U2003:11 Bränder i avfall vid deponier och ... - Avfall Sverige

Bränder i avfall
vid deponier och
förbrännings-
anläggningar
RVF rapport 2003:11
ISSN 1103-4092
rapport

RVF rapport 2003:11
ISSN 1103-4092
© RVF Service AB
Tryck: Daleke Grafiska 2003
Upplaga: 1000 ex

Förord
Oönskade bränder kan förekomma såväl på deponier som vid den förberedande
hanteringen på avfallsförbränningsanläggningar. Detta ger upphov till okontrollerade
utsläpp av föroreningar, varav dioxiner är de mest allvarliga. De direkta riskerna
med brandröken är dock kolmonoxid och frätande syror. Bränderna får
konsekvenser både på anläggningen och i den omgivande miljön. Den första och
hittills enda undersökningen om bland annat deponibränders omfattning, orsaker
och miljöeffekter gjordes för över tio år sedan. Stora förändringar har skett sedan
dess och det är av intresse att på nytt kartlägga bränder på deponier och avfallsförbränningsanläggningar.
Om orsakerna till bränder är mer kända kan förekomsten
av bränder lättare minimeras. Syftet med denna rapport är att lämna åtgärdsförslag
och diskussionsunderlag för hur hanteringen av avfall kan förbättras för
att undvika brandsituationer.
Sammanställningen har gjorts av Anders Hedenstedt vid RVF:s kansli.
Malmö september 2003
Weine Wiqvist
VD RVF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. BAKGRUND.....................................................................................................................4
2. SYFTE...............................................................................................................................5
3. YT- OCH DJUPBRÄNDER.............................................................................................5
4. METOD ............................................................................................................................6
4.1 ENKÄT.......................................................................................................................6
4.2 TELEFONINTERVJU ..............................................................................................6
5. RESULTAT ......................................................................................................................6
5.1 ANTAL BRÄNDER ...................................................................................................6
5.2 MÄNGDER BRUNNET MATERIAL ......................................................................7
5.3 TIDPUNKT FÖR BRÄNDER ...................................................................................8
5.4 BRANDPLATS OCH AVFALLSSLAG SOM BRUNNIT.......................................9
5.5 BRÄNDERS VARAKTIGHET ...............................................................................10
5.6 BRANDORSAK .......................................................................................................11
5.7 DE TRE STÖRSTA DEPONIBRÄNDERNA.........................................................12
6. FÖREBYGGANDE AV BRÄNDER OCH BRANDBEREDSKAP..............................13
6.1 PREVENTIVA ÅTGÄRDER ..................................................................................14
6.2 BRANDBEREDSKAP .............................................................................................14
7. JÄMFÖRELSE MED TIDIGARE STUDIE .................................................................14
8. SLUTSATSER................................................................................................................15
9. REFERENSER ...............................................................................................................15
3

1. BAKGRUND
Sammansättningen av avfall på avfallsupplag och avfallsförbränningsanläggningar beror av
vilken typ av avfall som tillförs. Avfallet ger en bild av vad som finns i samhället. Allt som
produceras och konsumeras i samhället kommer förr eller senare att sluta som avfall. Avfallet
består av en mängd olika ämnen och föreningar. Vissa är inerta, det vill säga regerar inte med
andra ämnen, andra är ofarliga både före och efter att de regerat med andra ämnen. Det ingår
dock ämnen i avfallet som redan är eller bildar farliga eller oönskade föreningar i samband
med reaktioner. Dessa föreningar kan ha negativa effekter på mänsklig hälsa (ex.
tungmetaller), naturens tillstånd (ex. försurande ämnen som väteklorid) eller innebära en risk
för omgivningen (ex. explosiva och lättantändliga ämnen). För att bättre ta tillvara och
behandla varje avfallsslag på bästa möjliga sätt sorteras avfallet i möjligaste mån. Sortering av
avfall är en relativt ny företeelse (sedan några få decennier) som nu tillämpas i allt fler
kommuner. Som en följd av den utvecklade sorteringen har deponier utvecklats till
anläggningar med en mycket vidare roll inom avfallshanteringen.
Förbränning och deponering är två av de behandlingsformer som idag finns för avfall. Vid
båda dessa verksamheter kan oönskade bränder inträffa. Vanlig avfallsförbränning i för
ändamålet avsedda anläggningar sker under kontrollerade former med rening av rökgaserna.
Efter en omfattande utveckling av rökgasreningssystem på avfallsförbränningsanläggningar i
Sverige under 1980- och 90-talen är avskiljningen av i princip alla skadliga ämnen betydligt
bättre än tidigare. Vid anläggningarna utförs också regelbundna mätningar av emissioner av
en lång rad föroreningar som sammanfattas i miljörapporter. Bland de föroreningar som
lämnar avfallsförbränningsanläggningar med rökgaserna, betraktas dioxiner som några av de
allvarligaste. Utsläppen av dioxiner från svensk avfallsförbränning uppgick år 2002 till 1,1
gram. Dioxiner bildas dock från flera andra verksamheter i samhället. I en kartläggning av
dioxiner inom ett forskningsprojekt år 1993 (RVF-rapport 01:13, 2001) identifierades
industrier, energiproduktion, avfallsförbränning, trafik, kremering och bränder vid deponier
som dioxinkällor. Studien visar på att det föreligger stora osäkerheter kring de exakta
utsläppen av dioxiner från många källor. Det är dock klart att bränder vid deponier bidrar med
en betydande andel, kanske upp till flera gånger så stor som utsläppen från avfallsförbränning.
Bränder vid deponier eller i den förberedande hanteringen på förbränningsanläggningar sker
under okontrollerade former och utan rökgasrening. Utsläppen från dessa bränder är därför
väsentligt mer förorenade än från den kontrollerade förbränningen. Vid förbränningsförsök
med hushållsavfall, källsorterade bränslefraktioner av hushållsavfallet och fraktioner av
brännbart industriavfall framgår inga större skillnader vad avser sammansättningen av
rökgaserna (Persson, 1996). Större avvikelser av sammansättningen kan uppstå vid brand i
avfall med PVC-innehåll, däck eller dylikt. De direkta riskerna med brandröken är främst
kolmonoxid, samt frätande syror som uppstår vid svavel-, klor- eller bromhaltigt avfall.
Utöver detta ger bränderna även upphov till släckningsinsatser och säkerhetsrisker. De
oönskade bränderna får konsekvenser både på anläggningen och i den omgivande miljön.
För att bilda sig en uppfattning om bland annat deponibränders omfattning, orsaker och
miljöeffekter i Sverige gav REFORSK och Depå –90 i uppdrag till Miljökonsulterna i
Studsvik AB att genomföra ett projekt där dylika frågor skulle belysas. Den resulterande
rapporten som publicerades 1992 (Bergström och Björner, 1992) beskriver den då rådande
situationen i landet. Drygt tio år har nu gått sedan det projektet genomfördes och mycket har
hänt på svenska deponier. Mer avfall sorteras än tidigare och verksamheten vid deponier är nu
därför mer differentierad. Vid deponier idag försiggår förutom deponering även
kompostering, sortering, tillfällig lagring och i vissa fall rötning.
4

2. SYFTE
Eftersom avfallshanteringen på svenska deponier förändrats sedan REFORSK:s omfattande
studie enligt ovan, är det nu av intresse att kartlägga bränder på deponier och avfallsförbränningsanläggningar.
Först och främst är det viktigt att veta hur antalet bränder utvecklat
sig genom åren. Därtill bör kunskap inhämtas om omfattningen av bränderna, samt tidpunkt,
tid på året för bränderna, varaktighet och vad som brunnit. En gemensam strävan efter att
minimera förekomsten av bränder kan lättare genomföras om orsaken till bränderna kartlagts.
Kunskap om brandorsaker kan användas för att koncentrera insatser på åtgärder med maximal
verkan. Studiens syfte är således att ge en rättvis bild av brandförekomsten på svenska
deponier och avfallsförbränningsanläggningar för att ge grund till åtgärdsförslag och
diskussionsunderlag för hur hanteringen av avfall kan förbättras för att undvika brandsituationer.
3. YT- OCH DJUPBRÄNDER
Mycket av det avfall som tillfälligt lagras eller är deponerat är brännbart. För att en brand ska
uppstå krävs dock att en utlösande faktor antänder avfallet. Orsaken till att en brand initieras
varierar beroende på bland annat typ av avfall, lagrings-/deponeringsförfarande och rådande
väderförutsättningar. Bränder i deponerat avfall sker på i huvudsak två olika sätt beroende på
var i upplaget bränderna sker. En vedertagen indelning av deponibränder är i yt- och
djupbränder. En tydlig gräns mellan dessa finns ej. En djupbrand definieras normalt som en
brand en bit ner i upplaget där allt syre som tillförs förbrukas och en maximal temperatur på
förbränningsgasen bildas. En ytbrand sker precis som det låter i eller i nära anslutning till
deponiytan och tillgången till syre är således god.
I det deponerade avfallet sker nedbrytning av organiskt material genom biologiska och
kemiska processer. I samband med detta sker värmeutveckling och gasbildning. Bland de
gaser som bildas finns metan och vätgas. Om dessa blandas i optimala proportioner och om
även syre når till gasfickan kan antändning ske. Antändningen kan lokalt höja temperaturen
över avfallets antändningstemperatur och branden får fäste. Har väl avfallet börjat brinna är
branden svår att släcka så länge branden förses med syre. Djupbränder är därför vanligen de
allvarligaste bränderna på en deponi.
Ytbränder å andra sidan kan ha sin grund i flera olika typer av orsaker. Ibland kan avfall som
tippas glöda eller fortfarande vara varmt och om det då får kontakt med lättantändligt material
kan branden vara ett faktum. Solljus som koncentreras i en punkt med hjälp av glasbitar kan
lokalt höja temperaturen och om antändningstemperaturen uppnås initieras en brand. Vidare
kan gnistor uppstå vid friktion mellan metalldelar hos arbetsfordon och antända avfallet.
Ytbränder är generellt lättare att upptäcka i tid och lättare att släcka, varför de inte betraktas
som lika allvarliga.
Sedan 1 januari 2001 är det enligt svensk lagstiftning förbjudet att deponera utsorterat
brännbart avfall. Det går dock att söka dispens för sådan deponering om det kan motiveras.
Detta innebär ändå att de avfallsfraktioner som kommer in till avfallsupplag är mindre
brännbara än tidigare och således bör risken för bränder i deponin minska. Ökad sortering och
lagring kan dock öka risken för bränder i lagrade material.
5

4. METOD
Denna studie grundar sig på två delmoment:
(1) enkät
(2) telefonintervju
4.1 ENKÄT
En enkel enkät skickades ut till alla svenska deponier som tar hand om avfall som
kommunerna har ansvar för och har en årlig deponering (2001) om minst 50 ton avfall
(inklusive annat avfall än hushållsavfall). I enkäten efterfrågades antalet bränder på respektive
anläggning, typ av bränder, vad som brunnit, när bränderna inträffat (på året och dygnet), hur
länge de varat, de uppskattade mängder som brunnit samt misstänkta brandorsaker. En
liknande enkät sändes även till de svenska förbränningsanläggningar som eldar hushållsavfall.
All information som efterfrågades i enkäten rör de bränder som inträffade 2002.
Frågorna utformades med hänsyn till att det skulle vara lätt att fylla i enkäten och att onödiga
missförstånd inte skulle uppstå. För flera frågor fanns därför föreslagna svarsalternativ, men
det gavs även möjlighet att utveckla svaren med kommentarer och förklaringar.
4.2 TELEFONINTERVJU
Baserat på de enkätsvar som inkom i det första delmomentet, valdes ett antal anläggningar ut
för mer att samla in mer detaljerad information. De anläggningar som kom ifråga var de som
rapporterat de största bränderna. Dessa kontaktades för att skapa sig en bild av händelseförloppet
för bränderna.
5. RESULTAT
I Sverige finns för närvarande (2002) 197 deponier för hushållsavfall som tar emot mer än 50
ton avfall per år. På dessa deponerades 2001 totalt 4,0 miljoner ton avfall. Detta inkluderar
även andra fraktioner utöver hushållsavfall. Av dessa har 183 deponier svarat på enkäten,
vilket motsvarar en svarsfrekvens av 93% med hänsyn till antalet. På dessa deponerades 3,8
miljoner ton avfall 2001. Deponierna som ingår i enkäten står således tillsammans för 94% av
den i Sverige totalt deponerade mängden kommunalt avfall.
År 2002 fanns i landet 25 förbränningsanläggningar som eldade 2,5 miljoner ton avfall. Av
dessa svarade 22 anläggningar på enkäten. Tillsammans förbrände de 2,4 miljoner ton. Detta
innebär att de svarande utgjorde 88% av anläggningarna med hänsyn till antalet och 96% med
hänsyn till mängderna förbränt avfall.
De resultat som presenteras nedan baseras endast på de svarande anläggningarna och inte
samtliga i Sverige. Eftersom svarsfrekvensen är relativt god och de anläggningar som svarat
tycks representera svenska anläggningar väl bör resultaten kunna anses väl grundade.
5.1 ANTAL BRÄNDER
Totalt förekom 69 bränder på svenska deponianläggningar under 2002. Dessa bränder inträffade
på 49 olika anläggningar (se tabell 1). Det betyder att en majoritet av anläggningarna
(134 st eller 73%) inte drabbades av en enda brand under det gångna året. Bland de
anläggningar som haft bränder, har det hos flertalet endast förekommit en brand. På en
anläggning inträffade sju bränder under året.
6

Tabell 1. Antal bränder per deponianläggning
Antal bränder per anläggning
0 st 1 st 2 st 3 st 7 st
Antal deponier 134 37 8 3 1
På alla avfallsförbränningsanläggningar tillsammans förekom 14 bränder under 2002. Till
detta kommer bränder i ugnsfickan, vilka inte alltid rapporteras och vars omfattning i de flesta
fall är marginell. Några anläggningar har gjort uppskattningar av antalet och på dessa
inträffade 34 bränder i ugnsfickan, men med största sannolikhet är antalet större. Bränderna i
ugnsfickan exkluderas från sammanställningen eftersom det råder så stor osäkerhet kring
dem. Endast sex anläggningar har över huvud taget haft en brand av övrigt slag. Det innebär
att 16 st eller 72% varit befriade från bränder under 2002. Endast en anläggning hade fler än
tre bränder. (Se Tabell 2.)
Tabell 2. Antal bränder per förbränningsanläggning
Antal bränder per anläggning
0 st 1 st 2 st 7 st
Antal anläggningar 16 1 3 1
5.2 MÄNGDER BRUNNET MATERIAL
Under 2002 brann ungefär 7 000 ton avfall upp i samband med deponibränder baserat på de
uppskattningar som gjorts i den utskickade enkäten. Fördelningen av de uppbrunna
mängderna på deponier åskådliggörs i figur 1 och 2 genom att bränderna delats in i storleksintervaller.
De intervaller som nyttjas är bränder som omfattade mindre än 1 ton avfall, 1 – 10
ton, 10 – 100 ton, 100 – 1000 ton samt mer än 1000 ton avfall. 49 bränder (71%) omfattade
vardera mindre än 10 ton avfall, men trots detta utgjorde de tillsammans endast ungefär 1% av
de totala uppbrunna mängderna. Å andra sidan utgjorde de två största bränderna 4 000 ton
(57%) av den totalt uppbrunna mängden.
Antal bränder [st]
35
30
25
20
15
10
5
0
< 1 1 - 10 10 - 100
Mängd per brand [ton]
100 - 1000 >1000
Figur 1. Antalet bränder av respektive storleksklass på deponier
7

Uppbrunnen mängd [ton]
4500
4000
3500
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
< 1 1 - 10 10 - 100 100 - 1000 >1000
Mängd per brand [ton]
Figur 2. Totala uppbrunna mängder för respektive storleksklass på deponier
Alla bränder på avfallsförbränningsanläggningarna har uppskattats ge upphov till 0 eller 1 ton
uppbrunnen mängd. Anledningen till dessa siffror kan ha att göra med enkätens utformning
som specificerar den redan ifyllda enheten ”ton”. Ingen större brand än 1 ton har förekommit.
Totalt omfattade bränderna 12 ton avfall, men denna siffra bör ses som en övre gräns i och
med att flera av de små bränderna angivits som 1 ton. Bränderna i ugnsfickan ingår ej i denna
sammanställning eftersom de är mycket svåra att uppskatta till omfattning och inte alltid
rapporteras. Dessutom bör dessa bränder inte bidra till så mycket till luftutsläpp då rökgaserna,
förutsatt att undertrycket i pannan bibehålls, sugs in i ugnen.
5.3 TIDPUNKT FÖR BRÄNDER
Tidpunkten för då bränder inträffar kartlades dels med avseende på tid på året, och dels tid på
dygnet.
På året
Året indelades i enkäten i fyra perioder, det vill säga januari – april, maj – juni, juli – augusti
och september – oktober. Anledningen till att perioderna är olika långa grundar sig i
misstanken om att fler bränder inträffar under sommarmånaderna. Fördelningen av bränder
över året redovisas i tabell 2.
Tabell 3. Fördelning över året av bränder på deponier och avfallsförbränninganläggningar
Period Jan-apr Maj-juni Juli-aug Sept-dec
Antal bränder, deponier 10 15 20 24
Bränder / månad, deponier 2,5 7,5 10 6
Antal bränder, förbränningsanl. 2 4 3 5
Bränder / månad, förbränningsanl. 0,5 2 1,5 1,25
För att ge en rättvis bild av fördelningen över året visas även antalet bränder per månad. Av
tabell 3 framgår att flest bränder inträffade under slutet av sommaren (juli-aug). Trenden är
8

tydlig både för deponier och avfallsförbränningsanläggningar, men det statistiska underlaget
är relativt litet för de sistnämnda. Under 2002 var medeltemperaturen för hela landet 1,3
grader högre än normalt. Medeltemperaturen var nästan genomgående högre än normalkurvan
för perioden januari till september. Detta i kombination med att nederbörden var 93% av den
normala i landet innebär att det var förhållandevis torrt under sensommaren.
På dygnet
På motsvarande sätt delades dygnet in i perioder. Vid indelningen togs främst hänsyn till den
tid av dygnet då det bedrivs mest verksamhet på anläggningen. Under övrig tid finns på
deponier normalt inte personal på plats, och på förbränningsanläggningar är personalen
normalt begränsad till ett skiftlag. Den övriga tiden representerades av två perioder. Antalet
bränder under respektive period redovisas i Tabell 3. Fem av bränderna på
förbränningsanläggningar har inte specificerade tidsangivelser och ingår därför inte i
sammanställningen. Det framgår att mer än hälften av de bränder som uppstått på deponier
skett under den normala arbetstiden. På förbränningsanläggningar har hela 80% av bränderna
inträffat under nyss nämnda period.
Tabell 4. Fördelning av bränder över dygnet på deponier och avfallsförbränningsanläggningar
Tid på dygnet 0.00 – 7.00 7.00 – 16.00 16.00 – 24.00
Antal bränder, deponier 16 35 18
Antal bränder, förbr.anl. 1 8 1
5.4 BRANDPLATS OCH AVFALLSSLAG SOM BRUNNIT
Bränder på deponier förekommer i samband med alla de olika typer av hantering av avfall
som finns representerade (se tabell 5). En stor andel av bränderna (59%) inträffade i det
deponerade avfallet. Av dessa bedömdes 36 stycken vara ytbränder och endast 5 stycken
djupbränder. Ytterligare 9 bränder inträffade i lagrade fraktioner, 8 bränder i kompost och 5
bränder på sorteringsytan. De bränder som förekommit på ”Annan plats” inkluderar två
bränder i askcell, en i rötcell, en i bränslekross, en i flismaskin och en i intilliggande
vegetation. Sett till de mängder material som brunnit upp vid brandtillfällena, visar det sig att
bränder i lagrade fraktioner (4097 ton) och ytbränderna på deponin (1374 ton) har varit mest
omfattande.
Tabell 5. Förekomst av bränder på respektive platser på deponier och tillhörande materialförluster
Brandplats Ytbrand, Djupbrand, Lagrade Kompost Sorteringsyta Annan
på deponier deponi deponi fraktioner
plats
Antal 36 5 9 8 5 6
Mängd [ton] 1374 1074 4097 272 210 3
Enligt tabell 6 är blandat deponerat avfall, främst hushållsavfall, det avfallsslag som brunnit
mest frekvent (19 tillfällen). De näst vanligaste bränderna sker i trä, papper och plast, och det
är också dessa bränder som bidrar till de största materialförlusterna (2658 ton). Även industrioch
byggavfall (1750 ton) samt grovavfall (2006 ton) har givit upphov till stora
materialförluster. Bränder av ”Annat” avfallsslag inbegriper aska, bark, sågspån och
vegetation.
9

Tabell 6. Avfallsslag och mängder som brunnit på deponier
Avfallsslag Blandat, hushållsavfall
Industri- och
byggavfall
Kompost,
trädgårds-
10
avfall
Trä, papper
och plast
Grovavfall Annat
Antal 19 15 11 9 4 11
Mängd [ton] 325 1750 285 2658 2006 6
På avfallsförbränningsanläggningar var fördelningen av bränder jämnare. Bland de bränder
som rapporterats finns bränder i avfallsbunkern, bränslehanteringen, ugnshuset och
bränslelagret enligt tabell 7. Antalet bränder i ugnsfickan är förbehållet med en viss
reservation då mindre sådana inte alltid rapporteras. Med bränderna i ugnshuset avses inte den
normala förbränning som normalt pågår om anläggningen fungerar som den ska, utan siffran
refererar till bränder som inträffat då ugnen varit släckt eller intill ugnen.
Tabell 7. Förekomst av bränder på respektive platser på avfallsförbränningsanläggningar
Brandplats på förbr.anl. Bunker Bränslehantering Ugnshus Bränslelager Ugnsficka
Antal 5 4 4 1 34
Mängd [ton] 5 2 4 1 -
Av tabell 8 följer att de flesta bränder inträffade i blandat hushålls- och industriavfall (9 st).
Övriga bränder förekom i returflis, damm och en presenning.
Tabell 8. Avfallsslag och mängder som brunnit på förbränningsanläggningar
Avfallsslag Blandat, hushållsoch
industriavfall
Returflis Annat
Antal 9 2 3
Mängd [ton] 10 2 0
5.5 BRÄNDERS VARAKTIGHET
Brändernas varaktighet är ett relativt bra mått på hur omfattande en brand är, vad avser bland
annat materialförluster och emissioner till omgivningen. Utifrån resultaten av enkäten visade
det sig att 45 av bränderna på deponier (65%) släcktes inom loppet av fem timmar. Ingen
brand pågick mer än en månad. Se vidare i Figur 3.

Antal bränder
30
25
20
15
10
5
0
< 1 timme
1 timme - 5
timmar
Figur 3. Bränders varaktighet på svenska deponier.
11
5 timmar - 1
dygn
1 dygn - 1
vecka
1 vecka - 1
månad
På avfallsförbränningsanläggningar varade 12 bränder mindre än en timme och 2 bränder
släcktes inom fem timmar. Ingen brand varade längre än fem timmar.
5.6 BRANDORSAK
Den vanligaste misstänkta brandorsaken på deponier är självantändning, se figur 4. Den
misstänks vid 26 av brandtillfällena. Självantändning är ofta kopplat till komposteringsbehandling
eller lagring av trädgårdsavfall och annat organiskt material, men förekommer
även i den traditionella deponin. Hos flera anläggningar har kombinationen av glas, solljus
och torrt material angivits som misstänkt orsak till självantändningen och på andra nämns
organiska processer med värmeutveckling. Näst efter självantändning misstänks glödande
eller varmt inkommande avfall (12 tillfällen). Ofta har det uttryckligen rört sig om askor som
inte varit fullt utbrända. Vid flera anläggningar anser man sig ha problem med obehöriga
personer som tar sig in på avfallsupplagen för att stjäla användbara saker. De misstänks ha
givit upphov till 9 bränder genom att de av misstag startat bränder vid rökning eller anlagt
bränder. Arbetsfordon har vid fyra tillfällen givit upphov till bränder genom gnistbildning och
deponigas misstänks föranleda en brand. Vid 17 av brandtillfällena är brandorsaken oklar.

30
25
20
15
10
5
0
Sjävantändning
Glödande/varmt
inkommande avfall
Icke behöriga
gäster (anlagd,
rökning)
Figur 4. Misstänkta orsaker till bränder på deponier uttryckta i antal och baserade på enkätsvar.
På förbränningsanläggningarna är gnistbildning vid maskiner och heta arbeten de vanligaste
misstänkta/fastlagda orsakerna till bränder. De gav vardera upphov till 3 bränder. Övriga
misstänkta brandorsaker är självantändning (2 tillfällen), brinnande inkommande avfall (1
tillfälle), fel i elutrustning (1 tillfälle) och hydraulolja som kommit i kontakt med ett varmt
föremål. För tre bränder finns ingen tydlig misstänkt orsak.
5.7 DE TRE STÖRSTA DEPONIBRÄNDERNA
Den totala mängden avfall som brunnit både på deponier och förbränningsanläggningar under
2002 är ungefär 7 000 ton. Av detta utgör de tre största deponibränderna ungefär 5 000 ton,
varför de här särbehandlas. Trots att mer än hälften av alla deponibränder sker under normal
arbetstid, har de tre största bränderna samtliga inträffat utanför arbetstid. Bland dem
misstänks två vara kopplade till obehöriga på deponin. Alla varade mellan ett dygn och en
vecka. Två av bränderna inträffade under sommarmånaderna och en på hösten. Det var en
djupbrand (1000 ton) och två i lagrade fraktioner (4000 ton).
Informationen om de största bränderna stämmer relativt väl överens med uppställda förväntningar.
Bränder som initieras utanför arbetstid hinner utvecklas under lång tid innan upptäckt
och blir på så sätt stora. Vidare är stora bränder ofta svårsläckta och brinner således under
lång tid (upp till en vecka). Risken för antändning ökar under sommarmånaderna då avfallet
är torrt och lufttemperaturen hög.
12
Gnistbildning från
arbetsfordon
Händelseförloppet kring de tre största bränderna bekrivs nedan:
Blåberget, Sundsvall
Denna brand inträffade i ett relativt gammalt (2-3 år) bränslelager som bestod av plast, papper
och trä. Bränslet var avsett till förbränningsanläggningen och man hade börjat använda det,
men funnit att det hade mycket dåligt värmevärde. Trots detta var bränslelagret helt övertänt
då en bilist i närheten upptäckte branden vid midnatt och larmade. I släckningsarbetet deltog
Deponigas
Okänd

åde räddningstjänsten samt personal från anläggningen. Sex brandposter hade anlagts på
upplaget en tid innan branden inträffade och på anläggningen finns också en branddamm.
Men vattnet från brandposterna räckte inte till i släckningsarbetet som krävde mycket vatten.
Med grävmaskiner grävdes laguner i det fem meter höga lagret för att avgränsa brandhärden.
Lagunerna fylldes med vatten och totalt 3000 ton avfall transporterades till deponin. Man
kallade även in en helikopter som med hjälp av 600-liters vattensäckar skulle skapa kontroll
över brandutvecklingen, men detta gav föga resultat. Räddningstjänsten lämnade platsen då
branden var under kontroll och eftersläckningsarbetet utfördes av anläggningspersonal. Med
hjälp av grävmaskiner vändes då stora mängder samtidigt som bevattning utfördes med
vattenspridare. Branden varade ungefär en vecka och omfattade 2000 ton avfall. Orsaken till
branden är oklar men det finns misstanke om att den skulle vara anlagd. Denna misstanke
grundar sig i att natten var helt lugn, den föregående dagen utan solsken och att polisen hade
passerat en man som promenerade i närheten av upplaget. Detta var den enda branden på
Blåbergets avfallsupplag under 2002 och innan dess var det flera år sedan någon större brand
inträffade, men också denna skedde i ett bränslelager. På anläggningen har diskussioner förts
om att placera ut värmekameror som möjliggör övervakning dygnet runt från kontrollrummet
i Sundsvall Energis förbränningsanläggning.
Gyesjöns avfallsupplag, Eksjö
På deponin inträffade en djupbrand nattetid. Den upptäcktes av närboende som sedan larmade
räddningstjänsten. Eftersom avfallet på deponin främst är grovavfall som täckts väl med
täckmaterial, utvecklade sig inte branden till några stora flammande lågor. Räddningstjänsten
hade befäl över släckningsarbetet och det var de som avgjorde när grävskopor och annan
utrustning skulle kallas in. På området finns en brandpost men ingen branddamm. Vid
släckningen grävde man undan, släckte med vatten och täckte sedan avfallet för att kväva
branden. Släckvattnet går precis som lakvattnet orenat ut från deponin. Man har ingen
bevattning under torrperioder, men brandbesiktning en gång per år. Branden misstänks ha
koppling till obehöriga gäster på området, varför man under en tid efter branden hade
bevakning av området nattetid.
Skedala avfallsupplag, Halmstad
Branden på Skedala avfallsupplag inträffade i september på kvällen. Den upptäcktes av
allmänheten och räddningstjänsten larmades. Släckningsarbetet försågs med släckvatten från
en lakvattenbassäng. Släckvattnet samlades sedan upp och provtogs i samråd med myndigheter.
Räddningstjänsten i samarbete med den deponiansvarige såg till att grävskopor kallades
in och man såg till att skära av branden genom att gräva brandgator. Kontroll över branden
erhölls redan inom ett par timmar efter utbrottet, och branden var släckt två dygn efter
utbrottet. Allmänheten oroades av den starka rökutvecklingen, men eftersom branden släcktes
relativt snabbt analyserade inte tillsynsmundigheten sammansättningen av rökgaserna. Branden
hade då kommit att omfatta ungefär 2000 ton mellanlagrat brännbart industriavfall. En tid
före branden hade man på räddningstjänstens inrådan avlägsnat de brandslangar som var
kopplade till lakvattenbassängerna och sträckte sig över området. Efter branden bestämde
man sig för att lägga ut dessa igen för att förbättra tillgängligheten vid bränder. Vid upplaget
finns ingen nattlig övervakning, men deponin bevattnas under torrperioder för att undvika
damning vilket också bör ha preventiva effekter för uppkomst av bränder.
6. FÖREBYGGANDE AV BRÄNDER OCH BRANDBEREDSKAP
Man kan inte veta i förväg när en brand kommer att inträffa, men man kan med lämpliga
preventiva åtgärder och god brandberedskap minska risken för uppkomst av brand samt
minska effekterna av en eventuellt inträffad brand. I avsnittet ovan där händelseförloppet för
13

tre bränder beskrivs i detalj framkommer åtgärder som man kan använda sig av. Här följer en
sammanfattning av dessa samt ytterligare lämpliga åtgärder
6.1 PREVENTIVA ÅTGÄRDER
Genom kontroll av det inkommande avfallet kan varmt och glödande avfall upptäckas och
avskiljas innan deponering. Täckning av avfallet med inerta massor reducerar risken för
självantändning då syretillförsel, direkt solstrålning och uppvärmning av materialet minskar.
Deponering och lagring i små celler hindrar att bränder sprider sig och blir väldigt stora.
Särdeponering av olika avfallsslag ger bättre kontroll över avfallet och bränder kan då
bekämpas på ett anpassat sätt. Att under torra perioder bevattna deponin kan ytterligare
motverka brandutveckling. För att förhindra obehöriga på upplaget föreslås nattlig bevakning.
6.2 BRANDBEREDSKAP
Vattenförsörjningen för släckning av bränder underlättas med branddammar och vattenposter
på upplaget. För att ytterligare förbättra den omedelbara beredskapen kan en tillgänglig fylld
vattentunna eller annat större kärl vara tillräcklig för bränder som fortfarande befinner sig i ett
inledningsskede. Genom att ha egna motorsprutor på upplaget minskas beroendet av
räddningstjänsten. I släckvattnet kommer föroreningar som finns i avfallet att förekomma. Det
är därför viktigt att släckvattnet samlas upp i lakvattensystem eller på annat sätt innan det går
till recipient. På avfallsupplaget rekommenderas vidare tillgång till täckmaterial som kan
användas för att kväva en uppblossande brand. Till detta kommer lämpliga arbetsfordon för
transport av täckmassor samt avskiljning av brinnande avfall, exempelvis hjullastare och
grävmaskiner. Kontinuerlig övervakning av upplaget med värmekameror är också en bra idé
om det kan utföras av personal med dygnet-runt verksamhet, till exempel vid ett värmeverk.
7. JÄMFÖRELSE MED TIDIGARE STUDIE
Resultaten från denna studie jämförs med den tidigare undersökningen som REFORSK och
Depå –90 genomförde i början av 1990-talet. Vid den studien skickades en enkät ut både till
deponiansvariga och räddningstjänster och antalet bränder som rapportades från respektive
grupp skiljde sig väsentligt. Då räddningstjänsterna redovisade 302 bränder under två års tid,
inkom endast information om 136 bränder från anläggningarna och då var en del av dessa
bränder sådana som inte räddningstjänsten tagit upp. Detta bör finnas i åtanke då det totala
antalet bränder på deponier från den studien, det vill säga 217 bränder per år, jämförs med
denna studies antal bränder. Om hänsyn enbart tas till de bränder som rapporterats av
deponiansvariga blir antalet 77 stycken. I 2002 års studie rapporterades 69 bränder. Eftersom
svarsfrekvensen på enkäten var 93% blir det uppskattade antalet bränder för hela riket 74
stycken.
Under förutsättning att alla bränder bokförs på deponier idag har antalet minskat markant på
dessa tio år. Om å andra sidan samma förhållande, vad gäller rapporteringen, råder idag, som
vid förra undersökningen har antalet bränder inte minskat nämnvärt. För bränder på avfallsförbränningsanläggningar
finns ingen jämförbar statistik.
De mängder som brunnit indelades i REFORSK:s studie i ytbränder och djupbränder. Både
den studien liksom denna baseras på uppskattningar och i båda fallen finns ett stort spann av
brandstorlekar representerade. Medelvärdet för en ytbrand i den tidigare studien var 75 ton
och för en djupbrand 250 ton avfall. Om detta relateras till de antal bränder för vilka mängder
angivits blir ett sammanfattat medelvärde av en brand 125 ton. I denna studie har inte
bränderna separerats utan ett medelvärde för dem är 101 ton avfall.
14

Båda studierna förlitar sig till uppskattningar och inbegriper en hel del osäkerheter. Underlaget
är således inte tillräckligt tillförlitligt för att konstatera att brändernas omfattning har
minskat (125 ton till 101 ton per brand). Förändringen kan antingen anses ligga inom
felmarginalen eller eventuellt ge en fingervisning om att bränderna var mindre 2002 än i
början av 1990-talet. Det är därför svårt att säga om den förändrade avfallshanteringen har
påverkat brändernas omfattning. Många av bränderna, med en total omfattning om cirka 4500
ton, sker dock i material som är sorterat, till exempel trädgårdsavfall, och sådana bränder ger
inte upphov till utsläpp av farliga eller hälsovådliga föroreningar.
Det finns ingen tidigare studie av bränder på avfallsförbränningsanläggningar som resultaten
från denna studie kan jämföras med.
8. SLUTSATSER
Eftersom endast ett fåtal bränder bidrar till den dominerande mängden materialförluster bör
brandförebyggande åtgärder fokuseras på den brandtyp som de motsvarar. Enligt vad som
redovisats ovan har obehöriga på anläggningarna misstänkts orsaka två av de tre största
bränderna. Det är därför viktigt att komma till rätta med denna faktor. Hur det görs beror på
förutsättningarna på respektive anläggning. Striktare förhållningsorder, regelbunden
övervakning av upplagen för att tidigare upptäcka uppkomst av brand och bättre instängsling
av deponier är exempel på direkta åtgärder. Ytterligare åtgärder för att minimera brandutvecklingen
kan förslagsvis vara att deponera i små celler utan kontakt däremellan,
regelbunden mellantäckning av tippsåret och särdeponering av olika avfallsslag. Bevattning
under torra perioder kan också ha en preventiv effekt. För att komma till rätta med bränder
orsakade av varmt eller glödande inkommande avfall är det anledning att överväga om askor,
oavsett vilken verksamhet de har sitt ursprung i, kan deponeras i en separat cell. Om inte det
är praktiskt möjligt bör man se till att det finns släckningsutrustning lätt tillgänglig i närheten
av den plats där askor samdeponeras med annat avfall. Det är inte bara askor som med fördel
deponeras separat. Ju mer välsorterade fraktioner avfallsupplaget kommer att bestå av, desto
mer välanpassat kan det förebyggande brandskyddet utformas.
De ovan föreslagna åtgärderna gäller även för hanteringen av avfall på förbränningsanläggningar
där de är tillämpliga. Brandorsakerna skiljer sig inte nämnvärt mellan de två
olika verksamheterna.
Eftersom bränder vid deponier ger upphov till relativt stora emissioner till luft i förhållande
till den förbränning av avfall som sker i avfallsförbränningsanläggningar bedöms en satsning
på att förebygga bränderna vara ett kostnadseffektivt sätt att minska emissionerna.
9. REFERENSER
Bergström, Jan och Björner, Bengt, Miljökonsulterna i Studsvik AB i samarbete med
REFORSK (Statens, kommunernas och industrins gemensamma forsknings- och
utvecklingsorgan inom avfalls- och återvinningsområdet) och Depå –90, ”Dioxiner och
bränder vid avfallsupplag”, 1992.
Persson, Stella, ”Brand och miljöeffekter – kunskapsöversikt”, examensarbete vid Miljö- och
hälsoskyddsprogrammet vid Umeå Universitet, Räddningsverket, 1996.
RVF-rapport 01:13, ”Förbränning av avfall – en kunskapssammanställning om dioxiner”,
Svenska Renhållningsverksföreningen, 2001.
15

Rapporter från RVF 2003
2003:01 Rening av lakvatten i markbaserade växtsystem. Vägledning
vid dimensionering och drift
2003:02 Karakterisering av lakvatten med Nitocra Spinipes
2003:03 Karakterisering av dioxininnehåll i avfall
- en litteratursammanställning (RVF-Rapport)
2003:04 Insamlingssystem och avgifter. Statistik 2001 (RVF-Rapport)
2003:05 Behandling av lakvatten med hjälp av sulfatreducerande
bakterier
2003:06 Avdrivning av ammoniak vid luftning av lakvatten i luftade
dammar
2003:07 Studie av fastighetsnära insamlingssystem för hushållens
farliga avfall i Sverige
2003:08 Avfallsanläggningar med deponering. Statistik 2002 (RVF-
Rapport)
2003:09 Tips och råd vid utsortering av komposterbart hushållsavfall
2003:10 Praktisk kriskommunikation
2003:11 Bränder i avfall vid deponier och förbränningsanläggningar
(RVF-Rapport)