Osäker framtid September 2010 - Centerpartiet

centerpartiet.se

Osäker framtid September 2010 - Centerpartiet

Osäker framtid

– En granskning av vänsteroppositionens brist på gemensam

energipolitik

September 2010


Sammanfattning

Alliansregeringen har lagt fast världens mest ambitiösa klimat- och energipolitik

för konkurrenskraft, försörjningstrygghet och miljö. En historisk kompromiss

med bred förankring i det svenska samhället. En trygg och hållbar

energiförsörjning är avgörande för samhällsutvecklingen.

Mot det står oppositionen med en rad obesvarade frågor och fortsatt stora interna

motsättningar, inte bara mellan partierna utan också inom partierna. Det skapar

en osäkerhet som äventyrar klimatomställningen, elpriserna och jobben.

Alliansregeringen har presenterat en samlad klimat- och energipolitik med långsiktiga

mål till år 2020. En helhet som förenar miljö, konkurrenskraft och försörjningstrygghet.

En strategi för att ta Sverige ut ur beroendet av fossil energi. En energipolitik som

utarbetats i dialog med näringsliv, fack och miljöorganisationer och med brett stöd i det

svenska samhället.

Mot det står en vänsteropposition som talar om högre mål och högre ambitioner men

som i själva verket är djupt splittrad och därmed i praktiken står för en mycket oviss

framtid – för klimatet, för energiförsörjningen, för elpriserna och för jobben i svensk

industri.

Inte minst miljöpartiet har ett stort engagemang och höga ambitioner i frågor som rör

miljö och klimat. Men de saknar en sammanhängande helhet för energiförsörjningen och

resultatet av den rödgröna politiken skulle snarast bli att ingen vågade investera i

framtidens hållbara energilösningar därför att osäkerheten om villkoren blir så stor.

I denna rapport granskas ett antal av de osäkra punkterna i det som oppositionen

försöker beskriva som alternativet till regeringens energipolitik.

1. Oklar framtid för elcertifikaten

De så kallade gröna certifikaten är det viktigaste instrumentet för att få fram ny förnybar

elproduktion i Sverige. Det ligger en unik styrka i att det dessutom är ett system som har

stöd av samtliga partier i riksdagen, med undantag för miljöpartiet som på den här

punkten inte verkar överens med sig själva och som därmed undergräver hela den

rödgröna energipolitiken.

Först bjöd Miljöpartiet under ett antal månader över regeringen med högre mål för

certifikatsystemet. Sedan kritiserade de plötsligt hela systemet och sade att det inte är

bra, till exempel i SVT:s Uppdrag Granskning den 5 maj där Peter Eriksson bland annat

säger:

”Jag tycker att det är ett väldigt dåligt system. Jag har blivit mer och mer övertygad om

det, de senaste åren.”


”De [stödsystemet] som vi har i Sverige är ett av de mest ineffektiva som finns. Det har

inte lett till den omställning som det skulle göra. Det har inte minskat utsläppen som det

skulle göra. Det har blivit dyrt för samhället och konsumenterna. Så att det finns andra

system, andra sätt att göra detta på som är mycket bättre.”

Nu säger sig Miljöpartiet åter vilja ha systemet med elcertifikat och dessutom bygga ut

det. Dessa snabba svängningar leder till osäkerhet .Ska det finnas kvar, ska det minskas,

kanske byggas ut eller ska det rent av ersättas av något helt annat system, oklart vad?

Skulle man regera med en så inkonsekvent och kortsiktig politik skulle utbyggnaden av

förnybar energi sannolikt bromsas kraftigt.

Med den stabila grund som Alliansens klimat- och energiuppgörelse utgör ser vi idag ett

stort intresse för att bygga förnybar energi i Sverige. De senaste veckorna har exempelvis

Fortum och Skellefteå Kraft startat ett samarbete om en av Europas största

vindkraftparker i Blaikenområdet. I Markbygden utanför Piteå har arbetet startat med

att bygga upp till 1101 vindkraftverk som kommer att producera lika mycket el som en

eller två kärnreaktorer. Vindkrafttillverkaren Enercon har dessutom uttalat att de har för

avsikt att bygga en tornfabrik där. Listan av exempel kan göras mycket längre. Helt klart

är att med den nuvarande energipolitiken så växer den förnybara energin fram snabbt i

Sverige.

2. Oklart kring kärnkraften

Oklarheten kring kärnkraften skapar både osäkerhet för industrin och svårigheter i

klimatarbetet. Miljöpartiet vill lägga ned genast, medan de traditionellt industrivänliga

Socialdemokraterna ser mer positivt på kärnkraftens fortlevnad. Tunga fackförbund vill i

själva verket bygga nya reaktorer.

Vänsteroppositionen har förvisso enats om en successiv utfasning, men ingen vet vad det

innebär. Maria Wetterstrand tror att ”det finns goda chanser att stänga en eller två

reaktorer” under nästa mandatperiod, medan socialdemokraterna tvärtom varit tydliga

om att de inte vill stänga någon reaktor under hela nästa mandatperiod. Miljöpartiet vill

dessutom förhindra effekthöjningar i de befintliga reaktorerna, vilket Mona Sahlin sa ja

till under sin tid som energiminister.

I ett rödgrönt Sverige finns risk för att elbrist och skyhöga elpriser kan bli ett

normaltillstånd. Det skulle minska den elintensiva industrins konkurrenskraft och

kraftigt fördyra elräkningarna för vanligt folk. Kärnkraften kan vid en oövertänkt förtida

avveckling komma att behöva ersättas av importerad kolkraft.

Hur man än vrider och vänder på det utgör kärnkraften nära hälften av Sveriges

kraftförsörjning. Även om den efter hand bör ersättas så skapar det stor osäkerhet för


industrin, investerare och konsumenter när vänsteroppositionens åsikter går isär

sinsemellan och ingen vet vad som egentligen gäller.

3. Oklart om möjligheter till exportintäkter och utsläppsminskningar

genom elexport

Alliansens energipolitik skapar ett svenskt elöverskott. Det betyder att vi inte bara kan ta

hand om våra svenska behov utan också skapa exportmöjligheter. Med effektiva,

internationella marknader får vi jämnare elpris, vi kan öka vår försörjningstrygghet och

exportera förnybar svensk el dit den kan ersätta smutsig kolkraft och göra störst

klimatnytta.

Vänsteroppositionen har tidigare sagt att de vill begränsa möjligheterna att exportera

mer el i framtiden genom att bygga nya kablar till kontinenten.

I en motion till Riksdagen skriver den rödgröna vänsteroppositionen: ”Sverige skall i

första hand fokusera på investeringar som får den nordiska elmarknaden inklusive de

baltiska länderna, att fungera bättre”.

I en intervju med SR Ekot säger Mona Sahlin vidare: ”Regeringens ambition att nu brassa

på med jättekablar från Sverige ner till Europa innebär ett högre energipris i Sverige. Det

är inte rimligt, vi har ett behov av att utveckla vår egen elmarknad och vår egen

försörjning tillsammans med de nordiska länderna”.

Med vänsteroppositionens isolationistiska resonemang skulle Sverige missa en chans att

använda det kommande elöverskottet till att generera både exportintäkter och

betydande klimatvinster när kolkraft på kontinenten ersätts med svensk grön el.

Under minst ett årtionde har svenska regeringar, oavsett parti, varit pådrivande för en

fungerande gemensam elmarknad i Europa. Under den gångna mandatperioden har de

rödgröna partierna reserverat sig mot den linjen i riksdagens EU-nämnd, vilket

naturligtvis väckt negativ uppmärksamhet bland våra grannländer.

Oppositionens ”energinationalism” rimmar dåligt med både vänsterpartiernas och

Miljöpartiets traditionella idéer om internationell solidaritet och ansvar. Dessutom är det

märkligt att Miljöpartiet väljer att missa denna gyllene chans till utsläppsminskningar i

kombination med nya jobb och exportintäkter.

Kanske är det med anledning av detta som Peter Eriksson i en intervju med E24 innan

valet plötsligt svängt i frågan och tvärt emot Mona Sahlin säger: ”Det finns ingen anledning

att vi ska ha ett stort överskott för att dumpa priserna i Sverige. Jag tror inte ens att det är

möjligt i praktiken. I ett europeiskt perspektiv ska vi vara européer nu, och då behöver vi

faktiskt se oss själva som del i ett europeiskt energisystem”.


Peter Eriksson talar nu om en framtidsbransch i elexport som kan skapa jobb och framtidstro

och stora investeringar. Problemet är att Miljöpartiet vill avveckla kärnkraftsreaktorer i samma

takt som elöverskott uppstår och vems ord gäller i den rödgröna oppositionen när det gäller

elexporten, är det Mona Sahlins eller Peter Erikssons?

4. Oklart kring omställningen av transportsektorn

Vänsteroppositionen vill i regeringsplattformen ”minska utsläppen från biltrafiken”.

Konkret tycks detta innebära att 5 000 gamla, smutsiga och törstiga bensinbilar ska

konverteras till lika törstiga etanolbilar. Även ett mindre belopp som räcker till att

konvertera ett tjugotal lastbilar finns avsatta.

Ovanpå detta vill man dock införa en kilometerskatt på totalt 4 miljarder kronor.

Avstånd, inte utsläpp, ska beskattas. För att möta den hårda kritiken mot skatten har

vänsteroppositionen redan utlovat en mängd avancerade begränsningar och undantag,

till exempel för skogsindustrin, för lastbilar som inte går på europavägar, differentierad

kilometerskatt beroende på region etc. Det betyder per automatik att de kommer att

behöva bygga upp ett mycket omfattande och kostsamt byråkratiskt system för att

administrera skatten.

Det är dessutom sannolikt omöjligt att undanta t. ex. en viss bransch, som

skogsindustrin, från skatten, vilket Peter Eriksson på senare tid har erkänt. Det innebär

att kilometerskatten till stor del blir en skatt på de gröna näringarnas transporter, och

därmed ökar kostnaderna för den bioenergi som ska ersätta oljan.

Enligt de expertmyndigheter som granskat kilometerskatten ger den mycket liten

klimatnytta.

Detta ska jämföras med alliansens supermiljöbilspremie på 40 000 kr,

demonstrationsprogram av elbilar i svenska kommuner, ökad inblandning av

biodrivmedel redan från årsskiftet och nya resurser till forskningen.

Vänsteroppositionens politik kan innebära att vi måste göra just det som Miljöpartiet

många gånger anklagas för, nämligen kraftigt begränsa biltrafiken som transportmedel.

Gör man inget för att ändra på bilarnas utsläpp måste det rimligen vara den enda

kvarvarande lösningen för att klara klimatmålen.

5. Oklart kring energiforskningens framtid

Energiforskningen skars ned med hälften för att lösa problem i budgetförhandlingarna

när Miljöpartiet senast agerade stödparti åt S-regeringen. Med en konstaterad


underfinansiering på 20 miljarder i regeringsplattformen finns en stor risk att det

händer igen.

2005 avskaffades anslagen för ”energiteknikstöd” och ”introduktion av ny energiteknik”

på sammanlagt cirka 400 miljoner kronor av den dåvarande regeringen. Kritiken var

stark, vilket ledde till att man 2006 tvingades återställa anslagsnivån. Men skadorna av

att avbryta långsiktiga forskningsprojekt var redan skedda och har tagit åratal att

reparera. Pengar till långsiktig forskning är inte lämpliga som smörjmedel i

budgetförhandlingar.

Med alliansregeringen har energiforksningen idag anslag på över 1 300 miljoner. Till

detta ska adderas de ytterligare medel som regeringen skapat genom

forskningspropositionen, fordonsprogrammet m.m. Ett exempel på att

energiforskningen nu vilar på betydligt stabilare grund än tidigare är att General Electric

har beslutat att lägga en del av sitt globala utvecklingscenter för vindkraft i Sverige.

6. Oklart kring klimatpolitiken – siffrorna går inte ihop

Energipolitiken är central för at vi ska kunna rädda vårt klimat. Vänsteroppositionen

sätter under Miljöpartiets ledning upp ambitiösa klimatmål men levererar bara en

tiondel av de åtgärder som krävs för att nå dem.

Alliansregeringen har satt ett mål om 40 procents minskning av klimatutsläppen till

2020. Det är bland de allra mest ambitiösa målen i världen. Utifrån målet har regeringen

sedan presenterat en plan för hur vi ton för ton ska nå dit på ett kostnadseffektivt sätt.

Miljöpartiet och oppositionen har å sin sida högljutt deklarerat att de sätter ett högre

minskningsmål än regeringen. Till 2020 vill de att utsläppen ska ha minskat med knappt

9 miljoner ton utöver regeringens utsläppsmål och redovisade, konkreta åtgärder.

Problemet är dock att de endast redovisar åtgärder för att täcka en tiondel, 0,8 miljoner

ton, av de 9 miljoner ton besparingar som de "övertrumfar" regeringen med. Att sätta ett

mycket högt mål och sedan bara redovisa en bråkdel av åtgärderna som krävs för att nå

dit är inte seriöst.

Antingen vet de rödgröna helt enkelt inte vilka åtgärder som behövs, eller så vill de inte

berätta för väljarna om vilka uppoffringar som kommer att krävas med deras politik.

En central del i vänsteroppositionens regeringsplattform är vad de kallar

”klimatinvesteringar”, vilka ska bidra till energieffektivisering. Det intressanta är dock

att de så kallade klimatinvesteringarna i hög grad är subventioner till redan lönsamma

åtgärder. Över 2 miljarder ska det kosta skattebetalarna 2011, och runt 4 miljarder

kronor 2012.


Regeringen anser att vi istället måste vara rädda om skattebetalarnas pengar och inte

betala stora byggbolag och hyresvärdar för att de genomför åtgärder som redan är

lönsamma. Det går att vara betydligt smartare med de resurser som satsas.

Alliansregeringen har under mandatperioden exempelvis fördubblat insatserna för

energieffektivisering och avsatt sammanlagt 1,7 miljarder.

Ett rödgrönt huvudförslag är det så kallade ”klimatavdraget”. Det kan vara det dyraste

klimatpolitiska förslag som någonsin har lagts i Sverige. Med ett pris på uppåt 40 kronor

för ett sparat kilo koldioxid så är det till exempel runt 250 gånger dyrare än att förhindra

utsläpp genom att köpa utsläppsrätter på marknaden.

Till detta bör dessutom läggas att den enskilda småhusägaren inte tjänar särskilt mycket

på avdraget. Maximalt kan man få ut 19 161 kronor (fastighetsavgiften under tre år).

Småhusägaren måste dock först utföra en energideklaration, vilket endast drygt 5% av

småhusen har idag. För att inte uppmuntra till fusk måste sedan även en efterkontroll

genomföras för att visa att nödvändig energibesparing uppnåtts. Kostnaden för dessa

åtgärder gör att småhusägarens nettovinst för klimatavdraget troligen hamnar runt

10 000 kronor. Till detta kommer ökad myndighetsbyråkrati.

More magazines by this user
Similar magazines