December 2005 - Unima.nu

4
Dockteaterkollektivet intar scenen
Sex av de åtta föreställningarna på Vantörs dockteaterfestival
i Stockholm (presenteras utförligare på annan plats
i tidningen), var producerade av medlemmar ur dockteatersveriges
färskaste gruppering: Dockteaterkollektivet.
Det består av sex f.d. studenter ur de båda årskurser som
utexaminerades från DI:s dockteaterutbildning.
De är just nu intensivt engagerade i olika projekt, men
Dockteatern lyckades fånga två av dem för ett samtal.
Kanske någon lyfter ett ögonbryn redan inför namnet: Dockteaterkollektivet.
Vad är nu detta för spöke? Kollektiv - var
det inte såna där proggare med näbbstövlar som satt i studentkorridorerna
och drack te och förändrade världen på 70-talet
(och som fått sitt äreminne tecknat i Lukas Moodysons fi lm
Tillsammans)?
Tillsammans
Dockteaterkollektivets val av namn signalerar möjligen både
en ideologisk hållning och en organisatorisk. Kollektivet är
inte tänkt att vara en ”fri teatergrupp” i traditionell mening,
utan mer ett nätverk för praktiskt stöd och konstnärlig inspiration.
Det får hitta sin form efter hand, och det får ta den tid
som behövs. Ibland jobbar man ihop, ibland spelar man solo
eller tillsammans med folk utanför kollektivet. Det blir lite
som i jazzvärlden: samma snubbar och tjejer dyker upp fast
med olika hattar.
Att det här är ett kollektiv där man inte precis lever i symbios,
visar sig redan när det gäller att någon dag i slutet av oktober
försöka samla medlemmarna för en intervju. Alla är strängt
uppbokade, fast på olika håll. Oscar Hejll och Erik Häger
är engagerade på Dockteater Sesam i Göteborg. Andreas
Braula jobbar på Uppsala Stadsteater. Jenny Bjärkstedt spelar
lilldjävulen Asmodeus på Dockteatern Långa Näsan. Lisa
Björkström slutspurtar i repetitionerna av sin egen Kejsarens
nya kläder. kläder Samtidigt spelar hon höstlovsföreställningar av
sin tidigare pjäs Sagan om Lilla Bord i ett tält i Kungsträdgården.
Den sjätte medlemmen, Miriam Castillo-Eidem, gör
frilansjobb på SVT.
Efter en del pusslande med almanackorna lyckas vi i alla fall
träffa Lisa och Miriam hemma hos henne en kväll. Vi dricker
te och pratar dockteater medan Miriam klipper skuggspelsharar
till sin föreställning Getarpojken , som ska ha premiär på
Vantörfestivalen.
Det är sex sinsemellan olika konstnärstemperament som samsas
under namnet Dockteaterkollektivet. Den gemensamma
plattformen har man i de samlade erfarenheterna från åren på
DI-utbildningen. När det började komma signaler om att denna
utbildning kanske var nedläggningshotad, tog man förnyad
kontakt med varandra. Ur kampen för att rädda utbildningen,
föddes så tankarna på ett mer kontinuerligt samarbete.
Ungefär samtidigt dök möjligheten upp att få hyra verkstads-
och repetitionslokaler ute på Picknickteatern i Högdalen,
samtidigt som man också skulle kunna få tillgång till teaterns
scen för egna spelningar.
- Vi delar verkstad och bollar idéer, säger Lisa Björkström.
Det sammanfattar kanske ganska bra kollektivets nuvarande
arbetsmodell.
Medlemmarna är som sagt varandra olika, samtidigt som de
kompletterar varann. De gemensamma erfarenheterna gör
också att de kan stödja varandra rent praktiskt. Dockteatermänniskornas
yrkesidentitet är inte alldeles självklar, eftersom
deras verksamhet griper över fl era yrkesområden. Det
kan ibland skapa osäkerhet i fackliga sammanhang, t.ex. när
det kommer till löneförhandlingar. Dockteaterkollektivet kan
hjälpa till att tillvarata gemensamma intressen både gentemot
arbetsgivare och gentemot Teaterförbundet.
Men samtidigt fi nns här en kulturpolitisk hållning: Dockteaterkollektivet
vill skapa alternativ till de etablerade scenerna.
Man vill bjuda in fl er att delta i kulturlivet, och man vill göra
dockteater för barn och ungdomar, inte minst ute i förorterna.
Det är en uttalad ambition.
- Vi vill ha dockteater överallt: på stora scener och små barnteatrar,
säger Miriam.
- Om det luktar litet 70-tal är det bara fi nt, fyller Lisa i.
Just nu har medlemmarna alltså rätt gott om jobb, men alla
vet förstås att det är en tuff marknad man arbetar på. Å andra
sidan kanske dockteatern i alla dess olika uppenbarelser är
något som osökt appellerar till samtidens unga publik:
- Dockteater är bilder, och bilder ligger i tiden, säger Miriam.
Samtidigt är man medveten om vikten av att behärska hantverket,
också de traditionella teknikerna. Att kunna bygga
och föra en väl fungerande marionett, t.ex. Det traditionella
hantverkskunnandet ger en nödvändig grund för att utveckla
dockteatern som konstform. Hantverket skapar både ett slags
trygghet - och en otålighet att komma vidare.
- Det är vår generations problematik: att vi vill ha allt, säger
Miriam.
- I början tror man att man är obegränsad, men det är en illusion.
Och ändå fi nns där ögonblicken när allt är möjligt.
Till Dig som är ”digital”
Vill du ha förstahandsinformation
från UNIMA-Sverige om vad som
är på gång direkt i din dator?
Skicka då in ett litet mejl till
info@unima.se
och skriv: E-postlista i ämnesrutan.
Tomas Alldahl