FRÅN GOTLAND TILL ESTLAND - medeltidsgotland

fientliga uppträdande avstå från vad de påbörjat” 11 . Knappast annat än uppmuntrande tillrop från en regent
som inte har något inflytande på platsen.
Vad vi säkert vet är, att Gutasagan — som allmänt anses tillkommen omkring 1220 — räknar med
skatteskyldighet till sveakonungen ända sedan lång tid bakåt fram till författartillfället, att tyskar och gotlänningar
1196 var svenska ”undersåtar” då de deltog i Birger Brosas misslyckade härtåg mot kurerna 12 och att ön
1276 hade Magnus Ladulås som formell herre 13 . Dessutom så finner vi att Knutsgillet redan före 1256 hade
påbörjat sin omvandling till ett allmänt köpmannagille (sannolikt delat på tyskar och nordbor), vilket det
framträder som i början av 1300-talet 14 . Att alltså ett dubbelt ”ägarskifte” skett mellan ca 1220 och 1276
(1256), utan att det lämnat några som helst spår i historien, tror jag inte ens att Markus kan få
”stormannaarkeologerna” att tro på. Det är helt enkelt inte i närheten av att vara med verkligheten
överensstämmande!
S:t Clemens kyrka.
Markus anlägger också stor energi på att ”bevisa” den andra ”grundstenen”, nämligen att S:t Clemens kyrka
måste ha varit en dansk kyrka. Och i det syftet kommer hon också att använda källorna något ovarsamt. För
det första så tror hon inte (min kursivering) att hallkyrkan med runda pelare kan vara en inhemsk skapelse (s
68), sedan anför hon att S:t Clemens var danskarnas speciella helgon i norden (och bortser fullständigt från t
ex de tyska Clemenskyrkorna), att forskare förmodat (min kursivering) att S:t Clemens varit knutet till ett
danskt faktori, att Clemenskyrkorna vanligen (min kursivering) ligger i områden som på 1100-talet stod
under dansk kontroll, att i alla dessa städer med Clemenskyrkor det har funnits kungligt hov och att därför
kyrkorna inte kan ha varit faktorikyrkor, utan måste ha varit ”hovkyrkor” (s 68). I och med dessa ”fakta”
lämnar hon andra fakta om kyrkan därhän och bortser t ex fullständigt från vad taxuslistorna har att säga om
S:t Clemens. Nämligen att kyrkan under 1200-talet var en ordinär församlingskyrka 15 ! Hon bortser också
från att den helige Clemens’ status som sjöfararhelgon mycket väl skulle ha motiverat gotlänningarna — som
ju under 1100-talets första hälft fortfarande var ett sjöfarande folk — till att viga sin kyrka till honom. Ännu
under 1800-talets början fanns bilden av honom, kedjad vid ankaret, kvar i kyrkan 16 .
För att ytterligare få bilden av ”kungsgårdskyrkan” att stämma anförs Emil Eckhoffs undersökning av ruinen i
1900-talets början, och det sägs att ”den äldsta kyrkan saknar korportalen i söder” — och alltså avviker från
övriga gotländska kyrkor — samt att byggmästarna kom från ett område där kalksten var okänt (s 70). Det
är emellertid alls inte så som Eckhoff uttrycker sig. Angående korportalen säger han nämligen att ”korets
ringa storlek synas tala för att den på Gotland annars obligatoriska södra koringången saknats”, men tillägger
också; ”omöjligt är emellertid ej, att om altaret stått i absiden en koringång funnits äfven här” 17 . Han påpekar
också, att Hemse stavkyrka saknade koringång.
Angående att byggmästarna var ovana vid kalksten så menar Eckhoff att det är naturligt, eftersom han ser
Clemenskyrkan som öns äldsta stenkyrka 18 . Ett förmodande som förefaller sannolikt även idag, med undantag
för den äldsta S:t Hanskyrkan vilken enligt mitt förmenande bör vara samtida med S:t Clemens 19 . Det är ju,
som Eckhoff också påpekar, naturligt att de första byggarna av en stenkyrka på ön bör ha kallats in utifrån,
där man redan byggt stenkyrkor, och att de därför måste ha varit ovana vid stenmaterialet. Det är inget
konstigt med det, och absolut inget kriterium för att kyrkan skulle ha haft danska patroner!
Att sedan Gun Westholm ifrågasätter att S:t Clemens och S:t Olof varit församlingskyrkor (s 70) får stå för
henne, men kan absolut inte tas som något bevis för att taxuslistorna och övriga källor — vilka anger kyrkorna
som församlingskyrkor — har fel. Inte heller gravstenarna vid kyrkan vittnar om någon säregen ställning i
staden, vilket Markus vill påskina (s 71). Tvärtom så utvisar de att kyrkan verkligen varit en församlingskyrka,
då de två bevarade namnen, Botref och Botwid 20 , samt ett fragment från omkring år 1200 med runor i gutnisk
skrift 21 utvisar att man haft vanliga gotländska Visbybor i sin församling. Det finns nämligen ingenting på