pdf 4.76 MB - Östra Ämtervik

Östemtingen 

70 

kr 

År 2010 Östra Emterviks Hembygdsförening Nr 52 

Östra Emterviks 

Hembygdsförening 

Ås Brunn • 686 96 Östra Ämtervik 

0565-303 41 • www.ostra-amtervik.se/hbf 

G r a t i s f ö r m e d l e m m a r

Östemtingen 

ANSVARIG UTGIVARE 

Marina Andersson 0565-312 08 

UTGIVEN AV 

Östra Emterviks Hembygdsförening 

Första numret utkom 1966 

REDAKTION 

Redaktör Marina Andersson 

Mårbacka 44 

686 96 ÖSTRA ÄMTERVIK 

0565-312 08 

e-post: marand@hotmail.com 

Marie Söhrman 

Leif Östlund 

Margaretha Kvarnström 

FOTO 

Fotograf anges där denne är känd. 

Äldre bilder är från hembygdsföreningens 

bilddatabas, om ej annat 

anges 

ANNONSER 

Redaktionen 

2010 Nr 52 

OMSLAG 

Äldre vykort, brev, begravningskort 

med anknytning till arkivet 

Bildmontage av Marie Söhrman 

TIDNINGSPRODUKTION 

Grafisk form KM idé Kjell Sundström 

UTHYRNING AV ÅS BRUNN 

Gunnel Lagerqvist 

0565-302 86, 070-964 56 25 

ISSN 1402-1412 

Ramströms Tryckeri 2010 

Tack alla läsare 

Efter tretton år i hembygdsföreningens styrelsen, varav sju år som 

Östemtingens redaktör känns det nu rätt att lämna dessa poster. 

Jag vill därför tacka alla som gett mig förtroendet att få sätta 

ihop tidningen och att jobba i styrelsen. Ni har gett mig många uppmuntrande 

ord på vägen som skänkt mig stor glädje över att vara till 

nytta trots mina funktionshinder. Jag vill också tacka Kjell som hjälpt 

mig när jag inte orkat och därmed gjort så att ni inte märkt av att jag 

inte klarat av så mycket som ni trott att jag kunnat. 

Under alla dessa år har jag känt stor uppskattning från er som sett 

vad jag jobbat med. Ett stort stöd som också inneburit att jag även blivit 

Årets Östemting tillsammans med Kjell, och det trots att jag inte är 

född här. Det känns stort! Jag hälsar Marina Andersson varmt välkommen 

som redaktör för Östemtingen och önskar henne lycka till. H 


Redaktionen och föreningen tackar Marie för väl utfört arbete och 

vill också meddela att Marie fortfarande är en del av vår redaktion. 

Årets Östemting innehåller en hel del spökerier, främst tack vare Alf 

Folmers artikel SKALLEN. En hel del avsked blir det också. Mårbackas 

intendent, Britt Wendling, går i pension vid årsskiftet och Alma Löv 

Museum läggs ner. Läs mer om detta i tidningen. 

Även jag kommer att tacka för mig vid årsmötet i februari då jag 

lämnar posten som ordförande. Hur gärna jag än skulle vilja sitta kvar 

räcker tiden inte till och efter mycket vånda har jag beslutat att lämna 

över ordförandeklubban till någon annan (är du intresserad ring valberedningen, 

Ann-Charlotte 0565-320 27). Tiden i hembygdsföreningens 

styrelse har varit några av de mest lärorika i mitt liv och jag hoppas 

kunna komma tillbaka vid något senare tillfälle, men för närvarande 

säger jag tack för mig. Jag vill också tacka för verksamhetsåret som gått 

och önska alla en god jul och ett gott nytt år. H 

Marina Andersson 

Medlemsinformation 

Medlemmar som önskar kan göra en engångsinbetalning av medlemsavgiften 

som då kommer att gälla livet ut. 

Medlemsavgift: 

Enskild inkl. Östemtingen 125 kr 

Familj inkl. Östemtingen 170 kr 

Ständig medlem, enskild 1 800 kr 

Ständig medlem, familj 2 000 kr 

Ständig medlem, 65 år eller äldre 1 500 kr 

Ständig medlem, 65 år eller äldre, familj 1 700 kr 

Sätt in medlemsavgiften på bankgiro 5910-7029 

Det är viktigt att meddela oss adressändringar så att Östemtingen kommer 

till rätt adress. Efter två obetalda medlemsavgifter betraktas ni 

inte längra som medlem i hembygdsföreningen.

4 

10 

12 

15 

16 

16 

18 

21 

23 

26 

28 

30 

32 

36 

38 

41 

Året som gått 

Bengt Åkerblom 

Östra Ämterviks församling 

Red 

Ett händelserikt år för IS Emtarna 

Viktoria Sundeskog m. fl 

Riksdagsman Nils Andersson i Bävik 

Lars Nilsson 

Boktips 


Julmässa på Mårbacka 


I krigets skugga 

Siv Andersson 

Mårbackas intendent går i pension 


Vems var stegen? 

Birgitta Gynnemo 

Selma Lagerlöfs trädgård 


Recept 

Kyrkliga Arbetskretsen 1996 

Svea Andersson minns 

Lars Nilsson 

SKALLEN 

Alf Folmer 

Kattberget 

Kalle Där Nol 

Skrömt i Östra Ämtervik 


Kvarnlyckan 

Inger Strandberg Andersson 

Manusstopp för nr 53 är 1 oktober 2011 

42 

44 

46 

48 

49 

50 

53 

Historien om den blide Löwenborg 

Annette Stenbäck 

Alma Löv Museum Of Experimental Art 


Årets utställning på Ås Brunn 


Vykort i stället för SMS 


Hur vi vårdar vårt arkiv 


Bygdebok i Östra Ämtervik 


Info från hembygdsföreningen 

Styrelsen 

3

4 

Carl, Emil och Christian är genuina Bonnrock-fans 

Så slutade 2009 

Julmässan på Mårbacka ägde som vanligt rum redan 

första veckan i november men för ovanlighetens skull 

var det aningen vintrigt – en och annan flinga dalade 

ner och pudrade marken vit, fast snöandet övergick till 

regn senare. 9 000 personer besökare hade mässan, som 

ägde rum för tionde året. Ungefär samtidigt tilldelades 

Stiftelsen Mårbacka minnesgård Visit Värmlands årliga 

pris, för att den ”under en längre tid på ett föredömligt 

och framgångsrikt sätt bedrivit turistisk verksamhet…” 

Intendenten Britt Wendling, som tog emot diplomet 

och prissumman på 10 000 kr berättade att Mårbacka 

under de 70 år det varit öppet tagit emot fyra miljoner 

besökare! 

En stor succé blev ett annat arrangemang i slutet 

av november, nämligen Jul- och hjulmarknaden på 

Sjösala. Hela 25 utställare visade upp sig och den som 

inte ville shoppa kunde istället inta fika med julbröd, 

glögg och annat gott. På nyårsafton 2009 var 797 personer 

folkbokförda i Östra Ämterviks församling enligt 

SCB. 

Året som gått 

Bengt Åkerblom, foto Marie Söhrman och Kjell Sundström 

Efter vinter kommer vår 

Vintern 2009–2010 blev kallare än normalt i hela Sverige 

så också i Östra Ämtervik, något som inte inträffat 

sedan 1986–87, om man får tro SMHI:s tidskrift Väder 

och vatten. Det var i genomsnitt 2,5 till 3 grader kalllare 

än normalt. Lägsta temperaturen uppmätte Elsie 

Olsson i Prästbol till -28° natten till trettondagen. Snötäcket 

var cirka halvmetern tjockt men natten mellan 

1 och 2 mars hela 65 cm djupt enligt Elsie. Borta var 

dock snön, när långfredagen inföll alldeles i början av 

april, när Fryksdalens konstrunda tog sin början med 

ovanligt stort deltagande för Östra Ämterviks del. Inte 

bara Alma Löv hade öppnat sina portar för konstälskare 

i påsktid utan också Lotta Lagersson i Prästbol och 

Tommy och Angela Bergström på Hörn i Västmyr. Besökarna 

på Hörn kunde f. ö. inte bara köpa konst utan 

också smakrik honung från bin, som gästat jättebalsaminens 

blommor. Den berömda trädgården låg dock 

ännu i vårvinterdvala. 

Östra Ämtervik var inte särskilt härjat av brand under 

året men i slutet av april brann ett uthus till den

gamla kvarnen i Södra Ås ner och senare under året 

drabbades en bastu av samma öde. 

Valborg firades på sedvanligt sätt med sång och brasa 

på kyrkbacken och kaffe i församlingshemmet. Hälsade 

våren välkommen gjorde den här gången ingen 

östämting utan Värmländska författarsällskapets ordförande 

Anita Andersson från Brunskog. Mycket lyckad 

blev metartävlingen och plantbytardagen vid Emtans 

strand i Prästbol i mitten av maj. Ett femtiotal fiskare 

var på plats men fiskelyckan var klen. Många plantor 

bytte ägare och Tommy och Angela från Hörn i Västmyr, 

som i år har 55 olika sorters tomater i sina odlingar, 

sålde nästan slut på alla plantor. Eva Larsson från 

Bygdeutveckling i Östra Ämtervik tror på flera dagar 

av det här slaget. 

Sommar, sommar, sommar 

Landsbygdens dag, det som tidigare kallades Lanthandelns 

dag, är kanske det största arrangemanget i 

Östra Ämtervik under året och inträffar i månadsskiftet 

juni–juli. Under sin tjugoåriga existens har det växt 

hela tiden och i år ställde ett femtiotal utställare/försäljare 

upp med sina stånd, som kunde handla om knuttimring, 

konst- och hantverk, loppis på Sjösala. Bakom 

denna folkfest står Bygdeutveckling i Östra Ämtervik 

tillsammans med Prästbols Handel, Sjösala Nöje och 

IS Emtarna. 

För sjätte året i rad anordnades Veteranfordonsdagen 

med mopedrally den 17 juli, på Ås Brunn av Östra 

Ämterviks LRF och hembygdsföreningen. Leif Backlund, 

LRF, är en av eldsjälarna bakom det populära arrangemanget. 

Auktioner på landet hör sommaren till och den 

1 augusti var det auktion i Arvidstorp efter Ingemar 

Wahlberg, som avled i februari 87 år gammal. Apoteket 

i Sunne var hans arbetsplats och han svarade för apotekets 

berömda senapsblandning. Auktionen började kl. 

12 och höll på till sena kvällen! 

Ett återkommande arrangemang sedan fyrtio år tillbaka 

är Lagerlöfsfesten på Ås Brunn. I år inträffade den 

lördagen den 31 juli och som vanligt var då Emterviksamatörerna 

i elden. För ovanlighetens skull var det inte 

något av Selma Lagerlöf som framfördes utan årets pjäs 

var tillägnad årets jubilar i Värmland och i Sverige, nämligen 

Gustaf Fröding, som i år skulle ha fyllt 150 år. Daniel 

Skogman fick Sunne kommuns kulturstipendium 

2010, han stod – som så ofta – som medförfattare till 

pjäsen, Fröding på Slorudsborg. 

Den 8 augusti började Kulturveckan i Sunne och 

Östra Ämtervik var förstås med på mer än ett hörn. 

Den 10 var det Litteraturafton i Församlingshemmet 

med Per Elam, Björn Sandborgh, Ragnar Magnusson, 

Aino Mölder stillar sin hunger på Landsbygdsdagen 

Berndt och Anita Andersson, senare i veckan visning av 

bilder på Ås Brunn av foton ur hembygdsföreningens 

samlingar, föredrag i biblioteket på Mårbacka av Lena 

Carlsson om Selma Lagerlöfs väninnor från Landskronaåren 

och av Barbro Järliden om Gustaf Fröding och 

Selma Lagerlöf. Enligt gammal tradition var det också 

högtidsgudstjänst med mycken musik i Östra Ämterviks 

kyrka andra söndagen i Kulturveckan. 

Nu var det rätt längesedan det var logdans i Västmyr 

men i år blev det av den 14 augusti på Nilssons loge, 

där Matz Rogers svarade för musiken. I ett tält utanför 

bjöds på disco! En lyckad tillställning, som borde bli 

tradition! 

Sommaren är de historiska vandringarnas årstid. Under 

2010 genomförde Föreningen Trillan och Kyrkvägar 

11 vandringar. En av dessa hette Selmas litterära 

revansch och för den stod Göran Bengtsson, som förklarade 

meningen med den mystiska rubriken för ett sjuttiotal 

åhörare. Både Selma och Johan Lagerlöf bönade 

och bad den rike Ol Bengtsa, Olov Bengtsson på Halla 

i Skacksjö, som varit deras gode vän, att ge dem ett lån 

för att förhindra att Mårbacka gick i konkurs, men han 

vägrade, vilket skulle ha gjort Selma ”förbannad”! I sinom 

tid tog hon då sin revansch genom att ”degradera” 

denne Olov Bengtsson till Notbindar-Ola i Kejsarn av 

Portugallien, en figur som hon skildrar som ganska så 

avsigkommen. Allt enligt Göran Bengtsson och Alf 

Folmer, som återberättar historien i Fryksdals-Bygden. 

Och hösten kom 

Den 7 september var det så dags för Äpplets Dag på 

Mårbacka, där så många aplar finns, varav troligen 

några från Selmas tid. Exempelvis Värmlands paradisäpplen, 

som det finns fyra eller fem av i hela Värmland. 

Det trädet som står på Mårbacka kan vara planterat av 

löjtnanten själv, alltså Selmas far, men bär fortfarande 

5

6 

Tipspromenaderna var ett mycket populärt söndagsnöje. Kluriga frågor blandat med en dos motion är inte dumt 

fin frukt. ”Fruktträdgården var ett paradnummer på 

Mårbacka” skriver Anna Tandre i Mårbackas trädgård. 

En lämpligare plats för Äpplets dag kan man alltså inte 

tänka sig, särskilt som det knappast finns någon i Östra 

Ämtervik, som har en större fruktträdgård. Ett extra 

plus denna dag var möjligheten att få äppelmust tack 

vare Tommy Bergströms fruktpress. Godare dryck går 

knappt att leta upp! 

På Sjösala ägde en ädel kamp rum lördagen den 14 september, 

då arton byalag drabbade samman om titeln Östra 

Ämterviks smartaste by. Vann årets frågesport gjorde 

Södra Ås. Det segrande laget bestod av Matts Nilsson, 

Gudrun Sundqvist, Nils Ahlqvist och Nicklas Persson. 

Val var det till riksdag och landsting och kommun 

den 22 september och det visade sig att Östra Ämtervik 

var det tredje starkaste fästet i Värmland för allianspartierna: 

72,8 % röstade på alliansen, varav 47,3 % på C, 

21,3 % på M 3,4% på FP och 0,8 % på KD. 

Prästbol 

”Östra Ämtervik saknar tätort” konstaterar Bengt 

Krönström i en artikel i Fryksdals-Bygden från den 20 

november ifjol. Och det är ju sant men i brist på bättre 

får i alla fall Prästbol fungera som centralort. ”Styrkan 

med Prästbol är att det finns många strandnära områden, 

där folk skulle få stå i kö för att få bygga”, framhåller planarkitekt 

Tomas Almgren, som gör upp en översiktsplan 

för byn. Han verkar däremot måttligt förtjust i Eriksbergsområdet, 

som för en femton år sedan planerades 

för ett tiotal villor. Området är detaljplanerat för villaboende 

med vatten, avlopp och el på plats och Sunne 

kommun är berett att skänka bort det. Björkliden Hus 

har förklarat sig intresserat av att bebygga området. 

Centrum i Prästbol är ”Boa”, d. v. s. Prästbols Handel. 

För tio år sedan började man använda Sunne kommuns 

hemsändningsbidrag för utkörning av varor till 

äldre för att bussa kunder just till affären. 

– Det har varit väldigt lyckat, säger ”Bosse i Boa” och 

tillägger, ”att ett tiotal hushåll stadigt använt bussen” 

–Vi vill absolut inte bli av med bussen till Prästbols 

Handel, säger Molly Elfstrand i samma reportage till 

Fryksdals-Bygdens Bengt Krönström. 

– Lanthandeln är också en träffpunkt för Östra Ämterviksborna. 

Den har en social funktion och det är viktigt 

att det som kan utveckla Prästbol också kan få göra 

det, säger till sist Bosse Nilsson. 

I ”centralorten” ligger socknens enda skola. I februari 

kunde man där inviga skolans nya Matteljé, som 

i Prästbols skola är benämningen på den särskilda sal 

för matte, som skolan fått tack vare ett statligt anslag 

för just matematikverkstäder i alla grundskolor i landet. 

Janne Ekelöf, matematiklärare vid Karlstads universitet, 

tycker att det var ”den finaste verkstad han sett på 

år och dag”, enligt NWT:s Stig-Börje Axelsson. 

I VF av den 10 augusti beklagar Anette Rhudin i föreningen 

Bygdeutveckling, att planerna på en aktivitets- 

och idrottshall i Prästbol inte kunnat bli av på grund av 

att kommunen tagit tillbaka sitt löfte om nio miljoner 

i bidrag till bygget och backat från utfästelsen att hyra 

gymnastikhallen av föreningen. Tusentals timmar som 

frivilliga krafter i bygden lagt ner på projektet har varit 

förgäves, förklarar hon för VF:s Maria Svärdsén. Det 

blir nu bara en gymnastikhall vid Prästbols skola, kanske 

redan under 2011. Nio miljoner finns avsatta för 

ändamålet i budgeten för nästa år. 

Två fina fotbollsplaner finns i Prästbol men klubb-

Södra Ås blev Årets smartaste by, laget representerades av fr. v: Matts Nilsson., Nils Ahlqvist, Nicklas Persson och Gudrun Sundqvist. 

huset har varit i uselt skick sedan branden för två år 

sedan. Nu har emellertid IS Emtarna beviljats ett stöd 

ur Allmänna Arvsfonden på drygt en miljon kronor för 

att bygga ett helt nytt klubbhus. Byggkostnaderna är 

beräknade till mellan 1,2 och 1,4 miljoner skriver Bengt 

Krönström i Fryksdals-Bygden av den 28 september. En 

mycket glädjande nyhet! 

En trevlig idé, som Bygdeutveckling i Östra Ämtervik 

har kläckt, är att återskapa den sandstrand som 

för länge sedan fanns i Prästbolsviken. Projektet kallas 

Playa del Prästbol och innebär att cirka 30 meter av 

stranden skulle återställas i ursprungligt skick. 

– Vi tycker att det skulle vara roligt att göra i ordning 

en sandstrand för de yngre barnen och den ligger 

väldigt nära fotbollsplanen, säger Johnny Möller, som 

är kassör i föreningen, till VF:s Mari Haglund. Ungefär 

50 000 kr uppskattar föreningen att återställandet 

skulle gå på och hoppas få pengarna genom Leader, som 

är ”en metod för landsbygdsutveckling”. 

Östemtingarna sköter sig dåligt 

Östemtingarna sköter sig dåligt, om det nu inte är sommargästerna 

som gör det. Det förhåller sig nämligen så 

att inte mindre än 350 hushåll i socknen saknar abonnemang 

för sophämtning! Detta enligt en inventering, 

som kommunen företagit. Även för fritidshus, om de 

används mer än två dagar i följd eller mer än tio dagar 

under året, är man skyldig att teckna avtal om sophämtning 

– fast det är inte precis billigt! 

Alma Löv läggs ner 

Taking Down Heaven hette årets utställning på Alma 

Löv med ett fyrtiotal konstnärer. Vernissage var det den 

5 juni men redan dagen innan recenserades den i radions 

Kulturnyheterna, där Dennis Dahlqvist framhöll 

att ”Alma Löv är en vallfärdsort för dem som gillar modern 

samtidskonst” och konstaterade att ”oväntade möten 

och överraskningar är något av Alma Lövs specialitet” 

och tillade, att det är ”ett minst sagt ovanligt museum”. 

Den 9 juli kunde emellertid pressen och övriga media 

meddela att museichefen Marc Broos beslutat att lägga 

ner Alma Löv Museum. Det är ett enda stort projekt, 

förklarade han för Mats Dahlberg i Fryksdals-Bygden, 

”ett konstverk, och nu är det konstverket färdigt”. Det 

var en nyhet som skakade om kulturvärlden. Björn 

och Birgitta Samuelsson hävdade i en insändare i VF 

med rubriken ”Vi behöver fler flaggskepp i Värmland 

– inte färre”, att besökarna uppskattningsvis uppgick 

till minst 10 000 denna sommar och att nedläggningen 

måste vara något av ett dråpslag för turistindustrin. 

”För en kris är det när vi förlorar den dragningskraft som 

Alma Löv är mitt i Värmland” skriver de, och beklagar 

att det från ”ledande håll” (i kommunen) inte ens blivit 

föremål för en kommentar. Även en liten industrinedläggelse 

hade uppmärksammats mer. Alma Löv föll 

emellertid med flaggan i topp. Sommarutställningen 

fick fina recensioner och besökarna var fler än någonsin. 

”Ladan”, denna magnifika byggnad, ska dock även 

fortsättningsvis komma till användning – för seminarier 

och tillfälliga utställningar för en mindre krets. De 

underfundiga paviljongernas öde är mera ovisst. 

Men en olycka kommer sällan ensam. Bakom familjen 

Broos beslut att lägga ner Alma Löv Museum låg 

tydligen bl. a. en konflikt med närmaste grannen sedan 

något år, alltså konstnären Lars Lerin. Östämtingarna 

har nog överlag känt sig mycket stolta över att denne 

7

8 

Petter Backlunds starter i Mopedrallyt är alltid lika spektakulära 

”superkändis” slagit sig ner i bygden, men säg den lycka som 

varar beständigt. Bl. a. som en följd av den uppkomna ovänskapen 

med Marc Broos lämnade Lars under sommaren 

Smedsby och Östra Ämtervik och flyttade till Hammarö. 

I det vackra, nyrenoverade konstnärshemmet har nu en annan 

framstående konstnär flyttat in, nämligen fotografen J. 

H. Engström, sedan något år bosatt i Visterud. 

Selma Lagerlöf och Mårbacka 

Ifjol gick Hilding Bergqvist ut i pressen och klagade på 

att arbetarbostaden, på Mårbacka fått stå och förfalla och 

framhöll att Selma i sitt testamente uttryckligen sagt ifrån 

att den skulle bevaras eller, närmare bestämt, ej får ”av stiftelsen 

överlåtas, pantsättas eller tagas i mät för gäld”. Först 

verkade det som om Mårbackastiftelsen i alla fall skulle göra 

sig av med huset men i höst, 2010, står det klart att den är 

beredd att rusta upp byggnaden ifråga. 

Selma flög nog aldrig under sin livstid men nu får hon 

göra det, i alla fall som bild på fenan till ett av flygbolaget 

Norwegians flygplan. Tidigare har Greta Garbo, Carl von 

Linné och Anders Celsius vederfarits den äran liksom ett 

antal ”norska hjältar”. Därtill kanske hennes Nobelklänning 

kan komma att utses till Årets klenod. Klänningen 

har nämligen nominerats till tävlingen Klenod 2010, som 

arrangeras av Riksförbundet Sveriges museer, och är ett av 

tio bidrag som gått vidare till final! Den är alltså 101 år 

gammal men i skick nästan som ny! 

Mårbackastiftelsen har bildat ett förlag, Mårbacka förlag, 

och den första boken förlaget ger ut är Torbjörn Sjöqvists 

Kära syster! Jag tyckes hafva otur i allt. Den handlar 

om Selmas bror Johan, som länge ansetts som en dummer, 

exempelvis av Sven Stolpe, som rent ut kallade honom idiot 

i sin Selma-biografi, men han tog faktiskt studentexamen 

med goda betyg och – framför allt – hjälpte han sin syster, 

när hon var på vippen att ge upp sina studier för att 

pappan vägrade ge henne några pengar. Selma var honom 

evigt tacksam för detta och när det gick dåligt för honom 

i Staterna, dit han emigrerade i början på 1890-talet, försedde 

hon honom och hans familj titt som tätt med pengar. 

Berättelsen om Johan Lagerlöf är hjärtslitande, han hade 

sannerligen ödet mot sig! 

Folk och fä i Östra Ämtervik 

Årets Östemtingar blev Marie Söhrman och Kjell Sundström. 

Sedan 1997 har de på flera sätt arbetat med och för 

och i Östra Ämterviks hembygdsförening. Kjell har bl. a. 

ägnat sig åt att digitalisera föreningens bildsamling och Marie 

har suttit i föreningens styrelse och varit redaktör för 

Östemtingen. De har också byggt upp föreningens hemsida 

och de har gjort en mängd inspelningar av östemtingar 

hemma och i förskingring. I vanlig ordning fick de ta emot 

utmärkelsen på Lagerlöfsdagen på Ås Brunn.

Sedan i december i fjol heter nya VD:n för Knappens 

tryckeri i Karlstad, med trettiotalet anställda, Anette 

Rhudin. Hon bor Där Nol i Prästbol och driver ett eget 

konsultföretag, Dirigo, samt – inte minst – är ordförande 

i Föreningen Bygdeutveckling i Östra Ämtervik. 

I en artikel i Fryksdals-Bygden av den 15 juni berättar 

Alf Folmer om Ellen och Adelaide, som för 100 år sedan 

blev vuxna. Ellen var hans mor och hon och fadern, 

som var norrman, flyttade till Oslo 1924, just det året 

Kristiania döptes om till Oslo! Adelaide var en av de sju 

berömda prästbarnen Piltz, som i förra seklets början 

blev fader- och moderlösa, men tack vare en riksinsamling, 

som Ernst Chöler på Gårdsjö och Selma Lagerlöf 

ställde sig i spetsen för, fick de ett ståtligt startkapital 

med sig ut i livet. Adelaide gifte sig med tonsättaren 

m. m. Axel Södersten från Karlskoga. De fick bl. a. sonen 

Gunno, som också blev tonsättare och organist och 

gifte sig i sin tur och fick barnen Elisabet, Maria och 

Michael. Elisabet har numer återvänt till sina förfäders 

bygd och slagit sig ner i Älvbäck. 

TV-journalisten Clary Jansson blev en känd och omtyckt 

person, när hon i början av 2000-talet uppehöll 

sig i Östra Ämtervik på jakt efter sina rötter. Resultatet 

av hennes mödor kunde vi se på TV omkring nyårsskiftet 

2008–09. I en rad program berättade hon sin släkts 

historia, som började fem generationer bakåt i trakten 

kring Fölsjön. Hela första avsnittet handlade om hennes 

anknytning till vår socken. Det var säkert många i 

Östra Ämtervik, som med sorg mottog budet om hennes 

bortgång i mars 2010. 

I augusti slog Anders Broman i Södra Ås larm om 

att en varg passerat bara en tjugo meter från honom ute 

på vägen. Möjligen hade den varit inne i kohagen men 

inte rivit något djur. Tydligen har en ung ensam varg 

hållit till i trakten hela sommaren. Senare rapporterades 

att det skulle röra sig om två ”närgångna” vargar och 

fredagen den 27 augusti beviljade länsstyrelsen skyddsjakt 

på en av dem. Tidigt dagen därpå var den ene skjuten. 

Några rapporter om att de skulle ha gett sig på och 

skadat får eller hundar finns inte, skriver Britta Nyberg 

i Fryksdals-Bygden, ”men med tiden har oron spritt sig.” 

Enligt Vargobs på Nätet har varg också observerats i 

Visterud den 22 augusti och i Skacksjö den 26. 

Vitkindade gäss brukar hålla till i trakterna kring 

Mårbacka och Sjösala under flyttperioden, uppger 

Morgan Johansson i Sunne ornitologiska förening för 

VF. Något hundratal är det inte fråga om som Sven 

Svensson i Stöpafors hävdar, säger Morgan Johansson. 

Sven Svensson har ansökt om skyddsjakt på den fridlysta 

fågeln på grund av att han fått en hel vall uppäten 

av de stora fåglarna. c 

Veterantraktorplöjning på Kul i Ås, Jan Nilsson med sin Ferguson 

9

10 

2010 års konfirmander i Östra Ämterviks församling 

Fr. v: Kyrkoherde Joakim Leroy, Adelé Kristiansson Sundbäck, Märta Ahlqvist, Henrik Möller, John Hilmersson, 

Elin Forslund, Sofia Pettersson och Viktor Svensson. Foto Per Sundqvist. 

Östra Ämterviks församling 

Födda Bosatt 

2009 

24 okt Klas Martin Eriksson Ö Ä 

28 nov Theo Per Henrik Ljunggren Ö Ä 

6 dec Mikey Erik Fredrik Blomstergren Ö Ä 

2010 

15 maj Alice Tyra Isabella Henriksson Rottneros 

29 maj Ellen Eva Kristina Söderlind Ö Ä 

13 juni Bo Hans Sixten Olsson Molkom 

25 juni Ella Maja Margareta Olofsson Karlstad 

4 juli Mary Sofia Linnea 

Olofsdotter Wretling Göteborg 

28 aug Vera Beatrix Montgomery Sunne 

18 sept Elsa Thilde Maria Dahlström Ö Ä 

Vigda 2010 Bosatt 

20 feb Anna Maria Christina Kristoffersson 

Boeric Christian Kip Karlstad 

12 juni Lisa Cecilia Olsson V Frölunda 

Anders Pär Ronny Andersson 

25 juni Annica Catharina Lindström Karlstad 

Jan Olov Peter Olofsson 

25 juni Astrid Rigmor Sundquist Karlstad 

Erling Tommy Boström 

21 aug Lotten Helena Marie Åsén Uppsala 

Peter Jan Erik Blomqvist 

Avlidna 

30 okt 2009 Tore Gösta Svensson 

18 dec 2009 Georg Alfred Rune Larsson 

21 jan 2010 Jan Axel Eigert 

17 feb 2010 Nils Åke Ingemar Wahlberg 

18 feb 2010 Karl Edvin Mattsson 

17 mars 2010 Elsa Elisabet Nilsson 

25 mars 2010 Anna Linnéa Persson 

29 mars 2010 Ernst John Anders Chöler 

6 juni 2010 Karin Ingrid Nilsson 

2 aug 2010 Hulda Elvira Birgitta Johnsson 

10 sept 2010 Karl Artur Boström 

15 okt 2010 Olof Harry Gustafsson

Konfirmandjubileum 2010 

De som var med var de som konfirmerades 1940, 1950, 1960, 1970, 1990. Inbjudna var även de som konfirmerades 

1980 och 2000 men det var ingen från de åldersgrupperna som hade möjlighet att komma. 

Bakre raden fr. v: Kenneth Jonsson, Kjell Jonsson, Bertil Persson, Roland Eriksson, Kjell Olsson, Gun Nilsson, 

Rune Myrén, Dagny Zetterlund, Astrid Frid, Ann-Britt Munter, Idor Hjalmarsson, Gustav Börjesson och Rolf 

Andersson. Sittande i mittenraden fr. v: Doris Mattson, Sylvia Bäcklund, Gun-Britt Hedlund, Inger Nilsson, Gullan 

Karlsson, Gunnel Nilsson, Signe Pettersson, Siv Andersson och Marit Söderkvist. Främre raden fr. v: Gertrud 

Andersson, Gunilla Franke, Ann-Kristin Johansson och Ann-Charlotte Eriksson. Foto Per Sundqvist 

Jubileet ägde rum den 25 juli 2010. Samtliga som deltog i gudstjänsten fortsatte sedan in till församlingshemmet 

där man åt lunch tillsammans. För många betydde den här träffen väldigt mycket, att få träffa gamla barndomsvänner 

och prata minnen. 

Avlidna medlemmar 

Anna-Lisa Backlund, S Gunnerudstorp. Karl Boström, Bogerud. Anders Chöler, Gårdsjö. Sverre Emås, Sollentuna. 

Allan Green, Kil. Birgitta Johnsson, Prästbol. Solweig Larsson, Sunne. Gunnar Nilsson, Vålberg. Ingemar 

Wahlberg, Arvidstorp. Verner Andersson, Gunnerud. 

11

12 

Ett händelserikt år för IS Emtarna 

Viktoria Sundeskog, Fredrik Chöler, Emma Andersson, Jessica Lennartsson 

och Johan Andersson 

Nytt omklädningsrum 

Det är nästan så man får nypa sig lite i armen för att 

man ska förstå att det är sant. Onsdagen den 8 september 

2010 kommer för alltid att vara inristad i Emtarnas 

historia. Den längsta dagen i mitt liv! Tänk att så många 

tankar kan passera i ens huvud under en dag… ”tänk om 

vi inte får det!”... ”tänka om vi får det!”... ”nej vi får det 

nog inte”… osv. Kl 16.15 på onsdags eftermiddag ringde 

Lena Berglund från Kammarkollegiet till mig, sen minns 

jag faktiskt inte så mycket mer än att jag grät av lättnad 

i bilen på väg hem från jobbet! ÄNTLIGEN! En miljon 

ett hundra två tusen kronor på ett bräde... ! Vi kan bygga 

vårt efterlängtade klubbhus och det med råge! 

När Helena Haglund och jag började peta i alla dessa 

bidragsansökningar i slutet av 2009 och vi började inse 

att vi inte kunde få pengar från Boverket för att kommunen 

inte går in med 30 % av insatsen och att Leader 

Växtlust Värmland efter 3 månader kommer på att de 

ersätter inte befintliga byggnader, då kändes det väldigt 

mörkt ett tag. Runt årsmötet i februari så började vi att 

titta i en ansökan från Allmänna Arvsfonden. Under 

de 9 månaderna det tog att få ett beslut från Allmänna 

Arvsfonden har 3 kompletteringar gjorts, det har ringts 

mängder med telefonsamtal och skrivit hur många mail 

och brev som helst. Det är ingen lek att ansöka om bidrag! 

Ibland är det sådana krav som ska uppfyllas så att 

man får nästan känslan av att de är gjorda för att man 

inte ska kunna uppfylla dem. Dock har vi fått många 

erfarenheter och kunskaper under denna resa och framförallt 

att det GÅR ATT LYCKAS!! 

Förutom att vi har lyckats få bidrag från Allmänna 

Arvsfonden så bidrar Fryksdalens Sparbank med 

100 000:-, Sunne Kommun med 10 000:-, Fölsvik med 

ca 50 000:-, Frykensjöarnas fond med 25 000:- samt att 

vi fick 230 000:- från Länsförsäkringar efter branden. 

Vi väntar fortfarande svar från Riksidrottsförbundet på 

100 000:-. Så får vi allt är vi förbi den budgeterade summan 

– mycket skönt! 

Ja alla ni goa Östämtingar nu är etapp ett avslutad. 

Att ansöka om bygglov, att ansöka hos Länsstyrelsen och 

uppfylla alla deras krav samt att leta och skriva ansökningar 

om bidrag är över efter nästan 2 ½ år. Nu börjar 

etapp två och det är att få till ett riktigt bra klubbhus för 

alla våra aktiva barn, ungdomar och vuxna som gillar 

att idrotta! 

Många har frågat mig om hur det nya klubbhuset 

Sedan den 2 oktober är det gamla omklädningsrummet vid 

fotbollsplanen ett minne blott. Foto Kjell Sundström. 

kommer att bli och det kan vara lite svårt att förklara 

så gå gärna in på vår hemsida www.emtarna.se och titta 

på ritningen. 

Byggstart i höst 

I nuläget planerar vi för fullt hur vi ska organisera alla 

som ska bidra runt bygget, med datum osv. Vår ambition 

är att vi ska hinna gjuta och bygga stommen innan 

jul. Sedan blir det ett litet uppehåll, för att sedan ta vid 

igen strax efter alla julhelger. Vi hoppas att klubbhuset 

ska kunna stå färdigt någon gång i maj 2011. Vi kommer 

dock att prioritera omklädningsrummen med tillhörande 

hygienutrymmen samt toaletter i första hand 

så att våra spelare kan utnyttja detta vid säsongstart. 

Klubbrummet och kiosken får komma i andra hand. 

Men, som sagt, vår förhoppning är att allt ska vara klart 

till säsongstarten 2011. 

Som ni alla vet har Bygdeutveckling arrenderat Sjösala 

under 2010 och det har varit väldigt betydande 

för oss i Emtarna. Tack vare att vi inte behöver sköta 

driften kring Sjösala kunde vi nu i år köpa andra saker 

än matchkläder och betala försäkringar samt domararvoden 

osv. Vi har köpt in en enklare trimmer, 

gräsklipparna har fått lite nya delar, vi har målat båsen 

och dränerat en av planerna. Vi har sytt upp nya hörnflaggor 

och köpt in lite material till våra spelare. Himla 

kul tycker vi! Vi har ju också fällt alla träden runt Sjösala 

och städat upp i slänten samt samlat in pengar till 

ett nytt staket. Vi är mycket nöjda över resultatet och 

TACK alla ni som har sponsrat detta. 

Nytt för i år är att Emtarna har startat upp tipspro-

menader samt försök med sommargympa med Lisa Andersén. 

Vi vill att alla ska kunna idrotta, motionera och 

få en bättre hälsa som medlem i Emtarna och försöket 

med tipspromenaderna har slagit så väl ut att vi ska fortsätta 

nästa år igen och hoppas att detta blir en tradition. 

Det är trevligt att samarbeta med de andra föreningarna 

och kunna dela på både arbetsinsatsen och inkomsterna. 

Nästa år går tipspromenaderna i Visterud med 

start i Missionshuset. Sommargympan slog kanske inte 

lika väl ut, men vi gjorde ett försök och TACK Lisa för 

att du ville testa detta! 

Bygdeutveckling köper Sjösala 

Under sommaren öppnade Emtarna upp en diskussion 

kring Sjösala med Bygdeutveckling och undrade om de 

skulle vara intresserade av att köpa Sjösala? Diskussionerna 

har varit många och den 22 september på Bygdeutvecklings 

extra stämma gav medlemmarna sitt godkännande 

till ett köp. Nu återstår endast de praktiska lösningarna 

kring summor, reverser och tillträdes datum osv. Från 

Emtarnas sida är detta en stor lättnad. Som alla vet är det 

mycket jobb bakom en förening. Att dra in pengar till 

föreningen, att engagera er som bor här i föreningens olika 

aktiviteter och få allas viljor och behov tillgodosedda. 

Detta kräver otroligt mycket tid och engagemang och att 

samtidigt få Sjösala att gå runt funkar inte för oss i Emtarna. 

Vi önskar Bygdeutveckling lycka till! 

Vi ska inte bara bygga klubbhus och sälja Sjösala 

under hösten utan också sköta andra uppdrag, så som 

Mårbacka Julmarknad. Visste ni att vi är ca 100 östämtingar 

som hjälper till under dessa veckor. För det är 

inte bara dessa 4 dagar som vi jobbar. Vi börjar redan 

nu i oktober med att 4 personer skriver scheman och 

organiserar upp oss. Vi har ett tiotal personer som jobbar 

två dagar innan med att fixa i ordning allt som ska 

städas, sättas upp och plockas upp osv. Sedan har vi alla 

ni som står och säljer, serverar och sköter parkeringen i 

dagarna fyra. Sedan är det ett tiotal personer som städar 

efteråt och det är ingen lätt match med all gegga och 

halm. Nytt för i år är att vi har tryckt upp funktionärsvästar 

med vår logga på, samt att det kommer att finnas 

tillgång till några kommunikationsradior för de som är 

på parkeringen. Tack alla ni som bidrar till att få Mårbacka 

Julmarknad att fungera för oss i ISE! 

Vi i Emtarna som sitter i styrelsen i år är ordf. Viktoria 

Sundeskog, vice ordf. Lars-Gunnar Wikström, kassör 

Åsa Chöler, sekr. Linnea Backlund, vice sekr. Lennart 

Sundqvist, ledamot Anna Ramebäck och Anders 

Svensson samt suppleant Henrik Rundqvist. En suppleantplats 

har varit vakant. Vi vill även passa på att rikta 

ett stort tack till alla ledare och tränare som ställer upp 

för våra unga, utan era insatser skulle vi inte ha någon 

verksamhet. TACK! 

Tack också till Peter Bared Fridh för all hjälp med vår 

nya hemsida. Gå gärna in och titta på www.emtarna. 

se och skriv kommentarer eller inlägg till oss. Har du 

13

14 

Match på Kolsvik 

en idé om något du anser att Emtarna ska testa, hör av 

dig till oss! Återigen: tack alla goa Östämtingar för era 

insatser för Emtarna! 

Från flicklag till damlag 

Inför denna säsong flyttade man upp det tidigare flicklaget 

till att bli ett damlag. Om man ska värderar säsongen 

efter det så gjorde vi en helt ”okej” insats, det 

syntes redan i början av serien att det var en stor skillnad 

i spelet mellan flick- och damfotboll. Trots denna 

skillnad så visade tjejerna en riktig kämpaglöd och det 

viktigaste var att vi hade roligt. 

Dock började säsongen med en jakt på spelare eftersom 

de tidigare åren har varit upp och ner med antalet 

tjejer. Vi lyckades mycket bra med detta och började säsongen 

med fyra nyförvärv: Linnea Backlund, Johanna 

Persson, Sara Persson och Emelie Danielsson. 

Vi är jätte nöjda med säsongen och tjejernas insats. 

Arbetet inför nästa säsong har redan börjat, och det verkar 

finnas en liten revansch lust i laget, så det ser bra ut 

inför kommande serie. Säsongen 2010/2011 börjar med 

träningar redan nu i November och det ser jag och laget 

verkligen i fram emot. 

Juniorer och knattar 

IS Emtarna har denna säsong haft jättemånga fotbollssugna 

juniorer och knattar i år, jättekul! Säsongen drog 

i gång med en rivstart i april med inomhuscup i Sunne 

för juniorerna. Den ordinarie träningen började i maj 

och vi har haft inte mindre än 53 barn inskrivna från 

födda -99 och yngre. Två lag har deltagit i kommunens 

poolspels serie och det har varit sju tillfällen med två 

matcher och alla har kämpat på tappert. Avslutningen 

och tillika sista matcherna i poolserien var helgen den 

18–19 september och alla belönades med en varsin 

guldmedalj och en liten gottpåse. De yngre barnen har 

kämpat på med bollek/träning en gång i veckan och 

de avslutade sin säsong med att spela en riktig match 

tillsammans med de lite äldre barnen och sedan fick de 

med sig ett diplom hem som bevis på att de kämpat hårt 

i sommar. Hoppas att det stora fotbollsintresset håller i 

sig till nästa sommar! 

A-laget 

Efter att ha spelat i division 7 Norra under de två första 

åren efter Emtarnas comeback, så hamnade vi under 

2010 i den centrala serien. Kvalitén på lagen i denna 

serie är bättre än i den norra och vi slutade på en fjärde 

plats av nio lag. Vi har haft med hela 35 spelare i matcher 

under säsongen och det är naturligtvis för många för 

att det ska bli ett riktigt sammanspelat och bra lag. 

Nämnas kan att vi under säsongen har använt hela 6 

olika målvakter på grund av skador, skiftarbete m. m. 

Spelmässigt så klarade vi oss bra mot alla lag, men vi 

har saknat stabila målskyttar och förlorade för många 

bortamatcher. Flest mål gjordes av David Selander. Bästa 

spelare under säsongen har varit Patrik Larsson, Erik 

Björkdahl, David Selander, Tobias Mastling, Marcus 

Svensson, Fredrik Backlund och Pär Enocksson. 

Positiva besked har vi också fått från unga ytterbackarna 

Alexander Mastling (15 år) och Victor Henriksson 

(16 år) som har klarat sig gôrbra. c

Riksdagsman 

Nils Andersson 

i Bävik 

Lars Nilsson 

Det är ingen tvekan om att Nils Andersson från 

Tomta i Bävik, Östra Ämtervik, hör till de mer, 

prominenta männen från den sägenomspunna 

socknen under förrförra seklet. Även om namnet i sig 

bara påminner om en odalman av den gamla stammen i 

förskingringen. Men ”Nils på Tomta” betyder en viktig 

del fryksdalsk politisk historia. Andersson som under 

åren 1841 fram till den 25 november 1873 ägde och 

brukade gården Tomta, skrev nämligen historia då han 

1867 blev förste fryksdaling invald i riksdagens andra 

kammare, samma år som ståndsriksdagen ersattes av 

första och andra Kammaren. 

Uppgifter hämtade från Kungl. biblioteket i Stockholm, 

berättar att Nils Andersson, hemmansägare från 

Bäfvik ledamot i andra kammaren för Fryksdals nedre 

tingslag af Värmlands län, upplyser om Anderssons tre 

år i andra kammaren 1867–1869. 

Fullmakt för honom godkänd 1867 

Suppleant i statsutskottet 1867 

Valman vid Justitieombudsmannavalet 1867 

Valman vid fullmäktigevalen 1867 

Motion A. K. nr 186, 1867 

Ledamot i tillfälligt utskott, 1868 

Motion A. K. nr 193, 1868 

Ledamot i tillfälligt utskott, 1869 

Motion A. K. nr 327, 1869 

Nils Andersson föddes på Hagen i Visterud den 29 augusti 

1818, gifte sig annandag jul 1841 med Katrina Jonsdotter 

från Där Fram i Södra Ås. Katrina föddes den 26 

augusti 1819. Nils och Katrina flyttade till Tomta i Bävik 

i samband med giftemålet och blev sedemera föräldrar 

till åtta barn födda på Tomta. Sönerna Anders född 1842, 

Jon född 1844, dottern Anna född 1846, Karolina född 

1849, sonen Gustav Wilhelm född 1852, dottern Hulda 

född 1857, Augusta Katrina född 1859 och som åttonde 

barn dottern Emma född på Tomta år 1861. 

År 1873 såldes Tomta och familjen flyttade till Smedsby, 

enligt uppgifter till Sann den 25 november 1873. 

Tomta i Bävik, foto från 1950-talet. 

De bodde kvar i Smedsby till den 17 oktober 1876 då 

Nils och Katrina med de barn som bodde kvar hemma 

blev bosatta på Enkullen i Prästbol, enligt en säker talesman, 

Roland Kihlstadius. Nils Andersson blev tidigt 

knuten till politiken och förekom i Ståndsriksdagen i 

åratal innan riksdagens två kamrar instiftades 1867. I 

Ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder 

tillhörde Andersson självfallet Bondeståndet. 

- Nils Andersson jämställdes med advokat som sakförare 

och skrivare i Östra Ämtervik med en rad kommunala 

förtroendeuppdrag i socknen. 

- Andersson hörde vidare till talarna på Mårbacka under 

flera år på 1870-talet. Något som anförtroddes de 

mer framstående i Östra Ämtervik den 17 augusti för 

att fira löjtnant Erik Gustaf Lagerlöfs födelsedag. Då 

var det verkligen fest på Mårbacka. Och riksdagsman 

Nils Andersson var en lysande talare, berättar bygdeforskaren 

Roland Kihlstadius. Nils Anderssons son 

Gustav Wilhelm blev också en känd och aktad person 

i Fryksdalen, som kyrkobyggare och ansvarig när kyrkan 

i Nyskoga byggdes. 

Nils Andersson avled i Östra Ämtervik den 18 november 

1891. Hustrun Katrina avled den 27 maj 1898. c 

15

16 

Boktips med 

anknytning till 

Östra Ämtervik 


De flesta böcker som skrivs med någon form av Ämterviksanknytning 

handlar oftast, av förklarliga 

skäl, om Selma Lagerlöf. I år har det publicerats en bok 

med Lagerlöfsanknytning, men den handlar inte om 

Selma Lagerlöf, utan om hennes bror Johan Lagerlöf. 

Johan Lagerlöf har för Mårbackastiftelsen varit ett 

tomt ark, man har vetat att han emigrerade till USA 

efter att han försökt rädda Mårbacka från konkursen 

under 1880-talet. Dessvärre misslyckades han och försvann 

ur Lagerlöfshistorien. Detta har Torbjörn Sjöqvist 

ändrat på. Genom sin bok Kära Syster, jag tyckes 

hafva otur i allt har han lyckats att inte bara föra fram 

en nästintill okänd del av Selma Lagerlöfs liv, utan 

också gett oss en levande bild av ett rörande emigrantöde. 

Johans liv i USA blev inte den framgångssaga 

han tänkt sig. Liksom sina far Erik Gustaf var han ambitiös 

och driven, men totalt oförmögen att praktiskt 

genomföra vad han föresatt sig. Pengar rann genom 

hans och hustrun Nannys fingrar och Selma Lagerlöf 

ryckte ut och stödde ekonomiskt. Johan och Nanny 

längtade tillbaka till det gamla landet. De gjorde en 

Julmässa på Mårbacka 

Marina Andersson, foto KM idé 

Jul i början av november kan tyckas vara att överdriva 

firandet en aning, men så är det på Mårbacka. För 

tionde året i rad arrangerade Svenska Slottsmässor en 

julmässa på Mårbacka som genom detta befinner sig i 

mycket fint sällskap. Från Svenska Slottsmässors sida 

söker man unika miljöer att hålla sina mässor i och det 

är bara hantverkare och matproducenter med produkter 

av högsta kvalité som tillåts delta. Mässorna genomförs 

bland annat på Vadstena slott, Kalmar slott, Julita gård 

och oftast hålls två mässor under samma helg. 

Mårbackas julmässa inträffar oftast under allhelgona 

och har tidigare år dragit runt 9 000 besökare. 2010 blev 

ett undantag, och slog alla tidigare rekord. Under fyra dagar 

besökte över 11 000 besökare mässområdet och köpte 

allt från tomtar och hattar till marsipangrisar. Glöggen 

har tydligen blivit mycket populär. Även när mässan 

avslutats och den ordinare verksamheten drar igång på 

Torbjörn Sjöqvist med sin bok. 

klassresa nedåt, för deras del var inte USA något lyckans 

land. 

Boken är baserad till stor del på brev som Johan och 

Selma Lagerlöf skrivit till varandra och foton från bland 

annat Mårbackastiftelsens samling, foton som tidigare 

varit opublicerade. Den är skriven på ett fängslande 

sätt, det är svårt att lägga den ifrån sig och omöjligt att 

inte röras av Johan och Nannys ambitioner och tillkortakommanden. 

c 

Mårbacka med guidade visningar av minnesgården ställs 

ofta frågan om Mårbackaglögg säljs i butiken. 

Mässan arrangeras av Svenska Slottsmässor som arrenderar 

Mårbacka av Mårbackastiftelsen, men även 

stiftelsens egna verksamheter får givetvis ett uppsving 

och antalet besökare som följde en guidad visning och 

som drack kaffe i Mårbackas eget kafé ökade. 

IS Emtarna insatser måste nämnas. Anlitade av Svenska 

Slottsmässor sköter de städning, parkering och lite till, 

vilket givetvis är en resurskrävande verksamhet. 

Till sist några ord om vädret. Alla som har parkerat 

på åkern intill Mårbacka under julmässan vet att det 

räcker med lite regn för att förvandla gräsytan till en 

lervälling. I år däremot var vädrets makter på Svenska 

Slottsmässors sida. Regnet och molnen förvandlades till 

solsken och frostnätter vilket ledde till att även parkeringen 

fungerade utmärkt. c

18 

Militärerna samlade framför verandan på Ängåsen. I mitten mamma Maria med barnen Kjell, Siv och Solvig. 

Jag är född 1936, mina föräldrar hette Maria och John 

Nilsson och vi bodde på Ängåsen i Gunnerud. Jag 

var mellanbarn och har syskonen Solvig och Kjell. 

Den 9 april 1940 anföll tyskarna Norge, jag var bara 

3½ år gammal. Jag minns ändå en del och annat har jag 

fått berättat för mig. Det var bekymmersamma år för 

alla vuxna och jag vill beskriva hur vi levde då. 

Vi hade ju lantbruk och mjölkkor, så pappa fick uppskov 

med att infinna sig till krigstjänst på somrarna, 

men två vintrar vaktade han Sveriges gräns mot Norge. 

Ena gången var han stationerad i Lekvattnet och Röjdåfors, 

andra gången i Östmark. Han berättade inte så 

mycket om hur han hade haft det, utom en gång då de 

var ute och åkte skidor och kom in på norskt territorium. 

De upptäckte några säckar med tysk text och fick 

då bråttom att skida tillbaka. 

I Östra Ämtervik fanns omkring 800 soldater stationerade 

och hos oss på Ängåsen bodde 20 meniga och ett 

befäl och marketentarn. I Oppista bodde två högre befäl 

och i missionshuset meniga och på ålderdomshemmet 

var det sjukstuga. De hade egen läkare som var på 

hemmet och där inrättades också en arrest i ”stôllboa”, 

ett garage på andra sidan vägen. Där stod en vakt och 

vid jämna mellanrum var det vaktombyte och soldaten 

marscherade sedan tillbaka till missionshuset, (det 

I krigets skugga 

Siv Andersson 

var lika stort som missionskyrkan i Sunne). 1941 brann 

missionshuset och med det tror jag den militära närvaron 

i Gunnerud upphörde. Varför så många militärer i 

lilla Östra Ämtervik? Det befarades att tyskarna skulle 

komma med trupper till Olsäter med tåg och då skulle 

de stoppas, sades det. 

Ängåsen är ett stort gammalt hus från slutet av 

sjuttonhundratalet. På 30-talet var det inte inrett och 

varmbonat på stora salen och ett litet angränsande rum 

på övervåningen och där bodde militärerna och det var 

inga innanfönster. Det här var under den kalla vintern 

40–41. Det fanns en gammal kakelugn och den kom en 

soldat och eldade i för att det skulle bli lite värme. Det 

var då en gammal stor mur med nio rökgångar och naturligtvis 

blev det soteld. Vi hade vår sängkammare på 

övre våningen och där låg hela familjen. Vi barn hade 

lagt oss och mamma sagt god natt och gått ner då vi 

hörde dån och det var alldeles rött utanför fönstren. 

Soldaterna kom senare, de byggde våningssängar och 

stoppade madrasserna med halm. På hallen snickrade 

de hop ett vapenställ där de hade sina gevär. De gick 

in stora ingången och första dagarna tog en del fel dörr 

och tittade in till oss. Man hörde deras tramp i trappen 

och det var lite skrämmande. De använde utedasset, för 

någon inomhustoalett fanns inte.

Hur de skötte sin hygien och fick mat vet jag inte. Något 

elektriskt ljus fanns inte på salen, utan de drog nog en 

provisorisk ledning dit, så det blev lite ljus. Allt var enkelt 

på den tiden, vi hade elektrisk ström från Kvarntorp 

och det var Isak i ”Kônsa” som monterat det. Vi hade två 

25 wattslampor i köket, en vid spisen och en vid matbordet. 

Köket var långsmalt, så det var svagt ljus och det var 

skomakarlampor och bara en lampa i varje rum. Vi hade 

en radio och det var väldigt viktigt för att kunna följa 

med vad som hände ute i världen. På väggen i kammaren 

satte mamma och pappa upp en världskarta och där 

satte de upp nålar för viktiga händelser. Pappa var med i 

en studiecirkel och de samlades en gång i månaden. De 

var i olika hem och ingen hade bil, utan det var cykeln 

som gällde. Det var Manne Örnberg, Samuel Friman, 

Oskar Nygren, Andreas och Adolf Borg, Anton Jonsson, 

Rudolf Nilsson, Henrik Westlund, Vilhelm Olsson 

m. fl. som deltog. Det var livliga diskussioner när de kom 

samman och det blev högljutt ibland. 

Det var bara de som körde post och taxi som hade 

bil. De hade gengasaggregat bak på bilarna som de fick 

elda i. Mjölkbilen och bussarna hade också aggregat för 

att kunna köra, ingen bensin kom in i landet på grund 

av kriget. Vi fick telefon någon gång under de här åren, 

när vet jag inte, men vi hade nummer 45. 

Vi hade inget kylskåp, men vi hade ett isskåp. Pappa 

tog upp is på vintern och lade i en isbinge han hade 

bakom husen i skogen. Man lade isblocken i sågspån, 

både under och över och det isolerade så pass mycket, 

att det varade under sommaren. Man lade is överst i 

skåpet i ett fack och den smälte långsamt och blev till 

vatten i en plåt på botten av skåpet. Det användes bara 

när det var riktigt varmt, för man förstår att det var 

mycket jobb med det också. 

Annars hade vi som brukligt var ett stort skafferi på 

norra sidan huset, där det var rätt svalt. Mjölken kyldes 

i en källa vi hade på gården och mjölkbilen kom varje 

dag. Tänk vad duktiga husmödrarna var, de fick hushålla 

med det som fanns. Vi som var bönder hade det 

väl bra, för vi hade vanligen grisar som vi födde upp 

och kunde slakta. Vi fick emellertid inte göra hur som 

helst, utan pappa måste till ”Kristidsgösta” Gösta Olsson 

i Visterud och få licens och lämna kuponger. Vet 

inte riktigt hur det gick till, om man var tvungen att 

sälja fläsk, så det inte blev för mycket åt en familj. Fläsket 

saltades ner i en fläsktina och en del röktes. Det var 

den vanligaste middagsmaten, fläsk och potatis. Så gick 

det också till när pappa var till kvarnen och fick säden 

mald, han var tvungen lämna kuponger. Det mesta 

var ransonerat, kläder, skor och inte minst det älskade 

kaffet. Tilldelningen var 7½ hg för 7 månader, så man 

rostade råg och vete och blandade ut, så fick man surrogatkaffe. 

Det var självhushållning som gällde, man 

bakade bröd av eget mjöl och vi hade egen potatis. Vi 

hade höns så ägg fanns, men mamma sparade ihop så 

hon kunde sälja en del i affären, för salt, socker och jäst 

inhandlades där. Vår affär var Tomta och det var Ester 

Backlund som ägde den. 

Det var mycket löst folk ute och tiggde mat. Några 

bröt sig in i källaren och tog saft och sylt och i visthusboden 

stals fläsk och mjöl. Pappa satte upp galler för 

fönstren i källaren och boden och järnslå med hänglås 

för dörrarna. Kommer ihåg en gång vi fick bananer. Det 

var så bestämt att alla barn i Sverige skulle få en banan 

var. Man hade lyckats få hit en båtlast med bananer och 

de skulle delas ut till alla barn. Det var Örnbergs affär i 

Smedsby som skötte utdelandet och pappa hämtade ut 

dem, vad gott det var! 

Det var också påbud om mörkläggning en vinter under 

krigsåren. En man i varje by hade till uppgift att se 

efter att det efterlevdes. I Gunnerud var det Herman 

Backlund som såg till att inget ljus syntes. Kommer 

ihåg lite av det, hur mamma klistrade fast skivor för 

fönstren och vi sprang ut för att se att inget ljus trängde 

ut. Jag minns en mörk kväll då vi var med till ladugården, 

som också var mörklagd. Solvig, Kjell och jag 

lekte utanför ladugården och plötsligt hörde vi en flygmaskin. 

Vid Hagalund, det låg mitt i emellan Gata och 

Ängåsen, tände planet plötsligt en strålkastare ner mot 

marken och sökte orientera sig. Vi blev alla tre ordentligt 

uppskrämda och sprang in till mamma och faster 

Anna som höll på att handmjölka. Vart flygplanet tog 

vägen vet jag inte. 

Ibland förirrade sig tyska plan in över Sverige. Solvig 

var på väg till skolan i Smedsby en dag och då kom 

ett flygplan med hakkors på låg höjd. Hon blev rädd, 

kastade cykeln och kröp ner i diket. Det var ingen fara, 

men helt klart blev hon rädd. 

En gång fick vi bli med pappa på bio till Prästbol. 

När vi cyklade hem var det mörkt och när vi stod i 

Sundströmsbacken och såg västerut, var det som fyrverkeri. 

Det blixtrade och så hördes muller från krevader. 

Det hördes säkert många gånger, men det här minns 

jag särskilt. 

Under krigstiden samlade man in skrot och lump, 

som sedan kunde omvandlas till nyttiga saker, inget fick 

förfaras. Sparsamhet var en dygd, alla kläder lappades 

och lagades och alla strumpor stoppades. Pappa halvsulade 

också pjäxor och skor. 

Freden kom 5 maj 1945 och jag gick i andra klass i 

småskolan och jag kommer ihåg glädjen vi kände, att 

nu var det äntligen fred. c 

19

20 

Välkommen 

in till oss! 

Telefon 0565-174 00 www.fryksdalenssparbank.se

Mårbackas intendent går i pension 


Mårbacka Minnesgård öppnade 1942 och har 

sedan dess haft igång sin verksamhet. Men 

trots att gården har åtskilliga år på nacken 

har förvånansvärt få innehaft posten som intendent: 

Karl-Olof Olsson, Claes Junedal, Ragnar Ramström, 

Herta Hedlund och Britt Wendling är de som kan 

skryta med titeln. Anledningen är främst att den förste 

intendenten Karl- Olof Olsson innehade sin tjänst från 

1942 fram till en bit in på 1980-talet. 

Nu är dock ett nytt intendentbyte på gång. Britt 

Wendling, intendent på Mårbacka sedan 2001, kommer 

att gå i pension vid årsskiftet. Östemtingens redaktion 

sökte upp Britt för en pratstund. 

Red: Vad tar du med dig från Mårbacka, vilka minnen 

är starkast? 

BW: Det som betytt mycket för både mitt arbete och 

min personliga utveckling är all kunskap jag fått om 

den fantastiska kvinnan Selma Lagerlöf. Genom att få 

frågor och träffa olika människor, har jag ständigt lärt 

mig något nytt, vilket är enormt utvecklande. Jag tycker 

också att sättet att arbeta i säsong är stimulerande. Vi 

är inte alltid i full produktion, utan under en del av året 

ges tid till eftertanke och planering. 

När sedan våren kommer, och verksamheten drar 

igång, är det en fantastisk känsla att få delta i den intensiva 

verksamheten under sommaren. En annan sak som 

jag bär med mig är alla människor jag träffat under årens 

lopp; alla gäster som besökt oss, mottagare av Mårbackapriset, 

journalister, skådespelare och andra som på något 

sätt arbetat med Selma Lagerlöf. Att ha fått möjligheten 

att träffa alla dessa är unikt för det här arbetet. 

Jag kommer också alltid att minnas den härliga 

stämningen på Mårbacka, att varje år få arbeta med 

alla unga, entusiastiska människor som kommer hit till 

minnesgården för att arbeta. Och Selma Lagerlöf är en 

oerhört fascinerande, spännande, stark, orädd kvinna, 

alla superlativer man kan hitta vill man använda om 

henne. 

Red: Du har arbetat mycket i ditt liv, hur kommer du 

att klara pensionen? 

Britt Wendling 

BW: Först kommer det nog kännas som om man bara 

är på semester, vad som händer därefter vet jag inte. 

Men jag ser fram emot att få mer tid för mina fritidsintressen, 

min familj och mina vänner. 

Det kommer givetvis att kännas konstigt att lämna 

en verksamhet som för mig har blivit en livsstil. Som intendent 

på Mårbacka är man egentligen i tjänst 24 timmar 

om dygnet alla årets dagar, så förändringen kommer 

att bli markant. Verksamheten finns också starkt i 

ens hjärta och blir en del av en, förändringen kommer 

givetvis att bli stor. 

Red: Tidigare intendenter har i stor utsträckning inte 

lämnat Mårbacka, utan har kontakten med gården och 

hjälpt till, främst med de guidade visningarna, är det 

något för dig? 

BW: Det vill jag naturligtvis väldigt gärna göra om jag 

blir tillfrågad. 

Vi tackar Britt för hennes tid som intendent, önskar 

henne lycka till i fortsättningen. c 

21

Vems var stegen? 

Birgitta Gynnemo 

Sommaren 2002 hade Värmlandsoperan lagt ut en 

föreställning på Mårbacka. Det var en skådespelerska, 

en dansare och en musiker. Man hade valt 

ut berättelser ur Mårbackaserien som man dramatiserade. 

En gång var ett 40-tal barn samlade i det hörn av 

den gamla ladugården, som man byggt upp till en liten 

teaterlokal. 

Föreställningen började. Den handlade om paradisfågeln. 

Barnen var helt gripna av framställningen och 

lyssnade intensivt. Då hördes plötsligt en dörr smälla 

igen och steg gick över golvet utanför lokalen ända fram 

till det förhänge, som avskiljde den del av ladugården, 

där föreställningen ägde rum från resten av ladan. Producenten, 

som satt med, blev irriterad över taktlösheten 

att störa föreställningen, så hon tittade bakom förhänget 

– men där stod ingen. Inga steg tillbaka hördes heller. 

Strax därefter började någon snyfta i lokalen. Producenten 

tyckte, att det var litet sött att något barn blev 

så rörd av historien om den lama Selma, som får se paradisfågeln. 

Hon sökte med blicken var det barnet satt. 

Hon tittade på varje barn. Noga. Inget av dem snyftade. 

Hon märkte var ljudet kom ifrån, men åt det hållet 

fanns inget snyftande barn. Inte i resten av lokalen 

heller. Efter hand avtog snyftningarna. 

Inte bara producenten utan också de agerande hade 

hört såväl steg som snyftningar. Men vem var det som 

snyftade? Och vems var stegen? c 

Per-Arnes 

Byggfirma 

Bävik, Bosserud 

686 96 Östra Ämtervik 

070-561 33 40 

per-arnes.byggfirma@bredband.net 

Exempel på tjänster vi utför 

x Byggnadsarbeten 

x Trädgårdsarbete 

x Jordbruksarbeten 

x Skogsarbere 

x Trädfällning 

x Målning 

x Lastbil-, truck-, och busskörning 

x Hushållsnära tjänster 

Norra Ås 38, 68696 Östra Ämtervik 

tel. 0565-30226, 070-3386656 

fax 0565-30913 

bengt.soderberg@brevet.nu 

www.folkafa.se 

23

Sågade & Hyvlade trävaror 

Byggmaterial – legoSågning 

besöksadress 

Prästbol 


tfn 0565-30078 

Här finns fönstren till Ditt hus 

Underhållsfria fönster, aldrig mer skrapa eller måla om 

Sänker Dina uppvärmningskostnader 

Tillverkas exakt efter de mått Du beställer 

Designa fritt med profiler, stolpar, spröjs, funktion 

Egen leverans till Dig direkt från fabrik 

Våra egna hantverkare monterar fönstren 

Generösa garantier 

Ring oss idag för kostnadsfritt besök. 

Vi offererar med eller utan montage. 

Fönstermäklaren Väst. Erik Axelson 

0565-301 12, 070-36 301 12 

erik@fonstermaklaren.se 

www.fonstermaklaren.se 

Vad gör du ôm dagan 

Sunnström? 

Efter att en granne ställt denna fråga insåg jag 

att det var hög tid att presentera vad mitt företag 

KM idé jobbar med. 

Kjell Sundström 

Gunnerudstorp 26 


( 0565-303 20 

kjell@km-ide.se 

www.km-ide.se 

H Reklamfoldrar 

H Vykort 

H Tidningar 

H Böcker 

H Hemsidor 

H Annonser 

H Bildbyrå 

Catering för Er fest 

Telefon 073-047 55 61 

www.mellbymatgladje.dinstudio.se 

Försäljning av kläder från Green House 

Öppet tis–tors 16.00–19.00 

lörd 12.00–16.00 

Välkommen 

25

26 

Selma Lagerlöfs trädgård 


Selma Lagerlöf har lämnat efter sig ett arv i form av 

sina verk som är kända långt utanför Sveriges gränser. 

Berättelser som Gösta Berling, Nils Holgersson, 

Kejsarn och Jerusalem gjorde henne världsberömd 

och 1909 fick hon ta emot Nobelpriset i litteratur. 

Men Selma Lagerlöf har också lämnat efter sig ett annat 

arv; gården Mårbacka, barndomshemmet som hon 

använde som förebild för bland annat Lövdala i Kejsarn 

av Portugallien, Gösta Berlings saga och den lilla herrgården 

i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. 

Selma Lagerlöf kallade en gång Mårbacka för sitt 

livs stora kärlek och hon var inte bara författare, utan 

bedrev också jordbruk och var en stor trädgårdsentusiast. 

Vid hennes död 1940 omgavs boningshuset av en 

stor trädgård, med rabatter, köksträdgårdar, frukträd av 

olika slag, lundar och buskar. 

Det gamla Mårbacka 

Mårbackas dokumenterade trädgårdshistoria sträcker 

sig från slutet av 1700-talet och framåt. Selma Lagerlöf 

berättar i sina självbiografier att hennes farmors far, 

komminister Erik Wennervik, var son till en trädgårdsmästare 

och hade ett stort trädgårdsintresse. Så här 

skriver hon i sin självbiografiska bok Mårbacka: ”Det 

var pastor Wennervik som hade anlagt den stora köksträdgården 

med kryddsängar och fruktträd norr om 

boningshuset och det lilla roskvarteret utanför västra 

gaveln. Han skulle ha varit son till en trädgårdsmästare 

och varit ganska kunnig i trädgårdsodling. Många små 

rosenbuskar och ympade äppleträd som ännu funnos 

vid bondgårdarna i Ämtervik hade han varit med om 

att plantera”. 

Selma Lagerlöfs far Erik Gustaf föddes här på gården 

1819 och tog över gården i mitten av 1800-talet. Han 

hade stora ambitioner och planerde bland annat att förvandla 

boningshuset till en tvåvånings herrgård och till 

en sådan krävdes en ståndsmässig trädgård. 

Erik Gustaf anställde en trädgårdsmästare som tidigare 

arbetat vid de stora herrgårdarna runt Fryken. 

Han fick i uppdrag att skapa en herrgårdsträdgård åt familjen 

Lagerlöf. Selma Lagerlöf berättar: ”På den tiden 

fanns i Fryksdalen en gammal trädgårdsmästare, som 

i sin krafts dagar hade skött trädgårdar på flera stora 

ställen...... Löjtnanten hade bett honom komma till 

Mårbacka, och på våren, så snart som tjällossningen var 

överstånden, visade sig gubben där med sina planer och 

ritningar. Trädgårdsmästaren förklarade för löjtnanten 

att det inte längre var brukligt att följa den stränga franska 

stilen, utan nu skulle alla gångar vara slingrande 

och alla rabatter skulle vara avrundade med lediga och 

behagliga former. Och han kallade detta, som han nu 

planlade på Mårbacka, för engelsk stil. Men löjtnanten 

hade nog sina misstankar, att stilen var gubbens egen 

och alls inte av något utländskt ursprung”. 

Livet på Mårbacka verkar ha varit idylliskt, men det 

fanns orosmoln på den lagerlöfska himlen; tiderna blev 

sämre, Erik Gustafs projekt hade blivit kostsamma och 

hade inte resulterat i de ökande intäkter familjen Lagerlöf 

hade hoppats på. Trädgården var ett av de få projekt 

Lagerlöf lyckades genomföra med gott resultat, men år 

1885 avled Erik Gustaf Lagerlöf, alkoholiserad och utfattig. 

Familjen tvingas sälja gården några år senare. 

Återköpet 

Selma Lagerlöf arbetade vid tidpunkten för Mårbackas 

försäljning som lärarinna i Landskrona. Hon debuterade 

som författare 1891 med Gösta Berlings saga, men 

medan Selma Lagerlöfs karriär som författare gick från 

klarhet till klarhet gick det sämre för barndomshemmet. 

Gården bytte ständigt ägare och förfaller. År 1907 

avled Selma Lagerlöfs faster Lovisa och hela familjen 

återvände till Östra Ämtervik för att begrava henne. 

Selma Lagerlöf passade på att besöka Mårbacka och 

blev förfärad över hur förfalln gården var. 

”Folk rådde oss att inte fara dit (till Mårbacka), men 

vi tyckte att vi ville. Det var emellertid mycket svårt. 

Det var förvandlat till bondstuga... med dålig lukt i 

rummen och inga andra möbler än norrländska sängsoffor 

och några lådor. Träden i trädgården stodo kvar, men 

gångarna hade ju vuxit igen... Föreställ dig att du hade 

övergivit en gammal mor i många år och finner henne i 

fattigdom och elände, så kändes det. Hundratals turister 

lär besöka stället nu om somrarna. Bara för den skull 

kan det inte få vara som det är”. 

En av Selma Lagerlöfs första åtgärder, efter att ha 

köpt tillbaka huset, blev att restaurera trädgården. Hon 

hade ett stort intresse för trädgården och planerna var 

stora och många. Men hon klarade det inte ensam, utan 

anställde en trädgårdsmästare. Trädgårdsmästaren hette 

Ruth Brandberg och var en av Selma Lagerlöfs elever 

från landskronatiden som utbildat sig till trädgårdsmästare 

i England. Ruth fick sin första anställning som

Selma Lagerlöf och Ruth Brandberg i trädgården på norra sidan huset. ©Mårbackastiftelsen 

trädgårdsmästare på Mårbacka och började med liv och 

lust genomföra Selma Lagerlöfs trädgårdsvision. 

Ruth noterade i ett brev hur intresserad Selma Lagerlöf 

var av trädgården: ”Och allting såg hon, allting la 

hon märke till. En ny blomma som slagit ut, melonerna 

som började svälla i drivbänkarna, de första tomaterna, 

kålmaskarna som åt upp kålen, ärterna som vivlarna 

naggade sönder bladen på. Jag brukade skynda mig ut 

om morgnarna, ty jag ville vara först att upptäcka både 

det som var bra och det som var dåligt. Men när potatissjukan 

visade sig, hade Selma sett den före mig.” 

Köksträdgården 

I slutet av 1800-talet innehöll herrgårdarnas köksträdgårdar 

en enormt stor variation av grönsaker. Artrikedomen 

kom att minska under 1900-talet, men här i Mårbackas 

trädgård befinner vi oss fortfarande kvar i 1800-talet. 

Grönsaker som odlades på Mårbacka under Selma Lagerlöfs 

tid var bland annat ärtor, vitkål, blomkål, bönor, 

syltlök, sparris, rödbetor, potatis, purjolök, palsternacka, 

mangold, majrovor, schalottenlök, dill, foderbetor, gräslök, 

vitlök, höstkål, jordärtskocka, kronärtskocka, rädisor, 

rabarber, pepparrot, persilja, palsternacka, dill, gurkor 

och kålrot. Dessa grönsaker och rotfrukter nämns i 

planritningar och kartor över trädgården. 

Många av de grönsaker som odlades i Mårbackas trädgård 

sålde Selma Lagerlöf till hotellen i Sunne. Givetvis 

användes också grönsakerna och frukten till hushållet 

på Mårbacka. 

För Selma Lagerlöf var Mårbacka inte bara ett hem, 

utan också en inspirationskälla där hon hämtade mycket 

material till sina berättelser. Det övernaturliga spelade 

alltid en stor roll i hennes verk och mycket hämtades 

från den närmaste omgivningen. I ett otryckt utkast 

som förmodligen var tänkt att tryckas i Selma Lagerlöfs 

självbiografiska bok Mårbacka kan man läsa: ”Om 

hösten när det blir mörka kvällar, händer det sig så underligt 

här på Mårbacka. Sitter jag på verandan, sysslolös 

och tänkande på just ingenting, då... tycker jag mig 

skymta gestalter som skynda undan från gårdsplanen. 

Om någon befinner sig för långt därframme upplöses 

den i dimma. Jag ser dock skymten av en vit liten fot, 

ett och annat grönt skört. Under en syrenbuske har jag 

en gång sett själva skogsfrun. Hon låg på rygg och hade 

dragit ner en ros mot sitt ansikte. Hon hade berusat sig 

av doften, så att hon inte hade besinning att försvinna 

i tid. Men då jag märker sådant reser jag mig strax och 

smyger på tå in i huset. Det är grannarna i skogen. 

Jag går min väg därför att min närvaro inte är önskvärd, 

men jag är ej alls rädd”. 

27

28 

Ett urval av växter 

I Selma Lagerlöfs rabatter fanns astrar, gyllenlack, krasse, 

luktärter, borstnejlikor, lövkoja, zinnia, ringblommor, 

förgätmigej, pensé, tagetes, reseda, vallmo, digitalis, 

gyllenlack och mängder av rosor. 

Växterna har många gånger en intressant historia och 

har i många fall använts som läkeväxter eller förknippats 

med viss övertro. Exempel på detta i Selma Lagerlöfs 

trädgård är bland annat: 

Löjtnantshjärta: Kom till Sverige först 1851, även om 

Linné hade försökt att föra den till landet redan under 

1700-talet. Hans lärjunge förväxlade dock den 

sibiriska nunneörten med löjtnantshjärta och kom 

hem med fel växt. Linné blev dock mycket förtjust 

i växten och den spred sig till trädgårdarna i landet 

och finns även här på Mårbacka. Namnet löjtnantshjärta 

lär komma av att drar man isär kronbladen 

upptäcker man att de inre kronbladen och ståndarna 

har formen av en flicka och drar man isär de inre 

kronbladen ser man en flaska. Detta var, menade 

man, det som fanns i ett löjtnantshjärta och därav 

namnet. 

Borstnejlika: ”Dessa blommor används varken till mat 

eller medicin. De få fylla trädgården för sin skönhets 

skull. De lyser upp vackra damers barm och 

År 1996 publicerade Kyrkliga Arbetskretsen en receptbok 

med recept på både matbröd och kaffebröd. Här 

följer några tips om man är sugen på bröd. 

Morotsbullar 20 st (matbröd) 

100 g margarin 

5 dl lättfil 

50 g jäst 

2 tsk salt 

2 tsk kummin 

1/2 dl honung 

3 dl rårivna morötter 

7 dl grahamsmjöl 

6–7 dl vetemjöl 

Beredes som vanlig jäsdeg. Rullas till bullar, jäses på 

plåt 30 minuter. Gräddas i 200°, 12–15 minuter. 

de används till girlanger och dekorationer”. Citat 

ur Dinathus barbatus, en örtabok från 1597 av John 

Gerard. 

Pion: Infördes till Skandinavien 1050–1400. Namnet 

kommer från grekiskan Paionios, läkande. Paion 

var de grekiska gudarnas läkare och slapp, tack 

vare sin skicklighet, att förpassas till dödsriket utan 

förvandlades istället till en pion. Mycket övertro 

förknippas med pionen och man ansåg att växten 

var helig. Bland annat trodde man att den härstammade 

från månen och därför var självlysande, vilket 

gav skydd. En tämligen drastisk dekokt bestod av 

det krossade kraniet från en hängd tjuv och pionfrön, 

men man kunde också bara hänga upp en bit 

av roten för att bland annat få skydd mot nattmaror 

och epilepsi. 

Iris: Är en av de äldsta trädgårdsväxterna och finns avbildad 

på gamla egyptiska väggmålningar och på 

målningar i palatsen i Knossos på Kreta, daterade 

för över 4000 år sedan. Iris finns i många färger 

och kallas för regnbågsblomman efter den grekiska 

gudinnan Iris, gudarnas budbärare. Hon använde 

regnbågen som landsväg och den färgade av sig på 

hennes fötter. När hon klev ner på jorden växte 

mångfärgade irisar upp i hennes fotspår. c 

Spröda potatismjölskakor (småkaka) 

100 g margarin eller smör 

20 g socker 

100 g vetemjöl 

1/2–1 msk vaniljsocker 

Lägg alla ingredienser på bakbordet och arbeta samman 

till en slät deg. Rulla längder och skär i lagom bitar. 

Forma till runda bollar som trycks till något. Lägg dem 

sedan på smord plåt och tryck dem korsvis med gaffel. 

Grädda i 200° till de blir svagt guldbruna. 

Jullöv (småkaka) 

1 hg socker 

1 hg smör 

1 ägg 

3-4 hg vetemjöl 

2 små tsk hjorthornssalt 

Blanda allt och låt det stå kallt. Kavla degen, ta ut kakorna 

med mått. Pensla med vatten eller ägg, doppa i 

pärlsocker och mandel. Grädda 175–200°. c

En äkta lanthandel 

Här kan du handla livsmedel 

Och dessutom... 

Bensin och apoteksvaror 

Ladda kontantkortet till mobilen 

Ombud för Svenska Spel 

Välkommen till Landsbygdens Dag 

i juli 2011 

2010 

Tel 0565-300 01, 070-523 00 03 

www.prastbolshandel.se 

LANTLIGT 

Boende och upplevelser 

Bed and Breakfast 

Vi hyr även ut till 

Konferenser, kurser, sammankomster 

kafferep, föreningsmöten 

och kalas 

Välkomna till oss 

Amo Engåsberg och Gunilla Ramström 

0565-30909 

www.gunnerudsgarden.se 

Svenskproducerad mat 

är bra för klimat och miljö 

Solrosen Hemhjälp 

Solrosen erbjuder 

- Städhjälp 

- Enkel företagsstädning 

- Kemikaliefri städning 

- Flyttstädning 

- Privat hemtjänst 

- Hushållsnära tjänster 

Hör av dig till oss: 

Maria Eriksson 

Solrosen Hemhjälp 

Kärr 134 

686 98 Gräsmark 

0565-300 00, 070-648 86 25 

solrosenmaria@yahoo.se 

www.solrosensunne.com 

29

30 

Svea Andersson minns 

Lars Nilsson text & foto 

Brittsommarsolen flödar över Sunne en härlig 

septemberlördag när nedskrivaren bestämt 

träff med äldsta medlemmen i Östra Ämterviks 

hembygdsförening, Svea Andersson, född och uppväxt 

på gården Ve Älva, några stenkast norr om Mårbacka 

för att prata minnen från alla år som både hembiträde 

och piga som hon själv uttrycker sig, innan giftemålet 

i Östra Ämterviks prästgård med Stig Andersson från 

Visterud den 1 augusti 1942. Men även unika minnesbilder 

från möten med Selma Lagerlöf. Svea 92 år ung 

och makalöst pigg, där man verkligen kan tala om hästminne, 

blev efter mer än tio år som hembiträde både i 

Fryksdalen, Molkom och Karlstad, äkta hälft med Stig 

Andersson från Lillsten i Visterud, Östra Ämtervik. 

Levde med sin familj som bondhustru – dottern Anita 

och sonen Kjell föddes 1945 respektive 1950 – under 

59 år. Maken Stig, en legend inom travet i Fryksdalen 

avled år 2001. 

Barnbarnet Henrik övertog Lillsten och Svea bestämde 

sig för att flytta till en oerhört mysig lägenhet 

i Sunne, där fru Andersson kan se tillbaks på ett långt 

och innehållsrikt liv, som även är knutet till hembygdsföreningen 

i Östra Ämtervik: 

– Om vi ska börja med det kulturella så tror jag mig 

vara medlem från början. Då hade jag ju redan bott i 

Visterud sedan 1942. 

– Kom även med i styrelsen en tid och hade mycket 

trevligt vid Ås Brunn tillsammans med både Britta Olsson 

på Berget i Bävik, Anders Friman, som båda var 

ordförande. Sven Kragh var med på min tid och vi hade 

styrelsemöten både hemma på Lillsten, i Bävik och hos 

Inga och Anders Friman i Smedsby, minns Svea, som 

idag nöjer sig med att vara den troligen äldsta medlemmen 

inom hembygdsföreningen. 

Första jobbet 

Innan fyllda 14 år slutade Svea Andersson skolgången i 

Mellby, någon kilometer från sitt hem efter de sex obligatoriska 

åren. Svea näst yngst av fem syskon, hade mist 

sin far vid åtta års ålder. Mor dog innan Svea blivit 17 

år. En dag kom grannen Karlot Kareliusson hem till 

Sveas mor och funderade på om inte Svea kunde följa 

med honom till ett vägbygge mellan Bäckebron och 

Elofsrud. Grannen hade åkeri och behövde ha hjälp 

med matlagningen. 

– Mamma var tveksam till om jag kunde klara den 

biten. 

– Hon kan väl 

i varje fall elda 

i spisen, bönade 

Kareliusson. 

– Det var på 

våren 1933. Jag 

följde med och 

skötte hushållet. 

– Minns väl särskilt 

en dag. VägmästarenJohannes 

Olsson kom 

Svea är en trogen Östemtingläsare 

för att inspektera. 

Jag fick förtroendet att bjuda båda på middag. Köttbullar 

och potatis för att avrunda alltsammans med sagogrynssoppa. 

Fick bästa betyg för alltsammans. Då var 

jag inte så lite stolt, efter två månader där vi bodde i 

missionshuset i Elofsrud. 

När Svea kom hem till mor, låg ett brev på bordet. 

En kamrat till Svea, Märta Eriksson, som hade sitt hem 

ännu närmare Mårbacka, visste att Svea var utan arbete. 

Märta som jobbade hos en familj Wallin i Prästbol, 

var inne på posten i Prästbol, där Zandra Schullström 

var föreståndarinna. Zandra sökte hembiträde. Hennes 

man Sten var fyrbyggare på östkusten och sonen Gunde 

som var sju år behövde assistans. 

– På sommaren 1933 fick jag mitt andra jobb. Till 

barnpasset hörde att se till att Gunde kom till skolan i 

Smedsby. Och minns väl att jag fick skjutsa honom på 

cykel, några kilometer söderut. 

– Från tiden hos Schullström, finns ett bestående minne. 

– Enda gången jag fick kaffe på sängen under åren 

som hembiträde var en julafton hos familjen i Prästbol. 

Sten hade kommit hem för att fira jul. Han bjöd alla på 

kaffe den morgonen. 

– Annars brukade det ju vara tvärsom för hembiträdena, 

fortsätter Svea Andersson 

Tredje jobbet 

Sitt tredje jobb fick Svea hos Mia och Nikolaus Johnson 

på Leran i Sunne. 

– Nikolaus var lärare. Deras söner hette Lasse och Natan. 

Efter en tid skulle Natan Johnsson, välkänd lärare 

på Herrhagsskolan i Karlstad samt legendarisk konst- 

och musikrecencent på NWT, som själv hade tre barn, 

anställa ett hembiträde.

– Minns väl när deras dotter som var tio år mötte upp 

med taxi vid centralstationen. Hade ju själv ingen aning 

om hur jag skulle ta mig till Brogatan. Trivdes väldigt bra 

hos Johnssons. Året var 1938 och jag 20 år. Hann även 

vara med om att flytta med familjen några gator bort. 

– Tre barn och massor av tvätt. Råkade tyvärr ut för 

svåra bekymmer med eksem. Fanns ett tvättmedel som 

hette Radion, som jag inte tålde. När jag inte kunde 

tvätta, tyckte jag inte det var någon mening att jobba 

kvar och valde att sluta efter sex, sju månader, även om 

Johnssons där jag länge hade kontakt med dottern, var 

väldigt tillmötesgående. 

Mot Fryksdalen igen 

Via en anställning på Gylleby Pensionat i Sunne, sökte 

sig Svea 1940, mitt under brinnande krig till hemtrakterna. 

Johan Jonsson, ägde och brukade gården När Jon 

Orsan i Askersby. Han var 81 år och nödd om hjälp. 

Hade både fem kor, häst och några andra smådjur. Johan 

bönade och bad. Jag gav med mig och kom till den 

gård som idag är Sunne hembygdsgård. 

– Huset var gammalt och slitet. Det fanns både storråttor 

och avsevärda råtthål. Började med att plåta igen 

efter råttorna. 

– Fick stort förtroende av Johan Olsson. 

– Han tyckte jag skulle sätta upp nya tapeter. Fick 

löfte om att skaffa dem, men hade aldrig ägnat mig åt 

en målares jobb och var bekymrad. 

– Den biten löser du Svea. Jag tvättade tak, kokade 

klister och satte även upp nya tapeter i salen i huset. 

– Mjölkade morgon och kväll. Mjölkbilen kom tidigt, 

så vid halvsextiden på morgonen var jag uppe och både 

tände i spisen och kokade kaffe. Var inte rädd för att ta 

tunga tag. Minns väl på vintern 1940. Hjälpte Johan 

Jonsson med att köra ut gödseln. Var med och lastade 

frusen gödsel i dyngryssen. 

– Innan det blev kvällen, skulle vi ha kvällsgröt. Den 

kokade jag vid halvåtta tiden. Och kunde avsluta en ny 

14-timmars arbetsdag. 

– Långa och tunga pass. Och avlöningen? 

– Minns jag väl. Hos Jonsson fick jag 40 kronor i månaden. 

Men då jobbade vi även på söndagarna 

– Jag var kvar hos Johan i elva månader. 

– Ett minne hos Jonsson bleknar aldrig. 

– Ingen, ingen där jag jobbat visade samma tacksamhet 

som Johan Jonsson, som fortsatte med sina djur en 

tid efter att jag slutat, berättar Svea Andersson. 

Från Askersby flyttade Svea sedan under några månader 

till Bergstorps Skola vid Norums gård i Molkom 

som hembiträde. 

– Där jobbade jag från februari 1941 till juli samma 

år. Vände åter till Askersby. Minns jag väl eftersom jag 

cyklade från Molkom, ungefär fyra mil. 

– Hulda och Johan Sundqvist När Nils Persa ville ha 

hjälp. 

– Stor familj, åtta kor och mycket jobb. Den äldsta i 

familjen var 90 år, den yngste tre. 

– Men Sven Sundqvist, som var 16 år och jag var riktiga 

kompisar och hjälptes åt, minns Svea från hösten 

och vintern 1941 När Nils Persa. Några månader senare 

förlovade sig Svea Andersson med sin Stig och innan 

bröllopet stod 1 augusti 1942 hade flyttlasset för nära 

sex decennier sedan gått mot Stigs föräldrahem, Lillsten 

i Visterud. 

Säljer en tjädertupp till Selma Lagerlöf 

Svea hade sitt hem ganska nära Mårbacka och har sina 

minnen förknippade med både Selma Lagerlöf och författarinnans 

hem: 

– Givetvis finns det dom som än i dag frågar mig om 

mina små bilder från Mårbacka. Några har jag absolut. 

Den allra första är en vinterdag när jag var fem eller 

sex år, erinrar sig Svea. Fick plötsligt se en vacker släde 

med en av de vackra fuxiga hästarna på Mårbacka med 

dombjällra, komma travande på vägen som gick väldigt 

nära mitt hem. 

– I släden som kördes av Johan Åhs anställd av Selma 

Lagerlöf som kusk, fanns både Selma Lagerlöf med rosa 

schal och fröken Lundgren med en ljusblå schal. 

– Jag blev bedårad av det vackra ekipaget, som i nysnön 

åkte något stycke mot Rådomskurvan innan Åhs vände 

tillbaks mot Mårbacka igen med fröknarna Lagerlöf och 

Lundgren. Sprang in och gjorde mamma uppmärksammad 

på slädekipaget. Ett annat minne från tiden med 

Selma Lagerlöf har Svea Andersson från sent 1920-tal. 

– Jag var väl kanske tio år. En tjädertupp hade omkommit 

Ve Älva. På den tiden tog dom emot tjädrar på 

Mårbacka. 

– Jag fick order om att cykla dit med tuppen. Träffade 

inte Selma Lagerlöf den gången. Gick in köksgången. 

Husföreståndarinnan Lundgren öppnade. Någon pengaersättning 

blev det inte. Däremot fick jag med mig en 

påse frukt hem ur trädgården på Mårbacka som ersättning 

för tuppen, och minns samtidigt vilken stor respekt 

jag hade för hunden på Mårbacka som hette Liss. 

Svea var även med och tog avsked från Selma Lagerlöf 

vid kyrkan i Östra Ämtervik. 

– Då jobbade jag ju i Askersby. Vi var flera kamrater 

som cyklade från Askersby till kyrkan. 

– Och minns väl radioreportern Sven Jerrings besök 

vid begravningen med folk från när och fjärran på 

påskafton 1940, slutar Svea Andersson. c 

31

32 

SKALLEN 

Alf Folmer 

Hur har skallen hamnat ovan jord och vilken hädangången 

östämting tillhör skallen? Alf Folmer 

försöker lösa mysteriet genom faktion (fakta och 

fiktion) till en samlad berättelse. 

Jag hade satt blommor på mina föräldrars grav och 

hängt från mig vattenkannan. Det är fint väder. Tar 

en tur runt kyrkogården, men utanför den tjocka 

stenmuren. Här som i gamla dagar begravdes odöpta 

och mördare. På västra sidan av kyrkogården mot Herresta 

prästgård brukar man lägga jord och ställa gamla 

gravstenar mot muren. 

Skatorna från Herresta 

Ett gäng skator kommer flygande från Herresta. Det 

känns som om ”Skatfrua” har jagat iväg skatorna från 

prästgården. Skatorna sätter sig på jordhögen. Här sitter 

redan några som kämpar för att dra fram något från 

högen. Skatorna skriker och slåss om det de hittat. Jag 

går närmare och ser att de slåss om något stort, ljust 

och hårt. En skata får bra grepp och drar fram del av 

en skalle från en människa. Ve och fasa. Jag hajar till. 

Föser bort skatorna som försöker flyga iväg med skallen. 

Några skator kretsar kring mitt huvud och vill anfalla. 

Hur har skallen hamnat i jordhögen är min första 

tanke. Jag måste ta hand om skallen. Jag kan inte bara 

lägga över jord och gå därifrån. Jag går till bilen och 

hämtar en tidning. Packar in skallen i Fryksdals-Bygden. 

Skallen måste ju tillbaka i sin grav. Hur har den ham- 

nat här och vem är skallen frågar jag mig. Jag går till 

Göran Bengtsson, kyrkvaktmästare i Östra Ämtervik. 

Han har sitt kontot i församlingshemmet på andra våningen. 

Döm om hans förvåning när jag visar skallen 

och berättar att den låg i dagen utanför kyrkogården på 

en jordhög – Det kan jag inte begripa, säger han. Det är 

omöjligt, otroligt, rent av mystiskt. 

Vem kan skallen tillhöra? 

Göran tar fram en gravkarta och protokoll för att se efter. 

Jag funderar på vilken osalig ande som nu ligger på 

tidningen Fryksdals-Bygden. Det kan t. o. m. vara min 

farfar, farmor eller farfars far. På bordet ligger dagens 

Sunnenytt. Jag börjar bläddra medan Göran granskar 

gravkartan. Plötslig ser jag en stor annons. Det står: De 

döda leva. Storseans med mediet Michael Conell i Lysvik 

Berga Hembygdsgård. Fredag kl 19. Anmälan till Lena 

0565-71 16 25 Lysviks Esoteriska Center. 

Kanske mediet kan berätta något om skallen, tänker 

jag. Visar annonsen för Göran och föreslår att vi åker 

till Lysvik, är med på seansen och berättar för mediet 

om skallen. 

– Jag skulle gärna vara med, men jag har begravning 

den dagen och tiden, säger Göran. 

– Det tycker jag du skall göra, det låter spännande, då 

kanske vi kan få bevis på att spökerierna i kyrkan inte 

är påhitt. 

Kan seansen ge svaret? 

Redan halv sju var det fullpackat med folk på hembygdsgården 

i Lysvik. Det var mest unga människor 

och kvinnfolk. Det verkade som männen höll sig hemma 

för att titta på fotboll i TV. Andar och det esoteriska 

kanske lockar kvinnor. Lena från Mallbacken börjar 

berätta om vår fysiska kropp, astralkroppen och vår själ. 

Att när vi dör är det kroppen som blir kvar på jorden. 

Vår personlighet, själen, anden lever vidare och övergår 

i en annan dimension, till andvärlden. Här lever vi samman 

med de som gått före. Sedan återföds vi till ett nytt 

jordisk liv. Det är själens ekologi: 

– Det finns människor med förmågan att få kontakt 

med de döda. Här i kväll har vi det världsberömda 

mediet Michael Conell. Lena pekar på killen som sitter 

framme vid podiet. En sympatisk man något över 

femtio. Han reser sig från stolen. Hon berättar att han 

talar bra svenska och utbildar medier från hela Europa 

på Ramsberggården utanför Lindesberg. Så börjar seansen. 

Mediet Conell sätter sig i en stol för att falla i trance. 

Det ser ut som han somnade, harklar och ett pipande 

ljud hörs. Han reser sig plötslig och är jättepigg. Ser ut 

över församlingen, närmar sig en kvinna och säger:

– Din son står bredvid dig. Han heter något på e. Han 

hälsar att han trivs i andevärlden. Säger att du skall inte 

sörja så mycket. Jag tittar på kvinnan. Det är ju Greta 

Andersson från Allégatan i Sunne. Hennes son Erik dog 

i trafikolycka förre året, bara 22 år gammal, på väg till 

Broby Grafiska. Kan det vara sant att hennes son står 

bredvid henne? Hon gråter av glädje för att hennes son 

Erik står bredvid. 

– Erik hälsar till sin far att benet snart blir bra, säger 

Conell. Eriks far är hemma och ser på TV med gipsad 

ben. Hur kunde mediet veta detta? 

Lägga tillbaka skallen 

Plötslig vänder sig mediet till mig och säger: 

– En mycket gammal man står vid din sida. Han har 

kort skägg, är klädd i kostym och ser ut som en lärare. 

Han säger – du skall lägga tillbaka det du tog, där det 

hör hemma. Så försvann den gamle mannen, det var det 

enda han ville, berättar mediet. Jag svettas när jag får 

höra detta. Det måste vara skallen som jag skall lägga 

tillbaka. Hur kunde mediet Conell få fram detta? 

Sitter resten av kvällen bara och tänker på detta. Efteråt 

när alla gått, berättar jag historien om skallen för 

Lena och Conell. Jag frågar om han kan säga vems skallen 

är? 

– Jo, men det kan jag inte göra nu. Ring till Ramsberggården 

så kan vi bestämma tid och plats nästa gång 

jag skall till Lysvik. Redan samma kväll ringer jag Göran 

Bengtsson och berättar om seansen. Han blir jätteförvånad: 

– Säg till mediet att han kan komma till församlingshuset, 

en kväll när ingen annan än vi är där, säger Göran. 

Dagen efter ringer jag Ramsberggården. Onsdag 

fjorton dagar senare skall han åter till Lysvik. Han kan 

komma på tisdag kväll. Vi avtalar klockan sju på kvällen 

i församlingshuset. Conell kommer med egen bil. 

Jag beställer rum på Solbacka för en natt. 

Seans i församlingshemmet 

Alla har gått hem för dagen. Prästen Joakim Leroy med 

familj är bortrest. Göran och jag väntar i församlingshemmet. 

Skallen ligger på bordet, prydligt på tidningen 

Fryksdals-Bygden. Medan vi väntar försöker jag med en 

inre syn och fantasi att klä skallen med kött och blod, 

för att se hur han, eller hon såg ut under tiden på jorden. 

Eftersom han eller hon är från kyrkogården måste det 

vara en från socknen. 

En gubbe eller gumma, släkting, granne eller bekant. 

Jag tycker jag ser min morfar Gustaf, ibland moster Frida. 

Får vi i kväll reda på vem skallen tillhör? Så kommer 

bilen. Vi går ned till parkeringen. Vi önskar Michael 

Conell välkommen och går upp till Görans kontor. Vad 

kommer att hända? Vi börjar. Göran hämtar en bekväm 

stol som mediet skall sitta i, och tar fram ett glas vatten. 

Michael Conell är redo. Sätter sig. På bordet bredvid 

honom ligger skallen av den okände. Mediet skall göra 

psykometrisk seans. Han skall lägga handen på skallen 

för att få bättre kontakt med den döde. Göran och jag 

sitter i var sin stol. Jag med anteckninsblock för att skriva 

ner det jag hör och vad som skall hända. Mediet lutar 

sig bakåt, blundar, tar några djupa andetag. Ser ut som 

om han sover. Han har höger hand på skallen. Handen 

och skallen börjar skaka häftigt. Så stannar skakningen 

och mediet säger utan att öppna ögonen: 

– Framför mig står en gammal man. Han har kort 

skägg på var sida av ansiktet, men inget under hakan. 

Han är glad för att vi är här. Han säger att han i livet 

var lärare och älskade att spela fiol. Han saknar sin fiol. 

Den fiolen som påstås vara hans är inte den rätta. Hans 

fiol blev stulen och finns nu hos en musiker i Karlstad. 

På min fiol står det NMZ. 

– Det måste vara Nils Melanoz, viskar Göran. Då är 

det skallen tillhörande den gamle läraren från Östanby 

skola som ligger på Fryksdals-Bygden, tänker jag medan 

jag skriver ner det jag hör. 

Kontakt med de döda 

Mediet öppnar ögonen och svettas: 

– Att få kontakt med de döda tar på mentala krafter, 

berättar Conell. 

– Jag såg tydligt den döde. Han var så stilig i sin fina 

kostym och verkade mycket glad att få sagt det han 

ville. Jag såg att det var flera som stod där och ville säga 

något. Därför vill jag gå i trance en gång till. Conell 

dricker lite vatten och sätter sig till rätta och sluter ögonen. 

Nu skakar han i hela kroppen, sedan faller han 

till ro: 

– Här står en annan, också en gammal man som vill 

berätta något. Han är spenslig med magert ansikte och 

står framför mig. Han berättar att han varit präst här i 

kyrkan och bott på prästgården med stor familj. Han är 

glad för att barnen ofta besöker graven. Han berättar att 

den kunskap han får i andevärlden är den sanna: 

– Om jag levat på jorden skulle jag i kyrkan predikat 

att det finns ingen död. Det är bara kroppen som dör. 

På graven står det Sof fridfullt tills Herren en dag Dig 

väcker till eviga friden. Det är fullständig galet. När du 

dör, förs du direkt in i den eviga friden, andevärlden. 

Här tas du emot av kära anhöriga, släkt och vänner 

som gått före. När jag dog togs jag emot av min gamla 

mor och far. Min far var också präst. Ni som lever i 

jordelivet kan inte se oss, men vi på andra sidan ser er. 

Gode Gud, varför hade jag inte denna kunskap på jorden 

och kunde predika om livet och dödens mening. 

33

34 

Istället predikade jag om yttersta dagen, skärselden och 

helvetet. Helvetet finns bara på jorden. I andevärlden 

finns ingen nöd, bara frid och kärlek. Det är andevärldens 

kunskap och visdom vi skall ta med när vi åter 

föds till jordelivet. 

Döda som vill fram till oss som lever 

– Nu är det andra som vill fram, säger mediet. Vem kan 

det vara tänker jag, kanske Oscar i Sjömyrshag, Isak på 

Tômta, löjtnanten eller Selma själv. Mediet tar en kort 

paus. Jag tänker på den händelse Selma själv har beskrivit 

om sin mors begravning: 

– Mors kista står framme i kyrkan vid altaret. Jag hör 

tydligt mors röst: 

– Där i kistan ligger nu min döda kropp som skall 

jordfästas. Jag kände inget vemod då jag tog avsked. 

Det är närmast som en gammal avlagd klänning som 

nu är lagd åt sidan. Varför gråter ni? Jag är ju bland er. 

Se på mitt ansikte, det är inte längre härjat av sjukdom 

eller årens tryck. Åh, ni ser mig inte. Jag lever nu i en 

annan värld, dit era sinnen inte når. Conell skakar och 

pekar där Göran sitter, och säger: 

– En liten gumma tränger sig fram. Hon berättar att 

när hon dog ville hon inte ligga i sin mans familjegrav. 

Orsaken var flera tragiska händelser i den lilla familjen. 

Hon hade bestämd att istället få vila i sina föräldrars 

grav. Nu sitter hennes namn på mannens grav där hon 

inte ligger: 

– Gumman ber mig hjälpa till att namnet blir borttaget 

säger mediet och öppnar ögonen. Seansen är slut. 

Göran säger: 

– Jag är nu övertygad om att det finns ett liv efter döden 

och saker vi inte kan förstå eller förklara. Och att 

det finns spöken. Då är det Melanoz som spökar i kyrktornet. 

Det har jag hört flera gånger att det går i trappan, 

men inte sett något. Då är det han som skall upp 

och spela på den förskräckliga orgeln. Mediet Michael 

Conell är mycket nöjd och säger: 

– Jag kände ovanligt god kontakt. Det var många från 

andra sidan som ville fram med budskap. Jag har seans 

i morgon i Lysvik så jag måste spara på krafterna. En 

seans tar mycket mental energi. 

Jag har skrivit ner allt jag hört. Otroligt och lärorikt. 

Göran och jag är helfrälsta efter seansen. Conell 

åker till Solbacka, Göran till Kvarntorp och jag hem 

till Sunne. 

Till Sture Johansson i Nyskoga 

Jag vill veta mera. Värmland är ju känt för trollkunnigt 

folk, siare och medier. Mest känd idag är det internationella 

mediet Sture Johansson i Nyskoga. Han åker 

ofta till USA där själva Shirley MacLaine är hans trogna 

klient i frågor om det förflutna. Ringer Sture. Jag har 

tur då han nyss har kommit hem från Stockholm. Det 

passar med tiden och jag är välkommen. 

Reser till Nyskoga med skallen fortfarande inpackad 

i Fryksdals-Bygden. I Nyskoga har Sture och fru Turid 

öppnat kursgården Öjeberget. Hit kommer folk från 

hela världen för att lära om en annan verklighet och livet 

efter detta. Frågor som varför lever jag, meningen med 

livet, reinkarnation, utvecklingsläran, det övernaturliga 

och att få kontakt och budskap från de döda. Sture är 

inte ett vanligt medium. Han är kanal och verktyg för 

anden Ambres. Det är en ande som levde på jorden för 

tretusen år sedan i Egypten. Ambres besitter universell 

kunskap och visdom och kan ge svar på allt. 

Sture och Turid möter mig på gårdsplanen. Vi går in 

på hans kontor. Jag berättar att jag har med ett föremål 

som jag vill veta så mycket som möjligt om. Turid som 

är synsk säger: 

– Det är ett föremål från en död person, det kan jag se. 

Hur kan hon veta det? Skallen ligger inlindad i papper 

och plastkasse. Fantastiskt, det är en bra början, tänker 

jag. Sture är betänksam och säger: 

– Jag sysslar inte längre med andar. Jag lånar min 

kropp till Ambres. Genom mig som kanal förmedlar 

han andlig kunskap och visdom. Men jag är villig att 

göra vad jag kan tillsammans med Turid. Hon är medialt 

begåvad och synsk. Vi sätter igång. Ture sätter sig 

bekvämt i en stol som är tillverkad för seanser. 

Turid sätter sig bredvid och håller i hans högra hand. 

Jag sitter med en liten bandspelare och anteckningsblock. 

Sture stänger ögonen, efter ett tag börjar kroppen 

skaka och det rycker i händerna. Turid håller nu i 

hans båda händer. 

Sture och anden Ambres 

Så blir Sture lugn, öppnar båda ögonen, tittar rakt fram 

och reser på sig. Sture verkar förändrad, står med rak 

rygg och ser yngre ut. Tittar rakt fram och säger med 

grov och klar ungdomlig röst: 

– Jag välsignar denna plats, det är Ambres som talar. 

Människan har kommit till jorden för att själen skall få 

möjlighet att ta ett steg vidare i sin utveckling. Jag vet 

att denna seans är till för annat. Därför drar jag mig tillbaka. 

Sture sätter sig och sluter ögonen, rasslande ljud 

som tycks komma från magen. Det ser ut som han sover. 

Så öppnar han ögonen och frågar om Ambres varit 

här. Nu är han som innan seansen, med långsam röst 

som en gammal man: 

– Ambres var här en kort stund, säger Turid. Men han 

ville dra sig tillbaka för att det skulle bli en annan seans. 

– Då sätter vi i gång, säger Sture och sätter sig till rät-

ta. Han sluter ögonen, rycker till en kort stund och det 

ser ut som han sover. Inte något av kroppens skakningar 

som förut. Så säger Sture: 

– Ser en man med kort skägg som står intill paketet 

du har med. Han säger han är glad att vara här, vid 

kyrkogården var det många som ville fram, kunde inte 

berätta, nu kan jag tala om jordelivet, kvinnor, fyllekalas, 

fiol. Ord och händelser kommer så snabbt att jag 

inte hinner skriva ner. Det går fortare och fortare. Tur 

att bandspelaren är på, som tar upp vartenda ord. Meningar, 

personer och händelser flödar fram i närmare 

tjugo minuter. Plötslig tar det slut. Sture rycker till och 

öppnar ögonen: 

– Ambres kom emellan. Han vill ha mig som ren kanal, 

inte användas för kontakt med andar. Tack vare 

bandspelaren har jag allt som blev berättat. Sture beklagar 

avbrottet, men jag är nöjd. Jag har ju allt i bandspelaren. 

Sture och Turid önskar mig välkommen till 

någon kurs. 

Svaret i bandspelaren 

Så fort jag kommer hem till Allégatan i Sunne tar jag 

fram bandspelare. Den fick med allt. Jag börjar sätta ihop 

vad anden sagt genom Sture. Här är ett sammandrag: 

Jag föddes med namnet Nils Olsson. Prästen Svartengren 

i kyrkan sa att han älskade mig. Han tog 

mig ofta med till Fryxell i Sunne, som också sa 

att han älskade mig. Båda gjorde allt för mig. Jag 

var deras allt och gjorde vad de sa. Kan inte berätta 

allt. Fryxell lärde mig mycket, ordnade så att 

jag blev skollärare. Så ordnade Svartengren att jag 

blev organist och klockare i hans kyrka. Så ville 

han att jag bytte namn. Han bestämde att jag 

skulle ha det egendomliga namnet Melanoz, som 

på grekiska betyder Svartengren. 

Ville inte göra vad prästerskapet sa. Ville vara 

fri, började att gå min egen väg. 

Efter varje gudstjänst gick jag samman med andra 

karlar från gudstjänsten till Schullström för 

att ta ”kyrksup”. Ofta var löjtnant Lagerlöf med. 

Det blev många kyrksupar. Jag var duktig att spela 

fiol. Det var alltid fest och glädje. Även efter varje 

bröllop och begravning festade vi, spelade och 

sjöng för de nygifta eller den döde. 

Jag spelade på alla kalas och bröllop i socknen. 

Jag var glad, såg bra ut och hade lätt att få tag i 

fruntimmer. Dom föll pladask. 

Varje år den 17 augusti åkte jag och ”kyrksuparna” 

till Mårbacka för att gratulera löjtnant 

Lagerlöf. Löjtnanten och jag var jämngamla bästa 

kamrater i alla år. 

På Mårbacka läste jag vers och spelade till dans. 

Glädjen var hög och löjtnanten strålade av glädje 

när jag och kyrksuparna var med. Vi skålade och 

söp för löjtnanten, blev orediga, fulla, råa och började 

tafsa på kvinnfolken. Det tyckte de inte om, 

kvinnfolken och barnen drog sig förskräckta in i 

lilla salen. Vi blev så fulla att vi inte kunde stå. 

Inför varje födelsedag var man oroad på Mårbacka 

för att Melanoz och ”kyrksuparna” skulle 

komma och förstöra. 

Jag hade en trogen hustru. Med henne hade jag 

sex barn samt några oäktingar, fader okänd stod 

det i papperen. Det blev så illa att jag gick i konkurs 

och allt jag ägde måste säljas. Det sista var 

min egenhändigt byggda fiol. Sen köpte jag den 

billigaste fiolen jag kunde hitta. 

Det var detta Nils ville få fram, att han under jordelivet 

varit en dålig människa. Han var inte Guds bästa barn. 

Ville nu bikta sig för de levande. Det sista som blev sagt 

på ljudbander var: 

– Lägg tillbaka det ni har, där det hör hemma. Han 

menade skallen. 

Skallen stulen 

Jag åker till Göran i församlingshemmet. Har med ljudbandet 

och skallen. Vi lyssnar på bandet. Går in till 

prästen Joakim Leroy och berättar hela historien. Vill 

att skallen begravs på sin rätta plats i invigd jord. Det 

går inte att få ner skallen i den grav där den hör hemma. 

Göran har grävt en grop på lämplig plats på kyrkogården. 

Vi bestämmer söndagen om tre veckor. Då är 

gudstjänsten i kyrkan samordnad med Sunne kyrka. 

Göran låser in skallen i ett skåp i sitt rum i församlingshuset. 

Ingen annan vet att det skall bli en mycket 

speciell begravning. 

Det är söndag, prästen 

Leroy och jag väntar 

utanför medan Göran 

går upp för att hämta 

skallen. Det dröjer inte 

länge. Göran kommer 

utrusande från församlingshemmet 

och ropar: 

– Skallen är borta, någon 

har brutit upp skåpet 

och stulit skallen. 

Vem stal skallen och 

varför den blev stulen 

är en annan historia. c 

35

36 

Nöjesplatsen framför alla andra i Östra Ämtervik 

på 40-talet var väl Söderby festplats, allmänt 

kallat Kattberget. När jag läste för prästen under 

första halvan av 40-talet varnade han oss blivande konfirmander 

för att besöka Kattberget som han kallade ”syndens 

näste”. Det gjorde ju Kattberget mer intressant. Att 

en festplats i Östra Ämtervik och dess hederliga befolkning 

skulle vara mer syndfull än i riket i övrigt tvivlade 

jag på. Att få en festplats helt spritfri är nog ett önsketänkande. 

Det talas ju numera mycket om kultur. Vad är inte 

musik och dans och gamla festplatser om inte kultur? 

Många är de som på liknande platser som Kattberget 

träffat sin livskramrat och därmed givit präster arbetstillfällen 

i form av vigslar och barndop. 

Sven Lundberg, ett mycket talangfullt författarämne 

skrev i ynglingaåldern korta berättelser om sport och 

utflykter som vi pojkar hade, t. ex. boxning på Berga i 

Skacksjö, där, som han uttryckte det, boxhandskarna 

bestod av lump och strump. Han skrev också om sitt 

första besök på Kattberget. Sven slutade tyvärr skriva 

när han blev vuxen och valde det tunga skogsarbetet 

som sitt levebröd och det arbetet höll han fast med till 

sin för tidiga bortgång. 

Kattberget 

Text och illustration Kalle Där Nol 

Jag dristar mig till att återge Svens berättelse om Kattberget 

här i Östemtingen och hoppas att Sven i sin himmel 

förlåter mig för detta. Vi var ju goda vänner och 

fiskekamrater. Den kanske är något överdriven, men 

vilken författare överdriver inte? Östra Ämterviks egen 

Selma var inte så dålig på att fabulera. Här följer Svens 

berättelse: 

En Skröna från Kattberget 

Nedtecknad av Sven Lundberg i slutet av 1940-talet 

”En bra bit från civilisationen och väl inbäddat bland 

den skyddande svenska skog som bugar sig för sin gäst 

och frände ligger alla drinkares tillflyktsort – Söderby 

festplats. Ja där vill jag leva, ja där vill jag dö, säger den 

spritälskande, det må vara inföding eller någon annan 

Pluddevutt och tar sin kära livsledsagare litern och redan 

lite knäsvag och röd om näsan kommer han sjungande 

och gestikulerande på väg till Emterviks Söder då 

Visteruds Skytteförening arrangerar, men vad intresserar 

det honom, huvudsaken är att har en killiblängare 

i sin kropp och mera i bakpluntan, då känns livet strax 

lite lättare att leva och alla livets bekymmer och odrägligheter 

försvinner för varje dragnagel. 

Ja, ungefär så där låter jag förordet bli till detta san-

na repotage från det så kallade Kattberget då bröderna 

Bengtsson och undertecknad nyligen gjorde templet den 

äran. Väl på den dåliga väg som leder till arenan började 

strapatserna. Redan efter en halv minuts gång hade undertecknad 

gott ner till anklarna nära på och var man än 

gick så plaskade man i gyttjiga dypölar och i det rådande 

mörkret hade ett par kattögon varit värda sin vikt i guld. 

Ja, det var inte utan att man tog sig en tankeställare hur 

de stackars fyllesvinen skall kunna böka sig fram denna 

kväll. Men här finns inga hinder, de ha spolierats och 

varje nykter tanke har allt mer försvunnit för varje hutt. 

Ja, i alla fall så halkade vi iväg bit för bit och sista tampen 

liksom lyftes vi fram av de rytmiska toner som strömmade 

emot oss från den 

rymliga lokalen. 

Där inne är stämningen 

hög. Det är 

som ett enda sorl, 

fast givetvis kommer 

det något avgrundsvrål 

från 

någon överförfriskad 

själ, som höjer 

sig över alla andra 

och de som finner 

det bästa nöjet i att 

dansa böljar fram 

över dansgolvet till 

tonerna av någon 

eggande rumba eller vad det vara må. 

Vi gör ett besök nere i krogen, det verkligt kära tillhållet 

för spritdjävulens offer. Här skålas det, här går 

giftpinnarna upp i rök som bildar täta rökridåer och ur 

dimman skrider groggslagna individer, som med hängande 

ögon raglar hit och dit, förgäves sökande någon ro, 

och ett sluddrigt tal gurgla sig upp ur deras strupar. 

Som sagt, med slö och tom blick vandrar dessa individer 

omkring hårt träffade av spritens hårda och 

mörbultande slag. Ja till och med så hårda att dess ickemotståndare 

måste uppsöka ”kanvasen” för längre eller 

kortare räkningar. Så får de se en kille som de kanske 

aldrig har snackat med förut och rabblar upp den ena 

saga efter den andra, skrattar och skriker, bölar och 

gnäller, och med ett ord, de roar sig kungligt. 

Många gånger kan det liksom ligga och trycka en 

upprörd stämning och inte sällan händer det att det 

drar ihop sig till stor kniv- och revolverafton och då 

är det beklagligt om man inte har turen att vara med. 

Det kanske börjar med att någon lossar grovt artilleri 

mot någon antagonist och sedan är ovädret lössläppt. 

Nu susar högerkardorna om varandra och luften dallrar 

av hotelser och hårda ord. Ur stridsvimlet höjer sig en 

stämma, det ligger något av mord i rösten: ”Håll er ur 

vägen jävla bonksleckerer annars så jävlar anamma ska 

ni få er en smocka så ni går skôjergang te likboa.” 

Sista kapitlet 

Klockan närmar sig 24 och snart förklingar de sista tonerna. 

Vi måste ta våra paltor och följa med strömmen. 

Väl nere på vägen får vi vara med om kvällens poäng: 

KVINNOJAKTEN. Två överförfriskade personer kommer 

raglande från tillställningen och berättar att nu 

ska de ta flickorna efter taljen och de stackars kvinnsen 

tar genast skrikande till harvärjan. Runt, runt går karusellen 

bland folkhopen, 

kvinnsen 

sänder brinnande 

böner om fred, men 

utan resultat. Mörkret 

gör sitt till att det 

inte blir något byte 

för kvinnojägarna, 

och stapplande söker 

de sig andra 

jaktmarker. Platsen 

för skådespelet är 

snart avfolkad och 

vi tre, Bengtsönerna 

och undertecknad 

bemannar våra stålhästar 

för hemfärd och den väntande slafen. 

Ja, detta var liksom en bild av vad som försiggår på 

Kattberget och är det så att man vill vara med och ha 

lite tjo och tjim i livets vår då ska man uppsöka nämnda 

arena.” 

* * * 

Nu finns inget kvar av Kattberget, byggnaden är nedriven 

och sista gången jag besökte det forna danspalatset 

var en dag med spårsnö för många år sedan då jag och 

mina taxar tillsammans med en jaktkamrat som kanske 

hade jakträtt på dessa trakter var dit. Vi skulle undersöka 

om någon räv hade grävt sig in under ruinerna och 

husgrunden, men det hade det inte. Om det var musik 

från storhetstiden eller vindens tjut i den rådande snöyran 

som hördes spelande från grantopparna kunde jag 

ej avgöra. 

Dagens jakt var dock inte misslyckad för kamraten 

sköt en rävhane vid ett gryt strax norr om kyrkan. 

För övrigt tror jag inte att någon av de som svängde 

sina lurviga ben i ”syndens näste” tog någon skada och 

blev sämre människor för det. c 

37

38 

Skrömt i Östra Ämtervik 

År 2009 handlade hembygdsföreningens årliga 

utställning om spökerier i Östra Ämtervik och 

materialet som hittades var förvånansvärt rikligt. 

Östra Ämtervik är antingen en enormt hemsökt plats eller 

också har östemtingarna en enormt livlig fantasi och 

det är förmodligen inte någon slump att Selma Lagerlöf, 

som skrev så mycket om hemtrakterna, ofta hade spökerier 

och annat övernaturligt som tema i sina berättelser. 

Letar man efter spöken kan man satsa på Brattberget 

där en gång en man gick ner sig i en av de sumpiga vattenhålor 

som finns uppe på berget. Mannen hade varit ute 

och supit på självaste julafton och folket i bygden tyckte 

att betedde man sig så på årets mest heliga natt fick man 

skylla sig själv och ingen brydde sig om att dragga efter 

mannen och begrava honom i vigd jord. Av den orsaken 

sägs mannen på Brattberget gå igen än idag. 

Även på Selma Lagerlöfs Mårbacka sägs det att man 

sett och hört en del som inte kan förklaras. Bland annat 

har anställda hört haltande steg över grusgången och 

inne i huset, Selma Lagerlöfs karakteristiska steg eftersom 

hon föddes med en höftskada. 

En novemberkväll gick dåvarande intendenten runt 

med en grupp, han ledde gruppen upp för trappan till 

den övre våningen. När han kom upp i den övre hal- 


len ser han något i ögonvrån som fick honom att vända 

blicken mot den övre salongen och till sin stora häpnad 

står en kvinnogestalt där. Hon skimrar som om hon 

vore omgiven av paljetter och när intendenten steg in 

i rummet tittar hon upp, ser rakt på honom, vänder 

sig om och går rätt in i väggen mot sovrummet som 

ligger intill salongen. Intendenten kunde, den kvällen 

inte komma bort från Mårbacka snabbt nog. När han 

kommer hem försöker han lugna sig så pass mycket att 

han kan skiva ett brev som måste postas dagen därpå. 

Han börjar skriva, först skriver han dagens datum och 

upptäcker till sin förvåning att dagens datum är den 20 

november, Selma Lagerlöfs födelsedag. Vem var kvinnan 

i Selma Lagerlöfs salong? 

Bland tomtar och troll 

Bland de mest förekommande berättelserna om övernaturliga 

varelser i Östra ämtervik är tveklöst historier 

om tomtar. Vi pratar inte om Jenny Nyströms små, 

rara figurer, utan om betydligt mer barska individer. 

Från Humletorp berättas att man fick inte arbeta efter 

klockan 18 eftersom tomten kunde bli upprörd. Den 

siste mjölnaren vid Skacksjö kvarn, Fredrik Moström, 

upptäckte en gång en liten gråklädd gubbe som höll

i hela det stora vattenhjulet, så det inte rubbandes en 

millimeter. Moström begrep att det var tomtens sätt att 

säga att inget mer arbete skulle utföras denna dag och 

hans respekt för den lille grå tomtegubben var så stor att 

han lämnade kvarnen och gick hem. 

På julafton var det speciellt viktigt att inte föra oväsen 

eftersom det var dagen som småfolket var mest aktiva. 

Förde man oväsen hämnades de genom att själva föra oväsen 

hela julnatten igenom och hålla hela gården vaken. 

Det var också viktigt att ställa ut en skål med gröt till de 

små på julaftonskvällen för att visa tacksamhet för det arbete 

som utförts under året och med hopp om att tomten 

skulle fortsätta bringa lycka och välstånd till gården. 

Tomten var en nyckfull varelse, man måste vara snäll 

mot honom (oftast är det en han, tomtemorsor verkar 

vara ett sentida påfund) men man fick inte vara för 

snäll. En kvinna som hade en liten tomte som hjälpte 

henne att diska, ville visa sin tacksamhet genom att sy 

nya kläder till tomten. Kvinnan la kläderna där hon visste 

att tomten brukade visa sig, men nyfiken som hon 

var ville hon gärna veta hur hennes vackra gåva togs 

emot. Hon gömde och väntade på att tomten skulle 

dyka upp. Tomten upptäckte de nya kläderna och var 

mer än nöjd, han tog på sig dem, beundrade sin välskräddade 

uppenbarelse och sa: ”Lull, lull, grann gosse, 

diskar aldrig kärlen mer”. Efter det såg man aldrig mer 

röken av den tomten. 

Tomtar kunde enligt berättelser från Östra Ämtervik 

vara livsfarliga. En piga i Humletorp lurades in i 

berget av tomtar och släpptes fri först åtta dagar senare, 

när klockorna i Ullerud ringde. En man på väg hem till 

Knutserud attackerades av en hel tomtearmé som med 

våld försökte dra in honom i berget. Mannen kämpade 

emot, men för varje tomte han slog ner hoppade två ny 

fram. Mannen lyckades ta sig hem men återhämtade sig 

aldrig, utan dog någon vecka senare. 

Spertus? 

Något som nämns i källorna om det övernaturliga i 

Östra Ämtervik är en tingest som kallades Spertus. En 

spertus var en mask som sades dra in pengar åt sin ägare 

och för att få tillgång till en spertus måste man sälja 

sin själ till Djävulen. Den byteshandeln lär en man vid 

namn Magnus Ljungberg, boende i Prästbol ha gjort. 

Han skulle ha dött någon gång under 1920-talet, och 

hade då i sin ägo en liten ask som innehöll en spertus 

som hade skrapat ihop en förmögenhet åt sin ägare. När 

Ljungberg dog försökte man slå ihjäl den lilla masken, 

men lyckades inte bli av med den förrän man stoppade 

ner den i den döde ägarens mun. 

Spertus nämns även i andra bygder. I Meddelande från 

Dalarnas Hembygdsförbund 1916 kan man läsa följande: 

Det var klart att historierna om ”Spertus”, skalbaggen 

runno oss i hågen, druckna som vi blifvit denna 

minnesrika färd af gammal trolldoms vin. Spertur 

ska sökas medelst metening i tre böndagar, hvarvid 

ett människoöga tjäna som agn. Väl undfången gör 

denna skalbagge en stackars svag människa till allvetande 

och allkunnig. 

Vad finns i sjöarna? 

Vattenväsen förekommer i åtskilliga sagor och ska också 

ha förekommit i Östra Ämtervik. Enligt folktron bodde 

Näcken i Arvidstorpviken. Där har man sett honom 

komma forsande i en halv båt så skummet yrde. 

I början av 1800-talet inträffade en märklig incident 

i Visten. En kyrkvaktmästare hade besökt sin svärfar i 

Humletorp och rodde efter besökte hem till Ullerud. På 

väg över sjön upptäckte mannen att något rörde sig mitt 

i sjön. Han rodde närmare för att undersöka det märkliga 

fenomenet när han plötslig blev anfallen. Han lyckas 

få tag på geväret som låg i båten och skjuter besten rätt 

i gapet. Här skulle historien kunna ha varit slut, men 

några månader senare flöt ett enormt stort djur upp på 

stranden, en stor sjöorm. Hela 26 alnar lång skulle den 

ha varit. 

Kloka gubbar och gummor 

I det gamla bondesamhället var inte läkaren någon ofta 

sedd gäst i stugorna. Blev man sjuk litade man till Guds 

försyn och blev det riktigt illa vände man sig till någon 

klok gubbe eller gumma som fanns i trakten. Dessa 

ansågs kunna bota sjukdomar och var dessutom trollkunniga. 

Högmans-Inga, boende i Högberg, var en av 

dessa. Dessutom fanns det en klok gubbe i Östmansby 

som kallades Snargubben. Han kunde, berättas det, 

stämma blod och bota bölder. Han skar upp bölden 

och när varet fastnat på kniven kastade han denna mot 

en trädstam som stod i närheten. På så vis överfördes 

sjukdomen från människa till träd. 

Många år senare skulle skogen runt Snargubbens 

stuga fällas, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. 

Ingen ville utföra arbetet eftersom den som högg ner 

ett ”smittat” träd tog över sjukdomen som förts över på 

trädet. Till slut fick man tag på en oförskräckt man som 

erbjöd sig att avverka skogen, men då arbetet påbörjats 

gick allt galet. Utrustningen gick sönder och folk skadade 

sig. Skulden för missödena lades förstås på Snargubbens 

trolldom. 

39

40 

Man kunde också föra över sjukdom från en människa 

till en annan. Drabbades ett barn av sjukdom la man 

barnets kläder över tröskeln och den som nästa morgon 

först klev över tröskeln drabbades av den sjukdom 

barnet bar på, vilket i mina ögon var lite oschysst mot 

den stackare som intet ont anade tvingades ta över alla 

krämpor. Men det bästa sättet att undvika sjukdom och 

övernaturligheter var helt enkelt att se till att de inte tog 

sin in i första hand, vilket skedde genom att man la ut 

stål. Allt skrymt hatade stål och placerade man stål vid 

dörrar och fönster var man säker på att ingenting ont 

kunde komma innanför hemmet väggar. 

Tillbaka till Snargubben. Han hade makt, inte bara 

över sjukdomar, utan också över andra människor. 

Hans fru och dotter försökte övertala honom att åka 

till kyrkan, men gubben var tjurig och tydligen upplevde 

han familjen så tjatig att han till slut inte unnade 

dem en kyrkofärd heller, utan skrek efter dem ”Åk ni, 

men så mycket ska jag säga er att ni kommer inte till 

kyrkan”. Det visade sig att ekipaget kom inte längre än 

till Bäviksbacken, där började hästen konstra och hur 

de båda kvinnorna än bar sig åt vägrade den ta ett steg 

framåt. Till sist tvärvände djuret och skenade hem och 

det blev mycket riktigt ingen kyrkresa för Snargubbens 

fru och dotter. 

Åderlåtning och koppning 

En del av de metoder de kloka gubbarna och gummorna 

använde sig av hade faktiskt en bakgrund inom 

den etablerade medicinen, bland annat koppning och 

åderlåtning. Koppning innebar att man slog hål på den 

sjukes hud och satte koppor på huden och sög ut blod. 

Kopporna var gjorda av glas eller horn. Åderlåtning 

handlade också om att befria kroppen från blod, man 

slog hål på en åder och lät en lämplig mängd blod rinna 

ut. Tanken bakom denna metod var en teori som funnits 

i hundratals år; att kroppen bestod av olika vätskor, 

fyra närmare bestämt: blod, slem, gul galla och svart 

galla. För att människor skulle må bra måste dessa vätskor 

vara i balans med varandra, blev det för mycket eller 

för litet av någon västska drabbades man av ohälsa. Typ 

av sjukdom var beroende av vätskornas inbördes obalans. 

För att bota sjukdomar var man tvungen att återställa 

vätskebalansen, vilket gjorde att läkarnas främsta 

medicinska utrustning var kräkmedel, lavemang samt 

utrustning för att koppa eller slå åder, dvs tömma kroppen 

på blod. Blodiglar förekom också. 

Efter hand övergavs teorierna om de fyra vätskorna; 

åderlåtning och koppning förpassades till den medicinskhistoriska 

skräphögen, men levde kvar inom den 

folkliga medicinen ytterliggare en tid. 

Häxor 

Idag har häxorna fått en liten renässans och att vara en 

riktig häxa är nästan lite trendigt. Annat var det på den 

”gamla goda tiden”. Då var häxeri ett faktiskt brott, i en 

konkret juridisk bemärkelse och dessutom ett brott som 

man kunde dömas till döden för. Läser man domböckerna 

från Fryksdals härad verkar det inte ha funnit någon 

större häxhysteri i Östra Ämtervik under 1600- och 

1700-talen, men å andra sidan, läser man om misstänkta 

fall av häxeri i Östra Ämtervik kan man bara dra slutsaten 

att våra häxor förmodligen inte var de skarpaste knivarna 

i lådan om man så säger. 

En stackars kvinna försökte komma till Blåkulla, vilket 

skedde genom att flyga ut genom skorstenen (varför 

använder sig alla övernaturliga varelser av skorstenen för 

att ta sig in eller ut i en byggnad?). Den här stackars 

häxan hade i det här fallet ett problem, hon mindes inte 

trollformlen. Skulle man till Blåkulla löd formeln: ”Här 

opp och här ner, i helvetet ska jag in”. Problemet var 

att den stackars kvinnan bara mindes den första delen 

”Här opp och här ner”, vilket gjorde att hon fastnade i 

skorstenen och bara flög upp och ner som en jojo. Hur 

det gick för henne förtäljer icke historien. 

Vi avslutar med några meningar skrivna av Östra 

Ämterviks stora skräcktant, Selma Lagerlöf, kvinnan 

som älskade spökhistorier. Här kommer några rader ur 

Gösta Berlings saga: 

Har du någon gång givit akt på ett barn som sitter i 

sin moders knä och lyssnar till sagor? Så länge barnet 

hör talas om grymma jättar och sköna prinsessors 

bittra lidande, håller det huvudet upprätt och ögonen 

öppna, men om modern börjar tala om lycka och solsken 

sluter den lille sina ögon och slumrar in så stilla 

med huvudet mot hennes bröst. Se ett sådant barn är 

också jag. Må andra lyssna till tal om blommor och 

solsken, men för mig väljer jag de mörka nätterna, 

fulla av syner och äventyr, för mig de hårda ödena, 

för mig de förvildade hjärtans sorguppfyllda lidelser. 

* * * 

Jan i Gata Åkeri 

Södra Ås 81 


0565-301 01 

070-225 43 94

Kvarnlyckan 

Inger Strandberg Andersson, mjölnardotter 

Östanby skola 1954. Jag står i främre raden som nummer två från vänster, lärarinna är Anna-Lisa Nolinder 

Jag född i Mariefred 1947. Min mor hette Märtha 

Strandberg, och var född i Gustaf Adolfs församling 

1924. Min far, Bror Strandberg, föddes i Kvarntorp, 

Kattnäs i Södermanland 1898. Min far bodde i Hälserud, 

Sunne och drev tillsammans med sin far ett sågverk. 

Min mor var piga i Gräsmark på 40-talet och det 

var så min far och mor träffades. De gifte sig i januari 

1947 och i september föddes jag. 1948 flyttade vi till 

Kvarnlycka där far blev mjölnare. Han skötte också om 

kraftstationen i Kvarntorp. 

Vi hade en ko, två grisar och höns. Lite skog och 

åkrar hörde också till, så vi fick både ved och hö. Jag 

minns bara lyckliga, underbara dagar från den här tiden. 

Hallonhäcken, jordgubbslandet och grönsakslandet 

och alla blommor ser jag framför mig. Pappa byggde 

en lekstuga till mig som jag lekte mycket i. En gång 

när ingen såg mig hittade jag en massa målarfärgburkar 

inne i vedboden. Nu skulle här målas och det blev både 

rött, grönt, rödgult och blått. Då fick Inger stryk av far, 

han var inte glad kan jag lova. 

Far gjorde en gipsdocka till mig som jag älskade så. 

Han gjorde även skidor och en gitarr. Göran i Kvarntorp 

har en leksaksbil som far har gjort, den står nog på 

museet. Bror, som far hette, var tusenkonstnär, det var 

ett helsidesrepotage om honom i NWT på 1950-talet. 

Jag lärde mig cykla på mors stora cykel och en dag 

när mjölkbilen kom, så hade den med sig en ny, blå cykel 

till mig, som pappa hade beställt i Sunne. Vilken 

lycka, vilken obeskrivlig lycka jag kände då. Det finns 

många minnen; doften av nysågad ved på vedbacken, 

när det doftade vår, nybakade bullar och en Loranga, 

doften av snö på vintern, Barnens brevlåda och Karusellen 

som gick på radion. 

Våra grannar var Karl i Kvarntorp, Edward som 

bodde där Rut Schelin senare flyttade. Vidare Astrid 

och Sven, vars son Eskil förolyckades. Jag minns det så 

väl för Astrid och Sven ringde hem och ville att pappa 

skulle skjutsa dom till sjukhuset. Vi hade en ljusgrön 

Ford Eifel på den tiden. 

Sedan hade vi Elin och Herman i Svalhålet, deras dotter 

fick en dotter tillsammans med Eskil, Britt-Marie. 

Henne brukade jag leka med ibland. Så var det Astrid 

och Axel på Tallåsen. Robert kommer jag ihåg, han var 

hemma med sin häst ibland. En gång fick jag hålla hästen 

i tömmarna och pappa fotograferade oss. Det fotot 

fanns att beskåda i Elsa Pettersons skyltfönster i Sunne. 

I ett hus bodde det ett par med många barn, jag har 

tyvärr glömt alla namn. Och så var det Emma och Johan, 

Anna-Lisa med man och två döttrar och på bostället 

bodde en tant. Ute vid vägen till Skacksjö bodde Rut 

och Åke. Jag gick i skolan i Östanby, började där 1954 

och gick efter ettan och tvåan innan vi flyttade till Kil. 

Jag har flyttat en hel del genom åren, men nu bor jag 

i Skåne. När jag åker till Värmland så är jag alltid till 

Kvarnlyckan och tittar. Detta var lite minnen från mitt 

älskade Kvarnlyckan som jag bär i mitt hjärta. c 

41

42 

Historien om den 

blide Löwenborg 

Annette Stenbäck 

Efter att ha gått en stund på Östra Ämterviks 

kyrkogård och tittat på både stora och små minnesmärken 

står jag framför Selma Lagerlöfs grav. 

Sökandet efter gravplatsen till en av förebilderna till 

den blide Löwenborg i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings 

saga, har inte gett något resultat. 

Kyrkvaktmästaren har efter en del efterforskningar 

kommit fram till att Bengt Gustaf Geijer, som han 

hette i verkliga livet, blivit begravd på den så kallade 

allmänningen. Även om jag inte hittat någon gravsten, 

så är intresset definitivt väckt för att ta reda på mer om 

denna person. 

Han föddes den 18 januari 1801 på gården Ransätter, 

numera Geijersgården. Hans föräldrar var brukspatronen 

Bengt Gustaf Geijer och hans hustru Ulrika Magdalena 

Geissler. Sitt namn fick han efter både far och 

farfar. 

År 1814 lämnade han Ransätter och började studera 

vid Trivialskolan i Karlstad. Samma år dog hans far och 

i och med det var barndomen slut. Familjen fick några 

år senare sälja gården och det var då hans kringflackande 

kavaljersliv började. 

Åren 1815–1818 gick han i gymnasiet i Karlstad och 

fick omdömen som ”begriplig” och ”läraktig”. År 1818 

for han till Uppsala där han tog hovrättsexamen, men 

han tjänstgjorde aldrig som jurist. Kanske led han av 

samma dåliga självförtroende som sin kusin Uno Troili. 

Med stor sannolikhet bodde han under studietiden hos 

sin bror Erik Gustaf Geijer. 

I familjen på Ransätters gård ingick hans moster Agneta 

Geissler. Hon var musikalisk och lärde alla barnen 

spela på de instrument som fanns på gården. Där 

fanns två fortepianon, men säkert andra instrument 

också. Kanske var det musik Bengt Gustaf skulle ha 

sysslat med, men det var svårt att försörja sig på detta. 

Att vara son till en brukspatron i den tidens Värmland 

var ingen garanti för att man hade mycket pengar att 

röra sig med. 

Från 1827 till något år in på 1830-talet var Bengt 

Gustaf skriven hos sin bror Emanuel och hans familj på 

Sunnemohyttan. Därefter flyttade han till Eskilsäter, 

där han skrev sig hos Inspektor Simon Göransson med 

adress Säter 2. 

Den blide Löwenborg spelar Beethoven på ett bord. 

Illustration George Pauli. 

Göransson dog redan 1832 och det var troligen då Bengt 

Gustaf köpte egendomen. Det gick några år men av 

drömmen att bli lantbrukare blev det ingenting. Det är 

möjligt att han med sitt oroliga psyke helt enkelt tröttnade 

och ville pröva något nytt. År 1848 flyttar hans 

husfru Anna-Lisa Pfeffer till Övre Ulleruds socken och 

Bengt Gustaf till Kärvinge, Sunnemo, Rudstorp och 

Sunnemo igen 1851. 

De sista åren av sitt liv bodde han för en mindre 

summa pengar årligen som inackordering hos nämndemannen 

och hemmansägaren Nils Jonsson i Bävik. Jag 

har kommit i kontakt med tre olika uppgifter om var 

Bengt Gustaf bodde under sin tid på Nolista i Bävik. 

I ett vindsrum i huvudbyggnaden, i brygghuskammaren 

eller i ett litet hus ovanpå källaren. Däremot hittar 

jag inga belägg för att han skulle ha bott på vinden i 

skolhuset som det tidigare påståtts. Bengt Gustaf dog 

i Bävik av lungsot 1862. Då verkade det som om han 

fortfarande var skriven hos nämndeman Carl Bengtsson 

i Sunnemo. 

Någon gång under Bengt Gustafs liv hände det något. 

Han ”finns” helt plötsligt inte. Kanske har han 

blivit förskjuten av släkten. Breven från hans bror Erik 

Gustaf till släktingar nämner mycket lite om brodern. 

Frågan är vad han han gjort för att förtjäna ett sådant 

öde. Brodern Emanuel på Sunnemohyttan levde också 

ganska isolerad från den övriga släkten.

Många gånger under åren har jag funderat på hur det 

kom sig att Bengt Gustaf blev förebild till en av kavaljererna 

i ”Gösta Berlings saga” När Selma Lagerlöf var 

barn berättades det mycket i hemmet om människor 

i bygden och deras livsöden. Säkert hörde hon berättas 

om ”bruksbokhållare” Geijer som var så musikalisk 

och bror till den ”store” Erik Gustaf Geijer. Eftersom 

han dog 1862 och Selma Lagerlöf föddes 1858 ligger 

det kanske lite sanning i skrönan att han var en av deltagarna 

vid hennes dop. Det är också möjligt att han 

besökte Mårbacka ett antal gånger. Selmas pappa var 

mycket intresserad av musik och omgav sig ofta med 

spelmän av olika slag. Alla kavaljererna är ju lite missanpassade, 

udda, kanske olyckliga individer, som inte 

passade in i samhället och i den gruppen passade Bengt 

Gustaf perfekt. 

Den musikaliske Geijer lär ha spelat på orgeln i Östra 

Ämterviks kyrka när den nyinvigdes på 1840-talet. Är 

detta med sanningen överensstämmande, så har han 

vistats i Östra Ämtervik långt före tiden i Bävik. 

Det har sagts att han var så fattig att han inte hade 

råd att skaffa sig ett eget instrument, utan ritade en klaviatur 

på ett bord istället. Han hade en släkting, som 

enligt traditionen gjort samma sak, men han lär ha bu- 

rit det med sig på ryggen istället. Kanske Selma Lagerlöf 

med författarens rätt inspirerats av dessa personer. 

Enligt en artikel i VärmlandsBygden den 1 april 1975 

skriven av Karl Sandin, berättas en helt annan historia. 

Enligt artikeln skulle Bengt Gustaf ha förfogat över ett 

enkelt piano, men tonen i det skulle ha varit så dåligt 

att Beethoven inte blev njutbar. Var det kanske därför 

han använde sig av ett stumt instrument istället? Då 

kunde han i alla fall inuti sitt huvud höra hur Beethoven 

skulle låta. c 

43

44 

Marc och Karin Broos. 

Alma Löv Museum Of Experimental Art 

Under 2010 drabbades kultursverige av en chock. 

Alma Löv Museum Of Experimental Art, skapat 

och drivet av Marc och Karin Broos, ska 

läggas ned. Beskedet fick en enorm genomslagskraft 

och var den stora kulturnyheten i de svenska rikstidningarna 

och i en hel del små med för den delen. Alma 

Löv Museum har under årens lopp skapat mängder av 

utställningar, skapat stora rubriker i tidningarna, framför 

allt på riksplanet. 

Det är därför hembygdsföreningens styrelse, och 

framför allt Östemtingens redaktion, kände en skammens 

rodnad när vi insåg att det i hembygdsföreningens 

egen tidning aldrig förekommit en enda artikel med 

temat Alma Löv och familjen Broos. Sent ska syndarn 

vakna heter det och Östemtingens redaktion tog kontakt 

med Alma Löv och Marc Broos. 

Red: När ni meddelade att Alma Löv ska läggas ner 

blev ju responsen enorm, och var den stora kulturnyheten 

i de flesta stora dagstidningar, hade ni väntat er det? 

Droppade ni nyheten och väntade på anstormningen 

eller blev ni tagna på sängen av uppmärksamheten? 

Marina Andersson, foto Alf Folmer 

Marc: Beslutet att lägga ner Alma Löv togs ganska 

spontant. Jag, Karin och Sara satt vid datorn och diskuterade 

Alma Lövs framtid, vi hade planer på att lägga 

ner Alma Löv, frågan var bara när. Så Sara gick ut på 

Facebook och skrev att Alma Löv skulle läggas ner. Fem 

minuter senare började media ringa och fråga om museet 

verkligen skulle läggas ner. Det var bara att ta ett 

snabbt beslut; antingen sväva på målet och säga att vi 

lägger ner om något år kanske, eller löpa linan ut och 

säga att vi stänger efter säsongen. Beslutet var mycket 

spontant, men vi känner att det är rätt, man ska lägga 

av när man står på topp. Vi har fått fantastiska recensioner, 

bland annat i Dagens Nyheter. ”Ett av Sveriges 

mest inspirerande museer”. Kulturnyheternas recensent 

i SVT utnämnde Alma Löv till ett av Sveriges mest inspirerande 

museer. Programmet sågs av över en miljon 

tittare och orsakade folkstorm. 

Red: Kommer ni att sakna Alma Löv? 

Marc: Vi ville, som sagt var, avsluta när vi stod på topp 

och dessutom kände vi att vi var färdiga med projektet.

Interiör från Alma Lada. 

Sen har givetvis en hel del andra faktorer spelat in, t. ex. 

bidrog en konflikt med en granne. Vi började dessutom 

få för många gäster, vårt ideal är max förtio personer/ 

dag, annars förlorar man den personliga kontakten med 

besökarna som är en så viktig del av projektet. Med 

många besökare ökar också risken för att förvandlas till 

en institution, vilket aldrig varit projektets syfte. Det är 

lätt att man blir etablerad och förvandlas till ett besöksmål 

och meningen med Alma Löv har aldrig varit att det 

ska vara till för förströelse eller avkoppling. Förströelse 

och avkoppling får aldrig vara konstens främsta mål. 

Red: För många besökare skulle inte vara ett problem 

för de flesta museer. I dag förs ju en ständig diskussion 

i museivärlden om just besökssiffror och man diskuterar 

kultur utifrån ett företagarperspektiv, man ska vara 

kulturentreprenör. 

Marc: Hade jag varit entreprenör hade Alma Löv aldrig 

startats, jag har aldrig sett projektet som en inkomstkälla. 

Drivkraften har varit konsten, även landsbygden måste få 

smaka på det avvikande. Det avvikande står för utveckling 

eftersom det gör att man ser på saker och ting på ett nytt 

sätt. Kreativ verksamhet behöver ett kreativt samhälle och 

landsbygden idag behöver den kreativiteten. 

Red: Apropå landsbygd, hur är det att driva ett sådant 

projekt som Alma Löv här ute på landsbygden, fanns 

inte någon gång en tanke på att flytta till Stockholm, 

där en större krets konstintresserade finns? 

Marc: Nej, vi har aldrig funderat på att flytta till Stockholm, 

men vill man göra karriär ska man nog göra det. 

I storstäderna finns en mycket större kulturkompetens, 

både bland människor i allmänhet och framför allt på 

kulturredaktionerna. Alma Löv har lyckats locka många 

fantastiska konstnärer, vilket kan vara svårt eftersom 

det finns få institutioner med status nog att locka de 

främsta konstnärerna. 

Red: Ni har gjort mycket för konstlivet i Värmland och 

i Sunne kommun och jag läste en insändare i Fryksdals- 

Bygden där man ansåg att Alma Löv måste drivas vidare 

i kommunal regi. Vad säger ni om det? 

Marc: Kommunen har överhuvud taget inte hört av sig, 

utan alla reaktioner, förutom insändaren i Fryksdals- 

Bygden, har kommit utifrån. Vi ser sällan representanter 

för kommunen här på Alma Löv. 

Red: Under alla år med Alma Löv, finns det någon utställning 

eller utställare som varit extra minnesvärd? 

Marc: Varje år har alltid något eller några projekt bitit 

sig fast, men alla projekt har varit lyckade på sitt sätt 

och visst har det skett många minnesvärda händelser. 

Jag minns när skådespelerska Marika Lagercrantz besökte 

oss. Efter att hon sett utställningen sa hon att hon 

ville göra något för oss, för mig och Karin, så hon gav 

oss en helt privat föreställning av en uppsättning som 

hon framförde i Torsby. Utställningen med Selmas tånaglar 

var också fascinerande och skapade ett stort rabalder. 

Jag ville protestera mot exploateringen av henne 

och skapade en monter med hennes tånaglar. Jag kontaktade 

bekanta och bad om tånaglar, men fick bara av 

en person. Montern fanns senare med på Konstmuseum 

i Stockholm 

Red: Vad händer nu? 

Marc: Det har varit 13 fantastiska år med mycket slit, 

för mig har Alma Löv varit en passion på gränsen till 

besatthet och jag kommer fortsätta arbeta med performance 

och olika happenings. Bland annat har det bildats 

en grupp som heter CIA, Center för Interactual 

Art, konstens underrättelseverksamhet som ska utföra, 

utforska olika projekt. Tanken är att skapa något korskulturellt; 

film, perfomance, det oväntade. Folk har 

frågat om de får besöka Alma Löv, även om stället är 

stängt, och bara gå runt och se sig om. Men jag har 

svarat nej, nej, nej. 

Red: Då så Marc Broos och Alma Löv Museum. Varmt 

tack för alla de år som ni satt Värmland på konstkartan. 

c 

45

46 

Alf Folmer höll föredrag i Norstastugan på Arkivens Dag, foto Marie Söhrman. 

Årets utställning på Ås Brunn 

Årets utställning på Ås Brunn genomfördes i samband 

med Arkivens Dag och hade temat Östra 

Ämtervik vid tiden för andra världskriget. Som 

bekant var Sverige inte ett krigförande land, men påverkades 

givetvis av den rådande situationen i Europa. I 

Östra Ämtervik placerades mängder av militärer, männen 

var inkallade och livsmedlen ransonerades. Kriget 

fanns på nära håll, både Danmark och Norge okuperades 

av Tyskland och Finland krigade mot Sovjetunionen. 

Från Finland kom tusentals så kallade krigsbarn 

som bodde hos svenska familjer under kriget. Östra 

Ämtervik skilde sig inte från övriga Sverige, utan även 

här togs krigsbarnen emot. 

Nationalinsamlingen 

När Finland anfölls av Sovjet väckte detta starka känslor 

även i Sverige. Finlands sak är vår hette det och 

bland annat samlade man in pengar till grannlandet. 

Östra Ämterviks mest kända person, Selma Lagerlöf, 

ville också gärna skänka pengar, men hade för tillfället 

ont om kontanter. I stället väljer hon att ge bort två 


guldmedaljer; Svenska akademiens guldmedalj och 

Nobelprismedaljen och skänker dem till Nationalinsamlingen 

för Finland. Lagerlöf var för övrigt mycket 

politiskt intresserad och när man läser hennes brev får 

man bilden av en engagerad kvinna som inte är direkt 

nazistvänlig. När hennes vännina, norska Kaja Hansen, 

ville gå in i någon form av ungdomsrörelse varnar Lagerlöf: 

”Men jag hoppas att er norska rörelse som du vill 

ansluta dig till inte är lik den tyska. Om du visste hur 

många brev, som jag har fått detta år från förpinade, 

olyckliga, ruinerade, landsflyktiga människor. Det har 

inte varit något gott verk. Tag till måttstock på en rörelse 

om ledaren följer lag och rätt. Gör han det, då kan 

man lita på honom, men kommer han med grymhet, 

förföljelse och orättvisa mot annorlunda tänkande, då 

ska man låta honom gå sin egen väg”. 

”Nicht-arier” 

År 1933, när Hitler och nationalsocialisterna tar makten 

i Tyskland, skänker Selma Lagerlöf inkomsterna 

från novellen Skriften på jordgolvet till intellektuella

(underförstått judiska) flyktingar från Tyskland. Den 

nazistiska ledningen blev ursinnig och ställde in det 

planerade firandet av Selma Lagerlöfs 75-årsdag. 

Året är 1939, Selma Lagerlöf har fyllt åttio år och 

hon är inte längre lika kaxig, utan tröttare och ängsligare. 

En bekant har bett henne ta emot en judisk flykting 

men Selma Lagerlöf tvekar och skriver i ett brev till 

livskamraten Valborg Olander: 

Nu är frågan den, om Hitler och hans anhang bli 

vredgade över att jag tar en judinna i mitt hus. Jag hoppas, 

att det ingenting ska ha att betyda, men jag ber dig 

med Gretl komma överens om en sak. Det är ju alldeles 

onödigt att för någon omnämna, att Helena Blumgarten 

är en nicht-arier. Man behöver bara säga att hon är 

från Wien och kom med andra krigsbarn. 

I ett senare brev skriver Lagerlöf: 

I går kväll hörde jag i radion, en ny förordning, 

som också var obehaglig. Du hörde kanske också 

att alla utlänningar som vistas i Sverige skola räknas, 

de skola också uppge om de äro judar, var de 

arbeta och få sitt uppehälle, hur länge deras anställning 

varar. Jag trodde att det skulle gå så fint 

att hålla tyst med Fröken Blumgartens ickeariska 

börd och nu kommer denna förordning, som ju 

måste åtlydas. Jag blev ganska slagen av skräck. 

Hur kan det falla de svenska myndigheterna in att 

på detta sätt gå Hitlers ärenden? 

Selma Lagerlöf insåg att detta ”ickeariska påbrå” inte 

skulle kunna döljas genom den nya förordningen. Hon 

är ängslig för konsekvenserna, vad den stora tyska läsekretsen 

skall tänka. Hon avslutar brevet: 

Tänk på, att det är hela min ekonomiska framtid 

det gäller. Bäst vore att flickan inte alls komme 

hit, men det finns väl ingen annan råd. Förlåt mig, 

men jag är mycket bekymrad. 

Antisemitismen var utbredd i Europa och enligt den 

nazistiska retoriken var judarna ”undermänniskor” 

vars blod inte borde blandas med det germanska. En 

av hörnstenarna i den nationalsocialistiska teorin var 

rasbiologin, uppdelandet av människor i raser, med 

olika egenskaper. Sverige var ett föregångsland inom 

rasbiologin och bedrev forskning vid Rasbiologiska 

institutet. 

Den grå vardagen 

Enligt många kvinnor som upplevde beredskapstiden 

var den otroligt spännande. Det var liv och rörelse och 

sprang snygga militärer i varje buske. Tyvärr fanns vissa 

problem med att göra 

sig vacker eftersom det 

mesta var ransonerat. 

Mat givetvis; bland annat 

kaffe, mjöl, kött, 

fläsk var ransonerat. 

Frukt som apelsiner 

och bananer gick helt 

enkelt inte att få tag på. 

Man försökte dryga ut 

det man kunde, kaffesurrogat 

kunde bestå av 

rostad råg, eller av vetekli 

mixad med sirap 

som rostades. Kaninuppfödningen 

ökade; 

kaniner förökade sig 

snabbt och drygade på 

så vis ut köttransonerna. 

En viss svarthandel 

ägde också rum. Kristidsnämnden som i varje socken 

var ansvarig för att ransoneringen följdes hade inte alltid 

kunskap om allt som producerades. Bland annat 

maldes mjöl på vissa gårdar vilket aldrig kom till kristidsnämndens 

kännedom. 

Cellullen 

Även tyg och i och med det kläder var ransonerat och 

ville man skaffa sig en snygg festblåsa eller en ny kappa 

fick man antingen sy om andra klädesplagg till det 

man behövde, eller också kunde man använda sig av 

tyger som drygats ut med fibrer. Cellull kallades dessa. 

Problemet var att kvalitén var urusel, bland annat tålde 

materialet inte fukt. 

Molly Elfstrand, ung flicka under beredskapstiden, 

berättar: Jag hade sytt en ny kjol och en 

jacka av cellull. När en väninna frågade om jag 

ville följa med på en cykeltur svarade jag ja, och 

givetvis skulle jag ha på mig mina nya kläder. När 

vi hade cyklat en bit började det regna och till min 

förskräckelse känner jag hur kjolen bara blir trängre 

och trängre och jackan blir kortare och kortare. 

Tyget krympte av regnet. Vilken tur att inte blusen 

var sydd i samma material! 

Tack Alf 

En del av utställningen var föreläsningen Med livet som 

insats av Alf Folmer. Alf berättade om sina upplevelser 

under kriget, i Norge, Finland och Berlin. Föreläsningen 

blev mycket uppskattad och hembygdsföreningen riktar 

sitt tack till alla som för sina kunskaper vidare. c 

47

48 

När man skickade vykort 

i stället för SMS 

En känsla av stilla frid och trygghet vilar över 

gamla vykort och bilder. Stugan där Mor bor är 

omgiven av en frukträdgård eller ett naturskönt 

landskap, svenska flaggan vajar i vinden. Förr dokumenterade 

man ofta genom att fotografera vid olika tillfällen 

och speciellt då vid högtider eller familjefirande 

av något slag. På omslaget av denna tidning kan du se 

en blandning från livet i Östra Ämtervik. En bild säger 

mycket och väcker vår nyfikenhet att analysera vad bilderna 

berättar. 

I Tyskland och Frankrike tillverkade man på 1870talet 

vykort och de första vykorten kom till Sverige i 

början av 1890-talet. Till en början var korten enkla i 

utförandet, men snart blev det vackert tecknade kort, 

oftast med flera bilder från städernas sevärdheter som 

flätades ihop av blomstervinjetter. Dessa kort kallades 

Grüss-Aus eller på svenska Hälsningar från och betraktas 

idag som rariteter. 

Riktig fart tog intresset när de fotografiska vyerna 

blev vanliga åren innan förra sekelskiftet. Några år senare 

härjade den s. k. ”vykortssjukan” såväl i Sverige som 

i andra länder. Folk skickade vykort till varandra i tid 

och otid och antalet postbefordrade vykort accelererade 

till oanade siffror. År 1901 skickades över 20 miljoner 

kort i Sverige och 1904 nådde intresset sin kulmen då 

48,6 miljoner kort skickades. 

Ofta sparades korten i vackert utsmyckade album och 

motiven på korten var oftast topografiska vyer av gator, 


torg, byggnader, kyrkor och skolor. Många av dessa fotografier 

var handkolorerade. Mycket populära var även 

de tecknade jul- och påskkorten som oftast var vackert 

färglagda. Men vykorten användes även till att skildra 

händelser, t. ex. olyckor och bränder, och ofta fanns korten 

till försäljning redan dagen efter händelsen. På den 

tiden fanns ingen TV, radio eller dagens sociala medier 

som kunde förmedla nyheter snabbt och fotografier förekom 

mycket sparsamt i dagstidningarna. 

Det är inte bara de gamla miljöerna som syns på korten. 

En fotograf kan under sin livstid samla och dokumentera 

stadsmiljöer, bilar och kläder som förändrats. 

Bilderna visar trender inom en hel yrkeskår under 

flera generationer. De berättar också vad man under en 

viss tidsepok ansåg vara fint att visa upp. 

Texten, meddelandet, på korten blir ytterligare ett 

kulturlager. Man skickade hälsningar om när man skulle 

anlända eller åka och meddelade ankomsttider och 

att man ville bli mött på någon särskild plats. Då var 

det utdelning av post tre gånger dagligen, så man hade 

verkligen möjlighet att snabbt få iväg ett meddelande, 

det som idag ersatts med SMS- eller epostmeddelande. 

Hur skall vi i framtiden kunna spara den dokumentation 

som nu finns och vad berättar den om vår vardag? 

Gamla vykort är ett gott exempel på en bra och tydlig 

dokumentation som berättar vår livshistoria. Därmed 

inte sagt att vi är emot den moderna utvecklingen, men 

hur kan man dokumentera den? c

Hur vi vårdar vårt arkiv 

Hembygdsföreningen samlar på allt 

Hembygdsföreningen samlar in och dokumenterar vår 

gemensamma historia. Om vi får in en massa gamla 

vykort, brev, dagböcker eller andra dokument så måste 

de katalogiseras enl. arkivstandard. Hur man gör detta 

har vi lärt oss av arkivspecialisten, Kerstin Meric, som 

jobbade här under 1 1/2 år genom bidrag från Statens 

Kulturråd. 

Hur gör man när man arkiverar? 

Så här ser den lista ut som Kerstin iordningställde för 

vårt framtida arbete. Detta kan till viss del ge er en fingervisning 

om vad ni kan göra för att förbereda er innan 

ni kommer med material ni vill lämna till oss. Ni kan 

skriva vem som skänkt materialet, och vem som har ägt 

det, och hur det använts eller vad det nu kan vara som 

är intressant att veta för dem som kommer och frågar i 

framtiden. Tänk på vad ni själva skulle vilja veta. 

Så här gör vi 

1. Ser till att det finns arkivkartonger, aktomslag, förteckningsblad 

och annat som behövs för arkiveringen. 

2. När något lämnas till förvaring, se till att dokumentation 

lämnas. Givarens namn, adress, telnr. och inlämningdatum. 

Inventera materialet utan att ändra 

ordningen, skriv en lista om det är flera handlingar, 

böcker eller skrifter. Upprätta gåvohandling i 2 ex. 

ett för givaren och ett för mottagaren. Båda skall vara 

påskrivna av resp. En lista över de olika handlingarna 

skall biläggas gåvohandlingen. 

Arkivet i Karlsro 

Öppet 12.00–15.00 sista lördagen i varje månad 

med undantag för röda dagar 

Kontaktpesoner 

Leif Östlund 

0565-330 83, 070-535 33 80 

leos@glocalnet.net 


0565-303 20, 070-813 03 20 

marie@km-ide.se 


3. Lägg handlingar för varje arkivbildare för sig. Sortera 

efter det allmänna arkivschemat. Arkivets namn = arkivbildaren. 

4. Inkommet material läggs i arkivkartong. Ge det arkivbildarens 

namn. Innehållet förtecknas på ett förteckningsblad, 

ett ex. i kartongen och ett ex. i Förteckningspärmen. 

När handlingar läggs i arkivkartong, 

rubba inte inbördes ordning. Borsta bort damm, mögel 

och skadedjur utan att skada handlingarna. Ta 

bort gem, plastfickor, gummisnoddar och dylikt. Använd 

aktomslag och skriv innehållet med blyerts. Fyll 

kartongerna helt så att inte handlingarna viker sig. 

Undvik att vika handlingar. Skriv på kartongen, arkivbildare, 

vilken nummer inom serie den tillhör och 

vilket år handlingarna tillkommit. När kartongen är 

fylld, notera den i arkivförteckningen. Skriv etiketter 

på kartongerna efter den färdiga förteckningsordningen. 

c 

Beställ CD med våra inspelningar 

Hembygdsförening säljer CD skivor med 

inspelningar från bygden. Pris 100 kr + porto 

OBS! Beställningsvara 

kontakta Marie Söhrman 

tel: 0565-303 20 

marie@km-ide.se 

01. Göran Bengtsson 

Inspelad 2000 av Richard Nilsson 

02. Cissi Dahlström, Hildur Nilsson och Erik Åhs 

Inspelad 1956 av Carl Hagestam 

03. Leif Stinnerbom föreläser om berättande 

Inspelad 2010 av Marie Söhrman 

04. Alf Folmer berättar krigsminnen 

Inspelad 2010 av Marie Söhrman 

49

50 

God Jul och Gott Nytt År 

önskar vi på 

Medskogs Aktivitetsby 

0565-32123 

www.medskog.se 

Bygdebok i Östra Ämtervik 

Marie Söhrman, illustration Carl-Erik Törnqvist 

Del I av bygdeboken 

Hembygdsföreningen har startat en grupp som börjat jobba med Del 1 av en tänkbar 

hembygdsbok. Vi tror nämligen att det är mer eller mindre omöjligt att göra 

en tung tjock tegelsten om hela Östra Ämterviks historia och nutid i en enda bok. 

Tanken har växt fram att det skulle gå lättare om den gavs ut flera delar. Hur mycket 

som kommer att rymmas i varje del är i dagsläget inte klart, men vi har börjat med 

att samla in material om kyrkans historia. 

Kontakt har tagits med församlingen genom Lars Müller, Arne Persson, Joakim Leroy, Per Sundqvist, Göran 

Bengtsson och Inger Axelsson. Dessa är positiva till förslaget och har gett oss uppmuntran för att leta efter material 

som kan passa in i sammanhanget. 

Finns intresse från er som vet? 

Det som är viktigt är att ni som sitter på information som ni anser bör ingå i detta verk hör av er och förmedlar 

ert material till oss. När boken är färdig är det omöjligt att rätta uppgifter, eller att påtala att detta borde ju varit 

med. Alla som lämnar material kommer givetvis att anges i boken med sitt namn. 

Förslag på ämnen 

1. Arkeologi 

2. Munkkyrkan 

3. Pilgrimsväg – Gästgiveri 

5. Kyrkvägar 

6. Väckelsen – väckelsepredikanter 

7. Präster – prästlängd 

8. Prästgårdar Kyrkoarkiv 

9. Kyrkans mark, byggnader och arrendegårdar 

10. Kyrkans inventarier, Kyrkoarkiv 

11. Kyrkogården – utbyggnader, Kyrkoarkiv 

12. Gravvårdar 

13. Klockare – klockarlängd 

14. Vaktmästare 

15. Kyrkokörer 

16. Organister 

17. Bilder, brev och andra dokument med anknytning 

18 Annat som borde vara med 

Första steget 

Samla in material. Kolla upp, kopiera och samla allt som 

redan finns om vår kyrka. Glöm inte att skriva varifrån 

dina uppgifter kommer. Kopiera utsida och och titelsida 

ifall materialet kommer från t. ex. en bok. 

Skicka din information till undertecknad, vi kan göra 

kopior av original, om ni vill behålla saker så går det 

bra. Däremot kan det ta lite tid ibland. 


Arkiv- och redaktionsgruppen 

Gunnerudstorp 26 


0565-303 20 

070-813 03 20 

marie@km-ide.se

• Total entreprenad 

• Renovering 

• Ny- och tillbyggnad 

Allt inom 

elinstallationer 

0565-309 60, 070-201 35 88 0565-309 50, 070-523 01 43 

51

52 

Årets Östemting 

2010 

har tilldelats 

Kjell Sundström och Marie Söhrman 

»För att under många år flitigt arbetat med att sätta Östra 

Ämtervik på kartan och uppmärksammas i större 

sammanhang än det lokala.«

Info från hembygdsföreningen 

Året med hembygdsföreningen 

Föregående års Östemting delades ut vid hembygdsföreningens 

luciafirande i Norstastugan, lucia var Märtha 

Ahqvist. Förutom att dela ut Östemtingen tillkännagavs 

också vilka stipendiater som fått pengar ur fonden 

som hembygdsföreningen instiftade efter försäljningen 

av Där Ner i Mårbacka. Stipendiater var Emterviksamatörerna 

som fick 10 000 kr till inköp av ljudanläggning. 

Gården Hörn i Västmyr fick 10 000 kr till utveckling av 

sin verksamhet. Slutligen kören Sockenplock som fick 

3 000 kronor för inköp av noter och till resor. 

Efter årsmötet i februari 2010 genomfördes våraktiviteter 

i form av en rysk temakväll där Zoya Tverdikova 

serverade underbar rysk mat och berättade om sitt forna 

hemland Ryssland. Gästerna bjöds även på en föreläsning 

av Ryska föreningen i Karlstad. 

En annan våraktivitet var tovningsdagen, ett samarbete 

med Prästbols skola. Eleverna besökte Ås Brunn, 

tovade och spann och skapade mängder av mästerverk i 

ull. De passade även på att besöka Sparbanksmuseet. 

Midsommarfirandet ansvarade IS Emtarna och kyrkorna 

för och en vecka senare genomfördes Bonnrock med 

över 500 betalande och stämning som vanligt på topp. 

Veteranfordonsdagen var välbesökt trots dåligt väder 

och Lagerlöfsfesten drog ca 100 besökare med Emterviksamatörernas 

föreställning av Fröding på Sloreborg. 

Innan föreställningen avgjordes föreningsfemkampen 

där kyrkans lag efter hård kamp vann tävlingen. Pajtävlingen 

vanns av Ylva Syvertsson. Årets Östemtingar 

blev Marie Söhrman och Kjell Sundström. 

Tidigare utnämningar: 

1999 Bosse Nilsson 

2002 Gösta Persson 

2001 Göran Bengtsson 

2002 Barbro Folkesson 

Årets Östemting 

Ge oss förslag 

ÖSTRA EMTERVIKS HEMBYGDSFÖRENING 

Ås Brunn 686 96 ÖSTRA ÄMTERVIK 

Tel: Marina 312 08 e-post: marand44@hotmail.com 

www.ostra-amtervik.se/hbf 

2003 Carl-Erik Asker 

2004 Ruth Olsson, Gunvor Jansson och Elvy Persson 

2005 Anna Feltenmark och Annette Nilsson 

2006 Anders Stigsson och Håkan Andersson 

2007 Karin och Marc Broos 

2008 Eva och Tommy Larsson 

2009 Matts Nilsson 

Nävgrötskvällen för hjälpsamma medlemmar genomfördes 

i slutet av augusti med dragning av sommarens lotteri. 

Vinnarna i Sommarlotteriet 

1. Kafferep med underhållning av Sockenplock på hembygdsgården, 

Gudrun Andersson 

2. Städhjälp från Solrosen, Lina Witturp 

3. Biljetter till Västanå Teater, Erik Andersson 

4. Presentkort på Solbacka, Thomas Högqvist 

5. Lunch på Hotel Selma Lagerlöf, Pia Backlund 

6. Kniv, Leif Backlund 

7. Entré till Bonnrock 2011, Kerstin Nilsson 

8. Guidad visning på Mårbacka, Margareta Wikström 

9. Presentkort på Prästbols Handel, Karin Nilsson 

10. Presentkort på Hörn i Västmyr, Olof Olsson 

”Det kommer en buss efter vägen”, utbrast förvånade 

ämterviksbor den 12 september. Bussen innehöll deltagare 

i hembygdsföreningens sockenresa på temat ”Lär 

känna din hembygd”. Den guidade turen gick på socknens 

småvägar och lunchen i form av kolbullar serverades 

av Föreningen Trillan och Kyrkvägar. Även Hästfordonsmuseet 

var öppet. 

Under året har Östra Ämterviks arkiv på Ås Brunn 

hållt öppet. Den sista lördagen i varje månad har man 

kunnat besöka arkivet och släktforska, läsa gamla handlingar 

eller titta på foton. 

Under året togs en nygammal tradition upp i form 

av tipspromenader som arrangerades av föreningarna i 

socknen. Sträckan gick från Sjösala/fotbollsplanen via 

gamla landsvägen till Berget i Bävik och drog en massa 

allmänbildade människor som fick pröva sina kunskaper. 

Under året har i vanlig ordning också byggnaderna 

setts över, och brister åtgärdats. Medlemmar har ställt 

upp på städdagar vilket hembygdsföreningen varmt 

tackar för. Slutligen vill hembygdsföreningen också rikta 

ett varmt tack till medlemmar och samarbetspartners 

under 2010. Vi ses igen 2011. c 

53

54 

Sommarens program 2011 

Midsommarafton med dans kring midsommarstången 

Midsommardagen, Ekumenisk gudstjänst 

Bonnrock, rock ’n’ roll på logen 

Veteranfordonsdagen 

Lagerlöfsdagen 

Med reservation för ändringar 

Gåvor till hembygdsföreningen 

Föreningen har tacksamt emottagit följande gåvor: 

Från Margot Hallstensson 

Barnskor inköpta i Knutseruds handel 

Näverryggsäck 

Såll och instrument för åderlåtning 

Från Kerstin Hilmersson 

Betygsböcker från skolan i Skacksjö 

Från Catharina och Charlotta Djurelind 

Äldre böcker och dokument 

Från Gunde Shullström 

Information om och dagböcker från Sten Schullström, 

fyrbyggare från Östra Ämtervik 

Flera fotoalbum och lösa fotografier 

Vill du hyra Ås Brunn 

Hembygdsföreningen äger som ni vet hembygdsgården 

Ås Brunn. Vi vill uppmuntra östemtingar och andra att 

använda lokalerna. På hembygdsgården finns tre byggnader 

till uthyrning, Norstastugan kan avvändas året 

runt. Rymligast är logen, som dessutom har en scen. 

Resturangen har ett stort allrum och ett rymligt kök. 

Norstastugan har två allrum och ett kök, här kan man 

även hyra videoprojektor, filmduk och högtalare som 

hembygdsföreningen anskaffat för bild- eller filmvisningar. 

Våra lokaler kan användas vid fester, möten, 

kafferep och andra arrangemang. Om ni är intresserade 

av att hyra, kontakta hembygdsföreningen. c 


Värmlands medelpunkt 

www.ostra-amtervik.se

Föreningens verksamhet 

• Fester, samlingar och arrangemang 

• Uthyrning av Ås Brunn 

• Östra Emterviks arkiv 

• Ortsnamninventering 

• Försäljning av Domböcker 

• Östra Emterviks Hbf Fond 

• Ö Emterviks Sparbanks Museum 

• Årets Östemting 

• Årstidskriften Östemtingen 

• Planerad bygdeboksutgivning 

Ås Brunn 

Hembygdsgården med § i hembygden 

Årsmöte i Nôrstastugan 

söndag 20 feb 2011 kl. 18.00 

www.ostra-amtervik.se 

Internetportalen för alla i Östra Ämtervik 

Bli medlem 

Enskild inkl. Östemtingen 125 kr 

Familj inkl. Östemtingen 170 kr 

Läs mer på sidan 2 

Bankgiro 5910-7029 

Glöm inte att ange namn och adress. 

Du kan även kontakta någon i styrelsen 

ÖSTRA EMTERVIKS HEMBYGDSFÖRENING 

Adress: Ås Brunn 686 96 Östra Ämtervik 

0565-303 41 info@ostra-amtervik.se www.ostra-amtervik.se/hbf 

WGS 84 N 59º 45’ 38.62” E 13º 15’ 22.48”

pdf 4.76 MB - Östra Ämtervik

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?