En vikingatida Forsaring

Forsaringen är medeltida 0915.doc 2009-09-18
1(6)
En vikingatida Forsaring är en kejsare utan kläder.
Underlag för microseminarium den 24 september 2009 om en kommande artikel i
Fornvännen: Forsaringen är medeltida och gamle Bugge hade nog rätt.
Forsaringen är en runristad järnring med en diameter av ca 42 cm och den har ca 250 tecken i
kortkvistrunor, utan uppdelning i ord och samma runa skrivs inte två gånger i följd. Det finns
därför flera tolkningar. Den nämns första gången omkring år 1600 och den satt då på dörren
ut till vapenhuset i Forsa kyrka i Hälsingland.
Filologen Sophus Bugge tolkade år 1877 inskriften som medeltida, men år 1979 läste
runologen Aslak Liestøl om en bokstav och företog en annan uppdelning i ord och fann sedan
att ringen var från vikingatiden. Rättsfilologen Bo Ruthström utvidgade spekulationen och
ansåg att texten ingått i en förkristen ”vi- balk” för Sunded och att den skulle avse
vidmakthållandet av ett hedniskt vi, dvs. en kultplats. Ringens datering till vikingatid har
därefter varit den rådande, exempelvis av Stefan Brink.
Jag hävdar att Bugges tolkning är den riktiga. Textens språkbruk och begrepp är kända från
medeltiden, men knappast från vikingatid. Ringens text förutsätter bl.a. enskild äganderätt,
individuella skyldigheter och stegrat straff vid upprepad förseelse, men sådana påföljder är
inte kända förrän i medeltida lagar. Forsaringen har också flera ord som finns i lagarna men
som inte finns på andra runinskrifter. Straffbötesskalan är tydligt angiven i örar och oxar,
skalan saknar känd motsvarighet under vikingatiden men är väl belagd i lagarna. Den förment
samtida Rökstenen innehåller endast gåtor och dunkla hågkomster.
Omkring år 1200 återanvände man förkristen ornamentik, bl.a. på smiden på kyrkdörrar.
Runskrift var vanlig på kyrkliga föremål såsom dopfuntar och kyrkklockor. Både den danske
ärkebiskopen Absalons (d. 1201) gravvård och en version av Skånelagen - Codex Runicus (ca
1300) är utförda i runskrift. Saxo Grammaticus och Snorre Sturlusson skrev omkring år 1200
sina historier om forntiden. Ringen passar väl in i denna tidsanda av medveten arkaisering.
Dateringen till vikingatid beror helt på att texten är skriven i kortkvistrunor. Ingen har, så vitt
jag vet, tidigare diskuterat om texten är förenlig med vikingatida samhällsförhållanden. Det är
lätt att imitera ett gammalt alfabet, men ännu otänkta tankar kan inte fästas i skrift.
En enig forskarvärld har inte låtsats om att en vikingatida Forsaring är en kejsare utan kläder!
Carl Löfving 2009-09-15

Forsaringen är medeltida 0915.doc 2009-09-18
2(6)
Forsaringen är medeltida och gamle Bugge hade nog rätt
Carl Löfving SEMINARIEUPPLAGA 2009-09-15
I denna artikel hävdar jag att Sophus Bugges tolkning år 1877 av Forsaringens inskrift som
medeltida är den riktiga. Textens språkbruk och begrepp samt den stegrande bötesskalan är
kända från medeltiden, men knappast från vikingatid, varför den nu vanliga dateringen dit är
osannolik.
Forsaringen är av järn med en diameter av ca 42 cm och har ca 250 tecken i kortkvistrunor,
som var vanliga under vikingatiden, utan uppdelning i ord och samma runa skrivs inte två
gånger i följd. Detta innebär att det finns flera tolkningar. Ringen är dekorerad med två
spiraler och ett kors / torshammare eller lilja. Den nämns redan omkring år 1600 och satt då
på dörren ut till vapenhuset i Forsa gamla kyrka i Hälsingland, dit den kan ha flyttats från
grannkyrkan i Hög då Forsa blev patronatskyrka på 1300- talet.
Den svenske runologen Sven BF Jansson och rättshistorikern Gerhard Hafström m.fl. godtog
den medeltida dateringen.
Jag tolkar inte själv inskriftens tecken, men visar hur den ser ut och några tolkningar.
Inledningen till texten på Forsaringen. Från Bugge 1877
:III:u k s a t u i s k i l a n a u k a u r a t u a s t a f a t f u r s t a l a k i :
Upplösning i ord enligt Bugge
: III: uksa tuis kilan auk aura tu A staf at fursta laki :
uksa tu A auk aura fiura at aþru laki :
: in at þriþia laki uksa fiura auk aura ata staf:
auk alt aiku i uarR if an hafsk aki rit furiR:
suaþ lirþiR aku at liuþriti sua uas in fur auk
halkat:
in þaR kirþu sik þita anunr A tarstaþum :
auk ufakR A hiurtstaþum:
in uibiurn faþi:
Tolkning i anslutning till Bugge / Hafström
En tvegill oxe och två örar till stav för första gången:
två oxar fyra örar för andra gången:
men för tredje gången fyra oxar och åtta örar till stav:
och all egendom i kvarstad om han icke gör rätt för sig:
det som de lärde tillkommer enligt landets lag, det blev förr
stadgat och stadfäst:
men de gjorde sig detta; Anund i Tåsta:
och Ofeg i Hjortsta:
menVibjörn ristade:
År 1979 omtolkade den norske runologen Aslak Liestøl runtecknet för r i ordet lirþir (r. 5)
(de lärde, prästerna) till u så att läsningen blev liuþir (folket, män av folket, allmogemän).
Han företog också en annan uppdelning i ord och ansåg på runologiska, språkliga och
arkeologiska grunder att ringen var från vikingatiden. Liestøl hade dock ingen bestämd
uppfattning om vad som avsågs. Rättsfilologen Bo Ruthström anslöt sig till denna datering
och ansåg att texten ingått i en förkristen ”vi- balk” för Sunded och skulle avse
vidmakthållandet av ett hedniskt vi, dvs. kultplats. Han såg likheter med bestämmelser om

Forsaringen är medeltida 0915.doc 2009-09-18
3(6)
kyrkogårdshägnader i Västgötalagens Kyrkobalk och förefaller att ha utgått från att samma
bötesskala, som i en hednisk ”vi-balk”, skulle ha använts av kristna lagstiftare 400 år senare.
Ringens datering till vikingatid har därefter varit den rådande, exempelvis Stefan Brink.
Ringen var sommaren 2005 utställd på Hälsinglands museum där jag höll ett föredrag
Forsaringen åter till medeltiden i och ifrågasatte den vikingatida dateringen. Jag utgick från
den tolkning av runraden och uppdelning av ord som förekom i museikatalogen för
utställningen, men hävdade att texten lika väl kan avse underhåll av en hägnad runt en
kyrkogård. Brink utvecklade senare sin uppfattning om datering till vikingatid.
Serien diskuterades i Hudiksvalls tidning 2005-10-16 och Jan Olof Nyström ansåg då att min
kritik ... ”är anslående, svagheten är detta med kortkvistrunor, men runor har även senare
använts i ´fel tid´. ...Brinks tanke har fortfarande fördelen av att vara elegant, avrundad och
möjlig att pröva... Dock lider den av besvärande luckor och bygger, liksom de eventuella
alternativen (och kritiken) på ett mycket bristfälligt fundament, eller en enda pelare. Ruckar
man dem faller hela bygget. ...”
Alla som diskuterat texten är överens om att den innehåller en stegrad bötesskala i oxar och
örar för en förseelse av något slag. Bugge föreslog obetalda tionden.
Ruthströms läsning av inledningen till första stycket är:
”uksa (a)t uis (s)kilan auk aura tuą” ...:, vilket uttolkas “en oxe och två örar för (s)kil-ande av
vi”. Det är alltså här ett vikingatida vi kommer in i tolkningarna.
I museikatalogen tolkas första raden: ”En oxe och två öre (i böter) till stav för att återställa vi i
gillt skick första gången.” Det av Liestøl omtolkade ordet lirþiR > liuþiR är markerat i 5:e
raden som i katalogen tolkas: ”Det som folket äger att kräva enligt landets lag, det blev förr
stadgat och stadfäst”. I övrigt ger katalogen samma tolkning som Bugge.
Enligt Ruthsröm ( 1990) är ordet liuþiR inte påträffat någon annan stans och det är tveksamt
om ”folket” som begrepp förekom under vikingatiden. De fem runtexter med orden ting och
tingsplats som finns, är från 1000- talet och talar bl.a. om hövdingen Jarlabanke som ”ensam
ägde (atti) detta hundare” och som hade flyttat den tingsplats som inrättats för Ulf en
generation tidigare (U 212 och U 225).
Enligt den uppfattning som jag sedan länge framfört fanns det under vikingatiden inget
överordnat samhällssystem. Det var istället ett antal likvärdiga enheter, hövdingadömen
liknande Ulfs och Jarlabankes, som i skiftande allianser kämpade om herraväldet – heterarki.
Vid kristnandet började en hierarkisk kyrklig organisation, innefattande även omdefinierad
äganderätt grundad på Romersk kyrkorätt, att införas. Landskapslagarna är ett led i de
medeltida kungarnas strävan att skapa och vidmakthålla en ny maktstruktur.
Någon samhällsmakt som verkställde domslut grundade på lagtext skymtar inte i det
obetydliga källmaterial som finns bevarat från vikingatiden. Hövdingar/kungar kunde då
genomdriva sin vilja, och även näpsa ogärningsmän, men det var med utnyttjande av sin makt
baserad på våldsresurser och inte tillämpning av lagbestämmelser.
Många författare, som inte är jurister, utgår från att ”lag och rätt” kräver lagtext. Så är inte
fallet. Redan aposteln Paulus skriver om hedningarna som icke hava lagen men som ändå gör
vad lagen innehåller. I det tidigmedeltida samhället var ”lag” lika med sedvanerätt dvs.

Forsaringen är medeltida 0915.doc 2009-09-18
4(6)
rättsfall, gammal sed och förmodligen edsformulär. De isländska sagorna, exempelvis Njals
saga, är förvisso stor litteratur men där ingår också många detaljerade skildringar av rättsfall
med sammansvärjning, dråp, blodshämnd, tingsförhandlingar, eder, svek, mansbot och
försoning samt processuella finesser. Ett syfte kan vara att skildra gällande sedvanerätt. Även
Eddadikterna har sådana element. Muntlig tradering av fasta formulerade lagtexter är
knappast känd överhuvudtaget ii . Att recitera sagor bör ha lockat fler lyssnare än att rabbla
lagbestämmelser.
Böter i form av mansbot, privat bot avsåg endast att kompensera den skada som vållats. På
landskapslagarnas tid, och så långt vi vet även i förkristen tid, var det inte gärningsmannen
utan hans släktgrupp som blev ekonomiskt ansvarig vid gärningar som dråp och vållande till
kroppsskada s.k. ättebot. Släkten hade också det avgörande inflytandet över ärvd jord (odal).
Blodshämnd var en rättighet, men inom lokalsamhället eftersträvades försoning. Man sökte
uppnå förlikning så att mansbot kunde erläggas till den drabbades släkt för att slippa fortsatt
fejd. Straff, utöver fredlöshet och efterföljande dråp, förekom knappast gentemot fria män.
Lagarna innehåller taxor för olika skador och ätteboten avskaffades först år 1335 genom
Skara stadga.
Kristenrätterna anger däremot att gärningsmannen, som straff för sina gärningar och
underlåtelser, skall betala böter till biskop, kung och tingssamfund – offentlig bot. Detta var
en nyhet som förutsätter både att var och en har ansvaret för sina gärningar och att det finns
en samhällsmakt som kan säkerställa äganderätt och verkställa rättsliga avgöranden.
Orden aura = örar och uksa, oxi = oxe är enligt Svenskt runordsregister unika för
Forsaringen. Någon myntenhet med öre fanns inte i Skandinavien under vikingatiden. Det
finns fynd av viktlod och vågar från handelsplatser men det är obestyrkt att en fast räkning
med denna värdeenhet förekom.
Registret har även ord som bara finns på Forsaringen och i medeltida texter: lærðr = de lärde,
prästerna och tvisgildr = tvegill (Bugge); resp. liuðr = folket (Liestöl); liuðrettr = folkets rätt;
væria = värja, förlora.
Ruthström (2003) visar hur termerna för egendom började ändras efter år 1000 i
Danmark/Norge. Från ursprungliga fe´ för all egendom och land för odlad mark började
tvåspråkliga klerker att använda den Romerska rättens begrepp i Skandinavien. De skapade en
skriftlig norrön terminologi genom att omdefiniera gamla begrepp i syfte att möjliggöra
donationer till kyrkan (s. 136f). Bl.a. översattes latinets possessio med eighn - jordegendom
(s. 147) (jfr. ringens ”aiku”, registrets æiga - egendom resp. ”aku”, æigu - äga ). Registret
har för æigu ett belägg utöver Forsaringens medan ātti har ca tjugo.
En förverkandeformel vid urbotamål introducerades vid mitten av 1200- talet då även ett
likvidationsförfarande tillkom där hustruns giftorätt och arvingars del beaktas (ex i ä Vgl
Slagsm. 7).
Gulatingslagen, som gällde i SV Norge, gör åtskillnad på Olavstext, som uppges härröra från
vad Olav Haraldsson och biskop Grimkel stadgade i samband med kristnandet på 1020- talet
och Magnustext som är från mitten av 1100- talet (Kung Magnus Erlingsson och ärkebiskop
Øystein Erlendsson). I första balken Kap. 8 sägs att ”Magnus allena mälte detta.”

Forsaringen är medeltida 0915.doc 2009-09-18
5(6)
Texten handlar om biskopens plikter samt om allmogens skyldighet att betala tionde. Detta
skall skiftas i fjärdedelar mellan biskopen, de fattiga, kyrkan och prästen. Man kan notera att
läsningen liuþiR på Forsaringen även kan avse ”män av folket, allmogemän”. Det har till och
med ansetts att tiondet ibland kunde användas som något slags sockenkassa.
Sista stycket handlar om tionden och lyder i min försvenskning.
Om en man under 12 månader inte givit tionde, skall han gälda 3 marker till
biskopen. Om han under 2 tolvmånader inte gäldat tionde skall han gälda 6
marker till biskopen. Om det inträffar att han att han under tre vintrar inte gäldar
tionde, då har han förbrutit var penning av godset sitt, både i land och lösöre,
och av det äger kungen hälften, men biskopen hälften. iii
Detta avsnitt är infört i Norge vid mitten av 1100- talet och det är en straffbot som fördubblas
vid upprepad förseelse och det slutar med förverkande av den felandes hela egendom.
Liknande system förekommer på flera ställen i Gulatingslagen iv , i andra medeltida
skandinaviska lagar och på Forsaringen. Den felande är ansvarig, vilket är en nyhet som
infördes genom kristendomens lära om synd, straff och botgörelse och förutsätter enskild
äganderätt.
Tiondet och andra kyrkliga pålagor som Peterspenning mötte protester vid införandet. Det
finns påvebrev redan från 1080 (DS 25) om skyldigheten av att betala tionde. Rörande
Hälsingarna finns ett sådant från 1232 (DS I nr 268) och från 1297 finns brev från ärkebiskop
Nicolaus och från marsken Thorgils Knutsson om denna skyldighet (DS II 1202 och 1205).
Insidan av dörren till kyrkorummet var en lämplig plats för erinran om denna medeltida
kristna plikt medan skyldigheter om hägnad runt ett hedniskt vi knappast hör hemma där.
Vid mitten av 1100- talet var Trondheim, med Olav Haraldssons reliker, en viktig vallfartsort
som blivit biskopssäte ca 1075 och ärkesäte år 1152. Biskopssätet i Uppsala inrättades på
1140- talet och blev ärkesäte år 1164. Tidigare fanns ärkebiskopen i Lund. Den hierarkiska
organisation som den katolska kyrkan skapat gjorde att påbud från påven via ärkebiskopen,
biskopen, prosten och sockenprästen nådde ut till församlingarna. En pilgrimsled gick från
nuvarande Hudiksvall förbi Forsa och vidare till Jämtland och Trondheim. Kunskap om
nyheter inom kyrkorätten kunde lätt spridas därifrån. De svenska landskapslagarna är från
sent 1200-tal, men kyrkan ansåg att dess rättigheter gällde oberoende av om de var
upptecknade på detta sätt.
De tre lodräta strecken i inledningen bör ha en betydelse likvärdig texten eftersom de avdelas
på samma sätt som de olika avsnitten. Min gissning är att de symboliserar treenigheten som
ibland avbildas som tre stående personer. Inledningen skulle då kunna tolkas: I Faderns,
Sonens och Den Helige Andes namn gäller ...
Slutligen bör Gunnar Nordanskogs undersökning om bl.a. smiden på tidigmedeltida
kyrkportar uppmärksammas v . Han ger exempel på motiv som kan ha varit ett medvetet val att
återgå till äldre former för att söka legitimitet i det förflutna men ifrågasätter inte den
vikingatida dateringen av Forsaringen.
Sammanfattning

Forsaringen är medeltida 0915.doc 2009-09-18
6(6)
Omdateringen beror på omläsning av ett otydligt tecken men ingenting säger att läsningen
liuðir. = folket skulle ha använts endast under vikingatiden, det finns inte ens belägg från
denna tid. Enskild äganderätt, individuella skyldigheter, stegrat straff vid upprepad förseelse
samt kvarstad är heller inte kända förrän under medeltiden. Ringens text har paralleller i
medeltida lagtexter där bl.a. ordet æigu (≈egendom, äga) används, ordet finns inte i annan
runinskrift än Forsaringen och runstenarna använder atti och liknande.
Ringens straffbötesskala är tydligt angiven i örar och oxar, den saknar känd motsvarighet
under vikingatiden, men är väl belagd i lagarna. Nämnda värdeenheter saknar belägg på
svenska runstenar. Den förment samtida Rökstenen innehåller endast gåtor och dunkla
hågkomster.
Omkring år 1200 återanvände man förkristen ornamentik, bl.a. på smiden på kyrkdörrar.
Runskrift var vanlig på kyrkliga föremål såsom dopfuntar och kyrkklockor. Både den danske
ärkebiskopen Absalons (d. 1201) gravvård och en version av Skånelagen - Codex Runicus
(ca 1300) är utförda i runskrift. Saxo Grammaticus och Snorre Sturlusson skrev sina historier
om forntiden.
Ringen passar väl in i denna tidsanda av medveten arkaisering och den är anskaffad av två
bönder vid sidan av det kyrkorättsliga systemet. Vad som avses är oklart men ovanstående
argumentation visar, enligt min uppfattning, att det gäller ett avsteg från kristna regler,
troligen plikten att ge tionde. Eftersom man drar vittgående slutsatser av en datering till 800talet
bör en tvärvetenskaplig diskussion tas upp vi .
Nämnda datering beror på att texten är skriven i kortkvistrunor. Ingen har, så vitt jag vet,
tidigare diskuterat textens förenlighet med vikingatida samhällsförhållanden. Det är lätt att
imitera ett gammalt alfabet, men ännu otänkta tankar kan inte fästas i skrift.
Forsaringen är medeltida.
i Hälsingerunor2005 För referenser se denna och Löfving 2007 Vid Nordliga leden. Västsverige för 100 år sedan
s. 125ff. För samhällsförhållanden se Löfving 2001 Gothia som dansk / engelskt skattland. Ett exempel på
heterarki omkring år 1000.
ii Sem. 31 oktober 2006 vid Gbg. univ. What is Oral Tradition? From the Ancient to the Modern World med
prof. John Miles Foley, University of Missouri-Columbia,
iii Utgångspunkten är Gulatingslovi översättning av Knut Robberstad, Tredje upplagan, Oslo 1969.
iv Ex. i Gulatingslagen Kristendomsbalken: 11-13 Underlåtenhet att reparera kyrka och kyrkogård; 15 Biskopen
ger fel uppgifter om fastedagar och helgdagar; 16 Sabbatsbrott; 20 Ätande av kött på fredagar.
v Nordanskog, G. 2006 Förställd hedendom. Tidigmedeltida skandinaviska kyrkportar i forskning och historia.
vi Sem. 14 november 2008 vid Gbg. univ. Litterære vikinger – en contradictio in adjecto (selvmotsigelse)? Terje
Spurkland, univ. i Oslo.