KrAmi Göteborg

”Det är för folk som 

har suttit och så, för 

alla vi du vet” 

En kvalitativ utvärdering av 

KrAmi Göteborg & pilotprojekt 

inom ramen för Mobilisering mot 

narkotikas trestadssatsning 

Med brukarperspektivet i fokus 

Frida Petersson

FÖRORD 

Jag vill börja med att rikta ett stort tack till alla KrAmi-deltagare 

som avsatt tid och delat med sig av sina erfarenheter, förhoppningar 

och synpunkter. Jag önskar er all lycka till i framtiden! Tack även 

till personalen på KrAmi som delat med sig av sin tid för samtal, 

intervjuer och varit allmänt behjälpliga under utvärderingstiden. 

För värdefull handledning vill jag också rikta ett stort och varmt 

tack till fil.dr. Anette Skårner, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs 

Universitet. 

Ett särskilt tack till Maj Bjurving och Ove Lundgren vid PrevU, 

Social resursförvaltning, Göteborgs Stad, för ert stöd under utvärderingstiden. 

Dessutom ett tack till Kristina Nelson för värdefulla kommentarer 

och synpunkter på texten. 

Slutligen ett tack till Mobilisering mot narkotika som har finansierat 

arbetet med rapporten. 

Frida Petersson 

Göteborg juli 2009 

Innehållsförteckning 

1. INLEDNING 4 

1.1 BAKGRUND 5 

1.2 SYFTE 6 

1.3 DISPOSITION 7 

1.4 VAL AV UPPLÄGGNING 7 

1.5 DEFINITION AV BEGREPP 9 

2. EN KORT BESKRIVNING AV VERKSAMHET OCH PROJEKT 10 

2.1 KRAMI GÖTEBORG 10 

2.2 MOB-PROJEKTET 15 

3. OM SAMVERKAN OCH BROTTSPREVENTIVA INSATSER 16 

3.1 SAMVERKAN 16 

3.2 BROTTSPREVENTION 17 

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OCH BESKRIVNING AV MATERIALET 20 

4.1 MATERIALET 20 

4.2 VAL AV METOD 20 

4.3 DESIGNÄNDRING I UTVÄRDERINGEN 24 

4.4 ETISKA ÖVERVÄGANDEN 25 

4.5 ROLLEN SOM UTVÄRDERARE 25 

5. RESULTAT 26 

5.1 KRAMI GÖTEBORG 27 

5.2 MOB-PROJEKTET 46 

5.3 ATT GÅ PÅ KRAMI – BRUKARNAS BERÄTTELSER 53 

6. AVSLUTANDE DISKUSSION 71 

7. EPILOG 80 

8. REFERENSER 81 

2 3

1. INLEDNING 

I januari 2002 presenterade regeringen en ny handlingsplan med syftet att stärka och 

effektivisera landets narkotikapolitik. Målen för handlingsplanen var desamma som för 

svensk narkotikapolitik: att minska nyrekrytering till missbruk, förmå fler missbrukare 

att upphöra med sitt missbruk och att minska tillgången på narkotika. Ett kansli upprättades 

och fick namnet Mobilisering mot narkotika, MOB. Under perioden 2002 – 

2007 arbetade MOB under ledning av en nationell samordnare med att genomföra och 

följa upp handlingsplanen. Att stärka och utveckla samverkan mellan olika myndigheter 

var ett av samordnarens och kansliets huvuduppdrag. 

En del i detta arbete var den s.k. trestadssatsningen; ett partnerskap mellan Stockholms 

stad, Göteborg stad och Malmö stad i syfte att arbeta för en god balans mellan narkotikapolitikens 

tre hörnpelare: förebyggande arbete, vård och behandling och begränsning 

av tillgången på narkotika. Detta skulle ske genom att starta pilotprojekt inom följande 

fyra prioriterade områden: 1) skolan, 2) riskmiljöer som krog- och nöjesmiljöer samt 

stöd till unga i riskzonen, 3) nya stöd- och behandlingsinsatser för unga missbrukare 

och 4) vård- och stödinsatser för etablerade missbrukare. Pilotprojekten finansierades 

av MOB och respektive stad (Fries, 2007). I Göteborg tillsattes en central alkohol- och 

drogsamordnare för staden, fem samordnare för regionerna i Göteborgs Stad samt en 

MOB-grupp där alla deltagare representerade Göteborgs Stad i olika arbetsgrupper 

inom ramen för den nationella satsningen. Deltagarna kom från olika verksamheter 

som arbetade inom de prioriterade områdena 1 (Projektplan för MOB för Göteborgs 

Stad, 2003). 

Ett av projekten inom satsningen på förbättrade villkor för etablerade missbrukare var 

en förstärkning av den redan etablerade KrAmi-verksamheten i Göteborg, i rapporten 

kallat MOB-projektet. Projektets mål var att i samverkan med kommunens öppna 

narkomanvård, utveckla och etablera enklare och snabbare vägar till vård för deltagare 

som återföll i missbruk av narkotika under sin tid i KrAmi. På sikt var tanken att dessa 

personer skulle slussas tillbaka in i verksamheten. (Projektbeskrivning, Stadskansliet, 

Göteborgs Stad, 2006-11-01). Projektets historik och syfte presenteras närmare på s. 

15–16 i rapporten. 

Alla pilotprojekt skulle noggrant utvärderas. För detta uppdrag engagerades jag, Frida 

Petersson, av MOB. Utvärderingsuppdraget var dubbelt, dels att följa pilotprojektets 

utveckling och dels att från ett brukarperspektiv utvärdera KrAmi Göteborgs ordinarie 

verksamhet. Utvärderingsarbetet har skett under handledning av fil.dr Anette Skårner 

vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs Universitet. Materialinsamlingen har pågått 

från augusti 2007 till september 2008. 

1. Det fanns även två referensgrupper; en politisk referensgrupp med representanter från kommunstyrelsen och en 

tjänstemannagrupp som förutom kommungemensamma folkhälsofrågor ansvarade för MOB i Göteborg. Denna 

arbetsgrupp bestod av en stadsdelschef från varje region i Göteborgs Stad, direktören för Välfärds- och utbildningsenheten, 

chefen för Miljöförvaltningen, chefen för Idrotts- och föreningsförvaltningen samt den centrala folkhälsosamordnaren, 

som även fungerade som gruppens sekreterare (Projektplan för MOB för Göteborgs Stad, 2003). 

1.1 BAKGRUND 

Samverkan mellan myndigheter har de senaste årtiondena varit något som värderats 

högt när stat och kommun satsar resurser på offentliga verksamheter. Kanske i allra 

högsta grad när det handlar om åtgärder gentemot kriminalitet och missbruk där 

konsekvenserna för samhället är kostsamma. Personer som släpps ut från anstalt efter 

avtjänat fängelsestraff återfaller ofta i brott, oftare än personer som dömts till frivårdande 

påföljd. Redan efter ett år har nästan var femte kriminalvårdsklient återfallit i 

brott och blivit föremål för en ny kriminalvårdsåtgärd. Vad gäller intagna som lämnat 

anstalten och satts under övervakning är mer än var tredje i denna kategori tillbaka i en 

ny påföljd redan efter ett år (BRÅ, 2003, Riksrevisionen, 2004). 

KrAmi som verksamhet startade i Malmö 1980 och var ett samarbete mellan Kriminalvårdsverket 

och Arbetsmarknadsinstitutet, därav beteckningen KrAmi. Senare kom 

även Socialtjänsten med som samarbetspartner och KrAmi bildades på andra håll i 

landet. 2 Idén till samverkansformen hade väckts i slutet av 1970-talet, då man inom 

Kriminalvården försökte åtgärda problemet med intagna som ständigt återkom till 

anstalterna. Vid analys av den aktuella målgruppens behov visade sig dessa vara likartade 

men mångfacetterade. Behovet av insatser var så brett att ingen av de inblandade 

myndigheterna hade resurser att tillgodose dessa på egen hand; bostadsbrist, missbruk, 

kriminalitet, ekonomiska svårigheter, relationsproblem och arbetslöshet. Lösningen 

blev att ta ett helhetsgrepp och starta en samverkan mellan de tre myndigheterna. Det 

gjordes genom att placera handläggare från varje organisation på en och samma arbetsplats, 

med bevarad organisationstillhörighet och bevarade myndighetsfunktioner. 

Målet var att genom samverkan och ett gemensamt förhållningssätt, effektivisera hjälpinsatserna 

och undvika att klienterna ”hamnade mellan stolarna” (Nyström & Soydan, 

1999). 

KrAmi:s övergripande målsättning och syfte är återanpassning av kriminellt belastade 

personer till samhället, detta sker genom arbete och social träning. Därigenom förväntas 

risken för återfall i brottslighet minska. Det saknas ett nationellt KrAmi-organ, 

programinnehåll och organisationsform skiljer sig därför till viss del åt beroende på 

lokal kontext. Vissa kännetecknande drag finns dock hos samtliga svenska KrAmi, såsom 

programmets övergripande mål vilket är att deltagarna skall få arbete och i övrigt 

kunna leva ett liv som är bättre anpassat till samhället. Så även modellen för samverkan 

mellan flera olika myndigheter, det konsekvenspedagogiska förhållningssättet samt att 

stora delar av programtiden består av arbetspraktik (ibid). 

2. Sedan Malmö startade 1980 har Örebro, Göteborg, Stockholm, Västerås, Kalmar, Eskilstuna och Uppsala startat 

egna KrAmi-verksamheter. På vissa orter har man även startat KrAmi specifikt för kvinnor, dessa kallas MOA (Mod, 

Ork, Arbete) och finns i Stockholm, Malmö och Örebro. (www.kramimoa.se) 

4 5

I Göteborg startades KrAmi 1994 och verksamheten har alltså varit etablerad under 

lång tid. KrAmi inom landet har utvärderats från olika håll. 3 Utvärderingarna indikerar 

att arbetssättet ger goda resultat. Brottsförebyggande rådet lyfter i en rapport (BRÅ 

2004:6) fram KrAmi-modellen som ett exempel på gott brottsförebyggande arbete i 

praktiken. En förklaring till de goda resultaten är enligt rapporten KrAmi:s inriktning 

på social träning och arbete. Även programmets speciella myndighetssamverkan lyfts 

fram som en bidragande orsak till det positiva resultatet. Att alla myndigheter sitter under 

samma tak gör att deltagarna inte riskerar mötas av dubbla budskap från olika myndigheter 

som alla försöker lösa samma problem. KrAmi Göteborg har inte utvärderats 

i någon större omfattning, senast hösten 2001 av studenter vid psykologprogrammet i 

Göteborg (Carlsson & Byström, 2001). 

1.2 SYFTE 

Denna rapports syfte är att utifrån ett brukarperspektiv utvärdera KrAmi Göteborg 

och att särskilt följa det MOB-finansierade samverkansprojekt som startade maj månad 

2007. Utvärderingen har genomförts som en processutvärdering med fokus på 

brukarnas upplevelser. Denna rapport är en redovisning av utvärderingen. I rapporten 

görs även en processbeskrivning av verksamhet och projekt där personal- och styrgruppsperspektiv 

inkluderas. Rapportens tidsmässiga omfattning är perioden augusti 

2007 till september 2008 och huvudfrågor under utvärderingsarbetet har varit: 

• Vilka är deltagarnas åsikter om och upplevelser av KrAmi? 

• Hur väl stämmer deltagarnas önskemål och erfarenheter av KrAmi 

överens med verksamhetens innehåll och målsättningar? 

• Hur utvecklas och konkretiseras det nystartade MOB-projektet? 

Vad betyder denna förstärkning för deltagare i KrAmi? 

3. T ex ”Från brott till arbete – en studie av KrAmi-programmens värde för klienterna” (1999) Siv Nyström & Haluk 

Soydan, och ”Med arbete som insats. Klienteffekter och samhällsekonomisk lönsamhet i socialt arbete” (2002) Siv 

Nyström, Kari Jess & Haluk Soydan. 

1.3 DISPOSITION 

Efter denna inledning följer en beskrivning av utvärderingens upplägg och det görs en 

genomgång av den utvärderingsansats som tillämpats samt en definition av för utvärderingen 

centrala begrepp. Därpå följer en kortare presentation av KrAmi Göteborg 

och MOB-projektet som de såg ut vid utvärderingens start sommaren 2007. I kapitel 

tre redovisas en kortare översikt av forskningsläget inom områdena samverkan och 

brottsprevention. Det valda tillvägagångssättet samt metodologiska överväganden redovisas 

i kapitel fyra. 

I kapitel fem presenteras utvärderingens resultat. Rapportens sjätte kapitel innehåller 

en sammanfattande diskussion och analys av utvärderingens resultat. Rapporten avslutas 

med en kort epilog som grundas på samtal med KrAmi-personal juni 2009. 

1.4 VAL AV UPPLÄGGNING 

Utvärdering är ett föränderligt begrepp som kan ges flera olika definitioner och man 

kan lägga upp en utvärdering på flera olika vis. Statsvetaren Evert Vedung (1998) definierar 

utvärdering som: 

6 7 

• en noggrann efterhandsbedömning av utfall, slutprestationer eller förvaltning 

i offentlig verksamhet 

• utvärdering blickar tillbaka och bedömer det som är eller varit för att ge vägledning 

framåt 

Att utvärdera något innebär följaktligen att dels värdera och uttala ett omdöme om en 

verksamhet, dels att systematiskt arbeta för att skaffa ett så bra underlag för detta som 

möjligt. 

Ove Karlsson (1999) beskriver utvärderingens centrala syfte som att uttrycka ett värdeomdöme 

om sitt utvärderingsobjekt. Karlsson menar vidare att det i utvärderingssammanhang 

inte enbart handlar om att beskriva eller kartlägga en attityd eller aktivitet. 

”Snarare bör strävan vara att försöka gå djupare och ifrågasätta det som tas för givet och hålls som 

självklart.” (Karlsson, 1999:17). 

I uppdraget att utvärdera KrAmi fick jag som utvärderare fria händer att tillsammans 

med min handledare utveckla lämplig utvärderingsmodell. En viktig fråga att ställa 

sig i utvärderingssammanhang är för vem utvärderingen ska ske och vilka som skall 

delta och påverka. Över tid har utvärderingsbegreppet blivit något av en ”semantisk 

magnet” (Lindgren 2006a:9) innefattande en mängd närbesläktade aktiviteter. Jag vill 

här kort diskutera innebörden av dessa olika begrepp samt precisera hur de används i 

denna rapport.

I en svensk kontext görs framför allt en distinktion mellan uppföljning och utvärdering. 

Uppföljning förklaras som en aktivitet vilken sker internt, enligt löpande eller 

fasta rutiner för att granska hur en verksamhet utvecklas i något eller några avseenden. 

Utvärdering görs däremot i regel av extern expertis på uppdrag av någon, vid särskilda 

tillfällen och innebär mera av värdering och djupare analys. Beroende på vilken utvärderingsmodell 

som väljs prioriteras olika frågor, metoder och perspektiv (Lindgren, 

2006a). När det gäller utvärdering av samverkansprojekt inom offentliga organisationer 

är det vanligt att det huvudsakliga underlaget för utvärderingen utgörs av verksamheternas 

egen dokumentation av sina klienter/brukare (t.ex. Lindgren, 2006b) och/ 

eller data i form av standardiserade intervjuguider (t.ex. Nyström, 2002). Kvalitativa 

utvärderingar där brukares upplevelser fokuseras (t.ex. Beijer, 2009, Laanemets, 2007, 

Gustafsson, 2007) är mer sparsamt förekommande. Brukarperspektivet har dock alltmer 

kommit att betonas som ett av de största skälen till att öka kunskapsutvecklingen 

gällande sociala insatsers resultat och vad som ger god kvalitet (Bergmark & Lundström, 

2006, SOU 2008:18). 

Brukarorienterad utvärdering spelar en särskild roll i allmänna vård- och serviceinsättningar, 

främst utifrån brukarrollen. Vedung (1998) förtydligar att brukarmodellen 

hänger ihop med ett brukardemokratiskt synsätt som innebär att brukarna skall kunna 

göra sina stämmor hörda gentemot serviceproducenten och därmed påverka tjänstens 

innehåll. 

Huvudfrågan är om den offentliga verksamheten i leveransögonblicket motsvarar den kvalitet 

som mottagaren kräver eller önskar. Brukarmodellen använder antingen adressaternas förväntningar 

(önskemål) eller deras behov som normativt bedömningskriterium och som evalueringens 

organiserande princip. (Vedung, 1998:73) 

En brukarutvärdering av offentlig förvaltning bör följaktligen utgå från brukarnas egna 

mål och önskemål, dessa skall vara utgångspunkten för bedömningen (Karlsson, 1999, 

Steinholtz-Ekekrantz, 2008). I följande tabell sammanfattas brukarmodellen (Karlsson, 

1999:59): 

Syfte Ur vems 

perspektiv? 

Brukarmodell Bedöma det Berörda användare 

relativa värdet för 

brukaren 

eller brukare 

Kriterier 

Officiella mål 

och brukarnas 

preferenser 

En brukarutvärdering bör även ta servicegivarens slutprestation i beaktande. Den vanligaste 

uppdelningen av begreppet slutprestation i utvärderingslitteraturen är; serviceinnehåll, 

serviceprocess och genomsiktlighet (Dahlberg & Vedung, 2001) . 

Serviceinnehållsliga värden handlar om det sakliga innehållet, substansen, medan processvärden 

rör beslutsgångar och ramar för tilldelning av prestationer. Genomsiktlig- 

het avser tillgänglighet och begriplighet hos de regler och procedurer som gäller för 

serviceinnehåll och serviceprocess, möjligheten för brukaren att få maximal insyn i 

servicesystemet och de regler som gäller där. 

Exempel på innehållsliga kvalitetsdimensioner är rådgivning och information. Brukarnas 

utvärdering kan handla om t.ex. mängd av och kvalitet på information och råd. 

Exempel på kvalitetsdimensioner i process som kan beaktas i brukarutvärderingar är 

verksamhetens öppettider, köer för tid hos handläggare samt engagemang och värdighet 

i bemötande från personalen. Andra processdimensioner rör möjligheten att få 

delta i beslut samt att bli behandlad på ett rättssäkert och korrekt sätt när ens ärende 

handläggs. 

Genomsiktlighet handlar om hur brukare upplever regelverkens tydlighet och brukarens 

insikter i serviceinnehåll och process, på ett generellt plan men även i den beslutsprocess 

hon själv befinner sig i. 

Brukarnas uppfattning refererar naturligtvis till deras subjektiva upplevelser. Olika brukare 

bedömer verksamheter och insatser olika utifrån skilda värdegrunder. Den utvärdering 

som genomförts syftar till att bedöma det relativa värdet av KrAmi för brukarna. 

Deras röster har därför stor plats i rapporten. Samtidigt har personal och chefer uppfattningar 

och mål med verksamheten, vilket på många sätt påverkar brukarna. Därför 

har även röster från arbetsgrupp och styrgrupp getts utrymme i utvärderingen. 

Det faktum att människor påverkas av en mängd olika faktorer i omvärlden, vilka ligger 

utanför den studerade verksamheten, innebär att det är mycket svårt att söka orsaken 

till ett speciellt tillstånd i en specifik insats. Jag vill understryka att det jag i utvärderingen 

försökt belysa är om programverksamheten motsvarar brukarens önskemål och 

förväntningar och relatera denna till verksamhetens målsättning. 

1.5 DEFINITION AV BEGREPP 

Termen ”brukare” inom offentlig förvaltning kan ges flera olika betydelser. Statsvetarna 

Magnus Dahlberg och Evert Vedung (2001) menar att ordet vanligen ges en vittomfattande 

innebörd av ”servicemottagare i offentliga sektorn”, vilket kan komma att 

inkludera nyttjare av såväl vård, skola och bibliotek som personer som är föremål för 

reglerande åtgärder, t.ex. brottslingar som utreds av polis. Ibland används begreppen 

”kund” eller ”klient” för att beteckna en servicemottagare inom offentliga sektorn. 

Det finns dock en distinkt skillnad mellan brukare och kund/klient. Klientbegreppet 

tenderar att användas för människor som under långa perioder är mottagare av, och i 

vissa fall blir beroende av, offentliga tjänster. Till skillnad från brukarbegreppet, som 

signalerar medverkan, har ordet ”klient” en negativ värdeladdning, det signalerar un- 

8 9

derordning och stigmatisering. Att använda kundbegreppet synonymt med brukare 

blir missvisande då det finns en distinkt skillnad mellan begreppen, nämligen att ”... 

kunden kan påverka den offentliga verksamheten genom att välja och välja bort olika leverantörer” 

(Dahlberg & Vedung, 2001:24f). 

I en IMS-rapport om evidenbaserad praktik förs en liknande diskussion om skillnaderna 

mellan begreppen brukare, klient och kund av Lena Steinholtz Ekekrantz. Den 

definition av begreppet brukare som lyfts fram är den från Ds 1991:18 4 där brukaren 

definieras som ”... en person som nära och personligt berörs av en kommunal verksamhet och som i 

regel nyttjar den kontinuerligt under en relativt lång period.” (Steinholtz Ekekrantz, 2008:113). 

Vad gäller begreppet brukarperspektiv kan det förstås som att man försöker tänka sig 

in i hur något upplevs ur brukarens synvinkel. Socialstyrelsen (2005) betonar i sin rapport 

”Integration mellan forskning, utbildning och praktik ur ett brukarperspektiv” att 

det bara är brukarna själva som kan se och uttrycka ett brukarperspektiv. 

Centralt i definitionen är att brukarna anses ha erfarenheter och kunskaper som Socialstyrelsen 

behöver. Personer med erfarenhet av att bruka tjänster inom Socialstyrelsens verksamhetsområde 

ska komma till tals direkt i det dagliga arbetet. Deras synvinklar måste beaktas för att myndigheten 

ska kunna utföra sitt uppdrag. I detta ligger också en uppfattning om att en person som 

inte själv lever med t.ex. ett funktionshinder eller ett socialt problem inte heller fullt ut kan förstå 

eller förklara en sådan situation. (ibid.s.43) 

Det finns ingen benämning som är helt fri från invändningar. I rapporten kommer jag 

att använda mig av ordet brukare för att benämna de personer som deltar i KrAmi. Synonymt 

till brukare används ordet deltagare, som är KrAmi:s benämning på personer 

som deltar i kursverksamheten. 5 

2. EN KORT BESKRIVNING AV 

VERKSAMHET OCH PROJEKT 

2.1 KRAMI GÖTEBORG 

Jag börjar med att beskriva KrAmi Göteborgs verksamhet som den såg ut vid utvärderingens 

start sommaren 2007. Verksamheten är lokaliserad till Arbetsförmedlingens 

lokaler på Gamlestadsvägen 4. Till skillnad från KrAmi i andra delar av landet har inte 

KrAmi Göteborg några egna lokaler utan sitter ihop med Arbetsförmedlingen Gamlestaden. 

Lokalerna är en del av Gamlestadens fabriker, ett av Göteborgs äldsta industriområden 

som renoverats och byggts om till arbetsplatser. På tredje våningen i Hus 

B 15 ligger Arbetsförmedlingen Gamlestaden som vänder sig till arbetssökande och 

arbetsgivare i stadsdelarna Kortedala och Bergsjön och här huserar KrAmi Göteborg 

sedan september månad 2007. 

4. Ds: departementserien. ”Vidga brukarinflytandet! - En väg till ökad delaktighet och bättre service”. Stockholm: 

Allmänna förlaget. 

5. Inom KrAmi Göteborg används även ”elever”, ”kunder” och ”klienter” som benämning på kursdeltagare. 

Organisation och Finansiering 

I KrAmi Göteborg samverkar de tre myndigheterna Arbetsförmedling (Af), Kriminalvård 

(Kv) och Socialtjänst genom Social resursförvaltning, Göteborgs Stad. 6Att de tre 

olika myndigheterna samarbetar och återfinns inom samma verksamhet är ovanligt och 

ett av KrAmi:s främsta kännetecken. 

KrAmi:s styrgrupp består av chefsrepresentanter från respektive myndigheter. Göteborgs 

Stad representeras av chefen för Behandlingsenheten Norr, en del av kommunens 

öppna narkomanvård. 7 

Kriminalvårdens representant är chef på mellannivå vid Frivården Göteborg. Arbetsförmedlingen 

representeras i styrgruppen av chefen för Arbetsförmedlingen Gamlestan. 

Styrgruppen fattar beslut i utvecklingsfrågor och övergripande frågor som gäller verksamheten. 

Det är i detta forum som gemensamma styrdokument skall arbetas fram 

och eventuella motsättningar lösas. Representanternas chefspositioner i sina respektive 

verksamheter ger dem mandat att fatta policybeslut för sina organisationer i frågor 

som gäller KrAmi. 

År 2007 var KrAmi:s kursbudget 4000 kronor per kurs, denna kostnad fördelades mellan 

Göteborgs Stad och Kriminalvården med 2000 kronor vardera. Arbetsförmedlingen 

stod för lokalerna, kontorsmaterial och diverse kostnader så som kaffe och frukt. 

Uppdrag, målsättning & målgrupp 

KrAmi Göteborgs uppdrag är att genom arbetslivsorienterad rehabilitering ge kursdeltagare 

inskrivna i KrAmi möjlighet att få en fast förankring på arbetsmarknaden. 

Genom att underlätta inträde på arbetsmarknaden för dessa personer syftar KrAmi 

till att åstadkomma en social anpassning och minska återfallen i brott. Rekrytering 

av kursdeltagare sker genom att information om KrAmi sprids på olika sätt: 

genom informationsmöten riktade till sökande (varje torsdag), till socialsekreterare 

i Göteborgs Stad, frivårdsinspektörer vid Frivården Göteborg, på anstalter i Göteborgsområdet 

och till arbetsförmedlare samt genom hemsida (www.kramimoa. 

se) och informationsbroschyr riktade till potentiella deltagare (Årsberättelse 2006). 

KrAmi Göteborgs målgrupp definierades vid utvärderingens start på följande vis: 

Vi vänder oss till dig som: 

- är dömd och är mellan 18-40 år 

- har svårt att komma in på arbetsmarknaden p.g.a. sociala svårigheter orsakade 

av t.ex. missbruk eller kriminalitet 

- har behov av stöd för att finna, få och behålla ett arbete 

- har ett ordnat boende och är drogfri 

(Informationsbroschyr, KrAmi Göteborg augusti 2007) 

6. Den 1 jan 2007 bildades en ny förvaltning i Göteborg, Social resursförvaltning, med uppdraget att erbjuda göteborgarna 

service, främst inom det sociala området, som ett stöd till stadsdelsnämnderna i deras befolkningsansvar. 

Social resursförvaltning arbetar på uppdrag av Sociala resursnämnden, som i sin tur får uppdrag från kommunfullmäktige. 

(www.socialresurs.goteborg.se) 

7. Organisatoriskt tillhör narkomanvården verksamhetsområdet ”stöd till familjer och individer” vid Social resursförvaltning. 

10 11

Kriterierna för att få delta i KrAmi Göteborg skiljer sig till viss del åt mellan kvinnor 

och män. För kvinnliga deltagare är det tillräckligt att befinna sig i riskzonen för kriminalitet 

och/eller missbruk, de behöver alltså inte vara dömda för brott. KrAmi:s mål 

och delmål med verksamheten definieras som: 

• att finna, få och behålla ett arbete 

• att ge dig möjligheter att planera din framtid utifrån din egen verklighet 

• träning i att göra aktiva val och stå för konsekvenserna av dina handlingar 

• att förmedla ny kunskap som vidgar perspektiven 

• att ge möjlighet till att utöka handlingsutrymmet för att leva ett liv du själv 

väljer 

• att utvecklas genom samspel med andra människor 

Kraven på deltagarna formuleras under rubriken ”frivillighet och ansvar”: 

KrAmis vägledningsprogram bygger på frivillighet. Du förbinder dig att avhålla dig från kriminalitet 

och droger, hålla överenskomna tider och att aktivt medverka i KrAmis aktiviteter. (ibid.) 

KrAmi–modellen - ett flödesschema 

Vägen in i och genom KrAmi kan åskådliggöras genom detta flödesschema: 

Info.möte Intervju Vägledningskurs 

3 veckor 

Praktik 

3 veckor 

Anställning 

Den vanligaste vägen in i KrAmi ser ut så att de arbetssökande som är intresserade 

av kursverksamheten först kommer på ett informationsmöte. Informationsmötena är 

öppna och hålls varje vecka i KrAmi:s lokaler. De som blir intresserade av att delta i 

KrAmi uppmanas att kontakta någon i personalgruppen och boka en tid för intervju. 

Om intervjun faller väl ut för bägge parter kan den sökande erbjudas att påbörja vägledningskurs. 

Under 2007 erhöll deltagarna vanligtvis försörjningsstöd från socialtjänsten 

under vägledningskursen, som därefter ersattes med aktivitetsstöd via Försäkringskassan 

under praktikperioden. 

Efter de första två veckorna av vägledningskurs, som huvudsakligen sker i grupp, får 

deltagaren en veckas enskild coachning då deltagaren söker praktikplats. Praktiken pågår 

c:a 3 veckor men kan förlängas i enskilda fall utifrån önskemål och behov. Vanliga 

exempel på praktikplatser är inom industrin, verkstadsteknik, städfirmor, bygg- och 

budfirmor. Målet med praktiken är att deltagarna skall få en arbetslivsreferens och en 

anställning. I de fall där så krävs har verksamheten tillgång till aktuella arbetsmarknadspolitiska 

program, så som lönebidrag, under en period för att på så sätt öka deltagarnas 

chanser till anställning. Då deltagare fått anställning och lönebidraget upphör skrivs de 

8, 9. 

ut ur KrAmi. 

Konsekvenspedagogik 

KrAmi:s arbetsmodell vilar på ett konsekvenspedagogiskt förhållningssätt. Konsekvenspedagogiken 

kan härledas tillbaka till 1970-talet, då Jens Bay utvecklade konsekvenspedagogik 

som metod på en dansk, socialpedagogisk verksamhet för unga arbetslösa 

med kriminell bakgrund. Konsekvenspedagogik beskrivs av grundaren som 

en uppfostringsmodell bestående av en uppsättning filosofiska antaganden, om människan, 

samhället och relationen människa – samhälle. Genom att delar av dessa antaganden 

tillämpas i praktisk verksamhet, görs de till arbetsinstrument (Lindberg & 

Soydan, 1993). 

Bays modell bygger på grundantagandena att människan är fri att själv välja sina handlingar 

och att hon/han själv skall stå för konsekvenserna av dessa handlingar. Inom 

ramen för konsekvenspedagogiken blickar man framåt, det viktiga är vad som kommer 

att hända och inte vad som har hänt. Att metoden vilar på dessa grunder är enligt Bay 

centralt och han ställer sig mycket kritisk till terapeutiska behandlingsmodeller för kriminella. 

En utgångspunkt är att människan blir en social varelse genom pedagogik och fostran, 

inte behandling. Han menar att ”...et for stærkt tilhørsforhold til psykologien ville gøre pædagogikken 

til en terapi med vægt på social behandling frem for uddannelse med vægt på social læring.” 

(Bay, 2005:8). I korthet innebär pedagogiken att arbetslaget skall skapa en verklighet 

runt eleven som möjliggör positiva val och beslut. Genom krav och gränssättningar 

skall deltagarna lotsas till att göra förnuftiga val och ta ansvar för sina egna liv och för 

samhället i stort. Genom många års utprövning och tillämpning av metoden på sin träningsskola, 

menar Bay att konsekvenspedagogiken visat sig öka den sociala handlingskompetensen 

hos deltagarna i hans verksamhet (Bay, 2005). 

Ett exempel på hur man inom KrAmi använder sig av det konsekvenspedagogiska förhållningssättet 

i det konkreta arbetet, är skriftliga kontrakt mellan elev och verksamhet 

samt möjlighet till avvisning och konfrontation med deltagarna (Nyström & Soydan, 

8. Personalintervju, september 2007. 

9. Lönebidragsanställning är en anställningsform jämförbar med en vanlig tillsvidareanställning. Den anställde har 

lön i enlighet med gällande kollektivavtal, men Af går under en period in med ett bidrag till arbetsgivaren. Detta 

bidrag trappas ned under en period för att sedan helt upphöra då personen fått en tillsvidareanställning. 

12 13

1999). Detta arbetssätt är centralt för konsekvenspedagogiken och används även inom 

KrAmi Göteborg. Kontraktet är en överenskommelse mellan KrAmi och deltagaren, 

som denne måste ta ställning till för att få gå kursen. I kontraktet, som är dikterat av 

KrAmi Göteborg, förbinder sig KrAmi att ”ge aktiv vägledning och stöd under och efter kursen” 

samt att verka för att deltagaren på bästa sätt skall ”finna, få och behålla ett arbete”. 

Deltagaren förbinder sig genom kontraktet att visa respekt för alla i verksamheten, 

avhålla sig från droger och kriminalitet, komma på avtalade tider, lösa konflikter utan 

våld eller hot om våld samt vid misstanke styrka drogfrihet genom att lämna urinprov. 

Om deltagaren går med på att hålla sig till reglerna väljer hon eller han att delta i programmet, 

annars inte. Syftet är att deltagarna skall göra frivilliga val och även ta konsekvenserna 

av dessa. Regelbrott medför utskrivning ur KrAmi, det är i det läget viktigt 

att personalen förmedlar skillnaden mellan handling och människa. Deltagaren skall 

förstå vilken handling det var som föranledde utskrivningen och känna sig välkommen 

tillbaka. 

KrAmi-personalen 

KrAmi:s personalgrupp utgörs av en frivårdsinspektör, en arbetsförmedlare och en socialsekreterare, 

samtliga arbetar heltid. Personalgruppen bestod sensommaren 2007 av 

två kvinnor och en man och inom arbetslaget fanns skilda slag av formell utbildningsnivå. 

Två personer hade socionomutbildning och en hade en akademisk humanistisk 

utbildning. Alla tre hade innan anställningen på KrAmi arbetat inom sina respektive 

hemmaorganisationer under flera år och deras anställningsförhållanden ligger kvar hos 

respektive myndighet. 

Personalens skilda anställningsförhållanden innebär att deras arbetsförhållanden regleras 

av såväl statliga som kommunala villkor, löner och övriga anställningsförhållanden 

förhandlas individuellt med respektive arbetsgivare. Personalen deltar i arbetsplatsträffar 

och dylikt vid sina hemmaorganisationer och fungerar som en kanal mellan sin 

myndighet och KrAmi, men huvuddelen av det vardagliga arbetet utförs i KrAmi:s 

lokaler vid Arbetsförmedlingen Gamlestan. 

Den personalgrupp som utgjorde KrAmi i samband med utvärderingens start augusti 

2007 var relativt ny. 2006 upplöstes den arbetsgrupp som under många år utgjort KrAmi 

Göteborg. Det ligger utanför denna utvärderings ramar att närmare beskriva vad 

som föregick den aktuella utvärderingsperioden, men år 2006 kan beskrivas som en 

nyorienteringsfas för verksamheten. 

2.2 MOB-PROJEKTET 

MOB-projektet utgörs i praktiken av en 50 % socialsekreterartjänst placerad vid KrAmi 

Göteborg. Tjänsten finansieras av MOB och tillsattes av narkomanvårdsgruppen, 

Behandlingsenheten Norr. Projektet beräknades tidsmässigt pågå från maj till december 

månad 2007. Huvudsakligt syfte med projektet var att på ett bättre sätt fånga upp 

deltagare som återföll i missbruk under pågående kurs. Deltagarna skulle erbjudas 

samtalsbehandling och på sikt lotsas tillbaka in i KrAmi. Ytterligare ett syfte var att öka 

inflödet av kvinnliga deltagare till KrAmi då man hade få kvinnliga sökande och upplevde 

att det var en svår grupp att nå. Socialsekreteraren anställdes på sin andra halvtid 

vid Behandlingsenheten Norr:s narkomanvårdsgrupp. Tanken med detta var snabbare 

vägar till samtals- och behandlingskontakt inom öppna narkomanvården för de personer 

som eventuellt återföll i missbruk under sin tid i KrAmi. 10 

Enligt ansökan, som även inkluderade kostnaden för konsekvenspedagogikutbildning 

för den ordinarie KrAmi-personalen, skulle arbetet med återfall i kurserna prioriteras 

och arbetet med kvinnor ses som en långtsiktig process att påbörja under projekttiden. 

I ansökan om MOB-medel till pilotprojekt inom trestadssatsningens område ”vård och 

insatser för etablerade missbrukare”, står följande att läsa: 

Majoriteten av målgruppen har/har haft missbruk av narkotika. Det behövs enklare och snabbare 

vägar för att utesluta misstanke om missbruk av narkotika bland kursdeltagarna då detta 

är ett problem i gruppverksamheten. Det behövs en vårdkedja vid positivt svar med en behandlingsplan 

och därefter möjlig återgång till KrAmi. (…) Det finns ett behov av att synliggöra 

kvinnor och kvinnors problem inom vår målgrupp. Det behövs ett nätverk för att öka 

inflödet av kvinnor till KrAmi samt utveckla en anpassad pedagogik i kursverksamheten. 

(Projektbeskrivning, 2006-11-01) 

10. Intervju augusti 2008 

14 15

Bakgrunden till starten av MOB-projektet var att man inom KrAmi Göteborg perioden 

2005–2006, hade sett att flertalet av deltagarna hade eller hade haft ett missbruk av 

narkotika. Inte ovanligt var att personer återföll i missbruk under kurserna och ”försvann” 

från verksamheten. Inom befintlig KrAmi-verksamhet saknades möjligheter 

att fånga upp dessa individer och det var i detta sammanhang som tanken om samverkan 

med kommunens öppna narkomanvård föddes. 

3. OM SAMVERKAN OCH 

BROTTSPREVENTIVA INSATSER 

3.1 SAMVERKAN 

Samverkan är ett begrepp som kan täcka ett mycket stort antal aktiviteter och aktörer. 

Slår man upp ordet samverkan i Norstedts ordbok ges det betydelsen gemensamt handlande 

för visst syfte. Samarbete kan förstås som något som vi utan vidare reflektion gör 

dagligen, en grund för vår vardag och för hela vårt sociala liv. Samverkan i människobehandlande 

organisationer 11 står dock för något mer än endast samarbete med andra. 

Det innebär att professionella med skilda organisationstillhörigheter, regelsystem och 

utbildning, arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål avseende ett definierat problem 

och syfte (Danermark, 2000). 

Inom den offentliga sektorn har samverkansfrågor varit i fokus de senaste två decennierna. 

Vad gäller särskilt utsatta grupper i samhället, har Socialstyrelsen genom utredningar, 

rapporter, föreskrifter och allmänna råd, haft ambitionen att utgå från brukarens 

situation och behov i ett helhetsperspektiv, och inte utifrån olika organisationers 

perspektiv. 

I en utvärdering av integrerade former för vård vid missbruk eller beroende samt psykiska 

problem (Beijer, 2009) vilken fokuserar på brukarnas perspektiv, konstaterar författaren 

att det råder brist på samverkanslitteratur som behandlar samverkan mellan 

olika samhällsaktörer ur ett brukarperspektiv. Fokus tenderar att läggas på samverkan 

som organisatoriskt fenomen, på ledningsnivå och på professionsnivå. 

Socialstyrelsen betonar i ”Samverkan i re/habilitering - en vägledning” (2008), att det 

är myndigheternas ansvar, inte brukarnas, att hitta en arbetsmodell där de olika insatserna 

harmonierar med varandra. Fyra tunga motiv för samverkan anges. 

1. Det etiska motivet - samverkan kan avlasta brukaren bördan att själv hitta 

rätt i vårdapparaten och förhindra att brukare faller mellan stolarna. 

2. Verksamhetsmotivet - en enskild aktör (verksamhet/myndighet) kan inte 

ensam lösa brukarens problem. 

11. Begreppet (på engelska ”human service organisations”) är hämtat från organisationsteorins nyinstitutionella 

teoribildning, där man tar avstånd från idén att organisationers utformning och handlingar är baserade på rationalitet 

och målstyrning. Istället genomsyras och styrs många organisationer, och då särskilt människobehandlande verksamheter 

såsom socialtjänst, arbetsförmedling och skola, av att de uppvisar både effektivitet och legitimitet gentemot sin 

omgivning för att överleva. 

3. Effektivitetsmotivet - med samverkan kan brukaren uppnå en högre livskvalitet 

till en lägre samhällskostnad. 

4. Kunskapsmotivet - samverkan kan bredda och fördjupa kunskapen om fungerande 

re/habilitering. Samverkan förstärker specialistkompetensen samtidigt 

som den integrerar den i en större helhet. 

Samtidigt visar samverkansforskning (Danermark, 2000, Danermark & Kullberg, 1999) 

att det finns svårigheter i att få samverkan mellan olika myndighetsaktörer att fungera i 

praktiken. Några vanliga hinder för samverkan som identifieras är: 

• Olika kunskapstraditioner och professionella mål 

• Olika ekonomiska förutsättningar och intressen 

• Skilda organisatoriska strukturer 

• Oklar ansvarsfördelning 

• Bristande ledning och dålig samordning 

• Stor arbetsbelastning 

Faktorer som främjar samverkan är: 

• En tydlig ledning, som visar att samverkan är viktigt 

• Klart, uttalat mål 

• Att tillräckliga resurser ställs till förfogande 

• Att skillnaderna mellan de samverkande organisationerna avseende synsätt, 

organisation och regelverk har identifierats och diskuterats. 

De hinder som framförts ovan har även tagits upp i många utvärderingar från tidigare 

lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet (t.ex. Gustafsson, 2005, Bure, 

2000). 

3.2 BROTTSPREVENTION 

Brottsprevention är ett mångfacetterat begrepp som rymmer en stor mängd idéer och 

riktningar. Den svenske kriminologen Jerzy Sarnecki definierar begreppet på följande 

vis. ”Brottspreventiva är sådana åtgärder och förhållanden som minskar sannolikheten för brott och/ 

eller reducerar skadeverkningar (inklusive rädsla) av brott.” (Sarnecki, 2004:10) 

Den amerikanske kriminologen Steven P. Lab (2007) har gått igenom olika typer av 

brottsförebyggande åtgärder och refererar de forskningsresultat som finns om dessa 

metoders effektivitet. Inom det brottspreventiva området används en terminologi 

som hämtats från hälso- och sjukvården, en sektor där man talar om tre olika typer av 

prevention; primär (insatser riktade mot hela befolkningen), sekundär (insatser riktade 

mot riskgrupper) och tertiär (insatser riktade till personer som redan drabbats av sjukdomar 

och fokus ligger på att bota eller förebygga återfall). KrAmi-verksamheten kan 

sorteras in under tertiär prevention. 

16 17

Lab konstaterar att utvärderingar av brottsförebyggande åtgärder dels är sällsynt förekommande, 

dels är svåra att genomföra och anledningarna därtill är flera. T.ex. är det 

inte etiskt försvarbart att genomföra studier med kontrollgrupper när det gäller utvärdering 

av effekter av olika behandlingar eller insatser riktade till utsatta grupper. Dessutom 

måste de flesta utvärderingar ske under fältmässiga förhållanden där det finns en 

mängd ”störande” inslag, vilka gör det svårt att bedöma effekterna av just programmet 

eller behandlingsinsatsen. 

Vad gäller tertiärt brottspreventivt arbete visar Labs forskningsgenomgång att inget 

specifikt program eller särskild behandlingsmetod har visat sig fungera i alla sammanhang 

och situationer. Det är därför viktigt att ta hänsyn till tidpunkten och det geografiska 

sammanhanget vid implementering av program eller behandlingsmetoder av 

brottspreventivt slag. Enligt Lab är just själva matchningen mellan individ och programform 

central för att ge önskat resultat. 

I skriften ”Kunskapsbaserad brottsprevention. Teoretiska utgångspunkter för brottsförebyggande 

arbete i Stockholms stad” som publicerats av BRÅ, försöker Jerzy Sarnecki 

(2004) skapa förutsättningar att förena teori och praktik när det gäller vad som 

fungerar inom brottsförebyggande arbete. Sarnecki, som även använder sig av Labs 

preventionsterminologi, menar att problematiken gällande att utröna effekterna av olika 

typer av brottsförebyggande åtgärder inte skiljer sig från de problem som generellt 

är förenade med att utvärdera måluppfyllelse inom den offentliga sektorn. Precis som 

Lab ser Sarnecki svårigheter i genomförandet av utvärderingar av brottsförebyggande 

åtgärder. Bristen på vetenskapligt hållbara utvärderingar av behandlingsmodeller för 

att minska brottsbenägenheten hos individer som dömts för brott, innebär att effekten 

av den stora majoriteten av behandlingar och/eller programverksamheter är okända. 

Sarnecki konstaterar vad gäller kunskaper om preventionens effektivitet: 

Det förhållandet att vissa typer av åtgärder överensstämmer med eller t.o.m. är uppbyggda med 

utgångspunkt i en etablerad kriminologisk teori medför inte automatiskt att de är framgångsrika. 

Inte heller det faktum att en viss verksamhet ofta används i praktiken i syfte att förebygga brott 

medför automatiskt att den ger avsedda effekter. Om en verksamhet ger avsedda brottspreventiva 

effekter eller inte kan man endast ta reda på genom att granska dess effekter. Sådana granskningar 

görs mycket sällan. Därför råder det för närvarande stor osäkerhet om effekterna av de 

flesta ovan nämnda (och andra) brottspreventiva verksamheter. Denna osäkerhet utgör ett stort 

problem, inte minst mot bakgrund av att dessa åtgärder ofta är kostsamma och, i synnerhet när 

det gäller åtgärder som har till syfte att minska brottsbenägenheten, ofta vidtas med tvång och 

medför kränkningar av personers frihet och integritet. (ibid.s.43) 

Mot bakgrund av det ovan anförda menar Sarnecki att varje verksamhet som finansieras 

med offentliga medel (således en mycket stor del av de brottsförebyggande åtgärderna) 

bör ha ett system för utvärdering och/eller uppföljning, som ser till att verksamheten 

ägnar sig åt sina mål, uppfyller dessa i tillräckligt hög grad och gör detta på ett 

effektivt sätt. 

Ingrid Sahlin (2000) vill problematisera ”brottsprevention” som begrepp och samhällsfenomen. 

Sahlin menar att brottspreventivt arbete p.g.a. sin allmänt positiva laddning 

i princip aldrig utsätts för kritik. Olika typer av brottspreventiva åtgärder debatteras 

däremot, delvis med hänvisning till deras effekter. 

Man skulle kunna uttrycka det så, att syftet att förebygga brott aldrig är kontroversiellt, men att 

det finns politiska och ideologiska ”konjunkturer” för hur det skall gå till, vilket medför att modeller 

som vid en viss tid inte anses politiskt eller ekonomiskt genomförbara helt enkelt ”glöms” 

eller ”tystas”. (ibid.s.157) 

Ur detta perspektiv avspeglar och reproducerar de brottspreventiva åtgärderna det 

samhälle de fungerar inom. Istället för att bedöma brottspreventionen enbart utifrån 

sin rationalitet och effektivitet, argumenterar Sahlin för att den även bör underkastas 

en etisk granskning. I en mening syftar brottspreventiva verksamheter alltid till beteendepåverkan, 

att motverka kriminella handlingar. Etiska överväganden bör ges utrymme 

såväl vid planering och genomförande av åtgärder, som vid avveckling av brottspreventiva 

verksamheter. Det brottsförebyggande arbetet bör enligt Sahlin granskas som 

maktutövning och värderas utifrån sina implikationer för synen på människan och på 

samhället. 

Att definiera brott, värdera dem som problem och fördela de brottspreventiva åtgärdernas positiva 

och negativa konsekvenser är en form av maktutövning och måste som sådan bli föremål för 

öppen debatt och demokratisk kontroll. Härigenom kan man motverka tendenser hos de involverade 

organisationerna att i första hand förlägga skuld och ansvar på individer och beteenden 

utanför sig själva, och att huvudmän och aktörer söker presumtiva brottslingar nedanför sin egen 

samhällsställning: hos dem som är yngre eller på andra sätt tillhör kategorier med lägre makt och 

status. (ibid.s.167) 

Att brottspreventionsdiskursen inte berör de stora nedskärningar som skett inom offentlig 

sektor innebär enligt Sahlin, att någon omfattande utvärdering av hur ökade 

inkomstklyftor, nedskärningar av offentlig omsorg och utbildning påverkar brottslighetens 

utveckling, inte har genomförts. Genom att vidga perspektivet för vad brottsprevention 

kan vara, möjliggörs en diskussion om eventuella negativa effekter av besparingsbeslut 

inom den offentliga sektorn. 

18 19

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OCH 

BESKRIVNING AV MATERIALET 

I detta kapitel diskuteras utvärderingens empiriska material, metodologiska frågor och 

problem samt etiska dilemman. 

4.1 MATERIALET 

Det material som ligger till grund för utvärderingen utgörs av verksamhetens egen dokumentation 

och informationsmaterial, styrgruppsprotokoll, intervjuer med deltagare, 

intervjuer med KrAmi-personal och ledningsgrupp samt fältanteckningar från observationer 

vid KrAmi:s öppna informationsmöten, olika kursmoment, personalträffar 

och styrgruppsmöten. Förberedelserna för MOB-projektet har jag fått mig till del genom 

skrivna dokument samt intervjuer med personal och styrgrupp. Inom de resurser 

som funnits för utvärderingen har 25 brukarintervjuer kunnat göras. Antalet är begränsat 

och utvärderingsresultaten kan inte generaliseras till hela populationen deltagare i 

KrAmi Göteborgs verksamhet. Men brukarnas erfarenheter kan ändock visa på vad 

som kan upplevas som viktigt och väsentligt för andra personer i liknande situationer. 

4.2 VAL AV METOD 

Valet av kvalitativ metod bedöms vara mest användbart utifrån utvärderingens syfte 

och fokus på enskilda individers åsikter och tankar kring KrAmi. En av styrkorna med 

att använda kvalitativ metod är att det ger möjlighet till att fånga personers upplevelser 

och handlingar när skeenden och känslor är aktuella (Silverman 2006). Hade jag istället 

valt en kvantitativ metod, med t ex enkäter som informationskälla, så hade inte längre 

den enskilda människan stått i centrum. Kvalitativa data består till exempel av detaljerade 

beskrivningar av miljöer, personer, händelser, citat från olika personer om deras 

tankar och erfarenheter samt av utdrag från protokoll, register, brev med mera (Holstein 

& Gubrium, 2003). Alltså information som går på djupet. Att jag valt att använda 

mig av flera olika metoder för att samla in information beror på att jag bedömt det som 

det bästa sättet att få en så fullständig bild av utvärderingsområdet som möjligt. 

Att studera drop-outs, dvs. avhopp, är en enkel metod som ger klara indikationer om 

vad som fungerar respektive inte fungerar i en verksamhet. Att flera personer som 

skrevs ut från verksamheten ingår i mitt material ser jag som en styrka i utvärderingen, 

dessa röster får i vanliga fall sällan göra sig hörda (Silverman, 2006). 

Eftersom det är enskildas upplevelser som är i centrum använder jag textform för att 

beskriva, förklara och analysera, vilket jag menar är det sätt genom vilket materialet 

bäst kommer till sin rätt. Citat från intervjuer, utdrag från dokument eller e-mail kursiveras 

och omges med citattecken i den löpande texten. När det är citat som är längre än 

tre rader skrivs de med mindre textstorlek och indragna marginaler. För läsbarhetens 

och anonymitetens skull är citaten ibland något redigerade, dock utan att innebörden 

förändrats. För att markera pauser i citaten används en vanlig transkriptionsmarkör: 

(...). När jag utelämnat delar av citaten anges det med ... 

Observationer 

I min roll som utvärderare har jag vistats i KrAmi:s lokaler av olika anledningar. Dels 

med anledning av intervjuer och informella samtal med KrAmi-personalen, men också 

för observationer. Observationer innebär i forsknings- eller utvärderingssammanhang 

att utvärderaren deltar i den sociala verksamheten och iakttar för studien relevanta och 

intressanta förhållanden. För att få en bild av en verksamhet och ett underlag för framtida 

intervjufrågor rekommenderas denna metod, t. ex som en förundersökning inför 

kommande intervjuer och/eller kombinerat med dokumentstudier (Silverman, 2006). 

Genom medverkan som tyst observatör vid praktiska delar av verksamheten och vid 

styrgruppsmöten har jag följt KrAmi:s och MOB-projektets utveckling under utvärderingsperioden. 

Jag genomförde även observationer vid ett av KrAmi:s allmänna informationsmöten 

i september 2007 och vid olika kursmoment under oktober och november 

månad 2007. 

Intervjuer med KrAmi-personalen 

De professionella som intervjuats är alla som under utvärderingsperioden varit anställda 

vid KrAmi. I september 2007 intervjuades de tre personer som utgjorde KrAmi:s 

personalgrupp enskilt. Intervjuerna bandades och transkriberades för bearbetning. Syftet 

var främst att kartlägga personalens uppfattning om samverkan, KrAmi:s arbetsmetoder 

och målgrupp samt att få en uppfattning och orientering om verksamheten inför 

olika delar i det fortsatta utvärderingsarbetet. 

Ett sätt att få ta del av olika perspektiv och få information belyst och/eller bekräftad 

från flera olika källor är att göra gruppintervjuer. En gruppintervju genomfördes 

i december månad med personalgruppen i KrAmi. Den socialsekreterare som utgör 

MOB-projektet ingick i denna intervju. 

20 21

Den socialsekreterare som utgjort MOB-projektet har intervjuats i sin särskilda roll 

i september 2007, februari, maj och november 2008. Jag har även intervjuat henne 

om kontakten med enskilda klienter vid ytterligare två tillfällen under 2008. Enskilda 

samtal gällande de deltagare i utvärderingen som skrivits ut ur programmet, har förts 

även med ordinarie KrAmi-personal. Dessa intervjuer har antecknats skriftligt under 

pågående samtal. 

Slutligen genomfördes enskilda intervjuer med de tre personer som utgjorde KrAmi:s 

personalgrupp i maj 2008 en sista gång. Huvudfokus vid denna intervju låg på återkoppling 

till utvärderarens reflektioner samt personalens tankar kring verksamhetens 

utveckling under utvärderingsperioden. 

Alla intervjuer har transkriberats av utvärderaren och har återförts skriftligt till respektive 

informant. 

Intervju med KrAmi:s styrgrupp 

I augusti 2008 genomfördes en intervju med de tre personer som sedan våren 2008 utgjort 

KrAmi:s styrgrupp. Intervjun bandades och transkriberades. Syftet med intervjun 

var att få de ansvariga ledarnas syn på KrAmi-verksamheten sedd utifrån respektive 

organisations perspektiv, samt deras syn på samverkan myndigheterna emellan. 

Deltagarintervjuerna och dess genomförande 

När det gäller deltagande i KrAmi så ger det tidigare nämnda flödesschemat 

(sid. 12) en bild av hur verksamheten hänger ihop. 

Informationsmöte Intervju Kurs 3 veckor Praktik 3 veckor Anställning. 

Utifrån denna verksamhetsidé och valet av utvärderingsmodell, bedömdes det lämpligt 

att genomföra individuella intervjuer med deltagarna vid tre tillfällen: i samband med 

kursstart, i samband med kursavslutning och en uppföljningsintervju sex månader efter 

avslutad kurs. 

Att genomföra en sekvens av intervjuer är en metod som anses särskilt lämpad då man 

vill följa den process en person genomgår vid t.ex. deltagande i en verksamhet. Det ger 

en möjlighet till en djupare och mer nyanserad förståelse av informantens (den intervjuades) 

upplevelser och synpunkter (Holstein & Gubrium, 2003, Eriksson & Karlsson, 

2008). Att göra multipla intervjuer utifrån det upplägg som beskrivs ovan har 

möjliggjort för mig att följa deltagarna och höra deras reflektioner och tankar inte bara 

i efterhand utan när de har varit inne i kursverksamheten. 

Förhoppningen var att genomföra en totalundersökning av samtliga brukare från två 

kurstillfällen, uppskattningsvis mellan 10 – 15 personer, ett lämpligt antal utifrån utvärderingens 

omfattning och tidsram. Eftersom jag ville leta efter mönster och skillnader i 

materialet var förhoppningen att urvalet skulle omfatta åtminstone 10 personer. 

Hösten 2007 var tre kurser inplanerade, datum för kursstart var 070827, 071001 och 

071112. Planeringen var att följa kursdeltagare vid oktober och november månads kurser. 

Med anledning av att den planerade novemberkursen fick ställas in (se 4.3 Designändring 

i utvärderingen) följdes istället kursdeltagare från oktoberkursen 2007 och 

januarikursen 2008. 

Något selektivt urval av deltagare har inte gjort utan alla som skrevs in i KrAmi mellan 

oktober 2007 – januari 2008 har tillfrågats om deltagande i utvärderingen, totalt 

13 personer. Förfrågan om deltagande i intervjun ställdes i samband med kursstart av 

utvärderaren själv efter att syftet med utvärderingen och utvärderarens självständighet 

i förhållande till KrAmi förklarats. Skriftlig information om studien och samtyckesformulär 

delades ut i samband med detta, för att jag omgående skulle kunna ta del 

av KrAmi:s klientdokumentation och förbereda första intervjutillfället. I mitt material 

ingår personer som levt i decennier med kriminalitet och missbruk, men även yngre 

personer utan missbruk där kriminalitet varit huvudproblematiken. Sammanfattningsvis 

utgör de deltagare som ingår i utvärderingen en heterogen grupp med stor variation 

avseende bl.a. ålder, missbrukserfarenhet. Mer information om brukarna presenteras i 

resultatredovisningen (kap 5). 

13 personer ville medverka i utvärderingen och skrev under informerat samtycke kring 

deltagande i studien. Av dessa 13 personer blev en utskriven under första kursveckan 

och gick inte att få tag på för en intervju. 12 personer genomförde primärintervjun, 

nio personer av dessa har intervjuats vid två tillfällen och slutligen har fyra personer 

intervjuats vid tre tillfällen. Av de nio personer som intervjuats två gånger, skrevs tre 

ut i samband med praktikperioden. För dessa tre personer är andra intervjun alltså den 

avslutande. Sammanlagt har 25 brukarintervjuer genomförts. 

I materialet ingår endast en kvinna, vilket speglar det låga antalet kvinnliga KrAmideltagare 

under utvärderingsperioden. Detta innebär att det i utvärderingen är mycket 

svårt att dra slutsatser eller anlägga ett könsperspektiv. För att garantera anonymitet 

anges inte kön i resultatredovisningen. 

Intervjuerna med brukarna genomfördes under oktober 2007-september 2008. De 

ägde rum i KrAmi:s lokaler och i Behandlingsenheten Norr:s lokaler i Gamlestaden 

där jag hade möjlighet att låna ett rum. Brukarna fick själva välja plats för intervjun. 

Intervjuerna varade mellan 15 – 45 minuter. Jag använde mig av öppna frågor och hade 

hjälp av en frågeguide. 

Alla intervjuer utom de avslutande sexmånadersintervjuerna spelades in på band (efter 

att deltagarna lämnat sitt godkännande till detta) och skrevs ut av mig själv i sin helhet. 

De avslutande fyra uppföljningsintervjuerna genomfördes per telefon och svaren 

nedtecknades då under pågående intervju och sammanfattades i direkt anslutning till 

samtalen. 

Ändringar av biografiska data har gjorts för att förhindra att personers identitet röjs. 

Alla intervjudeltagare har fått ta del av utskrifterna för en återförsäkran om sitt deltagande. 

De har också getts möjlighet att förtydliga sig om något uttalande varit oklart 

eller missuppfattats. De skriftliga citaten är ofta redigerade på så sätt att uttryck som 

22 23

”liksom”, ”va” och andra ord som inte följer det skriftliga språkets grammatik utelämnats. 

Detta har gjorts för läsbarhetens skull, utan att innebörden i de intervjuades 

utsagor ändrats. 

Dokumentation 

Den dokumentation som ingår i utvärderingens empiriska material består av de styrgruppsprotokoll 

som funnits tillgängliga, styrdokument, verksamhetsberättelser, projektbeskrivningar 

och annan dokumentation som producerats av verksamheten. 

För att få en bakgrundsbild av undersökningsgruppen avseende sociala och ekonomiska 

faktorer, har basuppgifter inhämtats från den reguljära dokumentation som gjorts 

av KrAmi:s personal. KrAmi Göteborg använde sig vid tiden för utvärderingen inte 

av något för verksamheten gemensamt dokumentationssystem. De basuppgifter om 

deltagarna som fanns att tillgå var den dokumentation som gjordes i samband med 

den intervju som föregår beslut om intagning i KrAmi. Det fanns dock en del problem 

med att använda denna dokumentation, framför allt saknades en enhetlighet i vad som 

dokumenterades, det förekom en hel del bortfall vilket innebar att bara enstaka uppgifter 

i dokumentationen fanns för hela gruppen deltagare. Jag har därför använt den 

information som funnits för alla deltagare då jag beskriver brukargruppens situation 

före starten i KrAmi. I de fall där så krävts har kompletterande frågor kring sociala och 

ekonomiska förhållanden ställts vid de inledande brukarintervjuerna. 

4.3 DESIGNÄNDRING I UTVÄRDERINGEN 

Under hösten 2007 sjönk andelen sökande till KrAmi. Antalet personer som kunde 

godkännas för inskrivning i verksamheten var så få att den planerade novemberkursen 

fick ställas in. Bara sex personer hade startat i oktoberkursen. I samband med denna 

situation uppstod frågan om hur utvärderingen skulle fortlöpa. Grundtanken var, som 

nämnts i föregående avsnitt, att följa 10-15 deltagare från två av höstens kurser, oktober 

och november. Helt plötsligt fanns det inga sökande och det var oklart när det 

skulle börja ges kurser igen. 

Efter diskussioner med min handledare och utifrån utvärderingens tidsmässiga begränsning 

ställdes frågan till uppdragsgivaren och till KrAmi:s dåvarande styrgrupp om 

att till viss del förändra genomförandet av utvärderingen. I avvaktan på att kurser började 

ges igen var frågan om det var av intresse att följa arbetsgruppens process denna 

period. Hur tänkte personalen kring frågan och hur hanterades bristen på deltagare? 

En överenskommelse gjordes i november 2007 med uppdragsgivare och KrAmi:s styrgrupp 

om att jag under perioden då kursverksamheten låg nere skulle följa arbetsgruppens 

process. När kurser åter började ges skulle jag koppla på med klientintervjuer igen. 

Redan efter årsskiftet 2007-2008 fanns det tillräckligt många sökande för att börja med 

kursverksamhet igen, utvärderingens fokus flyttades då tillbaka till brukarna. 

4.4 ETISKA ÖVERVÄGANDEN 

Att komma som extern utvärderare till en verksamhet som KrAmi bär på en rad olika 

etiska dilemman. I kontakten med såväl personalgrupp som med deltagarna i utvärderingen, 

har jag varit noga med att understryka att jag är fristående från KrAmi. Vissa 

av deltagarna kände redan till mig från mitt tidigare arbete inom socialtjänsten. Jag har 

i såväl informationen om utvärderingen, som vid själva intervjuerna varit tydlig med 

att utvärderingen är fristående och inte har någon anknytning till vare sig socialtjänst, 

Kriminalvård eller Arbetsförmedling. 

Jag är medveten om att KrAmi som verksamhet påverkar deltagarnas livssituation i 

allra högsta grad. De personer som intervjuats kan ha hållit tillbaka kritik eller annan 

information, dels av rädsla för att jag skulle föra den vidare till personal, dels för att 

inte stöta sig med mig som utvärderare. Min strävan har ändå varit att gå in i varje intervju 

så förutsättningslöst som möjligt och låta ett samtal växa fram ur den frågeguide 

jag haft med mig. 

Jag upplevde inte under intervjusituationerna att någon av informanterna kände sig 

trängd eller pressad. I ett fall upplevde en deltagare att bandspelaren fick honom att 

tänka på en förhörssituation. Då stängde jag av bandspelaren och antecknade resten 

av intervjun för hand. Jag upplever jag fått sanningsenliga, trovärdiga svar. Jag har från 

mitt tidigare arbete och studier en vana vid att prata om känsliga ämnen och att genomföra 

intervjuer, något jag tror har gagnat utvärderingen. 

För att försäkra bibehållen konfidentialitet och anonymitet har jag valt att inte uppge 

persondata som kan leda till att personer i utvärderingen blir igenkända. Risken finns 

ändock att personalen på KrAmi kan känna igen de tidigare deltagarna. Beroende på 

vad det är för information som lämnats i intervjuerna finns även risken att det skulle 

kunna leda till konsekvenser om personerna blir aktuella på nytt i KrAmi. Jag har valt 

att lösa problemet på så sätt att om jag bedömt att den risken finns inte ta med sådana 

uppgifter alls. 

Något som till viss del var problematiskt i intervjusituationen var att en del av brukarna 

inte hade svenska som modersmål. De hade därmed vissa svårigheter med att såväl uttrycka 

sig som att förstå mina frågor. Det blev då tvunget att förenkla mina frågor och 

mitt språk, det medförde att frågorna ibland kändes mer ledande än vad jag hade för 

avsikt. Jag var ändå tydlig med att svarsmöjligheterna var öppna för de intervjuade. 

4.5 ROLLEN SOM UTVÄRDERARE 

I rollen som utvärderare har jag ansträngt mig om att i så stor utsträckning som möjligt 

se verksamheten utifrån flera perspektiv. Vid intervjuer och observationer har jag försökt 

att anta intervjupersonernas perspektiv och försöka leva mig in i deras situation. 

Centralt har dock varit brukarperspektivet, att försöka se och belysa KrAmi utifrån 

deltagarnas perspektiv. Anledning till detta är att KrAmi är till för dem. 

24 25

Min bakgrund som socialarbetare har givetvis påverkat utvärderingsprocessen. Jag har 

med mig en förförståelse om kriminalitet och missbruk som är både på gott och ont. 

Min strävan har varit att inte låta mig styras alltför mycket av mina förkunskaper på området. 

Min förhoppning är att min förförståelse har hjälpt mig att utveckla en ödmjukhet 

och en sensitivitet som gagnat utvärderingen. Att jag är kvinna och akademiker påverkar 

givetvis hur jag tolkat materialet och vilken information som de intervjuade valt 

att dela med sig av. Min förhoppning är att jag ändå har kunnat få till stånd bra möten 

med deltagarna och att jag har en så pass god kommunikativ förmåga, att det material 

jag samlat in återger mina informanters verklighet på ett så nära sätt som möjligt. 

Under vintern/våren 2007/2008 hade jag som utvärderare svårt att få tillträde till vissa 

arbetsmöten och styrgruppsmöten där för utvärderingen centrala delar diskuterades, 

exempelvis inskrivningar och utskrivningar från verksamheten. Detta kan ha sin förklaring 

i den röriga situation verksamheten och dess aktörer då befann sig i. Möjligtvis 

har detta inverkat på utvärderingens resultat på så sätt att vissa diskussioner gällande 

för utvärderingen väsentliga delar, inte kunnat fångas upp. Någon ”sann” bild kan jag 

naturligtvis inte förmedla. I de avslutande intervjuerna fick emellertid alla de professionella 

aktörerna ge sin syn på händelseförloppet och orsakerna därtill. Min förhoppning 

är att slutresultatet ger en så fullständig bild av utvärderingsperioden som möjligt. 

5. RESULTAT 

I detta kapitel följer en redovisning av utvärderingens empiri i tre delar. Första delen 

beskriver KrAmi-verksamhetens organisation och arbetsformer under utvärderingsperioden. 

Den andra delen beskriver MOB-projektet och i den tredje delen redovisas 

brukarnas erfarenheter av att ha deltagit i KrAmi. 

Den process som verksamheten har genomgått är en viktig del av sammanhanget och 

ger information som ökar förståelsen för MOB-projektets utveckling samt sätter brukarnas 

upplevelser av KrAmi i ett sammanhang. Denna första del följer en kronologisk 

tidslinje och beskriver verksamheten från de olika professionella aktörernas perspektiv. 

Därpå beskrivs MOB-projektets utveckling under samma period. Här beskrivs även 

KrAmi-personalens förväntningar på och erfarenheter av projektet. Redovisningen 

följer en tidslinje som tar sin start i augusti 2007 och avslutas i augusti 2008. 

Därefter följer en kort bakgrundsbeskrivning av de brukare som medverkat i utvärderingen 

varefter empirin från brukarintervjuerna presenteras. Detta datamaterial har 

insamlats perioden oktober 2007 - september 2008. Jag har här valt att använda tematisering 

som strukturerande princip. Brukarnas upplevelser beskrivs och kommenteras 

utifrån mönster som synliggjorts i materialet. De olika temana har jag valt att kalla: 

första mötet, förväntningar på KrAmi, mål och motiv med KrAmi-deltagandet, initiala 

kontakter & erfarenheter, synpunkter på vägledningskursen, praktiken, stöd från 

personalen, att skrivas ut - utan att förstå varför, erfarenheter av MOB-projektet, och 

KrAmi sett ur backspegeln. 

5.1 KRAMI GÖTEBORG 

Mitt första besök på KrAmi är vid ett öppet informationsmöte i augusti månad. Då 

mötet är öppet för alla intresserade utan att någon registrering eller presentation görs, 

sitter jag med som en i gruppen och lyssnar till den allmänna information om verksamheten 

som ges av personalen. Det är stort sett samma information som presenterats på 

sid 11–13 i rapporten. Förutom mig deltar en kvinna och åtta män, åldersmässigt är de 

flesta runt 30 år. 

Frågor från publiken gäller framför allt möjligheterna att få en lönebidragsanställning 

och hur många som faktiskt kommer ut i arbete efter kurserna. KrAmi-personalen betonar 

att ansvaret för att få ett arbete ligger på deltagarna själva, sköter man sig och går 

hela vägledningskursen går de flesta vidare ut i arbete, ibland med och ibland utan lönebidrag. 

De olika delarna i vägledningskursen och dess syfte beskrivs. Vikten av ”raka 

rör” på KrAmi betonas och personalen möter snabbt upp alla frågor som kommer. 

En del i publiken är missnöjda över att behöva gå vägledningskursen på tre veckor, de 

ser hellre att de kan gå direkt ut i praktik. Personalen är tydlig med att för att få praktik 

genom KrAmi, krävs att man köper hela paketet, annars kan man vända sig till vanliga 

Arbetsförmedlingen. Mötet avslutas med att deltagarna uppmanas gå hem och tänka 

igenom om KrAmi kan vara något för dem. Om så är fallet skall de kontakta KrAmi 

och boka tid för en individuell intervju. Därefter fattar arbetsgruppen beslut om och i 

så fall när, det kan bli aktuellt med kursstart. Nästa kursstart är i oktober 2007. 

VERKSAMHETENS UPPLÄGG OCH INNEHÅLL 

Praktiskt innehåller KrAmi-programmet i Göteborg tre huvudaktiviteter; vägledning, 

enskild coachning och praktik. Vägledningskursen inleds med en introduktionsdag, 

vars mål är att informera om kursen och bygga upp tillit och goda relationer till deltagarna. 

Därutöver innehåller de första två veckorna undervisning, information från LO-facket 

och kronofogdemyndigheten, yrkesvägledning i form av bl.a. intressetest, författande 

av meritförteckning och personligt brev, studiebesök vid SKF och museum samt 

gruppövningar kring arbetsrelaterade teman. Deltagarna får möjlighet att genomgå 

testintervjuer och ett eftermiddagspass handlar om kost och hälsa. 

Den tredje veckan ägnas i huvudsak åt praktikanskaffning och det är under denna fas 

personalen fungerar som ”coach” ut mot arbetslivet. I Göteborg arbetar man aktivt 

för att deltagarna själva skall ordna med praktikplatser inom sina yrkesmässiga intresseområden. 

Därefter tillbringas resten av kurstiden, vanligtvis tre veckor, på praktikplatser. Målet 

är att deltagarna skall kunna få en anställning, eller en referens från en arbetsgivare 

som kan användas i framtida jobbansökningar. I enstaka fall väljer deltagare utbildning, 

vilket KrAmi är behjälpliga med, men ett av kriterierna för deltagande är just viljan 

och motivationen att få ett jobb. I många fall utnyttjas Arbetsförmedlingens möjlighet 

att ge arbetsgivare lönebidrag under en period, men inte alltid. Det finns exempel på 

deltagare som anställs utan lönebidrag. När deltagare har fått anställning som bedöms 

varaktig och stabil skrivs de ut från KrAmi. 

26 27

ARBETSSÄTT OCH KONSEKVENSPEDAGOGIK 

Vid mina första intervjuer med personalen på KrAmi 12 bad jag dem bl.a. beskriva hur 

de arbetar i verksamheten och hur de uppfattar sitt uppdrag i KrAmi. Tre element som 

lyfts fram som grundläggande i arbetet är friheten att välja, ett konsekvenspedagogiskt 

förhållningssätt och goda relationer mellan deltagare och personal. I KrAmi Göteborgs 

officiella dokument beskrivs konsekvenspedagogiken mycket kort och översiktligt. 

För att få en bild av hur KrAmi har anammat Jens Bays modell bad jag personalen 

beskriva begreppet och hur det avspeglar sig i det vardagliga arbetet. Den som tydligast 

beskriver det konsekvenspedagogiska förhållningssätten inom KrAmi Göteborg är socialtjänstens 

representant. Han formulerar de grundläggande principerna i ett antal 

begrepp. 

1. Att visa respekt. Kursdeltagarna behöver skapa en bra relation till ledarna 

redan från början och ”personalen måste visa respekt för att få respektfullt bemötande tillbaka.” 

2. Eget ansvar. Det är deltagarnas egna val som gäller och fokus skall ligga på dem. Det är 

de som skall ta ett beslut eller göra ett val. ”Vi presenterar möjligheter men det är deltagarna som 

väljer och genomför en handling. Och som får ta eventuella konsekvenser av sitt handlande.” 

3. Tydlighet. Inga flummiga, otydliga svar från ledarna. Det skapar enbart konflikter 

och leder till feltolkningar och missförstånd. 

4. Frivillighet. Deltagande i KrAmi bygger på frivillighet, det är viktigt då frivilligheten 

hänger ihop med individens egen styrka och ansvar för sin situation. KrAmi-deltagandet 

beskrivs som en process. ”En kedja av beslut där ett alternativ är att välja KrAmi, söka 

jobb, få en anställning så småningom och leva ett ´Svensson-liv´. Ett annat alternativ kan vara kriminalitet 

eller missbruk. Under hela processen är det deltagarna som väljer.” 

12. September–oktober 2007 

För framför allt socialsekreteraren och frivårdsinspektören är KrAmi:s arbetssätt tätt 

kopplat till konsekvenspedagogiken. På frågan om vad i verksamheten som gör den till 

en KrAmi-verksamhet, svarar t.ex. socialsekreteraren såhär: 

Konsekvenspedagogiken. Jag gillar den och jag försöker att använda den, på mitt sätt. Jag kan 

inte säga att jag kan det, jag har gått kursen och sen läser jag lite och pratar med mina kollegor 

runt om i Sverige. Så jag kan inte säga att jag är jättebra på det, eftersom jag känner folk som är 

jätteduktiga på det. Men sen är det så att, jag använder lite andra metoder utifrån min erfarenhet 

och utbildning och kunskap och allting. Så jag kopierar inte rakt av, även om det är samma situation 

och metod så försöker jag anpassa mig. Det är olika individer, olika situationer, du kan inte 

köra hårt mot någon som kommer från behandlingshem och är ganska instabil. Men i alla fall, 

konsekvenspedagogik, anpassad kan man säga. 

Frivårdsinspektören har inte gått den formella utbildning som socialsekreteraren och 

arbetsförmedlaren gått i konsekvenspedagogik, men genom sina kollegor har hon fått 

till sig dess principer och metoder i stora drag. 

Jag tycker det är jättebra. Om man skall se hur samhället fungerar, så är det ju konsekvenspedagogik 

där med... Vi jobbar med klienterna i grupp, och det är bra för det är ju så det blir när 

man kommer på en arbetsplats… I de allra flesta fall är det ju så, så man måste ju öva på det, att 

fungera i sociala sammanhang. Känna av spelreglerna och följa dem så mycket man bara kan, och 

anpassa sig… Man ger information men man låter klienten själv bestämma – vill jag vara med 

eller inte. 

Att pedagogiken inte alltid är helt enkel att praktisera kan illustreras av detta citat: 

Sen kan jag ju ibland känna att vi inte alltid efterlever konsekvenspedagogiken utan att vi stretchar 

lite på det ibland. Och det är mänskligt på något sätt, men lite orättvist kanske… Man säger 

t.ex. vid kursstart att ´de här reglerna gäller´ och sen kan det vara någon som faktiskt bryter de 

reglerna, men på något sätt så är de ändå kvar. Men vi är ju bara människor och i vissa fall så…. 

Alltså man ömmar ju för personer också och ser att de verkligen behöver detta. Och det var kanske 

bara en engångsföreteelse, så det är bedömningar vi gör. Men det är klart att då stretchar vi 

lite på konsekvenspedagogiken. (Frivårdsinspektör) 

En rutin som den nya personalgruppen infört under 2007 är att i vissa fall ställa krav 

på arbetsträning innan kursstart. Det gäller personer som söker KrAmi och har en kortare 

drogfrihet än sex månader bakom sig. I dessa fall erbjuds s.k. trepartssamtal med 

den sökande och dennes handläggare vid socialtjänsten. Från KrAmi:s håll vill man då 

föreslå en periods arbetsträning. Syftet med arbetsträningen är att den sökande skall 

visa att han eller hon är redo att börja på KrAmi, d.v.s. passa tider, hålla sig drogfri o.s.v. 

Ansvarig för arbetsträningsplatserna är KrAmi:s socialsekreterare: 

Min roll har förändrats i höst [2007] då vi insåg att det krävdes särskilda insatser för att lyckas hålla 

kontakten med sökande som inte bedömdes redo för att starta kursen, med anledning av för 

kort drogfrihet. En del sökande bedöms alltså inte klara att söka en heltidssysselsättning direkt 

efter kursen. Jag utsågs av gruppen till ansvarig för att ordna arbetsträningsplatser i samråd med 

sökandens socialsekreterare. Jag är också ansvarig för uppföljningen av dessa arbetsträningar. 

28 29

Arbetsträningen anordnas på ett flertal olika ställen, tidsmässigt handlar det om 1-3 

månader. Exempel på arbetsträningsplats är Myrornas second-hand. Under arbetsträningsperioden 

är den sökande försäkrad via Göteborgs Stad och erhåller ekonomiskt 

bistånd från socialtjänsten till sin försörjning. 

UPPDRAG OCH ROLLER 

Mycket av det vardagliga arbetet beskrivs av personalen som gemensamt för dem alla. 

Samtliga arbetar till exempel med att hålla i informationsmöten, intervjua sökanden 

och att coacha deltagarna. Socialsekreteraren beskriver sitt uppdrag som varierande och 

beroende på i vilken fas deltagarna befinner sig; informatör, intervjuare, kursledare och 

coach. Den del i uppdraget socialsekreteraren beskriver som särskiljande i förhållande 

till de andras roller, är information ut mot kollegor inom socialtjänsten. Kriminalvårdens 

representant i arbetslaget kommer från Frivården i Göteborg och hon beskriver 

sitt uppdrag i KrAmi som ”att representera Kriminalvården i verksamheten och bistå med min 

organisations kunskap om klienterna”. Hon har vid intervjutillfället arbetat knappt två månader 

i verksamheten och upplever sin roll i KrAmi som något oklar, framför allt vad 

gäller arbetsfördelningen mellan kollegorna. Arbetsförmedlingens representant är den 

som tydligast beskriver sitt uppdrag och sin roll som arbetsförmedlare i KrAmi, vilket 

illustreras av detta citat: 

Mitt uppdrag som arbetsförmedlare är att sammanföra arbetstagare och arbetsgivare och i den 

bemärkelsen är arbetsgivarna mina kunder likväl som de arbetssökande. Jag ser ju mitt jobb här 

som att i viss mån utreda, i den mån det dyker upp ärenden där det är tveksamt om personen kan 

söka och ta jobb, då får man ju sätta igång en utredning och se var skon klämmer. Men i första 

hand handlar det om att vägleda till jobb. Också att gå in med de åtgärder som för närvarande 

finns till förfogande inom verket, ofta praktikplatser eller lönebidrag. 

Af:s handläggare är den i arbetslaget som tydligast ger uttryck för att samverkan mellan 

de tre inblandade myndigheterna är komplext. Att deltagande i KrAmi är tänkt att 

resultera i arbete innebär att Af har ett stort ansvar. Personalen från Af är den som har 

kunskapen när det gäller arbetsmarknadsåtgärder och som i realiteten är den som sitter 

på de stora resurserna i sammanhanget. Handläggaren från Af är den som skriver in 

och ut personer (som arbetssökande) i KrAmi och även fattar de formella besluten om 

beviljande av eventuella arbetsmarknadsinsatser, så som lönebidrag. När det gäller rollen 

i KrAmi skiljer sig arbetsförmedlarens myndighetsuppdrag alltså rent formellt från 

andra verksamheternas 

SAMVERKAN 

Alla i personalgruppen har en i stora drag gemensam syn på samverkans potentiella 

fördelar och nackdelar. Problem förklaras som något man får räkna med då olika organisationer 

skall samverka. 

Svårigheter de är ständiga. Svårigheter är något som finns och det är inget som är specifikt för 

just KrAmi, det finns i alla samverkansprojekt. Det är olika kulturer, olika organisationer, olika 

chefer. Olika tolkningar skulle jag vilja säga, av samma mål och av samma beslut. (Socialsekreterare) 

Svårigheterna är att få samverkan att fungera i praktiken, det är olika kulturer, olika personligheter 

naturligtvis. Det krävs ju en fullständig respekt för de övriga individerna och deras uppdrag. 

Det tror jag är den största svårigheten, att få det att fungera på det planet. (Arbetsförmedlare) 

Den allmänna uppfattningen i arbetslaget är att gällande den aktuella målgruppen så 

tjänar alla, såväl deltagare som organisation, på att myndigheterna sitter tillsammans. 

Särskilt då den aktuella målgruppen tenderar att falla mellan stolarna när olika myndigheter 

skall samordna sina insatser. Denna formulering känns igen från ursprungstanken 

med KrAmi, vilken beskrivits i rapportens inledande kapitel. 

Det har man ju sett så många gånger, socialtjänsten har en planering, skickar personen till Af. Af 

tycker något helt annat och kör igång en andra planering. Och så hoppsan – Kriminalvården var 

där och tycker en tredje sak. Och så blir det pannkaka av alltihopa. Och personen det gäller vet 

inte hur den skall göra, eller varför, utan gör bara som den blir tillsagd utan att känna att det finns 

mål eller mening med det. Och det är inte bra. (Arbetsförmedlare) 

Man måste ju samverka med andra myndighet för att det skall bli bra. Annars kunde man ju haft 

en söka jobb-kurs på Frivården liksom. Men utan Af kanske den inte ger så mycket, och utan 

socialtjänsten blir det inte heller bra, det är ju oftast de som försörjer kriminalvårdens klienter, så 

de behöver också finnas med. (Frivårdsinspektör) 

Hur väl samverkan fungerar i praktiken, och hur man ser på skälen till eventuella svårigheter, 

har personalen något olika bilder av. Arbetsförmedlaren och socialsekreteraren 

upplever att samverkan i arbetsgruppen över lag fungerar bra. Att ha det formella 

handläggaransvaret kan dock ibland kännas lite svårt och ensamt. Följande citat belyser 

hur arbetsförmedlaren upplever sin roll och arbetssituation: 

Samtidigt som jag skall lyssna och vara förstående så är det trots allt jag som ska få dem att söka 

jobb också. I vissa fall har jag en direkt kontrollfunktion gentemot de arbetssökande. Jag tycker 

jag lyckas få ihop det hyfsat bra men ibland så krockar det ju… Överhuvudtaget i gruppen så 

fungerar det ju så att jag är ju handläggare för de arbetssökande som är i KrAmi, jag har ett handläggaransvar 

där, [Kv 13 ] är inte frivårdshandläggare, [Ss 14 ] har inte hand om deras ekonomiska 

bistånd… Jag är den enda som faktiskt beslutar, jag har beslutsmandat, och skyldigheter därigenom 

också. 

Till skillnad från sina kollegor upplever kriminalvårdens representant att samarbetet i 

KrAmi inte fungerar så som hon hade önskat. Hon vill inte specificera saken närmare 

än att hon upplever en viss otydlighet gällande det gemensamma uppdraget och arbetsfördelningen. 

Men det är något som vi pratat om på ett möte igår och vi ska fortsätta prata om det. Alltså vad 

det är vi gör här, och det uppdraget ser väl likadant ut för oss alla tre. Men i och med att vi representerar 

olika myndigheter med olika mål så är det klart att man har olika infallsvinklar på det 

hela. 

Hon påpekar att det är hennes upplevelse och att det kan bero på att hon har svårt att 

hitta sin roll i KrAmi. Alla i personalen uttrycker att de tycker om att arbeta med varandra 

och att de har förtroende för sina kollegor, man trivs på jobbet. 

13. Kriminalvårdens handläggarrepresentant 

14. Socialtjänstens handläggarrepresentant 

30 31

MÅLGRUPPSDEFINITION OCH 

INTAGSKRITERIER 

Den nyorienteringsfas som beskrevs inledningsvis innebar i praktiken att intagskriterierna 

för deltagande i verksamheten förändrats på så sätt att man nu ställde krav på en 

längre periods drogfrihet i anslutning till kursstart. Inom ”gamla” KrAmi hade man 

haft som policy att ta emot i princip alla sökande, som låg inom åldersspannet 18–40 

och som var straffade för brott. Det enda krav som ställdes var uppvisandet av ett 

negativt drogtest i samband med kursstart. Den ”nya” KrAmi-personalen ville genom 

att vara strängare i rekryteringsprocessen, undvika att deltagare återföll i missbruk och 

därmed var tvungna att avbryta kursdeltagandet. Att ha skärpt intagningsförfarande 

innebar att färre personer startade i kurserna, fördelen sågs som att de personer som 

väl börjar kan gå igenom hela kursen utan problem, såsom återfall i missbruk. Genom 

att lägga mer fokus på intagsprocessen, rekryteringsfasen 15 och skärpta krav på de 

sökande, vill personalen ge kursdeltagarna så bra utgångsläge som möjligt för att gå 

igenom hela kursen. Även om det saknas resultat i form av jämförande statistik (med 

”gamla KrAmi”) är den gemensamma uppfattningen i arbetslaget hösten 2007, att även 

om färre tas in i KrAmi, så genomgår dessa deltagare kurserna utan problem. 

Dessa rutiner och intagskriterier framställs dock inte i verksamhetens informationsmaterial 

eller i styrdokument. Denna förändring kommer, som vi ser längre fram i rapporten, 

att ge konsekvenser för MOB-projektets utveckling. 

5.1.2 SENHÖSTEN 2007 

SVIKTANDE DELTAGARANTAL 

Efter att augustikursen avslutats var planeringen den att nästa kurs skulle ges i oktober 

månad. Men i oktober var det bara sex personer som var godkända för kursstart, av 

dem var det fem som började, varav en person försvann från KrAmi redan efter första 

dagen. Det fastställda målet var att ta emot upp till 12 deltagare per kurs. Antalet 

sökande till nästkommande novemberkurs var så lågt att det var osäkert om kursen 

kunde ges. 

Det hölls denna period inga formella möten då arbetslaget tillsammans diskuterade de 

sökanden och fattade beslut om att godkänna kursdeltagare. Det har därför varit svårt 

för mig som utvärderare att fånga själva urvalsprocessen då jag inte haft möjlighet att 

få ta del av hur personalens intagsdiskussioner gått till. 

Den planerade novemberkursen ställdes in p.g.a. för lågt deltagarantal, vilket innebar 

att förutsättningarna för utvärderingen förändrades. Som redogjorts för tidigare i rapporten 

(se kap 4.3) kom utvärderingen denna period att följa arbetsgruppens process. 

Följande minnesanteckningar gjordes vid ett möte med KrAmi-personalen den 21 november 

2007: 

Styrgruppen är sällan samlad allihop. Protokollföring haltar. Med anledning av det sinande och 

låga deltagarantalet har personalgruppen fått i uppdrag från styrgruppen att redovisa ”vad de 

gör”. Ang KrAmi:s verksamhetsplan så har personalgruppen efterfrågat en ny, mer uppdaterad, 

15. Rekryteringsfas är det uttryck som personalen i KrAmi använder sig av för att beskriva perioden från informationsmöte 

till godkännande för kursstart. 

från styrgruppen. Inför detta har [Af] och [Ss] sammanställt statistik över antal deltagare 2007. 

I den gamla verksamhetsplanen skall KrAmi ta emot minst 100 pers/ år och av dessa skall minst 

50 % komma ut i jobb. Minimum 60 personer/år skall börja kursen. 

[Af] menar att hennes statistik visar att kurserna fungerar, då de som genomgått kursen 2007 i 

stor utsträckning är ute i arbete idag. [Af] menar att det dåliga inflödet är problemet – inte kursinnehållet. 

Hon upplever att det är en annan känsla bland de personer som kommer på infomötena 

nu jämfört med för ett år sedan. Det är lättare att få jobb på ordinarie arbetsmarknad idag och 

det märks, hon upplever mindre desperation hos de personer som kommer på info nu är för ett 

år sedan. 

Diskussionen som går bland personalen kretsar kring hur man skall nå målgruppen. Den lösning 

man ser är fortsatt kontinuerlig rekrytering ut mot myndigheter som kommer i kontakt med 

målgruppen. 

För att inte tappa de få sökande som finns, har representanterna från Arbetsförmedlingen och 

socialtjänsten beslutat att erbjuda någon slags alternativ verksamhet för de som sökt men inte 

kunnat börja den inställda november kursen samt för övriga som kommer nya, fram tills januari 

då man planerar ny kursstart. Planeringen nu är individuell coachning samt onsdagsträffar (frivilliga). 

Skulle någon vara i rätt läge och kunna gå ut i praktik/lönebidragsanställning, så skall [Af] 

försöka vara flexibel och erbjuda lösning/slussning. Detta för att inte de som söker nu skall bli 

lidande. 

Det är ännu inte klart vem som kommer som ny representant från KV efter att den nuvarande 

frivårdsinspektören slutar i december. 

En gruppintervju genomfördes den 10 december 2007 med KrAmi-personal och 

MOB-projektets socialsekreterare. Det som diskuterades var det låga deltagarantalet, 

personalens tankar kring det och hur de planerade att gå framåt. 

På grund av det svikande deltagarantalet har styrgruppen ställt krav på att vi skall försöka med 

nya metoder och nya sätt att tänka. Och nu har vi skapat arbetsmöten varje onsdag, nästan som 

drop-in- möten, med de personer som väntar på nästa KrAmi-kurs. Så gör de i Uppsala och 

Malmö. På samma sätt, för att förstärka den här länken, så att man inte tappar dem som kommer 

till oss och visar intresse. (Socialsekreterare) 

KrAmi:s informationsstrategi diskuteras utifrån dess effektivitet. Trots att man satsar 

mycket tid på informationsspridning till respektive myndigheter, fortsätter andelen 

sökande att ligga lågt. Hög personalomsättning inom de respektive organisationerna 

är en problemförklaring som lyfts fram. Därför betonas vikten av att fortsätta med 

informationsarbetet. Att rikta sig direkt till eventuella kursdeltagare bedöms inte vara 

nödvändigt. Man vill inom arbetslaget ha en gallring gjord av sina professionella kollegor, 

som i sin tur kan hänvisa de klienter de bedömer lämpade till KrAmi:s öppna 

informationsmöten: 

Det är inte nödvändigt att på något sätt stressa med information direkt till själva kursdeltagarna. 

Det kanske räcker att informationen finns på lite högre nivå så de tajmar och levererar i god tid, 

det tror jag. Inte bomba med vår information, det kan bli för mycket också. (Socialsekreterare) 

Det råder emellertid viss tveksamhet angående hur effektivt det egentligen är att informera 

de egna verksamheterna. En viss trötthet och uppgivenhet avspeglas från delar av 

personalgruppen. 

32 33

Det är intressant det här med information… Varje gång jag visar mig, och nu har jag varit i alla 

arbetsgrupper utom en, så ställer de såna frågor som ńär är era möten´ och ´var ligger ni´… 

Det är precis som att folk sitter på möten och är på information men…. det går liksom inte in… 

(skratt) (Frivårdsinspektör) 

Jag känner igen det från när jag är ute och informerar. T.o.m. de handläggare som jobbar här i 

huset får jag upprepa mig för, gång på gång på gång. (Arbetsförmedlare) 

Det råder delvis skilda meningar om vad som orsakat situationen. Den goda arbetsmarknaden 

nämns som en förklaring till varför deltagarantalet sjunkit så kraftigt. Uppfattningen 

att målgruppen minskat p.g.a. den rådande högkonjunkturen delas dock inte 

av alla i arbetslaget. Frivårdsinspektören kommenterar med att ”kriminalvården har ju 

lika mycket klienter som tidigare, om inte fler”. Ytterligare en förklaring till det sviktande 

deltagarantalet såg arbetslaget i den stressiga arbetssituation som kollegorna i hemmaorganisationerna 

befinner sig i, vilket antogs medföra att KrAmi som alternativ för 

klienterna glömdes bort. Rimligtvis borde de höjda kraven som ställs på sökande avseende 

dokumenterad drogfrihet påverka inflödet till verksamheten. Det är dock inget 

som personalen lyfter fram som tänkbar anledning vid intervjufället. 

KONTAKT OCH KOMMUNIKATION MELLAN STYRGRUPP 

OCH ARBETSGRUPP 

Två av styrgruppens tre representanter lämnade denna period sitt uppdrag i KrAmi, 

kvar fanns socialtjänstens chefsrepresentant. Det var svårt att få till stånd styrgruppsmöten. 

Kommunikationen mellan styrgruppen och arbetslaget oktober till december 

månad 2007 var bristfällig. Arbetsgruppen fick till stor del ta frågor och problem med 

sina respektive chefer. I personalgruppen fanns kritiska röster som efterfrågade mer 

struktur och direktiv från ledningen: 

Framför allt så tänker man väl att de borde fundera på vilka svårigheter som kan uppkomma när 

vi skall välja ut personer. Då borde ju de någonstans vara överens om vilka man skall jobba med, 

tänker jag. Eller? För det är ju inte riktigt så kanske det har känts nu i alla fall. (Frivårdsinspektör) 

Vi har ju en diskontinuitet här, både i personalgruppen och i styrgruppen. Jag menar det sätter ju 

faktiskt sina spår, att folk slutar och börjar, det kommer vi ju inte undan. Och även i styrgruppen 

och det har varit dåligt med möten, alla kommer inte på mötena, styrgruppsmötena pratar jag om 

nu, och nu slutar större delen av den. (Arbetsförmedlare) 

Att de olika organisationerna inte var för sig kunde ge tillräckligt stöd, kan tänkas 

bidragit till personalens upplevelser av att ha fått en alltmer slitsam arbetssituation. 

Arbetsgruppen efterfrågade en tydligare uppdragshandling samt besked om vilka arbetsformer 

som skulle utvecklas och vilka personer som egentligen tillhörde KrAmi:s 

målgrupp, utan att få något besked. Arbetslaget hade under hösten satsat engagemang 

och tid på att komma tillrätta med den krisartade situationen, utan få ordning på det 

låga deltagarantalet. Det faller sig naturligt att personalen upplevde situationen som 

svårhanterlig och frustrerande. 

Den allmänna uppfattningen bland personalen var att det framför allt var styrgruppens 

instabilitet och frånvaro som påverkade arbetssituationen negativt: 

Det känns ju inte som att vi riktigt har fått den styrning som vi har efterfrågat och behöver. (Arbetsförmedlare) 

Det är ju där det har haltat, i alla fall som jag ser det, att var och en har vi stöd men som grupp 

har vi kanske inte det. Och det hjälper ju inte att nån blir peppad i den uppfattningen man har 

om inte den uppfattningen ändå stämmer överens med ens grupp här. Alltså det här är ju inte ett 

jag-projekt, det är ju ett vi-projekt, och då måste vi ju sammanfoga oss på nåt sätt och inte sitta 

och göra sitt eget. (Frivårdsinspektör) 

Något som man egentligen inte vill konstatera, det är bristen på kontinuitet när det gäller personal 

och styrgrupp, man vill inte konstatera det helt enkelt. Och det påverkar vårt resultat, det 

påverkar allt, den här diskontinuiteten. Så är det. (Socialsekreterare) 

Följande citat från Kriminalvårdens styrgruppsrepresentant som tillkom i januari 2008 

bekräftar arbetsgruppens känsla: 

Det blev ju ganska snart efter att jag tillkom tydligt att vi behövde prata oss samman kring frågor... 

Det fattades väl innan som jag uppfattat det hela. Det blev väl ett grundat problem i arbets- 

. 16. 

gruppen också 

NYTT STYRDOKUMENT 

I november månad har styrgruppen färdigställt ett nytt styrdokument som skall gälla 

från och med årsskiftet 2007/2008: KrAmi Göteborg . Verksamhetsplan 2008. Den mest 

påtagliga förändringen i uppdrags- och målgruppsbeskrivningen är en utvidgning till 

att omfatta även personer i riskzonen för kriminalitet (jämför sid 11). KrAmi Göteborgs 

huvuduppdrag formulerades nu så här: 

Huvuduppdraget är att få arbetslösa med kriminell bakgrund eller de som befinner sig i riskzonen 

för kriminalitet i arbete genom arbetslivsorienterad rehabilitering och därmed åstadkomma 

en social anpassning och minska återfallen i brott. 

Under rubriken målgrupp står följande att läsa: 

Kvinnor och män i åldern 18–40 som har varit/är aktuella inom Kriminalvården och/eller Socialtjänsten 

och Arbetsförmedlingen och är i behov av något mer än vad Arbetsförmedlingen 

tjänster har att erbjuda. Samt personer som befinner sig i riskzonen för kriminalitet. I en prioriteringssituation 

går dock unga personer före äldre. Deltagandet i KrAmi är frivilligt och bygger på 

individens vilja till förändring. 


34 35

Hur arbetsgruppen skall ställa sig till sökanden med tidigare missbruksproblematik ges 

ingen guidning till. 

Som nämnts tidigare hölls det under hösten 2007 inga strukturerade personalmöten 

där man gemensamt diskuterade sökande till kurserna. Jag har därför som utvärderare 

inte getts möjlighet att ta del av målgruppsdiskussionerna, annat än vid observationer 

som genomförts vid styrgruppsmöten samt personalintervjuer. Huruvida man under 

hösten avvisat sökanden till verksamheten hade personalen svårt att svara på. Följande 

utdrag är hämtat från en gruppintervju som genomfördes med personalen och MOBprojektets 

socialsekreterare. Frågan gäller huruvida man avvisat sökande med anledning 

av att de inte uppfyller vissa kriterier, t.ex. de strängare kraven på drogfrihet. 17 

Hela gruppen - Mmm, det har vi gjort. (…) 

Utvärderare - Vilka har varit anledningarna? (…) 

Frivårdsinspektör - Alltså det har ju varit att vi inte har bedömt dem som, 

alltså redo. Ännu. 

Socialsekreterare - Det kan vara ålder, kan vara långvarigt missbruk 

eller icke-drogfrihet, kan vara att de aldrig har 

jobbat kanske. 

Arbetsförmedlare - Men då hänvisar vi ju alltid vidare till… ja, något annat. 

Såvida det inte är åldersfrågan då, så är de ju välkomna sen. 

När situationen är annorlunda. 

Socialsekreterare - Men i de flesta fall erbjuder vi arbetsträning, 

som vi anordnar själva. 

Utvärderare - Har ni många som blir avvisade p.g.a. ålder? 

Arbetsförmedlare - Nej. Fast å andra sidan går vi ju ut med åldersgränsen 

när vi informerar så… 

Socialsekreterare - Så det blir ju inte att de blir skickade hit. 

SsM 18 - Men jag tänker, är det att avvisa att säga att den här 

personen bedömer vi behöver arbetsträna innan 

vi kan göra en bedömning om han kan börja kursen? 

Alltså, det finns ju alltid en ingång sen. 

Socialsekreterare - Egentligen kan man inte säga att vi avvisar dem, 

eftersom det är vi som anordnar arbetsträningen 

och det är korta arbetsträningar, och de kan komma 

med kanske nästa kurs, då blir de inte avvisade. 

KrAmi-kursen blir steg 2 och arbetsträningen steg 1. 

Utvärderare - Menar ni att det blir som en förberedelseperiod? 

17. 2007-12-10 

18. Ss.M = Socialsekreterare i MOB-projektet 

Socialsekreterare - Ja. Om man tar bort detta då blir det inte så många, 

oftast erbjuder vi arbetsträning. 

Utvärderare - Hur många handlar det om ungefär? 

Socialsekreterare - Arbetsträning eller…? 

Utvärderare - Både de som helt avvisas och de som erbjuds 

arbetsträning. 

Socialsekreterare - Jag måste kolla i datorn, det finns ju i statistiken, 

jag kan maila dig. 

Citaten visar osäkerheten som råder gällande vad som är en avvisning. Genom att hänvisa 

till en periods arbetsträning vill man förbereda och testa de sökandes förmåga att 

klara KrAmi-kursen. Det verkar dock finnas vissa oklarheter gällande uppföljning av 

de sökande som hänvisats till arbetsträning, huruvida insatserna fått avsedd effekt är 

inte heller helt utrett. I intervjun uppfattade jag samtidigt en omtanke om brukaren 

och en önskan om att på bästa sätt förbereda de sökande inför en eventuell framtida 

kursstart. 

Senare samma dag kommer ett e-mail där socialsekreteraren meddelar att KrAmi har 

anordnat och följt upp arbetsträning för åtta personer under period augusti – november 

2007. Ingen av dessa har gått vidare till vägledningskurs. Hur många som avvisats 

utan att genomgå arbetsträning saknas statistik över. 

5.1.3 VÅREN 2008 

NYREKRYTERINGAR OCH NYSTART 

I januari 2008 hade sammansättningen av både styrgrupp och arbetsgrupp förändrats. 

Kriminalvården hade nya representanter i styrgrupp och personalgrupp och Arbetsförmedlingen 

hade en ny chefsrepresentant. Efter en strävsam höst där kommunikationen 

mellan arbetsgrupp och styrgrupp präglats av stiltje, följde nu en mer aktiv fas 

där styrgruppen tog en betydligt mer operativ roll. Frågor om verksamhetens förutsättningar 

och inriktning lyftes upp till en öppen diskussion, såväl inom styrgruppen som 

mellan styrgrupp och arbetsgrupp. Under våren upptogs mycket av styrgruppens tid av 

att sätta sig in i verksamheten och av att inom ramen för sina respektive myndigheters 

uppdrag, hitta fungerande samverkansformer. 19 ”I den här nya konstellationen så hamnade vi 

ganska snabbt i frågor om vem som tar beslut, och när gör man det, och hur får man mandat om beslut 

när vi är tre myndigheter”, som socialtjänstens chefsrepresentant uttryckte det. 

Årets första styrgruppsmöte hölls den 17 januari. Som svar på arbetsgruppens önskemål 

om mer stöd, tydligare riktlinjer och fasta mötestider, bokades styrgruppsmöten in 

19. Under denna period följdes verksamheten främst genom observationer vid styrgruppsmöten och genom personalintervjuer. 

36 37

löpande var 6:e vecka hela våren. Styrgruppen beslutade att intagsintervjuerna med de 

sökande nu skulle börja göras med två personal, istället för som tidigare med bara en. 

Detta för att minimera intagsdiskussionerna i personalgruppen. Det fanns nu 12 deltagare 

klara för att börja vägledningskurs den 21 januari, enbart män. 

På initiativ av Kriminalvårdens nya representant i personalgruppen, beslutades att styrgrupp 

tillsammans med arbetsgrupp skulle göra studiebesök hos varandras hemmaorganisationer. 

Syftet med detta var att öka kunskapen om, och därmed förståelsen för, 

varandras ansvars- och kompetensområden. 

Ett annat exempel på denna periods aktivitet är att KrAmi:s kriminalvårdsrepresentant 

i mitten av februari ordnat med datauppkoppling gentemot Kriminalvårdens datasystem. 

Jag skriver nu i klienternas verksamhetsplan under en egen flik som jag har döpt till KrAmi. Nu 

syns det vad KrAmi gör i kriminalvårdens datasystem och det är ju alltid positivt. Jag har fått 

mycket positiv respons att jag har startat upp detta. En förkortad ASI kommer att göras på alla 

fr.o.m. nästa kursstart den 7 april. (E-mail 18 mars 2008) 20 

Vissa kärnfrågor för verksamheten var ett fortgående diskussionsämne, inom styrgruppen 

såväl som mellan arbetsgrupp och styrgrupp. Framför allt gällde det konsekvenspedagogikens 

roll i verksamheten, intags- och utskrivningskriterier och målgruppsdefinition. 

KONSEKVENSPEDAGOGIKENS BETYDELSE 

Frågan om hur stor roll konsekvenspedagogiken bör ha i KrAmi Göteborgs arbete 

initierades vid styrgruppsmötet i januari, i samband med att den nytillträdde frivårdsinspektören 

i arbetsgruppen uttryckte önskemål om att få gå en konsekvenspedagogikutbildning 

(vilket både socialtjänstens och arbetsförmedlingens handläggare gjort). Här 

gick åsikterna isär rejält. 

Socialtjänstens chefsrepresentant och Arbetsförmedlingens handläggare i KrAmi uttryckte 

stor skepsis mot pedagogiken, de menade att den inte kan tillämpas strikt då 

den kan kränka och stöta ut människor. Socialtjänstens handläggare däremot, menade 

precis som frivårdsinspektören att det är viktigt att alla i gruppen har en gemensam 

konsekvenspedagogisk grund att utgå ifrån. Särskilt då KrAmi nationellt utgår från en 

sådan grund. Hur väl personerna i styrgruppen faktiskt kände till de konkreta konsekvenspedagogiska 

arbetsmetoderna var svårt att avgöra. Klart är att det fanns mycket 

skilda åsikter om personalens arbetsmetoder. Styrgruppen bad att få fundera vidare 

och återkomma med svar. 

På styrgruppsmötet som följde, i mars månad, lyftes frågan på nytt och diskuterades 

utifrån huruvida det var en nationell princip att KrAmi-personal skall genomgå utbildning 

i konsekvenspedagogik. Då det saknades ett nationellt KrAmi-organ där riktlinjer 

för verksamheten och dess innehåll klargörs, gick det inte att hänvisa till någon nationell 

regel om att KrAmi skall arbeta efter ett konsekvenspedagogiskt förhållningssätt. 

20. Frivårdsinspektören meddelar vid en senare intervju att det inte får kallas ASI, utan att det skall kallas KrAmi:s 

dokumentationsuppföljning. 

Socialsekreteraren och frivårdsinspektören menade att det inom övriga KrAmi är en 

vedertagen metod och att det är av stor vikt att alla i personalen delar samma kunskapsmässiga 

grund. Även om det saknas nationella avtal avseende KrAmi, så uppfattade de 

konsekvenspedagogiken som mycket central för verksamheten. Styrgruppen ansåg att 

frågan behövde diskuteras ytterligare vid nästa möte i april månad. 

Diskussionen fortsatte på aprilmötet och oenigheten kring konsekvenspedagogikens 

roll i verksamheten, samt frågan om utbildning för frivårdsinspektören kvarstod. Arbetsförmedlingens 

chefsrepresentant uttryckte vid mötet att det blir en viktig uppgift 

för styrgruppen under hösten 2008 att enas om vilken sorts verksamhet KrAmi Göteborg 

skall vara, i förhållande till KrAmi nationellt. 

UTSKRIVNINGAR 

Det hade i mars månad skett flera utskrivningar av deltagare från januarikursen. Längre 

fram i rapporten kommer brukarnas bilder av utskrivningarna att presenteras, här följer 

personalens. Av brukarna som ingår i mitt material hade en person skrivits ut p.g.a. 

återfall i missbruk och två personer p.g.a. att Af:s handläggare gjort bedömningen att 

de inte uppfyllde Arbetsförmedlingens krav på att klara heltidsarbete. Dessa utskrivningar 

skedde utan att beslutet hade förankrats hos kollegorna. 

Kommunikationen i personalgruppen verkar ha varit otillräcklig. Jag hade som nämnts 

tidigare inte tillträde till de möten där utskrivningsdiskussionerna fördes men frågan 

togs upp i enskilda personalintervjuer. På frågan om vad som föranlett utskrivningarna 

hade personalen svårt att svara. Skälen preciserades inte närmare än att personerna 

”inte fungerat tillräckligt bra” och att ”deras arbetsförmåga behöver utredas närmare”. 

Utskrivningarna föranledde diskussioner på styrgruppsnivå och lyfte fram behovet 

av en gemensam policy för hur utskrivningar skall ske. Vid styrgruppsmötet i mars 

månad, diskuterades utskrivningar och målgruppsdefinitionen. Diskussionen kan ses 

som ett exempel på hur de olika myndigheternas regelverk, synsätt och organisatoriska 

strukturer skiljer sig åt och ger konsekvenser för samverkan. 

Arbetsförmedlaren i KrAmi menade att flera av deltagarna i januarikursen hade för 

svag arbetsförmåga och att det varit för tidigt att ta in dem i verksamheten. Inte heller 

tyckte handläggaren att praktikplatser inom människovårdande organisationer såsom 

skol- och fritidsverksamhet var lämpligt, detta då hon bedömde det som orealistiskt att 

deltagarna skulle kunna gå vidare ut i jobb på dessa praktikplatser. 

38 39

KrAmi:s socialsekreterare och frivårdsinspektör delade inte denna åsikt. Istället menade 

de att det är viktigt att ta hänsyn till deltagarnas önskemål och perspektiv. Även 

om praktiken inte leder vidare till en anställning så får personen ifråga en referens och 

kan få känna på om yrket är något som kan passa. Dessutom uppmanas ju deltagarna 

att själva söka praktikplatser utifrån sina intresseområden. 

Arbetsförmedlingens chefsrepresentant poängterade att de personer som godkänns 

för kursstart i KrAmi skall klara av att stå till arbetsmarknadens förfogande. Då Arbetsförmedlingen 

ansvarar för praktik och försäkring under praktikperioden innebär 

det både ansvar och skyldighet att informera arbetsgivare om sökandes bakgrund. Att 

vissa deltagare godkänts för praktik inom människovårdande organisationer bedöms 

direkt olämpligt, om en person är stoppad att arbeta med vissa yrken p.g.a. tidigare kriminalitet 

kan Arbetsförmedlingen inte bevilja lönebidrag på en sådan arbetsplats. 21 

Styrgruppen ställde frågan till arbetsgruppen hur intagsdiskussionerna kring sökanden 

gick till. Diskussioner bör tas gemensamt så att gruppen blir enig kring vilka personer 

som skall godkännas för kursstart. Arbetsgruppen uttryckte att de hade svårigheter i 

kommunikationen mellan sig och skulle önska tydligare besked från styrgruppen, framför 

allt gällande vilka personer som skall inkluderas i KrAmi:s målgrupp. 

Diskussionen ledde vidare till frågan om vad som skall räknas som ett ”lyckat resultat” 

för KrAmi. Arbetsförmedlaren menade att endast arbete är ett resultat, att individer 

går vidare i arbetsträning kan inte ses som ett lyckat utfall. Frivårdsinspektören påtalade 

att eventuella problem hos kursdeltagare, vilket kan föranleda exempelvis arbetsträning 

istället för jobb, noteras först efter vägledningskursen. Då KrAmi bara träffar de 

sökanden ett fåtal gånger före kursstart, är det inte realistiskt att alla eventuella hinder 

och svårigheter hos de sökande kommer till KrAmi:s kännedom före godkännande. 

I flera frågor stod socialsekreteraren och frivårdsinspektören eniga medan arbetsförmedlaren 

var av annan åsikt. Frågan om målgruppskriterier för deltagande i KrAmi 

skulle fortsätta diskuteras i styrgruppen, som nu skulle se över den verksamhetsplan 

för 2008 som den tidigare styrgruppen formulerat i november 2007. 

21. Eftersom frågan blev så central kontrollerade jag hur registerkontroll i arbetslivet regleras i lagtext. Registerkontrollområdet 

kan utifrån ett arbetsgivarperspektiv delas upp i följande situationer: a) när arbetsgivare eller huvudman 

enligt lag är skyldig att göra registerkontroll inför anställning, praktik m.m. b) när arbetsgivare eller huvudman enligt 

lag och förordning har möjlighet att självständigt göra registerkontroll och c) när arbetsgivare eller huvudman föreskriver 

”personalpolitisk registerkontroll”, d.v.s. när registerkontroll inte krävs enligt lag eller möjliggörs i förordning 

men ändå tillämpas. Arbetsgivaren/huvudmannens skyldighet att i vissa verksamheter göra registerkontroll regleras 

i två lagar: lag (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg, 

samt lag (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn. Lag 

(2000:873) har utvidgats från 2008-04-01 till att omfatta fler kategorier inom de berörda verksamheterna. Ny personkategori 

är deltagande i arbetsmarknadspolitiska program (2 a § tredje punkten) Här avses den som genom deltagande 

i ett arbetsmarknadspolitiskt program tilldelas plats för arbetspraktik inom de berörda verksamheterna. Angående 

”personalpolitisk registerkontroll”, d.v.s. en registerkontroll som saknar stöd i lag och förordning men som arbetsgivare 

vill göra utifrån något berättigande skäl klargörs följande i meddelande från Stadskansliet till förvaltningar och bolag 

(2008-06-25):”I Göteborgs Stad är för närvarande rekommendationen att endast göra registerkontroll i de fall där 

lagen så kräver, eller möjlighet ges med stöd i förordning. Beslutet är således att inte tillämpa så kallad personalpolitisk 

registerkontroll.” Följaktligen åligger det potentiella praktik-/arbetsgivare att ansvara för registerkontroll innan det 

kan bli aktuellt med praktik/anställning. 

5.1.4 SENVÅREN 2008 

NYTT STYRDOKUMENT 

I mars hade styrgruppens sammansättning förändrats igen på så sätt att Kriminalvårdens 

chefsrepresentant slutat och en ersättare tillkommit. Den 25 mars hade den 

omformerade styrgruppen författat ett nytt, gällande styrdokument för KrAmi Göteborgs 

verksamhet. I det nya dokumentet formuleras syftet med KrAmi på i stort 

sett samma sätt som tidigare: ”Underlätta inträde på arbetsmarknaden för klienter med kriminalitetsproblematik 

eller i riskzonen. Att finna, få och behålla ett arbete är det yttersta målet.” 

Målgruppen beskrivs nu på följande sätt: 

- Mellan 18–40 år. 

- Ordnat boende och drogfri. 

- Svårigheter att komma in på arbetsmarknaden utan stöd. 

- Sociala problem, kriminalitet (eller i riskzonen) och/eller missbruksproblematik 

och/eller annan problematik (hanterad). Socialmedicinskt handikapp. 

Vad som ryms i begreppet sociala problem eller vad det innebär att missbruksproblematik 

och andra problem skall vara ”hanterade”, framgår inte av dokumentet. 

SAMVERKAN OCH SAMSYN 

Det nya styrdokumentet kan ses som ett sätt för styrgruppen att tydliggöra och formalisera 

det gemensamma beslutsfattandet i KrAmi:s arbetsgrupp. Tonvikt lades på att beslut 

om in- och utskrivningar skulle fattas gemensamt av personalgruppen. I de fall där 

man inte kan enas, skall de enskilda ärendena lyftas till styrgruppsnivå där beslut fattas. 

Det nya styrdokumentet reglerar och tydliggör ramarna för samverkan på följande vis: 

”Arbetet måste ske tillsammans och utgöras av gemensamma bedömningar och ställningstagande under 

strukturerade former. De anställda ska utifrån sin profession, sin kompetens och utifrån sin 

huvudman bevaka sitt område.” 

Vissa möten under ledning infördes, där de frågor som arbetsgruppen hade svårigheter 

att enas kring skulle lyftas, t.ex. oenigheter gällande in- och utskrivningar. Ledningen 

av dessa möten cirkulerar mellan styrgruppens chefer, som i sin tur samråder med 

varandra. Till att börja med införs regelbundna arbetsmöten varje vecka. Arbetsanteckningar 

skall föras och vidarebefordras till cheferna i respektive organisation senast 

dagen efter. 

Där arbetade vi fram en modell som har fungerat väldigt bra. Utifrån de här måndagsmötena 

personalen har, då skriver de vad de eventuellt behöver hjälp med, så löser vi det på torsdagsmötet. 

För då kommer det en av oss från styrgruppen och då är vi inte samlade alla tre, utan det är en 

myndighet. Och då måste vi ge den personen mandat att ta beslut i frågan. Så vi bestämde att vi 

måste kommunicera via mail eller telefon, när frågorna kommit på måndagen. Vi kommunicerar 

och har enats om ett beslut till torsdagen. Som sen den som är där har mandat att framföra. Det 

blev också så i praktiken. Vi kunde ju ha olika syn och i mitt huvud så har vi jobbat så att om det 

var två som tyckte en sak och en tredje ett annat, så blev det ett majoritetsbeslut. (Socialtjänstens 

chefsrepresentant) 

40 41

Arbetsgruppen höll sitt första arbetsmöte 27 mars 2008, av mötesanteckningarna 

framgår att gruppen tagit del av styrgruppens planering och är mycket nöjda med den 

struktur som nu lagts upp. De täta ledningsmötena upplevs som ett stort steg i rätt 

riktning. 

I juni månad slutar Af:s personalrepresentant i KrAmi. Känslan av att vara den i gruppen 

som hela tiden bromsar och får säga nej har varit tung att bära. Hon upplever att 

uppdraget varit slitsamt och motstridigt, i synnerhet när det gäller samverkansfrågor. 

”Det som har slitit på mig är ju samverkan. Det är ingenting annat.” En ny representant från 

Af planeras tillträda i augusti månad. 

HANDLEDNING 

En fråga som stötts och blötts under utvärderingsperioden är den om gemensam handledning 

för personalen. Hela den mödosamma hösten 2007 hade skett utan handledning 

för arbetsgruppen. Det framkommer av styrgruppsprotokoll daterat 2007-06-21, 

att personalen redan under våren 2007 efterfrågat gemensam handledning. Dels för 

att få hjälp att hantera svårigheter i arbetet med kursdeltagarna, dels för att det fanns 

behov av stöd i arbetsgruppens inre processer. 

Det dröjde dock fram till januari 2008 innan arbetsgruppen hade i kommit igång med 

gemensam handledning, två timmar varannan vecka. Denna drogs oväntat in av styrgruppen 

sommaren 2008. Från personalen riktades kritik mot att styrgruppen tagit 

beslut om att ersätta handledningen med en annan typ av konsultation, ”process-stöd”, 

utan att efterfråga personalgruppens uppfattning. Speciellt då man från styrgruppens 

håll inte kunnat beskriva vad process-stöd innebar på ett för personalen begripligt sätt. 

Syftet med process-stöd beskrevs av styrgruppen som att få samman olika organisationer 

i en personalgrupp samtidigt som varje myndighetsrepresentant skall behålla 

sin egen identitet . 22 Idén med att ersätta handledningen med process-stöd kom från 

socialtjänstens chefsrepresentant. ”Vi har köpt in en konsult med MOB-pengar som arbetar 

med process-stöd... Alltså stöd i processen att bli en arbetsgrupp och finna sina roller.” 

Bakom beslutet låg också det faktum att chefsrepresentanterna under våren 2008 lagt 

ner betydligt mer tid på KrAmi än vad verksamhetens storlek representerade i deras 

totala chefskap. 

Och eftersom situationen var som den var [vintern/våren 2008] och vi lade väldigt mycket tid på 

KrAmi, så ser vi nu att under hösten så kommer de att få väldigt mycket stöd i det här som personalgrupp. 

Vi är ju kvar som chefer och allt det här andra, men processen, där behöver vi inte 

vara med och gå in på det sättet. Utan det får de hjälp med av en utomstående. (Socialtjänstens 


Kriminalvårdens chefsrepresentant har fångat upp missnöjet hos personalen, vilket 

hon ser som förståeligt samtidigt som hon är övertygad om att styrgruppen fattat ett 

riktigt beslut: 

Jag tänker ju att det här ska få verka och att det skall bli framgångsrikt. Men skall man se på nu- 


läget så vet jag att det inte är något jubel... De blev fråntagna en handledning som de var väldigt 

nöjda med och vi kom med ett förslag som jag själv inte kände till från början. Och jag skall inte 

utsättas för det, så jag kan förstå att det inte blev ett jätte-jubel kring det. Men jag tror likafullt att 

det kommer att bli bra till slut. 

MÅLGRUPPEN – VEM SKALL INKLUDERAS? 

Trots det nya styrdokumentet råder det i maj månad fortfarande diskussioner och viss 

oenighet i såväl arbetsgrupp som styrgrupp om vilka personer som skall sägas ingå i 

KrAmi:s målgrupp. Detta kan illustreras genom följande citat från personalgruppen: 

Alltså målgruppen är vi överens om. Men sedan när vi kommer ner på individplanet så är vi inte 

överens om vilka som skall få börja, vilka som skall skrivas ut och så vidare. (Frivårdsinspektör) 

När personalen diskuterar svårigheter i att enas kring en gemensam målgruppsdefinition, 

finns en föreställning om att de olika myndigheterna har olika syn på KrAmideltagarna 

och deras behov. När man diskuterar KrAmi:s målgrupp ställs den mot den 

egna myndighetens totala målgrupp, och synen på deltagarna relateras till hemmaorganisationens 

synsätt. 

Alltså om jag får hårddra det lite, de flesta av de som vi jobbar med i KrAmi, de skulle inte överhuvudtaget 

platsa inom Arbetsförmedlingen. De skulle antagligen inte kunna klara av att ta emot 

de tjänster som vanliga Arbetsförmedlingen har att erbjuda, det är liksom för stor diskrepans där. 

Det är ju jättetråkigt men jag tror det, att socialtjänsten och kriminalvården har ju specifikt denna 

målgrupp, deras uppdrag är ju att arbeta med just dessa personer. AF:s uppdrag är ju mycket bredare, 

eller målgruppen är ju mycket bredare . (Arbetsförmedlare) 

Helt klart är att det bland personalen existerar olika värderingar av vilka verksamheten 

skall vara till för. Diskussionen och svårigheterna för de tre myndigheterna att enas 

kring en gemensam målgruppsdefinition kan ytterligare belysas genom följande citat 

från styrgruppen. 

Hela KrAmi tanken lite ett moment 22 för mig. Alltså det här, vilka det är som är målgrupp, alltså 

kriminell bakgrund, och där går ju droger och missbruk hand i hand. Och så säger man att man 

har missbruksproblem, så kommer man inte in i KrAmi. Alltså måste man ju säga något annat, 

och vad gör man sen då? (...) Vår erfarenhet säger, att har man klarat sex månaders drogfrihet så 

klarar man att fixa jobb själv också. Alltså nu hårddrar jag det lite. Sen är det klart att det kan finnas 

andra saker man behöver hjälp med men väldigt många i den gruppen, har de klarat så lång 

drogfrihet så klarar man att ordna jobb också. (Socialtjänstens chefsrepresentant) 

Där har du en sådan typisk grej som vi stött och blött hur länge som helst. Vi inom Arbetsförmedlingen 

skall överhuvudtaget inte vara inblandade om kursdeltagarna inte varit drogfria 

i minst sex månader. Dokumenterat drogfria dessutom. Så prata om ett moment 22. Det står i 

våra riktlinjer att i annat fall så står de inte till arbetsmarknadens förfogande och vi får inte ens gå 

in med arbetslivsinriktad rehabilitering. (Arbetsförmedlingens chefsrepresentant) 

Ett annat exempel på hur de olika myndigheternas perspektiv och uppdrag bryts mot 

varandra är i synen på att målgruppen breddats till att inkludera även män som ligger i 

riskzonen för kriminalitet. KrAmi Göteborg var våren 2008 den enda KrAmi-instans i 

42 43

landet som tagit bort kravet på att manliga deltagare skall vara dömda till påföljd inom 

Kriminalvården för att tillhöra målgruppen. Utifrån sitt kriminalvårdsuppdrag ser frivårdsinspektören 

en viss fara i detta. 

Nu har jag inte fattat hur många det är som inte är dömda som har gått här, för det är ändå en 

siffra som till slut kan göra att kriminalvården säger att: ”jaha – helt plötsligt är det jättemånga 

som är i riskzonen, då kanske inte vi vill vara med och betala”... Bara man är medveten om det, 

det är det jag känner. Så de inte kommer sen och säger att: ”varför gör ni såhär?” 

Socialsekreteraren i arbetslaget har ett annat perspektiv på vidgandet av målgruppen. 

Att även inkludera personer i riskzonen för kriminalitet är en viktig del i att förebygga 

en potentiellt negativ utveckling. Detta i sin tur leder till stora vinster för såväl individ 

som organisation: 

Vi hade en kille idag som kom och han ligger i riskzonen, det är smågrejer hela tiden, är inte särskilt 

gammal. Och egentligen kan han inte säga att han är kriminell, men när han söker helt själv 

och sade att han på något sätt hela tiden är inblandad i smågrejer, han var bl. a häktad men han 

har aldrig blivit dömd. En ung kille, söker helt själv och är i riskzonen, så att styrgruppen godkände 

att även riskzonen, om det bedöms så kan man ta in dem. Och det kändes bra, vi gjorde 

ett bra jobb. Efter kursen och coachningen har han fått jobb, han jobbar nu i en firma och för 

oss räcker det. 

5.1.5 KRAMI SETT UR BACKSPEGELN 

– DE PROFESSIONELLAS REFLEKTIONER 

Vid de avslutande intervjuerna med personalen och styrgruppen, bad jag dem att reflektera 

över verksamhetens utveckling under utvärderingsperioden. Jag vill här på ett 

samlat sätt redogöra för de professionellas retrospektiva bilder av utvärderingstiden 

samt deras tankar om verksamhetens utvecklingsområden. 

När personal och styrgrupp i efterhand beskriver hösten 2007 så tonar bilden fram av 

en instabil och slitsam period. Deltagarantalet var lågt och en bristfällig kommunikation 

mellan styrgrupp och arbetsgrupp ledde till oklarheter och förvirring i det vardagliga 

arbetet. 

Om vi tittar på vad som hänt under hösten 2007 så kan man säga att det var väldigt instabilt på 

det sättet att det saknades kontinuitet. En person i styrgruppen kom ny, en annan skulle gå på 

mammaledighet, en annan person kom in. Det fanns inga kontinuerliga träffar där alla är med 

och finns det brist på kontinuitet på styrgruppsnivå så är det självklart att det reflekteras neråt. 

(Socialsekreterare) 

Januari 2008 framträder i intervjumaterialet som en brytpunkt. Efter en rörig och osäker 

höst stabiliserades situationen efter årsskiftet då styrgruppen gick in mer aktivt i 

verksamheten. Personalen upplever att arbetet i KrAmi därefter utvecklades i en positiv 

riktning. ”Det har blivit en stor förändring, sen januari. Det har ju varit lite krismöten styrgruppen 

har haft och så kom ju den här arbetsplanen i samband med det... Så det blev bra.” (Frivårdsinspektör). 

Från styrgruppens håll upplever man att man i den nya konstellationen tog arbetsgruppens 

kritik om dålig styrning och avsaknad av tydligt uppdrag på allvar. 

Själva beslutgången, själva ramen eller strukturen, den fick vi ju till, väldigt bra tycker jag. Och 

det har personalen också sagt, att de är väldigt nöjda med det. Och det resulterade också i, tror 

jag, att arbetsgruppen kände trygghet att de inte måste komma fram till någonting. Så det också 

gjorde att de löste många fall tillsammans själva. Alltså de visste att tryggheten fanns, att klarar 

de det inte så kan de lyfta det. Så det hjälpte dem, det är så de har uttryckt det själva också. Sen är 

det klart, utifrån det här med olika uppdrag och olika kultur, olika lagar att följa, så är det inte helt 

enkelt. (Socialtjänstens styrgruppsrepresentant) 

Vad gäller styrgruppens gemensamma uppdrag beskrivs det av Arbetsförmedlingens 

chefsrepresentant som ”sällsynt löst”. Avsaknaden av ett nationellt samverkansavtal mellan 

myndigheterna gällande KrAmi, medför att det för varje enskild verksamhet skrivs 

lokala avtal. I Göteborgs fall kan avtalet sägas upp med tre månaders varsel. Man ser i 

styrgruppen positivt på det samverkansavtal som våren 2008 skrivits mellan Kriminalvårdens 

och Arbetsförmedlingens generaldirektörer. I avtalet nämns KrAmi som en 

del i arbetet att stärka kriminalvårdsklienters ställning på arbetsmarknaden. 

Alltså var och en så representerar vi vår verksamhet och står för den kulturen och de riktlinjerna 

och hela det här, men i övrigt så känner jag inte att jag fått något tydligt uppdrag hur arbetet skall 

bedrivas. Det skall nås ett resultat och så finns det ändå inte mål för det, det är ju lite spännande. 

Men det kanske blir bättre nu när de har fått in KrAmi i samverkansavtalet på nationell nivå. (Arbetsförmedlingens 


Målgruppsdiskussionen är fortgående, liksom intags- och utskrivningskriterier. Arbetsgruppen 

upplever dock att den struktur som styrgruppen byggt upp, där eventuella 

oenigheter kring individärenden lyfts till chefsnivå, fungerar väl. 

Utskrivning... Ja där tycker vi olika, jätteolika. Vad som är en utskrivning. Men det ska inte vi 

behöva bry oss om längre säger styrgruppen, utan det skall vi lämna över till dem. Så fort vi har 

någon form av ärende där vi inte kan komma fram till ett gemensamt beslut så ska vi lämna det 

till styrgruppen. Och det tycker jag är jätteskönt. (Frivårdsinspektör) 

Kriminalvårdens representant i arbetslaget har, sedan hon tillträdde sin tjänst 1 januari 

2008, fört statistik över hur många kriminalvårdsklienter som går vidare i arbete genom 

KrAmi. Hon har uppmärksammat brister och skillnader i den statistik som KrAmi fört 

tidigare, vilket till stor del beror på att de olika myndigheterna har olika sätt att redovisa 

och bedöma resultat. 

Hon ser det som en viktig del i sitt arbete att förbättra den statistiska redovisningen, att 

göra den mer överskådlig och förståelig. Datauppkopplingen mot Kriminalvårdens databas 

möjliggör även jämförelser med KrAmi nationellt. På så sätt har hon noterat att 

Göteborg ligger påfallande lågt vad gäller antal återinskrivningar av f.d. kursdeltagare. 

44 45

På andra ställen återskriver de jättemycket... Vi säger ju alltid att de är välkomna tillbaka, men 

ibland... Hur får man tillbaka dem? KrAmi nationellt är ju mer tydliga med att ńu har du tagit 

återfall, nu får du vara härifrån en månad och lämna urinprov, sen är du välkommen tillbaka´. 

Och så skrivs de in igen. Så jobbar inte vi och det tänker jag att det där skall vi utveckla. 

När socialsekreteraren får tänka fritt kring hur KrAmi Göteborg hade kunnat förbättras 

är det fritidsaktiviteter och egna verksamhetslokaler som står högst på önskelistan: 

Och inte lokaler i Bergsjön, inte i ett segregerat område, utan i Örgryte eller Askim eller något. 

Väldigt många killar åker inte längre än till Gamlestan, där går gränsen. Jag vill öppna Göteborg 

för dem. Därför åker vi till Röhsska museet, för många är det första gången de gör en sådan sak. 

Så att ett hus med aktiviteter, kopiera KrAmi Uppsalas modell... Killarna tar ansvar för allt i huset; 

städa, fixa, laga mat, renovera det. Det är ett sätt att få dem att ta mer ansvar. 

Känslan inför den kommande hösten är positiv hos både personal och styrgrupp. 

Verksamheten förväntas efter vårens utvecklingsarbete komma igång på ett mer effektivt 

och strukturerat vis. 

5.1.6 SAMMANFATTNING 

När personal och styrgrupp beskriver hösten 2007 så handlar det mycket om den 

känsla av osäkerhet som verksamheten befann sig i. Det var få sökande till vägledningskurserna 

och ännu färre som godkändes för kursstart. Personalomsättning i såväl 

styrgrupp som personalgrupp bidrog till att ytterligare förstärka den redan ansträngda 

situationen. 

Efter en strävsam höst där kommunikationen mellan arbetsgrupp och styrgrupp fungerade 

otillfredsställande, följde 2008 en mer aktiv vår där styrgruppen tog en betydligt 

mer operativ roll. Mycket av styrgruppens tid lades på att sätta sig in i verksamheten 

och av att inom ramen för sina respektive myndigheters uppdrag, hitta fungerande 

samverkansformer. Frågor om verksamhetens grunder, förutsättningar och inriktning 

lyftes till en öppen diskussion, både inom styrgruppen och mellan styrgrupp och arbetsgrupp. 

Kärnfrågor för verksamheten som vid utvärderingens slut fortfarande var 

ämne för diskussion handlade framför allt om vilken målgrupp KrAmi vänder sig till, 

intags- och utskrivningskriterier samt verksamhetens arbetsmetoder. 

5.2 MOB-PROJEKTET 

5.2.1 SENSOMMAR 2007 

Mot bakgrund av den beskrivning som gjorts av KrAmi Göteborg, kommer jag nu 

att beskriva MOB-projektets utveckling samma period. Socialsekreteraren som rekryterats 

på 50 % i MOB-projektet och 50 % i Behandlingsenheten Norr:s narkomanvårdsgrupp, 

började sitt arbete den 1 maj 2007. Uppdraget sträckte sig initialt fram till 

årsskiftet 2007/2008. Socialsekreteraren var relativt ny i yrket, hon hade tidigare arbetat 

en period vid Behandlingsenheten Norr och där ingått i narkomanvårdsgruppen. 

Det var hennes tidigare chef, tillika styrgruppsrepresentant för socialtjänsten i KrAmi, 

som ställde frågan om hon var intresserad av att med ett särskilt uppdrag arbeta inom 

KrAmi. Det här avsnittet handlar om hur socialsekreteraren tolkade uppdraget och 

hur projektet kom att utvecklas. Om sina förväntningar innan projektet startade säger 

socialsekreteraren så här: 

Jag visste ju inte så mycket om KrAmi överhuvudtaget utan det var min [före detta]chef som 

presenterade det för mig. Och då tyckte jag att det lät intressant för jag har alltid velat jobba med 

den här målgruppen och jobba litet i projektform. Så som min uppfattning var då var att jag 

skulle spela samma roll som här [narkomanvårdsgruppen] och vara en person som kan lite mer 

om missbruksfrågor. Och kanske kan bidra med delen där i KrAmi. Så jag visste inte så mycket 

då, men jag tyckte det lät spännande. 

När socialsekreteraren började sin anställning hade det skett vissa förändringar avseende 

målgruppen sedan projektets syfte och mål formulerades, vilket vi sett i kapitlet 

om KrAmi. Detta innebar förändrade förutsättningar för den nyanställda socialsekreteraren. 

Dessutom var det semestertider, vilket innebar att den chef som ansvarade 

för projektets styrning var ledig från mitten av maj fram till augusti månad. Det fanns 

inom KrAmi:s personalgrupp olika bilder av MOB-projektets syfte och vad arbetet 

rent konkret skulle innebära: 

Jag skulle tro, nu har ju inte [Ss.M] 23 varit här särskilt länge, men jag har ju redan sett indikationer 

på att finns hon med så kan man rädda sådana situationer när elever återfaller. Kanske till och 

med rädda anställningar den vägen om folk faktiskt är ute på någonting. Men kanske främst då 

att personerna får den hjälp de behöver, fort. Och senare då kan lotsas tillbaka till oss. Det är väl 

egentligen det som är mest aktuellt (Arbetsförmedlare) 

Jag tror att det kan vara bra för en del att ha en särskild person att vända sig till med lite mer 

känsliga problem, det tror jag… Å ena sidan. Å andra sidan kan jag känna att vi har ganska lite 

tillströmning, vi har inte många deltagare. Och jag skulle gott och väl ha den tiden att ha samtal 

med dem också. Det tror jag mina kollegor också skulle ha. Sedan är det klart att vi inte har den 

kanalen till Behandlingsenheten, men tiden har vi. Jag vet att de inte haft den tiden förut, i gamla 

KrAmi, det är därför de har sökt de här pengarna. Vi funderar mycket på varför tillströmningen 

inte har varit så bra de sista månaderna. Nu hade vi bara sex stycken på sista kursen [augusti 2007] 

och som det ser ut nu har vi bara fem stycken klara att börja nästa kurs. Och det är ju ganska lite 

när vi har utrymme att ta in upp till 12 personer varje kurs. Men tanken med MOB-tjänsten är ju 

god. (Frivårdsinspektör) 

Beskrivningen av MOB-rollen kommer från den gamla KrAmi-gruppen. De såg ett stort behov 

av en extra resurs för att få hjälp med missbruksfrågor, slussa vidare och sådär. Och vi hade 

samma problem, men inte lika mycket nu eftersom vi arbetar på ett annat sätt. Men vi har inte 

kompetens eller tid för det området [missbruk], så MOB-projektet kom perfekt alltså. Och även 

om vi hade tid med de arbetsuppgifterna, så skulle det krocka med våra roller och konsekvenspedagogiken 

överhuvudtaget. Vi ställer krav, coachning och behandling funkar inte i en och samma 

roll. (Socialsekreterare). 

Den nya socialsekreteraren förväntades alltså jobba med enskilda deltagare under vägledningskurserna 

och även under uppföljningsperioden när deltagarna gått vidare ut 

i lönebidragsanställningar. En annan förväntan var att hon skulle kunna slussa vidare 

deltagare till kommunens öppna narkomanvård. Under projektets inledande period 

23. Ss.M = Socialsekreteraren i MOB-projektet 

46 47

hade socialsekreteraren getts fria händer att utforma sina arbetsuppgifter, något som 

upplevdes som svårt då hon saknade en konkret uppdragshandling. Detta signalerades 

tidigt till styrgruppen vilket framgår av följande citat från styrgruppsprotokoll 24 , då 

frågan om tydligare arbetsbeskrivning lyftes: 

[Ss.M] har börjat komma in mer i sina arbetsuppgifter, men hon efterlyser en klarare arbetsbeskrivning. 

Vi diskuterar missbruk bland de kvinnor som finns i målgruppen. Kriminalvårdens 

representanter i KrAmi kan förmedla kontakt till den grupp handläggare för kvinnor som finns 

inom Frivården. [Ss.M] har tills vidare fria händer att själv utforma sina arbetsuppgifter. Vid behov 

tas frågan upp igen vid nästa styrgruppsmöte. 

Vid mötet närvarade chefsrepresentanterna för Arbetsförmedlingen och Kriminalvården. 

Någon tydligare arbetsbeskrivning gavs alltså inte, vilket kan förklaras av att den 

som ansvarade för den nyanställda socialsekreteraren var socialtjänstens chefsrepresentant. 

Utan tidigare erfarenhet av att arbeta i projektform och i avsaknad av arbetsledning 

som kunde ge riktlinjer för arbetet, fick socialsekreteraren alltså tillsammans 

med KrAmi-personalen initialt själv tolka och utforma sitt uppdrag. 

Tillsammans med personalen i KrAmi diskuterade socialsekreteraren hur hon skulle 

strukturera sitt arbete på bästa sätt. Vare sig hon eller de andra i personalgruppen visste 

om det fanns någon motsvarighet till hennes tjänst i andra KrAmi-verksamheter. Hennes 

första kursomgång var den kurs som gavs efter sommaruppehållet, i augusti 2007. 

Det beslutades att hon skulle presentera sig och sitt uppdrag för deltagarna redan vid 

första kursdagen. 

Jag berättar att jag jobbar med personer som har ett narkotikamissbruk, att jag kan erbjuda stöd 

för dem som återfaller i ett drogmissbruk och de som vill ha en kontakt för att förebygga missbruk. 

Jag försöker lägga det på den nivån att kontakten kan utgöra ett stöd för personer som 

behöver det, alltså även psykosocialt stöd för att inte plocka ut vissa personer ur kursen som kan 

känna sig utpekade. 

Med stöd av sin chef beslutade socialsekreteraren att utvidga sitt uppdrag och att ge 

erbjudande om samtalskontakt till alla KrAmi-deltagare. Under hösten 2007 kom alltså 

uppdraget att utvidgas till att inkludera även deltagare som inte har haft missbruksproblem: 

MOB-projektets socialsekreterare används till mer än ursprungssyftet, hon kommer ju in tidigt 

i kursen och som det ser ut nu så jobbar hon ju inte med dem som tar återfall. Det är möjligt att 

det prioriteras om det uppstår sådana situationer, men nu har vi ju inte så hög arbetsbelastning 

och då har ju hon även jobbat förebyggande mot återfall. Hon har ju samtal och slussar vidare 

även de som inte haft återfall. (Frivårdsinspektör) 

Det blev mer såhär att alla som gick KrAmi-kursen skulle bli erbjudna samtal, vi väntade inte 

på att fånga upp dem som avvek eller inte dök upp utan alla visste från början att det fanns ett 

sådant erbjudande, det blev en del av KrAmi-konceptet. (SsM) 

Hon tog tag i andra delen av uppdraget, att synliggöra och öka inflödet av kvinnliga 

deltagare, genom en kartläggning av befintliga nätverk för denna grupp. Tanken var att 

24. 2007-06-21 

om möjligt starta samarbete med redan etablerade verksamheter. Inledningsvis kontaktades 

kvinno-kooperativen Karins Döttrar, Villa Karin och Utväg. Det handlade i första 

skedet om att boka tider för att besöka verksamheterna och informera om KrAmi. 

5.2.2 SENHÖSTEN 2007 

I det nya styrdokument som KrAmi:s styrgrupp författade i november 2007, inkluderades 

även MOB-projektet: 

Under 2007 har initierats en MOB-finansierad tjänst till KrAmi Göteborg. Penarna finansierar 

en halvtids tjänst som är tillsatt av Narkomanvårdsgruppen NO. 25 Huvudsakligt syfte är att 

fånga upp deltagare som eventuellt återfaller i missbruk under pågående KrAmi kurs. Deltagarna 

ska erbjudas samtalsbehandling och på sikt lotsas tillbaka in i KrAmi. Vi vill bygga upp ett kontaktnät 

av interna och externa resurser som stöd, ex. narkomanvården. Då vi har sett att flertalet 

av deltagarna har/har haft missbruk av narkotika vill vi på detta sätt skapa gynnsammare förutsättningar 

för KrAmi klienterna. Det finns även en önskan att synliggöra kvinnor och kvinnors 

problem inom KrAmi:s målgrupp och att upparbeta nätverk för att öka inflödet av kvinnor. 

Projektets socialsekreterare ägnade denna period en stor del av sin arbetstid åt att tillsammans 

med KrAmi:s socialsekreterare informera om KrAmi och om projektets 

funktion. Informationen riktades mot den egna förvaltningen, ut mot stadsdelarnas 

socialkontor och gentemot andra potentiella samarbetspartners. Hon började även gå 

in aktivt under KrAmi:s rekryteringsfas och intervjua sökande inför kurserna. Tanken 

var att ju bättre bild deltagarna fick av henne och hennes roll som samtalsbehandlare, 

ju lättare skulle de ha att våga be om hjälp och stöd. 

Syftet är att komma in så tidigt som möjligt, alltså att jag lär känna dem så tidigt som möjligt. Och 

att min roll blir tydligare för dem redan från början, då tror jag att det bli enklare för mig… Sen 

alltså, alla som kommer till KrAmi är ju här för att få ett jobb, det är ju den utgångstanke de kommer 

med. Så det är ju väldigt svårt att få dem att försöka se den andra biten också. Jag försöker att 

få mina kollegor att börja tänka utifrån behandling, att det [KrAmi och MOB-projektet] ska vara 

ett paket. Så att motivationsprocessen inte bara finns hos mig, utan att även de gör det [arbetar 

motiverande], hela tiden. 

Av de två kurser som genomförts i augusti och oktober hade inte någon deltagare blivit 

aktuell för insatser genom MOB-projektet. Som vi känner igen från avsnittet om 

KrAmi ställdes den planerade novemberkursen in och i december månad hade MOBprojektets 

socialsekreterare ännu inte haft några enskilda behandlingskontakter inom 

ramen för sitt ursprungliga uppdrag. Mer och mer hade hon blivit en del av KrAmi:s 

ordinarie verksamhet: 

Nu är det ju så att vi inte har haft någon kurs på två månader men innan dess så har ju alla blivit 

erbjudna den kontakten. Och vi har försökt att följa upp dem under kursen och försökt motivera 

dem att ta emot den här hjälpen. Sen så kan jag ju inte konkret säga att utgångstanken, alltså personer 

som återfaller i missbruk har jag inga konkreta exempel på, utan det här erbjudandet har 

funnits med alla från början och vissa har ju tagit emot det. Och man kan säga att de personerna 

som jag haft kontakt med hittills, där har man kunnat tillgodose de behov som man sett. Men jag 

vet inte hur det kommer att bli framöver. (SsM) 

25. Tidigare och senare i rapporten benämnt Behandlingsenheten Norr. 

48 49

5.2.3 VÅREN 2008 

Trots de förändrade förutsättningarna och den otydliga uppstartsfasen, beslutades vid 

årsskiftet 2007/2008 om ett års förlängning av projektet. I KrAmi:s årsberättelse för 

2007 inkluderas MOB-projektet. I dokumentet beskrivs inte att uppdraget i praktiken 

har kommit att förändras, utan de gamla formuleringarna från projektansökan 2006 

hänger kvar: 

En extra deltidstjänst – MOB 

KrAmi har fått ökning i personalgruppen med en halvtidsanställd person fr.o.m. maj 2007. 

Halvtidstjänsten är tillsatt av Narkomanvårdsgruppen NO. Det är ett MOB-finansierat samverkansprojekt 

mellan Behandlingsenheten Norr, Social resursförvaltning och KrAmi Göteborg. 

Man har som syfte att fånga upp deltagare som eventuellt återfaller i missbruk under pågående 

KrAmi-kurs. Då man har sett att flertalet av deltagarna har/har haft missbruk av narkotika. Deltagarna 

skall därefter erbjudas samtalsbehandling och på sikt lotsas tillbaka in i KrAmi. Det finns 

även ett önskemål om att utöka inflödet av kvinnliga deltagare i KrAmi, då man har haft svårt att 

fånga upp denna målgrupp. Man vill synliggöra kvinnor och kvinnors problem inom KrAmi:s 

målgrupp och följaktligen upparbeta nätverk för att öka inflödet av kvinnor till KrAmi […] 

Nytt för 2008 

MOB – storstadssatsning mot narkotika. 

Fortsättning av extra halvtidstjänst – [Ss.M] 

kommer att fortsätta 2008 med sitt uppdrag på KrAmi. 

Att uppdraget förändrats beskrivs alltså inte i dokumentet. I februari 2008 beskriver 

projektets socialsekreterare hur hon försökt att hitta sin roll i KrAmi: 

Jag skulle främst då arbeta med personer som hade ett missbruk, som under kursen återföll 

i missbruk och då skulle jag fånga upp dem och lotsa dem vidare till behandlingsinsatser. Då 

pratar vi om öppna behandlingsinsatser, de öppna narkomanvårdsgrupper som finns här i Göteborg… 

det var uppdraget från början. Sen var det olika åsikter om hur jag skulle jobba också. 

Med tanke på att det alltså fanns delade meningar om jag skulle gå in mer i kursen och ta ansvar 

som en vanlig kursansvarig, som en mer allmän förstärkning av KrAmi… Det var inom personalgruppen. 

När jag kom hit [till KrAmi] på min första intervju var det tal om det, jag visste ju 

inte så mycket då så vi pratade om det i lösa termer. Vi sa inget om hur mitt uppdrag skulle se 

ut, men sen när jag väl började här och upptäckte att mycket av det arbete som görs här följer 

konsekvenspedagogiken, så kom jag på att det kanske inte är så bra att i min roll jobba så. För jag 

jobbar ju mer utifrån relationen och för att klienterna skall kunna få ett förtroende för mig, så jag 

tror det krävs att man jobbar mer behandlande från början. 

Den del av MOB-uppdraget som syftade till ökat fokus på kvinnliga deltagares behov 

och tillträde till KrAmi, hade konkretiserats i fortsatt informationsarbete mot verksamheter 

som arbetade med målgruppen. Informationen riktades till handläggare och 

arbetsledare, som i sin tur förväntades sprida informationen till den potentiella målgruppen: 

Vi har påbörjat samarbete med Karins döttrar. Det är så att deras arbetsledare har fått information 

om KrAmi och… de tajmar och slussar vidare dem [tjejerna], eventuellt vidare till KrAmi. 

Och det tar tid, det vet man. (Ss.M) 

Parallellt fördes diskussioner inom andra delar av respektive samverkansorganisationer 

om möjligheterna att starta upp ett s.k. KrAmiMOA, särskilt för kvinnor. Vid styrgruppsmöte 

den 17 januari 2008 informerade socialtjänstens chefsrepresentant om att 

Vägen Ut! 26 kontaktat Social resursförvaltning och ställt frågan om det fanns möjlighet 

att utveckla ett KrAmiMOA i Göteborg. Diskussioner hade inletts tillsammans med 

Kriminalvården, som utsett en representant att särskilt engagera sig i att utreda behovet 

av och möjligheterna till att starta ett KrAmiMOA i Göteborg. 

Den del av uppdraget som handlade om att behovsinventera och fånga upp kvinnliga 

sökanden, hade i maj månad mer eller mindre lagts på is. Anledningen var att det nu 

fanns planer på att starta ett KrAmiMOA i Göteborg, och inventeringen inför detta 

projekt skedde av berörda verksamheter. I augusti 2008 står det klart att Länsstyrelsen 

beviljar medel för att undersöka behovet av och möjligheterna att starta ett kvinno- 

KrAmi. 27 Därmed upphör den del av projektet som syftat till att fokusera på kvinnor 

inom KrAmi:s målgrupp. 

5.2.4 SENVÅREN 2008 

MOB-projektet har i maj månad kommit att utvecklas till att socialsekreteraren nu träffar 

alla nya deltagare i samband med kursstart för ett enskilt möte. Samtalen kretsar 

kring eventuell tidigare missbruksproblematik, deltagarnas livssituation och planering 

framåt. Hon försöker vid detta möte motivera deltagarna till att inleda en samtalskontakt. 

26. Vägen ut! startade 2002 som ett partnerskap inom ett EU-projekt. Samarbetspartners var Försäkringskassan, 

Arbetsförmedlingen, Kriminalvården, Coompanion och ett antal intresseorganisationer. När projektet avslutades 

2005 hade tre sociala arbetskooperativ vuxit fram: Villa Vägen ut! Solberg, Karins Döttrar & Café Solberg. Tillsammans 

bildade de konsortiet Vägen ut! kooperativen som idag består av ett tiotal sociala företag. (www.vagenutsidor.se) 

27. Intervju med styrgruppen 2008-08-26 

50 51

Nu har det blivit så att när jag presenterar mig under kurserna, redan under första dagen, så 

säger jag att jag är samtalsstödjare i KrAmi. Under kursen försöker jag vara med så mycket som 

möjligt, speciellt de delarna där det är mer aktivitet. För att lära känna dem, så det blir enklare för 

dem att ha ett förtroende för mig och börja prata om de här sakerna. Då har ju jag sekretess, även 

emot KrAmi. Då väljer de kanske att prata med mig eftersom de vet att det är rätt forum. Och 

om det är så att det är någon av deltagarna som har bekymmer som inte berör arbete eller den 

delen som KrAmi står för, så hänvisas de till mig. 

En utgångspunkt för socialsekreteraren är att kriminalitet, psykisk ohälsa och missbruk 

hänger samman och att de olika delarna påverkar varandra. Mycket fokus läggs i samtalen 

på att få deltagarna att se dessa kopplingar och dess inverkan på deras livssituation. 

Att många inledningsvis inte uttrycker intresse för samtalskontakt ser hon inte som 

något konstigt.”När man kommer till KrAmi så är man ju inte motiverad till att skaffa samtalskontakt, 

utan man har som mål att komma ut i arbete eller utbildning. Så det är ju inte samtal 

de tänker på framför allt.” Å andra sidan är inte KrAmi tänkt som en behandlingsinsats, 

utan som en väg till arbete. De personer som söker sig till KrAmi är i första hand motiverade 

att komma ut i arbete, inte att etablera en samtalskontakt. Utöver de allmänna 

samtal som sker med alla deltagare har jag som utvärderare, vare sig genom intervjuer 

eller befintlig statistik, inte lyckats utröna i vilken utsträckning dessa inledande samtal 

lett vidare till etablerade samtalskontakter inom narkomanvården. Av de brukare som 

ingår i min empiri, var det endast en person som etablerade en samtalskontakt med 

MOB-projektets socialsekreterare. 

På frågan hur hon nu ser på sin roll i förhållande till övrig KrAmi-personals, svarar 

socialsekreteraren att hennes funktion är mer avskild från verksamheten i stort. Hon 

ser sig som en resurs, dels vad gäller kontakter ut mot narkomanvård och andra behandlingsenheter, 

dels om deltagare i kursverksamheten visar tecken på att må dåligt 

och behöver annat stöd än vad ordinarie personal kan ge. Denna bild stämmer överens 

med vad kollegorna i KrAmi berättar, vilket följande citat belyser: 

Jag är glad, oavsett vem det är, så är jag så glad att jag inte måste ta en roll till. Det räcker med 

att vara coach eller intervjuare eller informatör och att inte behöva ta samtal med killarna och 

tjejerna om missbruk. Det krockar med coachningen. Jag menar, om vi börjar prata om missbruk 

och så, det kommer aldrig att gå ihop med coachningsdelen. Om en kille snackar om att han är 

nära återfall, och jag ska entusiasmera henne eller honom… Terapi och coachning, det går inte 

alltså. Jag måste jobba med det positiva och motivera och entusiasmera. (Socialsekreterare) 

Vad hände då med det ursprungliga uppdraget, att fånga upp personer som återfaller 

under kurserna och på sikt slussa dem tillbaka till KrAmi? Så här svarar socialsekreteraren 

på frågan om hur projektets ursprungliga mål uppfyllts: 

Det har ju inte blivit så. Det har ju inte riktigt blivit så, eftersom det inte är några som återfallit. 

Och man kan ju tänka vad det kan bero på, det har vi pratat om. För det har ju sett ut så tidigare 

och det är därifrån som uppdraget har kommit. Jag tänker att uppdraget har blivit format utifrån 

våra erfarenheter i gruppen. Där har det blivit så, att eftersom vi går in redan i ett tidigt stadium 

och tänker förebyggande och inte väljer ut personer som återfaller. Utan redan från början så 

erbjuder vi samtalskontakt och vi uppmuntrar redan innan de börjar i KrAmi att de skall inleda 

en samtalskontakt. Och även efter, om de blir utskrivna från KrAmi, så är de välkomna till mig. 

Därför kan ju det ju vara såhär att det minskar återfallsrisken. 

En logisk konsekvens av de höjda kraven på de sökande, d.v.s. att eventuella problem 

med missbruk skall vara lösta innan det blir aktuellt med kursstart, är möjligtvis att 

risken för återfall under kurserna minskar eller försvinner helt. Det är dock oklart hu- 

ruvida det verkligen inte är några kursdeltagare som återfaller. Vad gäller de deltagare 

som ”försvinner” under pågående kurser har det visat sig vara svårare att fånga upp 

dessa brukare än väntat. De antaganden som gjordes i samband med projektansökan 

till MOB, om att deltagare som ”försvann” skulle kunna fångas upp genom erbjudande 

om en samtalskontakt, har inte infriats. 

De som försvinner (...) Oftast så försöker jag fånga upp dem sen, jag ringer. Men oftast så får jag 

ju inte tag i dem. Det blir liksom att när de försvinner från KrAmi så försvinner de från allt. Om 

det handlar om ett återfall, det vet man ju inte för personen har ju bara försvunnit så man vet inte 

vad det handlar om. Då är det svårt att hitta dem, det är svårt att motivera dem till att komma 

tillbaks, eller över huvud taget få tag i dem i telefon. 

För sökande till KrAmi som har ”hinder på vägen” i form av för kort drogfrihet, eller 

som under arbetsträning visar sig ha problem med alkohol eller droger, kan det bli 

också bli aktuellt med samtalskontakt. ”Men framför allt handlar det då om att den personen 

kan visa att man kan klara av att arbetsträna och kanske ha en kontakt med narkomanvården, 

under en tid. Och sen så får de börja på KrAmi.” 


När MOB-projektet startade hade det sedan projektets syfte och mål formulerades, 

skett vissa förändringar avseende intagskriterier i KrAmi, Detta innebar förändrade 

förutsättningar för projektet och den nyanställda socialsekreteraren hade inledningsvis 

svårt att finna sin roll som samtalsbehandlare i KrAmi. Med anledning av kraven på en 

längre tids drogfrihet hos de sökande före kursstart, hade den grupp som projektet ursprungligen 

var tänkt att fokusera i princip försvunnit från verksamheten. Uppdraget 

kom därför att utvidgas till att omfatta erbjudande om samtalskontakt till alla deltagare, 

informationsarbete med KrAmi:s socialsekreterare ut mot socialtjänst och narkomanvård 

samt en mer aktiv roll i delar av rekryteringsarbetet och vägledningskurserna. 

Därigenom har projektet utvecklats till att bli en mer allmän förstärkning av KrAmi 

Göteborgs ordinarie verksamhet. 

Den del av uppdraget som handlade om att behovsinventera och fånga upp KrAmi:s 

kvinnliga målgrupp upphörde i samband med att projekteringen inför ett KrAmiMOA 

i Göteborg övertogs av berörda verksamheter. 

5.3 ATT GÅ PÅ KRAMI 

– BRUKARNAS BERÄTTELSER 

Efter en kort beskrivning av de deltagare som ingår i materialet följer en tematiserad 

resultatredovisning. Att delta i KrAmi är en process i flera led; informationsmöte, beslut 

att söka och gå på intervju, vägledningskurs, praktik och tiden efter praktiken. Jag 

har valt att presentera resultatet av brukarintervjuerna utifrån denna tidslinje, kopplat 

till mönster i berättelserna som framträtt under bearbetningen av materialet. De olika 

temana har jag valt att kalla: första mötet, förväntningar på KrAmi, mål och motiv med 

KrAmi-deltagandet, initiala kontakter & erfarenheter, synpunkter på vägledningskur- 

52 53

sen, praktiken, stöd från personalen, att skrivas ut - utan att förstå varför, erfarenheter 

av MOB-projektet och KrAmi sett ur backspegeln. 28 

5.3.1 EN BESKRIVNING AV DELTAGARNA 

Under denna rubrik presenteras några mer formella data om de tolv deltagare från två 

kurstillfällen som medverkat i utvärderingen. Beskrivningen grundar sig på personalens 

dokumentation från intagsintervjuerna samt kompletterande uppgifter som deltagarna 

lämnat vid intervju 1. Sammanfattningsvis utgör mina informanter en heterogen 

grupp människor med olika erfarenheter och livssituationer. Många har lång erfarenhet 

av kontakt med olika myndigheter och vårdgivare. Brukarna har startat i KrAmi under 

delvis olika förutsättningar. De fyra brukare som ingick i oktoberkursen 2007 tillhörde 

den ”ursprungliga” målgruppen, medan övriga åtta deltagare från januarikursen 2008 

tillhörde den nya ”riskzonsgruppen”. Även om så är fallet finns det ingen större skillnad 

i deras sociala situation. Jag kan inte se att målgruppsförändringen fått genomslag 

när det gäller vilka som startat i de två kurser som ingår i mitt material. 

Majoriteten är män, endast en kvinna ingår. Åldersmässigt ligger spannet mellan 20 

– 47 år och medianåldern är 29 år. Samtliga är hemmahörande i Göteborg. Fyra deltagare 

är gifta eller sambo, två personer bor hemma hos sina föräldrar och resten lever 

ensamma. Fyra har barn. Sju personer är födda utomlands och fem är födda i Sverige. 

Fyra personer har tidigare deltagit i KrAmi. Tre personer skrevs ut under kurstiden. 

ARBETE OCH FÖRSÖRJNING 

Gemensamt för många av brukarna som ingår i materialet är en låg utbildningsnivå 

och dålig anknytning till arbetsmarknaden. Fyra deltagare har gymnasieutbildning, av 

dessa är tre praktiska utbildningar. Fyra deltagare påbörjade gymnasiet men avbröt, två 

deltagare avslutade grundskolan men läste inte vidare och två saknar grundskolekompetens. 

Majoriteten har endast haft kortare anställningar eller praktikperioder och aldrig etablerat 

sig på arbetsmarknaden. Endast en person har haft en längre sammanhängande 

anställning än två år. Två personer har aldrig arbetat. 

Huvudsaklig försörjningskälla för deltagarna under kursen var socialbidrag eller aktivitetsstöd. 

Samtliga hade skulder, för en del handlade det om tiotusentals kronor och 

mer än hälften av informanterna hade över 100 000 kronor var i obetalda skulder. 

BOENDE 

Fem personer har egen lägenhet, fem personer har boende genom socialtjänsten och 

två bor inneboende hos sina föräldrar. Av de personer som har sitt boende ordnat genom 

socialtjänsten bor fyra i träningslägenheter och en i ett kollektivboende. 

MISSBRUK OCH KRIMINALITET 

28. Citaten i detta avsnitt är enbart från brukarintervjuer. Mellanslag anger när nytt citat börjar. 

Samtliga brukare som intervjuats har straffats för brott. Sju personer har avtjänat ett eller 

flera fängelsestraff. De brott som legat till grund för fängelsestraffen är framför allt 

narkotikabrott och våldsbrott. Majoriteten av deltagarna, nio personer, har haft narkotikaproblem, 

vanligaste preparat är amfetamin, cannabis och heroin. Två av deltagarna 

gick i substitutionsbehandling 29 . Tre av deltagarna hade en etablerad samtalskontakt 

med öppna narkomanvården då de började i KrAmi. 

5.3.2 ATT GÅ PÅ KRAMI 

Jag var kallad via arbetsförmedlingen till ett jobbsökarmöte och då frågade de ”är det någon som 

är straffad”? Ja då var det någon som räckte upp handen. ”Ja ni är inte aktuella då.” Men jag stannade 

kvar iallafall och då frågade arbetsförmedlaren om jag hade hört talas om KrAmi. Och det 

hade jag inte, men kunde det vara ett sätt att få jobb så varför inte? 

FÖRSTA MÖTET 

De intervjuade brukarna ger många olika svar på var de fått information om KrAmi. 

Via vanliga Arbetsförmedlingen, frivårdsinspektörer, socialsekreterare, anstaltspersonal 

och kamrater är svar som lämnats. Första kontakten med KrAmi sker som beskrivits 

tidigare i rapporten via öppna informationsmöten som hålls varje vecka. En 

brukare beskriver sitt intryck av mötet: 

Det var intressant. Jag är liksom desperat, så alla vägar till att få ett jobb för mig... Jag tänkte att 

det kunde vara en bra grej. 

Majoriteten upplever första mötet med KrAmi som informativt och tydligt. Att det 

ställs krav på de som väljer att delta upplevs positivt, personalen förmedlar detta på ett 

sätt som brukarna uppskattar: 

Jag tycker mötet var bra, det var raka rör och inget plutti-nutt som det ofta kan vara annars. Bra 

information och bra att få veta att ansvaret ligger hos mig själv, att det ställs krav på de som väljer 

att delta. 

Det var rakt på sak och man fick ett bra grepp om vad det handlade om, det fick man. Så det var 

helt okej. 

En brukare som tidigare deltagit i verksamheten, tycker att informationsmötet som föregick 

det vid utvärderingen aktuella kurstillfället, gav en annan, bättre bild av KrAmi 

än han väntat sig: 

Jag var på KrAmi för 10-12 år sedan, när det var i Härlanda. Då när jag kom in så kändes det 

som ett klipp och klistra-möte. Jag var ju inne och kollade och det såg mer ut som någon daglig 

verksamhet. Det var lite annorlunda faktiskt. Men nu kändes det mer som att det är jobb, att söka 

jobb, det var mer fokus på det kändes det som. 

Det öppna informationsmötet får alltså ett gott betyg av brukarna, som samtliga valde 

att kontakta KrAmi och anmäla sitt intresse för att delta i kursverksamheten. 

29. Substitutionsbehandling, eller läkemedelsassisterad underhållsbehandling, är en medicinsk behandling av opiatberoende 

med metadon eller subutex/suboxone. Läkemedlen tar bort suget efter opiater och hämmar även effekten av 

eventuellt heroinintag. 

54 55

FÖRVÄNTNINGAR PÅ KRAMI 

Jobb. Det är det jag förväntar mig här. Att kunna försörja mig som alla andra gör. Jag har typ 

praktiserat och extrajobbat och sommarjobbat och så där innan, på olika arbetsplatser. Men det 

har aldrig lett till ett jobb, bara praktikplats efter praktikplats. 

Jobb. Det är det jag har som förväntningar. Alltså, jag har bara suttit inne en gång, jag vet inte hur 

folk är när man kommer på arbetsintervju och kanske säger att man suttit inne. Men här har de ju 

lönebidraget, så man kommer in mycket lättare. 

De intervjuade deltagarna har alla samma förväntningar på sitt deltagande i KrAmi: att 

det skall leda till jobb. Alla brukare uttrycker en positiv attityd till arbete. Lönebidraget 

upplevs som en avgörande del i att få en anställning på öppna arbetsmarknaden och är 

en viktig anledning till att man sökt sig till just KrAmi: 

Jag vill ha hjälp till fast arbete, det är mitt största skäl till varför jag är här. Det är för att jag vill 

ha fast anställning någonstans. Och här har de ju lönebidrag att komma med och så får man lite 

mer hjälp här. 

Att jag ska få en anställning. Det är det jag är ute efter mest, de har ju tillgång till lönebidrag här 

som man inte får annars. Jag tror att det gör mycket. Kanske inte arbetsgivaren kollar så mycket 

vad man har gjort om han tänker att han får lönebidrag. Det kan ju vara så. 

Alla vägar till att få ett jobb är ju positivt. Egentligen visste jag väl inte vad det skulle ge, men jag 

kände ändå att det kunde vara rätt väg. I och med att man kunde få praktik också, så jag körde på 

bara. Jag tog chansen när jag fick den. 

Förväntningarna på KrAmi hänger ihop med tidigare negativa erfarenheter av att med 

kriminell bakgrund söka jobb. Att det är ett hinder att vara straffad för brott då man 

söker arbete är något som de flesta brukare upplevt, det är också en starkt bidragande 

anledning till att man sökt sig till just KrAmi: 

Det är ett handikapp att vara straffad alltså. Jag blev helt chockad, herregud det var väl inte så 

farligt. Men det var det tydligen det jag hade gjort. 

Citatet ovan kommer från en brukare som tidigare har haft en fast anställning. På grund 

av sitt missbruk fick han sparken. Han är drogfri sedan flera år men har inte lyckats få 

nytt arbete på egen hand. De arbetsgivare han sökt jobb hos har alla krävt utdrag ur 

belastningsregistret vilket inneburit en bortsortering för hans del. Denna erfarenhet 

delar han med många av deltagarna. Brukare med missbrukserfarenhet beskriver i mitt 

material snarare sitt före detta missbruk, än sin kriminalitet, som det stora hindret för 

att komma ut i jobb, vilket följande citat kan belysa: 

Mitt största hinder är mig själv. Det är väl det. Och det är missbruket. 

MÅL OCH MOTIV MED KRAMI-DELTAGANDET 

KrAmi lät som att det var min chans att komma ut i arbetslivet. Hitta arbete fortare. Jag har 

testat andra grejer, jag har praktiserat, gått på arbetsträning, men fick ingen hjälp. Mitt mål är att 

komma ut i ett arbete. Det är det jag är i desperat behov av. Jag har varit arbetslös för länge. 

Citatet är representativt för hela brukargruppen. Alla har som mål med sitt deltagande i 

KrAmi att förändra sin livssituation genom att komma ut i arbete. Motivationen ter sig 

olika för deltagarna. Motiven handlar för en del om en önskan att bryta myndighetsberoende 

och få en ökad självständighet vilket följande citat får belysa: 

Jag önskar att jag får ett arbete så klart. Eller en sysselsättning till att börja med. Få in en fot 

någonstans. Det vill jag, men helst så klart ett arbete med lön. Bli självständig och oberoende 

av någon annan, av myndigheter. Slippa socialen och bli självständig helt enkelt. Som alla andra 

människor. 

Den egna motivationen anges av majoriteten av brukarna som viktig om man vill lyckas 

i KrAmi. För vissa upplevs den egna viljan vara helt avgörande för vilket resultat 

man kommer att uppnå: 

Att det är svårt att få jobb är inte för att man är dömd, nej. Det är för att man inte har någon 

utbildning och ingen arbetslivserfarenhet. Det här med att vara dömd, det är väl inget märkvärdigt 

så, tycker jag. Det finns väl många som haft det tio gånger värre än vad jag haft och som har 

arbeten och allting, så det har inte med det att göra tror jag. Det har nog mer med vilja och hur 

engagerad man är och hur mycket man vill ha ett arbete. Det har ingenting med dömd att göra. 

Det har nog mer att göra med vad man är för person, om man vill eller inte vill. 

Brukarna befinner sig i olika livssituationer med olika förutsättningar. Denne brukare 

reflekterar över ålderns betydelse för hans motivation: 

Hade någon sagt till mig när jag var 18 år att” du ska in på en kurs här som heter KrAmi” så hade 

jag bett dem flyga, för det var ju ingenting som existerade för mig. Det handlar ju lite om vad jag 

vill göra, hur långt jag är beredd att gå och hur mycket kött på benen jag har. Jag var ju väldigt 

omogen en väldans massa år, så att jag tror det handlar om mognad. 

Några uttrycker oro inför framtiden: 

Jag hoppas verkligen på att… ja, att något skall hända i mitt liv snart. Jag är snart 22 år gammal 

och jag tänker på att jag måste börja sköta mitt liv på ett bra sätt. Då kommer jag att kunna jobba 

med något och ha en inkomst, när fan ska det bli av om jag inte gör det nu? Så jag hoppas att det 

kommer att gå så. 

Jag har aldrig haft problem med missbruk och allt det där. Jag har bara haft ekonomiska problem. 

Inte för narkotika och inte för alkohol utan för mig själv bara. Så första gången jag åkte in var 

det på grund av det. Sen när jag kom ut tänkte jag att nu börjar man på ett nytt liv. Att sitta på 

kåken det är ju alltid rena helvetet du vet. Men att komma ut till det andra det är rena döden. Det 

är det, tro mig. Det är bättre att sitta på kåken än att vara här ute i livet och inte ha något. Ingen 

56 57

försörjning, inte ha något som… Det är kört med andra ord... Vart man än går, man har ju lite 

skulder hos Kronofogden, man har ju inget jobb så man får ingen bostad, man kan inte ens köpa 

en ny telefon. Man blir låst på alla olika håll helt enkelt. Så andra gången jag åkte in, det var just på 

grund av det här. Så jag hoppas det inte ska bli en tredje gång. För det har gått ett helt år sen jag 

kom ut från andra straffet och jag har inte hittat ett jobb än. 

För en deltagare är det tredje omgången i KrAmi. Denna gång känner han sig bättre 

rustad och förberedd än vid de tidigare tillfällena. Han har bättre kunskap om KrAmikursen 

och vad som krävs av honom som deltagare. Sitt mål med KrAmi beskriver han 

såhär: 

Obviously, det är jobb, en praktik. Jag pratade lite med en personal idag och fick frågan var jag 

ville praktisera någonstans. Jag kunde inte komma på vart. Förstår du? Jag har varit borta så länge 

från arbete och allt det där. Jag försöker bara ta det ett steg i taget och se vart det leder till. 

Även om målet, arbete, är gemensamt för brukarna så ser alltså motiven och förutsättningarna 

olika ut. 

INITIALA KONTAKTER OCH ERFARENHETER 

De säger ju i början alltså, när man går på info och intervju, första infot säger de ´ta det här och 

tänk på det i ett par dagar så ringer du sen så om det är nåt för dig så bokar vi intervju´. Sen går 

man dit och säger vad man har gjort och vad man förväntar sig och de säger att ´såhär och såhär 

och såhär vill vi ha det och det är upp till dig´. Sen får man tänka igen och ringer och sen kommer 

man. Det är bara positivt. 

Av brukarnas berättelser verkar det finnas en tydlighet i personalens förhållningssätt 

och bemötande, som redan under de första dagarna gör att de upplever en känsla av 

trygghet. Att känna att man vet vad som gäller och att få klara besked om konsekvenser 

vid eventuella regelbrott, bidrar troligtvis till att man känner sig säkrare och tryggare. 

Av intervjuerna framgår även att det för de flesta varit enkelt och gått relativt snabbt att 

få kontakt med KrAmi. ”Intervjun och inskrivningen gick på samma vecka, det tog inte alls lång 

tid. Ett par dagar.” 

Nästan alla deltagare nämner att de tidigare varit i kontakt med Arbetsförmedlingen, 

utan att det gett något resultat i form av arbete. Av intervjuerna framkommer att brukarna 

upplever en skillnad på att vända sig till KrAmi jämfört med vanliga Arbetsförmedlingen. 

Skillnaden består framför allt i att man får mer hjälp och stöd samt en 

större förståelse för sin situation: 

Jag har varit på vanliga Arbetsförmedlingen innan, men man fick bara meddela jobb man har 

sökt som vanligt, som man gör hemma också. Så det var ju inte någon speciell grej de gjorde. 

Det stödet man får här är ju jävligt bra. Det är lite mer än att bara ha en handläggare på något vis. 

För de gräver lite mer, de har kunskaper som jag inte har om hur man går tillväga. Jag menar jag 

kan ju inte skriva till en arbetsgivare att ”hej, jag är straffad narkoman, kan jag få ett jobb”, det går 

inte. Men de har liksom vägar in också, de har ju kontakterna med arbetsgivare som jag absolut 

inte har. 

Vanliga Arbetsförmedlingen har fungerat dåligt faktiskt. Men det ju på min egen sida med, eller 

ja... Jag går ju dit och skriver in mig, men så ska man ju bara sitta vid de där datorerna hela tiden. 

Och det kanske jag inte var någon höjdare på att göra. Så det får jag ju ta på mig själv då. Men det 

blir ju inte samma närgångna kontakt som det är här, liksom. Du pratar ju med handläggare här 

varje dag, det blir en helt annan grej. 

Det var ju mycket lättare med KrAmi, de är ju lättare att prata med. Man kan prata lite mer öppet. 

Den nära kontakten med personalen är viktig. Majoriteten av brukarna upplever redan 

under första kursveckan att det är lätt att prata och öppna sig för KrAmi-personalen. 

Personalens förhållningssätt och bemötande upplevs rakt och förtroendeingivande. 

Kraven som ställs upplevs som ett stöd i att hålla motivationen uppe, liksom känslan av 

att personalen gör sitt jobb: 

Man är alltid bra på att börja saker men inte lika bra på att avsluta dem. Upplägget här är bra på 

det sättet att man inte kan glida undan och smita ifrån. De följer upp bra. Att jag själv tar steget 

till vad jag vill göra, men också att mycket ansvar ligger på ledarna. Allt går fort, snabbt, det är 

bra. Ledarna är också bra, de kompletterar varandra bra. 

58 59

SYNPUNKTER PÅ VÄGLEDNINGSKURSEN 

Överlag är det positiva omdömen som ges om vägledningskursen. Inställningen hos 

brukarna under vägledningskursens första vecka är positiv och förväntansfull. Tempot 

och den tidsmässiga omfattningen känns lagom för de flesta: 

Jag tänkte i början bara- wow, det ser ju ut och vara mycket, men… Det har ju bara gått tre dagar 

nu, eller två och en halv, men det verkar ju bra. Och igår hade vi han föreläsaren, 30 han var helt 

grym så… Jag ser bara positivt på det. 

Kort och intensivt under själva teorin är bra, tre veckor är lagom. 

Första kursdagen inleds med gemensam bowling, vilket syftar till att man genom en 

aktivitet skall lära känna varandra och bilda en grupp. Detta inslag nämns av flera som 

positivt: 

Det var bra att gå och bowla första dagen så för det gjorde liksom att… Det blir ju alltid så här 

lite spänningar och folk tittar på varandra, ´vad är det för en` och sådär. Bowlingen var bra för då 

släppte allt sånt och alla tyckte det var roligt. 

Personalen har ett rakt och lättförståeligt språk, vilket uppskattas av deltagarna. Just att 

få information presenterat på ett begripligt sätt och kunna fråga om saker man undrar 

nämns som meningsfullt: 

Vi som är här har kanske inte kunnat få reda på det här innan så, det är bra att passa på att få veta 

det nu. Jag har själv suttit på kåken ett par år och där har ingen kunnat säga såna här saker till mig. 

Eller någon kanske har hållit på mycket med droger och inte haft tid att gå till någon och fråga 

sådana här saker. Här kan man få alla svar och tips man vill ha. 

Av intervjuerna framkommer att kursen gett deltagarna nya perspektiv och möjligheten 

att se nya vägar att gå. Det har även uppfattas som stärkande att befinna sig i en 

grupp där man delar samma bakgrund och erfarenheter. 

En mycket uppskattad kursdel är en föreläsning om beteende som hålls av en gästföreläsare 

från Arbetsforum. Olika anställningsformer sätts i förhållande till varje individs 

personlighetstyp och intresseområde. Många brukare tycker att detta inslag var en av 

de mest meningsfulla delarna i kursen och upplever att den bidragit till en ökad självkännedom: 

Föredraget om olika personligheter, det var ju bra för det är ju användbart. Det använder man ju 

sig av när man kollar vad det är för intervju, eller vad det är man söker, och så kan man skriva lite 

om sig själv så det passar in och så där. 

Kursinnehållet det är helt okej. Det är både jobb och skuldsanering och det roligaste av allt är 

med beteende du vet? Den föreläsningen var bra! Den var bra, man fick ju bli medveten om sig 

själv. 

En annan del av vägledningskursen som uppskattas är den testintervju som är en övning 

inför framtida anställningsintervjuer: 

30. Gästföreläsare från Arbetsforum. 

Det som var riktigt bra det var ju testintervjun. Det var bra, för han gjorde ju en intervju och sen 

så gick han igenom vad han tyckte var bra och gav tips och så. 

En vanligt förekommande synpunkt på vad deltagarna hade velat ha mer av är information 

om arbetsplatsfrågor och fler studiebesök vid arbetsplatser. 

Man kunde gå på fler studiebesök, gå ut på arbetsplatser mer och kolla, olika företag kanske. Men 

annars är det bra. Det är klart det finns saker man tycker är tråkigt också men, alla är olika. Vissa 

förstår ju inte vissa grejer man själv kan, det är klart det blir ju tråkigt om du ska sitta och lyssna 

på saker du redan vet men, man lär sig ju också. 

De hade kunnat sätta fokus på färre saker, viktigare saker. På kursen just. De andra höll med om 

det, vi fick aldrig sitta och göra en arbetsansökan, det fick vi gå och göra själva ett par timmar liksom 

och sen så var det i princip ingen uppföljning. Det trodde jag var en självklarhet att vi skulle 

gå igenom ingående. Vi gick ju bara igenom det lite så där, och sen fick vi gå och skriva själva och 

så var det inget mer. 

Det var lite för lite studiebesök, det tycker jag. Lite mer studiebesök på arbetsplatser tror jag alltid 

är bra. Att man kan se ungefär, ja vad som är bra, eller få se överhuvudtaget, vad det är för slags 

arbeten, vad de gör och hur man kanske kan söka dit, vad som krävs och så. Det är alltid bra tror 

jag. Mer än att sitta liksom, hela tiden. I alla fall för sådana människor som oss, som har levt ett 

helt annat liv. 

I intervjuerna förmedlas också mer kritiska synpunkter på delar av vägledningskursens 

innehåll. Exempelvis studiebesöket på SKF upplevdes av några brukare som svårt att 

ta till sig: 

Vissa grejer, som att besöka SKF och så, jag fattade ingenting där, det var helt meningslöst för 

mig. Killen som stod där och förklarade allting… Jag hade behövt någon som översatt hans 

svenska till min svenska. 

Några brukare hade önskat mer utåtriktade aktiviteter: 

Jag tycker det är bra med teori men kanske inte så mycket teori. Det var ju bra med några studiebesök 

från typ facket, LO och studievägledaren som var här. Det var bra. Allt är ju alltid intressant, 

det är klart. Alla nya erfarenheter är alltid bra. Men ändå tycker jag det skulle vart lite mer 

söka jobb och studiebesök. Mer rörelse om man säger så, istället för att sitta i ett klassrum och 

bara sitta hela tiden och lyssna. Det är ju jättebra det också men, ändå så är det nog bättre för 

oss att komma ut mer, röra på sig lite mer. Som jag sa, kolla på olika arbetsplatser för att få en 

bild av arbetslivet. Kanske en liten bild av sig själv, var man skulle passa in och vad man skulle 

kunna tänka sig att jobba med. Det får man ju inte om man sitter i ett klassrum bara, det får man 

ju inte. 

Jag vill ju komma till praktiken så fort som möjligt helst, Jag har lite dåligt tålamod med att sitta 

och lyssna. Men man får ju gå igenom detta först, det ju så. Det är bara att ta det. 

60 61

Några deltagare beskrev de tre inledande kursveckorna som en slags social träning, ett 

stöd i att närma sig arbetsmarknad och samhälle på nytt: 

Det är en social träning för många tror jag, att få lite fasta rutiner. Jag har som sagt inte suttit av 

någon tid, men jag tror det kan vara bra både för de som har gjort det och för mig själv. Vi sitter 

ändå i samma båt så det är inte fel att veta lite grann och få lite mer krav på sig helt enkelt. 

Det kan kännas lite, lite för intensivt ibland. Alltså sådana som jag, som har varit soffpotatisar 

länge, då kan det kännas så. Första veckan så har man massa energi, man försöker att komma i 

tid och så. Nästa vecka är det ´åh fy faan alltså´. Men det blir ju så när man bara legat på soffan 

länge. (skratt) 

Flera av deltagarna lyfter fram ekonomin som ett stort problem i livet. Att börja arbeta 

innebär inte alltid ett ekonomiskt lyft. För den som har skulder hos Kronofogdemyndigheten 

eller andra inkassoföretag, kan levnadsstandarden till och med försämras. Två 

brukare beskriver sin situation: 

Många utav min sort, eller vad ska man säga, har skulder rätt över öronen. Man har ju levt ett 

sådant konstigt liv, man har gjort så mycket på impuls, alltså handlat i impuls. Tagit snabba lån, 

man har levt på guldkortet och tänkt ´skit i betalningen, den löser vi sen´. Och jag tog ju alla mina 

platinakort när jag hade en anställning och då hade man ju en 18-19 papp i månaden ut, det var ju 

inget mer med det. Och sen börjar ju sölet. Och då blev det liksom att man sket i ena räkningen 

där, och till slut så sket man i alla. Sen gick man ju och tog ännu mer lån, för man tyckte att nu har 

det ändå skitit sig så det spelar ju ingen roll. Det är ju bra att det finns en möjlighet för oss som 

är fulla med skulder att få en schysst skuldsanering och ändå börja om. För vem kan det idag. Jag 

har ju ändå nästan en miljon i skulder. 

Ekonomin styr rätt mycket. Jag fick ju lägga ner en utbildning för några år sedan på grund av ett 

inkassoföretag. Och någonstans inom mig så blev jag väl grinig helt enkelt, jag satte mig och liksom 

”jag ska fanimej inte betala ett skit själv”. Men jag har blivit lite mer ödmjuk och insett att jag 

måste gå vidare. Jag vet inte om just det är KrAmi:s förtjänst men jag tror det är en del i det. Jag 

har nog blivit lite mer ödmjuk som människa i största allmänhet. Att man faktiskt måste ge något 

för att få. Jag har alltid gett mycket men jag har inte alltid fått tillbaka någonting, jag har inte brytt 

mig men jag tror att på något sätt så har jag vuxit, lite grann. Det känns så. 

KrAmi uppmärksammar skuldproblematik och dess konsekvenser genom att en budgetrådgivare 

bjuds in ett eftermiddagspass. Eventuellt behov av skuldsanering eller annan 

ekonomisk rådgivning ligger dock utanför KrAmi:s uppdrag och hanteras genom 

respektive stadsdelsförvaltning där deltagarna är bosatta. Budgetrådgivarens besök 

upplevdes på olika sätt: 

Jag gillar inte den här skuldsaneraren, eller budgetrådgivaren. Det var alldeles för mycket negativt 

där på en gång liksom. Jag mådde inte bättre av det, han var ingen bra pedagog heller liksom, 

det var bara mörker när han var där liksom. Det inte så att man ska stänga ögonen ´jag har inga 

skulder, jag vet ingenting` men det ska vara positivt och man ska se framåt och sådär. Det där kan 

man liksom ta sen, tycker jag. För jag var nära på att skita i kursen och allting på grund av det. Jag 

gick därifrån, fick mig ett spel. Det kändes som att det är ingen idé att jobba utan det går ju inte 

att bli skuldfri. Och det var inget bra alls tycker jag. 

Fogden var ju intressant, alltså hur det funkade på Kronofogden. De på kronofogden har ju brytt 

sig, till skillnad från inkassoföretagen. 

PRAKTIKEN 

Praktiken var väl som jag trodde ungefär. Men det är klart, det var kul att få komma in så fort 

som jag gjorde. Och när man kommer in i gänget och gemenskapen, då är det ju skönt. Då rullar 

det liksom automatiskt. 

Flera exempel ges från brukare på att praktiken motsvarat deras förväntningar och att 

de varit nöjda med sin praktikplats. Det framkommer tydligt i intervjuerna att deltagarna 

upplevt sig få gehör för egna önskemål vid praktikanskaffningen. Detta bidrar till 

en ökad känsla av självständighet och tilltro till sin egen förmåga. Praktiken har för de 

flesta gett en struktur och rutin i vardagen som uppskattats. För vissa ledde praktiken 

inte till en anställning, men gav ändå värdefulla erfarenheter på så sätt att de hittat ett 

arbetsområde som de vill jobba vidare inom: 

Ja praktiken motsvarade mina förväntningar, det gjorde den. Visst, det hade vart jättefint om jag 

hade fått lönebidragsjobb där, det hade vart kanon men… Det är som det är. Det är ett sätt att 

få in foten i branschen lite mer på nåt vis. Myndigheterna vill ju helst att jag skall gå rätt ut i ett 

arbete, men jag tror man måste gå lite krokiga vägar för at hitta fram. Hade de satt in mig på ett 

industriföretag istället i några månader, så hade det… inte gett mig någonting. Förutom att jag 

hade kommit till jobbet varje dag och visat vilken jävla duktig arbetare jag är. Men det hade ju 

inte gett mig någonting. Jag fick välja själv i princip och jag tycker att det gav mig väldigt mycket. 

Praktiktiden på tre veckor upplever brukarna som lagom: 

Man jobbar ju ändå gratis och det räcker ju med tre veckor för att arbetsgivaren skall se hur man 

är. Om man arbetar bra så tycker jag att tre veckor är bra. Så får han bestämma sig. 

Deltagarna skall ha tillgång till stöd och hjälp från KrAmi under praktikperioden när 

behov för det uppstår. I intervjuerna har det framkommit att vetskapen om att detta 

stöd funnits tillgängligt har varit uppskattat. En brukare som var missnöjd med sin 

ursprungliga praktikplats och inte fullföljde hela praktiktiden, fick efter samtal med 

KrAmi en ny chans. Följande citat visar hur motivationen att försöka på nytt bibehålls 

genom stödet från KrAmi: 

Alltså det var ju ett bra ställe, men var inte... ja, för mig. Jag vet inte riktigt vad praktiken gav för 

resultat. Jag fick struktur, jag gick upp varje morgon. Nu skall jag ju söka ny praktikplats, jag var 

ju inte där hela tre veckor. Från KrAmi frågade de om jag ville söka jobb direkt eller leta ny praktik, 

vi kom väl överens om att jag skulle leta ny praktik. Så stöd har jag fått, de ringde från KrAmi 

två eller tre gånger under praktiken och frågade hur det gick. Så stöd har jag fått. 

Några brukare uttryckte att det hade velat ha mer stöd under coachningsperioden då 

deltagarna söker praktikplatser: 

Det är ju man själv som får agera, även om man får stöd så är ju inte de som skall göra jobbet. Jag 

tycker ändå man ska ha lite mer hjälp i hur man skall få en praktikplats. Det är ju inte lätt för någon 

som inte varit ute i arbetslivet att veta bara sådär vilket plats man skall gå till, vem man skall 

ringa, om man ska man gå dit och knacka på dörren eller så. 

62 63

Det är bra att det inte är någon stress sådär att ”det här datumet skall ni ha skaffat en praktikplats”, 

utan det är jävligt individuellt. Det är ju bra. Men jag trodde man skulle få lite mer hjälp... 

Jag vet inte alltså, jag kanske förväntade mig något annat. Jag kan nog få lite mer praktiskt stöd 

om jag vill, men jag vet inte hur jag ska be om det eller vad det är jag skall be om. Lite mer guidning 

kanske (...) Jag är nog lite institutionsskadad, man vill nog att de skall säga att ”såhär och 

såhär skall vi göra nu”. 

Att inte bli släppt då praktiken upphör är viktigt. Det betyder mycket att personalen 

ringer för att höra hur det fungerar såväl under som efter praktiken, tryggheten i att få 

komma tillbaka värdesätts av deltagarna. Genom följande citat ges exempel på hur den 

individuella uppföljningen i KrAmi kan se ut: 

Jag tycker att KrAmi har varit väldigt bra. Alltså de har ju fört mig till det målet jag har velat. Jag 

vet inte om jag hade gjort det på egen kraft. Plus att de har gett mig en platå att stå på, sen efteråt, 

med lönebidrag. Lite mer kött på benen sen när man vill, nu kör vi det på en arbetsträning, sen då 

om man vill kan jag gå in och ta detta som en praktik med ett lönebidrag. Så de har ju inte strandsatt 

mig bara för att det här är en arbetsträning utan vi kör på arbetsträningen och är det så att du 

vill fortsätta så är det okej, annars kör vi dig på en annan praktik och så kör vi lönebidrag. 

Sen så trodde jag faktiskt att det skulle bli mer efteråt. Nu fick ju jag jobb ganska fort i och för sig, 

efter ett par veckor, men… Och sen trodde jag också att de hade mer kontakter som de kunde 

hjälpa en att knyta. Nej nu är jag ju tillsvidareanställd. Men… det är lite osäkert där och så, så jag 

hade velat söka ett annat jobb då, som är mer säkert. Jag hörde ju av mig till KrAmi och jag skulle 

skicka in mina handlingar, cv och sådär, så skulle de kolla igenom det. Det är där det är nu typ... 

Det är okej alltså. Det är i alla fall skönt att ha någon man kan höra av sig till, bolla lite med. 

BEMÖTANDE OCH STÖD FRÅN PERSONALEN 

Personalen är bra, det funkar absolut. Jag får ju svar på alla mina frågor, jag får ju tips av dem 

och… Det är upp till mig. Jag försöker själv på egen hand också, blir det något så blir det, blir det 

inte så får de hjälpa mig på något sätt. 

Det stöd brukarna framför allt uppskattar och vill ha från personalen, handlar om rådgivning, 

uppföljning och coachning till arbete. Deltagarna beskriver också att det är ett 

stöd att veta att man kan be personalen om hjälp med det man känner att man själv 

inte mäktar med, så som kontakter med arbetsgivare. Att deltagarna genom KrAmi har 

getts möjlighet att utveckla sin ansvarsförmåga, nämns som värdefullt. Man uppskattar 

den kunskap som personalen besitter och överlag har brukarna ett högt förtroende för 

arbetslaget som beskrivs som kunniga och kompetenta. 

Det är ju någon som puttar på lite i ryggen, du får gå framåt men ändå så får man ju göra det 

själv. Så det är bra. 

Det känns som de vet vad de gör. 

Stöd och stöd, vad ska man kalla stöd? Jag tycker man får göra det mesta själv, det stödet man 

har från KrAmi det är väl att man får lite idéer och förslag på hur man kan göra och går tillväga 

kanske. Det är väl det stöd jag anser att jag fått av KrAmi. 

Den personliga kontakten och personalens engagemang värdesätts, man upplever att 

man själv är involverad i samarbetet och sin egen planering. Arbetslaget har en direkthet 

i sitt sätt att bemöta brukarna som uppskattas: 

Ledarna är bra, de säger ju rakt ut hur det är, hur de vill att vi skall vara och vad de förväntar sig. 

Sen är det ju upp till oss. 

Att personalen bemöter och konfronterar deltagare som under kursen uppvisar störande 

attityder, beskrivs av en brukare som ett stöd i att uppmärksamma och förändra 

sitt beteende: 

Framför allt är det bra personal här. Det känns som att de engagerar sig. Och du vet killar som 

sitter i grupp, det är bedrövligt alltså, vi är ganska jobbiga (skratt). Det är bra att personalen kan 

släppa av det där lite grann, för det märkte jag att de gjorde några gånger och jag märkte det på 

gubbarna när vi snackade på rasten att ”äsch, fan vad barnsliga vi är”. 

Vad som framträder av intervjuerna är vikten av att känna sig delaktig, att personalen 

frågar efter vad man själv vill, samtidigt som de stöttar och kommer med förslag på åtgärder. 

Med stöd av KrAmi vågade denne brukare tacka ja till en anställning han kände 

sig mycket ambivalent inför: 

Jag var lite nervös för jobbet, jag kunde inte sova för jag kände att det kanske var fel. man har en 

bild av det vet du, så man… Jag blev panikslagen, tänkte det att vad faan, nu skiter jag i det här, 

vad ska jag göra? Men då kom KrAmi in där då, och sade det jag behövde höra, som jag egentligen 

innerst inne visste. Det var bra. 

ATT SKRIVAS UT – UTAN ATT FÖRSTÅ VARFÖR 

Alla brukare som deltagit i utvärderingen kom inte ut på praktik. Tre av de tolv brukare 

som ingår i utvärderingen skrevs ut från verksamheten. Tidigare i rapporten har 

redogjorts för personalens bilder av utskrivningarna, de beskrivs nu utifrån brukarnas 

perspektiv. 

När jag träffar dem och ber dem berätta hur det kom sig att de blivit utskrivna, är skälen 

oklara. För två av brukarna är orsakerna till varför de skrivits ut mycket vagt och 

luddigt formulerade, de är arga och besvikna på KrAmi:s agerande: 

Brukare - Jag vet inte varför de skrev ut mig. Jag har ingen aning, de gav mig ingen anledning. De 

ville bara ha ett avslutningsmöte. Där sade de till mig att de inte trodde de kunde få ut mig på arbete. 

Utvärderare - Hade ni pratat någonting innan om skäl eller orsaker till att man kunde skrivas ut? 

Hade du fått någon varning? 

Brukare - Nej, inget. Jag skötte mig hur snyggt som helst. Jag var där på alla kursdagar, jag var 

där på alla möten. Jag gjorde vad jag skulle göra. Om jag visste från början att det skulle bli så, 

att efter ett tag så kommer de att ha ett möte och sitta och välja vilka de skall ha kvar och vilka de 

inte skall ha kvar, då hade jag aldrig börjat där... 

64 65

Av citatet framgår att brukaren upplever att han inte fått information om rutinerna 

kring utskrivningar från verksamheten. Brukarens uppfattning är dessutom att personalen 

samlas till möte en bit in i kursen och där går igenom vilka deltagare som uppvisat 

tillräckligt goda resultat för att få fortsätta, vilket inte stämmer. Inte heller känner denne 

deltagare att han getts någon tydlig motivering eller skäl till varför han själv skrivits ut. 

Det som förmedlas av den andre utskrivne brukaren skulle kunna ses som en etisk 

varningssignal: 

När jag satt mig vid det sista mötet jag hade med KrAmi, så började hon som coachade mig att 

snacka och så helt plötsligt säger hon att ńej, vi kan inte jobba tillsammans, vi kan inte komma 

överens.´Då undrade jag varför? Då säger hon ńej det fungerar bara inte, jag känner att du inte 

är nöjd med mitt jobb och jag är inte nöjd med ditt jobb´. När jag kom ut från det sista mötet 

med KrAmi så sades det ingenting om att jag hade blivit utskriven överhuvudtaget. Jag träffade 

en annan från personalen dagen efter, för jag ville prata om mötet som varit dagen innan. Då får 

jag veta att jag har blivit utskriven. ”Okej, varför?” ”Nej personen som skrev ut dig tycker att det 

inte fungerar riktigt, så du har blivit utskriven” sade han. Men varför? ”Det får du ta med personen 

som skrev ut dig” fick jag höra då. 

Utskrivningen och framför allt skälen därtill har uppenbarligen inte kommunicerats på 

ett för brukaren tillräckligt tydligt sätt. Otydligheten förstärks av att personalen lämnar 

dubbla budskap och hänvisar till varandra. Några klara besked om att brukarens utskrivning 

från KrAmi innebar en utskrivning från hela Arbetsförmedlingen, kommunicerades 

enligt brukaren inte heller. Konsekvenserna av detta beskrivs i följande citat: 

Jag fick veta att jag blivit utskriven från KrAmi, inte från Arbetsförmedlingen. En vecka väntade 

jag, sen snackade jag med min socialsekreterare. Då fick jag en lapp hem att jag är utskriven 

från Arbetsförmedlingen. Jag hade varit inskriven på Af före KrAmi i tre månader också, så jag 

tänkte börja med det här nystartsjobbet som kommer nu i sommar. Alltså man ska minst ha varit 

arbetslös tre månader, det är då man får börja. Hade jag varit inskriven hela tiden så hade vanliga 

Arbetsförmedlingen kunnat hjälpa mig med något, eftersom jag varit utan jobb så länge du vet. 

Först sade de till mig att jag bara var utskriven från AF Gamlestan, inte från andra orter. Sen 

ringer min soc. till KrAmi några dagar efter, då säger de: ”nej, han är utskriven från alla arbetsförmedlingar 

i hela regionen”. Jag blev chockad. De hade inte sagt så förra veckan till mig. 

På frågan om de haft någon kontakt eller uppföljning från KrAmi efter att de skrivits 

ut, eller om de blivit informerade om eventuell möjlighet till återinskrivning i programmet 

får jag korthuggna svar: 

Nej, absolut inte, de har skitit i mig helt och hållet alltså. 

Nej. Jag blev inte erbjuden någonting. 

En intervju med socialsekreteraren i MOB-projektet bekräftar att ingen av dessa brukare 

varit aktuella för samtalskontakt eller andra insatser efter utskrivningen. Jag kan 

inte veta de exakta turerna kring och skälen till utskrivningarna, men för brukarna har 

upplevelserna varit de som här beskrivits. De lämnar verksamheten med känslor av 

förvirring, otrygghet och besvikelse. 

Brukarnas reflektioner kring KrAmi och sin situation några månader efter utskrivningarna 

kan illustreras genom följande citat: 

Jag tänker inte framåt alls. Jag har precis börjat få ordning i mitt liv, så jag tar en dag i taget. Jag 

tycker KrAmi skall läggas ner. De ger sådana som mig hopp och sen efter ett tag så klarar de inte 

av oss och så bara avskriver de oss. Jag kommer aldrig att sätta min fot på Arbetsförmedlingen 

mer, jag kommer aldrig att gå tillbaka dit, det kan du vara säker på. Ingen kan tvinga mig till det. 

Jag hade ju sökt jobb på andra ställen som finns typ, jag har arbetstränat, jag har provat på två, 

tre olika ställen. På egen hand har jag hållit på och söka jobb men jag har inte kunnat få något, 

det är många som begär utdrag från polisen. Så jag trodde KrAmi skulle hjälpa mig med det. De 

snackade så att de var den största hjälpen, förstår du? För dem som inte kan få jobb. De snackade 

så från början, så jag blev jätteglad du vet. Men efter ett tag när man gått där, tredje och fjärde 

veckan och allt börjar krångla till sig… När de inte vet om de kan fixa jobb till dig, eller när de 

inte vet om de kan hjälpa dig överhuvudtaget, varför säger de från början att de kan det? Det vet 

inte jag. Om de vet att det bara krånglar så de inte kan hjälpa till med jobb så… känns det som 

att de bara hittar på olika skäl från olika håll och små, jättesmå grejer bråkar de om och skriver ut 

dig från ingenstans. 

ERFARENHETER AV MOB-PROJEKTET 

De intervjuade brukarna har alla haft ett enskilt möte med MOB-projektets socialsekreterare 

i anslutning till kursstart. Tre av deltagarna hade redan en etablerad samtalskontakt 

med sig när de började i KrAmi. Ingen av de andra har etablerat någon ny 

samtalskontakt, även om de allmänt upplever erbjudandet som bra vilket kan exemplifieras 

genom följande citat: 

Det är upp till mig om jag vill ha det hon erbjuder mig, om jag vill prata. Jag vet inte om det var 

med henne eller om hon syftade på kanske någon kurator eller något sånt, jag vet inte. Men jag sa 

jag skulle tänka på saken så skulle jag höra av mig. Men det var ett erbjudande i alla fall. Så man 

vet vart man kan höra av sig ifall man vill. 

Vad brukarna i intervjuerna förmedlar är att man upplever KrAmi som ett arbetsinriktat 

program med fokus på att söka och skaffa sig ett jobb. Att i detta sammanhang 

etablera en samtalskontakt har inte känts aktuellt. 

66 67

En av de tre brukare i mitt material som skrevs ut från KrAmi, berättar att anledningen 

som gavs till utskrivningen var att personalen misstänkte återfall i missbruk 

under kursen, något han nekar till och även uppger att han lämnade drogtest för att 

påvisa. Denne deltagare hade kontakt med socialsekreteraren inom ramen för hennes 

MOB-uppdrag, under och efter utskrivningen. Då det bara var denne brukare i mitt 

material som blev aktuell för insatser från MOB-projektet, och då hans situation var 

såpass speciell, har jag av anonymitetsskäl valt att inte särskilt beskriva denna utskrivningsprocess. 

KRAMI SETT UR BACKSPEGELN 

Arbete var målet för alla KrAmi-deltagare vid första intervjun. Gemensamt för de fyra 

brukare som intervjuades ett halvår efter avslutad praktik, var att de kommit vidare ut 

i jobb. Genom deltagandet i KrAmi och det påföljande yrkesarbetet har dessa brukare 

fått en positiv inställning till verksamheten, vilket möjligtvis också överförts till brukarens 

hela sociala situation. Livet har för många av deltagarna blivit lättare och bättre. 

Brukarna ger uttryck för att de under och efter sin tid på KrAmi utvecklat den egna 

ansvarsförmågan, vilket också bidragit till en ökad känsla av att det är de själva som 

har det avgörande ansvaret för sin fortsatta livsutveckling. 

Jag trivs alldeles förträffligt med livet nu, jävligt bra faktiskt. För några år sedan så kände jag mig 

som en jävla hund, dög inte till något. Men man växer av att utveckla sig själv. Jag tänker fortsätta 

på den här vägen. Jag ser ljust på framtiden. 

Det känns bra, väldigt bra faktiskt. Känns att jag har en längre period framför mig som jag trivs 

med. Jag vet att jag kommer att vara kvar här om inte jag själv väljer att typ sluta eller någonting. 

Jag tycker det har vart jävligt bra med KrAmi. Det hjälper mycket om man får lönebidrag och så, 

plus att man lär sig lite om man inte vet vad eller hur man ska göra när man söker jobb. De visar 

ju lite vad man kan välja emellan och kanske man kan hitta sin grej. 

På nåt sätt så var det väl positivt eftersom jag sitter här. Man tar sig väl i kragen, kanske lite mer 

än vad man skulle gjort i vanliga fall. Inte på grund av dem men på grund av mig själv, man inser 

ju att ´så och så är det´. Det är väl det enda stödet anser jag. Eller positiva delar av KrAmi. Sen 

var de schyssta och de var där för en, man kunde fråga dem om saker och ting, hur man skall 

göra och så. 

Brukarnas ökade självförtroende verkar vara tätt knutet till arbetet. Genom arbetet 

öppnas nya möjligheter till identifikation och självständighet. 

Jag trivs med livet, helt klart. Någorlunda i alla fall, det är ju inte perfekt men det är det ju inte i 

någons liv. Men jag har ju någonstans att komma varje dag och jag har trevlig personal som jag 

jobbar med och jag lär mig något nytt varje dag. Det är klart, det är ju en helt annan kvalitet på 

livet, det är det. 

Allting går bra, det flyter på. Som jag hade förväntat mig, jag är kvar på samma företag där jag 

gjorde min praktik. Har en heltidsanställning med lönebidrag, ett år till att börja med. Jobbet går 

bra och alla andra delar fungerar. 

När brukarna efter ett halvår i arbetslivet ser tillbaka på sin tid i KrAmi, finns det även 

synpunkter på vad som saknats i kursen. Framför allt handlar det om information kring 

hur det rent konkret och praktiskt fungerar ute i arbetslivet och på arbetsplatser. 

KrAmi gav en bra start inför att söka jobb, däremot inte mycket om hur det är att vara ute i arbetslivet. 

Det handlade ju mer om vägen till jobb än om hur det funkade på jobbet. Det kunde 

ingått mer studiebesök också, på flera olika typer av arbetsplatser. 

Det var för lite arbetsrelaterad information, jag har svårt att sätta ord på det men... Hur söker 

man jobb? Praktiska bitar på arbetsplatsen, typ fikaraster, hur går sånt till? Ledarna var ju hjälpsamma 

och så, men kursen borde ha varit mer inriktad på arbete och allt runt omkring det... Att 

besöka museum hade väl ingenting med saken att göra över huvud taget. Vi är ju där för att söka 

jobb liksom, social träning kan man ta någon annanstans. 

Även om själva arbetet inte uppfyller alla önskemål verkar det av intervjuerna som att 

den individuellt anpassade uppföljningsperioden lett till en trygghetskänsla. Genom att 

deltagarna känner att KrAmi uppfyller sina åtaganden, bibehålles motivationen. Nedan 

följer ett exempel på att vetskapen om det fortsatta stödet från personalen kan vara av 

stor betydelse. 

De finns där, jag kan ringa dem om det är något. Jag har kontakten kvar med KrAmi och det 

känns jävligt bra. De har ju en jäkla koll på det där med oss gamla småkriminella typer, jag vet 

inte, jag vill ju gärna se mig som tillfrisknad, någorlunda på väg i alla fall, men man kan aldrig få 

nog med stöd. Och jag tycker KrAmi ger ett jävla bra stöd alltså. Helt klart. Och de slänger inte 

bara ut en, man får ha kontakten så länge man behöver. Det tycker jag känns förbannat bra. 

För andra är KrAmi ett avslutat kapitel och man känner inget behov av fortsatt kontakt, 

vilket åskådliggörs genom följande citat. ”De hjälpte mig att få in en fot i arbetslivet, det 

var vad jag ville. Jag har inget övrigt att säga om KrAmi annat än att de var okej och att de hjälpte 

mig så mycket som jag kände jag behövde.” 

En brukare förmedlar att personalen på KrAmi genom sitt förhållningssätt och bemötande 

förändrat hans tidigare negativa inställning till myndigheter: 

Han som var där från socialtjänsten, han gav ju en bättre bild av myndigheten än vad man haft 

med sig tidigare. När man levt som jag och de andra killarna gjort innan så har man ju en väldigt 

kass syn på de myndigheterna med sig. Väldigt bra att se att det kan vara annorlunda. 

Allt är givetvis inte en dans på rosor även om man fått ett lönearbete. En av brukarna 

berättar vid den avslutande intervjun att han känner sig pressad att stanna på arbetsplatsen, 

trots att han inte trivs. Skälen därtill är framför allt ekonomiska: 

Jag har ju inget alternativ. Slutar jag nu får jag inga pengar från soc. Jag får ju lön liksom, då räknar 

de ut hur länge lönen skall räcka. Det gör de även om man hunnit spendera pengarna. Det är ju 

sjukt alltså. Säg att jag får en lön nu den 25:e. Säg sen att jag blir av med jobbet om en månad och 

jag inte hade någon aning om det, kanske betalat tillbaka gamla skulder och så där liksom, då får 

jag inga pengar från soc. ”Du har fått pengar, de skall räcka”. Så kan man inte resonera tycker jag. 

Fan jag är så trött på det här alltså, det är så jävla osäkert allting. Man kan inte bli sjuk, man kan 

inte bli av med jobbet för då skiter sig allting. 

68 69

Hur gick det då för brukarna som deltog i utvärderingen om vi tittar lite längre fram 

i tiden? I september 2008 fanns följande information tillgänglig via telefonintervjuer 

med brukare och registeruppgifter hos KrAmi: 

• Fyra av brukarna är kvar i sina lönebidragsanställningar genom KrAmi. 

• En brukares lönebidragsanställning har avslutats p.g.a. ”misskötsamhet”. 

Han är utskriven ur KrAmi och aktuell inom ordinarie Arbetsförmedling. 

• En brukare arbetstränar genom socialtjänsten och är utskriven ur KrAmi. 

• Tre brukare har vanliga timanställningar och är utskrivna ur KrAmi. 

• De tre brukare som skrevs ut från KrAmi är inte aktuella vare sig inom KrAmi 

eller ordinarie Arbetsförmedling. 


Livssituationen och problematiken hos brukarna såg mycket olika ut men med vissa 

likheter. Somliga hade tidigare missbruksproblematik, somliga en blandproblematik 

med både sociala, psykiska och missbruksproblem. Några upplevde att långtidsarbetslöshet 

och tidigare kriminalitet var deras stora hinder. Till övervägande del hade brukarna 

en låg utbildningsnivå och dålig anknytning till arbetsmarknaden. Ingen hade ett 

aktivt missbruk nära i tiden som föregick KrAmi-deltagandet. Samtliga brukare var 

straffade och majoriteten hade erfarit hur deras tidigare kriminalitet legat till last i anställningssammanhang 

Empirigenomgången i detta avsnitt visar att brukarna i utvärderingen överlag är nöjda 

med de insatser som KrAmi erbjuder. De flesta upplever att de har fått snabb hjälp 

och information då de bett om det. Brukarna betonar att det har känts bra att ha blivit 

lyssnade till och de har goda erfarenheter av i vilken utsträckning KrAmi-personalen 

uppmärksammat deras synpunkter och önskemål. Majoriteten har varit nöjda med sina 

praktikplatser, av olika anledningar. Förtroendet för personalen är högt, man har framför 

allt varit nöjd med den kunskap de besitter och vetskapen att man har möjligheten 

att be om stöd och hjälp vid behov, även efter att praktikperioden upphört. Undantaget 

är de brukare som blev utskrivna från verksamheten. Dessa personer upplever att skälen 

till utskrivningarna inte kommunicerats på ett tydligt sätt och de lämnar verksamheten 

med känslor av maktlöshet och ilska. 

Av brukarintervjuerna framgår att MOB-projektet inte har gett något 

större avtryck utifrån ett brukarperspektiv. Man uppfattar erbjudandet 

om samtalskontakt som allmänt bra, men har valt att inte utnyttja det. 

Jag väljer att avsluta genom att ge en av brukarna sista ordet: 

Det är bra med en sådan här utvärdering. Jag tror att det är viktigt för andra som suttit i samma 

situation att se att det går att göra någonting, att det finns hopp. För man jämför. Vi är människor 

som jämför och att sitta hemma i en lägenhet, eller var man nu befinner sig, och veta att 

man kan avsluta ett missbruk, man kan faktiskt få en lägenhet och man kan till och med få ett 

jobb, det måste vara peppande. Att veta det, att kan han fixa det så kan jag. I och med att man 

känner så himla mycket människor ute i missbruket så är det många som undrar: hur har det gått 

för honom, var är han någonstans, är han tillbaka ute på gatan igen? Det är bra att visa för dem 

där ute att det här håller. Och att det här kan bli möjligt även för dig. För det är väl lite så också, 

när man möter andra, att man vet ju själv hur det var när man var ute. Man såg andra som bröt 

med kriminaliteten och man tänkte liksom ´va häftigt att de bryter´. Och så blev man lite ledsen 

när man märkte att de kom tillbaka. Då kände jag också det, som jag ser det idag med lite facit 

i handen, att det vilar ett stort ansvar på mig, inför dem. För kan jag fixa det, då har jag kanske 

räddat några stycken där ute med. 

6. AVSLUTANDE DISKUSSION 

I detta avslutande kapitel skall trådarna knytas ihop genom en sammanfattande och 

reflekterande diskussion, där utvärderingens resultat summeras och analyseras. Analysinstrument 

är dels den utvärderingsteori ur ett brukarperspektiv vilken beskrivits tidigare 

i kapitel 1.4. dels relateras resultatet till de teorier som presenterats i kapitel 3. Vad 

gäller MOB-projektet och dess utveckling används relevanta delar ur Ingrid Sahlins 

(1996) antologi om projektets paradoxer som analysredskap. De inledande frågeställningarna 

är givna utgångspunkter för diskussionen: 

• Vilka är deltagarnas åsikter om och upplevelser av KrAmi? 

• Hur väl stämmer deltagarnas önskemål och erfarenheter av KrAmi överens 

med verksamhetens innehåll och målsättningar? 

• Hur utvecklas och konkretiseras det nystartade MOB-projektet? Vad betyder 

denna förstärkning för deltagare i KrAmi? 

KRAMI UR ETT BRUKARPERSPEKTIV 

SERVICEINNEHÅLLET 

(mängd av och kvalitet på rådgivning, information osv) 

Brukarna har uppgett att den information och rådgivning KrAmi erbjudit varit adekvat 

och lättillgänglig. Har man undrat någonting så har det känts lätt att fråga och svar har 

kommit fort. Under vägledningskursen är det framför allt gästföreläsningen om beteende 

som uppskattats, brukarna upplever att föreläsningen medförde en ökad självinsikt 

och självmedvetenhet. Utöver det nämns framför allt de kursdelar som är praktiskt 

inriktade mot arbetslivet som värdefulla, så som testintervjun och författande av CV 

och meritförteckning. Det brukarna saknar i kursen, och som framför allt nämns i 

de uppföljande intervjuerna (efter praktiken och ett halvår senare) handlar om mer 

konkret, praktisk arbetslivsrelaterad information. Många brukare har liten eller ingen 

tidigare erfarenhet av yrkeslivet, vilket kan förklara det vanligt förekommande önskemålet 

om fler studiebesök på ett bredare utbud av arbetsplatser. Många vill också ha 

mer information om hur det går till rent praktiskt på en arbetsplats. Ett tydligare fokus 

på arbetslinjen är följaktligen den rekommendation som kan göras utifrån ett brukarperspektiv. 

De intervjuade brukarna ger många olika svar på frågan var de fick information om 

KrAmi:s verksamhet. Via vanliga Arbetsförmedlingen, frivårdsinspektörer, socialsekreterare, 

anstaltspersonal och kamrater är svar som lämnats. Det tyder på att det är 

viktigt att information om verksamheten fortsätter att spridas till många olika platser. 

70 71

SERVICEPROCESS 

(öppettider, bemötande, deltagande i beslut osv) 

Tidigare brukarutvärderingar av offentliga verksamheter (Dahlberg & Vedung, 2001) 

visar att den i särklass största källan till missnöje med myndigheters verksamhet är 

senfärdighet. Väntetider bör vara korta och handläggning ske så snabbt att olägenheter 

för den sökande i görligaste mån undviks. Alla brukare i denna utvärdering har tidigare 

erfarenheter av att vara arbetssökande inom ordinarie Arbetsförmedling. Majoriteten 

har erfarenheter av kontakter med både socialtjänst och Kriminalvård. Detta gör det 

möjligt för dem att kunna jämföra KrAmi-verksamheten och personalens bemötande 

med tidigare erfarenheter. 

Av de uppgifter som brukarna lämnat verkar de problem som funnits i KrAmi under 

utvärderingsperioden, inte ha spillt över på den praktiska verksamheten. För de flesta 

har inskrivningsperioden, från första mötet till kursstart, gått snabbt och smidigt. Nästan 

alla brukare upplever att de känt sig lyssnade till och respekterade av personalen 

samt att de upplevt personalen som kunniga och hjälpsamma. Man har blivit väl bemött 

och känt sig bekräftad i sin situation. 

I intervjuerna berättar brukarna att det känts lättare att komma till KrAmi än till ordinarie 

Arbetsförmedling. På KrAmi känner de att de kan komma som de är. De flesta 

upplever att den hjälp de fått har anpassats efter deras önskemål och behov, man värderar 

det faktum att KrAmi arbetar just med f.d. kriminella och många uttryckte att de 

skulle kunna tänka sig att kontakta KrAmi igen om behov skulle uppstå. 

GENOMSIKTLIGHET 

(tillgänglighet och begriplighet hos regler, möjlighet till maximal insyn 

i servicesystemet och de regler som där gäller) 

Frågan om genomsiktlighet kan i utvärderingssammanhang vara svår att få svar på eftersom 

brukaren kanske inte märker när något fungerar, utan först när det blir problem. 

De tre brukarutskrivningar som skedde under utvärderingsperioden aktualiserar dock 

frågan om verksamhetens genomsiktlighet. Som nämnts tidigare avser genomsiktlighet 

brukarnas möjlighet att få maximal insyn i och information om den aktuella verksamheten, 

om de regler och rutiner som gäller. Brukaren behöver få veta hur beslutsprocessen 

ser ut och varför den ser ut som den gör, hon måste veta vilka regler som gäller 

för att få rättelse när beslut eventuellt fattats på felaktigt sätt. Hon behöver få kunskap 

om hur myndigheten är uppbyggd, vilka målsättningar som gäller och vilka mål som 

faktiskt har uppnåtts. Genomsiktlighet handlar om att göra den här informationen lätt 

tillgänglig för att uppväga det kunskapsunderläge som brukaren befinner sig i, gentemot 

serviceproducenten, eller myndighetsrepresentanten (Dahlberg & Vedung, 2001). 

När det gäller de utskrivningar som skedde under utvärderingsperioden, upplevs skälen 

till utskrivningsbesluten som vagt och diffust formulerade av de berörda brukarna. 

Vad som framgår av intervjuerna är att man inte förstått vilka regler man brutit mot eller 

vad man annars gjort fel och i så fall kunnat förbättra. Utskrivningar som sker utan 

att grunderna därtill kommuniceras, går inte att dra lärdom av för brukarna. Snarare 

har utskrivningarna bidragit till en förstärkt stigmatisering och ökad känsla av maktlöshet 

hos de berörda brukarna. Utskrivningarna sätter också fingret på problemet med 

avsaknaden av utskrivningspolicy ur ett objektivitets- och rättssäkerhetssammanhang. 

Det verkar av intervjuerna som att brukarna har haft svårt att förutse själva utskrivningen, 

detta främst p.g.a. att brukarna inte upplevt att de brutit mot reglerna i det kontrakt 

som inledningsvis skrevs tillsammans med KrAmi. Att brukarna upplever såväl 

rutinerna kring utskrivningar som skälen till sin egen utskrivning som oklara, kan ses 

som att de ifrågasätter om de blivit rättvist behandlade. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv 

är det av stor vikt att man som deltagare vet vad som föranleder en utskrivning, om 

man varnas innan, vad en utskrivning är och om det även innebär att man skrivs ut från 

hela Arbetsförmedlingen, eller bara KrAmi. 

Ur såväl förutsebarhets- som objektivitetssynpunkt, sammantaget med att KrAmi inte 

gav tydliga beslutmotiveringar och att besluten inte beskrevs som överklagningsbara, 

dras slutsatsen att det i dessa brukares fall funnits problem med rättssäkerheten. Här 

hade eventuellt MOB-projektet kunnat fylla en tydligare funktion och mer aktivt jobbat 

på en uppföljande kontakt. Även om det inte handlade om återfall i missbruk hade 

ju projektet utvecklats i den riktningen att målgruppen kommit att inkludera även personer 

utan aktuellt missbruk. 

Behovet och vikten av en fast och tydlig struktur i verksamheten har framhållits av såväl 

arbetslag som styrgrupp och under utvärderingsperioden inleddes ett aktivt arbete 

med att tydliggöra den organisatoriska strukturen och verksamhetsrutiner för KrAmi. 

Att detta arbete fortgår och även kommer att inkludera en etisk diskussion, är enligt 

min uppfattning av stor vikt för att få till stånd och upprätthålla en fungerande, brukarorienterad 

samverkan mellan de berörda organisationerna. Inte minst är det påkallat ur 

ett rättssäkerhetsperspektiv då man i KrAmi ägnar sig åt myndighetsutövning. 

72 73

VERKSAMHETENS INNEHÅLL OCH MÅLSÄTTNING 

I RELATION TILL BRUKARNAS ERFARENHETER 

OCH ÖNSKEMÅL 

Alla brukare har i samband med kursstart samma mål med sitt deltagande i KrAmi: arbete 

på den ordinarie arbetsmarknaden. Man förväntar sig att genom KrAmi få tillgång 

till lönebidrag, vilket antas öka chanserna att lyckas skaffa ett jobb. Samtliga brukare var 

straffade och majoriteten hade erfarit hur ens tidigare kriminalitet legat dem till last i anställningssammanhang. 

Man upplever KrAmi som en verksamhet riktad just mot f.d. kriminella, 

detta nämns av många som värdefullt och man förväntar sig en större förståelse 

för sin situation än man erfarit genom tidigare kontakter med ordinarie Arbetsförmedling. 

KrAmi:s mål med verksamheten beskrevs inledningsvis i rapporten: 

• att finna, få och behålla ett arbete 

• att ge dig möjligheter att planera din framtid utifrån din egen verklighet 

• träning i att göra aktiva val och stå för konsekvenserna av dina handlingar 

• att förmedla ny kunskap som vidgar perspektiven 

• att ge möjlighet till att utöka handlingsutrymmet för att leva ett liv du själv 

väljer 

• att utvecklas genom samspel med andra människor 

Hur väl överensstämmer verksamhetens mål och innehåll med brukarnas önskemål 

och erfarenheter och har de uppnåtts? 

För alla brukare var just jobb det uttalade målet med KrAmi-deltagandet. Av de tolv 

brukare som ingår i mitt material hade sju personer arbete ett halvår efter att KrAmikursen 

avslutats, vilket kan ses som en relativt god överensstämmelse mellan verksamhet 

och brukare avseende såväl mål som måluppfyllelse. 

En person var i arbetsträning, vilket enligt verksamhetens mål inte bedöms som måluppfyllelse. 

Ur den aktuelle brukarens perspektiv var det dock just arbetsträning som 

kom att bli målet under vägledningskursens gång. Då andra mål med verksamheten 

definieras som att förmedla ny kunskap som vidgar perspektiven, skapa möjligheter 

att planera sin framtid utifrån sin egen verklighet och öka handlingsutrymmet för att 

leva ett liv man själv väljer, så har ju till stor del måluppfyllelse skett även i detta fall. 

Just delaktigheten i beslut som gällde den egna planeringen var en av de saker som brukarna 

nämnde som mycket värdefullt i KrAmi. Måluppfyllelse kan således ses på olika 

vis beroende på vems perspektiv man antar. 

Frågan om vad som skall ses som ett ”lyckat resultat” för KrAmi behöver ses i en 

belysning av olika parter: brukare, praktiskt verksamma och ledning. En god utvecklingsprocess 

som innebär att brukarna närmar sig arbetsmarknaden utifrån sina egna 

förutsättningar och önskemål borde kunna inrymmas i ett för KrAmi lyckat resultat. 

MOB-PROJEKTET 

Att offentliga förvaltningar och föreningar bedriver projekt har blivit regel menar Ingrid 

Sahlin (1996). Detta är delvis en följd av att statsbidrag till föreningar och kommuner 

omvandlas till projektbidrag. Att driva projekt ses ofta som ett tecken på förändringsvilja, 

öppenhet och en önskan om förnyelse. Men projekt leder enligt Sahlin sällan 

till några förändringar av mer genomgripande slag. Som vi sett i empiripresentationen 

har MOB-projektet omgärdats av vissa oklarheter och implementeringssvårigheter. 

Under projekttidens gång skedde en förskjutning av projektets mål och syfte. Från 

att ha handlat om att fånga upp deltagare som återföll under kurserna och möjliggöra 

en smidigare återinskrivning i KrAmi, blev projektet i praktiken en förstärkning av 

KrAmi:s ordinarie verksamhet på så sätt att ett erbjudande om samtalskontakt riktades 

till alla deltagare, oavsett tidigare missbruksproblematik. Projektets ursprungliga 

målgrupp, personer med missbruksproblematik, har därmed förändrats. Det fanns en 

förväntan på att projektet skulle leda till ökat inflöde av kvinnor till KrAmi samt utveckling 

av nya metoder vad gällde arbetet med den kvinnliga målgruppen. Då denna 

del av projektet lades ned i samband med att projektering inför ett KrAmiMOA inleddes 

inom andra delar av respektive förvaltningar, så faller denna del av projektet bort. 

Sammantaget med att ribban för inskrivning i KrAmi höjts vad gäller krav på en periods 

drogfrihet hos kursdeltagarna, innebär detta att MOB-projektet blir svårt att såväl 

motivera som utvärdera, utifrån den ursprungliga projektidén. 

Den allmänna uppfattningen hos de professionella aktörerna är att projektet är bra 

och fyller en funktion för deltagarna, men det är oklart på vilka grunder dessa uppfattningar 

vilar. En annan åsikt som framförts från styrgruppen är att projektet gett 

en positiv sidoeffekt genom att klimatet i personalgruppen gagnats av det tillkommit 

ytterligare en person. Jag har i empirigenomgången beskrivit hur projektet kom att 

utvecklas och konkretiseras. Men vad betydde MOB-projektet för brukarna? Av de 

brukare som ingår i mitt material var det bara en person som blev aktuell för insatser 

från MOB-projektet utifrån dess ursprungliga uppdrag. Samtliga var dock aktuella för 

ett inledande enskilt samtal med MOB-projektets socialsekreterare. Det som uttrycks 

av brukarna i mitt material är att man uppfattat MOB-projektet som en del i KrAmi:s 

ordinarie verksamhet. Erbjudande om samtalskontakt ses som allmänt positivt men är 

ingenting som någon av dem valt att nappa på. 

Hur projektet kom att utvecklas var givetvis starkt beroende av vad som hände i den 

övriga verksamheten. Om man ensidigt skulle utgå från de officiella målsättningarna 

och syftesformuleringarna skulle projektet i efterhand te sig som tämligen misslyckat. 

När hänsyn tas till de förändringar KrAmi genomgått avseende intagskriterier, 

blir utvecklingen emellertid mer begriplig. Projektet motiverades ursprungligen av ett i 

KrAmi uppmärksammat problem, nämligen att kursdeltagare återföll i missbruk under 

kurserna och ”försvann” från verksamheten. Vid sidan av den etablerade verksamheten 

såg man ett behov av en särskild ärendehantering, frikopplad från KrAmi:s rutiner 

och metoder. Av empirigenomgången framgår att det saknats personer inom den ”ursprungliga” 

målgruppen, men det är inte helt sant. I mitt material var det tre brukare 

som antingen föll bort eller skrevs ut, utan att följas upp. De två brukare som jag 

intervjuat upplever att de släppts helt utan återkoppling från KrAmi. Dessa personer 

uppger att de inte överhuvudtaget uppfattat att det funnits stöd att få. Sammantaget 

med de vagt formulerade skälen till utskrivningarna har detta medfört att brukarna 

upplever sig utkastade från KrAmi. Till viss del finns alltså problemet med personer 

som försvinner från verksamheten kvar. 

74 75

Målformulering och syfte med MOB-projektet är inte unikt, många offentliga projekt 

har som uttalat syfte att lösa ett samhälleligt problem eller att tillgodose ett behov. Ett 

projekt brukar definieras som en avgränsad, målinriktad och tidsbestämd verksamhet, 

syftande till att förändra en situation till det bättre (Sahlin, 1996). Forskning (Sahlin, 

1996, Sahlin-Andersson, 1996) visar dock att projektens utveckling sällan följer den 

rationella beslutsmodellen, där planer kan förutsäga och föreskriva, där beslut styr och 

resultaten i efterhand låter sig jämföras med ursprungliga planer och intentioner. Det 

är inte heller ovanligt att verksamheter inom ramen för ett projekt förändras helt avseende 

t.ex. målgrupp och syfte under den angivna tidsperioden. Om man betraktar projekt 

som en förändringsprocess, där mål och syfte förskjuts under projekttidens gång, 

blir det svårt att mäta måluppfyllelse utifrån de ursprungliga idéerna. 

Initieringen av MOB- projektet grundades inte i en tydligt given uppgift eller en gemensam 

syn bland de inblandade aktörerna, vilket framgått av empirigenomgången. 

Olika personer såg projektet och dess uppdrag på olika sätt, vilket i brist på en tydlig 

ledning och avsaknad av klientunderlag kom att forma projektets utveckling. Tidigare 

studier och utvärderingar (Sahlin-Andersson, 1996, Wissö, 2009) har visat att det inte 

sällan är på det viset att uppstarten av projekt och det fortsatta agerandet och engagemanget, 

saknar en gemensam grund bland projektets intressenter. Man prioriterar att 

projektet kommer igång snarare än att enas om konkreta syften och innehåll. I sådana 

fall blir projektbeskrivning, mål och medel oklara och pressad tidsplan, ekonomiska 

resurser eller andra externa faktorer föranleder ”korrigeringar” av mål och innehåll 

under projektets gång. 

En relevant frågeställning i sammanhanget är brukarnas önskemål och förväntningar 

på KrAmi. Vad saknar de? Vad uttrycker de att de har för behov? De flesta brukare 

som ingår i mitt material har en lång historia inom missbruks- och kriminalvård, men 

har en relativt lång drogfri period som har föregått KrAmi-deltagandet. Sett utifrån de 

enskilda brukarnas perspektiv handlar målet med KrAmi-deltagandet om att komma 

ut i arbete. Även om intentionen är god kan det ses som något ogenomtänkt att i detta 

sammanhang införa obligatoriska samtal med syfte att motivera till samtalskontakt. Av 

KrAmi:s informationsmaterial riktat till potentiella deltagare framställs verksamheten 

som en yrkesinriktad rehabilitering för tidigare kriminella. Följaktligen förväntar sig 

brukarna att få hjälp i kontakterna med arbetsmarknaden och att mötas utifrån sin roll 

som arbetssökande. Inte i rollen som f.d. missbrukare i behov av terapeutiskt stöd. 

Mot bakgrund av att KrAmi Göteborg vilar på en konsekvenspedagogisk grundsyn, 

som tydligt tar avstånd från terapeutiska behandlingsmetoder (Bay, 2005:30ff), är det 

även något förvånande att detta inte varit ämne för diskussion. Det behöver inte vara 

en motsättning mellan yrkesinriktad rehabilitering och samtalsbehandling. Även brukare 

som byggt upp en stabil social grund innan de startar i KrAmi, kan av olika anledningar 

hamna i situationer då de upplever ett behov av samtalsstöd. Självfallet skall det 

finnas öppningar till detta. Men man kan fråga sig om det är motiverat med en halvtidstjänst 

placerad i KrAmi:s verksamhet för att tillgodose detta behov, eller om det 

finns möjligheter att inom den etablerade narkomanvården skapa en särskild kanal till 

KrAmi? Särskilt som målgruppen förändrats så att deltagarna står allt längre tidsmässigt 

ifrån sitt eventuella missbruk. 

Som utvärderare har jag inga självklara eller enkla svar att ge när det gäller värdet av 

det MOB-finansierade projektet ur ett brukarperspektiv. Däremot framstår det som 

relevant att i verksamheter som inkluderar myndighetssamverkan föra en diskussion 

kring de frågeställningar som här framförts. På ledningsnivå kunde mer tid lagts inledningsvis 

på att gemensamt diskutera och planera projektet, utifrån dess förändrade 

förutsättningar. Om projektet hade förankrats på ett mer fördjupat sätt hos Arbetsförmedling 

och Kriminalvård, hade möjligtvis projektets inriktning och utformning kunnat 

anpassas utefter verksamhetens behov och på ett bättre sätt uppfyllt finansiärernas 

syfte. 

AVSLUTANDE DISKUSSION OCH REFLEKTIONER 

De hinder som erfarits i andra samverkansprojekt återfinns till viss del även i KrAmi 

Göteborg. Olika kunskapstraditioner och professionella mål, skilda organisatoriska 

strukturer, otydliga mål samt en bristande ledning är mycket vanliga hinder för samverkan. 

Tidigare samverkansforskning (Danermark, 2000, Danermark & Kullberg, 1999) 

visar att två viktiga främjande samverkansfaktorer är en tydlig ledning samt att skillnaderna 

mellan de samverkande organisationerna avseende synsätt, organisation och 

regelverk identifieras och diskuteras. Utvärderarens bedömning är att verksamheten 

under det sista halvåret som utvärderingen pågick, fick en tydligare ledning som visade 

att de lade stor vikt vid samverkansfrågor, vilket är positivt ur samverkanshänseende. 

Av empirigenomgången blir det tydligt att olika personer gör olika bedömningar och 

har olika syn på gemensamma frågor. I både personalens och styrgruppens resonemang 

framkommer exempelvis antagandet att socialtjänsten och Kriminalvården som 

76 77

organisationer har mer liknande uppdrag och därigenom en annan förståelse av klienternas 

problematik och svårigheter, än vad Arbetsförmedlingen som organisation har. 

Detta anses påverka förutsättningarna för samverkan. Denna typ av antaganden har 

påpekats i tidigare utvärderingar av liknande samverkansprojekt (t.ex. Bure, 2000). Diskussioner 

kring myndigheternas skilda uppdrag, regelverk och synsätt inleddes redan 

under utvärderingsperioden. Det bedöms av stor vikt att man på ledningsnivå genom 

dylika diskussioner fortsätter skapa goda förutsättningar för samverkan mellan de olika 

organisationerna. 

På ett sätt har de olika myndigheterna en skild syn på KrAmi:s målgrupp. Deltagarna 

kan sägas var de som socialtjänst och Kriminalvård anser ha bäst förutsättningar att 

etablera sig på arbetsmarknaden och återanpassas i samhället, jämfört med den övriga 

klientgruppen. Samma målgrupp tillhör hos Arbetsförmedlingen de som har sämst 

förutsättningar jämfört med den övriga klientgruppen. Personalen uppfattas och beskrivs 

i brukarintervjuerna som ett väl sammansvetsat team och i positiva termer. Det 

förhållningssätt som arbetslaget lyckats utveckla i förhållande till deltagarna borde 

kunna utgöra en mycket bra grund för att föra en produktiv diskussion, där respektive 

myndighets målsättning i KrAmi tonas ner till förmån för det gemensamma med ”brukaren 

i centrum”. Det bedöms vara av stor vikt att man inom verksamheten fortlöpande 

reflekterar över hur de olika organisationers synsätt förhåller sig gentemot varandra 

och vilka konsekvenser förändringar av målgruppsdefinitionen ger för brukarna. Ökad 

kontakt med andra KrAmi-verksamheter i landet torde vara ytterligare ett sätt att hitta 

arbetsformer som fungerar tillfredsställande för alla inblandade. Det kan också vara ett 

sätt att stärka verksamhetens professionalitet och bidra till att utveckla och säkerställa 

kvalitet. 

En viktig fråga att fundera över i detta sammanhang för vem KrAmi är till? Med tanke 

på att det inom KrAmi Göteborg skett en målgruppsförändring, som innebär att endast 

personer med en längre periods drogfrihet kan komma ifråga för kursverksamheten, 

borde man kanske även reflektera kring hur detta påverkar inflödet. Potentiella 

deltagare var under utvärderingsperioden få till antalet, vissa passade inte in eftersom 

de inte hade varit drogfria tillräckligt länge eller hade en problematik som gjorde att arbete 

bedömdes ligga för långt borta. Det är intressant att notera hur MOB-projektet i 

dessa diskussioner helt glömdes bort. Med den nya resursen i form av MOB-projektets 

socialsekreterare så hade man ju kompetens att ta emot personer med kortare drogfrihet 

och eventuellt ökad risk för återfall i missbruk. 

Brukarna betonar värdet i att KrAmi är en verksamhet för just f.d. kriminella. Att vara 

straffad för brott eller ha haft ett långvarigt missbruk inverkar negativt på självförtroende 

och självkänsla. Av denna studie framkommer att det är mycket viktigt ur ett 

brukarperspektiv att verksamheten är till för just denna grupp. Kopplat till brottspreventionsdiskursen 

kan KrAmi betraktas som tillhörande tertiär brottsprevention, d.v.s. 

insatser riktade mot redan definierade kriminella syftande till att förebygga återfall i 

brott. I och med att målgruppen kom att innefatta även personer i riskzonen för kriminalitet, 

förflyttas verksamheten till gränslandet mellan tertiär och sekundär brottsprevention 

(insatser riktade mot riskgrupper). I detta sammanhang kan det vara värt att reflektera 

över vad aktuell brottspreventionsforskning indikerar (Sarnecki, 2004, Sahlin, 

2000), nämligen att det finns en fara i att brottsförebyggande åtgärder (av sekundär art) 

riktas mot identifierade individer som bedöms ha risk för en negativ utveckling. Denna 

forskning varnar för att i vissa fall kan identifiering av ”riskindivider” vara rent av kontraproduktivt 

och fungera som självuppfyllande profetior. ”Att angripa ett förhållande eller 

uppmärksamma en kategori av individer för att de anses bära på fröet till framtida problem är i en 

mening att uppgradera detta ”förstadium” till ett problem i sig.” (Sahlin, 2000:48). En annan 

aspekt att ta i beaktande är att med en hög gräns för deltagande blir KrAmi känsligt 

för konjunktursvängningar på arbetsmarknaden. När konjunkturen är god försvinner 

stora delar av målgruppen då de får jobb på egen hand, vilket kan ge mer utsatta grupper 

tillträde till verksamhetens insatser och resurser, och omvänt. Ett tänkbart problem 

vid en lågkonjunktur skulle kunna vara att de individer som är lönsamma investeringssubjekt 

(yngre, ”i riskzonen”, utan missbruk och psykiska problem) utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv 

blir de som prioriteras in i verksamheten. Det medför i sin tur att 

de personer som befinner sig långt ifrån arbetsmarknadens krav inte blir aktuella för 

insatser, vilket skulle kunna medföra en förstärkt polarisering och exkludering av redan 

utsatta grupper. 

SLUTORD 

Denna utvärdering har sina begränsningar likväl som fördelar. Min förhoppning är att 

rapporten kan ligga till grund för en reflekterande diskussion över hur olika intressen 

och insatser förhåller sig till varandra. Flera faktorer spelar in när det gäller organisationsfrågor, 

inte minst ekonomiska. Det framstår dock som relevant att brukarnas 

behov, snarare än personalens och ledningens, skall styra människobehandlande organisationers 

innehåll och utformning. I denna rapport har brukare lämnat värdefulla 

synpunkter på vad som fungerar bra respektive mindre bra. Att hitta former för brukarinflytande 

som sträcker sig längre än till brukarenkäter skulle vara ett sätt att utveckla 

verksamheten i linje med brukarnas önskemål och behov. 

78 79

7. EPILOG 

När sista raderna i denna rapport skrivs, våren 2009, har en tid gått sedan utvärderingsperioden 

avslutades. Här följer en kort beskrivning av KrAmi Göteborg så som personalgruppen 

beskriver verksamheten i maj månad, 2009. 

Stämningen i personalgruppen är god och man upplever att den interna samverkan 

fungerar bra. Alla i arbetslaget har nu genomgått konsekvenspedagogikutbildning i 

Vitskøl, Danmark och man provar sig fram för att hitta sätt att implementera kunskaperna 

i det egna arbetet. 

Satsningen på processtöd under hösten 2008 visade sig vara ett bra sätt att få ihop arbetsgruppen, 

de har nu återgått till regelbunden ordinarie handledning och är nöjda med detta. 

Lågkonjunkturen har medfört att det blivit svårare att ordna med praktikplatser och 

det hårdnade läget på arbetsmarknaden innebär tuffare krav på KrAmi. Antalet sökande 

till programmet har ökat och det är nu kö till verksamheten. Detta innebär att 

en gallring måste göras och för kursstart prioriteras då personer som bedöms står nära 

arbetsmarknaden. I rekryteringsfasen ställs nu rutinmässigt arbetsträning som krav 

på sökanden som varit utan sysselsättning senaste året. Arbetsträningen finansieras av 

de sökandes respektive socialtjänst och utfallet varierar, några faller bort medan andra 

slutför. De som klarar av arbetsträningen blir automatiskt godkända för kursstart. 

Vad gäller målgruppsdefinitionen ingår nu att vara ”dömd för brott” som ett kriterium. 

I nuläget upplevs inte återfall i missbruk hos kursdeltagarna som ett problem. 

Strukturen avseende regelbundna arbetsmöten där in- och utskrivningsdiskussioner 

förs, dokumenteras nu av personalen och mötesanteckningarna skickas till styrgruppen 

för kännedom. Möten mellan arbetsgrupp och styrgrupp hålls var sjätte vecka och 

dessa tider hålls. Personalen upplever att kommunikationen fungerar på ett tillfredsställande 

sätt och att de får gehör för sina idéer och synpunkter på styrgruppsnivå. 

På en nationell nivå pågår arbete med att utveckla en gemensam programidé för KrAmi. 

Utifrån det avtal som skrivits mellan Kriminalvården och Arbetsförmedlingen gällande 

KrAmi-verksamheten har en nationell arbetsgrupp upprättats. Denna har i uppdrag 

att utarbeta riktlinjer för hur ”KrAmi-konceptet” skall tolkas och översättas till 

en lokal nivå. Till denna arbetsgrupp är kopplat en referensgrupp bestående av lokala 

verksamhetsrepresentanter och KrAmi Göteborgs frivårdsinspektör ingår häri. Arbetet 

med att utarbeta riktlinjerna för KrAmi nationellt planeras vara slutfört 2010. 

8. REFERENSER 

Bay, Jens (2005). Konsekvenspædagogik – en pædagogik om eksistens og social handlingskompetence. 

Copenhagen: Borgens Forlag. 

Beijer, Elisabeth (2009). ”De förstår alla situationer” Erfarenheter av att utveckla integrerade 

former för vård vid missbruk eller beroende samt psykiska problem. Med fokus på brukares perspektiv. 

FoU-rapport mars 2009. Göteborg:FoU i Väst/GR 

Bergmark, Anders & Lundström, Tommy (2006). Mot en evidensbaserad praktik? Omfärdriktningen 

i socialt arbete, i Socialvetenskaplig tidskrift nr 2. 2006 

BRÅ (2004:6). Brottsförebyggande arbete i praktiken. 19 lokala projekt. Idéskrift 12. 

BRÅ (2003). Från anstalt till frihet. Förstärkta frigivningsförberedelser. Webpublikation. http:// 

www.bra.se/extra/faq/?module_instance=2&action_question_show.88.0.=1 

Bure, Margareta (2000). Projekt SoKRAMI och projekt Morgan. En utvärdering av två lokala 

samverkansprojekt. Norrköping: Kriminalvårdens forskningskommitté, Kriminalvårdstyrelsen. 

Carlsson, Martin & Byström Anders (2001). KRAMI – en utvärdering av verksamheten våren 

2001. Studentfirman. Psykologiska Institutionen: Göteborgs Universitet. 

Dahlberg, Magnus & Vedung, Evert (2001). Demokrati och brukarutvärdering. Lund: Studentlitteratur. 

Danermark, Berth (2000/2003). Samverkan – himmel eller helvete? Stockholm: Förlagshuset 

Gothia. 

Danermark, Berth & Kullberg, Christian (1999). Samverkan. Välfärdsstatens nya arbetsforum. 

Lund: Studentlitteratur. 

80 81

Ds (1991:18). Vidga brukarinflytandet! - En väg till ökad delaktighet och bättre service. Civildepartementet. 

Stockholm: Allmänna förlaget. 

Eriksson, Bengt G. & Karlsson, Per-Åke (2008). Att utvärdera välfärdsarbete. Stockholm: 

Gothia Förlag. 

Fries, Björn (2007). Rapport 2007. Den nationella narkotikapolitiska samordnarens slutrapport 

för verksamheten 2002-2007. Stockholm: Mobilisering mot narkotika. 

Gustafsson, Hjördis (2007). Efter fängelset – åtta personer berättar om tiden efter anstaltsvistelse. 

SoRAD – Forskningsrapport nr 50. Stockholm: Universitetsservice. Tillgänglig på 

webben via: http://www.sorad.se 

Gustafsson, Hjördis (2005). Projekt i fokus. En processutvärdering av projektet ”Individen i 

fokus”. FoU-rapport 2005:16. Stockholm: Forsknings- och utvecklingsenheten, Stockholms 

stadsledningskontor. 

Holstein, James.A & Gubrium, Jaber F.(edt) (2003). Inside Interviewing. New lenses, new 

concerns. California: SAGE. 

Karlsson, Ove (1999). Utvärdering – mer än metod. Tankar och synsätt i utvärderingsforskning. 

Stockholm: Norstedts. 

Laanemets, Leili (2007). Navet. Om kvinnor, prostitution, metadon- och Subutexbehandling. 

Stockholm: Mobilisering mot narkotika. 

Lab, Steven P. (2007). Crime prevention: approaches, practices and evaluations. United States: 

LexisNexis/Mathew Bender & Company 

Lindberg, Odd & Soydan, Haluk (1993). Att bli människa på nytt. En studie av socialt förändringsarbete 

vid KrAmi Örebro. Forskargruppen i socialt arbete. Rapport 1993:22.Högskolan i 

Örebro och Vårdhögskolan Örebro läns landsting. 

Lindgren, Lena (2006a). Utvärderingsmonstret. Kvalitets- och resultatmätning i den offentliga sektorn. 

Studentlitteratur. 

Lindgren, Lena (2006b). Arbetsmarknadspolitik ”på det nedersta trappsteget”. En utvärdering 

av projekt ENTER. Förvaltningshögskolans rapporter, nr 87. Elanders Infologistics 

Väst AB. 

Nyström, Siv, Jess, Kari & Soydan, Haluk (2002). Med arbete som insats. Klienteffekter och 

samhällsekonomisk lönsamhet i socialt arbete. Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt 

arbete (CUS), Socialstyrelsen. Tillgänglig på webben via http://www.socialstyrelsen. 

se/Publicerat/2002/2289/2002-112-1.htm 

Nyström, Siv & Soydan, Haluk (1999) Från brott till arbete – en studie av KrAmi-programmens 

värde för klienterna. CUS-skrift, 1999:5. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Riksrevisionen (2004) Återfall i brott eller anpassning i samhället – uppföljning av kriminalvårdens 

klienter. RiR 2004:5. Stockholm; Riksdagstryck. 

Sahlin, Ingrid (2000). Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen. Lund: Arkiv förlag. 

Sahlin, Ingrid (1996). ”Inledning:” I Sahlin, Ingrid (red.). Projektets paradoxer. Lund: Studentlitteratur. 

Sahlin-Andersson, Kerstin (1996). ”I styrbarhetens utmarker.” I Sahlin, Ingrid (red.). 

Projektets paradoxer. Lund: Studentlitteratur. 

Sarnecki, Jerzy (2004). Kunskapsbaserad brottsprevention. Teoretiska utgångspunkter för brotsförebyggande 

arbete i Stockholms stad. Tillgänglig på webben via http://www.bra.se/extra/ 

news/?module_instance=11&id=13. 

Silverman, David (2006). Interpreting Qualitative Data: Methods for Analysing Talk, Text 

and Interaction. London: SAGE. 

Steinholtz Ekekrantz, Lena (2008). ”Brukarinflytande.” I Jergeby, Ulla (red.) Evidensbaserad 

praktik i socialt arbete. Stockholm: Gothia Förlag. 

Socialstyrelsen (2008). Samverkan i re/habilitering - en vägledning. Stockholm: Socialstyrelsen 

Socialstyrelsen (2005). Integration mellan forskning, utbildning och praktik ur ett brukarperspektiv. 

Stockholm: Socialstyrelsen 

SOU (2008:18). Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten – till nytta för brukaren. Stockholm: 

Fritzes Offentliga Publikationer. 

Vedung, Evert (1998). Utvärdering i politik och förvaltning. Lund. Studentlitteratur. 

Wissö, Therese (2009). Pussel. Utvärdering av en familjeverksamhet i stadsdelen Kortedala i Göteborg. 

Göteborg: FoUi Väst/GR 

Övrigt 

www.kramimoa.se 

www.socialresurs.goteborg.se 

www.arbetsformedlingen.se 

www.vagenutsidor.se 

82 83

84 

Göteborgs Stad Grafiska Gruppen 091102-001-130 Illustration: Lina Brandström Utskriftsoriginal November 2009

KrAmi Göteborg

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?