Osteochondros och lösa benbitar

Röntgenbild av hasled med osteochondros framtill på skankbenets 

ledyta, den vanligaste lokalisationen hos varmblodiga travare.

Osteochondros och 

lösa benbitar 

GÖRAN DALIN 

Osteochondros är ett samlingsbegrepp för 

störningar i tillväxtbroskens funktion hos unga 

växande djur. Sjukdomen har stor betydelse 

både ur djurskyddssynpunkt och ur ekonomisk 

synvinkel. Osteochondrosförändringar i 

skelettet hos svin, nöt, hund, häst och tamfågel 

beskrevs ingående för första gången på 

70-talet av Sten-Erik Olsson och hans medarbetare 

vid Veterinärhögskolan i Stockholm. 

Under en lång tid kallades sjukdomen därför i 

internationella veterinärkretsar litet föraktfullt 

för "the Swedish disease". Idag vet vi att 

osteochondros är ett problem inom hästhållningen 

på alla kontinenter och att kanske de 

enda som har en någorlunda klar bild av problemets 

omfattning är vi i Nordeuropa som så 

länge kunnat tala öppet om saken. 

Många frågor Hos olika djurslag uppträder 

sjukdomen olika med varierande lokalisation 

och symtom. Gemensamt tycks dock vara att 

det är relativt snabbväxande individer som 

drabbas, att den exakta sjukdomsmekanismen 

är okänd och att flera olika faktorer kan bidra 

osteochondros och lösa benbitar 

Osteochondros är en störning i skelettets tillväxtbrosk. Ungefär en tiondel av de unga 

travarna har osteochondros i en eller båda haslederna. Här förklaras bland annat vad 

osteochondros är, vad det beror på och hur ärftligheten ser ut. Du får också veta mer 

om POF, en typ av lösa benbitar som kan finnas i kotleden. 

till att sjukdomen utvecklas. 

För att förstå hur osteochondros uppstår 

och utvecklas samt för att kunna sätta in motåtgärder 

behöver vi svar på många frågor – och 

det är här forskningen kommer in. Några 

exempel på områden som man forskar inom är: 

• hästens normala skelettutveckling 

• epidemiologi, d v s hur vanlig sjukdomen är, 

vilka djur som drabbas etc 

• tidiga osteochondrosförändringar 

• arvets betydelse 

• utfodringens betydelse (sto, föl och unghäst) 

• betydelsen av fysisk aktivitet 

• betydelsen för hållbarhet och prestation 

Två undersökningar genomfördes i början av 

90-talet med stöd från STC och ATG. De 

innefattade dels epidemiologiska och genetiska 

frågeställningar, dels skelettutvecklingen 

hos föl och unghästar. I den tidigare studien 

röntgades och mättes 793 varmblodstravare 

vid 17 månaders ålder (STC-studien, finansierad 

med stöd från STC). I den senare under-


söktes 77 travarföl på Norra Näs stuteri vid 

sju tillfällen från födseln till 16 månaders ålder 

(ATG-studien, finansierad med stöd från 

ATGs forskningskommitté). 

Vad är osteochondros? Hos unga djur skall 

skelettets ben växa till på längden. Det sker i 

tillväxtbrosk, som dels finns i vardera änden 

på rörbenens mittstycken på gränsen mot 

ändstyckena, dels på djupet av ledbrosken. 

Vid osteochondros uppträder förändringar i 

tillväxtbrosket som gör att normal benbildning 

inte äger rum. I stället för ben bildas ett 

extremt tjockt brosklager. Näringsförsörjningen 

fungerar inte i denna broskvävnad 

utan skador uppträder som kan leda till lokal 

vävnadsdöd. När kroppen försöker reparera 

broskskadan kan öar av ben bildas inne i det 

förtjockade brosket. På röntgenbilder ser det 

ut som om en benbit ligger lös från övriga 

benet. I själva verket är den oftast förbunden 

med underliggande ben via broskrester och 

ärrvävnad. 

Osteochondros ger i första hand symtom 

då störningen drabbar ledbrosk. Broskförtjockningen 

och den eventuella benkärnan 

inne i denna kan helt eller delvis lossa från 

underliggande ben. Skadorna i brosk och ben 

kommer då att påverka ledbrosk och ledkapsel 

med en allmän ledreaktion och inflammation 

som följd. Drabbade djur visar ledfyllnad och 

hälta. 

Var? Osteochondrosförändringarna har varierande 

lokalisation beroende på djurslag. Hos 

häst tycks företrädesvis hasleder och knäleder 

vara drabbade, med en övervikt för haslederna 

hos varmblodiga travare och för knälederna 

hos engelska fullblod. Hos svenska halvblod 

förekommer osteochondros i såväl has- som 

knäleder. Därutöver ses osteochondros om än 

mer sällan t ex i bogled, i kotleder och i halskotornas 

ledytor. 

Osteochondros förekommer säkert på fler 

platser, men utan att ge så tydliga symtom att 

man undersöker hästen. Många osteochondrosförändringar 

läker dessutom kanske ut 

innan hästen vuxit färdigt. 

Preparat från ung varmblodig travare med osteochondros framtill på skankbenets ledyta (samma plats som på röntgenbilden).

När? Osteochondros är en rubbning som 

drabbar skelettbenens tillväxtbrosk. Sjukdomen 

kan därför bara utvecklas hos unga, växande 

djur. Svenska undersökningar har visat att 

denna typ av störningar i benbildningen kan 

hittas i hasled och knäled redan hos nyfödda 

föl. I ATG-studien visade det sig att hos åtta 

föl som utvecklade manifest osteochondros 

kom röntgenförändringarna hos fyra föl redan 

under den första levnadsmånaden och hos 

resterande föl före tre månaders ålder. 

Samma undersökning visade också att hos ett 

antal föl som hade tidiga förändringar försvann 

dessa – "läkte av" – före sju till åtta 

månaders ålder. 

Symtom? I en del fall ger osteochondros inte 

några yttre symtom, i större delen av fallen 

visar hästen en tydlig galla och, slutligen, i 

vissa fall utvecklas en hälta och i värsta fall 

svåra ledförändringar. Även om osteochondros 

utvecklas under fölperioden behöver symtomen 

inte uppträda förrän långt senare. Det 

kan bero på att hästen inte utsatts för några 

hårdare påfrestningar eller krav på prestationer 

förrän vid relativt hög ålder. Då först "går 

skadan upp", d v s det av osteochondros 

"underminerade" området går sönder och 

hästen blir halt. Även om skadan har funnits 

länge debuterar symtomen alltså först långt 

efter det att skadan anlades! Detta är förklaringen 

till att det hänt att en häst först i åttanioårsåldern 

fått diagnosen "osteochondros". 

Den praktiska betydelsen av osteochondros 

är alltså beroende av skadans lokalisation 

och omfattning samt av de krav på prestation 

som man ställer på hästen, med andra ord hur 

man använder den. 

Hur vanligt är osteochondros? Som fallet ofta är 

med sjukdomar som man diskuterar intensivt är 

det lätt att få intrycket att osteochondros är en 

mycket vanlig företeelse. Så är nog inte fallet, 

men vi vet inte säkert annat än när det gäller 

varmblodiga travare. I STC-studien röntgades 

haslederna på 793 slumpvis utvalda 1,5åriga 

travare. Det visade sig att 11 % av hästar- 


na hade hasledsosteochondros och att fyndet 

var vanligare hos hingstar än hos ston – 13,4 % 

respektive 9,5 %. 

Förhållandena hos svenskt halvblod är inte 

undersökta men sannolikt är förekomsten av 

hasledsosteochondros lägre än hos varmblodstravare. 

Hos ponnyer och kallblodshästar kan 

man säga att osteochondros i praktiken inte 

förekommer. 

Bakomliggande faktorer? Under lång tid har 

man varit överens om att osteochondros så 

som den uppträder i Skandinavien sannolikt 

inte har en enda orsak, utan att det rör sig om 

en sjukdom med multifaktoriell bakgrund. 

Det betyder att flera orsaker samverkar för att 

utlösa sjukdomen. Ärftlig disposition kan till 

exempel samverka med olika skötselfaktorer, 

exempelvis utfodring, och leda till att osteochondros 

utvecklas. 

Arbetet med att försöka identifiera vilka 

olika faktorer som har betydelse för uppkomsten 

av osteochondros måste alltså föras på 

flera fronter. Epidemiologiska studier av stora 

häst- och patientmaterial måste kombineras 

med t ex kliniska studier och utfodringsförsök. 

Samtidigt har vi stort behov av grundläggande 

forskning kring tillväxtbroskets funktion hos 

både friska och sjuka djur. 

Ärftliga faktorer Att ärftliga faktorer har betydelse 

för osteochondrosförekomsten är 

omvittnat sedan tidigare. Huvudfrågorna har 

varit i vilken grad arvet spelar in och om ett 

urval på hingstsidan med avseende på om 

hingsten har osteochondros eller ej skulle 

kunna påverka förekomsten bland avkommorna. 

I STC-studien ingick avkommegrupper 

efter 24 hingstar med känd osteochondrosstatus. 

Förekomsten i de olika avkommegrupperna 

varierade mellan 0 % och 43 %. Fria 

fäder lämnade 9,6 % avkommor med hasledsosteochondros 

medan motsvarande siffra för 

hingstar som själva hade osteochondros var 

26,4 %. 

Med utgångspunkt från variationer mellan


de olika avkommegrupperna kunde arvbarhetsskattningar 

göras. Arvbarheten beräknades 

vara medelhög eller 0,24 för hasledsosteochondros 

hos varmblodstravare i Sverige. Det 

värdet går att jämföra med arvbarheten för 

andra egenskaper för vilka man bedriver ett 

målmedvetet avelsarbete, t ex olika mått på 

prestation. Slutsatsen blev att möjligheten att 

sänka förekomsten av osteochondros genom 

systematiskt avelsarbete är god. Urval av 

hingstar utan osteochondros skulle effektivt 

minska förekomsten av sjukdomen. 

Som bekant har man i denna fråga valt olika 

vägar för olika raser. Inom varmblodiga travaraveln 

röntgas alla hingstar och om hingsten 

bedöms som tillräckligt god framförallt ur 

prestationssynpunkt godkänns han med angivande 

av att han har hasledsosteochondros. 

Sedan är det stoägarens sak att ta ställning. 

Inom halvblodsaveln röntgas unghingstarna 

och får ej gå vidare om de har tecken på knäeller 

hasledsosteochondros. När det gäller 

äldre mycket välmeriterade prestationshingstar 

görs dock undantag på motsvarande sätt 

som inom den varmblodiga travaraveln. 

I det här sammanhanget kan det vara 

intressant att påpeka att undersökningarna 

inte gav något stöd för ett samband mellan 

hasledsosteochondros och s k "lösa benbitar" 

i kotlederna. 

Vilka hästar drabbas? Hos flera djurslag har 

man visat att snabbvuxna och stora djur oftare 

utvecklar osteochondros. Man har hävdat att 

så också är fallet när det gäller häst. I ATGstudien 

visade det sig att föl som utvecklade 

osteochondros var tyngre och växte något 

snabbare än de "fria" hästarna. De hade också 

grövre skelett och ledgångar. 

STC-studien visade att hästarna med hasledsosteochondros 

hade större mankhöjd och 

större omkrets kring framknäet. Detta gäller 

även med hänsyn tagen till könsskillnader. 

Hästens kroppsbyggnad eller exteriör kan 

alltså spela en roll för utvecklingen av osteochondros. 

Benställningen påverkar belastningsmönstret 

i extremiteternas skelett och 

leder och kan därmed också påverka utvecklingen 

av skador och sjukdomar i dessa. ATGstudien 

visade att hästar med hasledsosteochondros 

hade mer utåtroterade bakben än de 

övriga. Ytterligare studier krävs dock för att 

reda ut betydelsen av benställning/belastningsmönster 

vid osteochondros. 

Utfodring och mineraltillförsel Spekulationerna 

om utfodringens betydelse för osteochondros 

har varit många och ibland mer, ibland mindre 

välgrundade. Gång efter annan har det lanserats 

foder och tillskott som påståtts kunna 

förebygga osteochondros. Ofta har dessa 

påståenden hänvisat till "vetenskapliga 

undersökningar" som man emellertid inte 

kunnat visa upp när de efterfrågats. Mycket 

forskningsarbete återstår således innan vi har 

något egentligt grepp om utfodringens betydelse 

i det här sammanhanget. 

Stoet och fölet Allt talar för att osteochondrosförändringarna 

i brosk och ben grundläggs 

redan under fosterstadiet eller hos det mycket 

unga fölet. Därför måste vi skaffa oss bättre 

kunnande om hur vi skall sköta och utfodra 

det dräktiga och digivande stoet och det unga 

fölet. Kanske avgörandet i många fall ligger i 

hur vi hanterar sto och föl? Att så kan vara fallet 

visade sig i STC-studien där osteochondros 

var vanligare hos hästar födda på sommaren 

än hos de som föddes under vårvintern. 

Förklaringen till detta kan ligga i att sto 

och föl fått helt olika näringstillförsel på stall 

respektive på bete eller kanske i andra faktorer 

som möjligheter till motion och rörelse. 

Detta är spekulationer – klart är dock att vi 

behöver veta mera om hur vi skall fodra och 

sköta sto och föl – inte bara med avseende på 

osteochondrosproblemet. 

Förebyggande och behandling Den utvecklade 

osteochondrosen som ger kliniska symtom med 

bland annat hälta behandlas ofta operativt. 

Att förebygga osteochondros är, som säkert 

redan framgått, inte enkelt. Hänsyn måste tas 

till genetiska faktorer och till skötselfaktorer.

Att i aveln använda djur som själva har osteochondros 

eller visat sig ha många drabbade 

avkommor är alltid en risk. 

Mycket talar också för att uppfödarna 

måste lägga ner mycket intresse på skötsel och 

utfodring av det dräktiga stoet och av föl och 

unghästar. Högkvalitativt foder i kombination 

med noggranna foderstatsberäkningar 

och förbättrade utfodringsrutiner kan tillsammans 

med möjlighet till rörelse och aktivitet 

för unghästarna säkerligen sänka förekomsten 

av osteochondros. 

Symtom med många orsaker?! Som framgått är 

osteochondros en sjukdom som man kan lägga 

många aspekter på. De oklara orsakssammanhangen 

försvårar arbetet med att förebygga 

sjukdomen. Samtidigt är det angeläget att 

försöka lägga upp en långsiktig plan för att 

minska osteochondrosförekomsten. Därför 

fortsätter forskningen på olika håll med att 

söka svar på de många frågor som fortfarande 

kvarstår. 

OC eller OCD eller? ”Kärt barn har många 

namn”, osteochondros förkortas ofta OC. 

När osteochondrosförändringarna i ett ledbrosk 

gjort att delar av brosket börjat spricka 

och lossna från underliggande ben talar man 

om osteochondrosis dissecans, förkortat OCD. 

Enkelt kan sägas att OCD är en typ av OC! 

Inte osteochondros – men vad? I kotleden förekommer 

en annan typ av tillväxtstörning som 

ibland förväxlas med osteochondros. Också 

här handlar det om ben/broskfragment vid 

leden på en plats där de inte skall finnas, och 

som vi faktiskt hittar hos var femte svensk 

varmblodstravare. 

Länge har vi talat om "Birkelandsfraktur" 

efter professor Reidar Birkeland i Oslo, som 

var en av de första att beskriva den här förändringen. 

Ungefär samtidigt beskrev Gunnar 

Nilsson den i sin doktorsavhandling som en 

sorts "avsprängningsfraktur". Under senare 

tid har beteckningen "plantart osteochondralt 

fragment" kommit till användning. Det 


betyder ett benbroskfragment beläget i kotledens 

bakre del och förkortas POF. 

POF är relativt sällan förbundet med kliniska 

symtom som hälta, utan många hästar 

lever ett helt liv utan att känna av att de har 

små extra benbitar i sina kotleder. För att man 

skall förstå hur POF utvecklas och dess betydelse 

får man börja med att titta litet närmare 

på kotledens anatomi. 

Kotleden Hos häst motsvarar kotleden människans 

översta tå- eller fingerled och förbinder 

skenbenet och kotbenet. Kotleden är en 

gångjärnsled, vilket betyder att dess anatomiska 

utformning endast tillåter böjning och 

sträckning, d v s rörelser kring enbart en axel. 

Kotleden har ett stort rörelseomfång från sitt 

böjda läge i den upplyfta extremiteten till sitt 

belastade läge när foten är i marken. När 

hoven landar är kotleden relativt rak. När 

kotleden sedan belastas rör den sig till ett 

ytterläge, vilket man kallar kotledens genomtramp. 

Det är större ju mer hästen belastar 

benet och ökar därför med ökad hastighet, 

högre språng etc. 

För att kotleden skall tåla de stora belastningarna 

stöds den under genomtrampningen 

av en "hängmatta" som bildas av gaffelband, 

ytliga och djupa böjsenorna och ett 

antal ligament på ledens baksida. Som en del 

av den här "hängmattan" finns ett par ben 

infästade i gaffelbandet på kotbenets bakre 

kant. De heter kotsenbenen och bidrar till att 

öka ledytan bakom kotbenet. Vid genomtrampningen 

i kotleden belastar skenbenets 

ledyta till stor del kotsenbenen och inte bara 

kotbenet. 

Kotsenbenen sitter fästade i gaffelbandet 

vid dess passage över kotledens ytter- och 

innersida. Dessutom hålls kotsenbenen på 

plats mot kotbenet genom korta ligament från 

kotsenben till övre/bakre kanten på kotbenet. 

POF? Det är just vid dessa korta ligament som 

POF uppträder. När man röntgar kotleden 

upptäcker man att det finns en liten defekt 

eller insänkning i benet vid ligamentets fäste


Preparat från kotled hos häst med POF. Sågsnitt genom kotbenet (t v) och kotsenbenet (t h). I ligamentet mellan kotben och kotsenben ses 

en brosk/benbit (POF) med yta ut mot kotleden (uppåt). 

på kotbenet. Och ofta hittar man då en benkärna 

en bit bakom defekten. Det ser ut som 

om en bit ben lossnat och lagt sig en bit bort. 

Öppnar man kotleden och tittar in så 

finner man att i ligamentet ligger en bit ben 

med en fin och slät broskyta mot leden. POF 

ser ut som ett litet "extra ben" som lagt sig i 

mellanrummet mellan kotben och kotsenben. 

Att det handlar om ledbrosk och underliggande 

ben ser man om man gör ett sågsnitt 

genom området. 

Var och hur ofta? Var finner man då POF? 

Och hur ofta? I den stora STC-studien som 

tidigare nämnts letade vi också efter POF. 

Det visade sig att 22 % av 793 undersökta 

svenska varmblodstravare var behäftade med 

POF och att POF nästan uteslutande förekom 

i hästarnas bakben. Endast något enstaka 

fall av POF fanns alltså i framben. 

Ofta hade hästarna POF i bägge bakbenen. 

Ibland förekom två fragment i en och samma 

led, men vanligen fanns bara ett. Intressant 

var att tre POF av fyra (75 %!) var belägna i 

kotledens inre hälft, vilket pekar på att förhållandena 

på just denna plats är gynnsamma för 

utveckling av POF. 

Samtidigt som vi studerade POF letade vi 

också efter en annan kotledsförändring som 

kallas hörnstödsavlösning. Denna fanns hos 4 % 

av hästarna och då i kotbenets yttre del. 

POF var något vanligare hos hingstar. 

Förekomsten varierade i olika avkommegrupper. 

Den hingst som hade högst förekomst 

bland sina avkommor nådde 44 % 

medan den lägsta siffran var 11 %. På grundval 

av denna variation kunde arvbarheten skattas 

till 0,19 vilket betyder att en ärftlig komponent 

i viss grad påverkar förekomsten av POF. 

Andra faktorer spelar alltså också roll. 

Sommarfödda hästar hade en högre förekomst 

av POF än vinterfödda. Kanske spelar 

det faktum in att föl som föds sommartid har 

möjlighet till mer aktivitet och rörelse tidigt i 

livet? Ett annat fynd av intresse är att hästar 

med POF är mindre, lättare och mer finlemmade 

än hästar som utvecklat osteochondros. 

De undersökningar som gjorts av POF-

förekomsten inskränker sig till varmblodiga 

travare. Några studier av hur vanlig förändringen 

är hos andra hästraser finns inte. 

Klart är dock att POF förekommer både hos 

fullblod och hos halvblodshästar, om än i 

avsevärt lägre frekvens än hos de undersökta 

travarna. 

När? När uppkommer då POF? I ATG-studien 

av föl från födseln till 16 månaders ålder som 

gjordes på Norra Näs i Halland visade det sig 

att POF i likhet med osteochondros utvecklas 

tidigt i hästens liv. I de allra flesta fall sågs de 

tidiga förändringarna i kotbenet redan före 

tre månaders ålder. Precis som vid osteochondros 

hände det emellertid att föl visade 

tidiga röntgentecken på POF (en liten defekt 

i kotbenet), som försvann när de blev äldre. 

Klart var också att några nya fall inte utvecklades 

efter 4 månaders ålder. 

De föl och unghästar som hade POF visade 

under perioden upp till 16 månaders ålder inte 

några yttre tecken på kotledsproblem, ingen 

hälta och inga gallor. Ur den synvinkeln verkar 

således POF inte så allvarligt. Betydelsen för 

hästen senare under karriären, när den utsätts 

för större påfrestningar, är mer oklar. Vi vet 

att många hästar med POF har gjort en lysande 

tävlingskarriär utan problem, men vi vet också 

att man ibland sett ett samband mellan POF 

och hälta. POF kan dock säkert sägas vara 

ett mindre problem än osteochondros som 

hältorsak. Behandlingen vid hälta som hänförts 

till POF kan vara både medicinsk och 

kirurgisk. 

Varför? Varför förekommer då dessa ben/broskfragment 

i kotledens bakre del, ofta vid 

det ligament som fäster det inre kotsenbenet 

mot kotbenet? Vad är det som skiljer just den 

lokalisationen i kotleden från frambenens 

kotleder och vad är det som skiljer den inre 

delen av kotleden från den yttre? Varför förekommer 

POF så ofta hos varmblodstravare? 

Har ett ärftligt moment betydelse liksom 

möjligheterna till rörelse och aktivitet för det 

unga fölet? 


Alla de här frågorna har lett fram till en 

hypotes om ursprunget till POF. Den förklaring 

vi som arbetat med STC- och ATG-studierna 

fastnat för är att biomekaniska faktorer 

spelar störst roll för utvecklingen av POF. 

Det visade sig att de hästar som hade POF 

skiljde sig exteriört från dem som var fria. 

Varmblodiga travare har normalt utåtroterade 

bakben. De som hade POF var ännu mer utåtroterade 

än "normaltravaren". Det innebär 

att belastningsförhållandena i kotlederna hos 

dessa hästar skiljer sig från genomsnittshästen. 

Den inre delen av kotleden får ta större 

belastning än den yttre. Det i sin tur gör att 

dragningen i det korta ligament som håller 

kotsenben mot kotben blir större än normalt. 

Slits då en liten broskbit loss från kotbenet 

och ut i ligamentet finns förutsättningen för 

att en benkärna med broskyta kan bildas och 

växa till sig på det sätt som sker vid POF. På 

kotbenet syns då en liten defekt vid broskfragmentets 

ursprung. 

Förklaringen skulle alltså ligga i de speciella 

biomekaniska förhållandena i bakbenens 

kotleder som vi ser hos varmblodstravare. 

Kommentar Denna artikel är i första hand 

baserad på den forskning kring "Tillväxt- och 

utvecklingsrubbningar i skelett och leder hos 

häst" som drivits vid SLU med ekonomiskt 

stöd från AB Trav och Galopp och Svenska 

Travsportens Centralförbund. I forskargruppen 

ingick bland andra Göran Dalin, 

som samordnade arbetet, Johan Carlsten, Jan 

Philipsson och Björn Sandgren. 

LÄSA MER 

Jeffcott L B, Dalin G & Weir B J. Osteochondrosis in the ’90s. 

Equine vet J 1993, Suppl 16. 

Sandgren B. Osteochondrosis in the tarsocrural joint and osteochondral 

fragments in the metacarpo/metatarsophalangeal joints 

in young Standardbreds. Doktorsavhandling, SLU. 1993.

Osteochondros och lösa benbitar

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?