet från bruket ut i
viken genom det här bräddavloppet.
samtidigt som i resten av Östersjön.
Det finns dock värden som visar att
vissa typer av PAH, kan ha kommit
från andra källor än pappersbruket.
Analysresultaten speglar ganska
tydligt verksamheten vid pappers-
dustrier som smältverk och raffinaderier samt biobränsleeldade
fjärrvärmeanläggningar. Båtar med
tvåtaktsmotorer släpper ut stora mängder PAH direkt
i vattnet. PAH innehåller cancerframkallande ämnen
och misstänks ligga bakom de störningar som konstaterats
i vissa fiskarters fortplantning längs ostkusten.
bruket. Under de första decennierna
fanns inga reningsanordningar alls –
avloppsvattnet gick orenat ut i viken.
På 1950-talet byggdes en invallning
som samlade upp fibrer och en del
av övriga föroreningar i en bassäng.
Efter ett tiotal år var den emellertid
full, och avloppsvattnet rann åter fritt
ut i viken. Utsläppen av miljögifter
antas därför ha varit störst från 1960talet
och fram till nedläggningen.
Det finns dock en liten felmarginal i
dateringen av de olika skikten eftersom
vind, vågor och strömmar i viss
utsträckning har blandat om sedimenten.
Även med detta inräknat visar
analyserna ändå tydligt hur pappersbruket
har påverkat havsmiljön i och
utanför Örserumsviken.
Det var viktigt att kartlägga spridningen
av miljögifterna inför den
omfattande saneringen av Örserumsviken.
Sammanlagt har bottnen
analyserats på inte mindre än 24 olika
PAH-föreningar (Se faktaruta om
detta ämne) och sju olika typer av
PCB.
Fotnot.
Dateringen av sedimenten har gjorts
genom att mäta innehållet av radioaktiva
ämnen som Cesium-137 och Plutonium-
239 från Tjernobylhaveriet 1986 samt
kärnvapenprov på 1960-talet, samt innehållet
av den naturligt förekommande
isotopen Bly-210.
FAKTA PCB
70
60
50
40
30
20
10
PCB är en förkortning för en stor grupp klorhaltiga ämnen
som använts inom industri och teknik, bl.a. i lim,
fogmassor, transformatorolja och färger. På 1980-talet
upptäcktes att PCB kommit ut i naturen. Returpapper
som använts av många pappersbruk, däribland bruket i
Västervik, innehöll PCB. Ämnet användes i ytskiktet på
så kallat självkopierande papper, en typ av papper som
0
1700 1750 1800 1850 1900 1950 2000
60
50
40
30
20
10
Kvicksilver
PCBs5
PAHs2
PCBs5
0
0
1700 1750 1800 1850 1900 1950 2000
ger avtryck på en kopia utan att man använder karbonpapper.
PCB har visat sig vara ett mycket kraftigt miljögift.
Det anses i hög grad ha bidragit till den under
1980- talet starkt minskade fortplantningsförmågan
hos utter och säl i Östersjön. Användningen av PCB förbjöds
1972, men större delen finns kvar i naturen eller i
de komponenter där det har använts.
1500
1000
500
0
6000
5000
4000
3000
2000
1000
Kurvorna visar halterna av PCBs5, PAHs2 och kvicksilver i kustsediment utanför
Västervik. Halterna är mätta i nanogram per gram torrsubstans (ng/g ts).
Observera att skalorna är olika för ämnena. Halter i djupare skikt är förhöjda,
troligen på grund av att sedimenten har blandats om.
Beteckningarna PAHs2 och PCBs5 innebär av två typer av PAH och fem sorters
PCB ingår. Det innebär att kurvorna bara visar cirka 20–25 procent av
det totala innehållet av PCB i bottnarna. GRAFIK THORSTEN JANSSON
5

Beprövad
teknik
ska
isolera
miljögiftet
6
Avfallet
i säkert förvar
Ungefär 170.000 kubikmeter bottensediment
kommer att muddras upp
när Örserumsviken saneras. Muddringen
kommer att göras med ett mudderverk
som skär loss sediment och suger
upp det tillsammans med bottenvattnet
för att grumla upp så lite som möjligt.
Massorna pumpas sedan in till land där
det mesta av vattnet avskiljs och renas
för att därefter pumpas tillbaka till viken.
Efter denna avvattning är muddermassorna
tillräckligt fasta för att kunna
deponeras.
För deponeringen kommer bassängen
bakom den gamla invallningen att
användas, således mark som redan är
förorenad. Innan man lägger massorna
här förstärks invallningen för att förhindra
att vallen brister på grund av
belastningen.
Långtidsförvaring
Deponeringen ska ses som en långtidsförvaring
av föroreningarna. Men i
motsats till saneringen 1978–1979 kommer
massorna att täckas över. Täckningen
ska förhindra att ytterligare
PCB och kvicksilver avdunstar och
sprids i luften, men också hindra regnvatten
från att tränga ner i upplaget
och laka ut föroreningarna.
Täckningen görs i flera lager enligt
teknik som använts vid liknande saner-
ingsprojekt och vid täckning av upplag
för farligt avfall. I princip kan man se
hela upplaget som en välbäddad säng
med ett två meter tjockt täcke av flera
lager.
Denna konstruktion skapar en säker
förvaring av avfallet samtidigt som man
gör det möjligt att i framtiden ”skala
av” täcket och sanera massorna med
ännu bättre teknik. Utvecklingen på
detta område är snabb och pågår i
många länder. Den mest avancerade
teknik som står till buds idag är dock så
dyr att det inte finns ekonomiska resurser
att använda den för så stora mängder
som i Örserumsviken. Beräkningar
visar att en deponi av den nu valda modellen
kan läcka små mängder föroreningar,
men långsamt, under mycket
lång tid. Även om tätskikten skadas
kommer läckaget att gå så sakta att naturen
kan ta hand om föroreningarna.
Den tidigare utfyllda viken väster om
bassängen kommer att täckas med en
liknande men något enklare konstruktion
och tätas ut mot Örserumsviken.
Läckaget härifrån kommer därmed att
fortsätta att vara lågt och förorenade
partiklar kan inte spridas ut i viken.
Både på kort och lång sikt kommer
miljövinsten av saneringen att bli stor.
Genom åtgärderna bedöms läckaget av
miljögiftet PCB från Örserumsvikens
Så ska avfallet täckas
sediment att minska med 90 procent
och kvicksilverläckaget med 70. Avdunstningen
till luften från de förorena-
Moränjord
Filtergrus
Grovmakadam
Sand
Plastfilm
Bentonit (lera)
Avfall
GRAFIK: NIKLAS JANSSON
de markområdena kommer praktiskt
taget att upphöra helt.
Hit
men
inte
längre.
Här ska
PCB
och
kvicksilver
från
viken
läggas.

Miljöbalken avgör
ansvaret för miljön
Den juridiska undersökningen om ansvaret
för föroreningen av Örserumsviken
har kommit fram till att det
inte kan anses skäligt att ställa krav på
PLM, den senaste verksamhetsutövaren.
Denna slutsats baseras främst på att företaget
redan har sanerat viken en gång,
och att verksamheten bedrivits med tillstånd
av myndigheterna.
Ansvarsfrågan har bedömts efter reglerna
i den nya miljöbalken. Den innehåller
bestämmelser som gäller för alla
områden, byggnader eller anläggningar
som är så förorenade att de medför eller
riskerar att medföra en fara för människors
hälsa eller miljön. Bestämmelserna
gäller föroreningar ovan eller i marken, i
grundvatten eller vattenområden, sediment,
byggnader eller andra anläggningar.
Det har ingen betydelse på vilket sätt
föroreningen uppkommit.
Den ansvarige
Miljöbalken säger att i första hand är
alltid den som förorsakat föroreningen
ansvarig. Den ansvarige är skyldig att
vidta sådana åtgärder att risken för skada
eller olägenhet för människors hälsa eller
miljön förebyggs eller motverkas. Ofta
bedrivs emellertid verksamheten nu av
en annan verksamhetsutövare än den
som förorsakade föroreningen.
Det kan också vara så att flera verksam-
hetsutövare har förorsakat föroreningen.
Myndigheterna har då möjlighet att förelägga
vem som helst av verksamhetsutövarna
att göra nödvändiga undersökningar
eller vidta åtgärder mot föroreningen.
Den utvalda verksamhetsutövaren har i
sin tur möjlighet att i en civilrättslig process
stämma andra verksamhetsutövare.
Det kallas solidariskt ansvar.
Efter 30 juni 1969
Ansvaret gäller enbart föroreningar
som uppstått efter den 30 juni 1969 och
som fortfarande innebär en fara för
människor eller miljö vid miljöbalkens
tillkomst den 1 januari 1999. Det finns
inte någon preskriptionstid för dessa fall.
Hur lång tid som gått efter 1999 fritar
således inte verksamhetsutövaren från
ansvaret.
I andra hand kan krav på undersökningar
eller åtgärder riktas mot fastighetsägaren.
I praktiken händer det nämligen
ofta att det inte längre finns någon
ansvarig verksamhetsutövare, exempelvis
genom att det bolag som förorsakade
föroreningen har gått i konkurs och
konkursen har avslutats. Ansvaret för
fastighetsägaren är dock underordnat
verksamhetsutövarens ansvar och är begränsat
till förvärv som gjorts efter den
1 januari 1999.
Efterbehandlingens omfattning och de
Bara några kilometer från Örserumsviken finns en av landets vackraste skärgårdar.
FOTO: THORSTEN JANSSON
ansvarigas del i detta ska avgöras vid en
samlad skälighetsbedömning där alla
viktiga omständigheter vägs in. Som
exempel på vad som ingår i denna
bedömning kan nämnas:
✓ när föroreningen har skett
✓ om verksamhetsutövaren har följt
givna tillstånd och villkor
✓ verksamhetsutövarens andel av
föroreningen
✓ om föroreningen orsakats av ett
vedertaget beteende
§
7

VÄSTERVIKS KOMMUN
Vägen fram till
första spadtaget
Under slutet av 1980-talet befarade Länsstyrelsen i Kalmar län
att det kunde finnas PCB i Örserumsviken eftersom Westerviks
Pappersbruk under många år släppt ut sitt processavloppsvatten
till viken. Källan till PCB var självkopierande papper som använts
som pappersråvara. Kommunen fick i uppdrag att samla in fisk
som analyserades. Resultaten visade höga halter PCB. Det bekräftades
också av prover som togs i marken och i vikens bottensediment.
Västerviks kommun och länsstyrelsen började då tillsammans
dra upp riktlinjerna för att sanera Örserumsviken.
● 1994 gjorde kommunen en förstudie över hur man skulle kunna
efterbehandla vikens bottensediment. Förstudien skickades till
länsstyrelsen som i sin tur prioriterade Örserumsviken i sin sammanställning
till Naturvårdsverket över viktiga efterbehandlingsprojekt
i Kalmar län.
● 1995 beviljades Länsstyrelsen i Kalmar län tre miljoner kronor i
bidrag av Naturvårdsverket för att bland annat utreda frågan om
ansvaret för föroreningen och göra en bedömning av riskerna för
hur PCB och kvicksilver sprids till omgivningen. Länsstyrelsen erbjöd
Västerviks kommun att ta över Naturvårdsverkets bidrag och driva
projektet. Kommunstyrelsen utsåg en styrelse och projektgrupp. I
dessa ingick förutom kommunen även Naturvårdsverket och länsstyrelsen.
En rad rapporter och utredningar togs fram under perioden
1996–98.
● Hösten 1998 lämnade Västerviks kommun in en ansökan till miljödepartementet
om statsbidrag ur det lokala investeringsprogrammet.
Kommunens begäran om statlig hjälp med saneringen, 68 miljoner
kronor, beviljades av regeringen den 8 april 1999.
● Den 31 maj 1999 beslöt kommunstyrelsen att genomföra projekt
Örserumsviken och utsåg en styrgrupp med uppdrag att besluta om
projektorganisation och sätta till erforderliga resurser. Hösten 1999
inleddes en mängd undersökningar för att kartlägga miljösituationen
i viken och ett omfattande projekterings- och utredningsarbete inleddes.
Undersökningarna 1999 visade att miljögifterna hade större
spridning än vad som tidigare varit känt och projektet blev också
dyrare än beräknat. Ett tilläggsanslag på 40 miljoner kronor från
Naturvårdsverket beviljades därför.
● Sommaren 2000 gjordes upphandling av muddrings- och deponeringsarbeten.
Entreprenadkontrakt tecknades i november 2000. Det
praktiska arbetet med muddringen startade sommaren 2001 och
beräknas vara avslutat under hösten 2003.
Fredagen den 4 december 2000 togs det symboliska, första spadtaget (lilla bilden på första sidan) för
saneringen av Örserumsviken. Västerviks kommunalråd Anita Bohman tog tillsammans med huvudentreprenören,
Vägverket Produktion Syd, spadtaget inför ett stort antal entreprenörer, konsulter, tjänstemän
och andra inbjudna. FOTO: THORSTEN JANSSON
FOTO: CHRISTER RAMSTRÖM
I april 2002 inleddes
muddringen av Örserumsviken.
Arbetet
görs med ett mudderverk
som försiktigt
suger upp sedimentet.
Från verket pumpas
vattnet genom en
flytande ledning in
till land.
UTGIVARE Kommunledningskontoret i Västerviks kommun
TEXT & FOTO Thorsten Jansson/Miljöreportage, Färjestaden
FORM & REDIGERING Karl-Eric Persson Media, Färjestaden
TRYCK Lenanders Grafiska AB, Kalmar, 2002
OMSLAGSFOTO: WESTERVIKS PAPPERSBRUK 1963. KULBACKENS MUSEUMS ARKIV