Vilka erfarenheter har personer med CMC-1 artros efter ... - FSA

1
Vilka erfarenheter har personer med CMC-1 artros efter
användning av hård ortos i sina dagliga aktiviteter?
INLEDNING
Det går att se på funktionshinder ur olika perspektiv. Dels genom den biomekaniska
modellen (James, 2003) som innefattar interventioner för leder, muskler och senor
samt ortostillverkning. Funktionsnedsättningen påverkas också av den sociala
modellen (Barnes, Mercer och Shakespeare, 2005) där man blir funktionshindrad
genom att konfronteras med barriärer av sociala, politiska, ekonomiska samt
kulturella hinder, som utestänger individer från aktivitet och delaktighet i samhället.
International Classification of Functioning, Disability and Health [ICF] (WHO, 2001)
tolkar på ett liknande sätt hälsa och hälsorelaterade problem, där ICF försöker uppnå
ett gemensamt språk och en syntes av olika perspektiv på hälsa, för att erbjuda en
sammanhållen syn på hälsa utifrån ett biologiskt, ett individuellt och ett socialt
perspektiv.

Målsättningen för personer med tumbasartros är att de skall kunna genomföra de
2
uppgifter de vill och behöver utföra. Den arbetsterapeutiska behandlingen bygger på
vetenskapliga biomekaniska kunskaper samt det unika arbetsterapiperspektivet där
människan ses ur ett humanistiskt perspektiv i syfte att förstå mänskligt beteende. Ur
det arbetsterapeutiska perspektivet är människan av naturen aktiv och Kielhofner
(2002) betonar att människans deltagande i aktiviteter påverkar både hennes fysiska
och psykiska välbefinnande och att det är viktigt att bibehålla förmågan till aktivitet i
så stor utsträckning som möjligt. Att se människan ur ett aktivitetsperspektiv, Borell
(1993) innebär att man försöker se individen och hennes tidigare liv och miljö ur
individens perspektiv och att människans aktivitet är en del av hennes identitet som
människa, och att den egna aktiviteten är ett sätt att hålla sig frisk.
Fingertoppsgrepp och nyckelgrepp ofta i kombination med vridmoment orsakar ofta
smärta hos personer med tumbasartros vilket medför stora aktivitetsinskränkningar.
Som ett led i den arbetsterapeutiska behandlingen får de ofta hårda ortoser som är
en stödskena i plast som formas direkt på patienten. Syftet med ortosen är att
minska smärtan, förebygga felställningar samt bibehålla rörligheten och
muskelstyrkan. Detta kan uppnås genom ortosens utformning och att man kan
använda tummen i större utsträckning med ortos på än utan. När tummen används
upprätthålls muskelstyrkan i större utsträckning än, när den artrosdrabbade försöker
skydda tummen från smärtande belastning genom att hålla in den inne i handen.
Författaren har under mycket lång tid yrkesmässigt behandlat personer med
tumbasartros och betraktar detta som sitt specialintresse, vilket också är anledningen
till valet av ämne för uppsatsen. Sen början av 1990 talet har Zancolli, Ziadenberg,
och Zancolli Jr.(1987) beskrivning av biomekaniken i Carpo-Meta-Carpalleden (CMC-
1 leden) varit en ledstjärna för författaren vid tillverkning och formning av hårda
ortoser till patienter med tumbasartros. Beskrivningen av hur leden förskjuts och går
ur led (subluxerar) då tummen belastas i nyckelgrepp gav en bild av ortosens
betydelse. Erfarenheter i det kliniska arbetet har visat att den hårda ortosen minskar
smärta, svullnad och bibehåller eller ökar greppförmågan, vilket ger många möjlighet
att använda sin hand i större utsträckning och därigenom utföra de dagliga aktiviteter
de har behov av.
En diagnos som drabbar kvinnor i så stor utsträckning har också väckt intresset
såsom kvinna, och därtill kommer egna erfarenheter av att själv ha tumbasartros och
att under ett flertal år använda hård ortos dygnet runt.

3
BAKGRUND
CMC-1 ARTROS – SYMTOM OCH BEHANDLING
Smärta och värk i tummens basled (CMC-1) är ofta en ledförslitning (artros), som
vanligen drabbar kvinnor över 45 år. Artrosen ger en smärta vid rörelser i tummen,
lokal ömhet i tumbasen och många gånger en betydande kraftnedsättning i tum-
pekfingergreppet. Ofta ingår ett minskat öppningsgrepp (adduktionskontraktur) i
bilden.Typiskt är stor svårighet att lyfta ett mjölkpaket eller en kastrull eller
exempelvis lyfta en bok ur bokhyllan enligt Lundborg (1999).
Tidiga symtom är också svullnad över CMC-1 leden samt smärta vid både belastning
och vila enligt Weiss, LaStayo, Mills och Bramlet (2000). Vid fortsatt hård belastning
utvecklas artosen långsamt steg för steg. I ett sent skede uppträder en klassisk
deformitet i form av subluxation i CMC-1 leden, hyperextension av tummens Meta-
Carpo-Phalangealled (MCP-led) samt minskat öppningsgrepp med minskad
handfunktion som följd.
Efter menopausen drabbas så många som 20 % av alla kvinnor av tumbasartros
enligt Swigart, Eaton, Glickel och Johnson (1999) och Wiess et al.(2000). En
anledning till att så många kvinnor drabbas kan enligt Wiess et al. (2000) vara att
kvinnor till sin natur har en större ledrörlighet än män, sadelledens yta är grundare
hos kvinnor, samt att de krafter som belastar leden tänjer på ligamenten och förstör
ledytan. Detta förvärras ytterligare av att ligamentstrukturen blir påverkad efter
menopausen. Sammanfattningsvis kan man säga att CMC-1 artros påverkas av
genetiska faktorer, mekanisk påverkan, metabolismens påverkan på självläkning av
brosket samt benförändringar.
Wiess et al. (2000) beskriver att vissa finmotoriska aktiviteter som att trä en nål
belastar CMC-1 leden med 12 kg tryck medan andra aktiviteter som att vrida ur en
trasa belastar leden med mer än 120 kg. I en vanlig måltid används enligt Sollerman
(1980) tummen och pekfingret i 100 % av greppen och i de vanligaste ADL-
aktiviteterna utgjordes 40 % av fingertoppsgrepp (tumme-pekfinger) och nyckelgrepp.
Ortosbehandling kan enligt Swigart et al. (1999) minska smärtan och därigenom kan
vissa operationer undvikas eller skjutas fram i tiden. Flera olika operationsmetoder
finns tillgängliga men ingen av operationsmetoderna är helt botande enligt Weiss et

al. (2000). Under tiden erbjuds en konservativ behandling i form av
arbetsterapeutiska interventioner enskilt eller i grupp, som omfattar information om
artros, avlastande arbetsmetoder, hjälpmedel samt mjuka och hårda ortoser.
Då artrosen är en kronisk, ofta progredierande åkomma blir terapeutens roll främst
4
att lindra symtomen och förebygga felställningar i form av adduktionskontraktur som
förhindrar öppningsgreppet Runnqvist, Cederlund och Sollerman (1992).
År 2000 beskriver Colditz (2000) en hård ortos av en nättare modell, som har fått stor
genomslagskraft i landet. Genom en noggrann redogörelse för anatomin och
biomekaniken i CMC-1 leden skildras bakgrunden till ortosens design och passform.
Ortosen stabiliserar CMC-1 leden, men lämnar tummens Meta-Carpo-Phalangealled
(MCP-led) och handleden fri.
Ortosen är utformad enligt principen att stabilisera tummens metacarpalben i en sån
ställning att subluxation i CMC-1 leden undviks och så att ortosen ger stöd inne i
handen för att hålla ut tummen i lätt radialabducerat läge, vilket uppnås om tummen
och pekfingret möts för att forma ett O.
Figrur 1 Hand utan ortos
Vid grepp mot övriga fingrar tippar övre ändan av
första metacarpalbenet in i handen och den nedre
ändan skjuts ut från CMC-1 leden och subluxerar.
AKTIVITETSPERSPEKTIV
Figur 2 Hand med ortos
Pil 1 visar trycket som appliceras för att föra ut metacarpalbenets
övre ända och pil 2 visar hur den nedre ändan stöttas så att
leden ligger i så bra läge som möjligt. Tummen och pekfingret
möts för att forma ett O.
Artros i tummens CMC-1 led leder till många inskränkningar i det dagliga livets

5
aktiviteter såsom personlig vård och boende, fritid och rekreation samt arbete. För att
utföra dessa vardagliga aktiviteter krävs många olika grepp som ständigt ger upphov
till smärta. Förmågan till vardagsaktiviteter (Törnqvist, 1997) tas ofta för given och
bagatelliseras. När det inträffar någon störning som vid sjukdom eller
funktionshinder, det är då vi upptäcker att det är dessa aktiviteter som fogar samman
det aktiva livet. Att inte klara av de mest vardagliga aktiviteterna är för den vuxna
människan ofta förknippad med osjälvständighet och innebär inskränkningar i
vardagen. Situationen kan förknippas med både förnedring och hjälplöshet.
Hjälp efterfrågas inte i så stor utsträckning, då besvären inte är livsviktiga.
De arbetsterapeutisk interventionerna syftar till att öka eller bibehålla möjligheterna
att delta i olika vardagliga aktiviteter både genom individinriktade och miljöinriktade
aktiviteter. För arbetsterapeuten gäller det att hitta annorlunda strategier eller
kompensatoriska sätt att utföra aktiviteten på.
Människan är till sin natur en aktiv och social varelse och den viktigaste
utgångspunkten för åtgärder i arbetsterapi är vad patienten uttrycker som mest
betydelsefullt. Ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv Borell (1993) ses dysfunktion som
ett resultat av både sjukdom och andra inre processer, men alltid i ett kontextuellt
sammanhang såsom platsen eller sammanhanget där aktiviteten utförs. Att nå målet
optimal aktivitetsförmåga i de aktiviteter som är meningsfulla och viktiga för individen
kräver en omfattande kunskap hos arbetsterapeuten om personen och hennes
livssituation, och att se människan ur ett aktivitetsperspektiv gör det lättare att förstå
hennes upplevelser och erfarenheter av sin sjukdom.
I The Model of Human Occupation (MOHO) betonar Kielhofner (1995, 2002) att det
mänskliga systemet utvecklas och formas av karaktären på det aktiva görandet, man
blir vad man gör och görandet i sig är en dynamisk process, där vi engagerar oss och
organiserar oss. När vi engagerar oss i nytt görande omformar vi oss själva och
öppnar nya möjligheter för handlingsberedskap. Ett aktivt beteende är nödvändigt för
att bibehålla människans fysiska och mentala organisation och människor är av
naturen starkt disponerade till att handla. Det unika hos varje individ speglar en inre
organisation som på tre identifierbara sätt (viljesystemet, vänjandesystemet och
utförandesystemet) bidrar till det aktiva beteendet i det dagliga livet. MOHO beskriver
inte bara hur man kan förstå människan i aktivitet, utan ger också rekommendationer
för hur en nedsatt förmåga till aktivitet kan utredas, bedömas och åtgärdas inom
arbetsterapi. Genom att studera Kielhofner kan vi finna begrepp och teorier som inte

ara beskriver och förklarar fenomen utan också ger oss direkta kunskaper för att
utveckla våra metoder i arbetsterapi.
ICF
ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health) är en
klassifikation, vars övergripande mål är att erbjuda en struktur och standardiserat
språk för att beskriva funktionsförmåga och funktionshinder i relation till hälsa. ICF
utarbetades av World Health Organisation (WHO, 2001) och publicerades i svensk
version av Socialstyrelsen 2003 (Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder
och hälsa).
6
ICF tolkar hälsa och hälsorelaterade problem och försöker uppnå en syntes av olika
perspektiv på hälsa, för att erbjuda en sammanhållen syn på hälsa utifrån ett
biologiskt, ett individuellt och ett socialt perspektiv. I ICF beskrivs varje persons
situation inom kroppsfunktion/kroppsstruktur, aktivitet/delaktighet och
omgivningsfaktorer. Aktivitetsproblem inom dessa områden benämns
funktionsnedsättning/strukturavvikelser, aktivitetsnedsättning och
delaktighetsinskränkning. ICF försöker förena två motsatta synsätt, dels den
individuella kroppsfunktionen och dels denna individs kontex. De kontextuella
faktorerna innefattar såväl personliga faktorer som omgivningsfaktorer. Den
grundläggande idén när det gäller omgivningsfaktorerna är att dessa kan ha en
underlättande eller hindrande inverkan i form av olika inslag i den fysiska, sociala och
attitydmässiga omgivningen.
SOCIAL MODELL
På senare tid har begreppet funktionshindrad fått en vidare betydelse än den
enskilda individens sjukdom och funktionsnedsättning. Den sociala modellen enligt
Barnes et al. (2005) beskriver att människor blir funktionshindrade genom att
konfronteras med barriärer av sociala, politiska, ekonomiska och kulturella hinder,
som utestänger individer eller grupper från aktivitet och delaktighet i samhället.
Funktionshinder (disability) är inte en individuell begränsning utan ett
samhällsproblem, och därför kan man också finna lösningar genom sociala och
politiska förändringar. Ett flertal intresseorganisationer har utövat lobbying och haft
stor betydelse för denna utveckling.

Sättet att närma sig funktionshinder som ett komplext fenomen beskrivs av
7
Priestley (2003) som en modell där kropp, identitet, kultur och samhällsstruktur vägs
samman i en teoretisk modell, som används inom den sociologiska forskningen.
Modellen beskriver de överlappande områdena och kan exemplifiera att en persons
livserfarenheter och identitet som funktionshindrad inte bara är en produkt av
individens kognitiva och psykologiska förmågor, utan också är starkt förenad i det
sociala sammanhanget såsom kulturella värderingar och samhällsstrukturer.
Priestley beskriver också ett generationsperspektiv där det i västvärden innebär en
viss status att i vuxenåldern inneha ett arbete och vara oberoende. Den vuxnes
oberoende mäts ofta med graden av funktion både fysiskt och socialt såsom
autonoma varelser. I den individuella modellen ses exklusion som en konsekvens av
deras kroppsfunktion eller oförmåga att arbeta, medan man i den sociala modellen
mer kan se den vuxnes oberoende i termer av val och kontroll.
Artros i tummen drabbar ofta kvinnor mitt i vuxenåldern med stora konsekvenser i
form av sjukskrivning och svårigheter att bibehålla sitt arbete. Att ha en anställning
har en social status i vårt västerländska samhälle (Priestley, 2003) och ger också en
viss makt över sin situation. Kvinnor tillhör redan gruppen missgynnade grupper på
grund av attityder, ojämlikhet i utbildning och träning, dåligt stöd, och andra
funktionshindrande barriärer på arbetsplatserna (Altman och Smith, 1992).
KASAM
Antonovsky (1991) anser att människa klarar av motgångar, konflikter och olika
problem beroende på om hon har ett starkt eller svagt KASAM (känsla av
sammanhang). KASAM innebär i vilken omfattning en människa upplever tillvaron
meningsfull, begriplig och hanterbar. Känslan av meningsfullhet i tillvaron är
drivkraften till att uppleva delaktighet och ha motivation. Känslan av hanterbarhet är
egna upplevelser av att ha eller sakna tillräckliga resurser för att kunna möta olika
situationer i livet. KASAM definieras av Antonovsky och innebär i vilken utsträckning
individen har tillit till att värden är förutsägbar, och att det finns en hög sannolikhet för
att saker och ting går så bra, som man rimligen kan förvänta sig.
En person med ett svagt KASAM har svårare att bearbeta information än en person
med starkt KASAM och en hög grad av KASAM synes vara en av de mest
betydelsefulla faktorerna för en god copingstrategi.

Det kommer ofta klagomål från patienter på bristande information om sin sjukdom,
och det är viktigt att efter varje informationstillfälle kontrollera att patienterna förstått
den information de fått.
COPING
Lazarus har enligt (Thernlund,1995, sid 6 ) definierat coping som kognitiva och
beteendemässiga ansträngningar att bemästra stress. Copingmekanismer är de
åtgärder som en person vidtar för att hantera en viss situation och kan bestå av
konfrontation, distansering, självkontroll, söka socialt stöd, ta ansvar, flykt-
8
undvikande, planerad problemlösning och positiv omtolkning. Stressen ändras under
resan gång (Thernlund,1995, sid 8 ), vilket delvis sammanhänger med vilka
copingmekanismer som används, och vilka strategier som är bäst beror på
sammanhanget. Coping, som betecknar det sätt individen använder för att hantera
livssvårigheter kan förklara varför det går bra för vissa människor att anpassa sig till
den nya situationen, och mindre bra för andra.
STIGMATISERING
Att bära en ortos på handen kan väcka andra människors känslor och funderingar
och ge upphov till frågor som kan kännas besvärande. Den funktionshindrade själv
kan också känna detta inom sig och därför uppleva ortoserna som en avvikelse från
det normala. Enligt Goffman (1990) är stigmatisering ursprungligen ett grekiskt ord
som används för att utmärka något ovanligt eller dåligt hos en individ. Numera
används stigmatisering som en benämning på själva utanförskapet snarare än dess
kroppliga kännetecken. Stigmatisering är en process, där samhället lägger en negativ
innebörd i beteenden och synliga tecken på avvikelse hos den enskilde individen.
Om individen lär sig acceptera och respektera sig själv trots sin sjukdom, så kan
stigmat avdramatiseras och lättare godtas av omgivningen enligt Goffman.
GENUS
Gummartros är ett uttryck som användes tidigare som benämning för tumbasartros
(Lundborg, 1999).

9
Många kvinnor har sökt för sina problem inom primärvården men inte fått någon hjälp
på grund av att doktorn inte haft kunskaper om arbetsterapeuternas möjligheter att i
ett tidigt skede hjälpa denna stora grupp. Det förekommer än i dag att patienter
remitteras till specialistvård först när besvären är så stora att operation är enda
möjligheten. De har inte fått tillgång till arbetsterapeutisk behandling under
sjukdomens tidigare stadier, som hade kunnat underlätta vardagen under en ganska
lång tid.
Enligt (Altman och Smith, 1992) förekommer det skillnader i rehabiliteringsmöjligheter
mellan kvinnor och män i samhället och funktionshindrade, äldre kvinnor tillhör en
sådan grupp med sämre möjligheter.
För ca 10 år togs möjligheten bort att få CMC-1 artros erkänt som en arbetsskada,
och man betraktar detta som en skada som ofta drabbar kvinnor.
Kvinnor har enligt Muhone (2003) ofta en total större arbetsbelastning än män, då
man tar hänsyn till det obetalda arbetet i hemmet. De har dessutom ofta ett arbete
där händerna belastas hårt i exempelvis storkök, städning, vård och barnomsorg. I
många arbeten inom industrin förekommer ofta repitativa, enformiga arbetsuppgifter
eller små nypgrepp, där stor kraft åtgår och där tummen ofta belastas i ett felaktigt
rörelsemönster.
PROBLEMSTÄLLNING
I litteraturen kan man finna evidens för att ortosbehandling är en effektiv konservativ
behandling som minskar smärta, inflammation samt luxation i CMC-1 leden (Weiss et
al 2000; Day, Gelberman, Patel, Vogt, Ditsios och Boyer 2004; Swigart et al. 1999).
I en studie jämförde Buurke, Grady, de Vries och Baten (1999) en hård prefabricerad
och 2 mjuka ortoser och patienten valde den mjuka som gav allra minst stöd för
leden. Detta fick författaren att fundera över patienternas erfarenheter av ortosen vad
gäller komfort, kosmetik och användbarhet i vardagliga aktiviteter.
Hur kommer det sig att vissa patienter väljer en mjuk ortos, som inte stabiliserar
CMC-1 leden i samma utsträckning som en hård? Är den hårda ortosen ful, obekväm
och illa formad, samt utgör den ett hinder att utföra många aktiviteter som är viktiga
för patienten? Vilka erfarenheter har personer med tumbasartros av att ständigt ha
en hård plastskena på handen i sina dagliga aktiviteter?

10
SYFTE
Syfte med undersökningen är att beskriva vilka erfarenheter personer med CMC-1
artros har av att använda hård ortos i sitt aktivitetsutförande.
Frågeställningar
Vilka positiva erfarenheter har erhållits av att använda ortosen i olika aktiviteter?
Vilka negativa erfarenheter har erhållits av att använda ortosen i olika aktiviteter?
Hur påverkar attityder och känslor för den hårda ortosen dess användningen inom
olika aktiviteter?
DESIGN
METOD
I studien valdes en kvalitativ metod för datainsamling och en analys utifrån syftet att
ta del av erfarenheter (Kvale, 1997).
URVAL
Intervjupersonerna hade av handkirurg diagnostiserad tumbasartros (CMC-1) artros i
en eller bägge tummarna och fått en hård ortos ordinerad i samband med
läkarbesök.
Deltagarna valdes ut efter Starrin, Larsson, Dahlgren och Styrborns (1991) riktlinjer
att tillgodose de behov som uppkom under studiens gång, samt till viss del
tillgänglighetsprincipen och att de var villiga att delta i undersökningen.
PROCEDUR
En förfrågan om tillstånd att genomföra en vetenskaplig studie samt en begäran om
etiskt övervägande skickades till verksamhetscheferna för arbetsterapienheten och
ortopedkliniken (bilaga 1). Bifogades gjordes också ett PM för C-uppsatsen och den
planerade intervjun, samt informationsbladet till intervjupersonerna (Bilaga 2).
Samtidigt tillfrågades verksamhetschefen för ortopedkliniken om tillstånd att få göra
utdrag ur klinikens väntelistor för planerade operationer av CMC-1 leden. Ur listorna

förväntades att hitta ett urval av lämpliga intervjupersoner. Efter genomgång av
11
väntelistorna hittades ett antal personer som sen eftersöktes i arbetsterapienhetens
journalarkiv, för att hitta de individer som fått CMC-1 ortoser av arbetsterapeut på
kliniken, dock inte av författaren. Om en kollega gjort ortoserna står inte
intervjupersonen i någon beroenderelation till författaren och det blir då lättare att få
uppriktiga svar (Kvale, 1997).
Vissa personer, som passat in i inklusionskriterierna har tillfrågats om de var villiga
att delta i en intervjuundersökning när de varit på återbesök, och då har en
direktkontakt tagits med den tillfrågade.
En medarbetare kontaktade deltagarna per telefon och frågade om de var villiga att
delta i en intervjuundersökning om sina erfarenheter av användning av hård ortos vid
tumbasartros. Om de var villiga att delta kontaktades personen av författaren, då de
fick mer detaljerad information om syftet med intervjun samt förslag att träffas i ett
rum på arbetsterapienheten, där det var lugnt och ostört. För att slippa resa föredrog
flera personer att bli intervjuade i hemmet eller på sin arbetsplats.
En av de lämpliga intervjupersonerna hade fått sin ortos för fyra månader sen, och
det fick bli begränsningen för minsta användartid av ortos. Ingen avböjde att
medverka i undersökningen och när författaren uppfattade att faktan räckte i
förhållande till undersökningens syte, så avslutades sökandet efter flera
intervjupersoner. Intervjuerna genomfördes under ca 8 veckors tid.
BESKRIVNING AV INTERVJUPERSONERNA
Fem kvinnor och en man i åldrarna 44 - 65 år intervjuades och det slumpade sig så
att samtliga var högerhänta. Alla kvinnorna hade bilateral tumbasartros medan
mannen endast hade artros i sin vänsta tumme. Den totala användningstiden av hård
ortos har varierat från fyra månader upp till fem år.
En av intervjupersonerna var pensionär och de övriga fem yrkesarbetande. Två av
de yrkesverksamma har fått lättare arbetsuppgifter och en tredje har själv sökt ett
lämpligare arbete, där belastningen på tummarna är mindre. En av
intervjupersonerna var heltidssjukskriven och en sjukskriven på halvtid. Av de övriga
tre arbetade en till åttio procent och två heltidsarbetande.
Samtliga hade fått hård ortos av arbetsterapeut på den arbetsterapienhet där
författaren arbetar. En av intervjupersonerna hade fått en ortos som även

immobiliserade tummens MCP-led, övriga har fått en kort ortos som både lämnar
handled och tummens MCP-led fri.
En av de intervjuade har haft hårda ortoser, men inte använt dessa i någon större
12
utsträckning. Genom detta urval har det varit möjligt att få både positiva och negativa
erfarenheter av ortosanvändning.
ETISKA ÖVERVÄGANDEN
Tillstånd till den planerade studien och tillgång till kliniken väntelistor gavs av
verksamhetscheferna på respektive klinik.
Lämpliga intervjuperonser eftersöktes i väntelistor och journalarkiv för att författaren
sen kunde ta kontakt med de personer som passade inklusionskriterierna. Inom
sjukvården får känsliga personuppgifter behandlas utan den registrerades tillåtelse
för forskning, om behandlingen är nödvändig och om samhällsintresset av projektet
klart överväger riskerna för otillbörligt intrång i den personliga integriteten
(Personuppgiftslagen [PUL], 1998). Om behandlingen har godkänts av
forskningsetisk kommitté, skall förutsättningarna anses uppfyllda, vilket i ett arbete på
C-nivå motsvaras av verksamhetschefen på berörd klinik.
Det framfördes till intervjupersonerna att det var frivilligt att delta i denna studie samt
att de kunde avbryta när som helst (Kvale, 1997). Denna information förmedlades
muntligt i samband med telefonkontakt, och de fick också samma information
skriftligt (bil. 2) per brev tillsammans med överenskommen tid och plats. Kvale
förordar att det i avtalet mellan intervjuaren och intervjupersonerna även bör ingå
information om konfidentialitet, vilket framgår av den skriftliga informationen (bil.2)
som intervjupersonen skrev under i samband med intervjun.
Syftet med intervjuerna har varit att undersöka intervjupersonernas egna
erfarenheter och att använda upplysningar varsamt, så att de inte på något sätt
kommer till skada eller blir kränkta. (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, 2005).
Intervjuerna finns inspelade på band, som förvaras på ett säkert ställe, och är också
nedskrivna i intervjuprotokollen och kan där verifieras vid behov (Kvale, 1997).
DATAINSAMLING
Med öppna frågor ( Lanz, 1993) hoppas författaren kunna komma med följdfrågor
och på så sätt komma till nya insikter genom att följa intervjupersonernas
tankegångar och inte allför strikt följa de uppgjorda frågorna. Genom att upprepa

etydelsefulla svar, be om mer detaljerade beskrivningar, tolka vissa svar,
13
uppmuntrades intervjupersonerna till ytterligare förklaringar.
I intervjun söker författaren svar på vilka erfarenheter personer med tumbasartros har
av användandet av hård ortos i sitt dagliga aktivitetsutförande, samt vilka positiva och
negativa erfarenheter de fått av att använda ortosen. Komfort och hygieniska
aspekter efterfrågas liksom hur de själva och hur omgivningen upplever ortosens
utseende. På slutet kopplas estetik och nytta ihop för att få en totalbild av ortosens
betydelse för patientens aktivitetsutförande.
Varje intervjuperson intervjuas vid ett tillfälle i ca en timme och avslutningsvis fyller
de i de strukturerade frågorna om basfakta, som huvudsakligen består av ja och nej
frågor.
Intervjupersonen bestämde själva om intervjun skulle äga rum i hemmet, på
arbetsplatsen eller i ett tyst och lugnt rum på arbetsterapienheten. Intervjuerna
spelades in på band och skrevs ut så snart som möjligt i anslutning till intervjun.
Under arbetets gång har författaren fört dagboksanteckningar över vilka kontakter
som tagits och vilken litteratur som lästs för att få en överblick över de olika skedena i
undersökningen.
DATAINSAMLINGSMETOD
Den datainsamlingsmetod som använts är en kvalitativ intervju med halvstukturerade
frågor (Lanz, 1993). Nya frågor formuleras utifrån nya insikter, som intervjuerna ger.
Dessa frågor är induktiva och ett resulltat av forskaren ansträngningar att nå
förståelse för problemområdet (DePoy & Gitlin, 1999 ).
”Om man vill veta hur människor uppfattar sin värld och sitt liv, varför
inte prata med dem? I ett intervjusamtal lyssnar forskaren till vad
människor själva berättar om sin livsvärld, hör dem uttrycka åsikter och
synpunkter med sina egna ord, få reda på deras uppfattning om den
egna arbetssituation och familjelivet, deras drömmar och
förhoppningar” (Kvale, 1997,s.9)
Den kvalitativa forskningsintervjun fokuserar på ett ämne, i det här fallet individernas
erfarenheter av användning av den hårda ortosen i dagliga aktiviteter och det är bara
genom att intervjua personer, som man kan få en djupare förståelse för fenomenet. I
intervjun ingår förutom själva datainsamlingen även samtal och samvaro och
intervjuaren använder sig själv som redskap, men låter samtidigt intervjupersonen

styra samtalet. Detta kan ge andra och nya oväntade data än då enkäter eller test
används, där man på förhand har bestämt vissa begrepp (Lanz,1993). Författaren
14
använde sig av en öppen intervjuguide som riktlinje och stöd under intervjuerna, och
kunde under intervjuns gång fylla i med följdfrågor för att få intervjupersonerna att
ytterligare förklara eller berätta om sina erfarenheter.
Det inte alltid önskvärt enligt Starrin et al. (1991) att utgå från exakta definitioner av
begrepp i försök att samla empiriska data, då det kan leda till att relevanta data
missas. Upplevelser i det mänskliga livet är dubbeltydiga, obestämbara och oprecisa,
och då kan spårhundsbegrepp vara mer känsliga för att spåra upp väsentlig
problematik. Genom att välja lösa frågor, låta inspiration och känsla styra, görs
arbetet efter upptäcktens väg, där det inte finns så mycket fasta regler.
Den här metoden bygger på att samla in pusselbitar i ett tidigt skede. Ömsom samlas
data in, kodas och bearbetas. Tidigt utvecklas kategorier genom upprepade
bearbetning av data allt eftersom uppgifter samlas in. Kodernas uppgift är att vägleda
den fortsatta datainsamlingen. I insamlandet av data behövs ett perspektiv på det fält
som studeras, då mycket av den bearbetningen utförs under insamlingen av data.
Författaren vet inte på förhand vad som skall samlas in, och framförallt finns inte
vetskapen åt vilket håll detta kan leda.
För att samla in information om vilka erfarenheter intervjupersonerna hade av att
använda hård ortos i sina dagliga aktiviteter, så har författaren utifrån vad Kvale
(1997) beskriver, valt att använda en egen utformad intervjuguide (se bilaga 4 - 5).
Frågorna baserar sig på undersökningens syfte och frågeställning.
DATABEARBETNING
Den första intervjun genomfördes, skrevs ner så noggrant som möjligt, dock utan att
ta med pauser, minspel eller olika känslouttryck som skratt eller liknande.
Intervjuerna spelades in på band för att inte gå miste om viktig information, och för att
undvika att informationen förvanskades av intervjuaren. Databearbetningen följer de
tre faser som Dahlberg (1997) beskriver såsom helhet – delar – helhet.
Med utgångspunkt från frågorna kodades den första intervjun. Utifrån de svar som
framkommit samt en tillbakablick på syftet och frågeställning famträder följande
kategorier för bearbetning av data: nytta, hinder, känslor, ortosanvändning, aktiviteter
och copingstrategier.

I syftet och frågeställningen efterfrågas hur attityder och känslor styr
ortosanvändningen, och där är uppgifterna ganska få i intervjumaterialet. Andra
människor reaktioner på ortoserna var svårt att kategorisera under någon av
15
rubrikerna, varför det uppstår ett behov av kategorin stigmatisering. Det känns också
behov av ett genusperspektiv, då alla intervjupersoner utom en är kvinna. Inför andra
intervjun analyserades frågorna för att se inom vilken typ av kategori svaren kunde
förvänta täcka in.
Den andra intervjun genomförs med de nya frågorna och tankegångarna i
bakgrunden, och de två första intervjuerna kodades nu enligt ovanstående kategorier
kompletterade med stigmatisering och genus.
Inför de kommande intervjuerna studeras frågorna omigen och anpassas till de nya
intervjupersonerna enligt Starrin (1991). Vissa delar av frågorna, som inte
motsvarade syftet och frågeställningar reducerades bort ur materialet.
I analys av data framkom kategorier, som i sin tur ledde till tematisering av hela
resultatet. Dessa teman blev: ”vilka positiva erfarenheter har erhållits av att använda
ortosen i olika aktiviteter”, ”vilka negativa erfarenheter har erhållits av att använda
ortosen i olika aktiviteter”, ”ortosanvändning”, ”aktiviteter”, ”vilka copingstrategier
använder sig intervjupersonerna av, och hur påverkar det användningen av den
hårda ortosen”, ”stigmatisering”, ”genus”.
Då detta mer blev en deskriptiv sammanställning av rådata i förhållande till
frågeställningen, gjordes ytterligare en tolkning av samtliga intervjuer, där
intervjupersonernas utsagor står i centrum. Intervjuerna lästes ytterligare en gång,
där de mest bärande meningarna i intervjuerna lyftes fram, utan att ha varje fråga i
åtanke. Så småningom växte nya koder fram, och några exempel på dessa kunde
vara ”mindre smärta”, ”underlätta aktivitet”, ”möjliggöra yrkesarbete”, ”anpassning”,
”omgivningen”. Detta sätt att bryta ner helheten till delar, resulterade i andra
sammanfattande dimensioner och mönster, till vilka intervjupersonernas utsagor
kunde hänföras ( Dahlerg, 1993; DePoy & Gitlin; 1999, Lanz, 1993). Koder med
liknande innehåll sammanfördes till kategorier, som sedan namngavs. För att
besvara syftet att beskriva vilka erfarenheter personer med CMC-1 artros har av att
använda hård ortos i sitt aktivitetsutförande, har nu följande kategorier framkommit:
”mindre smärta och svullnad med ortos”, ”fler aktiviteter i det dagliga livet kan
utföras”, ”det tar tid att anpassa sig till användandet av ortos”, ”omgivningens
reaktioner”.

I kategorierna beskrivs intervjupersonernas uppfattning om smärta och svullnad,
samt ortosens betydelse för att klara olika aktiviteter och yrkesarbete. Dessutom
16
beskrivs aktiviteter där ortosen utgör ett hinder. De innehåller även att det tar tid att
anpassa sig till att använda ortos, erfarenheter av ortosens utformning och utseende
samt problem med att göra rent ortosen. Deltagarna beskriver vikten av mer
information om syftet med ortosanvändning, samt deras egen och omgivningen
reaktioner på att använda ortos i olika sammanhang.
RESULTAT
MINDRE SMÄRTA OCH SVULLNAD MED HÅRD ORTOS
Alla intervjupersoner utom en beskriver en minskad smärta och svullnad samt större
kraftgrepp efter att de börjat använda hård ortos, och det är också därför de är
motiverade att fortsätta använda ortosen. ”Det var ett helsike innan jag fick hjälp”
säger en intervjuperson, och flera beskriver att skillnaden är stor före och efter
ortosbehandling. Ortosen skyddar och stödjer den ömma leden, och en av
intervjupersonerna beskriver ortosen som ”en sköld över det onda”. En
intervjuperson kan känna hur leden går ur led när ortosen tas av, och detta ger
upphov till smärtsamma hugg.
Alla utom en, anger att aktivitetssmärtan minskar och att de slipper plötslig häftig
smärta vid olika grepp, såsom att lyfta och vrida. Vilovärken minskar också och
sömnen störs inte längre på samma sätt, då stötar och rörelser i sömnen tas upp av
ortosen.
”Den är nästan helt borta – Även fast jag tar av den på kvällen känner
jag inte vilovärken – jag tror att den går tillbaka mer i sitt rätta läge – jag
var väldigt svälld också – den första gången jag var dit –
arbetsterapetuten blev alldeles förskräckt att jag var så svälld. Den
svullnaden har gett sig. Den är mycket, mycket mindre nu”.
Ett par intervjupersoner kan se den minskade smärtan som ett samlat resultat av
ortosanvändning och minskad belastning på arbetet, eller i kombination med att de
fått en cortisonspruta.

En annan beskriver att den minskade smärtan beror på en kombination av
ortosbehandling, medicinering, egen anpassning i form av att veta vad som skall
undvikas, och att hon inte forcerar i sitt aktivitetsutförande. De kunskaper och
17
erfarenheter som erhållits under flera år ger en motivation till att använda ortos, men
också tillämpa andra strategier för att kunna genomföra vad de behöver i sin vardag.
En person berättar att hon tar på mjuka ortoser då hon redan har värk, och då brukar
smärtan lugnar ner sig. Att använda hårda ortoser eller att använda ortoser i
förebyggande syfte har inte varit något alternativ för henne.
FLER AKTIVITETER I DET DAGLIGA LIVET KAN UTFÖRAS
De flesta intervjupersonerna uttrycker, att den hårda ortosen underlättar att kunna
använda handen och tummarna till att lyfta och greppa olika föremål i vardagen. Den
ger greppet en större kraft, och tyngre aktiviteter som att lyfta pärmar och krukor
underlättas. ” Det är som dag och natt” beskriven en intervjuperson tiden före och
efter ortosbehandlingen.
Vid grepp och lyft upplevs en större säkerhet, samtidigt som ortosen skyddar den
smärtande tummen från stötar. Flera berättar att innan de började använda ortos var
det lätt att tappa föremål, då det påverkade sensoriken, vilket gjorde att de inte kände
föremålens tyngd. Tummen upplevdes kraftlös på grund av smärta och svullnad, och
det var svårt att hålla i saker och ting. ”Förr var man helt kraftlös i handen och
smärtan liksom kom stötvis, man kunde inte hålla i en sak..”.
En intervjuperson använder hård ortos plus handskar vid matlagning, då hon annars
inte klarar av de momenten. De flesta andra tar av ortosen vid blöta aktiviteter,
matlagning och närkontakt med livsmedel, men kan använda ortosen då de rör i
grytor eller behöver lyfta tyngt.
Flertalet av intervjupersonerna tycker att ortosen är en förutsättning för att kunna
hålla på med trädgårdsarbete, då den ger ett bra stöd och de har den alltid på vid
denna fritidsaktivitet. ”Jag slet ut en under sommaren”.
De positiva erfarenheter intervjupersonerna har fått av att kunna använda handen
och tummen utan smärta i olika vardagsaktiviteter, leder till att ortosen används en
stor del av dagen. Den tas av då det inte passar att använda den, som exempelvis
vid blöta aktiviteter eller när den utgör ett hinder vid trånga utrymmen, eller

18
finmotoriska aktiviteter som att sy i en knapp. Flertalet deltagare uppger att de kan
utföra olika aktiviteter självständigt utan att be om hjälp, och upplever därför att
ortosen gör mer nytta än den utgör ett hinder. En intervjuperson säger att ”ortoserna
är en förutsättning för mitt liv och må bra i livet överhuvudtaget”.
En intervjuperson som endast använt ortosen i 4 månader uppger att hon fortfarande
har smärta, men de som använt ortosen mer än 6 månader eller längre berättar att
de nu kan utföra en del finmotoriska aktiviteter typ sy i en knapp, utan vare sig ortos
eller smärta. Långtidsanvändning av ortos har för flera av de intervjuade inneburit en
aktivitetsvinst, även då ortosen inte används.
En av de intervjuade upplever att ortosen klämmer vid vissa grepp vid cykling och
sparkåkning, men smärtan gör att hon avstår från aktiviteten hellre än att ta av
ortosen.
De flesta beskriver att den hårda ortosen ger mer stöd än den mjuka elastiska, men
en intervjuperson har valt bort den hårda ortosen och föredrar att använda mjuka
elastiska ortoser, trots att de ej ger så bra smärtlindring. ”Jag gör allting fast det gör
ont”.
Ortosen kan möjliggöra yrkesarbete
Den hårda ortosen kan för någon vara en förutsättning för att överhuvudtaget kunna
arbeta och undvika sjukskrivning medan det för en annan är den hårda ortosen samt
ett lättare arbete, som möjliggör arbete på halvtid. För en tredje person kan det
förlänga arbetslivet då vissa moment kan underlättas av den hårda ortosen.
En fjärde person tycker att mjuka elastiska ortoser underlättar arbetet, men att det
inte ger tillräckligt med stöd i arbetet för att ge smärtfrihet. Därför fortsätter hon att
arbeta trots smärta.
För samtliga gäller en fortsatt vilja att arbeta med ortos och en önskan att behålla sin
roll i samhället som en anställd person, och att kunna vara oberoende.
För en av de intervjuade är användning av den hårda ortosen på arbetet en
förutsättning för att överhuvudtaget kunna arbeta, och utan ortos hade personen varit
sjukskriven i 1,5 år. För denna person har det även betytt att arbetet med mycket
hård belastning kunnat behållas. ”Som det var på slutet innan jag fick ortosen så tror
jag nog att jag varit sjukskriven helt. Jag hade kunnat arbeta med höger men inte
med vänster”.

19
En annan intervjuperson beskriver ortosen i kombination med ett lättare arbete, som
en anledning till att ett halvtidsarbete har kunnat upprätthållas. Viljan att arbeta finns,
och hellre arbeta med ortos än att gå hemma.
En person berättar att hon har 20-års erfarenhet av sin artros, och att hon nu har
förstått att långtidsanvändning av ortos kan skjuta försämringen framåt i tiden. Hon
ser användningen av ortos som en möjlighet att förlänga sitt aktiva yrkesliv, och inte
behöva sluta i förtid.
Ortosen ett hinder i vissa aktiviteter
Ortosen kan utgöra ett hinder i finmotoriska aktiviteter, trånga utrymmen och den
begränsar rörligheten till viss del. En intervjuperson beskriver hur olika
specialanpassade hjälpmedel löst de problem hon haft.
”Arbetsterapeuten gjorde en underbar grej åt mig. Hon anpassade ett
nyckelgrepp till mig så jag kan bryta ampuller. Den har jag fastkedjad
på arbetet så den inte ska försvinna.”
Det finns också produkter på marknaden som exempelvis tumstöd till skidstavar, som
skonar tummarna vid skidåkning. Grövre pennor som är gummiförsedda är också bra
hjälpmedel, och upplevs mycket bättre än att sätta på en cellgummislang på pennan.
Det är endast två av intervjupersonerna, som inte upplever att de blir svettiga under
ortosen. Till viss del kan detta påverkas av storleken på hålen i plasten, och ju större
hål desto mindre svettig upplevs ortosen.
Alla intervjupersoner upplever det besvärligt att använda handskar utanpå ortosen.
Någon använder diskhandskar eller kirurghandskar, men de flesta föredrar att vara
utan både ortos och handskar vid diskning. De upplever det ganska obehagligt om
ortosen blir blöt. Det går däremot bra och är enklare, att ta på en större
arbetshandske vid trädgårdsarbete.
En intervjuperson sätter ibland en handske under ortosen, men tycker att det blir
trångt och obekvämt.
DET TAR TID ATT ANPASSA SIG TILL ANVÄNDADET AV ORTOS
Det kändes ovant och besvärligt i början att använda ortos, men efter en tid hör den
liksom till handen, och det känns ovant att inte ha den på. Det blir helt enkelt en

20
vana, och den hårda ortosen blir en naturlig del av den egna identiteten. ”Jag tänker
inte så mycket på att jag har den på”. Om ortosen hjälper och underlättar vardagen,
sker det en anpassning och ett eget ansvarstagande för det fortsatta välbefinnandet,
genom att ortosen används mycket under dagen.
En intervjuperson använde hård ortos endast en kort tid och valde sen bort den, då
hon kännde motvilja mot den hårda ortosen och den upplevdes konstig och
annorlunda.
Upplevelsen att ortosen minskar smärtan hos de flesta påverkar viljan att fortsätta
använda ortosen, och på det sättet fortgå att vara aktiv med de aktiviteter, som man
vill eller behöver göra. ”Jag glömmer bort att jag har den på handen – då jag inte har
någon smärta”.
Då ortos används på bägge händerna blir det naturligt att ta av ortosen på den
dominanta handen vid blöta aktiviteter, eller då den upplevs vara i vägen.
En anpassning är att använda en ortos på arbetet och en hemma, och då ortosen blir
smutsig används den i trädgårdsarbetet. Ett annat alternativ är att skifta mellan hårda
och mjuka ortoser, beroede på vilka aktiviteter som utförs.
En intervjuperson slutade att använda den hårda ortosen när smärtan miskade, och
hennes val blev i första hand mjuka elastiska ortoser utan skena.
Flera beskriver att då ortosen inte fungerar att använda, finns andra möjligheter att
lösa problemen genom att ändra strategier, ta till andra arbetsmetoder och använda
olika hjälpmedel, som underlättar olika grepp.
Ortosens utformning och passform har betydelse för om den används
För att användas och därigenom uppfylla sitt syfte, måste ortosen upplevas som
både stadig och skön, och inte orsaka några obehag uppger deltagarna. En bra
passform är en förutsättning för att ortosen används, men den ena ortosen blir aldrig
den andra lik, varför det ofta behöver göras justering efter att ortosen används en
kort tid. En intervjuperson säger att det är viktigt att inte tveka utan ta kontakt med
arbetsterapeuten igen för att få den justerad, då en dålig passform ger tryckmärken.
”De brukar hålla på tills den blir bra – dom ger sig aldrig”. Några vana
ortosanvändare lär sig göra vissa justeringar själva och som en uttrycker det
”Banden släpper ibland - då får jag värma på dom igen”. Om handens form
förändras genom att handen svullnar ger ortosen skav och besvär, som till viss del
kan kompenseras genom att lätta på bandet. Ett annat sätt är att just då använda en
elastisk mjuk ortos.

21
Det finns flera olika uppfattningar bland intervjupersonerna om ortosens utformning
från liten och smidig till klumpig och konstig.
En av intervjupersonerna som upplever ortosen som skön, uppger att hon skulle
ändå vilja ha den bekvämare. Hon uttrycker också en vilja att den ger värme, samt
att den samtidigt hjälper mot andra besvär i anslutning till CMC-1 leden.
Utseendet har inte så stor betydelse för om ortosen används
De flesta har faktiskt inte tänkt så mycket på utseendet och tycker att detta spelar
mindre roll, någon tycker att det inte kunde vara bättre. En reagerade i början på
plastens färg men har nu vant sig.
”Jag har inte störts av utseendet. Nej det har jag inte. Uppriktigt sagt
tror jag inte jag har tänkt på utseendet. Den har varit så skön....hjälper
mig det här har jag det”.
De intervjuade påverkas negativt av att ortosen ser oren ut, och tänker också på hur
människor i omgivningen reagerar på utseendet. Flera föredrar den hudfärgade
plasten, men någon tycker det skulle vara roligt med en ortos i färg, som passar till
olika kläder. En intervjuperson har fått prova en ortos i svart plast, och tycker att den
ser mycket fräschare ut än den hudfärgade. Den svarta behåller sin färg och
missfärgas inte alls i samma utsträckning, och ser därför inte heller smutsig ut. En
annan intervjuperson uttrycker att hon inte alls är tilltalad av att ha en svart ortos.
Rengöring av ortosen ett problem
Den hudfärgade plasten missfärgas mycket fort och den är svår att få ren, vilket alla
upplever som ett stort problem. De beskriver många olika sätt att försöka få ortosen
ren och fräsch igen men en del missfärgning går aldrig bort. ”Det ser inte fräscht ut,
det ser inte ut som jag gjort rent den. Den blev så fort ful.” uttrycker en person medan
en annan säger ”När den blev smutsig slängde jag den”.
Endast två av de sex intervjupersonerna hade fått information om att ortosen går att
tvätta i maskin i 40 grader.
Mer information hade underlättat ortosanvändningen
Flera av intervjuperonerna har fått en ortos att använda på dagen och en nattortos,
som är klädd i plysch med samma syfte, men en annan utformning. Det framkom i
intervjuerna att många inte förstått att nattortosen kan förhindra försämring, genom

att leden lagras i en för leden och ligamenten rätt ställning och där ligamenten kan
22
vila och dra ihop sig under natten. ”Jag fick en sån för många år sen men förstod inte
meningen med dom – mer än att dom var sköna - jag förstod inte att den kan
förhindra försämring”. Flera uppger att de slutat med nattortos då den nattliga
smärtan försvann, eller så använder de den bara om de har ont. Några har inte alls
erbjudits någon nattortos. När en doktor informerar om och ordinerar en nattortos, är
det lättare att ta till sig betydelsen av denna och ökar också motivationen att använda
den.
En intervjuperson berättar att det var väldigt svårt att ta till sig information om ortoser
och hjälpmedel vid samma tillfälle som man fått sin diagnos. Stressen som upplevs i
samband med läkarbesöket och det definitiva beskedet om diagnosen, minskar
förmågan att ta till sig information just då.
De påpekar att informationen inte kan vara nog övertydlig och behöver förmedlas vid
flera tillfällen, bör vara både muntlig och skriftlig, då mer kunskap om ortosens syfte
ökar motivationen till att använda båda dag och nattortos. En person har aktivt sökt
information via internet men upplevt den alldeles för medicinsk och svårförstålig.
”Det står så mycket på läkarspråk, det står så mycket obegripligt”. Då hittade hon
mer lättförstålig information i veckotidningar, men det handlade mera om olika tips
och avlastande arbetsmetoder. Deltagarna upplever att det är brist på bra och
lättförstålig information vad gäller diagnos, ortosens syfte och avlastande
arbetsmetoder.
Ett resultat av bristande information och uppföljning är att en person använder
ortosen väldigt sparsamt, då leden ändå skall opereras. Denna intervjuperson
berättar också att när hon blev bättre, slutade hon använda hård ortos. Det fanns
ingen kunskap om att ortosanvändningen i ett längre perspektiv kan förhindra
försämring och skjuta fram behovet av operationen i tiden.
OMGIVNINGENS REAKTIONER PÅ ORTOSANVÄNDAREN
Har du så ont och besvärligt så du måste använda ortos, är en vanligt förekommande
fråga från personer i omgivningen. Personerna i omgivningen uttrycker ofta
medkänsla och empati och hoppas de intervjuade ska bli opererade snart, så de
slipper smärtan.

23
En anhörig till en av intervjupersonererna trodde att hon använde ortosen för att visa
att hon hade ont och förstod inte att hon använde dom i förebyggande syfte för att
inte få så ont, då hon utförde olika aktiviteter.
”Ja, han trodde att jag har dom för att visa att jag hade ont – och inte kan
göra allting. Men det var ju inte det som är syftet med dom – och inte så
jag hade förväntat mig att någon skulle uppleva det”.
Vissa arbetsgivare erbjuder ändrade arbetsuppgifter som inte belastar tummen så
mycket, men en intervjuad erbjöds direkt olämpliga arbetsuppgifter och en annan
arbetsgivare vidhöll att det inte fanns några lättare arbetsuppgifter på den
arbetsplatsen.
Ortosanvändarens reaktioner i förhållande till omgivningen
De flesta upplever inte det som något större problem att svara på omgivningens
frågor om varför de bär ortos, och de svarar något i stil med att tummen är utsliten.
På de flesta arbetsplatser vänjer sig omgivningen ganska snabbt vid att den
intervjuade använder ortos, så det känns inte så besvärande att arbeta med ortos.
I sociala sammanhang kan de intervjuade känna sig stigmatiserade och tar gärna av
ortoserna i samband med restaurangbesök, både för att de syns och för att det känns
lite obekvämt att hålla i kniv och gaffel.
”En gång kände jag så – vi skulle äta lite gott hos en väninna och då
hade jag ortoser på bägge händerna och nej sa jag, nu skall dom av
ikväll. Jag kände mig sjuk – jag ville inte se dom där framför mig när vi
skulle äta gott. Nä då åkte dom av ”.
KONKLUSION
I resultatet framkommer vilka erfarenheter fem kvinnor och en man med CMC-1
artros har av att använda hård ortos. Alla utom en beskriver att smärtan och
svullnaden minskar efter att de börjat använda hård ortos. Förbättringarna kan också
ses som ett samlat resultat av ortosbehandling, medicinering och ökad kunskap.

24
Ortosen underlättar användandet av handen i olika vardagsaktiviteter, då de upplever
större kraft och säkerhet vid olika grepp. Ortosen används en stor del av dagen och
tas av då det inte passar att ha den, såsom vid diskning. Då ortoser används på
bägge händerna, blir det naturligt att ta av den ortos som bärs på den dominanta
handen vid blöta aktiviteter. De som använt ortosen längre tid än sex månader,
berättar att de nu kan utföra en del aktiviteter utan vare sig smärta eller ortos.
Ortosanvändning gör att flera av intervjupersonerna kan fortsätta att arbeta på hel
eller deltid och har för en person förhindrat långtidssjukskrivning.
Att använda ortosen kan för vissa bli en vana, och ortosen blir en naturlig del av den
egna identiteten. En intervjuperson slutade använda den hårda ortosen och
använder nu bara mjuka elastiska ortoser. En bra passform är en förutsättning för att
ortosen skall användas. Uppfattningarna skiftar i gruppen om ortosens utformning
från liten och smidig till klumpig och konstig. Att den hudfärgade plasten missfärgas
så fort, upplever många som ett problem. Deltagarna erterfrågar mer skriftlig
information om ortosernas syfte och påpekar att informationen inte kan vara nog
tydlig, då mer kunskap ökar motivationen att använda ortos. Arbetskamraterna tycker
inte det är något problem att någon använder ortos på arbetet, däremot kan
ortosanvändaren själv välja bort att använda den i vissa sociala sammanhang.
RESULTATDISKUSSION
DISKUSSION
Syftet med undersökningen var att beskriva vilka erfarenheter personer med CMC-1
artros haft av att använda hård ortos i sitt aktivitetsutförande.Den största nyttan som
intervjupersonerna upplever genom att använda den hårda ortosen är smärtlindring,
och evidens för detta har hittats i litteraturen (Weiss et al., 2000; Day et al., 2004;
Swigart et al.,1999). Det är inte bara belastningssmärtan i olika aktiviteter som
minskat, utan även den nattliga smärtan, som stört sömnen samt vilosmärtan då
intervpersonerna sitter och inte gör någonting.
En intervjuperson upplever riktigt att leden går tillbaka till sitt rätta läge, och om
ortosen är gjord efter de principer som Colditz (2000) beskriver, är syftet med att
förhindra subluxation i leden med ortosen uppnådd. Minskning av svullnaden
beskriver de flesta, och Colditz beskriver hur ortosens utformning förhindrar själva
rörelserna i CMC-1 leden med svullnadsminskning som följd.

25
Lundborg (1999) beskriver symtomen vid CMC-1 artros som smärta vid belastning av
tummen vid nyckelgrepp samt svårigheter att lyfta och vrida. De flesta
intervjupersoner redogör att det är just dessa aktiviteter som blir möjliga att göra, när
de använder den hårda ortosen. Ortosens syfte är att lindra symtomen, vilket också
överensstämmer med författarnas åsikter i Handens Rehabilitering :Runnqvist et al.,
(1992).
En viktig erfarenhet som intervjupersonerna uppger är att ortosen sitter på under
större delen av dagen, och att ortosen tas av då den utgör ett hinder som i blöta
aktiviteter, trånga utrymmen och aktiviteter som kräver god hygien, eller när de skall
ta på sig handskar. Att använda hårda ortoser till bägge händerna samtidigt upplevs
som svårt, och särskilt då att ha hård ortos på den dominanta handen, som ofta
brukas till blöta aktiviteter. Trädgårdsarbete är dock en aktivitet där ortosen definitivt
tas på, för att kunna utföra de ofta tunga momenten.
Att använda ortoserna mycket under längre tid ger en förbättring, så att vissa
aktiviteter kan återupptas fastän inte ortosen är på. Denna förbättring inträffar oftast
först efter mer än en halvt års ortosanvändning enligt intervjupersonerna och då kan
man tycka att det är synd, att flera undersökningar drar slutsatser redan efter 2-4
veckors ortosanvändning (Weiss et al., 2000; Day et al., 2004; Swigart et al., 1999).
Resultatet visar att ortosanvändningen gett positiva erfarenheter i form av stöd,
skydd och smärtlindring, vid aktivitet och då blir ortosen en del av handen och
intervjupersonerna tänker inte på att den sitter på. Intervjupersonerna vill vara
samma aktiva person som tidigare, och fortsätta med de aktiviteter som för dom är
meningsfulla och viktiga. De betonar också vikten av att kunna vara självständiga
och slippa be om hjälp med olika aktiviteter. Flera uttrycker att trädgårdsarbete är en
för dom viktig fritidssysselsättning, och det är av stor vikt att kunna fortsätta med det
man vill och tycker är roligt. Detta stödjs i litteraturen där det beskrivs att människans
aktivitet är en del av hennes identitet som människa, och den egna aktiviteten är ett
sätt att hålla sig frisk (Borell 1993). Detta styrks också i ICF (2003) som framhåller
aktivitet och delaktighet som en viktig faktor till hälsa.
Att kvinnor har en hög arbetsbelastning Muhone (2003) stämmer med
intervjupersonernas arbetsuppgifter, men det behöver inte bara vara tunga lyft utan
även repitativa nyckelgrepp, som är för tumleden en mycket påfrestande rörelse.

26
Undersökningen visar att ortosen är en förutsättning för tre av intervjupersonerna att
kunna bibehålla sitt yrkesarbete, några i kombination med lättare arbetsuppgifter. De
flesta uttrycker också en mycket stark vilja att fortsätta yrkesarbeta. Detta styrks i
litteraturen där Priestley (2003) beskriver hur viktigt det är för personerna i
vuxenåldern att kunna fortsätta sitt yrkesarbete. Arbete ger i västvärlden en viss
social status, men personernas egen förmåga att välja och få kontroll över sin
situation begränsas ofta av dålig utbildning. Det ligger stort ansvar hos arbetsgivare
och samhälle att underlätta och stödja dessa personer, som fått en
funktionsnedsättning mitt i livet.
I ICF (2003) beskrivs omgivningfaktorer, som kan ha en underlättande eller
hindrande inverkan på exempelvis möjligheterna att bibehålla sitt arbete, och där
den attityden hos arbetsgivaren är utslagsgivande för om det kan ordnas ett lättare
arbete eller inte.
De intervjupersoner, som har positiva erfarenheter av ortosanvändning i form av
minskad smärta och svullnad samt ökad aktivitetsförmåga upplever inte
stigmatisering i någon större utsträckning, men väljer ändå att inte använda
ortoserna i vissa social sammanhang. Detta styrks i litteraturen enligt Goffman (1990)
som beskriver, att om individen lär sig acceptera och respektera sig själv trots sin
sjukdom, så kan stigmat avdramatiseras och lättare godtas av omgivningen.
Att anpassa sig till att vara en individ med artros, och användare av ortos är en
process som tar tid. Höga krav ställs både på styrka hos den enskilde individens
personliga resurser KASAM (Antronovsky, 1991) att möta olika situationer i livet, och
att personen väljer lämpliga copingstrategier.
Vissa individer kan tillämpa den problemfokuserade copingen (Thernlund, 1995) och
på ett mycket systematiskt och medvetet sätt ta kontroll över sin sjukdom, genom att
använda sina olika hjälpmedel, ortoser och kunskaper om sin sjukdom i syfte att
faktiskt nå en förbättring i sitt aktivitetsutförande. I litteraturen beskriver Kielhofner
(2002) aktivitetens betydelse, då vi engagerar i nytt görande, omformar oss själva
och öppnar nya möjligheter för handlingsberedskap.
Under intervjuerna framkom att det fanns ett stort behov av mer skriftlig information
om artros och syftet med de olika interventionerna. Tydlig information med bilder
behövs för att förstå på vilket sätt ortosen förhindrar rörelse i CMC-1 leden, uttänjning

27
av ligamenten och därigenom minskad inflammatorisk process och svullnad. Bilder
på tummen mitt i handen skulle också öka förståelsen för hur ortosen kan förhindra
kontraktur i leden. Intervjupersonerna efterfrågar skriftlig lättförstålig information om
syftet med ortoserna och de övriga olika behandlingsmöjligheterna. Deltagarna
efterfrågar skriftlig information, som kan läsas hemma i lugn och ro, och tas fram när
personen känner sig mogen för det.
En intervjuperson som provat hårda ortoser föredrog mjuka ortoser över lag. Hon
använde inte ortoserna i förebyggande syfte, utan mest när hon redan hade ont, och
då upplevde hon att de gav smärtlindring. Den ständiga smärtan och de känslor hon
upplevde i form av bristande stöd från vården och samhället ökade hennes stress
och också hennes möjligheter till egen problemlösning. Enligt Törnqvist (1997) är det
inte alltid lätt för den artrosdrabbade att efterfråga hjälp, då besvären inte är
livsviktiga. För att möta personernas behov i den situation de just står i, kan det
anses att det är arbetsterapeutens ansvar att planera in och tillgodose behovet av
uppföljning.
Missfärgning av plasten är ett genomgående problem som ger negativa erfarenheter
och alla intervjupersonerna upplevde det önskvärt att hitta en plast som slår ifrån sig
smuts, men som har samma goda egenskaper vad gäller formbarhet och
vidhäftningsförmåga som den tidigare.
Ortosens utformning och passform är en mycket viktig faktor för att ortosen skall
kunna användas, och orsakar den tryck och klämskador, är det nödvändigt med
justeringar tills den blir bra annars nyttjas inte ortosen.
METODDISKUSSION
Utifrån denna studies syfte, som är att beskriva vilka erfarenheter personer med
CMC-1 artros har av användning av hård ortos i sina dagliga aktiviteter, valdes en
kvalitativ forskningsmetod i syfte att få fram empiriska data, såsom erfarenheter och
känslor hos de personer som intervjuades. En intervjuguide med halvstrukturerade
frågor användes (Kvale, 1997). Intervjuerna spelades in på band och utskriften
gjordes av en och samma person. Det kan vara en brist, att det inte togs med pausar
och andra känslouttryck såsom minspel och skratt vid utskriften. Efter varje utskrift
spelades varje intervju upp ytterligare än gång, samtidigt som texten lästes också i
syfte att uppmärksamma om författaren använt omedvetet ledande frågor, Kvale

28
(1997). Vid en intervju blev det tekniska problem, och inget kom med på bandet. En
vecka senare upprepades intervjun via telefon.
Validitet är enligt Kvale (1997) att ställa relevanta frågor i förhållande till
frågeställningen och att kontrollera, ifrågasätta och tolka resultaten och detta har
genomförts genom att varje intervju tolkats och bearbetats. Därefter har frågorna
anpassats efter de nya behov som framkommit. Det har på detta sätt blivit en ökad
trovärdighet i undersökningens olika faser.
Idealet är att närma sig ett område så förutsättningslöst som möjligt men det är enligt
Lantz (1993) inte möjligt att närma sig någon helt neutralt, då intervjuaren alltid har
mer eller mindre explicita tankemodeller, som kommer att styra datainsamlingen. Det
finns en ganska stor förförståelse hos författaren, som själv har tumbasartros, vilket
naturligtvis påverkat inriktningen i intervjuerna och troligtvis även påverkat
intervjupersonerna. Under intervjuerna har det även varit en utmaning att vara
neutral och inte komma med tips och idéer på lösningar på olika problem, som
intervjupersonerna berättat om.
För att säkerställa att intervjupersonerna fick rätt informationen om studiens syfte
gavs muntligt information i samband med den första telefonkontakten, samt skriftlig
information som skickats hem till informanten i god tid före intervjun. Detta för att
missförstånd och oklarheter skulle elimineras. Den första telefonkontakten gav en
möjlighet att etablera en kontakt, som underlättade för den kommande intervjun och
intervjupersonerna fick också välja den tid och plats som passade dem bäst.
Intervjuguiden har förändrats allt eftersom nya behov uppkommit efter bearbetning av
varje enskild intervju. Några frågor har känts obekväma i intervjusituationen, och har
därför modifierats till viss del i själva intervjusituationen. De intervjuade ville verkligen
förmedla så mycket som möjligt av sina erfarenheter, och uppskattade att någon var
intresserad av tumbasartros, och att vilja fanns att ta reda på mer om just deras
erfarenheter.
Urvalet av deltagare som gjordes av författaren är till stor del tillgänglighetsurval och
att de var villiga att delta. Det fanns ett begränsat antal lämpliga personer i
journalarkivet, vilka både stod på väntelista för operation och som fått hårda ortoser
av kollegorna, så urvalet blev inte så stort som förväntades.

29
Könsfördelningen kan ses som representativ för andelen drabbade män och kvinnor,
där Swigart et al. (1999) skriver att förhållandet mellan kvinnor och män som drabbas
av artros i tumbasen är 16 % respektive 2 %.
Att välja intervju för datainsamling är en krävande metod, och efter den första
analysen visade slutresultatet mer på en sammanställningen av datan utifrån varje
fråga, än som en ny helhet. Då en kvalitativ undersökning syftar längre än till
beskrivning av det som det ställs frågor om, gjordes en ny bearbetning av samtliga
intervjuer. Denna bearbetningen av datan inriktade sig mer förutsättningslöst på
intervjupersonernas utsagor. Meningsbärande meningar skrevs ut i marginalen, för
att sen utgöra underlag för vidare bearbetning. Efter att ha studerat de nya koderna
sammanfördes de med liknande innehåll. I den fortsatta analysen börjar det
framträda ett mönster och kategorier, som sen kunde namnges och presenteras i
slutresultatet. Dessa kategorier utgjorde en ny helhet, samtidigt som det motsvarade
studiens syfte. Att vara två författare med möjlighet att diskutera kunde ha underlättat
bearbetningen, och därigenom ökat möjligheten att komma längre i analysen av
resultaten.
Då urvalet är litet kan inga generella slutsatser dras av resultatet, men de
erfarenheter intervjupersonerna gett under intervjuerna stjöder mycket av författarens
egna erfarenheter av smärtminskning efter långtidsanvändning av hård ortos. I
litteraturen (Weiss et al., 2000; Day et al., 2004; Swigart et al.,1999) betonas att
ortoserna ger mest smärtlindring i artrosens två första stadier, alltså innan det syns
på röntgen och där diagnosen sätts på enbart klinisk undersökning. Det bästa urvalet
hade varit att komma i kontakt med personer i ett tidigare skede av sjukdomen, men
många av dessa patienter behandlas inom primärvården och fanns inte tillgängliga
för författaren.
Det är författarens förhoppning, att resultaten skall uppmuntra fler arbetsterapeuter
att i ett tidigt skede erbjuda patienterna både mjuka och hårda ortoser.
Det är personen i fråga som skall bära ortoserna, men det är arbetsterapeuterna som
har möjlighet att ge flera olika alternativ. Resultatet av undersökningen visar på att
långtidsanvändning av ortos ger minskad smärta och svullnad samt en bättre styrka i
olika grepp, vilket ökar aktivitetsförmågan både hemma och på arbetet.

FORSKNINGSFRONTEN
30
I en nyligen publicerad artikel av Weiss, LaStayo, Mills, och Bramlet, (2004) har man
nu röntgenologiskt visat att subluxationen i CMC-1 leden minskar till viss del av en
mjuk ortos i neoprenmaterial, men att den hårda ortosen ytterligare häver
luxationstendensen.
FÖRSLAG TILL VIDARE STUDIER
Fortsatt forskning rekommenderas om tumbasartros och om effekten av de
arbetsterapeutiska interventionernas betydelse både på kort och på lång sikt. På
många ställen inom primärvården kan distriksarbetsterapeuter förutom
ortosbehandling erbjuda gruppbehandling med gemensam information om artros,
hjälpmedel och avlastande arbetsmetoder, och det skulle vara mycket intressant att
få ta del av resultaten.
Då själva anpassningen till att acceptera sin diagnos och vänja sig vid att använda
ortos tar tid, vore det intressant att titta på hur många som finner sig i
långtidsanvändning av ortos. Kan en kvantitativ undersökning påvisa att
långtidsanvändning av ortos minskar smärta och svullnad samt förhindrar
adduktionskontraktur? Hur många väljer att avstå från operation efter att han använt
ortos mer än ett år? I vilken omfattning kan ett lättare arbete underlätta, så att de
med tumbasartros kan fortsätta sitt yrkesarbete?
Omnämnanden:
Jag vill tacka min handledare Eva Skogman samt mina chefer och arbetskamrater,
som backat upp och stöttat mig på olika sätt.
Stort tack till de intervjupersoner jag träffat och som bidragit med sina unika
erfarenheter.

Referenslista
31
Altman, B.M., & Smith, R.T. (1992). Impact of rehabilitation on psychological distress:
Gender differences. International Journal of Rehabilitation Research, 15, (1),
75-81.
Antonovsky, A. (1991). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur.
Backman, J. (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur.
Barnes, C., Mercer, G., & Shakespeare, T. (2005). Exploring Disability: A
Sociological Introduction (first pub.1999). Cambridge: Polity Press.
Borell, L. (1993). Arbetsterapi ur ett aktivitetsperspektiv. Socialmedicinsk tidskrift nr
7-8, 378-383.
Buurke, J.H., Grady, J.H., de Vries, J. & Baten, C.T. (1999). Usability of thenar
eminence orthoses :Report of a comparativ study. Clinical rehabilitation 13,
(4), 288-29.
Colditz, J.C. (2000). The biomechanics of a thumb carpometacarpal immobilization
splint: Design and fitting. Journal of Hand Therapy. 13, (3), 228-35.
Dahlberg, K. (1997). Kvalitativa metoder för vårdvetare. Lund: Studentlitteratur.
Day, C.S., Gelberman, R., Patel, A.A., Vogt, M.T., Ditsios, K.,& Boyer, M.I. (2004).
Basal joint osteoarthritis of the thumb: A prospective trial of steroid injection
and splinting. Journal of Hand Surgery (AM), 29, (2), 247-251.
DePoy, E., & Gitlin, N. L.(1999). Forskning - en introduktion. Lund: Studentlitteratur.
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. (2005). Etisk kod för arbetsterapeuter. Nacka:
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
Goffman. E. (1990). Stigma: Notes on the Management of Spoiled Identity. London:
Penguin Books Ltd.
James, A. B. (2003). Biomechanical Frame of Reference. In E. Blesedell Crepeau, E.
S. Cohn, & B. A. Boyt Schell (Eds.), Willard & Spackman's occupational
therapy(10 th ed.) (pp. 240-242). Philadelphia, PA: Lippincott, Williams &
Wilkins.
Kielhofner, G. (2002). A model of Human Occupation: Theory and Application.(3rd
ed.). Baltimore: Lippincott, Williams & Wilkins.
Kielhofner, G. The Model o Human Occupation (andra upplagan1995) En
sammanfattning av aktuella begrepp. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter
1996. FOU-rapport nr 8,1996
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Lantz, A. (1993). Intervjumetodik. Lund: Studentlitteratur.

32
Lundborg, G. (1999). Handkirurgi : skador, sjukdomar, diagnostik och behandling (2:
a rev. och utök.uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Muhonen, T. (1998). Genusperspektiv på arbetsrelaterad stress och coping: Svensk
rehabilitering, 1,16-18.
Priestley, M. (2003). Disability: A Life Course Approach. Bodmin,Cornwall: MPG
Books Ltd.
Runnqvist, K., Cederlund, R.,& Sollerman, C. (1992). Handens rehabilitering; volym 1
och 2. Lund: Studentlitteratur.
SFS 1998:204. Personuppgiftslagen (PUL). Stockholm. Justitiedepartementet
Socialstyrelsen.(2003). Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa
– kortversion. Stockholm: Bjurner och Bruno AB
Går att ladda ner i pdf.format från http://www.socialstyrelsen.se
Sollerman, C. (1980). Handens greppfunktion: Analys och utvärdering samt en ny
testmetod. Kungälv: Gotab ISBN 91-7222-326-X. Göteborg: Göteborgs
Universitet
Starrin, B., Larsson, G., Dahlgren, L.,& Styrborn, S. (1991). Från upptäckt till
presentation: Om kvalitativ metod och teorigenerering på empirisk grund.
Lund: Studentlitteratur.
Swigart, C.R., Eaton, R.G., Glickel, S.Z.,& Johnson, C. (1999). Splinting in the
treatment of arthritis of the first carpometacarpal joint. Journal of Hand
Surgery (AM), 24, (1), 86-91.
Törnkvist, K. (1997). Arbetsterapeutiskt perspektiv på vardagsaktiviteter.
Arbetsterapeuten 11. 6-9.
Thernlund, G. (1995). Från psykodynamisk kristeori till copingbegrepp: En
jämförande historik. Socialmedicinsk tidskrift. 72,(1), 4-11.
Weiss, S., LaStayo, P., Mills, A., & Bramlet, D. (2000). Prospective analysis of
splinting the first carpometacarpal joint: An objective, subjective, and
radiographic assessment. Journal of Hand Therapy. 13, (3), 218-226.
Weiss, S., LaStayo, P., Mills, A., & Bramlet, D. (2004). Splinting the degenerative
Basal Joint: Custom-made or Prefabricated Neoprene?. Journal of Hand
Therapy. 17, 401-406.
Zancolli, E.A., Ziadenberg, C., & Zancolli E.Jr. (1987). Biomechanics of the
Trapeziometacarpal Joint. Clinical Orthopaedics and Related Research, 220,
World Health Organization, WHO. (2001) International Classification of Functioning,
Disability and Health (ICF) Hämtat 15 mars, 2005.
http://www3.who.int/icf/icftemplate.cfm

Bilaga 1
Arbetsterapienheten XXX xxxxxx2005-02-06
Xxxxxxxxxxxxxxxxt
xxxxxxxxxxxxxxxxx
Tel xxxxxxxxxxxxxxxxxx
33
Förfrågan om tillstånd att genomföra en vetenskaplig studie.
Titel: Hur upplever personer med CMC-1 artros användning av hård ortos i sina
dagliga aktiviteter
Syfte med undersökningen är att beskriva vilka erfarenheter personer med CMC-1
artros har av att använda hård ortos i sitt aktivitetsutförande.
Undersökningen kommer att göras av Ingrid Hellström leg arbetsterapeut i
handteamet vid xxxxxxxxxxxxxxxx inom ramen för vidareutbildning inom Sektionen
för arbetsterapi Karolinska Institutet,10 p uppsats på C-nivå.
I detta brev finns bilagt PM med information om undersökningen. Vidare finns
informationsbrev till respondenten, frågeformulär och intervjuguide.
Jag ber dig att granska syftet och tillvägagångssättet ur etisk synvinkel samt att
meddela mig om det är något som inte kan godkännas.
Urvalet av tillfrågade kommer att hämtas från ortopedklinikens väntelista till operation
av CMC-1 leden samt arbetsterapienhetens journalarkiv. Intervjuerna kommer att
genomföras på arbetsterapienheten XXXXXXX.
Min fråga är nu om undersökningen får genomföras enligt bifogat PM
Med vänlig hälsningar
...........................................
Ingrid Hellström
Leg arbetsterapeut
Tel.xxxxxxxxxxxxxxxx
Undersökningen ”Hur upplever personer med CMC-1 artros användning av hård
ortos i sina dagliga aktiviteter” får genomföras vid arbetsterapienheten och
ortopedkirurgiska kliniken Falu Lasarett.
............................................... .........................................
xxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Verksamhetschef arbetsterapienheten Verksamhetschef ortopedkirurgiska
kliniken

Bilaga A Information till den intervjuade Bilaga 2
Arbetsterapienheten SVB xxxxxxxx2005-02-03
xxxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxx
Tel xxxxxxxxx
34
Information om intervjuundersökning angående hård ortos
Mitt namn är Ingrid Hellström, Leg. arbetsterapeut och jag arbetar på
Arbetsterapienheten xxxxxxxxxxxx.
Inom ramen för vidareutbildning i ämnet arbetsterapi på Karolinska Institutet i
Stockholm har jag som uppgift att skriva en uppsats och jag har valt att intervjua
personer med tumbasartros och deras upplevelse av användning av hård ortos i sina
dagliga aktiviteter.
Syftet med intervjun är att samla in erfarenheter från en person med tumbasartros
som erhållit hård ortos.
Din medverkan innebär att vi träffas vid ett tillfälle för en intervju som tar ca 1 timme.
Den information jag samlar in handlar om din hårda ortos som Du fått på grund av
tumbasartros och på vilket sätt den påverkar dina aktiviteter i din dagliga verksamhet.
Jag vill veta lite om för och nackdelar, komfort och utseende, användbarhet mm.
Du får själv berätta om dina erfarenheter och för att inte något skall förvanskas
kommer dessa svar spelas in på band.
Slutligen tillfrågas Du om att fylla i ett papper med vissa grundläggande data.
Alla uppgifter behandlas konfidentiellt. Ditt deltagande är helt frivilligt och kan
avbrytas när Du vill.
Insamlad information kommer inte att samlas in i något register.
Tillstånd att genomföra intervjun har inhämtats från verksamhetschef.
Kontaktperson
Ingrid Hellström
Leg. Arbetsterapeut
Tel xxxxxxxxxxxxx
Jag har fått muntlig och skriftlig information om denna intervju angående hård ortos
vid tumbasartros och är villig att delta.
Namnteckning

Första intervjun Bilaga 3 (sid 1-2)
35
Intervju angående användning av hård ortos vid tumbasartros
Man/Kvinna Ålder:…………
Artros i CMC-1 hö vä Dominant hand Hö Vä
Hur många år har du haft besvär från tummen/tummarna ……………………
Hur många år har du haft hård ortos Hö………. Vä ………………
Tidigare behandling:
Cortisonsinjektion i leden Hö Ja Nej
Cortisonsinjektion i leden Vä Ja Nej
Operation: Hö Ja Nej Operation: Vä Ja Nej
Arbetsterapeutisk behandling i form av:
Ledskydd Ja Nej …………………………………
Hjälpmedel Ja Nej …………………………………
Ortoser Ja Nej …………………………………
Arbetar du? Ja Nej Hur många procent arbetar Du?…………………
Har Du fått ett lättare arbete? Ja Nej Hur många procent arbetar Du i det
lättare arbetet?……………….
Är du sjukskriven? Ja Nej Hur många procent?……………
Hur stor belastning har Du på händerna i hemarbetet: VAS …………………..cm
Hur stor belastning har Du på händerna på fritiden? VAS …………………..cm
Hur stor belastning har Du på händerna på arbetet 1? VAS ……………………cm
Hur stor belastning har Du på händerna på arbetet 2? VAS ……………………cm
Total användning av hård ortos i timmar:Dagtid hemma:…………………..timmar
Dagtid arbete…………………….timmar
Använder du någon ortos på natten? Ja Nej
Har Du en speciell nattortos? Ja Nej
Om Du inte hade haft ortoserna hur mycket skulle Du då kunna arbeta?……………
I ditt gamla arbete?………………………………………..
I ditt nya arbete?…………………………………………..

Följande frågor spelas in på band:
36
Vilken nytta upplever Du med användning av hård ortos?
Vilka nackdelar upplever du med användning av hård ortos?
Övriga reflektioner …………………………………………..
Komfort: Tryckmärken, framkallar svettning i handen
……………………………………………………………………………..
Stör ortosen arbete som kräver god
hygien?:………………………………………………………………………
Tål ortosen att bli blöt?……………………………………………………….
Lätt/svår att rengöra?………………………………………………….
Estetik: Utseende………………………………………………………..
Vad tycker Du själv om ortosens utseende?…………………………………………
Hur tycker omgivningen om ortosens utseende?…………………………………….
Hur reagerar omgivning på att Du bär en hård
ortos?………………………………………………………………………………………….
Vill du bli opererad och varför?…………………………………………………………..
Vilka förväntningar har du på operationen?……………………………………………….
Tror Du att Du kan minska ortosanvändningen efter operationen?
…………………………………………………………………………………………………