SäveånS

kulturnat.net

SäveånS

SäveånS landSkap

Red. Rolf Danielsson

SäveånS landSkap

en natur- och kulturmiljöStudie

Red. Rolf Danielsson

Västarvet rapport


SäveånS landSk ap


Västra Götalandsregionen samt Säveån och dess avrinningsområde i Sverige.


SäveånS landSk ap

en natur- och k ultur miljöstudie

vä S t a r v e t rappor t


ISBN 978-91-7686-201-8

Författare Staffan von Arbin, Thomas Bergstrand, Lars Bergström, Rolf Danielsson, Niklas Egriell, Mats Herklint,

Leif Lithander, Anders Nilsson samt Lennart Olsson

Layout, grafisk form och teknisk redigering Gabriella Kalmar

Omslagsbild Foton tagna av Anders Nilsson. Framsidans foto visar stubbe och gärdesgård i Bokedalen och baksidan

visar död ved i vatten.

Bildredigering Markus Andersson och Gabriella Kalmar

Tryck Cela Grafiska AB, 2008

© Västarvet 2008

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket medgivande 90.8012

BOHUSLÄNS MUSEUM

Museigatan 1, Box 403, 451 19 Uddevalla

tel. 0522-656500, fax 0522-656505

www.bohusmus.se


FÖrord

Inom ramen för miljömålet Levande sjöar och vattendrag har ett antal vatten med

särskilt höga värden pekats ut. Dessa kallas nationellt särskilt värdefulla vatten.

Målet är att hälften av dessa ska ha ett långsiktigt skydd till 2010.

Säveåns vattensystem är nationellt särskilt värdefullt ur både naturvårds-,

kulturmiljö- och fiskesynpunkt. Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Västra

Götalandsregionen har beslutat att tillsammans arbeta för bevarande och hållbart

nyttjande av Säveån med ett tvärsektoriellt förhållningssätt.

Parterna erhöll 2007 ett bidrag från Naturvårdsverket för att bland annat belysa

möjligheterna med sektorssamverkan samt för att ta fram en plan för bevarandet

av Säveåns olika värden. Arbetet har genomförts under perioden september 2007

till juni 2008 i nära samarbete mellan länsstyrelsens natur- och kulturmiljöenheter

samt Västarvet. En bred dialog med vattensystemets många brukare har stått i

förgrunden.

Rapporten är en fördjupning av den samverkan mellan kultur- och naturarvsverksamheterna

i Västra Götaland som inleddes med Agenda kulturarv. Vår

förhoppning är att denna rapport ska utgöra grunden för ett fortsatt samarbete

inom Säveåområdet.


I nnehåll

natur och kultur I Samverk an - ett delprojekt Inom

Säveåprojektet ........................................................................................................................................................... 9

natur- och kulturlandSk apet ................................................................................................. 9

Vatten i kretslopp ..................................................................................................................................... 9

Tankar om vatten ....................................................................................................................................9

Arbeta med naturen – inte mot den ................................................................................14

Strand- och buffer tzoner ............................................................................................................16

Död ved i vatten ...................................................................................................................................17

Säveåns växt- och djurliv ...........................................................................................................18

Framtida klimatförändringar .................................................................................................20

Natur- och kulturreservat och samhällsutveckling .........................................20

Hur ska vi arbeta med reservaten i framtiden ? ....................................................21

Vilken är målsättningen ? ...........................................................................................................21

Spår av människan ..............................................................................................................................21

Kommunikation – på längden och på tvären........................................................23

Bosättning och bebyggelse ......................................................................................................25

Det livgivande vattnet ...................................................................................................................26

Vattnet som kraftkälla ...................................................................................................................27

Delområdesbeskrivningar .....................................................................................................30

Ett vattenområde – ett försök till överblick .............................................................30

Från skog och land – delområde 1 ....................................................................................31

Sjöar och dalar – delområde 2 ..............................................................................................33

Till storstad och älv – delområde 3 ..................................................................................38

proceSSer och åtgärdSFÖrSlag .........................................................................................42

Dialogprocesser och sektorssamverkan ......................................................42

Vi möts i landskapet! .......................................................................................................................42

Medborgardialogen .........................................................................................................................42

Samverkan mellan kultur- och naturarvsverksamheter

inom Västra Götalandsregionen .........................................................................................44

Reservatsarbetet .....................................................................................................................................46

Några slutsatser ...................................................................................................................................48

Rekommendationer ..........................................................................................................................49

åtgärdSFÖrSlag ...................................................................................................................................................51

Frågeställningar av större karaktär .......................................................................51


Aktuella insatser 2008–2009 .............................................................................................52

I anslutning till reservatsbildning......................................................................................52

Ö vriga områden och miljöer ...................................................................................................53

Åtgärdsplan för perioden 2010–2012 ..............................................................54

Marknadsföring, information och nyttjande .........................................................54

Projekt för att utveckla besöksmål ....................................................................................54

Kunskapsuppbyggnad och lärande ..................................................................................55

reFerenSer ........................................................................................................................................................................57

BIldFÖr teck nIng ..................................................................................................................................................58

BIlagor ....................................................................................................................................................................................59


8 Västarvet rapport

Bild 1. Västra Götalandsregionen samt Säveån och dess avrinningsområde. Tätorter är markerade i orange, med undantag för Göteborg som är markerat i rosa.


natur och kultur I Samverk an

– ett delprojekt Inom Säveåprojektet

Föreliggande rapport innehåller några olika delar. Dokumentet är både

slutrapport för delprojektet Natur och kultur i samverkan, men det är förhoppningsvis

också starten för en fortsatt samverkan. Rapporten innehåller

därför både beskrivningar av Säveåns olika natur- och kulturmiljövärden

samt en serie med förslag på olika nivåer för hur landskapets mångfald av

värden ska kunna hanteras på ett hållbart sätt. I centrum för delprojektet

har stått att försöka hitta nya former för en bred dialog mellan olika aktörer

inom Säveåns kultur- och naturarv. Rapporten innehåller en redovisning

av dessa dialogprocesser.

Bakom delprojektet Natur och kultur i samverkan finns flera parter, men

huvudsaklig utförare har varit Västarvet, Västra Götalandsregionens natur-

och kulturarvsförvaltning. Länsstyrelsen har med stöd från Naturvårdsverket

och Riksantikvarieämbetet delfinansierat arbetet. Göteborgs universitet

har medverkat i den gemensamma projektorganisationen.

natur- och kulturlandSk apet

Vatten i kretslopp

Den legendariske chefen för Göteborgs Naturhistoriska museum, Bengt

Hubendick, skrev en gång om en kommun där det påstods att man vid

ett fullmäktigesammanträde råkat i tvistemål om åt vilket håll ett vattendrag

flöt. Dispyten skulle ha lösts genom votering. Bengt Hubendick uttryckte

förhoppning om att det bara var ett illasinnat rykte – men han var

inte helt säker.

Naturlagar är överordnade mänskliga strävanden av alla slag och kännetecknas

följaktligen av total ohörsamhet gentemot politiska överväganden

och ekonomiska så kallade realiteter. Det betyder inte att naturen är vår

fiende. Tvärtom ger den oss dagligen ovärderlig service i form av vatten att

dricka och syre att andas, bara för att nämna två mycket påtagliga nyttigheter.

Med en modern, vetenskaplig terminologi kallar vi naturens service

för ekosystemtjänster. De är helt gratis för alla och det är väl därför som

vi sällan har vett att värdesätta dem. Hälsan tiger still. Annat ljud blir det

i skällan när naturen på ett eller annat sätt ställer till olägenheter för oss.

Då ljuder ropen på att den måste betvingas. I de allra flesta fall beror dock

bekymren på att vi bundit ris åt egen rygg genom att till exempel bygga

hus vid strandkanten, trots att översvämningar utgör ett naturligt inslag i

vattendragens dynamik.

Säveåns landskap 9


10 Västarvet rapport

Bild 2. Säveån och dess avrinningsområde.


Vår avsikt är att sprida kunskap om naturens lagar såsom den ekologiska

vetenskapen av idag känner dem. För om vi i våra ansträngningar att utveckla

vårt samhälle och vår kultur väljer att arbeta med naturen, i stället

för mot den, har vi i längden allt att vinna och inget att förlora.

Ta n k a r o m va t t e n

Tänk dig att du en varm sommardag befinner dig i en soldränkt skog. Bina

surrar och fåglarna sjunger, men det är främst ljudet från en porlande skogsbäck

som får dig att lämna stigen. Du sätter dig till rätta i skuggan under en

mäktig trädkrona invid bäcken och korkar upp termosen. Finns det något

mer avkopplande än att sitta ned en stund i det fria och bara låta tankarna

fara vart de vill? Kanske går dina funderingar i riktning mot den lilla bäcken.

Trots att det inte regnat en droppe på flera veckor kluckar ändå vattnet

muntert när det i små miniatyrforsar rinner nedför sluttningen. Kanske undrar

du hur det kan komma sig? Det gjorde även Olaus Magnus för nästan

femhundra år sedan. Att vattnet rörde sig i någon sorts kretslopp insåg man

tidigt, men hur det fungerade hade man svårt att föreställa sig. Man antog

att havsvattnet störtade ner i slukhål på havets botten för att sedan på något

mystiskt sätt tränga upp i berg för att till sist springa fram ur marken.

Måhända småler du lite åt gamla tiders teorier där du sitter försjunken i

tankar under trädet och läppjar på kaffet. För dig är det självklart att det är

solen som driver vattnets kretslopp. När den skiner över havet värmer den

upp vattnet som då förångas. Ångan stiger i atmosfären och en del av den

förs med vindarna in över land där den kyls av och faller ner som regn. Men

den vetskapen förklarar ändå inte hur bäcken kan flöda flera veckor efter

regnet. Du inser att frågan om vattnets kretslopp kräver en del eftertanke.

Kanske har du någon gång förundrats över att någon lyckats finna vatten

med hjälp av slagruta? Faktum är att det är svårare att misslyckas med

att hitta vatten än att faktiskt hitta det. Var du än sätter foten i naturen så

rinner det vatten någonstans under sulan. Det sipprar ständigt en bit ner i

jorden och i bergskrevor. Så småningom samlas vattnet i allt större vattendrag.

Små bäckar rinner ihop till större som mynnar i en å eller älv vilken

i sin tur flyter ut i havet. Varenda vattendroppe i ån härrör från ett definierat

landskapsutsnitt som avgränsas av dess höjdryggar och som benämns

avrinningsområde. När regnet faller på höjderna kommer vattnet att rinna

antingen åt det ena eller det andra hållet. Höjdryggarna kallas därför

vattendelare.

Naturligtvis måste, över tiden, lika mycket vatten rinna ut i havet som

regnar ner från skyn – i annat fall skulle ju vattnet ansamlas på land och det

skulle inte vara land längre. Men det betyder inte att vattennivån i bäckar

och åar med nödvändighet omedelbart stiger när det regnar och sjunker när

det slutat regna. Detta förhållande uttrycks i vattenbalansekvationen.

Säveåns landskap 11

Bild 3. En skogsbäck. Foto: Anders Nilsson,

Göteborgs Naturhistoriska museum, Västarvet

Vattenbalansekvationen:

Nederbörd=Avdunstning

+Magasinsförändring

+Avrinning


12 Västarvet rapport

Bild 4. Höstdimma i Bokedalen. Foto: Anders Nilsson, Göteborgs Naturhistoriska museum,

Västarvet

Efter regnet kommer en del av nederbörden att återgå till atmosfären genom

avdunstning. Om marken är skogsklädd fastnar mycket av vattnet i

trädens och buskarnas gren- och bladverk varifrån det förångas. Dessutom

suger träd, buskar och gräs via sina rötter upp stora kvantiteter vatten som

de dels binder i sin tillväxt, dels transpirerar till atmosfären. Sommartid när

det är varmt kan över hälften av nederbörden fångas upp i vegetationen.


Bild 5. Skred vid Knavrabro. Foto: Anders Nilsson, Göteborgs Naturhistoriska museum, Västarvet.

Under vinterhalvåret då växterna vilar kan inget vatten bindas in i växtbiomassa

och då luften är kallare kan betydligt mindre vatten avdunsta. Då

magasineras emellertid under normala vintrar en stor del av nederbörden

som snö. Därmed har vi kommit in på nästa faktor i vattenbalansekvationen.

När regnet faller på jordar med varierande grad av genomsläpplighet

sipprar det mer eller mindre snabbt ner i marken där det magasineras. Så

länge det inte handlar om stora regnmängder stannar det mesta av vattnet

kvar i ytliga jordskikt och ger upphov till markfuktighet. Men när det

regnar mycket och de ytliga markskikten är mättade sipprar vattnet djupare

ner och bildar grundvatten. Det är stora vattenmängder som magasineras i

marken. Vid regn trycker det nya vattnet det gamla framför sig nedströms.

Grundvattnet rör sig således långsamt i landskapet. I sänkor kommer det

i dagen i form av sjöar. Det kan ta flera år för en vattendroppe att förflytta

sig från markytan till en sjö. Så vid avrinningen i bäckar och åar efter ett

häftigt regn är det inte i första hand regnvattnet utan det magasinerade

vattnet som forsar fram.

Det är de stora grundvattenmagasinen som ger förklaringen till att vår lilla

skogsbäck kan fortsätta att porla långt efter det att regnet upphört. Magasinen

jämnar ut vattenföringen i landskapet. När det regnar fylls markens

vattendepåer. Det är först när de är fyllda och marken mättad med vatten

som regn kan resultera i direktavrinning.

Om vi går tillbaka till vattenbalansekvationen ser vi att ju mer vatten som

avdunstar och magasineras, desto mindre blir kvar till avrinning. När vi avverkar

skog kan träden inte längre suga upp vatten och avdunstningen minskar.

Det vatten som inte avdunstar kommer i stället att fylla på magasinen.

Säveåns landskap 13


14 Västarvet rapport

Markfuktigheten ökar och grundvattennivån stiger. Det blir blött på hygget.

Nya träd får svårt att växa upp i blötan. Av denna anledning skyddsdikas

hygget för att leda bort överskottsvattnet. Markens magasinerande förmåga

reduceras och avrinningen ökar. När vatten forsar snabbare genom landskapet

river det också med sig mer lera, slam och näringsämnen som borde

ha legat kvar i markerna och bidragit till skogens tillväxt.

Också när vi bygger hus och vägar minskar vi magasinskapaciteten genom

dräneringar. Regnvatten måste ledas bort från tak, vägar och andra

hårdgjorda ytor. Inget magasineras utan allt rinner ner i dagvattenbrunnar

som via avloppsledningar leder direkt ut i vattendrag. I motsats till

det naturliga förhållandet hamnar regnvattnet nu omedelbart i de större

vattendragen.

När vi diskuterar samhällsplanering och natur- och kulturvård i anslutning

till Säveån duger det inte att vi enbart fokuserar på ån och dess stränder.

När vattnet har kommit dit har det, som vi sett, gjort en ganska lång

resa. Hur skogen sköts i exempelvis Risveden har betydelse för tillrinningen

i Mjörn och Säveån.

I arbetet med Säveån utgår vi därför från hela avrinningsområdet. Detta

faller sig också ganska naturligt inte bara ur ett biologiskt perspektiv, utan

även ur ett historiskt och kulturellt. Bergsryggarna som avgränsar olika

avrinningsområden har utgjort naturliga hinder för människors rörelse

i landskapet. Det har varit lättare att transportera sig själv och sina varor

inom respektive avrinningsområde än mellan dem. De större vattendragen

utgjorde länge de viktigaste transportlederna för tungt gods. Människor

som bodde och arbetade inom ett avrinningsområde hade därför i regel

mer gemensamt inbördes än vad de hade med folk från angränsande områden.

Gränser mellan socknar, härader, landskap, län etcetera överensstämmer

ofta väl med gränser mellan olika avrinningsområden, även om detta

naturligtvis inte är regelmässigt. Men även höjdryggarna utgjorde viktiga

kommunikationsstråk eftersom marken var mer väldränerad. Längs åsarna

var skogen därför ofta mer gles och lättgången.

A r b e t a m e d n a t u r e n – i n t e m o t d e n

Det är viktigt att alla aktörer inom ett avrinningsområde förstår problemställningarna.

Människan är helt beroende av fungerande ekosystem. Att

till exempel påskynda vattnets avrinning mot havet med åtföljande närsaltsförluster

är varken förenligt med uthålligt jord- och skogsbruk eller

naturvård. Kunskap är förutsättningen för att gemensamt arbeta för att

säkra våra barns och barnbarns framtid.

Tiden för kosmetiska naturvårdsåtgärder är över! För att få en bild av hur

stora förändringar i landskapet som människan givit upphov till, måste vi

ha något att jämföra med. Hur skulle naturlandskapet se ut om människan


Bild 6. Strandvegetation utmed Säveån vid Knavrabro. Foto: Anders Nilsson, Göteborgs Naturhistoriska museum, Västarvet.

inte hade påverkat det alls? Först genom en sådan jämförelse kan vi få en

uppfattning om hur en långsiktigt funktionell naturvård bör utformas. Det

är av avgörande betydelse att se till stora ekologiskt sammanhållna områden.

Hur och var kan vi återskapa våtmarksområden som saktar ner vattenhastigheten

genom landskapet?

I Sverige är endast 38 procent av alla vattendrag, mindre än sex meter

breda, naturliga. Istället för en massa små naturliga bäckar som runnit genom

landskapet finns nu istället diken. Diken utgör 60 procent och rätade

vattendrag 2 procent. Sedan början av 1800-talet har tre miljoner hektar våtmarker

försvunnit. I intensiva jordbruksområden har 90 procent av våtmarkerna

försvunnit. Enligt riksdagens proposition 2004/05:150 ska det fram

till 2010 anläggas eller återställas 12 000 hektar våtmarker eller småvatten

i odlingslandskapet.

Skogarna inom ett avrinningsområde bromsar upp vattnets hastighet i

landskapet genom att de ökar infiltrationen och minskar avrinningen av

ytvatten. De storskaliga förändringarna inom jord- och skogsbruket har lett

till ökade flöden och sedimenttransport. Detta medför ökad grumlighet som

Säveåns landskap 15


16 Västarvet rapport

slår ut många av de djur som får sin föda genom att filtrera vatten. Numera

är skogsdikningar inte tillåtna i södra Sverige. Inte heller får öppna diken

i jordbrukslandskapet läggas igen utan tillstånd. Det är steg i rätt riktning,

men det återstår mycket att göra. Skadade våtmarker behöver ”läka” och

nya anläggas om hydrologi och vattenkvalitet ska kunna återgå till det ursprungliga.

Vi behöver tillämpa ett helhetsperspektiv på markanvändningen. Den

som bedriver verksamhet uppströms har ett ansvar för vad som händer

nedströms. Genom att anpassa jord- och skogsbruksmetoder till landskapets

förutsättningar inom hela området, från källa till mynning, kan vattnets

hastighet saktas ned. Det gör att vi slipper många stora översvämningar

längre ner i systemen med allvarliga materiella skador som följd.

Översvämningar är inte bara av ondo. Det är på grund av dessa upprepade

översvämningar vi människor har bosatt oss utmed vattendragen som

med jämna och ibland ojämna mellanrum översvämmas och på så vis får

tillförsel av näringsämnen. Sådana områden tillhör de mest produktiva ekosystem

som finns. Det måste finnas utrymme för ekologiska processer som

översvämningar och skred att fortsätta i de delar där detta har en gynnsam

effekt, det vill säga där djur- och växtsamhällen är anpassade till detta.

S t ra n d - o c h b u f f e r t z o n e r

Strandvegetationen är mycket viktig för att stabilisera strandbrinken, men

även för att ta upp näringsämnen – främst kväve. Växtligheten utmed

strandbrinken fyller även en funktion i att hålla kvar sediment och öka avdunstningen,

vilket i sin tur leder till minskad avrinning. Ju bredare växtzonen

är, desto större blir effekten.

Förutom detta fungerar strandvegetationen både som skafferi och lekplats

för fisk och vattenlevande insekter. Många insekter, till exempel dagsländor,

har sina larvstadier i vatten men lever som vuxna på land. Övergången från

larv till vuxen sker lagom till att fågelungarna kläcks.

När fågelföräldrarna är som mest upptagna med att mätta hungriga ungar

är skafferiet som mest välfyllt i de strandnära skogarna. Detta är ett tydligt

exempel på att vatten- och landmiljöer hänger ihop.

Naturlandskapets vidsträckta skogar och våtmarker är nu uppsplittrade

i små, från varandra isolerade områden. De djur som tidigare hade stora

sammanhängande utbredningsområden finner sig nu instängda i små rester

av lämpliga miljöer. För att de ska ha en chans att överleva på sikt måste

de ges möjlighet att sprida sig i omgivningen och hitta lämpliga (icke närbesläktade)

partners för parning. Många skogsfåglar ger sig till exempel

ogärna ut och flyger i öppen terräng. Risken att bli mat åt en hungrig hök

är alldeles för stor.


Strandskogar utgör en viktig spridningskorridor för

inte bara skogsfåglar utan även för en lång rad andra

djur – som till exempel älg, hare, räv och vessla. Blad- och

levermossors artrikedom kan vara dubbelt så stor i bäckskogar

som i omgivande skogar. Individtätheten bland insekterna

kan vara dubbelt så hög.

Eftersom det är ont om matnyttiga

växter i rinnande vatten är strandskogen

viktig för tillförseln av organiskt material

i form av bland annat löv som föda

för många bottenlevande insekter, som

i sin tur utgör mat för fisk.

D ö d v e d i va t t e n

Att död ved i skogen är en stor bristvara är känt sedan länge, (den

är cirka 90 procent lägre än vad många arter är an- passade till), men

att det är likadant i vatten är mer obekant. Då trä- den sträcker sig efter

ljuset växer de ofta ut över vattendraget. Lutningen blir ibland så stor att

de faller i vattnet. Där ger de skydd åt många fiskar. Där det ligger många

fallna träd vid stranden kan det finnas tre gånger så mycket öring som vid

stränder utan död ved. Rovfiskar som gädda och lake kommer inte åt öringen

inne bland grenarna. Den döda veden tillsammans med god födotillgång

på sommaren är en förutsättning för att laxfiskarna ska överleva vintern.

De gynnas också av buffertzonens skydd mot för höga vattentemperaturer.

I naturreservaten finns föreskrifter som gör att den döda veden får ligga

kvar – såvida den inte medför översvämningsrisk eller risk för annan skada.

Det är också angeläget att strandskogen i andra delar av ån får utvecklas

fritt och att fallna träd får ligga kvar i så stor utsträckning som möjligt.

Vatten utgör en av livets grundpelare. Tillsammans med koldioxid och

energi från solen utgör det grunden för allt liv. I naturen pågår nämligen

en evig jakt på den begärliga biomassan. Överallt där det finns något att

äta är det någon som äter – inget går till spillo. Och det är just detta fenomen

som är bakgrunden till den fantastiska artrikedomen, eller biologiska

mångfalden. Varje art utvecklar sin egen speciella försörjningsmetod. På

så sätt kan den undvika konkurrens från arter med liknande födkrok. En

del ätande är välbekant. Harar betar kvistar och blad från levande växter.

Rävar äter harar. De otaliga smådjur, svampar och bakterier som äter döda

växter är emellertid betydligt mindre kända.

Bild 7. Sädesärla med dagsländefrukost

till sina ungar. Foto:

Anders Nilsson, Göteborgs

Naturhistoriska museum,

Västarvet.

Säveåns landskap 17


18 Västarvet rapport

Praktiska begrepp i

naturvårdsarbetet

• Paraplyarter

• Indikatorarter

• Signalarter

• Rödlistade arter

• Ekologiska

nyckelarter

• Symbolarter

• Ansvarsarter

• Kvittensarter

• Målarter

Bild 8. Entita, strandskogens fågel. Foto: Anders Nilsson, Göteborgs Naturhistoriska museum,

Västarvet.

S ä v e å n s vä x t - o c h d j u r l i v

Artrikedomen är så stor att om vi skulle avvakta med åtgärder i väntan på

att vi får fullständig kunskap om alla arter så skulle vi inte kunna göra något.

I det praktiska naturvårdsarbetet måste vi utgå från den kunskap vi

har idag. I naturvårdsarbetet fokuserar vi på vissa utvalda arter och deras

krav på livsmiljö. När vi skyddar dessa arter gynnar vi även arter med liknande

krav.

Laxen är en lämplig paraplyart i Säveåns vattensystem. Den har höga krav

på lek- och tillväxtmiljöer i strömmande vattendrag. Dessa krav delar den

med många andra djurarter. När vi skapar goda förutsättningar för laxen

gynnar vi även andra arter utan att vi har behövt fokusera på dem.

Med symbolarter menar man sådana som kan sägas ha en viss ”charm”.

Det är lättare att fatta sympati för en mäktig örn än för en oansenlig mossa.

Kungsfiskaren är en av Säveåns symbolarter, men även gladan skulle kunna

betecknas som en lämplig symbolart för Säveåns avrinningsområde. Den är

knuten till kulturlandskapet med omväxlande öppna fält och skogsdungar.

Under sina jaktturer avpatrullerar den gärna stränder. I mitten på 1800-talet

häckade arten i Jonsered. Hänsynslös förföljelse av alla rovfåglar drabbade

även gladan, trots att den huvudsakligen lever av as. Den vackra rovfågeln

gick därför kraftigt tillbaka. Under senare år har den glädjande nog börjat

komma tillbaka. Den syns då och då i Göteborgstrakten och det är nog bara

en tidsfråga innan den återetablerar sig i trakterna av Säveån.


Bild 9. Stridande laxhannar vid Jonsereds fabriker. Foto: Anders Nilsson, Göteborgs

Naturhistoriska museum, Västarvet.

Fiskgjusen är spridd över stora delar av världen. Men en mycket stor del

av populationen finns i Sverige. Vårt land har då ett särskilt stort ansvar att

skydda fågeln. Fiskgjusen skulle vi därför kunna välja som ansvarsart för

Säveåområdet. Den häckar bland annat i trakterna kring Mjörn.

Indikatorarter är arter som ställer speciella krav på sin livsmiljö, olika för

olika arter. Vissa blommor växer till exempel bara på kalkrika jordar. De

fungerar då som indikatorarter på kalk i marken.

Det finns arter som är lätta att upptäcka och känna igen och som bara förekommer

i områden med höga naturvärden. Sådana kallas signalarter.

Faunan och floran är utsatta för olika grader av hot. ArtDatabanken

har upprättat en graderad lista. Alla arter

på den benämns rödlistade. Vilken hotstatus en

art får beror på hur stor risken för utdöende inom

en avgränsad tid bedöms vara.

Några arter utövar stor påverkan på andra arter. Bävern

är ett utmärkt exempel. När den bygger fördämningar

gynnar den andra djur som grodor, änder, hackspettar

och många, många andra. Därför är bävern

en ekologisk nyckelart.

En art som följer bävern är den mindre hackspetten.

Den hotas av ett alltför intensivt skogsbruk,

men den förekommer alltjämt i Säveåns avrinningsområde.

När bävern dämmer upp ett vattendrag dör många

av strandzonens träd. De blir då fulla av insekter vilka i sin

tur blir mat åt den lilla hackspetten. Om bävern får fortsätta

Bild 10. Mindre hackspett.

Foto: Anders

Nilsson, Göteborgs

Naturhistoriska

museum, Västarvet.

Säveåns landskap 19


20 Västarvet rapport

att skapa lämpliga hackspettbiotoper kan vi förvänta oss populationen av

mindre hackspett ökar tillräckligt för att sprida sig till andra områden. Arten

skulle därmed kunna betraktas som en målart för området.

En annan art som följer i bäverns spår är uttern. På grund av miljögifter,

försurning och förföljelse har arten länge varit borta från området. Glädjande

nog har den observerats i Skepplanda under 2000-talet. Uttern är

rödlistad och i behov av skyddsåtgärder. Den behöver bland annat breda

strandzoner utmed vattendragen. Om vi kan konstatera att uttern faktiskt

ökar i antal i takt med att vi återskapar strandzoner i landskapet fungerar

den som kvittensart – det vill säga att den utgör ett kvitto på att åtgärderna

har avsedd effekt.

Fra m t i d a k l i m a t f ö rä n d r i n g a r

Allt naturvårdsarbete tar sin utgångspunkt i ett långsiktigt tänkande. Att

naturen förändras över tiden är fullt naturligt, men nu tycks människan ha

blandat sig i processen på ett avgörande sätt. Förbränning av fossila bränslen

i kombination med avskogning leder till en kraftig höjning av mängden

koldioxid i atmosfären. Koldioxiden har den egenskapen att den släpper

igenom solens energirika strålar men hindrar värmestrålning från att lämna

jorden. Det är detta fenomen vi kallar växthuseffekt. Den är nödvändig

för att hålla jorden på en för oss behaglig temperaturnivå, men blir det för

mycket koldioxid stiger temperaturen.

År 2001 uppskattade IPCC (Intergovernemental Panel on Climate Change)

att medeltemperaturen kommer att öka mellan 1,4 och 5,8 grader Celsius.

Detta skulle leda till att havsytan stiger med mellan 9 och 88 centimeter till

2100. Det finns andra beräkningar som visar att jordens medeltemperatur

fram till 2050 kan bli mellan 2 och 11 grader Celsius högre om inte utsläppen

minskar drastiskt. Effekten av detta blir att fuktiga områden får större

nederbördsmängder och torra får mindre. Vårt fokus måste alltså ligga

på de bakomliggande orsakerna istället för att bara försöka lindra symptomen.

Ofta har man genom olika tekniska lösningar försökt skydda sig

mot översvämningar – i många fall har detta istället förvärrat skadorna

vid översvämningar.

Med klimatförändringarna kommer också en förändring av växtsamhällena

som i sin tur påverkar jordarnas förmåga att hålla kvar vatten.

N a t u r- o c h k u l t u r r e s e r va t o c h s a m h ä l l s u t v e c k l i n g

Tillväxt och utveckling är två skilda begrepp. Ett naturreservat hindrar aldrig

ett samhälles utveckling, däremot dess expansion.

Samhällsutveckling innefattar humanistiska värden såsom kunskap och

livskvalitet. Sådana immateriella värden kan tillväxa utan att man kan skönja


någon egentlig bortre gräns. Materiell tillväxt, till exempel i form av ökande

exploatering, har däremot en absolut övre gräns. Den tenderar även att sänka

livskvaliteten för människor genom ökad trängsel och andra olägenheter.

H u r s k a v i a r b e t a m e d r e s e r va t e n i f ra m t i d e n ?

Reservatsarbetet styrs av de miljömål som lagts fast av riksdag och regering

samt av de medel som stat och ibland kommuner tillhandhåller för att lösa

in mark eller ge ersättning till markägare. När det gäller vattenmiljöerna

innebär miljömålen att minst hälften av de skyddsvärda miljöerna ska ha

ett långsiktigt skydd 2010. Det kommer vi knappast att klara.

Ett annat delmål anger att vi senast till 2010 ska ha restaurerat 25 procent

av de värdefulla vattendragen, också det målet blir svårt att klara. Arbetet

i Säveåns dalgång harmonierar väl med de miljömål som finns. Även dalgångens

lövskogar har bitvis stora naturvärden och är redan i dag delvis

skyddade genom reservat.

Naturligtvis kan inte all mark skyddas i reservat. Hur ska de områden

väljas ut som vi avser att skydda? Vi utgår ifrån att ett representativt urval

av olika naturtyper behöver skyddas. Om vi tar skogen som exempel kan

vi genom att studera landmolluskfaunan få en bild av områdets historia.

Har det tidigare utsatts för omfattande skogsbruksåtgärder? Göteborgs

Naturhistoriska museum har sedan 1920-talet inventerat markfaunan på

ett stort antal lokaler i Sverige. Inom Säveåns avrinningsområde har något

hundratal lokaler undersökts. Här förekommer bland annat den i Västergötland

mycket sällsynta bokskogsnäckan (Monachoides incamatus). Vissa

skogsområden hyser en artrik fauna med kontinuitetskrävande arter som

signalerar att skogsbrukets påverkan på dessa lokaler är ringa. De är således

av stort skyddsvärde.

V i l k e n ä r m å l s ä t t n i n g e n ?

Riksdagen har beslutat att vi inom en generation ska ha uppnått en uthållig

samhällsutveckling. Vi ska med andra ord tillgodose nu levande generationers

behov utan att äventyra de kommandes.

Vad betyder detta i praktiken för Säveåns avrinningsområde? Är detta

ett ämne för fortlöpande medborgardialog?

Spår av människ an

Att följa Säveåns rörelser och se vattenområdets många växlande ansikten

är i sanning en resa i tid och rum. Ån bjuder på en fascinerande resa från

upprinnelsen i en stillsam mosse i skogsbygderna söder om sjön Säven till

storstadens puls i Göteborg.

Säveåns landskap 21


22 Västarvet rapport

Säveåns dalgång är som framgått inte bara ett naturlandskap, den är i

högsta grad också ett kulturlandskap – ett landskap som präglats av människan

genom årtusenden. Dalgången och sjösystemen är kantade av fornlämningar

som vittnar om mänsklig närvaro i området i gångna tider.

De äldsta bosättningsspåren i området är omkring 9 000 år gamla och

härrör från den period som brukar kallas för äldre stenålder eller jägarstenålder.

Från den yngre stenåldern, bondestenåldern, finns förutom boplatser

ett fåtal stenkammargravar i form av hällkistor. Brons- och järnåldern är representerad

i området främst genom gravar i form av rösen, stensättningar,

högar, resta stenar och domarringar.

Markerna i Säveåns dalgång har under lång tid nyttjats för odling och

djurbete. Gårds- och bybildningarna i området är många och dessutom ofta

av hög ålder. Vissa kan förmodas ha uppkommit redan under järnåldern.

Fiske i Säveån och i de tillhörande sjösystemen har spelat en viktig roll som

komplement och binäring till jordbruket. Vattnet har också brukats som

kraftkälla för kvarnar, sågar, kraftverk och en mängd industrier.

Längs Säveån och dess vatten finns en rik industrihistoria. Tidiga etableringar

skedde redan under 1700-talet, följda av expansiva perioder under

1800- och 1900-talen med kontinuitet in i 2000-talet. Med koncentration till

tätorterna och städerna längs ådalgångarna finns äldre välbevarade industrimiljöer

och en levande industriverksamhet som representerar en mängd

företag av varierande storlek. Bilden skiftar från mindre kvarnar och sågar

på landsbygden till ett storskaligt industrilandskap vid åns nedre lopp i

Göteborg. Tillsammans med vattenkraften har järnvägen i många fall varit

av avgörande betydelse för utvecklingen.

Bild 11. Industriområdet vid Gullbergsvass, med Gamlestadens fabriker i bakgrunden. Foto: Rolf

Danielsson, Västarvet.


Bebyggelsen inom Säveåns vattenområde är omfattande och variationsrik.

Naturligt finns en koncentration till dalgångarna och de större sjöarna.

Från Vårgårda och nedströms följer också stora kommunikationsstråk åns

dalgångar. Längs åns nedre lopp blandas industriområden med storstads-

och förortsbebyggelsen i Göteborg och Partille. I Alingsås finns bland annat

karaktären av äldre småstad bevarad. Både Göteborg och Alingsås grundades

på 1600-talet och har dominerats av handel och industri. Industrin,

och järnvägen, har givit upphov till flera samhällen och tätorter – från välbevarade

äldre bruksorter som Jonsered och Tollered till expanderande stationssamhällen

som Lerum och Vårgårda.

På landsbygden varierar bebyggelsen från gårdar och torp i småskaliga

odlingslandskap till storgodslandskap och högreståndsbebyggelse, bland

annat kring sjöarna Sävelången och Aspen. Ett mer utpräglat jordbrukslandskap

med gårdsbebyggelse finns i den breda dalgången mellan Vårgårda

och Alingsås. Inom Säveåns vattenområde finns också många exempel på

fritidsbebyggelse från olika tider.

K o m m u n i k a t i o n – p å l ä n g d e n o c h p å t vä r e n

Säveåns dalgång har under lång tid utgjort ett viktigt kommunikationsstråk

och en betydelsefull förbindelselänk mellan kust och inland i Västsverige.

Även om ån inte varit farbar med båt på alla sträckor var det många gånger

lättare att förflytta sig längs dalgången än genom skogen och över bergen.

Särskilt gällde detta förstås vintertid, då vattendraget och strandmarkerna

var tillfrusna. Från tiden då ett etablerat vägnät börjar ta form vid 1500-talets

mitt har landsvägen från ”Sveriges port mot väster” uppåt landet varit av

stor betydelse. Generationer av vägar har följt varandra längs det stråk där

E20 idag drar fram.

När järnvägarna anlades kom också en av landets viktigaste linjer, Västra

stambanan, att följa Säveåns dalgång. År 1856 invigdes den första etappen,

Göteborg–Jonsered, och 1862 var hela sträckan Göteborg–Stockholm färdig.

År 1900 öppnade också den så kallade Västgötabanan (VGJ) mellan

Göteborg och Skara, vilken bland annat passerade längs sjöarna Mjörn och

Antens västra stränder. Efter nedläggningen av den smalspåriga järnvägen

finns en del bevarad som museijärnvägen Anten–Gräfsnäs (AGJ).

Innan ångmaskinens tidevarv skedde de vattenburna transporterna huvudsakligen

med roddfarkoster. Som ett exempel på roddtransport kan nämnas

kyrkbåtsfärderna på Anten, mellan sjöns västra strand och Långareds

kyrka. Kyrkrodden levde kvar fram till 1915, då Antens kapell uppfördes.

Mellan Göteborg och Kåhög drogs lastpråmar för hand mot strömmen – en

sträcka av drygt en mil. Två lag med vardera åtta man på var sida av ån

hjälptes åt att dra. Fortfarande är de dragvägar som brukades möjliga att

följa utmed vissa sträckor. Senare, under den senare delen av 1800-talet,

Säveåns landskap 23


24 Västarvet rapport

Bild 12. Bro för Västra Stambanan vid övre delen av Jonsereds strömmar. Foto: Rolf Danielsson,

Västarvet.

övertogs pråmtransporterna av ångbåtar. Ångbåtar kom även att svara för

en stor del av gods- och persontrafiken på sjöarna Aspen, Sävelången, Mjörn

och Anten. Idag begränsas transporterna på Säveån och de tillhörande sjösystemen

i princip till fritidsbåttrafik och kanotpaddling.

På Säveån har också bedrivits en omfattande timmerflottning, särskilt under

1600- och 1700-talen då behovet av virke för byggnadsändamål var stort

i det expansiva Göteborg. Flottningen ombesörjdes av speciella flottarlag,

som svarade för var sin delsträcka. Timmerflottning förekom också i anslutning

till sågverken, exempelvis från Mjörn uppströms genom Kvarnsjön och

Åsjön till Antens såg. Utmed denna sträcka pågick flottning ända fram på

1950-talet. Transport av timmer har även förekommit på isen vintertid.

På samma gång som Säveån fungerat som en viktig transportåder var

vattendraget ett hinder för den som behövde korsa det. Överfarterna förlades

i första hand till naturliga vadställen vilka senare ersattes med broar.

Två av de äldsta dokumenterade vägsträckningarna över Säveån gick över

Hjultorp och Eklanda i Vårgårda kommun. Vägsträckningen över Nårunga–

Ljurhalla, vilken band samman de gamla häradena Gäsene och Bollebygd

i Sjuhäradsbygden, hör också till de tidigast belagda. Passagen över ån

sker här via Härevads bro, en av många imponerande stenvalvbroar längs

Säveån. I Säveåns vattenområde finns också intressanta exempel på senare

tiders brobyggarkonst, bland annat i form av järnvägsbroar i stål samt

betongbroar.


B o s ä t t n i n g o c h b e b yg g e l s e

Ett så innehållsrikt område som Säveåns vattenområde innefattar naturligtvis

ett vitt spektrum av exempel på mänskliga boendeformer – alltifrån

spår av stenåldersboplatser till modern förortsbebyggelse.

Människans försörjning och bosättning har sin utgångspunkt i de naturgeografiska

förutsättningarna. På så vis speglar bebyggelsemönster en

mängd företeelser som mer eller mindre sammanfaller med varandra.

Säveåns vattenområde med sjöarna och dalgångarna kring ån är ett tydligt

exempel på detta. Här finns utpräglade jordbruksområden med gårdsbebyggelse

från olika tider. Områden med rika förutsättningar har givit upphov

till välbevarade storgods- och säterimiljöer, och i skogs- och mellanbygderna

finns mindre gårds- och torpmiljöer i småbrutna odlingslandskap.

Genom förutsättningarna för goda kommunikationer har färdvägar,

landsvägar, järnvägar och motorväg givit upphov till tätorts- och stadsbebyggelse.

Själva vattenkraften har skapat förutsättningar för industrier och

annan verksamhet.

De tidigaste bosättningarna i Säveåns vattenområde härrör, som nämnts,

från den äldre stenåldern. Stenåldern, och då i synnerhet den äldre stenåldern,

förefaller att vara särskilt rikt företrädd i området genom de många

fynd och boplatser från denna tid som påträffats här. Säkerligen hänger

detta samman med att förutsättningarna för kommunikation, jakt, fiske,

fångst och insamling varit goda. Allra tätast ligger boplatserna runt de

större sjöarna – Mjörn, Anten, Sävelången, Stora Färgen och Ömmern. Lokaliseringen

av brons- och järnålderns bosättningar framgår främst genom

förekomsten av gravar och gravfält. Till de mer monumentala gravarna i

området hör de stora bronsåldershögarna på Holåsen och järnåldersgravfältet

vid Hols gärde i Vårgårda kommun. Välkända är också gravfälten vid

Tumberg, Siene och Horla i Vårgårda kommun.

Tydliga spår i landskapet som visar bebyggelsens långa kontinuitet är

också kyrkorna. Samtliga socknar i Säveåns vattenområde är medeltida

och här finns en representativ bild av en nära 1000-årig kyrkobyggnadstradition

med alltifrån välbevarade medeltida små stenkyrkor, så kallade

Tegnerlador från 1800-talet, till kapellkyrkor och moderna stadsdelskyrkor

från 1900-talet.

Inom Säveåns avrinningsområde finns ett flertal lämningar efter medeltida

befästningar, vilka speglar områdets strategiska betydelse i gränstrakterna

mellan Sverige, Norge och Danmark. Att området var betydelsefullt

också från handelssynpunkt framgår av att Lödöse på 1470-talet flyttades

till Säveåns mynning vid Göta älv. Den nya staden, som fick namnet

Nya Lödöse, var fram till Göteborgs grundande 1621 Sveriges ”port” mot

väster. I slutet av 1400-talet räknas den som en av rikets fyra främsta köpstäder.

Idag är det endast namnet på stadsdelen Gamlestaden i Göteborg

som minner om Nya Lödöses existens.

Säveåns landskap 25

Bild 13. Gravhög från bronsåldern, cirka

1 000 f.Kr. Hols Gärde, Hols socken i Vårgårda

kommun. Foto: RMVG:s arkiv, Västarvet.


26 Västarvet rapport

Före de omvälvande skiftesreformerna på 1800-talet fanns både ensamgårdar,

ofta i högre terräng, och bybebyggelse längs dalsidorna. Efter skiftena

splittrades många av de gamla byarna och gårdarna kom att spridas i

landskapet. Från 1800-talet, men framför allt under 1900-talet, växte samhällen

och tätorter fram. Längs järnvägarna uppstod stationssamhällen som

Lerum, Floda och Vårgårda längs Västra stambanan och Gråbo och Sjövik

längs Västgötabanan. Exempel på tidiga industrisamhällen är Jonsered

och Tollered.

Bild 14. Vänga kyrka, uppförd 1905 på platsen för en medeltida kyrka. Det äldre vapenhuset, med

målningar, är bevarat på kyrkogården. Foto: Rolf Danielsson, Västarvet.

Städerna, Göteborg och Alingsås, anlades båda på 1600-talet och speglar

Sveriges expansion västerut och gränsdragningarna mot Danmark. Gemensamt

är också framväxten som handels- och industristäder. Närheten till

storstaden Göteborg har på många sätt påverkat bebyggelseutvecklingen i

delar av Säveåns vattenområde. Kring staden finns förortsbebyggelse, villasamhällen

och industriområden. Längs järnvägarna och vid natursköna

platser kring sjöarna Aspen, Sävelången och Mjörn uppfördes under 1800talets

senare del påkostade sommarvillor av förmögna göteborgare. Under

1900-talet tillkom en mer omfattande sommarstugebebyggelse, främst

i delar av Lerums och Alingsås kommuner, men även i skogsbygderna i

Vårgårda och Borås kommuner.

D e t l i vg i va n d e va t t n e t

Säveåns vattensystem var förr i tiden, både direkt och indirekt, en viktig

källa till försörjning. Ur ån och de tillhörande sjöarna hämtades fisk som


lax, öring, ål, gädda, abborre och braxen. Att fisket var av betydelse för de

tidiga inbyggarna antyds bland annat av lokaliseringen av stenålderns boplatser.

De återfinns ofta vid sjöarnas till- och utflöden och vid långgrunda

vikar som lämpade sig väl för fiske med ljuster, harpuner och mjärdar. Särskilt

betydelsefullt var laxfisket, som under historisk tid i stor utsträckning

förefaller ha varit förebehållet kungamakten och de högre samhällsklasserna.

Frågan om rätten till laxfisket i Säveån var därför föga förvånande

mycket omtvistad i äldre tider.

I historisk tid har fiske bedrivits med krok, not, nät och mjärdar, men

också med stationära fångstanläggningar som katsor, ålkistor och laxkar.

De fasta fiskena tycks ha förekommit i ett mycket stort antal. På 1930-talet

fanns bara utmed sträckan Hedefors–Floda ett tiotal fiskeanläggningar.

Fortfarande kan stensträngar som utgör rester av ledarmar till ålkistor och

laxfisken observeras på flera platser. En del av Säveåns fisken kan genom

skriftliga källor beläggas redan under medeltiden. Exempelvis nämns upprepade

gånger Aspa ålgård och fisketorpet Kofrahagi (Kårehagen), vilka innehades

av Vadstena kloster. I Säveåns nedre lopp, vid Kviberg i Göteborgs

stad, har rester efter en förmodad fiskeanläggning dokumenterats av marinarkeologer.

Anläggningen är daterad till 1600-talet.

Inom Säveåns vattenområde har jordbruk med odling och bete bedrivits

under mycket lång tid. I dalgångarna längs Säveån och Mellbyån, nedanför

den så kallade högsta kustlinjen, finns lerhaltig sedimentjord. Stora delar

av skogsbygderna är områden ovanför högsta kustlinjen med moränjordar.

Båda typerna av jordmån har givit förutsättningar för tidiga odlingar men

den sannolikt längsta agrarhistoriska kontinuiteten återfinns i dalgångarna.

Där har säkert förutsättningarna för goda kommunikationer också haft stor

betydelse. De mer avgränsade odlingsområdena i skogsbygderna, bland annat

kring Säveåns övre lopp, har en mer varierad agrarhistoria med både

mycket gamla odlingar och senare upptagningar.

Längs Säveåns näringsrika strandängar, de så kallade maderna, har markerna

nyttjats både för djurbete och för vinterfoder. Madängsslåtter kan beläggas

från 1700-talet och fortsatte på sina håll fram till 1930-talet. Madängshöet

var ett viktigt komplement till ängshöet och gjorde att bönderna blev

mindre utelämnade till vädrets nyckfullhet.

Va t t n e t s o m k ra f t k ä l l a

Vattenkraften har på många sätt varit av grundläggande betydelse för människan.

Tillsammans med muskelkraft och vindkraft har den varit den viktigaste

energikällan och i vårt land har vattenkraft varit en av grunderna

för utvecklingen till industrination och välfärdssamhälle.

Tidigt nyttjades vattnet för kvarndrift och lika länge har frågan om rätten

att nyttja vattenkraften varit aktuell. I Västergötland, som varit ett särskilt

Säveåns landskap 27


28 Västarvet rapport

Bild 15. Pålanläggning (fast fiske?) vid Kviberg (Göteborg 455) daterad till 1600-talet. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns

museum, Västarvet.


Bild 16. Öppet odlingslandskap vid Holtsäckra, Ornunga socken i Vårgårda kommun. Foto: RMVG:s arkiv, Västarvet.

kvarnrikt landskap, fanns redan på 1200-talet tydliga regler i den äldre västgötalagen

om vattenrätt. De enklaste kvarnarna var så kallade skvaltkvarnar

med horisontellt liggande vattenhjul. Från slutet av medeltiden kom det

horisontella vattenhjulet att utvecklas vilket efterhand också möjliggjorde

anläggandet av sågar. Avgörande för industrianläggningar och vattenkraftverk

var sedan utvecklandet av turbiner och generatorer under 1800-talet

för omvandlandet av vattnets kraft till elektrisk energi.

Längs Säveån och dess biflöden finns talrika exempel på kvarnar, sågar

samt kraftverk och industrianläggningar uppbyggda med vattenkraften

som grund. Exempel finns också på benstampar och spånhyvlar. Naturligt

återfinns flest anläggningar där landskapet är mest kuperat och fallhöjderna

bildar forsar. Längs själva Säveån framträder sträckan från utloppet

ur sjön Säven ned till Torp, en knapp mil före åns utlopp i Mjörn vid

Alingsås, liksom sträckan från Floda till Hedefors samt fallet vid Jonsered

och utloppet ur Aspen. Betydande forsar och fall finns också mellan sjöarna

Ömmern, Torskabotten och Sävelången vilka bland annat givit kraft till

Nääs fabriker i Tollered.

Med undantag av Vårgårda kvarn, industrierna i Alingsås och Nääs fabriker

återfinns de mer renodlade industrierna längs Säveån från Floda och

nedströms. En företeelse som bland annat kan förklaras av lokaliseringen

av järnvägen med dess betydelse för den industriella utvecklingen samt

Säveåns landskap 29

More magazines by this user
Similar magazines