PDF-dokument, 453 kB - Svenska FN-förbundet

FN-rapporter 2009 

VÄRLDSBANKEN RAPPORTERAR OM 

Vägen ur fattigdomen 

I SAMMANDRAG

I denna skrift ingår översättning, sammanfattning och bearbetning av följande rapport: 

• Världsbankens rapport The Moving Out of Poverty Study. Mars 2009. 

Redaktör för skriftserien: Berith Granath 

Översättning och sammanfattning: Lars Eriksson 

Grafisk form: Ambition 

Foto omslag: En flicka i Kambodja bär hem risskörden. P. Lissac / ILO 

Tryck: AB Danagårds Grafiska, Ödeshög, 2009 

Skriften har finansierats med Sidastöd genom Forum Syd 

Upplaga: 2 500 

ISBN 91 7294 097 2 

Svenska FN-förbundet 

Box 15 115 

104 65 Stockholm 

Telefonnummer: 08 462 25 40 

E-post: info@fn.se 

Webbadress: www.fn.se 

VÄRLDSBANKEN RAPPORTERAR OM 

Vägen ur fattigdomen 

Svenska FN-förbundet

Innehåll 

Förord 3 

Vägen ur fattigdomen 5 

Vad är fattigdom? Vem är fattig? 9 

Fattigdom – ett problem för många 10 

Fattigdomskultur – en myt 11 

Fattigdom – ett tillstånd, inte en egenskap 13 

”Inre styrka” och självförtroende 16 

Lika möjligheter förblir en dröm 19 

Demokrati kan minska fattigdomen 23 

Vad är frihet? 26 

Kollektiv – ett sätt att överleva 27 

Ungas ambitioner och drömmar 29 

Kampen mot fattigdomen måste styras av lärdomar från de fattiga 31 

Länkar 

Svenska FN-förbundet www.fn.se 

Världsbanken www.worldbank.org 

The Moving Out of Poverty Study www.worldbank.org/movingoutofpoverty 

FN www.un.org 

FN:s utvecklingsprogram UNDP www.undp.org 

UNDP Sverige www.undp.se 

Sida www.sida.se 

Förord 

Som författarna till Världsbankens rapport Vägen ur fattigdomen säger: ”Viktigast har 

varit att fattiga människor och de som inte längre är fattiga har fått tala.” Författarna 

har förstås använt sig av fakta och synpunkter som teknokrater, politiker, världens 

ledare, ekonomer, forskare, filosofer och antropologer tillfört debatten om fattigdomen. 

”Men fokus ligger inte på dem. Dessa grupper har redan gjort sig hörda och får 

inte överrösta de fattiga.” 

I rapporten möter vi människor från länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Den 

första vi möter är Ayesha i Bangladesh, en kvinna som giftes bort med en förtryckande 

man när hon var 15 år. Hon lämnade mannen efter fem år. Ayesha har skymfats 

och hånats av grannarna i byn för att hon är skild och fortfarande ensamförsörjande 

utan barn. Visst känner sig Ayesha ensam utan familj. Men hon är stolt över vad hon 

åstadkommit. ”Hemligheten är mod och hårt arbete”, avslöjar hon. 

Svenska FN-förbundet har valt att sammanfatta och översätta denna rapport för att 

den lyfter fram röster från syd. Människor som kan ge oss i den rikare delen av världen 

en bild av vad det innebär att bli fattig, vara fattig och i bästa fall ta sig ur fattigdomen. 

FN-förbundet anser att det behövs en mer nyanserad bild av människors situation i 

Afrika, Asien och Latinamerika. När medier rapporterar från dessa regioner handlar 

det vanligtvis om ond bråd död, katastrofer och konflikter. Den enskilda människans 

vardagsliv förmedlas sällan. Och när så sker är det ofta en maktlös och kraftlös person 

som skildras, i enlighet med myten om ”fattigdomskulturen”. 

Det var den amerikanske antropologen Oscar Lewis som i slutet av 1950-talet 

myntade begreppet ”fattigdomskultur”. Människor som levde i denna kultur var 

marginaliserade, passiva och lata, kände sig maktlösa och värdelösa och saknade 

framåtanda. För att inte nämna att de kunde vara hemfallna åt drog- och alkoholmissbruk 

och brottslighet. Lewis hävdade att dessa kulturella svagheter fördes vidare 

från generation till generation inom familjen. Denna föreställning lever fortfarande 

kvar, men den måste kraftfullt tillbakavisas, menar författarna till rapporten. Något 

som FN-förbundet till fullo ställer sig bakom. 

Det finns inget i studien som tyder på att fattiga människor skulle ha fastnat i en 

fattigdomskultur. I stället möter vi människor som tar egna initiativ och utnyttjar de 

möjligheter som finns för att överleva och få det bättre. 

Fattigdom är ett tillstånd, inte en egenskap. I rapporten ställs frågan: ”Att vara fattig, 

är det som att vara vänsterhänt eller som att vara förkyld?” Frågan kan verka konstig, 

men den illustrerar två sätt att beskriva en människa. Det ena tar fasta på stabila, 

bestående egenskaper som kön, kroppslängd eller vänsterhänthet. Det beskriver en 

identitet. Det andra sättet utgår från tillfälliga situationer eller tillstånd, till exempel 

att ha röd skjorta eller en förkylning. Situationen eller tillståndet kan bestå en längre 

eller kortare tid men är inte permanent och beskriver inte en identitet. 

2 3

FN-förbundet anser att fattigdom är ett tillstånd och inte en permanent egenskap, 

vilket också analysen av berättelserna i rapporten bekräftar. 

Svenska FN-förbundet har arbetat med hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning 

länge. Förbundet har ett nära samarbete med bland andra FN:s utvecklingsprogram 

UNDP, FN:s världslivsmedelsprogram WFP och FN:s jordbruks- och 

livsmedelsorganisation FAO, organisationer som på olika sätt arbetar för utveckling 

och fattigdomsbekämpning. 

FN-förbundet har utvecklingssamarbete med flera FN-förbund i Afrika, till exempel 

Tanzania och Demokratiska Republiken Kongo. I detta utvecklingssamarbete är 

fattigdomsbekämpning en viktig del. 

Svenska FN-förbundet lyfter fram flickors och unga kvinnors situation i syd i såväl 

informations- och påverkansarbetet i Sverige som i biståndsinsatserna. Gratis skolmat 

är bara ett av många exempel på framgångsrika insatser som FN-organ gör för att 

bekämpa fattigdom och hunger och öka barns, inte minst flickors, möjligheter till 

skolgång. En verksamhet som FN-förbundet stödjer och som du kan stödja genom 

att gå in på förbundets hemsida www.fn.se. 

Rapportens slutsats är att fattiga människor inte ger upp. De försöker om och om 

igen. De vill samarbeta med enskilda organisationer, företag, stiftelser, unga människor, 

engagerade medborgare, myndigheter – med vem som helst – för att hitta nya vägar 

och investera i sina liv och samhällen. Inte minst har föräldrar stora ambitioner för 

sina barn. Barnen ska få ett bättre liv än föräldrarna. Författarna till rapporten ställer 

frågan: ”Kan vi andra finna modet och fantasin för att försöka igen tillsammans 

med dem?” 

Svenska FN-förbundets svar är ”ja”. FN-förbundet vill dra sitt strå till stacken. Är 

du beredd att göra det? Om svaret är ”ja”, kolla förbundets hemsida. 

linda nordin thorslund 

Tf generalsekreterare Svenska FN-förbundet 

Vägenurfattigdomen 

Det finns ingen tvekan om vad målet är: att utrota fattigdomen. För att nå dit måste 

vi börja med att söka svar på frågan varför fattiga människor är fattiga. 

Så formulerar författarna till rapporten sin uppgift. De avvisar de tyckanden som 

florerar om fattiga människor och de underliggande orsakerna till deras fattigdom 

och som avgör hur den ska bekämpas. Sådana tyckanden har betydelse för om familjer 

som bor i Mississippi, Malawi, Manchester, Mexiko eller Marocko ska ha en 

chans att komma ur fattigdomen. Är fattigdomen ett problem överhuvudtaget? Och 

om den är ett problem, vems problem är den? Är den de fattiga ländernas problem 

eller de rikas? 

Rapporten handlar inte om ideologi, vare sig till vänster eller höger. Den tar inte 

ställning för eller emot fria marknader eller statlig styrning. Den är varken för eller 

mot globaliseringen. Den behandlar inte krockar mellan civilisationer eller protestanters 

värderingar i motsats till katolska, islamiska eller hinduiska. Det är inte fråga 

om paradigmskiften. 

Rapporten handlar om hur människor upplever sin situation och om behovet att 

utveckla strategier för att minska fattigdomen, strategier som bygger på miljoner fattiga 

människors liv och erfarenheter. Författarna har studerat hur verkligheten ter sig 

i små samhällen snarare än i länder och sett rörelse, inte bara stagnation. Trots dåliga 

förutsättningar tar sig människor ur fattigdomen. Samtidigt sitter andra människor 

fast i sin fattigdom eller är på väg att bli fattiga. Rapporten utreder varför det är så 

och vad som håller på att hända. 

I möten med tre personer skildrar rapporten inledningsvis hur det kan gå till att 

ta sig ur fattigdomen och varför inte alla klarar av det. 

AyEShA I BANGLADESh 

Fyrtioåriga Ayesha bor i byn Pirjadi i distriktet Narshingdi i Bangladesh. Hon är skild 

och har skymfats och hånats för detta av människor i byn. Hon har kämpat hårt för 

att skaffa sig det lilla hon har i dag. Till skillnad från andra kvinnor i byn äger hon 

nu det hus av lera som hon bor i och hon har en liten hönsgård. Hon lånar ut pengar 

till grannarna. 

Ayesha är analfabet. Hennes mor dog tre dagar efter Ayeshas födelse. När Ayesha var 

15 år giftes hon bort med en förtryckande man som ofta ”gick till andra flickor”. Hon 

lämnade honom när hon var ungefär 20 år och började arbeta som hembiträde hos 

familjer i byn. Hon fick ingen lön de första sex åren, endast mat och kläder. Eftersom 

hon blev retad för detta krävde hon lön och fick till att börja med 50 taka i månaden 

(cirka 0,75 US dollar). Senare började hon arbeta som daglönare. Hon sålde riset som 

arbetsgivaren gav henne till kvällsmaten. ”I tre år hade jag inte ris att äta”, säger hon 

stolt. Av den lilla lön hon fick och inkomsterna från riset som hon sålde sparade hon 

litet åt gången tills hon kunde köpa en höna, en get och kläder åt sig själv. 

4 5

När Ayesha var 32 sökte hon och fick arbete på ett kontor. Där arbetade hon i fyra 

år och fick 1.200 taka (omkring 18 US dollar) i månaden. När hon sparat tillräckligt 

återvände hon till Pirjadi där hon födde upp och sålde ankor och kycklingar. Hon 

köpte ett stycke mark där hon byggde sitt hus och odlade ris. 

Hon säger att hon känner sig ensam utan familj. Men hon är stolt över vad hon 

åstadkommit. ”Hemligheten är mod och hårt arbete”, avslöjar hon. 

MAMBA I MALAwI 

Mamba är en 35-årig bonde som lever i kronisk fattigdom i byn Kalugeni i Malawi. 

Han älskar sitt land, sin by, sitt folk och sin familj. Han har ingen tanke på att flytta 

från sin by, trots torka och perioder av akut hunger. 

Mamba började sin skolgång sent, då han var 15 år, och han måste sluta skolan 

redan efter två år därför att hans familj inte hade råd med skolavgifterna och skoluniformen. 

Han började odla majs och jordnötter och senare även sötpotatis både för 

egen konsumtion och försäljning. Men 1998 slutade Mamba att odla sötpotatis för att 

sättpotatisen torkade på grund av dålig lagring. Han fick nya sättpotatisar av en god 

vän år 2000 men han lyckades inte få en bra skörd. ”Det var hungersnöd i Malawi då 

och jag arbetade mycket som daglönare. Därför kunde jag inte sköta jordbruket och 

skörden blev dålig.” 

De följande två åren var det mycket ont om mat och många av byborna hungrade. 

De åt överblivna bitar av sockerrör och vilda rötter som måste kokas tre gånger för 

att bli ätbara. Flera människor dog. Det blev allt svårare att finna lantarbete. Mamba 

gick från ställe till ställe för att söka arbete och mat. Han överlevde genom att tillverka 

och sälja tegelstenar. År 2002 startade regeringen ett program med distribution av 

utsäde och gödningsmedel till fattiga familjer. Men Mambas by fick bara 28 startpaket 

till över 400 familjer. ”Programmen som ledarna där uppe på toppen hittar på når 

inte oss”, säger Mamba. Mellan 2002 och 2004 knogade Mamba på sina åkrar men 

skördarna var dåliga på grund av brist på regn. Slutligen fick han en ny chans när han 

anställdes i ett projekt för vägunderhåll. 

När Mamba ser tillbaka på sitt liv konstaterar han att han inte lyckats skapa några 

tillgångar utom en stol för besökare. Nu är den trasig och hänger i taket. ”Jag har 

aldrig kunnat spara pengar. Jag har inte kunnat köpa gödningsmedel därför att det 

varit för dyrt för mig. Regeringen skulle kunna hjälpa oss genom att kontrollera 

priserna. Om inte det går kunde den ge oss tillbaka bondekooperativen så vi kunde 

låna pengar från dem.” 

Mamba har upplevt många förluster. Han har förlorat två söner som dog av svält 

och brist på sjukvård. Hans vänner är hans livlina. De hjälper honom när det behövs, 

från att låna ut en hacka till jordbruket till gratis lagning av hans kläder. Trots allt 

som han har genomlidit känner han sig trygg. ”Jag är en energisk man och jag tror att 

om jag bara hade gödningsmedel så skulle jag klara mig bättre. Mitt självförtroende 

beror på att jag har familj. Jag har misslyckats att komma framåt och skapa välstånd, 

det är sant, men den respekt jag vunnit inom familjen har ökat under de senaste tio 

åren. Det är därför att jag inte tycker om att göra saker som jaga kjoltyg, dricka öl och 

röka. Det enda jag gillar är att spela fotboll”, säger Mamba leende. 

ADOLFO I MExIKO 

I bergsbyn Guadalamoros i Oaxaca, Mexiko, arbetar 29-årige Adolfo i sin lilla affär. 

Tack vare affären är Adolfo ”ekonomiskt oberoende” enligt hans vänner. Men så har 

det inte alltid varit. När han hade slutat skolan måste han hjälpa sin far i jordbruket. 

För att komma ifrån det tråkiga och oavlönade arbetet beslöt han att emigrera till USA. 

Vid 20 års ålder tog han sig över gränsen, oupptäckt, för första gången. 

Adolfo började arbeta i en restaurang i Kalifornien. Han kunde ingen engelska 

men hans bror, som arbetade i samma restaurang, hjälpte honom. Men att vara skild 

från resten av familjen var svårt. 

Efter två år återvände han till Mexiko med litet pengar som han sparat. ”Jag höll 

ut ett och ett halvt år i Guadalamoros”, säger han. ”Men sen måste jag tillbaka till 

Kalifornien för att mina pengar tagit slut. Här i Guadalamoros finns inga pengar, inga 

jobb.” Han var 24 när han på nytt försökte ta sig in i USA. Men nu var det svårare. Han 

försökte först passera gränsen i Mexicali men greps och sändes tillbaka till Mexiko. De 

mexikanska gränspatrullerna behandlade honom mycket illa, säger han men berättar 

inte hur. Till sist lyckades han ta sig över gränsen i Tijuana. 

Ett år senare var han tillbaka i Guadalamoros – den här gången för gott, säger han. 

Han använde besparingar från tiden i Kalifornien till att starta sin lilla affär. Han 

föredrar att leva i Mexiko, men han inser också att utan migrationen hade han inte 

kunnat bli företagare. ”Jag ber till Gud att jag aldrig ska behöva återvända till USA. 

Inte för att jag är rädd för att arbeta utan för att jag inte vill lämna min familj och 

också för att jag fruktar vad som kan hända vid gränsövergången. Det är inte rätt att 

lämna sitt land. Mexiko är mitt land, mitt folk, mitt hem.” 

GRUNDTANKAR Och METODER 

Mer än 60.000 intervjuer ligger till grund för rapporten. De genomfördes i 15 länder 

i Afrika, Sydasien, Östasien och Latinamerika. Syftet med studien var att undersöka 

hur människor tar sig ur fattigdomen. 

Tre grundtankar har styrt undersökningen. Den första är att varje individ är expert 

på sitt eget liv. Därför har rapportens författare först och främst lyssnat på vad tusentals 

människor i fattiga områden haft att säga om sina liv. 

Författarna är medvetna om att subjektiva data av det här slaget kan vara missledande. 

Det gäller i synnerhet att minnen av hur det var förr kan förvanskas, att den 

sociala miljön och lokala maktstrukturer kan påverka dem som berättar och att rena 

felaktigheter kan förekomma. Ett annat problem är de fattigas benägenhet att beskriva 

sin situation på ett sätt som de tror kan öka deras möjligheter att få bistånd. Trots 

dessa brister håller författarna fast vid att deras studie har sitt värde som komplement 

till den vetenskapliga forskningen om fattigdom. 

6 7

Den andra grundtanken handlar om att de lokala förhållandena är betydelsefulla. 

Studien vänder sig till individer och hushåll i den miljö de lever i och undviker 

därmed att fokusera på individers specifika förhållanden vilket är vanligt i studier av 

fattigdom. Särskild uppmärksamhet ägnas åt regler, bestämmelser, informella normer 

och krav som styr de lokala sociala, ekonomiska och politiska institutionerna och 

som påverkar de fattigas liv. 

Den tredje gäller förändring över tid. De flesta studier återger en ögonblicksbild, 

en statisk bild av en individ vid en viss tidpunkt. Den här studien undersöker mer 

djuplodande hela processen som leder människor upp ur fattigdomen – eller till att 

de blir fattiga. 

Ett tiotal metoder har använts för att samla data. Av dem är fyra viktigast: 

• individers berättelser om sina egna liv 

• en metod kallad livsstegen (se nästa avsnitt) 

• gruppdiskussioner 

• intervjuer baserade på frågeformulär 

Viktigast har varit att fattiga människor och de som inte längre är fattiga har fått 

tala. Författarna till rapporten har också utnyttjat kunskaper som finns att hämta i litteraturen: 

fakta och synpunkter som teknokrater, politiker, världens ledare, ekonomer, 

forskare, filosofer och antropologer tillfört debatten om fattigdomen. Men fokus ligger 

inte på dem. Dessa grupper har redan gjort sig hörda och får inte överrösta de fattiga. 

Vad är fattigdom? Vem är fattig? 

”Fattigdomen är tidlös.” En kvinnogrupp i Tecamín, Mexiko 

”Fattigdomen är ett grymt, vilt djur. Om du slumrar till äter det upp dig. 

Därför sover inte folk, de arbetar för att få det bättre.” 

Kevina, 60-årig lantbrukare i Bukwaime, Uganda 

Världsbanken har sin definition av fattigdom. FN:s världstoppmöten definierar också 

fattigdom i sina handlingsprogram. I den här rapporten är det inte dessa definitioner 

som gäller. Det är hur de fattiga själva beskriver sin situation. 

Metoden som kallas livsstegen har använts för att fastställa varje enskilt samhälles 

definition av fattigdom och välstånd och för att avgöra vem i samhället som betraktas 

som fattig. En typisk diskussionsgrupp som använder metoden består av 6-15 deltagare 

som representerar olika sociala och ekonomiska grupper. Deltagarna skapar en 

fiktiv stege av välstånd. På den lägsta pinnen befinner sig de fattigaste, de som har 

det sämst ställt i samhället. De som har det bäst ställt placeras på den högsta pinnen, 

övriga på pinnar där emellan. Därefter diskuterar och beskriver deltagarna vad som 

kännetecknar hushållen på varje pinne i stegen och de sätt på vilka hushållen kan röra 

sig uppför eller nedför stegen. 

Härnäst sorterar gruppen upp till 150 hushåll på orten. Gruppen går tillbaka tio år i 

tiden (till 1995), placerar hushållen på stegen efter hur deras situation var då och jämför 

med placeringen på stegen 2005. På så sätt kan de enskilda hushållens väg uppför eller 

nedför stegen följas under en tioårsperiod. Gruppen har tidigare bestämt hur många 

pinnar stegen ska ha (vanligen fyra till sex) och definierar nu var på stegen som den 

lokala fattigdomsgränsen ska dras. Hushåll på stegpinnar under gränsen betraktas som 

fattiga och de som befinner sig på högre pinnar som icke fattiga. Hur högt på stegen 

som fattigdomsgränsen dras varierar från samhälle till samhälle. 

Under tioårsperioden kan hushåll ha rört sig uppför eller nedför stegen eller befunnit 

sig på samma pinne hela tiden. Baserat på hushållens rörlighet kan de indelas 

i fyra kategorier. 

• Uppåtsträvare: hushåll som var fattiga 1995 men inte längre var fattiga 2005. 

• Kroniskt fattiga: hushåll som var fattiga 1995 och fortfarande var fattiga 2005. 

• Aldrig fattiga: hushåll som inte var fattiga vare sig 1995 eller 2005. 

• Nedåtgående: hushåll som inte var fattiga 1995 men blivit det till 2005. 

Genom hela rapporten används termerna ”fattiga” och ”fattigdom” om hushåll som 

identifierats som fattiga av diskussionsgrupper som använt livsstegemetoden. Det 

innebär att även rörlighetskategorin bestäms av dessa grupper. 

8 9

Fattigdom – ett problem för många 

”Här finns ingen ekonomisk ojämlikhet. Alla är fattiga.” 

En mansgrupp i Chakax, Mexiko 

”När du ger en person så litet (inkomst vid fattigdomsgränsen) bör du också bygga ett fängelse åt 

honom eller henne, därför att efter några få timmar kommer han eller hon alltid att börja stjäla.” 

Diskussionsgrupp i Chubaka, Kagera, Tanzania 

De lokala definitionerna av fattigdom visar tydligt att fattigdom är ett problem för 

flertalet hushåll, inte för en minoritet. Andelen fattiga hushåll i ett typiskt land där 

undersökningen gjordes var över 60 procent. Enligt många diskussionsgrupper var 

situationen sämre förr. I många fall var över 70 procent av hushållen fattiga 1995. 

Dessa siffror är mycket högre än resultatet blir om man drar fattigdomsgränsen 

vid inkomsten en dollar om dagen 1) , vilket är vanligt i internationella studier. Diskussionsgruppernas 

uppfattning om var gränsen går kom ofta närmare två dollar om 

dagen i inkomst. 

Rapporten ställer frågan om diskussionsgruppernas definition av fattigdom är 

godtagbar. Definitionen ställs mot den vanliga uppfattningen att de fattiga är de utblottade, 

de eländiga, de som befinner sig i samhällets ytterkanter och är de fattigaste 

av de fattiga. Denna karakteristik skiljer ut de fattiga som annorlunda än andra och 

beskriver fattigdomen som ett problem för ett fåtal människor. En del diskussionsgrupper 

förknippade sådana kännetecken med hushåll på den allra lägsta stegpinnen, 

hushåll med särskilda problem som alkoholism, funktionshinder eller social stigma, 

till exempel änkor utan söner. Men där denna kategori fanns bestod den av få hushåll, 

ibland bara ett eller ett par. 

Enligt den alternativa definitionen av fattigdom är fattiga de hushåll som äger en 

del saker men saknar tillräckligt många viktiga saker. Denna definition användes av 

de flesta diskussionsgrupper. De pekade inte ut hushållen på de lägre stegpinnarna 

som ”de fattiga” utan inkluderade flera kategorier på nedre delen av stegen i en samhällsgrupp 

som kollektivt levde i fattigdom. De såg fattigdom som ett tillstånd som 

påverkade större delen av befolkningen – och riskerade att drabba alla. 

En kvinnogrupp i Assam i Indien beskrev människor precis under fattigdomsgränsen 

så här: ”De uppför sig väl. De arbetar hårt och har mat på bordet varje dag. De 

har också mark som är 2-3 bighas stor. Deras hus är vanligen gjorda av lera och har 

plåttak.” En liknande beskrivning skulle kunna gälla många hushåll, kanske de flesta, 

i de studerade samhällena. Den övervägande majoriteten av människorna i dessa 

samhällen definierar sin fattigdom med några få ord: de fattiga är vi. 

1) FN drar nu ofta fattigdomsgränsen vid inkomsten 1,25 dollar om dagen 

Fattigdomskultur – en myt 

” Folk vill arbeta, få det bättre. De organiserar sig. Är inte det bra?” 

Doralis, fattig kvinna i Villa Rosa, Colombia 

”Fattiga människor har mål som de strävar efter, men de kan inte nå dem. 

Rika människor har mål som de kan nå.” 

Suka, 45-årig kvinna i Tattantok, Indonesien 

Rapportens författare lyfter fram sju slutsatser från studiet av fattiga människors 

diskussioner och berättelser. Slutsatserna återges här kortfattat. Två övergripande 

och växelverkande faktorer påverkar människors rörelser ur och in i fattigdomen: 

initiativen som de tar och möjligheterna som de har att lyckas. 

Den amerikanske antropologen Oscar Lewis myntade begreppet ”fattigdomskultur” 

i slutet av 1950-talet. Han menade att människor som levde i denna kultur var 

marginaliserade, passiva och lata, kände sig maktlösa och värdelösa och saknade 

framåtanda, för att inte nämna att de kunde vara hemfallna åt drog- och alkoholmissbruk 

och brottslighet. Han hävdade att dessa kulturella svagheter fördes vidare från 

generation till generation inom familjen. Denna föreställning lever fortfarande kvar 

men den måste kraftfullt tillbakavisas, heter det i rapporten. 

Författarna har inte funnit något i sin studie som tyder på att fattiga människor 

skulle ha fastnat i en fattigdomskultur. Inte ens i ett djupt fattigt land som Malawi eller 

i konfliktdrabbade samhällen i Indonesien eller Filippinerna verkar fattiga människor 

vara apatiska. De tar initiativ för att överleva och få det bättre ställt. Och en del lyckas 

ta sig ur fattigdomen. När forskarna bad dessa människor att nämna de viktigaste 

orsakerna till deras framgång var de vanligaste svaren i land efter land att viktigast 

var de egna initiativen för att finna arbete eller starta företag. 

hÖGA AMBITIONER 

Initiativ av det slaget är vanliga också bland människor som inte lyckats ta sig ur fattigdomen. 

En detaljerad analys av 2.700 levnadsberättelser i Indien visade att kroniskt 

fattiga människor tar lika många initiativ som rika. Ändå förblir de fattiga. Forskarna 

fann få tecken på att fattiga människor är fattiga på grund av lättja, dryckenskap eller 

brist på intresse för arbete och sparande. Tvärtom betonade människor i alla de undersökta 

länderna betydelsen av att arbeta och hålla sig frisk för att kunna arbeta hårt. 

Självförtroende och initiativ leder till höga ambitioner för framtiden. Studien 

bekräftar det. 78 procent av de intervjuade hushållen trodde att deras barn skulle få 

det bättre. Och hela 90 procent av hushållen i områden med låga inkomster i Bangladesh, 

Senegal, Afghanistan och Andhra Pradesh i Indien hade stora förhoppningar 

på barnens framtid. 

Organisationer som arbetar med att minska fattigdomen borde ägna sig åt att undanröja 

hindren för fattiga människors initiativ och stärka de ekonomiska möjligheterna 

på lokal nivå. I områden där hälften av hushållen är fattiga kan biståndsprogram som 

syftar till att komma alla till godo möjligen hjälpa fattiga människor att klara sig en tid. 

10 11

Men sällan lägger de grunden till permanenta tillgångar som minskar människornas 

utsatthet. Resurserna är alltför svaga och räcker inte alltid till alla. 

Sådana program kan inte lyfta stora befolkningsgrupper ur fattigdomen. De borde 

vara tillräckligt generösa för att ge fattiga människor möjligheten att både överleva för 

stunden och skapa tillgångar som kan hjälpa dem att komma ur fattigdomen. Inriktningen 

bör vara att förstärka den lokala ekonomin, öppna möjligheter för människorna 

och ge dem kunskaper i företagande så att deras initiativ kan bära frukt. 

RAcMAN I FILIPPINERNA 

Racman, en 44-årig kvinna från Bakimati i Filippinerna, ansågs som kroniskt fattig av 

sina grannar i byn. Hennes man arbetade i deras lilla jordbruk och hos andra bönder. 

Racman har arbetat som servitris, hemhjälp och tvätterska för att hennes barn skulle 

kunna få två mål mat om dagen och skolgång. 

Racman flyttade till Bakimati med sin familj 1998 för att barnen skulle kunna gå i 

skola. Deras tidigare hemby hade ingen skola. Men familjen tvingades lämna Bakimati 

2000 på grund av en intern konflikt i regionen. De tog sig till ett evakueringscenter i Parang. 

Racman serverade mat i en kafeteria på morgnarna och tvättade på nätterna. 

”Det kändes som all min energi hade runnit av mig. Det var gånger då jag bara bad 

om ris i stället för pengar så att jag kunde vara säker på att mina barn fick något att 

äta när jag kom hem. Det var så hårt, men jag måste offra mig för att vi skulle kunna 

överleva. Det var bättre än att inte ha någonting till mina barn.” 

Racman och hennes familj återvände till Bakimati 2001 sedan konflikten avslutats. 

Nu säljer hon grönsaker och mat som hon lagat i byn. Det har varit svårt för familjen 

att köpa mark och andra ägodelar därför att de har satsat allt de har på barnens 

skolgång. Racman har visserligen en del pengar i en spargris hemma, men hon säger: 

”Jag skulle bara slå sönder min spargris om och när det behövs pengar för att mina 

barn ska kunna fortsätta skolan.” 

Hon avslutar sin berättelse med ett leende: ”Om mina barn kan fullfölja sin skolgång 

då är kanske tiden mogen för oss att få ett bättre liv. Det är därför som jag verkligen 

vill att alla mina barn ska fullfölja högskolan, något jag aldrig kunde göra.” 

Fattigdom – ett tillstånd, inte en egenskap 

”Min fars sjukdom är ett stort problem i vår familj. Jag är rädd för att tänka på hur våra liv 

skulle vara utan honom, därför att alla våra förhoppningar är knutna till honom.” 

Mummi, en ung kvinna i Thengal Gaon, Assam, Indien 

”En fattig människa är som en fånge. Omständigheterna berövar honom friheten att göra saker. 

Han är alltid orolig för hur han ska få tag på mat och kläder som kan täcka hans kropp. 

…Det är inte som att klä sig för att se bättre ut, utan för att de kläder han har är smutsiga.” 

En mansgrupp i Matdombo, Malawi 

Att vara fattig, är det som att vara vänsterhänt eller som att vara förkyld? Frågan kan 

verka konstig, men den illustrerar två sätt att beskriva en människa. Det ena tar fasta 

på stabila, bestående egenskaper som kön, kroppslängd eller vänsterhänthet. Det beskriver 

en identitet. Det andra sättet utgår från tillfälliga situationer eller tillstånd, till 

exempel att ha röd skjorta eller en förkylning. Situationen eller tillståndet kan bestå 

en längre eller kortare tid men är inte permanent och beskriver inte en identitet. 

Analys av data som hämtats ur levnadsberättelserna visar att fattigdom för de 

flesta människor är en situation. Fattigdom är inte en permanent egenskap. Den är 

ett tillstånd, någonting människorna upplever. Nästan alla som av forskarna fick 

frågan vad som krävdes för att ta sig ur fattigdomen betonade vikten av individuella 

ansträngningar, självförtroende och initiativ. I levnadsberättelserna beskrev människor 

perioder av fattigdom men de betonade att det var situationer som det gick att göra 

något åt, inte ett permanent öde. 

Om ”de fattiga” levde i fattigdom på grund av någon permanent egenskap (som att 

vara analfabet) skulle de inte kunna klättra uppför livsstegen utan att denna egenskap 

ändrades. Men studien visar att det är avsevärt många fattiga som rör sig uppåt. Det 

betyder inte att det inte finns ”fattigdomsfällor”, bara att de flesta människor som vid 

en given tid är fattiga inte har hamnat i en fattigdomsfälla på grund av sina personliga 

egenskaper. I regioner som är typiska för studien rörde sig nästan hälften av hushållen 

som från början var fattiga uppåt åtminstone ett steg på livsstegen. Den genomsnittliga 

andelen hushåll som tog sig ur fattigdomen var nästan en fjärdedel av alla. 

RÖRLIGhET På LIVSSTEGEN 

Studien visar att många människor i alla de studerade regionerna tar sig ur fattigdomen 

eller faller tillbaka i fattigdom. I Malawi, till exempel, lämnade 10,2 procent av 

hushållen fattigdomen bakom sig under en given tid. Samtidigt blev 10,6 procent av 

hushållen fattiga. Nettoresultatet blev alltså att andelen fattiga hushåll ökade något. 

Denna rörlighet upp ur eller ned i fattigdom är viktig för ett lands politik. Om ”de 

fattiga” var en avgränsad grupp vore det enkelt att identifiera den så att riktade stödåtgärder 

kunde nå de mest behövande. Men med många hushåll på väg upp eller ned 

på stegen måste den underliggande sårbarheten hos ett stort antal människor åtgärdas. 

Strategierna för fattigdomsminskning måste inriktas på att hjälpa människor att skapa 

permanenta tillgångar och försörjningsmöjligheter så att de kan klara fluktuationer 

i levnadsvillkoren. 

12 13

Ekonomiska, sociala och politiska faktorer påverkar rörligheten i ett samhälle. Positiva 

faktorer som underlättar rörelsen ut ur fattigdomen är bland annat ekonomiskt välstånd 

(särskilt lätthet att finna arbete), lokala marknader och närheten till städer och vägar. 

Å andra sidan hindras rörligheten av en stor andel fattiga i en by och djupa sociala 

klyftor som försämrar rättvis tillgång till marknader och social service. I samhällen 

som är höggradigt socialt skiktade, exempelvis kastväsendets Indien, utestängs fattiga 

från de rikas nätverk och hänvisas till egna kollektiva aktioner för sin överlevnad. 

Sammantagna motsäger rapportens analyser uppfattningen att fattigdom är en 

permanent egenskap hos individer. Om människor vore för evigt fast i fattigdom på 

grund av någon bestående identitet skulle vi inte se stora rörelser av hushåll på väg 

uppåt, ut ur fattigdomen. 

Lösningar bör sökas under den nationella nivån, på lokal nivå. Där behövs vägar 

och marknader, lokalt styre som vill ha förändringar och arbetar på att minska sociala 

ojämlikheter, bland annat genom de fattigas egna organisationer. En följdfråga som 

behöver besvaras är denna: Om fattigdom är ett tillfälligt tillstånd, vad är avgörande 

för att hushåll ska kunna komma ur fattigdomen? Frågan diskuteras i nästa avsnitt. 

PEDRO I cOLOMBIA 

Santa María är ett våldshärjat slumområde i utkanten av Cartagena i Colombia. I det 

tättbefolkade området bor många människor som tvingats lämna sina hem på grund 

av den interna konflikten i landet. De flesta invånarna jobbar i den informella sektorn 

som torghandlare, murare eller med tillfälliga jobb. Ett fåtal lyckliga äger och driver 

småföretag. En liten bondeförening, kallad Ambarema, hjälper människor att få jobb 

på närliggande jordbruk som ett komplement till deras övriga inkomster. 

Forskarna går genom Santa María för att söka rätt på Pedro, en 32-årig man som 

lever i fattigdom. De finner honom vid ett bygge där han murar en vägg, tegelsten 

efter tegelsten. En av de första saker som Pedro berättar är hur mycket han saknar 

sitt hem på landsbygden som han tvingades lämna. ”Det var en bra tid”, minns han. 

”Vi var aldrig hungriga. Det fanns alltid mat. Vi födde upp en gris och en höna och 

sedan åt vi upp dem. Här har vi inget att äta, även om vi har pengar.” 

Pedro har varit murare sedan han var 17 år. Jobbet har gett honom en extra inkomst 

vid sidan om jordbruket. Han lärde sig jobbet av sin svåger. ”Jag måste lära mig. Jag 

fick hjälp av de bästa murarna. Jag lärde mig tack vare dem. Men jag satte upp mina 

egna mål.” 

När Pedro kom till Santa María blev han torghandlare, om än i liten skala. Det var 

det enda jobbet som fanns att få. Han tycker att det jobbet hjälpte honom att klara en 

svår period i hans liv, även om han hade föredragit att få ett fast arbete i den formella 

sektorn. Det skulle ha förbättrat hans ekonomi betydligt. 

Pedro berättar hur det var att jobba som torghandlare i den informella sektorn. 

”Det var en man som gav mig riset som jag sedan sålde. Men för mig finns det inga 

dåliga jobb. Det finns bara önskningar och drömmar.” 

Pedros murarkunskaper kom till hans hjälp när han fick ett erbjudande om att bli 

biträde till en granne som var ingenjör. ”Ingenjören såg att jag kunde göra saker och 

ting så han hjälpte mig till ett bättre jobb. Det var så jag fick litet kontakter och började 

träffa folk.” Sedan 2001 har han varit ansluten till bondeföreningen Ambarema. 

”När jag står utan jobb söker jag maraña, det vill säga tillfälliga jobb. När det inte är 

skördetid försöker jag försörja mig genom att sälja det som finns att sälja. Ambarema 

gav mig chansen att jobba i jordbruket eftersom föreningens medlemmar vet att jag 

gillar jordbruk.” 

För Pedro betyder jobbet i jordbruket en koppling till det arbete han minns från sin 

barndom och som gick förlorat när han tvingades lämna hembyn. ”Det finns ingen 

möjlighet för mig att återvända till byn där jag hade min mark”, säger han. ”Men jag 

känner mig trygg för jag gillar att sätta upp mina egna mål. Jag tycker om att gå vidare 

i livet och övervinna hinder”. 

14 15

”Inre styrka” och självförtroende 

”Det som begränsar mina möjligheter är hur mycket pengar jag har. Men jag har inga 

begränsningar inom mig. Jag tänker stort.” 

Milward, en man som lever i kronisk fattigdom i Guluteza, Malawi 

”Kraft är förmåga. Varje människa som har förmåga kan klara allting. Till exempel, fastän vi är 

fattiga, om vi vill tillräckligt starkt, kan vi göra vad som helst.” 

Diskussion med unga pojkar i Patobako, Indonesien 

I de tusentals samtal med män och kvinnor som ingick i studien framstår inre styrka och 

självförtroende som de viktigaste förutsättningarna för att ta sig ur fattigdomen. 

Vid intervjuerna ombads människor att rangordna sig själva på en skala om makt 

och rättigheter från 1 till 10. På 1 placerade sig de som kände sig helt maktlösa och på 

10 de som kände att de hade makt och full kontroll över sina liv. Resultatet användes 

som mått på självförtroende. De som hamnade på de sju högsta stegen antogs ha gott 

självförtroende och de på de tre lägsta stegen förmodades sakna självförtroende. 

En slutsats som kunde dras av intervjuerna är att självförtroende byggs upp av 

erfarenheter. Välbärgade förlorar sin känsla av makt när det går utför för dem, fattiga 

tycker att deras makt ökar när det går uppåt för dem. 

En mansgrupp i Boodanpur, Uttar Pradesh, Indien, beskriver förändringen så 

här: ”Folk börjar känna att de har större makt när de inte längre är fattiga därför att 

deras relationer med andra människor blir bättre. Det finns ett ordspråk som säger: 

’En hungrig man drar till sig torka.’ Därför är han inte välkommen någonstans. Men 

en rik man är välkommen överallt.” 

MAKT ÖVER SITT LIV 

Betydelsen av egna initiativ för att få ett bättre liv betonas av Milward i Uganda: ”Jag 

har strävat hårt i många år och lyckats ta mig igenom svårigheter. Det har stärkt 

min självkänsla. Nu är jag inte beroende av någon annan. När något behöver göras i 

familjen gör jag det själv tillsammans med min fru. Att ha min fru vid min sida har 

ökat mitt självförtroende.” Milward har vunnit högre socialt anseende och möts av 

större respekt. Han har valts till sin klans överhuvud i byn där han bor. ”Jag tänker 

ofta på hur folk kan ha ett sådant förtroende för mig. Jag tänker för mig själv vad 

jag ska göra för att folk ska tycka att jag är tillräckligt ansvarsfull. Sen känner jag 

mig modigare.” 

Fattiga människor liknar ibland fattigdomen vid en pytonorm som kramar musten 

ur dem. Paradoxalt nog uttrycker de samtidigt stark tro på sin egen förmåga att 

övervinna svårigheterna. Som 60-åriga Gudelia i Los Rincones, Colombia, säger: ”Vi 

tänker inte negativt och därför kan vi stå ut med vår situation.” 

Men fattiga människor är inte naiva i sin syn på den omgivning de lever i eller 

vilket inflytande de själva har. I gruppdiskussioner drar deltagarna en tydlig gräns 

mellan god makt och dålig makt, en makt som utövas med tvång. De är medvetna om 

ojämlikheter men accepterar i allmänhet ett visst mått av ojämlikhet som oundvikligt. 

I många länder är handen och fingrarna en vanlig bild av ojämlikhet. ”Se på min hand. 

Är fingrarna lika långa? Nej, ett finger kommer alltid att var längst.” 

Det studien funnit om betydelsen av det personliga initiativet är också av vikt för 

hur utveckling ska stödjas. Bistånd till utveckling bör genomföras så att människors tro 

på sig själva respekteras och uppmuntras och inte nonchaleras. Den vanligt förekommande 

bristen på jämställdhet mellan kvinnor och män kan motverkas med stöd till 

fattiga kvinnors organisationer. Åtgärder för att öka de fattigas materiella tillgångar, 

främst bostäder, kan stärka deras självförtroende och ge dem en ekonomisk grund att 

bygga vidare på. Lika viktigt är åtgärder inom hälsovården som förebygger sjukdomar. 

För en avgörande förändring bör fattiga människors initiativ inriktas på verksamhet 

som det finns efterfrågan på. 

Oy I ThAILAND 

När forskargruppen närmar sig tittar Oy upp från kassavan som hon håller på att 

skörda. Forskarna presenterar sig och berättar om syftet med sitt besök. Oy ler och 

säger: ”Mitt liv har förändrats till det bättre under de senaste 13 åren. Vi har nu saker 

som vi tidigare inte hade. Vi är stolta och lyckliga.” 

Oy är 39 år och född i Klong Pud, en liten by på landsbygden i Thailand. Oy definieras 

av forskarna som en person som tagit sig ur fattigdomen. Hon har två barn 

som går i skolan och en kärleksfull, hårt arbetande och omtänksam man med ett fast 

jobb. Familjen bor i ett bra hus och brukar sin egen mark och säljer grönsakerna på 

den lokala marknaden. 

Men Oy och hennes familj har inte alltid haft det så bra. Född i en fattig arbetarfamilj 

och senare gift med en hantverkare arbetade hon redan som barn under hårda 

förhållanden. När det inte fanns arbete i hembyn flyttade hon till en annan by för att 

jobba på en ingefärsodling. Hon och hennes man bodde i ett skjul med väggar av 

bambu och gräs. Marken tillhörde deras släktingar. Deras situation började förbättras 

1991 när Oy började sälja grönsaker på en närliggande marknad som låg ganska nära 

Bangkok. Hon började med att sälja traditionella thai-meloner som hennes morbror 

odlade. ”Jag köpte inte melonerna. Jag bara tog dem och lade dem på en kärra som 

kunde fästas vid en motorcykel. Sedan sålde jag melonerna i stan”, förklarar Oy. 

Responsen var uppmuntrande och Oy började sälja andra grönsaker också. Hon 

hämtade grönsaker hos odlare, sålde dem på marknaden och delade vinsten med odlarna. 

”Jag var den enda personen som köpte grönsaker och sålde dessa utanför byn. 

Jag gick upp vid 2- eller 3-tiden varje morgon. Partihandeln på marknaden började 

vid den tiden och detaljhandeln en timme senare. Jag måste vara på marknaden till 

klockan åtta varje morgon. 

Verksamheten växte. Oy sparade så mycket hon kunde, år för år. Hon köpte mark, 

en liten lastbil för transport av grönsakerna och en personbil. Hon byggde också ett 

ordentligt hus till familjen. ”Vårt tidigare hus var ju bara ett skjul. Jag fick kraft att 

16 17

satsa ännu mer och jag gick upp ännu tidigare. Jag ville verkligen bygga ett permanent 

hus som andra människor hade.” 

Det gick också bättre för Oys man. Han fick ett jobb på gatukontoret. Oy odlar 

nu majs, kassava, bananer och frukt på sin egen mark och har köpt ytterligare mark 

som hennes barn ska få. 

Att ta sig ur fattigdomen har inte alltid varit lätt. Oy minns hur det var i början när 

hon startade sin verksamhet. ”Min man fick gå upp väldigt tidigt för att kunna ta mig 

och grönsakerna till marknaden och senare på dagen kom han och hämtade mig. Jag 

fick lämna barnen hos mina släktingar. Jag led av sömnbrist och var trött varje dag. 

Sanningen att säga, så skämdes jag för att sälja på marknaden. Men när det var svårt 

och tungt försvann bara skammen.” 

När forskarna frågar Oy om hemligheten bakom framgången, säger hon: ”Allt vi 

hade var envishet och fysisk kraft att jobba hårt. Att vara fattig gav oss envisheten att 

förbättra vår situation. Förändringen kom med grönsaksförsäljningen. Det var som vi 

hade funnit rätt väg. Allt vi rörde vid gav oss pengar. Från att inte ha någonting alls, 

kunde vi få allting vi alltid önskat. Det var möjligt tack vare vår övertygelse, förmåga 

att hushålla och veta hur man spar. Jag tänkte bara att det är vad jag måste göra dag 

efter dag och jag gjorde det. Det var vi som förändrade vår egen situation.” Oy minns 

tillbaka, nu med tårar i ögonen. ”När vi fortfarande var fattiga och bodde i ett skjul 

såg människor ner på oss. De talade inte med oss. De talade illa om oss inför andra 

människor. Vi fick inte veta vad som hände i byn eftersom flera av bykommitténs 

medlemmar inte berättade något för oss. Men nu talar alla med oss.” 

Oy avslutar med att säga: ”Jag har mer självförtroende nu. När jag bestämmer mig 

för att göra något och tror att jag kan göra det och sedan genomför det, då känner jag 

ett stort självförtroende. Jag kunde förbättra min status och självförtroendet ökade 

i takt med det.” 

Oy delar med sig av sin erfarenhet till forskarna. ”Gör inte saker till hälften eller 

halvhjärtat. När du har bestämt dig för att göra något, gör det. En del människor jobbar 

halvhjärtat och slutar. Som näringsidkare måste man vara beslutsam, koncentrerad 

och envis. Om du inte är envis kommer det inte att finnas något kvar. En annan sak 

som hjälper är förtroende för barnen. De ska få det bättre än vi”. Oy tittar på sina barn 

som leker i närheten med en drömmande blick. 

Lika möjligheter förblir en dröm 

”Det är ett dike framför oss och en brunn bakom oss” 

En kvinnogrupp i Govindapalle, Andhra Pradesh, Indien 

”De rika blir fort rikare därför att de har de ekonomiska möjligheterna. När du köper en ask 

tändstickor i en rik persons affär ger du honom mer pengar men själv förlorar du pengar. 

De fattiga får det bara långsamt bättre därför att deras ekonomiska möjligheter är begränsade. 

De rika vill inte dela med sig till de fattiga.” 

Diskussion med män i Bupungi, Uganda 

Fattiga människor har sorgligt begränsade ekonomiska valmöjligheter, helt olika de 

rikas stora urval. Forskarna undersökte vilka möjligheter som var tillgängliga för rika 

och fattiga i lokalsamhällena. På de flesta platser, även där ekonomin blomstrade, var 

lika möjligheter obefintliga. 

En jämförelse mellan två levnadsberättelser från Bangladesh visar skillnaderna. 

Nobi är en 51-årig man som aldrig varit fattig. Enligt lokala värderingar är han rik. 

Rahimuddin, 50 år, har alltid varit fattig. Båda bor i den relativt välbärgade byn Pirjadi 

där tre av tio människor har tagit sig ur fattigdomen, vilket är fler än genomsnittet 

för Bangladesh (två av tio). 

NOBI – EN RIK MAN 

Nobis far ägde omkring 22 acres av mark i Pirjadi. ”Han använde sina pengar till allt 

möjligt”, säger Nobi. ”Med så mycket mark var det möjligt att leva i lyx”. Nobi skrevs 

in i skolan när han var sex år. När han var 14 slutade han skolan för att studier inte 

intresserade honom. Han anslöt sig till en ambulerande teatergrupp och turnerade 

med den tills han var 25. Hans far försökte stoppa honom men Nobi stod på sig. 

Han började med jordbruk när han var 27. Han prövade sockerrör, därefter grönsaker. 

Han investerade i maskiner och en brunn för bevattning av åkrarna. Han ägnade sig 

också åt andra affärer. Han köpte och sålde bekämpningsmedel, startade en plantskola, 

övergick till att odla ananas och försökte med fiskodling. Vid tiden för intervjun hade 

Nobi sänt en av sina söner till Saudiarabien, vilket han beskriver som en höjdpunkt i 

sitt liv. ”Att kunna sända iväg min son gav mig respekt och ära. Om någon i familjen 

lever utomlands förbättras familjens liv automatiskt.” 

Nobi ger också finansiellt stöd till sina två andra söner. Ingen av dem gillar att 

arbeta, säger han. Hans liv har varit relativt fritt från chocker. Två år före intervjun 

fick han en stroke men han hade råd att betala för vård på ett bra sjukhus i Dhaka. 

Om sin tur i livet säger Nobi: ”Jag vet att jag fick ett stort arv, men att använda arvet 

på ett klokt sätt är också viktigt.” 

RAhIMUDDIN – EN FATTIG MAN 

Rahimuddins liv gestaltade sig helt annorlunda. Han föddes i en annan by i en mycket 

fattig familj. Hans far dog innan Rahimuddin föddes. Hans mor tiggde om allmosor 

för att kunna föda honom. Till skillnad från Nobi som gick i skola är Rahimuddin 

18 19

analfabet. Han säger: ”Som jag lever har jag ingen aning om vad en skola är. Min mor 

höll mig vid liv genom att tigga. Hur skulle jag kunna få utbildning?” 

Sitt första arbete fick han när han var fem år. Han arbetade som dräng hos en 

medelklassfamilj i hembyn. ”Jag bodde i min arbetsgivares hus. Jag arbetade där i 

många år för mat i stället för lön. Jag hade det bra där. Min mor kunde bo med mig. 

Min arbetsgivare gav mig 70 taka om året och dem gav jag till min mor. Jag gjorde 

allt möjligt: skötte korna, rensade ogräs, gick ärenden, allt.” 

Rahimuddin fortsatte att arbeta som dräng tills han var 21 år. Han gifte sig 1976 

och flyttade till Pirjadi för att arbeta som daglönare. Han prövade andra arbeten 

också, gjorde solfjädrar av gräs och odlade paprikor på arrenderat land. Men hans 

inkomster ökade inte. ”Jag har inga inkomster. Folk köper en solfjäder om året. En 

del människor köper aldrig någon. Men jag gör en om någon vill ha”, säger han om 

det enda hantverk han kan. 

Om odlingen av paprika säger han: ”Jag har arrenderat två gondas av land. Jag ger 

halva skörden till markägaren. Jorden är inte bra till risodling så jag odlar paprika på 

den. Jag får inte ens 100 taka (1,5 US dollar) för det jag säljer.” 

För att öka på mannens magra inkomst har Rahimuddins fru börjat arbeta som 

städhjälp i andra människors hus. Hans äldsta son arbetar som skräddare i en närbelägen 

stad. Både Rahimuddin och hans fru är ständigt sjuka men de har inte råd att gå 

till doktorn. Han blir förolämpad av släktingar för att han inte äger ett hus. Han kan 

inte gifta bort sin dotter därför att han inte har pengar till hemgift. Han säger: 

”Jag känner att jag vill bort härifrån, lämna allt bakom mig. Men vart skulle jag 

åka? Vart jag än åker måste jag arbeta som daglönare för att få något i magen. Jag 

kommer ingen vart. Hela mitt 50-åriga liv är ett lån. Jag har inget kapital. Det finns 

inget att betala tillbaka med. Om jag dör nu blir jag begravd på någon annans mark. 

Folk måste till och med skänka pengar till min svepning.” 

VÄxANDE EKONOMIER 

Rahimuddin bor i ett samhälle med växande ekonomi. Men missgynnad som han 

alltid har varit och utan varje form av kapital har han förblivit fattig trots livslångt 

arbete. Det är helt klart bättre att leva i ett välbärgat samhälle om man är fattig än i 

ett fattigt område. Men lokalt välstånd erbjuder inget skydd mot exploatering. Även 

i ekonomier som blomstrar får fattiga människor finna sig i att skickas runt mellan 

olika lågt värderade arbeten som inte leder framåt. 

I det kaffeodlande distriktet Ngimyoni i Tanzania händer det ofta att uppköpare 

lurar kaffeodlarna när de väger kaffet som förs till marknaden för att säljas. Småbrukare 

som har med sig 60 kilo kaffe får bara betalt för 50 kilo. De luras också på andra sätt. 

Ibland har de så dåligt ställt att de måste låna pengar av bybor som är välbärgade. Det 

händer att långivaren tvingar låntagaren att skriva på ett avtal som säger att lånet är 

tre gånger större än det han fått. 

Fattiga bönder som kommer med sin enda säck kaffe eller en enda bananstock 

är i underläge mot de stora uppköparna. Deras omedelbara behov av kontanter får 

dem ofta att acceptera de låga priser som erbjuds dem. Bönder i Bamlozi, Malawi, 

förklarade att ”den som är liten kvävs lätt. Det är mycket lätt gjort att äta upp det lilla 

kapital du har när det är ont om mat i hemmet.” 

I rapporten diskuteras vad som kan göras för att öka välståndet lokalt och göra 

marknaderna mer gynnsamma för fattiga människors småföretag. Affärsklimatet 

är annorlunda för de fattiga än för stora företag. Rapporten efterlyser liberalisering 

underifrån. Det innebär bland annat att statliga regleringar tas bort och att marknader 

görs mer tillgängliga, särskilt genom utbyggd infrastruktur som vägar, broar och 

telekommunikationer. 

FATTIGA FÖRETAGARE 

”Vinstdrivande företag som drivs av fattiga” är fortfarande ovanliga, men kan bli allt 

vanligare. Det är därför inte överraskande att forskarna knappast fann några uppgifter 

om sådana företag i sina data. 

Grameen har bildat ett samriskföretag som tillverkar yoghurt med den franska producenten 

Danone. Söt yoghurt är traditionell mat i Bangladesh, därför finns det en lokal efterfrågan 

på produkten. Fabriken kommer att producera 3.000 ton yoghurt, anställa 1.700 medlemmar 

i Grameen Bank och köpa mjölk från 300 småbönder som äger färre än fyra kor var. 

Yoghurten kommer att säljas till det förmånliga priset av omkring sju cent per förpackning. 

När det franska företaget har gjort sitt och fått de pengar överenskommelsen säger, kommer 

denna ”sociala verksamhet” att ägas fullt ut av Grameen Banks medlemmar, vilket innebär 

att fattiga kvinnor kommer att ha eget intresse av att företaget blir framgångsrikt. 

Betydelsen av krediter tas också upp i rapporten. Forskarna har dragit två viktiga 

slutsatser. Den ena är att de små lån som mikrokreditprogrammen erbjuder inte verkar 

kunna lyfta breda lager av människor ur fattigdomen. Fattiga människor behöver 

krediter som gör det möjligt för dem att gå vidare sedan de omedelbara konsumtionsbehoven 

mötts. De behöver bygga upp permanenta tillgångar. För det andra är det 

troligare att krediter kan användas mer produktivt om de kombineras med förbättrad 

lokal infrastruktur, särskilt vägar på landsbygden. 

När ekonomiska möjligheter öppnas, vare sig med hjälp av nya vägar, liberalisering 

av marknader eller introduktion av nya grödor till försäljning, visar forskningen att det 

följer en period av social förändring. Under denna tid blir möjligheterna mer jämlika 

och relationerna mellan kaster och etniska och religiösa grupper förbättras. Men det 

händer också att nya eliter framträder och att nya klyftor uppstår i samhället. 

RIchARD I TANzANIA 

I Kagara, en avlägsen region i Tanzania, träffar forskargruppen Richard, 43 år, som 

hade blivit fattigare under den period som studien omfattar. Trots det har han behållit 

glädjen över livet och säger att ”samarbete med släktingar och vänner” har hjälpt 

honom att klara sig. 

20 21

En gång försörjde sig Richard på att fiska i Victoriasjön. Han hade lärt sig att fiska 

av fiskare som han lärde känna när han var 18 år. 1993, när Richard var 31 år, flyttade 

han till en liten ö i Uganda, som också låg i Victoriasjön. Han fiskade sardiner, ett 

riskfyllt och dåligt betalt jobb. Hans hustru stannade kvar i Tanzania för att ta hand 

om deras lilla familjejordbruk. Richard stannade i Uganda till 1998. Mot slutet av sin 

tid i Uganda fick Richard en tumör. Hans vänner på ön betalade Richards kostnader 

för medicin och sjukvård. Samtidigt fick han beskedet att ett av hans barn hade dött. 

Han återvände till Tanzania med stor sorg. 

När forskarna träffar Richard odlar han bananer, en färdighet som föräldrarna 

lärde honom när han var ung. Richard berättar att hans vänner har varit ovärderliga 

när det gäller handeln med bananerna. När han inte kunde sälja sina bananer på den 

lokala marknaden fick han lagra dem i en väns hus nära marknaden i stället för att 

behöva bära tillbaka bananerna den långa vägen till byn. En annan vän lånade honom 

en cykel som han fortfarande var beroende av för att kunna transportera bananerna 

till marknaden. 

Vännerna i byn hjälpte honom också att hantera de problem han stod inför när 

han återvände till hembyn. Hans hustru var sjuk och lades in på sjukhus och ett av 

hans barn blev svårt biten av en hund. Situationen blev ännu värre när han anklagades 

för stöld. 

”2002 köpte jag några bananer från en person och arresterades. Jag fick veta att de 

tre bananer som jag hade köpt från killen hade stulits dagen innan.” Richards vänner 

stod upp för honom under hela den här tiden och en betalade till och med 10.000 

shilling så att han kunde släppas fri mot borgen. ”Jag började känna lukten av fängelse 

när min vän hjälpte mig”, förklarar Richard. 

Trots att Richard fortfarande lever i fattigdom känner han en stor tacksamhet. Han 

spar så mycket han kan för att kunna klara av katastrofer och för att kunna köpa en 

egen cykel. Han är stolt rådgivare till byns fotbollslag. 

”Jag tackar fortfarande Gud för att allting gick bra. Jag har bra kontakter i kommunen. 

Jag känner mig tryggare nu än tidigare för att min familj har det bättre och 

byns invånare och mina vänner respekterar mig”, avslutar Richard. 

Demokrati kan minska fattigdomen 

”Demokrati är som en damm. I dammen finns flera arter av fisk. Men där finns inte bara fisk 

utan också andra djur som grodor och ormar. Ormar fångar grodor och de stora fiskarna 

äter upp de små. Demokrati är också en damm där människor äter människor. Folk väljer 

en ledare. Men sedan blir ledaren korrupt och utnyttjar folket.” 

Diskussionsgrupp med män i Raja Pukhuri, Assam, Indien 

” Vi har inte glömts bort av Gud. Vi har glömts bort av politikerna.” 

38-årig man i Guadalamoros, Mexiko 

Den lokala demokratin fungerar inte alltid väl. Korruption är vanlig. Trots ofullkomligheterna 

värderas demokratin högt av fattiga människor. De likställer demokrati med 

friheten att rösta, tänka, tala, flytta, protestera och arbeta. ”Demokrati och frihet är 

samma sak”, sade kvinnor i en diskussionsgrupp i San Dogon, Filippinerna. ”Vi har 

ingen frihet utan demokrati.” 

Rapporten fokuserar på hur demokratin fungerar på den lokala nivån, oberoende 

av hur utvecklad den nationella demokratin är. Forskarna har funnit större variationer 

inom länderna än mellan länder när de studerat hur demokratin fungerar. Därför är 

det viktigt att förstå hur den lokala politiken påverkar fattiga människors ansträngningar 

att ta sig ur fattigdomen. 

I teorin kan ett ansvarsfullt lokalt styre göra mycket för att underlätta de fattigas 

strävan mot ett bättre liv. Lokala organ kan använda två kanaler: en kommunal och 

en individuell. De kan se till att det finns viktig kommunal service som skolundervisning 

och hälsovård, säkerställa lag och ordning och införa regler och förordningar 

som underlättar fattiga människors möjligheter att försörja sig och ta initiativ. Lokala 

myndigheter distribuerar statligt bistånd till enskilda hushåll, bland annat mat, insatsvaror 

till jordbruket, bostäder och mark. De kan ordna yrkesutbildning genom 

lantbrukskonsulenter och kurser på andra områden än jordbruket. 

Forskarna ville veta om den praktiska utövningen av demokratin tar vara på 

dessa möjligheter. Finns det ett samband mellan ansvarsfull lokal demokrati och 

minskning av fattigdomen på orten? Flera mått användes för att bestämma graden av 

ansvarstagande. Litar människor på sina förtroendevalda och lokala myndigheter? Tar 

den lokala demokratin hänsyn till medborgarnas problem? Kan människor kontakta 

det lokala styret och påverka dess beslut och åtgärder? Är de nöjda med sina lokala 

demokratiskt valda företrädare? 

Svaren som forskarna fick visade att lokal demokrati kan hjälpa människor att ta sig 

ur fattigdomen. De visade att samhällen med ansvarsfulla demokratiska styren faktiskt 

hade bättre tillgång till rent vatten, skolor, läkare, sjuksköterskor och vårdcentraler. 

Dessutom var det bättre kvalitet på utbildningen och vården, där fanns bättre vägar 

och högre säkerhet för invånarna. Korruption förekom i mindre utsträckning än på 

andra håll. Erfarenheterna var mer blandade när det gällde minskning av fattigdomen. 

Variationerna illustreras av följande exempel från byar som studerades. 

22 23

VÄNDPUNKTEN – EN BRA LEDARE 

Mintang i Bukidnon, Filippinerna, var en av de byar som påverkats av att demokratin 

hade utvecklats. För tio år sedan var styrelseskicket slutet och passivt. Men nu är det 

öppet, rättvist och ansvarstagande. Vändpunkten var valet av en bra ledare. Nora, en 

kvinna från byn, sade om den nye ledaren: ”Förut var det bara släktingar till byns ledare 

som fick arbete hos dem. Men nu, fastän han (den nye ledaren) är min kusin, måste 

jag ansöka om jobb som alla andra. Han är en av folket.” Andresa, en annan kvinna, 

tillade: ”Vi kan bara söka upp honom och be om hjälp, också av personliga skäl. Andra 

politiker liknar inte honom. De tänker bara på sig själva.” 

Högre tjänstemän i den lokala administrationen fick också beröm för att de medverkat 

till att förbättra hälsovården och jordbruket vilket ökat välfärden i byn. En diskussionsgrupp 

med män i Mintang talade om den roll tjänstemännen spelat. ”Den viktigaste orsaken 

till förbättringar i byn är att tjänstemännen sett till att olika projekt blivit genomförda. 

Också den sorts ledarskap som visats av politiker på högre poster som guvernören och 

en senator har haft betydelse. De har gett vår by en chans att utvecklas.” 

Valen i Mintang rapporterades vara fria och rättvisa. I en diskussionsgrupp förklarade 

männen: ”Det förekommer inget tvång. Vi röstar efter våra samveten.” Stormöten hölls 

regelbundet. Diskussionerna var öppna och rörde viktiga frågor som byns budget. ”Budgeten 

redovisas på stormötena. Vi har tillgång till den när som helst”, sade männen. 

Det finns andra byar som Mintang men de är knappast typiska. Det är vanligare att 

fattiga människor styrs av politiska institutioner som har övertagits av en elit. Att bli lokal 

politiker eller gå med i rätt parti är en säker väg att bli rik. Eliten växlar över tiden men 

systemet med politiska skyddslingar och korruption består. Både rika och fattiga söker upp 

de mäktiga för att få förmåner. De fattiga måste vanligen vänta utanför och vänta längre. 

KORRUPTA TjÄNSTEMÄN 

Byn Mpusola i Malawi drabbades av både torka och översvämningar mellan 2002 

och 2005. Det orsakade en omfattande hungersnöd. För att undvika massvält beslöt 

regeringen att distribuera mat till befolkningen. Ett statligt distributionsorgan, som 

senare avvecklats, fick uppdraget att genomföra insatsen. Diskussionsgrupper som 

berättade om detta var överens om att fattiga människor missgynnades därför att de 

inte hade pengar att stoppa i tjänstemännens fickor för att få del av maten. Grupperna 

beskrev hur korrupta tjänstemän sålde majs som var ämnad till de behövande. ”Det 

hände att majs levererades till de lokala depåerna. Men majsen såldes på nätterna 

genom en bakdörr. När morgonen kom fanns det ingen majs kvar i depåerna. Folk 

svalt trots att de hade pengar. Många blandade sågspån i majsmjölet för att alla i 

familjen skulle få något att äta.” 

En grupp unga män förklarade hur politiska och ekonomiska allianser fungerade 

i byn. Politiska allianser bestämde vilka som skulle bli medlemmar i mäktiga utskott 

och vem som skulle vara ordförande. Det stod inte så mycket på spel som på den 

nationella nivån men tillräckligt för att utgöra skillnaden mellan svält och mat på 

bordet för de fattiga. ”Det är förtryck här”, sade ungdomarna. ”En och samma person 

är ordförande i åtta utskott. Vi har inte yttrandefrihet. När någonting levereras till byn 

ser byns ledare och hans nära vänner till att de är de första som får något. Vi får senare 

bara höra att en organisation kommit med förnödenheter till byn och sedan gett sig av 

igen. Byledarens vänner och släktingar känner sig inte hotade eftersom de har lagen på 

sin sida. Ledaren är lagen. Varför skulle de vara rädda?” 

Gruppen berättade vidare att byns invånare hade tappat intresset för samhällsfrågor 

och ”folklig delaktighet”. ”Ledaren utser bara dem som han vet kommer att ge honom 

gåvor. Det är dem som ledaren gör upp med om medlemskap i utskott. Nästa dag får 

vi höra ’vi sitter i det och det utskottet’. Så kan de fortsätta sitt bedrägeri.” 

FRåN SKyDD TILL MISSBRUK 

I grannbyn Mzaponda talar diskussionsgrupper om att gå samman för att återfå lugn 

och ordning i samhället. Torkan i början av 2000-talet orsakade en epidemi av svår 

hunger som i sin tur ledde till omfattande stölder och våld. 

”Majsen stals från åkrarna. Men getterna drabbades hårdast. Massor med människor 

förlorade sin boskap”, berättar en diskussionsgrupp. En 50-årig kvinna fortsätter: 

”Tjuvarna utmanade oss. De kunde till och med ta av en person kläderna om han eller 

hon låg och sov utomhus. Vi brukade vakna på morgnarna, gå ut och se ut över gården 

och säga ’tack gode Gud för att du verkligen finns!’ Människor dödades under natten 

och turister rånades. En del turister mördades också.” 

Trots att invånarna upprepade gånger begärde hjälp från myndigheterna skedde inget. 

Säkerheten förbättrades inte. Enligt diskussionsgrupperna var poliserna i maskopi med 

tjuvarna och släppte dem direkt efter att de gripits. Invånarna bildade då vad de kallar 

Inkatha, en lokal polisgrupp. Gruppen ansvarar nu för säkerheten i byn. 

Men en diskussionsgrupp med ungdomar avslöjar hur Inkatha arbetar i praktiken. 

”Inkatha består av människor som är valda av folket i byn. När de väljs får de också makt. 

När du ertappas som tjuv av byns överhuvud kan du argumentera, men när du ertappas av 

Inkatha kan du inte göra någonting.” Forskarna kunde senare konstatera att Inkatha helt 

enkelt förde bort tjuvarna och slog dem. Först därefter överlämnades de till polisen. 

Inkatha har hjälpt till att minska kriminaliteten och är till stor del respekterad i kommunen. 

Men det finns rykten som säger att gruppen har blivit ytterligare en ond kraft 

att kämpa mot. I en diskussion om hur människor försörjer sig i byn säger en kvinna: 

”Inkatha skapar problem för våra affärer. Så snart klockan slår sex på kvällen förklarar 

de att nu är det dags att göra affärer. De kommer till platsen där vi säljer öl och säger 

att de ska slå sönder lerkrukorna vi använder om vi inte ger dem någonting. Pengarna 

som vi har förtjänat är bara småslantar. De hindrar oss att sälja mer. Kan en människa 

utvecklas och gå vidare med sådana metoder?” 

Det finns dock sätt att återupprätta den lokala demokratin. En tredjedel av de kommuner 

som besöktes rapporterade att deras lokala styre hade blivit mer ansvarsfullt med 

tiden, vilket visade att förändring är möjlig. Det som bidragit till det var goda ledare, fria 

och rättvisa val, tillgång till information, särskilt om vad det lokala styret gjort, ökad folklig 

delaktighet och ökade påtryckningar om förändringar från de fattigas organisationer. 

Den viktigaste slutsatsen som forskarna har dragit är att strategier för fattigdomsminskning 

inte kan ignorera lokal politik, för om så sker är de fattiga förlorare. Om 

man ska förstå vad demokrati är bör man studera den på den lokala nivån. Tillgång till 

information, särskilt om lokala politiker och lokalt styre, är nyckeln till en demokrati 

som verkar för allas bästa. 

24 25

Vad är frihet? 

TANKEFRIhET 

”Frihet är att få säga vad du tycker och berätta om idéer du har.” 

Diskussion med kvinnori Sian-Ha, Mexiko 

”Frihet innebär att vi vågar prata. Vi har rättighet att säga vad vi tycker är rätt och fel. Men 

om vi inte har pengar blir vår röst ’bullshit’.” Diskussionsgrupp i Kdadaum, Kambodja 

”Frihet att tänka, frihet att berätta en berättelse.” Neftali, en man i Los Rincones, Colombia 

FRIhET ATT VÄLjA 

”Du måste vara boss över dig själv, annars har du ingen frihet.” 

En kvinna i Kijuronga, Tanzania 

”Frihet är att vara oberoende och ha tillräckligt med jobb och få tillräckligt med sömn.” 

Diskussion med män i Andhra Pradesh, Indien 

”Att vara fri är att alltid kunna välja och själv bestämma vad vi behöver.” 

Diskussion med kvinnor och män i Sindar, Marocko 

FRIhET ATT LEVA MED VÄRDIGhET Och RESPEKT 

”Du har inte 100 shilling till att köpa Panadol (feberdämpande medicin) åt ditt döende barn 

och du säger att du är fri … Du kommer att börja tigga och där slutar din frihet.” 

Diskussion med kvinnor och män i Kagera, Tanzania 

”Folk vet nu sina rättigheter, deras partners rättigheter och grannarnas. När folk känner till 

sina rättigheter och är fria att utrycka sig kommer friheten automatiskt.” 

Diskussion med män i Kodola, Uganda 

FRIhET FRåN RÄDSLA Och FÖRTRycK 

”Att protestera mot orättvisor är frihet.” Aditya, en man i Nababpur i Västbengalen, Indien 

”Jag sov. En lokal vakt kom in i mitt hem och krävde att jag skulle gå och bära tegelstenar på mitt 

huvud för att en skola skulle byggas. Är jag fri? Är jag inte en slav i mitt eget samhälle och land? ” 

En man i Bugokela, Tanzania 

”Frihet är fred, lugn och ro, inga hot och kärlek.” Diskussion med män i Kagera, Tanzania 

”Jag är modig. Det är min frihet.” En man i Donekal, Indien 

RÖRELSEFRIhET 

”Att vara fri är att röra på sig, att resa utan restriktioner.” 

Diskussion med kvinnor i Ruvuma, Tanzania 

”Frihet är rätten att arbeta på åkern utan min mans tillåtelse, rätten att gå till marknaden 

utan min mans tillåtelse och rätten att besöka min fars hus när jag vill.” 

Diskussion med kvinnor i Digbari, Bangladesh 

Kollektiv – ett sätt att överleva 

”Mina grannar är mycket viktiga för mig. De är det enda kapital jag har.” 

Aziza, kroniskt fattig kvinna i Abzif, Marocko 

Det är vanligt att fattiga människor som bor i samma by lägger samman vad de kan 

bidra med: arbete, pengar och kunskaper. Det rör sig om mycket små resurser. Det 

paradoxala med ett sådant kollektivt handlande är att det kan göra det möjligt för 

fattiga människor att klara sig för stunden men inte hjälpa dem att komma ur fattigdomen. 

Fastän tusentals fattiga människor hjälper varandra i grupper har de inte 

kunnat utnyttja fördelarna som följer med storskalighet därför att grupperna är små 

och spridda. 

Samhället vinner på fattiga människors kollektiva handlande. Att arbeta tillsammans 

i små grupper skapar enighet, förtroende, sammanhållning och en känsla av 

samhörighet med en större social enhet än familjen. Det skapar goda medborgare 

vilket är viktigt i ett väl fungerande och stabilt demokratiskt samhälle. Det är början 

på det civila samhället. 

I Mbata, Ruvuma, Tanzania, bildade kvinnor nsango-grupper för att kunna överleva 

den ekonomiska kris som orsakades av att statsstödda kaffekooperativer avvecklades. 

En grupp har 10-15 medlemmar som varje vecka bidrar med en liten summa var till 

ett gemensamt sparande. Pengarna används vanligen till inköp av kläder till medlemmarna 

och deras barn eller till stöd åt småföretag. De kan också användas till inköp av 

vetemjöl så kvinnorna kan baka några limpor till försäljning eller sorghum till brygd 

av det lokala ölet. Om affärsverksamheten går bra kan kvinnorna hjälpa varandra, 

spara mer och klara av hushållens dagliga behov. 

GEMENSAMT GåRDSARBETE 

Invånarna i Ruvuma bildar också grupper för kollektivt arbete, kallade ngoro. De 

består av fem till tio män eller kvinnor som hjälper varandra att odla upp regionens 

branta och ofruktbara sluttningar. De som inte har boskap som producerar gödsel 

går samman för att gräva gropar (ngoros) som används till att kompostera gräs, ogräs 

och skördeavfall. De använder växelbruk för att bevara åkrarnas bördighet. Alla medlemmar 

i gruppen arbetar tillsammans på en av gårdarna under ett överenskommet 

antal dagar. Därefter arbetar de på en annan gård och så vidare tills alla medlemmars 

gårdar är brukade. 

Forskarna fann samma slags arbetskooperativ i andra regioner. De fann också att 

sådana grupper inte kunde lyfta medlemmarna ur fattigdomen med enbart sitt eget 

arbete. Fattiga människor saknar som grupp kontanter, andra tillgångar, utbildning, 

kunskap om marknader och förbindelser med rika och mäktiga i samhället. De förstår 

sina begränsningar. ”Det finns en gräns för hur mycket mat en hungrig man kan ge 

till en annan.” De positiva lokala traditionerna att hjälpa varandra måste utsträckas 

över sociala gränser för att involvera också dem som kan tillföra nya resurser, idéer 

26 27

och kunskaper. Detta har visat sig svårt att genomföra. De flesta människor förlitar 

sig på familjen. Hjälp från familjen anses viktigare än hjälp från regeringen eller det 

civila samhället. 

SOLIDARITET 

Ramili Qali på Shamalislätten i Afghanistan var en gång i tiden en vacker by omgiven 

av vinstockar. Nu ser den spöklik ut. 1999 förlorade byns invånare nästan allt på grund 

av de intensiva striderna mellan talibanerna och den USA-stödda Nordalliansen. 

Forskargruppen möter Abdul, en jordbrukare som minns skräcken när han såg 

sin by brännas ner. ”De satte eld på våra trädgårdar och våra vinstockar. De sprängde 

bevattningskanalen. Självklart plundrade talibanerna och Nordalliansen våra hus. 

En gång brände talibanerna flera hus. En vinter tog Nordalliansens soldater all ved 

som vi skulle använda under de kalla månaderna. Och båda placerade ut massor av 

landminor i byn.” När forskarna besöker Ramili Qali finns det uppskattningsvis 2.000 

landminor kvar. 

När byn förvandlades till ett slagfält tvångsevakuerades invånarna till närliggande 

städer som Jalalabad. En man minns: ”Talibanerna förde bort familjerna, kvinnor och 

barn åt ett håll, män åt ett annat. De deporterades till Kabul och därifrån snabbt till 

läger i Jalalabad.” Talibanerna satte också ett 100-tal män från byn i ett fängelse i Pul-e- 

Charkhi. 20 av de svagaste dog där. Ödet för de bortförda var inte bättre. ”Myndigheterna 

i Jalalabad ville inte ha dem där. Det gick rykten om att talibanerna skulle återföra 

familjerna till Kabul. Det var då familjerna beslöt att lämna landet.” Pir Mohammad, en 

bonde som deltar i en diskussionsgrupp, berättar: ”Omkring 500 familjer emigrerade 

till Kashmir där några av våra forna grannar redan fanns. Runt 50 familjer tog sig till 

Panjsher och ytterligare 50 familjer reste tillsammans till Iran.” 

De 500 familjerna som tog sig till Kashmir höll ihop. Byns invånare beskriver med 

stor stolthet hur dessa familjer överlevde den svåra tiden ända tills konflikten var över 

genom att ta hand om varandra i frånvaro av männen. Ännu mer uppseendeväckande 

var det hur pashtuner (den etniska grupp som talibanerna tillhör) och tadzjiker (från 

Nordalliansen) levde tillsammans utan konflikter när byns invånare återvände hem. 

”Det finns ingen social skillnad där vi bor”, förklarar männen i en diskussionsgrupp 

stolt. ”Alla människor lever på samma villkor. Sedan folk slutade strida mot varandra 

känner de sig i stället vara förenade med varandra.” 

Ungas ambitioner och drömmar 

”Mina lärare sade till mig: Abdul Kalam var också en bypojke. Nu har han varit president i 

Indien. Hans begåvning hölls inte tillbaka i byn. På samma sätt ska du också göra ditt bästa 

så att du kan nå ditt mål.” 

Sutunu, en ung pojke i Kantipur, Västbengalen, Indien 

Varhelst forskarna kom var ungdomar ivriga att få berätta. De delade med sig av sina 

framtidsplaner och berättade hur de ansåg att de sociala relationerna, demokratin 

och ekonomin fungerade i praktiken i deras samhällen. 

Unga kvinnor och män har visioner om sin framtid som ofta sträcker sig långt 

bortom föräldrarnas arbetssituation. Det är framför allt vanligt bland ungdomar vars 

föräldrar jobbar i jordbruket eller i den informella sektorn. 

Studien visar att i kroniskt fattiga hushåll där föräldrarna jobbade inom jordbruket 

ville hälften av barnen starta mindre företag som kopieringsservice, telefonkiosker 

eller vårdkliniker. 45 procent ville lönearbeta i statlig förvaltning eller i den privata 

sektorn. Bara fyra procent ville arbeta i jordbrukssektorn. Ungdomar i Dapi Toube i 

Senegal förklarar varför: ”Våra föräldrar har alltid varit jordbrukare och ändå är de 

fortfarande fattiga.” 

Även i Västbengalen menar ungdomar att jordbruket har stagnerat. Även om de 

räknar med att fortsätta bruka jorden hoppas de på ytterligare en inkomstkälla för 

att kunna försörja sig. 

”Jag skulle vilja starta en partihandel där jag skulle sälja potatis. Jag vet att vinsten 

är stor i den branschen”, säger sonen till en bonde i Anakha. 

Arbetslös och son till en diversearbetare berättar Mohammed i Bhuinadi att han 

vill starta ett företag ”som köper konfektionskläder i stan och säljer dessa på byns 

lokala marknad.” 

LÖNEARBETE I STATSFÖRVALTNINGEN 

Lönearbete, framför allt inom statsförvaltningen, värderas högt eftersom det ger 

regelbunden inkomst och pension. Utpal, en ung kvinna i byn Leteku Gaon, ett samhälle 

präglat av separatiströrelsen i Assam, Indien, sammanfattar vad en majoritet av 

ungdomarna anser. ”I framtiden vill jag jobba för staten därför att det ger trygghet. 

Efter min död kommer mina barn att åtminstone få en pension eller annat stöd. Och 

jobbet kommer att ge en inkomst varje månad.” 

Men flertalet ungdomar vet inte hur de ska gå tillväga för att få ett jobb eller muta 

sig till ett fast jobb. En större andel av ungdomarna vars föräldrar redan hade lönearbete 

var säkra på att få ett lönearbete. Kanske trodde de att deras föräldrar hade råd 

att muta rätt person eller ta de nödvändiga kontakterna. 

Frustration över de obefintliga utsikterna att få ett statligt jobb gör att många istället 

vänder sina blickar mot näringslivet. En av dem är 21-åriga Lucky från Barbakara 

i Assam. ”Nu får vi inga jobb i statsförvaltningen. Jag vill inte förlora tid på att söka 

ett. Jag tror att det är bättre att investera den tiden på att söka sig till näringslivet. 

Jag vill bli byggentreprenör. Just nu arbetar jag tillfälligt på ett byggföretag. Med den 

erfarenheten kommer jag säkerligen att bli framgångsrik inom branschen.” 

28 29

En del ungdomar vill trots allt satsa på jordbruk. ”Det är fel om folk tror att man kan tjäna 

pengar bara genom att utbilda sig”, säger en grupp killar i Andhra Pradesh, Indien. ”Vi kan 

tjäna pengar på att bruka jorden också. Det är också Guds nåd. Vi borde vara tillräckligt 

kloka för att tjäna Moder Jord. Jag vill tjäna folket genom att odla grödor.” 

SOLDATER Och SjUKSKÖTERSKOR 

En del unga män, framför allt i afrikanska länder, vill gå in i armén. Damson, en kille 

i gymnasieåldern, i Malawi vill bli soldat ”för att behålla freden i landet, för att delta 

i FN:s fredsbevarande operationer och för att tjäna mycket pengar och få en speciell 

respekt, vilket jag verkligen vill ha.” 

Många ungdomar vill göra en social insats. Flera av flickorna i Damsons by vill bli 

sjuksköterskor. ”Det finns inte så många sjuksköterskor i vårt land vilket leder till många 

dödsfall på sjukhusen”, säger en grupp flickor. ”Därför vill vi arbeta som sjuksköterskor och 

bistå landet att rädda människoliv. Vi kommer också att kunna hjälpa våra familjer.” 

Erupakshi, en pojke i Andhra Pradesh, ska satsa på att bli advokat. ”Därför ägnar 

jag mycket tid åt studierna”, förklarar han. ”Jag vill bli advokat för att kunna hjälpa 

fattiga människor att kämpa för rättvisa.” 

Padma, en flicka i samma delstat, studerar för att ”bli en god läkare som kan tjäna 

de fattiga utan att ta betalt av dem. Att tjäna folket är likvärdigt med att tjäna Gud.” 

För unga kvinnor är dock möjligheterna ofta begränsade. De flesta flickor talar 

om verksamhet som de kan utföra i hemmet eller jobb där de kan sluta tidigt på dagen, 

exempelvis lärare. Flera säger att de förväntar sig att bara bli goda mödrar och 

goda hustrur. ”Vad betyder framtiden för oss?”, frågar en grupp flickor i Dayabhara i 

Bangladesh. ”Ansvaret att tänka vilar på våra manliga partner. De tänker på allt. Att 

bli gift betyder slutet på allt hopp och alla ambitioner.” 

Överallt arbetar ungdomar hårt för att uppfylla sina drömmar, vilket även deras 

föräldrar gör. En del barn går i nattskolor för att kunna jobba på dagarna. Föräldrar 

säljer ofta sina tillgångar för att kunna finansiera barnens skolgång. Men fortfarande 

är det fattigdom som är det största hindret för att ungdomar ska kunna förverkliga 

sina drömmar. En del ungdomar, exempelvis Sattar i Chanpasha i Bangladesh, ger helt 

enkelt upp. ”Jag hade stora förhoppningar på livet, men inga har gått i uppfyllelse”, säger 

han. ”Jag studerade på en religiös skola, men jag tvingades sluta skolan. Min dröm var 

att bli en respekterad moulovi (religiös lärare), men det blev inte så. På grund av rädsla 

har jag nu inget hopp kvar. Vad än Allah vill att jag ska bli, så blir jag det.” 

Men en del ungdomar ger inte upp. Narasimha, en ung man i Andhra Pradesh, är 

en av dem. Han säger: ”När det finns en vilja finns det också en väg. Jag studerar nu 

för att ta en kandidatexamen i naturvetenskap. Jag vill bli lärare i organisk kemi. Mina 

föräldrar uppmuntrar mig genom att säga att jag inte ska oroa mig för kostnaderna 

som studierna innebär. Så jag vill studera hårt och nå mitt mål. Jag tror att allting kan 

nås om vi bara tror på oss själva.” 

Kampen mot fattigdomen måste styras av lärdomar från de fattiga 

”Frihet betyder att ha möjligheter.” Från en diskussion med kvinnor i Chinxe, Mexiko 

Studien visar att fattiga kvinnor, män och ungdomar som gör dagsverken som Mamba, 

har litet mark att odla på som Ayesha eller driver en liten affär som Adolfo inte saknar 

viljan att göra bra ifrån sig och förbättra sina liv. Några, som Adolfo och Ayesha lyckas 

bra, andra som Mamba misslyckas. Det stora flertalet av dem som sitter fast i fattigdom 

ger inte upp, de fortsätter att sträva efter ett bättre liv för sig själva och sina barn. 

Människorna i rapporten motbevisar genom sina liv olika viktorianska, kulturella 

och marxistiska definitioner av fattigdom som beskriver ”de fattiga” som en grupp människor 

utan förmåga att hjälpa sig själva. Fattiga människor är inte lata, alkoholiserade 

eller dumma. De arbetar hårt för att nödtorftigt dra sig fram och gripa varje tillfälle 

som dyker upp. En av studiens viktigaste slutsatser är att det inte finns en bestämd 

grupp som ”de fattiga”. Fattigdom är ett tillstånd, inte en permanent identitet. 

Författarna till rapporten anser att de pågående försöken att minska fattigdomen 

är otillräckliga och föreslår tre principer för den fortsatta kampen mot fattigdomen. 

Principerna är baserade på lärdomar från fattiga och människor som varit fattiga, från 

de tusentals som delat med sig av sina erfarenheter till forskningsteamen. 

TRE PRINcIPER 

• Den första principen är att alla åtgärder bör inriktas på att vidga fattiga människors 

möjligheter att använda sin egen kraft. Fattiga människor får inte betraktas enbart 

som behövande. Det berövar dem deras längtan, drömmar och ambitioner, kort 

sagt deras förmåga att hjälpa sig själva. Fattiga människors egen kraft är viktig på 

det individuella planet och även på det kollektiva planet genom deras egna organisationer. 

När dessa organisationer växer i styrka och börjar agera i näringslivet 

och den offentliga sektorn blir fattiga människor viktiga aktörer i beslutsprocesser 

som påverkar deras liv. 

• I alla de studerade regionerna var det påtagligt vilken stark tilltro fattiga människor 

har till marknaden. Trots att de möts av enorma hinder tror de att marknaderna 

kommer att fungera. De vill göra affärer där på jämställd fot med andra. Enligt den 

andra principen bör åtgärderna syfta till att förändra marknaderna så att fattiga 

människor får tillträde till dem och kan verka där på ett rättvist sätt. Marknaderna 

bör göras mer tillgängliga genom vägar, telefoner, elektricitet och bevattningsanläggningar. 

En annan förutsättning är lättare tillgång till lån som kan användas till 

produktion för marknaden. 

• Den tredje principen är att väl fungerande lokal demokrati kan hjälpa människor ur 

fattigdomen. Kombinationen av bra ledare, rättvisa val, bättre tillgång till information, 

delaktighet och kollektivt handlande kan göra det möjligt för fattiga människor att 

ställa lokala ledare till svars för försummelser och oegentligheter. Bra lokala ledare 

kan göra mycket för att liberalisera och utvidga ekonomierna underifrån. 

30 31

Rapporten har skrivits för att ge röst åt flera tusen fattiga människor – kvinnor, män och 

ungdomar – som delat med sig av sina livserfarenheter, hopp och drömmar. Ayesha, 

Mamba och Adolfo, huvudpersonerna i de inledande berättelserna, grep varje liten 

möjlighet som dök upp för dem. Det finns miljoner andra som är precis som de. 

Fattiga människor ger inte upp. De försöker igen och igen. De är beredda att arbeta 

med företag, enskilda organisationer, stiftelser, studenter, engagerade medborgare, 

myndigheter – med vilken som helst – för att hitta nya vägar och investera i sina liv 

och samhällen. Kan vi andra finna modet och fantasin för att försöka igen tillsammans 

med dem? 

STUDIEOMRåDEN 

Land eller delstat Fokusfråga 

Afghanistan Konflikt 

Andhra Pradesh, Indien Självhjälpsgrupper 

Assam, Indien Konflikt 

Bangladesh Kvinnors situation 

Colombia Konflikt 

Filippinerna Konflikt 

Indonesien Konflikt 

Malawi Infrastruktur 

Marocko Migration 

Mexiko Etnicitet 

Senegal Infrastruktur 

Sri Lanka Konflikt 

Tanzania Distriktet Ruvuma 

Thailand Bristande jämställdhet 

Uganda Allmänt 

Uttar Pradesh, Indien Kastväsendet 

Västbengalen, Indien Jordreform 

32

VÄRLDSBANKEN RAPPORTERAR OM VÄGEN UR FATTIGDOMEN 

Skriften ingår i FN-förbundets serie FN-rapporter. Rapporterna har bäring på Millennie- 

deklarationen som antogs vid ett toppmöte i FN 2000. Ur Millenniedeklarationen har åtta 

så kallade millenniemål utkristalliserats. Det första målet är att halvera fattigdomen och 

hungern i världen till år 2015. Andra mål handlar bland annat om att minska mödra- och 

barnadödligheten och att öka flickors och pojkars skolgång. 

Livsmedelskrisen med skenande matpriser som kulminerade 2008 ledde till ökad hunger i 

världen, tvärtemot millenniemålets syfte att minska hungern. Finanskrisen har lett till minskat 

bistånd från den rikare delen av världen till den fattigare delen. Klimatkrisen orsakar redan 

översvämningar på vissa håll och torka på andra, katastrofer som leder till mindre skördar, 

inte minst i Afrika. 

Trots dessa kriser och andra svårigheter visar Världsbankens rapport att människor kan ta 

sig ur fattigdomen. Men alldeles för många lever förvisso kvar i fattigdom. 

Mer än 60.000 intervjuer ligger till grund för rapporten. Det är dags att låta fattiga människor 

komma till tals. Deras åsikter och erfarenheter måste styra framtidens strategier för hållbar 

utveckling och fattigdomsbekämpning. 

Skriften kan beställas eller laddas ner på FN-förbundets webb www.fn.se där det också 

finns mer information om Millenniedeklarationen, millenniemålen och FN:s arbete för hållbar 

utveckling och fattigdomsbekämpning. 

SVENSKA FN-FÖRBUNDET 

Box 15 115, 104 65 Stockholm · Tel: 08-462 25 40 

info@fn.se · www.fn.se

PDF-dokument, 453 kB - Svenska FN-förbundet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?