Februari 2005 - Nordiska UNIMA - Publikationer

unima.nu

Februari 2005 - Nordiska UNIMA - Publikationer

dockteatern 1/2005

Tidskrift för scenkonst med fi gurer, masker och objekt.


DOCKTEATERN

utgiven av

Dockteaterföreningen

UNIMA-Sverige

Redaktör:

Tomas Alldahl

i redaktionen:

Margareta Sörenson

Fatima Olsson

Gustaf Kull

Oskar Hejl

Blanka Kaplan

*

Övriga medabetare i detta

nummer:

Annette Cegrell-Sköld

Erik Häger

Eva Selander

Mansour Shapar

Ansv.utgiv.

Helena Alvarez

Redaktionens adress:

c/o Alldahl

Söderberga Allé 1

162 51 Vällingby

tel. 08-378 216

e-mail: red@unima.se

Layout och distribution:

Gustaf Kull

Ådalens DockteaterCentrum

Tryck:

Agraphica Miljötryck

Härnösand

UNIMA-Sverige

Box 161 98

SE-103 24 Stockholm

e-mail: info@unima.se

URL: www.unima.se

Vill du bli medlem i

UNIMA-Sverige?

Sätt in 150:- på postgiro

25 62 25-4

Skriv ”Ny medlem” i

meddelanderutan och

komplett adress som

avsändare.

För gruppmedlemskap

kontakta UNIMA för

mer information.

”Vill ni veta någonting, så fråga Ugglan…”

… sjöng vi redan som barn. Då visste vi ingenting om visans referens till

klassisk mytologi: romarnas Minerva (arvtagerska till grekernas Athena)

var konstens, vetenskapens och vishetens gudinna, och framställdes ofta i

sällskap av en uggla. Men om detta visste vi alltså intet förrän den dag då vi,

balanserande på en livsfarligt vinglig pall och med hjälp av en liten skruvmejsel,

förskaffade oss tillträde till Morfars höga bokskåp, där den åtråvärda

Nordisk Familjebok – just det, den gamla ”Ugglan”! – ruvade på sina sagolika

skatter.

Kanske är det ett uttryck för en nostalgisk längtan tillbaka till detta vår barn-

doms paradis, när vi nu väljer att släppa Ugglan fri i Dockteaterns spalter.

Allt vetande ryms ju inte i vi vår lilla tidskrift. Du får, bästa läsare, fl yga

vidare på egna vingar. Till din hjälp möter du då och då Ugglan, som

i sann folkbildningsanda ger dig tips på en bok, en artikel, en internetsajt…

Kort sagt: hon visar dig var vattnet som släcker din bildningstörst fi nns. Men

dricka det, måste du göra själv.

KALENDARIET

Välkommen med ditt bidrag till vårt Kalendarium, som brukar publiceras

sist i varje nummer av Dockteatern. Här kan du slå på trumman för dina premiärer

och föreställningar, för festivaler, gästspel, kurser eller andra arrangemang

med anknytning till dockteater. Ring, skriv eller mejla till redaktionen!

(Adress och tel. i spalten här intill) Manusstopp för nästkommande nummer

av Dockteatern, inklusive Kalendariet, brukar anges här på sidan 2.

Kalendariet bygger på att ni läsare själva skickar in material. Redaktionen

har tyvärr ingen möjlighet att inför varje nummer ringa runt till alla grupper

och begära in aktuella uppgifter. Men vi hjälper gärna till att få alla att

synas!

Hälsningar från redaktionen

genom

Tomas Alldahl

sidan 2...

Manusstopp till nästa nummer är 15 april 2005.

(Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera i insänt material.)

Ur innehållet:

• Stravinskijs Eldfågeln i Göteborg

• Mera dockfi lm: Strings och Team America

• Modellteater i Portugal

• Dockteatermuseum i katastrofens Sri Lanka

• HÅSE-nytt

• Kalendariet

FRAMSIDA: Detalj av pappersklipp av HC Andersen från museet i Odense.


ÅRSMÖTE

Välkommen till Dockteaterföreningen UNIMA-Sveriges årsmöte

Tid: söndag 10 april 2005

kl. 10.30 - 14.00

Plats: Café Klara på Stockholms Stadsteater

Ingång genom Kulturhusets huvudentré, Sergels torg

Program Program:

- årsmötesförhandlingar

- förtäring (smörgås och dryck till självkostnadspris)

- fi lmvisning: Pia Holmquists prisbelönta ”Kakan” + Lisa Björkströms ”Rut”

O.s.a. senast 21 mars till

info@unima.se

eller

ordf. Helena Alvarez, 08 - 506 20 359

Inför årsmötet 2005 önskar valberedningen få synpunkter från medlemmarna.

Välkommen att höra av dig till

Lena von Strokirch, 0294 – 100 24

Elisabeth Beijer, 08 – 93 83 91

Anna Hallberg, 08 – 724 91 61

Besök vår hemsida

www.unima.se

Där hittar du:

• nyheter om dockteaterlivet i Sverige och världen

• alla medlemsgrupperna

• annonser om både jobb och prylar

• tidigare nummer av Dockteatern (från #2 -04)

• länkar till andra relevanta sidor på nätet

• diskussionsforum

3


4

Eldfågeln blir skuggspel

Dockteater Sesam spelar Stravinskij

- Dagens barn saknar någonting grundläggande i sina liv,

säger Nasrin Barati, regissör på Dockteater Sesam i Göteborg.

Det goda måste besegra det onda!

Eva Selander mötte Nasrin för ett samtal mitt under de

intensiva slutrepetitionerna av Eldfågeln, klassisk saga

om moraliska grundkonfl ikter.

Vårt kulturhistoriska arv faller i glömska i vårt mediala samhälle,

menar Nasrin Barati. Barn ägnar stor del av fritiden till

TV-serier och dataspel, som ger helt andra värderingar än de

som grundlagts av tidigare generationer. Samtidigt är barn

och ungdomar mycket vetgiriga, varför det gäller att fånga

deras intresse. Av erfarenhet vet hon, att de unga tar till sig

och uppskattar bra kultur.

Nasrin har jobbat i projekt med klassiska verk tidigare. Trollfl

öjten av Mozart blev en stor succé, som lockade närmare

30.000 åskådare. Hon berättar hur barnen fascinerades av historien

och den lugna, harmoniska musiken. De sög i sig varje

scen och replik som svampar, berättar hon med glittrande

ögon, och efteråt hade de massor av frågor: Vem var Mozart?

När levde han? Finns musiken på CD?

Genom den enormt positiva respons Sesam fi ck på Trollfl öjten

ville man fortsätta på den klassiska vägen. Igor Stravinskijs

moderna klassiker Eldfågeln (1910) bygger på en rysk folksaga,

som dramatiserats. Nasrin framhåller, att denna gången

är det musiken som är viktigast. Genom att sätta musiken i

främsta rummet, förstärkt av det speciella ljus- och skuggspelet,

skapas en mycket annorlunda föreställning.

Till skillnad från Lorca-föreställningen Skuggan av min själ ,

som Sesam gjorde 2004, kommer skuggspelet i Eldfågeln att

vara helt i färg. Spelet sker på fyra eller fem olika skärmar,

som samtliga är vändbara. Härigenom blir det möjligt, att

utan avbrott snabbt skifta mellan olika scener och miljöer. På

scenen ska det fi nnas fyra skuggspelare. Ljud och ljus sköts

av en tekniker.

Eldfågeln är ett gastkramande, roligt och musikaliskt äventyr

enligt programbladet. Lugnet i den vackra trädgården bryts då

Ivan och prinsessan Lara besöks av Eldfågeln. De får i uppdrag

att vakta dennes ägg fram till kläckningen. Därmed dras

de in i en historia de aldrig kunnat drömma om. Mötet med

trollkarlen Kashef och hans demonsoldater blir en raffl ande

kamp mellan det onda och det goda.


Nasrin visar fi gurerna bakom scenen. Såväl dockor som

kulisser är tillverkade i plexiglas, som målats för hand. Vid

konstruktionen har man utgått från klassiska tekniker som

kompletterats med egna idéer. För den som är ovan känns

fi gurerna tunga att hålla. De är av varierande storlek och de

fl esta är rörliga. Scenografi n är sinnrikt genomtänkt, för att

skapa illusionen av att exempelvis befi nna sig i en trädgård.

I slutet av 90-talet gick Eldfågeln som balett på Göteborgsoperan.

Skuggspel kräver annan dramaturgi och musiken har

därför fått arrangeras om. Till denna uppgift har Sesam anlitat

Per Störby, som samarbetat med Sesam under 12 år.

Italienska gruppen Teatro Gioco Vita satte upp Eldfågeln för

några år sedan. I höst turnerar de med föreställningen, och

framträder bl.a. på teaterfestivalen i Silkeborg. Förhandlingar

pågår i skrivande stund om möjligheten att få se dem även

i Göteborg. Idealet vore ett samspel mellan Gioco Vita och

Sesam med efterföljande workshop.

Arbetet kring Sesams produktion inleddes för mer än ett

halvår sedan. I början av januari påbörjades repetitionerna

och premiären sker den 23 februari. Bakom kulisserna pågår

ett intensivt arbete för att fi nslipa detaljerna. I verkstaden

handkoloreras fi gurer och bakgrunder på plexiglas. På kontoret

jobbar producenten och övrig personal med ett stort

utskick av programblad.

Vi skiljs åt i foajén, som helt och hållet inretts i Stravinskijs

tecken. Inramade foton visar episoder ur hans liv. Mjuka tyger

hänger ner från ena väggen. Bord och stolar har försetts med

collage av noter hämtade ur mästarens verk. I samband med

föreställningarna får noterna liv genom bakgrundsmusik.

– Och här, säger Nasrin och pekar, här har vi ett schema över

alla instrument i en symfoniorkester. På så vis får barnen veta

vilka instrument som fi nns med. Det kommer även att fi nnas

några riktiga instrument att bekanta sig med.

Eldfågeln spelas i Sesams lokaler 23 februari – 13 maj. Under

vardagar riktar den sig till barn och ungdomar från skolorna.

Lördagar blir det familjeföreställning.

Eva Selander

Prabu Abjasa, kung av Ngastina

Skuggfi gurer av fi skskinn

– frimärken berättar

Frimärken med fi gurer från dockteaterns värld kommer ut

då och då. 1994 gav Cocos (Keeling) Islands, som tillhör

Australien, ut en uppsättning om fyra frimärken av olika

valörer och med bilder på skuggfi gurer. De liknar indonesiska

wayang kulit-fi gurer, och är tillverkade av fi skskinn!

Min nyfi kenhet på de här fi gurerna gjorde att jag skrev till

postverket i Australien. Efter en månad kom ett svar från

fotografen John Hunt, som tagit bilder av fi gurerna inför

frimärksutgivningen.

Cocos (Keeling) Islands – Kokosöarna – upptäcktes 1906 av

en kapten Keeling, och består av 27 mindre korallöar, varav

den största är bara 5 km lång. Öarna ligger i Indiska Oceanen

1000 km sydväst om Javas sydspets. Öarna är låglänta med

tropiskt klimat och vegetationen består främst av kokospalmer.

Fram till 1826 var öarna obebodda, men detta år kom en man

vid namn Alexander Hare dit med ett hundratal slavar från

Malaysia, Indonesien, Papua och Afrika. Året efter fl yttade

även en tidigare anställd till Hare, John Clunies-Ross, till

öarna med sin familj och sina europeiska tjänare. Efter en

konfl ikt lämnade Hare ön och familjen Clunies-Ross övertog

verksamheten. 1857 blev ögruppen brittisk koloni.

1886 fi ck sonen George Clunies-Ross öarna i förläning av

drottning Victoria. Åren 1905-1955 administrerades de från

Singapore. Därefter övergick de till australiskt territorium,

men familjen Clunies-Ross behöll makten ända fram till

5

>


6

1978. Vid valet 1984 röstade Kokosöarnas invånare för en

integrering med Australien. Idag utgörs befolkningen av två

etniska grupper. De har utvecklat en unik kultur baserad på

religiösa och sociala seder från folkgrupper från de malajiska

språkområdena (Malaysia, Indonesien), men också från europeiska

kolonisatörer och kontraktsarbetare från Java.

Kokosöarnas fi gurer är en imitation av den javanesiska skuggteatern

wayang kulit, en teaterform från Indien som introducerades

på Java redan för mycket länge sedan. Föreställningarna

baseras på det indiska eposet Mahabharata med dess gudar

och gudinnor, hjältekungar, skurkar och monster.

Fotografen John Hunt skriver i sitt brev:

”Första gången jag hörde talas om wayang var 1976 när jag

arbetade på Christmas Island. En man från Kokosöarna berättade

att han där spelade i en gamelan-orkester som ackompanjerade

nattlånga föreställningar. Jag såg wayangfi gurerna

första gången 1985, när jag arbetade på Kokosöarnas territorialförvaltning.

Figurerna hade förvarats i en kista i över 45

år efter det att dalangen – dockspelaren – Nek Itjang avlidit

1949. Invånarna på Kokosöarna fruktade att fi gurernas magiska

kraft skulle vändas emot dem om de försökte använda

fi gurerna.

När jag 1988 återigen arbetade på Kokosöarna var fi gurerna

inte längre undangömda. De hade blivit reparerade och utställda

på Kokosöarnas lilla museum. Jag fi ck tillåtelse att fotografera

dem. Med assistans av en äldre man, som kom ihåg

wayang-föreställningarna från mellankrigstiden, kunde också

de 75 fi gurernas identitet fastställas.

Figurerna är tillverkade av torkat hajskinn, eftersom traditionella

djurskinn inte gick att komma över på Kokosöarna. Jag

förmodar att fi gurerna är tillverkade i slutet av 1800-talet. I

jämförelse med fi gurer funna på Java, är Kokosöarnas fi gurer

inte så förfi nade, men de har en värdefull charm.”

Annette Cegrell-Sköld

PS! Kokosöarna är, som framgår av texten, ett par fl acka

korallatoller i Indiska Oceanen. De är belägna nästan rakt

söder om epicentrum för jordbävningen den 26 december.

Det borde ha gjort de små öarna till givna tsunamioffer, men

enligt uppgift ska de ha klarat sig undan katastrofen. Det

skulle i så fall kunna bero på att undervattenstopografi n runt

öarna inte erbjuder några ”hyllor” eller andra formationer som

kunnat bidra till att bromsa och bygga upp själva jättevågen,

tsunamin.

Red.

Figurerna på frimärkena nedan är (fr. vänster t. höger):

Prabu Pandu, son till Abjasa och far till bl.a.

Judistra; han efterträder sin far på tronen, men förlorar hela

kungadömet på tärningsspel!

Abimanju, sonson till Abjasa

Till Minne

Carl-Henrik Rosendahl

– en dockteaterentusiast har lämnat oss

När Dockteaterbiblioteket i Göteborg skulle starta,

söktes medlemmar till en referensgrupp. Vid en första

telefonkontakt, sa Carl-Henrik blygsamt: ”Om det inte

fi nns någon yngre kan jag ställa upp, om jag kan vara

till någon hjälp”. För dockteaterbibliotekets uppbyggnad

skulle det visa sig att Carl-Henriks omfattande kunskaper

om dockteater blev en ovärderlig hjälp.

Carl-Henriks intresse för dockteater började när han

som barn byggde en modellteater av klippark från Allers

Familjejournal. Denna teater skänkte han för några år

sedan till Gripes modellteatermuseum i Nyköping. Andra

av hans intressen var litteratur och barnböcker. Som

yrkesverksam var han bergsingenjör.

Under uppdrag i Sverige och utomlands försökte han

alltid på sin fritid se dockteaterföreställningar och leta

efter litteratur. En gång berättade han: ”Många vänner

och bekanta rynkade först på näsan för mitt udda intresse,

men senare när de förstod att det var allvarligt,

bidrog de med intressant information”.

Carl-Henrik var engagerad och nyfi ken. Som pensionär

fi ck han tid att resa. Med Interrailkort tog han sig ut i

Europa, i sin egen takt. Att i lugn och ro under några

dagar studera olika referensbibliotek hörde till resornas

höjdpunkter.

För oss på Frölunda Kulturhus var det högtidsstunder

när Carl-Henrik kom. Ryggsäcken var alltid välfylld

med intressant material: tidningsartiklar, broschyrer, foton,

nyutkomna böcker, fynd från antikvariat och listor

på böcker som skulle beställas.

Med sina språkkunskaper läste han löpande alla referensbibliotekets

tidskrifter och en stor del av böckerna.

Under åtta år på 1990-talet var han stöttespelaren i

utgivandet av gruppens litteratursidor i Dockteatern.

Han var initiativtagare till utställningen Författarna

och dockteatern. När t.ex. Marionettmuseet eller Gripes

modellteatermuseum var nedläggningshotade, var Carl-

Henrik pådrivare till protestskrivelser. För honom var

dockteater en källa till konstupplevelser och glädje, inte

minst för barnen.

Vi har mist en omtänksam och generös vän.

Annette Cegrell-Sköld


Neville Tranter och hans Stuffed Puppet

Theatre hör sedan länge till dockteaterns

internationella berömdheter.

Tranter är en spelteknisk virtuos som

gör dockteater för vuxna. Ensam på scenen

med sina närmast brutalt smaklösa

dockor, konfronterar han åskådaren

med dennes egna drömmar, drifter och

begär. Tranter har fl era gånger besökt

Sverige.

Oskar Hejl mötte honom under en workshop

i Barcelona.

Någon gång under hösten 2004 blev jag

kontaktad av Eugenio Navarro, dockspelarvän

från Barcelona. Han arrangerade

en workshop med Neville Tranter. Det kom

att bli ett spännande möte med en av dockteaterns

främsta.

Neville Tranter

minutiös manipulatör

Jag var 19 när jag såg min första dockteater

föreställning, berättar Neville. Han gick då

skådespelarskola i Toowoomba i Australien.

Föreställningen spelades av Barbara

och Bill Turnbull. Neville hjälpte dem att

rigga. De nämnde då att de letade efter en

assistent och erbjöd Neville platsen. Dockteatern öppnade en

ny värld för honom och han bestämde plötsligt vad han skulle

göra med sitt liv. Ett beslut han aldrig ångrat. Neville turnerade

några år med olika barnföreställningar tills han började

pröva att göra vuxenföreställningar på en krog i Melbourne.

Att spela för vuxna var en framför allt en spännande utmaning,

men Neville trodde även att hans stiliserade dockor på

ett effektivt sätt skulle kunna spegla vuxenvärldens komplexitet.

Publiken var oftast full och stökig, men det fanns mycket

att lära av att spela under sådana förutsättningar. De stycken

som spelades var korta varieténummer. För att fånga publiken

och kunna berätta en historia måste timingen vara perfekt och

spelet tydligt. Detta innebar att man fi ck rensa bort all onödig

rörelse och all onödig text. Det var viktigt att kunna improvisera

och lyssna på publiken. De första varietéshowerna har

lagt grunden för Nevilles arbete med sin teater. Han menar att

det viktigaste i en föreställning är att kunna hitta rätt timing

och rätt rytm. Det enda sättet att göra det är att lära sig lyssna

på publiken.

Neville upptäckte till sist att han var mer intresserad av

människor och relationer än av den politisk satir han dittills

arbetat med. Detta drev honom att skapa sin första helaftons-

föreställning, The seven deadly sins.. Föreställningen förde

Neville till Europa där han mötte en mycket annorlunda publik

och ett helt annat kulturliv än det australiensiska. Han

stannade i Nederländerna och startade the Stuffed Pupppet

Theatre.

Neville återkommer ständigt till frågan om manipulatörens

förhållande till dockan. Alla hans föreställningar har på olika

Neville Tranter i Schicklgruber foto: Gustaf Kull

sätt undersökt detta förhållande: dockans storlek och placering,

dockspelarens förhållande till dockan och publiken. Allt

som händer och syns på scenen berättar något, frågan är vad.

Neville Tranter har en mycket noggrann metod för sitt dockspel.

Hur dockorna pratar, hur de förhåller sig till rummet,

hur deras kroppsspråk fungerar. Tankarna vandrar till Mario

Gonzales och hans otroligt reglerade system för clownträning.

Precis som hos denne så är Nevilles system uppbyggt för att

skapa tydlig kommunikation till publiken. Jämförelsen är inte

så långsökt. Neville har arbetat med den franske mimaren

Lecoqs tekniker och jämför sina dockor med masker. Neville

menar att de som arbetar med dockteater måste arbeta på

samma sätt som om de arbetade med maskteater. Något man

måste ta hänsyn till redan då manus skrivs. Då en ny föreställning

skall produceras med Stuffed Puppet Theater väljer

man först den situation dockorna skall befi nna sig i. Därefter

skapas dockorna och deras karaktärer. Först när dockornas

karaktärer fi nns kan manus skrivas. Neville har prövat många

typer av dockor, allt från handdockor till trådmarionetter, men

har till sist valt att arbeta med en typ av dockor och en spelstil

för att försöka utveckla dessa så långt som möjligt.

Genom åren har det hunnit bli en hel del föreställningar. Alla

spelas på holländska och engelska, och alltid på turné. För

att få lite paus från turnerandet har Neville nyligen börjat acceptera

regiuppdrag och har även börjat hålla workshops i sin

dockspelsteknik.

Härnäst ryktas det om en föreställning om två vampyrer

som driver en campingplats. Och, just det, ni hörde det först i

Dockteatern.

Oskar Hejl

7


8

Och nu blir det mera DOCKFILM

Ett närmast osannolikt sammanträffande: två dockfi lmer

för vuxna och i spelfi lmsformat får svensk premiär

nästan samtidigt! Vi uppmärksammar den amerikanska

Team America; World Police – samtidspolitisk satir av

marodörerna bakom den omåttligt uppskattade (och

avskydda) TV-serien South Park. Samt danska Strings

– mytologiskt äventyr med svensk premiär på Göteborgs

Filmfestival, med vidhängande seminarium.

Oskar Hejl, Annette Cegrell-Sköld, Blanka Kaplan och

Erik Häger rapporterar.

Team America; World Police

Det varnas för visuell,

rå och sexuell humor.

Våldsamma scener

och svordomar. Och

fi lmen är dessutom

barnförbjuden. Välkommen

till det tredje

årtusendets dockfi lm.

Filmen heter Team

America; World police.

Många som har

sett den har blivit

fullständigt galna, och

det är förståeligt. Den

innehåller garanterat

något som kan reta

var och en som saknar

förståelse för satir och

ironi. Men Team America

är inte ett inlägg i

debatten om

USA: s och amerikanernas

roll i världen.

Filmen driver bara

med debatten, med debattörerna, med terroristerna, fredsaktivisterna,

Hans Blix, skådespelarna, alla andra, deras morsor

och hästen dom red in på. De som sett TV-serien South Park,

och vet att samma kreatörer är skyldiga även till Team America,

vet var ribban ligger: “See, there is three kinds of people:

dicks, pussies and assholes...” Men denna gång är det inte

tecknad fi lm, utan något så ovanligt som en actionfi lm med

marionetter.

Team America, en internationell polisstyrka skapad för att

behålla global ordning och reda, får veta att en makthungrig

diktator delar ut massförstörelsevapen till terrorister. Hjältarna

ger sig genast ut med uppdrag att rädda världen.

För att infi ltrera terroristernas nätverk rekryterar Team Ame-

rica Gary Johnston, stigande stjärna på Broadway-himlen.

Gary är i början motvillig till att offra sin karriär, men förstår

att hans skådespel är ämnat för ett högre syfte. Med samma

elegans och fi ness som en rabiessmittad stridsvagn sveper

Team America fram över världen för att kämpa för rättvisa

och demokrati. Kampen mot ondskan för till sist hjältarna

ända till ondskans högborg, själve Kim Jong Ils palats i Nordkorea.

Filmen är regisserad av Trey Parker och skriven av honom och

Matt Stone. De har aldrig tidigare arbetat med marionetter.

För att göra en dockfi lm av Hollywood-klass har man varit

tvungen att samla ihop ett mycket kompetent fi lm team. Fotografen

Bill (The Matrix , Spindelmannen 2 ) tyckte att Team

America var ett spännande projekt eftersom fi lmmakarna

bestämt sig för att försöka undvika digitala effekter och animationer

så långt som möjligt. Pope, som var van att ljussätta

fi lm, fi ck stora problem med skuggor från alla dockspelare

som satt och kurade ovanför scenografi n. De tekniker han till

sist ”uppfann” för att lösa problemen, är mycket lika dem man

traditionellt använder för att ljussätta marionetteater-scener.

Jim Dultz, som tidigare jobbat med Mupparnas skapare Jim

Henson, har designat miljöerna och alla de modeller i skala


1:3 i vilka fi lmen spelats in. Dockor är designade av Norman

Tempia. Till de närmare 250 dockorna har man endast använt

två olika kroppar, en kvinnlig och en manlig. För den som

är intresserad av marionetternas konstruktion bjuder fi lmen

på en samlagsscen där de nakna marionetterna noggrant kan

studeras. Endast den prominente statsmannen Kim Jong Il

förärades en speciell kropp eftersom han skulle vara mycket

kortare än de övriga aktörerna. Man skapade ursprungligen

90 kroppar och 95 olika huvuden. Men då fi lmen krävde ytterligare

155 karaktärer lyckades Tempia och hans stab av

skulptörer, målare och frisörer åstadkomma dessa genom att

förändra de ursprungliga dockorna. Dockornas kläder orsakade

givetvis stora problem för kostymdesignern Karen Patch.

1200 kostymer behövdes, och inget kunde köpas. Skomakare,

väskmakare och sömmerskor skapade alla dräkter och accessoarer

i skala 1:3.

Dockorna är enkelt konstruerade och deras kroppar inte särskilt

väl artikulerade, och de har en mycket enkel trådsättning.

De 60 centimeter höga dockorna rör sig avsiktligt taffl igt.

Huvudena är däremot fyllda med högteknologiskt smaskens

och är mycket uttrycksfulla. De manipuleras inte med marionetteknik

utan med ”animatronics”. De åtta centimeter höga

huvudena rymmer inte mindre än nio servon vilka möjliggör

rörliga ögon, ögonbryn och munnar. Dockorna kan inte bara

blunda, utan blinkar även med jämna mellanrum. Kombinationen

av två speltekniker har krävt en armé av dockspelare.

Vid de största scenerna har hela 35 manipulatörer samtidigt

ryckt i trådar av olika slag.

Som tidigare nämnts har man valt att använda dåligt dockspel

som ett språk i fi lmen. Man påminner även publiken om

dockornas egentliga storlek genom att placera riktiga föremål

i bild. T.ex. kan man se en nagelsax i utrustningsbältet på en

av hjältarna, och i en annan scen passerar en kvinna med en

burk fi skmat på huvudet. Även detta gör att man som publik

accepterar den avsiktligt klichéfyllda och usla actionfi lmdialogen.

Ni som tyckte att ”Ninni i sandlådan” var lite vågad kanske

ska undvika den här fi lmen, men er andra vågar jag nästan

rekommendera ett biobesök. Säg bara inte att ni inte var varnade.

Och glöm inte att det var Dockteatern som varnade er.

Oskar Hejl

Dockteatern avslöjar om Team America :

* De nordkoreanska husen är i själva verket take away-kartonger

för kinamat

* Samlagsscenen fi ck klippas om tolv gånger innan den amerikanska

censuren släppte igenom den

* Mimaren i Paris är skulpterad för att likna fi lmens regissör,

Trey Parker

* Statyn i Kim Jong Ils palats är i själva verket en människa

* Den exploderande Michael Moore-dockan är tillverkad av

skinka

* Dräkten som bärs av Lisa i slutet på fi lmen är en exakt

replik av Kate Capshaws klänning från fi lmen Indiana Jones

och de fördömdas tempel . Bara en sån sak.

Strängteori

Seminarium om dockfi lm på Göteborg Film Festival

Inför visningen av marionettfi lmen Strings på Göteborg Film

Festival, bjöds festivalbesökarna att möta några av upphovsmännen

bakom fi lmen under ett seminarium. Som inledning

visades en trailer som presenterade Strings, därefter tog fyra

herrar över scenen.

Manuset är skrivet av fi lmens regissör Anders Rønnow Klarlund

i samarbete med den uppmärksammade poeten Nadja

Marie Aidt. Inspiration till fi lmen fi ck regissören när han

satt på ett fl ygplan och såg en turistfi lm om Prag, helt gjord

med marionettdockor. I Strings är sagomotivet bärande, och i

fokus står kampen mellan det onda och det goda. Filmen kostade

35 millioner Dkr och tog tre år att producera. 85 fi gurer

har skapats av Joachim Weyland. Han berättade att han fi ck

pröva sig fram för att fi nna vilka träslag som passade till de

onda respektive goda fi gurerna. Detsamma gällde tygerna till

fi gurernas kläder. Figurerna har många trådar och marionettspelet

håller en hög nivå.

Dockspelaren Bernd Ogrodnik, fi lmens ”Master Puppetteer”,

visade publiken hur en docka manipuleras. På seminariet var

han ensam, under fi lminspelningen medverkade 35 marionettspelare.

Oftast är det tre spelare som samtidigt manipulerar

varje fi gur, stående på bryggor under spelets gång. Ett smakprov

på musiken spelades upp och kompositören Jørgen Lauritsen

berättade att han använt sig av olika stränginstrument

för att skapa en musikalisk helhet i samklang med fi lmens

namn.

Annette Cegrell-Sköld och Blanka Kaplan

9


10

Suveränt dockspel - men historien hänger i en skör tråd

Jag hörde talas om Strings redan för två år sedan. Det var

någon på min skola som hade sett bilder på en fi lmmässa och

sa att det verkade bli någonting annorlunda. En långfi lm med

bara marionettdockor. Så jag måste säga att mina förväntningar

var skyhöga när jag äntligen fi ck tillfälle att se den

på Göteborgs fi lmfestival. Innan fi lmen började presenterade

en person från festivalen de medverkande som kom fram till

scenen. Det var bl.a. regissören och en person som kallades

”master puppeteer” samt två svenska skådespelare som dubbat

fi lmen. Regissören höll ett kort tal om elfte september, krig

och terror och att det i hans ögon enda sättet att över huvud

taget göra en fi lm om vår samtid var att göra den med dockor.

Jag tyckte att det var en konstig sak att säga, och efter att ha

sett fi lmen känns det som en efterhandskonstruktion. Den som

borde ha hållit talet var the master puppeteer.

Filmen utspelar sig i fantasymiljö och handlar om en prins

som beger sig västerut för att hämnas på sin faders mördare.

Vad han inte vet är att hans far begick självmord och han luras

till sin resa av sin onde farbror och dennes hejduk som vill ha

honom ur vägen för att ta över tronen. Den värld som dockorna

lever i är genomtänkt med fantasi och detaljrikedom.

Karaktärerna styrs av gudarna genom ”strängar”. När de föds

får de strängar från himlen och om huvudsträngen går av dör

de. De är gjorda av trä och när de åldras, åldras också träet.

Det är många skämt om ”intrasslad”, ”hänger i en skör tråd”

etc., vilket kan vara kul för vissa. Miljöerna är snygga och

vatten används mycket.

När fi lmen skulle börja spelas in sa regissören i en tidning att

de dammsugit hela världen efter de bästa marionettspelarna

och de verkar ha hittat ganska många. Jag kan inte säga att

jag sett överdrivet mycket marionettspel men här fi ck jag

mitt lystmäte. Dockspelet står över all kritik och de använder

fi lmens möjligheter att klippa och begränsa väldigt effektivt.

I långsamma fi nstämda scener zoomar de in på ögonen som

har rörliga ögonlock och i actionscener klipper de fort så man

inte ser de pendelrörelser som måste uppstå. Det är fl era undervattenscener

i fi lmen som jag tappade hakan när jag såg.

Jag upplevde att de fl esta dockor verkligen levde och jag kände

ibland med dem.

När fi lmen hållit på en stund och jag vant mig vid dockspelet

så började jag koncentrera mig på historien. Det var inte det

lättaste. Filmen är en osammanhängande, klichéfylld hollywoodhistoria

med smetig musik. Den dåliga svenska dubbningen

hjälper verkligen inte till.

Regissören har begått ett kardinalfel som är vanligt bland

människor som inte är intresserade av dockteaterns unika kapacitet.

De tror att det räcker att ha med en docka som rör sig

snyggt så blir det succé. Dockan fi nns ju där för att förmedla

den historia man vill berätta, vare sig det är en strumpa med

knappögon eller Supermarionetten himself.

Filmen börjar med bilder på dockspelare som rör sig på bryggor

medan regnet faller. Kameran zoomar in på spelkorsen,

armar som håller balkar i omöjliga positioner och avancerad

teknisk utrustning. Det är om dessa dockspelare och konstruktörer

som fi lmen handlar. Kriget i Irak, samtidskommentar,

elfte september - tjena.

Erik Häger

Läs mer om tillkomsten av Strings i tidskriften

Teknik & Människa, nr 1-2004


Svensk-serbiskt teatermöte

Vy över Nova Belgrad - ”Nya stan” med TV-husets höghus till vänster. I förgrunden fl oden Sava. foto: Gustaf Kull

I december ordnades svensk-serbiska barnteaterdagar i Belgrad.

Pygméteatern turnerade med sitt ”drömspel för småbarn”,

Mitt i natten, och gjorde skuggspelsverkstad för barn.

Vi ditresta svenskar fi ck bl.a. se den imponerande Lilla

teatern, Dusko Radovic, med sin tuffa och kloka konstnärliga

ledare Anja Susa, och hur man där spelade den intressanta En

blommas värld – djärv dock- fi gur- och projektionsteater om

krig och fred och ”utveckling”.

Spindeln i det svensk-serbiska nätet är (förstås) Vesna Stanisic,

Pygméteaterns producent. Birgitta Tennander från

Svenska Institutet deltog också i egenskap av huvudarrangör

och fi nansiär. Samtidigt avslutades svenska Riksutställningar

Lek! En allvarlig utställning som utifrån FN:s barnkonvention

inbjuder till fri lek och fokus på barnens rättigheter.

Utställningen har tidigare varit i bl a Moskva, och skulle nu

fortsätta till Sarajevo.

En seminariedag hade rubriken ”Att arbeta med barnteater i

Sverige och Serbien”. Tanken var att dagen skulle samla en

mindre grupp serbiska barnteatermakare och oss svenskar:

Pygméteaterns Sten Wallin, Agneta Ehrensvärd från Unga

Dramaten, Marie Persson Hedenius från Upsala Stadsteater

och jag, i egenskap av teaterkritiker och ”dockteaterspecialist”

(vilket låter som om jag vore klädd i vit rock och laboratoriemössa

- det är jag inte.) Det är svårt för mig att säga om det vi

talade om på seminariet kunde vara till nytta för serbiska omständigheter.

Teater tas redan på stort allvar i Serbien, liksom

barnkultur överlag – men kanske den ändå har lägre status än

hos oss. Och arvet från ”den gamla tiden” rymmer en hel del

pedagogisk teater.

Ett grått och lite deppigt Belgrad omgav oss. Bombade hus

stod ännu kvar som ruiner, och på granntomten vid Barnens

kulturcenter gapade TV-husets ruiner tomma. Men centret,

under Snezana Andelkovics ledning, gör såvitt jag kunde se

ett fantastiskt arbete. Det starkaste minnet är den jättemodell

av en framtida stad som barn från fl era skolklasser byggt i

centret tillsammans med en svensk landskapsarkitekt. Det

slitna Belgrad måste byggas ut – men hur? Barnens vision

var fascinerande: mycket tät bebyggelse med avskilda men

genomkorsande trafi kstråk. Och lekplatser överallt! Gungor

och karuseller och grillplatser och plaskdammar, teatrar och

kaféer. Husen klättrade högt mot himlen, men där fanns plats

för ett roligt liv!

Margareta Sörenson

Dramateatern i Belgrad foto: ”Upplandsbo”

Nya sidor på hemsidan

www.unima.se

11


12

”Skuggan är solens barn”

Dockteater Sesams Mansour Shapar om

skuggspelets gåtfullheter

I det konstnärliga träd, som Sesam andas

under, fi nns alla de grenar som i vidaste mening

kallas dockteater. Där fi nns naturligtvis

dockan, den tredimensionella, men också

den rörliga siluetten och den färgade skuggan.

Det är kring skuggan historierna vävs.

Skuggan man aldrig når, aldrig kan springa

ifrån och som är så magisk att betrakta.

Skuggan är solens barn. Så betraktades den

i gammal tro. Solen var helig, en gudom.

Vad var då mer naturligt än att dess barn,

skuggan, också betraktades som helig?

Den mörka, magiska som sätter fantasin i

rörelse. I den lästes alla de starka krafterna

in: godheten, ondskan, glädjen och sorgen.

Samtidigt är skuggan ljusets sanna rival som

alltid vågar utmana och visa sig mitt i ljuset.

Skuggan behöver ljuset för att dansa fram i

sina hemlighetsfulla drag.

Ja, skuggan är människans hemlighetsfulla

dubbelgångare som ofta uppfattas som en

avbild av hennes själ och som har blivit en

viktig del av vår symbolvärld. Viktig för

symbolläran är den uppfattning som utrycks

i det nytestamentliga Hebréer-brevet, nämligen

att riterna och prästernas handlingar

bara är ”skuggor” av vad som skall komma.

I sin fi losofi betraktade Platon den materiella

fenomenvärlden som skuggor eller fantomer

av den sanna idévärlden.

I djuppsykologin är skuggan en symbol för

personlighetens omedvetna skikt, som först

genom individuationsprocessen kan förvandlas

och inlemmas i det upplevdas komplexa

struktur. Hos turkarna kallades skuggteaterskärmen

”dödens skärm” (”pardata rehla”).

Även i de folkliga europeiska talesätten

uppfattades döden som skuggornas värld.

Den siluettartade och ofta mycket utdragna

avbildningen av människor på klippmålningar efter istiden

har hypotetiskt tolkats som avbildning av skuggor. Man kan

ana att skuggteatern är lika gammal som människan själv.

Dockteater Sesam tar i sin skuggteater hjälp av alla medel för

att sätta fantasin i rörelse. Möjligheterna är oändliga, från att

bara använda händer och ett ljus, till den mer avancerade teknik

vi ofta använder oss av idag. Det viktiga för åskådaren är

inte hur bilderna kommer till, men att de släpper loss fantasin,

får oss att skratta och gråta. Bilden blir viktig för berättelsen.

Skuggan hjälper fantasin på väg. Skuggan liknar våra drömmar.

Drömmar är ju som skuggor i vårt inre. Drömmen är

som skuggteater.

Mansour Shapar

Bild ur Eldfågeln, se artikeln på sidan 12

PS. Mansour refererar i sin text till både Bibeln och Platon,

två fundament i västerländsk tanketradition. Låt oss lägga till

ytterligare ett citat, av den persiske vetenskapsmannen och

diktaren Omar Khayyam (d. 1122), som i sitt verk Ruba´ iyat

liknar världen vid en skuggteater: ”Inget annat än ett magiskt

skuggspel // framfört i ett skrin vars ljus är solen // runt vilken

vi vålnader kommer och går”.

Red.


Modernt formspråk

på klassisk modellteater

Modellteater har vi uppmärksammat rätt fl itigt här i Dockteatern. I förra sommarens

specialnummer fanns ett reportage om Drottningholmsteatern i modellteaterversion, och i

nr. 4-04 berättade vi bl.a. om den aktiva modellteatern på Kulturhuset Barbacka i Kristianstad,

byggd med stadens gamla teater som förebild. Den här gången tar Margareta Sörenson

oss med till Portugal där hon kikat på en annan unik teatermodell och modellteater:

Teatro Nacional São João.

All teater är, egentligen, mycket lik en lek. Dockteater är det

ännu mer. António José da Silva skrev en gång Anfi trião eller

Jupiter och Alcmena för dockteater och som en opera – två

former för scenen som dagens publik betraktar som fjärran

från det vi kallar för teater. Men för hans tid, 1700-talet, var

blandningen vanlig och en funktionell estetik.

Hur har glömskan kunnat vara så beslutsam? Det är inte länge

sedan som dockteater för operor i mindre format var högst

naturlig, och det var vanligt att blanda sångare och dockor på

scenen av praktiska skäl. Man kunde spara både pengar och

scenutrymme genom att låta dockor ta hand om skådespelet i

fonden. Musiker kunde få rycka in och manövrera dockor i de

partier av operan som behövdes. För barockopera i hovmiljö

eller på mindre teatrar var dockteater väl fungerande. Dockteatern

med sitt förfl utna i riter, kyrkokonst och marknadsgyckel

hamnade emellertid med tiden på gatan och i en nervärderad

position. Pucinella, Christobal, Punch och Kasper var med sin

politiska satir och fräcka språk inte lämpliga i salongerna.

Men med modernismen återvände intresset till den folkliga

dockteatern, som under 1900-talet alltmer blev barnens teaterform

framför andra.

Den teater för pappersfi gurer som skapats på Teatro Nacional

São João av fi gurteaterkonstnärer från Teatro de Formas Ani-

madas de Vila do Conde utanför Porto är mycket större än vad

modellteatrar vanligtvis är. Den modellteater som varit spridd

sedan 1800-talets början, var i mindre format och lagom för att

ställas på ett bord i hemmiljö. Modellteaterns historia är tätt

förbunden med tryckerikonstens och möjligheten att trycka

samlarbilder, klippdockor och bilderböcker i stora upplagor.

Dessa miniatyrteatrar blev först populära i England, som en

utveckling av samlarbilder av stjärnskådespelare. De avbildades

i helfi gur och ganska stort format, klädda i den kostym

som de burit i någon omtalad roll. Så småningom lades delar

av scenografi n till på tryckarket, och köparen klippte själv

ut och färglade pappersfi gurerna. Nästa steg blev att också

avbilda hela scenen och den förste framgångsrike försäljaren

av modellteatrar i England lät snart sin personal montera ihop

färdiga teatrar för sin butik.

På engelska kallades modellteater ”Toy theatre” och företeelsen

”Juvenile Drama” ansågs särskilt tilltala barn och ungdom.

Det blev en ”boy theatre”, kanske för att mycket omsorg

lades ner på ”special effects” som ljudet av åska eller regn,

snöfall, explosioner och kanonmuller. I den mest populära

engelska pjäsen för modellteater Mjölnaren och hans män

sprängs en väderkvarn (se bild s. 13 i Dockteatern 4-04!),

och i pojktidningen Young troublesome 1845 kan man se en

bild av hur en engelsk barnkammare läggs i rök och splitter

>

13


14

av fi nalscenen där en plågad bygd befrias från ett

rövarband genom att deras tjuvgömma i kvarnen

sprängs i luften.

Också i Tyskland blev modellteatern mycket

populär, liksom i Frankrike där den kallas

Théâtre dʼEpinal. Allt kunde spelas på

en modellteater! Melodramer och operor,

Schiller och Wagner, Robinson Crusoe

och Jules Vernes Kapten Grants barn, H

C Andersen, folksagor och konstsagor. Tyska

modellteatrar spreds över Europa och i norra

Europa blev Danmark centrum för modellteatrarna.

Den som har sett Ingmar Bergmans

fi lm Fanny och Alexander minns kanske fi lmens första sce-

ner, där Alexander betraktar en modellteater. Det är en kopia

av Det Kongelige Theater i Köpenhamn med den tänkvärda

devisen inskriven i prosceniet: ”Ei Blot til Lyst” – inte bara

för nöjes skull.

För generationer var dockteater och modellteater en första

kontakt med teaterkonsten överhuvudtaget- kanske till och

med den enda kontakten med en konstform reserverad för de

större städerna och för en borgerlighet med tid och pengar att

spendera på nöjen, tidsfördriv och kultur. Dockteaterns infl ytande

på den ”vanliga” dramatiken har underskattats: Georges

Sand hade dockteatern ”Théâtre des Amis” på slottet Nohant

för sonen Maurice, Henrik Ibsen spelade dockteater för sina

kamrater som barn. Selma Lagerlöfs möte med turnerande

Kasperteater var oförglömligt och hon skrev också ett par

pjäser för dockteatern. August Strindberg var mycket intresserad

av och förtjust i dockteater och hade en ”Kasperklubb”

tillsammans med vännerna på 1880-talet. Hans möte med den

första generationen modernister i Paris på 1890-talet ledde till

”Ingen människa är en ö ”

… skriver den engelske 1600-talspoeten John Donne i en ofta

citerad dikt. ”Varje människa är ett stycke av fastlandet, en

del av det hela; sköljes en jordklump bort av havet, varder Europa

i samma mån mindre, såsom ock en udde i havet bleve…

Varje människas död förminskar mig, ty jag är innesluten i

mänskligheten…”.

Ett vackrare och mer uppfordrande uttryck för solidaritet och

samhörighet har ingen formulerat.

I höstas fi ck vi ett glädjande besked från Sri Lanka, den tropiska

ön i Indiska Oceanen. Där hade man den 4 september

invigt ett nytt dockteatermuseum - landets första. Museichefen

och Unima-Sri Lankas sekreterare Lal Emmanuel kunde

med berättigad stolthet redogöra för framtidsplanerna. Museet

skulle inte bara dokumentera och visa landets månghundraåriga

dockteaterhistoria (samlingen omfattade redan mer än

hundratalet traditionella teaterfi gurer), utan skulle också vara

ett levande kulturcentrum med föreställningar, utbildning och

verksamheter för barn och familjer.

Inte minst var museets uppgift att för framtiden bevara så

mycket som möjligt av den muntliga och sångliga berättartradition

som är en del av landets dockteater. ”Vår uppgift”,

en ny dramatik och ett nytt sceniskt tänkande där

dockteater, skuggspel och exotism hade sin givna

plats – hans Ett drömspel och Till Damaskus

har en dramatisk struktur av tablåer och

scenisk dikt, som är starkt besläktad med

en ny, formsökande teater à la Alfred Jarry

eller Gordon Craig.

Den modellteater som möter betraktaren i

Teatro Nacional São João är, som sig bör, en

kopia av en ”riktig” teater, nämligen just det

hus vars foajé rymmer en stor, fi n modellteater.

Luís da Silvas scen och scenografi

följer den ”klassiska” modellteaterns mönster

perfekt, men tekniken för scenväxlingar och ljussättning

är moderniserad och fylld med tekniska fi nesser av personligt

märke. Figurerna är en rolig blandning av modellteaterns lika

”klassiska” roller och serieteckningarna och den animerade

fi lmens ”språk” för kroppar, ansikten, rörelsemönster. Hjältarnas

breda hakor, maffi ga muskler och gudinnornas kurviga

kroppar speglar en rolig ironisk hållning, som känns igen från

fi lm, serier och television.

Spelet bakom pappersteatern är skickligt utfört av tre spelare,

rösterna är deras autentiska och direkta liksom ljudeffekterna.

Leken med liten skala och stor skala överraskar och medan

man avnjuter en (förkortad) version av en 1700-talspjäs på

nutida, lagom respektlöst scenspråk kan man grubbla på hur

nära animerad fi lm är teater för fi gurer, dockor, skuggor. Inte

är det konstigt att barn ofta undrar om de kan få se ”fi lmen”

en gång till när de är på teater av det slag som rör sig fritt över

epoker och tider?

Margareta Sörenson


skrev man bl.a. i ett pressmeddelande, ”är att utgöra ett positivt

infl ytande på Sri Lankas kulturella klimat.” Detta får väl

förstås också mot bakgrund av det inbördeskrig som under

decennier har härjat landet.

Museet drevs enligt uppgift utan ekonomiska bidrag från

den lankesiska staten. Med sin strategiska placering i staden

Ambalangoda - åtta mil söder om huvudstaden Colombo och

mitt emellan landets tre största turistanläggningar - var museet

tänkt att locka till sig turister från när och fjärran. Lal

Emmanuel inbjöd oss alla att besöka hans vackra land. Vi i

Dockteaterns redaktion gladdes med våra Unima-vänner på

andra sidan jorden, och förberedde under hösten ett reportage

om museet.

Så kom Annandag Jul, och glädjen förbyttes i förfäran. Sri

Lanka hör, som vi vet, till de svårast drabbade länderna i

fl odvågskatastrofen. Tiotusentals människor har förlorat sina

liv, sina anhöriga, sina hem och utkomstmöjligheter. Staden

Ambalangoda fi gurerade tidigt i nyhetsrapporteringen: ett

expresståg i närheten av staden hade svepts med av fl odvågen

med mer än tusen dödsoffer som följd.

Redan några dagar senare kom ett e-mail från Lal Emmanuel

till Unimas ordförande Massimo Schuster. Meddelandet innehöll

det glädjande beskedet, mitt i all bedrövelsen, att ingen av

museets personal hörde till de omkomna. Men själva museet

var svårt skadat, och stora delar av den värdefulla samlingen,

liksom videoutrustning m.m., hade svepts bort av fl odvågen.

Meddelandet innehöll också en vädjan om ekonomisk hjälp.

(Detta e-mail, tillsammans med Schusters svar, ligger ute på

Unima-Sveriges hemsida).

Redaktionen har därefter försökt få direktkontakt med Lal

Emmanuel. En av de första dagarna i februari kom så ett

kortfattat svar: ”Tack! Vi uppskattar ert intresse att hjälpa Sri

Lanka”, inleder Lal Emmanuel. Han fortsätter med att konstatera

att det för tillfället inte fi nns behov av ytterligare hjälp

i form av katastrofutrustning etc. De omedelbara humanitära

behoven har tillgodosetts genom internationella insatser. Han

berättar vidare att man redan planerar att återuppbygga museet,

och att man återkommer med information kring detta. Han

uttrycker också sin förhoppning att Unima genom fi nansiellt

stöd ska kunna medverka i återuppbyggnaden.

De länder och enskilda som drabbats av fl odvågen kommer

för lång tid att behöva vårt stöd. Liksom de släktingar, vänner

och vänners vänner här hemma som drabbats. Långt efter det

att tidningar och TV riktat våra blickar åt annat håll, kommer

någon att behöva ett telefonsamtal, bli hembjuden på middag,

få ett vykort med en aldrig så banal liten hälsning.

Det kanske enda försonande med denna katastrof är vad den

påminner oss om: att ingen människa är en ö.

Tomas Alldahl

Dockteaterfabriken har

produktionen igång

Interiör från Culturen i Västerås foto: www.

Dockteater är kanske ingenting som görs på löpande band.

Men i den nya Dockteaterfabriken snurrar hjulen sedan i augusti

förra året. Och projektet har faktiskt litet anknytning till

stolt svensk industritradition.

Det är Figurteaterkompaniets Pia Holmquist och dockspelaren

Hugo Catolino som dragit igång detta samarbetsprojekt.

Att det blev just en ”fabrik” hänger samman med att verksamheten

har sin bas i den s.k. Culturen i Västerås, ett kulturhus

inrymt i en av ASEAS gamla fi na tegelbyggnader. Culturen är

en samlingspunkt för en mängd aktiviteter och arrangemang,

och även fast tillhåll för 4:e Teatern. Hugo Catolino är alltså

dockspelare med egen mångårig verksamhet, men han är

också kultursekreterare i Västerås kommun, och en av de

ansvariga för verksamheten i Culturen.

Om Västerås är Dockteaterfabrikens ena bas, kommer den

andra att ligga i Långban, en liten värmländsk by 20 km norr

om Filipstad. Långban ligger mitt i det s.k. Filipstads bergslag,

ett av våra mineralrikaste områden och i alla fall tidigare

en levande gruvmiljö. Nu är det kanske mest turisterna som

söker sig dit. Och undra på det. Där fi nns enligt reklamen inte

bara gruvhistoria i naturskön miljö, utan även en pizzeria och

en kiosk! Och snart alltså även en dockteaterfabrik, inrymd i

byns numera nedlagda skola. Huset ska fungera som fabrikens

ateljé och experimentverkstad, men ska också kunna ta emot

gästande dockspelare eller grupper som under en period vill

söka lugn och ro för kreativt arbete.

På Dockteaterfabrikens repertoar står just nu småbarnspjäsen

Lilla Kanins semesterresa (gästspelar på Tittut i Stockholm;

se Kalendariet!). Senare i år kommer en uppsättning av Tennsoldaten

efter H.C. Andersens saga.

T.A.

15


16

Åse Håse...

… kan man göra på Byteatern i Kalmar. Där har man återigen

En stor liten man på repertoaren. Det är Håses ”eventyr”

i liv och dikt som ligger till grund för föreställningen, som

egentligen är två: en litet kortare för barn och som lägger ton-

vikten vid sagorna (Den ( fula ankungen m.fl .). Den litet längre

pjäsversionen vänder sig till vuxna, och har relationen mellan

diktaren och hans verk i fokus. Utanförskapet och konsten att

vara vanlig och ändå unik är det bärande temat i båda versionerna.

Medverkar gör skådespelaren / dockspelaren Lars

Sonnesjö och musikern Peder Nabo. Bodil Göransson svarar

för regi och scenografi .

Byteatern, Lars Sonnesjö foto: Bertil Herzberg

Som en del av jubileumsfi randet - och i samarbete med en

rad bibliotek, kulturhus och föreningar - går den uppskattade

föreställningen på turné i södra Sverige under våren.

(Turnéplan på Byteaterns hemsida.)

Den som vill fi ra gamle Håse under särskilt festliga former, är

välkommen till Byteatern i Kalmar den 20 mars kl. 13.00 och

15.00. Då blir det både bröd (eller i alla fall saftkalas) och skådespel.

Stadsbiblioteket i Kalmar är också där och tipsar om

Håse-böcker, och alla barn får ett klippark att bygga sin egen

teater av, precis som Håse själv gjorde när han var liten kotte.

Att det bara är barnen som ska ha klippark tycker vi dock är

orättvist. För när är ett klippark som roligast? Hvergang!

Håse hemma

Också i Håses hemland Danmark fi ras förstås hans jubileum

detta år, och även här hittar vi en del dockteater. På Svalegangen

i Århus spelar man en alldels nygjord dramatisering

av Storklas och lillklas . Och några kvarter därifrån fi rar

Guldlok Dukketeater med Den fula ankungen : om att se sig

själv som en stor och vacker svan, ”om inte utanpå så i alla

fall inuti”.

Storklas på Svalegangen i Århus bild: www.hca2005.dk

I Viborg (ca 6 mil nordväst om Århus) blir det också dockteater

i Håses tecken. I staden fi nns en grön oas belägen i

de gamla medeltida kvarteren intill Domkyrkan: Skovgaard

Museets Have. Platsen är säkert just så pastoralt vacker

som namnet antyder. Där bjuder man under juli månad på

Kejsarens näktergal . Entrén är gratis, och teatern är enligt

arrangörerna ”velegnet for alle nordiske gæster, da stykket

foregår på dansk.”

Absolut. Vi har aldrig tyckt att talad danska känts krångligare

än vare sig telugu eller marathi.

All info om jubileumsaktiviteter i hela världen på

www.hca2005.dk


”Hemskt och sorgligt!”

Lille Karl kommer inte på födelsedagskalaset

Vuxna kan fi ra H.C. Andersen, men små barn bör få slippa!

Varför tvinga på dem ett genomsorgligt och tröstlöst

livsperspektiv och en nattstånden sensmoral? Men det är

ju storartad sagokonst! Stilen, kompositionen, den milda

ironin! Eller….?

H.C. Andersen-jubileet kan stämma till nyttig eftertanke

om hur vi egentligen förhåller oss till barnkulturens

ikoner. Här är det Margareta Sörenson som uppvaktar

födelsedagsbarnet.

Med skammens rodnad på kinderna stretade vi tillbaka över

S:t Eriksbron. Jag hade sällat mig till skaran av vuxna andersenister.

Lille Karl hulkade vid min hand, otröstlig och sorgsen.

Vi talade om vad det var som var hemskt och sorgligt, och

mellan suck och tårar framkom det att det bara VAR hemskt

och sorgligt, liksom i en allmän mening.

Varför skulle jag ta med en intet ont anande femåring på Reskamraten

? H C Andersens saga hade bearbetats för scenen

på Pistolteatern. Texten lästes upp medan en mycket skicklig

mimare, Erik Appelgren, gestaltade den lille Johannes sorglösa

gång ut i vida världen.

Det var lika välgjort som sagan är välskriven. Mycket Andersen-

verktroget i det allmänt, övergripande och genomsorgligt

tröstlösa livsperspektivet som kan ta andan ur envar. Barnen

har inte egna iakttagelser om livet och människorna att ta

spjärn emot, men en närmast seismografi sk förmåga att uppfatta

ton, doft och andemening i ett konstverk, litterärt eller

annat. Nu skämdes jag med min lille Kalle som inte stod ut

att vara kvar i detta vanmaktsångande rum: lille Johannes går

med glatt mod mot måttlösa svårigheter.

Livsbesvikelse i två generationer var Hans Christian Andersens

lott, jag misstänker att det är det barnen uppfattar mellan

raderna. Tennsoldaten som har för kort ben, stoppnålen som

trillar ner i diskbaljan, ballerinan som brinner upp. Flickan

med svavelstickorna! Hos Håse, som Staffan Westerberg kallar

honom, går det åt fanders. Med ett vemodigt och vackert

leende.

Varför glömmer vuxna sin egen barndoms fasa så lätt? Varför

just jag, som själv grät och skrek tills Elddonet äntligen

avbröts. Tillika gift med en man som blev osams med sin

morfar, som insisterade på Andersen-läsning. Och som blev

mäkta vred på ett litet modernt 50-talsbarn som bara inte ville

höra detta hemska. Dagen därpå skämdes morfadern och bad

om ursäkt med karameller försedd. Precis som jag med min

lille ledsna pilt. Varför envisas med Andersen?

För att det är så bra, förstås. Att läsa en av de korta och

mindre grymma sagorna som Kragen är en litterär lustupplevelse

– den säkra kompositionen, det smarta pådrivandet av

handlingen, stilen, den milda ironin. För läsare över femton

är kragens äventyr med strumpebandet, strykjärnet och saxen

träffande likt livet och människorna. (O! Ni är säkert premiärdansös!

Vad ni kan sträcka på benen!)

De korta sagorna med animerade föremål kan ändå gå an för

yngre lyssnare. De är inte riktigt så brutala som andra, mer

realistiska sagor. Men då har vi moralen att dras med! Man får

inte tro att man är något, man får inte göra sig viktig. Alla är

till slut bara oansenliga små kuggar i ett stort maskineri. Utom

möjligen Konstnären med stort K. Samt verkligt fi na människor

som prinsessor, ”så ömtålig kunde ingen annan än en

verklig prinsessa vara.” Den fula ankungen ”vill fl yga bort till

dem, de kungliga fåglarna!”, och visar sig komma ”hem” och

välkomnas i svanfamiljen. Här blir det långt till pluralism och

multietniskt tänkande – dansk främlingsfi entlighet, rentav.

Få vuxna skulle idag säga att jojo, barnen kan gärna få höra

att livet är orättvist, att de kan vara tacksamma för vad de har.

Ambitiösa föräldrar och lärare vill att barnen ska få en dos

Andersen för att det är storartad sagokonst, fantasifull som leken,

vacker som ett bokmärke, drömsk som en operabalett på

1840-talet. Vi stora barn silar undan mossiga värderingar om

både konst och samhälle, hans över-bittra livshållning också,

vi vet hur olycklig Håse var i sitt liv. Vi läser högt med lustigt

varierade röster ( som Håse gärna gjorde själv) och har saligt

och fullständigt glömt att de riktiga barnen lyssnar till både

text och undertext.

Nu i år är det tvåhundraårsjubileum för den danska nationalskalden.

Vuxna kan fi ra, men små barn bör få slippa. Mellanstora

barn kanske kan få hårt redigerade nya versioner?

Kanske Disneys trevliga, tecknade fi lmer med lyckliga slut av

hårdkokta Andersensagor?

(Texten har tidigare varit publicerad i Expressen)

Mera HÅSE-nytt i KALENDARIET!

Margareta Sörenson

17


18

Tummelisa i Prag

Ibland har man tur att befi nna sig på rätt ställe vid rätt

tid. Inte kunde jag ana att jag skulle få sen en Håse-saga

i Prag vid adventstid! Men Teater Minor, som är Prags

dockteaterscen, har med tanke på H.C. Andersens 200årsjubileum

i april 2005, dramatiserat hans saga Tummelisa

(Malenka på tjeckiska; malinka = lilla). Den hade

premiär i november förra året och spelas på teaterns lilla

scen.

Eftersom Tummelisa föddes ur en blomma, dominerades

den öppna scenen av en jättestor vit blomma vars kronblad

senare blev en skuggspelsskärm. Man hade valt olika typer

av dockor: huvudpersonen Malenka var en liten snidad leddocka

(i Tjeckien kallas denna typ för ”mannekäng”; den

manipuleras utan några greppanordningar av synliga spelare).

Samma docktyp var också Åkersorken, Mullvaden och

Blomsterprinsen, som uppträder i slutscenen av sagan. De två

paddorna – mor och son – var handdockor, ollonborrarna var

små, svarta tingestar med lysande röda ögon. Svalan var en

stavdocka, men förekom också som skuggfi gur.

Två av de tre medverkande var musiker som spelade gitarr,

trumpet, trumma och olika klanginstrument – ibland var

de även med i spelet. Den tredje var en skådespelerska som

spelade alla rollerna och även var berättare. Kontakten med

publiken – 60 barn på kuddar i en halvcirkel runt scenen – var

omedelbar och varm. Föreställningen höll hög konstnärlig

nivå, och hade en fi n sagoatmosfär. Hoppas att Håse nickar

gillande från sin himmelska gungstol.

Blanka Kaplan


Vems lilla docka fl yger?

Från den trivsamma källaren på Lundagatan i Stockholm

tittar Dockteatern Tittuts producent Susanne Lind ut, och

meddelar följande:

Teaterns Kattresan är just hemkommen från Frankrike. Lillan

och katten gjorde en lång bilresa för att spela 6 föreställningar

utanför Paris. I februari fl yger Lilla Tiger och Lilla

Björn till själva Amerikat. Där ska de uppträda både i San

Diego och New York.

I februari åker 5 dockspelare och 1 producent till Bangladesh

för att leda en serie workshops. Sen är det dags att packa resväskan

igen: i juni reser Mera Musik, Pappa! till Frankrike.

I oktober öppnas i USA ett nytt barnteaterannex på Childrens´

Theatre i Minneapolis. Annexets uppgift blir att spela för de

allra minsta barnen, vilket man tidigare inte gjort. Dockteatern

Tittut har fått den stora äran att både premiärinviga scenen

med Kattresan och inleda teaterns första säsong med ett

40-tal föreställningar.

Childrens´ Theatre är sett med svenska barnteaterögon ofattbart

stor. Teatern har ca 100 anställda och många volontärer.

Varje år har teatern 6-7 premiärer med upp 20 personer på

scenen. Salongen rymmer 700 personer och är för det mesta

fullsatt.

Teatern leds av Peter Brosius. Han såg Tittut spela Den vilda

bebin i Vancouver 1986, och blev betagen. När han tillträdde

som chef för Childrens´ Theatre bjöd han in Tittut till ett

utvidgat samarbete med teatern. Idag är detta samarbete ett

faktum. Planerna är att Tittut ska göra uppsättningar tillsammans

med de amerikanska skådespelarna för att delge dem

sina erfarenheter av att spela för riktigt små barn.

Tomas Alldahl

Till minne

Sarka Recinova

Sarka Recinova gick ur tiden 2004. Sarka var född

i Tjeckoslovakien där hon arbetade med dockteater.

Tillsammans med sin dotter Eliska var hon på turné

någonstans ute i Europa då deras land 1968 blev ockuperat

av Sovjetunionen, och de beslutade att inte återvända

hem. I stället blev Sverige deras nya hemland.

De kom till Göteborg samtidigt som Socialförvaltningen

där satsade stort på verksamheter för barn- och

ungdomar med målsättningen ”teater på fritidsgård”.

Stora fritidsgårdar med specialanpassade teaterlokaler

växte upp i förorterna med Vår Teater i Stockholm

som förebild. Ledarutbildningen blev en kärnfråga

och Socialförvaltningen startade kurser i teater, dans

och drama. När så Sarka och dottern Eliska kom till

Göteborg väcktes idén att utöka med den mer okända

verksamheten dockteater.

Vi var många som sökte till utbildningarna och ett fåtal

kom med. Under kurskvällar och helger fi ck vi lära

oss grunderna i dockktilerkning och spel. Timme efter

timme fi ck vi träna med dockor på scen till pianoackompanjemang.

Efter några terminers arbete fi ck vi sätt

upp en egen pjäs, och därefter erbjöds vi timanställning

som ledare på någon av teatrarna. Sarka var en

eldsjäl. Hela tiden höll hon ett vakande öga. Tänk på:

det ska vara rörelse i tyget, det måste föra sig fi nt på

scenen. Tänk alltid på: ni måste jobba professionellt,

det är ingen lek utan dockteater!

Vi tyckte hon var auktoritär, och nog höjde vi på mer

än ett ögonbryn när hon sa att man kan arbeta lekfullt

med objekt, göra fi gurer av gamla skor! Det var då, nu

har tiden hunnit ifatt oss. Och inte var det så konstigt,

vi som kom in på utbildningen hade knappt sett dockteater,

men med Sarkas hjälp öppnades en ny värld för

oss. För mig blev det starten till mitt yrke, och jag fi ck

vara med och bygga upp Göteborgs dockteaterverksamhet

.

Annette Cegrell-Sköld

19


20

kalendariet

Marionetteatern, Stockholm

Kan du vissla Johanna?

av Ulf Stark (familjeföreställn. barn 4-10 år)

Berra vill ha en morfar. En som gillar grisfötter och cigarrer

och visar en olika saker. Och hans kompis Ulf vet precis var

man kan få tag i en! En riktigt bra morfar blir det. Som kan

vissla, det som Berra vill kunna mest av allt!

Premiär lördag 12 mars 2005 kl. 15.

Spelperiod: 12/3 2005-28/5 2005

Medverkande på scenen: Magnus Erenius, Anna Hallberg,

Thomas Lundqvist

Manus: Ulf Stark

Regi, scenbild och dockdesign: Helena Alvarez

Dockmakare:Anna Hallberg, Magnus Erenius, Karin Toll,

Silvina Vega (praktikant)

Kostym: Anna Hallberg

Musik: Homero Alvarez

Dockteatervisning för barn

med Marionetteatern (4-12 år)

Handdockor och stavdockor, skuggspelsfi gurer och marionetter

visar upp sig och sina konster. En dramatiserad visning av

olika sorters dockor och sätt att spela dockteater.

Spelperiod: 5, 6, 7/4 kl. 9.30 och 12, 13, 14/4 kl. 9.30

Medverkande: Helena Alvarez

Marionetteatern, Stockholms stadsteater

Biljetter och info: 08-506 20 200

www.stadsteatern.stockholm.se

Dockteatern Långa Näsan, Stockholm

Flodhästar fi nns dom?

Fritt efter bilderboken Sagan om fl odhästen av Arne Norlin

och LenaAndersson

Vid vattenhålet möter ni den lilla fl odhästen som har tröttnat

på att bara hålla hålet rent från vattengräs hela dagarna. Han

vill göra spännande saker tillsammans med de andra vilda

djuren! En dag kliver han upp och ger sig modigt ut på den

stora savannen...

Under våren 2005 spelas denna efterfrågade småbarnssuccé

på turné i Stockholms ytterområden.

Biljetter: 08-506 20 200

www.stadsteatern.stockholm.se

Stadsbiblioteket, Göteborg

H. C. Andersen som bildkonstnär

Björn Fridlund föreläser i ämnet på Stadsbiblioteket, Göteborg

Tisdag 12 april kl 18.30 Fri Entré

Arr. Föreningen Norden

Länsbiblioteket Västernorrland

Skriv så du syns

- en annorlunda skrivarkurs med inriktning på sceniskt berättande!

Ordet och rösten möter dockan, fi guren, masken!

Vi håller till på Arkenbiblioteket i Örnsköldsvik med

”Fritt fabulerande” 9-10 april,

”Dramatiskt berättande” 21-22 maj och på Hampnäs folkhögskola

med ”Sceniskt berättande” 13-18 juni.

Kursledare är dramaturgen och läraren Tomas Alldahl.

Gästlärare: författaren Bo R Holmberg, teaterkritikern Margareta

Sörenson samt Jonna Grimstoft och Gustaf Kull från

Ådalens Dockteatercentrum.

Läs mer om kursen på www.lansbib.bib.mh.se där du också

hittar kursavgifter och anmälningsblankett!


Dockteatern Tittut, Stockholm

På repertoaren:

Kattresan

Lilla Tiger och Lilla Björn

Mera musik, pappa! av Christer Dahl och Fabrizio Montecchi.

Samprod. m. Teatro Gioco Vita.

Dansråttan

- ett sångspel för de allra små med någa av de bästa Tittutmelodierna!

Premiär 18 maj

Gästspel våren 2005:

Mårten Hedmans Teater

Trollfl öjten (fr. 3 år)

Gästspel på Tittut 2-6 och 12-13 mars, 26-30 april

Dockteaterfabriken

Lilla Kanins semesterresa (fr. 2 år)

- efter Nils Dardels Lilla Kanin och Stora Kanin

Gästspel på Tittut 17 - 20 mars

Dockteatern Tittut, Lundagatan 33, Stockholm

Bilj.: 08 - 720 75 99

www.dockteatern-tittut.com

Staffan Björklunds Teater, Kävlinge

Och det är alldeles sant!

H.C. Andersen för vuxna

Spelas 20-24 april

Också på repertoaren:

Dummerjöns (fr 6 år)

Bytt bytt komer alltid igen! (fr. 3 år)

Mera H.C. Andersen blir det i Pegasus trädgård i Hög under

sommaren!

Staffan Björklunds teater

Högs Byväg 74-7, Kävlinge

Bilj.: 046 - 70 63 25

www.sbteater.se

Gripes modellteatermuseum / Nyköpings

bibliotek, Nyköping

H.C. Andersens födelsedag

fi ras lördagen den 2 april mellan kl. 11 och 16:

Kl. 11 Födelsedagsfi randets högtidliga öppnande i jubilarens

närvaro.

Därefter ”På kryss med H C Andersen”: Tipspromenad med

roliga överraskningar, såsom ankrace, gjutning av tennsoldater,

silhuettklipp och sagostund. Dessutom får alla som vill

pröva på att spela Kejsarens nya kläder, kläder Elddonet m fl H C

Andersen-pjäser i en modellteater. Sist men inte minst blir det

tårtkalas och kaffeservering.

Under hela året kommer det också att vara möjligt för grupper

att se modellteaterföreställningen Flickan med svavelstickorna.

Förbokning sker på telefon: 0155 – 24 89 07

Abellis Magiska Teater

Guldlock och de tre björnarna

Premiär 19 feb kl 15.00 i Haninge kulturhus. Föreställningen

spelas med en docka och två stora björnar (helmasker ).

I teaterbussen spelas Baba Jaga och den kloka Vasilisa.

Mer info på www.abellis.com

Dockteater Sesam

Eldfågeln

Dockor, skuggspel och Stravinskijs musik i ett gastkramande

och roligt äventyr!

Spelas på Dockteater Sesam t.o.m. 13 maj 2005.,

Ti – fr kl. 10.00 och 12.00

lö kl. 14.00

Också på repertoaren:

Natti natti lilla Katti

För barn 2-5 år

Dockteater Sesam, Chapmans torg 2, Göteborg

Bilj.: 031 – 24 80 23

www.teatersesam.se

21


22

Frölunda Kulturhus, V. Frölunda

Tineola Theatre från Tjeckien 21 och 22 april 2005

Morgenstern och Vesper

För några år sedan gästade Tineola Frölunda Kulturhus då

med vuxenföreställningen Hövagnen. En idé efter Hieronymus

Bosch målning. Tineola har även hållit kurser på

Ådalens DockteaterCentrum.

Nu återkommer de med föreställningen Morgenstern och

Vesper som bygger på den tyske poeten Christian Morgensterns

nonsenspoesi Galgenlieder. Föreställningen vänder sig till

såväl barn som vuxna. Träfi gurerna är fantasifullt snidade av

Antonin Müller.

Under deras besök blir det två föreställningar för förskolan

med svensktalad text

Under planering är två föreställningar på tyska för universitet

och gymnasium med samtal efteråt.

Torsdag 21/4 kl 19.00 blir det kvällssamtal med Tineola på

engelska.För utförligare information kontakta annette.cegrellsköld@frolunda.goteborg.se

GÄSTSPEL:

Kattresan med Dockteatern Tittut

Söndag 13/3 kl 13 och 14.30

Måndag 14/3 & Tisdag 15/3 kl 9.30 och 10.30

Teater med skuggor i fokus

Måndag 14/3 kl 18.30 Lilla Salen 60 kr liten förfriskning

ingår.

Samtal med Dockteatern Tittut från Stockholm som spelar

Kattresan efter Ivar Arosenius älskade bok och Dockteater

Sesam i Göteborg som spelar Eldfågeln (premiär 23 februari)

med musik av Igor Stravinskij.

Medverkande:

Dockteatern Tittut - dockspelare Lisa Kjellgren och David

Melin

Dockteater Sesam - regissör och dockspelare Nasrin Barati

m. fl .

Lars Sonnesjö som HC Andersen. foto: Bertil Hertzberg

Söndag 10/4 kl

Måndag 11/4 & Tisdag 12/4 kl 9.30 och 12.00

H C Andersen inspirerar...

En stor liten man - Byteatern

I en poetisk och musikalisk föreställning vävs H C Andersens

liv samman med hans omtyckta sagor. Publiken får möta Den

fula ankungen, Dummerjöns och Den ståndaktige tennsoldaten

och ”författaren” själv.

Medverkande: Lars Sonnesjö och Peder Nabo För 6 - 11 år

Biljetter Frölunda Kulturhus : 031-366 27 28


Polen

FESTIVALER!

International Solo Puppeteers Festival hos Teater Harlekin

i Lodz 16 - 21 april. Mer information på www.arlekin.lodz.pl/

festiwale.html

Moldavien

I Moldavien planerar man nu för landets första internationella

dockteaterfestival. Man söker därför grupper som är intresserade

av att delta i festivalen som planeras äga rum under 2005.

Adress, e-post och telefon till festivalen fi nner du i Teaterförbundets

tidning Akt nr. 7-04.

Ungern

I Ungern går en annan festival av stapeln den 17 - 22 juni

2005 i Békéscsaba, för fjortonde gången. På Unima-Sveriges

hemsida fi nna en länk med mera information och anmälningsblankett.

Varna Puppet Theatre foto: Gustaf Kull

Bulgarien

Inbjudan till 13:e internationella dockteaterfestivalen The

Golden Dolphin i Varna, Bulgarien,

1 - 6 oktober 2005.

Festivalen innehåller tre sektioner: nya bulgariska pjäser samt

barnföreställningar och vuxenförställningar (de båda senare

oavsett ursprungsland). En jury utser mottagare av festivalens

olika priser.

Anmälan senast 30 april till

State Puppet Theatre

4, Dragoman street

9000 Varna

Bulgarien

Tel: 00359/52/607 – 841

E-mail: vnpuppet@telecoms.bg

www.vnpuppet.com

Mer info om festivalen på Unima-Sveriges hemsida!

Sverige

Såvitt vi vet, den enda dockteaterfestivalen i vårt långa land

under 2005! ”5th Barent Puppet Festival” 19 - 22 oktober i

Kalix. Mer information om festivalen kommer så småningom

både i Dockteatern och på hemsidan. Men boka in i din agenda

redan nu, det brukar vara en höjdare!

Tjeckien

World Festival of Puppet Art Prag 29.5. - 5.6. 2005

info på: www.puppetart.com/9_fest.htm

Norge

Stamsund Internasjonale Teaterfestival 31 maj - 5 juni 2005

info på: www.stamsund-internasjonale.no

Tyskland

6. Internationales Figurentheaterfestival „Blickwechsel“

från 11. till 17. Juni 2005 i Magdeburg.

info: www.puppentheater-magdeburg.de

...och till sist, men sannerligen inte minst

10 - 13 November i Silkeborg, Danmark

23


B - föreningsbrev

PORTO BETALT

Returadress: UNIMA Box 161 98, 103 24 Stockholm

Lars Sonnesjö - Byteatern foto: Bertil Hertzberg

More magazines by this user
Similar magazines