En Gravarkeologisk Idéhistoria

Hemtentamen i Arkeologihistoria (5p) 

En Gravarkeologisk Idéhistoria 

Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet, Ht-95 

Fredrik Fahlander 

1 

"The finger-tip people invaded Yorkshire,.." 

O.G.S. Crawford (ur: Antiquity, 1927). 

Inledning 

Gravarkeologin är sannolikt den speciella nisch inom arkeologin som i 

allmänhetens ögon starkast har förknippats med arkeologi. Det är knappast 

någon slump om man betänker det starka symbolvärdet i de faktiska resterna av 

en sedan länge död människa. Det är exempelvis lätt att jämföra publiciteten och 

det stora allmänna intresse som Bäckaskogskvinnan eller den nyligen funna 

Bredgårdsmannen rönt. Dessa tillhör visserligen en extrem kategori av 

välbevarade och på så vis unika fynd, men det är knappast ett överdrivet 

påstående att även anonymiteten i hela gravfält, gamla som moderna, har en 

stark inverkan på de flesta av oss. 

I det arkeologiska perspektivet rymmer begravningar emellertid betydligt 

fler bottnar. Materialet i gravarna är t ex ofta relativt bibehållet till vars karaktär 

sällan påträffas vid boplatsundersökningar. Trots att det inte alltid är sant, har de 

av många dessutom ansetts som "frysta ögonblick" i tiden, opåverkade slutna 

rum som kan t o m knytas till specifika individer. Ur detta synsätt har bl a 

typologiska och stilistiska kronologier sitt ursprung, man har använt dem till att 

tolka könsroller, maktstrukturer och t o m dragit slutsatser om forntidens 

religiösa och andliga tankar. Trots förutsättningarna och den till synes kraftiga 

vetenskapliga potential som gravmaterialet omfattar har dock hittills lite konkret 

kommit ut av gravanalyser. 

Vikten av att känna till sin disciplins historia har behandlats av ett flertal 

författare under de senaste två decennierna och dess relevans ifrågasätts bara av 

ett fåtal idag. Gravarkeologisk teoribildning har, som vi skall se, påverkats av 

trender inom politik, ekonomi och filosofi samt naturligtvis tidstypiska 

idéströmmningar överhuvudtaget. Sedan de första pionjärernas insatser inom 

området har nya hjälpvetenskaper tillkommit efterhand, samtidigt som 

fokuseringen på olika frågeställningar avlöst varandra. Den stora förändringen 

som skett är dock att från ha varit arkeologernas huvudområde, har 

gravarkeologins ställning de senaste decennierna försvagats. Runt 60- och 70talen 

gick debatten hög och gravarkeologin var en integrerad del av den "nya 

arkeologin". Många övertygades av Binfords argument att gravarna mer eller 

mindre var en materiell reflexion av förhistoriska samhällen. Än idag tillmäts 

hans artikel Mortuary Practices - Their study and Potential (1971) stor betydelse och 

framstår som mycket inflytelserik. Den optimism om materialets 

utvecklingsmöjligheter i det perspektivet visade sig dock inte vara så fruktsamt

- En arkeologisk idéhistoria - 

som de processuella arkeologerna hade hoppats på. I Sverige verkar 

utvecklingen t o m sträva tillbaka till den gamla ursprungliga naiva symboliken 

och på nytt ta upp sökandet efter forntidens andliga sfärer. 

Sedan mitten på 80-talet har även nyutvecklad teknik inom 

molekylärbiologin visat sig intressant för bl a gravstudier. Det är nu möjligt att få 

säkrare könsbedömningar av skelett och man kan identifiera 

släktskapsförhållanden mellan olika individer m m. Den nya tekniken innebär m 

a o att det går att få fram mer information av det gravarkeologiska materialet än 

tidigare. Detta kommer oundvikligen leda till nya angreppsätt på gravar och 

gravfältsanalyser i framtiden. Under det senaste decenniet har dessutom olika 

arkeologiska riktningar konsoliderats, vilket antyder nya möjligheter att 

kombinera olika perspektiv och på så vis vidareutveckla gravarkeologin. Det är 

bl a mot den bakgrunden som en specefikt gravarkeologisk idéhistoria är 

intressant. 

Gravarkeologins pionjärer 

Grunden till vad som skulle komma att bli fornkunskapen kan med lite god vilja 

härledas ur Renässansen. I Europa ledde det nyväckta intresset för antikens 

kulturer till att man mer aktivt började gräva efter antikviteter (bl a 

Herculaneum och Pompeji). Man letade givetvis även skatter i gravhögar under 

denna tid, men det var först under 1600-talet som utgrävningar i ett vidare 

perspektiv företogs. Ett av de första exemplen i Europa var utgrävningen av en 

gravkummel i Merzahne i Sachsen. Det primära motivet med undersökningen 

var att utreda om de lerkärl man funnit var tillverkade eller naturliga (Trigger 

1993:71). I Sverige skiktgrävde Olof Rudbeck under samma tid Uppsala högar, 

delvis i syfte att bestämma deras inbördes åldersförhållande (Klindt-Jensen 

1975:29ff). Redan vid denna tid gjordes iakttagelser som var nödvändiga för 

framväxten av en mer konstruktiv gravforskning. Under utgrävningen av en 

megalitgrav formulerade t ex dansken Erik Pontoppidan teorin om sekundärbegravningar. 

Han fann att samma grav måste ha återanvänts mer eller mindre 

regelbundet efter att den uppfördes. 

Under påföljande sekel lades stor vikt vid gravundersökningar och man 

började dessutom att försöka klassificera och kronologiskt placera olika 

gravtyper. Ett exempel är Pierre Legrand d'Aussys, vilken delade in, vad han 

urskiljde som olika begravningskick, i sex på varandra följande perioder - från 

äldsta forntid till medeltid. I sydöstra England grävde Bryan Fausset i sin tur 

regelmässigt ut över 700 gravhögar. Med en elementär strategrafisk metod 

kunde han härleda att stenverktygen var äldre än de av metall. Det ökade 

empiriska underlaget, som var följden av romantikens intresse för gravar, ledde 

till att fler teorier formulerades: W. Cunnington delade exempelvis i slutet av 

1700-talet in gravkummlar i fem olika kategorier och använde strategrafiska 

metoder för att skilja mellan primär och sekundärbegravningar (Trigger 1993:74- 

100). 

Trots de framsteg som 16- och 1700-talens utgrävningar medförde, var 

den arkeologiska teorin och metoden fortfarande oformulerad. Bibeln stod 

fortfarande för den kronologiska ramen och tanken på en allmängiltig naturrätt 

präglade ännu tänkandet (Shulz 1936:37f). Målen med utgrävningarna var i 

2

- Fredrik Fahlander - 

första hand att samla artefakter och attributera dem till olika kulturer, inte för att 

skriva historia. Upptäckten av de tidiga civilisationerna i Östra medelhavsområdet 

ökande intresset för forntiden, men framför allt gav de upphov till 

diffusionistiska förklaringsmodeller. De europeiska megalitgravarna ansågs t ex 

av många vara degenererade pyramider (Trigger 1993:188). 

Fundamenten till ett par viktiga arkeologiska hjälpvetenskaper 

grundlades emellertid under denna fas: Geologen James Hutton utvecklade med 

Theory of the earth, (1785) den strategrafiska teorin genom att studera olika 

naturliga lagerföljder. De etnologiska och antropologiska analogier som längre 

fram skulle komma att få stor betydelse för tolkningarna av olika gravskick, 

började också formuleras. Det var framförallt upptäcktsresande och sjömän som 

kom i kontakt med "mindre utvecklade kulturer" utanför Europa och som gjorde 

iakttagelser och studerade deras levnadsvanor. 

Fornkunskapen blir vetenskap? 

1800-talet var en expansiv period inom såväl gravarkeologin som 

fornkunskapen. Moderniseringen av jordbruket föranledde att mängden 

upphittade eller utgrävda fynd ökade, vilket utökade den empiriska grunden för 

forskningen. I Danmark systematiserades utgrävningarna under 30-talet och 

fornfynd registrerades under J. J. A. Worsaaes överinseende (Kristiansen 

1985:29). Worsaae var en av de första som insåg att gravundersökningar kunde 

ha historisk relevans. 1841 skriver han t ex: "... at Gravernes Construction paa 

flere Steder iagttages at være den samme, fremkommer tilsidst et Resultat, der 

med temmelig Sikkerhed vil kunne antages at være brugbart for Historien" 

(Worsaae 1841:137). Han påpekar också att "Det har i den seneste Tid stedse 

mere og mere vundet Anerkjendelse, at en udstrakt Kundskab til vore Gravhöie 

vil ved Sammenligning med andre Landes Mindesmærker kunne lede til höist 

vigtige Resultater for vor ældre Historie."(ibid). Worsaae formulerade också 

principen om att gravar var slutna fynd, frysta ögonblick i tiden (s k Worsaaes lag. 

Worsaae 1843). Worsaaes teori fick i en tid när man var ovetande om 

formationsprocesser stor inverkan på gravarkeologin och påverkade bl a 

Montelius kronologier. 

Samtidigt med Worsaaes undersökningar i Danmark grävdes det stora 

Hallstattgravfältet i Tyskland ut och Sir William Petrie undersökte ett flertal 

gravfält i Egypten. Pitt-Rivers utgrävningar i början av seklet hade bildat 

mönster för hur utgrävningsarbetet borde utföras - präglat av noggrannhet och 

god dokumentation. (Trigger 1993:238ff). Det gjordes dock ännu inga reella 

komparativa arbeten av variabiliteten i materialet som uppdagades från 

gravfälten (Binford 1971:8). Det ansågs istället fortfarande viktigt att samla 

artefakter på hög. I en rapport från utgrävningarna av några gravkullar i 

Yorkshire (1864) inleder t ex William Greenwell med följande uppmaning: 

And therefore the value of accumulated facts cannot be overrated. We need to heap flint on 

flint, to add bronze to bronze, in order that the base of our theory may be laid upon the 

firm structure of well-sifted and oft-recurring detail; and each additional object that we 

gather, each new feature that we bring to light, it is only not superflous, but is necessary, as 

giving strenght to the fundation we have laid, or as adding another stone to the fabric 

which is being raised upon it." (Greenwell 1864:97). 

3


Det för fornkunskapen riktigt stora framsteget var insikten om människans långa 

historia. Charles Darwins teser om människans utveckling (1859) och Christian 

Thomsens treperiodsystem (1836) bröt bibelns hegemoni och gav nya 

referensramar varpå fornkunskapen kunde utveckla en mera stringent teori och 

metod. En av de mest inflytelserika nya metoder som utvecklades under mitten 

av 1800-talet var typologin. Pitt-Rivers hade i slutet på 60-talet typologiskt 

behandlat vapen och verktyg från både sten- och bronsåldern, men det var Oscar 

Montelius som ca tio år senare kom att utveckla den typologiska metoden. Hans 

periodindelning av bronsåldern efter stilistiska principer (1885) gav en 

kronologisk grund för artefaktanalyser som fortfarande är giltlig. Montelius 

arbetade också för att fornforskningen skulle bli erkänd som seriös vetenskap 

med samma anseende som naturvetenskaperna. Det är i sammanhanget 

intressant att se hur han använder sig av Darwins utvecklingslära för att styrka 

den typologiska metodens riktighet: 

"Den förhistoriska fornforskningen har länge varit lik naturforskningen. Liksom den senare 

vetenskapen har ock den förra numera inträtt i ett nytt stadium. Naturforskaren nöjer sig ej 

länge med att beskifva de olika arterna och studera deras lif. Han söker utforska det inre 

sammanhang, som förbinder dem, och visa, huru den ena arten har utvecklat sig ur den 

andra." Det som arten är för naturforskaren, det är typen för fornforskaren. Till samma art 

räknas de naturens alster, som i allt väsentligt liknar hvarandra, och som hafva gemensam 

härkomst. Samma definition kan, då fråga är om alster av mennskligt arbete, användas på 

typen. Den förhistoriska fornforskare sätter ej längre till sin enda uppgift att beskrifva och 

jemföra fornsakerna från skilda länder och utforska lifvet i dessa länder under flydda tider. 

Han söker numera att spåra det inre sammanhanget mellan typerna och visa, huru den ena 

utvecklat sig ur den andra. Vi kalla detta typologi." (1884:1). 

Ovanstående citat är hämtat från en debattartikel från 1884 med titeln, Den 

förhistoriska fornforskarens metod och material (sic!). Han beskriver här också ett 

annat metodologiskt redskap som han kallar "den statistiska metoden": 

"Om man af en noga bestämd och karakteristisk typ träffat ett stort antal exemplar inom ett 

visst område, men om utanför detta område aldrig eller jemförelsevis mycket sällan några 

exemplar deraf funnits, så är det i hög grad sannolikt, att typen är inhemsk i det 

förstnämnda området, det vill säga att alla föremål af denna typ äro förfärdigade der, och 

att de få, som hittats annorstädes, blifvit förda derifrån, till de ställen, der de 

träffats."(1884:12) 

Med dessa två komplettementerande metoder ansåg Montelius att tiden nu var 

inne för att bättre besvara arkeologiska frågor om bl a namn på folkslag och att 

kartlägga invandringar (Montelius 1884:11). Han avslutar sin artikel med orden: 

"Den som tagit kännedom om det här sagda, torde medgifva, att den 

förhistoriska fornforskaren nu eger ett så stort och hvarje år i vetenskapligt värde 

tillväxande material, samt att hans metod är så tillförlitlig, att de resultat, som 

han genom sitt arbete vinner, med fog kunna göra anspråk på likställdhet med 

de inom andra grenar af vetenskapen vunna resultaten." (Montelius 1884:23). 

Montelius engagerade sig speciellt i gravforskningen och i samma artikel 

postulerar han några önskvärda punkter om hur den i framtiden bör bedrivas: 

• Gravens riktning bör noteras. 

• Den eventuella kistans träslag som den är gjord av bör angivas. 

4


• Om nitar upptäcks och dess läge tyder på att de kommit från ett skepp, bör 

dess form och storlek anges. 

• Placering av obränt lik: liggande, sittande eller på rygg? Vilken är dess 

orientering? 

• Kremerat lik: Är benen rentvättade? är de hopsamlade från bålet? Hur 

förvarades de? I stenkruka eller lerkärl? 

• En fullständig beskrivning av graven och fornsakerna med var sin plats 

noga angiven bör utföras. 

• Eventuella djurben är viktiga att notera. 

• En planteckning i bestämd skala bör upprättas över hela graven. 

Montelius ville med dessa stolpar betona vikten av att notera även det som vid 

tillfället kanske ter sig oväsentligt: "Varje glömd iakttagelse är en förlust för 

forskningen" (Montelius 1884:22). Precis som med Thomsens treperiodsystem 

tog det dock tid innan Montelius idéer blev erkända. Dansken Sophus Müller 

kritiserade exempelvis den typologiska metoden till en början. Han menade att: 

"Typologien er da en methode til at opstile formodninger eller, om man vil, icke 

verifierede hypotheser." (Müller 1884:174). Müller accepterade dock typologin 

som metod några år senare. När han i sin tur redogjorde för arkeologins mål och 

metod i Vor Oldtid (1897) finns typologien representerad. Han menade i linje 

med Montelius att "den förhistoriska arkeologiens ungdom" sedan de senaste 

hundra åren nu är förbi. Det räcker inte längre att basera hypotheser på 

iaktagelser och erfarenhet utan på vetenskapliga metoder (Müller 1897:693). 

Müller varnade bl a för faran med deduktion av förutfattade allmänsanningar 

och menade att arkeologens metod istället borde vara den svårare men säkrare 

induktionen (Müller 1897:694). 

Detta nya skede i arkeologin som Montelius och Müller identifierar skiljer 

sig på flera sätt från tidigare forskning. Fynden och minnesmärkenas 

åtkomlighet och bevaring för framtiden är fortfarande en viktig del av 

fornforskarens arbete, menar Müller, men artefakterna är inte länge det 

slutgiltiga målet (Müller 1897:689f). Müller betonar istället vikten av 

"archæologiske sammenlikning", vilket är en grunden för slutning av hypotheser 

om arkeologiskt material (vilket i princip är den typologiska metoden, Müller 

1884:215, 1897:700). Huvudorsaken till fornkunskapens nya inriktning 

sammanfattar Müller på följande vis: 

"Forskningens Stærke Udvikling gjennem dette Aarhundrede skyldes Stoffets mærklige 

Førøgelse baade ved tilfældige Fund og ved planmæssige søgninger, en videre og i nye 

Retninger udstrakt Sammenligning, en fortsat, nøie Iaktagelse, Slutninger paa Grundlag af 

et uddannet, videnskabligt Skjøn og dertil Lykkelige Hypotheser. Af de samme Faktorer 

afhænger dens Fremtid."(1897:702). 

Både Montelius och Müllers inlägg under 1880-talet kan vare ett resultat av att 

fornkunskapen i slutet av 1800-talen ännu inte ansågs vara vederhäftig. August 

Strindberg ansåg den t ex tillhöra kategorin "...hvarjehanda knåp, mer eller 

mindre idiotiskt /.../...vars värde man ännu icke kunde bedöma." (Strindberg 

1884:264). Att både Montelius och Müller var medvetna om fornforskningens 

tidigare brister framgår genom följande citat: 

5


"Om paalideligheten af de archæologiske Resultater næres der icke ualmindelig en vis 

tvivl." (Müller 1897:693). 

"Ännu spåras emellertid icke sällan den föreställningen, att fornkunskapen endast är en lös 

väfnad af lätt sönderrifna hypoteser." (Montelius 1884:23). 

Bägge forskarna är dock överens om att kritiken nu är obefogad. Montelius 

skriver t ex fortsättningsvis: "I vår vetenskaps barndom, då dilettantismen 

spelade en alltför stor roll, var denna föreställning i viss mån ursäktlig; nu är den 

i intet afseende berättigad." (Montelius 1884:23). Arkeologin fanns också 

representerad vid universiteten i Europa i slutet av 1800-talet (Trigger 1993:182). 

Grävrapporterna från perioden bestod till större delen av beskrivningar 

av graven/gravarna samt en utförlig och detaljerad fyndsammanställning (ex: 

Greenwell 1864, Montelius 1874 m fl). Till en början verkar den arkeologiska 

forskningen gått ut på att hitta materiella lämningar efter händelser som 

beskrivits i de skriftliga källorna. Efter sina undersökningar av Leirskovhöierna 

kunde t ex Worsaae stolt meddela att de inte härstammar från slaget mellan 

Magnus den gode och Venderna (Worsaae 1841: 161). Även Montelius använde 

sig av sagoskildringar när han 1886 undersökte några skeppshögar. Han 

jämställer vikingarna med olika primitiva kulturer och drar slutsatser i stil med: " 

Då vi således se, huru vanlig föreställningen om en sjöfärd till de dödas land är, 

kan det ej vara öfveraskande att återfinna samma föreställning hos våra förfäder" 

(Montelius 1886:39-40). I samma undersökning framkommer även ett visst 

symboliskt tankesätt. Att vissa gravar bara innehåller ett fåtal nitnaglar, menade 

Montelius, beror sannolikt på att man inte ville eller kunde offra hela skepp, 

utan istället nedlade en handfull nitnaglar i symboliskt avseende (Montelius 

1886:16). 

Nya hjälpvetenskaper tillkom också under 1800-talet. Enligt Müller 

använde sig arkeologen runt sekelskiftet nu även av zoologi, botanik och kemi 

(Müller 1897:701). Studier i anatomi inledde den historiskt-osteologiska 

forskningen. Den första riktigt vetenskapliga studien gjordes 1823 av svensken A 

H Florman, docent i anatomi. Han skrev bl a Anatomisk handbok för läkare och 

Zoologer; 1:sta delen, Osteologien, som beskrifver benen i människokroppen, jemte deras 

förhållande hos de andre vertebrerade djuren. Det första verket med historisktosteologiskt 

material som behandlade skillnaderna mellan könen utkom något 

senare (1836). I Ledetraad til Nordisk Oldkyndighed, framhåller C. J. Thomsen att 

studier av bäckenet är den säkraste metoden för att skilja mellan man och 

kvinna. Osteologernas ökade kunskap utnyttjades dock ännu inte fullt ut av 

arkeologerna. När Morimer grävde bronsåldershögar i Yorkshire 1905 

negligerade han t ex de mänskliga resterna i gravarna. Ett annat exempel är 

George Rolleston, en professorn i anatomi (!), vilken i slutet av 1800-talet bara 

intresserade sig för kremeringsurnorna när han grävde ut ett anglosaxiskt 

gravfält i Sancto. Överhuvudtaget kopplades sällan osteologiskt material till 

arkeologiska artefakter (Manchester 1989:5-7). Det fanns dock undantag: 

Montelius lät exempelvis undersöka utgrävda benrester osteologiskt 1886, dock 

inte för könsbestämmning, utan för artbestämning av djurbenen (Vapnen i 

gravarna ansåg han var tillräckliga bevis för att de döda var män. Montelius 

1886:14,39; se även Greenwell 1864). 

6


Etnologerna kom under perioden att intressera sig för främmande 

kulturers gravskick och satte sina iakttagelser i samband med arkeologiska 

lämningar. De sökte framförallt en gemensam nämnare för olika kulturers 

gravskick (Binford 1979:7). 1880 framlade t ex H. C. Yarrow teorin om att 

underutvecklade kulturers gravskick vittnade mycket om deras filosofiska 

värderingar. Han påpekade att gravseder varierar med den dödes ålder, kön och 

sociala ställning (Yarrow 1880:3,5). Fransmannen F. Viollier sammanfattade 

forskningens målsättning när han fastslog att: "We study burial to gain 

information on religious beliefs" (Viollier 1911:123). Dessa rationella idealistiska 

tolkningar var lika allenarådande som de diffusionistiska modellerna inom 

arkeologin. Montelius ansåg fortfarande 1911 att gånggriftsformen vandrat 

under flera hundra år från östra medelhavsområdet, över Frankrike, via 

Storbritannien för att slutligen nå Norden (Montelius 1911:171). Den 

arkeologiska argumentationen gällde istället till större delen kronologiska 

problem samt huruvida spridningen av innovationer skedde via folkvandringar, 

invasioner eller genom annan kulturpåverkan (se ex Müller 1905). På 1880-talet 

hade dock Friedrich Ratzel lanserat tesen om att förhistoriska samhällen kunde 

vara produkter av unika utvecklingssekvenser: d v s att det inte fanns någon 

unilinjär evolutionär utveckling, vilket var den allmänna meningen (Ratzel 1882- 

91). Det var emellertid först Gustaf Kossina som kom att markera övergången 

från evolutionära till kulturhistoriska modeller när han publicerade Der Herkunft 

der Germanen (1911). Förutom sina befängda nationalistiska ideér delade Kossina 

in det arkeologiska materialet i olika kulturer och kulturgrupper. Dessa 

förknippade han med olika etnicitet och menade att skillnader i matriell kultur 

korresponderade med olika etnicitet (Kossina 1911). 

Mellankrigstiden - Kulturhistoricism och funktionalism 

Det är inte lätt att karakterisera arkeologins utveckling för tiden mellan de två 

världskrigen. Den vetenkaplighet och optimism som präglade arkeologin runt 

sekelskiftet verkar dock ha kommit av sig och stagnerat. Den teoretiska och 

medodologiska utvecklingen är inte heller linjär, istället löper traditionella 

tankegångar från 1800-talet jämte nya trender. Ett belysande exempel för 

mellankrigstidens olika teorier är debatten angående övergången från äldre till 

yngre stenålder i Skandinavien. En modell baserade sig på Montelius och Müller; 

de antog en immigration av nya raser, vilka skulle ha föranlett en annorlunda 

redskapsuppsättning. En annan teoretisk linje, med bl a J. Brønsted i spetsen, 

ville reducera eventuella immigrationer till ett minimum. Brønsted menade 

istället att förändringarna skett genom kulturpåverkan utifrån (Brønsted 1927). 

En tredje skolbildning ville se en inhemsk kulturblomstring i södra Skandinavien 

som sedemera skulle ha spritt sig söderut. Bland den sistnämnda teorins 

förespråkare kan bl a Gustaf Kossina (1912) nämnas, men tanken återfinns även 

hos Nils Åberg så sent som 1935 (Serner 1938:5). 

De kulturhistoriska analyserna var under 20 och 30-talen var i flera fall 

kraftigt påverkade av rasbiologiska teorier inom osteologin och den fysiska 

antropologin. En artikel om engelska gravhögar i Antiqity från 1927 kan mycket 

väl tjäna som exempel på hur dessa märkliga tankeströmmningar kunde påverka 

arkeologiska analyser. Att författaren O. G. S. Crawford lägger den 

7


vetenskapliga ribban lågt framgår redan från inledningen där han skriver: "The 

origin of barrow-making being unknown, one is free to speculate without the 

risk of being upset by evidence..." (Crawford 1927:419). Han identifierar olika 

typer av högar, vilka han förknippar med invasioner av en ständig ström av nya 

folkslag. Det är värt att citera ett längre stycke ur artikeln för att belysa flera av 

det sena tjugotalets tidstypiska drag: 

It is generally agreed that the makers of long barrows belonged to the Mediterranean race. 

The evidence of long barrow skulls is quite consistent. This burial-custom continuated until 

the invasion of the beaker-folk, but one must not imagine that the Mediterranean natives 

suddenly stopped making long barrows the moment the first boat-load of beaker-folk 

landed. What probably happened was that the beaker-folk conquered them and 

'overlorded' them for their own good in the approved Nordic fashion. /.../ The beaker-folk 

were roundheaded and buried their dead in round barrows. In every way they were the 

exact antithesis of the long barrow people, from whom they differed as much as a German 

from a Sicilian. Naturally the two races did not get on very well together. 

/.../ It was indeed very good for the Mediterraneans to be conquered by the beaker-folk. 

Not only did this conquest purge them of that sensless cult of the dead on which they 

wasted their energies - a kind of megalithomania (!) - but it released them from the tyrrany 

of stone in another way, by introducing the knowledge of metal. What happened when this 

healthy Nordic purge was not administered may be seen in Brittany, where progress was 

petrified by the gloomy preoccupations of tomb-building." (Crawford 1927:423-25). 

Resterande delar av artikeln bjuder på flera godbitar av liknande rasbiologiska 

uttalanden jämte otaliga hänvisningar till auktoriteter för att stödja lösa 

antaganden, samt en god portion naiv kulturhistoricism. Crawfords artikel är 

kanske ett extremt inslag i mellankrigstidens arkeologiska debatt, men 

tankegångarna var inte ovanliga. Ett annat fall är t ex Sven Lindqvist arbeten om 

Vendelkulturens ursprung. Lindqvist trodde på fullt allvar att de 100-tal 

östgoter, som enligt skriftliga källor kort efter Totilas o Tejas död 553 f Kr 

försvann från Italien hamnade på Gotland, "vars gamla centrum bär det stolta 

namnet Roma." (1926:11). Dessa Goter skulle förklara den hastigt uppkommna 

kulturblomstringen under vendeltiden (Lindqvist 1926:196). Trots att Lindqvists 

slutsatser milt sagt var fantastiska, bidrog han emellertid till utvecklingen av 

gravarkeologin. Hans metod bestod i att studera gravarnas inbördes läge 

kronologiskt genom att titta på spridningen av vanliga gravfynd (1. vapen, 2. 

kvinnosmycken, 3 remsöljor, 4. lerkärl). Lindqvist lyckades på så vis dela in 

gravfälten i olika zoner, vilka han sedan jämförde med historiska källor 

(Lindqvist 1926:143). Lindqvist arbete fick honom att ifrågasätta Montelius 

typologiska metod: "Det är uppenbarligen inte typologiska spekulationer, som 

skola hjälpa oss... /.../ Ett bättre medel tror jag ligger i studiet av större på 

tillfredställande sätt undersökta gravfält." (1926:140). Montelius typologiska 

kronologi hade han stor respekt för, men menade att det finns undantag: "Inom 

denna rika formvärld även förekomma åtskilliga arbeten, vilka måste dateras 

tidigare, än man eljest ansett nödigt eller möjligt." (1926:197). 

Trots den synbara naivismen i många arkeologiska tolkningar under 20talet 

gjordes emellertid under denna period fler teoretiska och metodologiska 

framsteg. Bronislav Malinowskis och E. R. Radcliff-Browns strukturella 

funktionalism fick t ex ett visst inflytande. De ansåg att samhällens sociala 

system var uppbyggda av funktionellt oberoende element och att mänskligt 

beteende bara kan begripas i relation till dessa system (Trigger 1993:292). I The 

8


dawn of European Civilisation tog V. G. Childe ett globalt grepp om forntiden utan 

tidigare motstycke. Det var också med honom som det kulturhistoriska 

perspektivet på allvar slog igenom i Europa och USA. I linje med detta synsätt 

föll det Childe naturligt att t ex passagegravarna i Danmark vittnade om 

kulturpåverkan från väst. På samma vis ville han påvisa att jordbruket 

ursprungligen uppstod i sydvästra Asien varifrån det spred sig över Europa för 

att efter trehundra år nå Skandinavien. Childe menade dock att de europeiska 

civilisationerna inte var passiva mottagare; den kulturella påverkan utifrån 

sammansmälte med tidigare seder och bruk (Childe 1925: 231f, 395f). 

För gravarkeologins utveckling innebar Kroebers korta artikel Disposial of 

the Dead från 1927 ett betydelsefullt angrepp mot de diffusionistiska 

tolkningarna. Vid en undersökning av gamla gravar i Californien upptäckte 

Kroeber att kremationsbegravningar och inhumationer inte följde förväntade 

kulturmönster. Det arkeologiska materialet tydde även på en viss 

oregelbundenhet över tid i gravskicket. Detta fick honom att misstänka att: 

"These instances perhaps suffice to establish that disposial of the dead often 

shows a fluctuating history instead of the relative stability which at first 

judgement might attribute to it." (1927:313). En slutsats som Kroeber drog av 

detta var bl a att kremationstraditionen sannolikt uppstått mer eller mindre 

spontant på olika platser i Europa och Asien. "...disposial of the dead falls rather 

into a class with fashions, than with either customs or folkways on the one hand, 

or institutions on the other." (1927:310,314). Ett annat viktigt arbete inom detta 

område var Effie Bendanns jämförande studie av olika begravningstraditioner. 

Hon förstärkte vad som delvis tidigare ansetts som sannolikt, att "The content of 

the specific features (i gravarna) is dependent upon rank, sex, social organisation 

and status" Bendann 1930:280). 

Under 30 och 40-talen var kulturkretsläran fortfarande 

dominerande och debatten om diffusionism kontra immigrationer/invasioner 

fortsatte. Broholm ansåg inte att det fanns några tecken på invasioner när han 

studerade bronsåldersgravar i Danmark 1933:44,52) Liknande uppfattning 

återfinns hos bl a Thorvildsen angående utvecklingen under stenåldern. Han 

ansåg att kulturinfluenser utifrån stod för förändringarna (Thorvildsen 1941:69). 

En motsatt uppfattning hade emellertid Mathiassen (1940:1ff), vilken efter att 

undersökt boplatsmaterial från samma tid hävdade att bl a jordbruket införts av 

invandrande folkgrupper. 

Nya metodologiska framsteg under perioden var exempelvis 

typbestämningen av keramik som blev populärt på 30-talet (t ex Thorvildsen). En 

större medvetenhet om hur formationsprocesser (naturliga) kan påverka det 

arkeologiska materialet kan också skönjas i bl a Broholms arbete (1933:43), men 

framförallt hos Grahame Clark i slutet på 30-talet (Trigger 1993:316). Clark 

förespråkade en slags ekologisk funktionalistisk systemteori. Han ansåg att 

arkeologerna borde koncentrera sig på samhällets ekologiska, politiska, andliga 

och sociala organisation och försöka utreda hur de olika delarna i systemet 

samverkar med varandra (Clark 1939). De stora utgrävningarna av bl a Birka 

och Vallsgärde fortsatte under perioden. De resulterade i stora detaljerade 

publikationsserier vilket även internationellt sett var karateristiskt för perioden 

(bl a påbörjades utgrävningen av det stora gravfältet Kerameikos utanför Athen). 

Osteologerna ägnade sig som tidigare nämnt mest åt att kategorisera olika s k 

9


genetiska skillnader. De könsbedömningar som gjordes utfördes efter liknande 

premisser - en forskning med lite värde i dag - och nästan ingen energi ägnades 

åt åldersbestämningar av benmaterialet från gravarna (Manchester 1989:6). 

Arkeologin blir vetenskaplig? 

På slutet av 40-talet ville Walter Taylor att arkeologernas primära uppgift borde 

vara att samla så mycket information om boplatser och gravar som möjligt. Han 

förespråkade en konjunktiv arkeologi till skillnad mot det tidigade förhärskande 

normativa synsättet. Taylor menade att förklaringsmodellerna borde baseras på 

kultursystemens hela spektra av arkeologisk information (Taylor 1948). Taylors 

konjunktiva approach kan med lite god vilja ses som startpunkten för en mer 

vetenskaplig syn på förhistorien som kom att prägla framförallt 60- och 70-talen. 

Samtidigt framtogs en av de ojämförbart största tekniska innovationerna. Libbys 

fysikaliska dateringsmetod (C-14 metoden) kom att revolutionera de 

förhistoriska kronologierna (Libby 1955). Flera typologiska och diffusionistiskt 

baserade kronologier visade sig inbegripa allt för snäva tidsrymder och man 

hade överlag förutsatt snabbare förlopp än vad C-14 dateringarna angav. 

Naturligtvis innebar den nya metoden konflikter mellan konservativa och C-14 

entusiastiska falanger. Förvirringen och misstänksamheten ökade också när man 

längre fram insåg att C-14 resultaten under vissa perioder gav missvisande 

resultat och behövde korrigeras (Renfrew 1973). 

Åren fram till att New Archaeology-rörelsen kom igång under 60-talet 

ledde dock inte till några nya framsteg inom gravarkeologin. Inom etnologin och 

socialantropologin fortsatte man emellertid att utveckla komparativa metoder 

och det tidigare observerade sambandet mellan den dödes begravningritual och 

individens sociala identitet bekräftades av bl a Davidson (1948:75). En annan 

betydelsefull forskare inom "gravantropologin" var Maurice Bloch som kom att 

få kraftigt inflytande under de nästkommande decennierna (ex: Placing The dead, 

1971) Det fanns dock kritiska röster mot brukandet av etnologiska paralleller 

inom arkeologin. Childe menade bl a att det var bortkastad tid att dra slutsatser 

från etnologiskt material, vars enda resultat egentligen var "just to show the 

funny kinds of meanings or purposes that may be attached to the queer kinds of 

archaeological data" (1958:4). I en artikel från 1969, Ethnography and archaeological 

interpretation of funerary remains, kritiserade Peter Ucko framgångsrikt 

arkeologernas och antropologernas naivitet inom detta område. I ett något sökt 

exempel från Woodlands Private Animal Cemetery ifrågasatte han bl a 

gravgåvornas generellt presumptiva funktion för den avlidne. I kyrkogårdens 

gravar kunde man bl a finna teddybjörnar, filtar, halskragar, favoritleksaker och 

mat i form av gummiben utan att djurägarna tillskrev djuren ett liv efter detta 

(Ucko 1969:265). Ucko påvisade dessutom med ett flertal exempel på den enorma 

variabilitet i begravningsförfarandet som olika kulturers traditioner innebar. Han 

medgav dock att: " Ethnographically, the funerary record also warns us against 

being too negative, for clearly at any given moment burial practices may in some 

way characterize particular societies." För att få fram mer relevanta resultat av en 

jämförande forskning menade Ucko att: "...rather than simply recognizing 

different grave types, the archaeologist may find study of more detailed features 

more rewarding. /.../ Ethnography suggests that the archaeologist may perhaps 

10


still have further to define and refine his methods of analysing funerary 

material." (1969:275f). (Uckos kritik har senare vederlagts av bl a Tainter, vilken 

ansåg den överdriven och ogrundad 1978:108f) 

En annan för gravarkeologin viktig artikel var också Goodenoughs 

Rethinking 'Status' and 'Role': Toward a general Model of the Cultural Organization of 

Social Relationships. Goodenough definierade en modell av en individs ställning i 

samhället, vilken han delade in i tre dimensioner: "social persona", "identity 

relationship" och "social identity". Det sistnämnda begreppet avser en kategori 

av individer med en viss ställning eller status (ex: en polis). När två eller flera 

sådana "social identities" agerar i ett socialt sammanhang bildar de ett "identity 

relationship". De ömsesidiga skyldigheter eller rättigheter som präglar 

förhållandet mellan olika "social identities" i ett "identity relationship" varierar 

beroende på hur många och vilka de "social identities" är. Den mix av olika 

"social identities" som varje individ har i en given situation kallar Goodenough 

individens "social persona". (Goodenough 1965:7f). Dessa begrepp har legat till 

grund för bl a Saxes och Pullens gravarkeologiska arbeten (Saxe 1970, Pullen 

1985). 

Den "nya arkeologi" som växte fram i USA under 60-talet innebar ett 

markant brott mot tidigare arkeologisk forskning. Ett nyskapande synsätt på 

materiell kultur och en strävan efter vetenskaplighet präglade tänkandet. Idealen 

fanns i naturvetenskapernas till synes empiriska arbetsmetoder; arkeologin, 

hävdade man, hade tidigare varit för subjektiv och forskningen borde sträva mot 

objektivitet. Naturligtvis var det problematiskt att behandla irrationell mänsklig 

kultur objektivt. De processuella arkeologerna sökte emellertid stöd hos den 

etnologiska och socialantropologiska forskningen och hävdade att mänskligt 

beteende följer vissa grundläggande mönster, vilka de menade skulle gå att 

spåra i den materiella kulturen (Trigger 1993:351ff). Lewis Binford var en av 

förespråkarna för detta positivistiska synsätt. Binford tog kraftigt avstånd mot 

tidigare teorier om kulturpåverkan och folkförflyttningar som 

förklaringsmodeller för skiftningar i det arkeologiska materialet. 

"...idealistic assumptions regarding the process of cultural change and differentation are 

inadequate; differences in ideas and knowledge, while possibly relevant as prerequisites to 

change and differations, are never sufficent causes for such changes or differentations. 

Further, variability in behavour or cultural practice are not exclusively explicable by 

reference to past contacts or influences among peoples; variability must be understood in 

terms of the organisational properties of the cultural systems themselves." (1971:25). 

Hans artikel Mortuary Practices - Their Study and Potential, (1971) fick stor 

genomslagskraft och Binfords argumentation övertygade många om att gravfält 

kunde återspegla en social verklighet: 

"Variations among cultural units in frequencies of various forms of mortuary treatment 

vary in response to (a) the frequency of the character symbolized by the mortuary form in 

the relevant population and (b) the number and distribution of different characteristics 

symbolized in mortuary treatment as a function of the complexity and degree of 

differentation characteristic of the relevant soceity." (1971:25). 

Binford stödde sina teorier på en metodisk genomgång av ett stort etnologiskt 

material, vilka pekade på att det fanns starka generella samband mellan den 

avlidnes sociala identitet, samhällets komplexitet och begravningsritualen 

11


(Binford 1971:22f). För att härleda denna identitet var inte bara individens ålder 

och kön samt gravgåvor intressanta indikatorer, alla tänkbara aspekter av t ex 

kroppens behandling (orientering, vridning mm) och gravens placering i 

rummet var av betydelse (Binford 1971:12ff, 21f). Ett annat viktigt arbete inom 

gravarkeologin var Arthur Saxe's avhandling Social Dimensions of Mortuary 

Practices. Saxe försökte som han uttrycker det att: "... construct a body of theory 

designed to bring another part of culture into the determinate world of science: 

mortuary practices and their sociocultural determinants." (1970:i). Saxe ställde 

upp åtta hypotheser som han sedan "testade" mot ett etnologiskt material enligt 

Hempeliansk logisk positivism. Han kom bl a fram till att ju större social 

signifikans en individ har i livet, desto större chans finns att det återspeglas i 

dennes begravning (Saxe 1970:228f). 

Den helhetssyn på gravar och gravfält som den processuella arkeologin 

förespråkade innebar att informationsmängden ökande till ohanterliga 

proportioner. Helt i linje med tanken på vetenskaplighet blev också statistiska 

analyser och datorbearbetning av arkeologiskt material populära under 70-talet. 

Exempel på sådana undersökningar är bl a Klavs Randsborgs arbete med 

bronsåldersgravar. Han sökte svar på om gravarna representerar en av två 

huvudskikt i den sociala ordningen eller om samhället var egalitärt. Genom att 

väga metallfynden i gravarna och koppla detta till respektive gravs ålder och 

den gravlagdes biologiska kön, kunde han visa att bronsålderssamhället 

troligtvis omfattade minst två sociala klasser (Randsborg 1973:569). Ett annat 

exempel är Susan Shennans undersökning av bronsåldersgravar i Branc 

(Slovakien). Med kvantitativa och statistiska bearbetningar av gravmaterialet 

kopplat till de gravlagdas kön kunde hon påvisa att kvinnornogravarna överlag 

var rikare än mansgravarna. Detta ansåg Shennan tyda på att kvinnorna i 

Uneticékulturen sannolikt hade haft högre rang i den sociala stratefieringen än 

vad man tidigare antagit (Shennan 1975). Shennans artikel är också ett 

tidstypiskt exempel på den genderarkeologin som växte fram i samband med 

den nya arkeologin. Genderarkeologernas huvudsyfte med sina arbeten under 60 

och 70-talen var bl a att motarbeta androcentriska tolkningar samt att lyfta fram 

kvinnan i förhistorien (Kulick 1987:12ff). 

Bland flera viktiga teoretiska framsteg under efterkrigstiden kan den 

stigande medvetandet angående olika formationsprocessers inverkan på det 

arkeologiska materialet nämnas. Schiffer påpekade att det förutom naturliga 

processer även finns kulturella diton som mer eller mindre kan förvränga 

arkeologisk information (Schiffer 1976). I Danmark påvisade bl a Kristian 

Kristiansen hur formationsprocesser påverkar representativiteten hos 

bronsålderhögarna (Kristiansen 1985:116-128, eg: 1978). Joseph Tainter (1977) 

initierade också ett slags poängsystem för att bedöma den varierande grad av 

omsorg som lagts ned på gravar (vilket senare vidareutvecklades av Tomas B. 

Larsson 1985). Enligt detta system bedömdes poängen (omsorgen) efter en 

fastställd skala och summerades till ett "omsorgsvärde" (naturligtvis säger detta 

knappast något om varken omsorg eller den gravlagda individen eftersom 

poängskalan är fastställd efter moderna värderingar). Colin Renfrew tillförde 

också en ny dimension till debatten om Europas megalitgravar genom att se dem 

som grupp- eller territoriemarkeringar i landskapet (Renfrew 1976). 

Systemteorin kom att utvecklas vidare, bl a av David Clarke, vilken ansåg att 

12


samhällen kan beskrivas som system med positiv eller negativ återkoppling 

(varor, information m m). Clarke ville försöka finna en generell lagbunden 

samhällsmodell som med en viss påverkan (input) utvecklades (output) på ett 

förutsägbart sätt (Clarke 1968). 

Den osteologiska forskningen kom under slutet 60-talet på allvar att 

koncentrera sig på ålders- och könsbestämningar av benmaterial (Manchester 

1989:6). Det var bl a T. W. Phenice's uppfattning om att ett välbevarat bäcken 

medgav en könsbestämning med 90-96% säkerhet som lade grunden för många 

av 70-talets kvantitativa gravfältsundersökningar. Man började även att 

analysera bränt benmaterial i större omfattning än tidigare (ex: Gejvall). Överlag 

hade arkeologerna stor tillit till osteologernas bedömningar av ålder och kön, men 

det fanns undantag. Gebür gjorde t ex en, av arkeologer välciterad, jämförelse 

mellan osteologiska och arkeologiska könsbestämningar och kom fram till att 

den sistnämnda metoden var mest tillförlitlig (Gebür 1975) De sista ca tio åren av 

den arkeologiska forskningen präglas, förutom av strävan mot objektivitet och 

vetenskaplighet, av en breddad och ökad mångfald av publicerat material. Den 

övergripande målsättningen med gravstudierna bestod emellertid oftast i att 

utreda den sociala organisationen av de förhistoriska samhällena. 

Symbolism, andlighet och konsolidering 

1980-talet innebar egentligen inget kraftigt brott gentemot mot de ideér som 

präglade slutet på förra perioden. Man kan snararare tala om att utvecklingen 

gick mot en större diversitet. Den stora skillnaden bestod i att allt fler 

arkeologer, framförallt i england, började reagera mot vad de ansåg vara 

dogmatiska och alltför generaliserande modeller av förhistorien. I Symbols in 

Action från 1982 menade Ian Hodder bl a att gravar inte är: "... a direct 

behavioural reflection of social pattern. It is structured through symbolically 

meaningful codes which can be manipulated in social strategies" (1982:10). De 

etnologiska paralleller som låg till grund för de processuella generaliserningarna 

om mänskligt beteendemönster ansåg Hodder var missvisande. "Cross-cultural 

generalisations/.../either were limited to mechanical or physical aspects of life or 

were simlistic and with little content." (Hodder 1982:5). Hodder betonade istället 

att de materiella lämningarna måste kopplas mot sin respektive bakgrund, d v s 

dess kontext (Hodder 1982:9). 

Hodders synsätt delades av många arkeologer under 80-talet; man 

argumenterade gärna i form av kontex, symboler och symbolvärden. En följd av 

detta synsätt ledde bl a fram till multidimensionella analyser av gravfält. "...the 

symbolic nature of the material representations is such that the artefacts 

themselves must not be analyzed as if one explanation were universally 

appropiate, whether within a cemetery or within a region; analyses must be 

multidimensional." (Pader 1982:199). Ellen-Jane Paders avhandling om 

anglosaxiska gravformer, Symbolism, Social Relations and the Interpretation of 

Mortuary Remains, visade att Hodder inte var ensam om sina ideér. Hon 

studerade symbolik, sociala relationer (med viss genderbias) och gravmaterialet 

ur ett metodiskt och teoretiskt perspektiv. Pader drog aldrig några slutsatser om 

den anglosaxiska sociala strukturen. Hon betonade istället kontextens betydelse 

för arkeologiska tolkningar och sammanfattar avslutningsvis: 

13


"An important practical point to come out from this study is the realization that the 

representation of social organization is not as straightforward as many studies seem to 

have suggested." (1982:35, 201). 

En trend under 80-talet är det ökade intresset för det historiematerialistiska 

perspektivet. Ett exempel är bl a Anthony Gilmans nonfunktionalistiska 

marxistiska analys av utvecklingen av det stratefierade Europa under 

bronsåldern (Gilman 1981). Ett annat är Kristian Kristiansens analys av de 

neolitiska megalitgravarna i Europa. Han försökte härleda hur ideologiska och 

kulturella normer korrensponderar till megaliternas materiella funktioner 

(Kristiansen 1984:77). 

Det enda större arbete under 80-talet som försökte utveckla specefikt 

gravarkeologisk teori och metod var John O´Sheas Mortuary Variability. An 

Archaeological Investigation (1984). O´Shea studerade tre amerikanska indianstammars 

gravtraditioner i syfte att få fram mer empiriska analysmetoder för 

gravstudier. O´Shea påpekade mycket riktigt att trots ett ökat intresse för 

gravstudier hade ingen koherent teori ännu utvecklats (O´Shea 1984:xi). I ett 

tidigare arbete skrev han om möjligheterna att lyckas: "our perception of social 

organisation derived from the analysis of mortuary remains may be distorted, 

but distorted in a regular and predictible manner." (1981:52). O´Sheas arbete är 

ett av flera exempel på att den processuella metodiken inte helt övergavs under 

80-talet, utan utvecklades vid sidan om symbolarkeologin. En annan studie, vars 

teori och metod har sina rötter i den processuella arkeologin, är Daniel Pullens 

Social Organization in Early Bronze Age Greece: A Multidimensional Approach. 

Pullen kritiserar den neoevolutinism och systemtänkande som präglat tidigare 

studier, men hans analys av bronsåldersgravar i det Egeiska området är i stora 

drag mer processuell än postprocessuell (Pullen 1985:3f). 

Den postprocessuella arkeologin medförde även fler nya medologiska 

och teoretiska grepp. Ett exempel är Christoffer Tilley's analys av trattbägarkeramik 

utanför gångriften i Fjälkinge. Tilley använde sig av semiotiska 

modeller för att organisera keramikmaterialet kronologiskt efter form och 

detaljer i dess dekor. Han tittade sedan på skärvornas spridningsmönster under 

olika faser framför ingången till graven. Tilley försökte på detta vis använda sig 

av ett tillsynes hopplöst material för att visa hur "...the graphic, spatial and 

symbolical/social orders can be conceptulized as partial transformations of each 

other." En slutsats Tilley drog av sin studie var bl a att: ...the ideological import 

of the ceramic designs suggested that they played a role in the maintenance and 

reproduction of the social order." (1987:171). Under senare halvan av 80-talet kan 

även en tendens av ökat intresse för vad man kallade den "andliga dimensionen" 

av gravskick skönjas. Ursprunget till trenden återfinns hos bl a Hodder i Reading 

the Past från 1986: 

"It might be possible to find some law-like generalizations about why societies represent 

and express themselves differentli in burial customs. /.../ But in the case of burial practices, 

such generalizations are unconvincing and the force of the notion that material culture is an 

indirect reflection of human society becomes clear. Here we begin to set ideas, believs and 

meanings which interpose themselves between people and things. How burial reflects 

society clearly depends on attitudes to death." (1986:3). 

Hodders resonemang har många, framför allt i Sverige, tagit som argument för 

14


att bedriva religionshistorisk forskning. Betoningen av den andliga sfären 

framgår bl a tydligt av RAÄ's rapport Gravfältsundersökningar och gravarkeologi 

(1988) med undertitel "Gravmaterialet som källa för kunskap om människans 

livsvillkor, religiösa och sociala värderingar". Redaktören Agneta Lagerlöf 

(Bennet) påpekar bl a bristerna i att inte analysera hela gravfält på annat sätt än 

rumsliga, demografiska och kronologiska aspekter; hon menar att resonemangen 

kring gravar under 60- och 70-talen har varit för materialistiska på bekostnad av 

de andliga och ideologiska dimensionerna (Lagerlöf 1991:10f). Ett annat exempel 

under 90-talet är bl a Anders Kaliffs religionsarkeologiska arbete om 

Brandgravskick och föreställningsvärld under järnåldern (Kaliff 1992). 

Under slutet av 80-talet nydanade Ian Morris den klassiska arkeologin 

med Burial and Ancient Society. The rise of the Greek city-state (1987). Morris 

använde sig av materialet från Kerameikosgravfältet och identifierade två 

rivaliserande sociala grupper, vars maktkamp under 700-talet ledde fram till 

bildandet av statsstaten (Morris 1987). Morris marxistiska grundsyn var på 

många sätt typisk för den postprocessuella arkeologin, men hans metoder 

baserade sig på en processuell grund. Ett belysande exempel är hans artikel från 

1991 där han öppnar debatten på nytt angående Arthur Saxe's hypotes Nr 8 

(Saxe 1970). Morris menar bl a att: "Since the mid-1980s, debates between 

competing schools of archaeological interpretation have become more theoretical 

an abstruse, moving away from confrontations over specific methods of 

analysing our data." (Morris 1991:147). I Death Ritual and Social Structure in 

Classical Antiquity, utvecklar han sitt resonemang ytterligare. För att finna 

signifikanta mönster i gravskick, menar han, är det nödvändigt att kvantifiera 

materialet i mätbara termer. De statistiska bearbetningarna måste emellertid 

utföras efter relevanta kvantifieringsaxlar och tolkas efter sin kontext. Resultaten 

är kumulativa; ju större kontext, desto kraftfullare blir tolkningen (Morris 

1992:24ff). Mike Parker Pearson utvidgade i sin tur det kontextuella begreppet 

ytterligare. I hans analys av danska järnåldersgravar omfattade kontexten, 

förutom anslutande bosättningar, även landskapet och topografin. Parker 

Pearson slutsats var att: 

"The archaeology of mortuary practices is no longer confined to the bound of the cemetary. 

It requires a study of the changing relationships that the living create with their dead in 

general, as much as those differences that are created between the dead." (1993:227). 

Under 80-talet finns det en trend bland företrädelsevis gravarkeologer 

och osteologer mot ökat samarbete och utbyte av information. I ovannämda 

rapport från RAÄ finns t ex flera osteologer representerade, vilket kan sägas 

belysa det ömsesidiga intresset för utvidgat samarbete. Elisabeth Ihregren 

påvisar bl a problematiken med ålders- och könsbestämning av kremerade ben. 

Hon menar att analyser av bränt material borde vara förbehållet mycket erfarna 

osteologer. Hon poängterar också vikten av att hela gravfält bör analyseras av en 

och samma person för att undvika att lokala variationer hos materialet stör 

bedömningarna (Ihregren 1991:102-105). Ett annat exempel på arkeologisktosteologiskt 

samarbete är konferensrapporten Burial Archaeology - Current 

research, Methods and Developments, (1989). Huvudfrågorna som diskuteras rör 

framför allt ålders- och könsbestämningar av historiskt osteologiskt material. 

Keith Manchester förspår bl a att mätning av citratmängden i ben kan utvecklas 

15


till en säker könsbestämningsmetod (Manchester 1989:7). Janet Henderson tar i 

sin tur upp debatten om arkeologisk kontra osteologisk könsbestämning. I ett 

antal exempel visar hon på samstämmigheten dem emellan. Vid en 

undersökning av 390 individer från en kristen kyrka (Spitalfields, 1985) visade 

sig t ex färre än 10 st (5%) vara felbedömda. Henderson påpekar dock att det 

aldrig rör sig om en 100% samstämmighet; flera individer verkar alltid bli 

felbedömda vid arkeologiska könsbedömningar (Henderson 1989:81). 

Molekylärbiologin är också sedan några år tillbaka en slumrande 

potentiell kraft för gravarkeologin. Det var en svensk forskare, Svante Pääbo, 

som initierade utvecklingen av arkeologiskt DNA när han 1984 lyckades få fram 

DNA ur en 2500 år gammal mumies hjärnvävnad (Pääbo1984). Pääbos 

experiment innebar ett genombrott för molekylärbiologin, men metodens 

användbarhet i arkeologiska sammanhang var dock begränsad; det är ju sällan 

som mjukvävnad finns bevarat till våra dagar. Fyra år senare kom emellertid 

samtidigt rapporter från två oberoende forskare som lyckats extrahera DNA ur 

gamla ben (Hagelberg et al 1989; Horai et al 1989). För gravarkeologin innebär 

framstegen att bl a könsbestämmningar av osteologiskt material blir säkrare. Det 

är också möjligt att spåra släktskap i både såväl matrilinjär som patrilinjär 

riktning. Dessutom kan man med hjälp av den nya tekniken spåra bakteriellt 

orsakade sjukdomar (Persson 1995:17). Det fanns i början vissa problem med 

kontemnation av proverna, men t ex Anne Stones nyligen gjorda undersökning 

av gamla indianskelett från Arizona verkar dock helt ha kommit förbi denna 

problematik (Stone & Stoneking 1993). 1 

Genderforskningen under 80- och 90-talet karakteriserades av att den 

feministiska vinklingen mattades samtidigt som metodiken utvecklades. 

Genderarkeologins tidigare fokusering på empiriska data kritiseras av bl a 

arkeologen Roberta Gilchrist. Hon menar i sin bok Gender and Material Culture - 

The archaeology of religious women, att vad genderforskningen behöver är inte 

nödvändigtvis nya data, utan snarare nya frågeställningar och nytt tänkande. Bl 

a vill hon att vi öppnar ögonen för nya vinklingar av genderbegreppet och 

samhällslivet. Istället för att bara fokusera manligt och kvinnligt påpekar hon att 

det sannolikt finns fler, mer eller mindre "dolda" genderkategorier i samhället. 

Som exempel nämner hon bl a bysans enucker och amerikanska s k berdache, 

vilka får ett socialt kön först efter en viss ålder (Gilchrist 1993:2f). Bland mer 

okonventionella metoder för att analysera gravmaterial i genderperspektiv kan 

Mary Whelans studie av Siouxgravar från 1800-talet nämnas (1991). Whelan 

konsulterade i det fallet de osteologiska analyserna först efter att hon delat in 

gravartefakterna i grupper. Whelan kunde på så vis identifiera genderkategorier 

som överlappade de vanliga (Whelan 1991:17-32). 

De postprocessuella arkeologerna talade inte gärna om etnologiska 

paralleller; man föredrog att kalla det etnoarkeologi. Både korskulturella 

jämförelser och etnologiska iakttagelser är emellertid fortfarande aktuella inom 

1 När man i USA undersökt blod från nu levande indianer har man bara lyckats konstatera fyra 

olika s k "lineages". Man har tidigare antagit att det sannolikt fanns flera "lineages" innan 

invandringen från Europeiska genomfördes och att vissa i och med den skulle ha utrotats. Stone 

och Stoneking visade emellertid genom analyser av gammalt mitokondriskt DNA från 

”förkoloniala” ben att antagandet var felaktigt. Alla undersökta skelett innehöll nämligen något av 

de fyra "lineages". 

16


arkeologin. Flera av Hodders ideér om materiell kultur och gravtraditioner var t 

ex resultat av hans omfattande etnologiska studier i Baringo (Hodder 1986:1-3). 

Bland etnologer och antropologer kan emellertid en viss självkritik skönjas. M. A. 

Wylie påvisade t ex i en artikel från 1989 att etnologiska studier ofta är 

teoriberoende och paradigmanknutna (Wylie 1989). Liknande självkritik 

återfinns även inom arkeologin under denna tid. Arkeologerna började bl a 

intressera sig för sin egen disciplins framväxt (ex: Trigger 1989) och referenser till 

filosofiska resonemang (läs: Michael Foucault, Jaques Lacan m fl) blev allt 

vanligare. Ett resultat av detta var att medvetenheten om den sociala miljön och 

tidsandans betydelse för arkeologiska tolkningar ökade. 

Att de senaste 15 årens arkeologiska arbeten är färgade av 

Cambridgeskolans värderingar är otvetydigt, men det är lika tydligt den 

processuella arkeologins synsätt fortfarande är ett alternativ att vidareutveckla. 

Det är t ex symtomatiskt att Ericsson och Runcis i en nyutkommen rapport (1995) 

erbjuder två olika slutsatser av sitt material. De förslår att variabiliteten antingen 

är betingad av en motsvarande social variation hos befolkningsgruppen som 

använt gravfältet (d v s gravarna är en social samhälls-spegel) eller att gravarna 

uttrycker "en idealiserad och immatriell verklighet, styrd av ett kollektivt 

medvetande men även med utrymme för individuell variation. "Variationer i 

gravarnas utformning är i enlighet med det senare synsättet ett symbolspråk 

med dold struktur förankrad i dåtida religiös föreställningsvärld och mytologi. 

(Ericsson & Runcis 1995:21). I sin sammanfattning föreslår de att "samhällets 

beständiga aspekt" är skapad genom hänvisning till de döda: 

"Det ideologiska arbetet utfödes genom begravningsritualen, och de samlade symbolerna i 

den rituella processen var de brända benen och gravöverbyggnaderna. Religion kan ej 

förstås utan hänvisning till sociopolitiska förhållanden och därför tillskrivs gravritualen en 

aktiv roll i politiska strategier. Variationer i gravskick är uttryck för en ideell social modell 

och ingen direkt återspegling av den döda individens status." (1995:39). 

Ericsson och Runcis arbete är ett resultat av en konsolidering av arkeologin som 

kan skönjas under 90-talet. Förutom Morris arbeten (Morris 1991) kan bl a Bruce 

Trigger nämnas. I en nypublicerad artikel vill han återuppta och utvidga 

begreppet middle-range theory på nytt. Trigger menar att en kombination 

mellan de olika skolornas synsätt "...can significantly enchange the analythical 

power of archaeology." (1995:449) Den arkeologiska debatten, anser Trigger, 

borde numera gälla viktigare frågor: 

"The principal opposition in archaeological theory is no longer betwen the extremes of 

processual and post-processual archaeology. Instead it is between these increasing 

unproductive and untenable extremes on the one hand and a vital and creative 

middleground on the other." (1995:456). 

Sammanfattande analys 

Föreliggande framställning av gravarkeologins idéhistoria är egentligen något 

för begränsad för att kunna leda till mer än generella resultat. Det har dock visat 

sig möjligt att spåra vissa trender och mönster under de senaste drygt hundra 

åren av gravarkeologisk forskning. Gravarkeologin verkar till större delen följt 

de allmänna trenderna inom arkeologin; diffusionistiska, kulturhistoriska och 

17


funktionalistiska synsätt har präglat även gravarkeologiska analyser under de 

första åren fram till sextiotalet. Det är dock möjligt att kopplingen till 

antropologisk/etnologisk teori varit något starkare inom gravarkeologin än hos 

disciplinen i sin helhet. 

Intresset för olika tidsepoker har växlat i popularitet under olika perioder. 

Under 1800-talet intresserade man sig t ex i mindre grad för stenåldern till 

förmån för metallålderns mer spektakulära gravgåvor. Under 1900-talet löper 

emellertid stenålders-, bronsålders- och järnåldersforskningen jämte varandra, 

dock kanske med en viss accentuering av bronsåldern runt 1970-talet. 

Målsättningarna med analyserna har också skiftat. Från 1800-talets 

sökande efter materiella lämningar efter historiska händelser, verkar 

huvudintresset övergått till kulturhistoriska frågeställningar under framförallt 

20- och 30-talen. Det religionshistoriska intresset är en annan utmärkande faktor 

för de tidiga studierna - både inom såväl arkeologin som etnologin. Man 

intresserade sig bl a för de kultiska och religiösa aspekterna av förhistoriska 

"kulturers" gravskick. Det är möjligt att detta intresse, som framförallt rörde 

andliga föreställningar om ett liv efter detta, hade bakomliggande 

kulturhistoriska förtecken. Ett andligt kulturliv ansågs vara "civilisererat" och ett 

sådant synsätt passar väl in bland de nationalistiska drag som kan skönjas i bl a 

bakgrunden till den diffusionistiska debatten under början av 1900-talet. Under 

senare delen av seklet har intresset varit fokuserat på sociala frågor om 

arbetsfördelning och stratefiering av samhällena. Under den senaste decenniet 

verkar dock debatten ha vänt mot ett ökat intresse för individen och den andliga 

dimensionen. 

Den första hälften av 1900-talet innebar egentligen inte några större 

teoretiska framsteg av betydelse för gravarkeologin. Det är först i samband med 

den "nya arkeologin" på 60-talet som forskningen tar ett större steg framåt. Av de 

intressantaste framstegen i gravarkeologisk teori och metod är det framförallt 

några som pekar mot fruktbara framtida användningsmöjligheter: De statistiska 

analyserna har exempelvis kommit att bli ett ovärdeligt verktyg för kvantifiera 

stora materialmängder, vilket ger ökade möjligheter att finna samband mellan 

olika faktorer i gravskicket. Utvecklingsmöjligheterna ligger främst i en utökad 

diskussion om kommensurabilitet samt vilka faktorer i gravskicket som 

egentligen är relevanta att kvantifiera. Likaså är det multidimensionella 

perspektivet på gravskick svårt att förbigå i framtida analyser. De sista tjugo 

årens forskning har visat att enkelspåriga analyser enligt statiska samband bara 

ger generella resultat med litet vetenskapligt värde. Det är också viktigt att 

poängtera vikten av ett fortsatt utvidgat kontextuellt synsätt med bl a ekologiska, 

sociala och ekonomiska aspekter inberäknade. Andra utvecklingsbara områden 

med betydelse för gravarkeologin är också forskningen om de arkeologiska 

formationsprocesserna och konkretare bedömningar av det arkeologiska 

materialets representativitet. Den ojämförbart mest betydelsefulla utvecklingen 

under de senaste åren är dock sannolikt den konsolidering av arkeologin som 

antyds i 90-talsdebatten. 

Den historiskt-osteologiska forskningen har framförallt sedan slutet på 

60-talet kommit att bli en faktor att räkna med inom gravarkeologin. 

Osteologiska analyser av benmaterial är en självklarhet idag i varje större 

18


utgrävningsrapport. Metodiken för ålder- och könsbedömningar är dock inte 

ännu fullt utvecklad. Framförallt är fortsatta empiriska experiment med bränt 

material och kemiska analyser önskvärda innan osteologin blir en arkeologiskt 

relevant hjälpvetenskap till sin fulla potential. Fortsatt utveckling av de 

molekylärbiologiska analyserna av historiskt benmaterial är sannolikt en 

kompletterande område som dessutom kan utöka den arkeologiska 

informationen med bl a familje- och släktskapsanalyser. 

Den etnologiska/antropologiska forskningen har de senaste femtio åren 

styrkt tesen om att gravtraditioner verkligen kan användas för att studera sociala 

och kulturella aspekter av samhällen. Det är dock uppenbart att sökandet efter 

generella samband har visat sig ha lite relevans för sådan studier. Snarare tyder 

diversiteten i olika folkgruppers gravskick att detaljstudier av enskilda gravfält i 

en väl avgränsad kontext är den enda framkomliga vägen för att nå mer än bara 

generella resultat. 

Refererad litteratur 

Approaches to the Social Dimensions of Mortuary Practices, 1971, Ed: J. A. Brown, Issued as: 

American Antiquity, Vol 36, No 3. 

Bendann, Effie 1930; Death Customs: an analytic study of burial rites, Kegan Paul, Trench, 

Trubner, London. 

Binford, Lewis R. 1971; 'Mortuary practices: Their study and their potential', Approches to 

the social dimensions of mortuary practices, Ed: Brown, James A, (Memoirs of the Soceity 

for American Archaeology No 25), American Antiquity vol 36, No 3, Part 2, (s 6-29). 

Bloch, Maurice 1971; Placing the dead. Tombs, Ancestral Villages, and Kinship Organisation in 

Madagascar, Seminar Press, London & New York. 

Broholm, H. C. 1933; Studier over den yngre Bronze alder i Danmark med saerlig hänsyn på 

gravfynden, Köbenhavn. 

Brønsted, J. 1927; Det danske folk i Oldtiden. København. 

Burial Archaeology Current Research, Methods and Developments, Eds: C. A. Roberts, F. 

Lee & J. Bintliff, BAR 211, London. 

Childe, V, Gordon 1925 (1973); The Dawn of the European Civilization, Suffolk. 

Childe, V, Gordon 1958; 'Valediction', Bull. Inst. of Archaeology I:I. 

Clark, J. D. Gramahe 1939; Archaeology and Society, London. 

Clarke, D. L. 1968; Analythical Archaeology, London. 

Crawford, O. G. S. 1927; 'Barrows', Antiquity, (419-434). 

Davidson, D. S. 1948; 'Disposial of the dead in western Australia', American Philosophical 

Society, Proceedings 92, (71-97). 

Eriksson, Alf & Runcis, Janis 1995; Teoretiska perspektiv på gravundersökningar i Södermanland, 

RAÄ's Arkeologiska Undersökningar, skrifter No 8, Stockholm. 

Florman, A H. 1823; Anatomisk handbok för läkare och Zoologer; 1:sta delen, Osteologien, som 

beskrifver benen i människokroppen, jemte deras förhållande hos de andre vertebrerade djuren. 

19


Gebühr, M. 1975; 'Versuch einer statistischen Auswertung von Grabfunden der 

römischen Kaiserzeit am Beispiel der Gräberfelder von Hamfelde und Kemnitz', 

Zeitschrift für Ostforschung 24;3, (s 433-456). 

Gilchrist, Roberta. 1993; Gender and Material Culture - The archaeology of religious women, 

Routledge. 

Gravfältsundersökningar och gravarkeologi : Rapport från Riksantikvarieämbetets 

seminarium om 

"Gravmaterialet som källa för kunskap om människans livsvillkor, religiösa och sociala 

värderingar" : 26-27 oktober 1988 Red: Agneta Lagerlöf, (s 102-109), Stockholm. 

Greenwell, William 1865; 'Notices of the excavation of ancient grave-hills in North Ridge of 

Yorkshire', The Archaeological Journal, (97-117). 

Hagelberg, Erika (et al). 1989; 'Ancient bone DNA amplified. Nature, Vol 342,485. 

Henderson, Janet 1989; 'Pagan Saxon Cementeries: A Study of the Problems of Sexing by Grave 

Goods and Bones', Burial Archaeology Current Research, Methods and Developments, 

Eds: C. A. Roberts, F. Lee & J. Bintliff, BAR 211, (77-84). 

Hodder, Ian. 1982; Symbols in Action. Ethnoarchaeological Studies of Material Culture, 

Cambridge University Press, Cambridge. 

Hodder, Ian. 1986; Reading the Past, CUP, Cambridge. 

Horai, S (et al). 1989; 'DNA amplification from ancient human skeletal remains and their 

sequence analysis.' Proceedings of the Japan Academy, Series B - Physical and 

Biological Sciences. Vol 65, (s 229-233). 

Ihregren, Elisabeth. 1991; 'Problem och möjligheter - ett osteologiskt perspektiv på analys 

av gravmaterial' Gravfältsundersökningar och gravarkeologi : rapport från 

Riksantikvarieämbetets seminarium om "Gravmaterialet som källa för kunskap om 

människans livsvillkor, religiösa och sociala värderingar" : 26-27 oktober 1988 

Red: Agneta Lagerlöf, (s 102-109), Stockholm. 

Kaliff, Anders. 1992; Brandgravsskick och föreställningsvärld. En Religions- arkeologisk 

diskussion. 

Occasional Papers in Archaeology 4, Societas Archaeologica Upsaliensis, Uppsala. 

Klindt-Jensen, O. 1975; A History of Scandinavian Archaeology, Thames & Hudson, 

London. 

Kossina, Gustaf 1911; Der herkunft der Germanen, Liepzieg. 

Kossina, Gustaf 1912; Die deutsche Vorgeschichte, Würtzburg. 

Kristiansen, Kristian. 1984; 'Ideology and Material Culture: an archaeology perspective', 

Marxist Perspectives in Archaeology, Ed: M. Spriggs, C.U.P. Cambridge. (72-100). 

Kristiansen, Kristian. 1985; 'Early Bronze Age Burial Finds', Archaeological Formation 

Processes. The representativity of archaeological remains from Danish prehistory, (Ed: K. 

Kristiansen, Nationalmuseets förlag, København. 

Kroeber, A. L. 1927; 'Disposal of the Dead', Am Anthropologist 29, (308-315). 

Kulick, Don 1987; 'Hur man blir en riktig kvinna eller man', Från kön till genus - kvinnligt och 

manligt i ett kulturellt perspektiv, Stockholm, (7-34). 

20


Lagerlöf, Agneta. 1991; 'Gravfältsundersökningar och gravarkeologi - reflektioner inför 

1990-talet.' Gravfältsundersökningar och gravarkeologi : rapport från 

Riksantikvarieämbetets seminarium om "Gravmaterialet som källa för kunskap om 

människans livsvillkor, religiösa och sociala värderingar" : 26-27 oktober 1988 

Red: Agneta Lagerlöf, (s 10 -13), Stockholm. 

Libby, W. F. 1955; Radiocarbon Dating, Univ. of Chicago Press, Chicago. 

Lindquist, Sune. 1926; Vendelkulturens ålder och ursprung, Akademiens Förlag, Stockholm. 

Manchester, Keith 1989; 'Burial Archaeology: the state of the art past, present and future', 

Burial Archaeology Current Research, Methods and Developments, Eds: C. A. 

Roberts, F. Lee & J. Bintliff, BAR 211, (5-14). 

Mathiassen, T. 1940; 'Havnelev-Strandegaard', Aarbøger, (1-45). 

Montelius, Oscar. 1874-80; Bohusländska fornsaker från hednatiden, Stockholm. 

Montelius, Oscar. 1884; 'Den förhistoriska fornforskarens metod och material', Antiquarisk 

Tidskrift för Sverige Del 8 Nr 3, Stockholm. 

Montelius, Oscar. 1886; 'Om högsättning i skepp under vikingatiden', avtryck ur: Svenska 

fornminnesföreningens tidskrift, 17:e häftet, Stockholm. 

Montelius, Oscar. 1909; 'De Mykeniska kupolgrafvarna och de nordiska gånggrifterna', 

Fornvännen 4, (161-175). 

Morris, Ian. 1987; Burial and Ancient Society. The rise of the Greek city-state, Cambridge. 

Morris, Ian. 1991; 'The Archaeology of Ancestors: The Saxe/Goldstein Hypothesis 

Revisited', CAJ Vol.1,No 2, (147-169). 

Morris, Ian. 1992; Death-Ritual and Social Structure in Classical Antiquity, Cambridge 

University Press, Cambridge. [264s) 

Müller, Sophus 1884; 'Mindre bidrag til den førhistoriske Archæologis Methode, 

Aarbøger, (161-216). 

Müller, Sophus 1897; Vor Oldtid, København. 

O'Shea, John M. 1981; Social configurations and the archaeological study of mortuary 

practices: a case study', The Archaeology of Death, Eds: R. Chapman, Kiunnes, & 

Randsborg, Cambridge University Press, Cambridge. 

O'Shea, John M. 1984; Mortuary variability. An archaeological investigation, Academic Press Inc, 

Orlando. [338s] 

Pader, Ellen-Jane. 1982; Symbolism, social relations and the interpretation of mortuary remains, 

British Archaeological Reports International Series 130, Oxford. 

Parker Pearson, Mike. 1993; 'The Powerful Dead: Archaeological Relationships between 

the Living and the Dead', CAJ Vol.3, No 2, (203-229). 

Persson, Per 1993; 'DNA from a Human Bone from the Rössberga megalith', Archaeology and 

natural science, Jonsered 

Persson, Per 1995; 'Rapport från "Ancient DNA III" ', Arkeologen Nr 4, (14-17). 

Pullen, D. J. 1985; Social organisation in Early Bronze Age Greece: A Multi- Dimensional 

Approach, University Microfilms International, Ann Arbor, Michigan. 

Pääbo, Svante. 1984; 'Über den nachweis von DNA in altägyptischen Mumien'. Das Alterum. 

21


Bd 30, ( s 213-218). 

Randsborg, Klavs. 1973; 'Wealth and Social structure as reflected in Bronze Age Burials - 

A Quantitative approach', The Explanation of culture change: Models in prehistory, Ed: 

Colin Renfrew, Duckworth. 

Ratzel, Friedrich 1882-91; Anthropogeographie, Stuttgart. 

Renfrew, Colin 1973; Before Civilisation: The radiocarbon revolution and prehistoric Europe, 

London. 

Renfrew, Colin 1976; 'Megaliths, Territories and Populations', Acculturation and Continuity 

in Atlantic Europe, Ed: S. J. deLact, Bruges. 

Rowe, J. H. 1962; 'Worsaae´s law and the use of grave lots for archaeological dating, Am Ant 28, 

(129-137). 

Saxe, A. 1970; Social Dimensions of Mortuary Practices, Univ Microfilms, Ann Arbor, 

Michigan. 

Serner, Arvid. 1938; On "Dyss" Burial and Beliefs about the Dead during the Stone Age with special 

regard to South Scandinavia. An Archaeological and Historico-Religious Research, Lund. 

Shanks, Michael & Tilley, Christoffer. 1987; Re-Constructing Archaeology. Theory and Practice, 

CAP, Cambridge 

Shennan, Susan. 1975; 'The social organisation at Branc', Antiquity No49 (279-286). 

Schulz F. 1936; Principles of roman law (ed by Wolff M ), Oxford. 

Strindberg, August 1884; De lycksaliges ö, Stockholm. 

Stolpe, Hjalmar & Arne, T. 1912; Graffältet vid Vendel, K. Vitt. Hist. o. Ant. Akademiens 

Biografier, Stockholm. (svS) 

Tainter, Joseph A. 1977; 'Modeling Change in Prehistoric Social Systems', Theorybuilding in 

Archaeology, Ed: L. R. Binford, New York. 

Tainter, Joseph A. 1978; ' Mortuary practices and the study of prehistoric social systems', 

Advances in Archaeological method & theory 1, Ed M. Schiffer, (104-41). 

Taylor, Walter 1948 (1967); A Study of Archaeology, S. Illinois University Press, Carbondale. 

Thomsen, C J. 1836; Ledetraad til Nordisk Oldkyndighed. 

Thorvildsen, K. 1941; 'Dyssetidens gravfund i Danmark', Aarbøger, (22-87). 

Trigger, Bruce G. 1993 (1989); Arkeologins Idéhistoria, Symposium, Stehag. 

Trigger, Bruce G. 1995; 'Expanding middle-range theory', Antiquity 69, (449-58). 

Ucko, P. J. 1969; 'Etnography and the Archaeological Interpretation of Mortuary 

Remains'WA 1, (262-90). 

Vedel, E. 1870; 'Bornholmske brandpletter', Aarbøger, (1-110). 

Viollier, D. 1911; Essai sur les rites funeraires en Suisse des orginales a la conquete romaine, Leroux, 

Paris. 

Whelan, Mary K. 1991; 'Gender and historical archaeology in Eastern Dakota' Ed: Siefert D, 

Historical Archaeology 25:4, (s 17-32). 

Worsaae, J. J. A. 1841; 'Undersögelse af gravhöie i Danmark', Annaler, (137-166). 

22


Worsaae, J. J. A. 1843; Danmarks Oldtid oplyst ved Oldsager og Gravhöie, Kiöbenhavn. 

Wylie, M. A. 1989; 'The Dilemma of Interpretation', Critical Traditions in Contemporary 

Archaeology, Eds: V. Pinsky & A. Wylie, CUP, Cambridge. 

Yarrow, H. C. 1880; 'Introducing to the study of mortuary customs among the North American 

Indians', Contributions to North American Ethnology, Vol I. 

Åberg, Nils 1935; 'Den svenska båtyxekulturens ursprung', Fornvännen 1935. 

23

En Gravarkeologisk Idéhistoria

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?