historia, idEntitEt, vErksamhEt och organisation

Sören Ekström 

Svenska kyrkan 

– historia, identitet, verksamhet och organisation

Sjunde upplagan (fr.o.m. sjätte upplagan utgiven på internet) 

Copyright: Sören Ekström 

2013-02-28 

Publicerad på hemsidan www.sorenekstrom.se och på www.svenskakyrkan.se/publikationer 

Texten får citeras och kopieras fritt, men bara med angivande av källan. 

Grafisk produktion: Ineko AB, Stockholm 2013 

Omslagsfoto: Magnus Aronson/IKON

Förord 

1985, när jag var statssekreterare i Civildepartementet 

(där också kyrkofrågarna då fanns på sin vandring 

mellan departementen) och två år innan jag blev generalsekreterare 

i Svenska kyrkan, gav jag på Verbum 

förlag ut den första upplagan av denna bok. 

Jag har nu, när jag lägger ut den sjätte upplagan på 

nätet, gjort en omfattande genomgång och kontroll av 

innehållet. Den har en tid funnits i en preliminär version 

på min hemsida och jag tackar för de tips och förslag 

som nått mig. Jämfört med föregående utgåvor är 

texten nu rejält utvidgad. Det finns flera nya kapitel 

och avsnitt. Jag kommer fortlöpande att revidera texten 

i takt med att förändringar sker och nytt material 

blir känt. En lista med de senaste och mer betydelsefulla 

ändringarna kommer att finnas i slutet av boken. 

Boken är fri, också kostnadsfri, att disponera för läsning, 

nedladdning och mångfaldigande helt eller delvis. 

Den kan också citeras fritt, men med källhänvisning. 

Snart kommer det att bli möjligt att också mot 

betalning få den aktuella utgåvan i pappersformat. 

Den nya versionen är tillkommen av flera skäl: tillkomsten 

av min hemsida, önskemål från flera håll och 

– inte minst – att jag själv tycker att det är roligt att 

hålla detta material aktuellt och därmed vid liv. 

Jag hoppas att boken liksom sina föregångare kommer 

att användas i utbildning av förtroendevalda, personal 

och frivilliga medarbetare, liksom i de kyrkliga 

yrkesutbildningarna och av dem som i största allmänhet 

är intresserade av Svenska kyrkan. Boken kan också 

användas som uppslagsbok. 

Jag vill till att börja med tacka alla dem som skrivit 

eller redigerat de många böcker som jag tagit del av 

genom åren och i samband med den nu genomförda bearbetningen. 

Bland dessa ryms allmänkyrkliga, kyrkorättsliga 

och kyrkoorganisatoriska klassiker, men 

också den högst aktuella kommenterade utgåvan av 

Svenska kyrkans kyrkoordning. Sveriges kyrkohistoria 

har i hög grad underlättat arbetet med de historiska 

översikterna. I övrigt finns otaliga källor. En del av dem 

finns i litteraturförteckningen. Man bör betänka att jag 

inte är forskare, snarare förmedlare av kunskap. 

Tacksamhetens tankar går också till de många personer 

som jag samarbetat med under åren och som aktivt 

påverkat Svenska kyrkans utveckling och som förmedlat 

mycken kunskap till mig, men som, trots sitt 

arbete, inte namnges i denna bok. Jag har, vis av erfarenheten, 

bestämt mig för att inte nämna levande och 

fortfarande verksamma personer. En rikhaltig uppsättning 

namn finns däremot på min hemsida. 

Ett särskilt tack vill jag rikta till Lars Eckerdal och 

Gunnar Edqvist för deras noggranna läsning av detta 

manus liksom manusen inför flera tidigare utgåvor. 

De har genom åren gjort många viktiga påpekanden 

om både sak och form. Jag tackar också Maria Klasson 

Sundin för hennes förslag till förbättringar, men 

också för att hon gav mig den lilla knuff som gjorde att 

jag började den bearbetning som nu skett. Jag är också 

tacksam för att Mikael Waldenby gett mig råd beträffande 

den kyrkomusikaliska texten. Annika Sjöqvist 

Platzer har både korrekturläst och gjort andra viktiga 

påpekanden om innehållet. Anita Burdén har bistått i 

arbetet med registret. Maria Svensk har varit min ”förlagsredaktör” 

i kyrkokansliet. Jag tackar dem alla. Jag 

är också tacksam för de insatser Marianne Ejdersten, 

kyrkokansliet, och Lotta Rooslien, Ineko, gjort för utgivningen 

av denna bok. 

Sist men inte minst, tack Agneta för tålmodighet, 

uppmuntran och uppriktig språkgranskning. You have 

killed my darlings, but there is still one left… 

Uppsala i februari 2013 

Sören Ekström 

Ekström, sörEn: svEnska kyrkan – historia, idEntitEt, vErksamhEt och organisation 1

några förklaringar och läsanvisningar 

språkligt försöker jag hålla mig till gängse skrivregler 

och svenska akademiens ordlista (saoL). vid tveksamhet, 

till exempel beträffande stavningen av namn, 

har jag följt nationalencyklopedins stavning. 

i kyrkohistorien myllrar det av namn på betydande 

personer. Bara en liten del nämns i den här boken. Urvalet 

kan sannerligen diskuteras. 

avsnitten om kyrkobyggnader, prästgårdar och kyrkogårdar 

innehåller exempel på särskilt värdefulla byggnader, 

miljöer och konstverk – men det är just exempel 

det är, inte någon fullständig redovisning. det finns 

åtskilliga andra intressanta exempel som också skulle ha 

kunnat finnas med. 

i ett så omfattande material som detta är det svårt att 

helt undvika enstaka fel eller oklarheter. Jag är enbart 

tacksam för påpekanden, förslag till korrigeringar och 

andra synpunkter. 

Beträffande ord som återkommer ofta som exempelvis 

gud, kristus, Bibeln, tro, religion, kyrka, församling, 

gudstjänst, svenska kyrkan, biskop, präst, förtroendevald, 

församling, ekonomi, riksdag, kyrkomöte och 

kyrkoordningen kan inte alla sidor där dessa nämns 

redovisas i registret. antingen anges inga sidor alls eller 

ett urval av sidor. 

min postadress är Pelargatan 10, 752 21 Uppsala. 

mejladress är soren.ekstrom@sorenekstrom.se 

min hemsida är www.sorenekstrom.se 

2 Ekström, sörEn: svEnska kyrkan – historia, idEntitEt, vErksamhEt och organisation

innehåll 

En kyrkohistorisk konturteckning 5 

Tillkomsten av en nordisk kyrkoprovins 5 

Reformationstiden 8 

Enhetsstat och enhetskyrka 12 

Nya tankar når Sverige 13 

Väckelserörelser och vidgade perspektiv 

– exit enhetskyrkan 15 

1900-talets andra hälft 23 

Staten och kyrkan 26 

Svenska kyrkans identitet 33 

Från Abraham till det ekumeniska trädet 33 

Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse 34 

Gudstjänst och sakrament 36 

Dop, kyrkotillhörighet och medlemskap 37 

Gemensamt uppdrag – delat ansvar 39 

Ekumenik och kyrkogemenskap 41 

Dialog med andra religioner 44 

Svenska kyrkans rättsordning 49 

En historisk bakgrund 49 

Den statliga lagregleringen 50 

Kyrkoordning för Svenska kyrkan 57 

Arkitektur, konst och kulturmiljöer 63 

Kyrkobyggandets utveckling 63 

Kyrkliga målningar och inventarier 68 

Prästgårdar och prästgårdskultur 72 

Kyrkogårdarna och deras utformning 73 

Församling, pastorat och kyrklig samfällighet 75 


Församlingens grundläggande uppgift 78 

Gudstjänstliv och gudstjänstformer 79 

Församlingens undervisning, diakoni 

och mission 83 

Kyrkomusik och kyrkodrama 86 

Församlings-, pastorats- och samfällighetsindelning 

86 

Organisationen i församling, pastorat och 

samfällighet 90 

Stiften 99 


Uppgifter på stiftsnivån 100 

Organisationen i stiftet 101 

Den nationella nivån 105 


Uppgifter på den nationella nivån 106 

Den nationella nivåns organisation 108 

Att tillhöra Svenska kyrkan 115 


Regler för att tillhöra Svenska kyrkan 115 

Medlemsutveckling 116 

Tjänster och arbetsmarknad 121 


De kyrkliga tjänsterna 122 

Utbildningar 123 

Tjänstebostäder 124 

Ekonomi och egendom 127 


Byggnader och kyrko gårdar i Svenska 

kyrkans ägo 128 

Ekonomi och egendom i dag 130 

Val av biskopar och förtroendevalda 135 


Val av biskop 135 

Val av förtroendevalda 136 

Fristående organisationer i Svenska kyrkans 

tradition 141 


Inomkyrkliga fromhetstraditioner 142 

Övergripande kyrkliga organisationer 144 

Diakoniorganisationer 145 

Bildning, forskning, kultur och pilgrimer 146 

Kvinnoorganisationer 147 

Barn-, ungdoms- och studentorganisationer 147 

Kör- och musikorganisationer 147 

Tidningar och tidskrifter 148 

Arbetsmarknadsorganisationer 148 

Begravningsverksamhetens organisationer 150 

Kyrkliga företag 150 

Samverkan över samfundsgränserna 153 


Internationell ekumenik 154 

Inhemsk ekumenik 156 

Liten språklista 165 

Källor och vidareläsning 168 

Initialförkortningar 171 

Sakregister 174 

Register över byggnader och kyrkogårdar 193 

Personregister 196 


4 Ekström, sörEn: svEnska kyrkan – historia, idEntitEt, vErksamhEt och organisation 

foto: kennet ruona

kapitEl 1 

En kyrkohistorisk konturteckning 

tillkomsten av en nordisk 

kyrkoprovins 

Mission och kristnande på flera nivåer 

Kristnandet av Norden är en mer komplicerad historia 

än den vi ofta får höra och läsa. Jan Arvid Hellström 

har i Sveriges kristnande bland annat pekat på följande 

förhållanden: 

• Kristendomen nådde Norden från flera håll. Från söder, 

det vill säga från den europeiska kontinenten. 

Från väster, alltså från de brittiska öarna. Från öster 

kom strömningar med bysantinskt ursprung, dels 

genom nordiska besök i Konstantinopel, dels förmedlade 

via Ryssland. 

• De första missionärerna tycks ha besökt Sverige under 

tidigt 800-tal, dock utan nämnvärda framgångar. 

En mer omfattande verksamhet beskrivs under 

1000-talet. Den leder till Sveriges kristnande. Det 

finns alltså en förbryllande tyst period från slutet av 

800-talet till början av 1000-talet. 

• Kristnandet var en lång process, påbörjad innan 

de kända missionärernas ankomst till Norden. Vikingatågens 

storhetstid inträffade från skiftet mellan 

700- och 800-talen till mitten av 1000-talet. Vi vet 

att vikingar besökte stora delar av Europa (nuvarande 

England, Frankrike, Medelhavsländerna, Ryssland 

och Konstantinopel) där de mycket väl kan ha 

kommit i kontakt med kristendomen. 

• Kristnandet skedde på olika samhällsnivåer. Det 

finns betydande tidsskillnader mellan kristnandets 

olika delar. Det kan ha handlat om en enskild persons 

möte med kristendomen, kanske i en annan 

del av världen. Det kan också ha varit ett kollektivt 

kristnande, lett och symboliserat av en kung eller annan 

framträdande person. Det kan slutligen ha varit 

ett mer rättsligt kristnande, beslutat vid tinget. 

• De tidigaste kända missionärerna till det nuvarande 

Sverige kom alltså sannolikt på 800-talet. De första 

kom från kontinenten. Ärkebiskop Ebo av Reims 

(cirka 775–851) hade ett stort inflytande över den 

nordliga missionen. Själv besökte han 823 Danmark 

och det var han som skickade benediktinermunken 

Ansgar i Frankrike (801–65) till handelsplatsen 

Birka 829 eller 830. Ansgar hade dessförinnan varit 

verksam i klostren i Corbie i de norra delarna av nuvarande 

Frankrike. 

Ansgar skulle senare bli missionsbiskop, strax före sin 

död därtill missionsärkebiskop i Hamburg och Bremen. 

Hans öden och äventyr skildrades i av allt att 

döma mycket förgyllda termer av hans efterträdare 

Rimbert (död 888). Efter ett kort besök av missionsbiskopen 

Gauthbert återkom Ansgar till Birka på en ny 

missionsresa kring 850. Ett hundratal år senare kom 

ärkebiskop Unni (död 936), också han ärkebiskop av 

Hamburg och Bremen, till Birka. Han dog kort efter sin 

ankomst. Mycket litet om hans besök är känt. Det tvistas 

fotfarande om både hans resa och hans gravplats. 

Ansgars ankomst var önskad, men ändå tycks den 

inte ha lett till några bestående resultat. Det han åstadkom 

var av begränsad betydelse. Jan Arvid Hellström 

har påpekat att Ansgars Birkamission riktade sig till en 

handelskoloni och att Ansgar aldrig kom i kontakt med 

vare sig götar eller svear. Hans betydelse är symbolisk 

genom att han är den förste missionären som nämns i 

skrift. Om han var den förste vet vi inte. 

Den mest kände från väst kommande missionären 

är Sigfrid, kring vilken en rik legendflora spunnits. Han 

var verksam vid 1000-talets början, mer exakta årtal 

saknas. Olof Skötkonung (980–cirka 1021, regent cirka 

995–cirka 1022) döptes enligt en inte helt säker tradition 

1008 i Husaby i Västergötland av Sigfrid. Erik 

Segersäll (död 995, regent 970–95), som sannolikt var 

far till Olof Skötkonung, sägs visserligen ha döpts, men 

detta brukar i motsats till Olof Skötkonungs beskrivas 

som enbart en politisk åtgärd. Uppgifterna om Erik 

Seger säll är dessutom mycket oklara. Bakom dessa och 

andra berättelser ligger ett gemensamt intresse, kungaätter 

och missionärer legitimerade ofta varandra. 

Genombrottet i Mälardalen 

Något hundratal år senare fick den kristna tron sitt 

genombrott i Mälardalen. Sigtuna och Gamla Uppsala, 

platsen för det främsta hednatemplet, blev kristna 

centra. Under den tidiga missionstiden fanns både 

ett omfattande engagemang från och en viss spänning 


En kyrkohistorisk kontUrtEckning 

mellan Hamburg-Bremen och den anglosaxiska delen 

av Europa. 

Kyrkans historia i det område som nu utgör Sverige 

(ett område som inte alls var en enhetlig nation i början 

av 1000-talet och dessutom bara omfattade delar 

av nuvarande Sverige) omspänner alltså ett årtusende. 

Tidvis pågick en kamp mellan kristendomen och dess 

motståndare, men skiftet till kristendomen tycks ha 

skett relativt fredligt. Dessutom tycks skiftet mellan 

den gamla och den nya religionen ha pågått längre än 

man tidigare trott. Under 1100-talet tycks övergången 

till kristendomen vara slutförd. 

Kyrkoprovinsen formas 

Norden blev en etablerad romersk katolsk kyrkoprovins 

under påven i Rom och en stiftsindelning började 

formas. Det område som nu utgör Sverige löd under 

ärkebiskopen i Lund, som då hörde till Danmark, och 

blev ärkebiskopssäte redan 1104. 

Ett halvsekel senare var det meningen att både Sverige 

och Norge skulle få ärkebiskopssäten. Ett påvligt 

sändebud, kardinalen Nicolaus Breakspear (cirka 

1100–59, påve med namnet Hadrianus IV) kom därför 

till Norden. Ett ärkebiskopssäte etablerades 1152 

i Nidaros, nuvarande Trondheim. Sverige fick vänta, 

möjligen på grund av oklarheter kring relationerna och 

FÖRDJUPNING 

sveriges gränser genom historien 

i den här boken används ofta begreppet sverige. det kan 

betyda mycket olika områden, beroende av vid vilken 

tidpunkt det gäller. därför en kort skiss av hur sverige, 

med dess nuvarande omfattning, kommit till. 1 

det land som skulle komma att bli sverige var glest 

befolkat. mellan de mer bebodda områdena fanns stora 

och svårforcerade skogsområden, främst tiveden och 

kolmården. i hela nuvarande norrland var främst områden 

vid älvarnas mynningar och vid några av insjöarna 

bebodda. storsjötrakten i nuvarande Jämtland är ett 

exempel på ett tidigt bebyggt område. 

i mellersta sverige blev mälardalen successivt grunden 

för ett kärnområde för både en framväxande stat och 

en allt mer utbredd kyrka. där fanns också gotland vars 

anknytning till fastlandet var ganska liten. Längre söderut 

fanns befolkningen främst i slättområdena i östergötland 

och västergötland. att ta sig från danmark till mälardalen 

genom skogarna var både riskfyllt och tidsödande. sannolikt 

tog det uppemot fyra veckor. över havet klarade 

man resan på en knapp vecka. 

Bertil nilsson påpekar, i sveriges kyrkohistoria del 1, att 

urbaniseringen i dessa områden skedde ganska långt efter 

den europeiska och också tydligt efter det nuvarande 

maktfördelningen mellan den kommande svenske ärkebiskopen 

och ärkebiskopen i Lund, men kanske också 

på grund av kampen mellan Eriksätten och Sverkersätten. 

Upplandsbiskopens första stiftskyrka var S:t Pers 

kyrka i Sigtuna, i dag en ruin. Biskopsstolen i Sigtuna 

kom sannolikt till på 1060-talet. Sigtuna hade då tagit 

över Birkas position som ekonomiskt centrum i området. 

Kring 1120 fanns det sex stift. 

På 1130-talet tog nuvarande Gamla Uppsala över 

biskopsstolen från Sigtuna. När det svenska ärkebiskopssätet 

slutligen kom till blev det i Uppsala. Ärkebiskopen 

i Lund fick inledningsvis metropolitstatus med 

ett visst överinseende över Uppsala. Cisterciensermunken 

Stefan (födelseår okänt, död 1185) i Alvastra kloster 

blev den förste ärkebiskopen i Uppsala. Han vigdes 

i katedralen i Sens i Frankrike den 5 augusti 1164 av 

ärkebiskop Eskil av Lund (cirka 1100–82) i närvaro av 

påven Alexander III (cirka 1105–81, påve från 1159). 

I mitten av 1200-talet befann sig domkyrkan i Gamla 

Uppsala i dåligt skick och var bland annat skadad 

av brand. Planeringen inleddes för en ny domkyrka, 

men nu i Östra Aros, som snart skulle få överta namnet 

Uppsala och som var en växande handelsplats. Genom 

katedralbygget blev det nya Uppsala en ännu viktigare 

plats. 

danska området. vid slutet av 1000-talet fanns bara ett 

fåtal ”svenska” städer, nämligen Lödöse (några mil norr 

om nuvarande göteborg), sigtuna, skara och – som sagt 

på distans från fastlandet – visby. 

Ett samlat land, där man kan ana en kommande 

centralmakt, om än med många inre maktkamper, växte 

sakta fram under tidig medeltid. historikerna talar numera 

om 1100-talet som den tid då ett samlat rike kom 

till med västergötland och mälardalen som de tidigaste 

centralpunkterna. Banden knöts sedan successivt fastare 

söder- och västerut mot småland och östergötland och 

norrut mot dalarna och norrland. 

genom korståg och erövringar införlivades nuvarande 

Finland. 1285 överenskoms att gotland skulle tillhöra 

sverige. 

sverige och norge bildade en union 1332–55. magnus 

Eriksson (1316–74) köpte 1332 skåne och Blekinge till sverige, 

1341 också halland. detta accepterades av valdemar 

atterdag (1321–75). 1355 upplöstes den svensk-norska 

unionen. 1360–61 erövrade danmark under valdemar 

atterdags ledning skåne, Blekinge, halland och gotland 

från sverige. 


NOTERAT 

den stora döden 

också kyrkan påverkades starkt av den gigantiska 

katastrof som inträffade under andra halvan av 

1300-talet. den stora döden, digerdöden, kom 1350. 

det är svårt att fullt ut förstå hur hårt den slog mot 

landet och de enskilda människorna. av de smittade 

dog hälften. om det fanns 750 000 invånare, vilket 

man tror, var sannolikt antalet döda 200-300 000, 

den största katastrofen någonsin i det område som 

i dag utgör sverige. det betyder en tredjedel av 

befolkningen – som om sverige nu skulle förlora tre 

miljoner invånare i en farsot. inte förrän på 1400- talet 

upphörde digerdöden. digerdöden stoppade också 

upp mycket av byggandet, inklusive bygget av nya 

kyrkor. 

Redan 1273 flyttade biskopssätet till Östra Aros. Kvarlevorna 

av äldre ärkebiskopar fördes också över, liksom 

Erik den heliges (cirka 1120–cirka 1160) relikskrin. 

Katedralbygget var långtifrån klart. Vilken 

kyrka som man använde är inte känt. Kor och tvärhus i 

den nya katedralen var färdigbyggda kring 1345. Hela 

kyrkan blev klar 1435. Den invigdes i en tid med en 

stark politisk spänning. Kalmarunionens överlevnad 

1389 skapades kalmarunionen med margareta 

(1353–1412, regent 1387–1412) som drottning. Unionen 

innefattade sverige, danmark och norge och bekräftades 

1397. sverige utträdde ur unionen då gustav vasa 

(1496–1560, regent 1523–60) kom till makten 1523. 1561 

blev den baltiska kusten vid Finska viken, i huvudsak Estland, 

svensk på grund av befolkningens egna önskningar. 

två år senare blev dagö en del av sverige, liksom 1595 

ytterligare områden i östra och västra Baltikum, inkluderande 

narva. 1617 blev också södra karelen svenskt och 

1621 därtill Livland, inklusive riga och dorpat. 1645 blev 

ösel svenskt. 

1645 införlivades gotland, halland (på 30 år), Jämtland 

och härjedalen med sverige. 

1648 fick sverige genom den Westfaliska freden besittningar 

på den nordtyska östersjökusten, bland annat 

vorpommern, Wismar och Bremen-verden. 

skåne – inklusive ven, Blekinge, Bornholm, halland (nu 

permanent), Bohuslän och trondheims län – införlivades 

med sverige genom freden i roskilde 1658. 

därefter kom förlusterna. 

1660 återfick danmark efter ett nytt krig Bornholm 

och trondheims län. Formellt 1721, men i realiteten ett 

decennium tidigare, förlorade sverige de baltiska områdena 

och södra karelen till ryssland. 

Bit för bit förlorade sverige under 1700-talet större 

delen av vorpommern. 


var osäker. Den nya domkyrkan blev en viktig ekonomisk 

maktfaktor genom att vara största markägaren i 

området. 

Balansen mellan staten och kyrkan 

Stiftens biskopar som tidigare utsetts av kungen, kom 

med tiden att utses av de präster som ingick i stiftens 

domkapitel. Först efter påvens godkännande blev dock 

biskopsvalet giltigt och vigning kunde genomföras av 

ärkebiskopen i Uppsala. Ärkebiskopen i Uppsala vigdes 

av ärkebiskopen i Lund. 

Den här ordningen hindrade inte att regenterna 

både blev tillfrågade och själva utsatte kyrkans organ 

för påtryckningar vid biskopsutnämningar, uttrycket 

”en provins i drottningens och påvens hand”, använt 

av Sven-Erik Pernler i Sveriges kyrkohistoria, del 2, är 

talande. Drottningen är Margareta. Det fanns en stark 

kyrklig önskan om ökad frihet, libertas ecclesiae, vilket 

dock inte hindrade en utveckling som tidvis ledde till 

att riksföreståndare, drottning och kungar tillvällde sig 

mer makt över kyrkan. 

Under 1400-talet och början av 1500-talet hamnade 

kyrkoledningen ofta också mitt i de många politiska 

konflikterna mellan de danska intressena och de framväxande 

nationella krafterna i Sverige. Sverige var under 

långa tider ett land präglat av revolter och inbördes- 

1809 gick hela Finland förlorat till ryssland. 

någon återhämtning skedde då danmark 1814 tvingades 

överlämna norge till sverige, men sverige fick betala 

ett pris, nämligen att överlämna kvarvarande delar av 

vorpommern till danmark. En union mellan sverige och 

norge bildades. 

1803 hade sverige pantsatt Wismar till mecklenburg. 

Panten återtogs aldrig och 1903 övergick Wismar till 

mecklenburg. två år senare upplöstes unionen med norge. 

sverige har också haft några längre bort liggande 

besittningar. 1638 grundades kolonin nya sverige vid 

delawarefloden i amerika och ställdes i kyrkligt hänseende 

under tillsyn av biskopen i skara stift. den erövrades 

dock redan 1655 av holländarna. Under knappt 100 år 

var sverige en kolonialmakt i klassisk mening, inklusive 

slaveri, om än i liten skala. handelskolonin cabo corso 

i nuvarande ghana, svenska guldkusten, köptes 1650 

av svenska afrikanska kompaniet och var i svensk ägo 

1650-1658 och 1660-1663. Även denna besittning togs 

sedan över av holländarna. ön saint Barthélemy i västindien 

köptes 1784 av gustav iii från Frankrike. kolonin 

skulle bli en knutpunkt för svensk export. 1878 såldes 

kolonin. 

1 sverige som namn, eller svea rike, förekom första gången i det 

anglosaxiska Beowulfkvädet på 1000-talet och i skrifter från det område 

som i dag utgör sverige på 1200-talet 



krig. Vid Stockholms blodbad 1520, med ett hundratal 

avrättade, fanns ledande kyrkliga personer både bland 

dem som dömde och bland dem som dömdes. En ärkebiskop 

som skickligt manövrerade sig fram under 

dessa konflikter var Jakob Ulvsson (1430- talet–1521), 

Uppsala universitets grundare. Han är den som under 

längst tid varit svensk ärkebiskop – 46 år från 1469 

till 1515. ”En mästare i den politiska balansgångens 

konst”, skriver Karl-Gustaf Hildebrand Uppsala domkyrka. 

Katedral genom sekler. 

reformationstiden 

Gustav Vasa och reformatorerna 

Sin andliga grund hade den svenska reformationen i 

den kontinentala reformation som hade Martin Luther 

(1483–1546) och Filip Melanchton (1497–1560) som 

viktiga ledare. Reformationsåret, det år då Martin 

Luther spikade upp sina 95 teser mot avlatshandeln på 

porten till kyrkan i Wittenberg, var 1517. 2017 firas 

alltså 500-årsjubileum. 

Reformatorerna betonade Bibeln som rättesnöre, 

tog avstånd från påvens auktoritet och hävdade det 

allmänna prästadömet. De motsatte sig gärningslära 

och avlatshandel och framhöll frälsningen genom tro 

och av nåd allena. De hävdade en sakramentslära med 

färre sakrament än den katolska kyrkans sju eftersom 

de med sakrament bara avsåg de handlingar som instiftats 

av Kristus, dopet (med bikten, även om reformatorerna 

inte framhöll den särskilt starkt) och nattvarden. 

Det var inte reformatorernas avsikt att bilda en ny 

kyrka. Reformationen var en protest mot en, som reformatorerna 

ansåg, förstelnad och korrumperad katolsk 

kyrka. Den reformation de syftade till skulle ske 

inom den existerande katolska kyrkan. Detsamma 

gällde de svenska reformatorerna Olaus Petri (1493– 

1552), Laurentius Petri (1499–1573) och Laurentius 

Andreae (1470-talet–1552) som anslöt sig till de kontinentala, 

men med en mer återhållsam liturgisk hållning 

än i många andra reformationskyrkor. 

Olaus Petri, den i dag mest kände av dem, lärde i 

Wittenberg känna Martin Luther, dennes teologi och 

syn på kyrkan. Senare blev han kyrkoherde i Storkyrkan 

i Stockholm. Laurentius Petri, Olaus Petris yngre 

bror, kom att i 42 år tjäna som den förste evangelisklutherske 

ärkebiskopen i Sverige. Också han hade studerat 

i Wittenberg. Laurentius Andreae – den äldre av 

reformatorerna, var Olaus Petris överordnade i Strängnäs. 

Det fanns hela tiden en latent konflikt mellan å ena 

sidan de kyrkliga reformatorerna och å andra sidan re- 

nässansfursten Gustav Vasa och hans söner, i det senare 

fallet med olika förtecken beroende av vilken av sönerna 

det gällde. 

Reformatorernas och kungens intressen sammanföll 

visserligen delvis, men reformatorerna hävdade starkare 

än vad Gustav Vasa tänkt sig kyrkans självständighet 

i förhållande till kungamakten. Bakom tillkomsten 

av en svensk nationalkyrka låg å andra sidan inte bara 

reformatorernas lutherska synsätt utan också Gustav 

Vasas politiska ambitioner. Hans intresse var en stark 

svensk nationalstat. Han ville bryta den katolska kyrkans 

politiska och ekonomiska makt. 

1531, året då Laurentius Petri vigdes till ärkebiskop, 

utgav brodern Olaus två skrifter om mässan, den 

ena med motiveringar för folkspråkig mässa, den andra 

tillämpningen i den form som man börjat använda 

i Stockholm. Om detta skriver Carl Henrik Martling 

i Liturgik – en introduktion att Olaus Petri mot den 

romerska mässofferläran, ställde ”sin tolkning av mässan 

som en förkunnelse av evangeliet om Kristi gärning 

och som en åminnelse av och en gemenskap med den i 

sakramentet närvarande Frälsaren”. 

I två upplagor några år senare hade den avskalade 

formen fyllts ut mer och efter tio år utkom utan författarnamn 

Svenska mässan, nu som kyrkans officiella 

mässordning att firas på svenska men efter behov även 

med inslag på latin. 

Kungen hade starka ekonomiska intressen gentemot 

kyrkan. Kungamakten, staten, hade stora skulder men 

små tillgångar. I stort sett all egendom som hörde till 

biskopssätena, domkapitlen, domkyrkorna och klostren 

drogs in till kronan genom Västerås recess beslutad 

vid Västerås riksdag 1527. Dessutom återfick adeln de 

gods som kommit i kyrkans ägo efter 1454. Besluten 

var ett led i Gustav Vasas önskan att också bryta den 

evangeliska kyrkans ekonomiska, och därmed politiska, 

makt. Besluten betydde en oerhörd ekonomisk försvagning 

av kyrkan trots att det som skulle dras in var 

”kyrkans överflödiga inkomster”. 

Västerås recess bekräftade reformationen. Orosstiftare 

(varmed man kunde avse dem som försvarade 

den tidigare katolska kyrkan och kritiserade reformationen) 

och de som påstod att kungen infört en ny tro 

skulle straffas. Riksdagen ”bådo alla därom, att Guds 

ord måtte allestädes i riket renliga predikat varda”. I 

Västerås ordinantia, beslutad av kungen själv, deklarerade 

han att om biskoparna tillsatte präster som inte 

predikade Guds ord så hade kungen rätt att avsätta 

dem som utsetts. I skolorna skulle evangelium läsas. 

Fortfarande fanns katolska präster liksom ordensbröder 

i domkapitlen. Man kunde också enligt den 

svenska reformationens principer behålla större delen 


FÖRDJUPNING 

klosterväsendet i sverige 

det kan ha funnits några kloster i nuvarande sverige 

under sent 1000-tal, men en stor klosteretablering 

inleddes under 1100-talets första hälft genom cistercienserorden. 

1143 grundade denna orden munkkloster i 

alvastra i östergötland och nydala i småland. varnhems 

kloster i västergötland och viby i Uppland grundades 1150 

respektive 1160 av munkar från alvastra kloster. 

möjligen fanns ett tidigare vreta kloster med benediktinnunnor. 

det nunnekloster vars ruiner man fortfarande 

kan se där anlades i vart fall kring 1162 och snart 

därefter följde ett dotterkloster i askeby nära Linköping. 

Ett tredje nunnekloster anlades på Fogdön vid mälaren. 

Även dessa kloster var anknutna till cistercienserorden, 

liksom nunneklostret i gudhem i västergötland. På 1220- 

och 1230-talen kom dominikaner och franciskaner, båda 

tiggarordnar. det första dominikankonventet etablerades 

1223 och det första franciskankonventet 1238, i båda 

fallen i Lund. det av den heliga Birgitta (1303–73) så 

hett eftertraktade birgittinerklostret i vadstena invigdes 

först 1384, alltså efter hennes död. Birgitta kom från 

Folkungaätten, en av landets ledande ätter. Birgitta blev 

genom sina nedtecknade drömmar och syner – och sin 

rättframhet – ett känt namn i stora delar av Europa. 

hon bodde länge i rom, reste till Jerusalem och bidrog 

genom sin ställning till att vadstena kloster blev både 

stort och inflytelserikt. till Birgittinerorden hörde två 

kloster, ett i vadstena och ett i finska nådendal. Båda var 

”dubbelkloster» med både munkar och nunnor. Birgitta 

kanoniserades 1391. 

vadstena klosterkyrka, ofta kallad Blåkyrkan, blev en 

mäktig byggnad, en stor och öppen hallkyrka. klostret 

hade länge landets största samling av böcker och stora 

jordegendomar. Birgittinerorden, den helige Frälsarens 

av den katolska liturgins former, bara de gavs en evange 

lisk tolkning. Katolska präster och munkar hade 

1526 deltagit i översättningen. Kring denna översättning 

uppstod emellertid konflikter. Också i Örebro 

koncilium 1529, som bland annat behandlade reformationens 

genomförande på det liturgiska området i 

alla stift, deltog gammaltroende katoliker, reformkatoliker 

och ”reformatorer”. 

Hos Gustav Vasa fanns en önskan att försvaga biskoparnas 

position, vilket också skedde genom att 

kungen 1529 utnämnde sin kyrklige rådgivare Georg 

Norman (död 1552 eller 1553) till superintendent över 

hela kyrkan och dessutom vid utnämningen förbigick 

ärkebiskopen Laurentius Petri. Kungen utsåg dessutom 

under en period inga nya biskopar. I stället utnämndes 

superintendenter även i stiften, där de ofta fick en 


orden, blev den mest betydelsefulla för fromhetslivet i 

landet under senmedeltiden. östergötland hade för övrigt 

vid 1500-talets början nio kloster, fler än något annat 

landskap. vid 1500-talets början fanns det enligt magnus 

nyman i Förlorarnas historia drygt 50 kloster och konvent 

i riket och ett 20-tal i den del av södra sverige som 

tillhörde danmark. de representerade flera ordenstraditioner: 

kartusianer, som var en eremitorden, den traditionella 

klosterorden cistercienserna samt tiggar ordnarna 

franciskaner, dominikaner och karmeliter. tiggarordnarna 

fanns framför allt i städerna. till sjukvårdsordnarna hörde 

Johannitorden, antonitorden och helgeandsorden. 

magnus nyman pekar på den mångfald av verksamheter 

som pågick i klostren där fanns givetvis ett rikt gudstjänst- 

och böneliv. munkar och nunnor drev ett 20-tal 

skolor i landet. i klostren fanns också sjukvård. man tog 

emot pilgrimer som ville övernatta på sin vandring. 

klostren var också kulturellt betydelsefulla. väl tilltagna 

bibliotek fanns inte bara i vadstena. i en del kloster 

bedrevs lärda studier av ordensmedlemmar som utbildats 

vid europeiska universitet. därigenom skapades internationella 

kontakter. den kanske mest berömde författaren 

från den tidiga klostertiden var Petrus de dacia (1230-talet-1289), 

ibland kallad ”sveriges förste författare” trots 

att han faktiskt kom från det då danska skåne. han 

tillbringade flera år utomlands och bland hans akademiska 

lärare fanns thomas av aquino (cirka 1225–74). det var 

dock inte bara kyrklig kunskap och kyrkligt arbete, utan 

också praktiska kunskaper om jordbruk och hantverk, 

som fanns i klostren. stora kloster på landbygden kunde 

ha verkstäder, kvarnar, apotek, fiskodlingar, bryggerier, 

trädgårdar och boskapshjordar. 

oklarare och svagare position än de tidigare biskoparna. 

En tid var Laurentius Petri ensam vigd biskop. 

Förtroendet mellan kungen och de kyrkliga reformatorerna 

sviktade betänkligt. Kungen utsåg en reformkatolik 

till kunglig sekreterare i stället för någon 

av reformatorerna. Trots den kärvare tonen hade Laurentius 

Petri 1531 alltså blivit vald, utnämnd och vigd 

till ärkebiskop. Någon av de reformkatolska kandidaterna 

kunde ha blivit vald men de sade nej med hänvisning 

till att den i kanonisk 2 ordning valde Gustav Trolle 

(1488–1535) fortfarande levde, om än i exil i Danmark 

2 Oftast när man i kyrkliga sammanhang talar om kanon syftar 

man på katolska kyrkans rättsordning som är en sådan regelsamling. 

Man talar då också om kanonisk rätt. 



sedan 1521. Kungen var därför närmast tvingad att acceptera 

en evangelisk ärkebiskop. 3 

I slutet av 1530-talet växte kungens maktfullkomlighet. 

Han tog både ett fastare politiskt grepp om landet 

och ett hårdare grepp om kyrkan. Vid den herredag 

som hölls i Örebro 1540 tvingade han fram ett stöd för 

omvandlingen av valkungariket Sverige till ett arvrike 

med kungamakt av Guds nåde. Kungen slog med hjälp 

av juris doktor Conrad von Pyhy (födelseår okänt, död 

1553), en tysk med goda kontinentala förbindelser, och 

Georg Norman om till en strängare reformatorisk linje. 

Reformatorerna hamnade i onåd, Olaus Petri och 

Laurentius Andreae dömdes till döden, den senare 

trots att han spelat en framträdande roll vid Västerås 

recess, tillkomsten av Västerås ordinantia och Örebro 

koncilium. Båda reformatorerna benådades senare. 

Efter det småländska katolskt inspirerade uppror 

som 1542–43 leddes av Nils Dacke (1510–43), Dackefejden, 

kallade kungen till riksdag 1544, återigen i 

Västerås. Det ärftliga kungadömet bekräftades genom 

1544 års arvförening och riksdagen bekräftade samtidigt 

en strängare reformatorisk hållning. Allt som uppfattades 

som gamla missbruk, bland annat helgonkult, 

själamässor och andra mässor som kunde förknippas 

med tron på skärselden, vigvatten och rökelse, men 

också pilgrimsresor, förbjöds. 

NOTERAT 

kalvinister och 

presbyterianer 

den största gruppen kalvinister som kom till sverige 

med början under 1500-talet var valloner (från vallonien 

i nuvarande Belgien) i form av bruksägare och 

yrkeskunnig arbetskraft som inte fanns i tillräcklig 

utsträckning i sverige. Likaså kom holländska köpmän, 

många av dem reformerta, till de stora handelsorterna. 

skottar – vilka ofta var presbyterianer 

och tillhörde church of scotland – bosatte sig också 

i sverige. 

I slutet av 1550-talet fanns enbart evangeliska biskopar 

och präster i tjänst Sverige. Redan dessförinnan 

hade munkarna i Vadstena kloster drivits bort. Nun- 

3 Under elva år hade Sverige, i vart fall i teorin, två ärkebiskopar 

eftersom katoliken Johannes Magnus (1488–1544) i Rom 1533 

vigdes till svensk ärkebiskop. Han kom dock aldrig åter till Sverige 

som han lämnat tidigt under reformationen. Hans bror Olaus Magnus 

(1490–1557) efterträdde honom som katolsk ärkebiskop över 

Sverige, även han bosatt i Rom. 

norna stannade däremot kvar, men Vadstena klosterkyrka 

blev församlingskyrka och nunnorna fick hålla 

sig inom klostret. 1595 avvisades också alla katolska 

präster och lärare som inte tidigare tvingats lämna landet. 

I samband med detta stängdes även nunneklostret 

i Vadstena. 4 

Erik XIV och Johan III 

Laurentius Petri arbetade målmedvetet med reformationens 

fortsatta utveckling och genomförande. Det 

arbetet kom att vara över Erik XIV (1533–77, regent 

1560–68) och pågå några år in på Johan III:s (1537– 

92, regent 1568–92) tid som kung. Laurentius Petri utförde 

skickligt det balansnummer som det innebar att 

hävda kyrkans självständighet utan att helt bryta med 

kungamakten. Laurentius Petri förhöll sig hela tiden 

lojal gentemot de tidigare reformationsbesluten. Det 

fanns uddar riktade mot såväl kalvinisternas uppfattning 

som den katolska hållningen. 

Laurentius Petris slutliga förslag till kyrkoordning 

lades fram 1561. Den innehöll också gudstjänstordningar, 

bestämmelser som senare skulle hamna i kyrkohandboken. 

Han mötte motstånd. Erik XIV ville arbeta 

fram ett eget kyrkoordningsförslag. Kungen hade 

nära kontakter med en krets av kalvinister, liksom med 

anhängare till Filip Melanchton, Luthers medreformator, 

som i en del frågor stod Jean Calvin (1509–64) 

nära. Erik hade varit generös med att ge reformerta 

kalvinister rätt att vistas i landet. Till detta fanns också 

ekonomiska skäl. 

Erik XIV godkände aldrig den av Laurentius Petri 

föreslagna kyrkoordningen. Trots det fördes den lutherska 

reformationsteologins tankar vidare. Kyrkoordningsförslaget 

började tillämpas genom att det 

spreds över riket. 

Johan III godkände däremot omedelbart efter sitt 

trontillträde det kyrkoordningsförslag som Laurentius 

Petri utarbetat, dock med vissa ändringar som gick i 

kungens riktning. Med något undantag kunde Laurentius 

Petri och övriga biskopar acceptera förändringarna, 

i synnerhet som kungens förslag utöver liturgin 

innebar en återgång till den gamla stiftsorganisationen 

med sju biskopsledda stift och domkapitel. Vad som 

skrevs redan 1561 blev 1571 års kyrkoordning. 

Johans trontillträde väckte både förhoppningar och 

farhågor för en återgång till katolicismen. Den reformerade 

kyrkan höll dock fast vid sina principer och för 

Johan skulle ett försök till återgång kunna leda till förlust 

av tronen. Brodern Erik levde fortfarande, om än 

fängslad. Trots dessa risker lade Johan fram ytterligare 

förslag i katolsk riktning, men först efter att Lauren- 

4 Ordenssystrarna skulle inte återkomma förrän 1935. 


tius Petri dött 1573. Som komplettering till den antagna 

kyrkoordningen antogs 1575 Nova ordinantia, den 

nya kyrkoordningen, och till Svenska mässan (genom 

den 1577 antagna Röda boken) försökte Johan närma 

kyrkan till katolicismen. Prästerna i riksdagen tvingades 

godta de nya förslagen, men de mötte starkt motstånd 

i andra delar av kyrkan. 

Johan III, som under en lång tid försökt upprätthålla 

kontakterna med påven, tvingades till slut att både 

bryta dessa och ge upp alla tankar på en återgång till 

katolicismen och liturgiska förändringar i denna riktning. 

Också kungens försök att utverka påvens tillstånd 

att göra undantag från den kanoniska rätten vid 

en återgång till katolicismen misslyckades. Det hjälpte 

nu inte. De förändringar kungen hade fått igenom ledde 

till att en kraftfull opposition bildades mot kungens 

kyrkopolitik. Kungen avsatte visserligen flera av de ledande 

opponenterna, men emot sig hade han också sin 

bror hertig Karl (1550–1611, riksföreståndare 1599– 

1604, regent 1604–1611). 

Uppsala möte 1593 

Slutpunkten för reformationen i Sverige blev Uppsala 

möte 1593. Det skedde mot bakgrund dels av Johan 

III:s reformkatolska sympatier och dels av att Sverige 

hade fått den polske kungen Sigismund (1566–1632, 

regent 1592–99) som kung också i Sverige. Sigismund 

hade visserligen förbundit sig att garantera den evangeliska 

läran i landet, liksom att inte lägga sig i beslut som 

rörde kyrkan, men misstänksamheten var ändå stor eftersom 

Sigismund själv var katolik. Redan av beslutet 

om att kalla till mötet framgick att avsikten var att bekräfta 

reformationen. Dessutom skulle en ny ärkebiskop 

väljas. Posten hade varit vakant sedan 1591. 

Mötet hölls i Domkapitelshuset intill domkyrkan i 

Uppsala. Det avslutades i den slottskyrka som då fanns 

i Uppsala slott. Hertig Karl deltog inte i själva mötet, 

men fanns på Uppsala slott och försökte påverka arbetet. 

Ordförande var Nicolaus Olai Bothniensis (1550– 

1600), blivande ärkebiskop. 

Mötet avvisade de liturgiska krav som Johan III hade 

framfört. Laurentius Petris ursprungliga kyrkoordning 

1571 ansågs trogen den evangeliska tron. Flera av de 

tillägg som Johan fått igenom 1572, med godkännande 

av biskoparna inklusive Laurentius Petri själv, betraktades 

som tveksamma. De borde avvecklas under lugna 

former. 

Enhälligt antog Uppsala möte de gammalkyrkliga 

trosbekännelserna (de apostoliska, nicenska och 

athan asianska) samt den reformatoriska Augsburgska 


bekännelsen 5 av år 1530. Såväl katolicism som kalvinism 

avvisades, det senare till hertig Karls förtret. Bothniensis 

slog klubban i bordet och sade: ”Nu är Sverige 

blivet en man och alla hava vi en Herre och Gud”. 

Kanske kunde historien ha sett annorlunda ut – om 

inte om hade varit? Magnus Nyman, katolsk präst och 

forskare, ger i Förlorarnas historia sin bild av reformationsprocessen. 

Han betonar att katolicismen levde 

kvar i ord och handling under lång tid. I både kungafamilj 

och adel fanns utövande katoliker. Reformationen 

hade skett ”med tvångsinsatser och mot befolkningens 

vilja under 1540- och 1550-talen”. Kloster och 

ordnar var aktade bland befolkningen. Även efter Uppsala 

möte rekryterade man i Sverige katolska prästkandidater 

och katolska seder levde kvar. 

”Om Johan III lyckats i sina förhandlingar med Rom 

eller om sonen Sigismund haft större framgång på det 

militära fältet så hade Sverige sannolikt åter blivit ett 

katolskt land”, skriver Magnus Nyman. Om detta vet 

vi dock intet. 

Sigismund och Karl 

Dagen innan sin kröning hade Sigismund avgivit en så 

kallad kungaförsäkran. Han lovade att han skulle följa 

Uppsala mötes beslut. Mot några av löftena bröt han 

omedelbart. Hertig Karl utsågs som en reaktion på detta 

till riksföreståndare. Konflikten, som också omfattade 

de liturgiska frågorna, var ett faktum. Man var, uppenbarligen 

med rätta, övertygad om att Sigismund vill 

återinföra den katolska tron i Sverige. Samtidigt var 

inte Sigismund utan stöd i Sverige. Både i Sverige och i 

Finland fanns ledande personer som inte ville bryta den 

ed om trohet mot kungen som de hade avgivit. 

Konflikten mellan hertig Karl och Sigismund övergick 

till att föras med vapenmakt. Den striden vann 

hertigen genom slaget vid Stångebro. ”Genom Uppsala 

mötes beslut 1593 och slaget vid Stångebro 1598 förvandlades 

kyrkan i Sverige till en evangelisk-luthersk 

bekännelsekyrka”, skriver Åke Andrén i Sveriges historia, 

del 3. Riksdagen sade upp sin lydnad gentemot 

Sigismund och hertig Karl blev först regerande riksföreståndare 

och därefter kung, Karl IX. 

Inom kyrkan misstänkte man Karl för att ha sympatier 

för kalvinismen, vilket han själv förnekade. Han 

ansåg, förklarade han, att det var Bibelns ord, inte 

Luthers eller Calvins, som gällde. Karl ville därför inte 

tillmäta den Augsburgska bekännelsen den vikt som 

Uppsala möte gjort. Han ville också revidera de kyrkliga 

böckerna. Den revision som gjordes var för obetydlig 

för honom. Han sökte stöd hos riksdagen för en 

5 Efter staden Augsburg i Bayern i södra Tyskland där bekännelsen 

antogs. 



längre gående revision, något som avvisades häftigt av 

prästeståndet. De ansåg ansvaret för de kyrkliga böckerna 

vara kyrkans, något som de menade hade framgått 

av Uppsala mötes beslut. Hertigen, senare kungen, 

följde sin fars exempel och utsåg flera superintendenter. 

Enhetsstat och enhetskyrka 

Enhetskyrkan konsolideras 

Först med Gustav II Adolf fick Sverige en kung som 

strikt förband sig att följa reformationens tankar. 

Ingun Montgomery drar i Svenska kyrkans historia, del 

4 slutsatsen att ”genom Gustav Adolfs kungaförsäkran 

hade kyrkoordningen av 1571 åter delvis fått gällande 

kraft i fråga om biskopstillsättningar och ämbetsförvaltning”. 

En av kungens första åtgärder var att godkänna 

en ny kyrkohandbok. 

Den evangelisk-lutherska kyrkan konsoliderades 

under 1600-talet och blev en enhetskyrka som upprätthölls 

genom undervisning och husförhör men också 

kyrkotukt. Lagen såg allvarligt på ”avfällingar”. De 

kunde drabbas av fängelsestraff, förlust av arvsrätt 

och till och med av landsförvisning. Detta skedde i ett 

land som ändå knappast var enhetligt. Det fanns stora 

utländska inslag i den svenska befolkningen i form av 

både handelsmän och specialiserad arbetskraft. Det 

handlade snarare om att skapa och befästa en nationalkänsla 

än att bevara den. 

Enhetsstatens och enhetskyrkan ska också ses mot 

bakgrund av att Sverige deltog i det 30-åriga kriget i 

Europa. Den svenske kungen kämpade, som man möjligen 

såg och definitivt förklarade det, som en lutherdomens 

hjälte i kampen mot mörka katolska krafter i 

Europa. Nationalism kopplades samman med evangelisk-luthersk 

tro. 

Sverige får en regeringsform 

1617 utfärdades Örebro stadga med stränga straff 

för den som anslöt sig till ”falsk jesuitisk och papistisk 

lära”. Jesuiterna omgavs med en särskild fruktan. 

Jesuit orden hade kommit till Sverige första gången 

kring 1570 och det fanns därefter, trots förbud, tidvis 

jesuiter i Sverige, särskilt vid några av de utländska ambassaderna 

i Stockholm. 

Fortfarande klarade sig däremot kalvinisterna undan. 

De upplevdes inte som något hot, men viktigare 

för kungen var säkert de politiska och samhällsekonomiska 

relationerna till länder med en stark kalvinism. 

Kalvinisterna kom i själva verket att tas emot i Sverige 

med löfte om att deras tro skulle respekteras. Kungen 

etablerade goda relationer till de reformerta furstarna 

i Europa. 

Sverige utvecklades under 1600-talet till en evangelisk-luthersk 

stormakt. Utvecklingen till stormakt 

speglas också av att huvudstaden växte från knappt 

10 000 invånare i början av seklet till mer än 50 000 

vid dess slut. 

Att enighet beträffande religionen ansågs nödvändig 

bekräftades i Sveriges första regeringsform som beslutades 

1634. Där hette det: 

”Medan enighet i religionen och den rätta gudstjänsten 

är den kraftigaste grundvalen till ett lovligt, samdräktigt 

och varaktigt regemente, så ska härefter så 

väl konungar som andra ämbetsmän och undersåtar 

i riket först och främst bliva vid Guds rena och klara 

ord, såsom det i de profetiska och apostoliska skrifter 

författat, uti kristliga allmänneliga symbolis, Lutheri 

katekismo, den oförändrade Augsburgska konfession 

förklarat och i Uppsala konciliis samt förre riksens beslut 

och förklaringar därutöver stadgat är.” 

Enhetskyrkan med en ortodox luthersk grundsyn värnades 

av en sträng lagstiftning och präglade hela det 

karolinska enväldets tid, alltså via Karl XI (1655–97, 

regent 1660–97) och under Karl XII:s (1682–1718, 

regent 1697–1718) regeringstid. 

Den lutherska ortodoxin 

Vid tiden för drottning Kristinas (1626–89, regent 

1644–54) trontillträde stärktes ytterligare den lutherska 

ortodoxi som börjat växa under senare delen av 

1500-talet. I detta sammanhang står ordet ortodoxi för 

ett fasthållande vid reformationens ursprungliga grund 

och uttolkning. 

I Konkordieformeln 1577 hade några tyska teologer 

diskuterat tvistefrågor och argumenterat för teologiskt 

korrekta lösningar. I Konkordieboken 1580 finns denna 

skrift och några av de centrala lutherska bekännelsedokumenten. 

Utifrån denna så kallade konkordieortodoxi 

hårdnade motståndet mot vad man ansåg 

vara katolska och kalvinistiska tendenser. 

Den ortodoxa lutherdomen stämde knappast med 

den religiösa övertygelse som omfattades av drottning 

Kristina när hon efterträdde sin far Gustav II Adolf. 

Hennes religionssyn var mer humanistisk och påverkad 

av hennes lärare Johannes Matthiae (1592–1670). 

Han stod för en mer öppen hållning, var en tydlig 

motståndare till ortodoxin och pläderade för en mindre 

dogmatisk, i urkyrkan förankrad, kristendom. 

Matthiae blev senare biskop i Strängnäs stift men avsattes 

på grund av sin hållning. 


Drottning Kristina påverkades också genom resor 

och andra kontakter av katolicismen, om av en stark 

ursprunglig övertygelse eller intellektuell nyfikenhet är 

svårt att veta. Det blev allt tydligare att hon förberedde 

sin abdikation. Hon avsade sig tronen 1654 och efterträddes 

som regent av sin kusin Karl Gustav (1622–60, 

regent 1654–60). Han förändrade på ett genomgripande 

sätt kyrkan i Sverige, inte teologiskt eller organisatoriskt 

men genom sin erövring av stora nya territorier. 

Med freden i Roskilde 1658 blev Skåne, Halland, 

Bohuslän och Blekinge varaktigt svenska och tillfördes 

den kyrka som skulle bli Svenska kyrkan. 

NOTERAT 

En unik familj 

Eric Benzelius den äldre (1632–1709) blev biskop 

i strängnäs stift 1687 och ärkebiskop 1700. han 

tillhörde den lutherska ortodoxin och var en ytterst 

inflytelserik och märklig gestalt i sig själv; bondson, 

professor i Uppsala, rektor för Uppsala universitet, 

biskop i strängnäs och ärkebiskop, en av dem som 

arbetade fram 1686 års kyrkolag. 

· Eric Benzelius den äldre var en av de mest framträdande 

kyrkoledarna i slutet av 1600-talet och 

början av 1700-talet. som om detta inte var nog 

ser historien om tre av hans söner ut på följande 

sätt: 

· Eric Benzelius den yngre (1675–1743) var biskop i 

Linköping från 1731 och ärkebiskop från 1742. han 

vigdes men tillträdde aldrig. 

· Jacob Benzelius (1683–1747) var biskop i göteborg 

från 1731 och ärkebiskop från 1744. 

· henric Benzelius (1689–1758) var biskop i Lund från 

1740 och ärkebiskop från 1747. 

alla tre var söner till Eric Benzelius den äldre och 

dessutom lärda, bildade och välmeriterade. Fyra ärkebiskopar 

i en och samma familj. 

En tid med starka kyrkoledare 

Under enhetskyrkans tid fanns en uppseendeväckande 

rad stora kyrkoledare. Några av dem ska nämnas. 

Johannes Rudbeckius (1581–1646), professor i 

Uppsala, biskop i Västerås och en stor predikant, men 

aldrig ärkebiskop eftersom han i motsats till kungen 

inte ville ha ett consistorium generale. Däremot hade 

han det största ansvaret för den bibelrevision som ledde 

till ”Gustav II Adolfs bibel” . 

Jesper Svedberg (1653–1735), professor i Uppsala 

och biskop i Skara, bar ett huvudansvar för den psalmbok 

som 1694 både trycktes och drogs in, anklagad 

för bristande renlärighet, men som året därpå godkän- 


des i censurerat skick. 1695 års psalmbok, ”den Svedbergska”, 

med 1697 års koralbok var i bruk ända till 

1819–20, på sina håll längre än så. Vidare fanns psalmförfattaren 

Haqvin Spegel (1645–1714), blivande ärkebiskop. 

Också Olov Svebilius (1624–1700), biskop i Linköping 

och ärkebiskop, spelade en viktig roll genom sin 

förklaring till Luthers lilla katekes, Svebilius’ katekes, 

som användes många år efter hans död. 1773 påbjöds 

den av Gustav III (1746–1792, regent 1771–92) som 

den katekesförklaring som skulle användas. Den användes 

oförändrad ända till 1810 (och också på sina 

håll långt därefter). 

Avgörande under denna tid var den maktkamp mellan 

stat och kyrkoledning som vanns av Karl XI och 

som bland annat kom till uttryck i 1686 års kyrkolag. 

Under Karl XI tillkom också nya kyrkliga böcker 

i form av en kyrkohandbok 1693 och en psalmbok 

1695. 1703 kom Karl XII:s bibel, men initiativet även 

till den hade tagits av Karl XI. 

nya tankar når sverige 

Pietismen och upplysningstiden 

I början av 1700-talet kom de pietistiska strömningar 

som börjat märkas redan under 1600-talet till Sverige. 

Pietisterna betonade det personliga kristna ställningstagandet 

och individens egen fromhet, men kritiserade 

de yttre kyrkliga formerna och höll en distans till det 

världsliga livet med dess syndfullhet. 

Pietismen kom från Tyskland, där pietismen uppstod, 

men också från Ryssland med hemvändande 

krigsfångar som hade fått mycket stöd från tyska pietister. 

Pietismen har länge varit en maktfaktor genom 

att den tidvis funnits i både folkliga sammanhang och 

samhällets etablissemang, inte minst i Stockholm. 

Exempelvis fanns bland de hemkomna krigsfångarna 

ledande ämbetsmän och militärer. Pietismen omfattades 

också av många präster. En pietistisk hållning 

kunde rymmas även i en av ortodox lutherdom präglad 

kyrka, men det fanns också en kyrkokritisk radikalpietism. 

En annan rörelse nådde Sverige på 1720-talet. Det 

var herrnhutismen. Också den var en pietistisk rörelse, 

men annorlunda än den tidigare pietismen genom en 

mindre lagisk hållning. I stället lyfte herrnhutarna, ofta 

med en stark känslomässig framtoning, fram kärleken 

till Jesus – en innerlig väckelserörelse med ett ljust 

budskap. I kyrkan såg man ofta mer positivt på herrnhutarna, 

med tiden på sina håll till och med mycket positivt. 

Herrnhutismen skulle få inverkan på kyrkolivet 



långt in på 1800-talet. Den ursprunglige grundaren av 

herrnhutismen, greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf 

(1700–60), engagerade sig aktivt i verksamheten 

i Sverige. 

Upplysningstidens genombrott i Sverige i mitten 

och slutet av 1700-talet fick också betydelse för synen 

på kyrkan. Kunskapen om naturvetenskaperna ökade 

genom nya upptäckter, av vilka en del förändrade 

människors världsbild, i vart fall i de kretsar som hade 

möjlighet att tillgodogöra sig upptäckterna. Kunskap, 

förnuft, humanism och tolerans lyftes fram. 

I Europa framträdde filosofer och författare som 

Francois de Voltaire (1694–1778) och Jean Jacques 

Rousseau (1712–78). I Sverige fanns Carl von Linné 

(1707–78). 

Även om det inte skedde några snabba förändringar 

influerade upplysningen ledande kretsar i samhället 

och också en del framträdande kyrkliga personer. Delar 

av den traditionella kristna tron och bokstavstroheten 

gentemot Bibeln sattes i fråga. 

Under 1700-talet formulerade också Emanuel Swedenborg 

(1688–1772), ämbetsman, naturvetare och 

författare, sin bibeltolkning och tro och lade därmed 

grunden för swedenborgianismen, till dels besläktad 

med pietismen. Han betonade vikten av ett starkt personligt 

gudsförhållande, en radikal omvändelse och en 

strävan att följa Kristus i kärleken till nästan för att 

tro och gärningar skulle följas åt. Änglar och demoner, 

onda och goda andar, var viktiga inslag i människans 

liv enligt honom. Swedenborgianismen spred sig till 

Tyskland, England och USA. 

STATISTIK 

Befolkningsutveckling i Sverige 1500–2000 

källa: sverige – en social och ekonomisk historia 

År Antal invånare Omfattning 

1500 0,6 miljoner inklusive Finland och 

erövrade provinser. 

1600 1 miljon dito. 

1700 1,5 miljon dito. 

1800 2.4 miljoner sverige, Finland och 

Pommern. 

1900 5 miljoner sverige inom nuvarande 

gränser. 

2000 9 miljoner dito. 

Enhetskyrkan börjar ge vika 

Trots den här utvecklingen var kung och riksdag ännu 

inte beredda att acceptera att nya kyrkliga riktningar 

växte fram bland svenska medborgare. Även frihetstidens 

grundlagar uttryckte ett behov av en enhetlig religiös 

uppfattning. Genom 1726 års konventikelplakat 

förbjöds alla enskilda sammankomster och lekmannaledda 

andakter förutom husandakten. På samma 

grund byggde 1735 års religionsstadga som främst riktade 

sig mot den gentemot kyrkan kritiska pietismen. 

En ökad frihet öppnades däremot för utländska 

med borgare. Sverige behövde kunnig arbetskraft, 

bland annat invandrade reformerta och anglikanska 

tros bekän nare. De fick en viss frihet att utöva sin religion 

1741. 

Uppbrottet från den lutherska ortodoxin gick långsamt. 

1600-talets lagstiftning och kyrkliga böcker fortsatte 

att gälla. När frihetstidens grundlagar nu ändå utarbetades, 

kunde prästeståndet i riksdagen arbeta för 

en större kyrklig makt vid präst- och biskopstillsättningar. 

Ändå var det uppenbart att frihetstiden även i 

de kyrkliga frågorna innebar en frihet från kungligt envälde, 

men inte en frihet från riksdagsbeslut som gällde 

kyrkan. Ständerna blev friare, men inte nödvändigtvis 

kyrkan. 

1772 genomförde Gustav III sin statskupp. Utan att 

själv vara särskilt engagerad i den kristna tron såg han 

positivt på kyrkan, möjligen därför att han såg kyrkan 

som ett sätt att sprida statens – alltså kungens – uppfattningar 

bland folket. Av allt att döma såg kyrkan i 

form av prästerskapet tämligen positivt på kungen som 

tog initiativ till flera stora beslut i kyrkliga frågor: 

• Samtliga stift blev biskopsstift. De sista superintendenturerna 

försvann. 

• I ett försök att komma åt den som man ansåg alltför 

rika floran av katekesförklaringar påbjöds den 

redan nämnda förklaringen av Olov Svebilius’ från 

1689 som den enda tillåtna. 

• En bibelkommission tillsattes 1773 för att göra en 

ny bibelöversättning. De första ledamöterna var en 

lysande skara, men arbetet kom att vara längre än 

någon kunde ana. 

• Antalet helgdagar minskades. De stora helgerna 

blev kvar, men de helgdagar som ansågs vara mänskliga 

påfund togs bort och söndagarnas ställning betonades 

starkare. Både teologiska skäl och den ekonomiska 

nyttan framfördes som motiv. 

Genom 1781 års toleransedikt gavs utländska medborgare 

»en fri och otvungen religionsutövning och 

en fullkomlig samvetsfrihet» och rätt att bilda församlingar. 

Den frihet de reformerta och anglikanerna fått 


1741 bekräftades. Genom 1782 års judereglemente angavs 

vad som gällde för judar i Sverige. 1781 års toleransedikt 

gav också katolikerna i Sverige möjlighet att 

mer öppet utöva sin religion. 1784 kunde den katolska 

församlingen i Stockholm inviga sin kyrksal. 

Upplysningstidens genomslag i det svenska statsskicket 

kom i 1809 års regeringsform som kom till vid 

Gustav IV:s (1778–1837, regent 1792–1809) fall och 

Karl XIII:s (1748–1818, regent 1809–1818) trontillträde. 

Konungen skulle enligt § 16 

”ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda 

var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt 

han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän 

förargelse åstadkommer.” 

Det arbete som inletts med 1781 års toleransedikt fullföljdes 

alltså. Ändå fanns fortfarande åtskilliga bestämmelser 

kvar för att skydda ett religiöst enhetligt 

Sverige. Svenska medborgare förutsattes tillhöra den 

evangelisk-lutherska tron och uppfostra sina barn i 

denna tro. Däremot skulle inte svenska medborgare 

kunna tvingas att utöva den evangelisk-lutherska tron. 

Ingen skulle alltså tvingas att gå i kyrkan eller fira nattvard. 

Om man var frånvarande från gudstjänsterna skadades 

dock det fulla medborgerliga anseende som 

krävdes till exempel för att ta ut lysning och ingå äktenskap 

eller för att vinna tillträde till lärarseminarier. 

Kungen, regeringens ledamöter, ämbetsmanna- och 

domarkårerna skulle vara av den evangelisk-lutherska 

läran. ”Det världsliga” och ”det andliga” var fortfarande 

sammanflätat i socknarnas liv. Sambandet mellan 

kyrka och skola kvarstod. I alla offentliga sammanhang 

förutsattes en gemensam evangelisk-luthersk 

kristen tro. 

Enhetsstaten bestod till stora delar, men fasaden 

hade börjat spricka. Få insåg det fullt ut, men en ledande 

kyrklig gestalt gjorde det: Johan Henrik Thomander 

(1798–1865). Han var i många avseenden före sin tid, 

vilket inte alltid gjorde honom uppskattad i övriga delar 

av det kyrkliga etablissemanget. J.H. Thomander 

var professor i Lund, domprost i Göteborg, biskop i 

Lund, kyrkomötesledamot, riksdagsman och ledamot 

i Svenska Akademien. Teologiskt konservativ blev han 

ändå kyrkopolitiskt liberal. 

Redan 1837 publicerade han ett förslag till ny 

kyrko lag. Förslaget innebar att banden mellan stat och 

kyrka skulle lossas. Han ansåg att en regering inte kunde 

förstå kyrkliga frågor. Thomander ville ha kyrkoråd 

i församlingen, en stiftssynod och ett kyrkomöte. Han 

betonade vikten av en representation med både präster 

och lekmän. Den enda lag han ville ha var en ramlag 


där det var nödvändigt med riksdagsbeslut. Till kyrkan 

skulle bara de höra som bekände sig till en evangelisk 

tro. 

J.H. Thomanders syn på religionsfrihet var påfallande 

radikal för den tid han verkade. Mycket av det 

Thomander föreslog kom att inte bara diskuteras utan 

också genomföras, dock i en del fall först efter ett sekel. 

väckelserörelser och vidgade 

perspektiv – exit enhetskyrkan 

Reaktioner inom och utom kyrkan 

En organiserad reaktion inom och mot delar av den 

etablerade kyrkan kom i form av väckelserörelserna, 

i de flesta fall pietistiska. Många olika sådana rörelser 

växte fram, ofta lokalt förankrade och personligt färgade 

av en karismatisk personlighet. Fler av dessa rörelser 

fick ett stort genomslag. 

Till de mer omfattande rörelserna hörde schartauanismen 

som blev särskilt stark i Västsverige, laestadianismen 

i de nordligaste delarna av Norrland och rosenianismen 

genom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 

(EFS) längs kustområdena i delar av Norrland och i 

Sydsverige. Laestadianismen var inte pietistisk, men 

det var rosenianismen. 

Anders Jarlert manar i Sveriges kyrkohistoria, del 6 

starkt fram bilden av 1800-talet som ett Lutherläsandets 

århundrade. Hans skrifter lästes av både präster 

och lekmän. Luthers postilla trycktes om 1860 och 

redan vid tryckningen var 36 000 exemplar beställda. 

Huspostillan kom för första gången ut på svenska 

1840 och kom ut i 17 upplagor för att sedan nyöversättas 

och ges ut på nytt. Både de gamla och de nya väckelserörelserna 

samlades kring Lutherläsandet. 

Jarlert lyfter också fram herrnhutismens fortsatta 

stora inflytande. Som en förklaring till detta inflytande 

nämner han den stora frihet som låg i herrnhutarnas 

tro. De kunde själva välja om de ville ha sin hemvist 

i den etablerade kyrkan eller i väckelserörelserna. 

Herrnhutismen kunde också kombineras med olika 

kyrkouppfattningar. Man nådde på det sättet ut till 

många som inte själva var medlemmar i rörelsen. 

En del lättnader inträffade under 1800-talets andra 

hälft trots motstånd från stora delar av den etablerade 

kyrkan. 1858 års konventikelplakat uppmjukades 

väsentligt. 1860 års dissenterlag ersatte 1781 års tolerans 

edikt med nya bestämmelser. Det blev tillåtet att 

utträda ur kyrkan, men bara vid inträde i ett annat av 

Kungl. Maj:t erkänt trossamfund. Ett sådant var Metodistkyrkan 

som i regeringsbeslut erkändes som sam- 



fund 1876. Flera av väckelserörelserna, särskilt tydligt 

Svenska Baptistsamfundet (SB), ansåg det strida 

mot deras principer att anhålla om erkännande av en 

världslig myndighet. Möjligheten att straffa den som 

avföll från den evangelisk-lutherska läran försvann i 

och med den nya strafflagen 1864. 

En ytterligare uppmjukning skedde genom 1873 års 

dissenterlag. Det var för övrigt i denna lag som namnet 

Svenska kyrkan användes officiellt för första gången. 

Med de här förändringarna får man nog sätta punkt 

för enhetskyrkan. Inte så att religionsfrihet nu gällde i 

landet, det dröjde ännu 78 år innan man kunde hävda 

det, men de grundvalar på vilka enhetskyrkan byggt 

var ändå borta. Det var en ny syn på kyrka och stat som 

hade lagts fast. 

I denna förändringens tid diskuterades också andra 

för Svenska kyrkan centrala frågor, bland annat fördes 

det fram krav på avskaffandet av biskopsämbetet. 

Kraven hängde samman både med deras politiska roll 

som ledamöter i ståndsriksdagen och deras löner och 

förmåner. 

Ett vidgat perspektiv – i och utanför landet 

I församlingarna såg man tidigt de stora sociala behoven 

och från Tyskland fick man impulser till ett diakonalt 

arbete. I många församlingar konfronterades man 

strax efter seklets mitt med kolera, katastrofal missväxt 

och emigration. 

Den tyska protestantiska diakonin inspirerades av 

den katolska kyrkans sociala arbete, inte minst genom 

klostren. De tidiga diakoniinstitutionerna liknade 

klostren så tillvida att ”systrarna” ofta hade en uniform 

klädsel och bodde tillsammans. Innehållet i verksamheten 

styrdes av att de såg hur både samhälle och 

kyrka förmådde göra verksamma insatser för de sämst 

ställda. 

Flera diakoniinstitutioner grundades i Sverige. De 

första var Ersta i Stockholm 1851 och Samariterhemmet 

i Uppsala 1882. I båda fallen fanns det starka 

kvinnor i ledningen som föreståndare, på Ersta Marie 

Cederschiöld (1815–92) och på Samariterhemmet 

Ebba Boström (1844–1902). Marie Cederschiöld hämtade 

inspiration främst från den mest berömda av alla 

diakonianstalter, nämligen Kaiserswerth i Düsseldorf 

som grundats redan 1836, medan Ebba Boström utbildats 

i England. Från både Ersta och Samariterhemmet 

skickade man ut diakonissor i ett tungt och uppskattat 

arbete bland de socialt mest utsatta. 

Världen utanför Sveriges gränser kom också närmare. 

Mitten och slutet av 1800-talet innebar ett genombrott 

för missionen. Missionssällskap bildades för att 

bedriva egen missionsverksamhet eller stödja andra or- 

ganisationers arbete. Viktiga i detta arbete var George 

Scott (1804–74), Peter Fjellstedt (1802–81) och C.O. 

Rosenius. 

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) inledde sin 

organiserade utlandsmission 1861. En officiell kyrkomission 

etablerades då styrelsen för Svenska kyrkans 

mission (SKM) bildades 1874. 

Att stödja missionen blev snabbt något av en kvinnorörelse. 

Till missionärer kunde dock under lång tid 

bara prästvigda män utses. ”Missionärsfruar” fick inte 

självständiga uppgifter och ogifta kvinnor fick uppgifter 

som innebar att biträda missionärerna, men gjorde 

inte sällan betydligt mer. 

Missionärerna kom att utföra ett brett och uppoffrande 

arbete som inte enbart handlade om att sprida 

det kristna budskapet. Missionsarbetet omfattade 

också skolor och sjukvård, liksom sociala och kulturella 

insatser. Missionsstationernas miljö och resorna 

ute i missionsområdena tog hårt på krafterna. Sjukdomar 

grasserade. Dödligheten var hög. Missionärerna 

tvingades ofta lämna sina barn kvar i Sverige för att 

inte återse dem på flera år – om ens någonsin. 

De områden där Svenska kyrkans mission (SKM) tidigast 

började arbeta var Sydafrika och södra Indien 

1876, Zimbabwe (då Rhodesia) 1903, Malaysia 1907 

och Kina 1918. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 

(EFS) hade redan 1866 börjat sin verksamhet. Parallellt 

med detta inledde andra samfund och organisationer 

sin verksamhet i delvis samma, delvis andra områden. 

Under 1800-talet inleddes också sjömanskyrkans 

arbete under namnet Sjömansmissionen, då knuten till 

SKM. Till det ökade internationella intresset bidrog 

också bildandet av de första nordiska, europeiska och 

världsvida ekumeniska organisationerna. 

Olika ”kyrkligheter” möter en ny tid 

Under 1800-talet såg många inom Svenska kyrkan 

med oro på det som hände efter enhetskyrkans successiva 

avveckling. Kyrkan tappade mark, medan nya 

väckelserörelser, även utanför Svenska kyrkan i form 

av frikyrkorna, växte fram. 

Med i denna diskussion fanns den lundensiska högkyrkligheten 

som vuxit fram vid mitten av 1800-talet. 

Inom denna gruppering hade man ideal som bland annat 

inrymde ett ”återkristnande” av Sverige. Det menade 

man bara kunde ske genom en luthersk ortodox 

hållning, ibland används uttrycket nyortodoxi. 

Anders Jarlert har i Sveriges kyrkohistoria, del 6 

sammanfattat saken så att ”lundensarna vände sig 

emot individualismen i liberalism, väckelser och associationer”. 

De såg till exempel nyevangelismen i 


Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) som ett hot 

mot kyrkan. I stället lyfte de fram Svenska kyrkans ämbete, 

främst biskopar och präster, som de enda rätta 

förvaltarna av nådemedlen. En gräns mellan hög- och 

lågkyrkligt vid denna tid kom också att gå vid om man 

accepterade lekmannapredikan eller inte. 

Till sekelskiftets starka kyrkliga profiler med förankring 

i den lundensiska högkyrkligheten hörde ärkebiskopen 

Anton Niklas Sundberg (1818–1900) och 

biskopen i Lunds stift, Gottfrid Billing (1841–1925), 

liksom några andra ledande teologiprofessorer (båda 

med tiden biskopar) som Ebbe Bring (1814–84) och 

Wilhelm Flensburg (1819–97). 

Anton Niklas Sundberg och Gottfrid Billing var väl 

kända personligheter i såväl kyrka som politik och 

akademi. Båda var teologiprofessorer och så väletablerade 

riksdagspolitiker att de båda av kungen erbjöds 

statsministerämbetet. Båda tackade nej. Anton Niklas 

Sundberg, som i sin politiska verksamhet hann bli talman 

i såväl första som andra kammaren, motiverade 

sitt nej med ansvaret för det kommande kyrkomötet. 

Han hade för övrigt också tackat nej två gånger till att 

bli ecklesiastikminister. 

Anton Niklas Sundberg var en ytterst färgstark personlighet 

med ett ovanligt varierat språk för att vara 

en ärkebiskop. Vid den stora stadsbranden i Karlstad 

1865 kom ett berömt telegram till Stockholm: ”Landshövdingen 

grät och bad, biskopen svor och släckte.” 

Dessutom fick hemlösa karlstadsbor bo i biskopsgården. 

Det finns otaliga historier om honom och hans 

folklighet. 

I det kyrkliga arbetet blev kontroverserna många 

och stora mellan Anton Niklas Sundberg och P.P. Waldenström. 

En senare ledare i Missionsförbundet beskrev 

Sundbergs och Waldenströms relation så här: 

”Det var en resning över ärkebiskop A.N. Sundberg i 

Uppsala och resning över lektor Waldenström i Gävle, 

men de voro så i grunden skilda i sin resning, att en 

samverkan var utesluten.” 

Gottfrid Billing, en nästan lika färgrik person med 

en ovanlig snabbhet i repliken såväl politiskt som i kyrkan 

och privat, tackade nej till att bli ärkebiskop. Hade 

han velat hade han kunnat efterträda Sundberg. 

Såväl Anton Niklas Sundberg som Gottfrid Billing 

var ledamöter i Svenska Akademien, Sundberg därtill i 

Vetenskapsakademien. 

Trots de långtgående idealen och starka företrädarna 

hos den lundensiska högkyrkligheten blev dessa 

ideal aldrig verklighet. Vid inträdet i 1900-talet minskade 

gudstjänstbesöken, nattvardsseden förföll å det 

grövsta, det var svårt att rekrytera präster och kyrkan 


låg i konflikt med både arbetarrörelse och väckelserörelse. 

Uppsaliensisk lågkyrklighet 

Andra stämningar rådde i Uppsala. Där växte under 

senare delen av 1800-talet den uppsaliensiska lågkyrkligheten 

fram. Den var i förhållande till den lundensiska 

högkyrkligheten mer inriktad på det subjektiva och 

individuella, liksom på en mer framträdande lekmannaroll. 

Medan den lundensiska högkyrkligheten avvisade 

många av pietismens och väckelserörelsernas tankar 

fanns det vid den teologiska fakulteten i Uppsala 

sympatier för lågkyrklighetens betoning av de enskilda 

männi skornas, inte minst församlingsmedlemmarnas, 

ansvar och möjligheter. Där fanns flera teologer som 

kom att bli professorer, sedan biskopar: Lars Landgren 

(1810–89), A.F. Beckman (1812–94) och Martin 

Johans son (1837–1908). 

För den uppsaliensiska lågkyrkligheten var Evangeliska 

Fosterlands-Stiftelsen (EFS) en viktig samtalspartner. 

Den relationen förstärktes av att Waldemar 

Rudin (1833–1921) med början 1858 var anställd i 

EFS. Han valdes i hård konkurrens med P.P. Waldenström 

till andlig ledare i EFS, men tillträdde aldrig. I 

stället blev han 1877 professor vid Uppsala universitet 

och ledamot i Svenska Akademien. 

En historisk-kritisk bibelsyn 

Från slutet av 1800-talet fördes också en intensiv och 

sårig diskussion på en helt annan teologisk front. Den 

handlade om den historisk-kritiska bibelsynen, alltså 

uppfattningen att man ska studera Bibelns texter med 

samma metoder som man använder i annan forskning 

vid studiet av historiska texter. Arkeologin, liksom den 

historiska vetenskapen i stort, skulle tas i bruk för att 

öka kunskapen om bibeltexternas bakgrund och tillkomst. 

En teologisk riktning som i hög grad byggde på den 

historisk-kritiska bibelsynen, men som också stod för 

en ny syn på sambandet mellan tro och samhällsliv, inte 

minst kulturlivet, var liberalteologin som kring sekelskiftet 

på allvar tog steget från Tyskland till Sverige. 

Till liberalteologerna hörde präster som pastor primarius 

Fredrik Fehr (1849–95) och kyrkoherden S.A. 

Fries (1867–1914) i Stockholm. I Lund fanns professorerna 

Magnus Pfannenstill (1858–1940) och Sven 

Herner (1865–1949). De förenade alla den historiskkritiska 

bibelsynen med en öppen dialog i centrala trosfrågor, 

både inom kyrkan och i förhållande till kultur 

och vetenskap, samtidigt som de ansåg att deras syn 

på Kristus var väl förankrad i Bibeln. Liksom Nathan 

Söderblom (1866–1931), som ingick i den liberalteolo- 



giska kretsen, ansåg de att denna hållning skulle gynna 

kristendom och kyrka. 

Liberalteologins organ var Kristendomen och vår 

tid. Där medverkade också den mångsidige pedagogen, 

förkunnaren och socialt djupt engagerade Natanael 

Beskow (1865–1953). Det stora inslaget av kvinnor 

var ovanligt för tiden. Där fanns litteraturvetaren Hilma 

Borelius (1869–1932), den socialt och religiöst engagerade 

författaren Anna-Maria Roos (1862–1938, 

författare till läseböckerna Sörgården och Önnemo 

som lästs av miljontals svenskar) samt rösträttskämpen 

och historikern Lydia Wahlström (1869–1954). 

Borelius och Wahlström var också akademiska pionjärer, 

de var bland de första kvinnliga studenterna och 

de första disputerade doktorerna. Båda blev professorer. 

På ett visst avstånd, om än med samma grundsyn 

på kvinnors rättigheter, fanns Sveriges första kvinnliga 

teologie kandidat Emilia Fogelklou (1878–1972). Hon 

kunde studera på dispens från regeringen. 1941 blev 

FÖRDJUPNING 

kyrkan och arbetarrörelsen 

En symbol för konflikten 

henrik Fredrik spak, född 1876 och död 1926, komminister 

men alltid kallad pastor spak, var en komplicerad person. 

stor och godhjärtad, men också utrustad med ett ansenligt 

och hett humör. solidaritet och gemenskap var visserligen 

nyckelord för honom, men ändå var han i mycket 

hög grad en individualist och en ensamvarg. 

spak, ”socialistprästen”, greps av lantarbetarnas usla 

förhållanden på den uppländska landbygden på ett sätt 

som gjorde att han, med hela sin bakgrund i den svenska 

överklassen, ”mot sin vilja tvingades bli demokrat”, för 

att använda sina egna ord. 1908 blev han medlem i arbetarekommunen 

i Enköping. Året efter greps han av hur 

kyrkan ställde sig på arbetsgivarnas sida i storstrejken 

1909. han höjde sitt tonläge och skärpte orden så mycket 

att han två år senare tvingades begära avsked från sin 

prästtjänst. Efter att ha lämnat sin tjänst levde spak som 

agitator – genom både det talade och det skrivna ordet 

– och försörjde sig på att ha eget jordbruk. 

spak står också som en symbol för konflikten, tidvis 

också striden, mellan svenska kyrkan, där de samhällsbevarande 

och reaktionära dragen var både många 

och starka, och arbetarrörelsen. För honom var det en 

samvetssak att han, präst eller inte, utan omsvep var 

tvungen att kritisera sin egen kyrka när den inte stod 

upp för den kristna kärleksläran och Jesu bergspredikan. 

gudsriket skulle upprättas och det fordrade rättvisa och 

jämlikhet. 

hon också i Uppsala Sveriges första kvinnliga teologie 

hedersdoktor. 

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) sprack vid 

denna tid, inte för att EFS bekände sig till liberalteologin, 

men för att de som bröt sig ut och bildade dåvarande 

Bibeltrogna Vänner (BV) inte tyckte att EFS 

bekämpade denna teologi tillräckligt bestämt. 

Om den historisk-kritiska bibelsynen kan sägas att 

den fortfarande lever i höggradig välmåga inom Svenska 

kyrkan och har egentligen i allt högre grad gjort så 

alltsedan den legitimerades genom Nathan Söderbloms 

utnämning till ärkebiskop. I många kretsar skrämdes 

man emellertid av denna diskussion då den inleddes. 

Skulle man inte längre se Bibeln i dess helhet, ord för 

ord, som Guds ord? Konflikten är inte obekant heller i 

dagens diskussion trots att den historisk-kritiska bibelsynen 

i dag är accepterad av en stor majoritet av teologer 

och samfundsledare. 

det fanns hos h.F. spak inte bara ett hett humör 

utan också en omedgörlighet, ett inre tvång att vara 

konsekvent till det yttersta. han blev ateist och kommunist 

och ett halvt år innan han dog lämnade han också 

kommunistpartiet. han brann länge för både gudstro 

och rättvisa, men blev allt hårdare i sitt förhållningssätt 

gentemot kyrka och socialdemokrati. 

En mildare stämning, men inte utan spänningar 

Efter sekelskiftet blev socialdemokratin mindre aggressiv 

i förhållande till religionen och dess grundvärden, men 

fortsatt kritisk mot statskyrkan, dess prästerskap och 

dess bristande sociala intresse. den personliga hätskheten 

tonade tydligt av. 

samtidigt fanns det kyrkliga röster som anslog en helt 

ny ton. till dem hörde nathan söderblom. redan kring 

sekelskiftet talade han för att kyrkan måste höja sin röst 

för människors rätt till arbete, ordentlig lön, tillfälle till 

vila och familjelivets helgd. då han kom åter till sverige, 

efter att under några år i både tyskland och Frankrike ha 

konfronterats med arbetarprästernas verksamhet, var 

hans engagemang ännu djupare och intensivare. när han 

blev ärkebiskop 1914 skrev han i sitt herdabrev att det för 

kyrkan var ”omöjligt att med jämnmod se, hur obarmhärtigt 

hårt den sociala ordningen trycker på vissa grupper 

och klasser. Bördorna tynger ojämnt. många kroppsarbetare 

lever i bästa fall under en ekonomisk otrygghet, som 

andra samhällsklasser inte äger en aning om”. 


Ungkyrkorörelsen 

En rörelse som fick stor betydelse för Svenska kyrkans 

liv under det tidiga 1900-talet var ungkyrkorörelsen, 

som stod för en folkkyrklig linje. Under mottot »Sveriges 

folk – ett Guds folk» for man 1909–11 på korståg 

ut över landet. Ungkyrkorörelsen inspirerade under 

flera decennier även efter korstågstiden till både frivillig- 

och lekmannainsatser och ett nydanande församlingsarbete. 

Ledande företrädare för ungkyrkorörelsen var 

de blivande biskoparna Manfred Björkquist (1884– 

1985), J.A. Eklund (1863–1945) och Einar Billing 

(1871–1939). De tre skilde sig dock delvis i sin syn på 

Svenska kyrkan. Hos Björkquist och Eklund fanns ett 

kollektivt och nationellt drag 

Einar Billing är en av de teologer som starkast påverkat 

1900-talets kyrkodebatt med sin folkkyrkosyn, uttryckt 

som »den religiöst motiverade folkkyrkan». Udden 

var på ett sätt riktad mot frikyrkligheten och dess 

men söderblom var inte ensam, där fanns personer 

som axel Lutteman (1880–1920) och natanael Beskow, 

men också John Personne (1849–1926), den långt ifrån 

radikale biskopen i Linköping, som talade klarspråk om att 

en präst mycket väl kunde vara socialist. samtidigt tog 

sig en rad unga teologer an det som då kallades ”arbetarfrågan”. 

Fabian Månsson 

Fabian månsson var född fyra år före spak och dog tolv 

år efter honom. han var minst av allt en slätstruken figur. 

Färgstarkare personlighet får man leta efter: fiskarson 

från Blekinge, med en termins skolgång, boddräng, grovarbetare, 

rallare, sjöman, stamanställd artillerist, under 

ett kvartssekel riksdagsledamot (där han inträdde 1912 

och några år senare myntade orden ”vet hut, vet sjufalt 

hut!”), välrenommerad historisk författare och hedersdoktor 

vid Uppsala universitets 450-årsjubileum. 

Fabian, man använde oftast enbart förnamnet, kom 

att bli en av 1900-talets mest spännande gestalter i 

gränslandet mellan svenska kyrkan och arbetarrörelsen, 

kristendomen och socialismen. han var en skicklig och 

humoristisk folktalare, man tror att han höll 8 000 tal. 

han kunde hålla åhörarna engagerade i tre-fyra timmar 

och ibland mer. 

Fabian månsson uttryckte samma misstro mot kyrkan 

som spak. han kritiserade oförståelsen för arbetarnas 

förhållanden, liksom den tyskvänliga aktivism och 

nationalism som han såg i kyrkan. att han lämnade 

frikyrkligheten berodde nog på den avoghet gentemot 

arbetarrörelsen som han såg där. På ett annat plan hyste 

dock Fabian en beundran för väckelserörelsen. den kom 

till uttryck i den första av hans stora böcker, den märkliga 


krav på personlig omvändelse och kyrkomedlemskap 

av övertygelse, men samtidigt är det tydligt att ungkyrkorörelsen 

också hämtade inspiration från pietismen. 

Billing menade att kyrkan genom sin indelning i territoriella 

församlingar återspeglade Guds förekommande 

nåd som omslöt alla över hela landet. Därigenom 

kunde hela folket nås av syndernas förlåtelse och budskapet 

om frälsning. Alla nåddes, som individer, av erbjudandet 

om Guds nåd. Einar Billing hade klara sympatier 

för kopplingen till staten, som han menade gav 

kyrkan stora möjligheter, men han konstaterade samtidigt 

att folkkyrkan mycket väl kunde fungera utan 

denna koppling. Kyrkan borde offra sina fördelar om 

staten skulle kränka kyrkans självständighet. 

Ur ungkyrkorörelsen och kretsen kring den växte, 

inte minst genom Manfred Björkquist, en rad för 

Svenska kyrkan viktiga verksamheter fram, bland annat 

tidskriften Vår Lösen (1909) och Svenska kyrkans 

lekmannaskola Sigtunastiftelsen (1917). Manfred 

rättfärdiggörelsen genom tron – skildringar från den 

frikyrkliga rörelsens genombrott. han beskrev där hur 

väckelserörelsen spelade en viktig roll för framväxten av 

det folkliga inflytandet. 

Nathan, Fabian och kyrkan 

det uppstod en märklig och fascinerande vänskap mellan 

nathan söderblom och Fabian månsson. söderblom såg 

till att Fabian blev ledamot i 1919 års psalmbokskommitté. 

Flera partivänner kritiserade Fabian månsson för detta 

engagemang. hans svar blev att han var ”mycket stolt” 

över det eftersom kommittén gett honom en möjlighet 

att ”att bekämpa den materialism, som likt en förhärjande 

ökenvind drar fram över den svenska arbetareklassen” 

och att det genom detta ledamotskap ”för arbetareklassen 

vunnits mera än genom 100 socialistiska broschyrer”. 

han såg dessutom psalmerna som en svensk kulturskatt 

och han var en i grunden religiös människa. 

Fabian månsson kunde mer än spak se med kärlek 

på kyrkan, mitt i kritiken. han ogillade dessutom kravet 

på att skilja stat och kyrka ”trots”, som han skrev, ”att 

kyrkan är en härd för mycken, det kanske är ett hårt ord 

att säga, folkfientlighet, och trots att den rest mycket 

motstånd mot folkliga strävanden. Jag tror å andra sidan, 

att den är mäktig en tillräcklig föryngring för att kunna 

spela i viss mån, ja i hög grad en ledande roll inom vårt 

folk. hon har varit möjlig att uppfostra, hon är till oigenkännlighet 

förvandlad, och jag är alldeles säker på att hon 

så småningom kommer att ännu mer bliva folkets på en 

gång tjänarinna och ledarinna.” 

1920 talade Fabian månsson vid allmänna kyrkliga mötet 

i stockholm. den här gången var ordvalet försonligt. 

Fabian månsson talade om hur ”de gamle” hämtade sin 



näring i Bibeln och hur ställen som Bergspredikan fungerade 

som andliga ”kraftbatterier”. nu, när samhället höll 

på att ordnas upp, så måste ”den andliga maten” fram. 

han kritiserade materialismen, inte minst i arbetarrörelsen. 

nathan söderblom uppskattade Fabian månsson – och 

han uppskattade de romaner som Fabian skrivit. när han 

läst dem ville han att Fabian månsson skulle skriva nästa 

års böndagsplakat, ”mest för allvarets skull, men också 

för svenska språkets skull, som har must och rytm på 

dessa sidor.” 

Två socialdemokratiska riksdagspräster 

En annan generationskamrat till h.F. spak var Ernst klefbeck, 

född tio år före spak och död 24 år efter honom. 

han kom från göteborg och blev i stockholm en av de 

första arbetarprästerna. han rörde sig över ett brett fält 

och grundade bland annat en av sveriges mest kända 

idrottsföreningar, nämligen sim- och idrottsklubben hellas. 

Föreningen hette först Pastorns gossar (Pg) till dess 

klefbeck föreslog det nya namnet. så småningom blev 

han kyrkoherde i sofia församling. redan 1907 valdes han 

in för socialdemokraterna i stadsfullmäktige och samma 

år som Fabian månsson blev han riksdagsledamot. 

1914 gav bondetåget sitt stöd till gustaf v i försvarsfrågan. 

demonstrationen, som samlat 30 000 deltagare 

från hela sverige, var ett direkt politiskt angrepp på den 

liberale statsministern karl staaff och hans regering. 

Bondetåget fick ett starkt kyrkligt stöd. det noterade 

arbetarrörelsen, som inte glömt bort det stöd som de 

menade att kyrkan gett arbetsgivarsidan under 1909 

års storstrejk. de såg också att en av ungkyrkorörelsens 

ledare manfred Björkquist, senare stockholms stifts förste 

biskop, spelade en aktiv roll i den så kallade pansarbåtsinsamlingen. 

arbetarna svarade med ett arbetartåg 

med 50 000 deltagare. den socialdemokratiska ledaren 

hjalmar Branting (1860–1925) och Ernst klefbeck gick i 

täten. 

En ytterligare profil vid denna tid var folktalaren, 

kyrkoherden och prosten harald hallén, född åtta år 

efter h.F. spak och död ett halvsekel efter honom, även 

han riksdagsman sedan 1912. där verkade han till 1960. 

i många år som ordförande i konstitutionsutskottet där 

han under sitt sista år som sådan fick ta sig an den motion 

som så småningom (men först vid millennieskiftet) 

skulle leda till en reformering av förhållandet mellan stat 

och kyrka. 

det skulle kanske inte ha glatt harald hallén att få 

uppleva svenska kyrkans frigörelse, eftersom han på 

1910-talet i debatterna med arthur Engberg (s, 1888– 

1944) talade varmt för statskyrkosystemet. den blivande 

ecklesiastikministern Engberg ville då avskaffa statskyrkosystemet, 

medan hallén ville behålla det för demokratins 

skull, för att inte kyrkan skulle kunna utnyttjas av 

reaktionära krafter och för att de vetenskapliga framstegen 

skulle kunna fortsätta att påverka kyrkans budskap, 

liberalteolog som han var. halléns folkkyrkosyn hade 

stor bredd, den folkkyrka han stod för överensstämde 

till stora delar med det svenska folket och betonade 

demokratin i kyrkan. han pläderade emellertid också för 

att svenska kyrkans egenart och karaktär som trossamfund 

skulle betonas även inom ett statskyrkosystem. Ett 

släktskap fanns mellan folkhem och folkkyrka även om 

hallén betonade den enskilde medborgarens frihet. 

Tre sätt att se på kyrkan 

man kan säga att det för arbetarrörelsen funnits tre sätt 

att se på kyrkan: 

En negativ inställning till kristendomen och därmed 

också kyrkan. 

En neutral hållning till kyrkan och betoningen av varje 

människas rätt att fritt välja religiös hållning och tillhörighet 

till trossamfund. 

En förening av kristendom och socialism, en kristen 

socialism. 

den negativa hållningen till kristen tro och kyrka var 

stark under arbetarrörelsens pionjärår. då var den hållningen 

inte märklig. svenska kyrkan var en stark företrädare 

för det konservativa överhetssamhället, i hög grad 

en överklassens kyrka. 

annorlunda kunde det förhålla sig med frikyrkorörelsen. 

den kände man igen som en folkrörelse och som en 

rörelse öppen också för småfolket. katolska kyrkan visste 

man ganska litet om. den som verkligen hade en uppfattning 

om denna kyrka var Fabian månsson som fasade 

inför risken att katolikerna skulle återkomma till sverige 

– men möjligen var han litet väl färgad av katolicismen 

under medeltiden, som han ju skrivit om i sina böcker. 

den neutrala hållningen, ”religionen som en privatsak” 

eller ”en positiv religionsfrihet” för dem som bekände 

sig till en religion, kom tidigt att prägla arbetarrörelsen 

redan i början av 1900-talet och har sedan varit – och är 

fortfarande – den dominerande. det var till detta uttryck 

man tydde sig för att under åren efter andra världskriget 

slippa driva frågan om avskaffande av statskyrkosystemet. 

den kristna socialismen i en tidig, närmast utopistisk 

form, hade tidigt företrädare i sverige. med större kraft 

bröt den kristna socialismen fram under 1920- och 

1930-talen. det var också under denna tid som Broderskapsrörelsen 

bildades. En del av inspirationen kom från 

den betydligt bredare engelska kristna socialismen. vi kan 

väl också påstå att den starkt ideologiskt drivna svenska 

kristna socialismen, inte minst bland unga människor, 

stärktes rejält under slutet av 1960-talet och början av 

1970-talet. den traditionen har funnits inom sveriges 

kristna socialdemokraters Förbund (sksF), i dag socialdemokrater 

för tro och solidaritet, (sts). 


Björkquist överlevde Billing och Eklund med fyra decennier, 

han blev Stockholms stifts förste biskop och 

började känna av ett mer pluralistiskt samhälle. Så blev 

för honom ”Sveriges folk – ett Guds folk” i stället för 

en beskrivning ett visionärt löfte. Han betonade också 

nödvändigheten av en kämpande kyrka med församlingarna 

som aktörer och lekmännen som en viktig 

kraft. Möjligen närmade sig Björkquist på detta sätt 

Billings mer individualistiska kyrkosyn. 

Församlingsrörelsen 

Med utgångspunkt i den församlingsförnyelse som blev 

allt mer nödvändig växte församlingsrörelsen fram. I 

Stockholm var situationen katastrofal med en snabb 

befolkningstillväxt och en gammal församlings- och 

pastoratsorganisation och resursfördelning. I slutet av 

1800-talet fanns det i Stockholm en präst på 10 000 

invånare, att jämföra med en präst på 2 000 i landet 

som helhet. Antalet pastorat var åtta. Kraven på en församlingsdelning 

avvisades, bland annat därför att det 

skulle fordras fler kyrkor och präster. Under 1800-talet 

hade bara en ny kyrka byggts i Stockholm. Vare sig lokalt 

eller av regeringen togs dock några initiativ. 

Vid sidan om den lagreglerade organisationen 

byggde Sällskapet för främjande av kyrklig själavård 

i Stockholm, 6 bildat 1893 och i dagligt tal Själavårdssällskapet, 

upp ett församlingsarbete som var betydligt 

bredare än det traditionella. Initiativtagare var notarien, 

senare rotemannen, Carl Alm (1862–1928). Alm 

är en av Svenska kyrkans mindre kända, men ändå betydande, 

praktiska förnyare. Många är de institutioner 

och organisationer som kan hitta rötter som går till 

Själa vårds sällskapet om de gräver litet i historien. 

Själavårdssällskapet anställde präster, ibland ”diakoni 

präster” med de franska ”arbetarprästerna” 

som ett av flera föredömen. Nya kyrkolokaler hyrdes 

och mindre kyrkor byggdes i stadsdelarna som en tidig 

form av distriktskyrkor. En del av dem gick under 

namnet ”missionshyddor”. Församlingarna tillfördes 

genom Själavårdssällskapet ett mycket omfattande frivilligt 

församlingsarbete som så småningom successivt 

kom att växa samman med det lagreglerade. 

En annan ledande personlighet inom församlings- 

och diakonirörelserna var läraren och kyrkoherden 

och senare Västeråsbiskopen Nils Lövgren (1852– 

1920). Lövgren spelade också en viktig roll vid tillkomsten 

av bland annat Svenska diakonisällskapet, vars 

verksamhet sedan ledde till bildandet av Stiftelsen Stora 

Sköndal. 

6 Från början Föreningen för väckande af kristligt församlingslif på 

kyrklig grund. 


Ytterligare en viktig lekman i detta skede var K.J. 

Ekman (1863–1950), riksdagsledamot för Allmänna 

valmansförbundet (en tidig föregångare till Moderata 

samlingspartiet), aktiv i diskussionen om rätt att utträda 

ur Svenska kyrkan, motionsvägen initiativtagare 

till kyrkofullmäktiges och kyrkofullmäktigevalens tillkomst, 

länge kyrkomötesledamot och en av de första 

ledamöterna i Svenska kyrkans diakonistyrelse. 7 

Nathan Söderblom – tidens gigant 

Den kyrkohistoriske giganten från denna tid och fram 

tills han avled var Nathan Söderblom, den internationellt 

kände och respekterade religionshistorikern 

och ekumenen, en av historiens stora portalfigurer i 

Svenska kyrkan. Han var ärkebiskop 1914–31. Valet 

var överraskande, inte minst på grund av Söderbloms 

liberala teologiska hållning. Dock gjorde hans vidsyn 

att han inte lät sig inordnas i en särskild skola som så 

många andra av tidens teologer. Hans mycket breda 

engagemang hade stor betydelse som förberedelse för 

Kyrkornas världsråd (KV), relationerna mellan Svenska 

kyrkan och Church of England och närmandet mellan 

Svenska kyrkan och arbetarrörelsen. 

Också i ett annat avseende var Nathan Söderblom 

en nydanare. ”Söderblom var tveklöst en av de första 

kristna ledarna i modern tid som valde att arbeta publikt”, 

skriver Sven-Erik Brodd i Sveriges kyrkohistoria, 

del 3. Söderblom gav ut cirka 700 skrifter och förekom 

som ingen annan svensk kyrkoledare i både svensk och 

internationell press. 

Söderblom fick många utmärkelser – hedersdoktor 

vid 14 universitet, ledamot i Svenska Akademien, 

Vetenskapsakademien, Musikaliska Akademien och 

en rad vetenskapliga sällskap utomlands. Bredden är 

ansenlig även om det förr var vanligare med biskopar 

i akademierna, inte minst Svenska Akademien. 1930 

fick han Nobels fredspris bland annat som en effekt av 

det ekumeniska mötet 1925 i Uppsala och Stockholm. 

Slutsatsen av detta är inte att han var okontroversiell 

och allmänt accepterad. Under många år var han 

omstridd och på ärkebiskopsförslag kom han bara 

tack vare att det i ett av domkapitlen blev lottning om 

tredje platsen och lotten utföll till hans fördel. Under senare 

decennier har det framhållits att Söderbloms historiska 

betydelse i hög grad från början beskrevs av 

hans närstående och lojala medarbetare, vilket kan ha 

lett till en mindre kritisk granskning än vad som annars 

skulle ha varit fallet. 

7 När Lövgren, Alm, Ekman och deras meningsfränder talade om 

diakoni så hade de en vidare syftning än vi har i dag. De talade om 

hela den frivilliga verksamheten i församlingarna. 



Den nya kyrkosynen 

Från 1930-talet och några decennier framåt präglades 

den teologiska debatten av Den nya kyrkosynen. Den 

är inte alldeles lättfångad. Den nya kyrkosynen var en 

konferens i Växjö och en bok 1945, som föregåtts av 

En bok om kyrkan 1942 och som själv föregick En bok 

om kyrkans ämbete 1951. Bakom dessa böcker stod 

en krets av teologer, delvis med en samsyn på kyrkans 

utveckling, men delvis också med skilda uppfattningar 

i vissa frågor. 

Den nya kyrkosynen byggde på uppfattningen att 

kyrkan inte skapats av enskilda anhängare till Kristus 

i de första församlingarna, som sedan blev en kyrka. 

Den nya kyrkosynen innebar att kyrkan var grundad 

och instiftad av Kristus, kyrkan var Kristi kropp. I detta 

sammanhang såg man också sakramenten och kyrkans 

ämbete. Eftersom dessa var skapade av Gud så 

var de, som den blivande ärkebiskopen Ruben Josefson 

(1907–72) uttryckte saken i Den nya kyrkosynen, 

att betrakta som ”kyrkans konstitutiva faktorer”. Det 

var alltså inte kyrkans medlemmar som konstituerade 


NOTERAT 

möten via etern 

nya tider gav nya media. 1923 sändes den första 

radiosända gudstjänsten. det var julottan från s:t 

Jacobs kyrka i stockholm. nyårsdagen 1925 kom utöver 

högmässan från s:t Jacobs kyrka en afton andakt 

från immanuelskyrkan i svenska missionsförbundet 

(smF). 

1925 sände också radiotjänst aB från det stora 

ekumeniska mötet i stockholm och Uppsala. då 

fick lyssnarna höra nathan söderbloms röst. i de 

regelbundna sändningar som sedan följde fick 

svenska kyrkan och frikyrkorna dela systerligt på 

sändningstiden, hälften var. radiosända morgon- och 

aftonandakter, liksom sångprogram, infördes. ”vid 

kvällens slut” och ”andliga sånger” blev klassiska 

radioprogram. 

En klassisk programredaktör i både radio och så 

småningom tv var den tidigare sjömans- och krigsfångeprästen 

i London gunnar dahmén (1909–2000). 

Den nya kyrkosynen stod mycket stark vid de teologiska 

fakulteterna i Lund och Uppsala. Bland anhängarna 

fanns nationellt och internationellt betydande namn 

som exempelvis Lundaprofessorerna Ragnar Bring 

(1895–1988), Gustaf Aulén (1879–1977) och Anders 

Nygren (1890–1978), de båda senare så småningom 

biskopar i Lund respektive Strängnäs, Nygren dessutom 

den förste ordföranden i Lutherska världsförbundet 

(LVF). När man talar om 1900-talets Lundateologi 

lyfts ofta dessa tre namn fram. I Uppsala fanns bland 

andra Anton Fridrichsen (1888–1953), professor och 

ett ledande namn i den exegetiska skola som växt fram 

där. Att Den nya kyrkosynen hade teologisk betydelse 

kan man se av att en rad verksamma och blivande biskopar 

och i vart fall ett par ärkebiskopar deltog aktivt i 

den diskussion som fördes. 

Det var också vid denna tid som komministern i Torpa, 

sedermera Göteborgsbiskopen, Bo Giertz (1905– 

98), formulerade delar av sitt teologiska program, 

delvis inom högkyrkligheten men också med band till 

gammalkyrklighet och mycket tydligt inom Den nya 

kyrkosynen. 

Giertz fick snabbt en central position även i Svenska 

kyrkan som helhet. Han var en skarp kritiker av 

det han kallade ”kyrkans politisering” och betonade 

en stark och profilerad ämbetssyn. Giertz själavårdsroman 

Stengrunden som utkom 1941 (och som filmatiserats 

två gånger kring millennieskiftet) låg högt på 

försäljningslistorna. 

Den tydligaste och mest uppmärksammade högkyrklige 

företrädaren för Den nya kyrkosynen var annars 

fader Gunnar i Osby, Gunnar Rosendal (1897– 

1988). Rosendal ingick kanske inte bland de ledande i 

denna rörelse, men stod nära deras syn på kyrkan. Han 

uppmärksammades i breda kretsar genom sin karismatiska 

personlighet och genom begreppet Kyrklig förnyelse 

som han såg som en betoning av ”en klarare bekännelsetrohet”, 

sakramentens vikt, ämbetets centrala 

roll och gudstjänsten med nattvarden i centrum och en 

långt utvecklad liturgi. 

I diskussionen om Den nya kyrkosynen, men med 

en delvis egen kyrklig hållning, spelade också professorn, 

Växjöbiskopen, ärkebiskopen och ekumenen 

Yngve Brilioth (1891–1959) en framträdande roll. Det 

var han som kallade till konferensen i Växjö. Han förespråkade 

ett ljusare gudstjänstfirande, en förskjutning 

i riktning mot ett gudstjänstdeltagarnas aktiva engagemang, 

bland annat igenom ett flitigt nattvardsfirande. 

Han instämde i de flesta avseenden med den nya rörelsens 

hållning och hade förvisso också en hel del gemensamt 

med högkyrkligheten, men kunde inte solidarisera 

sig med dess ämbetssyn. Han såg inte något hinder 

i Bibeln för att öppna prästämbetet för kvinnor. Hans 

nejröst i kyrkomötet 1957 berodde på att han motsatte 

sig att staten genom riksdagen försökte pressa fram ett 

beslut. 

Den nya kyrkosynen stod inte oemotsagd. Kritiken 

kom från flera håll. Manfred Björkquist, som en av de 


ledande i ungkyrkorörelsen, hävdade denna rörelses, 

främst av Einar Billing formulerade, folkkyrkosyn. En 

annan folkkyrkligt förankrad kritik kom från Härnösandsbiskopen 

Torsten Bohlin (1889–1950). Han delade 

inte ungkyrkorörelsens geografiska, territoriella 

syn på församlingen. För honom bestod en församling 

av de troende på en ort, men han betonade ändå den 

nåd som uppsöker alla. Det kunde för hans del ske också 

genom en frikyrka, men för Svenska kyrkan var enligt 

Bohlin folkkyrkan den lämpliga formen. 

Den kritik som fördes fram handlade också om en 

bristande ekumenisk hållning och kom från både frikyrkorna 

och ekumeniskt sinnade kretsar inom Svenska 


1900-talets andra hälft 

En efterkrigsdebatt 

Omedelbart efter kriget drabbades Svenska kyrkan av 

en problematisk debatt om kyrkan och nazismen. I uttalanden 

av både Biskopsmötet och i Svenska Ekumeniska 

Nämnden (SEN) fördömdes ända från 1930-talet 

och under kriget judeförföljelserna i Tyskland. Det 

fanns ett uttalat stöd för den icke-nazistiska Bekännelsekyrkan 

i konflikten med den av nazisterna influerade 

och kontrollerade Deutsche Christen. 

Inom Svenska kyrkan hade man i tysthet alltsedan 

1930-talet haft kontakt med såväl Church of England 

som den tyska motståndsrörelsen. I Svenska kyrkan 

fanns många engagerade antinazister. Framträdande 

sådana som tog del i den offentliga debatten var bland 

andra Gustaf Aulén, Anders Nygren och Olle Nystedt 

(1888–1974), den senare under kriget domprost i Göteborg 

och pastor primarius i Stockholm. Svenska 

församlingen i Berlin bistod under hela kriget tyskar, 

inte minst judar, som förföljdes av regimen. Det sköttes 

skickligt och med stort risktagande av pastor Birger 

Forell (1893–1958) och hans efterträdare. 

Ändå fanns det givetvis nazister och nazismen närstående 

personer i Svenska kyrkan, liksom i svenska 

folket i stort. Ingmar Brohed skriver i Sveriges kyrkohistoria, 

del 8 att nazismen aldrig hade en stark ställning 

i vare sig det ena eller andra av dessa sammanhang. 

Det kanske fanns något hundratal präster som 

var organiserade nazister, menar han. 

Ärkebiskop Erling Eidem (1880–1972) förhöll sig under 

kriget i stort sett lojal med den svenska utrikespolitiken. 

Björn Ryman, som gått igenom Eidems arkiv, konstaterar 

i Brobyggarna. Svenska kyrkans engagemang i 

utrikesfrågor dels att Eidem var övertygad antinazist, 

dels att bilden av hans arbete under kriget snarare styrs 


av enstaka händelser än av en helhetsbild. Eidem fortsatte 

också även under kriget den brevväxling han inlett 

med Dietrich Bonhoeffer (1906-45), en av den tyska 

motståndsrörelsens mest kända gestalter. Han försökte, 

kanske något naivt, lösa de konflikter som uppstod 

kring Lutherakademie, ett institut som syftade till att 

stärka relationerna mellan de lutherska kyrkorna, när 

den tyska regimen skaffade sig ett betydande inflytande 

över akademin. För detta kritiserades han efter kriget. 

Eidem fick före träde hos Hitler för att markera sitt stöd 

för tyska kyrkoledare men i stället blev han bara utskälld 

av Führern. 1943 bröt Eidem kontakterna med 

Lutherakademie. 

Stämningen mellan den socialdemokratiska regeringen 

och Svenska kyrkan var åren efter kriget dålig. 

Ett av skälen till detta var att man nog över huvud taget 

i politiska kretsar hade bristande kunskaper om Svenska 

kyrkans verkliga agerande under kriget. Ett annat 

var att ledande företrädare för kyrkan hade engagerat 

sig i den så kallade baltfrågan, alltså behandlingen 

av en grupp balter som tjänstgjort i den tyska armén 

och som efter Sovjetunionens ockupation av Baltikum 

flydde till Sverige. Regeringen avvisade genom ett kontroversiellt 

beslut dessa flyktingar. Mycket hårda ord 

fälldes av bland andra Tage Erlander (1901–85) om 

ledande kyrkliga företrädare för Svenska kyrkan. Till 

detta kom en stark kritik, inte minst från den mer radikala 

vänstern, mot Svenska landskommittén inom 

Lutherska Världskonventet och tidskriften Kyrkor under 

Korset, som anklagades för en hjälpverksamhet och 

uttalanden som gynnade nazisterna. Det blev inte bättre 

av att delar av verksamheten uppenbarligen missköttes. 

Tro och vetande och kristendomen i skolan 

Den debatt som professor Ingemar Hedenius (1908– 

82) initierade 1946 genom flera artiklar i Dagens Nyheter 

– samlade 1949 i boken Tro och vetande, Hedeniusdebatten 

kallad – blev både en väckarklocka och 

en utmaning för kyrkoledare och teologer. Hedenius 

var starkt kritisk gentemot den kristna tron som han 

beskrev som osann och stridande mot förnuftet. Han 

gjorde det dessutom i högst ironiska ordalag och genom 

att dissekera några av de mer framträdande teologiprofessorernas 

böcker. Senare följde han upp den 

med ytterligare böcker. Debatten blev en av de mest 

omfattande någonsin i en fråga av denna karaktär. 

Biskoparna och andra kristna teologer hade uppenbara 

svårigheter att hantera debatten. De hade raljant 

och effektivt ifrågasatts i hela sin vetenskapliga gärning. 

Det skulle komma att ta flera decennier innan 

framför allt Uppsalateologerna (de hade ju Hedenius 

på hemmaplan) hämtade sig efter denna holmgång, 



men Hedenius kritik riktades lika mycket mot teologin 

i Lund. I kulturdebatten fanns inte sällan förståelse för 

Hedenius argumentering. 

Debatten påverkade inte minst de teologiska fakulteterna 

som från sin begynnelse levt först i symbios med 

kyrkan och sedan under lång tid i ett mycket nära samspel 

med Svenska kyrkan. Teologerna kände sig ifrågasatta 

som forskare, vilket också var en av Ingemar 

Hedenius avsikter med den diskussion han drog i gång. 

Gradvis började fakulteternas självständighet och frihet 

från konfessionella band att utvecklas. Som Ola Sigurdson 

skriver i Svensk kyrkohistoria, del 8 så kom 

Ingemar Hedenius att spela ”en avgörande roll för den 

svenska teologins utveckling under 1900-talet”. På sin 

ålders höst blev Hedenius litet mer fördragsam gentemot 

teologin. Det var en ganska godmodig opponent 

som framträdde även vid teologiska disputationer. 

I detta sammanhang kom också en kritisk debatt om 

kristendomsämnet i skolan. 1960 års gymnasieutredning 

föreslog 1963 både att de obligatoriska morgonsamlingarna 

definitivt skulle avvecklas och att kristendomskunskapen 

som skolämne skulle ersättas av 

ett bredare ämne, religionskunskap. De kristna samfunden 

protesterade skarpt, en namninsamling drogs 

igång och samlade 2 134 513 underskrifter på några 

månader. Beslutet blev att ämnet skulle heta religionskunskap, 

men att det skulle få fler veckotimmar än utredningen 

föreslagit. Inom detta skulle också kunskap 

om kristendomen förmedlas 

Prästvigning av kvinnor i Svenska kyrkan 

Till 1900-talets stora debattämnen i Svenska kyrkan 

hör också frågan om kvinnors lika möjlighet att vigas 

till prästämbetet. Den hanterades av både staten och 

Svenska kyrkan, vilket inte var utan komplikationer. 

Man kan nog påstå att regeringens och riksdagens bristande 

tilltro till Svenska kyrkans oförmåga att genomföra 

möjligheten för kvinnor att bli präster påverkade 

statens syn på det kloka i att ”släppa kyrkan fri”. 

Diskussionen kom att engagera kyrkan under nästan 

hela 1900-talet. En av riksdagen 1919 begärd utredning 

föreslog 1923 att prästämbetet skulle öppnas 

för kvinnor. Bland biskoparna var motståndet starkt. 

Ingenting hände i frågan. 

1946 började ett nytt utredningsarbete, även denna 

gång på initiativ av riksdagen. Majoriteten föreslog 

1950 att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor. Inte 

förrän 1957 kom ett förslag från regeringen till kyrkomötet. 

Majoriteten sade nej. För en del handlade det 

om ett blankt nej, medan andra ville att kyrkan skulle 

få mera tid på sig. 

1958 vann ett nytt förslag, men med i grunden samma 

innehåll, ett stort stöd i såväl riksdagen som i det 

då nyvalda kyrkomötet. I 1958 års beslut fanns den så 

kallade samvetsklausul som garanterade att motståndare 

till ordningen med kvinnliga präster inte skulle 

behöva tjänstgöra tillsammans med en kvinna i gudstjänsten. 

Man skulle kunna prästvigas även om man 

inte accepterade den nya ordningen och biskopar skulle 

inte mot sin vilja behöva viga kvinnor till präster. 

Den nya lagen trädde i funktion 1959 och 1960 

prästvigdes de tre första kvinnorna i Sverige. Den mest 

uppmärksammade av dessa var teologie doktorn Margit 

Sahlin (1914–2003), som spelat en framträdande 

roll i diskussionen om kvinnors möjlighet att bli präst i 

Svenska kyrkan. 

Ester Lutteman (1888–1976) speglar på ett märkvärdigt 

sätt den historia som nu beskrivits. 1920, året 

efter den första riksdagsmotionen, upplevde hon prästkallelsen 

och började teologistudier för att bli präst. 

Hon spelade också en framträdande roll i ungkyrkorörelsen. 

1929 predikade hon som första kvinna från 

en av stiftets predikstolar. Gudstjänsten hölls i Gustav 

Vasa kyrka i Stockholm. För detta avskedades hon från 

Svenska kyrkans diakonistyrelse. 1938 var hon den ena 

av de två första kvinnorna i kyrkomötet. 1946–50 var 

hon ledamot i den utredning som föreslog att prästämbetet 

skulle öppnas för kvinnor. Efter kyrkomötets nej 

1957 lämnade hon Svenska kyrkan. 

Den efter kyrkomötets beslut nybildade organisationen 

Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen 

– med företrädare för högkyrklighet, lågkyrklighet och 

gammalkyrklighet – skrev en vägledning för motståndarna 

till beslutet, sammanfattad i 17 punkter. Där 

hette det att 

”eftersom en kvinna icke förvaltar prästämbetet på 

Kristi uppdrag, kan en präst icke utföra prästerlig 

tjänst tillsammans med henne, icke tjänstgöra vid samma 

gudstjänst, icke gemensamt deltaga i altartjänst, 

nattvardsfirande, kyrkliga förrättningar, vignings- och 

installationsakter etc.” 

1979 uttalade sig kyrkomötet till förmån för nya regler 

för samarbetet. Samvetsklausulen utformades så att 

kvinnor inte i något sammanhang skulle behöva avstå 

från att fullgöra sin uppgift. En ”väjningsrätt” infördes 

som gjorde att motståndare till nyordningen kunde avstå 

från att tjänstgöra i en gudstjänst, men inte i andra 

arbetsuppgifter. 1982 avskaffades samvetsklausulen 

helt. 

Sedan 1997 har Svenska kyrkan kvinnor som biskopar. 

Den första var Christina Odenberg (1940–), biskopsvigd 

för Lunds stift 1997. Utöver henne har det 


hittills det funnits fyra kvinnliga biskopar i Svenska 


Sedan 1998 kan bara den vigas och anställas som 

präst i Svenska kyrkan som är beredd att ”i alla uppgifter 

tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till 

ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras 

kön”. 

Kyrkotillhörighet och medlemskap 

Den religionsfrihetsreform som gav alla svenska medborgare 

rätt till fritt val om de ville tillhöra Svenska 

kyrkan skedde inte förrän vid 1900-talets mitt. Tidigare 

i det här kapitlet har den flera sekler långa vägen till 

religionsfrihet beskrivits. Genom 1951 års religionsfrihetslag 

lades rätten för var och en att fritt utöva sin 

religion fast. Ingen skulle vara skyldig att tillhöra ett 

trossamfund. 

Sambandet mellan att vara medborgare i Sverige och 

att tillhöra Svenska kyrkan upplöstes för gott. Barn tillhörde 

Svenska kyrkan om en av föräldrarna gjorde det. 

Rätten att fritt utträda ur Svenska kyrkan infördes, åtminstone 

ett halvt sekel för sent och förhållandevis sent 

också i ett internationellt perspektiv. 

Självfallet var 1951 års religionsfrihetslag viktig 

med tanke på de bestämmelser som infördes, men lagen 

var också viktig genom det synsätt på Svenska kyrkan 

som lanserades. Justitieminister Herman Zetterberg 

(1904–63) var det föredragande statsrådet. Om 

Svenska kyrkan hette det att 

”kyrkan icke är en statsinstitution i samma mening 

som andra sådana, den har en annan uppgift och en annan 

karaktär än statsinstitutioner i allmänhet. Den har 

icke upprättats som ett led i den statliga verksamheten 

och dess huvuduppgift är icke att handhava statliga angelägenheter, 

även om också sådana kunna vara uppdragna 

åt kyrkliga myndigheter, t.ex. folkbok föring. 

Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som 

leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna 

och vars karaktär och verksamhet bestämmes av 

dess bekännelse. I sin centrala religiösa uppgift ha de 

kyrkliga myndigheterna även efter reformationen intagit 

en självständig ställning.” 

De riksdagsbeslut som fattades 1974 om en ny regeringsform 

och 1992 års kyrkolag gjorde det tydligt att 

religionsfrihetslagen och Svenska kyrkans medlemskapsregler 

inte gick att förena. Ett inomkyrkligt utredningsarbete 

genomfördes och 1996 infördes efter beslut 

i kyrkomöte och riksdag nya medlemskapsregler, 

eller tillhörighetsregler, som används i besluten. Dopet 

blev huvudvägen in i kyrkan, men det skulle också vara 

möjligt att tillhöra Svenska kyrkan i avvaktan på dop 

genom anmälan. 


Vigsel av par av samma kön 

Under 1900-talets senare decennier hade den politiska 

frågan om vigsel av par med samma kön diskuterats. 

Den diskussionen kom att få också kyrkliga konsekvenser, 

dels genom kopplingen till vigselrätten, dels 

genom inomkyrkliga krav på välsignelse och kyrklig 

vigsel för par av samma kön. 

Stat-kyrkafrågan kom här att speglas på ett nytt sätt. 

Skulle kyrkan gå före staten? Skulle kyrkan genomföra 

eventuella förändringar samtidigt med staten? Eller 

skulle man stå kvar i en oförändrad syn på vilka äktenskap 

som kan ingås i kyrklig ordning – med risk för att 

förlora vigselrätten? Eller skulle Svenska kyrkan avsäga 

sig vigselrätten för att inte tvingas till något man inte 

önskade? Alla uppfattningarna var representerade. 

Det blev ett i stort sett samtidigt beslut, men med 

Svenska kyrkan något efter. Riksdagen beslutade 2009 

att införa en laglig rätt till vigsel. Svenska kyrkans 

ställningstagande kom efter en diskussion som präglades 

av djupgående teologiska motsättningar. Beslutet 

grundades på uppfattningen att samlevnaden mellan 

par av samma kön kan innehålla äktenskapets kännetecken 

och att det inte finns några läromässiga hinder 

att viga par av samma kön. Det finns nu i Svenska 

kyrkans kyrkohandbok en ordning för vigsel som nära 

ansluter till den som gäller för vigselgudstjänst mellan 

man och kvinna. 

Det fanns många som befarade att Svenska kyrkan 

efter detta beslut skulle drabbas av samma långvariga 

motsättningar som efter beslutet om kvinnans rätt att 

utöva prästämbetet. I dag förefaller det som om så inte 

skulle bli fallet. Däremot har Svenska kyrkans beslut 

upplevts negativt i en del ekumeniska sammanhang. 

I några fall har ett fåtal präster avsagt sig vigselrätten 

för att slippa viga personer av samma kön. Genom att 

göra detta har de, enligt den tolkning som redovisades 

vid 2012 års kyrkomöte, brutit mot Svenska kyrkans 

ordning. Därmed är saken ett tillsynsärende i de berörda 

stiften. 

Det teologiska mötet med en ny tid 

Flera av de teologer som nämnts tidigare har banat väg 

för nya infallsvinklar i den teologiska diskussionen. 

Det kan bland annat gälla ungkyrkorörelsens folkkyrko 

teolog Einar Billing, liksom lundateologerna 

Gustaf Aulén, Ragnar Bring och Anders Nygren. 

En socialetiskt inriktad diskussion började växa 

fram på 1950-talet. Den breddades av Anne-Marie 

Thunberg (1905–2005), redaktör för de uppmärksammade 

tidskrifterna Vår Lösen och Social Debatt och 

därtill författare av lika uppmärksammade böcker. 

Hon var starkt engagerad i frågor över hela det socialetiska 

fältet, bland annat de som berörde kärnkraft, 



abortfrågan och genteknik, liksom om vetenskap och 

etik i stort. 

Med tiden kom ytterligare frågor att både väckas 

och knyta an till denna diskussion. Det handlade då om 

bland annat följande frågeställningar: 

• Skapelseteologin fångar upp diskussionen om ekologi 

och hållbar utveckling (ekoteologi). 

• Begrepp som ”Kvinnligt, manligt, mänskligt” och 

”Halva himmelen är vår” har utvecklats till en bredare 

och mer genomarbetad feministisk teologi. 

• Den allt starkare uppmärksamheten på hbtq-frågorna 

har fått ett genomslag i form av en teologisk bearbetning. 

• Förhållandet till Tredje världen har ställt nya krav 

både vad gäller global rättvisa, missionssyn och rasism. 

• Befrielseteologin, med sin speciella tyngdpunkt i Latinamerika 

men också aktuell i andra världsdelar, 

har fått en framträdande plats i den internationella 

rättvisediskussionen. I dag växer en liknande teologi 

fram bland kristna i Mellanöstern. En tidig svensk 

tolkare av denna teologi var Lundaprofessorn Per 

Frostin (1943–92) som särskilt arbetade med afrikansk 

befrielseteologi. 

• Ekumeniken och med den ett ekumeniskt teologiskt 

arbete, liksom en ekumeniskt inriktad forskning, har 

tillfört nya perspektiv. 

• Fredsteologi har blivit ett begrepp för teologisk 

forskning och teologiskt arbete kring våldsanvändning 

och försoning, bland annat om religionernas 

roll i kulturella, politiska och militära konflikter. 

• Religionsteologin har dragit till sig intresse som en 

möjlighet att öka kunskapen om olika religioner 

och om relationerna dem emellan, inte minst för att 

åstadkomma den ömsesidiga förståelse som fordras 

för en meningsfull religionsdialog. 

• De i grunden förändrade relationerna mellan staten 

och Svenska kyrkan har lett till forskningsinsatser, 

bland annat inom projektet Från statskyrka till fri 

folkkyrka, en religionssociologisk, tjänsteteoretisk 

och teologisk analys inför förändrade relationer 

mellan Svenska kyrkan och staten år 2000, men också 

en rad andra böcker om de nya utmaningarna. 

Två profilerade och omdebatterade personligheter 

med stort inflytande på den teologiska diskussionen 

var professorerna Gustaf Wingren (1910–2000) och 

Krister Stendahl (1921–2008). 

Wingren var verksam vid Lunds universitet, först i 

Lundateologins anda, sedan som kritiker av den. Teologin 

fick förvisso inte glömma budskapet i Bibeln, 

men heller inte människan i den situation hon lever. Bo 

Håkansson skriver i Vardagens kyrka. Gustaf Wingrens 

kyrkosyn och folkkyrkans framtid att Wingrens 

kyrka är en ”vardagskyrka” präglad av öppenhet, 

egenart och integration, där öppenhet och egenart inte 

är motstridiga begrepp. Folkkyrkoteologen Wingren 

konfronterade, som Bengt Kristensson Uggla uttryckt 

det i Gustaf Wingren – människan och teologin, såväl 

pietism och frikyrkor som högkyrklighet och kvinnoprästmotstånd. 

Stendahl, ursprungligen vid Uppsala universitet, var 

främst verksam i USA där han spelade en framträdande 

roll vid Harvard University. Under en tid återvände 

Stendahl till Sverige som biskop i Stockholms stift. 

Krister Stendahls arbete har haft stor betydelse för religionsteologins 

utveckling och han har fått ge sitt namn 

åt den professur som finns vid Svenska teologiska institutet 

(STI) i Jerusalem. 

Allt detta påverkade och skyndade på det sena 

1900-talets diskussion om kristen tro och kristet liv 

och är fortfarande i hög grad aktuella diskussionsämnen. 

Också det arbete med Svenska kyrkans bekännelse 

som pågick i tio år fram till 400-årsminnet av Uppsala 

möte 1593, syftade till en fördjupad kunskap om 

kyrkans identitet och om kristen tro tolkad i samtiden. 

Som ett led i Jubelåret 1993 kom boken Befrielsen. 

Stora boken om kristen tro. Den är fortfarande en god 

grund för fördjupning i den kristna tron: Gud, skapelsen, 

ondskan, språket för gudomliga samtal, Kristus, 

Anden, Bibeln, tro och handling, mötet mellan olika 

religioner, hoppet inför döden. 

staten och kyrkan 

Den tidiga debatten 

Konkreta riksdagskrav på förändrade relationer mellan 

stat och kyrka fördes fram under 1800-talet och kom 

igen under tidigt 1900-tal. En utförlig beskrivning av 

stat-kyrkafrågans historia finns i en fördjupningstext i 

slutet av det här kapitlet. I kapitel 3 finns en redovisning 

av en rad rättsliga frågor som berör relationerna mellan 

stat och trossamfund, bland annat Svenska kyrkan. 

Den diskussionen som fördes i både stat och trossamfund 

under tiden mellan första och andra världskriget 

var livlig även om inga genomgripande reformer 

genomfördes. Delvis berodde styrkan i diskussionen 

på profilerade politiker som socialdemokraten Arthur 

Engberg och den tämligen konservative liberalen 

Sam Stadener (Liberala samlingspartiet och Frisinnade 

folkpartiet, kyrkoherde, riksdagsledamot, biskop och 


ecklesiastikminister, 1872–1937). 8 Dessutom utarbetade 

Biskopsmötet, pressat av den diskussion som fördes, 

ett förslag till reformprogram som 1929 antogs av 

kyrkomötet. Längre ledde det dock inte. 

Några viktiga reformer genomfördes dock. En religions 

frihets reform genomfördes inom ett avgränsat 

område då ”det kyrkliga jordfästningstvånget” avvecklades 

1926 och även frikyrkornas pastorer fick rätt 

att genomföra begravningsgudstjänster. De andra förändringarna 

gick snarast i en riktning som stärkte församlingarnas 

kommunala karaktär. Kyrkofullmäktige 

och kyrkofullmäktigeval infördes genom beslut 1930 

och den kyrkliga egendomen fördes 1932 över från staten 

till församlingarna. Båda reformerna stärkte den 

lokala kyrkliga organisationens kommunala karaktär. 

Efter en relativ stillhet togs debatten upp igen under 

åren efter andra världskriget, såväl i riksdagen som i 

Svenska kyrkan. Ett centralt begrepp i hela den diskussion 

som följde, ända fram till i dag, blev ”folkkyrkan”, 

ett begrepp som kommit till Sverige från Tyskland via 

Danmark. Begreppet användes av olika kyrkliga grupperingar 

på mycket skilda sätt. 

En ny folkkyrklig generation motsatte sig starkt en 

”skilsmässa” mellan stat och kyrka. Denna grupp, väl 

representerad i kyrkomötet och verksam långt in på 

1980-talet, betonade närheten mellan kyrkan och samhället 

i övrigt. Den formella samhörigheten mellan stat 

och kyrka, liksom församlingarnas kommunala status, 

såg man snarast som fördelar för Svenska kyrkan. 

Det moderna utredningsarbetets start 

Det moderna utredningsarbetet inleddes på begäran av 

1956 års riksdag. Den första utredningen, som inledde 

sitt arbete 1958, skulle följas av många andra – ända 

till dess att en partiell reform av relationerna mellan 

staten och Svenska kyrkan kunde genomföras 1982 

och en genomgripande förändring av relationerna mellan 

stat och trossamfund sedan kunde ske vid millennieskiftet. 

De stora och kontroversiella frågorna i alla utredningarna 

om stat-kyrkafrågan var Svenska kyrkans beskattningsrätt 

och formerna för uppbörden av en even- 

8 Begreppen liberal och frisinnad används några gånger i denna 

bok. De tillhör de något komplicerade partibeteckningarna. Frisinnade 

landsföreningen, i riksdagen representerad av Liberala samlingspartiet, 

bildades 1902 som det första liberala partiet på riksnivå. 

Striden om införandet av alkoholförbud, ”rusdrycksförbudet”, 

delade partiet 1923. De som motsatte sig ett förbud bildade Sveriges 

liberala parti, medan de frisinnade i riksdagen bildade gruppen 

Frisinnade folkpartiet. Med en viss generalisering kan man säga att 

liberalerna hade en kulturradikal framtoning, medan de frisinnade 

representerade väckelse- och nykterhetsrörelserna. 1934 förenades 

de båda partierna igen under namnet Folkpartiet, i dag Folkpartiet 

liberalerna. 


tuell kyrkoavgift, ansvaret för folkbokföringen, det 

kyrkliga huvudmannaskapet för begravningsverksamheten, 

ägande- och dispositionsrätten till den kyrkliga 

egendomen, statens ersättning till Svenska kyrkan för 

vård och underhåll av kulturskyddade byggnader, möjligheten 

för organ inom Svenska kyrkan att besluta i utpräglat 

inomkyrkliga frågor och de undantag från gängse 

lagstiftningsprinciper som fanns i kyrkliga frågor. 

I en fråga fattades ett separat beslut. 1991 fördes 

folkbokföringen från Svenska kyrkan till staten mot 

kyrkomötets vilja. 

Partiella förändringar som rörde relationerna mellan 

staten och Svenska kyrkan genomfördes i och med 

1982 års kyrkomötesreform. Då avvecklades kyrkomötets 

deltagande i lagstiftningen nästan helt, riksdagen 

delegerade till kyrkomötet att fatta beslut i viktiga 

inomkyrkliga frågor, den prästerliga representationen 

och biskoparnas självskrivna ledamotskap avskaffades, 

en läronämnd med alla biskopar som ledamöter 

(och därmed i majoritet) samt Svenska kyrkans centralstyrelse 

inrättades samtidigt som en åtskillnad gjordes 

tydlig i beslutsprocesserna mellan lagreglerad och 

icke lagreglerad verksamhet i Svenska kyrkan. 

Millennieskiftets reform 

1982 års ordning varade fram till 2000 års förändring 

av relationerna mellan staten och trossamfunden. Den 

reform som då genomfördes inleddes med 1995 års 

principbeslut. Stat och trossamfund i samverkan sökte 

sig fram till nya konstitutionella former för trossamfunden 

och en större jämlikhet trossamfunden emellan. 

Beslutet innehöll också ett löfte om att Svenska kyrkan 

skulle kunna arbeta vidare med oförändrade verksamhetsförutsättningar. 

Svenska kyrkan fick en lösning 

som innebar en bevarad identitet som evangelisk-luthersk, 

episkopal, demokratisk och rikstäckande folkkyrka. 

Den starkt ökade friheten i förhållande till staten 

ledde till att kyrkans egenskap av trossamfund blev 

tydligare. Konkret innebar reformen följande: 

• En särskild lagstiftning för Svenska kyrkan som i vissa 

avseenden skilde sig från övriga samfund. 

• Full beslutsrätt i alla egna angelägenheter utan delegation 

från riksdagen. 

• En lagstadgad rätt till kyrkoantikvarisk ersättning 

från staten. 

• Rätt att disponera all kyrklig egendom, bland annat 

prästlönetillgångarna. 

• Ansvar för huvuddelen av begravningsverksamheten. 

• En lagstadgad skyldighet för alla som tillhör Svenska 

kyrkan att betala kyrkoavgift. 

• Statlig uppbördshjälp. 



Sedan den 1 januari 2000 är Svenska kyrkan rättsligt 

sett ett registrerat trossamfund, en helt ny associationsform 

som kom till i samband med reformen. Förändringen 

innebar sammantaget att man gick 

från lokala kyrkokommuner och samfälligheter till 

registrerade och självständiga delar inom trossamfundet 

Svenska kyrkan, 

från statliga och kommunala organ i stiften till registrerade 

och självständiga delar av Svenska kyrkan 

på stiftsnivå, 

från statliga organ och stiftelser till en organisation 

på nationell nivå för trossamfundet Svenska kyrkan. 

FÖRDJUPNING 

mer än ett sekel av diskussion om stat-kyrkafrågan 

De första riksdags- och kyrkomötesmotionerna 

de första kraven på skiljande av stat och kyrka och fri 

rätt att utträda ur den etablerade kyrkan, fördes fram 

under 1800-talet i främst liberala och socialdemokratiska 

politiska kretsar, liksom inom frikyrkorörelsen. i den 

första riksdagsmotionen, som kom redan 1850 under 

ståndsriksdagens tid, begärde P.E. Winge (1784–1867) 

avskaffande av ”alla de paragrafer i kyrkolagen vilka binda 

oss vid en statskyrka”. 

redan vid 1909 års riksdag biföll andra kammaren en 

motion av adolf Jansson i Bråten (Liberala samlingspartiet, 

1860–1924) 9 om utredning av frågan om skiljande av 

stat och kyrka, men första kammaren avslog det. alltså 

föll det, men det var ändå en framgång att få med en 

kammare. vid denna tid gick också svenska missionsförbundets 

(smF) grundare P.P. Waldenström till attack 

mot statskyrkosystemet, bland annat vid 1908 års kyrkomöte. 

han förlorade stort, men 15 ledamöter (varav fem 

biskopar och fem teologiprofessorer) reserverade sig till 

förmån för skiljande av stat och kyrka om det inte blev 

rättelse av de förhållanden mellan stat och kyrka som 

man var missnöjd med. 

Engbergs och Stadeners tid 

i början av 1900-talet fanns föga stöd för förändringar 

hos de ledande i svenska kyrkan. Biskop gottfrid Billing 

hävdade att om man löste förbindelsen mellan staten och 

kyrkan så löste man också förbindelsen mellan kyrkan 

och folket. sam stadener uttryckte sig så här: ”staten 

arbetar med … kollektiva enheter. På det religiösa området 

heter dessa enheter kyrkor.” gemensamt uttalade 

Biskopsmötet 1919 ”att en upplösning av den närvarande 

förbindelsen mellan kyrkan och staten skulle vara till 

förfång för dem båda”. 

arthur Engberg var en av socialdemokratins ledande 

politiker, stridbar men också under sin karriär riksdagsledamot, 

chefredaktör för partiets två ledande tidningar 

arbetet och social-demokraten, ecklesiastikminister och 

så småningom landshövding. Engbergs kyrkopolitiska 

linje, som tidvis hade partiets stöd, var radikal men också 

skiftande över tiden. Först ville han skilja stat och kyrka. 

sedan slog han in på en annan linje. han krävde, i stället 

9 se not 8. 

för statskyrkosystemets avskaffande, dess ”restlösa förverkligande”, 

som han uttryckte saken. han ville avlöva 

svenska kyrkan så mycket av dess makt som möjligt, 

även över kyrkliga angelägenheter. staten skulle vara för 

religionsvården. En friare kyrka riskerade att bli en fara 

för det svenska samhället. Engbergs nya synsätt ledde till 

att han, något provocerande kan man tycka, föreslog att 

biskoparna skulle avskaffas, att en kyrklig överstyrelse 

skulle inrättas med generaldirektör och allt (han talade 

då skämtsamt om ”kungliga salighetsverket”).men han 

bytte uppfattning ännu en gång. nu ville han åter skilja 

stat och kyrka, denna gång på följande villkor: 

Egendomen stannar i samhällelig ägo. 

de borgerliga och de kyrkliga kommunerna slås samman. 

Fri rätt till utträde ur svenska kyrkan. 

kyrkomötets vetorätt vid lagstiftning om kyrkliga 

frågor avskaffas. 

kungens skyldighet att bekänna ”den rena evangeliska 

läran” avskaffas. 

religionsundervisningen utformas på samma grund 

som andra ämnen i skolan. 

Först därefter skulle stat och kyrka skiljas åt, menade 

Engberg. reaktionerna blev skarpa inom kyrkan. nathan 

söderblom tog till starka ord. men egna förslag började 

ändå utformas. 

Biskopsmötet lade i en motion till 1929 års kyrkomöte 

fram ett reformprogram som bland annat innebar fri 

utträdesrätt och en mer självständig ställning för svenska 

kyrkan i förhållande till statsmakten. också starka anhängare 

till statskyrkosystemet började tydligt uttrycka 

att detta system skulle avvecklas om det blev ett hinder 

för kyrkan att utföra sitt uppdrag. i 1929 års biskopsmotion 

förs, som sven thidevall påpekat i kampen om 

folkkyrkan. Ett folkkyrkligt programs öden 1929–1932, tre 

centrala områden fram: 

makten över besluten i svenska kyrkan. 

Barnens kristna fostran. 

svenska kyrkans struktur. 

thidevall skriver att motionen var ”ett försök att göra 

kyrkan delaktig i samhällsbygget, även när detta sam- 


hällsbygge lämnade det traditionella samhället bakom 

sig”. kyrkomötet begärde hos regeringen en utredning 

– och sedan hände inget mer. 

tonen mellan Engberg och kyrkans representanter 

lugnade sig med tiden. då han blev ecklesiastikminister 

spelade han till och med en aktiv roll vid tillkomsten av 

1937 års psalmbok. han lät departementets vaktmästare 

bära in en orgel i statsrådsrummet och spelade själv 

igenom åtskilliga av psalmerna. mellan Engberg och en 

av svenska kyrkans ledande teologer, nämligen gustaf 

aulén, rådde en personlig vänskap. 

Begravnings-, val- och egendomsreformer 

några viktiga förändringar diskuterades och genomfördes 

emellertid under 1920- och 1930-talen: 

1926 infördes en rätt också för frikyrkornas pastorer 

att förrätta jordfästning. det starkt kritiserade kyrkliga 

”jordfästningstvånget” avvecklades”. svenska kyrkans 

kyrkobyggnader kunde användas även för dessa jordfästningar 

om det fanns särskilda skäl för det (vilket 

kunde vara till exempel dåligt väder). 

kyrkofullmäktige och allmänna val till dessa genomfördes 

1930. ansvaret för den kyrkliga jorden och skogen 

fördes över från staten till församlingarna på sam stadeners 

initiativ. hans syfte var att rädda denna egendom 

undan ett eventuellt skiljande av stat och kyrka. 

Båda förändringarna ledde till en förskjutning i riktning 

mot en mer kommunal karaktär för församlingarna. 

Nystart i stat-kyrkafrågan 

En ny start för arbetet med stat-kyrkafrågan började 

1956 med två likalydande motioner i riksdagen – de 

första namnen under motionerna var i första kammaren 

hugo osvald (FP, 1892–1970) och i andra kammaren 

rolf Edberg (s, 1912–97). de föreslog en utredning av 

”upplösandet av det organisatoriska sambandet mellan 

stat och kyrka”. till bakgrunden hör att en utredning som 

föreslagit en ökad kyrklig frihet inom detta samband, 1951 

års kyrkomöteskommitté med landshövding thorwald 

Bergquist (1899–1972) som ordförande, inte lett till några 

egentliga förändringar. 

riksdagen biföll motionerna och den socialdemokratiska 

regeringen, med ragnar Edenman (s, 1914–98) som 

ecklesiastikminister, tillsatte 1958 års expertutredning 

om stat och kyrka. Efter tio delbetänkanden lämnade 

utredningen 1968 sitt slutbetänkande. Utredningen gav 

fyra alternativa lösningar som kretsade kring antingen 

ökad självständighet för svenska kyrkan inom ett bevarat 

samband eller skiljande av stat och kyrka. remissutfallet 

var splittrat. Uppfattningarna var jämnare fördelade 

utan för svenska kyrkan än inom, där andelen remissinstanser 

som önskade ett skiljande var få. Utredningen 

leddes av framträdande jurister, först hovrättspresidenten 

iwar Wieslander (1891–1971) och sedan justitie rådet 

Erik tammelin (1896–1996). 

Parallellt förberedde sig svenska kyrkan. kyrkoorganisationskommittén 

med biskop Bo giertz som ordförande 

tillsattes 1956 på initiativ av Biskopsmötet. dess arbete 


var klart 1964. kommittén kallade sina förslag för ”en 

grundritning för en fri svensk nationalkyrka”. 

1964–68 arbetade man inom svenska kyrkan vidare på 

den grund som kyrkoorganisationskommittén lagt fram. 

En studiegrupp tillsattes med biskop martin Lindström 

(1904–2000) som ordförande. också denna gång var 

Biskopsmötet en aktiv part. gruppen lade fram förslag 

som ledde till beslut vid 1968 års kyrkomöte. det fick 

namnet 1968 års kyrkomötes reformprogram. därefter 

följde en lång rad utredningar. 

Först ut var den parlamentariskt sammansatta statkyrkaberedningen, 

känd som den myrdalska efter sin 

ordförande statsrådet alva myrdal (1902–86). den var 

klar 1972 och föreslog en mycket begränsad ramlag beträffande 

svenska kyrkan och en tydlig boskillnad mellan 

stat och kyrka: 

Folkbokföringen förs över till staten. 

huvudmannaskapet för begravningsverksamheten förs 

till kommunerna (som dock skulle kunna uppdra till en 

församling att sköta denna verksamhet). 

den kyrkliga beskattningsrätten avskaffas, men staten 

svarar för uppbörden av medlemmarnas avgifter i tio år. 

svenska kyrkan får även i fortsättningen disponera den 

kyrkliga egendomen. 

debatten om det myrdalska förslaget blev ytterst 

het. stora opinionsmöten mot förslaget genomfördes. 

Både kyrkligt och politiskt fanns oenighet. Även i en 

av Biskopsmötet tillsatt och av biskop arne Palmqvist 

(1921–2003) ledd arbetsgrupp i stat-kyrkafrågan, vars 

rapport lades fram 1973, fanns stark kritik mot beredningens 

förslag. inför 1973 års val, redan innan remisstiden 

gått ut, meddelade regeringen genom statsminister 

olof Palme (s, 1927–86) i en kommuniké att förslaget 

inte skulle komma att genomföras. olof Palme hade på 

regeringens vägnar tagit emot det myrdalska betänkandet. 

remissbehandlingen blev förstås litet rumphuggen, 

men bekräftade det starka motståndet, särskilt inom 

svenska kyrkan. 

Folkkyrkan och staten 

den folkkyrkoteologi som växte i styrka på 1950-talet 

hade en stark ställning i svenska kyrkans diakonistyrelse 

och dess sociala utskott, med dåvarande härnösandsbiskopen 

och blivande ärkebiskopen gunnar hultgren 

(1902–91) som ordförande. En pådrivande kraft var diakonistyrelsens 

socialetiske expert karl-manfred olsson 

(1919–96). 

i denna folkkyrkliga krets betonade man kyrkan som 

en del av samhället, samverkan med politiska och fackliga 

organisationer och de politiska partiernas kyrkopolitiska 

engagemang. Folket skulle inte vara ett objekt för 

kyrkans handlande. Folket var ett subjekt, folket skulle 

vara kyrkan. kyrkan behövde, menade man, inte i första 

hand evangelisera bland människor utan i stället ta till sig 

kunskaper om människors liv utanför kyrkan. 

många lekmän, inte minst kyrkopolitiskt verksamma 

inom främst socialdemokraterna, centerpartiet och 



moderata samlingspartiet, framträdde mot den här bakgrunden 

som motståndare, somliga mot det myrdalska 

förslaget, andra mot alla större förändringar. det gjorde 

också några biskopar. ”Folkkyrkogruppen”, en tid en löst 

organiserad grupp i kyrkomötet, beskrevs av motståndarna 

som teologiskt utslätad, kravlös och anpasslig till 

skiftande opinioner. ”Folkkyrkogruppen” beskrev i sin 

tur sina motståndare som anhängare av en elitkyrka, en 

kyrka med höga trösklar långt från folket. Båda bilderna 

hade kanske stundtals fog för sig i fråga om ytterflyglarnas 

ambitioner, men inte som generella beskrivningar 

av anhängare och motståndare till statskyrkosystemet. 

redan då fanns folkkyrkligt sinnade personer som pläderade 

för en teologiskt tydlig profil med dragning mot 

en del av högkyrklighetens paroller, liksom det fanns 

högkyrkliga med ett starkt intresse för svenska kyrkans 

ställning som folkkyrka. merparten av de kyrkligt aktiva 

levde nog ganska tryggt med en kyrka som de uppfattade 

som både ett sant trossamfund och en folkkyrka. 

Ytterligare förslag faller 

Efter några år återupptogs arbetet. På initiativ av kommun- 

och kyrkoministern hans gustafsson (s, 1923–98) 

och ärkebiskop olof sundby (1917–96) inleddes samtal 

mellan stat och kyrka. inom svenska kyrkan hade ärkebiskopen 

tillsatt en arbetsgrupp 1973. samtal mellan 

staten och svenska kyrkan inleddes 1975. Ur samtalen 

utvecklades överläggningar som fick karaktären av 

ett nytt utredningsarbete. det ledde fram till en serie 

betänkanden som blev klara 1978. huvudbetänkandet 

var gemensamt för deltagarna från både stat och kyrka. 

Ett enbart kyrkligt betänkande behandlade den kyrkliga 

organisationen. Förslagen innebar följande: 

ramlagstiftningen görs fylligare än den ”myrdalska”. 

också garantierna för en fortsatt begravningsverksamhet 

i kyrklig regi görs tydligare, även om det formella 

huvudmannaskapet förs över till de borgerliga kommunerna. 

de som vid övergången tillhör svenska kyrkan ska 

automatiskt stå kvar som medlemmar. 

den statliga uppbörden av medlemsavgifterna permanentas. 

svenska kyrkan får även i fortsättningen disponera den 

kyrkliga egendomen. 

Folkbokföringen utreds. 

statsbidrag ska utgå med 275 miljoner kronor (motsvarar 

i dag cirka en miljard kronor, men det är ingalunda 

troligt att riksdagen skulle ha höjt bidraget till svenska 

kyrkan i samma takt som inflationsutvecklingen). 

Återigen blev resultatet en omfattande och het debatt. 

remissutfallet blev mer positivt till förändringar än 

tidigare, både inom och utom svenska kyrkan, men 

opinionen inom svenska kyrkan var klart mer negativ än 

övriga remissinstanser. 

den borgerliga trepartiregeringen med centerpartiet, 

Folkpartiet och moderata samlingspartiet gjorde 

ingenting åt utredningens förslag. det gjorde däremot 

den folkpartiregering som tillträdde 1978. i en skrivelse 

till 1979 års kyrkomöte följde regeringen i stort sett 

utredningens förslag. kyrkomötet sade nej. Förslaget föll 

återigen. 

Kyrkomötesreformen 

den långa diskussionen och avsaknaden av beslut ledde 

till ett uppdämt behov av reformer i svenska kyrkan. 

svenska kyrkan behövde en mer genomtänkt och sammanhållen 

demokratisk organisation och borde dessutom 

i viktiga inomkyrkliga frågor göras oberoende av riksdagen. 

Politisk enighet uppnåddes på förslag av den 

folkpartistiska minoritetsregeringen om att tillsätta 1979 

års kyrkomöteskommitté med riksdagsmannen hilding 

Johansson (s, 1915–94) som ordförande. det fullföljdes 

av den borgerliga trepartiregering med centerpartiet, 

Folkpartiet och moderata samlingspartiet som avlöste 

FP-regeringen. 

kyrkomöteskommittén lade 1981 fram förslag om en 

nyordning på riksnivå. remissopinionen var splittrad, men 

1982 enades de tre borgerliga regeringspartierna och 

socialdemokraterna om en kommuniké som drog upp 

riktlinjerna för en reform. den reform som genomfördes 

innebar att det tidigare kravet på samstämmiga beslut 

i kyrkolagsfrågor i riksdag och kyrkomöte försvann 

– utom i fråga om medlemskap i svenska kyrkan där 

fortfarande ett krav på samtycke från kyrkomötet skulle 

fordras. övrig kyrkolag skulle beslutas i vanlig ordning av 

riksdagen, men med en grundlagsfäst yttranderätt för 

kyrkomöte. 

En lag om svenska kyrkan antogs och en lag om 

kyrkomötet. denna lagstiftning gavs ett särskilt konstitutionellt 

skydd. i övrigt innebar 1982 års kyrkoreform 

följande: 

riksdagen delegerade till kyrkomötet att besluta om 

bland annat svenska kyrkans tro, lära och bekännelse, 

böcker, sakrament, gudstjänster och övriga handlingar, 

kollekter, central verksamhet för evangelisation, 

mission och övrigt utlandsarbete samt diakoni. 1992 

delegerades också beslut om det kyrkliga ämbetet. att 

den frågan kom senare hade sin förklaring i att staten 

ville försäkra sig om att den reform som öppnade 

prästämbetet för kvinnor var tryggt i hamn innan man 

helt överlät beslut om ämbetet till kyrkomötet. 

kyrkomötet fick 251 ledamöter valda i ett sammanhang. 

den särskilda prästerliga representation som funnits 

sedan kyrkomötets tillkomst avskaffades. Biskoparna 

fick närvaroskyldighet och yttranderätt (1988 också 

förslagsrätt), men inte rösträtt. 

svenska kyrkans centralstyrelse, med ärkebiskopen 

som ordförande, infördes. 

Församlingar och kyrkliga samfälligheter behöll sin 

kommunalrättsliga ställning, vilket innebar en bibehållen 

beskattningsrätt. 

Under slutet av 1980-talet genomfördes också förändringar 

i församlingar och stift. den kommunalrättsliga 

ställningen behölls, men inom den rådande ordningen 

gjordes följande: 


obligatoriska stiftssamfälligheter med ansvar för 

stiftsangelägenheterna infördes. 

stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse, domkapitel och egendomsnämnd 

reglerades i lag. 

En ny arbetsfördelning mellan pastorat och församling, 

med de tyngsta kostnaderna förlagda till pastoratsnivå, 

genomfördes. 

Under 1980- och 1990-talen genomfördes också andra 

förändringar: 

den kontroversiella frågan om svenska kyrkans ansvar 

för folkbokföringen löstes efter en lång diskussion 

genom att detta ansvar fördes över till staten. 

En ny kyrkolag lades fram 1992 och trädde i kraft 1993. 

det kyrkliga utjämningssystemet utvecklades och 

moderniserades. 

Arbetet inför millennieskiftets reform börjar 

tämligen snart efter att 1982 års kyrkomötesreform trätt 

i kraft påbörjades nästa etapp. 1988 års kyrkomöte begärde 

en utredning om svenska kyrkans ekonomiska och 

rättsliga förhållanden. den socialdemokratiska rege ringen 

vidgade utredningsuppdraget till stat-kyrkafrågan i stort. 

Utredningsarbetet gjordes i två utredningar, Ekonomi och 

rätt i kyrkan (Erk) och kyrkoberedningen. 

Erk-utredningen redovisade 1992 ett alternativ med 

bevarat samband, ett med stor frihet och enbart en 

ramlagstiftning och ett med avveckling av all lagstiftning. 

Utanför svenska kyrkan fanns stöd för förändringar, 

medan däremot den inomkyrkliga majoriteten valde 

bevarat samband. En väl tilltagen minoritet ville ha mellanalternativet. 

också svenska kyrkans centralstyrelse 

och Biskopsmötet förordade detta alternativ. 

den parlamentariska kyrkoberedningen tillsattes 1984 

av den första borgerliga fyrpartiregeringen med centerpartiet, 

Folkpartiet, nuvarande kristdemokraterna och 

moderata samlingspartiet. Beredningen var färdig 1994. 

dess förslag innebar följande: 

svenska kyrkan och dess delar ska bli egna rättssubjekt, 

trossamfund. detsamma ska gälla också andra 

samfund än svenska kyrkan. 

Lagfäst skyldighet för dem som tillhör svenska kyrkan 

att betala kyrkoavgift. 

Lagfäst statlig hjälp med uppbörden av denna avgift för 

svenska kyrkan men också för de övriga trossamfund 

som önskade det. 

svenska kyrkan ska få disponera den kyrkliga egendomen. 

huvudmannaskapet för begravningsverksamheten ska 

ligga kvar hos svenska kyrkan. 

Fortfarande fanns hos remissorganen utanför svenska 

kyrkan ett gott stöd för förändringar. det fanns också 

ett stöd hos de centrala kyrkliga organen, men en större 

tveksamhet på lokal nivå. stödet för förändringar var 

dock större än efter tidigare utredningar. regeringen, nu 

socialdemokratisk, kunde gå till kyrkomöte och riksdag 

med ett förslag som i sak överensstämde med kyrko- 


beredningens. med stora majoriteter ställde sig både 

kyrkomöte och riksdag 1995 bakom ett principbeslut. 

den största politiska förändringen var vid detta beslut 

att centerpartiet bytt fot och nu ställde sig positiv till 

förändringen. 

Millennieskiftets reform 

På 1995 års principbeslut följde en sällan skådad utredningsverksamhet 

med åtta statliga utredningar och sex 

kyrkliga. de kyrkliga och statliga utredningarna ledde till 

både kyrkomötesbeslut och riksdagsbeslut. de nödvändiga 

ändringarna i regeringsformen beslutades vår och 

höst 1998. trossamfunden fick ett särskilt grundlagsskydd. 

de sista riksdags- och kyrkomötesbesluten fattades 

1998 och 1999. En ny kyrkoordning föddes. 

vid 1995 års riksdagsbehandling fick regeringen ett 

oförbehållsamt stöd av centerpartiet, stöd med mycket 

små förbehåll från moderata samlingspartiet och nuvarande 

kristdemokraterna, stöd under viss protest från 

miljöpartiet och direkta krav på längre gående åtgärder 

från Folkpartiet och vänsterpartiet. med 282–19 beslutade 

riksdagen att genomföra nya relationer mellan 

stat och kyrka från och med den 1 januari 2000. i den 

politiskt viktigaste voteringen ställdes regeringens och 

utskottsmajoritetens förslag mot folkpartiets reservation 

beträffande reformens utformning. regeringsförslaget 

vann med 251–47. 

mindre blev majoriteten i en viktig delfråga. regeringen 

ville att statens ersättning till svenska kyrkan för 

kulturminnesvården skulle förknippas med villkoret att 

kyrkoavgiften sänktes motsvarande belopp, något som 

kyrkomötet motsatt sig av både praktiska och principiella 

skäl. det gjorde också moderata samlingspartiet, Folkpartiet 

och nuvarande kristdemokraterna i riksdagen. där 

vann regeringens förslag med 166–94. 

Liksom i riksdagen var den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen 

enig i sitt positiva ställningstagande 

till utskottets betänkande, som i sin tur accepterade 

grundelementen i regeringens förslag. detsamma gällde 

moderata samlingspartiet, om än med två reservanter. 

de kristdemokratiska ledamöterna gav sitt enhälliga stöd 

till utskottet. de partipolitiskt obundna ledamöterna 

stödde likaså utskottet. också Folkpartiet stödde enhälligt 

utskottsförslaget. man var beredd att acceptera nya 

relationer med mer begränsade förändringar än de som 

partivännerna i riksdagen senare krävde. 

inom centerpartiets kyrkomötesgrupp, vars majoritet 

ställde sig bakom andra kyrkolagsutskottets betänkande, 

fanns en betydande minoritet bestående av 27 av de 

sammantaget 69 ledamöterna som reserverade sig mot 

beslutet. inom kyrkomötesgruppen fanns alltså en kritik 

som inte kommit till uttryck i riksdagsgruppens ställningstagande. 

sammantaget blev således majoriteten stor, med enhällighet 

eller en mycket tydlig majoritet för utskottsförslaget 

i samtliga nomineringsgrupper. någon rösträkning 

begärdes aldrig. 



foto: anders grape

kapitEl 2 

svenska kyrkans identitet 

Från abraham till det 

ekumeniska trädet 

Abrahams barn 

Det finns tre abrahamitiska religioner: judendom, kristendom 

och islam. Alla tre är monoteistiska, de hävdar 

alltså tron på en enda Gud. Dessa tre monoteistiska 

religioner har sin begynnelse i det vi i dag kallar 

Mellanöstern och i särskilt hög grad i Palestina. Inom 

alla ges Abraham en särställning. De tre religionernas 

anhängare kallas därför ibland gemensamt för ”Abrahams 

barn”. 

Om likheter och olikheter mellan de tre religionerna 

talar vi i dag mycket mer öppet och fruktbärande än 

tidigare. Religionsdialog har blivit ett begrepp för samtal 

som pågår över religionsgränserna. Inom teologin 

har en ny disciplin utvecklats, nämligen religionsteologi. 

I religionsteologin ryms alltså ett studium av det 

teologiska tänkandet inom olika religioner och hur de 

förhåller sig till varandra. 

Det ekumeniska trädet 

Utvecklingen i den kristna kyrkan brukar jäm föras 

med ett träd. Rötterna och den grövsta stammen på 

trädet hittar vi i urkyrkan, århundradena närmast efter 

Jesu liv. Kristendomen fick en allt starkare ställning. 

Den stora förändringen inträffade under kejsar 

Konstantin (cirka 280–337), då kristendomen började 

predikas fritt i det stora välde som hade sitt centrum i 

Rom. Kristendomen blev statsreligion. 

Successivt ökade tidigt den östliga delen av det romerska 

imperiet i betydelse. 395 delades det romerska 

riket. Den politiska delningen fick sitt genomslag också 

i kyrkan. De första tecknen på att trädets stam var på 

väg att dela sig kom också på 300-talet. Den slutliga 

brytningen kom 1054 efter en konflikt mellan påven 

i Rom, västkyrkans överhuvud, och patriarken i Konstantinopel, 

som sågs som östkyrkans överhuvud. I 

östkyrkan vägrade man att godta påven i Rom som sitt 

överhuvud, samtidigt som de östliga kyrkorna gick sin 

egen väg, teologiskt och liturgiskt. Liturgin blev en vik- 

tig del av de östliga, ortodoxa kyrkornas särprägel och 

uttryckssätt. 

De båda trädstammarna utvecklade grenverk. Inom 

den ortodoxa kyrkan bildades flera självständiga patriarkat 

och ett stort antal språk- och kulturburna kyrkor, 

ofta nationella. I dag finns 14 självständiga kyrkor 

i dels nio patriarkat med underlydande nationalkyrkor 

och dels fem nationalkyrkor, var och en under en ärkebiskop. 

Dessutom finns sex självständiga ortodoxa 

kyrkor som är knutna till något av patriarkaten. 

Reformationsrörelserna 

I den västliga, romersk-katolska kyrkan skedde den 

stora förgreningen under 1500-talet. Nya grenar växte 

ut. Det skedde genom den av Martin Luther ledda reformationen 

i Tyskland, liksom de av Jean Calvin och 

Ulrich Zwingli (1484–1531) inspirerade reformationsrörelserna. 

Till att börja med var protestantismen ett 

samlande begrepp. Inte minst inom de evangelisk-lutherska 

kyrkorna har man sedan länge övergett begreppet 

på grund av dess negativa klang. 

Den reformerta riktningen var radikalare än de lutherska 

och anglikanska, framför allt i synen på nattvarden, 

men också i de yttre formerna i kyrkan, alltså 

kyrko rum, liturgi och ämbete. 

Många av de reformerta kyrkorna har en kongregationalistisk 

församlingssyn och struktur. Ordet kongregationalistisk 

härrör från engelskans congregation, 

församling. Även i ett kongregationalistiskt trossamfund 

samverkar visserligen församlingarna på olika 

sätt, men de har en mycket stor självständighet. Makten 

utövas från församlingar i en demokratisk struktur 

som innebär ett likställt inflytande för församlingens 

alla medlemmar. En inspirationskälla är Martin Luthers 

syn på det allmänna prästadömet. Centrala beslut 

bör med en konsekvent kongregationalism enbart vara 

rådgivande. De kongregationalistiska kyrkorna saknar 

normalt ett särskilt ämbete i den mening som en episkopal 

kyrka har. 

Vid ungefär samma tid som de lutherska och reformerta 

reformationerna växte ytterligare en kraftig gren 

ut genom den engelska, anglikanska kyrkans brytning 

med Rom. Den anglikanska kyrkogemenskapen smäl- 


svEnska kyrkans idEntitEt 

ter i sig samman katolskt och evangeliskt och inom 

denna gemenskap finns en stor teologisk bredd. Å ena 

sidan finns sympatier för kalvinismen och å andra sidan 

en anglokatolsk riktning. Skillnaderna mellan anglikanska 

församlingar inom en och samma kyrka kan 

därför vara stora i fråga om teologi, gudstjänstutformning 

och uttryckssätt. 

På 1500-talet fanns också en anabaptistisk strömning 

som bröt sig ur den Romersk-katolska kyrkan. 

Under 1700- och 1800-talen skedde ytterligare förgreningar 

då enhetliga stater och kyrkor ersattes av religiös 

och kulturell mångfald. I Sverige tog den sig formen 

av att ett stort antal frikyrkor bildades med början under 

1800-talet. Trädets grenverk blev både mer omfattande 

och mångskiftande. 

Fortfarande är de kristna kyrkorna om man ser till 

antalet medlemmar i hög grad episkopala. Romerskkatolska 

kyrkan liksom de ortodoxa och österländska 

kyrkorna har en tydlig sådan struktur, liksom den anglikanska 

kyrkofamiljen och många evangelisk-lutherska 

kyrkor. 

noterat 

svenska kyrkans vapen 

och flagga 

svenska kyrkans flagga har blivit allt vanligare och 

finns i de flesta församlingar. den bygger på utformningen 

av svenska kyrkans vapen. 

vapnet är ”en sköld av guld belagd med ett rött 

kors med i korsmitten en krona av guld”. 

vapnets historia går tillbaka till Uppsala domkyrkas 

vapen från 1300-talet, vilket visar s:t Eriks krona, 

men som också tolkats som ett tecken för kristus 

som konung. 

då vapnet antogs 1977 var det litet mer ”vapensköldlikt” 

med en spetsigare form nedåt. 2005 anpassades 

det till den modernare typografi som det har i 

dag. 

svenska kyrkans tro, lära och 

bekännelse 

Svenska kyrkan bekänner sig till den kristna tron och 

är som sådan en del av Kristi världsvida kyrka. Kyrkan 

är Guds folk, människor som samlas kring Ordet och 

sakramenten. Kyrkan är Kristi kropp, som alla kristna 

tillhör och utgör olika lemmar av, var och en med sin 

uppgift. Alla uttryckssätten handlar i första hand om 

den kristna närvaron i världen, den kristna uppgiften 

och den kristna gemenskapen. Kärnord i Svenska kyrkans 

kommunikationsplattform är ”närvaro, öppenhet 

och hopp”. 

Den mer precisa frågan vad just Svenska kyrkan står 

för kan besvaras på många andra sätt, till exempel följande: 

• Svenska kyrkan är både ett evangelisk-lutherskt 

trossamfund och en del av den allmänneliga (katolska) 

och apostoliska kyrkan med rötter i urkyrkan. 

”Evangelisk” klargör den bibliska grunden med 

centrum i evangeliernas Kristus, ”Bibelns kärna och 

stjärna” (Luther). ”Luthersk” visar på det reformatoriska 

arvet. ”Trossamfund” anger att människor 

med en gemensam tro slutit sig samman i ett samfund, 

en kyrka, där gudstjänstfirandet är grundläggande. 

• Svenska kyrkan står för både kontinuitet och förnyelse. 

Svenska kyrkan har sina rötter i urkyrkan. 

1500-talets reformationsrörelser och den fortsatta 

kyrkliga historien har inte brutit med detta arv. Reformationen 

var, utöver de politiska skäl som också 

fanns, i första hand en rörelse som vände sig mot 

missförhållandena i det sätt på vilket detta urkyrkans 

arv förvaltades. 

• Svenska kyrkan är både en bekännelsekyrka, alltså 

en kyrka med en tydligt uttalad bekännelse, och en 

öppen folkkyrka med stor frihet för dem som tillhör 


• Svenska kyrkan har utrymme för både en starkt personligt 

upplevd upplevelse i form av frälsning eller 

omvändelse och en öppenhet för att också osäkra 

och sökande människor ska kunna uppleva Svenska 

kyrkan som sitt andliga hem. 

• Svenska kyrkan är både en episkopal kyrka och en 

kyrka som har ett starkt folkligt och demokratiskt 

förankrat självstyre. 

• Svenska kyrkan är både en lokalt förankrad kyrka 

och en stiftskyrka, med en övergripande nationell 

nivå där helheten blir något mer än delarna. 

Kyrkoordningens första kapitels första paragraf handlar 

om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Den 

”gestaltas i gudstjänst och liv”, 

”är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet 

i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska 

skrifter”, 

”är sammanfattad i den apostoliska, nicenska och 

athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade 

Augsburgska bekännelsen av år 1530”, 

”är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut 

1593”, 


”är förklarad och kommenterad i Konkordieboken 

samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument”. 

Tron gestaltas i gudstjänst och liv. Tro, lära och bekännelse 

är något som lever där människor firar gudstjänst 

tillsammans och tar ansvar för att gudstjänsten får 

konsekvenser för hela livet. Där har bekännelsen sitt 

naturliga sammanhang och sin utgångspunkt. Det är 

lovsången till Gud som är den primära bekännelsen. 

Tro, lära och bekännelse sammanfattas i ”den oförändrade 

Augsburgska bekännelsen av år 1530”. Den 

Augsburgska bekännelsen, som på latin heter Confessio 

Augustana (ibland kallad Augustana eller CA). 

Denna bekännelse är den mest betydelsefulla av de 

lutherska kyrkornas äldre bekännelseskrifter. 

Den evangelisk-lutherska traditionen har denna bekännelse 

som förenande bekännelsedokument. Till reformationstidens 

skrifter hör också Konkordieboken 

som utöver de gammalkyrkliga trosbekännelserna och 

den Augsburgska bekännelsen bland annat innehåller 

Martin Luthers båda katekeser, av vilka den lilla katekesen 

haft en stor folklig spridning som ett led i undervisningen; 

den återfinns också nästan längst bak i 

psalmboken. Bekännelseskrifterna från reformationstiden 

är, som det formuleras i kyrkoordningen, »väg- 

FÖRDJUPNING 

trosbekännelser och andra dokument 

De tre äldsta trosbekännelserna 

de tre äldsta trosbekännelserna – det vill säga de apostoliska, 

nicenska och athanasianska trosbekännelserna 

– brukar kallas de gammalkyrkliga trosbekännelserna. 

de har som allmänkyrkliga uttryck för trons och kyrkans 

kontinuitet genom tiderna en speciell ställning i svenska 

kyrkans bekännelseskrifter. 

den apostoliska trosbekännelsen utgick från den 

gammalromerska trosbekännelse som utformades redan 

på 200-talet. denna bekännelse används främst i den 

västerländska kyrkan och mycket ofta i svenska kyrkan, 

där den är den i särklass mest använda. 

i trosbekännelsen möter vi gud, skaparen av den skapelse 

som fortfarande pågår och i vilken allt kommer från 

gud. vi möter kristus, Befriaren som genom sin uppståndelse 

besegrat döden och gett oss ett hopp som sträcker 

sig bortom vår egen död. vi möter anden, Livgivaren som 

leder vår fantasi, våra tankar och våra handlingar i den 

ständiga skapelsen. detta sätt att uttrycka trosbekännelsens 

innehåll är hämtat från Befrielsen. stora boken 

om kristen tro. 

samma grundinnehåll har de båda andra äldsta, gammalkyrkliga 

trosbekännelserna. 


ledande vittnesbörd om hur tron utlades som svar på 

den tidens frågeställningar». 

Det här kan emellertid uttryckas också på andra sätt. 

Cristina Grenholm skriver i Levande teologi att Svenska 

kyrkans evangelisk-lutherska tradition innebär att 

varje kristen i denna tradition bjuds in att göra teologi. 

Varje kristen kan själv läsa Bibeln och själv möta Gud. 

Det var ingen tillfällighet att reformationen ledde till 

att Bibeln gavs ut på svenska, tron sammanfattades på 

svenska genom översättningen av Martin Luthers katekes 

och gudstjänsten firades och sjöngs på svenska. ”I 

vår tradition är teologin alltså allas tillgång”, skriver 

Cristina Grenholm. 

Det finns också en tydlig kärna i denna tro, nämligen 

att den radikala öppenheten kombineras med det 

tydliga centrum som evangeliet om Jesus Kristus intar. 

Det finns visserligen olika kristna traditioner, olika 

tolkningar av evangeliet, men konsekvensen av denna 

insikt bör vara att vi strävar efter samtal och försoning, 

inte fördömanden. Cristina Grenholm understryker 

också att kyrkan finns för världens skull och att det 

kristna livet därför måste levas i vardagen. Där verkar 

Gud på många vis och kyrkan är ett av de sätt på vilka 

Gud och Gudstron kommer till uttryck. 

den nicenska trosbekännelsen är mer östligt och 

orientaliskt påverkad än den romerska eller apostoliska. 

vid konciliet 325 i nicea i nuvarande turkiet antogs en 

text som byggde på en orientalisk dopbekännelse. i 

konstantinopel 381 togs denna text upp på nytt och 

en ny antogs. Även den gick tillbaka på en orientalisk 

dopbekännelse. akterna från konstantinopel finns inte 

bevarade. vid konciliet i kalcedon vid Bosporen 451 godkändes 

båda texterna. den som sedan kom att användas 

var texten från konstantinopel. den kallas ibland för den 

niceno-konstantinopoiitanska trosbekännelsen. i den 

betonas enheten mellan Fadern och sonen. i svenska 

kyrkan används den ofta i högtidligare sammanhang. 

den athanasianska trosbekännelsen har fått sitt namn 

efter patriarken athanasius av alexandria (död 373). den 

har sitt ursprung hos denne patriark men formulerades 

slutligt tidigast under 500-talet. den används inte i 

svenska kyrkans gudstjänster. 

de tre äldsta trosbekännelsernas namn är en knepig 

fråga. Lundabiskopen Per-olov ahrén konstaterar i 

kyrko kunskap att ”liksom den apostoliska trosbekännelsen 

icke stammar från apostlarna och den nicenska icke 



från nicea, har den athanasianska trosbekännelse inget 

med kyrkofadern athanasius att göra”. 

Andra av Svenska kyrkan bejakade dokument 

svenska kyrkans tro, lära och bekännelse kan alltså också 

framgå av andra ”av svenska kyrkan bejakade dokument”. 

som exempel på sådana dokument har 1878 års katekes 

utveckling nämnts. den spelade en stor roll för den 

kristna undervisningen i vårt land. man kan se den som 

en presentation av kyrkans bekännelse för lekfolk. 

Ett annat exempel är den text som låg till grund för 

1909 års överenskommelse med anglikanska kyrkan om 

nattvardsgemenskap. 

Uttalanden av grundläggande lärokaraktär som gjorts 

av svenska kyrkan som medlem i Lutherska världsförbundet 

och kyrkornas världsråd kan också nämnas, bland 

annat kyrkornas världsråds beslut om dop, nattvard, 

Ämbete (Baptism, Eucharist and ministry, BEm) inklusive 

svenska kyrkans eget remissvar inför detta beslut. 

svenska kyrkans böcker, alltså kyrkohandboken, 

evangelieboken, psalmbok och bönboken hör också till 

det slag av dokument som hör hemma här. kyrkoordningens 

inledande texter är också en typ av dokument 

som speglar svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. 

det gäller både den samlade inledningen och de inledningar 

som finns till kyrkoordningens avdelningar och 

kapitel. 

dokument som antagits av kyrkomötet i samband med 

beslut om kyrkogemenskap har samma karaktär. det 

handlar om Borgåöverenskommelsen 1993 samt överenskommelserna 

med den oberoende filippinska kyrkan 1995, 

de evangeliska kyrkorna i tyskland 2003, metodistkyrkan 

i sverige 1993 och svenska missionskyrkan 2006. 

andra grundläggande dokument av lärokaraktär är 

till exempel det av kyrkomötet antagna dokumentet 

guds vägar – judendom och kristendom från 2001 och 

gudstjänst och sakrament 

Utan gudstjänst, ingen församling 

Den i generationer vanligaste gudstjänsten, högmässan, 

har sina rötter i urkyrkan. Bibeln säger inte mycket 

om hur en gudstjänst ska vara utformad, men man kan 

spåra två viktiga källor till inspiration, dels synagogans 

gudstjänst med böner, sånger, läsning och utläggning 

av texten, dels Jesu instiftande av nattvarden. Från 

100-talet kan man sedan följa gudstjänstlivets utveckling. 

Vid reformationen behölls till stora delar den utformning 

av högmässan som vuxit fram inom den Romersk-katolska 


Gudstjänstlivet är en grundläggande del av Svenska 

kyrkans identitet. Utan gudstjänster finns ingen församling. 

Gudstjänstlivet är grunden och centrum för 

biskopsbrevet Biskop, präst och diakon i svenska kyrkan 

från 1990. det behöver alltså inte finnas ett beslut i 

kyrkomötet. det måste däremot, som det heter i den 

kommenterade utgåvan av kyrkoordningen, ”vara fråga 

om dokument som accepterats på ett brett plan inom 

svenska kyrkan och där ett beslut snarast får karaktären 

av att formellt bekräfta detta förhållande”. 

Utöver mycket tidigt formulerade trosbekännelser 

finns många andra bekännelser som använts genom historien 

eller som används nu. nya bekännelser formuleras 

och vinner acceptans. i kyrkorna på andra kontinenter än 

Europa har man inte alltid varit så intresserad av att anta 

bekännelser som fördes dit av europeiska missionärer, 

ofta under koloniala förtecken. grunden för kyrkornas 

världsråd (kv) fastställdes senast 1961 då man ställde sig 

bakom att kv ”är ett samfund av kyrkor som bekänner 

vår herre Jesus kristus som gud och Frälsare i överensstämmelse 

med den heliga skrift, och därför söker att 

tillsammans fullfölja sin gemensamma kallelse till guds, 

Faderns, sonens och den heliga andes ära”. 

Frågan om de gamla formuleringarna fungerar språkligt 

i vår tid ställs ofta. Formuleringen av tro, lära och bekännelse 

är inte slutförd. i inledningen till kyrkoordningens 

första kapitel heter det att ”kyrkans lära formuleras 

genom den teologiska reflektionen över vad tron och 

bekännelsen innebär”. ”det är en uppgift för enskilda 

kristna och kyrkan ”att i varje tid på nytt leva sig in i 

trons djup och klargöra dess innebörd. Läran uttrycks i 

trosbekännelser, i skrifter från kyrkans historia, i svenska 

kyrkans böcker och andra nutida dokument som kyrkan 

har bejakat. varken trosbekännelserna eller läran är föremål 

för tro. de redovisar vad kyrkans övertygelse består 

i och utlägger tron. i fortlöpande samtal med andra 

traditioner, i förkunnelsen och gudstjänsten fortsätter 

svenska kyrkan att utlägga sin tro.” 

kyrkolivet. Svenska kyrkans gudstjänster är öppna för 

alla. I församlingen ska enligt kyrkoordningen gudstjänst 

firas i form av huvudgudstjänster, kyrkliga handlingar 

och andra gemensamma gudstjänster. 

Kyrkans sakrament 

Sakrament är, för att citera kyrkofadern Augustinus 

(354-439), ”synliga tecken som förmedlar en osynlig 

nåd”. Sakramentens antal fastställdes på medeltiden 

till sju: dop, konfirmation, bot, nattvard, äktenskap, 

prästvigning och smörjelse. 

1500-talets reformation bröt med uppfattningen att 

det finns sju sakrament. Synen på sakramenten skiftar 

mellan kyrkofamiljerna av både historiska och teologiska 

skäl. Reformatorerna ville skilja ut de sakrament 


som man betraktade som frälsningsgrundande och instiftade 

av Kristus. 

Betoningen av församlingens nattvardsfirande var 

ett betydelsefullt inslag i 1500-talets reformation. Reformatorerna 

ville bryta vanan att bara gå till nattvarden 

en gång om året, nämligen till påsk. Egentligen har 

väl inte deras önskan gått i uppfyllelse förrän genom 

den nattvardsväckelse som utvecklats alltsedan mitten 

på 1900-talet och in i våra dagar. 

Noterat 

kyrkornas syn på 

sakramenten 

synen på sakramenten i olika kyrkor kan sammanfattas 

på följande sätt: 

romersk-katolska kyrkan har fortfarande sju 

sakrament. 

i de ortodoxa och anglikanska kyrkorna är det inte 

lika tydligt. så skiljer man till exempel i de anglikanska 

kyrkorna mellan de två större sakrament som omnämns 

i evangelierna och de fem övriga som ”vanligen 

kallas för sakrament”. alla sju finns i till exempel 

Book of Common Prayer (den allmänna bönboken). 

i de evangelisk-lutherska kyrkorna, som svenska 

kyrkan, heter det ofta att man räknar med två sakrament, 

dop och nattvard, därför att de har instiftats 

av kristus. det hindrar inte att också bikten ibland 

omnämns som ett sakrament, men då som en del av 

dopets sakrament. 

de reformerta kyrkorna tillämpar två sakrament. 

Det nuvarande nattvardsfirandet, den ”nattvardsväckelse” 

som växt fram inom Svenska kyrkan, framför allt 

under 1900-talets andra hälft, är ett tydligt brott med 

1800-talets och det tidiga 1900-talets nattvardssed. 

Den var ofta starkt förknippad med Jesu död på korset, 

vid nattvardsgången var stämningen sorgsen, inte sällan 

grät en del av kvinnorna, somliga präster använde 

svart kappa och inte mässhake. Länge fanns föreställningen 

att man inte skulle gå till nattvarden för ofta, 

det ledde till en risk för ett ”ovärdigt nattvardsdeltagande”. 

Svenska kyrkans böcker 

Den bibelöversättning och de av kyrkomötet antagna 

gudstjänstböckerna som nu används i Svenska kyrkan 

är följande: 

• Bibeln i form av Bibel 2000 eller 2001 års utgåvor, 

med översättningar gjorda av 1973 års Bibelkom- 


mission. Bibeln intar en särställning bland kyrkans 

böcker. 

• Kyrkohandboken har två delar. Del I gäller gudstjänster 

och kyrkliga handlingar. Del II omfattar 

vignings-, mottagnings- och invigningsgudstjänster. 

Den nu aktuella kyrkohandboken beslutades 1986 

och 1987. 

• Den svenska evangelieboken, den sjunde i ordningen 

och antagen 2003 (den förra antogs 1983), med 

bibeltexter för kyrkoårets alla söndagar och andra 

kyrkliga högtider. I evangelieboken finns tre årgångar 

med gammaltestamentlig text, en text ur de nytesta 

ment liga breven och en evangelietext. Gemensam 

för varje sön- och helgdag är ett tema som också 

styrt urval av en särskild psaltarpsalm och präglat 

”dagens bön” som beds före bibelläsningarna. 

• Den svenska psalmboken med psalmtexter och melodier, 

senast antagen 1986. De 325 första psalmerna 

är gemensamma för ett stort antal svenska samfund 

efter ett gemensamt förarbete. 

• En liten bönbok med böner för olika tider och tillfällen, 

i sin första upplaga utgiven under tidig reformationstid 

och senast antagen 2005. 

Evangelieboken och bönboken hittar man normalt efter 

psalmerna i psalmboken, men de finns också i egna 

utgåvor. I anslutning till bönboken står Martin Luthers 

Lilla katekesen, nu i ny översättning. 

dop, kyrkotillhörighet och 

medlemskap 

”Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka med rum för 

alla, för den sökande och tvivlande likaväl som för 

den trosvisse, för den som har hunnit kortare likaväl 

som den som hunnit längre på trons väg”, heter det i 

kyrko ordningen. Formuleringen härrör från det beslut 

om kyrkotillhörighet som trädde i kraft den 1 januari 

1996. Också reglerna för att tillhöra Svenska kyrkan är 

ett viktigt uttryck för kyrkans identitet. 

”Kyrkan har ett uppdrag att se till att alla människor 

nås av erbjudande om dop”, heter det i det biskopsbrev 

om dopet som gavs ut 2011. Dopet är huvudvägen 

in i kyrkan. Den som döps i Svenska kyrkans ordning 

tillhör därmed Svenska kyrkan. Den som har döpts i 

någon annan kristen kyrkas ordning kan genom att anmäla 

sig bli medlem i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan 

erkänner varje dop som skett i Faderns och Sonens och 

den helige Andes namn med rent vatten genom begjutning 

eller nedsänkning. 



FÖRDJUPNING 

Bibelöversättningar 

Bibeln är den självklara och omistliga grunden för 

svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. där har människors 

möten med gud skrivits ned. olika – och i många 

fall mycket speciella – människor beskriver, bearbetar 

och drar slutsatser av både sina egna gudsmöten och de 

berättelser som först muntligt vandrade mellan människor 

och sedan skrevs ned. 

Från 1526 till 1917 

Bibeln är ”både människors och guds ord”, som det heter 

i Befrielsen. stora boken om kristen tro. För bibelforskningen 

handlar det om att med vanliga vetenskapliga 

metoder försöka klargöra hur texterna kommit till och 

också tydliggöra innebörden i de bibliska texterna, 

”medan kyrkan söker efter de tolkningar som svarar på 

trons frågor”. 

den första stora svenska bibelöversättningen var nya 

testamentet 1526. Utgivningen fullföljdes med den första 

helbibeln på svenska 1541, ofta kallad gustav vasas bibel. 

det betyder inte att detta var de första översättningarna 

av bibeltext till svenska. redan kring år 1500 gavs Uppenbarelseboken, 

Josuas bok och domarboken ut på 

svenska. 

gustav vasas bibel fick 1618 en översyn under gustav 

ii adolfs tid och kallades då gustav ii adolfs bibel. En ny 

revision, med namn efter karl Xii, kom ut 1703 efter påtryckningar 

från kungen och efter att flera riksdagar utan 

resultat diskuterat det förslag som lagts fram 1693 av 

en av tidens stora kyrkliga giganter, den blivande ärkebiskopen 

Eric Benzelius den äldre (1632–1709). 

gustav iii beslutade 1773 att tillsätta en kommission 

för översättning och förslag lades fram – ett redan 1774 

och ett vid 1793 års firande av Uppsala mötes 200-årsjubileum. 

Förslagen föll av rädsla för att mista de gamla 

kända ordalydelserna. inte förrän 1917 kom ett slutförslag 

som antogs. den kallades gustaf v:s bibel. En överdrivet 

elak kommentar var att efter 144 års arbete var förslaget 

förhastat och redan efter en dag förlegat. självfallet 

kunde man inte hur länge som helst vara utan någorlunda 

moderna bibeltexter. därför gav kommissionen ut ett 

stort antal översättningar under sin livstid. två av översättningarna 

av nya testamentet, från 1883 och 1908, 

godkändes för användning i kyrka och skola. dessa kallas 

för normalupplagor av Bibeln. 

Bibelns innehåll 

den nu använda Bibeln, utgiven 2000 och 2001, innehåller 

i gamla testamentet de fem moseböckerna, historiska 

böcker, poetiska böcker och profetiska böcker. där finns 

också gamla testamentets apokryfiska skrifter med. så 

har det varit i alla mer officiella svenska bibel över sättningar 

utom 1917 års. ingen kallar den carl Xvi gustafs 

bibel, också det ett tecken på nya relationer mellan stat 

och kyrka. översättningen beslutades inte av riksdagen 

utan för svenska kyrkans del av kyrkomötet. det breda 

ekumeniska och judiska deltagandet i Bibelkommissionens 

arbete ledde till att ett stort antal samfund nu 

använder denna översättning. 

nya testamentet innehåller de fyra evangelierna, 

apostlagärningarna, de bibliska breven (epistlarna) och 

Uppenbarelseboken. 

2001 års utgåva innehåller förutom bibeltexten både 

noter och parallellhänvisningar i motsats till den första 

utgåvan. att de saknades i utgåvan 2000 hängde samman 

med tidsbrist i översättningsarbetet förenat med 

en stark önskan från många trossamfund att få ta Bibeln 

i dess nya översättning i bruk vid millennieskiftet. något 

beslut har inte fattats om att 1917 års översättning inte 

gäller. 

Andra bibelöversättningar 

Utöver Bibelkommissionens översättning finns flera andra 

versioner, en del av dem välkända och ofta använda. 

några av dem kan man se som ”enmansöversättningar”. 

det gäller fribaptisten helge Åkessons (1831–1904) 

översättning av nya testamentet som gavs ut 1911. 

det gäller också david hedegårds (1891–1971) mycket 

spridda översättning av nya testamentet från 1964–65. 

hedegård växlade flera gånger i sin samfundstillhörighet 

men stod hela tiden för en konservativ bibeltolkning. Bo 

giertz översättning av nya testamentet kom ut ungefär 

samtidigt med Bibelkommissionens översättning, nt 81. 

1998 gav stiftelsen svenska Folkbibeln ut sin översättning 

av hela Bibeln, kallad just Folkbibeln. den ligger i sin 

översättning mycket nära grundtexterna. 

man hittar i dag både Bibelkommissionens översättning 

och Folkbibeln, liksom bibelöversättningar till andra 

språk än svenska, på internet. 

Ny översättning? 

diskussionen om nästa bibelöversättning är redan i 

gång. det har gått mer än 40 år sedan den nu gällande 

översättningen av nya testamentet kom ut, nt 81. 

risken är stor att nya generationer har svårt att ta till sig 

den språkliga utformningen och bibelvetenskapen har 

utvecklats. de första nya provöversättningarna väntas 

komma ut under 2014. 


Ett barn får döpas när dess vårdnadshavare begär 

det och en vuxen när han eller hon begär att bli döpt 

till kyrkans tro och vill leva med församlingen i Kristi 

gemenskap. Den som är döpt får inte döpas igen. Dopgudstjänsten 

ska ledas av en präst. I en nödsituation 

kan emellertid var och en som är döpt förrätta dop. 

Som fadder kan den antecknas som är döpt och som är 

villig att dela ansvaret för den döptes kristna fostran. 

Man kan också, som det heter i kyrkoordningen, i 

avvaktan på dop tillhöra Svenska kyrkan utan att vara 

döpt, vilket motiveras av den öppenhet som nyss beskrivits. 

Man blir då medlem genom anmälan. 

Teologiskt sett är ett sådant medlemskap ett steg på 

vägen mot dop, heter det om dopet i biskopsbrevet Att 

leva i dopet. Möjligheten att själv anmäla sig eller anteckna 

ett barn som medlem i avvaktan på dop får ses 

som ett uttryck för samma tolerans som gör att var och 

en ges möjlighet att i en folkkyrka som Svenska kyrkan 

få växa i tron i sin egen takt. 

gemensamt uppdrag – delat 

ansvar 

Den episkopala strukturen 

Svenska kyrkan är en episkopal kyrka. Det är en del av 

Svenska kyrkans identitet och självförståelse. Svenska 

kyrkans episkopala struktur framgår formellt både i lagen 

om Svenska kyrkan och i kyrkoordningen. Det ska 

för varje stift finnas en biskop med ansvar för ledning 

och tillsyn, vilket bland annat sker genom biskopens 

visitation i församlingarna. Biskopen har vigningsansvaret. 

Ingen annan än en biskop kan viga till någon av 

Svenska kyrkans vigningstjänster. 

Domkapitlet, med biskopen som ordförande, spelar 

en viktig roll i tillsynen och vid antagning av präst- och 

diakonkandidater. För att markera ansvaret för helheten 

i stiftets verksamhet är biskopen också ordförande 

i stiftstyrelsen. 

I biskopens uppdrag ingår att leda och inspirera, att 

viga till uppdragen inom kyrkans vigningstjänst och 

vara en herde för både de vigda och församlingarna. 

Biskop och domkapitel har ett särskilt ansvar för att 

kyrkans lära och ordning följs. I Augsburgska bekännelsen 

sägs att biskopen ska bära omsorg om att evangelium 

förkunnas rent och tas emot rätt i församlingarna. 

Biskoparna har ansvar för kyrkan som helhet och 

varje biskop har ett särskilt ansvar i sitt stift. Ärkebiskopen 

är Svenska kyrkans främste företrädare. 


Biskopen ska själv förkunna evangelium i ord och 

handling och därutöver bland annat ansvara för att 

evangelium även i övrigt förkunnas rent och klart och 

för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse 

och ordning, svara för ledning och tillsyn samt vårda 

och värna kyrkans enhet. 

Biskopens uppdrag får sitt organisatoriska uttryck 

bland annat i att Biskopsmötet numera har en i kyrkoordningen 

reglerad roll, att samtliga biskopar med ärkebiskopen 

som ordförande ingår i och utgör en majoritet 

i kyrkomötets läronämnd, att Biskopsmötet 

ska yttra sig till kyrkostyrelsen innan den fattar beslut 

i viktigare teologiska och ekumeniska frågor samt att 

ärke biskopen är självskriven ordförande i kyrkostyrelsen 

och stiftsbiskoparna ordförande i domkapitel och 

stiftsstyrelse. 

NOTERAT 

Ärkebiskopar i svenska 

kyrkan 

den nuvarande ärkebiskopen i svenska kyrkan är 

den sextionionde. den förste var stefan 1164–1185. 

den förste evangelisk-lutherske ärkebiskopen var 

Laurentius Petri (1499–1573), en av reforma to rer na, 

ärkebiskop i 42 år. Jakob Ulvsson (1430- talet–1521) är 

den ärkebiskop som innehaft detta ämbete längst, i 

46 år från 1469 till 1515. detta är ärkebiskoparna från 

och med tillkomsten av kyrkomötet: 

· henrik reuterdahl 1856–1870 

· anton niklas sundberg 1870–1900 

· Johan august Ekman (1845–1913) 1900–1913 

· nathan söderblom 1914–1931 

· Erling Eidem 1931–1950 

· yngve Brilioth 1950–1958 

· gunnar hultgren 1958–1967 

· ruben Josefson 1967–1972 

· olof sundby 1972–1983 

· Bertil Werkström 1983–1993 

· gunnar Weman (1932–) 1993–1997 

· kg hammar (1943–) 1997–2006 

· anders Wejryd (1948–) 2006– 

Allt detta pekar åt samma håll, nämligen på ett tydligt 

markerat biskopsämbete, även om det inte helt ser 

ut som i merparten andra kyrkor. Svenska kyrkan har 

sina egna särskilda särdrag, varav ett är ett starkt organiserat 

lekmannainflytande. 

Den episkopala strukturen är också ett uttryck för 

och ett skydd av de övriga vigningstjänsterna i Svenska 

kyrkan, det vill säga Svenska kyrkans ämbete i stort. 

Tidigare användes det senare ordet, men i kyrkoord- 



ningen används nu begreppet vigningstjänst. Det hindrar 

inte att man kan använda begreppet ämbetssyn i 

diskussionen. 

Svenska kyrkans biskopar ingår i motsats till biskoparna 

i Den Danske Folkekirke och Den Norske Kirke 

i den apostoliska succession som flera kyrkor – främst 

Romersk-katolska kyrkan samt de ortodoxa och anglikanska 

kyrkofamiljerna – fäster stor vikt vid, men som 

Svenska kyrkan inte ser som avgörande för utövandet 

av biskopsämbetet. 

Den apostoliska successionen är den obrutna kedja 

av vigningar som inleddes med Petrus som biskop i 

Rom. Att denna kedja är obruten för Svenska kyrkans 

del beror på att Laurentius Petri 1531 vigdes till biskop 

av den i Rom vigde Västeråsbiskopen Petrus Magni 

(1460–1534). För Svenska kyrkan handlar det främst 

om ytterligare ”ett uttryck för att bevara troheten mot 

kyrkans grund”, som det heter i biskopsbrevet Biskop, 

präst och diakon i Svenska kyrkan från 1990. 

Svenska kyrka ns förtroendevalda 

Svenska kyrkans tydliga episkopala karaktär och vigningstjänstens 

betydelse är i Svenska kyrkan kombinerad 

med de förtroendevaldas demokratriska inflytande. 

l den kristna kyrkan har det folkliga ansvarstagandet 

en lång tradition. Så långt tillbaka som på 400-talet beskrivs 

uppdrag av detta slag i församlingarna. Då den 

kristna kyrkan kom till Sverige fick detta ansvarstagande 

omedelbart en stark ställning. Till detta bidrog den 

lokala självstyrelse som allmänt utvecklades i Sverige. 

Svenska kyrkan har alltså genom hela sin historia gett 

en stark ställning åt sina förtroendevalda, vilka mestadels 

är lekmän. Också det är en del av Svenska kyrkans 

identitet och självförståelse. 

I dag möter vi inflytandet för de förtroendevalda i de 

nya beslutsstrukturer som byggts upp lokalt, i stiften 

och på nationell nivå under de senaste 150 åren: 

• Nya beslutsorgan har vuxit fram på lokal nivå, först 

genom en kyrkostämma och senare kyrkoråd och 

kyrkofullmäktige. De nya organen har steg för steg 

fått en starkare och aktivare roll. 

• Kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande i alla 

viktigare organ har avskaffats. Ordföranden väljs 

bland de övriga ledamöterna. 

• Också på stiftsnivå har i lag eller kyrkoordning reglerade 

förtroendevalda organ tillkommit, tidigare 

genom stiftsting och stiftsråd och numera genom 

stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser. 

• Lekmannarepresentationen har förstärkts i domkapitlen, 

först genom regeringens utnämning av 

lekmannaledamöter, nu genom att förtroendevalda 

stiftsorgan utser val av domkapitelsledamöter. 

• Lekmännen har genom elektorer valda av de förtroendevalda 

på lokal nivå fått rätt att delta vid val av 

biskop. Valen var förr så kallade presentationsval. 

Tre förslag överlämnades till regeringen som sedan 

utnämnde en av dessa kandidater. Nu är stiftens biskopsval 

direkt avgörande. 

• Kyrkomötet bestod till en början av sextio lekmannaledamöter 

och sammanlagt lika många valda 

präster och självskrivna biskopar. Ärkebiskopen var 

självskriven ordförande. En mansålder senare höjdes 

andelen lekmän. I det nuvarande betydligt utökade 

kyrkomötet finns ingen kategoriindelning och 

ingen självskrivenhet – alla ledamöter är valda och 

ordföranden väljs bland ledamöterna. 

• Nya och starkare förtroendevalda organ har tillkommit 

på nationell nivå, först Svenska kyrkans 

centralstyrelse och sedan kyrkostyrelsen, liksom en 

organisation med nämnder och råd. 

NOTERAT 

antalet valda minskar 

antalet förtroendevalda i svenska kyrkan har uppskattats 

till cirka 35 000, vilket inbegriper ersättare 

i beslutande organ på den lokala nivån. antalet 

ordinarie ledamöter i dessa organ är cirka 20 000. till 

detta kommer stiftsfullmäktige i de 13 stiften med 

cirka 900 ledamöter och kyrkomötet med cirka 250 

ledamöter. 

i de beredande och verkställande organen – kyrkoråd, 

kyrkonämnd, stiftsstyrelse och kyrkostyrelse 

– finns cirka 12 500 ordinarie platser att besätta. 

de allra flesta av dem är också ledamöter i det 

beslutande organet och många finns på två eller tre 

nivåer i svenska kyrkan. dubbelräkningen blir därför 

betydande om man adderar siffrorna. 

Under ett drygt decennium har det skett en 

minskning av antalet förtroendevalda, kanske i storleksordningen 

10 000. med de beslut som nu fattats 

kommer antalet kyrkofullmäktigeledamöter att 

minska ytterligare. 

trots minskningen finns det fortfarande ett mycket 

tätt och välbesatt lokalt nät av förtroendevalda i 

svenska kyrkan som har att ta ansvar för att församlingens 

grundläggande uppgift blir utförd och dess 

förvaltning skött, faktiskt mer än en förtroendevald 

på varje anställd. 


Från dubbelt till delat ansvar 

Ansvarsfördelningen mellan förtroendevalda och präster 

beskrevs under 1900-talets andra hälft ofta som 

»den dubbla ansvarslinjen». 

Det är ett bra uttryck eftersom det klargör att det 

finns ett dubbelt ansvar i den meningen att det är delat 

mellan dem som är ämbetsbärare och vigts till tjänst i 

Svenska kyrkan och de förtroendevalda, ofta lekmän. 

Det finns också ett dubbelt ansvar i den meningen att 

ansvaret, både för dem som vigts till sin tjänst och för 

dem som valts till ett uppdrag, omfattar såväl de yttre 

förhållandena (ekonomi, organisation, egendom) som 

de inre (tro, lära, bekännelse). 

Samtidigt kan ”den dubbla ansvarslinjen” vara förvirrande. 

Det är svårt att riktigt se den bild som begreppet 

försöker förmedla, nämligen kombinationen av 

folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. 

Det kan också tolkas som sin motsats. 

Under senare år har det allt oftare ersatts av ett annat 

och mer lättförståeligt uttryck: Gemensamt uppdrag – 

delat ansvar. 

Det synsättet kan också härledas till den ursprungliga 

betydelsen av ordet lekman. Det härrör från laikos, 

som är grekiska och betyder ”tillhörig folket”. 

Det bygger i sin tur på laos, som betyder folk och som 

egentligen då det användes i den tidigaste kyrkan innefattade 

alla i gudsfolket, alltså även vigda biskopar, 

präster och diakoner. 

Redan av lagen om Svenska kyrkan framgår att 

Svenska kyrkans verksamhet ska bedrivas i samverkan 

mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete. 

En av de vanligaste missuppfattningarna inom 

Svenska kyrkan har genom åren varit att »om prästen 

sköter det andliga så svarar kyrkorådet för det praktiska». 

Det allmänna prästadömet, som grundas i tron 

och dopet, ger alla troende och döpta tillsammans ansvaret 

för att församlingarnas grundläggande uppgift 

blir utförd. De förtroendevaldas ansvar avser inte bara 

de praktiska kyrkliga frågorna. Inte heller bär prästen 

ansvaret för enbart kyrkans andliga liv. 

Tydligt betonas alltså i kyrkoordningen att kyrkans 

verksamhet bärs upp av det ansvar som utövas av såväl 

de kyrkotillhöriga i vid mening, särskilt de förtroendevalda, 

som av dem som är vigda till uppdragen inom 

kyrkans vigningstjänst. Det är inte två helt skilda former 

av ansvar. Det här får praktiska konsekvenser. Vare 

sig de som innehar vigningstjänst (”kyrkans ämbete”) 

eller de förtroendevalda kan gå in i prövningen, till exempel 

i kyrkorådet, av en fråga med bundna mandat. 

Till processen hör en dialog med ett ömsesidigt lyssnande. 

Därefter kommer det slutliga ställningstagan- 


det. Inte heller är Svenska kyrkans organisation och ett 

arbete i demokratisk ordning något från kyrkans väsen 

skilt. Det fångas i Anne-Louise Erikssons beskrivning 

av demokratin i Svenska kyrkan som ”en pågående uppenbarelse, 

den form och den procedur genom vilken 

Gud ger sig till känna och genom vilken vi blir kyrka” 

i Demokrati och kyrka. En reflexion över Svenska kyrkans 

demokratiska identitet. 

Ekumenik och kyrkogemenskap 

”Då skall världen tro på att du har sänt mig” 

Ekumenik och kyrkosamverkan är en del av Svenska 

kyrkans identitet, grundad på Jesu ord att vi alla ”ska 

bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, 

också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du 

har sänt mig.” 

I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi ”en 

enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. ”Det är 

därför vår oeftergivliga ekumeniska uppgift att låta 

denna enhet, som alltid är Guds gåva, bli synlig”, har 

Europeiska kyrkogemenskapen skrivit i Charta Oecumenica 

– Riktlinjer för det växande samarbetet mellan 

kyrkorna i Europa, ett dokument gemensamt för katoliker, 

ortodoxa, anglikaner, gammalkatoliker, lutheraner 

och reformerta. 

Ändå har kyrkan, som ju egentligen bara – som det 

heter i Befrielsen. Stora boken om kristen tro – kan vara 

en enda, blivit kyrkor i pluralis: 

”… någon gång under resans lopp kom ordet kyrka 

att beteckna olika kyrkor, som skiljer sig från varandra 

och inte sällan står i konflikt med varandra. Själva 

enhetsordet kyrka har förvandlats till uttryck för sin 

motsats, splittringen. Och dop och nattvard, enhetstecknen, 

de som skulle göra alla till en enda kropp, har 

i stället blivit tecken för det som skiljer kristna åt.” 

Svenska kyrkan brukar med hänvisning till sin ekumeniska 

historia beskriva sig som en brokyrka som kan 

upprätthålla goda kontakter i skilda ekumeniska riktningar. 

Svenska kyrkan har kunnat spela en roll i både 

internationella och inhemska ekumeniska organisationer 

och har dessutom fört samtal om kyrkosamverkan 

med flera andra samfund. 

Teologiska samtal har förts i olika sammanhang 

med Romersk-katolska kyrkan. Svenska kyrkan har 

ställt sig bakom den gemensamma deklaration om rättfärdiggörelsen 

som arbetats fram av katolska kyrkan 

och de lutherska kyrkorna för att bilägga den flerhundraåriga 

tvist som funnits. Frälsning och rättfärdiggörelse 

kan enligt lutherskt synsätt inte vinnas genom 



goda gärningar (eller för den delen, som förekom vid 

tiden för reformationen, avlatshandel), utan endast genom 

tro på Jesus och att han har sonat våra synder. 

I dialogen mellan de lutherska kyrkorna och katolska 

kyrkan har man från båda håll konstaterat att man 

genom olika språkbruk och terminologi talat förbi varandra 

på många punkter och att kyrkorna nu står så 

nära varandra i frågan om rättfärdiggörelsen att fördömandena 

från reformationstidens skrifter inte längre 

är tillämpliga. Frågan ska därför inte ses som kyrkoskiljande. 

Efter reformationen hade den forna katolska kyrkoprovinsen 

i Norden av Rom formellt betraktats som 

missionsområde fram till 1953, men egentligen hade 

väl aldrig katolicismen lämnat Sverige. Dels fanns katolska 

präster kvar långt efter reformationen, dels behöll 

en del medborgare sin katolska tro. 

Efter 1781, då det åter blivit tillåtet att bilda en katolsk 

församling, fanns det som mest cirka 2 000 ka- 

FÖRDJUPNING 

överenskommelser om kyrkogemenskap 

Borgåöverenskommelsen 

den kanske mest uppmärksammade ekumeniska 

överenskommelsen i nyare tid för svenska kyrkans del 

är den överenskommelse 1993 som fått namnet Borgåöverenskommelsen 

(The Porvoo 10 Declaration). Bakom 

Borgåöverenskommelsen stod vid bildandet 1993 följande 

kyrkor: 

de fyra evangelisk-lutherska folkkyrkorna i norden, 

nämligen islands kyrka, Evangelisk-lutherska kyrkan 

i Finland, den norske kirke, svenska kyrkan, Estniska 

evangelisk-lutherska kyrkan och Evangelisk-lutherska 

kyrkan i Litauen. 

vidare de fyra anglikanska kyrkorna på de brittiska 

öarna och irland: Engelska kyrkan (church of England), 

kyrkan i Wales (church in Wales), skotska episkopala 

kyrkan (the scottish Episcopal church) och irländska 

kyrkan (church of ireland) . ytterligare två anglikanska 

kyrkor, båda av det mindre slaget, ingår, nämligen spanska 

episkopalkyrkan (iglesia Episcopal de España) och 

Lusitanska kyrkan i Portugal (igreja Lusitana). 

2010 anslöt sig också den danske Folkekirken. Lettlands 

evangelisk-lutherska kyrka är observatör. 

Borgåöverenskommelsen är i hög grad en fortsättning 

på den relation med Engelska kyrkan som svenska kyrkan 

etablerade redan 1909. Lars österlin har i Svenska kyrkan 

i profil betecknat den överenskommelse som då ingicks 

10 Porvoo är det finska namnet på Borgå. 

toliker i Sverige. Ett apostoliskt vikariat (en titel som 

används då det inte finns något stift, ofta i missionsområden) 

inrättades 1783. 1837 byggdes S:ta Eugenia katolska 

kyrka vid Kungsträdgården. Den förste katolske 

biskopen i Sverige vigdes 1862 och efter en vågdal, då 

det bara fanns ett par hundra katoliker i Sverige, var 

antalet år 1900 åter uppe i något mer än 2 000. 

1953 hade ändå stor principiell betydelse eftersom 

Stockholms katolska stift då inrättades. S:t Eriks kyrka 

på Södermalm invigdes 1892. Som domkyrka invigdes 

den 1983, 200 år efter att det apostoliska vikariatet i 

Sverige inrättats. 

Genom en halvsekellång invandring från länder 

med en dominerande katolsk kyrka har den katolska 

befolkningen i Sverige sedan ökat kraftigt. 2011 betjänade 

det katolska stiftet cirka 90 000 personer. 

Samtalen i Sverige har mot den här bakgrunden 

bland annat lett fram till gemensamma teologiskt och 

pastoralt inriktade dokument om dopets innebörd och 

om nattvardsgemenskap som ”det första exemplet i 

modern tid på en djupgående dialog” mellan två kyrkosamfund. 

Från anglikanskt håll godtogs svenska kyrkans 

biskopsämbete som infogat i den obrutna apostoliska 

successionen, liksom den ordning i vilken svenska kyrkan 

reglerade präst- och biskopsämbetena. medlemmar i 

svenska kyrkan gavs rätt att delta i nattvarden och präster 

i svenska kyrkan fick rätten att predika i anglikanska 

kyrkor. 

Borgåöverenskommelsen innebär ett ömsesidigt 

erkännande av varandras kyrkor, förkunnelse, sakramentsförvaltning 

och ämbeten. de deltagande kyrkorna 

förpliktigar sig bland annat till att dela varandras liv och 

resurser, välkomna varandras medlemmar att motta 

sakrament och pastorala tjänster, betrakta varandras 

döpta medlemmar som medlemmar i den egna kyrkan, 

välkomna utlandsförsamlingarna i de inhemska kyrkornas 

liv samt välkomna dem som vigts till biskop, präst eller 

diakon att utöva sitt ämbete utan att ordineras på nytt. 

Filippinerna och Tyskland 

kyrkomötet beslutade 1995 om nattvards- och kyrkogemenskap 

med oberoende Filippinska kyrkan, (iglesia 

Filipina independiente, iFi). överenskommelsen innebär 

också ett erkännande av varandras ämbeten. iFi utbildar, 

viger och anställer kvinnor som är präster. sitt ekumeniska 

samarbete i övrigt har iFi främst med gammalkatolska 

och anglikanska kyrkor. iFi bildades genom en utbrytning 


konsekvenser, om giftermål över samfundsgränsen och 

det även internationellt uppmärksammade om biskopsämbetet. 

För Svenska kyrkans del skedde ett positivt genombrott 

i förhållande till Romersk-katolska kyrkan i samband 

med Johannes Paulus II:s (1920–2005) besök i 

Sverige 1989 och firandet i Rom 1991 av 600-årsminnet 

av Heliga Birgittas kanonisation. Ärkebiskop Bertil 

Werkström (1928–2010) och Johannes Paulus fick då 

en god personlig relation som var betydelsefull. 

Under ett tjugotal år har också kontakterna mellan 

Svenska kyrkan och de ortodoxa och österländska 

kyrkorna i Sverige vuxit i styrka. Samtal pågår. Den 

starkt ökade invandringen har gjort att det 2011 finns 

ett 15-tal ortodoxa och österländska kyrkor med cirka 

120 000 personer i Sverige. 

Allt har dock inte varit en skär ekumenisk lycka. 

Svenska kyrkan har haft en mer liberal teologisk hållning 

än många andra kyrkor. Relationen till flera kyr- 

ur den katolska kyrkan 1902. Utbrytningen berodde dels 

på svårigheten för filippinska medborgare att bli präster 

i katolska kyrkan, dels på politiska motiv som speglade 

den kamp för nationellt självbestämmande som då fördes 

mot spanien. 

2003 ingick svenska kyrkan och Evangeliska kyrkorna 

i tyskland (Evangelische Kirchen Deutschlands, EKD) ett 

avtal om kyrkogemenskap. avtalet bekräftar prediko- 

och nattvardsgemenskapen mellan svenska kyrkan och 

Ekd:s medlemskyrkor, men också utbyte av präster, 

diakoner och teologie studerande, liksom gemensamma 

fortsatta samtal och arrangemang. Ekd är en sammanslutning 

av självständiga lutherska, reformerta och 

förenade, man brukar tala om unierade 11 , kyrkor (de 

senare med både luthersk och reformert tradition och 

kyrkosyn). 

de evangelisk-lutherska kyrkorna i tyskland finns 

också inom Förenade Evangelisk-Lutherska kyrkorna 

i tyskland, Vereinigte Evangelisch-Lutherische Kirchen 

Deutschlands (VELKD) 

Svenska överenskommelser och samtal 

samtalen mellan svenska kyrkan och metodistkyrkan i 

sverige ledde 1993 till en överenskommelse om en långtgående 

kyrkogemenskap. teologiskt står metodismen 

nära både de anglikanska och de lutherska kyrkorna 

och också dess episkopala struktur underlättade överenskommelsen. 

överenskommelsen mellan svenska 

kyrkan och metodistkyrkan i sverige omfattade en 

fördjupad förkunnelse- och sakramentsgemenskap och 

11 ska inte förväxlas med unierade österländska kyrkor som är 

unierade i förhållande till romersk-katolska kyrkan. 


kor, såväl i Sverige som internationellt, blev i flera fall 

kärvare då Svenska kyrkan fattade beslut om prästvigning 

av kvinnor. Situationen komplicerades i några fall 

då flera biskopstjänster fick kvinnor som innehavare. 

Något av en kris i några av Svenska kyrkans ekumeniska 

kontakter inträffade också då Svenska kyrkan 

beslutade om kyrklig vigsel vid äktenskap mellan personer 

av samma kön. Det fanns också en kritik mot att 

det inte funnits ett tillräckligt samråd till exempel inom 

Borgågemenskapen och Lutherska världsförbundet. 

Den katolska hållningen, liksom uppfattningen hos de 

ortodoxa och österländska kyrkorna, har likaså varit 

kritisk, liksom reaktionen inom några av de inomkyrkliga 

fromhetsriktningarna och frikyrkorna. 

Svenska kyrkan har för sin del hävdat att både det 

lutherska och det ekumeniska samarbetet måste tåla 

skilda uppfattningar, även i för de olika kyrkorna viktiga 

frågor. För Svenska kyrkan har det varit viktigt att 

fatta de beslut som nämnts. 

ett erkännande av varandras nattvard, liksom vigning/ 

ordinering av präst/äldste. möjligheten till organisatorisk 

gemenskap i form av samarbetskyrkor lyftes fram när 

överenskommelsen ingicks. En sådan kyrka fanns då 

redan i huskvarna. 

svenska kyrkan och svenska missionskyrkan, tidigare 

svenska missionsförbundet, inledde samtal 1965 men 

inte förrän 2006 ingicks en överenskommelse om kyrkogemenskap 

mellan de båda samfunden. i den underströk 

man den gemensamma bekännelsen och förband sig att 

arbeta för en fördjupad gemenskap. 

den praktiska betydelsen av överenskommelsen var 

att man erkände giltigheten i varandras vigningstjänster 

(respektive ordinerade tjänster), liksom att man ömsesidigt 

välkomnade varandra att ta emot sakrament och 

pastorala tjänster. 

samtal har också sedan 1998 förts mellan svenska 

kyrkan och svenska Baptistsamfundet (sB), också det en 

kongregationalistisk kyrka. Baptisternas grundläggande 

uppfattning är att dopet sker av tro och man godtar 

inte barndop. samtal har inte lett till någon ekumenisk 

överenskommelse om kyrkogemenskap, men har fört 

samfunden närmare varandra trots att man har olika 

dopsyn. 

Eftersom svenska missionskyrkan, svenska Baptistsamfundet 

(sB) och metodistkyrkan i sverige bildat ett 

nytt och gemensamt trossamfund, Equmeniakyrkan, 

kommer samtal att föras om de framtida relationerna 

mellan denna kyrka och svenska kyrkan. 



Kyrkogemenskap över gränserna 

Kyrkogemenskap är mer än ekumeniska samtal och 

ekumeniska överenskommelser i enskilda frågor. Kyrkogemenskap 

är just det som ordet säger, alltså en 

längre gående gemenskap kyrkorna emellan där man 

inte bara respekterar utan också accepterar viktiga delar 

av varandras ordning, till exempel i fråga om medlemskap, 

dop och ämbete. Beslut om kyrkogemenskap 

fattas av kyrkomötet. En djupare genomgång av den 

kyrkogemenskap som Svenska kyrkan gått in i finns i 

fördjupningstexten på föregående uppslag. 

Den mest självklara kyrkogemenskapen har Svenska 

kyrkan med andra kyrkor i Lutherska världsförbundet 

(LVF). Därutöver finns bland annat Borgåöverenskommelsen 

med delar av den anglikanska kyrkogemenskapen, 

liksom överenskommelser med de tyska 

evangeliska kyrkorna, Svenska Missionskyrkan och 

Metodistkyrkan i Sverige. De två senare ingår i den nya 

Equmeniakyrkan. Mellan denna kyrka och Svenska 

kyrkan kommer samtal att föras mot bakgrund av de 

nya förhållanden som gäller. 

Det finns också församlingar och stift som etablerat 

kontakt med vänförsamlingar och vänstift på olika 

håll i världen. 2012 års kyrkomöte har beslutat att om 

ett stift vill ingå ett vänstiftsavtal med en kyrka som 

Svenska kyrkan inte har någon ekumenisk överenskommelse 

med, ska detta godkännas av kyrkostyrelsen 

efter hörande av Biskopsmötet. Om en församling vill 

ingå ett vänförsamlingsavtal med en sådan kyrka ska 

detta godkännas av domkapitlet. 

dialog med andra religioner 

Religionsdialog i dag 

Kontakten och dialogen mellan religionerna sker i internationella 

samtal via ekumeniska organisationer 

som Svenska kyrkan tillhör. Inom Kyrkornas världsråd 

(KV), Lutherska världsförbundet (LVF), Europeiska 

kyrkokonferensen och Sveriges Kristna Råd (SKR) 

finns särskilda program och projekt för interreligiös 

dialog. Alla dessa organisationer har gett ut dokument 

med rapporter om de interreligiösa samtal som förts. I 

dessa samtal har ofta också pastorala frågor, till exempel 

vigsel överreligionsgränserna, tagits upp. Det interreligiösa 

samtalet sker emellertid i Sverige. 

Religionsdialogen har för de kristna kyrkorna hittills 

i hög grad skett med de båda andra abrahamitiska 

religionerna, alltså judendom och islam. Även i Sverige 

finns en längre tradition beträffande judendom och 

kristendom än dialogen mellan kristendom och islam 

som har inletts under senare år. Dialogen med judendomen 

beskrivs ibland som ekumenisk. Så såg exempelvis 

schweizaren Karl Barth (1886–1968), en av 

1900- talets ledande teologer, på saken. Relationen till 

judar och judendom i Vatikanen hanteras av en särskild 

kommission inom Rådet för kristen enhet, medan 

relationerna med andra religioner ryms inom Kommissionen 

för interreligiös dialog. 

Ambitionen i de interreligiösa samtalen är att uppnå 

ökat förtroende, stärka relationerna mellan religionerna, 

bearbeta den kristna självbilden i dessa sammanhang 

och diskutera religionerna i konfliktsituationer 

(till exempel Mellanöstern och Sudan). 

Längst historia har även inom Svenska kyrkan dialogen 

mellan judendom och kristendom. 2001 antog 

kyrkomötet dokumentet Guds vägar, judendom och 

kristendom. Dialogen med islam har vuxit något under 

senare år. Sveriges interreligiösa råd kommer att 

beskrivas längre fram. 

Det är viktigt att betona att religionsdialog inte 

handlar om att överge den egna tron. ”Kristna som vill 

möta troende från andra religioner och som vill reflektera 

över den egna tron i förhållande till tro i andra religioner 

behöver framför allt bemöda sig om att utforska 

den egna tron”, skriver Kajsa Ahlstrand i Sann mot sig 

själv – öppen mot andra: 

”En kristen teologi om andra religioner går inte ut på 

att försöka åstadkomma något slags minsta gemensamma 

nämnare för människor av olika tro. --- Vi kan 

frimodigt hålla fast vid den tron och möta människor 

och tankar i andra religioner i Jesu efterföljd som en 

tjänande, vittnande, befriande, läkande och fredsstiftande 

kyrka.” 


FÖRDJUPNING 

abrahams barn och sveriges möte med judendom 

och islam 

Abrahams barn 

i judendom, kristendom och islam har abraham (om 

vilken det brukar hävdas att han levde halvtannat årtusende 

före Jesus) en central plats. 

För judarna är abraham den store patriarken, en stamfar 

för det judiska folket, gudsfolket. det förbund abraham 

slöt med gud innebar enligt den judiska traditionen 

att judarna blev guds utvalda folk med löfte om ett eget 

land. det berättas om abraham i judarnas heliga bok 

tanak, som delvis motsvarar gamla testamentet i Bibeln. 

Berättelserna fördes under mycket lång tid vidare genom 

muntlig tradition som successivt fördes över till skrift. 

sannolikt fanns de skrifter som i dag utgör gamla testamentet 

samlade något hundratal år före kristi födelse 

med vår tideräkning. 

i kristendomen är abraham den stora ursprungsgestalten 

i gamla testamentet, skildrad framför allt i Första 

moseboken, portalfiguren under en lång tid med profeter 

och profetior om messias, Frälsarens, ankomst. särskilt 

Paulus lyfter fram abrahams tro på en gud. också för 

kristendomen är abraham en religionsgrundare. att 

Bibeln innehåller både gamla testamentet och nya testamentet 

är det ett uttryck för tron på Jesus kristus som 

frälsare, men också för att denna tro förutsätter gamla 

testamentets skrifter för att kunna förstås. de flesta av 

nya testamentets skrifter är sannolikt skrivna under åren 

50-100. några skrevs senare, men alla är ändå skrivna 

ganska snart efter de händelser de skildrar. 

Enligt islamsk tro har gud, på arabiska allah, verkat 

genom många profeter. En av dem var abraham, som ges 

en särskild ställning på grund av sin tro på en enda gud. 

andra var moses och Jesus. För islam är därför också 

judar och kristna ”bokens folk”. det som skiljer islam från 

judisk och kristen tro är i den islamska traditionen att 

hela sanningen om gud kom människorna till del först 

genom profeten muhammeds (570-632) uppenbarelser. 

muhammed skrev inte själv, det kunde han inte, men det 

han berättade fördes vidare muntligen för att relativt 

snart skrivas ned på arabiska. de utgör nu koranen efter 

al-Quran, som betyder läsning. 

detta är bakgrunden till att vi ibland kallar dem som 

bekänner sig till judendom, kristendom och islam för 

”abrahams barn”. 

Jerusalem och Palestina 

Jerusalem (på arabiska al-Quds) är en helig stad för alla 

de tre religionerna: 

För judendomen därför att Jerusalem är huvudstad i 

det land judarna anser att gud har gett dem och platsen 

för templet till vilket de vallfärdade. 


För kristendomen därför att Jesus predikade i Jerusalem 

och för att staden är platsen för kristi död och 

uppståndelse. 

För islam därför att Jerusalem (på arabiska al-Quds) 

är den tredje viktigaste heliga platsen, dels på grund av 

muhammeds nattliga resa vid vilken han träffade abraham, 

mose, Jesus och andra föregångare, dels därför att 

han företog en himmelsfärd från staden. 

Flera religioners hemvist i samma region spelar 

också en viktig roll för synen på vems område Palestina 

(det grekiska sedan mycket länge använda namnet på 

kanaans land) är. Både judar och araber/palestinier anser 

sig kunna härleda sin närvaro i detta område minst 3 000 

år bakåt i tiden. Palestina har ingått i de romerska, ottomanska 

och brittiska imperierna. Judarna tvingades ut i 

diasporan under det romerska väldet för snart två tusen 

år sedan för att åter påbörja en bosättning i området på 

1800-talet. Bland araber/palestinier finns både muslimer 

och kristna. 

1947 beslutade Fn:s generalförsamling att Palestina 

skulle delas i en judisk och en palestinsk stat. 1948 bildades 

den judiska staten israel. det Palestina som var tänkt 

att bli en egen stat genom 1947 års Fn-beslut är delvis 

förlorat till israel och delvis ockuperat. 

Tidiga möten med islam och judendom 

med sin egen identitet som grund deltar svenska kyrkan 

på flera sätt i dialogen med andra religioner än kristendomen. 

nordbornas kontakter med andra religioner har en 

mycket lång historia, faktiskt ännu längre än den kristna 

kyrkan i sverige. nordbor – vikingar, varjager, väringar, 

namnen var många – for redan på 700- och 800-talen 

till områden där islam hade rotat sig eller där det fanns 

muslimska besökare. man ska då minnas att islam efter 

att den etablerats på 600-talet (vår tideräkning) spred 

sig snabbt. islams utbredning omfattade redan på 

700-talet hela området från trakterna kring indus i öster 

till andalusien i nuvarande spanien i väster. 

sin guldålder hade islam från 800-talet till 1200- talet. 

handel bedrevs och kunskaper spreds inom en rad 

samhällsområden och vetenskaper. Även under korstågstiden, 

som främst omfattade 1100- och 1200-talen, 

förekom fredliga kontakter. antalet arabiska mynt som 

hittills grävts fram i sverige närmar sig 100 000. de 

första diplomatiska och politiska kontakterna med islam i 

form av det osmanska riket etablerades av karl X gustav 

i mitten av 1600-talet. arbetet fortsattes av inte minst 

karl Xii. Från konstantinopel kom också enstaka besökare 

i form av diplomater till sverige. 1734 etablerade sverige 

en ambassad där. 

resor ledde också till tidiga möten med de många 

judar som spritts över världen. i många av de större 



städer dit nordbor kom fanns det en märkbar judisk 

befolkning. På 300-talet (vår tideräkning) nämns judar 

i köln, från 800-talet längs rhen, i spanien och norra 

afrika från 700-talet till 1000-talet och judendomen 

upplever där tillsammans med islam både framgångar 

och en fungerande samlevnad, på 1000-talet etablerar 

sig judar i England och östeuropa. 

Judar i Sverige 

Judarnas historia i sverige är längre än muslimernas. 

vi vet att det fanns judar i sverige på 1500- och 

1600- talen, bland annat vid gustav vasas hov. På 

1700-talet reglerades i flera etapper den judiska närvaron 

i sverige. 1774 kom aaron isaac (1730–1817), den förste 

juden som fick tillåtelse att bosätta sig här utan att konvertera 

till kristendomen, till sverige. 1776 bildades den 

judiska församlingen i stockholm. Församlingar bildades 

och synagogor byggdes i slutet av 1700-talet och början 

av 1800-talet i stockholm, göteborg, norrköping och 

karlskrona. 

Under senare delen av 1800-talet fick judarna i det 

närmaste fullständiga medborgerliga rättigheter. kring 

1880 fanns det knappt 3 000 judar i sverige och 1930 

närmare 7 000. 

den judiska närvaron fanns vid denna tid i hela det 

svenska samhället. några var nära regeringskretsarna. 

den framstående affärsmannen Josef sachs (1872-1949) 

- generalkonsul och direktör för nk - fick 1920 frågan om 

han ville bli finansminister. det gällde att ge ett snabbt 

besked. ”Jag hinner inte”, svarade sachs, ”jag måste nog 

hinna få litet vatten över huvudet först”. som judisk 

trosbekännare kunde han inte ingå i en svensk regering. 

samma sak hade tidigare hänt finansmannen och konstmecenaten 

Ernest thiel (1859-1947). För att inte tala om 

släkter som Bonnier, Franeckel, heckscher, Josephson 

och mannheimer, alla verksamma i näringsliv, politik eller 

kultur. många fler exempel finns. 

i den andra änden av den ekonomiska och sociala 

skalan fanns stadsdelen nöden i Lund, mer lik ett ghetto 

eller en schtetl än något annat område i sverige. där 

fanns judar med ryskt ursprung och de gick inte särskilt 

bra ihop med de i många fall välbeställda medlemmarna i 

malmö mosaiska församling till vilken de hörde. i nöden 

skaffade man egna lärare och höll egna gudstjänster. 

omedelbart efter andra världskriget var antalet judar 

cirka 13 000 och i dag är det sannolikt cirka 18 000. 

närmare 3 000 judar kom till sverige i skiftet mellan 

1960- och 1970-talen i samband med den antisemitiska 

våg som drog fram över Polen. i dag är judarna en erkänd 

nationell minoritet i sverige och jiddisch är erkänt 

som ett nationellt minoritetsspråk. hälften av judarna i 

sverige tillhör eller betjänas av en judisk församling. i dag 

finns det tre judiska församlingar i sverige, i stockholm, 

göteborg och malmö. 

i stockholm finns tre synagogor. störst är stora synagogan 

nära kungsträdgården, invigd 1870. synagogan, 

från starten påverkad av tysk reformjudendom, har en 

konservativ inriktning men ibland firas också i en egen 

lokal så kallade progressiva gudstjänster. Båda dessa 

riktningar är liberalare/radikalare (mindre konservativ, 

märkligt nog) än den ortodoxa judendomen. den senare 

finner man i synagogorna adat Jeschurun på östermalm 

och adat Jisrael på söder. särskilt intressant är adat 

Jeschurun genom sin från hamburg 1939 importerade 

1880-talsinredning, på exportlicensen kallad ”gammalt 

bohag och virke”. den var en av de få synagogor som 

överlevde kristallnatten 1938. verksamheten startade 

1940. 

stora och vackra synagogor, präglade av sent 1800tal 

och sekelskifte, finns också i göteborg, malmö och 

norrköping. i göteborg, där den judiska församlingen i 

dag har en liberal prägel, byggdes den första synagogan 

på 1700-talet. den som finns i dag var klar 1855. malmö 

synagoga, hemvist för en ortodoxt präglad judendom, 

invigdes 1903. synagogan i norrköping var färdigbyggd 

1888. i dag finns inte längre någon judisk församling där. 

också på andra orter har det funnits synagogor. 

Flera av synagogorna är kulturminnesförklarade. Judiska 

begravningsplatser finns på flera håll i landet. 

Islam i Sverige 

större muslimska grupper kom till sverige relativt sent, 

men utvecklingen i fråga om antal har varit snabb. 1953 

fanns det cirka 500 muslimer. den tidiga invandringen, 

huvudsakligen från turkiet och dåvarande Jugoslavien, 

var det som då kallades arbetskraftsimport eller gästarbetare, 

i dag arbetskraftsinvandring. 

antalet steg under andra halvan av 1900-talet och 

kom att växa till 200-300 000. antalet är osäkert. 

däremot vet vi att en stor andel, cirka 110 000, tillhör 

islamska trossamfund. många muslimer lever emellertid 

ett i hög grad sekulärt liv med ungefär samma kulturella 

koppling till islam som många svenskar i övrigt har till 

kristendomen. 

islam i sverige finns i många former, ofta nationellt och 

kulturellt betingade och med sin ursprungliga förankring 

i såväl Europa som asien och afrika. det handlar om 

perser, turkar, sydasiater, araber, afrikaner och personer 

med ursprung på Balkan. david thurfjell gör en intressant 

jämförelse i Vi har ju mötts förr: ”man kan kanske jämföra 

med hur ett axplock av kristna från världens olika hörn 

skulle se ut - sekulariserade svenskar, egyptiska kopter, 

maoistiska katoliker från kina och nordamerikanska 

pingstvänner.” 


Länge var moskéerna i sverige ombyggda lägenheter 

och lokaler med annat ursprung, ”källarmoskéer”. Fortfarande 

finns sannolikt ett hundratal sådana moskéer. 

den första större moskébyggnaden, byggd för detta 

ändamål, var nasirmoskén i göteborg, invigd 1976, tillhörig 

ahmadiya (en modern indisk muslimsk rörelse) och nu 

ersatt av en större moskébyggnad. därefter följde den 

sunnitiska centrala moskén i malmö som togs i bruk 1984. 

stockholm fick sin stora moskébyggnad, också den sunni- 

tisk, på söder 2000. den är arkitektoniskt speciell genom 

att den är inrättad i ett gammalt elverk, som lämpligt nog 

av arkitekten Ferdinand Boberg ritats i orientalisk stil. i 

trollhättan finns en shiitisk moskébyggnad, byggd 1985. 

antalet för ändamålet byggda moskébyggnader i sverige 

är ännu inte stort, men flera planerade byggen finns. Fortfarande 

finns många, kanske ett 100-tal, ”källarmoskéer”, 

en del av dem i dag större än vad namnet antyder.


foto:maria svensk

kapitEl 3 

svenska kyrkans rättsordning 

En historisk bakgrund 

Landskapslagarna och den kanoniska rätten 

Romersk-katolska kyrkans rättssystem, den kanoniska 

rätten, var redan väl utvecklad då kristendomen etablerades 

i Sverige under 1000- och 1100-talen. I förhållande 

till staten hävdade kyrkan sin frihet, Libertas 

ecclesiae. I Rom strävade man efter ett enhetligt rättssystem, 

men man ville också påverka den lokala lagstiftningen. 

Katolska kyrkan hävdade sin syn på bland 

annat äktenskaps- och arvsrätten, kyrkans skattefrihet 

och tiondet. 

Då Stefan från Alvastra kloster tillträdde som ärkebiskop 

i Uppsala 1164 fick han instruktioner från påven 

om hur den kanoniska rätten skulle tillämpas i Sverige. 

Det var inte något lätt uppdrag. Det fanns ju redan 

väl utvecklade rättsliga traditioner och en utvecklad 

rättslig praxis. Ur den sammanstötningen mellan systemen 

gick inte någon ut som ensam vinnare. 

Den kanoniska rättens genomslag brukar förläggas 

till provinsialkonciliet i Skänninge 1248. Där fanns 

den inhemska makteliten, till exempel rikets mest inflytelserike 

person Birger Jarl (cirka 1210–66), men också 

Vilhelm av Sabina (cirka 1184–1258). Som påvens legat 

ledde han konciliet. Genombrottet var säkert riktigt 

i den meningen att det skedde en kyrkorättslig uppstramning, 

men den kanoniska rätten var bara delvis 

framgångsrik. 

Det skulle dessutom dröja länge innan somliga av 

de romersk-katolska principerna fullt ut accepterades. 

Vid tiden för mötet i Skänninge fanns till exempel åtskilliga 

gifta präster med stor familj. Celibatet hade 

svårt att slå igenom. Ett starkt nationellt och lokalt 

inflytande levde också vidare, grundat på bland annat 

landskapslagarnas kyrkliga bestämmelser, även efter 

mötet i Skänninge. 

Som Bertil Nilsson skriver i Sveriges kyrkohistoria, 

del 1 var den kanoniska rätten till stora delar en idémässig 

kompromiss, medan landskapslagarna av allt 

att döma gett konkreta besked om dop, begravningar, 

kyrkobyggnader, inventarier, kyrkogårdar, ekonomisk 

fördelning och böter vid brott. 

I Skåne – som då hörde till den danska kronan – utfärdades 

en form av kyrkorättsliga bestämmelser redan 

1171. Äldre Västgötalagen och Gutalagen kom till 

i början av 1200-talet. Upplandslagen, vars kyrkobalk 

länge kom att vara den dominerande kyrkorättsliga 

urkunden, beslutades 1296. Den sammanställning av 

kyrkliga bestämmelser, med både provinsial- och stiftsstatuter, 

som ärkebiskop Nicolaus Ragvaldi (1380-talet–1448) 

lät göra 1441 kom också att få stor betydelse. 

NOTERAT 

”…såsom en lagruin…” 

1686 års kyrkolag kom till genom karl Xi:s försorg. 

Ett förslag utarbetades visserligen av biskoparna, 

men det omarbetades och den kungliga makten 

förstärktes. den relativa självständigheten för kyrkan 

som biskopsförslaget hade inneburit var det nu inte 

mycket kvar av. symptomatiskt för enväldet är att 

riksdagen godkände kyrkolagen utan att ha fått mer 

på bordet än bokens titelblad. 

det är inte att undra på att 1686 års kyrkolag vid 

ingången till 1900-talet, efter att ha funnits i mer än 

200 år, karakteriserades ”såsom en lagruin och icke 

såsom ett levande lagverk”. Ändå kom den att bestå 

ända till 1993 då en ny och modern kyrkolag trädde i 

kraft. 1686 års lag var då sveriges äldsta lag och avfirades 

med en särskild högtidsföreläsning i riksdagen. 

över 300 år – det är ett svårslaget rekord i fråga 

om en lags varaktighet, särskilt för en lag som dödförklarats 

så många gånger som 1686 års kyrkolag. 

Från reformation till kyrkolag 

Med 1500-talets lutherska reformation bröts den kanoniska 

rättens makt. Försök gjordes att utarbeta en 

ny kyrkolag, främst av Erik XIV och Karl IX, men utan 

framgång. Upplandslagens kyrkobalk stod sig. Försök 

gjordes också att omarbeta 1571 års kyrkoordning 

men inte heller detta lyckades. En ny form för lagstiftning 

tillämpades under lång tid genom drottning 


svEnska kyrkans rÄttsordning 

Kristinas bestämmelser om prästerskapets privilegier 

1647 och 1650, som sedan under kommande regenter 

följdes av nya privilegiebeslut 1655, 1675 och 1723. 

Privilegier var lagfästa förmåner och skyldigheter för 

en viss grupp, i detta fall prästerna. I dessa privilegier 

kunde man reglera också den kyrkliga organisationen. 

Först med Karl XI kunde en kyrkolag antas. Den nya 

lagen, 1686 års kyrkolag, byggde på en mer konsekvent 

uppdelning av innehållet i 1571 års kyrkoordning i en 

kyrkolag och en kyrkohandbok, även om uppdelningen 

inte följde de gränslinjer som senare har utvecklats. 

Flera försök gjordes under 1700- och 1800-talen att 

arbeta fram en ny lagstiftning, men inget av dem lyckades. 

För att kunna hantera den kyrkliga verksamheten 

gav man ut flera olika lagsamlingar som sammanfattade 

de regler som gällde kyrkan. 

Kyrkolagens otidsenlighet förstärktes av att det 

skedde betydande kyrkorättsliga förändringar vid flera 

tillfällen under 1686 års kyrkolags livstid. Den lokala 

styrelsen utvecklades genom 1723 års prästerliga privilegier. 

Under 1700-talet förändrades kyrkorätten i viktiga 

avseenden på grund av framväxten av nya religiösa 

rörelser i Sverige. På 1800-talet gjordes en bodelning 

mellan socknens andliga och världsliga frågor. Ett särskilt 

kyrkomöte inrättades på riksnivå 1863. Allt detta 

skedde utan att nya försök att omarbeta 1686 års kyrkolag 

lyckades. 

Först 1992 beslutades om en ny kyrkolag som ersatte 

1686 års kyrkolag. Den trädde i kraft den 1 januari 

1993. 1992 års kyrkolag ersatte den äldsta svenska lag 

som fortfarande gällde, nämligen 1686 års kyrkolag, 

tillkommen på Karl XI:s tid. Händelsen var historisk 

och firades av riksdagen på ett sätt som inte förunnas 

särskilt många beslut. 

Utredningsarbetet hade gjorts i Kyrkoförfattningsutredningen 

som tillsattes 1983 och lämnade sitt slutbetänkande 

1987. Arbetet var krävande. Den nya kyrkolagen 

var då den antogs den mest omfattande av alla 

existerande lagar. Den nya kyrkolagen fick betydelse i 

stat-kyrkafrågan eftersom den utformades på ett sätt 

som i stort sett kunde användas direkt i den nya kyrkoordning 

som trädde i kraft den 1 januari 2000. 

den statliga lagregleringen 

Grundlagarna 

Sveriges grundlagar är regeringsformen (RF), successionsordningen 

(SO), tryckfrihetsförordningen (TF) 

och yttrandefrihetsgrundlagen (YFG). Alla dessa 

grundlagar har betydelse för Svenska kyrkan, några av 

dem dessutom direkt och på ett speciellt sätt. 

Grundläggande föreskrifter om religionsfriheten 

finns i 1974 års regeringsform. Där framgår att föreskrifter 

om trossamfund bara kan ges i lag. Då riksdagen 

stiftar, ändrar eller upphäver sådan lag krävs att 

besluten fattas genom två likalydande riksdagsbeslut 

med mellanliggande val. Beslut kan fattas vid ett tillfälle, 

men bara om minst tre fjärdedelar av de röstande 

och mer än hälften av ledamöterna är ense om beslutet. 

Bestämmelser om Svenska kyrkan ska ges i lag om de 

avser grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund. 

Annan lagstiftning som rör Svenska kyrkan, till exempel 

kulturminneslagen och begravningslagen, berörs 

inte. De beslutas på det sätt som normalt tillämpas för 

sådan lagstiftning. 

Av regeringsformen framgår också att en förvaltningsuppgift 

kan överlämnas till olika juridiska personer, 

bland annat till ett trossamfund. 

I successionsordningen regleras regentens, prinsars 

och prinsessors tro. 

NOTERAT 

samfundens 

uppbördshjälp 

Utöver svenska kyrkan har följande trossamfund 

beviljats statlig hjälp med uppbörd av medlems- och 

kyrko avgifter: 

· svenska missionskyrkan 

· svenska alliansmissionen 

· svenska Baptistsamfundet (sB) 

· Evangeliska Frikyrkan (EFk) 

· romersk-katolska kyrkan i sverige (genom stockholms 

katolska stift) 

· Frälsningsarmén 

· metodistkyrkan i sverige 

· Pingst – fria församlingar i samverkan 

· syrisk-ortodoxa kyrkan i sverige 

· Bosniakiska islamiska samfundet 

Bildandet av trossamfundet Equmeniakyrkan har lett 

till att uppbördshjälpen ges till denna kyrka i stället 

för svenska missionskyrkan, svenska Baptistsamfundet 

(sB) och metodistkyrkan i sverige. 

Lag om trossamfund 

I lagen om trossamfund definieras ett trossamfund som 

en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår 

att anordna gudstjänst. Ingen är skyldig att tillhöra 

något trossamfund. Barn som har fyllt 12 år kan inte 


inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan eget samtycke. 

Redan av denna lag framgår att Svenska kyrkan är 

ett registrerat trossamfund med den rättskapacitet som 

detta ger. I motsats till övriga samfund berörs därför 

inte Svenska kyrkan av merparten krav och villkor som 

är förknippade med registrering av ett trossamfund. 

Svenska kyrkan har genom lagen om trossamfund 

en lagstadgad rätt till kostnadsfri hjälp av staten med 

beräkning, debitering, uppbörd och redovisning av 

dem som tillhör trossamfundet. Övriga registrerade 

trossamfund kan beviljas uppbördshjälp, men inte 

kostnadsfritt. I gengäld har dessa samfund statsbidrag 

till sin verksamhet. 

Lagar om Svenska kyrkan 

Den lag om Svenska kyrkan som kom till i samband 

med millennieskiftets reform ska inte förväxlas med 

den lag med samma namn som riksdagen beslutade i 

samband med 1982 års kyrkomötesreform. 1982 års 

lag reglerade relationen mellan staten och Svenska kyrkan 

inom ett bevarat samband. Den lag som trädde i 

kraft den 1 januari 2000 är en kortfattad och inte detaljerad 

ramlag som beskriver några av grunderna för det 

trossamfund som övergår till en friare, för att inte säga 

fri, relation till staten. 

I den nuvarande lagen om Svenska kyrkan sägs att 

Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund 

som framträder som församlingar och stift, men 

som även har nationella organ. Det konstateras också 

att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan 

mellan en demokratisk organisation och kyrkans 

ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. 

Denna identitetsbeskrivning är beslutad i samförstånd 

mellan staten och Svenska kyrkan. Det är på denna 

grund som staten inte gjort anspråk på vare sig den 

kyrkliga egendomen eller på rätten att besluta om denna. 

Om prästlönetillgångarna gäller emellertid enligt 

lag att de ska bidra till de ekonomiska förutsättningarna 

för Svenska kyrkans förkunnelse. Endast avkastningen 

får användas. De ska förvaltas som självständiga 

förmögenheter. 

Svenska kyrkans karaktär som en öppen, demokratisk 

och rikstäckande folkkyrka är ett av skälen till att 

staten kunnat lagstifta om att var och en som tillhör 

Svenska kyrkan ska betala kyrkoavgift och att staten 

kostnadsfritt ska svara för uppbörden av denna avgift. 

Lagen om Svenska kyrkan klargör församlingens 

ställning som den lokala enheten inom Svenska kyrkan, 

stiftets ställning som den regionala enheten med 

uppgift att främja och ha tillsyn över församlingslivet, 


kyrkomötets ställning som Svenska kyrkans högsta beslutande 

organ samt biskoparnas ställning. 

Det svåraste begreppet är ”rikstäckande”. Hur 

tät och intensiv måste verksamheten vara för att den 

ska anses ”täcka” ett område? Betyder begreppet att 

Svenska kyrkan måste hålla fast vid den territorialförsamlingsprincip 

som innebär att varje kvadratmeter 

av Sverige ingår i en församling i Svenska kyrkan? Här 

sticker ett mått av ofrihet i reformen fram. För att till 

exempel införa ett fritt val av församlingstillhörighet 

måste Svenska kyrkan vända sig till staten och begära 

en lagändring. 

Av lagen om Svenska kyrkan framgår att den statliga 

offentlighetsprincipen fortfarande gäller allmänna 

handlingar som förvaras hos Svenska kyrkan. Det 

gäller handlingar från tiden före den 1 januari 2000, 

handlingar som rör begravningsverksamheten samt 

handlingar som gäller fördelning och användning av 

den kyrkoantikvariska ersättningen. Ärenden som rör 

sådana handlingar ska prövas enligt bestämmelserna i 

tryckfrihetsförordningen, offentlighets- och sekretesslagen 

och offentlighets- och sekretessförordningen. 

Vid ett överklagande går därför dessa ärenden till allmän 

förvaltningsdomstol, inte Svenska kyrkans överklagandenämnd. 

Utöver detta finns en offentlighetsprincip som i princip 

motsvarar den statliga, men som är beslutad av 

kyrkomötet. Rätten att ta del av handlingar får bara 

begränsas av hänsyn till skyddet för enskildas personliga 

och ekonomiska förhållanden, Svenska kyrkans 

ekonomiska intresse eller något synnerligen väsentligt 

intresse. Vad detta närmare innebär regleras i kyrkoordningen. 

Särskilda bestämmelser finns också beträffande kyrkans 

arkiv, överprövningsmöjligheterna inom kyrkan 

och Svenska kyrkans skyldighet att lämna uppgifter till 

det register som regleras i lag om trossamfund. 

Då reformen genomfördes var det också nödvändigt 

med en särskild lag om införande av lagen om Svenska 

kyrkan. Den behandlade rättigheter och skyldigheter i 

samband med införandet av de nya relationerna mellan 

staten och Svenska kyrkan. Frågor som togs upp var 

hur pågående ärenden skulle hanteras vidare, kyrkomötets 

beslutsbefogenheter före den 1 januari 2000 då 

det gällde bland annat den kommande organisationen, 

rätten till ledighet för förtroendevalda samt egendomsfrågor. 

Knuten till övergången var också en lag om Svenska 

kyrkans personal som klargjorde att reformen arbetsrättsligt 

innebar en verksamhetsövergång, att rättigheter 

och skyldigheter från anställningsavtalen skulle 

följa med vid denna verksamhetsövergång och de pen- 



sionsåtaganden som Svenska kyrkan hade i förhållande 

till de anställda. 

Begravningslagen 

Begravningslagen gäller begravningsverksamheten. 

Med detta menas åtgärder som har ett direkt samband 

med förvaltningen av de allmänna begravningsplatserna, 

däremot inte begravningsgudstjänsterna och den 

själavård som är kopplad till en begravning. Begravningsverksamheten 

regleras i begravningslagen. 

Det lokala ansvaret för begravningsverksamheten 

har huvudmannen för denna verksamhet, i det helt 

övervägande antalet fall en församling eller kyrklig 

samfällighet inom Svenska kyrkan. Av 733 huvudmän 

finns 731 i Svenska kyrkan. 

NOTERAT 

Begravningsavgiften 2013 

Begravningsavgiften skiftar starkt. den genomsnittliga 

begravningsavgiften är 2013 25 öre per 

skattekrona, alltså 0,25 procent av den kommunalt 

beskattningsbara inkomsten. den lägsta, 0,065 procent, 

har stockholms kommun. 

av svenska kyrkans församlingar har danderyd, 

tyresö och Lidingö församlingar i stockholms stift 

samt skeda-slaka kyrkliga samfällighet i Linköpings 

stift den lägsta, nämligen 0,09 procent. de högsta 

har övre Älvdals församling i karlstads stift med 0,76 

procent. 

det finns flera förklaringar till skillnaderna: befolkningsunderlaget 

och dess åldersfördelning, skattekraft, 

antalet begravningsplatser, deras storlek och 

avståndet mellan dem, graden av samverkan mellan 

närliggande begravningshuvudmän, investeringar och 

gravskötselskuld samt antalet gravsättningar, men 

också ledarskap och effektivitet, liksom givetvis den 

ambitionsnivå man valt. 

Regeringen kan också besluta att en kommun ska vara 

huvudman. Det har skett beträffande Stockholm och 

Tranås. I Stockholm har kommunen sedan 1886 haft 

ansvaret för den största delen av begravningsverksamheten. 

Den som är huvudman för begravningsverksamheten 

har också en skyldighet att svara för 

begravningsplatser för icke kristna trosbekännare. Begravningsverksamheten 

finansieras genom en särskild 

begravningsavgift. Avgiften är proportionell och fastställs 

enligt följande: 

För medlemmar i Svenska kyrkan fastställs avgiften 

av den kyrkliga huvudmannen. Hittills har begravningsavgiften 

varit en del av kyrkoavgiften, men efter 

beslut av 2012 års riksdag kommer kyrkoavgift och begravningsavgift 

att redovisas och tas ut separat även 

för medlemmar i Svenska kyrkan 

För dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan 

men som är folkbokförda inom en kyrklig huvudmans 

område fastställs begravningsavgiften av Kammarkollegiet 

efter förslag från den kyrkliga huvudmannen. 

I Stockholms och Tranås bestämmer kommunerna 

själva begravningsavgiften. 

Det begrepp som används i lagstiftningen för ett område 

med gravar är begravningsplats. En kyrkogård är 

en begravningsplats i anslutning till en kyrka. 

Clearing av kostnaderna sker mellan huvudmännen 

om den avlidne begravs av någon annan huvudman än 

den där den avlidne var folkbokförd. Clearingtaxan 

beslutas av Kammarkollegiet och avser såväl de kyrkliga 

huvudmännen som Stockholms och Tranås kommuner. 

Ett clearingsystem tillämpas inom Svenska kyrkan 

beträffande kostnader som hör samman med begravningsgudstjänsten, 

men då är det kyrkostyrelsen som 

beslutar om taxan. 

Tjänster som ingår i begravningsavgiften är gravplats 

under 25 år, gravsättning, vissa transporter, kremering, 

lokal för förvaring och visning av stoftet samt 

lokal för begravningsceremoni (vid behov utan religiösa 

symboler). Samma tjänster ska tillhandahållas när 

ett dödfött barn gravsätts, kremeras eller bereds gravplats. 

Gravrätt ska i fortsättning kunna upplåtas med begränsningar. 

Då det sker ska huvudmannen ansvara för 

att gravplatsen hålls i ordnat och värdigt skick. Den bestämmelsen 

är ny, beslutad 2012, och beror främst på 

de nya gravskick som vuxit fram under senare år och 

som gör att det kan vara mest praktiskt och naturligt 

att huvudmännen och inte gravrättsinnehavarna har 

detta skötselansvar. 

Begravningslagen säger också att det är kommunen 

som ska svara för begravningen om det inte finns någon 

som är beredd att ta detta ansvar. 

Skötseln av själva gravplatsen är ett ansvar för gravrättsinnehavaren. 

Kommunen kan också vid behov 

bevilja ekonomiskt bistånd, tidigare socialbidrag, till 

begravning, inklusive arvode till begravningsförrättare 

för den som inte tillhör Svenska kyrkan. 

Huvudmannen ska medla vid tvister mellan de anhöriga. 

Det är inte sagt i lagen vilken person som ska 

leda medlingen. Det kan vara en präst, men också någon 

annan anställd hos begravningshuvudmannen eller 

någon som anlitas av denne. Samverkan kan förekomma 

över pastorats- och församlingsgränserna. Det 

bör emellertid påpekas att det inte är lämpligt att medlingen 

sköts av den präst som ska tjänstgöra vid den 


aktuella begravningsgudstjänsten, eftersom medlaren 

kan komma att förknippas med utgången av medlingen. 

Om medlingen inte lyckas överlämnas ärendet till 

länsstyrelsen för avgörande. Länsstyrelsens beslut kan 

överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. 

Stoft och aska får gravsättas på annan plats än begravningsplats 

bara om länsstyrelsen gett tillåtelse till 

detta. 

Stoft och aska får inte flyttas om det inte finns särskilda 

skäl. Om detta beslutar huvudmannen, men beslutet 

kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. 

Enskilda begravningsplatser får bara anordnas om 

det finns särskilda skäl och då enbart av stiftelser och 

trossamfund. Tillstånd ges av länsstyrelsen. 

Länsstyrelsen har ansvaret för tillsyn av hur begravningsverksamheten 

sköts. Sedan 2000 finns också begravningsombud 

som utses av länsstyrelsen. Begravningsombudens 

främsta uppgift är att bevaka deras 

intressen som inte tillhör Svenska kyrkan. 2012 års 

riksdag beslutade att länsstyrelsens tillsyn ska förtydligas 

och stärkas. Kraven på de av länsstyrelsen förordnade 

begravningsombuden ska utökas och förtydligas. 

Tillsynen koncentreras till sju länsstyrelser, som alltså 

får tillsynsansvaret inom ett större område än bara det 

egna länet. Det är länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, 

Skåne, Västra Götalands, Dalarnas, Västernorrlands 

och Norrbottens län. 

Regeringen tog i sin proposition till riksdagen inte 

upp utredningsförslagen om en enhetlig begravningsavgift 

och en huvudman för begravningsverksamheten 

i varje kommun. Regeringen har föreslagit att en enhetlig 

begravningsavgift för alla huvudmän i Svenska 

kyrkan, det vill säga alla begravningshuvudmän utöver 

Stockholms och Tranås kommuner. Förslaget innebär 

att huvudmännen redovisar sina kostnader till kyrkostyrelsen. 

Efter förslag från kyrkostyrelsen föreslås 

Kammarkollegiet besluta om avgiftens storlek, fortfarande 

som en andel av den skattskyldiges inkomst. Fördelningen 

av inkomna avgifter mellan huvudmännen 

sker genom kyrkostyrelsens försorg. 

Ett av skälen till den föreslagna ordningen är de förändringar 

som planeras inom folkbokföringen och 

som innebär att församlingen inte kommer att ha några 

uppgifter om dem som inte tillhör Svenska kyrkan men 

som bor inom församlingens område. Förslaget om en 

över hela landet (utom i Stockholm och Tranås) enhetlig 

begravningsavgift har mött starka invändningar i 

remissbehandlingen. Dels skulle en sådan ändring ge 

olika begravningsavgift hos kommunala och kyrkliga 

huvudmän. Förslaget är också utformat så att alla incitament 

för en rationell och kostnadseffektiv verksamhet 

skulle tas bort. 


Bland de ytterligare förslag som kan komma inom 

kort finns möjligheten att återvinna metalldelar i form 

av metallproteser som blir kvar efter en kremering och 

grunderna för bedömning av nya begängelsemetoder. 

Gravskick i förändring 

Under 1900-talet har kremation vuxit till att bli ett allt 

vanligare gravskick. Det finns nu ett 70-tal krematorier, 

mycket ojämnt fördelade över landet. 

1979 passerade andelen kremationer 50 procent av 

antalet begravningar i landet. 2012 kremerades 77,9 

procent av alla avlidna, på orter med eget krematorium 

83,3 procent och på ett tiotal orter till och med över 

90 procent. 2012 innebar ett trendbrott genom nedgången 

med en procent i den totala andelen kremerade. 

Den främsta anledningen är sannolikt att den andel av 

befolkningen som har sin bakgrund utomlands ökar 

bland de avlidna. På orter utan eget krematorium var 

siffran 73,7 procent, men det är å andra sidan på dessa 

orter som den snabbaste ökningen sker nu. 

Det finns i dag gravsättningsmöjligheter av många 

slag, med gravrätt eller utan gravrätt: 

• Med gravrätt finns urn- och kistgravplatser. Det kan 

för urnor vara en urngravplats, en urnkammare, en 

urnmur, ett kolumbarium eller en familjegravplats. 

Placering i en urnmur eller ett kolumbarium innebär 

att urnorna placeras i var sin nisch. Kolumbariet under 

Gustav Vasa kyrka i Stockholm är störst i Norden 

och det första i Sverige då det byggdes 1924. För 

kistor kan nedsättning ske i ett kistgravsområde eller 

en kistgravplats. Alltid då gravrätt finns kan de anhöriga 

och andra delta vid gravsättningen. 

• Utan gravrätt kan gravsättning ske i en minneslund. 

Det vanligaste är att en urna med aska sätts ned i 

minneslunden, men det finns också kistminneslunder. 

Gravsättningen sker då anonymt. De anhöriga 

eller andra personer kan då inte delta. Det finns heller 

ingen gravvård. Den plats där urnan eller kistan 

satts ned är alltså inte känd. 

• Det finns också en variant utan gravrätt som kallas 

askgravlund. Där finns en gemensam gravvård för 

flera eller alla gravar. Anhöriga kan delta vid gravsättningen. 

Platsen är alltså känd. Makar kan normalt 

inte vila i samma grav om de inte avlidit samtidigt. 

Beträffande askgravlundar finns det lokala 

variationer. En del askgravlunder kallas dessutom 

minneslund. 

• Utöver dessa gravskick, givetvis utan gravrätt, finns 

också spridning av aska i havet, i en insjö eller i 

skogsmark. Detta fordrar dock godkännande i varje 

enskilt fall av länsstyrelsen. 



Det förekommer också, men tämligen sällan, att en eller 

flera kistor placeras i en gravkammare. Av dem som 

kremeras sätts ungefär en tredjedel i minneslund. På 

två tredjedelar av begravningsplatserna i Sverige finns 

det minneslundar. Beroende av gravskick finns möjlighet 

att placera blommor vid graven eller på en för begravningsplatsen 

gemensam blomsterplats. 

Kulturminneslagen 

Svenska kyrkan har en stor kulturskatt. De viktigaste 

kulturklenoderna finns bland kyrkobyggnaderna och 

deras inventarier och på kyrkogårdarna. Kraven på 

Svenska kyrkan att sköta kyrkor och andra viktiga kulturminnen 

är omfattande och krävande. De finns fastlagda 

i kulturminneslagens fjärde kapitel, som handlar 

om kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier 

och begravningsplatser (sammantaget kallade kyrkliga 

kulturminnen). 

De kyrkor som omfattas av tillståndsplikt enligt kulturminneslagen 

är de som invigts för Svenska kyrkans 

gudstjänst före den 1 januari 2000 och som då ägdes 

eller förvaltades av Svenska kyrkan. De är till antalet 

2 955 av de totalt 3 385 kyrkobyggnader som den 1 januari 

2012 fanns i kyrkobyggnadsregistret. Kyrkobyggnader, 

kyrkotomter och begravningsplatser ska 

enligt kulturminneslagen vårdas och underhållas så att 

deras kulturhistoriska värde inte minskas. 

Om de är från tiden till och med 1939 får de inte 

ändras på något väsentligt sätt utan tillstånd från länsstyrelsen. 

Riksantikvarieämbetet kan också besluta om 

att samma regler ska gälla för kyrkobyggnader, kyrkotomter 

och begravningsplatser från tiden efter 1939. 

Sådana beslut har under tiden 2000–11 fattats i 35 fall, 

av vilka 33 rörde kyrkor som 2000 ägdes av Svenska 

kyrkan. Den yngsta av dessa kyrkor är Charlottensbergskyrkan, 

en distriktskyrka i Motala församling, 

Linköpings stift, invigd så sent som 1988. 

Inventarier ska förvaras och vårdas väl. Enligt kulturminneslagen 

ska två personer ha ett särskilt ansvar 

för kyrkobyggnadens, kyrkotomtens och begravningsplatsens 

inventarier. Det ska också finnas en förteckning 

över inventarier och stiftet ska minst vart sjätte år 

kontrollera att alla föremål finns kvar. Samma kontroll 

ska ske vid byte av någon av de två som getts detta ansvar. 

Svenska kyrkan har bestämt att det är kyrkoherden 

och en kyrkvärd, skriven i församlingen, som ska 

bära ansvaret för denna förteckning. Sedan 2011 pågår 

ett projekt för att skapa ett digitalt, nationellt inventarieregister. 

Länsstyrelsens tillstånd krävs för att sälja inventarier 

som finns på förteckningen och för att reparera el- 

ler ändra dem eller flytta dem från den plats där de sedan 

gammalt hör hemma. 

Länsstyrelsens och Riksantikvarieämbetets beslut kan 

överklagas, normalt hos allmän förvaltningsdomstol. 

Kulturminnesvården sköts alltså i samverkan mellan 

Svenska kyrkan och de kulturvårdande myndigheterna. 

I kulturminneslagen sägs till och med att alla bär 

ansvaret för vården av kulturmiljön. Vården av kyrkobyggnader, 

kyrkogårdar och inventarier är ofta komplicerad 

och fordrar expertkunskaper. Sådan expertis 

finns hos Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och 

länsmuseerna. Vissa stift har också stiftsantikvarier. 

Enligt kulturminneslagen har Svenska kyrkan rätt 

till viss ersättning av staten för kulturhistoriskt motiverade 

kostnader i samband med vård och underhåll 

av de kyrkliga kulturminnena, så kallad kyrkoantikvarisk 

ersättning. Ersättningen ska fördelas av Svenska 

kyrkan. Den fördelas mellan stiften av kyrkostyrelsen. 

Församlingarna kan söka bidrag hos stiftsstyrelsen. 

Den kyrkoantikvariska ersättningen kompenserar 

kyrkan för de merkostnader som vården av de historiskt 

värdefulla kyrkobyggnaderna, inventarierna och 

kyrkogårdarna innebär. Ersättningens storlek framgår 

inte av lagen utan fastställs för varje budgetår av riksdagen. 

Hittills har emellertid besluten omfattat flera år. 

Sedan 2009 är ersättningen 460 miljoner kronor, vilket 

är det belopp som 1996 – i dåvarande penningvärde 

– bedömdes vara Svenska kyrkans merkostnader. Statens 

ersättning till kyrkan började inte heller betalas ut 

förrän två år efter övertagandet. Från 50 miljoner 2002 

nådde inte den beslutade ersättningen nivån 460 miljoner 

kronor förrän 2009, vilket också ledde till en ekonomisk 

urholkning. Å andra sidan har Svenska kyrkan 

under de allra senaste åren inte fullt ut använt den anslagna 

summan. 

Den första uppgörelsen sträckte sig fram till 2009 

och den som nu gäller fram till 2014. Dessförinnan ska 

samtal föras mellan staten och Svenska kyrkan för nästa 

femårsperiod. Svenska kyrkans långsiktiga ansvarstagande 

för kyrkobyggnaderna ska utredas. Detta arbete 

ska vara klart 2016. 

För församlingarna har ersättningen varit betydelsefull. 

Det genomsnittliga bidrag som har betalats ut har 

varit närmare 50 procent av de totala kostnaderna för 

de projekt som beviljats ersättning. 


NOTERAT 

rundvandring i 

departementen 

i mer än hundra år låg de kyrkliga frågorna i regerings 

kansliet hos Ecklesiastikdepartementet. detta 

departement hade kommit till som ett av de sju 

departement som genom 1840 års reform ersatte de 

fyra kungliga expeditionerna. 

därefter har de funnits i Utbildnings-, kommun-, 

civil- och kulturdepartementen – för att nu ligga i 

socialdepartementets famn. 

kyrkofrågorna tillhör numera, efter de första mer än 

hundra årens stabilitet, de frågor som vid rege ringsbildningar 

och regeringsombildningar kan placeras på 

ett departement eller ett statsråd mer av hänsyn till 

personligt intresse än departementstill hörighet. 

Andra lagar 

Förvaltningslagen reglerar hur ärenden hos myndigheter 

ska handläggas och vilken service som ska ges till 

dem som berörs. Förvaltningslagen gäller inom begravningsverksamheten. 

En annan viktig lag är personuppgiftslagen. 

Rättegångsbalken har stor betydelse i ett för Svenska 

kyrkan viktigt avseende. En präst, eller en annan person 

som har motsvarande ställning (vilket kan läsas 

som diakon), får inte höras som vittne om något som 

kommit fram under bikt eller enskild själavård. 

Registrerade trossamfund ska i likhet med ideella 

föreningar ha en begränsad skattskyldighet. Detta gäller 

i fråga om inkomst- och mervärdesskatt för Svenska 

kyrkans del både trossamfundet i stort och dess 

stift, församlingar och samfälligheter. Ett registrerat 

trossamfund ska inte heller betala fastighetsskatt för 

en byggnad eller en tomt som till övervägande del används 

i verksamheten. 

Lagen om offentlig upphandling gällde tidigare för 

Svenska kyrkan i fråga om begravningsverksamheten, 

men inte i övrigt. Sedan 2007 omfattas Svenska kyrkan 

inte alls av denna lag, men de statliga bestämmelserna 

kan vara vägledande då kyrkoordningens bestämmelser 

om upphandling tillämpas. 

Givetvis gäller den generellt verkande lagstiftningen 

i övrigt Svenska kyrkan. Några exempel: 

• Som arbetsgivare omfattas man av medbestämmandelagen 

(MBL), lagen om anställningsskydd (LAS), liksom 

arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen. 

• Det finns också generell lagstiftning som rör den ekonomiska 

förvaltningen, till exempel den omfattande 

skattelagstiftningen, bokföringslagen, revisionslagen 

och årsredovisningslagen 


• Som markoch fastighetsägare har man att följa till 

exempel miljöbalken och plan- och bygglagen (PBL), 

den fastighetsrättsliga lagstiftningen och hyreslagen. 

• De många kyrkliga stiftelserna gör att stiftelselagstiftningen 

är viktig. 

• Ord, musik, bild och film används i en mycket stor 

omfattning, vilket regleras i den upphovsrättsliga 

lagstiftningen. 

Om konflikter uppstår mellan kyrkoordningen och 

lagstiftningen gäller lagstiftningen, men det har varit 

en självklar utgångspunkt vid utformningen av kyrkoordningen 

att dess regler ska rymmas inom den svenska 

lagstiftningens ramar. 

Statliga myndigheter 

Svenska kyrkan har relationer med snart sagt hela det 

svenska samhällsmaskineriet. Numera finns det dock 

ett fåtal större frågor om trossamfunden som behandlas 

av regering och riksdag. 

Riksdagen stiftar lag. Likaså bär riksdagen ansvaret 

för beslut om statsbudgeten. De två utskott i riksdagen 

som oftast kommer i kontakt med trossamfunden är 

konstitutions- och kulturutskotten. 

Propositioner till riksdagen utarbetas under regeringens 

ledning i Regeringskansliet. Ansvaret inom 

regeringen för frågor som direkt berör trossamfunden 

ligger i Socialdepartementet hos ett av statsråden där. 

Ansvaret innefattar begravningsverksamheten. Den 

ansvarige ministern leder också regeringens råd för 

kontakter med trossamfunden (Trossamfundsrådet) 

som sammanträder några gånger per år. 

Den kyrkliga kulturminnesvården faller på Kulturdepartementet. 

Utrikesdepartementet har ansvar för 

internationellt utvecklingssamarbete, där trossamfunden 

tillhör de större biståndsorganisationerna. Justitiedepartementet 

hanterar grundlagsfrågor, men också 

särskild lagstiftning av intresse, till exempel i fråga om 

tystnadsplikt, offentlighet och sekretess samt vigselrätt. 

Finansdepartementet deltar i beredningen av alla 

ärenden som har ekonomiska konsekvenser, till exempel 

i samband med statsbudgeten. Där finns också 

skatte lagstiftning, frågor om skatte- och avgiftsuppbörd 

och folkbokföring. 

Vad gäller de centrala statliga myndigheterna har 

även efter stat-kyrkareformen Kammarkollegiet uppgifter 

som rör trossamfunden. Det kan till exempel 

gälla stiftelsefrågor, ändrad användning av församlingskyrkors 

och domkyrkors fastigheter och fastighetsfonder 

eller rätten till andel i avkastningen av 

prästlönetillgångar. Kammarkollegiet ansvarar också 

för beslut om begravningsavgift för dem som inte 

tillhör Svenska kyrkan och för registrering av tros- 



samfund. Kammarkollegiet förordnar också vigselförrättare. 

Finns det någon ”kyrkomyndighet” under 

regeringen så är det närmast Kammarkollegiet. 

Andra centrala myndigheter som har särskilt starka 

beröringspunkter med Svenska kyrkan är Riksantikvarieämbetet 

(RAÄ) som svarar för kulturminnesvården, 

och Statens historiska museer med mycket stora 

samlingar av kyrkliga föremål, också från medeltiden. 

Sida (Swedish International Development Authority) 

har med sitt ansvar för internationellt utvecklingssamarbete 

ett nära samarbete med Svenska kyrkan. Krisberedskapsmyndigheten 

(KBM) har det övergripande 

myndighetsansvaret för trossamfundens verksamhet 

i kris och krig. Skatteverket svarar för uppbörden av 

kyrkoavgift, hindersprövning, begravningsavgift och 

vissa andra begravningsfrågor knutna till folkbokföringen 

sant folkbokföringen i stort. Lantmäteriverket 

blir ännu viktigare om staten lämnar församlingen som 

folkbokföringsenhet, vilket föreslagits. Med Statistiska 

Centralbyrån (SCB) samarbetar Svenska kyrkan i 

fråga om statistik och datainsamling. Ungdomsstyrelsen 

(fram till 1996 Statens ungdomsråd) har kontakter 

med barn- och ungdomsverksamheten. 

Det finns också regionala och lokala statliga myndigheter 

som har kontakt med kyrkliga frågor. Särskilt 

gäller det länsstyrelserna, som svarar för uppgifter som 

gäller kulturminnesvården och begravningsverksamheten. 

Lokalt finns ett samarbete mellan kommunerna 

och Svenska kyrkans församlingar, även om de senare 

från och med 2000 inte är kyrkliga kommuner. 

Svenska kyrkan kan bli föremål för intresse i vissa 

avseenden från flera granskande och rättsvårdande organ, 

exempelvis Riksrevisionen 12 och Justitieombudsmannen 

(JO) i fråga om områden där Svenska kyrkan 

utför samhällsuppgifter eller där statsbidrag utgår. 

Svenska kyrkan kan också granskas av Diskrimineringsombudsmannen. 

Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund (SST) 

intar en särställning. Den är en statlig myndighet under 

regeringen, men de berörda samfunden utser själva 

styrelsen. De facto fungerar SST också i viss mån som 

ett ekumeniskt och interreligiöst organ. SST svarar för 

fördelning och förmedling av statsbidrag, liksom för 

annat stöd än ekonomiskt till trossamfunden, särskilt 

vid nyetablering i Sverige. I uppgifterna ingår också 

samordning av samfundens krisberedskap, att vara 

en plats för dialog och att fungera som remiss- och expertorgan 

för trossamfunds- och religionsfrågor. 

SST fördelade 2011 drygt 48 miljoner kronor till trossamfunden. 

Av dessa gick 6 miljoner kronor till teologisk 

utbildning och andlig vård inom sjukvården. Övriga 

12 Riksrevisionen skiljer sig från övriga här uppräknade myndigheter 

genom att den är underställd riksdagen och inte regeringen. 

medel fördelas mellan de bidragsberättigade samfunden 

i förhållande till det antal personer de betjänar. 2012 

ökade statsbidraget till cirka 58 miljoner kronor. De 

statsbidragsberättigade kyrkorna och samfunden betjänade 

cirka 750 000 personer, varav de kristna cirka 

625 000 personer. De islamiska finns inom sex samarbetsorganisationer 

som betjänar cirka 110 000 personer. 

De judiska församlingarna inom Judiska centralrådet i 

Sverige betjänar cirka 9 000 personer. De buddhistiska 

samfunden och organisationerna, samlade i Sveriges 

Buddhistiska Samarbetsråd, betjänar cirka 5 000 personer. 

»Betjänade» är en vidare definition än medlemmar. 

Den omfattar medlemmar och registrerade deltagare i 

verksamhet som organiseras av trossamfundet. Att man 

bytt beräkningsmetod beror på att inte minst invandrarsamfunden 

har en annan syn på vilka som tillhör samfundet 

än till exempel de klassiska frikyrkorna länge 

haft. Under senare decennier har dessutom också flera 

frikyrkor blivit mer ”folkkyrkliga” i sitt arbetssätt. 

Trossamfundet Svenska kyrkan får inga statsbidrag 

via SST, men väl organisationer som verkar i Svenska 

kyrkans tradition. Sådana är Evangeliska Fosterlands- 

Stiftelsen och Evangelisk Luthersk Mission-Bibeltrogna 

Vänner (ELM-BV). För Svenska kyrkan motsvaras 

statsbidragen av den fria uppbördshjälpen från staten. 

Värdet av Svenska kyrkans uppbördshjälp är inte lätt 

att beräkna. SST har angett värdet till cirka 115 miljoner 

kronor, men också lägre bedömningar finns. 

De i särklass största bidragen från SST är organisationsbidrag 

(cirka 39 miljoner kronor), men samfunden 

kan också få lokalbidrag, etableringsbidrag och 

särskilda utbildningsbidrag (som sammanlagt utgör 

cirka 3 miljoner kronor). 

I tabellen här intill har alla typer av anslag slagits 

samman. Siffrorna redovisar det sammanlagda statsbidraget, 

som alltså genom lokal-, etablerings- och utbildningsbidragen 

kan skifta något från år till år. Kursiva 

siffror betyder att uppgiften är mer osäker än övriga 

uppgifter. De danska, norska och isländska kyrkorna 

får också anslag från Svenska kyrkan. 

Man ska inte blanda samman de trossamfund som 

regeringen beslutat ge rätt till statsbidrag och uppbördshjälp 

med av Kammarkollegiet registrerade trossamfund. 

De senare är en mycket blandad samling av 

samfund, somliga av dem sannolikt inte helt seriösa. 

Man måste dock vara registrerad för att kunna ansöka 

hos regeringen om rätt att få statsbidrag och uppbördshjälp. 

Utöver de samfund som redovisas i tabellen 

nedan är från 2013 Mandeiska Sabeiska samfundet 

bidragsberättigat. Under 2012 gick Metodistkyrkan, 

Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan samman 

i det trossamfund som nu heter Equmeniakyrkan. 


STATISTIK 

Statsbidragsberättigade trossamfund, antal betjänade 

2012 och bidrag 2011 

Källa: nämnden för statligt stöd till trossamfund, sst 

Trossamfund Antal 

betjänade 

2012 

Statsbidrag, 

kronor 2011 

anglikanska kyrkan 3 516 176 000 

ELm-Bibeltrogna vänner 

(ELm-Bv) 

2 840 195 000 

Estniska evangelisk-lutherska 

kyrkan i sverige 

4 719 211 000 

Lettiska evangelisk-lutherska 


1 916 102 000 

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 

(EFs) 

44 486 2 542 000 

Frälsningsarmén 14 187 1 219 000 

islamiska församlingar 110 000 5 882 000 

Judiska församlingar 8 462 627 000 

metodistkyrkan i sverige 5 436 374 000 

Evangeliska Frikyrkan (EFk) 

ortodoxa och österländska 

kyrkor 

48 461 2 684 000 

– armeniska apostoliska 


2 375 82 000 

– Bulgariska ortodoxa kyrkan 800 22 000 

– Eritreanska ortodoxa 


2 666 94 000 

– Estniska ortodoxa kyrkan – – 

– Etiopiska ortodoxa kyrkan 2 870 176 000 

– Finska ortodoxa kyrkan 1 500 64 000 

– grekisk-ortodoxa kyrkan 17 500 651 000 

– koptiska ortodoxa kyrkan 2 915 247 000 

– makedoniska ortodoxa 


6 000 333 000 

– rumänska ortodoxa kyrkan 6 100 325 000 

– ryska ortodoxa kyrkan 1 500 123 000 

– serbiska ortodoxa kyrkan 27 855 1 341 000 

– svenska ortodoxa 

prosteriet 

2 174 117 000 

– syrisk-ortodoxa 

ärkestiftet/syriskortodoxa 

patriarkatets 

ställföreträdarskap 

50 396 1 904 000 

– österns assyriska kyrka 6 112 289 000 

Pingströrelsen 111 120 7 123 000 

romersk-katolska kyrkan 100 522 3 886 000 

sjundedags 

adventistsamfundet 

3 712 237 000 

svenska alliansmissionen 

(sam) 

21 375 1 188 000 

svenska Baptistsamfundet 

(sB) 

27 372 1 581 000 

svenska missionskyrkan 108 713 7 282 000 


Trossamfund Antal 

betjänade 

2012 

sveriges Buddhistiska 

samarbetsråd 

Ungerska protestantiska 


Statsbidrag, 

kronor 2011 

4 812 304 000 

5 412 192 000 

danska kyrkan – 45 000 

norska kyrkan – 435 000 

isländska kyrkan – 20 000 

Totalt för samfunden 757 831 42 212 000 

teologiska institutioner 1 200 000 

andlig vård inom sjukvården 5 100 000 

SUMMA STATSBIDRAG 2011 48 512 000 

kyrkoordning för 

svenska kyrkan 

”Svenska kyrkans lagbok” 

Svenska kyrkans kyrkoordning, ”kyrkans lagbok”, 

innehåller det mesta av Svenska kyrkans regelverk. 

Kyrkoordningen kom till i samband med millennieskiftets 

stat-kyrkareform och trädde alltså i kraft den 1 januari 

2000. 

Kyrkoordningen övertog till stor del bestämmelserna 

i 1992 års kyrkolag. 

Det finns två slag av text i kyrkoordningen, dels inledningar 

till avdelningar och kapitel, dels själva regelverket 

som är de i avdelningar, kapitel och paragrafer 

fastlagda bestämmelserna. 

Den rättsliga skillnaden mellan dessa texter beskrivs 

i den introduktion som finns i den kommenterade utgåvan 

av kyrkoordningen. Inledningstexterna ger en bakgrund 

till bestämmelserna för att underlätta förståelsen 

av det omfattande regelverket. De är också auktoritativa 

uttryck för Svenska kyrkans hållning i en rad viktiga 

teologiska frågor, men beslut fattas och prövas med bestämmelserna 

(uttryckta i paragrafer) som grund. 

Självfallet ska både de teologiskt övervägda inledningstexterna 

och de traditionellt juridiska formuleringarna 

i kyrkoordningens paragrafer ”vara uttryck 

för vad kyrkan tror, bekänner och lär”, som det står i 

introduktionen. 

Beslutsprövning och överklagande 

Vissa överklaganden regleras som nämnts i av riksdagen 

stiftad lag. Det finns emellertid också en generell 

bestämmelse i lagen om Svenska kyrkan av innebörd 

att det ska vara möjligt att få ett beslut i Svenska kyrkan 

om utlämnande av kyrkans handlingar prövat. I 

övrigt överlåter lagstiftarna till Svenska kyrkan att 



ange omfattning och utformning av överklagandemöjligheterna. 

Dessa framgår av kyrkoordningen. 

Första instans vid olika slag av överprövning är oftast 

stiftets domkapitel. Med hänsyn till detta är det 

obligatoriskt att i domkapitlet ha en ledamot som är 

jurist och dessutom är eller har varit domare. 

Det finns också tre av kyrkomötet valda nämnder 

som inte i något avseende är underställda kyrkostyrelsen 

eller något annat organ under kyrkomötet: 

• Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar ska 

pröva frågan om biskopars behörighet att utöva kyrkans 

vigningstjänst. Ärenden kan tas upp efter en anmälan 

eller på initiativ av nämnden själv. Dessutom 

ska nämnden göra en behörighetsprövning i samband 

med biskopsval. 

• Svenska kyrkans valprövningsnämnd ska pröva 

överklaganden av val, även val av biskopsval, i 


• Svenska kyrkans överklagandenämnd ska överpröva 

beslut inom Svenska kyrkan. 

All dessa tre nämnder ska ha en ordförande som är eller 

har varit ordinarie domare. Därutöver ingår både 

innehavare av det kyrkliga ämbetet och lekmän i Ansvarsnämnden 

för biskopar och Överklagandenämnden. 

I Valprövningsnämnden finns inte krav på någon 

ledamot som innehar vigningstjänst. De krav som ställs 

skiftar i övrigt något mellan nämnderna. 

Det finns olika typer av överprövning i det kyrkliga 

regelsystemet, nämligen beslutsprövning och överklagande. 

En begäran om beslutsprövning eller ett överklagande 

ska komma in till det organ som fattat beslutet 

senast tre veckor efter att den som överklagar fått 

del av beslutet. 

Beslutsprövning är en prövning av om ett beslut ska 

upphävas därför att 

• det inte kommit till i rätt ordning, 

• det avser något som inte är en angelägenhet för den 

församling, den samfällighet eller det stift där beslutet 

fattats, 

• det beslutande organet har överskridit sina befogenheter, 

• beslutet strider mot kyrkoordningen, någon annan 

kyrklig bestämmelse eller någon rättsregel som 

Svenska kyrkan ska följa. 

Beslutsprövning kan begäras av såväl enskilda medlemmar 

i Svenska kyrkan som bor i församlingen, samfälligheten 

eller stiftet som av en församling eller samfällighet. 

Begäran ställs till domkapitlet. Domkapitlet 

kan före sitt slutliga ställningstagande besluta att det 

överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla (så kal- 

lad inhibition). Domkapitlets beslut kan överklagas 

hos Överklagandenämnden. Rätt att överklaga har 

dels den som begärt beslutsprövning, dels – om domkapitlet 

upphäver beslutet – den instans som fattat det. 

Ett beslut kan överklagas i sak dels om det direkt 

framgår av kyrkoordningen att det är möjligt, dels om 

det i kollektivavtal framgår att det finns en sådan rätt. 

Det sker i första instans hos domkapitlet och vid överklagande 

hos Överklagandenämnden. Rätt att överklaga 

har normalt den som beslutet avser, men bara om 

beslutet har gått honom eller henne emot. Överklagandenämnden 

får besluta om inhibition. Om det beslut 

som fattats har skett i en stiftsstyrelse sker överprövningen 

direkt hos Överklagandenämnden. 

Ett ärende får prövas på nytt om det finns synnerliga 

skäl för detta eller om det finns godtagbara skäl för att 

den som överklagar inte kunnat göra detta i tid. Frågor 

om omprövning prövas av Överklagandenämnden. 

NOTERAT 

kyrkoordningen 

kyrkoordningen består av 14 avdelningar, närmare 60 

kapitel och över 800 paragrafer. 

grundläggande bestämmelser om svenska 

kyrkans tro, bekännelse och lära finns i avdelning 1. 

Bestämmelser om svenska kyrkans organisation och 

ansvarsfördelningen i organisationen finns i avdelningarna 

2–4. svenska kyrkans verksamhet behandlas 

i avdelningarna 5–13. 

Efter 2012 års kyrkomöte har alla alla kyrkoordningens 

bestämmelser om ekumenik samlats i ett 

eget kapitel. innehållet i det nya kapitlet kommer från 

14 olika kyrkoordningskapitel. 

Offentlighetsprincipen 

Enligt lagen om Svenska kyrkan avser rätten att ta del 

av kyrkans handlingar var och en, oberoende av om 

man tillhör Svenska kyrkan eller ej. 

Följande handlingar omfattas av sekretess, vilket betyder 

att de är undantagna från offentlighet: 

1. Uppgifter som lämnats till biskop eller präst i bikt eller 

enskild själavård och diakon i enskild själavård. 

2. Uppgifter inom den församlingsvårdande verksamheten, 

liksom inom tillsyn och överprövning, om en 

enskilds personliga förhållanden. 

3. Uppgifter om enskilda givare inom insamlingsverksamheten. 

4. Uppgifter om en anställds eller förtroendevalds personliga 

förhållanden. Lön, förmåner och andra an- 


ställningsvillkor omfattas inte av sekretessen. I vissa 

fall gäller sekretessen också uppgifter som lämnats 

i samband med rekrytering. Detsamma gäller uppgifter 

som framkommit vid antagning till uppdragen 

som präst eller diakon. 

5. Vissa uppgifter beträffande Svenska kyrkans affärs- 

och samarbetspartners. 

6. Uppgifter om enskilda i kyrkobokföringen. 

7. Uppgifter om säkerhets- och bevakningsåtgärder om 

syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs. 

Beträffande punkterna 1-4 gäller att uppgifter kan röjas 

om det är uppenbart att det kan ske utan att personen 

eller denne närstående lider men. 

I tillsyn och överprövning (punkt 2) kan uppgifter 

röjas om det är nödvändigt för att tillsynen eller prövningen 

ska kunna ske eller om uppgiften tas med i ett 

beslut. 

Beträffande punkterna 5 och 6 gäller sekretess om 

det finns någon särskild anledning att tro att den partner 

eller enskilde det gäller lider skada om en uppgift 

röjs. 

Till detta kommer sekretess för personal i telefonväxel, 

vid upphandling, verksamhet i affärsverksamhet 

där Svenska kyrkan har ett bestämmande inflytande, 

vid fackliga förhandlingar, vid behandling av person- 

FÖRDJUPNING 

tolkning och tillämpning av kyrkoordningen 

Förarbeten och praxis 

vid tolkningen av kyrkoordningen kan det ofta bli nödvändigt 

att gå till andra rättskällor. i den inledande text, 

kyrkoordningens bakgrund och tillämpning, som finns 

i Kyrkoordningen för Svenska kyrkan 2010 med kommentarer 

och angränsande lagstiftning, pekas främst tre 

typer av rättskällor ut: 

Förarbeten. dit hör kyrkostyrelsens skrivelser till 

kyrkomötet och betänkandena från kyrkomötets utskott. 

när kyrkoordningen uttryckligen bygger på den statliga 

lagstiftningen blir också förarbetena till denna lagstiftning 

viktiga för tolkningen. 

Praxis i form av prejudikat, främst i form av beslut 

i svenska kyrkans överklagandenämnd och svenska 

kyrkans valprövningsnämnd. Även här gäller att beslut i 

motsvarande statliga organ blir av betydelse om kyrkoordningen 

uttryckligen bygger på den statliga lagstiftningen. 

Den rättsdogmatiska litteraturen. som möjliga rättskällor 

nämns här biskopsbrev, uttalanden från Biskopsmötet, 

de ekumeniska överenskommelserna och deras 

förarbeten. 


uppgifter och överföring av sekretess till Svenska kyrkan 

från andra myndigheter. Adress, telefonnummer 

och liknande som kan antas leda till att den enskilde 

eller någon närstående utsättas för hot eller våld, eller 

lida annat allvarligt men, får enligt beslut av 2011 års 

kyrkomöte inte röjas. 

Förbuden gäller inte i förhållande till den enskilde 

personen själv eller om den enskilde medger att uppgiften 

ska kunna uppges. Vad gäller bikt och enskild själavård 

är emellertid förbudet att röja uppgifter absolut 

och inte heller den enskilde personen själv kan medge 

att uppgifter röjs. I dessa fall handlar det normalt också 

enbart om muntliga uppgifter som lämnas. 

I övrigt gäller följande: 

• Vissa sekretessbelagda uppgifter kan lämnas i samband 

med revision, tillsyn och överprövning. Då 

övergår ansvaret för sekretessen till det organ som 

tar emot uppgifterna. 

• Vissa sekretessbelagda uppgifter kan lämnas till en 

myndighet om uppgiftsskyldigheten är lagreglerad. 

• Uppgifter kan också lämnas till en arbetstagarorganisation 

om uppgifts- eller informationsplikten följer 

av lag eller avtal. 

• Under bestämda förhållanden kan uppgifter också 

lämnas till polis- och åklagarmyndighet, socialtjänsten 

och hälso- och sjukvårdsmyndigheterna. 

… och om man inte följer kyrkoordningen? 

trossamfundet svenska kyrkan, inklusive dess olika 

registrerade delar, ska följa bestämmelserna i kyrkoordningen. 

de som är anställda och förtroendevalda är i den 

meningen på olika sätt bundna till att följa kyrkoordningens 

bestämmelser. 

däremot är inte fristående kyrkliga organisationer 

utanför trossamfundet svenska kyrkan skyldiga att följa 

kyrkoordningen. stiftelser, ideella föreningar och företag 

har andra regler, fastlagda i lag eller i egna stadgar, att 

följa. i vissa fall kan en enskild person vara bunden av 

kyrkoordningens bestämmelser, till exempel i fråga om 

medlemskap, rösträtten och rätten att få beslut av kyrkliga 

organ prövade i högre instans. 

vad händer då om man inte följer kyrkoordningen? den 

frågan är svårare att svara på. domkapitlets ingripanden 

har oftast den formen att de syftar till att undvika 

upprepning. om någon begär beslutsprövning eller 

överklagar ett beslut i sak kan det upphävas. normalt 

respekteras ett sådant beslut av det organ som drabbats 

av det. domkapitlet kan också i sin roll som tillsynsorgan 

påpeka brister i ett beslut. 



överklagar ingen står beslutet normalt fast, på 

samma sätt som i motsvarande fall i en kommun. om 

beslutsorganen flera gånger bryter mot kyrkoordningens 

bestämmelser är den viktigaste korrigeringsmöjligheten 

att de nomineringsgrupper som står bakom valet av 

förtroendevalda eller väljarna själva reagerar i samband 

med nästa val. 

det finns en möjlighet för stiftsstyrelsen att ”straffa” 

den församling som brutit mot kyrkoordningen genom 

att inte bevilja församlingen de individuella ekonomiska 

bidrag som utgår via det inomkyrkliga utjämningssystemet. 

stiftsstyrelsen kan också lägga samman församlingen 

med en grannförsamling. domkapitlet kan ta ifrån 

en präst eller diakon som medvetet brutit mot kyrkoordningen 

rätten att utöva vigningstjänsten. ingen av de här 

åtgärderna är särskilt bra. man får helt enkelt utgå från 

att det finns en respekt – ett kyrkligt rättsmedvetande – 

som gör att man tillämpar kyrkoordningen på bästa sätt. 

Ett bekant problem med ett tydligt svar 

Exakt samma problem finns beträffande kommunerna 

och kommunallagstiftningen. Länge har man diskute- 

rat hur man gör med det som där kallas ”kommunalt 

lagtrots”. Åtskilliga är de utredare som funderat på den 

saken. 

Problemet fanns i svenska kyrkan redan före millennieskiftet, 

alltså på kyrkolagens tid. det fanns inte någon 

större garanti då än nu för att lojaliteten skulle vara 

hundraprocentig. 

Britt Louise agrell konstaterar i Folklig förankring 

– demokrati i Svenska kyrkan att en grundläggande 

förutsättning för att kyrkoordningen ska fungera ”är att 

svenska kyrkans olika organ på alla nivåer och de enskilda 

kyrkotillhöriga är lojala med de beslut som fattas av 

kyrkans högsta beslutande organ”. hon betonar att detta 

förhållningssätt också är nödvändigt för svenska kyrkans 

trovärdighet. ”kyrkomötets kompetens har sin grund i 

lagen om svenska kyrkan, och de beslut som där fattas i 

demokratisk ordning får därigenom legitimitet”, påpekar 

Britt Louise agrell. 



foto: maria svensk/ikon

kapitEl 4 

arkitektur, konst och 

kulturmiljöer 

kyrkobyggandets utveckling 

Tiden fram till reformationen 

Det fanns mycket tidigt kyrkorum som användes av 

de kristna, men kyrkobyggandet började inte på allvar 

förrän på 300-talet, då förföljelserna av kristna inom 

det romerska riket upphörde och kristendomen blev 

statsreligion. Det förekom också att ”hedniska tempel” 

och judiska synagogor gjordes om till kristna kyrkor. 

Det som började med mindre byggnader vid martyrgravar 

och dopkapell, baptisterier, utvecklades sedan 

snabbt till mycket stora byggnader. Den Heliga Gravens 

kyrka, som också kallas Uppståndelsekyrkan, i Jerusalem 

byggdes i början av 300-talet. 13 I Rom byggde 

Konstantin den store under samma århundrade Peterskyrkan, 

en femskeppig basilika på platsen för aposteln 

Petrus grav. 14 I den bysantinska arkitekturen är Hagia 

Sofia 15 i Istanbul som byggdes på 500-talet ett världskänt 

exempel. 

Kyrkobyggandet i Sverige började sannolikt sent 

på 900-talet med enkla träkyrkor, förmodligen av den 

typ vi kan se i stavkyrkorna. I det avseendet följdes den 

byggnadsstil som redan fanns i form av ”hedniska tempel”. 

Ibland kan dessa kyrkor ha varit gårdskyrkor, 

men de fanns också i framväxande städer. Med tiden 

blev socknarnas ansvar allt tydligare. 

Det kan ha funnits någon kyrka dessförinnan. Bertil 

Nilsson har i Sveriges kyrkohistoria, del 1 noterat att 

Hergeir (födelse- och dödsdata okända) kungens hövitsman, 

var en av de första som döptes av Ansgar i Birka 

och att han sägs ha byggt en kyrka på sin egendom. 

Den kyrkan kan i så fall ha varit Ansgars utgångspunkt 

under missionsarbetet. 

13 Den ursprungliga kyrkan brändes på 600-talet. En återuppbyggnad 

genomfördes i början av 1000-talet. 

14 Ersatt på 1500- och 1600-talen med den nuvarande Peterskyrkan. 

15 Den heliga visheten. Omvandlad till moské och nu museum. 

Vi vet att det i Lund byggdes ett tiotal stavkyrkor 

under 1000-talet. När Adam av Bremen på 1070-talet 

var i Sverige rapporterade han att det i det då danska 

Skåne fanns många kyrkor, kanske 300 – vilket säkert 

inte betyder vad det står utan många. I den del av Norden 

som i dag utgör Sverige blomstrade stavkyrkorna 

inte alls lika mycket – och inte heller i så praktfulla former 

– som i Norge, konstaterar Marian Ullén i Sveriges 

kyrkohistoria, del 1. 

NOTERAT 

medeltida kyrkobyggen 

Under medeltiden byggdes enligt historiska museet 

sammanlagt cirka 2 350 kyrkor. i dag finns ungefär 

1 380 av dessa medeltida kyrkor kvar, somliga i sin 

ursprungliga form, somliga ombyggda, ytterligare 

andra som ruiner. 

kyrktätast var västergötland, ett av 1100- och 

1200-talets viktigaste maktcentra och med sveriges 

äldsta stift, med uppemot 500 kyrkor. Ett tidigt 

kyrkbyggande skedde också i östergötland och, 

givetvis, på gotland med dess mer än 90 fortfarande 

bevarade medeltida kyrkor. 

Under medeltiden var antalet kyrkor i de likaså 

danska provinserna skåne, halland och Blekinge 

kring 500. 

I Sverige finns bara en enda stavkyrka bevarad på 

sin ursprungliga plats. Det är den lilla Hedareds kyrka 

nära Borås, men den är byggd kring år 1500, sannolikt 

på platsen för tidigare stavkyrkor. I kyrkans takstol 

finns en tidigare använd timmerstock som daterats 

till 1100-talet. Rester från en stavkyrka i Hemse på 


arkitEktUr, konst och kULtUrmiLJöEr 

Gotland har återfunnits och finns på Historiska museet 

i Stockholm. 16 

I större omfattning började man bygga stenkyrkor 

på 1100-talet. Under de första seklen var den romanska 

stilen och gotiken de förhärskande stilarna. 

Sveriges äldsta bevarade stenkyrka är Dalby kyrka, 

Heligkorskyrkan, utanför Lund, grundlagd 1060 och 

planerad för att ingå i en biskopsstad som aldrig blev 

av. Under sin storhetstid var kyrkan dubbelt så stor 

som i dag. 

I det dåtida Sverige, om man nu kan tala om ett sådant, 

är Herrestads kyrka i Vadstena en av de allra 

äldsta. Den är daterad till cirka 1110. 

Ungefär vid samma tid byggdes framträdande stenkyrkor 

i Sigtuna (främst S:t Per och S:t Olof), i dag välbevarade 

bara som ruiner. Många kyrkor byggdes också 

som försvarsanläggningar. Det gällde till exempel de 

rundkyrkor som byggdes. I dag finns bara åtta rundkyrkor 

bevarade. 

Den äldsta bevarade tegelkyrkan är Gumlösa kyrka, 

nära Vinslöv och invigd på 1190-talet. Både Lund och 

Vinslöv låg fram till 1600-talet i Danmark. 

Den äldsta helt bevarade träkyrkan i timmer, och 

alltså inte en stavkyrka, är småländska Granhults kyrka, 

byggd kring 1220 och en av ett tiotal bevarade träkyrkor 

i Sverige från denna tid. 

Under 1100- och 1200-talen byggdes ett stort antal 

kyrkor på Gotland. Kyrkorna var dessutom osedvanligt 

välbyggda och väl tornförsedda. Läget, med en omfattande 

sjöfart, gjorde att den gotländska befolkningen 

var välbeställd men också att byggandet influerades 

från andra länder i Europa. Visby kom för en tid att 

vara en av de kyrktätaste städerna i Norden med ett 

15-tal kyrkor. Den enda i dag bevarade medeltidskyrkan 

i Visby är stiftets domkyrka, S:ta Maria kyrka, från 

1200-talet. Till de särskilt intressanta kyrkorna utanför 

Visby hör Dalhems kyrka med dess blandning av 

gotik och romansk stil – och jugend. Liksom i Dalhem 

hann man bygga färdigt stora kyrkor i Öja och Lärbro. 

På inte så få av Gotlands kyrkor kan man se att de ursprungliga 

planerna var större än de som förverkligades. 

På landsbygden utfördes arbetet med att bygga kyrka 

gemensamt av socknens bönder. Dagsverken och 

körslor delades upp. 

Till de förnämsta kyrkliga byggnadsverken i Sverige 

hör också Lunds domkyrka, dansk katedral under 

längre tid än den ännu hunnit vara svensk. Den kom 

till i etapper under 1100-talet. Andra tidiga domkyr- 

16 Vill man se bevarade stavkyrkor finns goda exempel i vårt västra 

grannland. I Norge finns flera praktfulla, treskeppiga basilikor från 

1100- och 1200-talen. Stavkyrkan i Urnes finns med på Unescos 

världsarvslista. 

kor byggdes i Växjö, Skara, Västerås, Strängnäs och 

Linköping, den senare den näst största katedralen i 

Sverige. Flera av dem har genomgått stora stilmässiga 

förändringar genom seklerna. Samma sak skedde med 

S:t Nicolai kyrka i Stockholm, Storkyrkan, i flera omgångar. 

Från 1200-talet till 1435 pågick bygget av den fortfarande 

största av Sveriges och Nordens kyrkor, alltså 

Uppsala domkyrka, en katedral byggd av tegel i en 

utpräglad gotisk stil. 1287 anlitades den franske stenmästaren 

Étienne de Bonneuil (född under 1200- talet, 

död tidigast 1300). Att de Bonneuil har utfört arbeten i 

Uppsala domkyrka är sannolikt. Att han skulle ha varit 

katedralens arkitekt är mer osäkert. 

Flera av städernas klosterkyrkor kom också till vid 

denna tid. Kvar i bruk finns bara ett fåtal som den ursprungligen 

dominikanska Mariakyrkan i Sigtuna och 

de av franciskanerna byggda klosterkyrkorna i Ystad 

(byggd under senare delen av 1200-talet) och på Riddarholmen 

(nuvarande Riddarholmskyrkan, klar 

kring 1300). 

I de glesare bebyggda landskapen i Norrland dröjde 

det litet längre tid innan sockenbildning och kyrkobyggen 

blev omfattande. Inga av de äldre träkyrkorna har 

bevarats. Spår finns däremot av tidiga byggen av stenkyrkor. 

Den äldsta jämtländska stenkyrkan är Hackås 

kyrka, vars första del byggdes under 1100-talet. Tidiga 

rester finns också i Frösö kyrka och Åre gamla kyrka 

började byggas senast på 1200-talet. 

I norra Norrland byggdes de första kyrkorna senast 

i början av 1300-talet, sannolikt av trä. Ingen av dessa 

finns bevarad. Under senmedeltiden började man använda 

sten framför allt vid bygget av de kyrkor som 

låg vid kusten, främst vid älvarnas utlopp. Flera av 

dessa kyrkor är bevarade. Kalix kyrka är byggd vid 

1400- talets slut och är landets nordligaste medeltidskyrka. 

Nederluleå (Gammelstad) kyrka är byggd i slutet 

av 1400-talet. Gammelstad kyrkstad tillhör världsarven. 

1300-talet medförde ett inflytande från den tyska 

Hansan. Man kan se det i flera av de skånska kuststäderna, 

till exempel i form av S:t Petri kyrka i Malmö. 

Också östgötska Skänninge, vid denna tid en central 

ort i Götaland, hade en stor tysk befolkning och byggde 

efter tyskt mönster Vårfrukyrkan. Båda dessa kyrkor 

kom till i början av 1300-talet. I Visby, som ju tillhörde 

Hansan, är domkyrkan ett exempel på samma sak. 

Där den tidiga medeltiden inneburit en omfattande 

kyrkobyggenskap, till exempel i Skara stift, blev 

1400-talets byggenskap betydligt mindre. Under senare 

medeltid gjordes allt fler om- och tillbyggnader, inte 

minst i form av de många valv i olika former som slogs 


i de äldre gråstenskyrkor som förut varit öppna upp till 

kyrktaket. 

På några håll kostade man på sig mycket stora kyrkbyggen. 

Ett exempel på det är Stora Tuna kyrka i Dalarna. 

Den stod klar 1469 på samma plats som en tidigare 

stenkyrka. Kanske var den redan då påtänkt som 

domkyrka i ett tilltänkt Dalastift. I vart fall fördes tanken 

fram på 1500-talet. Stora Tuna kyrka är en av landets 

allra största landskyrkor i konkurrens med Järvsö 

kyrka. I Falun gav Stora Kopparbergs kyrka uttryck för 

bergsmännens makt och myndighet som vuxit allt starkare 

ända sedan kopparmalmsbrytningen inleddes på 

1100-talet. Kyrkans äldsta del byggdes på 1400-talet. 

Reformationstiden 

Efter reformationen minskade kyrkobyggandet, kanske 

på grund av de ekonomiska förhållandena med 

kostnadskrävande krig och stormaktsambitioner, kanske 

också på grund av att medeltidens omfattande kyrkobyggnation 

försett landet med tillräckligt många 

kyrkor för ett tag. 

Dessutom lät ju riksdagen på Gustav Vasas förslag 

riva flera kyrkor och konfiskera deras och klostrens 

”överflödiga” egendom. Det drabbade hårt alla stift, 

inte minst Uppsala som vid medeltidens slut var den 

största markägaren i regionen. Mot den bakgrunden 

är det kanske något av en ödets ironi att ett av landets 

mest kända gravmonument, nämligen det över Gustav 

Vasa och hans två första drottningar, gjordes till Uppsala 

domkyrka av Willem Boy (1520-talet–1592). 

Mer positiv blev utvecklingen under Johan III som 

beslutade att bygga upp det som fadern rivit på malmarna 

i Stockholm. De första initiativen till dessa byggen 

togs under 1580-talet. S:ta Clara kyrka stod klar 

1590. De båda andra, Maria Magdalena kyrka och S:t 

Jacobs kyrka, blev klara först en bit in på stormaktstiden. 

Till de intressanta och märkliga medeltidskyrkor 

som i dag är svenska hör Genarps nästan katedralliknande 

tegelkyrka, oväntat stor och rikt dekorerad på 

den plats där den ligger. Kyrkan byggdes av denna tids 

mäktigaste danske stormän, nämligen Hack Ulfstand 

(1535–94). Kyrkan, som var den enda som byggdes i 

Skåne under 1500-talet, stod klar 1593. 

Tiden efter reformationen 

Flera kyrkobyggen från 1600-talet uttrycker den framväxande 

stormakten Sveriges ambitioner. 1600-talets 

stadskyrkor fick ofta praktfulla predikstolar som markerade 

vikten av predikans – och kanske också stormaktens 

politiska – innehåll. Gravvalven, gravkoren 

och minnesmärken över döda personer, epitafier, blev 


allt fler och större. Den kungliga makten märktes också 

mer. 

Den kanske mest praktfulla av de nu svenska kyrkor 

bara några decennier efter Uppsala möte och vid 

ingången till stormaktstiden fanns emellertid också 

den i dåvarande Danmark, nämligen den i barockstil 

byggda Trefaldighetskyrkan i Kristianstad med Hans 

Steenwinckel den yngre (1587–1639) som arkitekt. I 

Svenska kyrkor. En historisk reseguide betecknas den 

till och med som ”en av Europas vackraste protestantiska 

kyrkor från 1600-talet”. Den stod klar 1628. 

Mårten Snickare har i Konst och visuell kultur i Sverige 

gett en god bild av kyrkobyggnaderna under den 

stormaktstid som också var enhetskyrkans: 

”Kyrkan under stormaktstiden var … inte endast en 

plats där man tillbad sin Gud utan också en plats där 

människor från alla sociala nivåer samlades, där samhällelig 

gemenskap och enhet manifesterades och där 

statsmaktens påbud mötte undersåtarnas värderingar 

och attityder.” 

I Stockholm introducerade särskilt Jean de la Vallé 

(1624–96) centralkyrkor med ett centralt kupolförsett 

rum omgivet av ofta fyra skepp i olika riktningar. Ett 

exempel är Ladugårdslands (senare Hedvig Eleonora) 

kyrka. Ett annat Katarina kyrka. de la Vallés svärson 

Mathias Spieler (cirka 1640–cirka 1691) ritade den 

tredje banbrytande kyrkan i samma stil, nämligen Ulrika 

Eleonora (senare Kungsholms) kyrka i Stockholm. 

Också i en betydligt mindre stad ritade de la Vallé 

en kyrka med stormaktsdrag, nämligen Askersunds 

landskyrka i trä, av Verner von Heidenstam kallad 

”landsortens Riddarholmskyrka”. I Jäder i Södermanland 

finns det som nog bör kallas ”Axel Oxenstiernas 

kyrka”. Medeltidskyrkan utvidgades rejält och blev ett 

storslaget minnesmärke över en av Sveriges allra största 

statsmän genom tiderna. 

I Karlskrona byggdes Amiralitetskyrkan Ulrica 

Pia, barockens stora träkyrka och kanske den största 

träkyrkan i Sverige, möjligen ritad av Erik Dahlberg 

(1625–1703). Lägger man samman den med de båda 

barockkyrkor som ritades av Nicodemus Tessin den 

yngre (1654–1728) – Fredrikskyrkan och Trefaldighetskyrkan 

– så framstår Karlskrona i sin fulla glans 

som intressant kyrkstad. Alla tre kyrkorna ingår sedan 

1998 i Karlskrona världsarv som finns på Unescos 

världsarvslista. 

En typisk stormaktskyrka är också den av Nicodemus 

Tessin den äldre (1615–81) ritade Kalmar domkyrka 

som grundlades 1660 men klar först 1703. 

Den allt mer storskaliga gruvnäringen, bland annat 

i Falun, och tillkomsten av bruksorter ledde också till 



av stormaktstidens ideal präglade kyrkbyggen på flera 

andra orter i landet än de typiska stormaktsstäderna. I 

Falun inleddes bygget av Kristine kyrka under ledning 

av Hans Ferster (död 1653) i samband med att Falun 

1641 fick stadsrättigheter. 

Man får emellertid inte förledas att tro att den här 

tidens kyrkor alla var stora och gärna byggda i sten. 

Utanför städerna, inte minst i skogsbygderna, byggde 

man fortfarande träkyrkor i en mindre skala. 

1700- och 1800-talen 

Kyrkobyggena minskade i början av 1700-talet. Landet 

drabbades av både det stora nordiska kriget 1700– 

21 och pesten kring 1710. Så mycket märkligare är då 

tillkomsten just i denna tid av Habo kyrka, ”träkatedralen 

vid Vättern”, med ett imponerande yttre, stora 

läktare inne i kyrkan och färgrika, dramatiskt målade 

berättelser som illustrerar katekesen. ”Störst och mest 

säreget av det tidiga 1700-talets kyrkobyggen”, skriver 

Lars Sjöberg i Svenska trähus. Ett annat exempel 

är Fröskogs kyrka i Värmland, byggd i trä, spånklädd, 

klar 1730 och med ett av illustrativa målningar och träsniderier 

rikt utsmyckat kyrkorum. 

1727 kom Carl Hårleman (1700–53) åter till Sverige 

efter en studieresa. Han kom att spela en stor roll i 

1700-talets svenska arkitektur, bland annat genom flera 

kyrkobyggen och genom sin position som överintendent 

under en viktig tid. Han slutförde bygget av Slottskyrkan 

i Stockholm där han tog vid efter Nicodemus 

Tessin den yngre. 

För landsbygden kunde det byggas enklare än i städerna. 

Den norm som kungen, Gustav III, angav i en 

förordning 1759 var, som Merit Laine beskriver den 

i Konst och visuell kultur i Sverige, ”en långhuskyrka 

med stora, höga fönster, uppförd av sten, in- och utvändigt 

vitkalkad, med ett stadigt klocktorn krönt av en 

låg huv eller lanternin”. De centrala reglerna skärptes 

sedan i olika omgångar. 

Till anhängarna av de nya kyrkorna hörde skalden, 

professorn och Växjöbiskopen Esaias Tegnér (1782– 

1846). Han menade att ljuset och luften var en positiv 

kontrast mot medeltidskyrkornas mörker. De nya 

kyrkorna fick öknamnet ”Tegnérlador”. Deras dåliga 

rykte kan möjligen bero på att bygget av dem ofta åtföljdes 

av rivning av en medeltidskyrka, vilket inte bekymrade 

Tegnér särskilt mycket. Tegnér motiverade 

sin hållning med sin kristendomssyn. Hans ljusa kristna 

tro passade inte in i de mörka medeltidskyrkorna. 

Tomas Björk beskriver i Konst och visuell kultur i Sverige 

saken så att ”besökaren i dessa rymliga salskyrkor 

möter en interiör som som strålar av ljus och som är 

mer lämpad för kontemplation än stämningsfull mys- 

tik”. Björk nämner den 1968 efter en anlagd brand förstörda 

Kumla kyrka i Strängnäs stift, ritad av Per Axel 

Nyström (1793-1868), som ett ”ovanligt praktfullt exempel”. 

Trots den kungliga förordningen byggdes det emellertid 

också kyrkor som utgick från lokala traditioner 

och arkitektoniska ambitioner, av helt annat slag, inte 

minst i de norra delarna av landet. 

Nyklassicismens frammarsch började under 

1700- talets senare del och fortsatte in på 1800-talet. 

Ganska få kyrkor fick behålla sin nyklassicistiska stil 

någorlunda orörd. En är dock Göteborgs domkyrka. 

Den byggdes visserligen redan 1633, men brann ned 

vid de stora stadsbränderna 1721 och 1802. Den byggdes 

upp igen i större format två år efter den senaste 

branden. 

Andra viktiga 1800-talskyrkor kyrkor är Skeppsholmskyrkan 

(Karl Johans kyrka) i Stockholm, ritad 

av Fredrik Blom (1781–1853) och Härnösands domkyrka, 

ritad av Johan Adolf Hawerman (1812–1885). 

Skeppsholmskyrkan invigdes 1842. Den är en utpräglat 

nyklassicistisk kyrka med kolonner, valvbågar och 

en takkupol, vars lanternin påminner om ett grekiskt 

tempel. I dag är kyrkan avsakraliserad och hyser sedan 

2010 i stället andra kulturaktiviteter. Domkyrkan 

i Härnösand, en milstolpe i norrländskt kyrkobyggande, 

tillhör också de mest intressanta svenska exemplen 

på nyklassicism, dessutom praktfullt belägen. 

Hedvig Brander Jonsson lyfter i Sveriges kyrkohistoria, 

del 6 fram ett intressant från landsbygden hämtat 

exempel på konsekvent genomförd och bevarad 

nyklassicism, nämligen den väl tilltagna Klock rike 

(Josephine) kyrka i Östergötland, ritad av Samuel 

Enander (1788–1843). Ett annat exempel, framhållet 

av Göran Alm i Signums svenska konsthistoria, del 9, 

är Skirö kyrka i Småland, ritad av Jacob Wilhelm Gerss 

(1784-1844) och invigd 1837. 

Ett annat exempel på 1700-talets nyklassicism är 

Skellefteå landsförsamlings kyrka, omgiven av den stora 

och märkvärdiga Bonnstan med dess många kyrkstugor 

och kyrkkamrar. Visserligen är kyrkan grundlagd 

redan 500 år tidigare, men den invigdes i sin helt 

nya form kring år 1800. 

Nyklassicismen ersattes av nygotiken. Bland de kyrkor 

som relativt tidigt byggdes i denna stil finns Haga 

kyrka i Göteborg, ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd 

(1824–1919) med inspiration från England. Andra exempel 

är den av Carl Georg Brunius (1792-1869) ritade 

Kristinehamns kyrka (invigd 1858) samt två kyrkor 

ritade av Helgo Zettervall (1831-1907), Allhelgonakyrkan 

i Lund (invigd 1891) och Matteus kyrka i Norrköping 

(1892). Nygotiken hade liksom nyklassicismen 


sina belackare som ofta använde begreppet ”Eslövsgotik” 

om den nya stilen. 

Bland det sena 1800-talets träkyrkor intar ”Lappmarkskatedralen” 

i Stensele, byggd 1886, en framträdande 

plats. 

Kyrkan, byggd i basilikaform med tre skepp, konkurrerar 

med Amiralitetskyrkan Ulrica Pia i Karlskrona 

om att vara Sveriges största träkyrka. 

Carl Georg Brunius var engagerad som arkitekt (vilket 

han inte var, han var professor i grekiska och kyrkoherde) 

i mer än 20 kyrkobyggen eller restaureringar. 

Bland annat ledde han en stor restaurering av Lunds 

domkyrka. 

Också Helgo Zettervall ville vid sina många restaureringar 

återföra kyrkorna till den stil i vilken han menade 

att de en gång byggts (”gambla hus skulle bli ännu 

gamblare”, konstaterade August Strindberg). Det ledde 

ofta till debatt, till exempel då han snart efter Brunius 

restaurering av Lunds domkyrka gjorde om restaureringen. 

Domkyrkan fick då sina två stabila torn, 

”Lunna pågar”. Uppsala domkyrka fick genom Zettervall 

sina höga spiror i stället för de tidigare huvarna. 

Zettervall restaurerade också domkyrkorna i Linköping 

och Skara. ”Relativt minst skadad blev Lundadômen”, 

skriver August Hahr syrligt i Svensk arkitektur. 

I Stockholm, vars befolkning ökat från 80 000 

till 300 000 under 1800-talet, byggdes en enda större 

kyrka. Det var den av generaldirektören Carl Möller 

i Byggnadsstyrelsen (1857–1933) ritade nygotiska 

Johannes kyrka på Norrmalm som 1890 ersatte det 

gamla begravningskapellet från mitten av 1600- talet. 

S:t Johannes kyrka blev, trots sin återhållsamma utformning, 

en förebild för bland annat några av de stora 

norrländska kuststädernas nya kyrkor. 

Tre år efter S:t Johannes ganska återhållsamma nygotiska 

kyrkobyggnad invigdes ett av nygotikens storverk 

på det kyrkliga området, den av Helgo Zettervall 

ritade Oscar Fredriks kyrka, rik på torn och tinnar och 

såväl till sitt yttre som till sitt inre mer dramatisk och 

färgrik än S:t Johannes. 

Om nyklassicismens och nygotikens kyrkor i Sverige 

skriver Oloph Bexell i Kyrkorummet - kulturarv och 

gudstjänst att ”...en nygotisk kyrka, till skillnad från 

en nyklassicistisk, är uppförd utifrån ett program där 

teologi och arkitektur påverkat varandra och inbördes 

samverkat”. Bexell pekar på byggnadens eget vittnesbörd 

om det hinsides och samverkan mellan liturgi och 

förkunnelse. 

1900-talet 

1900-talet präglades av befolkningstillväxten i städerna 

och blev ett av de stora kyrkobyggnadsseklerna, i 


antal jämförbart med flera sekel under medeltiden. 

Dessutom skedde åtskilliga ombyggnader. 

Tidigt under 1900-talet byggdes flera kyrkor som 

fick stor uppmärksamhet. En av dem var Kiruna kyrka, 

ritad av Gustaf Wickman (1858–1916). Stilmässigt är 

kyrkan nationalromantisk på ett ytterst okonventionellt 

sätt, konstaterar man i boken Att bygga ett land, 

”en syntes av amerikansk träarkitektur, norska stavkyrkor 

och timmerkåtor”. 

Vid sekelskiftet utformade Carl Bergsten (1879– 

1935) den jugendinspirerade Hjorthagskyrkan i Stockholm. 

Det moderna och vackra ansågs nu ha sitt eget 

värde och behövde inte bygga på vare sig antiken eller 

gångna seklers byggnadsstilar. 

Två monumentala storstadskyrkor som tog rejält 

med plats i sin miljö var Engelbrektskyrkan i Stockholm 

med Lars Israel Wahlman (1870–1952) som arkitekt 

och Masthuggskyrkan i Göteborg, ritad av Sigfrid 

Ericson (1879–1958). Båda kyrkorna är högresta och 

ligger dessutom högt, Engelbrektskyrkan på ett berg i 

vad som då var Stockholms utkant och Masthuggskyrkan 

uppe på Masthuggsberget synlig från både hav och 

stad. I samma stil byggdes några år senare Högalidskyrkan 

i Stockholm, lika monumental och också högt 

belägen. Arkitekt var Ivar Tengbom (1878–1968). 

En helt annan slags och fantasieggande kyrka är Uppenbarelsekyrkan 

i Saltsjöbaden, ritad av Ferdinand 

Boberg (1860–1946) med en magnifik blandning av 

nationalromantik och jugendstil. Kyrkan utsmyckades 

av målaren Olle Hjortzberg (1872–1959) och skulptören 

Carl Milles (1875–1955). I valet av teman för utsmyckningarna 

deltog Nathan Söderblom. 

Längre fram började kyrkorummet smältas samman 

med praktiska utrymmen för både olika typer av kyrklig 

verksamhet och församlingsexpeditioner. En ny arkitektur 

speglade också en förändrad teologi med altaret 

placerat en bit ut i koret (där prästen kunde vara 

vänd mot församlingen) eller som centralaltare närmare 

rummets mitt. 1900-talet tog också hänsyn till 

den ökade rörligheten i gudstjänsten. Gunnar Weman 

fäster i Kyrkorummet - kulturav och gudstjänst uppmärksamhet 

på kyrkorummets förhall som en plats för 

samtal och gemenskap, inträdesprocessionen, evangelieprocessionen 

och den avslutande recessionen, liksom 

nattvardsväckelsens stora skaror av gudstjänstdeltagare 

som går fram till altaret. Både större moderna 

kyrkor, stadsdelskyrkor och småkyrkorörelsens enkla 

och ibland mobila kyrkobyggnader byggdes. 

Även här fanns alltså rötter i det tidiga 1900-talets 

församlingsrörelse. Sällskapet för kyrklig själavård i 

Stockholm ombildades 1960 till Kyrkfrämjandet. Det 

ombildades i sin tur 1962 till Kyrkans Byggnadsbyrå. I 



denna uppgick samtidigt Småkyrkorörelsens Centralråd, 

bildat 1956 i Göteborg. 

Rolf Bergh (1919–2005) var den ledande arkitekten 

inom småkyrkorörelsen. Han var engagerad i ett 30-tal 

nybyggen och restaureringar. För honom typiska nybyggen 

i tegel och betong är S:t Botvids kyrka i Oxelösund 

och S:ta Birgitta kyrka i Nockeby i Stockholm 

från 1950- respektive 1960-talet. Han ritade också 

flera småkyrkor, ofta kallade studiokyrkor, i form av 

mobila elementbyggen. Den första av dessa byggdes i 

Vendelsö i Österhaninge utanför Stockholm 1967. 

Många framstående arkitekter knöts till 1900- talets 

kyrkobyggande. Peter Celsing (1920–74) svarade i slutet 

av 1950-talet för de enkla och i mörkt, hårdbränt 

tegel byggda S:t Tomas kyrka i Vällingby, Almtunakyrkan 

i Uppsala och Härlanda kyrka i Göteborg. Sigurd 

Lewerentz (1885–1975) tillhörde stilbildarna under 

1960-talet med Markuskyrkan i Björkhagen och 

S:t Petri kyrka i Klippan. Liksom Celsing använde han 

hårdbränt tegel som byggnadsmaterial. 

Under 1970- och 1980-talen ritade bland annat Carl 

Nyrén (1917–2011) flera kyrkor som sökte sig bort 

från 1950- och 1960-talens tegelarkitektur, tydligast i 

Gottsunda kyrka i Uppsala, till stora delar byggd i trä. 

kyrkliga målningar och 

inventarier 

Medeltiden 

I de medeltida kyrkorna fanns kor och långhus, skilda 

åt av ett korskrank bakom vilket det altare fanns från 

vilket mässan firades. Till altaret hade enbart prästen 

tillträde. Tidigt pryddes altarets framsida av en målad 

eller gjuten skiva, antemensale. Det senare ersattes så 

småningom av det antependium i tyg som vi nu brukar. 

Bänkar fanns oftast bara för dem som hade svårt att 

stå under hela gudstjänsten. Kvinnorna stod på den 

norra sidan och männen på södra. Större altare kunde 

finnas också i långhuset, på kvinnosidan för Jungfru 

Maria och på manssidan för kyrkans skyddshelgon. 

Till den kyrkliga kulturskatten hör kyrkobyggnadernas 

stenhuggeri- och träarbeten liksom väggmålerier. 

Varje kyrka skulle ha en dopfunt. Den stod vid 

dörren eftersom den som skulle döpas inte skulle föras 

alltför långt in i kyrkan. Risken fanns att det odöpta 

barnet var i onda makters våld och skulle föra med sig 

dessa mörka krafter in i kyrkan. 

Många av de dopfuntar som gjordes av sten och deras 

mästare är delvis kände till namnet, bland annat 

Tove som är mästaren bakom flera dopfuntar i Skåne. 

På dopfunten i Lyngsjö kyrka i Skåne skildrar Tove 

mordet på ärkebiskop Thomas Becket (1118–1170) i 

katedralen i Canterbury. Dopfunten är från början av 

1200-talet. Verk av en annan mästare vid namn Sigraf 

har hittats i stora delar av nuvarande Sverige, från Hälsingland 

och söderut ända till Skåne. Särskild uppmärksamhet 

har den så kallade Trydemästaren fått för 

sin märkliga dopfunt i Tryde kyrka i Skåne. Trydemästaren 

var också verksam på Gotland. Flera skickliga 

stenhuggare kom därifrån. 

Den vackra dopfunten i Alnö kyrka i Medelpad, tillverkad 

under tidigt 1200-tal, visar att man också arbetade 

i trä. 

Den svenska reformationen genomfördes utan utrensning 

av konstföremål. Ofta fick också helgonbilder 

vara kvar i kyrkorna. I stora delar av Europa i övrigt 

har de många och långvariga krigen i tätbefolkade områden 

och utrensningar i samband med reformationerna 

förstört många sådana kulturskatter. 

Men inte heller Sverige gick fritt från förstörelse. 

Vissa inventarier som var särskilt kopplade till katolicismen 

– exempelvis reliker och relikskrin, så kallade 

relikvarier – försvann från kyrkorna. Till det kommer 

att Gustav Vasa beslagtog och lät smälta ned många 

guld- och silverföremål. Som en kontrast mot detta står 

att församlingsborna, som ofta var fästa vid sin kyrkas 

föremål, ibland skyddade de traditionella inventarierna 

och gömde dem. 

Under senmedeltiden blev altarprydnaderna allt mer 

påkostade genom altarskåp, till en början med ett måttligt 

format. Valvslagningarna i många kyrkor ledde till 

att valvmålningarna fick en blomstringstid. Till Sverige 

kom till att börja med målare från Danmark och Tyskland. 

Deras arbete och material bekostades ofta av en 

enskild välbeställd donator, inte sällan som botgöring 

för begångna synder men också för att bevara donators 

minne till eftervärlden. 

Den mest kände av alla konstnärer som var verksamma 

i Sverige under medeltiden är Albertus Pictor 

(cirka 1445-cirka 1507). Hans väggmåleri finns i dryga 

30-talet kyrkor, bland annat Härnevi, Härkeberga och 

Täby kyrkor i Uppland, där målningarna aldrig varit 

överkalkade, liksom i Södermanland (bland annat 

Lid och Floda kyrkor) och Västmanland (bland annat 

Dingtuna och Kumla kyrkor). Albertus Pictor var som 

så många andra av dåtidens konstnärer mångsidig. 

Han var utöver målare också pärlstickare. 

Till de unika väggmålningarna hör också Risingemästarens 

aldrig överkalkade 1400-talsmålningar i 

Risinge kyrka i Östergötland. Han och flera andra till 

namnet okända mästare – som de skånska Vittskövlemästaren, 

Helsingborgsmästaren och Malmömästaren 


– utförde verk av hög klass i ett stort antal kyrkor i den 

trakt där de verkade. 

Det finns också en medeltida textilskatt bevarad 

även om vi kan se att textilier genom århundradena 

ofta har varit mer förgängliga än föremål av ädla 

metaller. Överhogdalsbonaderna, som i dag finns på 

Jamtli museum i Östersund, tillverkades så tidigt som i 

slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. De återfanns 

i anslutning till Överhogdals kyrka och kan ha 

prytt en kyrkvägg. En värdefull textilsamling finns i 

domkyrko museet, Skattkammaren, i Uppsala. Den 

består av textilier från slutet av 1200-talet och framåt. 

Äldst är ärkebiskop Folke Johansson Ängels (död 

1277) kåpa, sannolikt köpt i Lyon i Frankrike 1294. 

Också i Lunds domkyrkomuseum är de äldsta textilerna, 

bland annat en ärkebiskopsmitra, från 1200-talet. I 

Linköpings slotts- och domkyrkomuseum är de äldsta 

textilierna tillverkade av Birgittasystrarna på 1400- 

och 1500-talet. 

Under medeltiden verkade i Sverige bildhuggaren 

Adam van Düren (födelse- och dödsår inte kända, men 

han verkade i Norden 1487–1532). Hans största uppdrag 

var i Danmark, bland annat i Lunds domkyrka, 


FÖRDJUPNING 

Ett museum fyllt av kyrklig konst och kyrkliga minnen 

också från kyrklig synpunkt är historiska museet i 

stockholm en närmast outtömlig källa till kunskap. 

museets samlingar innehåller mer än 10 miljoner enskilda 

föremål. En stor del av dem har kyrkligt ursprung. i takt 

med digitaliseringen blir föremålen allt lättare att studera. 

Bilddatabasen Medeltidens bildvärld är ett gigantiskt 

uppslagsverk som innehåller omkring 19 000 fotografier 

av mer än 4 000 föremål från hela landet. där finns 

altarskåp, träskulpturer, dopfuntar och kalkmålningar från 

både museer och kyrkor i sverige. 

Flera medeltida altarskåp finns utställda på historiska 

museet. det altarskåp som kommer från husby- 

Långhundra kyrka i Uppland tillverkades i Uppland vid 

slutet av 1400-talet. det visar Jungfru maria och Jesus 

omgivna av änglar. 

till träskulpturerna på historiska museet hör flera 

madonnabilder. den kanske vackraste av dem alla är Edshultsmadonnan 

från Edshults kyrka i småland. En annan 

1100-talsmadonna kommer från viklau kyrka på gotland. 

Bland krucifixen finns allt från stora triumfkrucifix till 

det lilla märkvärdiga bronskrucifix som hittats i Eskilstuna. 

det är sannolikt från mitten av 1100-talet och kan 

ha använts i Johanniterordens kyrka som hette s:t Eskils 

kyrka. 

men han har också utfört verk i Linköpings domkyrka 

och Storkyrkan i Stockholm. 

Ett annat stort namn, även i ett europeiskt perspektiv, 

var skulptören Berndt Notke (1440–1509), som 

länge (men knappast längre) har ansetts som mästaren 

bakom S:t Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm, 

verksam i Sverige 1484–96. 

Hur det nu än är med skulptören framhöll Gustav II 

Adolf S:t Göran och draken som ett av tre konstverk i 

landet som han uppskattade mest. De andra två var det 

stora krucifixet i Vadstena klosterkyrka, också det från 

1400-talet, och det magnifika altarskåpet på högaltaret 

i Linköpings domkyrka, tillverkat i Nederländerna 

1538–54 av Maarten van Heemskerck (1498–1574). 

Det senare är ”ett av våra viktigaste bildarv från Vasatiden, 

ett dokument över fromhetsliv och estetik”, skriver 

Hedvig Brander Jonsson i Konst och visuell kultur i 

Sverige. Ytterligare ett 40-tal altarskåp från Flandern, 

nuvarande Belgien och Holland, finns bevarade i Sverige 

i bland annat Västerås domkyrka, Vaksala kyrka 

i Uppsala och Skellefteå landsförsamlings kyrka. Andra 

altarskåp kom från norra Tyskland, bland annat 

Lübeck. Ett vackert exempel på det finns i Litslena kyrka 

i Uppsala stift. 

i textilkammaren finns bevarade textilier från medeltiden 

och framåt. där finns liturgiska kläder, men också 

det vackra gravtäcke från skoklosters kyrka som på 

1400-talet lades på tronpretendenten holmger knutssons 

(1220-talet–1248) grav. gravtäcket är en av de 

finare textilerna från medeltiden. 

i vadstena kloster fanns en avancerad textilproduktion. 

i textilkammaren kan man bland annat se en relikask 

i textil tillverkad där och den likaså i vadstena kloster 

tillverkade och mycket praktfulla mitra som bars av 

riksföreståndaren och Linköpingsbiskopen kettil karlsson 

vasa (cirka 1433–65). 

i historiska museets hägn finns också det i tyskland 

erövrade Elisabethrelikvariet, eller Stockholmsrelikvariet, 

med guldinfattade ädelstenar och i övrigt gjort i förgyllt 

silver. relikvariet tros vara från 1000-talet, skänkt till 

en tysk kyrka på 1200-talet och erövrat av svenskarna 

1631. Påkostat, om än inte lika storartat, är också ett 

vackert relikskrin i förgylld koppar, tillverkat vid slutet av 

1100-talet, från Eriksbergs gamla kyrka i västergötland. 

i flera fall gäller att föremål som nu finns hos historiska 

museet också finns i kopia i sina ursprungliga kyrkor. 



Reformationen och 1600-talet 

Reformationen i Sverige förändrade kyrkorummen betydligt 

mindre än vad som var fallet i många andra kyrkor 

och länder. I den meningen var den svenska reformationen 

konservativ i jämförelse med den lutherska 

reformationen i andra länder. Däremot bröts det mesta 

av klosterkulturen ned. 

Mereth Lindgren har i Sveriges kyrkohistoria, del 3 

sammanfattat Martin Luthers syn på kyrkans bilder. 

De kunde ha pedagogisk betydelse, men han ville stävja 

”dels överflödet, där mångfalden av ceremonier och 

bilder hotat att skymma evangeliet, dels det vidskepliga 

missbruket av vissa bilder, främst träskulpturer”. 

Laurentius Petri tycks ha varit ännu litet försiktigare 

och främst inriktad på att förklara innebörden i bilder 

och skulpturer för menigheten. I hög grad kom de senmedeltida 

kyrkorummen att bestå oförändrade. 

Däremot innebar tiden efter reformationen några 

decenniers återhållsamhet med kyrkobyggande. 

Minskningen av antalet altare och medeltidens ivriga 

arbete med väggmålningar, altarprydnader och andra 

konstföremål gjorde sannolikt att det på många håll 

inte fanns behov av nya utsmyckningar. Dessutom 

hade ju Gustav Vasa lagt beslag på stora delar av kyrkornas 

guld och silver för att betala av på hans skulder 

och för att bekosta kronans verksamhet. Kyrkornas 

målningar fick däremot ofta vara kvar. Dels kunde de 

ju inte smältas ned, dels kunde de användas i den religiösa 

pedagogiken. 

Senare under 1500-talet, särskilt efter Johan III:s 

trontillträde, återupptogs utsmyckningen av kyrkorna. 

En produktiv regional målare, sannolikt också skulptör, 

redan under tidigt 1500-tal var Haaken Gulleson 

(levnadsdata okända) som själv, eller genom den verkstad 

han hade i Enånger under 1500-talets första hälft, 

svarade för ett 50-tal verk i södra och mellersta Norrland. 

Gulleson är en av de tämligen få enskilda medeltidskonstnärer 

som är känd till namnet. 

Det som syntes mest var att de fasta och påkostade 

predikstolarna började spridas som en utveckling av 

den ambo, ”talarstol”, prästen hade framför sig och 

att kyrkbänkar började användas i större utsträckning. 

Förklaringen var den ökade tonvikten på Ordet, predikan. 

Predikstolen gav predikan en större myndighet 

och kyrkbänkarna var ett svar på att predikningarna 

kunde bli timslånga. 

Både altarskåpen och predikstolarna fortsatte att 

utvecklas till praktfulla pjäser i än högre grad under 

1600-talet. Exempel på detta är kungs- och drottningstolarna 

i Storkyrkan i Stockholm och predikstolen i 

Uppsala domkyrka, gjorda av Nicodemus Tessin den 

yngre och Burchardt Precht (1651–1738). 

Kyrkliga skrudar och andra textilier behölls i Sverige 

även efter reformationen, men också antependier, 

altartäcken, bårtäcken och andra textilier användes. 

Skrudarna, även biskoparnas, användes dock mera sällan 

än före reformationen . 

I S:t Jacobs kyrka i Stockholm finns några exempel 

på 1600-talets textilkonst. De har lyfts fram av Inger 

Estham i Signums svenska konsthistoria, Barocktiden. 

Det ena är Sigrid Bielkes (1620–79) kistklädsel, ”en av 

de mest praktfulla i den kyrkliga textilskatten”, de andra 

är en korkåpa och ett antependium i sammetsbrokad 

som ”tillhör vårt mest praktfulla arv från 1600-talet”. 

Stormaktstiden tillförde också svenska kyrkor värdefulla 

guld- och silverföremål genom att ledande personer 

skänkte föremål, ibland köpta och ibland krigsbyte. 

1700- och 1800-talen 

Utvecklingen från 1600-talet fortsatte en bit in på 

1700-talet. Fortfarande förekom nya stora målningar 

som berättade om Kristi liv. Vid mitten av 1700-talet 

började emellertid nyklassicismen tränga fram. 

Den skulle sedan leva med full kraft en god bit in på 

1800-talet. 

Med nyklassicismen kom det enkla, ljusa och klassiska. 

Många äldre väggmålningar målades över och 

en del inventarier ställdes undan. Kvar blev främst altarprydnader, 

predikstolar och orgelfasader om sådana 

fanns. 

NOTERAT 

En man och 87 altartavlor 

Pehr hörberg (1746–1816) betraktas som den mest 

namnkunnige kyrkomålaren under den gustavianska 

tiden – och som den flitigaste. han fick sin första 

utbildning i växjö och fortsatte därefter vid konstakademien. 

hörberg bosatte sig i östergötland där också 

många av hans målningar finns. sin första egna 

altartavla gjorde han 1786, den åttiosjunde och 

sista 1815, året innan han dog. av dessa siffror kan 

man förstå att Pehr hörberg levde under en intensiv 

kyrkobyggnadsperiod. 

kulmen på hans konstnärliga produktion inträffade 

kring sekelskiftet. hörberg blev kunglig hovmålare 

och ledamot av konstakademien. 

Nyklassicismens frammarsch i kyrkorna väckte 

emellertid kritik. Många såg med längtan på de äldre 

kyrkor som behållit sina väggmålningar och inventa- 


ier. Ganska få kyrkor fick i längden behålla sin nyklassicistiska 

stil någorlunda orörd. I Göteborgs domkyrka, 

fortfarande nyklassicistisk, kan man se den nydanande 

altaruppsats som utformades 1750 av Carl Hårleman. 

Den räddades undan den andra domkyrkobranden. 

1754 gjorde hovbrodören Christoffer Sergel (1693– 

1773) en mässhake till Slottskyrkans invigning. Den 

formgavs sannolikt av någon av de mångkunniga Jean 

Erik Rehn (1717–93) eller Carl Hårleman. Denna 

mässhake påverkade enligt Inger Estham under mer än 

ett sekel utformningen av mässhakar. Med sitt tomma 

kors på ryggsidan, törnekransen lagd över korset, 

strålglans över korset och en Golgatakulle med tre spikar 

under kom den att bli stilbildande. 

Några av 1700-talets mest uppmärksammade kyrkliga 

konstverk finns i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm 

och är utformade av Johan Tobias Sergel (1740–1814, 

son till Christoffer Sergel). Det ena är den relief, Uppståndelsen, 

som finns som en altaruppsats, det andra är 

minnesmärket över den franske filosofen René Descartes 

(Cartesius, 1596–1650). Sergel, den gustavianska 

tidens främste skulptör, var klar med relieferna 1770 

respektive 1785. Verk av honom finns inte bara i Stockholm. 

Så finns exempelvis två Sergelskulpturer som hör 

till altartavlan i Karlstads domkyrka. 

Till de uppskattade konstnärerna under 1800-talet 

hörde Fredrik Westin (1782–1862). Altarmålningar av 

honom finns i flera Stockholmskyrkor, bland annat en 

stor altartavla i S:t Jacobs kyrka, sedan länge flyttad till 

en annan plats i kyrkan, men också i den redan nämnda 

Klockrike kyrka. 

Även i detta sammanhang kan man hitta viktiga lokala 

konstnärer. I främst Jämtland verkade Johan Edler 

(1734–97) och Pehr Sundin (1760–1827) som var 

och en svarade för inredningen till ett 30-tal kyrkor. 

Sundin fick smeknamnet ”Jämtlands Pehr Hörberg”. 

1900-talet 

1900-talets utveckling av kyrkokonsten skedde i samverkan 

med många konstnärer som främst vunnit sin 

berömmelse genom sekulära konstverk. Bror Hjorth 

(1894–1968) gjorde flera uppmärksammade och ofta 

också omdebatterade kyrkliga verk med bibliska motiv. 

Triptyken vid altaret i Jukkasjärvi kyrka i Norrbotten, 

med motiv ur den læstadianska väckelsen, är 

magnifik. Han har också gjort bronsreliefer till en av 

portalerna på Skogskyrkogården, liksom Kristusfiguren 

i Uppståndelsens kapell i Borås krematorium. 

Sven Erixson (1899–1970), den säregne X:et, har 

bland annat gjort freskerna Liv-död-liv och Årstiderna 

i Heliga Korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm 

och gobelängen Uppståndelsen och Kristi pinas 

historia i Klippans kyrka. 


En mycket personlig stil präglar också Sven Ljungbergs 

(1913–2010) målningar och mosaiker i Gottsunda 

kyrka i Uppsala, guldmosaiken Via Dolorosa i Ljungby 

kyrka och de stora (och inte så kända) målningarna av 

Paradiset och Golgatavandringen i Annelundskyrkan, 

också den i Ljungbergs hemort Ljungby. 

Den av Märta Afzelius (1887–1961) utformade vävda 

bilden av Skapelsen i Linköpings domkyrka är ”ett av 

periodens mest monumentala sakrala konstverk”, skriver 

Bengt Lärkner i Konst och visuell kultur i Sverige. 

Ett koncentrat av 1900-talskonst kan man möta i en 

av våra äldsta domkyrkor, den i Växjö, utsatt för brand 

eller plundring vid ett stort antal tillfällen, det senaste 

vid 1842 års stadsbrand. Flera större ombyggnader 

har också skett. I dag kan man möta en rad spännande 

1900-talskonstnärer i målningar, glasfönster, reliefer 

och skulpturer. En del, till exempel glasfönstren av 

Bo Beskow (1906–89), kan upplevas som någorlunda 

traditionellt och kyrkligt, medan verk av radikalare 

1900-talskonstnärer fortfarande kan mötas av såväl 

uppskattning som ogillande. 

NOTERAT 

de kyrkliga textilierna 

det i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet 

nyvaknade liturgiska intresset, som skulle fortsätta 

att utvecklas hela seklet, ledde till ett behov av 

kyrklig textilkonst. vävnader, mattor, skrudar och 

bårtecken spelar en viktig roll i våra kyrkor, utseendemässigt 

och liturgiskt. 

Paramentaateljén på Ersta startade 1879 och Paramentikens 

vänner i göteborg 1883. En beställning som 

1882 gavs till handarbetets vänner(hv) i stockholm, 

bildat 1874, ledde indirekt till bildandet av företaget 

Licium 1904. På 1950-talet återvände Licium till hv. 

1917 kom också Libraria, senare införlivat i verbum aB 

och numera nedlagt. det stora namnet där var anna 

Lisa odelqvist-kruse (1925–2000). 

1939–67 verkade södra sveriges kyrkliga textil 

(sskt) i Lund. Från 1939 och en bit in på 1960-talet 

fanns kyrklig textil konst (ktk) i härnösand. 

märta måås-Fjetterström (mmF, 1873–1941), en 

av sveriges allra största textilkonstnärer, utförde 

också kyrkliga textila verk sedan hon etablerat sig i 

Båstad 1919. ateljé tre Bäckar i varnhem var verksam 

1933–77. den drevs av en annan stor textilkonstnär, 

inte minst i de kyrkliga sammanhangen, nämligen 

agda österberg (1891–1987). hon hade dessförinnan 

arbetat för både handarbetets vänner och Libraria. 

i Borlänge grundades alice Lund textil 1934. denna 

ateljé är fortfarande verksam. 



1900-talet innehåller också flera betydande silversmeder, 

exempelvis Wiwen Nilsson (1897–1974) och 

Sigurd Persson (1914–2003), som genom ett stort antal 

silverföremål till kyrkor i Sverige varit banbrytande. 

Prästgårdar och 

prästgårdskultur 

Prästgårdarnas historia 

Till de kyrkliga markegendomarna och deras bakgrund 

återkommer vi. Här finns det anledning att peka 

på att prästgårdarna haft en stor betydelse såväl pastoralt 

som ekonomiskt, socialt och kulturellt. 

Prästgårdar har funnits nästan sedan den kristna 

kyrkans begynnelse i Sverige. Av landskapslagarna 

framgår att mark anskaffades och prästbostad byggdes 

i anslutning till kyrkan. Prästgårdarnas omfattning 

angavs ofta i lag. De hus som räknades upp kunde vara 

bland annat följande: prästens bostadshus, härbärge, 

stekhus, lada, sädesbod, visthus, stall, fähus och lada. 

Det äldsta bevarade huset av detta slag som finns bevarat 

är den småländska Ingatorpsboden från början 

av 1200-talet. Till de äldsta hör också Älvdalens kyrkhärbre 

i Dalarna, byggt senare under 1200-talet. 

Normalt har prästgårdarna alltså legat intill kyrkan 

och kring kyrka och prästgård har det vuxit upp 

en unik miljö. Till prästgårdarna hörde också trädgårdar 

som spelade en viktig roll för trädgårdsmiljöernas 

utveckling i Sverige. Där fanns allt från vårdträd till 

blomsterrabatter och en väl tilltagen köksträdgård. 

Prästens trädgård bestod ofta av en allé som slutade i 

en rundel framför bostadshuset. 

De äldsta bevarade prästgårdarna är från 1600- talet. 

En av de bäst bevarade är den i karolinsk stil byggda 

Björnlunda gamla prästgård i Sörmland, byggd kring 

1690. 

Länge kunde prästgården se ut som en vanlig bondgård, 

ibland ganska blygsam. 1734 kom emellertid 

en kunglig förordning om prästgårdarnas utseende. 

Den kom att styra utvecklingen. Prästgårdarna blev i 

många fall ett mellanting mellan en bondgård och en 

mindre herrgård. På Kulturen i Lund kan man se en 

prästgård som byggts enligt 1734 års regler, nämligen 

Västra Vrams prästgård i Lunds stift, byggd 1757. 

Bland de prästgårdsmiljöer som är i relativt orört 

skick finns Skuttunge prästgård från 1700-talet och 

den enkla Härkeberga kaplansgård från 1840-talet, 

båda i Uppland. I S:t Anna skärgård ligger Korsnäs 

prästgård från 1700-talet. Ekebyborna prästgård i 

Öster götland skulle ha flyttats till Skansen för att placeras 

vid Seglora kyrka, men så skedde aldrig. Andra 

exempel är Vamlingbo prästgård på Gotland, Ausås 

prästgård i Skåne, Dädesjö gamla prästgård i Småland 

och Väse prästgård i Värmland, alla fyra – skiftande 

sinsemellan till storlek och byggnadsstil – från sent 

1700-tal eller tidigt 1800-tal. 

Ofta fanns i anslutning till prästgården ett stort antal 

andra byggnader. I Historien om prästens boställe 

speglad i Rättviks prästgårdar nämner Sune Garmo att 

prästgårdsbebyggelsen när den var som störst hade ett 

50-tal byggnader, alltså långt mer än de sju ”laga hus” 

som Dalalagen föreskrev. 

På många håll var prästgårdarna länge storhushåll 

som inkluderade också alla de pigor och drängar som 

deltog i jordbruket. En glimt av detta får man i Elof 

Stoltz klassisk prästgårdsskildring Som liten i Ravlunda 

prästgård. I boken, som handlar om åren kring 

skiftet mellan 1800- och 1900-talen, berättar Stoltz om 

vilka som deltog i den dagliga kvällsandakten: gårdsdrängen, 

kusken, ytterligare en dräng, ryktaren, fårapågen, 

gåsapågen, köksan, en eller två städerskor och 

mjölkerskan. 

Prästgårdarnas avveckling 

Redan 1910 års beslut om prästernas löner påverkade 

prästgårdskulturen. Sedan gick utvecklingen snabbt, 

påskyndad av både jordbrukets förändring och pris- 

och löneutvecklingen. 

Direkt avgörande för prästgårdarnas öde blev konfrontationen 

med ett modernt samhälle och systemet 

med tjänstebostäder. 1987 upphörde lagtvånget att bo 

i prästgården. Pastoraten fick avgöra om man skulle 

anvisa en tjänstebostad eller inte. Syftet med förändringen 

var att underlätta rekryteringen av präster genom 

en avveckling av tjänstebostadssystemet. Prästerna 

var inte beredda att flytta sig själva och familjen, 

kanske med barn i skolåldern, när de bytte arbete. 

Martin Giertz beräknar i Svenska prästgårdar att det 

2010 fanns cirka 2 300 prästgårdar kvar. Av dessa var 

1 850 privatägda. Ytterligare prästgårdar har säkerligen 

sålts sedan dess. Av de cirka 2 200 kyrkligt ägda 

prästgårdar som fanns kring 1950 finns i dag cirka 300 

kvar i Svenska kyrkans ägo. 

Riksantikvarieämbetet har förklarat 270 prästgårdar 

som byggnadsminnen i den högsta skyddsklassen. 

Ett mycket stort antal prästgårdar har också av RAÄ 

betecknats som byggnader och miljöer med stort kulturhistoriskt 

värde av lokalt och allmänt intresse. Att 

en prästgård fått ett särskilt kulturminnesskydd betyder 

inte att den i dag är prästgård. Den kan mycket väl vara 

i privat ägo och fylla helt andra funktioner än tidigare. 


kyrkogårdarna och deras 

utformning 

Begravningsplatser har funnits så länge det funnits befolkning 

inom det geografiska område som i dag utgör 

Sverige. Gravstenar och gravmonument av skiftande 

slag har också funnits under lång tid, till att börja med 

anonyma, sedan med initialer och namn. I takt med 

kristnandet byggdes kyrkor. Begravningsplatserna placerades 

i anknytning till dessa efter att dessförinnan oftast 

ha legat nära boplatserna. 

Den vanligaste beteckningen är fortfarande kyrkogård, 

men också begravningsplats används, liksom den 

under 1900-talet åter alltmer vanliga vackra benämningen 

griftegård. 

Själva kyrkobyggnaden kom under medeltiden att 

bli begravningsplats, dels för präster, dels för kungligheter, 

högadel och andra som hade en sådan makt att 

de kunnat gynna kyrkan med donationer. Först begravdes 

man under kyrkogolvet, men med tiden byggdes 

särskilda gravkor. Klasskillnaderna under 1600- och 

1700-talen med vanligt folk på kyrkogården och ”finare 

folk” begravda i kyrkan verkade inte till kyrkogårdarnas 

fördel. Det fortsatte under 1800-talet då ”fint 

folk” hamnade närmare kyrkan än övriga. En bitsk 

kommentar från den rappe Västerås- och Lundabiskopen 

Gottfrid Billing har blivit berömd: ”Det här är 

ingen kyrkogård, det är en taxeringskalender». 

Först under det tidiga 1800-talet kunde man se antydningar 

till en modern kyrkogårdsskötsel. Främst 

i städerna fick då också de hygieniska hänsynstagandena 

en ökad uppmärksamhet. Denna utveckling var 

också en följd av befolkningstillväxten i städerna. Nya 

begravningsplatser utanför stadens centrum och inte 

heller i anslutning till någon kyrka kom till. Från Europa 

kom tankar på mer parkliknande kyrkogårdar. 

De nya tankarna utvecklades för svensk del i beslut 

1805 och 1815. Begravning under kyrkogolven förbjöds. 

Nya begravningsplatser kom för Sveriges del till 

i början av 1800-talet med bland annat Uppsala gamla 

kyrkogård, Tegnérkyrkogården i Växjö, Östra kyrkogården 

i Lund, S:t Ansgars griftegård i Borås, Gamla 

kyrkogården i Helsingborg och Wallinska kyrkogården 

i Västerås. 17 

Det finns åtskilliga kyrkogårdar som har egna och 

alldeles speciella kvaliteter. Så är fallet med många 

värmländska kyrkogårdar med kyrkogården i Ekshärad 

som flaggskepp. Där finns mer än 400 smidda järnkors, 

många rikt lövdekorerade och från 1700- och 

1800-talen. 

17 Kyrkogårdarna är angivna med sina nuvarande namn. 


I Stockholm innebar tillkomsten av Norra begravningsplatsen 

1827 en radikal förändring. Successivt 

upphörde begravningarna på innerstadens kyrkogårdar, 

även om en och annan urnnedsättning sker där 

även i dag. En drivande kraft vid tillkomsten var Johan 

Olof Wallin (1779–1839), pastor primarius i Storkyrkan 

i Stockholm. Han stod också bakom anläggandet 

av den kyrkogård i Västerås, där Wallin var domprost, 

som nu kallas den Wallinska. 

En 1900-talsföreteelse är skogskyrkogårdarna. Den 

första anlades i Karlskoga 1908. Ett stort antal skogskyrkogårdar 

följde under de decennier som följde. En 

annan och äldre typ av skogskyrkogårdar finns också, 

nämligen de samiska kyrkogårdarna som ofta anlades i 

björkskogsterräng. 

Skogskyrkogården i Stockholm, utformad av Gunnar 

Asplund (1885–1940) och Sigurd Lewerentz, finns 

sedan 1994 på Unescos lista över unika världsarv. Kyrkogården 

byggdes under åren 1917–40. Det unika med 

den är de stora vyerna och samspelet mellan arkitektur, 

konst och naturens former. Skogskyrkogården omfattar 

mer än 100 hektar. Där finns cirka 100 000 gravplatser 

och många av dem har använts flera gånger. 

Skogskyrkogården är Sveriges till ytan näst största 

begravningsplats (störst är Kvibergs kyrkogård i Göteborg, 

men den har betydligt färre gravar). Varje år 

hålls på Skogskyrkogården i Stockholm cirka 2 000 begravningsceremonier. 

Krematorierna har sin egen historia. Då kremationerna 

av svenskar började kunde de inte ske i Sverige, 

utan genomfördes utomlands, ofta i Gotha i Tyskland. 

Det första krematoriet i Sverige, en enkel träbyggnad, 

byggdes i Hagalund i Solna intill ingången till Nya (i 

dag Norra) begravningsplatsen. Där skedde den första 

kremationen 1887. Det ersattes 1909 av det krematorium 

på Norra begravningsplatsen som ligger där ännu, 

även om det inte längre används för kremationer. Byggnaden 

är kulturminnesskyddad. Kremationen vann 

mark och på Baltiska utställningen i Malmö byggdes 

ett omdebatterat ”eldbegängelsetempel”. Krematoriet 

i Helsingborg blev en av de första moderna krematoriebyggnaderna 

i landet då det stod klart 1929. Krematoriet 

är ritat av Ragnar Östberg (1866–1945), mest 

känd för Stockholms stadshus. 



foto: magnus aronson/ikon

kapitEl 5 

Församling, pastorat och 

kyrklig samfällighet 


Gudstjänsten 

Svenska kyrkans gudstjänst har rötter som går tillbaka 

till den första kristna tiden. Urkyrkans gudstjänst 

utvecklades med den judiska gudstjänstens liturgi och 

den av Jesus instiftade nattvarden som sina grundelement. 

Kyrkoårets ursprung kan man finna i 300-talet. 

Det kyrkoliv som präglas av adventstiden och julen, av 

fastan och påsken, av pingsten och trefaldighetstiden 

och av tiden fram mot kyrkoårets slut med domssöndagen 

har alltså en lång historia. Den medeltida romerska 

mässan anses ha varit klar under 600-talet och spred 

sig då mot norr för att komma till Sverige med kristendomen. 

Efter en försiktig hållning, med utgivning av Nya 

testamentet på tyska 1522 och anvisningar för en evangeliskt 

reviderad latinsk mässa 1523 och utgivning 

alltifrån 1524 av psalmer på tyska, gav Martin Luther 

1526 ut sin Deutsche Messe. En annan mässa var 

Nürnbergmässan. Mässan började firas på tyska, predikan 

gavs en central plats i gudstjänsten och församlingssången 

blev ett viktigt pedagogiskt verktyg. Användningen 

av folkspråket blev en grundläggande del 

av reformationen. Hela mässans språk och musik omformades 

med hänsyn till tysk kulturmiljö. 

Sådana tyska mässor blev kända också i Sverige. 

1531, året då Laurentius Petri vigdes till ärkebiskop, 

utgav brodern Olaus två skrifter om mässan, den ena 

med motiveringar för folkspråkig mässa, den andra 

tillämpningen: Den svenska mässan som hon nu hålles 

i Stockholm. I två upplagor några år senare hade den 

avskalade formen fyllts ut mer och efter tio år utkom 

utan författarnamn Svenska mässan, nu som kyrkans 

officiella mässordning att firas på svenska men efter behov 

även med inslag på latin. 

Under Erik XIV:s och Johan III:s tid utspelades flera 

liturgiska strider. Erik var i sin syn på nattvarden påverkad 

av de anhängare till Jean Calvin och Filip Melanchton 

(Luthers medreformator som i en del frågor stod 

nära Calvin) som han tillåtit att vistas i Stockholm. 

De argumenterade bland annat mot uppfattningen 

att bröd och vin i nattvarden förvandlades till Kristi 

kropp och blod, mot elevationen, alltså upplyftandet 

av bröd och vin, förekomsten av flera altare i en kyrka, 

förekomsten av andra skulpturer än krucifixen och 

användningen av mässkläder. I den akuta vinbrist som 

rådde i krigstider menade de, som en följd av sin nattvardssyn, 

att man mycket väl kunde använda vatten i 

stället för vin i nattvarden. 

För Johan var liturgin en del i en strid som var både 

politisk och religiös. Hans blick var fäst på Rom och 

han ville gå längre i det liturgiska närmandet till katolska 

kyrkan. I detta misslyckades han emellertid, trots 

en viss prästerlig acceptans. 1571 beslutades äntligen 

den gudstjänstordning som fanns i Laurentius Petris 

kyrkoordning av Johan III. 

Också hertig Karl, Karl IX, försökte påverka gudstjänsternas 

utformning. Med stöd av honom gjordes 

flera kalvinistiska framstötar mot den lutherska ortodoxin, 

men utan framgång. Karl kunde inte genomföra 

sina ambitioner någon annanstans än i Hovförsamlingen, 

men han kunde vägra att ta upp de liturgiska 

förslag som lades fram till behandling. Inget hände alltså 

med liturgin. 

Först efter Gustav II Adolfs trontillträde kunde en 

ny kyrkohandbok ges ut 1614, nu med ordningen för 

både mässan och de kyrkliga handlingarna. En reviderad 

upplaga med anpassning till 1686 års kyrkolag beslutades 

1693. 

Den enskilda bikten eller skriftermålet spelade länge 

en undanskymd roll i Svenska kyrkan. Reformatorerna 

hade inte fäst någon större vikt vid den, även om både 

kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 talar om 

den. Den vanliga formen var det kollektiva skriftermålet, 

som i sin tur kunde föregås av enskilda själavårdssamtal. 

Den ordningen praktiserades särskilt vid sjukkommunion. 

Inte heller därefter fördes bikten i någon 

högre grad fram som en möjlighet för den enskilde. 

Kraven på nya gudstjänstformer tilltog från kyrkans 

sida. Förslag arbetades fram i slutet av 1700–talet. Då 


FörsamLing, Pastorat och kyrkLig samFÄLLighEt 

gick emellertid de liturgiska strävandena i riktning mot 

en av pietismen och upplysningen önskad förenkling, 

något som vare sig Gustav III eller Gustav IV Adolf 

kunde tänka sig. I detta dödläge blev gamla inslag kvar 

i gudstjänsten. 

En ny handbok kom inte förrän 1811. Här fanns 

nu mycket som funnits i praxis men inte i kyrkohandboken, 

till exempel ordning för nattvardsberedelsen – 

skriftermålet – och konfirmation liksom för biskopliga 

handlingar. Den blev dock omstridd redan från början 

för sitt teologiskt urvattnade eller missvisande språk 

och avskalade former. 

Med åren stegrades kritiken, inte minst i väckelsekretsar. 

Efter revisionsarbeten under nästan två 

decennier kunde det första kyrkomötet 1868 anta 

omarbetade partier till flera delar av en restaurerad 

kyrkohandbok, men ansåg att tiden ännu inte var mogen 

för ytterligare steg. 

Förnyelsen kom i stället med 1894 års kyrkohandbok 

med stort inflytande för biskopen i Strängnäs 

Uddo Lechard Ullman (1837–1930). Med det missnöje 

som fanns i kyrkan gentemot 1811 års handbok fanns 

en grogrund för en rikare liturgi, teologiskt inspirerad 

av den lundensiska högkyrkligheten. 1894 års kyrkohandbok 

kom att bli startpunkten för det liturgiska 

intresse och den medvetenhet som växte under hela 

1900–talet och kom till uttryck också i 1942 års kyrkohandbok. 

Tidigare inslag i gudstjänsten, till exempel 

elevationen, återkom allt oftare. Om det förslag som 

ledde fram till 1942 års kyrkohandbok skriver Carl 

Henrik Martling att det ”tio år tidigare med stor sannolikhet 

omedelbart skulle ha förkastats”. 

Med 1986 års kyrkohandbok förstärktes förnyelsesträvanden, 

bland annat genom att Svenska kyrkan 

fått närmare kontakter med liturgiarbete i andra kyrkor 

och internationellt ekumeniskt arbete. 

Församlingslivet utöver gudstjänsterna 

De allra tidigaste rättsordningarna omfattade framför 

allt den lokala kyrkliga verksamheten och innehöll detaljerade 

bestämmelser om både tro och liv, i kyrkan 

och utanför. Socknen var en enda enhet, såväl andligt 

som världsligt. De självklara uppgifterna var länge 

gudstjänstlivet, själavården i övrigt, skolan och omsorgen 

om fattiga, sjuka och hemlösa församlingsbor. 

Långt in på 1800–talet följde den lokala kyrkliga verksamheten 

i stort sett den mall som etablerats mycket 

tidigt. 

Då frikyrkligheten växte fram, sekulariseringen började 

göra sig gällande och befolkningsomflyttningen 

allt mer förändrade Sverige ställdes krav på nya former 

av församlingsarbete. De olika ”kyrkligheter” som be- 

skrivits tidigare pekade ut olika vägar. Gammalkyrkligheten 

och den tidiga högkyrkligheten ville se ämbetsbärarna, 

främst prästerna, som den avgörande och 

drivande kraften i församlingslivets förnyelse. Inom 

andra delar av kyrkan ville man öka församlingsbornas 

engagemang, bilda församlingskärnor som kunde 

ta ett stort ansvar och ge lekmännen en ny roll. 

1900–talet kom att präglas av den senare linjen. När 

man såg att de traditionella formerna inte var möjliga, 

och ibland inte ens uppfyllde lagliga krav, mobiliserades 

frivilliga krafter. Sällskapet för kyrklig själavård i 

Stockholm, i dagligt tal Själavårdssällskapet, var som 

redan framgått en sådan kraft. Vid sidan om det som 

då betraktades som lagreglerad kyrklig verksamhet 

byggdes på Själavårdssällskapets initiativ kyrkor och 

kapell, inrättades och tillsattes tjänster och vidgades 

församlingsarbetet. 

NOTERAT 

En ny kyrkohandbok i 

bruk 2016? 

nu är kyrkohandboken åter under revision inom 

svenska kyrkan. Försöksverksamhet med ett nytt 

kyrkohandboksförslag pågår från och med den första 

söndagen i advent 2012. i den deltar var tredje församling 

i svenska kyrkan. Beslut om en ny handbok 

ska fattas av 2015 års kyrkomöte, vilket i sin tur betyder 

att den skulle, denna den åttonde kyrkohandboken 

sedan reformationen, kunna börja användas 

tidigast på våren 2016. 

det förslag som nu används på försök har titeln 

Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, inte som nuvarande 

Den svenska kyrkohandboken. 

språkbruket har moderniserats. ambitionen vid 

utformningen av gudstjänsterna har varit att de 

ska vara väl förankrade i traditionen och långsiktigt 

användbara, men också erbjuda flexibilitet genom 

alternativa lösningar. Förslaget innebär att det kommer 

att finnas tre slag av gudstjänster: 

· högmässa. 

· mässa. 

· gudstjänst. 

i högmässan är antalet fasta moment större än i 

mässa och gudstjänst. alla tre formerna ska kunna 

användas vid huvudgudstjänst. högmässogudstjänsten 

försvinner alltså. 

För de kyrkliga handlingarna dop, konfirmation, 

vigsel och begravning ska det finnas en gudstjänst, 

men den ska kunna anpassas till situationens behov. 

de rika valmöjligheterna gör ett nära samarbete 

mellan präst och församling, liksom mellan församling 

och domkapitel, nödvändigt. också här kommer församlingsinstruktionen 

att vara ett viktigt dokument. 


När Yngve Brilioth 1933 i Svensk kyrkokunskap skriver 

om behovet av nya arbetsformer finns där mycket 

av det som i dag upplevs som självklara inslag i församlingsarbetet 

– om än i andra språkliga former: 

• Utvidgningen från predikan till en mer offentlig 

evangelisation med inslag som församlingsveckor 

och församlingsaftnar (”vid vilka uppbyggande och 

undervisande föredrag ofta förbindas med någon 

form av sällskaplig samvaro”). 

• Kyrkliga sammanslutningar för särskilda ändamål 

som arbetsföreningar och sykretsar till förmån för 

sjömansvård och yttre mission. 18 

• Verksamhet för särskilda grupper i församlingen, 

främst ungdomar, mödramöten och verksamhet för 

gamla. 

Som en risk ser Brilioth att de legala arbetsformerna 

ytterligare förlorar sin religiösa prägel eller att församlingarnas 

egentliga andliga uppgifter helt övertas av de 

frivilliga organen. Utvecklingen sedan dess har i några 

avseenden gått i den riktning Brilioth befarade, men i 

huvudsak inneburit en legalisering av uppgifter som tidigare 

inte sågs som förenliga med kyrkolagen. 

Indelning och organisation 

Under kyrkans tidiga århundraden i nuvarande Sverige 

byggdes en kyrklig lokal organisation upp med socknarna 

som grund. Där diskuterades sedan och fattades 

beslut om gemensamma angelägenheter i socknen. 

Kyrkan var en av dessa angelägenheter. 

I vilken mån socknarna knyter an till någon tidigare 

lokal organisation är osäkert. Sannolikt såg det olika 

ut i olika delar av landet. På en del håll bildades socknar 

kring en kyrka, på andra kan man ha anknutit till 

en äldre indelning. Ledungsindelningen, egentligen ett 

led i den lokala försvarsorganisation som bland annat 

bar ansvar för att bygga och bemanna skepp, kan ha 

varit en sådan. ”Sockenindelningens uppkomst i Norden 

är höljd i dunkel”, som Yngve Brilioth sammanfattat 

saken i Svensk kyrkokunskap. 

Sockenindelningen var, om man bortser från en stor 

del av Norrland, genomförd i början av 1300- talet. 

Och, som Brilioth påpekar, kan vi i de ”kyrkliga 

socken organen av medeltida ursprung – se ursprunget 

ej blott till den kyrkliga utan även till den borgerliga 

kommunens självstyrelse”. I Västergötland hade man 

då hunnit genomföra de första sammanläggningarna i 

18 Syföreningarna var ingalunda någon nyhet när Brilioth skrev om 

detta. De första syföreningarna bildades redan 1844. Syföreningarnas 

arbete har behandlats utförligt i ett forskningsprojekt inom 



ekonomiskt mer hållbara enheter. Den processen inleddes 

i början av 1200–talet. 

Begreppet socken användes främst på landsbygden. 

Den helt dominerande delen av befolkningen bodde 

också där. Det fanns i början av 1300-talet inte mer än 

ett 20-tal städer. I särklass störst var Stockholm, som 

dock inte hade mer än drygt 3 000 invånare i nuvarande 

Gamla stan och på malmarna. Därutöver var det 

bara ett fåtal städer som hade mer än 1 000 invånare. 

I städerna fanns stadens kyrka, men också ofta ytterligare 

kyrkor, till exempel klosterkyrkor eller kyrkor 

knutna till ett hospital. Där kunde också finnas kyrkor 

för boende och besökare från andra länder, vanligen 

tyska och finska kyrkor. Städerna styrdes av fogdar, 

borgmästare och råd. 

Sockenstämman formaliserades inte förrän på 

1600- och 1700-talen. Detaljerade bestämmelser beträffande 

sockenstämma, sexmän (ibland tolvmän) 

och kyrkoråd på landsbygden lades första gången fast 

i prästerskapets privilegier 1723. 1817 och 1843 beslutades 

nya bestämmelser om sockenstämmor, kyrkoråd 

och sockennämnder. I städerna skiftade formerna 

för församlingarnas självstyrelse. Det förekom sockenstämmor, 

men de som utövade det lokala ansvaret 

kunde utses på annat sätt. I vart fall efter 1843 var även 

städernas församlingar egna juridiska personer. 

1800-talet kom med omfattande förändringar. 

De nya nämnderna innebar att man skiljde på kyrkliga 

och borgerliga angelägenheter. Sockennämnderna 

fick ansvaret för hälsovården och flera andra angelägenheter 

som var av borgerlig karaktär. Genom 1862 

års kommunalreform bildades en kommunalstämma 

som svarade för alla ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter” 

som inte uttryckligen skulle 

hanteras av kyrkostämman, nämligen församlingens 

och skolans angelägenheter. Kyrkorådet och skolrådet 

blev beredande och verkställande organ för kyrkostämman. 

Ytterligare förändringar skedde i början av 1900- 

talet, bland annat genom att skolfrågorna på vissa håll 

och barnavårdsärendena helt och hållet fördes över till 

den borgerliga kommunen. 

Genom 1930 års betydelsefulla men omstridda lag 

om församlingsstyrelse blev det möjligt för alla församlingar 

att införa ett kyrkofullmäktige. Fullmäktige blev 

obligatoriskt i de största församlingarna. 

Samtidigt fördes skol– och biblioteksfrågorna helt 

över från den kyrkliga till den borgerliga kommunen, 

även om församlingarna fortfarande kunde ha församlingsbibliotek. 

Den nya lagen om församlingsstyrelse gjorde det 

också möjligt att i större utsträckning bilda kyrkliga 



samfälligheter. Dessförinnan hade det bara funnits 

kyrkofullmäktige i Stockholm, där fullmäktige behandlade 

vissa för församlingarna gemensamma frågor, 

och i Göteborgs kyrkliga samfällighet. Även dessa 

kyrkofullmäktige utsågs på kyrkostämman. Den fortfarande 

bestående kyrkliga samfälligheten i Göteborg 

bildades så tidigt som 1883. 

1961 togs även församlingsbiblioteken bort ur uppräkningen 

av församlingens angelägenheter i församlingsstyrelselagen. 

Församlingens grundläggande 

uppgift 

En klart utpekad uppgift 

Församlingens grundläggande uppgift är klart och tydligt 

formulerad både i lagen om Svenska kyrkan och i 

kyrkoordningen i en enda mening, nämligen att ”församlingens 

grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, 

bedriva undervisning samt utöva diakoni och 

mission”: 

”Syftet är att människor skall komma till tro på 

Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och 

fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. 

Allt annat som församlingen utför är stöd för 

och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.” 

Detta och inget annat är alltså uppgiften, kallelsen 

och sändningen i några ord. Alla församlingens resurser 

och allt arbete som bedrivs ska anknyta till den. Av 

detta följer att också den nationella nivån och stiften i 

Svenska kyrkan ska inrikta sitt arbete på att stödja församlingarna 

i arbetet med just denna uppgift. 

Det finns några kriterier som ska uppfyllas för en 

församling: 

• Det ska finnas en huvudgudstjänst i den omfattning 

som framgår av församlingsinstruktionen. 

• Det ska finnas ett kyrkorum. 

• Det ska finnas människor som tar ansvar för att församlingens 

grundläggande uppgift blir utförd och 

som är beredda att åta sig förtroendeuppdrag. 

Utöver dessa minimikrav ska stift och församlingar eftersträva 

en lokal indelning som gör det möjligt att bedriva 

en verksamhet som i största möjliga mån motsvarar 

de behov som finns, inte bara i en församling, utan 

också inom ett större område. 

En omstridd fråga är en församlings rätt att bedriva 

näringsverksamhet. Möjligheten finns, men bara 

om verksamheten har en naturlig anknytning till för- 

samlingens grundläggande uppgift. Oklarheterna är 

dock många och kyrkostyrelsen förbereder en policy 

som ska kunna vara vägledande. Församlingars rätt 

att driva begravningsbyrå är fortfarande något oklar. 

Svenska kyrkans överklagandenämnd anser det inte 

förenligt med kyrkoordningen att bedriva denna verksamhet. 

Kyrkostyrelsen anser att församlingsägda begravningsbyråer 

nu inte bör etableras. 

Församlingen är också den primära enheten i den 

kyrkliga organisationen. Det är framför allt i församlingen 

som Svenska kyrkan möter sina medlemmar och 

besökare och de möter sin kyrka. Ansvaret omfattar 

den kyrkliga verksamheten både för dem som tillhör eller 

bor i församlingen och för dem som av något annat 

skäl vistas där, även tillfälligt (det så kallade vistelsebegreppet). 

Det kan till exempel handla om dem som arbetar 

eller studerar inom församlingens gränser, liksom 

sjuka och äldre från andra orter som för längre tid vistas 

där. För många församlingar kan det också finnas 

skäl att driva en ”turistkyrka” i någon form, inte minst 

under sommarhalvåret, antingen det nu är vägkyrkor 

eller stora katedraler. Uppsala och Lunds domkyrkor 

har tillsammans årligen fler besökare än Gröna Lund i 

Stockholm. 

Begravningsverksamheten sköter Svenska kyrkans 

församlingar och samfälligheter genom riksdagsbeslut 

på uppdrag av staten. I hela Sverige utom Stockholms 

och Tranås kommuner är församlingar och samfälligheter 

i Svenska kyrkan ansvariga för den begravningsverksamhet 

som regleras i begravningslagen. 

NOTERAT 

de liturgiska färgerna 

vitt är kristus– och högtidsfärgen. 

rött är andens och blodets färg och används dels 

vid pingsten, andens högtid, dels vid martyrdagarna, 

då några av de tidiga kristna vittnena och det motstånd 

de mötte uppmärksammas. 

violett eller blått står för bot och fasta. den används 

i de perioder som förbereder de största högtiderna: 

advent före julen och fastan före påsk. 

Blått är också en klassisk mariafärg. 

grönt, det växande och mognande livets färg, 

dominerar bland annat de många söndagarna efter 

trefaldighet. 

svart, långfredagsfärgen i svenska kyrkans tradition, 

är omdiskuterad och ersätts inte sällan med 

blått eller violett. 


gudstjänstliv och 

gudstjänstformer 

Församlingens gudstjänstliv 

Utan gudstjänster finns ingen församling. Gudstjänstlivet 

är både grund och centrum för kyrkolivet och 

Svenska kyrkans gudstjänster är öppna för alla. I församlingen 

ska gudstjänst firas i form av huvudgudstjänster, 

kyrkliga handlingar och andra gemensamma 

gudstjänster. Under 2012 firades enligt en preliminär 

beräkning drygt 420 000 gudstjänster med drygt 16 

miljoner deltagare. En tredjedel av gudstjänsterna är 

kyrkliga handlingar, det vill säga dop, konfirmation, 

vigsel och begravning. 

Kyrkorådet och kyrkoherden har ett gemensamt uppdrag 

och delat ansvar för gudstjänstlivets utformning 

och utveckling, liksom för att präst, kyrkomusiker, kyrkvärdar 

och gudstjänstfirande församling tillsammans ges 

möjlighet att gestalta gudstjänsterna. Uppdraget är stort 

och viktigt och får aldrig bli en enmansföreställning. 

Man kan predika och leda en gudstjänst även om 

man inte är prästvigd, men bara om man är döpt, tillhör 

Svenska kyrkan och av biskopen fått rätt att göra 

det (tidigare kallat venia). För detta fordras att man är 

under utbildning till präst eller rekommenderas av en 

kyrkoherde. Den som tillhör församlingen eller är anställd 

i den behöver dock inte gå till biskopen. Då kan 

kyrkoherden ge tillstånd. Sakramentsförvaltning eller 

ledning av kyrkliga handlingar ingår dock aldrig i ett 

tillstånd att predika eller leda gudstjänst. 

Dop-, konfirmations-, vigsel-, begravnings- och nattvardsgudstjänst 

ska alltså alltid ledas av någon som är 

behörig att vara präst i Svenska kyrkan, som också är 

skyldig att förbereda gudstjänsten genom samtal. Kyrkoherden 

är ansvarig för att möjlighet ges till fortsatt 

kontakt med församlingen. Också för att ta emot bikt 

med total tystnadsplikt krävs att man är präst. 

Den som är döpt har tillträde till nattvarden. Den firas, 

utom vid så kallad sjukkommunion, alltid i församlingens 

gemenskap. Det är också möjligt att fira nattvarden 

ekumeniskt, alltså tillsammans med en församling i 

ett annat kristet samfund. Svenska kyrkans nattvardsbord 

är öppet för nattvardsgäster oberoende av trossamfund. 

Av teologiska skäl kan man som medlem i 

Svenska kyrkan inte tas emot som nattvardsgäst i romersk-katolska 

och ortodoxa kyrkor. Det hindrar inte 

att mången god lutheran deltagit i särskilt katolskt nattvardsfirande 

och redan vid Kyrkornas världsråds (KV) 

generalförsamling i Uppsala 1968 deltog framträdande 

katoliker i nattvardsfirandet i Uppsala domkyrka. 

Grundregeln är att det i varje församling ska firas en 

huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar. 

Bara domkapitlet kan bevilja undantag från detta, till 


exempel då en församling vill fira sin huvudgudstjänst 

gemensamt med en annan församling i Svenska kyrkan 

eller ett annat kristet trossamfund. Huvudgudstjänst 

kan firas med eller utan nattvard, men domkapitlet kan 

besluta om det minsta antal huvudgudstjänster med 

nattvard som ska firas i en församling under ett kyrko år. 

Det finns inte några gudstjänstfria veckor i en församling, 

med mindre än att domkapitlet godkänt detta. 

Om församlingens huvudgudstjänst flyttas till en 

annan församling måste därför en annan gudstjänst firas 

i församlingen under veckan. 

En väsentlig förändring i Svenska kyrkans gudstjänstliv 

har skett särskilt sedan mitten av 1900–talet. 

Den tidigare negativa hållningen till ett regelbundet 

och flitigt nattvardsfirande har till den allra största delen 

försvunnit. Antalet nattvardsgäster har ökat och de 

som firar nattvard gör det mycket oftare än tidigare. 

Man kan med fog tala om en nattvardsväckelse. 

Utvecklingen har påverkat kyrkohandbokens gudstjänstalternativ. 

De är numera högmässa och högmässogudstjänst, 

söndagsmässa och söndagsgudstjänst, 

familjemässa och familjegudstjänst. De gudstjänstformer 

som slutar med ”mässa” innehåller nattvardsfirande, 

de som slutar med ”gudstjänst” firas utan nattvard. 

Dessutom finns stora möjligheter att fritt utforma temamässor 

och temagudstjänster, där ämnesval, åldersgrupp 

och uttrycksform kan styra innehållet. Själva 

gudstjänsten kan också se ut på olika sätt. Med början 

i slutet av 1800-talet och ett rejält genombrott under de 

senaste decennierna har tidegärden återkommit. Den 

har en lång tradition i katolska kyrkan och innehåller 

böner för olika tider på dygnet. 

Kyrkvärdar och gudstjänstvärdar har också ett ansvar, 

ofta tillsammans med en kyrkvaktmästare, för 

andra uppgifter än de som ligger inom gudstjänsten. 

Ett exempel är att bistå prästen då mässhake, stola och 

korkåpa tas på och av. Mässhaken tas normalt av under 

predikan för att sedan åter tas på. Det är inte alltid 

lätt för prästen att se att skruden sitter rätt. 

Andra uppgifter är att ta upp kollekt, dukning och 

avdukning av altaret, liksom att ta hand om textilierna 

efter gudstjänstens slut. Vilka andra gudstjänstuppgifter 

som anförtros kyrkvärdar och gudstjänstvärdar 

skiftar mellan församlingarna. En fin sed och ett tecken 

på församlingens engagemang är till exempel att överlämna 

dopljus vid dopgudstjänsten eller biblar till konfirmanderna 

vid konfirmationsgudstjänsten. 

I många församlingar där man har möjlighet till detta 

förbereds gudstjänsterna, till stor nytta för liturgi, 

predikan och kyrkomusik, gemensamt i en gudstjänstgrupp 

av dem som ska medverka. Erfarenheterna är 

goda, men det fordras planering och att gruppen ses i 

god tid före gudstjänstdagen. 



FÖRDJUPNING 

gudstjänsten – från procession till recession 

kyrkorummets centralpunkter i gudstjänsten är altaret, 

där liturgin och nattvarden till största delen firas, och den 

plats där predikan, en viktig del av ordets gudstjänst, sker. 

därtill kommer bönerna, psalmsångerna och orgelns uttrycksfullhet, 

liksom livsingripande inslag som tros- och 

syndabekännelse och avlösning. 

de som ska ha funktioner i gudstjänsten samlas i god 

tid före gudstjänsten i sakristian. där går man igenom 

gudstjänstens alla delar och fördelar arbetsuppgifter i den 

mån man inte gjort det innan gudstjänstdagen. textläsare 

kan behöva några dagar på sig för att på egen hand läsa 

igenom texten och fundera över den, men även i övrigt 

kan det vara bra att i förväg veta vilken arbetsuppgift 

man kommer att få. 

det ryms mycket latin i en gudstjänst, trots att den 

sedan reformationen sker på folkspråket. det är inget att 

låta sig skrämmas av. ofta finns det dessutom svenska 

motsvarigheter. En högmässa ser ofta ut på följande sätt. 

Processionen, som går in under preludiet, har blivit 

allt vanligare. den inleds av korsbäraren och eventuellt 

ljusbärare, därefter kan följa kyrkvärdar med vinkanna och 

oblatask (ibland också patén 19 , bursa och corporale 20 samt 

evangeliebok), eventuellt en assisterande präst (kallad 

ministrant) och celebranten med kalken. 

Efter en psalm följer beredelsen, bön om förlåtelse, 

förlåtelse och tackbön. 

det har blivit allt vanligare att prästen vid altaret står 

vänd mot församlingen, mot folket (versus populum eller 

ad populum versus). till prästens liturgiska klädsel hör 

mässkjorta (alba), ett band i liturgisk färg (stola 21 ) och 

mässhake vid nattvardsgudstjänst samt röklin, stola och 

korkåpa då nattvard inte firas. 

man ”går in” i den fortsatta gudstjänsten med introitus 

som följs av herre, förbarma dig, Ära åt gud (gloria), 

lovsång (laudamus) och dagens bön (collecta) 22 . 

textläsningarna är tre: gammaltestamentlig läsning som 

kan följas av körsång eller orgelmusik, epistel som följs av 

gradualpsalmen 23 och evangelieläsning. 

Evangelietexten läses av en präst. ofta läser lekmän – 

exempelvis, men inte nödvändigtvis, en kyrkvärd eller en 

gudstjänstvärd – epistel och gammaltestamentlig text. 

19 det fat på vilket nattvardsbrödet, oblaterna, läggs. 

20 korporalet, duken på vilken nattvardsgåvorna placeras, är inlagd i 

den kuvertliknande bursan. 

21 stolan är det band i liturgisk färg som bärs över axlarna av präst 

och biskop (hängande rakt över mässkjorta eller röklin) och diakon 

(med ett av banden snett över bröstet). 

22 dagens bön kallades tidigare kollektbön, den bön då man samlar 

sig, inte då man tar upp kollekten. namnbytet har gjorts för att förebygga 

just detta missförstånd. 

23 Förklaringen till detta litet svårbegripliga namn är att det syftar på 

att försångaren eller kantorn i den tidiga kyrkan sjöng denna psalm, 

mellan epistel och evangelium, stående på ett av trappstegen (gradus 

är latin för trappa) upp till koret. 

textläsning fordrar, även för erfarna textläsare, övning och 

förberedelse så att man har innehållet alldeles klart för sig 

då man läser. Ett hjälpmedel är Handbok för textläsare, där 

betydelse, uttal, tempo, betoning och annat kommenteras. 

alla texterna läses gärna ur kyrkans stora evangeliebok. 

Efter körsång eller orgelmusik följer predikan, som kan 

hållas från predikstolen, från en ambo, fritt stående i koret 

eller ibland gående i mittgången. olika traditioner finns i 

olika församlingar och kyrkor, liksom olika vanor och önskemål 

hos olika präster. därpå kan ytterligare sång eller 

orgelmusik följa. 

trosbekännelsen (credo) , som lämpligen finns i dagens 

ordning för gudstjänsten, agendan, men som annars finns i 

psalmboken, läses gemensamt. 

På den följer kyrkans förbön. den kan utformas på 

många olika sätt. En vägledning finns i boken Kyrkans 

förbön. i kyrkans förbön kan man infoga böner som gäller 

aktuella händelser, men också böner som lämnats i kyrkan 

under veckan. där bönerna läggs kan man lämpligen ha en 

skylt som talar om att man brukar läsa upp några av dem. 

En självklar regel är att inte läsa upp namn på den som 

lämnat bönen om han eller hon inte direkt uttryckt önskemål 

om det. Är bönen noga hopvikt – mer än ett veck kan 

vara en tumregel – kan det betyda att vederbörande inte 

vill att bönen ska läsas upp. 

nattvardsfirandet inleds med tillredelsepsalm (offertorium) 

och fortsätter med lovsägelsen (sursum 

corda), inledningsord (prefationen), helig (Sanctus), 

nattvardsbön, herrens bön (som också lämpligen finns i 

dagens agenda, men som annars finns i psalmboken) som 

läses gemensamt, brödsbrytelsen, fridshälsning (pax) då 

man vänder sig till andra gudstjänstdeltagare, tar i hand 

och önskar guds eller herrens frid, o, guds lamm (Agnus 

Dei), kommunionen och tackbön. tackbönen kan gärna 

läsas av en kyrkvärd, gudstjänstvärd eller annan nattvardsgäst. 

vid nattvardsfirandet bör man kunna erbjuda 

alkoholfritt vin och glutenfria oblater. man kan också helt 

använda alkoholfritt vin och, även om de är betydligt 

dyrare, glutenfria oblater. 

den som är döpt och tillhör svenska kyrkan får biträda 

prästen vid nattvardsutdelning. ofta är det, utöver en 

annan präst, kyrkvärdar och gudstjänstvärdar som bistår 

med detta. särskilda regler gäller vid ekumeniskt nattvardsfirande. 

högmässan avslutas med lovpsalm, välsignelse (som i 

kristi namn ges av biskop eller präst) och postludium. 

vid gudstjänstens slut går man i recessionen 24 ut under 

postludiet (till sakristian eller till någon annan plats i kyrkan 

där man tillsammans ber en kort bön). 

24 recession är det språkligt korrekta ordet för den inledande processionens 

återvändande till sakristian eller annan plats i kyrkan. oftast 

används ändå nästan alltid ordet procession även då man lämnar 

altaret. ordet procession har med tiden fått ett vidare innehåll. 


De kyrkliga handlingarna 

Länge förtalades ”förrättningskyrkan”. I dag vet de 

flesta bättre. De kyrkliga handlingarna är en unik möjlighet 

till kontakt av olika grad mellan kyrkan och de 

direkt berörda personerna, familjen, släkten och vännerna. 

Ändå händer det alltför ofta att denna möjlighet 

inte fullt ut tas till vara. Så sent som vid 2012 års 

kyrkomöte uppdrog kyrkomötet till kyrkostyrelsen 

att, i anslutning till det arbete som planeras för att utarbeta 

en gemensam strategi för kyrkans mission och 

undervisning, särskilt bevaka betydelsen av de kyrkliga 

handlingarna. 

Det är numera för säkerhets skull direkt föreskrivet 

att dop, konfirmation, vigsel och begravning ska föregås 

av samtal mellan prästen som ska leda gudstjänsten 

och de närmast berörda, det är inget man ska behöva 

be om. Dessutom har hemförsamlingens kyrkoherde 

ansvar för att det erbjuds möjligheter till fortsatt kontakt 

efter gudstjänsten. 

Det finns en clearing mellan församlingarna. Då 

dop, konfirmation, kyrklig vigsel eller kyrklig begravning 

sker i en annan församling än hemförsamlingen 

får församlingen där gudstjänsten hålls ersättning 

från hemförsamlingen. Clearingbeloppen beslutas av 

kyrko styrelsen. 

Sedan den 1 januari 2011 får ingen präst ta betalt av 

någon annan än en församling för kyrkliga handlingar. 

Det är alltså inte tillåtet att ta betalt för till exempel en 

vigsel. Om någon ändå vill skänkta pengar i samband 

med en kyrklig handling visar man lämpligen vägen till 

någon av kyrkans bössor. Det är självfallet också tillåtet 

att ge en donation till något ändamål, men det sker 

skriftligt och behandlas av kyrkorådet. 

Kyrkomötet har också begärt en ändring som innebär 

att en i Svenska kyrkan anställd präst ska vara behörig 

att utföra samtliga kyrkliga handlingar. Bakgrunden 

är att präster avsagt sig vigselbehörigheten därför 

att de inte är beredda att viga par av samma kön. 

Dopet är det ena av Svenska kyrkans sakrament. Det 

spelar en avgörande roll för medlemskapet/kyrkotillhörigheten. 

2012 skedde drygt 58 000 dop i Svenska 

kyrkan. Kyrkoordningen har regler beträffande församlingens 

dopansvar: 

• Församlingen ska erbjuda dopundervisning till dem 

som är bosatta i församlingen och tillhör Svenska 

kyrkan. Då unga eller vuxna döps ska det alltid föregås 

av en sådan undervisning i Svenska kyrkans tro, 

lära och bekännelse. 

• Församlingens kyrkoherde ska innan ett barn fyllt 

sex månader informera föräldrar eller annan vårdnadshavare 

som tillhör Svenska kyrkan om dopet, 


liksom om bestämmelserna för att tillhöra Svenska 

kyrkan och erbjuda dem att låta döpa sitt barn. 

• De som tillhör Svenska kyrkan utan att vara döpta 

ska året före 18–årsdagen av kyrkoherden dels informeras 

om dopet och medlemskapsreglerna, dels 

erbjudas dopundervisning och dop. 

Församlingen får aldrig ta ut avgift för dop. Om dopet 

sker i en annan församling än hemförsamlingen sker 

ekonomisk clearing mellan de berörda församlingarna. 

Konfirmationen är en bekräftelse av dopet och 

sker genom konfirmationsundervisning, deltagande 

i församlingens gudstjänstliv och en konfirmationsgudstjänst. 

Den som är döpt, tillhör Svenska kyrkan 

och själv begär det får konfirmeras om det, som kyrkoordningen 

uttrycker saken, inte finns ytterst starka 

skäl som hindrar det. 2012 konfirmerades cirka 31 000 

ungdomar och cirka 300 vuxna. Om man får dopundervisning 

och döps det år man fyller 16 år eller senare 

i livet betraktas man också som konfirmerad. Svenska 

kyrkan hade 2012 cirka 800 vuxendop. Många ungdomar, 

år 2012 cirka 1 600, döps i samband med sin 

konfirmation. Församlingen får inte ta ut avgift för 

konfirmation. Om konfirmationen sker i en annan församling 

än hemförsamlingen sker clearing mellan de 

berörda församlingarna. 

Det är först från senare delen av 1900–talet som den 

enskilda bikten börjat röna ett något större intresse och 

upptäckas som en tillgång. I bikten får, heter det i kyrkoordningen, 

den enskilda människan ta emot Guds 

förlåtelse i sitt eget liv. Den biktande bekänner sin synd 

och skuld, som kan handla om en särskild händelse, 

men det kan också ske genom en allmän syndabekännelse. 

Därefter ger prästen förlåtelsen på Jesu Kristi 

uppdrag. Före bekännelsen har normalt prästen och 

den biktande ett samtal. Bikten sker alltid enskilt, omfattas 

av en absolut tystnadsplikt och antalet finns därför 

inte i statistiken. 

Drygt 19 000 vigslar skedde 2012 i Svenska kyrkans 

ordning. Antalet samkönade vigslar var cirka 130. 

Det normala vid en vigselgudstjänst är att minst en av 

makarna tillhör Svenska kyrkan. Någon avgift får då 

inte tas ut av församlingen. Om vigseln sker i en annan 

församling än den som de som vigs tillhör, träder 

kostnadsclearingen i kraft. Om de som vigs inte tillhör 

samma församling ska den församling som kvinnan 

tillhör svara för kostnaden. Om hon inte tillhör Svenska 

kyrkan ska den församling som mannen tillhör göra 

det. Även om inte någon av de blivande makarna tillhör 

Svenska kyrkan kan vigsel ske i Svenska kyrkans 

ordning, men det fordrar att det finns särskilda skäl 



som motiverar detta. Då får församlingen ta ut avgift 

av dem som vigs. 

Har man vigts borgerligt eller ingått partnerskap 

kan man vid en särskild gudstjänst få del av kyrkans 

välsignelse och förbön. Cirka 200 sådana gudstjänster 

skedde 2012 i samband med borgerlig vigsel och ett 

tio tal i samband med ingånget partnerskap. 

Antalet begravningar inom Svenska kyrkan var 

2012 närmare 72 000. Den kyrkliga delen av begravningen 

kan omfatta utfärdsbön 25 , bisättning 26 , begravningsgudstjänst 

(som ska innefatta överlåtelse och begravningsbön) 

och gravsättning. Församlingen får inte 

ta ut någon avgift för begravningsgudstjänsten om den 

avlidne tillhörde Svenska kyrkan. Om den sker i en annan 

församling än den avlidnes hemförsamling träder 

kostnadsclearingen mellan församlingarna i kraft. 

Efter dödsfallet ska tacksägelse ske i en församlingsgudstjänst, 

och ofta sker det numera under ljuständning 

och även klockringning. Själaringning (en sed som 

numera främst förekommer i södra Sverige och som 

förändrats från att ursprungligen ske då någon låg för 

döden till att i dag ske när någon har dött) får ske när 

den som avlidit tillhörde Svenska kyrkan. 

25 Andakt i den dödes hem innan transport därifrån sker. 

26 Bisättning kan innebära en förflyttning, men också förvaring, av 

stoftet i väntan på begravningen. Till bisättningen knyts möjligheten 

att en sista gång se den döde. Bön i enkel form kan ske i samband 

med bisättningen, vilket gör att man då kommer nära begreppet 

utfärdsbön. 

STATISTIK 

Begravningsgudstjänst får hållas också för den som 

inte tillhört Svenska kyrkan, men bara om det finns särskilda 

skäl och är förenligt med den avlidnes önskemål. 

Cirka 1 200 sådana begravningar genomfördes 2011. 

Om den döde inte tillhört Svenska kyrkan får avgift 

tas ut, men aldrig för de uppgifter som enligt begravningslagen 

ingår i begravningsverksamheten. 

Så långt som möjligt ska man följa de önskemål som 

uttryckts av den som avlidit. När det inte finns någon 

anhörig som ordnar med begravning bör kyrkoherden 

verka för att begravning sker i Svenska kyrkans ordning 

om den som avlidit tillhörde Svenska kyrkan. 

Den undersökning om begravningar som gjorts av 

Begravningsrådet visar att nästan alla av de tillfrågade 

har deltagit i en begravning, bara en procent har inte 

gjort det. Det framgår också att man själv vill bestämma 

över sin begravningsceremoni, men bara 30 procent 

av de tillfrågade har skrivit ned dessa önskemål 

eller talat med någon om dem. Mer än 90 procent vill 

besluta om vilken musik som ska spelas, hur kistan ska 

dekoreras, vilken präst eller annan person som ska leda 

begravningsgudstjänsten eller någon annan ceremoni 

som man tänker sig då en anhörig dött. De efterlevande 

vill också ha inflytande på vad som sägs om den avlidne. 

Ett framväxande önskemål, särskilt bland unga 

personer, är att få visa en video vid begravningsceremonin 

eller att få spela in den. 

Medlemmar, dop, konfirmationer, samt kyrklig vigsel och begravning 1960–2011 

källa: sammanställning på svenska kyrkans hemsida från 1970 (uttagen mars 2013) 

1960 1970 1980 1990 2000 2010 2012 

medlemmar i % av befolkningen 97,5 (97) 27 93,9 89,0 82,9 70,0 68,8 

döpta i % av födda 87,0 80,6 76,2 71,7 72,8 53,7 51,0 

döpta i % av under året födda som var 

medlemmar/antecknade vid årets slut 

– – – – – 73,3 72,1 

konfirmerade av alla 15-åringar 87 80,7 64,6 63,4 43,1 32,5 31,3 

konfirmerade i % av 15-åriga medlemmar – – – – 51,4 41,0 46,1 

(40,8) 28 

kyrkliga vigslar i % av alla vigslar – 79,3 57,5 64,0 61,1 36,6 34,9 

kyrkliga begravningar i % av alla 

begravningar 

96,2 95,5 93,5 93,3 87,7 80,9 78,8 

27 Uppgifter om antal medlemmar saknas. Uppskattad andel. 

28 Från 2011 ökar andelen främst därför att de som konfirmerades detta år är födda 1996 då dopet blev huvudvägen in i svenska kyrkan. 

andelen 2012 var 46,1 procent, men för jämförbarhetens skull anges inom parentes andelen konfirmerade i procent av 15-åringar vars föräldrar 

är medlemmar i svenska kyrkan. 


Kyrkoherdens beslut om rätt till konfirmation, kyrklig 

vigsel och kyrklig begravning kan, om beslutet innebär 

ett nej, överklagas till domkapitlet. Kyrkoherden kan 

också uppdra till annan präst att fatta dessa beslut. 

Vigning, sändning, mottagning, invigning 

Det finns också vignings-, sändnings-, mottagnings- 

och invigningsgudstjänster: 

• Biskopsvigning sker i Uppsala domkyrka och leds 

normalt av ärkebiskopen. Biskopen tar då emot mitra, 

kräkla och kors. Präst- och diakonvigning sker i 

respektive stifts domkyrka och leds av biskopen. 

• En sändningsgudstjänst kan hållas då en medarbetare 

eller församlingsbo sänds till tjänst utomlands 

eller till ett annat uppdrag som motiverar det. Ofta 

sker gemensamma sändningsgudstjänster för till exempel 

medarbetare i Svenska kyrkans internationella 

verksamhet eller Svenska kyrkan i utlandet. 

• En mottagningsgudstjänst bör hållas så nära tillträdesdagen 

som möjligt för den som tas emot. En ny 

biskop ska tas emot i en gudstjänst i stiftets domkyrka. 

En kyrkoherde ska tas emot i en för pastoratet 

gemensam gudstjänst. Nya anställda medarbetare, 

förtroendevalda och ibland frivilliga medarbetare i 

övrigt bör tas emot av församlingen i en huvudgudstjänst. 

• Invigningsgudstjänst sker då ett nytt kyrkorum eller 

en begravningsplats för dem som tillhör Svenska 

kyrkan tas i bruk. Också då ett kyrkorum tas ur bruk 

ska det ske genom en gudstjänst. 

Gudstjänstlivets utveckling 

Det har gått kort tid, bara drygt tio år sedan millennieskiftet, 

men det finns redan nu flera viktiga iakttagelser 

man kan göra: 

• Det totala antalet gudstjänstbesök per år har minskat, 

vilket bland annat hänger samman med det 

minskande medlemsantalet (men antalet gudstjänstbesökare 

under ett år är ändå högre än antalet biobesökare). 

• Antalet huvudgudstjänster per år har minskat, men 

antalet huvudgudstjänster per församling har ökat 

på grund av sammanslagningar av församlingar. Antalet 

deltagare i huvudgudstjänsterna har minskat. 

• Andelen huvudgudstjänster med respektive utan 

nattvardsfirande har förändrats till en stark dominans 

för huvudgudstjänster med nattvard. 

• Familjegudstjänster och familjemässor är välbesökta, 

men sker inte ofta nog för att nämnvärt påverka 

totalsiffrorna. Också musikgudstjänsterna fortsätter 

att vara välbesökta. 


• Antalet andra gudstjänster än huvudgudstjänster 

per år har också minskat, men i mindre grad än huvudgudstjänsterna. 

• Antalet kyrkliga handlingar har varit förhållandevis 

stabilt. 

• Antalet sön– och helgdagar då huvudgudstjänst inte 

firats i en församling har minskat kraftigt och antalet 

huvudgudstjänster per församling har ökat. 

Skillnaderna är stora mellan olika delar av landet, liksom 

mellan stad och land. I en del avseenden har dock 

skillnaderna minskat. Sekulariserade regioner – till exempel 

Mälardalen och storstäderna – minskar mindre 

i fråga om gudstjänstdeltagande än kyrksamma regioner 

som till exempel Småland och Västergötland. 

STATISTIK 

Gudstjänster, kyrkliga handlingar och kommunioner 

Källa: svenska kyrkans statistikdatabas (uttagen maj 

2013, avrundade tal) 

2000 2010 2012 

antal 

huvudgudstjänster 127 000 100 000 98 000 

Besök vid 

6,7 4,6 4,5 

huvudgudstjänster 

antal andra 

miljoner miljoner miljoner 

gudstjänster 213 000 201 000 195 000 

Besök vid andra 

8,8 6,9 6,3 

gudstjänster 

antal kyrkliga 


handlingar 136 000 133 000 132 000 

Besök vid kyrkliga 6,1 5,7 5,6 

handlingar 


2,6 2,7 2,7 

antal kommunioner miljoner miljoner miljoner 

Församlingens undervisning, 

diakoni och mission 

”... bedriva undervisning…” 

Konfirmandundervisningen är en viktig del av församlingens 

undervisning. Konfirmationssedens utveckling 

har nyss beskrivits. Man kan notera att det långtifrån 

bara är anställda som arbetar med konfirmationen. 

Under 2011 deltog närmare 10 000 unga konfirmandledare, 

många av dem frivilligt och ideellt, i detta arbete. 



Undervisningen i församlingen tar sig också många 

andra uttryck. Den kan omfatta allt från enskilda samtal 

om trons mysterier till seminarier i kyrka och församlingshem, 

från samtal i bibelstudiegrupper till ett 

omfattande kulturutbud som kretsar kring de stora 

livsfrågorna, från föreläsningsserier om kristendomens 

kärna till öppet hus med undervisningsinslag i kyrkan 

eller församlingshemmet. Några siffror visar hur det 

2012 såg ut i gränslandet mellan undervisning, diakoni 

och öppen verksamhet: 

• Cirka 2 500 bibel– och samtalsgrupper om kristen 

tro samlade mer än 26 000 deltagare. 

• I cirka 1 000 sorgegrupper deltog mer än 6 000 personer. 

Det finns cirka 2 000 kyrkliga syföreningar och arbetskretsar 

med cirka 27 000 deltagare och en verksamhet 

som är betydligt vidare än det låter. Både deras tidigare 

verksamhet, som inbringat hundratals miljoner kronor 

till den internationella missionen, och insamlingsresultatet 

2012, som var närmare 26 miljoner kronor, vittnar 

om att syföreningsarbetet ingalunda handlar om 

”förspilld kvinnokraft”, ett uttryck som använts tidigare 

i en boktitel utan snarare om att ”sy för livet”, 

för att använda en annan boktitel. Syföreningarna har 

också gett ett stort mått av undervisning och gemenskap 

för deltagarna själva. 

”... samt utöva diakoni… 

Att definiera diakoni är inte alldeles lätt. Många försök 

har gjorts och många diskussioner har förts. Erik 

Blennberger och Mats J Hansson behandlar frågan i 

Diakoni - tolkning, historik, praktik. Några kärnord 

återkommer ofta: en social verksamhet med en kristen 

identitet, knuten till ett kristet samfund eller en kristen 

organisation och med särskild inriktning på människor 

i utsatta situationer. 

Sveriges Kristna Råd (SKR) använder följande definition: 

”Diakoni är medmänsklig omsorg grundad 

i Kristi kärlek, uttryckt i kyrkans liv och vill genom 

barmhärtighet, respekt och solidaritet möta människan 

och hennes utsatthet.” 

Hembesök och besök på äldreboenden, en öppen 

mottagning, verksamhet i församlingen för olika målgrupper 

och särskilt stöd i krissituationer har länge 

funnits som inslag i diakonin. Hela tiden finns också 

inslag av själavård i det diakonala arbetet. 

Under 1900-talets andra hälft fördes en ibland intensiv 

diskussion om det diakonala arbetet. I efterkrigstidens 

folkhem skulle alla innefattas genom en av 

stat och borgerliga kommuner garanterad trygghet och 

omsorg. Frivilliga krafter, till exempel trossamfunden, 

skulle inte ägna sig åt en verksamhet för vilken de borgerliga 

kommunerna bar ett lagligt ansvar. 

Successivt har detta synsätt fått ge vika för en insikt 

om att stat och kommun inte förmår att fullt ut bära 

detta ansvar. I dag ses de flesta frivilliginsatserna som 

ett viktigt komplement till både statens och de borgerliga 

kommunernas sociala verksamhet. Inte för att lappa 

och laga inom områden som självklart bör hanteras 

och finansieras skattevägen, utan snarare för att tillföra 

ytterligare kvaliteter. En kyrka med omsorg om de 

utsatta lever upp till människans roll som Guds medskapare. 

Ett samhälle där människor, inte bara som 

skattebetalare utan också enskilt eller i grupper, på ett 

konkret sätt vill göra en insats, blir ett bättre samhälle. 

Inom många församlingar sker en förändring. Inte 

minst tycks den verksamhet som tar sikte på särskilt 

utsatta grupper öka. Det ekumeniska samarbetet tycks 

likaså öka, liksom samarbetet över religionsgränserna. 

Förändringarna sker främst i de större städerna. 

De här slutsatserna kan man dra av den undersökning, 

Församlingsdiakoni i förändring, som gjordes 

2010. Undersökningen visar att prioriterade områden 

är dels barn och unga, dels äldre. Det stämmer bra med 

resultaten i Medlem 2010. Också medlemmarna prioriterar 

dessa områden, tillsammans med stöd till dem 

som är socialt mest utsatta. 

I många församlingar finns sorgegrupper, ofta tillsammans 

med andra församlingar, och en tredjedel av 

de församlingar som undersökningen nådde har någon 

form av caféverksamhet, ”allt från kulturcafé till café 

för psykiskt sköra” som det beskrivs av en församling. 

Några andra iakttagelser från undersökningen: 

• Församlingsdiakonin innefattar mer arbete med äldre 

och utsatta än med barn och unga. En annan skillnad 

är att mötet med utsatta barn ofta sker i miljöer 

och verksamheter utanför kyrkan, alltså uppsökande 

och i samverkan med andra organisationer, medan 

aktiviteter för äldre i hög grad sker inom ramen 

för församlingens egen verksamhet. 

• Familjerådgivning har en relativt låg prioritet. 

• Stöd till hemlösa ges av en femtedel av församlingarna, 

främst i större och medelstora städer. Eget härbärge 

är mer sällsynt än annat stöd. 

• En femtedel av församlingarna ger i någon form stöd 

till flyktingar. 

• Församlingarna ger också kontantstöd till behövande, 

ofta med hjälp av stiftelser. Omfattningen under 

ett år är svår att bedöma, men en uppskattning som 

gjorts är att den är cirka 60 miljoner kronor. 

Mycket nära det diakonala arbetet ligger också den 

öppna verksamheten och en rad andra församlingsaktiviteter. 

I alldeles speciella katastrofsituationer - som 


Estonias förlisning 1994 med mer än 850 dödsoffer, 

diskoteksbranden i Göteborg 1998 med 63 döda ungdomar 

och tsunamikatastrofen i Thailand 2004 med 

mer än 500 svenskar omkomna – krävs en total mobilisering 

i kyrka, stift och församlingar med diakonin 

som ett viktigt inslag. 

”… och mission” 

Innebörden i församlingens mission är i dag bredare än 

tidigare. Man skilde förr mellan evangelisation i Sverige 

och (internationell) mission utanför landets gränser, 

främst i utvecklingsländer, länderna i Syd/Tredje världen. 

I kyrkoordningen omfattar nu begreppet mission 

såväl det ”evangeliserande” arbetet i Sverige som internationell 

mission genom deltagande i den världsvida 

kyrkans arbete. 

Den grundläggande beskrivningen av innebörden i 

missionsarbetet är att det syftar till att, som det heter 

i kyrkoordningen, ”människor ska komma till tro på 

Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och 

fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. 

Detta behöver inte alltid speglas i kyrkostatistiken, 

men en ambition är självfallet att nå nya människor 

med det kristna budskapet och stärka de redan 

kristna i deras tro. Missionen har alltid bestått av gudstjänst, 

undervisning och diakoni. 

Den internationella missionen är i dag inte enkelriktad, 

det bedrivs också ”mission i retur” genom verksamhet 

i församlingar i Sverige av präster och andra 

medarbetare från Svenska kyrkans gamla missionsfält. 

Den internationella verksamhet som bedrivs med 

Kyrkans hus i Uppsala som bas är Svenska kyrkans gemensamma. 

Den inrymdes tidigare i Svenska kyrkans 

mission (SKM) och Lutherhjälpen. 

Detta omfattande arbete är beroende av församlingarnas 

insatser. I församlingarna finns därför både internationella 

grupper och mer än 5 000 internationella 

ombud. Särskilt stora insatser görs lokalt i samband 

med de stora insamlingsperioderna under fastan och 

kring jul. Insamlingsverksamheten bygger på att delandet 

av resurser är en central företeelse i kristen tro och 

därmed en viktig del av församlingens arbete. 

Öppen församlingsverksamhet 

Deltagandet i församlingens öppna verksamhet har 

ökat betydligt under senare år. Några exempel från 2012: 

• Öppen verksamhet för barn och unga 0–19 år har 

under 2000-talet ökat från 1,5 till över 2 miljoner 

besök. Cirka 700 000 besök gjordes av föräldrar och 

andra vuxna. I gruppverksamheten för 0–19 år deltog 

cirka 150 000 barn och unga. Det totala antalet 

besök av barn i förskoleåldern låg kring en miljon. I 


barn- och ungdomsverksamheten var cirka 15 000 

frivilliga och ideellt arbetande ledare verksamma. 

• Antalet besökare vid öppen verksamhet med kulturellt 

innehåll, utöver den omfattande musikaliska 

kulturverksamheten, var 2012 närmare 300 000. 

Antalet arrangemang var cirka 10 000. 2012 visades 

ett tusental utställningar med kulturinriktning och 

dessutom ett stort antal andra utställningar. Mer än 

800 grupper med kulturell inriktning samlade cirka 

13 000 deltagare. 

• Cirka 20 000 kyrkvisningar, som är en stor möjlighet 

att förmedla kunskap om också det allra innersta i 

kyrkan, genomfördes under 2012. 

• I öppen gemenskap för vuxna har mer än 2 miljoner 

personer deltagit. 

Kollekter 

Kollekten är en del av gudstjänsten, men också en viktig 

förutsättning för delar av verksamheten. Kollekten 

kan ses som en symbol för att det vi äger bara är tillfälligt 

och till låns. Kollekten kan också ses som ett uttryck 

för samhörigheten med andra kristna, vår omsorg 

om människor i nöd och vår tacksamhet mot Gud. 

Vid varje huvudgudstjänst ska kollekt tas upp om 

inte särskilda skäl talar mot detta. Vid övriga församlingsgudstjänster 

får kollekt tas upp. Kollekt ska alltid 

tas upp till Svenska kyrkans verksamhet eller annan 

för Svenska kyrkan angelägen verksamhet. Ansvarig 

för sammanräkningen av kollekten är den präst som 

bär huvudansvaret för gudstjänsten, men han/hon kan 

uppdra till exempelvis en kyrkvärd att svara för sammanräkningen. 

Rikskollekt, det vill säga en kollekt som tas upp i alla 

landets församlingar, får tas upp högst 30 dagar varje 

år och beslutas av kyrkostyrelsen. Om det finns synnerliga 

skäl får en riks- eller stiftskollekt i en församling 

flyttas till annan dag under året. Beslut om detta fattas 

av domkapitlet. 

Stiftskollekt, det vill säga en kollekt som tas upp i 

alla stiftets församlingar, får tas upp högst 10 dagar 

varje år på andra dagar än de då rikskollekt tas upp och 

beslutas av domkapitlet. 

Församlingskollekt beslutas av kyrkorådet, men får 

inte tas upp på de dagar som rikskollekt eller stiftskollekt 

tas upp. 

Ekumenik och vänförsamlingar 

Församlingen får lämna bidrag till internationell verksamhet, 

vilket betyder just bidrag och rimligen inte att 

bygga upp en egen verksamhet med till exempel egen 

utsänd personal. Att rätten att lämna bidrag gäller för 

Svenska kyrkans internationella verksamhet är närmast 

en självklarhet. 



Det förekommer också i vissa församlingar ett vänförsamlingssamarbete, 

ofta grundat på de ekumeniska 

överenskommelser som Svenska kyrkan ingått med 

and ra kyrkor. Om en församling vill bli vänförsamling 

till församling i en annan kyrka, som Svenska kyrkan 

inte har någon ekumenisk överenskommelse med, ska 

enligt ett beslut av 2012 års kyrkomöte detta i så fall 

ska godkännas av domkapitlet. 

kyrkomusik och kyrkodrama 

Kyrkomusik 

Kyrkomusiken har många former. Några av dem är 

liturgisk sång, psalmsång, solister, körer och instrumentalensembler 

i gudstjänsten, temamässor i olika 

musikaliska traditioner, andliga visor, orgel- och körkonserter 

(med eller utan avgift). Kyrkomusiken tar 

vid där orden inte längre räcker. 

Musik spelar också en viktig roll i undervisning, diakoni 

och mission. Inte minst kan det gälla ungdomsarbete, 

liksom i kyrkans öppna verksamhet för vuxna. 

Allt detta har på något sätt sin början i prästens, försångarens 

och hans koristers gregorianska sång i gudstjänsten 

under medeltiden. Sekel efter sekel har sedan 

kyrkomusiken breddats och sökt sig nya former. Under 

lång tid nådde kyrkomusiken Sverige utifrån, med 

Johan Sebastian Bach (1685–1758) som det under flera 

sekel och fortfarande dominerande namnet. 

Församlingarnas kyrkomusik är omfattande, livaktig 

och av ofta hög kvalitet. De främsta kyrkokörerna 

tillhör landets yppersta elit, liksom många av kyrkomusikerna. 

Några kan räknas till den internationella 

eliten. Samtidigt vittnar statistiken om att musiken i 

kyrkan är en stor folkrörelse. 

Det enda som kan beklagas är att kyrkomusikens 

betydelse för svenskt kultur– och musikliv inte riktigt 

nått fram till dem som har det kulturpolitiska ansvaret 

i regering och riksdag. 

Några siffror från Svenska kyrkan 2012: 

• Cirka 2 900 vuxenkörer med cirka 66 000 medlemmar. 

• Cirka 570 ungdomskörer med cirka 6 500 medlemmar. 

• Cirka 2 200 barnkörer med närmare 32 000 medlemmar. 

• Cirka 550 instrumentalensembler med mer än 4 500 

deltagare. 

• Över 3 500 konserter med drygt 580 000 besökare. 

• Närmare 21 000 musikgudstjänster med närmare 

2 miljoner besökare. 

Kyrkospel och liturgisk dans 

Sedan mitten av 1900-talet har en modern variant av 

en gammal kyrklig tradition vuxit fram, nämligen kyrkospelen. 

De har fått en stor bredd – från enkla framställningar 

av trons innehåll till nästan professionella 

föreställningar med yrkesskådespelare i centrala roller. 

Kyrkospel är vanliga till exempel för konfirmandgrupper 

i samband med konfirmationsgudstjänsten. 

Ofta redovisas den kunskap och erfarenhet man vunnit 

under konfirmationsundervisningen i form av ett 

kyrkospel. Vid blandade konfirmationsläger, med deltagande 

av utvecklingshandikappade men ingalunda 

bara där, har kyrkospelet också blivit ett viktigt pedagogiskt 

hjälpmedel. 

Genom kyrkospelsrörelsen har också musikaliskt 

och dramatiskt långt drivna kyrkospel vuxit fram. Viktiga 

centra för kyrkospelens utveckling har varit Sigtuna 

och Lund. Den moderna kyrkospelsrörelsen i Sverige 

föddes på 1950-talet på Sigtunastiftelsen med Olov 

Hartman (1906–82) som den tidigaste av pionjärerna. 

Något senare än kyrkospelet etablerades den liturgiska 

dansen i Svenska kyrkan, delvis med koppling till 

kyrkospelen i Lund men också ibland annat Västerås 

stift. Också den liturgiska dansen har stor bredd, från 

att vara ett närmast meditativt redskap till långt drivna 

professionella föreställningar. 

Församlings-, pastorats- och 

samfällighetsindelning 

Församlings- och pastoratsindelningen 

Svenska kyrkans indelning bygger enligt såväl lagen om 

Svenska kyrkan som kyrkoordningen på territorialförsamlingsprincipen. 

Hela landet täcks av territoriella 

församlingar vars områden inte någonstans överlappar 

varandra. Den som tillhör Svenska kyrkan hör till den 

territoriella församling där man är bosatt. 

Möjligheten att tillhöra en annan församling än den 

i vilken man är folkbokförd har i många år diskuterats. 

För en sådan möjlighet talar det engagemang och 

den delaktighet som ett fritt val skulle kunna leda till. 

Man skulle kunna välja att flytta över sitt medlemskap 

till en annan församling vars församlingsliv man uppskattar, 

till födelseförsamlingen eller till ”fritidsförsamlingen”. 

Mot en förändring talar risken för ekonomiska 

komplikationer, till exempel om en stor del av de 

kyrko tillhöriga flyttar från församlingar med strukturellt 

betingade höga kostnader och hög kyrkoavgift till 

församlingar med låga kostnader och låg kyrkoavgift. 


FÖRDJUPNING 

musik, drama och dans till guds ära 

Kyrkomusikens ursprung 

den tidiga kyrkomusiken i församlingarna är den gregorianska 

sången, efter påven gregorius den store (540– 

604). den gregorianska musiken spelar fortfarande en 

viktig roll. redan under medeltiden utvecklades den med 

både fler stämmor och nya musikstilar. Försångaren, som 

senare fick benämningen kantor, och hans medhjälpare 

i kören hade ett viktigt uppdrag redan i judisk och tidig 

kristen liturgi. då handlade det om män och det gjorde 

det länge. Fram till mitten av 1700-talet dominerade 

manssång i kyrkan. 

Ur de medeltida traditionerna växte kyrkovisor och 

psalmer fram. de blev också församlingssånger, vilket 

reformatorerna arbetade för. i utformandet av en mässa 

på folkspråket ingick att engagera församlingen. det var 

inte bara prästen som skulle delta aktivt. ”Uppgifter som 

tidigare tillhört prästen eller kören i mässan kunde genom 

översättning och omdiktning bli var mans egendom”, 

skriver Åke andrén i kyrkokunskap. Psalmerna blev en del 

av den folkliga sångskatten. Från 1600-talet blev orgeln 

allt vanligare och under 1800-talet kom försångartjänsten 

att bytas ut mot organistens tjänst samtidigt som 

kyrkosångsrörelsen växte fram. 

Liksom den allra första kyrkomusiken kom från andra 

länder så flödade även i fortsättningen kyrkomusik in i 

sverige med bland andra giovanni Pierluigi da Palestrina 

(cirka 1595–1624) och Johann sebastian Bach, ”den femte 

evangelisten”. Bach dominerar även i dag. i stort sett 

alla de stora kompositörerna under flera sekel, fram till 

mitten av 1700-talet, skrev kyrkomusik, en del enbart 

och andra som en del av sin verksamhet. den ”världsliga” 

musiken föddes ur kyrkomusiken. 

Svensk kyrkomusik 

med tiden kom svenska kompositörer av kyrkomusik. 

några av de mest framträdande under 1600-talet fanns i 

familjen düben. 1700-talets mest framträdande svenske 

kompositör var Johan helmich roman (1694–1758) 

och under 1800-talet spelade Johan christian Friedrich 

haeffner (1759–1833) en viktig roll, särskilt genom sin 

koralbok till den ”Wallinska” psalmboken . 

Flera av de mest framträdande musikerna och kompositörerna 

under 1600- och 1700-talen hörde till familjen 

düben, en märklig musikalisk familj som kommit till sverige 

från orten düben utanför Leipzig i tyskland. andreas 

düben den äldre (cirka 1597–1662) anställdes i det nybildade 

kungliga hovkapellet. Fyra medlemmar av familjen 

blev hovkapellmästare, nämligen andreas dübens bror, 

organisten martin düben (cirka 1599–1649), andreas dübens 

son gustav düben den äldre (1628–90), dennes son 

gustav düben den yngre (1659–1726), adlad von düben 

och senare friherre, samt dennes bror andreas düben 

den yngre, också han adlad och friherre. släkten fanns 

på viktiga poster i svenskt samhälls- och musikliv under 


flera århundraden. kunskap om familjen kan man hämta 

i dübensamlingen i Uppsala, en rik samling handskrifter 

som får ett särskilt värde genom att den också omfattar 

stora delar av det europeiska musiklivet. 

musikaliska profiler vars kyrkomusikaliska verk inte 

haft så lång livslängd finns det gott om under 1800- talet. 

Exempel på det kan vara Jacob axel Josephson (1818– 

80), director musices, domkyrkoorganist och grundare 

av Uppsala domkyrkokör – i dag mest hågkommen för 

några sånger för manskör. också ecklesiastikministern 

och gluntarnas upphovsman gunnar Wennerberg 

(1817–1901) komponerade både oratorier och andra 

kyrkomusikaliska verk. Wennerberg bidrog också starkt 

till den positiva kyrkomusikaliska utveckling som följde på 

1894 års kyrkohandbok. En annan 1800-talskompositör 

var Per Ulrik stenhammar (1829–75), egentligen arkitekt 

(bland annat har han ritat ett tiotal kyrkor, inklusive Ersta 

kyrka, och Ersta sjukhusbyggnad). 

1900-talet och den tid som gått av 2000-talet har 

varit en livaktig kyrkomusikalisk epok, alltifrån den 

inledande romantiken till våra dagars moderna klanger, i 

samspel med den profana musikens utveckling. 

Bland 1900-talets tidiga kompositörer fanns romantikern 

otto olsson (1879–1964), professor, organist i 

gustav vasa kyrka i 48 år och med ett mycket stort antal 

kyrkomusikaliska verk, inte minst i form av koraler, som 

fortfarande lever. där finns också oskar Lindberg (1887– 

1955), även han fortfarande ofta spelad och särskilt känd 

för sättningen till gammal fäbodpsalm, och gottfrid Berg 

(1889–1970), i fyra decennier verksam som organist i 

gävle. han har spelat en banbrytande roll för körmusikens 

förnyelse. i en senare generation finns sven-Erik 

Bäck (1919–94). han komponerade en rad psalmer och 

mässor, bland annat i samverkan med olov hartman. 

Psalmsångens och psalmbokens utveckling 

Psalm och sång har haft stor betydelse för den folkliga 

uppfattningen om kyrka och tro. Psalmboken har under 

långa perioder varit en verklig folkbok som läro- och 

andaktsbok. den användes i husandakt, vid helgsmål, vid 

sjuk- och dödsbäddar och som gåva. också de som inte 

kunde läsa kunde många psalmer. 

de första sånghäftena kom på 1520-talet. 1536 kom 

den av olaus Petri sammanställda svenska sånger och visor. 

Åtskilliga psalmhäften publicerades under 1500-talet. 

Fullt ut utvecklades psalmsången i sverige en bit in på 

1600-talet. det skedde samtidigt med att orgeln började 

användas i större utsträckning. den äldsta orgel vi känner 

till är från sundre kyrka på gotland, men nu utställd på 

historiska museet i stockholm. den är signerad 1370 av 

orgelbyggaren verner från Brandenburg. det var dock 

först under 1600-talet som man i någon nämnvärd omfattning 

började använda orgeln. då fanns en och annan 



orgel i kyrkorna, men så sent som vid mitten av 1800-talet 

hade bara hälften av kyrkorna en orgel. därefter blev 

de snabbt allt fler, men i inte så få fall dröjde det en bit in 

på 1900-talet. 

Beteckningen psalmbok användes först sedan svenska 

mässan 1541 blivit kyrkans officiella psalmbok. med den 

titeln kom upplaga efter upplaga med allt fler sånger. 

den första utgåvan på kunglig befallning kom 1695. 1697 

utgavs för första gången också en bok med psalmernas 

melodier och anvisningar för ackompanjemanget. 

huvuddelen av förarbetet för textutgåvan hade 

utförts av biskopen i skara Jesper svedberg, själv flitig 

översättare, och bland bidragsgivarna hade den blivande 

ärkebiskopen haqvin spegel en särställning både kvantitativt 

och kvalitativt. andra medarbetare var universitetsrektorn 

i Uppsala Jacob arrhenius (1642–1725), superintendenten 

i visby israel kolmodin (1643–1709) samt 

poeten och sångaren Lasse Lucidor Johansson (1638–74). 

kolmodin skrev den i dag kanske mest kända psalmen av 

alla, nämligen den blomstertid nu kommer. 

1819 kom den ”Wallinska” psalmboken så kallad efter 

Johan olof Wallin som var en av de dominerande kyrkliga 

gestalterna i början av 1800-talet, domprost i västerås, 

pastor primarius i stockholm, ledamot i svenska akademien 

och efter att ha tackat nej till flera biskopsstolar 

med stort stöd utnämnd till ärkebiskop. sjukdom gjorde 

att han knappt hann tillträda detta ämbete och han 

kunde heller inte flytta till Uppsala. 

ambitionerna var höga, den nya psalmboken skulle ge 

”allom allt” – varmed menades en psalmbok som innehöll 

allt som alla behövde. Wallin skrev själv 128 psalmer och 

bearbetade åtskilliga äldre (fortfarande finns 76 psalmer 

av Wallin kvar i den nu gällande psalmboken). Ändå sågs 

han av sin samtid i första hand som talare och han var 

beundrad som predikant. ”du skald som få, du talare 

som ingen”, diktade Esaias tegnér. 

i tillkomsten av 1819 års psalmbok medverkade bland 

andra Frans mikael Franzén (1772–1847), sedermera 

biskop i härnösand, professorn, filosofen och författaren 

Erik gustaf geijer (1783–1847), prosten Johan Åström 

(1767–1844) samt professorn och naturvetaren samuel 

ödmann (1750–1829). Psalmboken följdes av en koralbok 

1820 redigerad av Johan christian Friedrich hæffner 

(1759–1833). 

mellan Wallin och den nuvarande psalmboken ligger 

1937 års psalmbok med 1939 års koralbok, som i sin tur 

föregicks av ett psalmbokstillägg 1921. dessutom hade 

ett stort antal förslag till ny psalmbok passerat. 

En huvudroll i arbetet under decennierna före 1937 

spelade biskopen i karlstad J.a. Eklund och professor 

Emil Liedgren (1879–1963), psalmhistoriker och Wallinspecialist. 

i denna psalmbok medverkade bland annat 

natanael Beskow, Paul nilsson (1866–1951) och anders 

Frostenson (1906–2006). 

den psalmbok vi nu använder är 1986 års psalmbok. 

den har fått sin prägel av de under 1900-talets allt starkare 

ekumeniska strömningar. 1986 års psalmbok hade 

föregåtts av bland annat psalmbokstillägget Psalmer och 

visor 76 från 1976. i psalmboken är nu de 325 första psalmerna 

gemensamma för merparten kyrkor och samfund 

i sverige, dock inte de ortodoxa kyrkorna. i psalmboken 

finns psalmer som tar upp samtida samhällsfrågor, liksom 

psalmer som tar upp tvivel och sökande. 

anders Frostensons psalmdiktning spelar en stor roll 

i 1986 års psalmbok med närmare 150 originalpsalmer, 

översättningar och bearbetningar. andra samtida som 

medverkade var författarna Britt g. hallqvist (1914–97), 

olov hartman och Bo setterlind (1923–91). i psalmboken 

finns texter och musik från snart sagt alla epoker i 

kyrkans historia i åtskilliga länder och kulturer. många av 

psalmerna i 1986 års psalmbok har funnits med alltsedan 

1695 års psalmbok och bearbetats genom årens lopp för 

användning i nya tider. Efter 1986 har svenska kyrkan 

också fått tilläggshäften med ytterligare kyrkovisor. 

Andliga visor 

redan vid pietismens framväxt under 1700-talet växte 

andliga visor fram, inte i första hand tänkta för kyrkorummet 

utan för den enskilde och för konventiklarna. till 

detta bidrog också herrnhutismen. 

i väckelserörelserna, inte minst den nyevangeliska 

väckelsen, skapades sångtraditioner som till sin form avvek 

från psalmerna. Bland de gestalter som trädde fram 

fanns Lina sandell-Berg (1832–1903) och oscar ahnfelt 

(1813–82). till Lina sandell-Bergs sånger hör tryggare 

kan ingen vara, Blott en dag, Bred dina vida vingar, Jag 

kan icke räkna dem alla och Jag är en gäst och främling. 

ahnfelt skrev bland annat En liten stund med Jesus, Jag 

är en gäst och främling och vart jag går i skogar, berg 

och dalar. sångtitlarna får stå som en illustration till den 

enorma sångskatt som väckelserörelsen skapat. med 

dessa sånger nådde man fram till folkdjupen. 

i och med 1921 års psalmbokstillägg kunde man börja 

sjunga väckelsesånger i svenska kyrkan. Efter flera försök 

blev det nu möjligt ”på prov”. Från 1937 års psalmbok 

finns de där permanent och i ännu högre grad i 1986 års 

ekumeniska psalmbok, uppskattade och ofta sjungna. 

Kyrkospel och liturgisk dans 

kyrkospel har funnits sedan lång tid. redan innan 1000– 

talets inträde spelades dramatiska teaterstycken i anslutning 

till katedraler och kloster, till att börja med i Frankrike 

sedan över hela Europa. kyrkospelen blev ett hjälpmedel 

för att uttrycka kristendomens centrala tankar också 

för dem som inte kunde läsa. En viktig roll spelade de 

benediktinska klostren som mycket tidigt tycks ha format 

dramatiska framställningar med påskens händelser som 

utgångspunkt. den vanliga mässan försågs med dramatiska 

inslag och gjordes därigenom mer färggrann. 

Under 1200– och 1300–talen började mysteriespelen 

– berättelsen om hur kristus genom sin död frälst 

oss människor – framföras, men då inte i kyrkorummet 

utan på andra platser. det skedde framför allt i städerna 

och med städernas egna invånare, alltså lekmän, som 

medverkande. mirakelspelen hade en liknande karaktär. 

moralspelen, moraliteterna, var annorlunda. de handlade 


inte om frälsningen genom Jesus kristus utan människans 

egen väg till frälsningen. många av de här spelen var 

älskade, men det fanns också en tid då de förbjöds. det 

mest kända mysteriespelet i vår tid är det som framförs 

i oberammergau sedan 1634. kanske kan man också 

säga att många av de dramatiska kristus–, maria– och 

helgonprocessioner som fortfarande är vanliga i katolska 

städer och byar är ett slags kyrkospel. i de länder där 

reformationen genomförts kom man att framföra så 

kallade bibeldramer. 

den moderna kyrkospelsrörelsen i sverige föddes 

på 1950–talet på sigtunastiftelsen. två personer stod i 

centrum. den ene var prästen och författaren olov hartman 

– med bland annat Profet och timmerman (1954) 

och korsfarare (1962). hartman beskrev kyrkospelet 

som ”en dramatisk handling, avsedd för kyrkorummet, 

underordnad de liturgiska lagar som gäller för kyrkokonst 

och framsprungen ur församlingens bön och guds ord”. 

den andre var regissören tuve nyström (1919–84), den 

senare ledande inom Förbundet för Liturgi och dramatik 

som var verksamt ett drygt tiotal år. Ett annat centrum 

blev Lunds stift, med Lunds domkyrka som mest besökta 

spelplats. den drivande kraften där var i flera decennier 

från 1960, det år då hon blev kyrkospelskonsulent 

Antalet församlingar i Svenska kyrkan har alltså 

minskat radikalt under det senaste decenniet. Medan 

antalet minskade med 0,6 procent under hela 

1900- talet, minskade antalet under 2000-talets första 

tio år med 40,3 procent. I många fall har förändringen 

inneburit att man slagit samman församlingar i ett flerförsamlingspastorat. 

STATISTIK 

Territoriella församlingar 1900–2012 

Källa: svenska kyrkans utredningar 2011:2 Närhet och 

samverkan samt Svenska kyrkans kyrkokansli 

1900 2000 2002 2006 2013 

antal territoriella 

församlingar 

2 553 2 517 2 225 1 837 1 426 

Pastorat 1900–2012 

Källa: svenska kyrkans utredningar 2011:2 Närhet och 

samverkan samt Svenska kyrkans kyrkokansli 2013 

1900 1969 2000 2010 2012 

antal pastorat 1 373 1 142 1 081 911 88430 30 siffran inkluderar de fem icke-territoriella församlingarna 

Man kan också se utvecklingen i ett perspektiv som har 

betydelse för relationen mellan Svenska kyrkan och 

samhället i övrigt. Fram till 1952 omfattade borgerliga 


i stiftet, Birgitta hellerstedt–thorin (1927–90), skådespelerska 

och konstnär med bakgrund i kyrkospelen i 

sigtuna. Ett 40–tal kyrkospel har sedan 1960 framförts 

i Lund. Bland de författare som medverkat finns Britt g 

hallqvist, arne h. Lindgren (1922–91) och Bo setterlind. 

nära kyrkospelen ligger den liturgiska dansen, som 

definieras som dans i gudstjänst eller dans i kyrkorummet. 

sådan dans förekom såväl i fornkyrkan som i den 

medeltida kyrkan. Liksom kyrkospelen gick den liturgiska 

dansen under en tid över i mysteriespel och mirakelspel 

utanför kyrkorummet, men likheten fortsätter i vår tid 

också genom att den liturgiska dansen liksom kyrkospelen 

nu får ett ökat intresse såväl internationellt som i 

sverige. 

dansgruppen digt, dans i guds tjänst, utvecklade 

den moderna liturgiska dansen under 1980–talet och 

tidigt 1990–tal. den liturgiska dansen har fått uppmärksamhet 

i bland annat Lunds stift (där en samverkan finns 

med Lunds stifts kyrkospel) och västerås stift, där man 

också haft utbildningsdagar på stiftsgården i rättvik. i 

början av 1990–talet bildades kristna dansgemenskapen 

i sverige (kdgs) . 

kommuner och församlingar på landsbygden samma 

område. Arbetet med strukturfrågorna blir allt svårare 

genom de stora geografiska skillnaderna i både Sverige 

och Svenska kyrkan. Pastoraten har liksom församlingarna 

minskat i antal. Det skedde med början redan 

1962 då antalet pastorat genom en av riksdagen beslutad 

pastoratsreglering minskade med 247. 

De enda församlingar som inte är territoriella är de 

fem icke–territoriella församlingarna i Svenska kyrkan, 

det vill säga Hovförsamlingen, de tyska församlingarna 

(S:ta Gertruds församling i Stockholm och 

Christinae församling i Göteborg), den finskspråkiga 

församlingen i Stockholm samt Karlskrona amiralitetsförsamling. 

I undersökningen Medlem 2010 påpekas bland annat 

att man utanför de stora tillväxtregionerna kan 

komma att få en allt äldre medlemskår och färre barn 

och ungdomar. Samtidigt innebär segregationen att 

vissa församlingar växer i fråga om antalet invånare 

men minskar snabbt i antal medlemmar, främst genom 

att en stor del av de inflyttade är födda i andra länder. 

Resultatet blir fortsatt mycket arbete, men minskade 

inkomster. 

Kyrkliga samfälligheter 

En samfällighet, i form av en pastoratssamfällighet eller 

flerpastoratssamfällighet, har det ekonomiska ansvaret 

för alla de ingående församlingarnas uppgifter 



och beslutar därför om kyrkoavgiften i hela samfälligheten. 

Samfälligheten är också arbetsgivare för alla anställda, 

har det grundläggande ansvaret för den fasta 

egendomen inom samfälligheten och är huvudman för 

begravningsverksamheten. Övriga samfälligheter är 

pastoratssamfälligheter. 

2013 samarbetade 935 av de 1 426 församlingarna i 

kyrkliga samfälligheter. 491 hade egen ekonomi. Samfälligheten 

blir då den lägsta ekonomiska enheten i den 

kyrkliga organisationen. Det finns 2013 sammanlagt 

778 ekonomiska enheter med eget ekonomiskt ansvar. 

Före år 2000 fanns partiella samfälligheter, där församlingarna 

samverkade i en begränsad utsträckning. 

Partiella samfälligheter finns inte längre, så när som på 

en. Detta undantag är Samfälligheten Gotlands kyrkor. 

I den pågående diskussionen om Svenska kyrkans organisation 

på lokalplanet diskuteras möjligheten att 

återinföra de partiella samfälligheterna, men enbart 

för begravningsverksamheten. Det skulle vara en möjlighet 

att behålla den samverkan i begravningsverksamheten 

som i dag sker inom flerpastoratssamfälligheter. 

Frågan har utretts av kyrkostyrelsen, men någon 

ändring är just nu inte aktuell. 

De ekonomiska enheterna skiftar kraftigt i storlek. 

Störst är Göteborgs kyrkliga samfällighet där mer än 

280 000 personer tillhör Svenska kyrkan och minst 

Fardhems kyrkliga samfällighet på Gotland med cirka 

700. Medianstorleken per ekonomisk enhet var 2012 

cirka 8 400. 

Ändringar i indelningen 

Stiftsstyrelsen beslutar om ändringar i den territoriella 

församlings-, pastorats- och samfällighetsindelningen 

inom stiftet. Stiftsstyrelsen ska verka för en ändamålsenlig 

indelning. Förändringar kan också föreslås av 

den som tillhör Svenska kyrkan och bor i församlingen, 

en berörd församling eller samfällighet och domkapitlet. 

Stiftsstyrelsen får besluta att bilda en flerpastoratssamfällighet 

om de berörda pastoraten har samtyckt 

eller om en samfällighet skulle vara »till övervägande 

och varaktig fördel för pastoraten». 

Om förhållandena förändrats kan stiftsstyrelsen 

också ändra eller upplösa en flerpastoratssamfällighet. 

Även här gäller att frågan, förutom av stiftsstyrelsen 

själv, kan tas upp av dem som är berörda. 

Ändringar i indelningen ska normalt träda i kraft 

den 1 januari året efter det år då kyrkoval skett. Beslut 

om ändringen ska i regel ske senast ett år innan den träder 

i kraft. 

organisationen i församling, 

pastorat och samfällighet 

Kyrkofullmäktige 

Kyrkofullmäktige eller samfällda kyrkofullmäktige 

ska fatta beslut i principiella ärenden och i ärenden 

av större vikt. Om församlingen inte ingår i en samfällighet 

är det kyrkofullmäktige som är församlingens 

högsta beslutande organ. Om församlingen ingår i 

en samfällighet sker en arbetsfördelning mellan de två 

fullmäktige som då finns. Merparten av ärendena går 

till samfällda kyrkofullmäktige. 

Det minsta antalet platser i kyrkofullmäktige och 

samfällda kyrkofullmäktige är 15. Därutöver finns det 

minimigränser satta efter antalet röstberättigade. 

Kyrkofullmäktiges och/eller samfällda kyrkofullmäktiges 

sammanträden är offentliga. Fullmäktige ska 

besluta i följande ärenden: 

• Mål och riktlinjer för verksamheten. Bland annat 

beslutar fullmäktige för församlingens räkning om 

församlingsinstruktionen, ett ärende där också kyrkoherden 

fattar ett självständigt beslut innan den 

utfärdas av domkapitlet. Andra övergripande och 

riktningsgivande beslut, till exempel om verksamhetsplan 

och långsiktiga vård och underhållsplaner, 

kan också höra hemma på fullmäktiges bord. 

• Budget, kyrkoavgift och andra viktiga ekonomiska 

frågor. Till de senare hör till exempel beslut om andra 

avgifter än kyrkoavgiften, liksom köp och försäljning 

av fast egendom I samfälligheten är det samfällda 

kyrkofullmäktige som beslutar i dessa ärenden. 

• Kyrkorådets, kyrkonämndens och andra nämnders 

organisation och verksamhetsformer. I varje församling, 

eller i samfälligheten om församlingen ingår i 

en sådan, ska det finnas en valnämnd med uppgift 

att genomföra de kyrkliga valen på kyrkans valdag. 

De nämnder, utöver kyrkorådet, som är vanligast är 

fastighetsnämnd, kyrkogårdsnämnd och personalnämnd. 

Fullmäktige ska fatta beslut om reglemente 

för dessa organ. Man brukar varna för inrättandet 

av en personalnämnd. Personaldimensionering och 

personalkostnader är så tunga delar av både verksamhet 

och budget att de bör hanteras av kyrkorådet. 

• Val av ledamöter och ersättare i kyrkoråd, kyrkonämnd 

och andra nämnder. Det kan, men behöver 

inte, finnas en av fullmäktige vald valberedning. 

Dessa val ska göras av det nyvalda fullmäktige under 

valåret, senast den 31 december. De utskott kyrkorådet 

behöver för sitt arbete väljs av kyrkorådet. 

• Val av revisorer och revisorsersättare, vilket sker i 

samma ordning som i punkt 4. I en samfällighet sker 

dessa val i samfällda kyrkofullmäktige. 


• Grunderna för ekonomiska förmåner för förtroendevalda. 

I en samfällighet sker detta val i samfällda 

kyrkofullmäktige. 

• Årsredovisning och ansvarsfrihet. I en samfällighet 

är det samfällda kyrkofullmäktige som beslutar i 

dessa frågor. 

Oftast väcks ärenden i kyrkofullmäktige av kyrkorådet 

(eller kyrkonämnden). Andra som kan väcka ärenden 

i kyrkofullmäktige är fullmäktigeledamöterna själva 

genom en motion, kyrkostyrelsen och vissa andra organ 

på nationell nivå, stiftsstyrelsen eller någon nämnd 

stiftsfullmäktige tillsatt, domkapitlet och revisorerna. 

Några andra bestämmelser: 

• Fullmäktiges ärenden ska normalt beredas. Undantagna 

från beredningstvånget är behandlingen av 

årsredovisningen, val och brådskande ärenden under 

vissa förutsättningar och ärenden där samtliga 

tjänstgörande ledamöter är ense om att ingen beredning 

behöver ske. Oftast är det kyrkorådet eller 

kyrko nämnden som bereder fullmäktiges ärenden. 

Om någon annan nämnd väcker ett ärende ska alltid 

kyrkorådet/kyrkonämnden ges möjlighet att yttra 

sig över förslaget innan fullmäktige behandlar det. 

Om ett ärende särskilt angår en församling eller ett 

pastorat ska församlingskyrkoråd respektive pastoratsnämnd 

höras. 

• 2012 års kyrkomöte har till detta lagt ett krav som 

diskuterats vid flera tillfällen, nämligen att alla beslut 

i den kyrkliga organisationens olika organ ska 

föregås av en barnkonsekvensanalys, det vill säga en 

analys av beslutets konsekvenser för barn. Förslaget 

är naturligt om man ser det mot bakgrund av att det 

i kyrkoordningen, redan innan det första kapitlet, 

sägs att ”barnen intar en särställning” i kristen tro 

och att de därför behöver ”särskilt uppmärksammas 

i Svenska kyrkans verksamhet”. Motsvarande bestämmelse 

finns på stiftsnivå och nationell nivå. 

• Ledamöterna får ställa frågor till någon ledamot i 

kyrkorådet eller en nämnd. Ordförande och vice 

ordförande i församlingskyrkoråd och pastoratsnämnd 

har rätt att ställa frågor i samfällda fullmäktige. 

• Kyrkoherden har rätt att delta i fullmäktiges överläggningar, 

men inte i besluten, liksom att anteckna 

särskild mening till protokollet. 

• I samfällda kyrkofullmäktige har också församlingarnas 

kyrkoråd och pastoratsnämnden rätt att väcka 

ärenden. 


NOTERAT 

kyrkoherden som 

ordförande 

kyrkoherdens roll i församlingens beslutsprocess har 

skiftat sedan 1862 års kommunalreform. då beslutades 

att kyrkoherden, i motsats till vad som gällde på kommunalstämman, 

skulle vara självskriven ordförande i 

kyrkostämman och kyrkorådet (liksom i skolrådet). 

det självskrivna ordförandeskapet i kyrkostämman 

togs bort genom 1930 års församlingsstyrelselag. i 

det nyinrättade kyrkofullmäktige var kyrkoherden 

inte självskriven ordförande. Fortfarande var kyrkoherden 

självskriven ordförande i kyrkorådet. 

1961 togs det självskrivna ordförandeskapet bort. 

kyrkoherden blev i stället självskriven ledamot, men 

med möjlighet att väljas till ordförande. 

Från 2000 gäller fortfarande det självskrivna ledamotskapet, 

men kyrkoherden är inte längre valbar till 

uppdraget som ordförande i kyrkorådet. 

Direktvalt kyrkoråd 

Församlingar som ingår i samfälligheter kan avstå från 

att ha ett kyrkofullmäktige och i stället ha ett direktvalt 

kyrkoråd, alltså ett kyrkoråd som valts av väljarna på 

valdagen. Det vanligaste är att de som har denna möjlighet 

också utnyttjar den. Kyrkoherden är obligatorisk 

ledamot även i ett direktvalt kyrkoråd. 

Möjlighet att direkt välja ett kyrkoråd finns därför 

att församlingens fullmäktige i en samfällighet har 

kvar relativt få beslut. Det direktvalda kyrkorådet får 

samma uppgifter som ett vanligt kyrkoråd och ska 

dessutom besluta om mål och riktlinjer. 

Kyrkoråd och kyrkonämnd 

Såväl församlingens kyrkoråd som kyrkonämnden i en 

samfällighet ska ha minst sex valda ledamöter. Kyrkoherden 

är självskriven ledamot, men är inte valbar till 

ordförande. Ordförande i kyrkorådet ska utses bland 

de valda ledamöterna. 

Kyrkonämnden har i många avseenden motsvarande 

roll i förhållande till samfällda kyrkofullmäktige 

som kyrkorådet i en församling till kyrkofullmäktige. 

En skillnad är de noggrannare anvisningarna om sammansättningen. 

Varje församling ska om möjligt vara 

representerad i kyrkonämnden. I en flerpastoratssamfällighet 

ska kyrkoherdarna i samfälligheten välja en 

av dem att vara ledamot och en att vara ersättare i kyrkonämnden. 

Kyrkorådet är liksom kyrkonämnden dels ett beredande 

organ till fullmäktige, dels ett förvaltnings- och 



verkställighetsorgan. Den senare gruppen av ärenden 

ska inte tas upp i fullmäktige. 

Kyrkorådet och kyrkonämnden är också församlingens 

respektive samfällighetens styrelse. Det betyder 

att ledamöterna har ett personligt juridiskt ansvar. De 

kan ställas till ansvar för sitt sätt att sköta styrelseuppdraget. 

Detta har skett i några uppmärksammade fall 

som rört arbetsmiljön. Det är då främst kyrkorådets 

ordförande som kan ställas till ansvar. 

Kyrkorådet ska: 

• Ha omsorg om församlingslivet och gemensamt med 

kyrkoherden ansvara för att församlingens grundläggande 

uppgift blir utförd. 

• Uppmärksamt följa de frågor som kan inverka på 

församlingens ekonomiska ställning. 

• Göra de framställningar som behövs, både internt i 

församlingen och externt. 

• Bereda eller yttra sig i ärenden till kyrkofullmäktige 

och verkställa kyrkofullmäktiges beslut. 

• Ha tillsyn över eventuella nämnders verksamhet. 

• Ha hand om den ekonomiska förvaltningen och 

själv förvalta kyrkans och församlingens egendom 

om inte beslut fattats om att detta ska skötas av någon 

annan. 

• Verkställa kyrkofullmäktiges beslut om det inte har 

uppdragits åt någon annan. 

• Välja kyrkvärdar. 

• Fullgöra de uppgifter i övrigt som framgår av kyrkoordningen. 

Liksom i kyrkofullmäktige ska beslut i kyrkoråd, kyrkonämnd 

och andra nämnder som en del i beredningen 

föregås av en barnkonsekvensanalys. Kyrkoråd och 

nämnder ska verka för barnets bästa. 

Om en församling med direktvalt kyrkoråd ingår i 

en samfällighet ska detta kyrkoråd disponera de anslag 

och verkställa de beslut som kyrkonämnden i samfälligheten 

överlämnat till kyrkorådet. 

Kyrkorådet i en församling som ingår i en samfällighet 

ska också bereda och yttra sig över ärenden i samfällda 

kyrkofullmäktige som särskilt rör församlingen, 

vilket dock inte innebär att samfällighetens kyrkonämnd 

kan avstå från att bereda ärendet innan det behandlas 

i samfällda kyrkofullmäktige. 

Andra ärenden är att delta i samråd med kyrkoherden 

om församlingens gudstjänstplan. Också församlingskollekterna 

ska beslutas av kyrkorådet. Det gör 

man lämpligen en gång per år då man vet vilka beslut 

som fattats om riks- och stiftskollekter. 

Kyrkonämnden ska inte ägna sig åt sådant som direkt 

ingår i församlingens grundläggande uppgift. Kyrkonämndens 

uppdrag är ekonomiskt och administrativt. 

Pastoratsnämnd 

Pastoratsnämnden finns bara i flerpastoratssamfälligheter 

som innehåller flerförsamlingspastorat. Sådana 

finns i första hand i de större städerna. Den största flerpastoratssamfälligheten 

finns i Göteborg. 

Pastoratsnämnden väljs genom att kyrkoråden i församlingarna 

inom sig väljer ledamöter. Kyrkoherden 

ska vara ledamot. 

Pastoratsnämnden svarar obligatoriskt för tillsättning 

av befattningar som är gemensamma för församlingarna 

i pastoratet, men kan efter delegation från kyrkonämnden 

besluta också i andra arbetsgivarfrågor. 

Kyrkoherde 

Kyrkoherden utför, med sina vigningslöften som 

grund, på eget ansvar sina uppgifter. Kyrkoherden ska: 

• Leda all verksamhet i en församling respektive en 

pastoratssamfällighet. Kyrkoherden är alltså chef 

för all personal i församlingen eller pastoratet. 

• Gemensamt med kyrkorådet ansvara för att församlingens 

grundläggande uppgift blir utförd. 

• Ansvara för tillsyn över all verksamhet utifrån 

Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. 

Kyrkoherden ska inte ha någon befattningsbeskrivning. 

Befattningen regleras av kyrkoordningen, församlingsinstruktionen 

och andra bestämmelser som 

utfärdats med stöd av kyrkoordningen. Det betyder 

inte att församlingen är utan inflytande över kyrkoherdens 

arbete. Kyrkoherden ska arbeta i enlighet med de 

beslut som fattats om mål, riktlinjer, budget och delegation. 

I ett flerförsamlingspastorat med många församlingar 

kan det vara svårt för kyrkoherden att delta i sammanträdena 

i samtliga kyrkoråd. Då kan kyrkoherden 

utse en annan präst i pastoratet att vara ledamot i 

kyrko rådet i den eller de församlingar där kyrkoherden 

inte själv är kyrkorådsledamot. 

Kyrkvärd och gudstjänstvärd 

Kyrkorådet väljer kyrkvärdar. För att utses till kyrkvärd 

ska man tillhöra Svenska kyrkan och vara döpt. 

Fram till 2009 skulle man också tillhöra församlingen. 

Då beslutade kyrkomötet att man kan vara 

kyrkvärd i annan församling än den man tillhör. Två 

av kyrkvärdarna måste emellertid utses bland kyrkorådets 

ledamöter och ersättare. För dessa båda gäller 

alltså att de ska ha rösträtt i församlingen. 

Kyrkvärdarna har utöver det ansvar de har i samband 

med gudstjänsten också andra uppgifter. En av 

kyrkvärdarna, som ska vara ledamot eller ersättare i 

kyrkorådet, ska tillsammans med kyrkoherden bära 


ansvar för den inventarieförteckning som kulturminneslagen 

föreskriver. 

Uppdraget som gudstjänstvärd är inte reglerat i kyrkoordningen 

och har heller inte kyrkvärdsuppdragets 

långa historia. En gudstjänstvärd – som kan utses av 

kyrkorådet, men som ofta utses av kyrkoherden – bistår 

i gudstjänsten med i stort sett samma uppgifter 

som kyrkvärden. 

Även om man för att vara gudstjänstvärd inte behöver 

bo i församlingen är det väl en självklarhet att den 

som blir gudstjänstvärd är en erfaren gudstjänstdeltagare 

med tillräcklig vana för att vid behov både kunna 

bistå de övriga gudstjänstdeltagarna och förklara innebörden 

av gudstjänstens olika delar. 

Ansvarsfördelning mellan nivåerna 

I kyrkoordningen betonas samfällighetens roll som 

samverkans- och serviceorgan för församlingarna: 

• Samfällda kyrkofullmäktige får inte besluta om andra 

mål och riktlinjer än sådana som gäller ekonomisk 

utjämning, resurshushållning och service. 

• Församlingarna ska hos samfälligheten kunna begära 

medel för sina uppgifter. Samfällda kyrkofullmäktige 

får avvika från församlingens prioriteringar bara 

om det finns särskilda skäl till det, till exempel om 

församlingens begäran skulle leda till höjd utdebitering, 

strider mot en god ekonomisk hushållning eller 

innebär att skötseln av kyrkobyggnaden åsidosätts. 

• Kyrkonämnden ska, om inte synnerliga skäl hindrar 

detta, uppdra till församlingarnas kyrkoråd att disponera 

de anslag som anvisats åt dem. 

Den nu gällande kyrkoordningen innebär en tydligare 

decentralisering inom en samfällighet än vad som gällde 

före den 1 januari 2000. 

Delegation, arbetsordning och instruktioner 

För att ansvarsfördelningen mellan nivåer, beslutsorgan 

och medarbetare ska vara tydligt är det 

angeläget med flera slag av tydliga dokument: 

• Arbetsordning för kyrkofullmäktige och samfällda 

kyrkofullmäktige, beslutad av fullmäktige, och från 

den 1 januari 2013 en arbetsordning för kyrkorådet, 

beslutad av rådet. 

• Reglementen och instruktioner för de organ i övrigt 

som tillsatts av kyrkofullmäktige, samfällda kyrkofullmäktige, 

kyrkoråd eller kyrkonämnd. Sådana 

beslutas av det tillsättande organet. 

• Entydiga delegationsordningar samlade i ett dokument. 

Delegation kan ske på alla nivåer – från 

fullmäktige till kyrkoråd och kyrkonämnd, från 

kyrkoråd och kyrkonämnd till annat organ inom 


församlingen och till kyrkoherden och medarbetarna 

i församlingens eller samfällighetens kansli. 

Samtidigt ska man veta att ett delegationsbeslut inte 

leder till att det delegerande organet lämnar ifrån sig 

ansvaret för vad som händer. Som ledamot i till exempel 

ett kyrkoråd eller en kyrkonämnd kan man ställas 

till ansvar för ett beslut som man inte varit med om att 

fatta och kanske ännu inte ens fått vetskap om. 

Man ska alltså vara noga med hur och till vem och 

inom vilka ramar man delegerar. Man delegerar aldrig 

beslutsrätt till någon vars kompetens i den delegerade 

frågan inte är känd. De delegationsbeslut som finns och 

hur de är utformade har betydelse för att verksamheten 

ska fungera rationellt, men också för att man – om 

något går galet, vilket händer då och då – vet var det 

politiska och/eller det juridiska ansvaret för det skedda 

ligger. Då ställs bland annat följande frågor: 

• Hade de eller den som beslutade delegationen sett till 

att den eller de som mottog delegationen hade tillräcklig 

kompetens för att fatta besluten? 

• Hade de eller den som beslutade delegationen försett 

den eller de som mottog delegationen med tillräckliga 

resurser för att verksamheten skulle kunna bedrivas? 

• Hade de eller den som beslutade delegationen välgrundad 

anledning att tro att verksamheten skulle 

komma att skötas på ett bra sätt? 

Delegationsbeslut ska på lämpligt sätt anmälas för det 

delegerade organet eller den delegerande chefen, i de 

valda organen vid närmast kommande sammanträde. 

Delegation kan ges till kyrkoråd, kyrkonämnd, enligt 

följande: 

• Kyrkofullmäktige eller samfällda kyrkofullmäktige 

kan delegera till kyrkoråd, kyrkonämnd eller annan 

nämnd att fatta beslut beträffande ett bestämt ärende 

eller en grupp av ärenden. Detta gäller dock inte beträffande 

ärenden som är principiella eller på annat 

sätt av större vikt eftersom det i kyrkoordningen uttryckligen 

står att fullmäktige ska fatta sådana beslut. 

• Beträffande kyrkorådets delegation finns inga bestämmelser. 

Friheten är alltså stor när man fattar ett 

sådant beslut, som kan ges till exempelvis utskott, 

enskilda förtroendevalda eller enskilda anställda. 

Att delegation bör, för att inte säga måste, ske är 

självklart. Alla beslut kan och ska inte fattas av ett 

enda organ. 

Med kyrkoherdens samlade ledningsansvar bör delegationsbeslut 

till anställda gå till kyrkoherden, 

som sedan har möjlighet att vidaredelegera till en an- 



nan anställd. Delegation direkt från kyrkorådet eller 

kyrko nämnden till en annan anställd än kyrkoherden 

kan leda till otydlighet i fråga om både ledning och 

ansvar. Kyrkoherden måste för att kunna leda arbetet 

både ha betydande befogenheter och möjlighet att vidaredelegera 

vissa av dessa. 

Begravningsverksamheten i 

församlingsorganisationen 

Antalet kyrkogårdar eller begravningsplatser i landet 

som helhet är cirka 3 200. På alla platser utom i Stockholms 

och Tranås kommuner sköts begravningsverksamheten 

av Svenska kyrkan. Antalet kyrkliga huvudmän 

är 731. 

Beslut om begravningsverksamheten fattas av de 

kyrkliga huvudmännen på samma sätt som i alla andra 

ärenden, men med begravningslagen och inte kyrkoordningen 

som grund. Fullmäktige beslutar även i 

FÖRDJUPNING 

En ny lokal organisation i svenska kyrkan 2014 

Bakgrund 

med en kraftfull början den 1 januari 2014 kommer svenska 

kyrkan under det närmaste decenniet att genomgå en 

omfattande organisatorisk förändring. Pastoraten kommer 

att bli färre men större, kyrkoherdarna också färre 

men med större områden att ta ansvar för. de samfälligheter 

som omfattar flera pastorat försvinner. 2013 blir ett 

år då många av förändringarna förbereds och beslutas. 

strukturutredningen lade 2011 fram ett förslag om 

betydande organisationsförändringar på svenska kyrkans 

lokala nivå. grundat på det förslaget, remissutfallet och 

sin egen syn på saken har kyrkostyrelsen lagt fram förslag 

till 2012 års kyrkomöte och kyrkomötet har beslutat i 

det närmaste helt i enlighet med kyrkostyrelsens förslag. 

Begrepp och organisatoriska lösningar förändras. 

två nya begrepp införs: församling som inte ingår i 

pastorat och församling som ingår i pastorat. de största 

förändringarna gäller flerförsamlingspastoraten och de 

församlingar som ingår i dessa. dessutom förändras 

flerpastoratssamfälligheterna som övergår till att bli ett 

eller flera pastorat. 

Beslutet motiveras av att man vill ge den lokala nivån 

de bästa tänkbara förutsättningarna för att fullgöra sin 

grundläggande uppgift, alltså att fira gudstjänst, bedriva 

undervisning samt utöva diakoni och mission: 

Lokal gemenskap. 

rationell förvaltning. 

delaktighet – ansvarstagande – gemenskap. 

tydlig ansvarsfördelning. 

Långsiktig ekonomisk bärkraft. 

god arbetsmiljö. 

dessa frågor i principiella ärenden och ärenden av större 

vikt och kyrkorådet, eller kyrkogårdsnämnden eller 

ett kyrkogårdsutskott om något av dessa finns, svarar 

för beredning, förvaltning och verkställighet. Däremot 

går ärenden som regleras genom begravningslagen via 

allmän förvaltningsdomstol vid överklaganden. 

De av länsstyrelserna förordnade begravningsombuden 

har rätt att delta i kyrkorådets eller kyrkonämndens 

sammanträden då frågor som rör begravningsverksamheten 

behandlas. De har då både yttrande- och 

förslagsrätt. De kan också avstyrka förslag som lämnats 

av församlingen och samfälligheten. 

Församlingarna föreslår årligen begravningsavgiftens 

storlek för det kommande året. Kammarkollegiet 

fastställer avgiften. I ytterst få fall ändras den av församlingen 

föreslagna avgiftssatsen. 

Delegation sker på samma sätt som i andra ärenden. 

Församlingar som inte ingår i pastorat 

det kommer att finnas församlingar som inte ingår i pastorat 

(och som liknar de nuvarande enförsamlingspastoraten). 

de ges ansvar för församlingens grundläggande 

uppgift, ekonomisk förvaltning, personal, fastighetsförvaltning 

och begravningsverksamhet. 

En församling som inte ingår i ett pastorat ska på 

egen hand kunna ta ansvar för alla de arbetsuppgifter 

som kyrkoordningen anger. i församlingar som inte ingår 

i pastorat är det högsta beslutande organet kyrkofullmäktige 

och det beredande och verkställande organet är 

kyrkorådet som är församlingens styrelse. i pastoratet 

ska det inte finnas några nämnder utöver valnämnden. 

det ska således inte finnas exempelvis kyrkogårdsnämnd, 

fastighetsnämnd eller personalnämnd. däremot kan 

kyrko rådet inrätta utskott som är underställda kyrkorådet. 

arbetet leds av en kyrkoherde. 

så här långt finns inte mycket att ta fel på. det är 

någorlunda, om än inte helt, välkänd mark. de tillräckligt 

stora enförsamlingspastoraten kommer att uppleva de 

minsta förändringarna av förändringarna. 

Pastorat i den nya ordningen 

det kommer också att finnas en ny form av församlingar 

som ingår i pastorat, alltså pastorat som omfattar minst 

två församlingar – men med en helt annan konstruktion 

än de flerförsamlingspastorat som finns nu. det betyder 

följande organisation och arbetsuppgifter. 

Pastoratet styrs, liksom församlingar som inte ingår 

i ett pastorat, av kyrkofullmäktige och kyrkoråd. i varje 

pastorat ska det finnas en kyrkoherde. kyrkoherden är 

obligatorisk ledamot i kyrkorådet. 


tekniskt sett blir de pastorat som innehåller flera församlingar 

en samfällighet. 

Pastoratet ska enligt kyrkomötets beslut ges ansvar 

för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd, 

liksom för ekonomi, personal, fastighetsförvaltning, begravningsverksamhet 

och kyrklig beredskap. 

såväl pastoratet som församlingen är pastorala 

områden, men det betonas att pastoratet är en samverkansform. 

kyrkofullmäktige ska besluta om församlingsindelningen 

inom pastoratet. den församlingsindelningen kan 

göras mindre beroende av ekonomisk bärkraft än den 

nuvarande. 

kyrkofullmäktige ska också för församlingens del 

besluta om en gemensam församlingsinstruktion för hela 

pastoratet. 

Beslut om såväl församlingsindelning som församlingsinstruktion 

ska utfärdas av stiftet. 

Församling i den nya ordningen 

För en församling som ingår i ett pastorat innebär i den 

nya ordningen följande organisation och arbetsuppgifter: 

Församlingar som ingår i pastorat får en styrelse, kallad 

församlingsråd, utsedd av pastoratets kyrkofullmäktige. 

Ledamöterna behöver inte bo inom församlingens område, 

men däremot inom pastoratet. Församlingen ska 

genom ett särskilt församlingsmöte eller liknande kunna 

lämna förslag på ledamöter. kyrkoherden eller den präst 

kyrkoherden, i domkyrkoförsamlingarna domprosten, 

utser ska ingå i församlingsrådet. de församlingar som 

ingår i ett pastorat har inte längre ett kyrkofullmäktige. 

Församlingen ges redan i kyrkoordningen tydligt utpekade 

arbetsuppgifter, nämligen 

val av kyrkvärdar, 

beslut om vilka former av huvudgudstjänst som ska 

användas inom församlingen, 

beslut om ekumenisk huvudgudstjänst, 

samrådsskyldighet för kyrkoherden beträffande huvudgudstjänstens 

uppbyggnad, 

samrådsskyldighet för kyrkoherden beträffande gudstjänstplan, 

beslut om huvudgudstjänst i annan form än som finns i 

kyrkohandboken, 

samrådsskyldighet för kyrkoherden beträffande ekumeniskt 

nattvardsfirande, 

yttranderätt vid lokala beslut om församlingsindelningen, 

beslut om inventarieansvarig kyrkvärd, 

ändringar av en kyrkobyggnad eller i ett kyrkorum får 

inte göras utan godkännande från församlingsrådet om 

det inte finns synnerliga skäl, 

beslut om upplåtelse av kyrka, 

lokalt beslut om ändring av kollektdag, 

samrådsskyldighet från pastoratets kyrkoråd inför 

beslut om församlingsinstruktion, 


rätt att väcka ärende om ändring i församlingsinstruktionen, 

samt 

rätt att begära prövning av ett stifts beslut. 

relativt många av de utpekade uppgifterna rör alltså 

gudstjänsten. det speglar det förhållandet att gudstjänstlivet 

dels är en mycket central uppgift för alla församlingar, 

dels att gudstjänsten är betydligt noggrannare 

reglerad än övriga delar av församlingens grundläggande 

uppgift, alltså diakoni, undervisning och mission. hade 

dessa områden varit lika reglerade i kyrkoordningen 

skulle sannolikt också en del av dessa uppgifter ha funnits 

med i uppräkningen. 

Både pastorat och församling är som nämnts pastorala 

områden i svenska kyrkan, vilket betyder ett bredare 

ansvar för församlingen än det som speglas av uppräkningen. 

Beträffande pastoratet talar ju kyrkoordningen 

om ett ”övergripande ansvar”. detta är ett av motiven 

för att arbetsfördelningen mellan pastorat och församling 

ska behandlas i pastoratets gemensamma församlingsinstruktion, 

liksom för att pastoraten genom delegation 

ska följa upp den fördelning av arbetet som anges där. 

arbetsfördelningen mellan pastorat och församling blir 

en viktig fråga för församlingsråd, kyrkofullmäktige, 

kyrkoherde och domkapitel vid utformningen av församlingsinstruktionen. 

den nya organisationen kan leda till att en del av 

dagens enförsamlingspastorat, till exempel de som har 

en distriktsindelning, delas upp i flera församlingar i samband 

med att det nuvarande enförsamlingspastoratet blir 

pastorat i den nya meningen. den nya ordningen innebär 

också att direktvalda kyrkoråd inte längre kommer att 

finnas. 

de många större pastoraten kommer att ställa krav 

på en ännu tydligare ansvarsfördelning än hittills. kyrkofullmäktiges 

övergripande roll som det organ som lägger 

fast mål och riktlinjer, och därmed också ramarna 

beträffande verksamhetens finansiering, behöver stärkas. 

kyrkorådets styrelseroll måste liksom kyrkoherdens ledningsansvar 

bli mycket tydlig. kort sagt: det blir än mer 

viktigt att beskriva pastoratets beslutande och verkställande 

organ och deras ansvar. Formerna för styrning och 

ledning måste bli ännu klarare. 

Fortsatt utredningsarbete 

några frågor ska utredas vidare: 

samverkansmöjligheter i begravningsverksamheten. 

här skulle det kunna bli aktuellt att ge möjlighet till 

bildande av partiella samfälligheter för just begravningsverksamheten. 

detta, eller någon annan liknande 

åtgärd som syftar till att behålla den samverkan som i 

dag finns, skulle göra att man slipper bryta sönder det i 

dag ofta väl fungerande samarbetet med begravningsfrågorna 

i flerpastoratssamfälligheterna (bland annat i 

göteborg). 

kontraktens ställning. med de stora förändringar som 

föreslås i församlings– och pastoratsorganisationen blir 



förutsättningarna för de nuvarande kontrakten i många 

fall helt annorlunda än i dag. det kommer att finnas 

kontrakt som bara omfattar ett enda pastorat. 

domprostens ställning. domprosten har i dag flera 

tunga arbetsuppgifter i stiftsledningen. Är det en ordning 

som ska fortsätta att gälla – eller finns det andra 

lösningar? 

Underhållet av kyrkobyggnaderna. Förslaget att föra 

över ansvaret för underhållet av kyrkobyggnaderna till 

stiften har avvisats av så många remissinstanser att 

kyrkostyrelsen nu inte lagt fram något förslag om en 

sådan förändring. 

det ekonomiska utjämningssystemet. omritningen 

av pastorats- och församlingsorganisationen kommer 

att ställa andra krav på den ekonomiska utjämningen. 

det kommer att bli färre ekonomiska enheter och en 

mer omfattande lokal utjämning. det riksomfattande 

utjämningssystemet kan behöva ges andra former än i 

dag. 

samtliga dessa frågor har beretts eller bereds nu och 

befinner sig i olika stadier av beslutsprocessen. 

Nackdelar… 

det finns förstås nackdelar med den nya ordningen. 

Fortfarande är en församling som också bär pastoratets 

uppgifter den enklaste och tydligaste lokala kyrkliga 

organisationsformen. 

särskilt i de allra största samfälligheterna innebär förändringen 

att ett väl fungerande samarbete kan komma 

att brytas sönder. En bibehållen samverkan, nu i ett 

pastorat i stället för en flerpastoratssamfällighet, skulle 

kunna leda till mycket stora pastorat. vi kommer med 

all säkerhet efter den 1 januari 2014 att ha flera pastorat 

som har kring 100 000 medlemmar, eller fler. göteborgs 

kyrkliga samfällighet får dispens så att den kan bestå 

till utgången av 2017, där en intensiv diskussion pågår 

om indelningen från 2018. i malmö, där man nu har 16 

församlingar i en samfällighet, bildar man ett enda pastorat 

med 140 000 medlemmar, sex församlingar, 500 

anställda och en kyrkoherde. 

… men också fördelar 

Å andra sidan åstadkommer man 

en samverkan i församlingsverksamheten i hela 

pastoratet, 

en utökad lokal ekonomisk utjämning, 

en möjlighet att efter eget skön behålla, minska eller 

öka antalet församlingar för att skapa största möjliga 

lokala förankring och bästa möjliga verksamhet, 

en möjlighet till kraftsamling kring det direkta församlingsarbetet, 

inte minst gudstjänstlivet men också 

andra särskilt viktiga arbetsområden, i alla församlingar, 

en starkare ställning för kyrkoherden i den pastorala 

ledningen än vad som varit fallet i de nuvarande flerpastoratssamfälligheterna. 

Med sikte på 2014 

den förändrade organisationen träder i kraft den 1 januari 

2014 med undantag för de bestämmelser som gäller 

direkta val i svenska kyrkan. de senare träder i kraft 

den 1 januari 2013. de äldre bestämmelserna gäller dock 

fortfarande när nya ledamöter och ersättare ska utses 

i direktvalda kyrkoråd och samfällda kyrkofullmäktige 

under år 2013. 

kyrkovalet 2013 ska för samfälligheter gälla kyrkofullmäktige 

i pastorat. kyrkofullmäktige och samfällda 

kyrkofullmäktige ska fatta beslut om antalet ledamöter 

i det kommande pastoratets kyrkofullmäktige. man ska 

då tillämpa de bestämmelser som ska gälla från och med 

den 1 januari 2014. 

redan nu pågår som framgått förberedelser för den 

förändrade organisationen. inte minst i flerförsamlingspastorat 

och flerpastoratssamfälligheter bör det arbetet 

redan vara omfattande. 

det nyvalda kyrkofullmäktige ska inför val av församlingsråd 

för mandatperioden 2014–17 genomföra ett 

församlingsmöte eller annat öppet nomineringsmöte som 

säkerställer församlingens inflytande. det sker under 

senhösten 2013 för att valet i kyrkofullmäktige ska kunna 

genomföras senast i december 2013. vid ett sådant möte 

nominerar församlingens röstberättigade kyrkotillhöriga 

kandidater till församlingsrådet. 

övergången från flerpastoratssamfällighet till pastorat 

vid årsskiftet, också den 1 januari 2014, är inte att se som 

en indelningsändring. indelningsdelegerade behövs därför 

inte. Eftersom det är fråga om en oförändrad juridisk 

person kan samfällighetens organ fatta de nödvändiga 

besluten. arbetet faller alltså på kyrkonämnd och samfällda 

kyrkofullmäktige. 

det nybildade pastoratet byter automatiskt namn. 

hette man X kyrkliga samfällighet blir det den 1 januari 

2014 X pastorat. vill man byta namn får detta prövas i 

vanlig ordning. 




1. uppsala stift 

741 873 invånare 

70,3 % medlemmar 

135 församlingar 

ärkebiskop: anders wejryd 

biskop: ragnar persenius 

2. linköpings stift 




biskop: martin modéus 

3. skara stift 




biskop: åke bonnier 

4. strängnäs stift 




biskop: hans-erik nordin 

5. västerås stift 




biskop: thomas söderberg 

6. växjö stift 




biskop: jan-olof johansson 

7. lunds stift 

1 415 403 invånare 



biskop: antje jackelén 

8 

9 

7 

3 

6 

10 

5 

8. göteborgs stift 




biskop: per eckerdal 

9. karlstads stift 




biskop: esbjörn hagberg 

10. härnösands stift 




biskop: tuulikki 

koivunen bylund 

11. luleå stift 




biskop: hans stiglund 

12. visby stift 




biskop: sven-bernhard fast 

visby stift har tillsyn över svenska 

kyrkans utlandsförsamlingar. 


2 

1 

4 

11 

13 

12 

13. stockholms stift 




biskop: eva brunne 

hovförsamlingen medräknad.

kapitEl 6 

stiften 


Stiftsindelningens äldre historia är oklar. Adam av 

Bremen (död senast 1095) nämner från sin resa på 

1070-talet Birka, Hälsinglands, Sigtuna och Skara stift. 

Om Birka verkligen har varit biskopssäte är högst tveksamt 

och Hälsingland visste nog Adam ganska litet om. 

En säkrare källa är det dokument från 1120-talet 

som finns i Rom. Där räknas Skara, Linköpings, Eskilstuna, 

Strängnäs, Sigtuna och Västerås stift upp. 

Det äldsta av dessa stift är Skara stift. Den förste biskopen 

där, Turgot (död 1029), vigdes till biskop 1014. 

Stiftet tycks tidigt ha omfattat inte bara Västergötland 

utan också delar av Småland, Dalsland, Värmland och 

kanske ytterligare områden. 

Biskopssätet i Sigtuna flyttade kring 1130 till Uppsala, 

nuvarande Gamla Uppsala.1164 blev Sverige en 

egen kyrkoprovins med (Gamla) Uppsala som ärkebiskopssäte. 

Den nya kyrkoprovinsen bestod då utöver 

Ärkestiftet av Västerås, Strängnäs, Linköpings och 

Skara stift. Eskilstuna stift hade då gått upp i Strängnäs 

stift. 

Växjö stift tillkom någon gång kring 1170. I slutet 

av 1100-talet tillkom också ett stift i Finland som ett 

resultat av mission och korståg. Biskopssätet låg först i 

Nousis, sedan i Räntämäki och från 1300 i Åbo. Så såg 

sedan stiftsindelningen ut under resten av medeltiden. 

En omdiskuterad fråga är Gotlands tidiga historia 

vad gäller stiftstillhörighet och ett eventuellt tidigt 

Visby stift. Gotland knöts till Linköpings stift innan 

1200-talets inträde, men vilken organisation som funnits 

tidigare vet vi inte mycket om. 

Inte heller är andra stiftsgränser och deras utveckling 

helt säkra. Inte minst gällde detta mellan Uppsala 

och Åbo stift i de nordliga delarna av nuvarande Sverige 

och Finland. 

Gustav Vasa hann inrätta ett andra stift i Finland, 

Viborgs stift, genom delning av Åbo stift 1554. 

Under 1600- och 1700-talen tillkom nya stift. Det 

skedde dels genom erövring, dels omorganisation. 

Genom freden i Roskilde 1658 och dess fortsättning i 

form av Malmö recess 1662 blev Skåne en del av Sverige. 

Det ledde också till en kyrklig integration. Vem som 

påverkade vem och hur är inte lätt att slå fast. I Danmark 

hade reformationen genomförts med stor kraft 

under åren 1527–36. Hur som helst blev Lunds stift, 

det forna Ärkestiftet som tidigare varit överordnat det 

svenska ärkestiftet, ett svenskt stift. 

Gustav Vasa hade under en tid utnämnt flera superintendenter. 

De kom nu att bli biskopar. Som biskopsstift 

tillkom Göteborgs stift 1665 och Kalmar stift 

1678. 1772 blev tre superintendenturer biskopsstift: 

Karlstads, Härnösands och Visby. Alla stift var därmed 

biskopsstift och enbart biskopar kunde förrätta prästvigning. 

En reaktion kom under 1800-talet, främst inom 

bondestånd och adel, i form av krav på avskaffandet av 

biskopsämbetet. Kraven hängde samman både med deras 

politiska roll som ledamöter i ståndsriksdagen och 

deras löner och förmåner. Förslagen avvisade slutligt 

vid riksdagen 1859-60. 

1904 fick Svenska kyrkan ett nytt stift, Luleå stift, på 

villkor att ett av de småländska stiften avvecklades. Så 

skedde 1915 då Kalmar stift blev en del av Växjö stift. 

1942 bildades Stockholms stift. I Kalmar fick man en 

domkyrka utan stift och i Luleå hade man Svenska kyrkans 

yngsta domkyrka, byggd 1898. Till landets domkyrkor 

räknar man ibland också Mariestads kyrka, 

byggd för att bli domkyrka i de av hertig Karl, senare 

Karl IX, behärskade delarna av Skara stift (en del av 

Västergötland och hela Värmland). En superintendent 

utsågs, men aldrig någon biskop med sin biskopsstol 

i Mariestad. Skara stift fick tillbaka sitt område och 

Karlstads stift inrättades. 

Domkapitlen bestod länge av biskopen, domprosten 

och de lektorer som fanns vid gymnasierna i stiftet. I 

Uppsala och Lund tillkom de teologiska fakulteterna 

(och så länge biskopen var prokansler vid universiteten 

också övriga professorer). Genom 1936 års domkapitelslag 

tillkom lekmannaledamöter. 

Under det tidiga 1900-talet förekom informella samlingar 

av olika slag i stiften. Med tiden bildades stiftsorgan 

som inte var reglerade i lag, nämligen stiftsting och 

stiftsråd. De finansierades genom frivilliga bidrag från 

stiftens församlingar och arbetade bland annat med utbildning 

och främjande av församlingsarbetet i övrigt. 


stiFtEn 

En viktig förändring i stiftsorganisationen inträffade 

1989 då det bildades obligatoriska stiftssamfälligheter 

som blev kyrkokommuner och därmed också 

fick beskattningsrätt. De gavs uppgiften att främja församlingslivet 

i stiftet, men också att fatta andra beslut. 

Stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser inrättades liksom 

egendomsnämnder. De senare ersatte de tidigare stiftsnämnderna. 

Stiftsfullmäktige fick i uppgift att utse ledamöter 

i domkapitlet. 

Den tidigare frivilliga samverkan på stiftsnivå ersattes 

av en lagreglerad sådan. Krav som förts fram under 

många år uppfylldes. Denna organisation gällde fram 

till millennieskiftet men har i många fall förts över i den 

organisation som nu gäller. 

Stiftskanslierna i deras nuvarande form är en produkt 

av 1980- och 1990-talen. Domkapitlen hade haft 

kanslier tidigare, liksom stiftsnämnderna, som ansvarade 

för egendomsförvaltningen, och en del andra 

stiftsorgan och stiftsorganisationer. En benämning som 

ofta förekom var stiftsbyrån. Då stiftssamfälligheterna 

bildades 1989 kunde integrerade kanslier byggas upp 

och förstärkas. De gick vid millennieskiftet över till de 

”nya” stiften, till stora delar relativt oförändrade. 

Liksom stiften har kontrakten en lång historia. En 

kontraktsindelning fanns redan på 1200-talet. Kontrakten 

reglerades i 1686 års kyrkolag. Syftet med kontrakten 

har under hela den tid de existerat varit att prostarna, 

var och en i sitt kontrakt, skulle representera 

och avlasta biskoparna. 

Uppgifter på stiftsnivån 

Stiftet och dess uppdrag 

Svenska kyrkan är en episkopal kyrka. Det finns därför 

en biskop i ledningen för varje stift – utom i Uppsala 

stift, där det finns två biskopar. Av hänsyn till ärkebiskopens 

arbetsbörda har en uppdelning av ledningsansvaret 

skett, så att ärkebiskopens pastorala område 

omfattar Uppsala, Enköpings och Sigtuna kontrakt, 

medan biskopen i Uppsala stift har ansvaret för övriga 

delar av stiftet. Stiftsstyrelse och domkapitel är desamma. 

I likhet med församlingarna, men i motsats till samfälligheterna 

och den nationella nivån, har stiftet ett 

pastoralt ansvar och är ett pastoralt område. Stiftets 

uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet. 

Det sker genom visitationer, församlingsinstruktionen, 

utbildning, fortbildning och andra insatser. 

Stiftet får på samma sätt som församlingar och samfälligheter 

lämna bidrag till internationell verksamhet. 

Det förekommer också i många stift ett vänstiftssam- 

arbete, ofta grundat på de ekumeniska överenskommelser 

som Svenska kyrkan ingått med andra kyrkor. 

2012 års kyrkomöte har besluta att, i de fall ett stift vill 

bli vänstift till ett stift i en kyrka med vilken Svenska 

kyrkan har kyrkosamverkan eller någon annan överenskommelse, 

ska detta godkännas av kyrkostyrelsen 

efter hörande av Biskopsmötet. På motsvarande sätt 

ska domkapitlet godkänna sådana önskemål från en 

församling. 

Stiftet har ett ansvar för den kyrkliga beredskapen. 

Stiftet kan, även om dess roll är främjande och inte 

verkställande, ta på sig vissa direkta arbetsuppgifter. 

Det kan till exempel handla om att bygga upp en gemensam 

organisation för hanteringen av ekonomi- och 

personaladministration, IT och telefoni och erbjuda 

församlingar och samfälligheter att använda denna. 

Församlingsinstruktion 

Församlingsinstruktionen utfärdas av domkapitlet 

efter godkännande av såväl församlingens kyrkofullmäktige 

som dess kyrkoherde. De ger alltså sina godkännanden 

var för sig. 

Om det finns särskilda skäl kan domkapitlet utfärda 

församlingsinstruktionen utan detta godkännande, 

men grundsynen är att den ska växa fram i församlingen 

i samverkan mellan kyrkoherde och förtroendevalda, 

församling och stift. Eller, litet mer brutalt uttryckt: 

Församlingsinstruktionen är inte stiftets och inte församlingens, 

den är stiftets och församlingens gemensamma 

dokument. Men om det blir nödvändigt kan 

den bli stiftets instruktion till församlingen. 

Församlingsinstruktionen ska innehålla de regler 

som domkapitlet enligt kyrkoordningen får besluta. 

Det kan gälla minsta antalet huvudgudstjänster med 

nattvard under ett kyrkoår och rätten att fira huvudgudstjänst 

gemensamt med andra församlingar i Svenska 

kyrkan eller i ett annat kristet trossamfund, liksom 

undantag från kravet att fira gudstjänst varje vecka. 

Det ska också i församlingsinstruktionen finnas ett 

pastoralt program för församlingens grundläggande 

uppgift, liksom en redogörelse för församlingens verksamhet 

på teckenspråk, finska, samiska och andra 

språk. 

Det pastorala programmet ska också efter beslut av 

2012 års kyrkomöte ha en analys ur barnets perspektiv, 

en barnkonsekvensanalys. Att så sker är naturligt mot 

bakgrund av att det i kyrkoordningen, redan innan det 

första kapitlet, sägs att ”barnen intar en särställning” 

i kristen tro och att de därför behöver ”särskilt uppmärksammas 

i Svenska kyrkans verksamhet”. Motsvarande 

bestämmelse finns på stiftsnivå och nationell 


stiFtEn 

nivå. Från tidigare positiva uttalanden av kyrko mötet har kravet på barnkonsekvensanalys nu lett till konkreta 

bestämmelser i kyrkoordningen. 

Församlingsinstruktionen kom till vid millennieskiftet. Meningarna om den är delade. Somliga ser ett stort värde 

i den, andra är mer tveksamma. Hur det faktiskt är beror på hur man gör. Arbetet med församlingsinstruktionen 

är i sig en viktig process om den görs kreativ genom omvärldsanalys och förslag till både inriktning av församlingsarbetet 

och realistiska åtgärder, inte i detaljer men i stora drag. På detta arbete kan man bygga sitt budgetarbete 

under de närmaste åren. 

Stiftsindelning 

Svenska kyrkan har 13 stift. Visby stift har genom sin biskop och sitt domkapitel tillsynsansvar också för Svenska 

kyrkans verksamhet bland svenskar i utlandet. 

Kyrkomötet beslutar om stiftsindelningen. Kyrkostyrelsen kan på eget initiativ ta upp förslag till ändringar i 

stiftsindelningen. Också en stiftsstyrelse eller ett domkapitel som berörs kan ta initiativ till förändringar, liksom en 

berörd församling eller samfällighet. En ändring i stiftsindelningen träder i kraft den 1 januari året efter det år då 

ordinarie kyrkoval hållits. Beslut ska fattas senast ett år innan det ska träda i kraft. 

Nu och då förs tankar fram om förändringar i stiftsindelningen. Flera av Svenska kyrkans stift är i ett internationellt 

perspektiv mycket stora till såväl yta som befolkning. Det mest omdebatterade stiftet under senare år har ändå 

varit Visby stift och då av det rakt motsatta skälet, alltså dess litenhet. 

Andra förslag som förts fram har handlat om en delning av de befolkningsmässigt stora stiften (det vill säga 

Lunds, Göteborgs och Stockholms stift), liksom av de ytmässigt största stiften (Härnösands och Luleå stift). 

Några verkligt konkreta förslag om en ändrad stiftsindelning har dock, utöver Visby stifts ansvar för Svenska 

kyrkan i utlandet och en några gånger uppblossande diskussion om Uppsala stift och ärkebiskopens arbetsbörda, 

inte förts fram sedan Stockholms stift kom till 1942. 

STATISTIK 

Invånare och medlemmar, kontrakt, pastorat och församlingar den 31 december 2012 

källor: Befolkning och medlemmar från Svenska kyrkans statistikdatabas (uttagen april 2013), indelning från Svenska 

kyrkans matrikel 2012 (avser 2012-01, icke-territoriella församlingar ingår) 

Stift Invånare Medlemmar Andel Kontrakt Pastorat Församlingar 

Uppsala 741 873 524 911 70,8 % 11 80 135 

Linköping 544 651 392 363 72,0 % 9 55 108 

skara 544 892 394 407 72,4 % 11 51 124 

strängnäs 619 304 396 525 64,0 % 9 62 73 

västerås 577 950 418 909 72,5 % 8 59 78 

växjö 632 492 455 089 72,0 % 8 79 192 

Lund 1 415 403 934 344 66,0 % 18 152 186 

göteborg 1 327 747 867 383 65,3 % 16 122 195 

karlstad 360 825 280 305 77,7 % 8 49 87 

härnösand 368 182 286 384 77,8 % 8 51 106 

Luleå 508 854 396 713 78,0 % 8 53 57 

visby 57 241 42 400 74,1 % 3 20 39 

stockholm 1 856 479 1 056 996 56,9 % 13 61 63 

totaLt 9 555 893 6 446 729 67,5 % 130 894 1 444 

kommEntar: Enligt svenska kyrkans kyrkokansli gäller under 2013 följande siffror: antal kontrakt 131, pastorat 884 samt församlingar 1 426. 


stiFtEn 

organisationen i stiftet 

Stiftsfullmäktige 

Det högsta beslutande organet i stiftet är stiftsfullmäktige. 

Fullmäktige, vars roll påminner starkt om 

kyrkofullmäktiges roll på det lokala planet, beslutar i 

principiella ärenden och ärenden som på annat sätt är 

av större vikt. Det gäller liksom i en församling eller 

samfällighet bland annat mål och riktlinjer för verksamheten, 

budget, kyrkoavgift, val av stiftsstyrelse och 

nämnder, ersättning till förtroendevalda, ansvarsfrihet 

för stiftsstyrelsen och andra viktiga större frågor. Stiftsfullmäktiges 

ledamöter kan både lämna motioner och 

ställa frågor vid fullmäktiges sammanträden. 

I stiftsfullmäktige liksom i kyrkofullmäktige ska 

beredning normalt ske av de frågor som behandlas, 

beredningstvång. Enligt kyrkoordningen ska det i anslutning 

till beslut i stiftsfullmäktige som ett led i beredningen 

redovisas en barnkonsekvensanalys. 

Liksom för församlingarnas och samfälligheternas 

fullmäktigeförsamlingar underlättas stiftsfullmäktiges 

arbete av en arbetsordning. Den är dock inte obligatorisk. 

Stiftsfullmäktige kan också besluta i andra frågor 

som framgår av kyrkoordningen. Biskopen eller domprosten 

har rätt att delta i stiftsfullmäktiges sammanträden. 

Stiftsstyrelse 

Biskopen är ordförande i stiftsstyrelsen som också har 

minst åtta av stiftsfullmäktige valda ledamöter. Vice 

ordförande ska utses bland de valda ledamöterna. 

Stiftsstyrelsen ska främja församlingslivet i stiftet, 

verka för dess utveckling, leda och samordna stiftets 

verksamhet samt vara beredande och verkställande organ 

för stiftsfullmäktige. Stiftsstyrelsen ska också hantera 

en rad andra frågor: 

• Pastorats-, samfällighets- och församlingsindelningen. 

• Fördelning av bidrag mellan församlingarna. 

• Ha ett övergripande ansvar för alla direkta val inom 

stiftet. 

Liksom i stiftsfullmäktige ska stiftsstyrelsens beslut 

före gås av en barnkonsekvensanalys. Stiftsstyrelsen 

ska verka för barnets bästa. 

Biskopen är ordförande i stiftsstyrelsen (i Uppsala 

stift biskopen i Uppsala stift, inte ärkebiskopen). Domprosten 

är biskopens ersättare som ledamot i stiftsstyrelsen. 

Vice ordförande är en vald ledamot. Det kan 

också finnas nämnder och utskott. 

En särskild nämnd med företrädare för stift och 

domkyrkoförsamling anställer domprost. Domprosten 

har vissa stiftsuppgifter och har samma uppgifter 

som en kyrkoherde i den församling där stiftets domkyrka 

ligger. 

Domkapitel 

Domkapitlet får inte ges andra uppgifter än de som 

framgår av kyrkoordningen. Biskop och domkapitel 

utövar tillsyn över verksamheten dels i stiftets församlingar 

och samfälligheter, dels i stiftet. 

I denna tillsyn ingår bland annat följande uppgifter: 

• Rådgivning, stöd och hjälp i frågor som rör Svenska 

kyrkans lära, böcker, sakrament, gudstjänst och 

kyrkliga handlingar, liksom i rättsliga frågor. 

• Utfärdande av församlingsinstruktion. 

• Granskning av hur präster och diakoner utövar sina 

uppdrag och följer sina vigningslöften. 

• Prövning av behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst 

och yttranden vid anställning av präster 

och diakoner. 

• Befogenhetsprövning vid arbetsgivarbeslut om uppsägning, 

avskedande och omplacering av präst eller 

diakon. Syftet är att trygga att inte en församling 

säger upp en präst eller diakon på grunder som det 

är domkapitlets och inte församlingens uppgift att 

pröva. 

• Första instans vid beslutsprövning och överklagande 

(alltså prövningen av att beslut har fattats i enlighet 

med kyrkoordningen). 

Uppräkningen är inte uttömmande. I den övergripande 

bestämmelsen om tillsyn över verksamheten kan också 

andra åtgärder vidtas av domkapitlet. Präst- och diakonexamen 

sker inför domkapitlet. Domkapitlet kan 

också fatta beslut i vissa gudstjänstfrågor, inkluderande 

stiftskollekter. 

Ledamöter i domkapitlet är biskopen som är ordförande, 

domprosten som är vice ordförande, en ledamot 

som är präst eller diakon i någon av stiftets församlingar, 

en ledamot som är eller har varit ordinarie domare 

och tre ytterligare ledamöter (”lekmannaledamöter” 

som inte får vara biskop, präst eller diakon). Den ledamot 

som är eller har varit domare deltar i alla överläggningar, 

men har rösträtt bara i vissa ärenden. De gäller 

beträffande behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst, 

prövning av beslut om uppsägning, avskedande, 

omplacering och disciplinåtgärder samt beslutsprövning 

och överklagande. Biskopen är ordförande och 

domprosten vice ordförande. Val av den ledamot som 

ska vara präst eller diakon sker vid ett gemensamt möte 

med stiftets präster och diakoner. 2011 års kyrkomöte 


eslöt att i de fall en präst är ordinarie ledamot så ska 

ersättaren vara diakon. I de fall en diakon är ledamot 

ska ersättaren vara präst. Lekmannaledamöterna väljs 

av stiftsfullmäktige. 

Vissa undantag från dessa regler görs i Uppsala och 

Visby stift, i Uppsala på grund av att stiftets båda biskopar 

ingår i domkapitlet och i Visby på grund av dess 

ansvar för Svenska kyrkan i utlandet. 

Egendomsnämnd 

I de flesta stiften finns en egendomsnämnd som ansvarar 

för stiftets egendomsförvaltning med förvaltningen 

av prästlönetillgångarna som den mest omfattande 

uppgiften. Från 1932 fanns en obligatorisk 

stiftsnämnd och från 1989 en obligatorisk egendomsnämnd. 

Egendomsnämnden utses av stiftsfullmäktige 

och lyder under samma bestämmelser som andra inrättade 

nämnder. 

Biskop 

Biskopens uppgifter är redan tidigare utförligt redovisade 

i flera sammanhang. I korthet ska biskopen förkunna 

evangelium i ord och handling, ha ansvar för att 

evangelium förkunnas rent och klart och att sakramenten 

förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning, 

svara för ledning och tillsyn, vårda och värna kyrkans 

enhet, viga präster och diakoner, visitera, kalla präster 

och diakoner till överläggningar samt i övrigt fullgöra 

biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen, exempelvis 

att delta i stiftsfullmäktiges sammanträden, 

att vara ordförande i stiftsstyrelse och domkapitel samt 

att delta i Biskopsmötets arbete. Biskopen företräder 

också i en rad sammanhang stiftet. I vissa avseenden 

finns skillnader i stiftens praxis beträffande uppgiften 

att företräda stiftet i sammanhang som inte regleras i 

kyrkoordningen. 

Kontrakt och kontraktsprost 

Ett kontrakt består av flera församlingar i ett stift och 

är tjänstgöringsområde för en kontraktsprost. Dess 

kyrkoordningsreglerade roll är i dag liten. På några 

stiFtEn 

håll finns dock ett frivilligt samarbete mellan församlingarna 

i kontrakten. Detta har också ibland formaliserats 

genom tillkomsten av kontraktsråd. 

En förstärkt roll för kontrakten förs ibland fram 

som ett alternativ till en delning av de största stiften. På 

flera håll har kontraktsindelningen ändrats för att kontraktsprosten 

mer ska kunna lasta av biskopen vissa 

uppgifter. En del av den samverkan som stiftet annars 

skulle behöva ta ansvar för kan därigenom också få ett 

informellt forum. Omfattningen av en sådan samverkan 

skiftar mellan kontrakten från att helt saknas till 

att vara tämligen aktiv. 

Kontraktsprosten biträder biskopen med ledning 

och tillsyn. Kontraktsprosten kan också på biskopens 

uppdrag visitera församlingar. Också vissa andra uppgifter 

som framgår av kyrkoordningen ska utföras av 

kontraktsprostarna, nämligen att vara valförrättare 

vid biskopsval, leda invigningsgudstjänsten av begravningsplats 

och yttra sig vid indelningsändringar, alltså 

uppgifter som förekommer mycket sällan. 

Kontraktsprost utses av biskopen efter att kontraktets 

präster hörts, normalt genom ett rådgivande val. 

Biskopen utser ibland en förtjänt präst till prost honoris 

causa (för att hedra) eller som det kallades en tid 

prost i egen församling eller hedersprost. Detta leder 

dock inte till någon formell roll eller arbetsuppgift och 

är inte heller reglerat i kyrkoordningen. 

Stiftskanslier 

Samtliga stift har stiftskanslier, gemensamma för samtliga 

stiftsorgan. Stiftskansliernas storlek och uppbyggnad 

skiftar åtskilligt. Gemensamt för dem är att de alla 

innehåller funktioner av varierande storlek för församlingsutveckling 

i vid mening, kyrkorätt, ekonomi, 

egendomsförvaltning, personal och kommunikation. 

Chefstjänsten i stiftskansliet benämns olika. Vanligast 

är stiftsdirektor men också benämningen kanslichef förekommer. 

Benämningen stiftsprost avser i något fall 

kansliets chef, men kan på andra håll avse till exempel 

en medarbetare direkt hos biskopen. 



foto: paul jeffrey/act

kapitEl 7 

den nationella nivån 


Consistorium regni och generale 

En av 1600-talets stora strider handlade om den centrala 

kyrkostyrelsen. Prästeståndet utmanade vid 1611 

års riksdag kungamakten genom att formera sig som 

en central kyrkostyrelse, consistorium regni. 

Gustav II Adolf försökte med stöd av den mäktige 

Axel Oxenstierna (1583–1654) ersätta detta organ 

med ett consistorium generale med både andliga och 

världsliga ledamöter. Det föreslagna konsistoriet skulle 

enligt förslaget bli ett sjätte centralt ämbetsverk, men 

prästerskapet accepterade inte att riksråd och andra 

lekmän skulle styra biskoparna. 

Striden om denna centrala kyrkostyrelse pågick från 

1619 till en bit in på 1650-talet. Den egentliga slutpunkten 

var 1649 års riksdag. Consistorium regni bestod 

fram till dess Karl XI förbjöd prästerna att både 

kalla sig och utöva rollen som central kyrklig styrelse. 

1727 gjordes ett nytt försök att bilda en central 

kyrko styrelse i form av ett generalkonsistorium med 

både präster och lekmän. Inte heller detta initiativ ledde 

till något egentligt resultat. 

Organisationen på nationell nivå 

Organisationen på den nationella nivån har sina rötter 

i det sena 1800-talet och 1900-talet. Fram till dess 

låg den centrala styrningen hos kungen och ståndsriksdagen 

med prästståndet i en viktig roll. Maktbalansen 

skiftade i takt med att den politiska makten pendlade 

mellan envälde och inflytande för riksdagen. 

Vid dissenterlagstiftningens genomförande 1860 – 

då personer som inte tillhörde Svenska kyrkan blev valbara 

som riksdagsledamöter – ökade kraven inom kyrkan 

på ett särskilt högsta beslutande organ för Svenska 

kyrkan på riksnivå. Genom den nya dissenterlagstiftningen 

blev nästan över en natt tidigare motståndare 

anhängare av ett särskilt kyrkomöte för hantering av 

kyrkoärenden. Lagstiftning behövdes även i fortsättningen. 

Att riksdagsledamöter som inte tillhörde kyrkan 

skulle svara för den var inte tilltalande. 

1863 beslutade riksdagen om inrättande av kyrkomötet. 

Ytterligare ett riksdagsbeslut med mellanlig- 

gande val fordrades emellertid och dess beslut kom 

att sammanfalla med 1866 års representationsreform. 

1868 sammanträdde kyrkomötet för första gången. 

Att enbart ståndsriksdagens, och därmed prästeståndets, 

avskaffande var det grundläggande skälet för 

inrättandet av kyrkomötet är ett ofta förekommande 

men inte riktigt påstående. 

Kyrkomötet fick från början 60 ledamöter. Den 

självskrivne ordföranden, ärkebiskopen, de självskrivna 

biskoparna och i stiften valda präster utgjorde 

tillsammans 30 biskopliga och prästerliga ledamöter. 

Likaså valdes 30 lekmannaledamöter. Från och med 

1951 års kyrkomöte var lekmännen i majoritet, 57 

lekmannaledamöter utgjorde tillsammans med 43 biskopar 

och valda präster ett kyrkomöte med 100 ledamöter. 

Smärre skiftningar skedde därefter, bland annat 

genom förändringar i stiftsindelningen. 

En organisationsexplosion 

Parallellt med den här utvecklingen bildades en brokig 

flora av riksorgan. En officiell kyrkomission etablerades 

då Svenska kyrkans mission (SKM) bildades 1874. 

Under 1800-talets senare decennier inleddes också sjömanskyrkans 

arbete under namnet Sjömansmissionen 

som var knuten till SKM. 

Förändringarna fortsatte under 1900-talet: 

• Efter ett första möte 1898 etablerades Biskopsmötet. 

• Allmänna kyrkliga möten började hållas 1908 och 

genomfördes vart tredje år. 31 

• Svenska kyrkans diakonistyrelse 32 började verka 

1910 med den av Själavårdssällskapet och Allmänna 

Svenska Prästföreningen, ASP, två år tidigare grundade 

församlingsbyrån som en viktig del. 

31 Dessa möten ska inte blandas samman med begreppet allmänt 

kyrkomöte som länge var benämningen på det vi dag bara kallar 

kyrkomöte. Allmänna kyrkliga möten arrangerades med några års 

mellanrum som väl tilltagna samlingar med stort och brett deltagande. 

32 Namnet Svenska kyrkans diakonistyrelse kan vara förvirrande. 

Den tidiga diakonistyrelsen arbetade över ett bredare fält än vi i dag 

uppfattar att ordet diakoni avser och omfattade en stor del av det 

oreglerade församlingsarbetet. 


dEn nationELLa nivÅn 

• 1919 etablerades Svenska kyrkans lekmannaskola, 

först i Hällesjö och från 1923 i Sigtuna. 33 

• Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse bröts ur 

Svenska kyrkans mission 1933. 

• 1947 startade Lutherhjälpen sitt arbete, under ett 

drygt decennium parallellt med den samtidigt bildade 

Svenska kyrkohjälpen. 

Utöver de kyrkliga riksorganen växte andra kyrkliga 

organisationer fram. I det här sammanhanget kan 

det finnas skäl att nämna Svenska Pastoratens Riksförbund 

(SPR), bildat 1945, i dag Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation 

efter att under lång tid ha hetat 

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund 

(SKFP) och Svenska kyrkans församlingsförbund. 

Arbetet med evangelisation och diakoni förtydligades 

1965 genom att Svenska kyrkans diakoninämnd 

bildades, samtidigt som den tidigare Diakonistyrelsen 

bytte namn till Svenska kyrkans centralråd för evan gelisation 

och församlingsarbete. 

1982 års kyrkomötesreform 

1982 års kyrkomötesreform ledde fram till ett betydligt 

större kyrkomöte med 251 ledamöter, direkta val 

och och årliga sammanträden. Både prästernas val av 

ledamöter och biskoparnas självskrivenhet upphörde, 

liksom ärkebiskopens självskrivenhet som kyrkomötesordförande. 

Med några enstaka undantag under kort 

tid avstod biskoparna från att bli invalda. Ärkebiskopen 

gick från självskriven ordförande till att i realiteten 

inte vara valbar som ledamot. Samtidigt inrättades 

inom kyrkomötet en läronämnd i vilken samtliga biskopar 

ingick och utgjorde majoritet. 

Till det nya kyrkomötet delegerade riksdagen rätten 

att fatta beslut i en rad inomkyrkliga frågor. Svenska 

kyrkans centralstyrelse, vald av Kyrkomötet, inrättades 

tillsammans med nämnder som dels ersatte flera av 

de viktigaste centrala kyrkliga organisationerna, dels 

övertog delar av Svenska kyrkans Församlings- och 

Pastoratsförbunds (SKFP) verksamhet. 

De frågor som inte var reglerade i lag – Svenska kyrkans 

fria verksamhet, om man vill uttrycka saken så – 

hanterades inom en stiftelse, Svenska kyrkans stiftelse 

för rikskyrklig verksamhet (SFRV). Dess högsta organ, 

ombudsmötet, bestod av ledamöterna i kyrkomötet. 

Dess beredande och verkställande organ, Styrelsen för 

Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet 

(SFRV), bestod av de ledamöter som kyrkomötet valt 

in i Svenska kyrkans centralstyrelse. 

33 Den kom senare att ingå i Svenska Kyrkans Utbildningscentrum 

(SKUC) som bildades 1986 och Svenska Kyrkans Utbildning AB 

(SKUAB), inget av dem verksamt i dag. 

Under 1990-talet utvecklades en allt tätare samverkan 

inom den kyrkliga riksorganisationen också i form 

av sammanslagningar av både förtroendevalda organ 

och kanslier. När Kyrkans hus i Uppsala invigdes 1978 

flyttades Svenska kyrkans internationella verksamhet 

ihop. Fram till dess låg de tre stora utrikesorganen – 

alltså Svenska kyrkans mission (SKM), Lutherhjälpen 

och Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) – på tre platser, 

nämligen i Uppsala, Lidingö respektive Stockholm. 

Nästa steg blev en samlokalisering av utrikes- och inrikesverksamheterna 

i Uppsala. Den senare hade fram 

till dess varit placerad i Stockholm, först på flera olika 

ställen, sedan i Kyrkans hus på Kungsholmen i Stockholm. 

Uppgifter på den nationella 

nivån 

Organisationen på nationell nivå, som i sin nuvarande 

skepnad har varit i funktion sedan den 1 januari 2000, 

har uppgiften att företräda det samlade trossamfundet 

Svenska kyrkan. I arbetet på nationell nivå ingår flera 

centrala ledningsfunktioner. De omfattar kyrkovalen 

och deras genomförande samt kyrkomötets och kyrkostyrelsens 

arbete. Andra sådana funktioner är ärkebiskopens 

arbete liksom ledningen av kyrkokansliet för 

vilken generalsekreteraren ansvarar. 

Den nationella nivån ska enligt kyrkoordningen 

ta ansvar för kyrkans gemensamma angelägenheter i 

fråga om inomkyrklig normgivning, överprövning av 

beslut, gemensam information, utbildning, samråd 

samt ekumeniska relationer, internationell diakoni och 

mission. Till uppgiften hör också, heter det i kyrkoordningen, 

att vara kyrkans röst såväl i Sverige som internationellt. 

Det är också på den nationella nivån som överprövning 

av beslut i församlingar och stift sker, men i nämnder 

som är fristående från den nationella nivåns organ 

i övrigt. 

Verksamheten på nationell nivå sker rättsligt sett i 

det registrerade trossamfundet Svenska kyrkan. 

I motsats till församlingar och stift är inte Svenska 

kyrkan på nationell nivå ett pastoralt område. Den nationella 

nivån bedriver inget eget och direkt pastoralt 

arbete utan har ett övergripande ansvar. Däremot har 

man en betydande serviceverksamhet till Svenska kyrkans 

församlingar. Svenska kyrkans kanslistöd är ett 

exempel på det. 2011 var 788 av de 792 ekonomiska 

enheterna i kontakt med kanslistödsfunktionen beträffande 

i genomsnitt ett 50-tal ärenden per enhet. 


Den nationella nivåns ansvar för inhemskt församlingsarbete 

omfattar inom utbildningsområdet bland 

annat prästutbildningen vid pastoralinstituten i Lund 

och Uppsala och bidrag till diakon-, församlingspedagog- 

och kyrkomusikerutbildning. 

Samordnings- och utvecklingsinsatser görs för det 

arbete som ryms inom församlingens grundläggande 

uppdrag, alltså gudstjänst, undervisning, diakoni och 

mission. I detta ansvar ingår också arbetet med de 

många språk som Svenska kyrkans verksamhet måste 

bedrivas på: teckenspråk, de nationella minoriteternas 

språk, språk som talas i andra lutherska kyrkors verksamhet 

i Sverige, språk som talas i kyrkor med vilka 

Svenska kyrkan har kyrkogemenskap och språk som 

talas i nya språkliga grupper som kommit till Sverige 

genom invandring. 

Andra verksamheter på den nationella nivån handlar 

om Svenska kyrkans samhällsansvar och samhällsengagemang, 

liksom kulturverksamhet. Insatser görs 

inom områden som miljö, klimat och hållbarhet, rasism 

och främlingsfientlighet, andlig vård på sjukhus 

och inom kriminalvården samt flykting- och asylfrågor. 

Genom egna forskare och samarbete med universitet 

och högskolor bedrivs kvalificerad forskning. På 

reli gions socio logisk grund finns ett analysarbete om 

utvecklingstendenser och långsiktiga förändringar 

med kyrkostatistiken som ett viktigt verktyg. 

NOTERAT 

teckenspråk 

sedan 1981 är teckenspråk erkänt i sverige som ett 

eget språk. För döva är det deras modersmål. det 

används av cirka 10 000 personer. sedan 2009 gäller 

samma rättigheter som för andra minoritetsspråk. i 

svenska kyrkans stift finns i varierande grad tjänster 

för svenska kyrkans teckenspråkiga verksamhet. 

också några församlingar har teckenspråkskunniga 

anställda. 

Svenska kyrkan i utlandet är en del av Svenska kyrkans 

församlingsarbete, men också av organisationen på nationell 

nivå. Dessa församlingar är de enda som på något 

sätt är knutna till ”rikskyrkan”. De utgör alltså ett 

undantag från regeln att den nationella nivån inte bedriver 

något pastoralt arbete. Tillsynen ligger på domkapitlet 

i Visby stift. 

Arbetet sker i 42 utlandsförsamlingar, men med 

verksamhet på ytterligare ett stort antal platser. Verksamheten 

är inriktad på svenskar som befinner sig utomlands 

för längre eller kortare tid. Utöver dem som 

bor utomlands permanent kan det gälla turister, sjö- 


folk, lastbilschaufförer och ungdomar som arbetar eller 

studerar utomlands. 

Utöver gudstjänstlivet finns en öppen verksamhet i 

många former. Under ett år görs cirka 900 000 besök i 

Svenska kyrkans utlandsförsamlingar. Personalen gör 

också många hembesök och besök på fartyg, sjukhus 

och fängelser. Verksamheten finansierades 2011 med 

hjälp av främst 79 miljoner kronor från den allmänna 

kyrkoavgiften samt 15 miljoner från kollekter, övriga 

gåvor och bidrag. 

Under senare år har besparingsbehov och omprioriteringar 

gjort att flera verksamheter relativt nära Sverige 

avvecklats eller minskats samtidigt som en satsning 

skett på arbetet bland svenskar på längre bort liggande 

platser. 

Svenska kyrkans internationella arbete är omfattande. 

Svenska kyrkan är en av de största internationellt 

verksamma organisationerna i Sverige. Man omsatte 

under 2011 cirka 370 miljoner. Verksamheten finansierades 

under 2011 genom kollekter och gåvor med 

164 miljoner kronor, bidrag (främst från Sida och EU) 

cirka 131 miljoner kronor, nationell finansiering (alltså 

kyrko avgiften) 72 miljoner kronor. 

Svenska kyrkan är en av de sju största insamlingsorganisationerna 

i Sverige. De största insamlingarna 

2011 var traditionellt Fasteinsamlingen samt Julinsamlingen 

som var och en inbringade 36 miljoner 

kronor. Av intäkterna från den allmänna kyrkoavgiften 

användes 72 miljoner kronor till internationell mission 

och diakoni. 

Svenska kyrkans internationella verksamhet kan 

sammanfattas i dessa punkter: 

• Utveckling av kyrkans arbete i världen i samverkan 

med lokala kyrkor, ekumeniska organisationer och 

andra lokala samarbetspartners i andra länder, inte 

minst i Tredje världen. 

• Informations- och opinionsarbete för att förändra 

attityder och regelverk i riktning mot en rättvis utveckling 

och fördelning av världens tillgångar. 

• Insatser som rör miljö och global rättvisa, alltifrån 

de stora överlevnadsfrågorna till enskilda människors 

möjligheter att genom sitt vardagsliv påverka 

utvecklingen. 

• Arbete för att främja utbildning, fred, försoning, demokrati 

och mänskliga rättigheter. 

• Utvecklingsprojekt för en långsiktigt säker tillgång 

till vatten, sanitet och livsmedel. 

• Insatser för sjuk- och hälsovård med stor vikt lagd 

vid kampen mot HIV och aids. 

• Akuta katastrofinsatser genom medicin, vatten, 

skydd och mat bland dem som drabbats av krig, förtryck 

och naturkatastrofer. 



Svenska kyrkan ger genom sitt internationella arbete 

varje år stöd till flera hundra projekt i mer än 100 lokala 

kyrkor och organisationer. Många av projekten 

berör flera länder, ibland hela regioner. 

I katastrof, utvecklings- och påverkansarbetet finns 

Svenska kyrkan med i det omfattande utvecklings-, påverkans- 

och katastrofarbete som bedrivs inom ACTalliansen 

(Action by Churches Together, ACT), en gemensam 

organisation nära anknuten till Kyrkornas 

världsråd (KV) och Lutherska världsförbundet (LVF). 

Den beskrivs i anslutning till dessa organisationer. 

den nationella nivåns 

organisation 

Kyrkomötet 

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande 

organ. Kyrkomötet ska i kyrkoordningen utfärda bestämmelser 

inom följande områden: 

• Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. 

• Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament 

och övriga handlingar. 

• Kyrkotillhörighet/medlemskap i Svenska kyrkan. 

• Kyrkans vigningstjänst. 

• Den kyrkliga organisationen och regler för hur församlingarna, 

stiften och organen på nationell nivå 

ska fullgöra sina uppgifter 

Dessutom bär kyrkomötet genom budgetbeslut och 

kyrkoordningsreglering ansvar för 

• Stöd till stiftens arbete för utveckling av församlingslivet. 

• Svenska kyrkans arbete bland svenskar i andra länder. 

• Svenska kyrkans officiella relationer till andra kyrkor 

och samfund. 

• Samordning av Svenska kyrkans och dess församlingars 

arbete med internationell mission och diakoni. 

• Villkor för tillträde till de kyrkliga utbildningarna, utbildningsplanerna 

för dessa och ansvar för att de kyrkliga 

utbildningarna erbjuds i tillräcklig omfattning. 

• Det kyrkliga ekonomiska utjämningssystemet som 

behandlas tillsammans med kollekterna i Svenska 

kyrkans kollekt- och betalsystem (KOB, ”kobben”). 

• Övergripande frågor när det gäller kyrkobokföringssystemet 

(Kbok, Svenska kyrkans medlemsregister). 

Kyrkomötet behandlar också frågan om ansvarsfrihet 

för kyrkostyrelsen. Kyrkomötet får däremot inte besluta 

i enskilda frågor som det är en församlings eller ett 

stifts uppgift att besluta i. 

Ärenden i kyrkomötet kan tas upp genom en skrivelse 

från kyrkostyrelsen, genom en motion från en ledamot 

eller en biskop, genom ett betänkande från ett 

utskott, genom kyrkomötets presidium i frågor om rör 

kyrkomötets arbetsformer och genom att revisorerna 

tar upp ärenden som har samband med deras uppdrag. 

Ledamöterna kan ställa frågor till kyrkostyrelsen och 

nämnderna vid en särskild frågedebatt. 

Kyrkomötet, som väljs i allmänna val av dem som 

tillhör Svenska kyrkan, består av 251 ledamöter och 

sammanträder under de flesta år två gånger (normalt i 

september och oktober eller november). De år då kyrkliga 

val har hållits hålls därutöver ett valsammanträde 

med de ny- och omvalda ledamöterna. Vid detta sammanträde, 

som sker i anslutning till årets sista ordinarie 

sammanträde, väljs ledamöter i de organ som ska 

tjänstgöra från och dem den 1 januari påföljande år, 

bland annat kyrkostyrelsen. De kyrkliga valen får därigenom 

ett omedelbart genomslag. Denna ordning införs 

från och med valet 2013. En annan nyordning är 

att två av platserna i kyrkomötet från och med valet 

2013 är avdelade för utlandsförsamlingarna och väljs 

i indirekta val. Val av förtroendevalda behandlas i ett 

senare kapitel. 

Inom kyrkomötet väljs ordförande och vice ordförande. 

Biskoparna har närvaroskyldighet, yttranderätt 

och förslagsrätt vid kyrkomötets sammanträden, men 

inte rösträtt. Kyrkomötets arbete regleras i dess arbetsordning. 

Biskoparnas roll i kyrkomötet hörde till de mest 

omdiskuterade frågorna i samband med stat-kyrkareformen 

vid millennieskiftet. Frågan återkommer med 

jämna mellanrum. För biskoparnas självskrivenhet i 

kyrkomötet talar Svenska kyrkans episkopala struktur 

och identitet, det kyrkliga ämbetets och de förtroendevaldas 

gemensamma uppdrag. Det som oftast anförs 

mot självskrivenheten är att det är främmande för 

valda organ att innehålla självskrivna ledamöter med 

rösträtt. 

Alla ärenden ska beredas. Det sker i utskotten, valberedningen 

och läronämnden. Man får utgå från att 

kyrkomötet kommer att följa sitt eget beslut 2012 att 

särskild hänsyn ska tas till barnets bästa och att en särskild 

barnkonsekvensanalys ska ingå i beredningen inför 

beslut i den kyrkliga organisationen i övrigt. 

Kyrkomötets utskott är Gudstjänstutskottet, Organisationsutskottet, 

Tillsyns- och uppdragsutskottet, 

Ekonomi- och egendomsutskottet, Ekumenikutskottet, 

Kyrkolivsutskottet, Budgetutskottet och Kyrkorättsutskottet. 

Valberedningen fann sina arbetsformer redan efter 

1982 års kyrkomötesreform. Några uppdrag anses 

tyngre än de andra. Den största kyrkomötesgruppen 


FÖRDJUPNING 

Urbefolkning och nationella minoriteter 

Begreppen ursprungsbefolkning, eller urbefolkning, 

nationella minoriteter och minoritetsspråk har olika betydelse. 

vissa befolkningar har en historisk hemhörighet i 

sverige endera som urbefolkning eller som nationell minoritet. 

det gäller inte invandrare som kommit till sverige 

i modern tid. de är därmed inte kulturellt och språkligt 

rättslösa, men det är andra lagregler som gäller för dem. 

gränsen för att räknas som en nationell minoritet brukar 

dras vid att den minoritet det gäller ska ha funnits i 

sverige i fyra generationer, ett hundratal år. hänsyn kan 

också tas till faktorer som en i sverige etablerad kultur 

med ett eget språk. 

Svenska kyrkan och samerna 

den samiska befolkningen i sverige räknas som en urbefolkning 

med ursprung i det som länge kallades Lappmarken, 

men som i dag av samerna själva betraktas som 

en del av sápmi (sameland). sápmi omfattar kolahalvön 

i ryssland, nordligaste Finland, norra norges kust- och 

inland och delar av sverige från idre i dalarna och norrut. 

som urbefolkning har samerna ett särskilt folkrättsligt 

skydd, erkänt av riksdagen. däremot råder delade meningar 

om hur starkt detta skydd är. mest omdebatterad 

är rätten till land, till de marker där den samiska befolkningen 

– liksom urbefolkningar i andra länder – har sitt 

ursprung. av 80 000–100 000 samer bor minst 20 000, 

enligt en del källor kanske uppemot 35 000, i sverige. 

dessa siffror är osäkra. den svenska folkbokföringen 

innehåller inte några etniska klassificeringar. det finns 51 

samebyar och renskötselområdet omfattar 52 procent av 

sveriges yta. av de svenska samerna är cirka 10 procent 

verksamma inom rennäringen. samer är bosatta över 

hela sverige, men tyngdpunkten ligger i norrbottens och 

västerbottens län. det finns också en koncentration kring 

hela den svenska fjällkedjan. 

den ursprungliga samiska religionen var starkt knuten 

till naturen med en underjordisk värld för de döda, en 

jordisk värld för levande människor och djur och en himmelsk 

värld, alla med gudar och andeväsen. Först efter 

reformationen, främst under karl iX:s tid, sändes enstaka 

missionärer ut för att omvända samerna till den kristna 

religionen. 1599 beslutade karl iX att det skulle byggas 

åtminstone en kyrka i varje så kallad lappmark, liksom 

att prästerna skulle vara fast bosatta i församlingarna, 

inte bara tillfälliga besökare någon gång om året för att 

predika och utdela sakramenten. 

det ökade statliga intresset var motiverat av såväl 

politiska och industriella som religiösa skäl. det fanns en 

vilja till expansion norrut i de fortfarande oklara gränsområdena. 

de silverfyndigheter man upptäckt bidrog 

säkert till intresset. Under 1600-talet utgavs också 

aBc-böcker, katekeser och andra handböcker för präster, 

många i torftiga översättningar. de första kom ut 1619. 


På 1720-talet ökade intresset för att bedriva mission 

bland samerna. den pietistiska rörelsen i sverige var en 

av förespråkarna för detta, men framför allt kom impulserna 

från den norska så kallade lappmissionen. kyrkan 

ville ha fler skolor, att prästerna skulle lära sig samiska 

och att böcker skulle tryckas på samiska. man använde 

ett samiskt skriftspråk, det sydlapska bokspråket, som 

inte användes i tal men som kunde förstås av fler än vad 

som var fallet med tidigare utgivna böcker på samiska. 

nya testamentet trycktes första gången 1755 på det 

sydlapska bokspråket. 

1739 inrättades direktionen över Lappmarkens ecklesiastikverk, 

ett särskilt nybildat ämbetsverk. Under 

1700-talet engagerade sig också samfundet Pro Fide et 

christianismo i arbetet bland samerna. Ecklesiastikverket 

avvecklades 1801. En del av verksamheten gick 1835 

över till svenska missionssällskapet. med tiden ändrades 

befolkningssammansättningen. i de ursprungliga ”lappmarksförsamlingarna” 

blev nybyggarna i majoritet. En del 

samer blev också bofasta, men hamnade nu i minoritet 

och deras inflytande minskade ytterligare. det samiska 

inflytandet, också på det samiskspråkiga arbetet, var 

minimalt. 

hela Bibeln trycktes för första gången 1811. Fortfarande 

använde man det sydlapska bokspråket. 

Under slutet av 1800-talet växte den rasistiska synen 

på ursprungsbefolkningar, också i sverige, i styrka. På 

grumliga grunder gjordes forskningsexpeditioner inom 

det samiska området. Forskarna begärde och fick bistånd 

av lärare och präster vid urvalet av samiska familjer som 

skulle mätas och fotograferas, liksom i valet av en del 

gravar som grävdes upp. 

krav restes på en skolreform för de nomadiserande samiska 

barnen men möttes av uppfattningen att samerna 

måste skyddas från civilisationen för att kunna överleva 

som folk, »lapp ska vara lapp« var ett uttryck som också 

svenska kyrkan accepterade. 

sedan 1835 bedrevs alltså kyrkligt arbete i den så 

kallade lappmarken av svenska missionssällskapet. dit 

sändes kateketer eller missionärer och missionsskolor 

inrättades. 1961 bytte sällskapet namn till svenska missionssällskapet 

kyrkan och samerna. sällskapet har under 

åren haft betydelsefulla funktioner bland annat genom 

anställning av ”ödemarksdiakoner” och stöd till kyrkligt 

arbete bland samerna. 

Under andra hälften av 1900-talet har svenska kyrkans 

samiskspråkiga arbete stärkts och fördjupats. Fasta 

prästtjänster har inrättats, liksom arbetsgrupper i Luleå, 

härnösands och stockholms stift. samisk verksamhet 

finns dessutom i västerås och göteborgs stift. samiska 

rådet i svenska kyrkan inrättades 1997 direkt under 

kyrkostyrelsen. Ledamöterna utses av kyrkostyrelsen på 

förslag av sametinget och de mest berörda stiften. 



kunskaperna i svenska kyrkan om samiskt liv och samisk 

kyrklighet har vuxit, men ännu inte i rimlig utsträckning. 

till de positiva inslagen hör att det samiskspråkiga 

gudstjänstlivet har ägnats större uppmärksamhet. 

samiska ungdomar har årliga konfirmationsläger. i församlingsinstruktionen 

ska församlingarna ange på vilket 

sätt de arbetar med samiskan. 

Nationella minoriteter 

det finns fem av riksdagen erkända nationella minoriteter, 

nämligen samer, sverigefinländare, tornedalingar och 

romer. Bakom beslutet låg Europarådets ramkonvention 

om nationella minoriteter. 

tornedalen var bebodd mycket långt innan den svenska 

staten etablerats i denna del av landet. den gräns som 

1809 drogs mellan sverige och Finland, som då blev en 

del av ryssland, gick rakt genom tornedalen. Under den 

senare delen av 1800-talet bedrevs en hårdhänt assimileringspolitik 

som bland annat syftade till ett språkbyte från 

finska/meänkieli till svenska. svenska kyrkan, som noterade 

de framgångar som laestadianismen hade i tornedalen, 

spelade en aktiv roll i den politik som staten förde. denna 

politik fortsatte en god bit in på 1900-talet. 

med början på 1930-talet och mer genomgripande 

kring 1970, då hemspråksundervisningen fick genomslag 

även i tornedalen, förändrades villkoren till det bättre. 

tornedalingarnas rätt till sin historia accepterades också 

successivt, om än inte i den grad de själva önskat. Uppemot 

40 000 tornedalingar och cirka 75 000 personer i 

hela norrbotten talar tornedalska. 

Från Finland har en betydande invandring skett sedan 

1950-talet. i dag består denna befolkning av närmare 

700 000 personer, merparten från nuvarande Finland 

men också i någon utsträckning från ingermanland och 

finska karelen. också en del av de så kallade krigsbarnen 

från andra världskriget kom att stanna i sverige. 80 procent 

av dem som har sin bakgrund i Finland har finska som 

ursprungligt språk och 20 procent finlandssvenskar med 

sitt ursprung i det svensktalande Finland, dock med en 

annan språklig tradition och utveckling än ”rikssvenskan”. 

Även den finska som talas i sverige, ”sverigefinskan”, har 

utvecklats efter något andra linjer än respektive språkform 

i Finland. sverigefinländarna är alltså erkända som 

nationell minoritet i sverige, men inte finlandssvenskarna. 

Fram till 1985 bedrevs den finskspråkiga verksamheten 

i föreningsform och med stöd av Evangelisk-lutherska 

kyrkan i Finland. sedan 1985 är det finskspråkiga arbetet 

integrerat i svenska kyrkan nationellt, i stiften och i 

församlingarna. En icke-territoriell finskspråkig församling 

finns i stockholm. 

romerna har en svensk historia sedan 1500-talet då de 

första kom till sverige. de möttes av ett invandringsför- 

brukar prioritera posten som förste vice ordförande i 

kyrkostyrelsen. Därefter följer ordförandeskapet i 

kyrko mötet, övriga poster i kyrkostyrelsens arbetsutskott 

och i nämndernas presidier. 

bud för romer som upprätthölls med fördrivning och hot 

om dödsstraff. Begrepp som användes länge var zigenare, 

resande och tattare. i slutet av 1800-talet skedde en viss 

invandring, nu av en annan grupp romer från östra Europa. 

För dem användes ordet zigenare. invandringen förbjöds 

återigen 1914. Förbudet upphävdes inte förrän 1953. de 

romer som utsattes för Förintelsen kunde alltså inte fly till 

sverige. 

Under hela den tid det funnits romer i sverige har de 

omgetts med sämsta tänkbara rykte, regelrätt förföljelse, 

begränsningar av rätten till fast boende, tvångsomhändertagande 

av barn och andra åtgärder. svenska kyrkan 

har haft del i detta förtryck. i några stift har försoningsgudstjänster 

hållits under senare år. svenska kyrkan har 

också genom ett uttalande av kyrkomötet tagit upp romernas 

situation till diskussion. Flera av svenska kyrkans 

församlingar har etablerat en kontakt med den romska 

befolkningen i samband med kyrkliga handlingar och i det 

diakonala arbetet. antalet romer i sverige är cirka 50 000. 

Judarnas historia i sverige och den judisk-kristna dialogen 

redovisas på annan plats i den här boken. 

Minoritetsspråk 

Ett besläktat riksdagsbeslut, förankrat i Europarådets 

stadga om landsdels- och minoritetsspråk, var erkännandet 

1999 av minoritetsspråken samiska, finska, meänkieli 

(”vårt språk”, tornedalsfinska), romani chib, det romska 

språket, och jiddisch, det senare förankrat i den judiska 

nationella minoriteten. 

det finns en skillnad dem emellan genom att tre av dem 

är territoriella. det är samiska, meänkieli och finska. de 

myndigheter som har kontakt med dem som talar dessa 

språk ska kunna hantera deras ärenden på respektive språk. 

de flesta samer som talar samiska använder nordsamiska. 

Långt färre talar lulesamiska, umesamiska och 

sydsamiska. skillnaderna mellan de samiska dialekterna är 

stora. man brukar säga att skillnaden om man ser till hela 

sápmi kan vara lika stor som mellan svenska och tyska. 

tillgången på översättningar till samiska inom svenska 

kyrkan har blivit bättre under senare år. Ännu finns dock 

ingen modern samisk översättning som omfattar hela 

Bibeln. ytterligare översättningar görs nu. 

det finskspråkiga arbetet inom svenska kyrkan har 

sedan länge en fast ställning. samarbetet med Evangelisklutherska 

kyrkan i Finland är en viktig resurs i detta 

arbete. 

vad gäller meänkieli och romani chib finns ett begränsat 

material inom svenska kyrkan, såväl i stort som för gudstjänstfirande. 

att något sådant material inte finns beträffande 

jiddisch är naturligt med detta språks koppling till 

judisk tro och tradition. 

Kyrkomötets läronämnd består av de 14 biskoparna 

och åtta andra ledamöter, valda av kyrkomötet. Ordförande 

är ärkebiskopen. Kyrkomötets läronämnd ska 


yttra sig i följande frågor innan kyrkomötet kan fatta 

beslut: 

• Grundläggande bestämmelser beträffande Svenska 


• Antagande av eller ändring i Svenska kyrkans böcker. 

• Bestämmelser om gudstjänster, sakrament och övriga 

handlingar. 

• Bestämmelser om kyrkans vigningstjänst. 

• Ekumeniska överenskommelser. 

Läronämnden ska ges tillfälle att yttra sig också i övriga 

lärofrågor. Kyrkomötet kan mot läronämndens yttrande 

bifalla ett förslag. Om läronämnden menar att 

förslaget inte bör genomföras därför att det strider mot 

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ska en särskild 

beslutordning tillämpas: 

1. Förslaget ska tas upp på nytt vid kyrkomötets andra 

sammanträde året efter att val till kyrkomötet 

STATISTIK 


har ägt rum. Läronämnden ska då åter yttra sig och 

ärendet på nytt beredas i utskott innan kyrkomötet 

fattar ett slutligt beslut. 

2. Om kyrkomötet vid det slutliga beslutet bifaller ett 

förslag för vilket läronämnden har beslutat att den 

särskilda beslutordningen ska gälla, måste minst tre 

fjärdedelar av de röstande bifalla förslaget för att det 

ska genomföras. 

Den här ordningen ger ett särskilt skydd. För att ändra 

bestämmelserna i kyrkoordningen om hur lärofrågor, 

vissa kyrkotillhörighetsfrågor, frågor om offentlighet 

för handlingar och undantag från denna offentlighet 

ska behandlas, fordras nämligen likalydande kyrkomötesbeslut 

vid två sammanträden med val emellan eller 

beslut vid ett tillfälle med tre fjärdedels majoritet. 

Kyrkomötets sammansättning i antal mandat under de senaste tre mandatperioderna samt röstandel 

Nomineringsgrupp 2002–2005 2006–2009 2010–2013 

socialdemokraterna 74 (29,4) 71 (28) 71 (28,3) 

centerpartiet 43 (17,3) 41 (16,3) 35 (13,8) 

Folkpartister i svenska kyrkan 15 (5,8) 15 (6) 13 (5,2) 

Frimodig kyrka – (–) 7 (2,9) 13 (5,1) 

gabriel 34 

1 (


väljs ska tillträda den 1 januari året efter valåret. Bland 

annat gäller det val av kyrkostyrelse. 

Kyrkostyrelsens uppgift är att företräda trossamfundet 

Svenska kyrkan, bereda och verkställa kyrkomötets 

beslut samt att leda och samordna förvaltningen 

av den nationella nivåns uppgifter. Av organen på nationell 

nivå är det bara kyrkostyrelsen som kan väcka 

frågor i kyrkomötet. 

Kyrkostyrelsen kan vidare när det anges i kyrkoordningen 

utfärda bestämmelser för vissa bidrag, besluta 

om vissa bestämmelser av tillämpningskaraktär (som 

kan röra bland annat kyrkans arkiv, församlingarnas 

och stiftens bokföring och redovisning, statistiska och 

ekonomiska uppgifter som behövs för utjämningssystemet 

samt de kyrkliga valen). Vidare har kyrkostyrelsen 

ett övergripande ansvar för genomförandet av de 

kyrkliga valen och för de centrala kyrkliga registren. 

Kyrkostyrelsen har ett direkt ansvar för det fortlöpande 

arbetet med de frågor som inte faller inom de 

and ra organens ansvarsområden, till exempel stora delar 

av det ekumeniska och teologiska området, kyrkorätt 

och organisation, de kyrkliga beredskapsfrågorna 

och Svenska kyrkans information. Då kyrkostyrelsen 

fattar beslut i teologiska och ekumeniska frågor av 

större vikt fordras att Biskopsmötet ges möjlighet att 

yttra sig. 

Kyrkostyrelsen ska i sitt arbete verka för barnets 

bästa genom att göra barnkonsekvensanalyser inför 

sina beslut. 

Nämnder, råd och delegationer 

För planering, samordning och utveckling finns efter 

2011 års kyrkomöte två nämnder på nationell nivå i 

Svenska kyrkan: 

• Nämnden för internationell mission och diakoni, Internationella 

nämnden, arbetar med internationell 

mission och diakoni, det vill säga Svenska kyrkans 

internationella verksamhet. 

• Nämnden för utbildning, forskning och kultur arbetar 

med kyrko- och församlingsutveckling och med 

frågor som rör kyrkans samhällsansvar. 

2012 års kyrkomöte har beslutat att från och med 

2014 avveckla båda dessa nämnder för att förtydliga 

ansvars- och kompetensfördelningen i organisationen 

på nationell nivå. Kyrkostyrelsen påpekar att det finns 

en möjlighet att i stället för en nämnd inrätta ett råd under 

kyrkostyrelsen. 36 

En liknande förändring skedde redan den 1 januari 

2012 då Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet av- 

36 När nämndsystemet inrättades 1982 fanns nio nämnder, vartill 

kom flera råd och styrelser. 

vecklades och ersattes av Rådet för Svenska kyrkan i 

utlandet. Ordförande i rådet är biskopen i Visby stift 

och representation finns för utlandsförsamlingarna. 

Utlandsförsamlingarna tillhör Visby stift och står liksom 

de gotländska församlingarna under tillsyn av biskop 

och domkapitel i Visby stift. Kyrkostyrelsen bär 

dock det övergripande ansvaret för verksamhetens 

förutsättningar. Utlandsförsamlingarna är representerade 

med två ledamöter i kyrkomötet. På nationell nivå 

finns också andra råd och delegationer, bland annat Samiska 

rådet i Svenska kyrkan, Delegationen för finskspråkigt 

församlingsarbete och Kyrkostyrelsens kapitalförvaltningsråd. 

Svenska kyrkans forskningsråd och 

kulturråd har avvecklats tidigare. 

Biskopsmötet 

Biskopsmötet består av stiftens biskopar. Ärkebiskopen 

är ordförande i sin egenskap av primus inter pares, 

den främste bland likar. 

Biskopsmötets uppgift är att samråda om stiftsledning 

och ämbetsansvar. Biskopsmötet ska också ha tillsyn 

över biskoparnas verksamhet. I denna tillsyn ingår 

råd, stöd och hjälp i frågor som rör kyrkans lära, böcker, 

sakrament, gudstjänster och övriga handlingar. Det 

finns alltså ett »kollegialt tillsynsansvar». 

Biskopsmötets arbete är sedan år 2000 reglerat i kyrkoordningen. 

Biskoparna har enligt kyrkoordningen 

ansvar för kyrkan som helhet och varje biskop har ett 

särskilt ansvar i sitt stift. 

Biskopsmötet ska yttra sig till kyrkostyrelsen innan 

denna fattar beslut i viktigare teologiska och ekumeniska 

frågor. 

Svenska kyrkans teologiska kommitté 

Svenska kyrkans teologiska kommitté är ett gemensamt 

organ för Biskopsmötet och kyrkostyrelsen. 

Kyrkokansliet 

Kyrkokansliet i Kyrkans hus i Uppsala ansvarar för 

samordnings- och utvecklingsarbete i Svenska kyrkan, 

för Svenska kyrkan gemensamma uppgifter beträffande 

organisation och ekonomi, för gemensam information 

och internationellt arbete. Kansliet samordnar 

frågor som forskning, statistik och religionsdialog. På 

kyrkokansliet har ärkebiskopen sitt kansli. 

Kyrkokansliet samarbetar med stiftskanslierna i 

Svenska kyrkan och en rad ekumeniska organ, liksom 

med en rad andra kyrkliga och samhälleliga organ. 

Arbetet i kyrkokansliet leds av generalsekreteraren 

och bedrivs dels inom avdelningar och enheter med 

specialisering på olika delar av det kyrkliga arbetet, 

dels ärkebiskopens och generalsekreterarens gemen- 


samma kansli och sekretariatet för teologi och ekumenik. 

Kyrkokansliet har också ansvaret för kyrkomötets 

och Biskopsmötets kanslifunktioner, liksom för flera 

av de råd, delegationer och andra organ som finns på 

nationell nivå. 

I kyrkokansliet finns cirka 460 anställda, varav cirka 

100 är verksamma utomlands i utlandsförsamlingar 

och på andra verksamhetsplatser. 


Svenska kyrkan äger Kyrkans hus i Uppsala liksom 

bland annat Ärkebiskopsgården i Uppsala, Svenska 

teologiska institutets byggnader i Jerusalem och andra 

fastigheter utomlands, bland annat i Paris och Bryssel. 

FÖRDJUPNING 

andlig vård på sjukhus, i kriminalvården och på 

militära förband 

den andliga vården på sjukhus, inom kriminalvården 

och vid de militära förbanden bedrivs i särskilda former. 

i dessa sammanhang blir det mångkulturella samhället 

allt tydligare. Både de ekumeniska och de interreligiösa 

perspektiven och arbetsformerna blir allt starkare. i alla 

de tre sammanhangen är utgångspunkten att det viktiga 

är trossamfundens närvaro i sjukvård, kriminalvård och 

försvarsmakt. det handlar om deras närvaro i de olika 

sammanhangen, inte om landstingsdriven kyrka, inte 

heller om kriminalvårdens eller försvarsmaktens kyrka. 

det ekumeniska och interreligiösa perspektivet ställer 

krav på att de präster, pastorer, diakoner, imamer, 

rabbiner och andra själavårdare som samfunden avdelar 

för detta arbete hela tiden också måste spela en förmedlande 

roll och sätta de personer man möter i kontakt med 

företrädare för deras egen livsåskådning. 

sjukhuskyrkan finns vid så gott som alla landets sjukhus 

och andra större vårdinrättningar. den är en viktig 

del i många församlingars verksamhet. till sjukhuskyrkan 

räknas emellertid alla kristna samfunds arbete inom 

hälso- och sjukvården. målgrupp är inte bara de som är 

sjuka utan också anhöriga och vårdpersonal. som nyss 

nämnts förmedlar man också kontakter med andra kyrkor 

och trossamfund. 

svenska kyrkans centrum för andlig vård inom hälso- 

och sjukvården finns vid samariterhemmet i Uppsala. 

detta centrum svarar för utbildnings- och utvecklingsarbete 

inom svenska kyrkan i kontakt med stift och 

församlingar. 

samarbetsrådet för andlig vård inom hälso- och sjukvården 

är en plattform för samarbetet mellan samfunden 

i sverige, men ska också arbeta i kontakt med de nordiska 

och internationella nätverken. 

inom kriminalvården finns nämnden för andlig vård 

inom kriminalvården (ofta förkortad nav). svenska kyr- 

kan finns representerad på i stort sett alla fängelser, ofta 

tillsammans med pastorer från frikyrkorna och ibland 

också katolska eller ortodoxa präster. i svenska kyrkans 

arbete är också diakoner och frivilliga krafter ofta engagerade. 

sveriges muslimska råd svarar för samordningen 

av imamernas arbete på fängelserna. sveriges kristna 

råd (skr) ansvarar för utbildningen i fråga om den andliga 

vården inom kriminalvården. 

En speciell verksamhet finns i anslutning till kumlaanstalten 

i form av ett ”kloster” som är en särskild avdelning 

på anstalten. man arbetar där med bland annat retreater, 

meditation och bibelläsning. därifrån kan man gå 

till ett ”utslussningskloster” i skänninge. man kan också 

få tillstånd att tillbringa den sista delen av fängelsetiden 

på mariagården i vadstena. 

verksamheten inom Försvarsmakten leds av en fältprost 

som utses efter samråd mellan Försvarsmakten 

och kyrkostyrelsen i svenska kyrkan. det finns också en 

stabspastor som dels har egna uppgifter, dels bistår fältprosten. 

Båda medverkar i arbetet inom Försvarsmakten 

med etik- och moralfrågor. det finns ett 25-tal militärpastorer 

vid garnisoner och grundutbildningsförband, 

ett 20-tal fältpastorer vid utbildningsgrupp, fältpastorer 

inom hemvärnet och militärpastor knutna till försvarsmaktens 

internationella insatser. 

samarbete sker med svenska soldathemsförbundet, 

Försvarets Personaltjänstförbund (FPF), trossamfundens 

krisberedskapsråd (tkr) och beredskapshandläggarna 

inom svenska kyrkan. FPF är en frivilligorganisation inom 

försvaret som arbetar med utbildning i bland annat krisstöd, 

värdegrundsfrågor, personaltjänst och mångfaldsfrågor. 

tkr finns hos krisberedskapsmyndigheten och 

arbetar som framgår av namnet med trossamfundens 

krisberedskapsfrågor. nämnden för statligt stöd till trossamfund 

(sst) nominerar ledamöter till tkr. 




kapitEl 8 

att tillhöra svenska kyrkan 


Religionsfriheten, och därmed medlemskapsreglerna i 

Svenska kyrkan, har växt fram genom seklerna, påverkad 

av samhällsutveckling och nya religiösa förhållanden. 

Enhetsstaten hävdade behovet av också religiös 

samsyn, alltså en enhetskyrka. Invandrad arbetskraft 

ledde redan på 1700-talet till att katoliker och reformerta 

kunde utöva sin tro i enskildhet. 

Väckelserörelserna ledde till bildandet av de klassiska 

frikyrkosamfunden. Rätten att utträda ur kyrkan 

infördes men begränsades genom att man vid utträde 

skulle uppge till vilket annat av staten erkänt trossamfund 

man avsåg att gå. Två sådana samfund var tidigt 

Metodistkyrkan i Sverige och Romersk-katolska kyrkan. 

Andra, exempelvis Svenska Baptistsamfundet 

(SB), vägrade av principiella skäl att begära ett erkännande 

av staten. 

1943 års dissenterlagskommitté ledde tillsammans 

med en lång bearbetning hos regeringen till det genombrott 

som 1951 års religionsfrihetslag innebar. Religionsfriheten, 

rätten för var och en att fritt utöva sin 

religion, lades fast. Rätten att fritt utträda ur Svenska 

kyrkan infördes. Sambandet mellan att vara medborgare 

i Sverige och att tillhöra Svenska kyrkan upplöstes. 

Barn skulle tillhöra Svenska kyrkan om en av föräldrarna 

gjorde det. 

Den som hade förutspått ett massutträde den 1 januari 

1952 blev inte sannspådd. Utträdenas antal under 

det första året var inte större än 0,25 procent av dem 

som tillhörde Svenska kyrkan. 

Då 1809 års regeringsform ersattes av 1974 års regeringsform, 

vilken trädde i kraft 1975, var de regler 

för medlemskap som gällde i Svenska kyrkan inte 

längre förenliga med regeringsformens bestämmelser 

om religionsfrihet. Bristerna i Svenska kyrkans medlemsregler 

demonstrerades av att man tvingades placera 

dem i en övergångsbestämmelse. Den innebar att 

bestämmelserna i 1951 års religionsfrihetslag om medlemskap 

i Svenska kyrkan – övergångsvis – skulle fortsätta 

att gälla trots de föreskrifter som fanns i den nya 

regeringsformen. Riksdagen förutsatte att frågan skulle 

lösas i arbetet med stat-kyrkafrågan. 

När 1992 års kyrkolag beslutades av riksdagen kunde 

inte de gällande bestämmelserna om medlemskap i 

Svenska kyrkan föras in i lagen. Riksdagen nöjde sig 

med att i kyrkolagen hänvisa till religionsfrihetslagen. 

I längden blev dock situationen ohållbar. Svenska kyrkan 

tillsatte en arbetsgrupp som tog sig an frågan 1983. 

Alternativa förslag lades fram och remissbehandlades. 

Ett genombrott kom under 1992 års kyrkomöte, som 

angav en färdriktning för det fortsatta arbetet. 

Kyrkotillhörighetsberedningen fortsatte arbetet och 

lade fram sina förslag 1993. Kyrkomötet fattade sitt 

beslut 1994 och riksdagen följde i sitt beslut 1995 kyrkomötets 

förslag. De nya reglerna trädde i kraft den 1 

januari 1996. Den ”övergångsvisa” ordningen hade då 

gällt i 21 år. 

Resultatet var en kompromiss. Huvudvägen för att 

tillhöra Svenska kyrkan är dopet, men man kan också 

tillhöra Svenska kyrkan på annat sätt i avvaktan på 

dop. Dopet fick den starka ställning som är det normala 

i kristna kyrkor, men en ventil erbjöds. 

Dessutom användes alltså inte ”medlemskap” utan 

”tillhörighet”. Det senare ordet upplevdes av de inför 

reformen tveksamma som mindre ”föreningskyrkligt” 

än ”medlemskap”. I dag tycks begreppet ”medlemskap” 

vinna terräng. Nu börjar återigen ordet medlemskap 

användas flitigare igen, vilket också kyrkomötet 

både noterat och accepterat. 

regler för att tillhöra 

svenska kyrkan 

För att kunna tillhöra Svenska kyrkan ska man vara 

svensk medborgare eller utländsk medborgare bosatt 

i Sverige (en regel från vilket dock kyrkostyrelsen kan 

ge dispens). 

Den som är under 18 år kan tillhöra, alltså bli medlem, 

i Svenska kyrkan genom dop i Svenska kyrkans 

ordning eller anmälan från vårdnadshavare. Den som 

fyllt 12 år ska själv ha samtyckt. 

Den som fyllt 18 år kan bli medlem genom 

1. skriftlig anmälan om han eller hon är döpt i Svenska 

kyrkans ordning, i någon annan evangelisk-luthersk 


att tiLLhöra svEnska kyrkan 

kyrkas ordning eller i en kyrka eller ett samfund som 

Svenska kyrkan ingått överenskommelse om kyrkogemenskap 

med, 

2. är döpt i något annat kristet trossamfunds ordning 

och samtidigt med sin anmälan begär undervisning i 

Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse eller 

3. samtidigt med sin anmälan i avvaktan på dop begär 

undervisning i Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse 

som förberedelse för dop. 

Man upptas alltså som medlem, oavsett ålder, då man 

döps. 

Man kan utträda ur Svenska kyrkan genom en anmälan, 

personligen eller skriftligen. Den som har fyllt 

12 år ska även i detta fall ha samtyckt. Dessa bestämmelser 

är reglerade i lag. 

Man kan också även som vuxen tillhöra Svenska 

kyrkan utan att vara döpt, i avvaktan på dop. Man blir 

då medlem genom anmälan. 

Grundregeln är att alla beslut om kyrkotillhörighet 

fattas av kyrkoherden, men kyrkoherden kan uppdra 

till en annan präst att fatta dessa beslut. Besluten kan 

överklagas till domkapitlet. Domkapitlets beslut, liksom 

de beslut om kyrkotillhörighet som kyrkostyrelsen 

fattar i enskilda fall beträffande personer som inte 

är folkbokförda i Sverige, kan överklagas till Svenska 

kyrkans överklagandenämnd. 

För varje församling ska det finnas ett register över 

dem som tillhör församlingen och i vissa fall deras anhöriga. 

Kyrkostyrelsen ansvarar för ett gemensamt 

register över kyrkomedlemmarna, Centrala tillhörighetsregistret. 

medlemsutveckling 

Vid ingången till 2013 hade Svenska kyrkan 6 446 729 

medlemmar, alltså cirka 67,5 procent av befolkningen. 

Det kan jämföras med drygt 97 procent 1970 och cirka 

93 procent 1980 och cirka 83 procent 2000. Minskningen 

började alltså för länge sedan, men takten har 

ökat. Under 1980- talet var minskningen cirka 0,3 procent 

per år, under 1990-talet cirka 0,4 procent och under 

2000- talet har den varit drygt 1 procent. 

Analysenheten i kyrkokansliet i Uppsala har gjort 

en prognos för medlemsutvecklingen i Svenska kyrkan 

under en tioårsperiod. Den redovisas i tabellen på 

motstående sida. Stockholm har i dag en betydligt lägre 

medlemsandel än övriga landet, 10-20 procent lägre än 

samtliga övriga stift. Samtidigt har man tydligen klarat 

av en del av det som nu de andra stiften ställs inför. 

Prognosen pekar på att Stockholm under det närmaste 

decenniet kommer att ha den lägsta procentuella 

minskningen av alla stift. 

FÖRDJUPNING 

regentens och hovets relationer till svenska kyrkan 

Tvingande medlemskap? 

det brukar sägas att kungen måste tillhöra svenska 

kyrkan. det är inte riktigt sant. regenten ska enligt 

successionsordningen (so) alltid 

”vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, 

uti den oförändrade augsburgiska bekännelsen, samt 

Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad 

är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. 

huset uppfödas i samma lära och inom riket. den av 

kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare 

från all successionsrätt utesluten.” 

vad detta innebär har aldrig satts på sin spets. Formellt 

finns det i successionsordningen inte något som säger att 

regenten måste tillhöra svenska kyrkan. att så hittills har 

varit fallet är en stark tradition grundad på det faktum 

att den kyrka som i dag heter svenska kyrkan varit den 

etablerade majoritetskyrkan (ibland enhetskyrkan) under 

en stor del av sveriges historia. 

Hur är det i dag? 

i dag ser det annorlunda ut än det gjorde 1809. det fanns 

då inga alternativ till svenska kyrkan som kunde komma 

i fråga. det finns det i dag. men vilka är dessa alternativ? 

räcker det konstitutionellt med att tillhöra Evangeliska 

Fosterlands-stiftelsen (EFs), som ju bevisligen bekänner 

sig till den evangelisk-lutherska läran och där man kan 

vara medlem utan att tillhöra svenska kyrkan? Eller den 

lilla och starkt bekännelsetrogna Evangelisk Luthersk 

mission-Bibeltrogna vänner (ELm-Bv)? och vad händer 

om en regent ansluter sig till den augsburgska bekännelsen 

men inte vill tillhöra svenska kyrkan – kanske till 

och med av teologiska skäl? den enda rimliga slutsatsen 

är att den konstitutionella expertisen får knäcka det 

problemet om det skulle uppstå. 

svenska kyrkan ville vid stat-kyrkareformen inte ha 

den här ordningen. Utgångspunkten för kyrkomötet och 

biskoparna var att ingen, inte heller kungen, skulle vara 

tvungen att bekänna en viss tro. det vill däremot carl 

Xvi gustaf, och sannolikt just därför även regeringen 


STATISTIK 

Medlemmar i Svenska kyrkan 2009 samt prognos för 2019 

källa: nyckeln till svenska kyrkan 2010 


Minskning Minskning i % 

Stift Antal 2009 Andel 2009 Antal 2019 Andel 2019 2009–19 2009–19 

göteborg 902 847 70,4 796 917 57,8 –105 930 –12,6 

härnösand 301 362 81,5 246 780 66,7 –54 582 –14,8 

karlstad 292 377 82,2 244 131 68,8 –48 246 –13,4 

Linköping 409 734 76,8 353 843 63,4 –55 891 –13,4 

Luleå 412 918 81,4 344 306 68 –68 612 –13,4 

Lund 986 259 71,3 876 910 57,8 –109 349 –13,5 

skara 410 650 74,8 353 874 64,2 –56 776 –12,6 

stockholm 1 073 450 60,8 986 879 49,9 –86 571 –10,9 

strängnäs 412 880 69 349 532 54,3 –63 348 –14,7 

Uppsala 542 073 74,6 479 438 62,3 –62 635 –12,3 

visby 44 373 77,5 37 163 65,4 –7 210 –12,1 

västerås 438 142 76,4 366 475 62,7 –71 667 –13,7 

växjö 473 727 74,1 404 320 60,8 –69 407 –13,3 

Totalt 6 700 792 71,7 5 840 568 58,7 –860 224 –13 % 

Flera faktorer påverkar medlemsutvecklingen. Invandringen 

innebär att vi har ett stort antal invånare som 

har sin bakgrund i en annan kulturell och religiös miljö. 

Cirka 15 procent av befolkningen, närmare 1,4 miljoner 

invånare, är födda utomlands. Många av dem le- 

och riksdagen. svenska kyrkan markerade dock sin glädje 

över kontakterna med kungahuset och den nuvarande 

kungafamiljens önskan att tillhöra svenska kyrkan. 

kraven på statschefens tro har intresse också av ett 

annat skäl, nämligen vid definitionen av vad en statskyrka 

är. i den motion till riksdagen 1956 som kom att starta 

stat-kyrkautredandet under 1900-talets andra hälft spelade 

just kraven på statschefens tro en viktig roll. också 

ledande konstitutionella experter diskuterade kraven på 

kungen som konstituerande för ”statsreligion” och ”statskyrka”. 

den diskussionen finns inte i dag. 

Hovförsamling och hovkonsistorium 

i dag tillhör kungen, så småningom av allt att döma en 

regerande drottning, kungens eller drottningens familj 

och en stor del av hovet i övrigt hovförsamlingen som 

är en icke-territoriell församling. hovförsamlingen är 

den enda församlingen som lyder under hovkonsistoriet. 

hovförsamlingens rötter går tillbaka till de mässor som 

under medeltiden förrättades för kungen och hovet i det 

kungliga kapellet. Efter reformationen knöts hovpredikanter 

till kungen och en fungerande hovförsamling 

började utvecklas under karl iX:s tid som kung. kungen 

ver i en religiös tro eller tradition, många är kristna, 

men de har inte en evangelisk-luthersk tro och de är 

inte medlemmar i Svenska kyrkan. Till dessa 15 procent 

kommer deras i Sverige födda barn som i relativt 

stor utsträckning kan förväntas stanna i den religiösa 

kunde där genomföra de liturgiska förändringar som han 

inte fått gehör för i kyrkan som helhet. 

hovförsamlingen är den enda församlingen i ett ”kungligt 

stift”, hovkonsistoriet, i vilket överhovpredikanten 

motsvarar stiftens biskopar. hovkonsistoriet är inte 

reglerat i kyrkoordningen. det är kungen som bestämmer 

om det ska finnas ett hovkonsistorium och vilka uppgifter 

det i så fall ska ha. överhovpredikanten finns däremot 

i kyrkoordningen. han eller hon ska ”hämtas ur kretsen 

av biskopar”, det vill säga vara vigd till biskop i svenska 

kyrkans ordning. detta betyder en aktiv eller pensionerad 

biskop. det är överhovpredikanten som beträffande 

hovförsamlingen fullgör de uppgifter som i vanliga stift 

sköts av stiftsstyrelse och domkapitel. hovet har också 

en anknytning till riddarholmskyrkan, som till stor del är 

en kunglig begravningskyrka. drottning kristina är inte 

begravd där, men i övrigt finns alla regenter från gustaf 

ii adolf till gustaf v (1858-1950). Utöver statens Fastighetsverk 

förvaltas därför kyrkan också av riksmarskalksämbetet. 

gustaf vi adolf och flera senare avlida personer 

i kungahuset är begravda på den på 1920-talet anlagda 

kungliga gravplatsen i hagaparken vid Brunnsviken. 



miljö de har mött under sin uppväxt. En konsekvens 

av detta är att religiositeten, ibland även den kristna, 

har ökat påtagligt på vissa orter och i vissa stadsdelar 

samtidigt som antalet medlemmar i Svenska kyrkan 

sjunkit. 

Det pågår en generationsväxling som innebär att 

medlemsandelen sjunker genom att de som avlider i 

högre grad tillhör Svenska kyrkan än de som föds och 

eller som nu blir vuxna. En allvarlig varningssignal är 

att prognoserna inför framtiden pekar på att samtidigt 

som medlemsantal och medlemsandel sjunker, så blir 

kyrkan allt äldre till sin medlemssammansättning. Andelen 

äldre fortsätter att öka starkt, andelen yngre fortsätter 

att minska. En kyrka med en allt äldre medlemssammansättning 

måste alltså uppbringa kraft för att 

göra en större satsning på barn och ungdomar än vad 

som någonsin skett i Svenska kyrkan. 

De aktiva utträdena är betydligt fler än de aktiva inträdena. 

Medan utträdena legat kring en procent av 

antalet medlemmar, har inträdena legat kring en kvarts 

procent av antalet icke medlemmar. Detta har betytt 

FÖRDJUPNING 

vad tycker de som tillhör svenska kyrkan? 

två stora medlemsundersökningar har gjorts 2004 och 

2010. 10 000 medlemmar i svenska kyrkan har fått svara 

på frågor. resultatet av den senare undersökningen har 

redovisats i rapporten Medlem 2010. 

En majoritet av troende – men på olika sätt 

En majoritet av medlemmarna är enligt Medlem 2010 

troende – om än på olika sätt och de som är troende 

har en betydligt starkare känsla av att livet har en mening 

än de som inte har en personlig gudstro. Ett något 

förvånande resultat är att 15 procent av medlemmarna 

är ateister och 20 procent agnostiker. dessutom säger 

sig bara 15 femton procent av kyrkans medlemmar tro på 

Jesus. 

medlemmarnas förväntningar och upplevelser av 

kyrkan ligger nära de kärnvärden som svenska kyrkan 

samlat sitt arbete kring: närvaro, öppenhet och hopp. 

det finns lättförklarliga skillnader inom svenska kyrkan 

beträffande livsåskådning. de som ofta deltar i kyrkans 

gudstjänstliv anser i högre grad att livet har en mening 

och att människan i grunden är god. 

det finns tydliga generationsskillnader. yngre har svaga 

band till kyrkan medan de äldre har starkare. inget tyder 

på att de unga kommer att bli mer religiösa när de blir 

äldre. de äldsta är inte oväntat mer positiva till kyrkan än 

de yngsta, men de mellan 16–25 år är ändå de minst ensi- 

att antalet aktiva utträden ibland har varit nästan 

tio gånger så stort som antalet inträden, ibland mindre. 

Skälen till utträde kan vara flera. Den som lämnar 

Svenska kyrkan kanske vill vara medlem i ett annat 

trossamfund eller, vilket är vanligare, för att de inte vill 

vara medlemmar alls av ideologiska, andra personliga 

eller ekonomiska skäl. 

Befolkningen i Sverige väntas under en tioårsperiod 

öka med drygt 600 000 invånare till cirka 9,9 miljoner, 

samtidigt som antalet medlemmar väntas minska från 

6,6 till 5,8 miljoner. Det skulle leda till att andelen medlemmar 

hamnar under 60 procent, i Stockholm kring 

50 procent. Medelåldern kan förväntas öka med tre år, 

antalet medlemmar i arbete minska (vilket försämrar 

avgiftsunderlaget) liksom dop som konfirmation. 

Svenska är kyrkan är emellertid, trots den utveckling 

som skett, i ett internationellt perspektiv fortfarande 

en stor evangelisk-luthersk folkkyrka men med sjunkande 

medlemstal. Kanske kan man säga att Sverige 

har blivit ett allt normalare land i fråga om pluralism 

när det gäller kultur, etnicitet och religion. 

digt negativa. de yngsta har en otydligare bild av kyrkan, 

vilket är naturligt med tanke på att de inte har kommit i 

kontakt med kyrkan på samma sätt som de äldre. 

svenska kyrkan når under ett år cirka 85 procent av 

dem som tillhör kyrkan och en stor majoritet tänker 

fortsätta att vara medlemmar även i framtiden. de flesta 

verkar vilja stå kvar därför att de åtminstone är ”litet 

troende” och därför att kyrkan gör ett bra arbete i samhället 

och står för viktiga traditioner. samtidigt tycker de 

inte att kyrkan är särskilt viktig för dem personligen. 

10 procent – alltså nästan 700 000 – anser sig ha en 

ganska eller mycket stark relation till kyrkan i stort eller 

till sin egen församling. något att fundera över är att 

hälften av dem som tillhör svenska kyrkan inte anser att 

kyrkan någon gång haft en speciell betydelse i deras liv. 

De kyrkliga handlingarna betydelsefulla 

de kyrkliga handlingarna har en fortsatt stark ställning 

när det gäller medlemmarnas kontakt med kyrkan. några 

siffror värda att notera: 

cirka 65 procent av medlemmarna har någon gång 

haft kontakter med svenska kyrkan genom de kyrkliga 

handlingarna. 

cirka 50 procent bland dem som inte är medlemmar 

har också haft kontakt med svenska kyrkan genom de 

kyrkliga handlingarna. 


cirka 60 procent av medlemmarna möter svenska kyrkan 

enbart vid de kyrkliga handlingarna, inte vid någon 

annan gudstjänst. 

andra gudstjänster än de kyrkliga handlingarna samlar 

ungefär en fjärdedel av dem som tillhör svenska kyrkan. 

10 procent har sökt upp kyrkan när det inte har förekommit 

någon speciell verksamhet. i den siffran ryms sannolikt 

såväl turistbesök som besök för att möta stillhet 

och tystnad. 

om flitiga gudstjänstbesökare, sporadiska sådana och 

dem som inte är medlemmar gör man i Medlem 2010 

följande kommentarer: 

de flitiga gudstjänstbesökarna utgör en liten andel av 

det totala antalet medlemmar, men är ändå 300 000 

personer. de möter svenska kyrkan på minst fem olika 

sätt under ett år och är på flera sätt en kärna i församlingslivet. 

de sporadiska besökarna ska inte underskattas. Eftersom 

de utgör 30 procent av dem som tillhör svenska 

kyrkan blir antalet sporadiska medlemmar med fem 

eller fler besök relativt många. 

En stor del av dem som inte är medlemmar, knappt 70 

procent, finns inom direkt räckhåll för kyrkan genom 

att de besöker kyrkan vid kyrkliga handlingar, konserter 

eller annat. 

Medlemmarnas prioriteringar 

Medlem 2010 visar att medlemmarna vill att kyrkan i första 

hand ska satsa på inhemsk diakoni och finnas till för 


svaga och utsatta i sverige. arbete bland barn och unga 

får också en framskjuten placering, likaså uppgiften att 

skapa gemenskap för ensamma. därefter följer arbetet 

med äldre människor, vården av kyrkorna och bevarandet 

av traditioner. 

de mest utsatta grupperna, som alltså lyfts fram av 

övriga medlemmar som en särskilt angelägen målgrupp, 

uppfattar inte svenska kyrkan som lika öppen som andra 

grupper i svenska kyrkan uppfattar den. det kan bero på 

att de upplevts och känt sig som störande element i en 

sorts kyrklig ”finkultur av godhet”, heter det i undersökningen. 

Konfirmationen gör skillnad 

det finns en tydlig skillnad mellan dem som är konfirmerade 

och dem som inte är det. de som konfirmerats har 

en klarare och mer positiv bild av svenska kyrkan än de 

som inte konfirmerats. Benägenheten att gå ur kyrkan i 

alla åldersgrupper är mindre. 

Under de senaste fem åren har de stora befolkningskullar 

som föddes i början av 1990-talet nått konfirmandålder. 

Bland dessa finns ett högt medlemstal, men 

relativt få har konfirmerats. man kan därför förvänta sig 

ett stort antal utträden under de närmaste åren bland de 

icke konfirmerade ungdomarna, särskilt bland dem som 

har närstående som har gått ur. Eftersom detta tycks 

vara självförstärkande får man räkna med att kyrko medlems 

talet kommer att sjunka allt snabbare, heter det i 

undersökningen. 



foto: michael alder

kapitEl 9 

tjänster och arbetsmarknad 


I den tidiga kyrkliga historien kan vi hitta ett fåtal uppdrag. 

Då man beskriver dem kan man lämpligen börja 

med biskopen som i urkyrkan var församlingsföreståndaren. 

Som sådan nämns biskopen i Nya testamentet. I 

församlingarna fanns också äldste, presbyter. Hur ansvar 

och arbete fördelas dem emellan är inte helt klart. 

Man kan emellertid ana att biskopen blir överordnad 

presbyterna och diakonerna redan under de första århundradena. 

Uppgifter delegeras från biskopen till 

presbyterna som börjar leda gudstjänster, så småningom 

också med nattvardsfirande. 

Under medeltiden blir hierarkin mellan biskop och 

präst ännu tydligare. Synen på biskopen som överordnad 

prästen blev också den svenska reformatoriska 

ordningen på 1500-talet. I andra reformatoriska kyrkor 

blev biskopsämbetet svagare och ersattes på flera 

håll med mer förvaltande tjänster i form av superintendenter. 

De hade dock en stor del av de uppgifter som 

biskoparna haft. 

Någon utbildning som kunde kallas akademisk fick 

inte prästerna i Sverige förrän på 1400-talet. Dessförinnan 

hade i de flesta fall den utbildning som gavs vid 

katedralskolorna i stiftet varit den enda som stod till 

buds. 

Den lokale prästen kallades mycket tidigt kyrkoherde 

(med sitt ursprung i kirkioherra). 

Titeln domprost har funnits i varje fall sedan 800-talet, 

dels som en av de främsta prästerliga företrädarna 

i domkapitlet, dels som föreståndare för arbetet i domkyrkan. 

Efter reformationen blev kyrkoherden i domkyrkan 

med titeln domprost också biskopens främste 

medarbetare i stiftsverksamheten. 

I Storkyrkan i Stockholm, som ju ända fram till 

1942 lydde under ärkebiskopen (om än med större och 

större självständighet genom seklen), kallades kyrkoherden 

ända fram till 1990 pastor primarius. Det fanns 

ursprungligen en noggrann rangordning: pastor secundus 

var kyrkoherden i S:ta Clara kyrka, pastor tertius 

var kyrkoherden i S:t Jacobs kyrka. Därefter heter också 

kyrkoherden i Storkyrkan, liksom i kyrkoherdarna i 

landets övriga domkyrkoförsamlingar, domprost. 

Också ett uppdrag som diakon kan alltså härledas 

till urkyrkan. Diakonen svarade bland annat för församlingens 

praktiska arbete, ekonomi och omsorgen 

om de fattiga, men kunde också ha vissa liturgiska uppgifter. 

Man kan se konturerna av två huvudlinjer, en 

karitativ (ungefär vårdande) och en liturgisk. 

I flera kyrkotraditioner är ett liturgiskt diakonat 

ett steg på vägen till prästämbetet. Det var något som 

Martin Luther och andra reformatorer motsatte sig, 

men i både Tyskland och Sverige kunde en kyrkoherdes 

prästerliga medhjälpare kallas diakon. 

Snart nog gick man dock över från grekiska till latin 

och de prästerliga medhjälparna fick namnet komminister. 

Med inspiration från Tyskland växte i Svenska 

kyrkan från mitten av 1800-talet fram ett karitativt diakonat, 

ett uppdrag för mänsklig omvårdnad av utsatta. 

Uppdraget som kyrkomusiker har också som framgått 

tidigare i boken en lång historia. Det började med 

försångaren (kantorn), sedan kom medhjälparna i koret 

(alltså kören), kantorn blev en klockare som då orgeln 

fick sin starka ställning i kyrkan blev organist. 

Det långvariga uppdraget som klockare var på 

många sätt märkligt. Från att ha varit musikaliskt 

framgår det i medeltida statuter och efterreformatoriska 

bestämmelser att en rad uppgifter tilldelats honom. 

Han skulle svara för klockringen, sköta kyrkorummets 

inventarier, undervisa barnen och vara prästens 

medhjälpare vid vaccinationer (”Klockarfar han skall 

allting bestyra” som litteraturhistorikern, poeten och 

akademiledamoten Carl Wilhem Böttiger (1807–78) 

skrev 1843). När tjänstetypen formellt avskaffades 

1947 var innehavarna sedan länge borta. Titeln i sig 

har dock stannat kvar, men nu som beteckning ledningstjänst 

på många håll, ofta med administrativ inriktning. 

Tjänsten som församlingspedagog (genom åren med 

titlar som ungdomsledare, ungdomssekreterare, församlingsassistent 

och församlingssekreterare) har vuxit 

fram under 1900-talet. 1960 beslutade Biskopsmötet 

att inrätta en utbildning av församlingsassistenter och 

församlingssekreterare. Året efter startade Riksförbundet 

Kyrkans Unga (RKU) en ungdomssekreterarutbildning 

i Sigtuna. 


tJÄnstEr och arBEtsmarknad 

de kyrkliga tjänsterna 

Ett varierat utbud 

Numera är bilden av församlingstjänsterna i Svenska 

kyrkan mer varierad än någonsin. Det finns nu – utöver 

de ”gamla” tjänsterna och uppdragen som präst, 

diakon, kyrkomusiker, kyrkovaktmästare och kyrkogårdsvaktmästare 

– ytterligare stora yrkesgrupper. Det 

kan vara församlingspedagoger, fritids- och barntimmeledare 

eller förskollärare. Där finns också de kameralt 

inriktade tjänsterna som sammanlagt omfattar ett 

tusental anställda. En del mindre grupper kan ha en 

mycket tydlig specialinriktning, till exempel kommunikatörer, 

HR-specialister, familjerådgivare och tekniskt 

inriktad personal. 

All personal som arbetar på den lokala nivån, med 

undantag för de stiftsanställda kontrakts- och pastorsadjunkterna, 

är anställda lokalt. Kontraktsadjunkterna 

används efter behov av stiftet. Det kan handla 

om specialinriktade tjänster eller som en resurs för att 

stärka kontraktsprostarnas arbete. Pastorsadjunkt är 

en utbildningstjänst första året efter prästexamen, 

Det finns knappt 800 arbetsgivare i den del av Svenska 

kyrkan som regleras av kyrkoordningen. Antalet 

anställda har genom åren ökat kraftigt, från cirka 

15 000 år 1971 till cirka 23 000 i dag. Det helt dominerande 

antalet ökningar ligger inom församlingarna 

och gäller tjänster som de lokala arbetsgivarna själva 

inrättat och tillsatt. 

Strukturutredningen, som slutförde sitt arbete 

2011, konstaterade att central administration och förvaltning 

ökade med cirka 70 procent mellan 1971 och 

2009 och församlingsarbete med knappt 90 procent. 

Tjänsterna som församlingspedagog, förskollärare, 

fritidsledare och diakon, alla lokalt inrättade, ökade 

med cirka 400 procent. Visserligen har arbetstiden bli- 

STATISTIK 

Anställda i församlingar och stift, heltid, deltid och timanställda år 2010 

Källa: svenska kyrkans arbetsgivarorganisation/scB) 

Befattning Kvinnor 

Heltid/Deltid 

vit kortare, vilket tagit bort resurser, men å andra sidan 

ingick folkbokföringen i arbetsuppgifterna 1971. 

Sammanlagt (inklusive anställda på nationell nivå, 

tjänstlediga och korttidsanställda på alla nivåer, omräknade 

till heltid och helår) fanns det 2012 cirka 

23 000 tjänster i Svenska kyrkan, varav cirka 21 500 

i församlingar och samfälligheter, cirka 800 i stift och 

cirka 400 på nationell nivå. 

Lönestatistiken för 2012 beträffande församlingar 

och stift omfattade totalt cirka 22 000 anställda, varav 

cirka 13 000 kvinnor och cirka 9 000 män. Av dem arbetade 

cirka 4 000 med pedagogiska och närliggande 

uppgifter. I lönestatistiken finns i denna grupp också 

barn- och ungdomsledare samt familjerådgivare, kurativa 

eller terapeutiska uppgifter. Drygt 1 100 hade 

diakoniuppgifter, drygt 3 200 prästerliga uppgifter och 

drygt 2 100 kyrkomusikaliska uppgifter. Inom markoch 

fastighetsförvaltning samt andra servicetekniska 

uppgifter arbetade cirka 8 000 anställda. I denna 

grupp ingår också cirka 700 personer med uppgift som 

församlingsvärdinna eller husmor. Gränsdragningen 

mellan allmän fastighetsskötsel och begravningsverksamhet 

är inte lätt att göra, men man kan anta att åtminstone 

cirka 3 500 anställda arbetar inom det senare 

området. Inom det administrativa området, inklusive 

kommunikation, arbetade cirka 2 800 anställda. 

I dessa siffror ingår alltså inte anställda i fristående 

kyrkliga företag, institutioner och organisationer, till 

exempel inom sjukvården på Ersta diakoni och Bräcke 

diakoni som är några av Svenska kyrkans största enskilda 

arbetsgivare. 

All lönestatistik är svårjämförbar eftersom man 

ibland redovisar antal personer och ibland räknar om 

till heltidstjänster. 

Män 

Heltid/Deltid 

Totalt 

Heltid/Deltid 

Biskopar och präster 1 259/113 1 795/126 3 054/239 

diakoner 790/203 122/15 912/218 

Församlings- och främjandeuppgifter i övrigt 3 032/2 025 1 079/326 4 111/2 351 

kyrkogårdspersonal och kyrkokameral personal 2 798/1 425 4 421/484 7 219/1 909 

totalt, hel- och deltidsanställda 7 879/3 766 7 417/951 15 296/4 717 

timavlönade 1 068 550 1 618 

Totalt antal anställda och timavlönade 12 713 8 918 21 631 


Tillsättning och vissa villkor 

Personal anställs i Svenska kyrkan på följande sätt och 

av följande organ: 

• Den som är anställd av en församling eller som 

tjänstgör i bara en församling i en samfällighet tillsätts 

av denna församlings kyrkoråd, om inte kyrkorådet 

medgett att exempelvis samfälligheten får göra 

det. 

• Den som tjänstgör i flera eller alla församlingarna i 

en pastoratssamfällighet anställs av kyrkonämnden 

i samfälligheten. 

• Den som tjänstgör i flera eller alla församlingarna i 

ett pastorat i en flerpastoratssamfällighet anställs av 

pastoratsnämnden i detta pastorat, om inte pastoratsnämnden 

medgett något annat. 

• En samfällighets gemensamma personal, som arbetar 

med de uppgifter som samfälligheten har ett direkt 

ansvar för, anställs av kyrkonämnden i samfälligheten. 

• Domprost tillsätts av en tillsättningsnämnd med ledamöter 

utsedda av stiftsstyrelsen och domkyrkoförsamlingen 

(eller den som i anställningsärenden 

företräder denna församling). 

• Den som är anställd av stiftet ska anställas av stiftsstyrelsen. 

Det gäller också kontraktsadjunkter och 

pastorsadjunkter. 

• Den som anställs på nationell nivå anställs av kyrkostyrelsen. 

Innan någon anställs på en befattning som kyrkoherde, 

komminister, stiftsadjunkt, kontraktsadjunkt eller diakon 

ska domkapitlet ha prövat vilka sökande som är 

behöriga. 

För att vara behörig till uppdraget som präst eller 

diakon ska man ha vigts till präst eller diakon i Svenska 

kyrkan eller förklarats behörig av domkapitlet. Också 

andra behörighetsvillkor finns. 

Domkapitlet ska också yttra sig om de sökande med 

hänsyn till de särskilda krav som är förknippade med 

den aktuella anställningen. 

Präster och diakoner är genom sina vigningslöften 

underställda biskop och domkapitel. Alla de tre uppdragen 

inom vigningstjänsten – biskop, präst och diakon 

– är kyrkorättsligt reglerade. 

För samtliga gäller att man för att vigas utöver att 

tillhöra Svenska kyrkan ska vara döpt och konfirmerad 

och ha förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra 

tillsammans med andra som vigts till uppdrag i 

kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. 

För att bli domprost eller kyrkoherde ska man ha varit 

anställd som präst i minst 3 år. Det redan beslutade 


kravet på genomgången kyrkoherdeutbildning träder i 

kraft 2013. 

Obehörighet och uppsägning 

Den som är biskop, präst eller diakon (och alltså innehar 

Svenska kyrkans vigningstjänst), och som har övergett 

Svenska kyrkans lära, utträtt ur Svenska kyrkan 

eller själv begärt det ska förklaras obehörig. 

Det kan också ske om vigningslöftena eller tystnadsplikten 

brutits, genom brottslig verksamhet och om 

någon saknar förmågan att på ett omdömesgillt sätt 

fullgöra de uppgifter som uppdraget kräver. Det senare 

kan gälla svår sjukdom som påverkar förmågan att 

fullgöra arbetsuppgifterna. Om en obehörighetsförklaring 

anses för allvarlig finns ett alternativ i form av 

en prövotid på tre år (under vilka den anställde behåller 

vigningstjänsten) och skriftlig erinran, en slags varning. 

Domkapitlet ska pröva de fall där en arbetsgivare 

vill säga upp en präst eller diakon genom en så kallad 

befogenhetsprövning. Det är bara biskop och domkapitel 

som kan utöva tillsyn vad gäller lära, utövande 

av vigningstjänsten och efterlevnad av vigningslöftena. 

Arbetsgivaren har inte rätt att säga upp en präst eller 

diakon av sådana skäl, utan endast av skäl som ryms 

inom den allmänna arbetsrätten. Ibland kan givetvis 

båda förhållandena finnas. 

Utbildningar 

Befattningar och utbildningar 

Merparten anställda i Svenska kyrkan får i stort sett 

helt sin utbildning i det allmänna utbildningssystemet. 

Det gäller till exempel dem som arbetar med ekonomi, 

personaladministration och annat administrativt 

inriktat arbete, information, fastighetsskötsel och begravningsverksamhet. 

Anknytningen till Svenska kyrkan måste i dessa fall 

skötas genom Svenska kyrkans egen personalutbildning 

och personalutveckling. Det finns ett utbud av 

sådana utbildningar också hos närstående organisationer. 

Det gäller till exempel Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, 

liksom organisationerna inom körsång 

och kyrkomusik, Fjellstedtska skolan och Sensus 

studieförbund. Inom begravningsverksamheten erbjuder 

både Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation och 

Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) 

ett brett urval utbildningar. 

För andra befattningar, främst de som ofta kallas 

församlingsvårdande (något oegentligt, eftersom 

många andra befattningar också innehåller åtskillig 



församlingsvård), finns särskilda kyrkliga utbildningar 

och, vilket gäller i de flesta fall, kombinationer av allmän 

och kyrklig utbildning. 

En grundläggande princip är att diakoner, församlingspedagoger, 

kyrkomusiker och präster ska ha en 

högskoleutbildning, en fackutbildning och en påbyggnadsutbildning 

i form av ett pastoralteologiskt slutår, 

alternativt en pastoralteologisk sluttermin. Påbyggnadsutbildningen 

är inriktad på de specifika behov 

som Svenska kyrkan har. För alla utbildningarna gemensamma 

utbildningsmoment ska dels skapa förståelse 

för andra utbildningar och uppdrag än den egna, 

dels lägga en grund för framtida samverkan över yrkesgränserna. 

NOTERAT 

måste man vara 

medlem? 

För att vara behörig för en tillsvidareanställning ska 

man tillhöra svenska kyrkan eller en kyrka eller ett 

samfund som svenska kyrkan överenskommit om 

särskild ekumenisk samverkan med. 

det finns möjlighet att göra andra undantag, men 

då ska det finnas särskilda skäl. 

Ett generellt undantag är anställda i begravningsverksamheten, 

vilket beror på att begravningsverksamheten 

är en allmän samhällsuppgift. den är – i 

vart fall som staten som lagstiftare ser det – inte på 

samma sätt som övrig kyrklig verksamhet en del av 

trossamfundet svenska kyrkans arbete. 

Svenska kyrkan kommer själv att ta ansvar för de 

kyrkliga delarna av utbildningarna. Den ska ske inom 

en samlad utbildningsorganisation i form av ett eget utbildningsinstitut 

i Uppsala som kommer att starta hösten 

2014. Till att börja med kommer institutet också att 

bedriva verksamhet i Lund. Den nya diakon-, församlingspedagog-, 

kyrkomusiker- och prästutbildningen 

kommer att starta under hösten 2014 och kunna utbilda 

150–240 heltidsstuderande per år. 

För att bli antagen till påbyggnadsutbildningen 

kommer det att ställas krav på minst en kandidatexamen, 

utom för kantorerna som ska ha en musikalisk utbildning 

och prästerna som ska ha en magisterexamen. 

De nya utbildningskraven gäller från 1 augusti 2013. 

I Lund genomförs nu på försök en pastoralteologisk 

utbildning för kyrkomusiker. 

Hittills har man inlett sin yrkesutbildning med 

Svenska kyrkans grundkurs, före fackutbildningen, 

som ger kunskap om Svenska kyrkans tro och liv. Den 

ges bland annat vid kyrkliga folkhögskolor. Grundkursen 

kommer att finnas kvar, men inte som obligatoriskt 

inslag i diakon-, församlingspedagog-, kyrkomusiker- 

och prästutbildningarna. 

2011 utexaminerades 55 diakoner, 50 kantorer, 

2 organister, 9 församlingspedagoger och 100 präster. 

tjänstebostäder 

Det är möjligt för församlingarna att avveckla en tjänstebostad, 

men det är också möjligt att behålla en tjänstebostadsplikt. 

I det senare fallet måste det framgå då 

tjänsten annonseras ut. Med tanke på många tjänstebostäders, 

inte minst prästgårdars, i dag överdrivet 

stora bostadsytor finns en generell regel som godtagits 

av Skatteverket och som innebär att prästen betalar en 

hyra som motsvarar en bostad på 100 kvadratmeter 

NOTERAT 

Jämställdheten i svenska 


i många avseenden ser jämställdheten i svenska 

kyrkan ut som på arbetsmarknaden i övrigt. män har 

i långt högre grad än kvinnor heltidsanställning – en 

tiondel av männen har deltidsarbete mot hälften av 

kvinnorna. inom områden som pedagogik och assisterande 

administrativa uppgifter finns en mycket stor 

kvinnlig övervikt. 

chef i församlingen är kyrkoherden. antalet kyrkoherdetjänster 

i svenska kyrkan är 2013 cirka 880, 

varav cirka tre fjärdedelar innehas av män. det kan 

jämföras med att nästan hälften av den aktiva prästkåren 

består av kvinnor och att det finns ungefär lika 

många manliga och kvinnliga komministrar. man kan 

dock notera att fler kvinnor än män genomgått den 

från 2013 obligatoriska kyrkoherdeutbildningen för 

den som vill söka kyrkoherdetjänst. 

den sneda chefsfördelningen, men inte bara den, 

ledde till att män 2011 tjänade i genomsnitt cirka 

1 900 kronor mer än kvinnor i svenska kyrkan. På 

likvärdiga tjänster rådde en likställd lön bara bland 

assistenter. i övrigt skiljde inom olika yrkesgrupper 

200–700 kronor i månadslön, störst bland kyrkogårdspersonal. 

Bland kyrkoherdarna tjänade män 

400 kronor mer än kvinnor. Bland kanslichefer var 

skillnaden 3 700 till männens förmån. 





foto: roine magnusson/johnér

kapitEl 10 

Ekonomi och egendom 


För att socknen skulle få en präst ålades bönderna att 

bygga kyrka och prästgård och att till dessa avdela jord 

för byggnadernas och prästens underhåll. Först därefter 

invigdes kyrkan av biskopen som också tilldelade 

församlingen en präst. På det sättet byggdes en ekonomisk 

stabilitet upp i kyrkan. Ekonomin stärktes sedan 

successivt genom donationer, arv och markköp. Kyrkan 

hade vid slutet av medeltiden en lika stark ekonomisk 

ställning som adeln. Kyrkan och adeln ägde båda 

ungefär vardera en femtedel av alla gårdar. Liksom 

adeln var kyrkan befriad från skatt. 

Med Gustav Vasa och Västerås recess blev det en 

räfst utan like. Från församlingarna drogs 6 300 kyrko- 

och prästhemman in till kronan. Uppsala domkyrka 

drabbades hårt; hus, bruk, skog och jord fördes 

tillbaka till främst adeln och kungen själv. Hälften av 

Gustav Vasas stora förmögenhet kom från Uppsala 

domkyrka. Bara prästboställena, som tryggade prästernas 

löner, undantogs. Till allt detta kom den egendom 

som gick till adeln. Att Lunds domkyrka genom 

att ännu inte vara svensk haft stora fördelar av detta 

kan man fortfarande se. 

Sockenborna betalade, i vart fall från 1100-talet, så 

kallat tionde, alltså en tiondel av sin inkomst. Tionde 

kunde också betalas in natura. Det fördelades mellan 

kyrkobyggnaden, prästen, biskopen och de fattiga i 

socknen. 

Tiondet var i funktion långt in på 1800-talet, de sista 

resterna ända till 1910. Det skapade stora skillnader 

mellan den lön olika präster faktiskt fick. Det fanns 

”feta” pastorat med mycket goda inkomster och det 

fanns ”magra” pastorat med en låg ersättning. Prästens 

lön var delvis relaterad till hur välbärgade sockenborna 

var, men påverkades också av hur stor församlingens 

eller stiftets förmögenhet var. I de magra pastoraten 

fick församlingarna ibland fylla på ur kyrkokassan för 

att prästen skulle ha mat för dagen. 

Ojämlikheten gällde inte bara prästerna utan också 

biskoparna. I mitten av 1800-talet hade biskopen i 

Lund dubbelt så hög lön som ärkebiskopen. 

De skogs- och jordbrukstillgångar som avdelades 

för prästens försörjning, prästboställen, sköttes av 

prästen själv. På 1860-talet begränsades prästens jordbruksmark 

till ett bostadsboställe. Resten arrenderades 

ut och gav på det sättet intäkter. Efter hand började 

staten, delvis på grund av förfallet i många kyrkliga 

skogar, lägga fast allt tydligare regler för användningen 

av skogen och hushållningen med den. 

1910 infördes kontantlön. Den fasta lönen sattes då 

till 4 000 kronor per år för en kyrkoherde och 2 500 

kronor per år för en komminister. Då tiondet avskaffades 

fick Svenska kyrkan som kompensation ett särskilt 

statsbidrag. 

NOTERAT 

statsbidrag till 

svenska kyrkan? 

Efter att tiondena dragits in 1910 betalade staten en 

kompensation till svenska kyrkan för denna förlust. 

1985 tillkom ett nytt statsbidrag, denna gång som 

kompensation för den avskaffade skyldigheten för 

juridiska personer att betala kyrkoskatt. 

därefter har alla statsbidrag avvecklats. Från 

och med budgetåret 1991/92 utgår inga statsbidrag 

utöver dem som gäller i samhället i stort, till exempel 

sidabidrag till den internationella verksamheten. 

Ett statsbidrag ”in natura” finns dock, nämligen 

den kostnadsfria uppbörden av kyrkoavgiften. den 

förmånen är svenska kyrkan ensam om. övriga samfund 

får spendera en del av sina statsbidrag på att få 

denna service. 

den kyrkoantikvariska ersättningen är, som 

namnet säger, inte ett statsbidrag utan en ersättning 

från det allmänna för de överkostnader som den 

lagstadgade antikvariska vården leder till och som är 

en angelägenhet för samhället i stort. 

Samtidigt bildades prästgårdar, som nu bara bestod 

av bostadshus och trädgård. Resten av bostadsbostället 

blev ett löneboställe som arrenderades ut. Den statliga 

skogsförvaltningen tog över ansvaret för kyrkans 

skogs- och hagmark, så när som på prästernas rätt att 

hämta ved och pastoratens rätt att ta ut virke för kyrkans 

och prästgårdens behov. 


Ekonomi och EgEndom 

1932 fick pastoraten överta förvaltningen av jord- 

och skogsbruket efter en het politisk strid. Stiftsnämnder, 

egendomsnämndernas föregångare, inrättades för 

att ha kontroll över förvaltningen av jorden och skogen. 

Det utredningsförslag som hade startat diskussionen 

hade sett ut på ett helt annat sätt. Det innebar ett 

förstatligande av den kyrkliga skogen, vilket alltså undveks 

till glädje också för dagens, från staten fria, kyrka. 

1952 började prästerna betala hyra till pastoraten. 

Samtidigt övertog pastoraten ansvaret för prästgårdarnas 

skötsel. 

1972 förlades ansvaret för förvaltningen av större 

delen av skogsmarken, senare också jordbruksmarken, 

till stiften och deras stiftsnämnder, senare egendomsnämnderna. 

Den samlade förvaltningen har lett till 

kraftigt ökade inkomster. 

Så tidigt som 1862 fanns det en möjlighet att flytta 

över avlöningsmedel från ett pastorat till ett annat. 

Den möjligheten kan ses som ett första uttryck för solidaritet 

mellan församlingarna. Möjligheten stärktes 

1910 då kyrkofonden kom till. Dit fördes avkastningen 

av skogsförvaltningen och kyrkofonden kunde med 

hjälp av dessa intäkter ge bidrag till ekonomiskt svaga 

pastorat. 

Från 1933 blev den allmänna kyrkoavgiften kyrkofondens 

viktigaste inkomst. Särskild kyrkoavgift togs 

ut av pastoraten i förhållande till deras prästlönetillgångar. 

De motsvarade dagens utjämningsavgift. 

Kyrkofonden finns inte längre kvar. Dess tillgångar 

fördes i samband med millennieskiftets stat-kyrka- 

STATISTIK 

Kyrkor/skyddade kyrkor fördelade på stift och medlemmar 

Källa: svenska kyrkans redovisning för 2011 angående det kyrkliga kulturarvet 

reform över till Svenska kyrkan. Den nationella nivån 

har också övertagit kyrkofondsstyrelsens ansvar 

för bland annat utjämningssystemet och för den 

del av Svenska kyrkans gemensamma kostnader som 

kyrkofonden svarade för. Då relationerna mellan stat 

och kyrka förändrades vid millennieskiftet genomfördes 

ett grundläggande ekonomiskt arbete för att säkra 

uppbörden via staten, personalens pensioner, kyrkans 

ägande av tillgångar, kyrkliga kulturminnen, avkastningen 

från prästlönetillgångarna och ansvaret för begravningsverksamheten. 

Det fordrade att en delvis helt 

ny ekonomisk och administrativ förvaltning byggdes 

upp. 

Byggnader och kyrko gårdar i 

svenska kyrkans ägo 

Kyrkobyggnader och inventarier 

I april 2012 ägde Svenska kyrkan 3 385 kyrkobyggnader. 

Det motsvarar knappt 2 000 medlemmar per 

kyrkobyggnad. Antalet kulturminnesskyddade kyrkobyggnader 

var 2 955. Störst antal, 514 kyrkobyggnader, 

hade Lunds stift. Därefter följde Skara och Göteborgs 

stift med 409 respektive 367. 

De siffror som nu getts är de kyrkor som finns i kyrkobyggnadsregistret. 

Om man därutöver också skulle 

räkna kyrkolokaler i en byggnad som vi normalt inte 

betraktar som en kyrka så hamnar vi i stället kring 

3 700, en siffra som emellertid är betydligt mer osäker. 

Stift Antal kyrkor Skyddade enligt Antal medlemmar Antal medlemmar 

i stiftet kulturminneslagen 

i stiftet 

per kyrka 

Uppsala 295 258 536 290 1 818 

Linköping 257 232 402 649 1 567 

skara 409 376 404 196 988 

strängnäs 198 172 406 872 2 055 

västerås 175 161 433 424 2 477 

växjö 330 289 466 459 1 414 

Lund 514 479 956 124 1 860 

göteborg 367 314 884 488 2 410 

karlstad 171 154 288 073 1 685 

härnösand 217 182 296 835 1 368 

Luleå 200 130 406 771 2 034 

visby 99 97 43 727 442 

stockholm 153 111 1 067 623 6 978 

TOTALT 3 385 2 955 6 593 993 1 948 


Alla kyrkobyggnader likställdes vid millennieskiftets 

stat-kyrkareform. Tidigare betraktades äldre kyrkor 

som självständiga och från församlingen skilda stiftelser 

(kyrkostiftelser). Från och med 2000 ägs kyrkorna, 

kyrkotomten och kyrkogården, liksom de fastigheter 

och fastighetsfonder som är knutna till dem, av församlingen. 

Detsamma gäller de kyrkliga inventarierna 

och prästgårdarna. Lunds domkyrka förvaltas dock av 

ett särskilt domkyrkoråd. 

Kyrkobyggnaderna ska enligt kyrkoordningen hållas 

tillgängliga för allmänheten. Det är också ett viktigt 

villkor för att Svenska kyrkan ska få del av den kyrkoantikvariska 

ersättningen. 2011 var andelen kyrkobyggnader 

som var öppna mer än 200 dagar per år 33 

procent. Andelen som var öppna mindre än 5 timmar 

per dag eller inte öppna alls var 18 procent. 

Kyrkorna kan tas i anspråk på följande sätt: 

• Ärkebiskop och stiftets biskop får använda alla kyrkor 

i stiftet för gudstjänster och biskopliga ämbetshandlingar. 

• Prästerna i en församling får använda församlingens 

kyrkor för gudstjänster och kyrkliga handlingar som 

gäller en församlingsmedlem. 

• I övrigt får kyrkan bara upplåtas om det kan ske 

med pietet och aktsamhet, kyrkorummets helgd inte 

kränks och församlingens gudstjänstliv eller verksamhet 

inte hindras. 

Kyrkorådet beslutar om upplåtelse av kyrka, men kyrkorådet 

kan också delegera till kyrkoherden, eller kyrkoherden 

tillsammans med andra ledamöter, att fatta 

dessa beslut. Att delegera beslutsrätten till kyrkoherden 

är en mycket vanlig åtgärd. Besluten om upplåtelse 

av kyrka kan överklagas till domkapitlet. 

I varje stift ska det finnas en domkyrka som utöver 

att vara församlingskyrka också är biskopens kyrka 

och den normala platsen för stiftets högtider och vigningsgudstjänster. 

Det gör att biskopen eller den stiftsföreträdare 

som biskopen utser har rätt att delta då en 

domkyrkoförsamling ska besluta i ärenden om domkyrkans 

förvaltning. 

En kyrkobyggnad kan tas ur bruk. Om samfälligheten 

vill göra det men församlingen motsätter sig detta 

beslut fordras det särskilda skäl för att det ska kunna 

ske. Ett beslut att ta en kyrka ur bruk ska prövas också 

av stiftsstyrelsen, som då är skyldig att höra domkapitlet 

och länsstyrelsen. Stiftsstyrelsen kan bara ändra det 

beslut som fattats om det finns synnerliga, det vill säga 

mycket starka, skäl. Som framgått av kapitel 3 har ett 

60-tal beslut om att ta en kyrka ur bruk fattats sedan 

den 1 januari 2011. Det har även i ett 20-tal fall gällt 

kyrkor med tillståndsplikt. 


Kyrkogårdar 

I hela Sverige utom Stockholms och Tranås kommuner 

är församlingar och samfälligheter i Svenska kyrkan 

ansvariga för den begravningsverksamhet som regleras 

i begravningslagen. Alla offentliga huvudmän för begravningsverksamhet 

utom två är alltså kyrkliga. 

I landet som helhet finns i dag cirka 3 200 begravningsplatser 

och kyrkogårdar eller begravningsplatser 

(ibland kallade griftegårdar). Antalet huvudmän för 

begravningsverksamheten är 2013 753. 

Det finns också ett antal enskilda gravplatser. Några 

kända sådana är den nuvarande kungafamiljens på 

1920-talet anlagda gravplats vid Brunnsviken i Hagaparken 

och familjen Wallenbergs gravplats vid Malmvik 

på Lovön. 

Andra begravningsplatser kan ha en särskild anknytning 

till en verksamhet, som garnisonskyrkogårdar 

(och Galärvarvskyrkogården på Djurgården i 

Stockholm), sjukhuskyrkogårdar och kolerakyrkogårdar. 

NOTERAT 

svenska kyrkans ekonomi 

2011 

Källa: Faktablad om svenska kyrkans ekonomi 

intäkter, kostnader och 2011 års resultat summerat 

för församlingar, samfälligheter och stift samt den 

nationella nivån (miljarder kronor): 

Intäkter 

kyrkoavgift 12,4 

Begravningsavgift 3,6 

Utdelning från prästlönetillgångar 0,2 

Bidrag och gåvor, inklusive kyrkoantikvarisk 1,2 

ersättning från staten 

övriga verksamhetsintäkter 1,5 

resultat finansförvaltning –0,2 

SUMMA INTÄKTER 19,4 

Kostnader 

Lämnade bidrag –0,4 

övriga externa kostnader –6,8 

Personalkostnader –10,9 

av- och nedskrivningar –1,0 

SUMMA KOSTNADER –19,1 

övrigt 0,0 

Finansiella poster 0,3 

ÅRETS RESULTAT 0,6 



Ekonomi och egendom i dag 

Intäkter och kostnader 

Församlingarnas verksamhet finansieras till största delen 

av kyrkoavgiften. Av den samlade kyrkoavgiften 

går ungefär nio tiondelar till den lokala församlingen 

(ibland via samfälligheter) och en tiondel till stiften och 

den nationella nivån. 

Den största ekonomiska volymen i Svenska kyrkan 

finns alltså på det lokala planet, i församlingar och 

samfälligheter. Den lokala nivåns intäkter 2011 var 

17,7 miljarder, varav kyrkoavgiften stod för 11,9 miljarder 

kronor och begravningsavgiften 3,6 miljarder 

kronor. 37 

Fördelningen av församlingarnas kostnader såg ut 

på följande sätt: 43 % församlingsverksamhet, 21 % 

begravningsverksamhet, 21 % fastighetsförvaltning, 

13 % gemensam administration och 2 % serviceverksamhet 

(främst gravskötseluppdrag). 

För stiften var intäkterna under 2011 cirka 0,9 miljarder. 

Drygt 80 procent av intäkterna kommer från 

kyrkoavgiften och från utjämningssystemet. 

För den nationella nivån är inte bilden lika tydlig eftersom 

både den kyrkoantikvariska ersättningen, som 

i princip bara fördelas vidare, och intäkter inom det 

kyrkliga utjämningssystemet, som också innebär att 

stora summor passerar den nationella nivån för fördelning, 

återgår till församlingarna. 

I mycket grovt avrundade siffror omfattade intäkterna 

2011 cirka 2,5 miljarder kronor. Därav kom 

cirka 0,4 miljarder från staten som kyrkoantikvarisk 

ersättning och cirka 1,6 miljarder från utjämningssystemet. 

0,5 miljarder bestod av bidrag av skilda slag, 

alltifrån enskilda gåvor till Sidaanslag. 

Också kostnaderna omfattade 2011 cirka 2,5 miljarder 

kronor, varav cirka 0,4 miljarder avsåg kyrkoantikvarisk 

ersättning och cirka 0, 9miljarder utjämningssystemet. 

De övriga kostnaderna avsåg i fallande 

storlek stöd till stift, församlingar och verksamhet i 

Sverige cirka 0,6 miljarder, internationell mission och 

diakoni cirka 0,4 miljarder samt arbetet bland svenskar 

i utlandet 0,1 miljarder. 

Svenska kyrkans tillgångar 

Svenska kyrkan är genom prästlönetillgångarna Sveriges 

största jordbruksförvaltare och den femte största 

skogsförvaltaren. Skogsmarken omfattar 486 000 hektar 

och har ett marknadsvärde som är beräknat till cirka 

23,5 miljarder kronor. Jordbruksmarken, som omfattar 

47 000 hektar, har ett marknadsvärde beräknat 

till cirka 6,9 miljarder kronor. Därtill kommer fonder 

37 För 2012 är kyrkoavgiften beräknad till 12,1 miljarder kronor. 

med 2,5 miljarder kronor. Avkastningen skiftar mellan 

olika år. 2011 var den 476 miljoner kronor. Av detta 

fick församlingarna 239 miljoner och stiften 237 miljoner 

kronor. 

Prästlönetillgångarna består av fast egendom och 

tomträtter (prästlönefastigheter) och andra tillgångar 

(prästlönefonder). Stiften förvaltar prästlönetillgångarna 

och församlingarna får del av avkastningen i förhållande 

till de tillgångar man bidragit med. 

Stiftet får inte sälja en prästlönefastighet utan att 

församlingen där fastigheten ligger har fått yttra sig. 

Församlingarnas del av nettovinsten av förvaltningen 

ska fördelas mellan församlingarna i förhållande till 

deras andelar. Enligt lagen om Svenska kyrkan ska 

prästlönetillgångarna bidra till de ekonomiska förutsättningarna 

för Svenska kyrkans förkunnelse. 

De sammantagna finansiella tillgångarna i Svenska 

kyrkan var 2011 10,5 miljarder kronor. Det handlar 

om medel på bank, värdepapper och obligationer samt 

aktier. Församlingarna och den nationella nivån har 

ungefär lika mycket placerat i värdepapper vardera, 

drygt fem miljarder kronor. Av sitt kapital har den nationella 

nivån placerat 50 procent i aktier, 45 procent i 

räntebärande placeringar och 5 procent i andra slag av 

tillgångar. Kyrkliga stiftelser har tillgångar i storleksordningen 

1,9 miljarder kronor. 

NOTERAT 

kyrkoavgiften 2012 

den genomsnittliga kyrkoavgiften för församlingarna 

2012 var 1 krona per skattekrona, det vill säga 1 procent 

av den kommunalt beskattningsbara inkomsten. 

kyrkoavgiften har sedan 2000 stigit med 5 öre. 

till detta kommer för medlemmarna i svenska kyrkan, 

liksom för alla skattebetalare, 0,25 procent i begravningsavgift. 

avrundat är den totala kyrko avgiften 

inklusive begravningsavgiften 1,24 procent. 

Lägst kyrkoavgift i landet – exklusive begravningsavgiften 

– har s:t görans församling i stockholm där 

kyrkoavgiften är 0,62 procent och högst dalhems 

församling på gotland med 1,79 procent, alltså ungefär 

tre gånger så hög. 

De samlade tillgångarna i Svenska kyrkan som helhet 

beräknades 2011 vara i storleksordningen drygt 

30 miljarder, en uppgift som inte säger något. Det är 

det resultat man får genom att dra skulder och destinerade 

medel (gåvor och donationer som är bundna till 

ett visst ändamål) från tillgångar. Eftersom tillgångarna 

bara till en begränsad del kan realiseras och några 


verkliga marknadsvärden därigenom inte finns kan 

inga slutsatser kopplas till denna summa, mer än att 

den innebär en kraftig övervärdering. 

Kyrkoavgiften 

Den som tillhör Svenska kyrkan är skyldig att betala 

kyrkoavgift. Det är, som det heter i inledningen till kyrkoordningens 

kapitel om ekonomi och egendom, ett 

gemensamt ansvar för alla som tillhör Svenska kyrkan 

att efter sin förmåga bidra till de ekonomiska förutsättningarna 

för kyrkans verksamhet. 

I stat-kyrkabeslutet inför millennieskiftet ingick att 

staten är skyldig att utan kostnad svara för uppbörden 

av kyrkoavgiften. För att detta ska kunna ske ska avgiften 

vara proportionell och anges i procent av den kommunalt 

beskattningsbara inkomsten. Den som tillhör 

Svenska kyrkan den 1 november ska betala kyrkoavgift 

följande år. 

FÖRDJUPNING 

det kyrkliga utjämningssystemet 

Församlingarna ska betala en allmän utjämningsavgift. 

den beslutas av kyrkomötet och är sju öre per 100 

kronor (alltså 0,07 procent) av avgiftsunderlaget, som är 

församlingsmedlemmarnas samlade kommunalt beskattningsbara 

inkomst. den särskilda utjämningsavgiften är 

50 procent av nettovinsten från förvaltningen av prästlönetillgångarna. 

Både inkomster och kostnader i svenska kyrkans församlingar 

utjämnas. 

inkomstutjämningen bygger på att man varje år 

räknar ut medelavgiftsunderlaget för församlingarna. de 

församlingar som har ett högre avgiftsunderlag betalar 

utjämningsavgift. de församlingar som har ett lägre 

avgiftsunderlag får utjämningsbidrag. Både avgift och 

bidrag består av 50 procent av skillnaden mellan medelavgiftsunderlaget 

och församlingens avgiftsunderlag. 

kostnadsutjämningen bygger på förhållandet mellan 

den enskilda församlingens kostnader och de genomsnittliga 

kostnaderna för församlingarna. En del av kostnadsutjämningen 

relateras till antalet medlemmar per 

kyrkobyggnad. då räknar man ut medelvärdet i svenska 

kyrkan. de församlingar som har fler medlemmar per 

kyrka än medelantalet ska betala kyrkounderhållsavgift. 

de församlingar som har färre medlemmar per kyrka 

än medelantalet ska få kyrkounderhållsbidrag. det finns 

också kostnadsutjämning relaterad till andelen medlemmar 

bland invånarna i församlingen. om andelen medlemmar 

i en församling överstiger genomsnittet i riket 

ska församlingen betala en kyrkotillhörighetsavgift. om 


Denna ordning förutsätter givetvis att församlingarna 

känner till vilka personer som tillhör Svenska 

kyrkan och bor inom församlingens område. Detta underlättas 

av att församlingen i dag är en enhet i folkbokföringen. 

Ändras detta, vilket har föreslagits av regeringen, 

ford ras en ny ordning. 

Krav på förvaltningen 

Kyrkoordningen har uttalade krav på dem som ansvarar 

för ekonomi och egendom i Svenska kyrkan: 

• En god ekonomisk hushållning som tryggar god avkastning 

och betryggande säkerhet. Det innebär att 

ekonomin ska hanteras med bästa kunskap och erfarenhet 

till fromma för Svenska kyrkans möjligheter 

att utföra sitt uppdrag. Av samma skäl ska upphandlingar 

genomföras affärsmässigt. 

• Förvaltningen ska ske på ett etiskt försvarbart sätt 

i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar. 

Det betyder att man ska undvika till exempel aktie- 

andelen medlemmar är lägre än för riket som helhet får 

församlingen kyrkotillhörighetsbidrag. 

Både inkomstutjämning och kostnadsutjämning är 

oberoende av den kyrkoavgift som församlingarna 

beslutat. kyrkostyrelsen bestämmer nämligen varje år en 

kyrkoavgift som gäller alla församlingar då bidragen räknas 

fram. hittills har den avgiftssatsen alltid varit samma 

som den genomsnittliga kyrkoavgiften i svenska kyrkan. 

För kyrkorna i visby stift sker kostnadsutjämningen 

genom ett särskilt beslut av kyrkostyrelsen på grund av 

att det finns en partiell samfällighet för gotlands kyrkor, 

med alla församlingar i visby stift som medlemmar. 

tidigare fanns en utjämning som baserades på begravningskostnaderna. 

den har ersatts genom en kostnadsutjämningskonstant 

som i princip ska ge motsvarande 

avgifter och bidrag. 

det finns en möjlighet till extra utjämningsbidrag om 

den utjämning som nu beskrivits inte ger en tillfredsställande 

utjämning. om detta ansöker man hos kyrkostyrelsen. 

stiften kan inom utjämningssystemet få stiftsbidrag. 

dessa bidrag kan användas fritt av stiftet och fungerar 

som en del av den inomkyrkliga utjämningen. de tidigare 

i kyrkoordningen reglerade strukturbidragen, glesbygdsbidragen 

och kyrkobyggnadsbidragen har avvecklats. 

stiftet får fortfarande samma ekonomiska tillskott som 

tidigare, men beslutar fritt om fördelningen av dessa 

medel. Fortfarande kan stiften använda någon av de nyss 

nämnda benämningarna om man vill klargöra förutsättningarna 

för ansökningar från församlingarna. 



placeringar som strider mot dessa värderingar, men 

också att man ska utföra sitt eget arbete i enlighet 

med dem. I etiken ingår hänsyn till såväl miljö som 

långsiktig hållbarhet. Från och med 2011 är ett 

”grönt bokslut” integrerat i bokslutet för Svenska 

kyrkan på nationell nivå. Kyrkostyrelsens kapitalförvaltningsråd 

har gett ut en vägledning i finansiella 

placeringar som kan användas också i stift och församlingar. 

• Budget- och revisionskrav har en likartad inriktning 

på samtliga nivåer. Budgeten ska innehålla en treårig 

plan för ekonomin och en verksamhetsplan för budgetåret, 

där budgetåret ska vara det första året. Den 

treåriga planen »rullar» framåt ett år i taget. 

Varje ekonomisk enhet i Svenska kyrkan, på alla nivåer, 

ska fastställa en nivå för det egna kapitalet som är 

stort nog för att ge en långsiktig trygghet. Denna nivå 

kallas målkapital eller målsatt kapital. Det fastställs av 

kyrko fullmäktige, stiftsfullmäktige respektive kyrkomötet, 

vart och ett inom sitt ansvarsområde. 

Det egna kapitalet får inte bli lägre än målkapitalet. 

Skulle det ändå ske är det i församlingen kyrkofullmäktige 

som har ansvaret för att årligen fastställa en 

åtgärdsplan för att återställa det målsatta kapitalet. I 

stiftet vilar samma ansvar på stiftsfullmäktige och nationellt 

på kyrkomötet. 

Svenska kyrkans redovisningskommitté (KRED) 

tolkar, utvecklar och informerar om vad som är god 

redovisningssed inom Svenska kyrkan. I det arbetet 

har man kontakt med andra organ som är verksamma 

inom redovisningsområdet. 

Svenska kyrkans ekonomi i framtiden 

Svenska kyrkan går mot en ekonomisk framtid där stora 

krav ställs på effektivisering av verksamheten, i form 

FÖRDJUPNING 

övertaliga kyrkor 

Från att ha varit bygdens enda stora samlingslokal med 

många funktioner i det lokala samhället har kyrkans 

funktion allt mer inriktats på församlingens egna behov 

och möjligen den blandning av kyrklig och allmänmusikalisk 

funktion som musikkonserterna utgör. samtidigt 

ligger många kyrkor i dag på en helt annan plats än vad 

de skulle ha gjort om man byggt dem i dag. tillsammans 

har dessa och andra förhållanden lett till en lång diskussion 

om övertaliga kyrkor. 

På många håll i Europa, inte minst i England, har 

samma utveckling lett till att ett stort antal kyrkor både i 

av såväl en effektivare organisation som en starkare 

prioritering och sparsamhet inom denna organisation. 

Eftersom såväl kyrkoavgift som begravningsavgift tas 

ut som en andel av den kommunalt beskattningsbara 

inkomsten påverkas storleken inte bara av att antalet 

kyrkotillhöriga förändras utan också av de ekonomiska 

konjunkturerna. Ökad arbetslöshet leder till minskade 

inkomster och lägre intäkter från kyrko- och begravningsavgifterna. 

För resten av 2010-talet gör man inom kyrkokansliet 

i Uppsala följande bedömning per år: 

• Ökade medelinkomster +3,5 procent. 

• Automatiska kostnadsökningar –3,7 procent. 

• Medlemsminskning (–1,1 procent per år = –1,5 procent 

i intäkter) –1,5 procent. 

Mot den här bakgrunden kan effektiviseringstrycket 

uppskattas till cirka 2 procent per år. 

På längre sikt, efter 2020, kan man notera att den 

stora 40-talistgenerationen successivt minskar samtidigt 

som de små årgångarna efter 1996 kommer ut på 

arbetsmarknaden. Det leder till ett ytterligare tryck på 

effektvisering. Då detta sägs bör man emellertid konstatera 

att man i vissa församlingar redan nu känner av 

de påfrestningar som generellt kommer efter 2020. 

Den här utvecklingen kan leda till förändringar som 

ställer krav på både teologisk och ekonomisk reflexion. 

Man kan till exempel ställa sig frågan hur ett pastorat 

eller en församling påverkas den dag begravningsavgiften 

blir en viktigare intäktskälla än kyrkoavgiften, något 

som kan inträffa i en inte alltför avlägsen framtid. 

Framtidsbedömningar är emellertid svåra att göra. 

En grundläggande fråga är obesvarad, nämligen hur 

länge medlemsminskningen kommer att pågå, hur fort 

den kommer att ske och på vilken nivå den förväntade 

utplaningen kommer att lägga sig. 

städer och på landsbygden byggts om. ibland har kyrkan 

även efter ombyggnaden kunnat användas för kyrkliga 

ändamål. gudstjänstrummet har reducerats kraftigt och 

övriga delar av kyrkan används för andra aktiviteter, 

församlingens egna eller andras. 

i dag används emellertid också många kyrkobyggnader 

för andra ändamål än det ursprungliga. andra trossamfund 

kan ha tagit över dem men det finns åtskilliga exempel 

på tidigare kyrkor som nu används som bostäder, 

kontorslokaler, lagerlokaler, butiker, utställningslokaler 

och lokaler för olika slag av kommunal verksamhet. 


oftast eftersträvas en fortsatt kyrklig verksamhet med 

en annan huvudman. i andra hand kommer kommunala 

och andra samhälleliga användare. Först i tredje hand 

kommer det som kan kallas privatisering – eller rivning. 

det finns ofta också en ordning för hur man ska kunna 

återföra de intäkter som en försäljning ger till kyrklig 

verksamhet och kulturminnesvård. 

i England – där 1 700 av church of Englands 16 000 

kyrkobyggnader avvecklats – kan man hitta både mer 

och mindre lyckade ombyggnader. Ett extremt exempel 

på det senare kan man hitta i Liverpool där en tidigare 

kyrka används som nattklubb – med en hel del inventarier, 

bland annat altaret, kvar. helt annorlunda är s:t Pauls 

church i Walsall, en stad med 170 000 invånare inte så 

långt från Birmingham och Wolverhampton. i Kyrkorummet 

– kulturarv och gudstjänst berättar Paul Lewis hur 

man där har byggt tre vångsplan inne i kyrkan och skapat 

utrymme för 

”en galleria med olika affärer för böcker, blommor, 

gåvor, inredning, social rådgivning etc. på entréplanet, 

ett café med restaurang på nästa plan, där församlingen 

ger arbete åt 18 deltidsanställda som endast serverar 

rättvisemärkta och lokalproducerade matvaror, samt på 

övre planet tre rum med plats för konferenser på upp till 

250 personer. Detta konferensplan kan även ordnas som 

gudstjänstrum och samlar ett drygt 100-tal gudstjänstdeltagare 

varje söndag. Därtill finns ett mindre kapell på 

entréplanet, vilket varje onsdag är fyllt till sista plats vid 

morgongudstjänsten.” 

Församlingen gör numera en årlig vinst som går in i 

verksamheten. 

svenska kyrkan har genom århundradena upplevt 

problemet med övertaliga kyrkor. i skara stift räknade 

man redan under 1200-talet till cirka 575 kyrkor. 1234 


skrev biskopen i skara till påven och bad om tillåtelse att 

sammanlägga ett antal kyrkor. Under reformationstiden 

blev också kyrkor övertaliga. i städerna behövdes ofta 

bara en församlingskyrka, kloster- och gilleskyrkor avvecklades. 

På många håll revs kyrkor eller togs i bruk för 

andra ändamål. 

På 1800-talet förändrades bilden. nya kyrkor byggdes 

på bekostnad av de medeltida. över 100-talet medeltida 

kyrkor försvann under denna tid enbart i skåne och 

ersattes av ibland mycket stora nygotiska tegelkyrkor. 

Under 1900-talet tog utvecklingen en ny riktning igen. 

relativt få kyrkor har helt tagits ur bruk. däremot har 

nybyggnationen varit stor efter andra världskriget då 

omkring 700 nya kyrkor byggdes i och kring tätorterna. i 

motsats till tidigare har inte de äldre kyrkorna rivits. 

vi har alltså inte kommit i närheten av vad som varit 

fallet i en del andra länder, bland annat England, men 

några uppmärksammade fall finns. Efter en lång debatt 

revs 2007 maglarps nya kyrka i trelleborg, byggd 1907- 

1908. Församlingen vände tillbaka till maglarps gamla 

kyrka, en medeltidskyrka. Ett annat exempel, också det 

från Lunds stift, är caroli kyrka i malmö, invigd 1880. den 

såldes 2009 till intressenterna bakom affärs-, kontors- 

och bostadskomplexet caroli city. 

sedan år 2000 har minst en kyrka tagits ur bruk i alla 

stift utom växjö och visby, flest i Lunds och härnösands 

stift med sju vardera. sammanlagt har 58 kyrkor i svenska 

kyrkan tagits ur bruk sedan 2000. av dessa krävdes 

tillstånd för 22 från de antikvariska myndigheterna. Ett 

40-tal såldes, varav ett tiotal till andra intressenter än 

trossamfund. Ett fåtal kyrkor revs. de kyrkor som togs ur 

bruk var i första hand från sent 1800-tal och 1900-talet. 

två var från 1100-talet. 




kapitEl 11 

val av biskopar och 

förtroendevalda 


Biskopsval 

Biskopsvalen var som framgått av det inledande kapitlet 

i denna bok länge en sak för kungen, domkapitlen 

och den Romersk-katolska kyrkans innersta maktcentrum, 

påven och hans kuria. 

Redan tidigt utvecklades emellertid en maktbalans 

mellan lokala val och de slutliga beslut som fattades, 

alternativt godkändes, av kungen eller påven. Efter 

domkapitlens tillkomst under 1200-talet fick den kanoniska 

rätten makten över val och utnämning. Valen 

skedde då i domkapitlen och krävde påvens godkännande. 

Efter reformationen hette det i 1571 års kyrkoordning 

att biskop skulle väljas bland några kandidater 

som föreslagits av prästerskapet och ”andra, som i saken 

något förfarne äro”. Vad detta ursprungligen innebar 

är inte helt klart. 

Med tiden blev ordningen att de präster som ingick 

i ståndsriksdagens prästestånd – under lång tid med 

benämningen consistorium regni – förrättade val och 

att kungen utnämnde biskop. I 1686 års kyrkolag, som 

var en produkt av enväldet, hette det att det var ”(dom) 

kapitlet och klerkeriet” som skulle föreslå lämpliga 

kandidater. Kungen kunde sedan utse någon av de föreslagna, 

men också någon annan. 

Ett sekel senare inskränktes detta betydligt till att en 

av de tre främsta av de nominerade skulle utses. I ärkebiskopsval 

skulle samtliga domkapitel delta i valet. 

Krav på lekmannadeltagande i biskopsvalen fördes 

fram i kyrkomöte och riksdag redan i slutet av 

1800-talet och i början av 1900-talet, bland annat av 

P.P. Waldenström och liberalteologins företrädare. En 

stark motståndare var ärkebiskop Anton Niklas Sundberg. 

Även efter honom bestod dock motståndet och 

inte förrän 1963 beslutade riksdagen om lekmannadeltagande 

i biskopsvalen. 

Val av förtroendevalda 

Ursprungligen var det genom seklen kyrkostämman 

som förrättade de lokala kyrkliga valen. Kyrkofullmäktigevalen 

kom till i samband med inrättandet av 

kyrkofullmäktige genom 1930 års församlingsstyrelselag. 

Kyrkofullmäktigevalen ledde till att de politiska 

partierna engagerade sig i valarbetet, både genom egna 

valsedlar och vid valkampanjer. 

Valen till stiftens organ skedde fram till 1989 genom 

att man på den lokala kyrkliga nivån utsåg ombud i 

form av elektorer som sedan valde stiftsfullmäktige. 

Fram till millennieskiftet skedde valen på detta sätt. 

Också valen till kyrkomötet skedde med hjälp av lokalt 

utsedda elektorer. 

val av biskop 

Val av stiftsbiskop är ett indirekt val som sker i respektive 

stift, med undantag för val av ärkebiskop i vilket 

också alla övriga domkapitel och kyrkostyrelsens ledamöter 

deltar. 

Före det egentliga valet av biskop ska det hållas ett 

nomineringsval (fortfarande ofta kallat provvalet). 

Samma personer röstar i både nomineringsval och i det 

egentliga valet. 

Röstberättigade är följande: 

• Domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter. 

• De som är anställda tills vidare eller minst sex månader 

som präster eller diakoner i stiftet eller i någon av 

stiftets församlingar. 

• Särskilt valda elektorer. 

Hur nomineringsvalet praktiskt ska genomföras beslutar 

stiftsstyrelsen. Elektorsvalet går till så att det i 

varje pastorat väljs lika många elektorer som det finns 

anställda präster, diakoner och tjänstgörande pastorsadjunkter. 

Elektorerna väljs av kyrkofullmäktige eller 

om det inte finns kyrkofullmäktige av kyrkorådet (i en 


vaL av BiskoPar och FörtroEndEvaLda 

pastoratssamfällighet samfällda kyrkofullmäktige). I 

Visby stift gäller särskilda regler eftersom biskopen där 

utövar tillsyn också över Svenska kyrkan i utlandet. 

Utlandsförsamlingarna är därför representerade. 

Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar ska 

pröva behörigheten för de kandidater som fått minst 

fem procent av rösterna i nomineringsvalet. Om möjligt 

ska minst fem kandidater bli behörighetsförklarade. 

I det slutliga valet får man bara rösta på dem som blivit 

behörigförklarade. Valet sker kontraktsvis. I såväl 

nomineringsval som det egentliga valet får man bara 

rösta på en kandidat. 

Ärkebiskopen utses genom val i alla stift. Röstberättigade 

vid detta val är följande: 

• Ledamöterna i alla domkapitel och stiftsstyrelser. 

• Präster och särskilt valda elektorer i Uppsala stift enligt 

samma regler som vid val av stiftsbiskop. 

• Kyrkostyrelsens ledamöter. 

Rösterna från präster och elektorer i Uppsala stift delas 

sedan med tio och läggs samman med övriga röster. 

Den kandidat som får mer än hälften av rösterna är 

vald till biskop eller ärkebiskop. Om ingen av kandidaterna 

fått mer än hälften av rösterna genomförs en andra 

valomgång mellan de båda främsta kandidaterna. 

Vid lika röstetal sker lottning. 

Kyrkostyrelsen bekräftar valet genom att utfärda ett 

bevis om utnämningen. Den läses upp i samband med 

vigningsgudstjänsten som sker i Uppsala domkyrka. 

NOTERAT 

kan bara en präst bli 

biskop? 

För att väljas till biskop behöver man inte vara präst, 

men för vigas till biskop – vilket är en förutsättning 

för att utöva detta uppdrag – fordras att man är 

prästvigd. 

då manfred Björkquist valdes till stockholms stifts 

förste biskop var han inte prästvigd. han vigdes 

sedan till präst i stillsamma former före biskopsvigningen. 

Björkquist är den ende lekman som i modern 

tid blivit vald och utsedd till biskop. 

En kort tid i slutet av 1900-talet var det inte möjligt 

att bli vald och utsedd om man inte var präst. 

val av förtroendevalda 

Allmänt om valen 

De kyrkliga valen utgör en demokratisk bas för de förtroendevaldas 

arbete i Svenska kyrkans beslutande, 

beredande och verkställande organ. Medlemmarna får 

därigenom möjlighet att påverka och ta ansvar för hur 

arbetet i församling, samfälligheter, stift och på nationell 

nivå ska utformas och vilka som ska ges mandatet 

att som förtroendevalda bära ett ansvar för detta arbete. 

Med förtroendevalda menas i kyrkoordningen ledamöter, 

ersättare och ordförande i beslutande och verkställande 

organ, det vill säga kyrkomöte, kyrkostyrelse, 

stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse, kyrkofullmäktige, 

kyrkoråd och nämnder (inklusive kyrkonämnd och 

pastoratsnämnd). Förtroendevald i kyrkoordningens 

mening är däremot inte kyrkvärdar eller till exempel 

ledamöter i ett utskott som inte är reglerat på samma 

sätt i kyrkoordningen. 

Valen av förtroendevalda bygger alla sedan år 2000 

på direkta val, öppna för dem som tillhör Svenska kyrkan. 

De går alltså inte i något fall via val av elektorer. 

Kyrkostyrelsen har det övergripande ansvaret för alla 

direkta val och stiftsstyrelsen för alla direkta val inom 

stiftet. I varje församling eller samfällighet ska det finnas 

en valnämnd som ansvarar för genomförandet av 

valet och i varje valdistrikt valförrättare. Valförfarandet 

kan överklagas hos Svenska kyrkans valprövningsnämnd. 

Direkta val av förtroendevalda har hittills skett till 

följande organ: 

• Kyrkofullmäktige. 

• Samfällda kyrkofullmäktige. 

• Direktvalt kyrkoråd. 

• Stiftsfullmäktige. 

• Kyrkomötet. 

Som mest har den som deltagit i valet kunnat rösta i 

fyra val eftersom det inte samtidigt kunnat ske val av 

kyrkofullmäktige och direktvalt kyrkoråd i en församling. 

Från och med 2013 års val utgår valen till samfällda 

kyrkofullmäktige och direktvalt kyrkoråd. Det 

finns möjlighet att personrösta på samma sätt som i de 

allmänna valen men i något större utsträckning genom 

att tre personröster, inte bara en, får lämnas på varje 

valsedel. 

Den preliminära rösträkningen görs i vallokalen och 

den slutliga av stiftsstyrelsen. 

De direkta valen ska hållas den tredje söndagen i 

september vart fjärde år. Genom att det första valet lades 

ett år före valen till kommuner, landsting och riks- 


dag undvek man kollisioner med dessa val. Nästa val 

sker i september 2013 inför mandatperioden 2014– 

2017. Man kan rösta före valdagen genom röstning i 

röstningslokal (minst en i varje pastorat) och genom 

brevröstning (som inte ska förväxlas med röstning på 

postkontor). 

De enda indirekta val av förtroendevalda som förekommer 

är då utlandsförsamlingarna väljer två ledamöter 

och tre ersättare i kyrkomötet. 

Nomineringsgrupper och partier 

De organisationer som ryms inom kyrkoordningens 

begrepp nomineringsgrupp kan se ut på mycket olika 

sätt. 

De allmänt verksamma politiska partierna har valt 

olika lösningar. Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, 

Vänsterpartiet och Moderata samlingspartiet 

bedriver inget kyrkopolitiskt arbete om än de 

i vissa fall kan ge ekonomisk och administrativt stöd 

till det kyrkopolitiska arbetet. Från moderpartiet fristående 

nomineringsgrupper är Fria liberaler i Svenska 

kyrkan (FISK), fram till 2012 Folkpartister i Svenska 

kyrkan (FISK), Vänstern i Svenska kyrkan (VISK), Miljöpartister 

i Svenska kyrkan (MISK), Kristdemokrater 

i Svenska kyrkan (KR) 38 respektive Borgerligt alternativ 

(BoA) 39 . 

Socialdemokraterna (S) och Centerpartiet (C) kandiderar 

fortfarande som partier under partinamnet. 

Detsamma gäller Sverigedemokraterna (SD). Sveriges 

Pensionärers Intresseparti (SPI) har i de kyrkliga valen 

kandiderat under namnet SPI Seniorpartiet (SPI). 

Exempel på nomineringsgrupper som vuxit fram 

utan någon relation till ett politiskt parti är Partipolitiskt 

obundna i Svenska kyrkan (POSK), Öppen kyrka 

– en kyrka för alla (ÖKA) och Frimodig kyrka (FK). 

Också i valen till stiftsfullmäktige och i de lokala valen 

ställer i de flesta fall dessa nomineringsgrupper upp. 

Inte minst på lokal nivå finns det inte så sällan också 

andra nomineringsgrupper och samverkan över nomineringsgruppsgränserna. 

40 

Rösträtt och valbarhet 

För att ha rösträtt ska man tillhöra Svenska kyrkan, 

vara 16 år och vara folkbokförd inom den enhet som 

valet gäller. Valbar är man om man har rösträtt, är döpt 

och har fyllt 18 år. 

38 Kristdemokrater i Svenska kyrkan har beslutat om namnbyte till 

Kristdemokrater för en levande kyrka (KR). 

39 Borgerligt alternativ (BoA) bildades under 2012. 

40 I Visby stift har man en samlingslista, Kyrklig samverkan i Visby 

stift (KSV). 


Skillnaden i ålder mellan rösträtt och valbarhet motiveras 

av att den som väljs till ett uppdrag då detta 

uppdrag ska utövas kan komma att omfattas av en lagstiftning 

som motiverar att vederbörande är myndig. 

I till exempel kyrkoråd, stiftsstyrelse och kyrkomöte 

har ledamöterna ett personligt juridiskt ansvar för sitt 

handlande. Det vanligaste är att ledamöter i dessa organ 

väljs bland kyrkofullmäktiges ledamöter. 

Valbara även om de inte är döpta är likaså de som 

vid stat-kyrkareformen 2000 hade, eller tidigare haft, 

ett uppdrag som förtroendevalda i Svenska kyrkan. 

Är man förtroendevald i ett kyrkoråd eller en nämnd 

i en församling och flyttar under en mandatperiod kan 

man behålla sitt uppdrag perioden ut. Det gäller också 

kyrkvärdar även om de inte räknas till kategorin förtroendevalda. 

Uppdraget som ledamot i kyrkofullmäktige 

kan man däremot inte behålla efter att man flyttat 

från församlingen. 

Man måste vara folkbokförd inom det stift från vilket 

man väljs för att kunna väljas till kyrkomötet. Också 

i detta fall får man behålla uppdraget om man flyttar 

under mandatperioden. 

Alla är inte valbara till alla poster. Följande inskränkningar 

finns: 

En biskop är inte valbar till uppdrag som förtroendevald 

på någon av de tre nivåerna. 

Den som är anställd och har en ledande ställning 

bland de anställda på den nivå valet gäller är heller inte 

valbar. 

Kyrkoherden, liksom den som utsetts att ersätta kyrkoherden 

som ledamot i ett församlingskyrkoråd, är 

inte valbar till uppdrag i den församlingen. Samma gäller 

i en samfällighet den kyrkoherde som är ledamot 

i samfällighetens kyrkonämnd eller, om det gäller en 

flerpastoratssamfällighet, ersätter kyrkoherden där. 

Kyrkoherden kan inte heller väljas till ordförande i 

kyrkoråd och kyrkonämnd. 

Domprosten är inte valbar till uppdrag som förtroendevald 

på stiftsnivå. 

Den som är kyrkligt anställd för mer än 20 procent 

av heltid är inte valbar till styrelseorgan på den nivå där 

man är anställd, men väl till kyrkofullmäktige. 

I ett utskott, utsett av till exempel stiftsstyrelsen eller 

kyrkorådet, finns inga krav i fråga om valbarhet. Man 

kan i ett utskott, kanske för att man vill knyta ett visst 

slag av expertis till sig, välja in personer som inte tillhör 

Svenska kyrkan, liksom en utskottsledamot kan vara 

bosatt i ett annat stift eller en annan församling. Om 

det är lämpligt är förstås en annan fråga. 



FÖRDJUPNING 

diskussionen om de kyrkliga valen 

De politiska partiernas roll 

1900-talet präglades av en revolutionerande utveckling 

beträffande de förtroendevaldas roll i svenska kyrkan. 

visst hade förtroendevalda personer sedan länge en 

stark ställning, men det nya ansvar som växte fram under 

1900-talet kom till uttryck i ett allt starkare ansvarstagande 

för gudstjänstlivet, deltagande i det dagliga 

församlingsarbetet och, inte minst, en vidgad beslutsorganisation 

på alla kyrkliga nivåer. 

Parallellt har de politiska partiernas engagemang ökat, 

främst genom inrättandet av de allmänna kyrkliga valen 

på 1930-talet som ersatte de gamla oorganiserade sockenstämmorna. 

det skedde trots varningssignaler från 

både ärkebiskop och biskopsmöte som snarare föredrog 

en folkrörelseliknande modell framför den myndighetspräglade 

ordningen med kyrkofullmäktige. det fanns en 

oro för politiserade val och risken för att svenska kyrkans 

identitet inte skulle kunna hävdas i ett politiskt och myndighetspräglat 

sammanhang. 

till att börja med handlade det om flera av de etablerade 

riksdagspartierna. Efter några decennier kom också 

nya partibildningar, ofta kallade opolitiska, i de kyrkliga 

valen. detta begrepp byttes så småningom ut mot ”partipolitiskt 

obundna” och partier blev ”nomineringsgrupper”. 

diskussionen om de politiska partiernas roll är inte 

oförståelig. de har inte bildats för den roll de har i kyrkopolitiken. 

de har bildats på en ideologisk grund som 

främst är relevant i kommun-, landstings- och riksdagspolitiken. 

därmed inte sagt att ideologierna saknar en roll 

i kyrkopolitiken – bara att en stor del av de frågor som 

behandlas där inte helt och hållet kan behandlas utifrån 

samma ideologiska grundvalar som allmänpolitiken. 

För de politiska partiernas deltagande talar – särskilt 

för en del av dem som har en kyrkoorganisation med 

svenska kyrkans öppenhet som folkkyrka som övergripande 

mål – att partierna kan erbjuda en organisation 

som ger möjlighet till ett brett deltagande och att 

därmed den representativa demokratin får en annan 

slags stabilitet än i ”obundna” nomineringsgrupper. i det 

sammanhanget ställs också ofta frågan hur alternativet 

till partiernas deltagande ser ut. 

En kärnfråga i hela diskussionen om partier, nomineringsgrupper 

och kyrkliga val är var de förtroendevalda 

har sin lojalitet. Är de i första hand lojala mot svenska 

kyrkan så uppfattas partiernas roll annorlunda än om 

partilojaliteten sätts i främsta rummet. delvis handlar 

detta också om formella och informella gruppbeslut kontra 

den enskilde ledamotens reella frihet. 

att de förtroendevalda grundar sitt arbete på den 

kallelse som dopet ger – det vill säga att det vägledande 

för dem är evangeliet och hänsynen till kristi kyrka – kan 

och bör vara en viktig fråga för både dem som kandiderar 

och dem som röstar. ”det handlar om att tjäna – inte 

härska”, för att låna ett uttryck av biskop thomas söderberg 

i Folklig förankring - demokrati i Svenska kyrkan. 

En annan kärnfråga handlar om det ansvar man har 

som förtroendevald. som kyrkoråds- eller kyrkonämndsledamot, 

alltså ledamot i församlingens eller samfällighetens 

styrelse, har man ett personligt juridiskt ansvar. 

man är skyldig att försäkra sig om att det funnits ett 

tillräckligt underlag för besluten. när det kommer till en 

rättslig prövning kan man inte hänvisa till att man följt 

sitt partis eller sin nomineringsgrupps beslut. 

Direkta eller indirekta val? 

Frågan om direkta eller indirekta kyrkliga val har diskuterats 

under många år. 

det oftast framförda argumentet för direkta val är att 

de framhålls som mer demokratiska. de tidigare valen 

till kyrkomötet via elektorer ledde på grund av bland 

annat församlingsstrukturen till överrepresentation för 

de många små pastoraten. För de direkta valen har också 

framhållits att kandidaterna kan göras mer kända för dem 

som tillhör svenska kyrkan. 

Ett skäl som framförs för indirekta val är att de skapar 

ett samband mellan de olika kyrkliga nivåerna. det är 

församlingarnas behov som ska styra många av besluten 

på nivåerna ovanför i den kyrkliga hierarkin. med ett lågt 

valdeltagande i direkta val finns också möjligheter för 

extrema grupperingar, som kan mobilisera i stort sett alla 

sina anhängare, att bli invalda i de kyrkliga beslutsorganen. 

En inte ovanlig uppfattning är att direkta val till kyrkofullmäktige 

bör tillämpas, men att indirekta val enbart 

ska ske till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. de olika nivåerna 

bör, med församlingen som grundläggande enhet, 

arbeta enligt samstämmiga principer, om än anpassade 

till förutsättningarna i varje stift, ort och församling. För 

stiften och den nationella nivån handlar det dessutom om 

att tjäna församlingarna, i det ena fallet direkt och i det 

andra ofta indirekt, via just stiften. det fordrar ett samspel 

mellan de olika nivåerna, beträffande de förtroendevalda 

organen dessutom ett starkare sådant än i dag. det 

talar för indirekta val till stiftsfullmäktige. 

det är också viktigt att kyrkomötet är ett utflöde 

av församlingar och stift. de båda pastorala områdena 

församling och stift bör, med den samlade erfarenhet 

som finns där, ha en fast och etablerad relation till kyrkomötet. 

detta förminskar inte utan ökar kyrkomötets 

förutsättningar att besluta och uttala sig för hela trossamfundet 

svenska kyrkans räkning. 

trossamfundet svenska kyrkan är mer än summan av 

församlingar och stift, liksom stiftet är mer än summan 

av församlingarna. 


Valdeltagandet i de kyrkliga valen 

det första kyrkofullmäktigevalet över hela landet hölls 

1931 med ett deltagande på 21,9 procent, egentligen ett 

ganska bra resultat eftersom deltagandet i valen i de 

”vanliga” kommunalvalen vid samma tid inte var högre än 

dryga 50 procent. 

det högsta deltagandet inträffade 1934, då 23,9 

procent av de röstberättigade deltog. redan året därpå 

började nedgången. därefter har den långsiktiga trenden 

fortsatt att vara nedåtgående även om det skedde en 

viss uppgång i samband med de ändrade stat-kyrkarelationerna. 

valdeltagandet vid de senaste kyrkovalen har varit 

12 procent 2005 och 11,8 procent 2009. det lägsta 

valdeltagandet hittills inträffade 1991 och 1997 med 10,2 

procent. 

Under lång tid var det till övervägande del de traditionella 

politiska partierna som ställde upp vid de kyrkliga 

valen, alltså samma partier som vid valen till riksdag, 

landsting och stads- eller kommunfullmäktige. det 

skedde ibland genom så kallade enhetslistor, där man 

förhandlat fram mandatfördelningen mellan partierna – 


ofta med hjälp av utfallet i kommunalvalen. väljarna fick 

då inget verkligt val, mer än genom de möjligheter att 

stryka kandidater och personrösta som funnits i olika 

former genom åren. relativt vanligt förekommande var 

också, särskilt för de borgerliga partierna, samlingslistor 

med kandidater från flera borgerliga partier. 

det låga valdeltagandet är givetvis inte bra för svenska 

kyrkan. Ju lägre valdeltagande, desto sämre legitimitet 

för de valda organen. 

risken är stor att valdeltagandet sänks ytterligare. den 

kyrkliga valmanskåren tenderar att föryngras. de äldre 

väljarna, som har ett relativt stort valdeltagande, avlider. 

i stället kommer en ny generation väljare i yngre åldrar. 

de har ett jämfört med de äldsta lägre valdeltagande. 

För ett ytterligare minskat valdeltagande talar sannolikt 

också ett minskat deltagande i gudstjänster och 

andra delar av församlingslivet. 

Å andra sidan: man bör kunna förutsätta att ett tydligare 

personligt ställningstagande för att höra till svenska 

kyrkan också borde kunna leda till ett ökat ansvarstagande 

och en större motivation att delta i de kyrkliga valen. 



foto: josefin casteryd/ikon

kapitEl 12 

Fristående organisationer i 

svenska kyrkans tradition 


De allra äldsta 

Samfundet Pro Fide et Christianismo, eller Pro Fide 

som det kallas i dagligt tal, grundades redan 1771. Därigenom 

är det Sveriges äldsta ännu existerande kristna 

organisation. Man riktade in sitt arbete på bland annat 

utbredningen av kristen tro, men gjorde också stora insatser 

inom folkundervisningen och arbetet bland samerna 

Lunds Missionssällskap (LMS), är Sveriges äldsta 

missionssällskap, bildat 1845. Liksom Pro fide är LMS 

fortsatt verksamt om än med förändrade uppgifter. 

De inomkyrkliga väckelserörelserna 

Henrik Schartau (1757–1825) studerade i Lund och 

var sedan under större delen av sitt liv verksam som 

präst där som komminister i Lunds domkyrka, kyrkoherde 

i Bjällerups och Stora Råby församlingar och 

kontraktsprost. Hans predikningar var välkända och 

uppskattade. Uppslutningen från universitetets lärare 

och studenter var stor. Det han sade spreds i framför 

allt Skåne och på Västkusten. 

Han gav inte själv ut sina predikningar, vilket inte 

hindrar att de både getts ut och spridits genom andras 

försorg, bland annat J.H. Thomander. Schartau betonade 

starkt Ordet, nådens ordning (från kallelse till 

förnyelse via upplysning, omvändelse, pånyttfödelse 

och rättfärdiggörelse), sakramenten och ämbetet, men 

mindre liturgin. Många präster drogs till schartauanismen 

eller, som den ibland benämns, den västsvenska 

kristendomstypen. Schartauanismens starka bundenhet 

till kyrkans traditionella ordningar och ämbete gav 

prästen en stark ställning i förhållande till lekmännen. 

Schartauanismen hör närmast till den gammalkyrkliga 

fromhetstraditionen. 

I norr utvecklades den pietistiska laestadianismen 

med Lars Levi Laestadius (1800–61) som inspiratör. 

Laestadius var präst, botaniker och nykterhetsförespråkare. 

För den som ville komma till tro fanns bara 

en väg att gå enligt Laestadius och som fortfarande 

hävdas av hans lärjungar: väckelse, ånger och pånyttfödelse. 

Ett kännetecken för laestadianismen är uppfattningen 

att man, om väckelsen verkligen skett på 

allvar, bör kunna ange exakt tid för sin omvändelse. 

Laestadianismen har offentlig bikt, följd av församlingens 

avlösning, som ett viktigt inslag, liksom extasen, 

liikutuksia, som ett religiöst uttrycksmedel. Lekmannapredikanten 

Johan Raattamaa (1811–99) från 

Karesuando bidrog till kraften i laestadianismens utbredning. 

Ytterligare en inomkyrklig 1800-talsväckelse med 

pietistisk karaktär var Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 

(EFS), bildad 1856. I EFS, som också drog till sig 

herrnhutare, hittade den svenska nyevangelismen sin 

plats. Man utvecklade både en inhemsk missionsverksamhet 

och ett eget utbildningsarbete. Redan 1861 inledde 

man utlandsmission. 

Den ledande gestalten i EFS blev Carl Olof Rose nius 

(1816–68) som ibland beskrivs som Sveriges genom 

tiderna mest inflytelserike lekman och har gett namn 

åt den rosenianska väckelsen. Hans bakgrund var det 

norrländska läseriet. Han reste flitigt i Sverige, predikade, 

skrev böcker (som kommit ut i mycket stora 

upplagor), gav ut tidningar och var verksam inte bara 

i EFS. Han var en av initiativtagarna till Ersta diakonisällskap. 

I en mer formell mening var Hans Jacob Lundborg 

(1825–67) Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens (EFS) 

ledare. Han var präst, verksam främst i Dalarna och 

Bergslagen. I Sveriges kyrkohistoria, del 7 beskriver 

Oloph Bexell hans motiv för en inomkyrklig väckelserörelse 

så att ”den kristendom som fanns i landet fann 

Lundborg vara ’falsk’; det fanns få troende i den etablerade 

kyrkan, men millioner döpta hedningar som rusade 

mot det eviga fördärvet.” 

Centrala teologiska begrepp i EFS var och är fortfarande 

rättfärdiggörelse genom tron, den objektiva 

försoningsläran (alltså frågan om hur försoningen mel- 


FristÅEndE organisationEr i svEnska kyrkans tradition 

lan Gud och människor sker och hur Kristi lidande och 

död påverkar denna relation) och den personliga omvändelsen. 

EFS lyfter som viktiga punkter i sitt arbete 

fram att man vill stödja enskilda personers kristna tro, 

inspirera till bibelläsning och samtal om tron. Evangeliska 

Fosterlands-Stiftelsen (EFS) betonar också det 

personliga engagemanget för inhemsk och internationell 

mission, liksom alla kristnas (och alltså inte bara 

prästens) ansvar för kyrkans uppdrag. Rörelsen präglas 

också av lekmannaaktivitet och en föreningsorganisation. 

1911 splittrades EFS. En ny organisation, Missionssällskapet 

Bibeltrogna Vänner (BV), bildades efter att 

ett antal medlemmar uteslutits ur EFS. Orsaken till 

konflikten var att Bibeltrogna Vänner ansåg att EFS 

inte tillräckligt starkt gick emot de teologiska strömningar 

som fanns i såväl den historisk-kritiska bibelforskningen 

som hos liberalteologin. 

100 år av kyrkligt organisationsbildande 

De första diakoniinstitutionerna grundades i mitten av 

1800-talet. 

Ersta diakoni grundades 1851 under medverkan 

av flera framträdande kyrkliga personer, bland annat 

den mångkunnige Peter Fjellstedt och C.O. Rosenius. 

Sama riter hemmet i Uppsala grundades 1882. I båda 

fallen fanns det starka kvinnor i ledningen som föreståndare, 

på Ersta Marie Cederschiöld och vid Samariterhemmet 

Ebba Boström. Från både Ersta och Samariterhemmet 

skickade man ut diakonissor i ett utsatt 

men uppskattat arbete. Därpå följde bland de diakonutbildande 

institutionerna Stora Sköndal i Gävle 1898 

och till Stockholm 1905, Vårsta i Härnösand 1912 

samt Bräcke i Göteborg 1923. 

För diakoniinstitutionerna kom 1900-talet att medföra 

en genomgripande utveckling. Per Eckerdal delar 

i boken Diakoni - tolkning, historik, praktik in deras 

historia i tre epoker: Filantropi, en barmhärtighetsdriven 

hjälpverksamhet, från 1850-talet till 1930-talet, 

anpassning till folkhemmet och dess uppbyggnad från 

1930-talet till 1980-talet och ett mer marknadsinriktat 

arbete från 1990-talet, om än i kristen idéburen form. 

För Bräcke har detta inneburit en resa från anstalt via 

institution till företag, konstaterar den tidigare Bräckedirektorn 

Per Eckerdal. 

I slutet av 1800-talet och under 1900-talet skedde 

en explosion i fråga om inomkyrkliga organisationer. 

De kom att förändra arbetet inom Svenska kyrkan avsevärt, 

inte minst genom att de stod för ett omfattande 

frivilligt och ideellt arbete. 

Detta är några av de organisationer som bildades 

under 1900-talets fem första decennier: 

• Kyrkosångens vänner kom till på flera håll under slutet 

av 1800-talet. 

• Kyrkliga gymnasiströrelsen kom till precis vid sekelskiftet. 

• Som en av de första organisationerna inom Svenska 

kyrkan med en viss facklig inriktning bildades Allmänna 

Svenska Prästföreningen (ASP) 1903. 

• Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 

(SKDB) bildades 1910. 

• 1918 bildades Kyrkobröderna. 

• Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS) bildades 

1930. 

• Riksförbundet Kyrkans Ungdom och Ansgarsförbundet 

bildades 1943 respektive 1946. 

• Svenska Pastoratens Riksförbund grundades 1945. 

• 1947 bildades Sveriges kyrkliga kvinnoråd. 

inomkyrkliga 

fromhetstraditioner 

Väckelserörelser, gammalkyrklighet och 

lågkyrklighet 

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) är den största 

av de lågkyrkliga rörelserna inom Svenska kyrkan. 

Den bygger organisatoriskt på frihet (man är inte underställd 

kyrkliga organ) och anslutning (medlemmarna 

tillhör ofta Svenska kyrkan). EFS utgick från den 

rosenianska väckelsen och utvecklades i form av både 

en inhemsk mission och mission utomlands. 

De lokala missionsföreningarna inom EFS fungerar 

på olika sätt och med rätt att utforma arbetet efter lokala 

förhållanden. 

Sedan 50 år har samverkan utvecklats från samtal 

via ett ökat samarbete till 1989 års avtal där Svenska 

kyrkan fullt ut erkände EFS arbete som en del av Svenska 

kyrkans arbete och EFS bekräftade sin samhörighet 

med Svenska kyrkan. EFS-pastorerna prästvigs, dock 

utan att denna vigning ger en omedelbar rätt att inneha 

en prästtjänst i Svenska kyrkan. På flera håll finns samarbetskyrkor 

mellan EFS och Svenska kyrkan lokalt. 

Inom denna långsiktiga trend kan samarbetet med 

Svenska kyrkan och EFS skifta från tid till annan av flera 

skäl, teologiska, ekonomiska och organisatoriska. 

EFS-kansliet finns i Uppsala, liksom Johannelunds 

teologiska institut, med utbildning av pastorer, präster 

och missionärer. Antalet medlemmar är cirka 16 000, 

normalt anslutna till de cirka 400 missionsföreningarna. 

EFS bedriver också folkhögskoleverksamhet. 

Evangelisk Luthersk Mission-Bibeltrogna Vänner 

(ELM-BV) tillhör, liksom EFS, den organisation de 


lämnade 1911, den evangelisk-lutherska lågkyrkligheten. 

2005 bytte man till det nuvarande namnet. ELM-BV 

betonar i sina stadgar att man ser Bibeln som ”Guds 

ofelbara ord med oinskränkt auktoritet”. Länge har 

man deklarerat att man är en inomkyrklig väckelserörelse, 

men under senare år har kritiken mot Svenska 

kyrkan skärpts ytterligare, inte minst då kyrkomötet 

beslutade att säga ja till äktenskap och vigsel mellan 

personer av samma kön. 

ELM-BV bedriver mission i flera länder. Det finns 

likheter med EFS, men skillnaderna är stora, främst genom 

den bibelteologiskt fundamentalistiska linje som 

ELM-BV följer. 

Östra Smålands Missionsförening (ursprungligen 

Nordöstra, därav smeknamnet »nordöstringarna») 

bildades redan 1863 och fick sitt nuvarande namn 

1875. Också denna rörelse hör till den inomkyrkliga 

lågkyrkligheten. Man står nära ELM-BV, men upprätthåller 

också på många platser kontakt med Svenska 

kyrkans församlingar. Medlemskap finns inte, men 

sympatisörer. 

Gammalkyrklig och kyrkokritisk fromhet finns 

inom Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro 

(bildat 1923). Enligt sina stadgar ska förbundet ”inom 

Svenska kyrkan arbeta för bevarande och främjande 

av biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna 

evangelisk-lutherska tro samt för bevarande och stärkande 

av vår svenska kyrka i denna anda gentemot 

oberättigade och mot denna anda stridande inflytelser 

och övergrepp”. 

Evangeliska Brödraförsamlingen, Herrnhutarna 

spelade då de kom till Sverige på 1700-talet en viktig 

roll för pietismens utveckling. Herrnhutarna har haft 

och har fortfarande en ljusare och mindre lagisk hållning 

än vissa andra delar av pietismen. I dag har man 

en mycket begränsad verksamhet i Sverige. Arbetet bedrivs 

i kontakt med Svenska kyrkan. 

Laestadianismen är alltjämt en pietistiskt färgad 

fromhetsriktning men med en strängare och mer asketiskt 

präglad syn än merparten pietistiska rörelser. I 

Sverige finns cirka 20 000 laestadianer, vilket kan jämföras 

med det mer än tiodubbla i Finland. 

Det finns tre laestadianska riktningar: gammallaestadianerna 

som är störst, östlaestadianerna som främst 

finns i Tornedalen och Österbotten och väst laestadianer 

na. Östlaestadianerna har en mindre sträng hållning 

än västlaestadianerna. De senare har också en fastare 

organisation. 

I kritik mot den teologiska utvecklingen i Svenska 

kyrkan har de svenska laestadianerna numera både 

egen sakramentsförvaltning och egen konfirmation. 


Alla riktningarna är spridda över världen, främst i Europa 

och Nordamerika. Gammallaestadianerna finns i 

närmare 20 länder. 

Oasrörelsen inledde sitt arbete i början av 1980- talet 

och fick sitt nuvarande namn 1989. Rörelsen tillhör 

den evangelikalt inriktade kyrklighet som står för begrepp 

som enskild omvändelse, frälsning och kristen 

livsföring. Ofta, men inte alltid, finns en koppling mellan 

en evangelikal inriktning och en karismatisk framtoning. 

Oasrörelsen verkar inom Svenska kyrkan, men är 

öppen också mot andra samfund. Man betecknar sig 

som »en fristående karismatisk rörelse, som vill främja 

en sund andlig förnyelse». Rörelsen arbetar genom inspirationsdagar, 

konferenser och möten. Verksamheten, 

som finansieras genom frivilliga gåvor och arvoden 

för tjänster, har inte medlemmar utan sympatisörer. 

En annan liknande rörelse med tonvikt på en evangelikalt 

inspirerad andlig förnyelse är New Wine, numera 

New Wine Kairos efter en sammanslagning med 

Kairos missionsinstitut (bildat 1996) med förankring 

i S:ta Clara kyrka i Stockholm. New Wine startade 

inom den anglikanska kyrkan och kom till Sverige på 

1990-talet. 

Föreningen S:ta Clara kyrkas vänner (bildad 1993 

och medlem i EFS sedan 1997) är en evangelikalt och 

karismatiskt inspirerad förening som samarbetar med 

Stockholms domkyrkoförsamling. Föreningen dispone 

rar S:ta Clara kyrka och bedriver en omfattande 

verksamhet, både i fråga om gudstjänstliv och diakonalt 

arbete. 

Högkyrklighet 

Högkyrkligheten har funnit flera olika former. Den har 

funnits som en akademiskt grundad ”lundensisk högkyrklighet” 

under det sena 1800-talet och det tidiga 

1900-talet. 

Högkyrkligheten har också funnits i helt andra organisatoriska 

former. Ett tidigt organisatoriskt exempel 

är Societas Sanctae Birgittae (SSB), bildat 1920. 

En viktig händelse för den moderna högkyrkligheten 

var Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse som 

kom ut 1935. Bokens namn kom sedan igen i den högkyrkliga 

organisation som bildades 1959 med namnet 

arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). aKF beskriver 

sig som en idérörelse och arbetsgemenkap för 

”förnyelse och fördjupning av bekännelsen, sakramenten, 

ämbetet och liturgin inom Svenska kyrkan”. 

I Kristianstad grundade Gunnar Rosendal 1950 stiftelsen 

Gratia Dei. Det arkitektoniskt intressanta kapellet 

med Ljusets hall invigdes 1952. Dessutom finns 

gäst- och studenthem. Den församlingsgemenskap, 



Johanneskoinonian, som är verksam vid Gratia Dei är 

knuten till Missionsprovinsen. 41 

Till högkyrkligheten kan man också räkna S:t Laurentii 

kyrka i Lund (stiftelsen bildad 1949, nuvarande 

kyrka invigd 1961) och S:t Ansgars kyrka i Uppsala 

(stiftelsen bildad 1938, nuvarande kyrka invigd 1970), 

båda med en inriktning på studenter och anknutna till 

studentbostadsstiftelser men också med andra besökare. 

Andra organisationer 

Hjelmserydsstiftelsen bildades 1947. Stiftelsen bedriver 

sin verksamhet i Hjelmseryds gamla kyrka från 

1100-talet, återuppbyggd på 1930-talet, och den gamla 

prästgården. 

Svenska Kyrkans Fria Synod bildades 1983 och är 

bara till dels förankrad i högkyrkligheten, men har 

också medlemmar med en gammalkyrklig och lågkyrklig 

hemhörighet. Synoden bildades i protest mot 1982 

års kyrkomötesreform, men motsätter sig också kvinnor 

som präster. 

Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen bildades 

1958 som ett samarbetsråd för olika kyrkliga 

riktningar som tog avstånd från beslutet att öppna 

prästämbetet för kvinnor. Medlemmarna kommer från 

högkyrklighet, lågkyrklighet och gammalkyrklighet. 

Med inriktning på bön, bibeltolkning och mission 

finns kursgården Lärjungagården i Torestorp på Västkusten. 

Inom Svenska kyrkan har det också vuxit fram ett 

begränsat ordensliv, några av dem tydligt högkyrkliga, 

men andra med en annan inriktning. Några kommuniteter 

lever ett klosterliknande liv med betoning av sin 

hemhörighet i Svenska kyrkan. Exempel på detta är 

Helgeandssystrarna i Alsike i närheten av Märsta och 

Mariadöttrarna i Vallby nära Enköping. Östanbäcks 

kloster i närheten av Sala är ett blandat katolskt och 

evangelisk-lutherskt kloster. 

Det finns också lekmannaordnar, ofta i form av bönegemenskaper 

bland människor som inte lever i kloster. 

Bland ordnar inom Svenska kyrkan eller i Svenska 

kyrkans tradition finns Den heliga killans bönegemen- 

41 Missionsprovinsen bildades 2003 med motiveringen att Svenska 

kyrkan lämnat en sann evangelisk-luthersk lära, grundad på Bibeln. 

Man motsätter sig bland annat att prästämbetet är öppet för kvinnor 

och äktenskap mellan samkönade par. Då såg man sig som en inomkyrklig 

rörelse, något som inte gäller efter 2005 då Missionsprovinsen 

vigde sin förste biskop. Församlingsgemenskaperna i provinsen 

kallas gudstjänstgemenskaper eller koinonior. Det finns ett tiotal 

sådana. Högsta beslutande organ i Missionsprovinsen är ett provinskonvent 

och styrelsen benämns missionsråd. Provinsen leds av 

en missionsbiskop och tre biträdande biskopar. 

skap i Gärsnäs och Franciskus Tredje Orden (FTO) i 

Knivsta. 

övergripande kyrkliga 

organisationer 

Samfundet Pro Fide et Christianismo, Pro Fide, Sveriges 

äldsta ännu existerande kristna organisation, lever 

vidare och ger stöd till utgivning av kristen litteratur 

och utdelande av stipendier. 

Lunds Missionssällskap (LMS), det äldsta missionssällskapet, 

prioriterar i dag stöd till missionsvetenskap, 

utbildning av ungdomar som vill arbeta i den internationella 

kyrkan och stöd för religionsdialog. 

Riksförbundet Kristen Fostran (RKF) härrör från 

Svenska Folkskolans Vänner, bildat 1882. RKF arbetar 

för att främja miljöer ”på en kristen värdegrund, i hem, 

skola, församling och samhälle”, liksom för barns och 

ungdomars kristna fostran. 

Svenska kyrkans lekmannaförbund (en gång i tiden 

Kyrkobröderna) är ett av de organiserade uttrycken 

för lekmannaengagemang och frivilligt arbete i Svenska 

kyrkan. Lekmannaförbundet bildades 1918 med 

inspiration hämtad från såväl ungkyrkorörelsen som 

det kyrkliga lekmannaarbetet i Stockholm. Lekmannaförbundet 

har cirka 300 lokalavdelningar – ofta med 

namnet lekmanna- eller församlingskårer – och 10 000 

medlemmar. Man samlas regelbundet till stifts- och 

rikskonvent. 

Sjömanskyrkan i Sverige omfattar sjömanskyrkor 

i Stockholm, Gävle, Helsingborg, Holmsund, Malmö 

och Norrköping. Sjömanskyrkan i Bohuslän har verksamhet 

i Halmstad, Göteborg och Uddevalla. 

Till de yngre organisationerna hör Ideellt forum i 

Svenska kyrkan. Forumet bildades 2005. Bakom det 

står ett 20-tal huvudmän, inkluderande en majoritet av 

stiften, ett antal anslutna församlingar och ett nätverk 

med 700 personer. 

Syftet med Ideellt forum är att stödja och utveckla 

delaktighet och idealitet i det lokala församlingslivet. 

Forumet vill vara en mötesplats för erfarenhetsutbyte, 

insamling, utveckling och spridning av kunskaper, opinionsbildning 

och inspiration. Detta sker bland annat 

genom kurser, seminarier, utgivning av material och 

Ideellt forums årliga idédagar. 


diakoniorganisationer 

I Svenska kyrkan, men organisatoriskt fristående, finns 

flera diakoniinstitutioner och diakoniorganisationer. 

Många av dem är mycket stora både i fråga om ekonomi 

och i antal anställda. De bedriver en kvalificerad 

verksamhet inom vård och omsorg. På flera områden 

finns avancerad specialistkompetens. Verksamheten är 

idéburen och syftet är inte att den ska vara vinstgivande 

(non profit). 

Flera av diakoniorganisationerna har tidigare bedrivit 

diakonutbildning. Denna har koncentrerats till tre 

platser. Utbildningen i Stockholm och Göteborg sker 

nu inom Ersta Sköndal högskola i vilken också Stiftelsen 

Bräcke Diakonigård (Bräcke Diakoni) ingår. Därutöver 

finns diakonutbildning i Härnösand vid Vårsta 

diakonigård. Utbildningen vid Samariterhemmet har 

avvecklats, vilket var ett starkt traditionsbrott – de första 

”systerutbildningarna” inleddes under 1890-talet. 

Ersta diakonisällskap (Ersta diakoni) i Stockholm 

(grundat 1851, flyttade till Ersta 1863) är Svenska kyrkans 

största enskilda arbetsgivare, inte minst genom 

Ersta sjukhus med somatisk specialistverksamhet, psykiatrisk 

klinik och hospice för vård i livets slutskede. 

Ersta diakoni har också en omfattande social verksamhet, 

bland annat äldreboende, verksamhet för demenssjuka, 

skyddat boende för kvinnor, program för 

drogberoende, behandlingshem för flickor och barnrättsbyrå. 

Ersta har också konferens- och hotellverksamhet. 

I Stockholm finns också Stiftelsen Stora Sköndal 

(1898 i Gävle i Svenska Diakonisällskapets regi, till 

Stora Sköndal 1905). Vid Stora Sköndal finns äldreomsorg 

i form av sjukhem, äldreboende, boende för demenssjuka 

och hemtjänst. Vidare finns seniorboende 

och hemtjänst utanför den egna anläggningen. Den socialpsykiatriska 

verksamheten innefattar bland annat 

boende, boendestöd och aktiviteter. Vid Stora Sköndal 

bedrivs också neurologisk rehabilitering. 

Ersta Sköndal högskola bedriver utbildning på 

grundnivå och avancerad nivå i vårdvetenskap, socialt 

arbete, diakoni, teologi och psykoterapi. Vid högskolan 

bedrivs också forskning om bland annat det 

civila samhället, palliativ vård och organisations- och 

arbetslivsetik. Högskolan bildades 1998 genom en 

sammanslagning och integrering av utbildning och 

forskning vid Ersta och Stora Sköndal. 2011 vidgades 

huvudmannakretsen genom att Stiftelsen Bräcke 

Diakonigård blev delägare. Vid högskolan finns den 

psyko terapi utbild ning som tidigare bedrivits av förbundet 

S:t Lukas. 


Diakonistiftelsen Samariterhemmet i Uppsala 

(1882) har bland annat gästhem, patienthotell, trygghetsboende, 

demensboende, hemtjänst och en daglig 

öppen verksamhet. Stiftelsen driver också Uppsala 

stadsmission med öppen verksamhet, stöd och aktiviteter 

inriktade på olika grupper. Vid Samariterhemmet 

finns också Svenska kyrkans centrum för andlig vård 

inom hälso- och sjukvården. 

Stiftelsen Vårsta diakonigård i Härnösand (1912) 

har diakonutbildning och fortbildning, familjerådgivning, 

rehabilitering, korttids- och växelboende, konferenslokaler 

och boende för uthyrning. Vid Vårsta finns 

ett själavårdscentrum, familjerådgivning och Vårsta 

Kriscentrum. 

Stiftelsen Bräcke diakonigård (Bräcke Diakoni) i 

Göteborg (1923) arbetar inom områdena vård och 

omsorg. Verksamheten inrymmer bland annat äldreboende, 

ungdomsboende, hospice, företagshälsovård, 

vårdcentraler, habilitering, rehabilitering, utbildning 

och forskning. Antalet anställda är cirka 900 och verksamheten 

finns på ett tiotal orter. Man har ett Migrationscentrum 

och ett Samtalscentrum. Från och med 

2011 är forskning och utbildning organisatoriskt en 

del av Ersta Sköndal högskola. I samband med detta 

bildade högskolan ett tredje campus, Bräcke Diakoni 

Lärcentrum. 

Fogdaröd Vård- och Diakonicentrum (1907) i Höör 

arbetar med vård och omsorg, bland annat i form av 

äldreboende för vårdbehövande, demensboende, serviceboende 

och utbildning för barn med särskilda behov. 

Viktiga diakoniorganisationer är stadsmissionerna. 

Äldst och i särklass störst är Stockholms stadsmission 

(grundad 1853). Dess verksamhet är den största samlade 

sociala verksamheten i anslutning till Svenska kyrkan. 

Vidare finns Göteborgs Kyrkliga Stadsmission, 

Kalmar Stadsmission, Linköpings Stadsmission, Skåne 

Stadsmission, Visby Stadsmission, Västerås stadsmission 

och Uppsala stadsmission. 

Den öppna dörren bildades i Jönköping 1937 som 

en ideell verksamhet på fritiden av en grupp personer. 

Det nuvarande namnet fick organisationen 1961. Från 

1940-talet spred sig verksamheten till ytterligare några 

orter, några i södra Sverige men också till Stockholm. 

Bland annat startade man studiehem och rådgivningsbyråer. 

Den verksamhet som bedrivs sker i riksorganisationer 

och på tre orter, nämligen Stockholm, Västerås 

och Växjö. Riksorganisationen har sitt kansli i Växjö. 

Till den diakonala verksamheten kan man också 

räkna Stiftelsen Kyrkans Jourtjänst Jourhavande Präst, 

även om den ligger nära flera andra delar av det kyrkliga 

arbetet. Under 2012 fick Jourhavande präst cirka 

68 000 samtal. Antalet har stadigt ökat under senare 



år. På några orter har man också bildat fristående diakonicentra, 

ibland inom Svenska kyrkan, men ibland 

också i ekumenisk samverkan. På ett 30-tal orter finns 

en kyrklig familjerådgivning. 

Bildning, forskning, kultur 

och pilgrimer 

Sensus studieförbund var tidigare ett renodlat kyrkligt 

studieförbund med inriktning på Svenska kyrkan. Det 

bildades som Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS) 

1930. Medlemmar var Svenska kyrkan och närstående 

organisationer. Bland medlemmarna finns i dag 

också andra organisationer än de som har anknytning 

till Svenska kyrkan. Det är bland annat humanitära 

organisationer, KFUK-KFUM-rörelsen, scouter, självhjälps- 

och stödorganisationer. 

2002 och 2004 slogs förbundet samman med KFUK- 

KFUMs studieförbund (grundat 1929) och Tjänstemännens 

Bildningsverksamhet (TBV, grundat 1935). 

Svenska kyrkan är sammantaget den största medlemmen 

i Sensus, som har 30 medlemsorganisationer, cirka 

450 anställda, ungefär 13 000 ledare och cirka 370 000 

deltagare per år. Verksamheten bedrivs utöver på förbundsnivå 

i distrikt och avdelningar. 

Sensus bedriver en omfattande kulturverksamhet 

som bland annat tar sig uttryck i cirka 30 000 arrangemang 

per år, ofta i samarbete med församlingar och 

kyrkliga organisationer. I folkbildningsverksamheten 

ingår bland annat kurser i musik, dans, teater, hantverk 

och litteratur. 

Stiftelsen Fjellstedtska skolan startade som ett utbildningsinstitut 

för blivande missionärer i Lund, men 

flyttade till Uppsala och ombildades 1862 till en förberedande 

privat internatskola för bland annat blivande 

präster. Stiftelsen erbjuder nu både akademisk 

och annan utbildning för att ge fortbildning för präster 

i Svenska kyrkan och andra med teologisk utbildning 

som arbetar i kyrkan. Skolan samarbetar med Teologiska 

institutionen vid Uppsala universitet, bland annat 

i Kyrkledarhögskolan som är ett akademiskt ledarskapsprogram. 

Man erbjuder kurser för präster som 

vill arbeta i andra kyrkor inom Borgågemenskapen. 

Stiftelsen har också ett gästhem. 

Med en tonvikt på mötet mellan människor med olika 

bakgrund, erfarenhet och livstolkning verkar Sigtunastiftelsen 

(grundad 1915, folkhögskolan kom till 

1917 och humanistiska läroverket 1926) i en av Sigtunas 

mer markanta kulturbyggnader. Stiftelsens tillkomst 

var i hög grad ett verk av Manfred Björkquist. 

Han ledde verksamheten 1917–42 samtidigt som han 

var starkt engagerad inom en rad andra kyrkliga verksamheter. 

På Sigtunastiftelsen verkade som direktor 

också en av Svenska kyrkans mest intressanta 1900-talsprofiler, 

nämligen prästen, psalmdiktaren och författaren 

Olov Hartman. Han betydde också mycket för 

arbetet med kyrkorummens utformning och användning, 

inte minst för kyrkospel. 

Sigtunastiftelsen arbetar bland annat med kurser, 

konferenser och kulturarrangemang, liksom teologisk 

utbildning. Stiftelsen har ett refugium (för bland annat 

retreater), bibliotek och pressklippsamling, liksom ett 

gästhem och uthyrning av konferensfaciliteter. Verksamheten 

har sina rötter i Svenska kyrkans – inte minst 

ungkyrkorörelsens – historia och tradition, men är helt 

självständig och bedriver ett brett ekumeniskt förankrat 

arbete. Läroverket har sedan länge en egen huvudman. 

Folkhögskolan bedrevs en tid i andra former, men 

i dag är den delvis tillbaka eftersom Sigtunastiftelsen är 

en av dess huvudmän. 

Stiftelsen Sverige och Kristen Tro, grundad 1916, 

är bildad med inspiration från ungkyrkorörelsen. Enligt 

den egna arbetsbeskrivningen verkar stiftelsen för 

”saklig information på vetenskaplig grund, analys av 

aktuella samhällsfrågor i relation till humanistiska 

och kristna värderingar”. Stiftelsen arrangerar möten, 

konferenser eller seminarier och ger ekonomiskt stöd 

till ändamål som stämmer med stiftelsens inriktning. 

S:ta Katharinastiftelsen grundades 1950 i Österskär 

av Margit Sahlin, en av de tre första kvinnorna som 

vigdes till präster i Svenska kyrkan. Därefter flyttade 

stiftelsen till Sparreholms slott. Sedan 1977 arbetar 

man i egna lokaler i Stockholm. Verksamheten består 

av föredrag, samtal och andakter. Stiftelsen, som då 

den grundades var inriktad på att stimulera kvinnors 

arbete i kyrkan, har nu en bredare inriktning på livsåskådning, 

samhälle och kultur. 

Församlingsfakulteten i Göteborg bildades 1993 för 

att, som grundarna uttryckte det, vara ett komplement 

till andra utbildningar. 2000 startade man en egen heltidsutbildning 

i teologi. Församlingsfakulteten har sin 

förankring i konservativa, evangelikala och bibelteologiskt 

fundamentalistiska strömningar som Evangelisk 

Luthersk Mission-Bibeltrogna Vänner (ELM-BV), 

Missionsprovinsen, Svenska kyrkans Fria Synod och 

Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro. 

Det finns ett tjugotal kyrkliga folkhögskolor, endera 

drivna av Svenska kyrkan eller av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 

(EFS). Där finns ett brett ämnesutbud 

även utöver de allmänna kurserna. Därutöver finns 

i många stift en eller flera stiftsgårdar. Flera stift har 


dock av ekonomiska skäl helt tvingats avveckla sina 

stiftsgårdar. Antalet är i dag ett 15-tal. 

I Svenska kyrkan har det under senare år vuxit fram 

en pilgrimsrörelse, ”att resa i eftertanke och bön” som 

det heter i en bok utgiven av Svenska kyrkans biskopar 

och Svenska Turistföreningen (STF). Svenska kyrkans 

förbud mot pilgrimsvandringar 1544 ligger långt 

borta. 

Pilgrimsvandringar med en mycket varierande 

längd, från några kilometer och timmar till veckolånga 

vandringar, genomförs både i Sverige och genom resor 

till internationellt kända pilgrimsleder. I Sverige finns 

ett mycket stort antal pilgrimsutfärder och pilgrimsleder. 

Ofta har stiften varit engagerade i utvecklingen 

av dem. Linköpings stift står bakom ett pilgrimscentrum 

i Vadstena, bildat 1993. Där finns vandrings leder, 

kafé, övernattningsmöjligheter, försäljning, kurser 

och seminarier. Också i Göteborg och Tyresö finns pilgrimscentra. 

Den mest kända av de internationella pilgrimsleder 

till vilka svenskar söker sig är leden till Santiago de 

Compostela i norra Spanien. 

kvinnoorganisationer 

1995 bildades Kvinnor i Svenska kyrkan som en medlemsorganisation. 

Kvinnor i Svenska kyrkan efterträdde 

då bland annat Sveriges Kyrkliga Kvinnoråd, 

grundat 1947, som var ett samarbetsorgan för i första 

hand de olika stiftskvinnoråden. I de flesta stift finns en 

stiftsgrupp. Kvinnor i Svenska kyrkan har cirka 1 000 

medlemmar. 

En ytterligare kvinnoorganisation är Kvinnor för 

mission (tidigare Svenska Kvinnors Missionsförening), 

bildad redan 1903, med cirka 1 000 medlemmar. Organisationen 

vill synliggöra kvinnors situation och stärka 

deras ställning i kyrka och samhälle, väcka och stärka 

intresset för mission och stödja Svenska kyrkans internationella 

verksamhet. 

Utan att vara organiserad lika tydligt som de nu 

nämnda organisationerna finns den kvinnodominerade 

syföreningsrörelsen i Svenska kyrkan. Den nämns 

på andra ställen i boken. 

Barn-, ungdoms- och 

studentorganisationer 

Bland barn och ungdomar verkar Svenska Kyrkans 

Unga som inledde sitt arbete 1993. Bakom bildandet 

av den nya organisationen stod flera organisationer, 


bland annat Ansgarsförbundet (bildat 1946) och Riksförbundet 

Kyrkans Ungdom (RKU, bildat 1943). Dessförinnan 

hade Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF) 

gått samman med RKU 1975. KGF bildades 1900. 

Ambitionen med Svenska Kyrkans Unga var att 

”Svenska kyrkans nya barn- och ungdomsrörelse ska 

finnas i varje församling och ge plats för all barn- och 

ungdomsverksamhet inom Svenska kyrkan”. Verksamheten 

omfattar allt från tonårsgrupper och barntimmar 

till gospelkörer, finskspråkiga juniorer och 

rollspelslag. Svenska Kyrkans Unga har 2011 cirka 

13 000 medlemmar. 

Svenska Kyrkans Unga genomför årligen De Ungas 

Kyrkomöte i form av samlingar på flera orter med 

video uppkoppling. 

Credo – Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse 

(SESG), med rötter från 1924, började som 

en inomkyrklig organisation i Svenska kyrkan. Med tiden 

har organisationens ekumeniska karaktär stärkts, 

dock med många bibehållna band inom Svenska kyrkan. 

Credo beskrivs bland de ekumeniska organisationerna.Också 

andra organisationer inom Svenska 

kyrkan har ungdomsorganisationer, till exempel 

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), med organisationen 

Salt, och några av de evangelikala rörelserna. 

kör- och musikorganisationer 

Sveriges Kyrkosångsförbund (SKsf), som bildades 

1925, är Sveriges största körorganisation med cirka 

70 000 medlemmar, varav en stor del är barn- och ungdomskorister. 

Därtill kommer den betydelse förbundet 

har också för de ytterligare cirka 30 000 körsångare 

som är verksamma i Svenska kyrkan. Sina rötter har 

Kyrkosångsförbundet bland annat i Kyrkosångens 

Vänner (bildat 1892). I Sveriges Kyrkosångsförbund 

ingår ett 15-tal regionala kyrkosångsorganisationer, 

till stor del men inte alltid omfattande ett av Svenska 

kyrkans stift. Också flera specialiserade organisationer 

ingår i SKsf: 

Svenska Kyrkans gosskörförening (SKgf), bildad 

1996. 

Laurentius Petri-Sällskapet för svenskt gudstjänstliv, 

bildat 1941 för att främja en evangelisk tidegärdstradition 

i både hemmet och församlingens gudstjänstliv. 

Svenska Schützsällskapet med inriktning på Heinrich 

Schütz (1585–1672), men också 1600-talskultur, 

bildat 1954. 

Kristna Dansgemenskapen i Sverige (KDGS). 

Kyrkosångsförbundet anordnar körhögtider och 

körfestivaler, liksom utbildningar för körledare och 



korister. Förbundet nybeställer också verk för användning 

i kyrkokörer. 

Också Kyrkomusikernas Riksförbund (KMR) är en 

för Svenska kyrkans musikaliska verksamhet betydelsefull 

organisation. Den beskrivs under arbetstagar- 

och yrkesorganisationer. 

tidningar och tidskrifter 

Tidningar som mer ingående och övergripande behandlar 

kyrkliga frågor är dels de som ges ut av de organisationer 

som nämns, dels den varje vecka utkommande 

Kyrkans Tidning. Om den står det i det avsnitt 

som behandlar kyrkliga företag, Berling Media AB. 

En mindre spridning har ett par flitigt utgivna tidskrifter: 

• Den folkkyrkliga Svensk Kyrkotidning (SKT, grundad 

1904 42 ). 

• Den högkyrkliga Svensk Pastoraltidskrift (SPT, 

grundad 1958). 

De båda tidskrifterna har var och en kring ett par tusen 

prenumeranter och spelar en viktig roll i den kyrkliga 

debatten och genom sina kommentarer inför aktuella 

predikotexter. 

I stort sett alla kyrkliga och ekumeniska organisationer 

som nämns i denna bok har sin egen tidningsutgivning, 

mestadels i form av tidningar och tidskrifter 

på papper, ibland också eller i stället med digital utgivning. 

arbetsmarknadsorganisationer 

Arbetsgivarorganisationer 

Den helt dominerande arbetsgivarorganisationen på 

den kyrkliga arbetsmarknaden är Svenska kyrkans 

arbetsgivarorganisation. Förbundet har haft många 

namn. Det bildades 1945 med namnet Svenska Pastoratens 

Riksförbund (SPR). 1969 bytte man till Svenska 

kyrkans Församlings- och pastoratsförbund (SKFP), 

ett namn som varade i tre decennier. 1999 bytte man 

till Svenska kyrkans Församlingsförbund och 2010 till 

sitt nuvarande namn. Organisationen, som länge varit 

en bred arbetsgivar-, service- och intresseorganisation 

för församlingar och samfälligheter, har alltsedan den 

bildades tagit ett stort ansvar för Svenska kyrkans organisatoriska 

utveckling. I särskilt hög grad gällde det 

före 1982 då den första samlade kyrkliga riksorganisationen 

kom till. 

42 Då dock som organ för den lundensiska högkyrkligheten. 

Förbundet bistår nu i första hand medlemmarna i 

deras roll som arbetsgivare. Till förbundets uppgifter 

hör bland annat förhandlingar i samband med kollektivavtal 

och tvister, rådgivning, utbildning, information 

och uppdrag direkt beställda av enskilda medlemmar. 

Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har i kyrkoordningen 

uppdraget att företräda alla de kyrkliga 

arbetsgivare som regleras i kyrkoordningen. Det betyder 

att Arbetsgivarorganisationen bland annat tecknar 

kollektivavtal. De kyrkliga arbetsgivarna är inte skyldiga 

att tillhöra Svenska kyrkas arbetsgivarorganisation. 

Det är en sak för varje kyrklig arbetsgivare att besluta 

om, men 2011 är det bara en församling som inte 

är medlem. Även den församling som inte är medlem 

i Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation är bunden 

av det kollektivavtal som Arbetsgivarorganisationen 

tecknar. 

Arbetsgivarorganisationen anordnar årligen arbetsgivarkonferenser 

i stiften. Vart fjärde år väljer dessa 

konferenser fullmäktige i Arbetsgivarorganisationen. 

Arbetsgivarkonferensernas ordförande och vice ordförande 

utgör tillsammans ett rådgivande organ för Arbetsgivarorganisationen 

ledning. De tidigare stiftsförbunden 

med anställd personal har avvecklats. Mellan 

fullmäktiges sammanträden leds verksamheten av förbundsstyrelsen. 

Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation nämns 

också under Begravningsverksamhetens organisationer. 

Utöver Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation 

finns på den kyrkliga arbetsmarknaden Arbetsgivaralliansen, 

med branschkommittéer för bland annat 

ideella och idéburna organisationer, vård och omsorg 

samt trossamfund och ekumeniska organisationer. 

Inom dessa områden finns medlemmar med anknytning 

till Svenska kyrkan. 

En ytterligare arbetsgivarorganisation är Idea – Arbetsgivareförbund 

för ideella organisationer. Inom 

Idea finns tre branschråd, varav ett arbetar med studieförbund 

och ett annat med humanitära frivilligorganisationer. 

Också i Idea finns medlemmar med anknytning 

till Svenska kyrkan. 

Arbetstagar- och yrkesorganisationer 

Arbetstagarföreträdare är en stor grupp av fackliga 

organisationer. Den första särskilt för Svenska kyrkan 

bildade fackliga organisationen var Allmänna Svenska 

Prästföreningen (ASP, bildad 1903). 1954 gick ASP 

samman med Sveriges Yngre Prästers Förbund (bildat 

1944). Organisationen, som då fick namnet Svenska 


Prästförbundet, fick sin hemhörighet i Sveriges Akademikers 

Centralorganisation (SACO). 

Därefter har en successiv utveckling skett som inneburit 

att allt fler akademikergrupper inom Svenska 

kyrkan blivit medlemmar. 1979 bytte man namn till 

Svenska Kyrkans Personalförbund (SKPF) och 1998 

fick man sitt nuvarande namn Kyrkans Akademikerförbund 

(KyrkA). I dag kan bland annat diakoner och 

församlingspedagoger, liksom ekonomer och annan 

administrativ personal med akademisk utbildning, bli 

medlemmar. 

Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation sluter avtal 

för anställda i Svenska kyrkan med: 

• Kyrkans Akademikerförbund (KyrkA). 

• Lärarförbundet och Lärarnas riksförbunds samverkansråd. 

• Vision (tidigare Fackförbundet SKTF och ännu tidigare 

Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet 

(SKTF)). 

• Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal). 

• Akademikerförbundet SSR och 

• Jusek i samverkan med flera akademikerorganisationer 

med anställda i Svenska kyrkan. 

Det finns betydligt fler fackliga organisationer än de nu 

nämnda som organiserar personal anställd i Svenska 

kyrkan. En del av dem är stora, andra har bara några 

tiotal medlemmar i kyrkan. För att göra det möjligt att 

genomföra förhandlingar företräder de organisationer 

som nämnts samtliga fackliga medlemmar, även 

de som tillhör de mindre organisationerna. Lärarorganisationerna 

finns med på grund av att Kyrkomusikernas 

Riksförbund (KMR) slutit ett samarbetsavtal 

med Lärarnas Riksförbund (LR). Vision organiserar en 

stor del av Svenska kyrkans administrativa personal, 

men har också andra medlemmar (även något hundratal 

präster). Kommunal organiserar främst kyrkovaktmästar- 

och kyrkogårdspersonal. SSR har många 

socio nomutbildade diakoner. Jusek företräder jurister 

och ekonomer. 

Det finns också intresse- eller yrkesföreningar inriktade 

på en viss verksamhet eller yrkesgrupp inom 

Svenska kyrkan, men i huvudsak verksamma vid sidan 

av de fackliga organisationerna. Vissa yrkesföreningar 

är anknutna till en facklig organisation, andra inte. 

Störst är det nyss nämnda Kyrkomusikernas Riksförbund 

(KMR), bildat 1901 efter att kyrkomusikerna 

på flera håll haft regionala organisationer. Organisationens 

uppgift är enligt stadgarna att ta tillvara medlemmarnas 

intressen i anslutning till utbildning och 

anställning. Så långt kan man säga att KMR har en 

facklig inriktning och om man ser den som sådan var 


man lika tidigt ute som Allmänna Svenska Prästföreningen 

(ASP). Till KMR:s arbete hör också främjande av 

medlemmarnas kyrkomusikaliska kompetens, genomförande 

av seminarier och konferenser och utgivning 

av noter och annat material för kyrkomusiken. 

Ett annat exempel är Pedagoger i Svenska kyrkan, 

församlingspedagogernas organisation. Det finns också 

intresseföreningar med inriktning på andra fackområden. 

1994 bildades Forum för prästvigda kvinnor i Svenska 

kyrkan (då med namnet Kvinnliga Prästers Riksförbund, 

KPR). I några stift finns lokala grupper och andra 

nätverk för medlemmarna. Arbetet kretsar kring 

begrepp som solidaritet och stöd, påverkan och teologisk 

reflektion, medvetenhet om genderperspektiv och 

historia. 

Vidare finns Sveriges kyrkokamerala förening, bildad 

1955, för kameral och administrativ personal i 

Svenska kyrkan. Pastoratstjänstemannaföreningen 

(PTF) bildades 1992 efter att folkbokföringen gått över 

till Lokala skattemyndigheten och den personal som 

fortfarande var anställd i Svenska kyrkan i många fall 

fått nya arbetsuppgifter. Tidigare hade det 1966 bildade 

Pastoratstjänstemannaförbundet funnits. I Kyrkojuristernas 

förening (tidigare Stiftsjuristernas före ning) 

samlas i huvudsak jurister verksamma i Svenska kyrkan 

och närstående organisationer. Anställda inom 

sjukhuskyrkan finns i Svenska kyrkans anställda i Sjukhuskyrkan 

(SKAIS). 

Inom begravningsverksamheten finns Föreningen 

Sveriges kyrkogårdschefer (FSK), bildad 1937, och 

Föreningen Sveriges KrematoriePersonal (FSKP), bildad 

1968. Också anställda i kyrkogårdsförvaltningarna 

i Stockholms och Tranås kommuner är medlemmar 

i dessa organisationer. 

Gemensam organisation 

Kyrkans pensionskassa (tidigare Svenska kyrkans försäkringsförening) 

bildades i samband med millennieskiftets 

stat-kyrkareform för att trygga tidigare, nuvarande 

och kommande anställdas pensionsrätt. Antalet 

försäkrade är 2012 cirka 65 000, varav 15 000 pensionstagare, 

och det förvaltade kapitalet 10,9 miljarder 

kronor. Arbetsgivare och fackliga organisationer 

nominerar lika många ledamöter vardera till styrelsen. 

Pensionskassan omfattar 36 000 arbetstagare. 



Begravningsverksamhetens 

organisationer 

Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, som nyss beskrivits 

utförligt, arbetar utöver sin roll som arbetsgivarorganisation, 

med intressebevakning, information, 

rådgivning, utbildning och service inom begravningsverksamhetens 

område. På organisationens kansli 

finns både juridisk kompetens och kunskaper om kyrkogårdsskötsel. 

Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund 

(SKKF) är en traditionsrik organisation. Den bildades 

1882 som en pionjärorganisation för kremation och 

hette fram till 1983 Svenska Eldbegängelseföreningen. 

1957 öppnades organisationen också för huvudmännen 

inom begravningsverksamheten, såväl kyrkliga 

som kommunala. Den största medlemmen är Stockholms 

kommun. Också Tranås kommun är medlem 

liksom trossamfund utanför Svenska kyrkan med egen 

begravningsverksamhet. 

Förbundet har utvecklats till en branschorganisation 

som arbetar med intressebevakning, information, rådgivning, 

utbildning och service i fråga om kyrkogårdar 

och krematorier. Också på SKKF:s kansli finns både juridisk 

kompetens och kunskaper om kyrkogårdsskötsel. 

SKKF är inte en organisation inom Svenska kyrkan 

utan politiskt och religiöst obunden, men eftersom mer 

än 400 församlingar och samfälligheter inom Svenska 

kyrkan, däribland i stort sett alla större begravningshuvudmän, 

är medlemmar bör den nämnas här. 

SKKF deltar också i arbetet inom The Association of 

Significant Cemeteries in Europe (ASCE) och Nordiska 

Förbundet för Kyrkogårdar och Krematorier (NFKK). 

Rådet för begravningsfrågor, oftast kallat Begravningsrådet, 

är ett samarbetsorgan för Svenska kyrkan, 

Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation och Sveriges 

kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF). 

Inom begravningsbranschen finns också begravningsbyråernas 

organisationer. Sveriges Begravningsbyråers 

Förbund (SBF) är bransch- och medlemsorganisation 

för privatägda begravningsbyråer i landet. 

Kooperativa begravningsbyråer började bildas efter en 

utredning gjord av Kooperativa Förbundet (KF), bland 

annat på uppmaning av präster i Svenska kyrkan och 

en gentemot branschen kritisk politisk diskussion. Den 

första byrån öppnade i Stockholm 1946. Namnet Fonus 

43 etablerades 1970. 

Det finns också en rad samarbetsorganisationer 

inom begravningsverksamheten. Samrådsgruppen Begravningsbranschen 

– Träindustrin (SBT) är ett samrådsorgan 

för frågor som rör tillverkning av kistor och 

43 Efter latinska funus, begravning. 

urnor. Där finns också Centrala Gravvårdskommittén 

(CGK) och Trädgårdsnäringens Centrala YrkesKommitté 

(TCYK). Oftast är såväl Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation 

och Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund 

(SKKF) medlemmar tillsammans med 

andra bransch-, intresse-, arbetsgivar- och fackliga organisationer. 

kyrkliga företag 

Tillsammans äger bland annat Svenska kyrkan, Svenska 

kyrkans Arbetsgivarorganisation och Equmeniakyrkan 

mediekoncernen Berling Media AB. Största 

ägare är Svenska kyrkan med drygt 40 procent av 

aktierna. Equmeniakyrkan har cirka 34 procent och 

Svenska kyrkans Arbetsgivarorganisation cirka 11 

procent. Omsättningen var 2011 drygt 370 miljoner 

kronor. Koncernen har cirka 190 anställda i Stockholm, 

Malmö och Umeå. 

Koncernens rötter går långt tillbaka i tiden. Vägen 

gick från Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 

(SKDB), bildat 1910, via Svenska Kyrkans Ekonomi 

AB (SKEAB). 

Första boken från ett av Berling Medias nuvarande 

förlag (Gleerups) kom ut 1827. Men också på egen 

hand har koncernen en lång historia som ledde fram till 

Verbum AB, koncernens tidigare namn, och Verbum 

Förlag. Också tidningsverksamheten startade inom 

Svenska kyrkans Diakonistyrelse, som 1912 började 

ge ut Församlingsbladet, från 1942 Vår Kyrka. I Verbum 

Förlag ryms i dag också det tidigare EFS-Förlaget, 

grundat 1856, liksom förlag som varit knutna till de 

samfund som bildat Equmeniakyrkan. 

Koncernens varumärken för böcker och andra pedagogiska 

hjälpmedel är följande: 

• Inom läromedelsområdet Gleerups Utbildning i 

Malmö. 

• Inom hälsoområdet Gothia Förlag. 

• För tro och livsfrågor Verbum Förlag och Cordia. 

• Display i Umeå med försäljning av medie- och annonsutrymme. 

Verbum Förlag har en omfattande utgivning av både 

teologisk litteratur och handböcker. Förlaget är i särklass 

störst i Sverige i fråga om utgivning av biblar, 

psalmböcker, kyrkohandböcker, evangelieböcker och 

bönböcker, många av dem knutna till Svenska kyrkan 

och Equmeniakyrkan och bredare ekumeniska sammanhang. 

Man ger också ut flera tidningar: 

• Tidningen Kyrkans Tidning, som kommer ut som 

veckotidning, kom till 1982. Samtidigt avvecklades 


ett stort antal tidningar på både nationell och stiftsnivå, 

bland annat tidningen Vår kyrka, tidningen 

MED (Mission, Evangelisation, Diakoni), Församlings- 

och pastoratsförvaltning och ungdomstidningen 

Crux. Kyrkans Tidning innehåller debatt, 

kulturartiklar, teologiska artiklar och reportage. 

Upplagan är närmare 40 000. 

• Sändaren är Equmeniakyrkans tidning. 

• Berling Media AB gör också magasinet Amos. 

Kyrkans Försäkring AB bildades 2004 och som en följd 

av den samordnade försäkringsupphandling som inletts 

efter branden i Katarina kyrka i Stockholm 1990. 

Företaget har en bred ägarbas i Svenska kyrkan med 

närmare 200 aktieägare i form av församlingar, samfälligheter 

och stift. Verksamheten är inriktad på en 

kyrkligt anpassad försäkring för egendom, verksamhet, 

förtroendevalda, revisorer med mera. Cirka 80 

procent av församlingarnas försäkringsvärde är placerade 

i bolaget som arbetar i konkurrens med andra försäkringsbolag. 

Svenska kyrkans värdepappersfond bildades 1980 

av dåvarande Föreningssparbankens dotterbolag Robur 

Kapitalförvaltning och Svenska kyrkan för en kapitalförvaltning 

grundad på god etik och hållbar utveckling. 

Svenska kyrkans engagemang har genom 


åren minskat. Fonden är nu en del av Swedbank Robur 

Ethica Sverige Global. 

Fairtrade Sverige AB verkar, med stöd av Föreningen 

för Fairtrade Sverige, genom bland annat Fairtrademärkning 

för att odlare och anställda ska få förbättrade 

ekonomiska villkor och större trygghet i sin verksamhet. 

Tillverkarna får också en extra premie som 

används till att utveckla deras lokala samhälle, exempelvis 

genom en ny skola, nya bostäder, hälsovård eller 

till investeringar i jordbruket. Fairtrade verkar också 

för demokrati, rätten för de anställda att organisera sig 

fackligt och miljöhänsyn. Barnarbete och diskriminering 

motverkas. 

Fairtrade Sverige är den svenska representanten i 

Fairtrade International. Systerorganisationer finns 

i ett tjugotal länder. Fairtrade hette i Sverige tidigare 

Rättvisemärkt och startade genom enstaka butiker för 

rättvis handel, senare Sackéus AB som grundades 1976 

av Dia konia, Svenska kyrkans mission (SKM) ) och 

Luther hjälpen. Det nuvarande namnet tog man 2009. 

Fairtrade Sverige AB ägs av Svenska kyrkan och 

Landsorganisationen i Sverige (LO). I Svenska kyrkan 

redovisas detta ägande som en ideell, inte kommer siell, 

investering. Föreningen för Fairtrade Sverige har 45 

medlemsorganisationer. Bland dem finns Svenska kyrkan 

och organisationer med anknytning till Svenska 

kyrkan liksom andra trossamfund. 




kapitEl 13 

samverkan över 

samfundsgränserna 


Till de ekumeniska pionjärerna hörde de som 1804 

grundade brittiska bibelsällskapet (British and Foreign 

Bible Society)). 1946 ersattes det brittiska sällskapet i 

sin internationella roll av en organisation för de många 

bibelsällskapen i världen (United Bible Societies, UBS). 

I Sverige bildades 1808 Evangeliska sällskapet. 

Dess uppgift var att sprida evangeliet genom tryckta 

småskrifter. Sällskapet fick stöd av det brittiska bibelsällskapet 

och var väl etablerat i det svenska samhällets 

översta skikt. Svenska Bibelsällskapet bildades 

1815 och med början 1816 bildades bibelsällskap i 

stiften. Också fristående missionssällskap grundades 

på många håll, liksom nykterhetssällskap på kyrklig 

grund. 

Svenska Missionssällskapet kom till 1835 på initiativ 

av metodisten George Scott. Sällskapet fick konkurrens 

av Lunds Missionssällskap (LMS) som bildads 

med en mer luthersk profil 1845. Då styrelsen bildades 

1874 anslöt både Svenska Missionssällskapet och 

Lunds Missionssällskap sitt missionsarbete till denna 

styrelse. Svenska Missionssällskapet fortsatte med sin 

mission bland samerna och Lunds Missionssällskap 

övergick till att stödja missionsinteresset på olika sätt. 

Svenska Nykterhets-Sällskapet, där många kyrkliga 

personer var engagerade, kom till 1837. 

1844 bildades i London den första lokalorganisationen 

inom Young Men’s Christian Organisation 

(YMCA), Kristliga Förbundet för Unge Män (KFUM). 

Världsförbundet bildades 1855. 1855 bildades också 

den första lokalorganisationen inom Young Women’s 

Christian Organisation (YWCA), Kristliga Förbundet 

för Unga Kvinnor (KFUK). Dess världsförbund bildades 

1894. Till Sverige kom KFUM och KFUK under 

1840- och 1850-talen. 

En annan pionjärrörelse var Evangeliska Alliansen 

(The World Evangelical Alliance), bildad 1846 av protestantiska 

kyrkor och med lågkyrklig inriktning. 

Kristna studentvärldsförbundet (World Student 

Christian Federation, WSCF) bildades 1895 i Vadstena. 

Den ekumeniska utvecklingen blev ännu intensivare 

under 1900-talet. Tidiga milstolpar var bland andra: 

• Världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910. 

• Bildandet 1914 av en kyrklig världsorganisation 

med inriktning på fred, Världsförbundet för mellanfolkligt 

samförstånd genom kyrkosamfunden 

(World Alliance for Promoting International Friendship 

through the Churches) med den svenske ärkebiskopen 

Nathan Söderblom starkt engagerad. 

• Bildandet av Internationella missionsrådet 1921. 

• Den ekumeniska världskonferens i Uppsala och 

Stockholm 1925 som Söderblom inbjöd till. Den 

kom att bli den första på temat Liv och Arbete, Life 

and Work. 

Den första konferensen om Faith and Order, kyrkornas 

Lära och Konstitution, hölls i Lausanne 1927. 

1937 var man på väg att föra samman dessa rörelser 

i ett kyrkligt världsråd, det mål som Nathan Söderblom 

angett redan 1919. Det annalkande andra världskriget 

hindrade bildandet. Det skedde i stället efter 

kriget. 1948 bildades i Amsterdam World Council of 

Churches (WCC), Kyrkornas världsråd (KV). 1961 anslöt 

sig Internationella missionsrådet till KV. Work and 

Life och Faith and Order blev två viktiga huvudströmmar 

i KV. 

I KV arbetade prästen Nils Ehrenström (1903–84) 

som avdelningschef, ofta bortglömd numera men faktiskt 

vår förste för uppgiften anställde ekumen. Redan 

1930 hade han av Nathan Söderblom sänts till Genève 

för socialetiskt arbete. Han blev senare professor i ekumenik 

i USA. 

Samarbetet mellan evangelisk-lutherska kyrkor 

inleddes genom flera stora konferenser i slutet av 

1800-talet. Samarbetet utvecklades under tiden fram 

till andra världskriget, bland annat genom tillkomsten 

av ett evangelisk-lutherskt världskonvent. 1948 


samvErkan övEr samFUndsgrÄnsErna 

bildades Lutheran World Federation (LWF), Lutherska 

världsförbundet (LVF) i Lund. Bakom tillkomsten av 

LVF låg samtal mellan lutherska kyrkor som inletts på 

1800-talet och fortsatt i början av 1900-talet. 

Parallellt med tillkomsten av världsomspännande 

ekumeniska organ bildades också nordiska och svenska 

sådana, som Svenska missionsrådet (SMR) (1921), 

Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN) (1932) och 

Nordiska Ekumeniska Institutet (NEI) (1940). De två 

senare har i dag Sveriges Kristna Råd (SKR) som sin 

efterföljare. En gemensam kristen studentrörelse fanns 

1907–1912. 1912 bildades en svenskkyrklig och en frikyrklig 

organisation. 

Det nordiska ekumeniska samarbetet har genom 

åren vandrat en lång och krånglig väg. Nordiska Ekumeniska 

Institutet (NEI) började sitt arbete i Sigtuna 

1940. 1990 ombildades det till Nordiska Ekumeniska 

Rådet (NER) i Uppsala. 2004 blev Nordiska Ekumeniska 

Rådet ett projekt på Sigtunastiftelsen. 2008 förändrades 

formerna för den nordiska ekumeniken återigen 

och blev ett program inom Sveriges Kristna Råd 

(SKR) med namnet Ekumenik i Norden (EIN). 

FÖRDJUPNING 

Ett mångtitulerat kyrkoledaruppdrag 

med patriark avsågs ursprungligen en stamfader (som 

Bibelns abraham, isak och Jakob). sedan tidig kristen tid 

har patriark varit en titel för kyrkans högste ledare. På 

500-talet bars titeln av de kyrkoledare som fanns i rom 

(alltså påven), alexandria, antiochia, konstantinopel och 

Jerusalem. 

kardinalerna i katolska kyrkan är ledande kyrkliga 

företrädare, utsedda av påven, ofta med viktiga uppdrag 

i vatikanen eller ute i den världsvida katolska kyrkan. 

kardinalskollegiet utser påve. 

Efter en schism används också beteckningen påve och 

patriark för den koptiska kyrkans ledare, som också finns 

i alexandria. 

i de ortodoxa kyrkorna finns i dag nio patriarker, 

bland dem den ekumeniske patriarken i konstantinopel. 

ortodoxa patriarker finns också i alexandria, antiokia, 

Jerusalem, moskva, tiflis, Belgrad, Bukarest och sofia. 

metropoliter finns i de katolska, ortodoxa och anglikanska 

kyrkorna. i den kyrkliga hierarkin är de ofta 

underställda patriarken men står över ärkebiskoparna. 

användningen skiftar dock i olika kyrkor. i den ryska 

ortodoxa kyrkan är de ledande ärkebiskoparna metropoliter. 

i den grekiska ortodoxa kyrkan är metropoliterna 

underställda ärkebiskopen i aten. i den katolska kyrkan är 

metropolit och ärkebiskop stiftsbiskopar. att metropolit 

internationell ekumenik 

Den världsvida ekumeniken 

Kyrkornas världsråd (KV), som är den bredaste av alla 

de ekumeniska organisationer som finns, har cirka 350 

medlemskyrkor som tillsammans representerar närmare 

600 miljoner kristna i 110 länder. 

Svenska kyrkan har varit medlem och deltagit sedan 

det första mötet i Amsterdam 1948. Också Equmeniakyrkan 

är medlem, liksom Sveriges Kristna Råd (SKR). 

Bland KV:s medlemmar i övrigt finns bland annat ortodoxa, 

anglikanska, baptistiska, lutherska, metodistiska 

och reformerta kyrkor. Däremot är inte Romersk-katolska 

kyrkan medlem. Vatikanen har dock 

observatörsstatus och är fullt ut medlem i den del av 

KV som arbetar med trostolkning och lärofrågor inom 

Faith and Order. 

KV:s beslutande organ är generalförsamlingen, som 

i regel samlas vart sjunde år. Däremellan möts centralkommittén 

med något års mellanrum. Verkställande 

organ är exekutivkommittén. KV:s kansli finns 

i Genève. 

anses något mer ärofullt framgår av att alla metropoliter 

är ärkebiskopar men alla ärkebiskopar är inte metropoliter. 

i den anglikanska kyrkogemenskapen finns två 

ärkebiskopar, en i canterbury och en i york, de båda 

kyrkoprovinserna i church of England (den engelska kyrkan). 

Ärkebiskopen av canterbury erkänns som ledande 

företrädare för den anglikanska kyrkogemenskapen. 

i episkopala kyrkor utan ärkebiskop, vilket är fallet i 

många evangelisk-lutherska kyrkor, finns ofta en ordförande 

i biskopsmötet som kallas presiding bishop och 

som kan framstå som ledande företrädare för kyrkan. 

i alla episkopala kyrkor utövar biskopen det episkopala 

ansvaret i ett stift. 

i de reformerta kyrkorna skiftar benämningarna. Eftersom 

många reformerta kyrkor är kongregationalistiska 

saknas där den typ av kyrkoledare som finns i de episkopala 

kyrkorna. ofta kan dessa kyrkor organisatoriskt 

ha en folkrörelsekaraktär med valda styrelser på olika 

nivåer. i sverige är den vanligaste titeln på en anställd 

kyrko ledare missionsföreståndare. i den nyligen bildade 

Equmeniakyrkan har man helt enkelt valt att kalla sin 

ledande anställde företrädare kyrkoledare. 


KV har spelat en viktig roll såväl i den internationella 

debatten om sociala, politiska och religiösa frågor 

som i den teologiska diskussionen. Arbetet har präglats 

av att medlemskyrkorna i stigande grad kommit 

från Tredje världen. Det har lett till ett tydligare arbete 

med rättvisefrågorna, men också till en fördjupning av 

synen på mission. Till de program som KV drivit hör 

”Skapelse, Fred, Rättvisa”, ”Kyrkornas årtionde i solidaritet 

med kvinnor” samt ”KV:s årtionde mot våld”. 

Arbetet inom Faith and Order-kommissionen är en 

mångårig teologisk process som påverkat både Svenska 

kyrkan och övriga medlemskyrkor i KV. 

Som en följd av den första delen av detta arbete antogs 

det så kallade Limadokumentet vid Kyrkornas 

världsråds konferens i Lima 1982. Dess svenska namn 

är Dop, Nattvard, Ämbete. Ofta kallas det också BEMdokumentet 

efter sitt engelska namn Baptism, Eucharist 

and Ministry. 

Detta dokument har starkt förbättrat förutsättningarna 

både för det ekumeniska arbetet i stort och skapat 

möjligheter till en fördjupning av en vidare kyrkosamverkan. 

Likaså har gudstjänstgemenskapen kunnat 

stärkas. Processen har fortsatt, bland annat genom arbete 

med förståelsen av den nicenska trosbekännelsen 

och frågor om kyrkosyn. 

Inom Action by Churches Together (ACT), eller 

ACT Alliance (ACT-alliansen), arbetar 130 kyrkor och 

medlemsorganisationer tillsammans i 140 länder med 

långsiktigt utvecklingsarbete, humanitärt bistånd och 

opinionsbildning. Uppdraget är att genom samverkan 

åstadkomma positiva och hållbara förändringar för 

människor som lever i fattigdom och orättvisa. ACTalliansen 

arbetar med och för människor oberoende av 

tro. 

Runt om i världen finns 30 000 anställda. Medlemsorganisationerna 

mobiliserar årligen cirka 11 miljarder 

kronor. Samarbetet inom ACT-alliansen är resultatet 

av beslut 1995 och 2007. Medlemmarna är främst 

kyrkor som är medlemmar i Kyrkornas världsråd och/ 

eller Lutherska världsförbundet. Svenska kyrkan är en 

mycket aktiv medlem i detta samarbete. 

Lausannerörelsen är resultatet av kongressen för 

världsevangelisation i Lausanne 1974. Det dokument 

som beslutades där hade en tydlig evangelikal inriktning. 

Ibland beskrivs rörelsen som ett uttryck för opposition 

mot Kyrkornas världsråd. Under senare år har 

dessa motsättningar minskat som en följd av de samtal 

som förts om bland annat synen på mission. 

Svenska kyrkan har inte något organiserat samarbete 

med Lausannerörelsen. Vid rörelsens senaste världskongress 

fanns dock deltagare från Svenska kyrkan 

tillsammans med deltagare från Evangeliska Foster- 


lands-Stiftelsen (EFS), Evangeliska Frikyrkan (EFK), 

Pingst – Fria församlingar i samverkan, Svenska Missionsrådet 

(SMR) och Svenska Evangeliska Alliansen, 

Svenska Lausannekommitténs efterföljare. Svenska 

kyrkan hade en observatörspost i Svenska Lausannekommittén 

men har det inte i Svenska Evangeliska Alliansen. 

Förenade Bibelsällskapen (United Bible Societies, 

UBS) bildades 1946. Där samverkar bibelsällskap i olika 

länder kring bibelspridning och bibelöversättning. 

Förenade Bibelsällskapen har haft stor betydelse, inte 

minst för ett modernt översättningsarbete. Organisationen 

leder sina rötter till 1804 då som nyss nämnts 

det brittiska bibelsällskapet bildades. 

En viktig del av det gemensamma arbetet är översättning 

av Bibeln till dem som inte har någon bibelöver 

sätt ning på sitt eget språk. Av 6 000 språk saknar 

hälften översättningar av Bibeln. Bibelsällskapen i 

olika länder arbetar bland annat med spridning av bibeltexter, 

program för dem som inte är läskunniga och 

ljudinspelningar för synskadade. Bibelsällskapen gör 

också insatser för särskilt utsatta grupper, exempelvis 

kvinnor som utsatts för våld och trakasserier, föräldralösa 

barn och intagna i kriminalvården. 

Med säte i Nederländerna arbetar Oikocredit Ecumenical 

Cooperative Society. Genom lån främjar man 

jordbruks- och näringslivsutveckling i låglöneländer, 

främst via småskaliga banker. Oikocredit, som bildades 

1975 av Kyrkornas världsråd, är ett av de största 

kooperativa finansinstituten i världen. 

Medlemmar i Oikocredit är kyrkor och kyrkligt 

anknutna organisationer. De ekonomiska resurserna 

kommer från medlemsorganisationerna, men i ännu 

högre grad från ett stort antal sparare som placerat 

medel i Oikocredit. Man lånar ut cirka 4,5 miljarder 

kronor och når 28 miljoner låntagare i 70 länder, 

främst till så kallade mikrofinansinstitut men också till 

kooperativ och små och medelstora företag. Särskilt 

fokus läggs på kvinnor och utveckling av landsbygden. 

Det ekumeniskt drivna Liv & Fred-institutet (Life 

& Peace Institute, LPI) finns i Uppsala. Institutet grundades 

1985 som ett resultat av Liv & Fred-konferensen 

i Uppsala 1983, en konferens med världsvid medverkan 

till vilken ärkebiskop Olof Sundby inbjöd. Institutet 

arbetar med forskning och studier inom freds- 

och konfliktområdet. Särskilt intresse ägnar institutet 

religionens roll i konflikter, mänskliga rättigheter och 

ekonomisk rättvisa samt konfliktlösning utan våld. Institutet 

har gjort insatser i samband med konflikterna 

på Afrikas horn. Det har en internationell styrelse och 

en stab på tiotalet personer. Svensk huvudman är Sveriges 

Kristna Råd. 



Det världsvida lutherska samarbetet 

Lutherska världsförbundet (LVF), bildat 1948 i Lund, 

har cirka 150 medlemskyrkor i ett 80-tal länder. Dessa 

kyrkor representerar över 70 miljoner medlemmar. De 

nordiska och tyska kyrkorna är tillsammans med den 

evangelisk-lutherska kyrkan i USA stora vad gäller antalet 

medlemmar. 

En svensk, professorn och biskopen Anders Nygren, 

blev den förste ordföranden i LVF. I dag är antalet kyrkor 

i tredje världen avsevärt större än antalet nordeuropeiska 

och nordamerikanska. I många av tredje världens 

lutherska kyrkor växer medlemsantalet kraftigt. 

Generalförsamlingen, som hålls vart sjunde år, är det 

högsta beslutande organet inom LVF. Mellan dess överläggningar 

hålls årliga rådsmöten. För det löpande arbetet 

ansvarar exekutivkommittén. LVF:s kansli finns i 

Genève. 

LVF arbetar inom en rad områden, bland annat HIV 

och aids-frågor, internationellt bistånd, teologi, ekumenisk 

dialog, mänskliga rättigheter, kvinno- och ungdomsfrågor 

och omsorg om skapelsen. 

Det europeiska ekumeniska samarbetet 

Det europeiska kyrkosamarbetet utvecklas snabbt, 

både som en följd av den europeiska integrationen och 

som ett resultat av öppnare gränser mot Östeuropa. 

Det mest omfattande europeiska samarbetet bedrivs 

inom den Europeiska kyrkokonferensen (Conference 

of European Churches, CEC). Ofta möter man förkortningen 

KEK. Den kommer från organisationens 

tyska namn Konferenz Europäische Kirchen. Organisationen 

grundades 1959 och har som medlemmar 

cirka 125 ortodoxa, protestantiska, anglikanska och 

gammalkatolska kyrkor. Svenska kyrkan är medlem, 

liksom Equmeniakyrkan. Därtill kommer ett 40-tal associerade 

organisationer. Europeiska kyrkokonferensen 

har kontor i Bryssel, Genève och Strasbourg. 

Inom Europeiska kyrkokonferensen förs både ekumeniska 

samtal och ett direkt samhällsinriktat arbete 

på för kyrkorna särskilt viktiga områden, bland annat 

i förhållande till EU. Till de frågor man behandlar hör 

bland annat teologiska frågor och interreligiös dialog, 

migrations- och integrationsfrågor, ekonomiska och 

sociala frågor, miljö- och klimatfrågor samt situationen 

för minoritetskyrkor. Det finns tre kommissioner 

för dialogfrågor, kyrka och samhälle samt de europeiska 

migrationsfrågorna. Europeiska kyrkokonferensen 

har också ett samarbete med Katolska europeiska 

biskopskonferensen. 

I Europa finns en rad ekumeniska organisationer 

som är verksamma inom ett stort antal fackområden. 

De finns i såväl Bryssel som på andra orter. Svenska 

kyrkan, svenska kyrkliga organisationer eller enskilda 

personer är medlemmar i många av dem. Ett exempel 

som kan nämnas är Kyrkornas kommission för migranter 

i Europa (Churches Commission for Migrants 

in Europe, CCME). Också student- och fängelsepräster 

har sina europeiska organisationer, European University 

Chaplains Conference respektive International 

Prison Chaplains Association (IPCA). 

NOTERAT 

de fyra familjerna 

man brukar tala om att det finns fyra större kyrkofamiljer 

i sverige och i sveriges kristna råd: 

inom den lutherska kyrkofamiljen, med cirka 6,5 

miljoner medlemmar, är svenska kyrkan störst. 

den katolska kyrkofamiljen, samlad i stockholms 

katolska stift, har cirka 90 000 betjänade personer. 

den frikyrkliga kyrkofamiljen har cirka 360 000 

betjänade personer, men har i sin verksamhet kontakt 

med ytterligare ungefär lika många. 

den ortodoxa och österländska kyrkofamiljen har 

cirka 120 000 betjänade personer. 

inhemsk ekumenik 

Övergripande ekumeniskt samarbete 

Sveriges Kristna Råd (SKR) bildades 1993. Till rådet 

fördes bland annat det arbete som tidigare utfördes 

inom bland annat Svenska Ekumeniska Nämnden och 

i viss utsträckning Sveriges Frikyrkoråd (SFR) och Kyrkornas 

U-forum. 

SKR har två kärnområden för sitt arbete. 

Det ena är ekumenisk teologi. Detta område inrymmer 

ekumeniskt inriktad teologisk reflexion, bland 

annat inom områden som spiritualitet, kyrkosyn och 

gudstjänst samt religionsteologi (inkluderande den interreligiösa 

dialogen). 

Det andra kärnområdet är ekumenisk diakoni/kyrka 

– samhälle. Området omfattar en rad program, projekt 

och andra aktiviteter, bland annat för fredskultur, synen 

på vapenhandeln, kyrka–skola, kyrka–arbetsliv, 

kyrka–polis, andlig vård inom kriminalvården, andlig 

vård i sjukvården, följeslagarprogrammet i Palestina 

och Israel, global utveckling och fattigdomsbekämpning 

(inkluderande Kyrkornas globala vecka), diakonalt 

ekumeniskt arbete och handikappfrågor. 

I SKR ingår merparten av de svenska kyrkorna och 

samfunden från de stora kyrkofamiljer som finns i Sverige. 

Antalet medlemskyrkor är ett 25-tal. 


I den lutherska familjen ingår Svenska kyrkan med 

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), Estniska 

evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, Lettiska evangelisk-lutherska 

kyrkan i Sverige och Ungerska protestantiska 

kyrkan i Sverige. 

Medlemmar är också den Romersk-katolska kyrkan 

genom Stockholms katolska stift, liksom de ortodoxa 

och österländska kyrkorna. Bland de senare är de 

största Syrisk-ortodoxa kyrkan, Serbisk-ortodoxa kyrkan 

och Grekisk-ortodoxa kyrkan. 

Av de frikyrkliga samfunden är Pingst – Fria församlingar 

i samverkan, Equmeniakyrkan, Evangeliska 

Frikyrkan (EFK) och Svenska Alliansmissionen störst. 

Frikyrkofamiljen inom SKR samarbetar i Sveriges Frikyrkosamråd 

(FSR). 

SKR har ett årsmöte med cirka 60 ledamöter, varav 

Svenska kyrkan med EFS har ungefär en tredjedel. Styrelsen 

har 12 ledamöter och ordförandeskapet cirkulerar 

mellan de fyra kyrkofamiljerna. 

Kyrkornas EU-kontor, bildat 1999, ger service i EUfrågor 

och bevakar frågor inom EU som ligger kyrkorna 

nära. Huvudman för verksamheten är Sveriges 

Kristna Råd. 

Svenska Evangeliska Alliansen, som bildades 2001, 

är efterföljare till Svenska Lausannekommittén. Organisationen 

har tagit över de uppgifter som kommittén 

tidigare hade. Medlemmarna – som är enskilda personer, 

församlingar, samfund och organisationer – har 

en tydlig evangelikal inriktning. Samfund som tillhör 

organisationen är bland annat Evangeliska Frikyrkan 

(EFK), Pingst – Fria församlingar i samverkan, Frälsningsarmén, 

Svenska Alliansmissionen (SAM) och 

trosrörelsen. Svenska kyrkan deltar inte i Svenska 

Evangeliska Alliansens arbete, men har i bland annat 

Sveriges Kristna Råd kontakt med de ingående samfunden. 

Mission, rättvis utveckling och fred 

Svenska Missionsrådet (SMR) bildades 1912 som ett 

nationellt samarbetsorgan för det missionsarbete som 

bedrivs av kyrkor, samfund och missionsorganisationer. 

Närmare 40 missionsorganisationer är medlemmar, 

bland annat ett stort antal kyrkor och trossamfund. 

SMR:s huvuduppgift är att kanalisera statsbidrag 

till kyrkornas missionsarbete och att bedriva sådant ar- 


bete som är gemensamt för medlemskyrkorna. Årligen 

förmedlar SMR medel i storleksordningen 100 miljoner 

kronor. 

Kyrkornas U-fond har sedan sitt bildande erbjudit 

svenska kyrkor och församlingar en möjlighet att placera 

penningmedel för vidareplacering i utvecklingsländer. 

Fonden bildades 1990 genom Sveriges Kristna 

Råd (SKR). Styrelse utses av SKR. Av det inlånade kapitalet 

har 70 procent vidareplacerats i Oikocredit och 

resten har på annat sätt placerats i mikrofinansverksamhet. 

Inlåningen upphörde 2010, men den befintliga 

inlåningen förvaltas vidare med oförändrat syfte. 

Individuell Människohjälp (IM) grundades 1938 

under namnet Inomeuropeisk Mission. IM, som har 

sitt huvudkontor i Lund, bedriver ett omfattande 

hjälparbete i ett tiotal länder, såväl inom som utanför 

Europa. IM är en svensk biståndsorganisation som vill 

bekämpa och synliggöra fattigdom och utanförskap. 

Organisationen verkar i tretton länder världen över. 

IM bedriver sitt arbete tillsammans med lokala samarbetspartners, 

ofta med inriktning på hjälp till självhjälp, 

oberoende av tro, ursprung eller politisk uppfattning. 

Grunden för IM är, som man själv uttrycker 

det, kristet-humanistiska värderingar. 

Svenska Jerusalemsföreningen (bildad 1900) är en 

kristen och opolitisk organisation. Föreningen driver 

bland annat Den Gode Herdens skola för 400 flickor i 

Betlehem, men också sjukvård i samarbete med det palestinska 

självstyret vid föreningens sjukhus. 

Kristna Fredsrörelsen, bildad 1919, är en kristen del 

av den samlade svenska fredsrörelsen. Själv beskriver 

sig organisationen som en ”ickevåldsrörelse som utifrån 

evangeliets budskap om Guds rike vill verka för 

rättvisa och fred, allmän och total nedrustning samt 

ett samhälle utan våld”. Man ger kurser i ickevåld och 

konflikthantering, deltar i dialogen mellan olika religioner, 

stöder lokalt fredsarbete genom fredsobservatörer 

och andra som verkar för mänskliga rättigheter 

i flera länder och vill påverka Sveriges och EU:s säkerhetspolitik 

i riktning mot rättvisa ochfred. 

Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, 

bildad 1991, ger kostnadsfritt råd i frågor om asyl, familjeåterförening, 

medborgarskap och utlänningslagstiftning 

i övrigt. Svenska kyrkan och Sveriges Frikyrkosamråd 

finns bland huvudmännen. 



FÖRDJUPNING 

Frikyrkor i förändring – historia och nutid 

Framväxten av väckelserörelser utanför Svenska 


Frikyrkligheten, för att använda ett senare tillkommet 

begrepp, kom tidigast till sverige genom metodismen. 

det var george scott som kom till sverige 1830 i avsikt 

att arbeta bland engelsmän i sverige. 1840 byggdes Engelska 

kyrkan. hans brott mot lagen kom då han började 

predika på svenska och rikta sig till svenska medborgare. 

trots inflytelserika vänner, både kyrkliga och andra, som 

hyste sympati för hans arbete, tvingades han 1842 att 

avsluta sin verksamhet i sverige. den övertogs av c.o. 

rosenius som också lyckades köpa Engelska kyrkan som 

då fick namnet Betlehemskyrkan. 

den första väckelserörelse som bildade ett eget 

trossamfund var baptisterna. den första församlingen 

grundades av den förre sjömannen, då predikanten, 

Fredrik olaus (F.o.) nilsson (1809–81) i samband med att 

han 1848 döpte sin hustru och ytterligare några personer 

i vallersvik i halland. F.o. nilsson landsförvisades med 

motiveringen att han spred villoläror och var borta från 

sverige fram till dess han benådades då lagen ändrades. 

den som kom att leda samfundet var den tidigare prästen 

i svenska kyrkan anders Wiberg (1816–87), sedan 

1855 föreståndare för församlingen i stockholm. 

metodistkyrkan har sitt ursprung i den sociala och 

andliga väckelsen i England i mitten av 1700-talet. till 

sverige kom metodismen först som redan framgått 

genom george scott. Efter att scott tvingats lämna 

sverige dröjde det till 1868 innan metodistkyrkan bildades 

och erkändes som trossamfund i sverige. redan från 

början var den svenska metodismen nära knuten till den 

amerikanska, episkopala grenen. Först in på 1900-talet 

utvecklades en egen organisation i norden. 

Frälsningsarmén kom med inspiration från England till 

sverige 1882. 1905 frigjorde sig svenska Frälsnings armén. 

svenska missionsförbundet bildades genom en utbrytning 

ur Evangeliska Fosterlands-stiftelsen (EFs) 1878. 

tvistefrågan var den subjektiva försoningsläran. Formellt 

sattes saken på sin spets då Paul Pet(t)er Waldenström 

(1838–1917), representerande EFs men så småningom 

smF:s ledande personlighet, ville att de som skickades 

ut som missionärer inte skulle behöva instämma i hela 

augsburgska bekännelsen. de som sedan bildade missionsförbundet 

ansåg det vara nog med att de bekände 

sig till Bibeln. 

Waldenström kom från en gammalpietistisk miljö men 

sökte sig ganska snart till nyevangelismen. han ledde 

utbrytningen ur EFs. Waldenström som var prästvigd 

(ett ämbete som han senare avsade sig) övergick till 

läraryrket som lektor i Umeå och gävle. han blev också 

både riksdags- och kyrkomötesledamot. På båda ställena 

tog han aktivt del i diskussionen om rätten att utträda 

ur svenska kyrkan, möjligheten till frikyrklig begravning 

och relationerna mellan stat och trossamfund. Både som 

predikant och debattör hade han ett stort anseende. 

detsamma gällde honom som bibelteolog och samfundsledare. 

de baptistiska samfunden helgelseförbundet (hF) 

och örebromissionen (öm) bildades 1887 respektive 

1892. samma år bildades Fribaptistsamfundet (FB) 

genom en utbrytning ur svenska Baptistsamfundet 

(sB). också detta år fann svenska alliansmissionen 

(sam) sin form efter en utveckling som börjat med 

Jönköpings traktatsällskap redan 1853. Pingstväckelsen 

började inom Baptistsamfundet, men i samband med att 

Filadelfiaförsamlingen i stockholm kom till uteslöts man 

1913 ur modersamfundet. 

Väckelserörelserna börjar sin byggenskap 

som nämnts i tidigare kapitel avskaffades konventikelplakatet 

1858. 1860 års dissenterlag gjorde det möjligt 

att utträda ur kyrkan. andra lättnader följde. det ledde 

till att väckelserörelserna i slutet av 1800-talet flyttade 

väckelsen från att ha predikats och studerats i stugor 

och salonger in i egna hus, bönehus som ibland också fick 

namn som Betania, sion, Betel och Elim. de första bönehusen 

byggdes på 1850-talet redan innan konventikelplakatets 

avskaffande. med tiden började också namnet 

missionshus användas eller, inte minst bland baptisterna, 

kapell. metodisterna talade i högre grad än de övriga om 

kyrkor. 

På detta följde i både stad och land ett intensivt 

byggande av heliga byggnader för de nya rörelserna. 

i städerna handlade det om större byggnader, ganska 

snart till och med mycket stora sådana, och på landet 

fortsatte man oftast med de mindre husen. de hamnade 

på små tomter, donerade av en medlem, gärna nära 

vägen. inte sällan byggdes de till bit för bit för att sedan, 

då det inte längre räckte, ersättas av större missionshus 

och kapell. Liksom övrig byggenskap i landet har stilarna 

skiftat, till och med funktionalismen fick sitt genomslag. 

väckelserörelsernas moderna byggnader är ofta tämligen 

lika de moderna kyrkorna i svenska kyrkan. det har skett 

en ömsesidig påverkan. 

den arkitektoniskt mest uppmärksammade byggnaden 

framgår av ett uttalande som gjordes av världens kanske 

mest kände arkitekt, nämligen Le corbusier (1887–1965). 

vid en föreläsning för amerikanska arkitekturstudenter 

konstaterade han följande: ”om ni ska se vackra kyrkor i 

Europa, finns det tre ni inte får missa: Peterskyrkan i rom, 

sacré-coeur i Paris och västerorts kyrkan i vällingby.” 

den senare, byggd 1956, ritades av carl nyrén och inreddes 

av konstnären Fritz sjöström (1923–96). 


Nybygget och EFK 

redan 1994 gick helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet 

(FB) samman. 1997 gick detta nya samfund 

samman med den likaledes baptistiska örebromissionen 

(öm). till att börja med arbetade man med namnet 

nybygget – kristen samverkan. 2002 gick man samman i 

Evangeliska Frikyrkan (EFk). 

denna kyrkas bakgrund finns alltså långt tillbaka i den 

baptistiska traditionen och flera av de kyrkor som ingår 

hade vid samgåendet en mer än sekellång svensk tradition. 

EFk är evangelikal, karismatisk och missionsinriktad. 

dopsynen är baptistisk och man tillämpar troendedop. 

Pingsrörelsen 

Pingströrelsen är en av de stora väckelserörelserna i 

sverige och i dag den största av frikyrkorna med ett 

medlemsantal i sverige i paritet med de katolska och 

ortodoxa kyrkorna i landet. till 1900-talets stora personligheter 

i sverige hör pingstledaren Lewi Pethrus 

(1884–1974). 

Under lång tid såg sig Pingströrelsen inte som ett 

trossamfund och man hade heller inte någon gemensam 

organisation. varje pingstförsamling fattade sina 

egna beslut. informellt spelade Filadelfiaförsamlingen i 

stockholm en samordnande roll och den ledande pastorn 

i församlingen betraktades som något av en ledare för 

pingströrelsen. 

1965 började man samverka i det internationella 

arbetet genom Pingstmissionens U-landshjälp, numera 

Pingstmissionens utvecklingssamarbete (PmU). sedan 

2001 har man, inte minst av juridiska och ekonomiska skäl 

kopplade till statsbidrag och uppbördshjälp från staten, 

en gemensam organisation med namnet riks föreningen 

Pingst – fria församlingar i samverkan. 

Den senaste kyrkan – Equmeniakyrkan 

Equmeniakyrkan har bildats genom samgående mellan 

metodistkyrkan i sverige, svenska missionskyrkan och 

svenska Baptistsamfundet (sB). På vägen till ett nytt 

namn kallades den nya kyrkan kyrkan gemensam Framtid 

(gF). 

metodistkyrkan i sverige, som haft en episkopal 

kyrkosyn och struktur, har ingått i den internationella 

metodistiska gemenskapen inom the United methodist 

church (Umc). man har med något varierande praxis 

tillämpat både medlemskap genom dop och ”förberedande 

medlemskap”. 

svenska Baptistsamfundet (sB), som närmast haft 

en reformert inriktning, har också betraktat sig som ett 


kongregationalistiskt samfund. sedan sin begynnelse 

har samfundet starkt betonat troendedopet och avvisat 

barndopet. internationellt har svenska Baptistsamfundet 

(sB) ingått i Baptistiska världsalliansen (Baptist World 

alliance, BWa). 

svenska missionskyrkan har varit ansluten till reformerta 

världsalliansen (World alliance of reformed 

churches, Warc), även om dess rötter nog är mer 

kongregationalistiska än reformerta. Warc gick 2010 

samman med det internationella organet reformerta 

ekumeniska rådet (reformed Ecumenical council, rEc) i 

den reformerta världsgemenskapen (World communion 

of reformed churches, Wcrc). som ett icke-territoriellt 

distrikt inom smF finns sedan 2005 svenska Frälsningsarmén. 

i svenska missionskyrkan har det funnits såväl 

barn- som vuxendop. 

alla församlingar i de tre kyrkorna kommer att ingå i 

Equmeniakyrkan, som därmed har cirka 70 000 medlemmar. 

medlem i en församling inom Equmeniakyrkan kan 

den bli som bekänner Jesus kristus som Frälsare och 

herre samt är döpt. i Equmeniakyrkans församlingar finns 

olika doppraxis och en församling kan, liksom svenska 

kyrkans församlingar, ge möjlighet till medlemskap i 

väntan på dop. detta medlemskap har giltighet i hela 

Equmeniakyrkan. 

den organisatoriska strukturen bär kongregationalistiska 

drag, men man betonar att kyrkan och församlingarna 

hör samman organiskt och lever i ett ömsesidigt 

beroende av varandra. kyrkan ska stödja de lokala församlingarna 

i deras uppgifter. kyrkan och församlingarna 

har ett ansvar för varandra, ekonomiskt och genom eget 

arbete efter förmåga. genom en ömsesidig tillsyn ska 

församlingarna vaka över den gemensamma organisationen. 

de som verkar inom Equmeniakyrkans ledning ska 

utöva tillsyn över de ordinerade tjänsterna. 

Equmeniakyrkan övertar från de tre tidigare kyrkorna 

deras ekumeniska och liknande engagemang. Equmeniakyrkan 

är medlem i Wcrc, BWa, världsmetodistrådet 

(World methodist council, Wmc), internationella 

Federationen för Fria Evangeliska kyrkor (international 

Federation of Free Evangelical churches, iFFEc), Europeiska 

Baptistfederationen (European Baptist Federation, 

EBF) och Europeiska metodistrådet (European methodist 

council, Emc). kyrkan är också som kyrka associerad till 

Umc. Equmeniakyrkan är medlem i kyrkornas världsråd 

(kv) och sveriges kristna råd (skr). dessa medlemskap 

är reglerade i kyrkans stadgar. metodistkyrkan i sverige 

har lämnat United methodist church (Umc). 



Barn, unga och studenter 

Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS) bildades 

1971 som följd av en sammanslagning av den inom 

Svenska kyrkan verkande Sveriges Kristliga Studentrörelse 

och den frikyrkliga Fria Kristna Studentrörelsen 

(FKS). Splittringen i två organisationer hade uppstått 

1912. Antalet medlemmar i KRISS är litet, cirka 200. 

KRISS är medlem i Kristna Studentvärldsförbundet, 

World Student Christian Federation (WSCF). 

KRISS har i sin verksamhet burit, och bär fortfarande, 

en internationell och samhällsinriktad prägel. Man 

har lokal verksamhet på flera studieorter. Verksamheten 

kretsar kring bland annat gudstjänst, föredrag, 

studiegrupper och bönetillfällen. På nationell nivå 

finns årliga rikskonferenser, en teologifestival, liksom 

retreat- och pilgrimsarrangemang. Ett av KRISS varaktiga 

projekt rör kristen tro i förhållande till homosexuella, 

bisexuella och transsexuella personer samt queerpersoner 

(hbtq-frågor). 


(SESG) växte fram i samverkan med andra 

inomkyrkliga väckelserörelser som en reaktion mot 

den historisk-kritiska teologins framväxt och den liberalteologiska 

utvecklingen i Svenska kyrkan och 

det 1907 bildade Sveriges Kristliga Studentförbund. 

SESG bildades 1938 men rötterna går tillbaka till konferenser 

på 1920-talet. Under en tid var SESG knutet 

till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). 1997 lade 

man till namnet Credo, som nu används. 

Med tiden har andelen frikyrkliga medlemmar ökat, 

vilket har gjort att Credos ekumeniska inslag stärkts, 

men med en oförändrad evangelikal och bibeltrogen 

karaktär. Internationellt är man ansluten till The International 

Fellowship of Evangelical Students (IFES). 

Credo har ett 20-tal studentgrupper på universitets- 

och högskoleorter och verksamhet på ett 100-tal skolor. 

Kontor finns på tre platser i landet. Man äger och 

driver Credos fjällgård och CredoAkademin, ett studiecentrum 

i Stockholm med utbildning och bokutgivning. 

Credo har cirka 1 200 medlemmar, 25 anslutna 

studentföreningar och ungefär lika många anslutna 

skolgrupper. 

En relativt nybildad ungdomsorganisation är Ny 

Generation, som betecknar sig som allkristen och fristående 

från alla samfund. Organisationen har vuxit 

snabbt sedan bildandet 2002. Organisationen riktar 

sig till skolelever och studenter och arbetar genom 

skolgrupper. Antalet skolgrupper anges till 500 och 

medlemmar till cirka 10 000. Organisationens största 

projekt har varit utdelningen av cirka 150 000 personligt 

överlämnade exemplar av Nya testamentet. Efter 

starten i Sverige har liknande organisationer startat i 

ett 15-tal länder. Ett internationellt kontor finns i Birmingham 

i England. 

Den äldsta kristet baserade ungdomsorganisationen 

i Sverige är KFUK-KFUM i Sverige. KFUM kom 

till Sverige 1884. 2011 har organisationen cirka 70 000 

medlemmar. KFUK-KFUM beskriver sig som ”kristligt”. 

Tolkningen av ordet är att man i handling vill visa 

på förlåtelse och människokärlek, men också att man 

vill ge utrymme för unga människor att föra samtal om 

sin livssituation, existentiella frågor och med människor 

med annan livsåskådning. 

Scoutrörelsen har historiska, men också i dag aktuella, 

relationer till de kristna trossamfunden. Det finns 

fem stora scoutförbund. Det största, Svenska scoutförbundet 

(SSF), har cirka 55 000 medlemmar i 600 kårer. 

Det bildades 1960 genom sammanslagning av Sveriges 

Scoutförbund (bildat 1912) och Sveriges Flickors 

Scoutförbund (bildat 1913). SSF har nära historiska 

kontakter med Svenska kyrkan. På många sätt och 

på många håll i landet upprätthålls fortfarande dessa 

kontakter, men SSF har genomgått en utveckling i riktning 

mot självständighet i förhållande till trossamfunden. 

Den scoutorganisation som har sin förankring i 

Equmeniakyrkan har cirka 18 000 medlemmar. 

I november 2011 beslutade Svenska scoutförbundet, 

KFUK/KFUM:s scoutförbund, Frälsningsarméns 

scoutförbund, SMU Scout och Nykterhetsrörelsens 

scoutförbund att gå samman i en gemensam organisation 

med namnet Scouterna. 

Det äldsta scoutförbundet är KFUK-KFUM:s scoutförbund, 

bildat 1908. Förbundet har cirka 10 000 

medlemmar i 200 kårer. Sveriges Muslimska Scouter 

bildades inom KFUK-KFUM:s scoutförbud, men är 

nu medlemmar i Nykterhetsrörelsens Scoutförbund. 

Frälsningsarméns scoutförbund (grundat 1916) har 

drygt 1 000 medlemmar. 

En ungdomsrörelse av speciellt slag har uppstått 

kring den ekumeniska och mycket internationellt sammansatta 

kommuniteten i Taizé som grundades av 

schweizaren Roger Schutz (1915–2005), broder Roger. 

Genom årens lopp har stora skaror av ungdomar rest 

dit för att delta i det liv som präglas av lyssnande, samtal, 

gudstjänster och Taizésånger. Taizégudstjänster firas 

nu i många länder, bland annat Sverige. 

Kvinnor i kyrkorna 

En ekumenisk organisation för kvinnors kyrkliga engagemang 

är Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK), 

bildat 1959 genom en sammanslagning av Svenska 

missionsrådets kvinnokommitté (bildad 1914) och 

Kristna kvinnors samarbetskommitté (bildad 1935). 

Syftet var att utgöra ett forum för kristna kvinnor. Rå- 


det utgörs av cirka 1 000 enskilda medlemmar, representanter 

för 13 kristna samfund och organisationer 

samt 11 lokala ekumeniska kvinnoråd. En årlig kraftsamling, 

inte minst lokalt, är Kvinnornas internationella 

böndag, som genomförts i Sverige sedan 1931. De 

lokala ekumeniska kvinnoråden arbetar i övrigt med 

träffar av olika slag, bland annat bibelstudier. 

Bibelöversättning och bibelspridning 

Svenska Bibelsällskapet är engagerat i olika former 

av arbete knutet till översättning och spridning av Bibeln. 

Sällskapet arbetar för att stimulera och underlätta 

bibelläsning och bibelanvändning, men också med 

bibelspridning i Sverige och utomlands (vilket bland 

annat innebär att man i lager har biblar på ett hundratal 

språk). Genom projektet Bibeläventyret når man 

årligen genom närmare 500 instruktörer cirka 30 000 

skolelever. 

Fram till 1946 var Bibelsällskapet en angelägenhet 

för Svenska kyrkan. Rikskollekt i Svenska kyrkan har 

man haft ända sedan 1872. Bibelsällskapet är ett ekumeniskt 

samarbetsorgan för ett tiotal svenska kyrkors 

och samfunds nationella och internationella bibelarbete. 

Bibelsällskapet har sitt kansli i Uppsala. 

Bibelsällskapet svarar också för förvaltningen av Bibelfonden. 

Till denna fond förs statens royalty på Bibelkommissionens 

produkter. Med hjälp av dessa medel 

ska spridningen av kommissionens bibelöversättning 

främjas och dessutom ska goda förutsättningar skapas 

för ett framtida översättningsarbete. Bibelfonden har 

en egen styrelse som består av Bibelsällskapets styrelse, 

företrädare för förlagsbranschen och en av regeringen 

utsedd ledamot. 

Gideoniterna, som bildades 1919, har en omfattande 

verksamhet med bibelspridning. Sedan grundandet 

har man delat ut 5,3 miljoner biblar och Nya testamenten. 

Den svenska organisationen tillhör The Gideons 

International som finns i cirka 200 länder. 

Diakonal och social ekumenik 

Hela människan, tidigare De Kristna Samfundens 

Nykterhetsrörelse (DKSN), bildades 1920 som »riksutskottet 

för de kristnas förbudsrörelse« inför den 

kommande folkomröstningen om alkoholförbud. I 

dag är organisationen inte absolutistisk men arbetar 

mot alla former av drogmissbruk och drogernas skadeverkningar. 

Svenska kyrkan är en av de 16 huvudmän 

som står bakom Hela människan. 

Hela människan bedriver ett förebyggande, behandlande 

och rehabiliterande arbete. I den utåtriktade 

verksamheten är det oftast namnet RIA, rådgivning i 

alkohol- och narkotikafrågor, som syns. Verksamhe- 


ten är inriktad på människor som är särskilt utsatta på 

grund av missbruk, hemlöshet, kriminalitet eller brist 

på fungerande nätverk. RIA finns på ett 90-tal orter. 

Förbundet S:t Lukas, tidigare S:t Lukasstiftelsen 

(grundad 1939), arbetar med inriktning på människor 

som vill bearbeta sina livsfrågor och problem, ha utbildning 

och handledning i sitt arbete och vill föra samtal 

om etik och livstolkning. 

De redskap man använder är rådgivning, själavård 

och psykoterapi, men också offentliga arrangemang i 

form av samtal och föreläsningar. Dessa verksamheter 

bedrivs främst i de 30-tal S:t Lukasföreningar och de 

cirka 40 mottagningar på 30 platser som finns. Grundat 

på avtal utgör S:t Lukas en direkt resurs på många 

kyrkliga arbetsplatser, men S:t Lukas har också avtal 

med många andra arbetsgivare. Den psykoterapeututbildning 

som S:t Lukas tidigare bedrev finns nu i Ersta 

Sköndal högskola. 

NOTERAT 

den organiserade 

religionsdialogen 

i de judisk-kristna relationerna finns en världsvid 

plattform i form av ett särskilt internationellt råd, 

International Council of Christians and Jews (ICCJ) 

med ett 40-tal fora för judisk-kristna relationer och 

andra interreligiösa samtal i mer än 30 länder. 

2010 bildades Sveriges interreligiösa råd. rådet ska 

främja och skapa förutsättningar för interreli giöst 

samarbete i sverige, lyfta fram religionens roll för att 

skapa fred och samförstånd i världen och utgöra en 

röst gentemot religionsfientlighet. rådet består av 

före trädare för judendom, kristendom, islam, buddhism, 

bahai (som har sitt ursprung i islam och funnits 

sedan mitten av 1800-talet), sikhism (en indisk 

religion) och hinduism (ett samlingsnamn för flera 

religiösa traditioner i främst indien). 

Andra ekumeniska organisationer 

Förbundet Kristen Humanism (fram till 2011 Förbundet 

för Kristen Humanism och Samhällssyn, KHS), 

bildat 1971 genom en sammanslagning av två tidigare 

organisationer, nämligen Förbundet för Kristet samhällsliv 

(bildat 1918) och Förbundet för Kristen humanism 

(bildat 1937). Bakom Förbundet för Kristet samhällsliv 

stod bland annat Natanael Beskow och bakom 

Förbundet för Kristen humanism Manfred Björkquist. 

Förbundet Kristen Humanism vill vara en kristen humanistisk 

röst i samhället. Denna linje vill man hålla 



inför både kyrka och samhällsliv i övrigt. KHS arbetar 

genom samlingar och annan verksamhet på nationell 

nivå och ett tiotal lokala avdelningar. 

Kristna Dansgemenskapen i Sverige (KDGS) bildades 

1993. Organisationen vill vara både en allkristen 

inspirationskälla och ett stöd för dem som håller på 

med eller är intresserade av ”dans till Guds ära”, som 

man själv uttrycker saken. KDGS ingår i International 

Christian Dance Fellowship (ICDF), en internationell 

ekumenisk organisation som bildades 1988. 

Ekumeniska grupperna för kristna homosexuella 

(EKHO) bildades 1975. EKHO arbetar för homosexuella, 

bisexuella och transsexuella personer samt queerpersoner 

(hbtq-personers) rättigheter i såväl samhället 

i stort som i kyrkor och samfund. Det finns lokala avdelningar 

i Stockholm och Göteborg. I Göteborg finns 

också EKHO Riks kansli. 

Svenska soldathemsförbundet (SSHF), bildat 1899, 

är ett samverkansorgan för soldathem i anslutning till 

militära förband. Ursprungligen hette man Förbundet 

Soldaternas Vänner. Det finns 14 soldathem i landet. 

Soldathemmen bedriver sin verksamhet på kristen och 

ekumenisk grund och är öppna för alla. Med stöd av 

Försvarsmakten har förbundet uppdraget att stödja 

svenska soldater i utlandstjänst. 

Förbundet för Kristen enhet (FKE) bildades 1965 

och arbetar för ”en enad kristen kyrka med biskopen 

av Rom som enande och enad gestalt”. Som ett 

led i detta söker man gemensamma trostolkningar 

och ”på sikt en synlig enhet mellan Svenska kyrkan 

och den romersk-katolska kyrkan”. Medlemmarna 

kommer främst från Svenska kyrkan och Romersk-katolska 

kyrkan i Sverige. 

Riksförbundet Pensionärsgemenskap (RPG) är en 

kristen organisation som samverkar med övriga pensionärsorganisationer 

och har sin främsta medlemstillströmning 

från de kristna trossamfunden. RPG har 

cirka 15 000 medlemmar i 250 lokala föreningar. 

Sveriges Kristna Handikappförbund (SKrH) bildades 

1960 och deltar i det ekumeniska handikapparbetet 

inom Sveriges Kristna Råd (SKR). Sitt nuvarande 

namn fick man 1996. Fram till dess hette man De Handikappades 

Missionsförening (DHM). 

En ekumenisk karaktär har också Kristna Bokförläggareföreningen 

(KBF). Medlemmar är de förlag som 

har en utgivning som riktar sig till kyrkorna och till läsare 

med intresse för religion. 

I Kristna Publicistförbundet (KP) möts kristna författare 

och journalister. 

Bokhandeln Arken i Lund, som betecknar sig som 

Nordens största teologiska bokhandel, grundades 

1972. Den drivs av en ekonomisk förening. 

Ekumenik i stift och församlingar 

Den lokala ekumeniken, församlingarnas ekumeniska 

verksamhet, kan komma till uttryck genom ett långtgående 

kontinuerligt samarbete eller genom samverkan 

vid enstaka tillfällen. Allt oftare är det lokala ekumeniska 

samarbetet resultatet av ett gemensamt arbete i 

till exempel lokala ekumeniska råd. Också på regional 

nivå, för Svenska kyrkans del stiften, har det på sina 

håll bildats ekumeniska samarbetsorgan. 





Liten språklista 

Inte minst i liturgiska sammanhang, men också i andra, 

förekommer åtskilliga ord som av många säkert kan 

upplevas främmande. Det handlar främst om latinska 

och grekiska uttryck. Många svenska ord har också sin 

förklaring i latinska och grekiska uttryck. Därför följande 

språklista som omfattar ord som används i denna 

bok. 

a 

Agenda, av agenda (latin), det som bör göras. 

Agnus Dei (latin), Guds lamm. 

Alba, av a´lba (vit), mässkjorta. 

Altare, av alta´re (latin), offerbord. 

Ambo, av a´mbo (latin) eller amboń (grekiska), upphöjt. 

Anabaptist (uttal anabapti´st, grekiskt ursprung), omdöpare. 

Antemensale, av latinets ańte, före, och mensa´le, 

bord. 

Antependium, av latinets ańte, före, och peńdere, 

hänga, ”hänga framför”. 

B 

Blasonera (från franska, uttal blasone´ra), blasonering 

är en heraldisk beskrivning av ett vapen. 

Bursa, av bu´rsa corpora´lis (latin), ”väska” för corporalet. 

c 

Celebrant, av celebrera, i sin tur av celebra´re (latin), 

fira, leda. 

Collecta, av latinets collecta, collection, samling, 

“samlande bön”, “dagens bön”. 

Corporale, se Korporale. 

Credo (cre´do, latin), jag tror. 

LitEn sPrÅkLista 

Ekström, sörEn: svEnska kyrkan – historia, idEntitEt, vErksamhEt och organisation 165 

d 

Diakon, av dia´konos (grekiska),både ordet och funktionen 

är svårfångade, men tänkbara tolkningar är 

tjänare eller medhjälpare. 

E 

Elevation, av eleva´tio (latin), lyfta upp. 

Episkopal, av epi´skopos (grekiska) eller epi´skopus 

(latin), den som har tillsyn. 

Epistel, av epistóla (latin) och epistolē´ (grekiska), 

brev. 

Epitafium (uttal epita´fium, grekiska), ”över grav”, 

minnestavla. 

Evangelium, latiniserad form av grekiska euange´lio, 

glatt budskap, av eu, gott, och an´gelos, sändebud. 

F 

Funus (fuńus, latin), begravning. 

g 

Ghetto, även getto, med betydelsen judiskt kvarter. 

Gradualpsalm, av gra´dus (latin), trappa, trappsteg. 

Gloria (in exce´lsis Deo), latin för Ära åt Gud i höjden. 

h 

Hostia (uttal ho´stia, latin), det osyrade nattvardsbrödet, 

samma som oblat men oftare använt i katolsk 

liturgi. 

i 

Introitus (uttal introítus, latin), ingång.


k 

Kalk, av ca´lix (latin), nattvardsbägare, nasttvardskärl. 

Kanon (uttal kańon, grekiska, och cańon, latin), ”rättesnöre”, 

regelsamling. 

Kantor, av cańtor (latin), sångare, 

Kardinal, av cardina´lis, i sin tur av ca´rdo (gångjärn), 

grundläggande eller ”den det hänger på”. 

Karitativ, av ca´ritas (latin), ”hängivenhet”, ”kärlek”. 

Katekes, av cateche´sis (latiniserad grekiska), läromedel. 

Kollekt, av collećtus (latin), samling. 

Komminister, av co´minister, medtjänare, biträde. 

Kommunion, av commuńio (latin), gemenskap. 

Koncilium, av conci´lium (latin), kyrkomöte. 

Kongregation, av congrega´tio (latin), församling. 

Konkordie, av conco´rdia (latin), enighet, endräkt. 

Konventikel, av conventićula (latin), liten sammankomst. 

Kor, kör, samma ursprung nämligen cho´rus (grekiska), 

sång- och/eller dansgrupp. Kyrkans kor var den plats 

från vilken man sjöng. 

Korporale, av corpora´le av corpu´s (latin), kropp. 

Krucifix, av crucifi´xus (latin), korsfäst. 

Kräkla, ett av biskopens insignier, är ett gammalt 

svenskt ord för krokig käpp. 

Kyrka, av kyriako´s (grekiska), ”det som tillhör Herren”. 

Kör, kor, se kor, kör. 

L 

Lanternin, ett mindre, fönsterförsett torn. Lanternino 

(italienska) är en diminutivform av lanterna. 

Laudamus (latin, Vi lovar Dig), lovsång. 

Liturgi, av leitourgiá (grekiska), ett ord som inbegriper 

två olika ord, det ena översatt till svenska ”folk”, 

det andra ”göra”, liturgin är alltså något som folket 

gör. 

m 

Metropolit, av metropo´lis (grekiska), huvudstad, vidareutvecklat 

till metropo´lita, huvudstadsbiskop. 

Ministrant av ministra´re (latin), tjäna, den som biträder 

den präst som leder gudstjänsten. 

Mission, av latinska mi´ssio, sändning, kallelse. 

Mitra, biskopsmössa (grekiska för turban). 


o 

Oblat, av obla´tus (latin), offrad, benämning på nattvardsbrödet. 

Motsvarar ho´stia, det osyrade nattvardsbrödet, 

oftare använt i katolsk liturgi. 

Offertorium (uttal offerto´rium, latin), frambärande 

av nattvardsgåvorna eller den psalm som sjungs då 

nattvardsgåvorna bereds. 

Ordinantia (uttal ordinańtia, latin), kyrklig förordning. 

Ortodox, av orthodoxiá (latiniserad grekiska), renlärighet. 

P 

Paramenta, av parameńtum (latin), prydande, begrepp 

för liturgiska textilier. 

Patén av pateńa (latin), det fat på vilket nattvardsbrödet, 

oblaterna, läggs. 

Patriark, av patria´rches (grekiska), stamfader (som Bibelns 

Abraham, Isak och Jakob). Sedan tidig kristen 

tid titel för kyrkans högste ledare. 

Pax (latin), fred, frid. 

Pietism, av pietas (latin), fromhet, barmhärtighet. 

Postludium (uttal po´stludium, latin), efterspel. 

Preludium (uttal pre´ludium, latin), förspel. 

Predika, av predi´kan (latin), förkunnelse. 

Prefation (latin), företal. 

Procession, av proce´ssio (latin), skridande framåt, ett 

högtidligt och ordnat intåg i kyrkan. 

Prost, av propo´situs, praepo´situs(latin), föreståndare. 

Präst, av presby´teros (grekiska), namnet på församlingstjänare, 

äldste. 

Psalm, av psa´lmus (latin) och psalmo´s (grekiska), 

egentlig betydelse är att ”knäppa på strängarna på 

ett stränginstrument”, men har sedan övergått via 

psaltarpsalmerna till att bli en beteckning på kyrkovisor. 

Påve kommer av pa´pa (latin), fader, och användes ursprungligen 

som beteckning på kyrkoledare i vidare 

mening än i dag. 

r 

Recess, av rece´ssus (latin), tillbakaträdande, ett beslut 

som skett efter överläggning mellan flera parter. 

Recession, av rece´ssus (latin), träda tillbaka, återgång 

(i ordnad form efter gudstjänstens slut). 

Reformation, reformera, av reformieren (tyska).

Relik, av reli´quiae (latin), kvarlevor, i kyrkliga sammanhang 

efter personer som anses heliga. 

Röklin (som betyder liten rock), bars förr av prästerna 

över ytterkläderna vid gudstjänster i de kylslagna 

kyrkorna, i dag ofta då man endera inte bär mässhake 

eller som det plagg man har under korkåpan. 

s 

Sakristia, av sacri´stia (latin, i sin tur av saćer, helig), 

sidorum till kyrkrummet. Oftast sker samlingarna 

inför en gudstjänst i sakristian. 

Sanctus (uttal sańctus, latin), helig. 

Schtetl , även shtetl eller stethl, jiddisch, liten stad. 

Stola (latin), ett band i liturgisk färg som bärs av 

biskop, präst eller diakon. 

Sursum corda (uttal su´rsum co´rda, latin), ”upplyft 

era hjärtan”. 

Superintendent (uttal superintendeńt, latin), övervakare. 

v 

Verbi divini minister (uttal ve´rbi divińi mini´ster), latin), 

det gudomliga ordets tjänare, förkortas VDM. 

Venia, venia concionandi (uttal veńia concionańdi, 

latin), tillstånd att predika, begreppet används inte 

längre i kyrkoordningen. Versus populum (uttal 

ve´rsus po´pulu, latin), eller ad populum versus, med 

betydelsen att den som förrättar liturgin är ”vänd 

mot folket”. 



kÄLLor och vidarELÄsning 

källor och vidareläsning 

tryckta skrifter 

Ahlstrand, Kajsa, Att tänka om tro - vår egen och andras 

i Sann mot sig själv - öppen mot andra. Samtal 

om religionsteologi i Svenska kyrkan (Svenska kyrkan 

2011) 

Alm, Göran, Arkitekturen och inredningskonsten i 

Signums svenska konsthistoria, Karl Johanstidens 

konst (Signum 1999) 

Aronsson, Torbjörn, Den unge Manfred Björkquist. 

Hur en vision av kristendomens möte med kultur 

och samhälle växer fram (Studia Historico-Ecclesia 

stica Upsaliensia, Acta Universitatis Upsaliensis 

2008) 

Andrén, Carl-Gustaf, Kyrkolagstiftning och kyrkolagsutgivning 

i Studier tillägnade Sven-Håkan Ohlsson 

(Verbum 1985) 

Befrielsen. Stora boken om kristen tro (Svenska kyrkan/Verbum 

1993) 

Berggrén, Gunnel, Prästens kläder och kyrkans textilier 

(Verbum 2002) 

Beskow, Per, Teologiskt lexikon (Nya Doxa 1999) 

Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan, biskopsbrev 

(Svenska kyrkan 1990) 

Bonnier, Ann Catherine, Hägg, Göran och Sjöström, 

Ingrid, Svenska kyrkor. En historisk reseguide (Medströms 

Bokförlag 2008) 

Brilioth, Yngve, Svensk kyrkokunskap (Svenska Kyrkans 

Diakonistyrelses Bokförlag 1933) 

Bäckström, Anders, Beckman, Ninna och Pettersson, 

Per, Religiös förändring i norra Europa. En studie av 

Sverige. ”Från statskyrka till fri folkkyrka”. Slutrapport 

(Diakonivetenskapliga institutet2004) 

Diakoni - tolkning, historik, praktik (redaktörer Erik 

Blennberger och Mats J Hansson, Verbum 2008) 

Blennberger, Erik och Hansson, Mats J, Vad menas 

med diakoni? 

Eckerdal, Per, Konflikt och nyorientering i diakoniinstitutionernas 

historia 

Du ska bli präst. Livsberättelser 50 år efter kyrkomötets 

beslut (redaktör Boel Hössjer Sundman, Verbum 

2008) 

Eckerdal, Lars, Gerhardsson, Birger och Persson, Per- 

Erik, Vad står Svenska kyrkan för? (Verbum 1989) 

Edqvist, Gunnar, Från kyrkolag till kyrkoordning (Verbum 

2000) 

Edqvist, Gunnar, Friedner, Lars, Lundqvist Norling, 

Maria, Tibbling, Patrik, Kyrkoordning för Svenska 

kyrkan 2010 med kommentarer och angränsande 

lagstiftning (Verbum 2010), själva kyrkoordningen 

finns också på Internet www.svenskakyrkan.se/kyrkoordningen 

Ekstrand, Thomas, Folkkyrkans gränser. En teologisk 

analys av övergången från statskyrka till fri folkkyrka 

(Verbum 2002) 

Ekström, Sören, Makten över kyrkan – om Svenska 

kyrkan, folket och staten (Verbum 2003) 

Ekström, Sören, Biskopen i kyrkoreformen i Samtal 

på väg (Strängnäs stift 2005), finns också på 

www.sorenekstrom.se 

Ekström, Sören, Från pionjär för eldbegängelse till modern 

branschorganisation (Sveriges kyrkogårds- och 

krematorieförbund 2007) 

En flerspråkig kyrka. Policy och mål för Svenska 

kyrkans arbete på andra språk än svenska (Svenska 

kyrkan 2010) 

Eriksson, Anne-Louise, Demokrati och kyrka – en reflexion 

över Svenska kyrkans demokratiska identitet 

i Demokrati och delaktighet i Svenska kyrkan 

(Svenska kyrkans utredningar 2005:2) 

Estham, Inger, Textilkonsten i Signums svenska konsthistoria, 

Barocktiden (Signum 1997) 

Folkkyrka nu? Samtal om utmaningar och möjligheter 

(redaktör Urban Claesson, Svenska kyrkan 2012) 

Folklig förankring – demokrati i Svenska kyrkan (Verbum 

2000) 

Förtroendevald i Svenska kyrkan – från landskapslagarna 

till dagens utmaningar, Sören Ekström, 

finns också på www.sorenekstrom.se 

Kan trossamfund och demokrati förenas?, 

Thomas Söderberg 

Kyrkoordningens auktoritet – betydelsen av att vi 

inte längre har en kyrkolag, Britt Louise Agrell 

De kyrkotillhöriga väljer sina företrädare, Gunnar 

Edqvist 


Giertz, Martin, Svenska prästgårdar – Kulturarv – 

Trädgårdar – Byggnadsvård (Carlssons 2009) 

Göransson, Göran, Svensk kyrkorätt. En översikt 

(Norstedts Juridik 1993) 

Hahr, August, Svensk arkitektur (Albert Bonniers förlag 

1938) 

Hellström, Jan-Arvid, Vägar till Sveriges kristnande 

(Atlantis 1997) 

Hessler, Carl Arvid, Statskyrkodebatten (Almqvist & 

Wicksell 1954) 

Hössjer Sundman, Boel, Levande arv. Teologisk eftertanke 

och praktiska råd vid förändring och bevarande 

av kyrkobyggnader (Verbum 2007) 

Ideström, Jonas, Folkkyrkotanken – innehåll och utmaningar 


Karlsson, Bengt och Möller, Göran, Ansvarsfull förvaltning. 

Vägledning i finansiella placeringar 


Konst och visuell kultur i Sverige före 1809 (redaktör 

Lena Johannesson, Signum 2007) 

Förhistoria och Medeltiden, Lena Liepe 

Vasatiden, Hedvig Brander Jonsson 

Stormaktstiden, Mårten Snickare 

Före 1809, Merit Laine 

Konst och visuell kultur i Sverige 1810-2000 (redaktör 

Lena Johannesson, Signum 2007) 

1900-1950, Bengt Lärkner 

Kyrkans liv. Introduktion till kyrkovetenskapen 

(redaktör Stefan Borgehammar, Verbum 1993, 

andra omarbetade upplagan) 

Världens kyrkor, Carl Henrik Martling 

Kyrkor i Sverige, Oloph Bexell 

Svenska kyrkan, Oloph Bexell och Jan Arvid Hellström 

Kyrkligheter i Svenska kyrkan, Oloph Bexell 

Ett tecken för kyrkan, Sven-Erik Brodd 

Kyrkan i konkret gestalt, Bertil Nilsson 

En skärningspunkt mellan idé och verklighet, Sven- 

Erik Brodd 

Kyrkokunskap (redaktör Carl-Gustaf Andrén, 

Gleerups 1971) 

Allmän kyrkokunskap, Gustaf Ivarsson, Carl Henrik 

Martling 

Svensk kyrkokunskap, Carl-Gustaf Andrén 

Den ekumeniska rörelsen, Lars Thunberg 

Kyrkomusik - Ett tema med variationer (redaktörer 

Stephan Borgehammar och Jonas Lundblad, Årsbok 

för svenskt gudstjänstliv 87, Artos 2012) 

Kyrkorummet - kulturarv och gudstjänst(redaktörer 

Peter Bexell och Gunnar Weman, Artos 2008) 

Både bruka och bevara, Peter Bexell och Gunnar 

Weman 


Rörelseriktningar i liturgisk teologi, Gunnar Weman 

Upplysning och högtidlighet. Tänkesätt och teologi 

kring nyklassicismens och nygotikens kyrkor, Oloph 

Bexell 

Hanteringen av överflödiga kyrkobyggnader. Erfarenheter 

från England, Paul Lewis 

Utökad användning av kyrkor. Nyorientering i Tyskland, 

Matthias Ludwig 

Alldeles för många kyrkor. Ett europeiskt perspektiv, 

Peter Bexell 

Så många kyrkor!Hur hanterar vi dem?, Torbjörn 

Sjögren 

Leva i dopet Brev från biskoparna till Svenska kyrkans 

präster och församlingar (Svenska kyrkan 2011) 

Lundborg, Peter, Kyrklig ordbok (Verbum 2005) 

Martling, Carl Henrik, Fädernas kyrka och folket. 

Svenska kyrkan i kyrkovetenskapligt perspektiv 

(Verbum 1992) 

Martling, Carl Henrik, Tjänst i heligt rum (Verbum, 

sjätte upplagan 1996) 

Martling, Carl Henrik, Liturgik – en introduktion 

(Verbum 1996) 

Matrikel Svenska kyrkan (Verbum 2011) 

Medlem 2010 (Svenska kyrkan 2011) 

Modéus, Martin, Kyrkans förbön (Verbum 2009) 

Nyckeln till Svenska kyrkan – en skrift om organisation, 

verksamhet och ekonomi 2011 (Svenska 

kyrkan 2012) 

Nyman, Magnus, Förlorarnas historia. Katolskt liv 

i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina 

(Veritas 1997) 

Pilgrimsvandringar i Sverige (Svenska kyrkans biskopar 

och Svenska Turistföreningen , STF, 1995) 

Ryman, Björn, Brobyggarkyrka. Svenska kyrkans engagemang 

i utrikesfrågor (Artos 2010) 

Sandahl, Dag, Kyrklig splittring (Verbum 1993) 

Sjöstrand, Lena, Teater och kyrka i Kultur 98 (Mitt i 

församlingen, Svenska kyrkan 1998:1) 

Statens offentliga utredningar (SOU) i stat-kyrkafrågan 

finns förtecknade på www.sorenekstrom.se 

Svenska kyrkans bekännelseskrifter (Samfundet Pro 

Fide et Christianismo/Verbum 1997) 

Svenska kyrkans utredningar 2011:2 Närhet och samverkan 

(Svenska kyrkans strukturutrednings slutbetänkande) 

Svenska kyrkans utredningar 2006:1 Samiska frågor i 


Svenska kyrkans utredningar i stat-kyrkafrågan finns 

förtecknade på www.sorenekstrom.se 

Sveriges kyrkohistoria (huvudredaktör Lennart Tegborg), 

följande delar och fördjupningsartiklar: 



Missionstid och tidig medeltid (del 1, Bertil Nilsson, 

Verbum 1998) 

Från gårdskyrka till sockenkyrka, Marian Ullén 

Hög- och senmedeltid (del 2, Sven-Erik Pernler, 

Verbum 1999) 

Kloster och konvent i senmedeltidens Sverige, Alf 

Härdelin 

Kyrkobyggnaden, Marian Ullén 

Kyrkorättens utveckling, Bertil Nilsson 

Reformationstid (del 3, Åke Andrén, Verbum 1998) 

Reformationen och bilden, Mereth Lindgren 

Bibeln på svenska, Birger Olsson 

Enhetskyrkans tid (del 4, Ingun Montgomery, Verbum 

2002) 

Kyrklig konst och miljö, Allan Ellenius 

Den textila kyrkoskruden, Inger Estham 

Kyrkolagstiftningen under 1600-talet, Göran Inger 

Individualismens och upplysningens tid (del 5, Harry 

Lenhammar, Verbum 2000) 

Kyrkobyggnaden och stilidealens förändring, Marian 

Ullén 

1700-talets kyrkotextilier, Inger Estham 

Lappmarkens överhets- och missionsperspektiv, 

Sölve Anderzén 

Romantikens och liberalismens tid (del 6, Anders 

Jarlert, Verbum 2001) 

De nya gudstjänstrummens arkitektur och konstnärliga 

utsmyckning, Hedvig Brander Jonsson 

Johan Olof Wallin och 1819 års psalmbok, Håkan 

Möller 

”Själv en hel kommitté i en person.” J.H. Thomander 

och hans program för Svenska kyrkan, Lars 

Österlin 

Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid (del 7, 

Oloph Bexell, Verbum 2003) 

Kyrkobyggande i Sverige 1865-1910, Göran Alm 

Anton Niklas Sundberg – Svea rikes ärkebiskop, 

Anders Jarlert 

Paul Pet(t)er Waldenström – bibelteolog och 

väckelse ledare, Rune W Dahlén 

Psalm och andlig sång i Sverige under 1800-talets 

senare del, Inger Selander 

”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” – om svensk 

mission, Karin Sarja 

Religionsfrihetens och ekumenikens tid (del 8, Ingmar 

Brohed, Verbum 2005) 

Kyrkor och samfund i etermediernas värld, Gunnar 

Hallingberg 

Den kristna församlingssången, Per Olof Nisser 

Den kyrkliga textilkonstens förnyelse, Inger Estham 

Mission i globaliseringens tidevarv, Björn Ryman 

Kvinnor kräver tillträde till det teologiska samtalet. 

Lydia Wahlström och Emilia Fogelklou, Inger 

Hammar 

Nathan Söderblom – religionshistoriker, ärkebiskop 

och internationell kyrkoledare, Sven-Erik 

Brodd 

Bo Giertz och Svenska kyrkan, Oloph Bexell 

Teologins uppgift. Traditionsbildningar inom 

svensk 1900-talsteologi, Ola Sigurdson 

Thidevall, Sven, Kampen om folkkyrkan. Ett folkkyrkligt 

reformprograms öden (Verbum 2000) 

Tibbling, Patrik, Att vara ledamot i kyrkoråd och 

kyrko nämnd (Verbum 2006) 

Wicander, Margareta, Handbok för kyrkofullmäktige 

(Verbum 2009) 

Årsredovisning för Svenska kyrkans nationella nivå 

2011 (Svenska kyrkan 2012) 

Äntligen stod hon i predikstolen! Historiskt vägval 

1958 (redaktör Boel Hössjer Sundman, Verbum 

2008) 

källor på internet 

Ekström, Sören, hemsida www.sorenekstrom.se 

Stat-kyrkareformens historia – en genomgång av initiativ, 

utredningsarbete och reformer 1956-99 (med 

notiser från tidigare historia) 

Förteckning med statliga utredningar i kyrkliga frågor 

och deras ledamöter 1918-55 

Förteckning med betänkanden, propositioner, skrivelser 

och vissa andra offentliga dokument från åren 

1956-99 

Förteckning med stat-kyrkautredningarna och deras 

ledamöter 1956-99 

Föredragning om stat-kyrkafrågan för Riksdagens 

kulturutskott i samband med behandlingen av den 

kyrkoantikvariska ersättningen 

Kungen och bekännelsen 

Biskoparna i kyrkoreformen – vad innebar reformen 

vid millennieskiftet för biskopens ställning? 

Förtroendevald i Svenska kyrkan – de förtroendevaldas 

roll från landskapslagarna till 2000-talet 

Svenska kyrkan och samerna – en historisk bakgrund 

Svenska kyrkan, hemsida www.svenskakyrkan.se 

Svenska kyrkan, statistikdatabas (kan bara nås över 

Svenska kyrkans intranät) 

Så långt möjligt övriga omnämnda organisationers 

hemsidor 


initialförkortningar 

A 

ACT Action by Churches Together, ACT Alliance 

aKF arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse 

ASCE Association of Significant Cemeteries in 

Europe 

ASP Allmänna Svenska Prästföreningen, nu 

Kyrkans Akademikerförbund (KyrkA) 

B 

BEM Baptism, Eucharist and Ministry 

BoA Borgerligt Alternativ, tidigare Moderata 

samlingspartiet som nomineringsgrupp i 


BV Bibeltrogna Vänner, nu Evangelisk Luthersk 

Mission-Bibeltrogna Vänner (ELM-BV). 

BWA Baptist World Alliance 

C 

C Centerpartiet 

CA Confessio Augustana 

CEC Conference of European Churches 

CGK Centrala Gravvårdskommittén 

D 

DHM De Handikappades Missionsförening, nu 

Sveriges Kristna Handikappförbund (SKrH) 

DIGT Dans i Guds Tjänst 

DKSN De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, 

nu Hela människan 

E 

EBF European Baptist Federation 

EFK Evangeliska Frikyrkan 

EFS Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 

EKD Evangelische Kirchen Deutschlands (EKD) 

EKHO Ekumeniska grupperna för kristna homosexuella 

ELM-BV Evangelisk Luthersk Mission-Bibeltrogna 

Vänner 

EMC European Methodist Council 

initiaLFörkortningar 

F 

FB Fribaptistsamfundet, nu Evangeliska Frikyrkan 

(EFK) 

FISK Fria liberaler i Svenska kyrkan, tidigare 

Folkpartister i Svenska kyrkan 

FK Frimodig Kyrka 

FKE Förbundet för Kristen Enhet 

FPF Försvarets Personaltjänstförbund 

FSK Föreningen Sveriges Kyrkogårdschefer 

FSKP Föreningen Sveriges KyrkogårdsPersonal 

FSR Sveriges Frikyrkosamråd 

G 

GF Gemensam Framtid 

GT Gamla testamentet 

H 

Hbtq homo-, bi- och transsexuella samt queerpersoner 

(eller hbtq-frågor) 

HF Helgelseförbundet, nu Evangeliska Frikyrkan 

(EFK) 

I 

ICDF International Christian Dance Fellowship 

IFES International Fellowship of Evan-gelical 

Students 

IFFEC International Federation of Free Evangelical 

Churches 

IFI Iglesia Filipina Independiente 

IM Individuell Människohjälp 

IPCA International Prison Chaplains Association 

K 

KBF Kristna Bokförläggareföreningen 

KBM Krisberedskapsmyndigheten 

Kbok Kyrkobokföring 

KDGS Kristna Dansgemenskapen i Sverige 

KEK Konferenz Europäische Kirchen 

KF Kooperativa Förbundet 

KFUK Kristliga Förbundet för Unga Kvinnor 

KFUM Kristliga Förbundet för Unga Män 

KGF Kyrkliga Gymnasistförbundet 



KHS Förbundet för Kristen Humanism och Samhällssyn, 

nu Förbundet Kristen Humanism 

KOB Kollekt- och betalsystem i Svenska kyrkan, 

”kobben” 

KP Kristna Publicistförbundet 

KRED Svenska kyrkans redovisningskommitté 

KRISS Kristna Studentrörelsen i Sverige 

KD Kristdemokraterna 

KR Kristdemokrater i Svenska kyrkan, nu 

Kristdemokrater för en levande kyrka 

KSV Kyrklig Samverkan i Visby stift 

KV Kyrkornas Världsråd 

KyrkA Kyrkans Akademikerförbund 

L 

LAS Anställningsskydd, lagen om 

LMS Lunds Missionssällskap 

LO Landsorganisationen 

LPI Life & Peace Institute, Liv- & Fredinstitutet 

LR Lärarnas Riksförbund 

LVF Lutherska Världsförbundet 

LWF Lutheran World Federation, Lutherska 

Världsförbundet (LVF) 

M 

M Moderata samlingspartiet 

MBL Medbestämmandelagen 

MISK Miljöpartister i Svenska kyrkan 

MP Miljöpartiet 

N 

NAV Nämnden för andlig vård inom kriminalvården 

NEI Nordiska Ekumeniska Institutet, nu inom 

Sveriges Kristna Råd (SKR) 

NER Nordiska Ekumeniska Rådet, nu inom 

Sveriges Kristna Råd (SKR) 

NFKK Nordiska Förbundet för Kyrkogårdar och 

Krematorier 

NT Nya testamentet 

P 

POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan 

PBL Plan- och bygglagen 

R 

RAÄ Riksantikvarieämbetet 

REC Reformed Eumenical Council 

RF Regeringsformen 

RIA Rådgivning i alkohol- och narkotikafrågor, 

nu knutet till Hela människan 

RKF Riksförbundet för Kristen Fostran 

RKU Riksförbundet Kyrkans Ungdom, nu 

Svenska Kyrkans Unga 

RPG Riksförbundet Pensionärsgemenskap 

S 

S Socialdemokraterna 

SAM Svenska Alliansmissionen (SAM) 

SB Svenska Baptistsamfundet, nu Equmeniakyrkan 

SBF Sveriges Begravningsbyråers Förbund 

SBT Samrådsgruppen Begravningsbranschen- 

Träindustrin 

SCB Statistiska Centralbyrån 

SD Sverigedemokraterna 

SEF Svenska Eldbegängelseföreningen 

SEK Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd 

SESG Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse 

SFRV Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig 

verksamhet, nu en del av organisationen i 

Trossamfundet Svenska kyrkan 

SKAIS Svenska kyrkans anställda i Sjukhuskyrkan 

SKDB Svenska Kyrkans Diakonistyrelses 

Bokförlag 

SKEAB Svenska Kyrkans Ekonomi AB 

SKFP Svenska kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund, 

nu Svenska kyrkans Arbetsgivarorganisation 

SKgf Svenska Kyrkans gosskörsförening 

SKKF Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund 

SKPF Svenska Kyrkans Personalförbund 

SKSF Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, 

nu Socialdemokrater för Tro och 

Solidaritet (STS) 

SKM Svenska kyrkans mission 

SKR Sveriges Kristna Råd 

SKrH Sveriges Kristna Handikappförbund 

SKS Sveriges Kyrkliga Studieförbund 

SKsf Sveriges Kyrkosångsförbund 

SKT Svensk Kyrkotidning 

SKTF Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet, 

nu Vision 

SKUAB Svenska Kyrkans Utbildning AB 

SKUC Svenska Kyrkans Utbildningscentrum 

SKUT Svenska kyrkan i utlandet 

SMF Svenska Missionsförbundet, nu Equmeniakyrkan 

SMR Svenska Missionsrådet 

SO Successionsordningen 

SPI Sveriges Pensionärers Intresseparti, i kyrkovalen 

Seniorpartiet SPI 


SPR Svenska Pastoratens Riksförbund, nu 

Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation 

SPT Svensk Pastoraltidskrift 

SSB Societas Sanctae Birgittae 

SSHF Svenska Soldathemsförbundet 

SSR Sveriges Socionomers Riksförbund 

SST Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund 

STS Socialdemokrater för Tro och Solidaritet 

T 

TBV Tjänstemännens Bildningsverksamhet 

TCYK Trädgårdsnäringens Centrala Yrkes- 

Kommitté 

TKR Trossamfundens Krisberedskapsråd 

U 

UBS United Bible Societies 

UMC The United Methodist Church 

V, W 

V Vänsterpartiet 

WCC World Council of Churches, Kyrkornas 

Världsråd (KV) 

WEA World Evangelical Alliance 

VELKD Vereinigte Evangelisch-Luterische Kirchen 

Deutschlands 

VISK Vänstern i Svenska kyrkan 

WMC World Methodist Council 

WSCF World Student Christian Federation 

Ö 

ÖM Örebromissionen, nu Evangeliska Frikyrkan 

(EFK) 

ÖKA Öppen kyrka – en kyrka för alla 



sakrEgistEr 

sakregister 

Sakregistret är utförligt för att boken ska kunna användas 

som uppslagsbok även i sin pappersversion och 

för att den ska vara en vägledning också för dem som 

läser den i dess e-boksversion. För vissa särskilt ofta 

förekommande ord är det inte möjligt att ange varje 

sida det förekommer. Det är ord som Gud, Kristus, tro, 

kristen, evangelisk, luthersk, församling, församlingsliv, 

gudstjänst, historia, ekonomi, organisation och ett 

antal andra. I dessa fall har orden antingen uteslutits ur 

registret eller begränsats till ett ett fåtal hänvisningar. 

A 

Abrahamitiska religioner · 33–34 

Agenda · 80, 165 

Agnus Dei · 80, 165 

Ahmadiya · 46 

Akademikerförbundet SSR, tidigare Sveriges Socionomers 

Riksförbund (SSR) · 149 

Aktiva utträden · 118 

Alba · 80, 165 

Alice Lund Textil AB · 72 

Alkoholfritt vin · 80 

Allmän 

förvaltningsdomstol · 51, 53, 54, 93 

kyrkoavgift · 131 

utjämningsavgift · 131 

Allmänna 

kyrkliga möten · 19, 105 

allmänna prästadömet · 8, 33, 41 

Svenska Prästföreningen (ASP) · 105, 142, 148–149 

Se också Svenska Prästförbundet, Svenska Kyrkans 

Personalförbund samt Kyrkans Akademiker förbund 

(KyrkA) 

valmansförbundet, nu Moderata samlingspartiet 

· 21 

Allmänt kyrkomöte · 105 

al-Quds · 45 

Altare · 67–68, 70, 75, 78–80 165 

Altartavla, altarskåp, altaruppsats, altartäcke · 68–71 

Ambo · 70, 80, 165 

Amos, tidning · 151 

Anabaptist · 34, 165 

Andlig vård · 56, 57, 107, 113, 145, 157 

inom Försvarsmakten · 113, 162 

inom hälso- och sjukvården · 56, 57, 113, 145, 

156–157 

inom kriminalvården · 107, 113, 156 

Andliga visor · 85, 88 

Anglikanska kyrkan i Sverige · 14, 57 

Anglikanska kyrkor · 33–34, 36–37, 40–41, 154, 156 

Se också Borgåöverenskommelsen 

Anmälan om medlemskap i Svenska kyrkan · Se Tillhörighet/medlemskap 

i Svenska kyrkan, gällande regler 

Ansgarsförbundet · 181, 187 Se också Svenska 

Kyrkans Unga 

Anställda och anställning i Svenska kyrkan · 59, 89, 

120–23 

antal anställda · 122 

befogenhetsprövning vid arbetsgivarbeslut · 102, 

123 

behörighetsprövning vid anställning · 58, 81, 102, 

122–123, 135–136 

beslutande organ vid anställning · 123 

historisk bakgrund · 121 

mottagande av anställd vid gudstjänst · 83 

organisationer på Svenska kyrkans arbetsmarknad 

· 148–149 

sekretess beträffande anställdas villkor · 58 

utbildning · 100, 106–107, 112–113, 121–124, 

145–150, 160–161 

valbarhet vid val av förtroendevalda · 137 

Anställningsskydd, lagen om (LAS) · 55 

Ansvarsfrihet · 91, 102, 108 

Ansvarsnämnden · Se Svenska kyrkans ansvarsnämnd 

för biskopar 

Antemensale · 68, 165 

Antependium · 68, 70, 165 

Antonitorden · 9 

Apokryferna · Se Bibeln, Gamla testamentets apokryfiska 

skrifter 

Apostolisk succession · 40, 42 

Apostoliska trosbekännelsen · 11, 12, 34, 35, 41 

Arbetarrörelsen och Svenska kyrkan · 18–21 

Arbetsgivaralliansen · 148 

Arbetsgivare i Svenska kyrkan 

antal · 122 


arbetsgivarorganisationer · 148 

Arbetsmiljöförordningen · 55 

Arbetsmiljölagen · 55 

Arbetstagarorganisationer · 148 

Arken, bokhandel · 162 

Armeniska apostoliska kyrkan i Sverige · 57 

Arvförening, 1544 års · 10 

Askeby kloster · 9 

Association of Significant Cemeteries in Europe 

(ASCE) · 150 

Athanasianska trosbekännelsen · 11, 34–36 

Athanasius · 35, 36 

Augsburgska bekännelsen · 11, 34–36 

B 

Bahai · 161 

Baltfrågan · 23 

Baptism · 34, 43, 154, 158–159 

Baptism, Eucharist and Ministry (BEM) · 36, 155 

Baptist World Alliance (BWA) · 159 

Baptisteri · 63 

Baptistiska världsalliansen · Se Baptist World Alliance 

(BWA) 

Barnkonsekvensanalys · 90–91, 100–102, 108, 112 

Befogenhetsprövning vid arbetsgivarbeslut · 102, 123 

Befrielseteologi/Kontextuell teologi · 26 

Begravningsgudstjänst · 52, 76, 79, 81–83, Se också 

Kyrkliga handlingar 

antal och andel · 82 

avgift · 82 

frikyrkors rätt att förrätta begravning · 27, 29, 158 

för den som inte tillhör Svenska kyrkan · 82 

Begravningsrådet · Se Rådet för begravningsfrågor 

Begravningsverksamhet · 49, 52–53, 78, 94–95, 129 

behörighet för anställning · 123 

antal begravningsplatser och huvudmän · 93, 103 

askgravlund · 53 

begravningsavgift · 50, 52–53 

begravningslagen · 81, 83–87 

begravningsombud · 53, 93 

begravningsplats, definition · 52 

begravningsplatsernas historiska utveckling · 53 

bisättning · 82 

clearing mellan huvudmän · 52 

enskild begravningsplats · 117, 129 

församlingsorganisation · 93 

flyttning av stoft och aska · 53 

förvaltningslagen · 55 

gravrätt · 52–54 

gravskickens förändring · 53–54 

gravsättning · 52–53 

griftegård · 73 

sakrEgistEr 

huvudman för begravningsverksamhet · 27, 29, 30– 

31, 52–53, 89, 93, 129, 149 

icke kristna trosbekännare · 52 

invigning av begravningsplats · 83, 103 

Kammarkollegiet · 52–53, 56 

kistors placering · 53 

kolumbarium · 53 

kommunens ansvar · 52 

kostnadsutjämning · 131 

kremation · 53, 73 

kulturminnesvård · 54–55, 73 

kyrkogårdarnas historiska utveckling · 53 

länsstyrelserna · 53–54, 56, 94 

medling · 52–53 

minneslund · 53–54 

offentlighet och sekretess · 51 

placering i församlingsorganisationen · 148–150 

Skatteverket · 56 

skötselansvar för grav · 52 

Socialdepartementet · 55 

spridning av aska · 53–54 

Stockholm · 52–53 

Tranås · 52–53 

tillsyn · 53 

tjänster som ingår i begravningsavgiften · 52 

tvister mellan anhöriga · 52–53 

upphandling · 55 

urnornas placering · 53 

utbildning · 123–24 

Behörighetsprövning · 82, 135, 162 

Bekännelsekyrka · 21, 52 

Bekännelsekyrkan i Tyskland · 36 

Benediktinorden · 13, 17, 135 

Beredningstvång · 91-92 (kyrkofullmäktige), 102 

(stiftsfullmäktige), 108 (kyrkomötet 

Beredskap, kyrklig, i kris och krig · 56, 91, 94, 100, 

112–113 

Berling Media AB · 150–151 

Beskattningsrätt för Svenska kyrkan · 27, 29–30, 99 

Beslutsprövning · 57–59, 102 

Bibelfonden · 161 

Bibelkommission 

1691 års · 12 

1773 års · 26 

1976 års · 37–38, 161 

Bibeln · 34, 37–38, 45, 109, 154, 161 

Gamla testamentet · 38, 45 

Gamla testamentets apokryfiska skrifter · 38 

innehåll · 38 

normalupplagor · 35 

Nya testamentet · 34, 38, 45, 75, 109 

översättningar till svenska · 9, 14, 37–38, , 161 


sakrEgistEr 

översättningar till samiska · 109 

översättningsarbete · 37–38, 155 

Bibeltrogna Vänner (BV) · Se Evangelisk-Lutherska 

Kyrkan-Bibeltrogna Vänner (ELK-BV) 

Bikt, enskild · 37, 55, 58, 59, 75, 79, 81 

Birgittinerorden, Den helige Frälsarens orden · 9 

Birka · 5, 6, 63 

stift · 99 

Biskop · 30, 36, 39–40, 79, 100, 102–103, 108–111, 

123, 129, 154 Se också Val av biskop 

apostolisk succession · 39–40 

behörighet · 136 

historisk bakgrund · 6–10, 12, 14, 16, 24, 121, 127 

i kyrkomötet · 27, 30, 40, 105–106, 108–111 

mottagande i gudstjänst · 83 

rättslig ställning · 39, 56, 123 

Svenska kyrkan i utlandet · 101, 112 

uppgifter · 

Uppsala stift · 100, 102 


vigning ·83 

Biskopsmötet · 39, 44, 59, 100, 103, 111–113, 154 

historisk bakgrund · 23, 27–29, 31, 105, 121, 138 

Biskopsvigning av kvinnor i Svenska kyrkan · 24 

Bisättning · 82 

Bokföringslagen · 55 

Borgerligt Alternativ (BoA), nominerings-grupp · 111, 

137 

Borgåöverenskommelsen · Se Kyrkogemenskap, Borgåöverenskom-melsen 

Bosniakiska islamiska samfundet i Sverige · 50 

Bostadsboställe · 127 

Bot · 36, 78 

British and Foreign Bible Society · 153 

Bräcke diakoni · 122, 144, 145 

Brödsbrytelsen · 80 

Buddhism · 161 

Bulgariska ortodoxa kyrkan i Sverige · 57 

Bursa · 80, 165 

Bårtäcke · 70 

Bönbok · 36, 37 

C 

Cabo Corso (Svenska guldkusten) · 6 

Celebrant · 80, 165 

Centerpartiet (C) · 29–31 

Centerpartiet (C), nomineringsgrupp · 31, 111, 137 

Centrala Gravvårdskommittén (CGK) · 150 

Centrala tillhörighetsregistret · 116 

Centralkyrka · 65 

Church 

in Wales · 42 

of England · 21, 23, 42, 154 

Ireland · 42 

of Scotland · 10 

Churches Commission for Migrants in Europe 

(CCME) · 156 

Cistercienserorden · 9 

Clearing 

kyrkliga handlingar · 81 

begravningsverksamheten · 52, 82 

Collecta · 80, 165 

Conference of European Churches (CEC) · 156 Se också 

Konferenz Europäische Kirchen (KEK) och Europeiska 

kyrkokonferensen 

Confessio Augustana · Se Augsburgska bekännelsen 

Consistorium 

generale · 13, 105 

regni · 135 

Corbie · 5 

Cordia · 150 

Corporale · 80, 165 

Credo, liturgi · 80, 165 


(SESG) · 147, 160 

Crux, tidning · 151 

D 

Dagens bön · 37, 80, 165 

Dans · Se Liturgisk dans 

Dansgruppen DIGT, Dans I Guds Tjänst · 89 

Danska kyrkan i Sverige · 57 

Danske Folkekirken, Den · 42 Se också Borgåöverenskommelsen 

De 

Handikappades Missionsförening (DHM) · Se Sveriges 

Kristna Handikappförbund (SKrH) 

Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) · 

161 

Delegation från riksdagen till kyrkomötet · 

27 

Delegationen för finskspråkigt arbete · 112 

Den 

heliga killans bönegemenskap i Gärsnäs · 

144 

helige Frälsarens orden · Se Birgittinerorden, Den helige 

Frälsarens orden 

nya kyrkosynen · 21–23 

öppna dörren · 145 

Deutsche Christen · 23 

Deutsche Messe · 75 

Diakon · 36, 39–40, 42–43, 55, 58–60, 102, 122, 149, 

165 Se också bland annat Arbetstagar- och yrkes- 


organisationer, Diakoni, Kyrkogemenskap samt Offentlighet 

och sekretess 

antal · 122 

behörighet, anställning, omplacering, uppsägning, 

tillsyn med mera · 39, 58, 102, 122–123 

biskopsval, deltagande · 135 · 58, 102, 122–123 

historisk bakgrund · 16, 21, 109, 121, 142 

ledamot i domkapitel · 102 

utbildning · 107, 124, 144–145 

vigning, examen · 83, 102–103 

Diakoni · 30, 78, 83–84, 94–95, 107, 110, 119, 130, 

142–145, 156-157, 161 

församlingsdiakoni · 84, 146 

grundläggande uppgift · 78. 84-85, 94-95, 107 

historisk bakgrund · 16, 21, 105-106, 109, 121, 

140–141 

internationell diakoni · 106, 108, 112 

organisationer · 16, 21, 24, 29, 105–107, 112–113, 

141, 145–146, 150 

Digerdöden · 7 

Direktvalt kyrkoråd · 91, 136 

Display · 150 

Dissenterlag · 15–16, 105, 115, 158 

Domarledamot i domkapitlet och vissa nämnder · 57– 

58, 102 

Dominikanerorden · 9 

Domkapitel · 39, 44, 76, 79, 83, 85, 90, 99-100, 102– 

103, 129, 135–136 

beslutsprövning · 154 

befogenhetsprövning · 123 

behörighetsprövning · 123 

beslutsprövning · 57–58 

församlingsinstruktion · 100 

historisk bakgrund · 7–8, 10, 30, 40, 99–100, 135 

ledamöter · 102 

Svenska kyrkan i utlandet · 101, 103, 107, 112 

Uppsala · 100, 103 

Domkyrka 

allmänt · 83, 102, 121, 129, Se också de enskilda 

domkyrkorna i registret över bland annat kyrkobyggnader 

Domkyrkomuseet i Uppsala · 69 

Domprost · 94–95, 102, 123 

anställning · 102, 123 



Dop · 8, 36–38, 41–44, 49, 68, 76, 79–82, 123, 137– 

138, 155, 159 Se också Kyrkliga handlingar 

antal och andel · 124, 126 

avgift · 81 

grund för medlemskap · 25, 37–38, 115–116 

i annan kristen kyrkas ordning · 115–116 

sakrEgistEr 

valbarhet · 137 

vuxendop · 37, 81, 159 

Dop, Nattvard, Ämbete · 36, 155 

Dopfunt · 68–69 

Dubbel ansvarslinje · Se Gemensamt uppdrag – delat 

ansvar 

E 

EFS-Förlaget · 150 

Egendom · 102, 127–132 

försäkring · 151 

förvaltningsprinciper · 131–132 

historisk bakgrund · 8, 27–31, 51, 72 

Egendomsnämnd · 31, 100, 103, 128 

Ekonomi · 49, 51, 54–55, 81, 94–95, 108, 130–132 Se 

också Clearing 

antal ekonomiska enheter · 90, 96, 106, 132 

ekonomisk utjämning · 131 

finansiella tillgångar · 130 

förvaltningsprinciper · 131–132 

historisk bakgrund · 8, 31, 127–128 

samlad egendom i Svenska kyrkan · 129 

Ekoteologi · 25 

Ekumenik · 3, 26, 41, 58, 85, 108, 113, 154, 156, 161, 

162, 170 Se också Kyrkogemenskap 

Biskopsmötets yttranden till kyrkostyrelsen · 39, 

112 

gudstjänst · 112 

historisk bakgrund · 39, 105, 112 

nattvardsfirande · 80, 94 

Ekumenik i Norden (EIN) · 156 

Ekumeniska grupperna för kristna homo-sexuella 

(EKHO) · 162 

Ekumeniska mötet 1925 · 21, 22 

Elektor · 40, 135–136, 138 

Elevation · 75, 76, 165 

Enförsamlingspastorat · 94, 95 

Engelska kyrkan · Se Church of England, Anglikanska 

kyrkor samt Borgåöverenskommelsen 

Enköpings kontrakt · 100 

Epistel · 80, 165 

Epitafium · 165 

Eremeitordnar · 9 

Equmeniakyrkan · 43–44, 50, 150–151, 154, 156– 

157, 159–160 

Eritreanska ortodoxa kyrkan · 57 

Ersta diakoni · 122, 141, 142, 145 

Ersta Sköndal högskola · 144, 145, 161 

Eskilstuna stift · 99 

Estniska Evangelisk-Lutherska Kyrkan · 57 

Estniska evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige · 57, 

157 


sakrEgistEr 

Estniska ortodoxa kyrkan · 57 

European 

Methodist Council (EMC) · 159 

University Chaplains Conference · 156 

Europeiska 

Baptistfederationen · Se European Baptist Federation 

(EBC) 

kyrkokonferensen · 44, 156 

Metodistrådet · Se European Methodist Council (EMC) 

Evangeliebok · 36, 38, 80 

Evangelieläsning · 80 

Evangelisation · 30, 77, 84, 106, 150, 155 

Evangelische Kirchen Deutschlands, EKD · 43 


(ELM-BV) · 56, 116, 142, 146 

Evangeliebok · 36, 38, 80 

Evangelieläsning · 80 

Evangelisation · 30, 77, 84, 106, 150, 155 

Evangelische Kirchen Deutschlands, EKD · 43 

Evangeliska 

Alliansen · Se World Evangelical Alliance (WEA) 

Brödraförsamlingen, Herrnhutarna · 143 

Fosterlands-Stiftelsen (EFS) · 15, 16, 17, 18, 22, 39, 57, 

116, 141, 142, 143, 146, 150, 155, 157, 158, 160 

Frikyrkan (EFK) · 50, 57, 155, 159 

Kyrkorna i Tyskland · Se Evangelische Kirchen 

Deutschlands (EKD) 

sällskapet · 153 

Evangelisk-lutherska kyrkan i 

Finland · 42, 110 

Litauen · 42, 57, 157 


(ELM-BV) · 56, 116, 142, 146 

Evangelium · 8, 39, 80, 102, 165 

Extra utjämningsbidrag · 131 

F 

Fackförbundet SKTF · 148 Se också Svenska Kommunaltjänstemannaför-bundet 

(SKTF) och Vision 

Fackliga organisationer · 29, 148, 149, 150 

Fairtrade Sverige AB · 151 

Familjegudstjänst · 79, 83 

Familjemässa · 79 

Familjerådgivning · 84, 145 

Fardhems kyrkliga samfällighet · 90 

Feministisk teologi · 26 

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm · 158, 159 

Finansdepartementet · 53, 55 

Finlandssvenskar, finlandssvenska · 110 

Finska ortodoxa kyrkan · 57 

Finskspråkiga församlingar, finskspråkig verksamhet i 

Svenska kyrkan · 89, 110, 112, 147 

Fjellstedtska skolan, Stiftelsen · 124, 146 

Flerförsamlingspastorat · 89–92, 94–96, 123, 137 

Fogdaröd Vård- och Diakonicentrum · 145 

Fogdö kloster · 9 

Folkbibeln · 38 

Folkbokföring · 25, 27, 29, 30, 31, 53, 56, 109, 122, 

131, 149 

Folkhögskolor · 124, 146 

Folkkyrka · 18–20, 22–23, 25–30, 34, 37, 39, 42, 51, 

118, 138, 148 

Folkpartiet (FP) · 26, 30, 31, 137 

Folkpartister i Svenska kyrkan (FISK) · 111, 137 Se 

också Fria liberaler i Svenska kyrkan (FISK) 

FONUS · 150 

Forum för prästvigda kvinnor · 149 

Franciskanerorden · 9, 64 

Franciskus Tredje Orden (FTO) i Knivsta · 144 

Fria 

Kristna Studentrörelsen (FKS) · 160 

liberaler i Svenska kyrkan (FISK) · 111, 137 Se också 

Folkpartister i Svenska kyr-kan (FISK) 

Fribaptistsamfundet (FB), fribaptist · 158, 159 

Fridshälsning (Pax) · 80 

Frikyrka, frikyrklllighet · 16, 19–20, 22–23, 26–29, 

34, 43, 50, 57, 76, 113, 115, 154, 156, 158–159 Se 

också Trossamfund samt de ekumeniska organisationerna 

Frimodig kyrka (FK), nomineringsgrupp · 111, 137 

Frisinnad · 26, 27n 

Fritidsledare · 122 

Frivilligt och ideellt arbete · 21, 84, 103, 142, 144 

mottagande av frivilliga medarbetare vid gudstjänst 

· 83 

Frälsningsarmén · 50, 57, 157, 158, 159, 160 

Frälsningsarméns scoutförbund · 160 

Fältpastor · 113 

Fältprost · 113 

Förbundet för 

Kristen enhet (FKE) · 162 

Kristen humanism · 161 

Kristen Humanism och Samhällssyn (KHS) · 161 

Kristet samhällsliv · 161 

Liturgi och Dramatik · 89 

Förbundet 

Kristen Humanism · 161 

S:t Lukas · 145, 161 

Förenade 

Bibelsällskapen · Se United Bible Societies 

Evangelisk-Lutherska Kyrkorna i Tyskland · Se Vereinigte 

Evangelisch-Luterische Kirchen Deutschlands 

(VELKD) 

Förrättning · Se Kyrkliga handlingar 


Församlings- och pastoratsförvaltning, tidning · 151 

Församling, pastorat och kyrklig samfällighet · Se också 

merparten övriga delar av denna bok beträffande 

bland annat församlingsinstruktion, gudstjänst- och 

församlingsliv, lagstiftning, lokal organisation, kyrkoordning 

och begravningsverksamhet 

ansvarsfördelning mellan församling, pastorat och 

samfällighet · 92 

antal ekonomiska enheter · 89 

antal församlingar, pastorat och samfälligheter · 89 

delegering av beslut · 93 

ekonomi · 130 

enförsamlingspastorat · 94–95 

flerförsamlingspastorat · 86, 92, 94, 96 

flerpastoratssamfällighet · 89, 92, 94–96, 122, 137 

fritt val av församlingstillhörighet · 51, 86 

föreslagna ändringar i Svenska kyrkans lokala organisation 

2014 · 94–96 

församlingens grundläggande uppgift · 78 

församling som ingår i pastorat · 94–96 

församling som inte ingår i pastorat · 94 

historisk bakgrund · 21, 28–31, 75–78 

indelning · 19, 77–78, 86, 89–90, 95–96, 102–103 

kriterier · 78 

näringsverksamhet · 78 

organisation · 90–93 

rättslig ställning · 90, 93–94, 136 

vistelsebegreppet · 78 

Församlingpedagog · 107, 121–22, 124, 148–149 

Församlingsbladet · 150 

Församlingsfakulteten i Göteborg · 146 

Församlingsinstruktion · 76, 78, 90, 92, 94–95, 100, 

102, 110 

Församlingskollekt · Se Kollekt 

Församlingsregister · 116 

Församlingsrörelsen · 21 

Förskollärare · 122 

Försvarets Personaltjänstförbund (FPF) · 113 

Försvarsmakten · Se Andlig vård inom försvarsmakten 

Förtroendevald · 40–41, 51, 58–60, 78 Se också Gemensamt 

uppdrag - delat ansvar samt Val av förtroendevalda 

antal förtroendevalda · 40 

begreppets innebörd · 136 

dopet som valbarhetsgrund · 137 

mottagande av förtroendevald i gudstjänst · 83 

partiers och nomineringsgruppers roll i Svenska kyrkan 

· 138 

Förvaltningslagen · 55 

G 

Gabriel, nomineringsgrupp · 111 

sakrEgistEr 

Gamla 

testamentet · Se Bibeln 

Uppsala · Se Uppsala 

Gammalkatolska kyrkor · 156 

Gammalkyrklig · 11, 22, 24, 76, 141, 142, 143, 144 

Gammalkyrkliga bekännelser · 35 

Gammallaestadianer · 143 

Gammaltestamentlig läsning · 80 

Gemensam Framtid (GF) · Se Equmeniakyrkan 

Gemensamt uppdrag – delat ansvar · 39–41, 79 

Generalsekreterare på nationell nivå i Svenska kyrkan 

· 106, 111, 113 

Ghetto · 46, 165 

Gideoniterna · 161 

Gideons International, The · 161 

Gleerups Utbildning · 150 

Gloria · 80, 165 

Glutenfria oblater · 80 

Gothia Förlag · 150 

Gradualpsalm · 80, 165 

Gratia Dei i Kristianstad · 143 

Gregoriansk musik · 85, 87 

Grekisk-ortodoxa kyrkan i Sverige · 157 

Grundlagarna · 30, 31, 50, 55 

Gudhems kloster · 9 

Gudstjänst · 30, 34–37, 50, 76, 78–83, 92, 94–96, 100, 

102, 107–108, 118–119 Se också Kyrkliga handlingar 

och enskilda begrepp beträffande gudstjänsten 

antal besökare och gudstjänster · 83 

gudstjänstformer · 76, 79 

historisk bakgrund · 10, 12, 15, 75–76 

huvudgudstjänst · 36, 76, 83, 85, 94, 100 

i radio och TV · 22 

liturgiska färger · 78 

tillsammans med församling i annat trossamfund 

· 79 

Gudstjänstvärd · 79–80, 92 

Gustav II Adolfs bibel · Se Bibeln, översättning till 

svenska, 1618 års 

Gustaf V:s bibel · Se Bibeln, översättning till svenska, 

1917 års 

Gustav Vasas bibel · Se Bibeln, översättning till Svenska, 

1541 års 

Gutalagen · 49 

Göteborgs 

kyrkliga samfällighet · 78, 90, 96 

Kyrkliga Stadsmission · 145 

stift · 99, 109, 128 

H 

Hamburg och Bremen, stift ·5 


sakrEgistEr 

Hbtq · 26, 160, 162, 171 

Handarbetets vänner i Stockholm · 71 

Hedeniusdebatten · Se Tro och vetande (Hedeniusdebatten) 

Hela människan · 161 

Helgdagar · 14, 79, 83 

Helgeandsorden · 9 

Helgeandssystrarna i Alsike · 144 

Helgelseförbundet (HF) · 158–159 

Helgonbilder · 68 

Helig (Sanctus) · 80 

Hemvärnet · Se Andlig vård inom Försvarsmakten 

Herre, förbarma Dig · 80 

Herrens bön (Vår Fader, Fader Vår) · 80 

Herrnhutism · 13–15, 88 

Hindersprövning · 56 

Hinduism · 161 

Historisk-kritisk bibelsyn · 17 

Hjelmserydsstiftelsen · 144 

Hostia · 165 

Hovförsamlingen · 75, 89, 117 

Hovkonsistoriet · 117 

Husaby · 5 

Husförhör · 12 

Hyreslagen · 55 

Hälsinglands stift · 99 

Härnösands stift · 99, 101, 109 

Högkyrklig, högkyrklighet 17, 22, 24, 26, 30, 143– 

144, 148 Se även Lundensisk högkyrklighet 

Högmässa · 35–36, 76, 79–80 

Högmässogudstjänst · 76, 79 

I 

Icke-territoriell församling · 89, 110, 117 

Idea – Arbetsgivareförbund för ideella organisationer 

· 148 

Ideellt arbete · Se Frivilligt och ideellt arbete 

Ideellt forum i Svenska kyrkan · 144 

Iglesia 

Episcopal de España · 42 

Filipina Independiente (IFI) · 42 

Igreja Lusitana · 42 

Immanuelskyrkan i Stockholm · 22 

Individuell Människohjälp (IM) · 157 

Inhibition · 58 

Inkomstutjämning · 131 

Inledningsord vid nattvarden (Prefation) · 80 

International 

Christian Dance Fellowship (ICDF) · 162 

Council of Christians and Jews (ICCJ) · 161 

Federation of Free Evangelical Churches (IFFEC · 

159 

Fellowship of Evangelical Students (IFES) · 160 

Prison Chaplains Association (IPCA) · 156 

Internationella 

Federationen för Fria Evangeliska Kyrkor · Se International 

Federation of Free Evangelical Churches 

(IFFEC) 

missionsrådet · 153 

nämnden · Se Nämnden för internationell mission 

och diakoni 

Interreligiös dialog · Se Religionsdialog 

Introitus · 80, 165 

Inträde i trossamfund · 15, 118 

Inträde i Svenska kyrkan · Se Tillhörighet/medlemskap 

i Svenska kyrkan 

Inventarier, kyrkliga · 49, 54, 68, 70, 92, 95, 121, 129 

Invigningsgudstjänst · 37, 83, 103 

Irländska kyrkan · Se Church of Ireland samt Anglikanska 

kyrkor och Borgåöverens-kommelsen 

Islam · 33, 44–46, 161 

i Sverige · 45, 50, 56–57, 161 

Islands kyrka · 42 

i Sverige · 57 

J 

Jerusalem · 9, 26, 45, 63, 113, 154 

Jesuitorden · 12 

Jiddisch · 46, 110 

Johannelunds teologiska institut · 142 

Johannitorden · 9 

Jourhavande Präst, Kyrkans Jourtjänst · 145 

Judendom · 33, 44, 45, 46, 161 

i Sverige · 36, 44, 45, 161 

Judereglemente, 1782 års · 15 

Judiska Centralrådet i Sverige · 56 

Jusek · 149 

Justitiedepartementet · 55 

Justitieombudsmannen (JO) · 56 

K 

Kaiserswerth i Düsseldorf · 16 

Kalcedon · 35 

Kalk · 80, 166 

Kalmar 

Stadsmission · 145 

stift · 99 

Kalvinism · 11, 12, 33 

Kammarkollegiet · 52, 53, 56, 93 

Kanon · 9, 11, 49, 135, 166 

Kanonisk rätt · 9 

Kantor · 80, 87, 121, 124, 166 

Kapitalförvaltningsråd, kyrkostyrelsens · 112, 132 

Kardinal · 154, 180 


Karitativ · 121, 166 

Karl XII:s bibel · Se Bibeln, översättning till svenska, 

1703 års 

Karlstad stift · 52, 99 

Karmeliterorden · 9 

Kartusianerorden · 9 

Katekes och katekesutveckling · 36, 66, 109, 166 

1878 års katekesutveckling · 36 

Martin Luthers · 35, 37 

Olov Svebilius · 13, 14 

Katolska kyrkan · Se Romersk-katolska kyrkan 

KFUK-KFUM i Sverige · 145, 160 

KFUK-KFUM:s studieförbund · 146 

KFUK:s världsförbund · 153 

KFUM:s världsförbund · 153 

Klockare · 121 

Kloster och ordnar · 9, 10, 11, 49, 64, 69, 77, 88, 169 

evangelisk-lutherska · 144 

”kloster” i anslutning till kriminalvården · 113 

Koinonia · 143 

Kollekt · 79, 85, 92, 95, 102, 107, 161, 166 

Kollektbön · 80 

Kollekt- och betalsystem (KOB) · 108 

Komminister · 121, 123, 127, 166 

Kommun, borgerlig · 30, 52–53, 56, 77, 86, 93, 129, 

149 

Kommunalreform, 1862 års · 77, 91 

Kommunalstämma · 77, 91 

Kommunion · Se Nattvard (kommunion) 

Koncilium · 9, 10, 166 

Konferenz Europäische Kirchen (KEK) · 156 Se också 

Conference of European Churches (CEC) och Europeiska 

kyrkokonferensen 

Konfirmation · 36, 76, 79, 81–84, 86, 118–119 Se också 

Kyrkliga handlingar 

antal och andel konfirmerade · 81–82 

avgift · 81 

på samiska · 110 

Kongregationalistisk · 33, 43, 154, 159 

Konkordieboken · 12, 34, 35 

Konkordieformeln · 12 

Konkordieortodoxi · Se Luthersk ortodoxi 

Konstantinopel · 5, 33, 35, 45, 154 

Kontrakt · 95, 103 

antal · 101 

biskopsval · 136 


Kontraktsadjunkt · 122–123 

Kontraktsprost · 103, 122 

Kontraktsråd · 103 

Konventikelplakat · 14, 15, 158 

Koptiska kyrkan · 154 

sakrEgistEr 

Koptiska ortodoxa kyrkan i Sverige · 57 

Kor · 7, 67, 80, 121 

Koralbok · 13, 87, 88 

Koranen · 45 

Korkåpa · 70, 79, 80, 166 

Korporale · 80, 165, 166 

Korsbärare i gudstjänsten · 80 

Kostnadsutjämning · 131 

Kremation · 52–54, 149 

andel kremationer ·53 

historisk bakgrund ·53, 73 

Kriminalvården · Se Andlig vård inom kriminalvården 

Krisberedskapsmyndigheten (KBM) · 56, 113 

Kristdemokrater 

för en levande kyrka, nomineringsgrupp · 137 

i Svenska kyrkan (KR), nomineringsgrupp · 137 

Kristdemokraterna (KD) · 31, 111 

Kristendomen och vår tid · 17 

Kristliga Förbundet för 

Unga Kvinnor (KFUK) · 153 

Unge Män (KFUM) · 153 

Kristna 

Bokförläggareföreningen (KBF) · 162 

Dansgemenskapen i Sverige (KDGS) · 89, 147, 162 

Fredsrörelsen · 157 

kvinnors samarbetskommitté · 160 

Publicistförbundet (KP) · 162 

Studentrörelsen i Sverige (KRISS) · 160 

Kristna studentvärldsförbundet · 153, 160 

Krucifix · 69, 75, 166 

Kräkla · 83 

Kulturdepartementet · 55 

Kulturminnesvård · 31, 50, 54–55, 67, 72–73, 92, 128 

Kulturminneslagen · 50, 54–55 

Kulturverksamhet · 84–85, 107, 112, 145–146 

kulturminnesvård · Se Kulturminnesvård samt kapitlet 

Arkitektur, konst och kulturmiljöer 

kyrkomusik · Se Kyrkomusik 

kyrkospel · Se Kyrkospel 

liturgisk dans · Se Liturgisk dans 

Kumlaanstalten, ”klostret” · 113 

Kungen och Svenska kyrkan · Se Regentens och hovets 

relationer till Svenska kyrkan 

”Kungliga Salighetsverket” · 28 

Kvinnliga präster · Se Prästvigning av kvinnor i Svenska 


Kvinnliga Prästers Riksförbund (KPR) · 149 

Kvinnor 

för mission · 147 

i Svenska kyrkan · 24, 147, 149 

Kyrka, ordets innebörd · 166 

Kyrka tas ur bruk · 54, 83, 129 


sakrEgistEr 

Kyrkan i Wales · Se Church in Wales samt Anglikanska 

kyrkor och Borgåöverenskommelsen 

Kyrkans 

Akademikerförbund (KyrkA) · 148 Se också Allmänna 

Svenska Prästföreningen (ASP), Svenska 

Prästförbundet och Svenska kyrkans Personalförbund 

(SKPF) 

arkiv · 51, 112 

Byggnadsbyrå · 67 

(gudstjänst)böcker · 36, 37, 108, 111 

förbön · 80, 169 

Försäkring AB · 151 

pensionskassa · 149 

Tidning · 147, 150 

Kyrkbänk · 70 

Kyrkfrämjandet · 67 

Kyrkledarhögskolan · 146 

Kyrklig 

beredskap · Se Beredskap, kyrklig, i kris och krig 

egendom · Se Egendom 

Förnyelse, arbetsgemenskapen (aKF) · 22, 143 

samling kring Bibeln och bekännelsen · 24, 144 

samverkan i Visby stift (KSV) · 111, 137 

Textil Konst (KTK) · 71 

Kyrkliga 

Förbundet för evangelisk-luthersk tro · 143, 146 

Gymnasistförbundet (KGF) · 147 

handlingar, allmänt · 36–37, 76, 79, 81–83, 102, 

108, 110–112, 118–119, 129 Se också dop, konfirmation, 

kyrklig vigsel och kyrklig begravning 

val · Se Val av biskop och ärkebiskop samt Val av förtroendevalda 

Kyrkoantikvarisk ersättning · 27, 31, 51, 

Kyrkoavgift · 52, 89–90, 101, 107 

lagstadgad skyldighet · 27, 31, 51 

uppbörd · 27, 50, 56, 127, 129–132 

äldre kyrkoavgift · 128 

Kyrkobokföring · 59, 108 

Kyrkobröderna · 142, 144 Se också Svenska kyrkans 

Lekmanannaförbund 

Kyrkobyggnader · 49, 54, 92, 95, 127–129, 131 Se 

också kapitlet Arkitektur, konst och kulturmiljöer 

antal kyrkor och kapell · 128 

som del av den kyrkliga egendomen · 128–129 

Övertaliga kyrkor · 132–133 

Kyrkofonden · 128 

Kyrkofullmäktige · 90–96 Se också Val av förtroendevalda 

historisk bakgrund · 21, 27, 29, 40, 77–78 

Kyrkogemenskap · 33, 41, 43–44, 107, 116, 154 

Borgåöverenskommelsen · 36, 42 

Equmeniakyrkan · 43-44 

evangeliska kyrkorna i Tyskland · 43–44 

Filippinska oberoende kyrkan, Iglesia Independiente 

Filipina · 42 

Lutherska Världsförbundet (LVF) · 43 

Metodistkyrkan i Sverige · 43 

Svenska Missionskyrkan · 43 

Kyrkogård · 49, 52, 129 Se också Begravningsverksamhet 

samt avsnittet om kyrkogårdar i kapitlet Arkitektur, 

konst och kulturmiljöer 

Kyrkohandbok · 25, 36–37, 76, 79 

historisk bakgrund · 10, 12–13, 50, 75–76 

nästa kyrkohandbok · 76 

Kyrkoherde · 79, 90, 92–95, 129 

befattningsbeskrivning · 92 

behörighet · 123 

chefsskap i församlingen · 92–94 

direktvalt kyrkoråd · 91 

flerpastoratssamfällighet · 91 

församlingsinstruktion · 100 

historisk bakgrund · 91, 121 

inventarieförteckning · 54 

kyrkliga handlingar · 81–82 

kyrkofullmäktige · 91 

kyrkotillhörighet/medlemskap · 116 

kyrkoråd · 91 

mottagande i gudstjänst · 83 

ordföranderoll · 40, 91 

pastoratsnämnd · 92 


Kyrkojuristernas förening · 106, 112-113 

Kyrkolag · 30. 60, 77 

1686 års · 13, 38, 30, 49–50, 75, 100, 135 

1992 års · 25, 31, 50, 57, 115 

Thomanderska kyrkolagsförslaget · 15 

Kyrkoledare, benämning · 154, 166 

Kyrkomusik · 79, 86–87, 121, 123, 124 

instrumentalensembler · 85, 86 

konserter · 86, 119 

körer · 85, 86, 147 

musikgudstjänster · 83, 86 

Kyrkomusiker · 79, 85, 107, 121–122, 124 

Kyrkomusikernas Riksförbund (KMR) · 147, 149 

Kyrkomötesreform, 1982 års · 27, 30, 31, 51, 106, 

110, 144 

Kyrkomötet · 36, 40, 44, 59–60, 101, 108–112 Se också 

Val av förtroendevalda 

biskoparna · 105–106, 108 

historisk bakgrund · 15, 24, 27–31, 40, 50–51, 105– 

106 

läronämnd · 27, 39, 106, 108, 111 

ordförande · 105–06 

prästerlig representation · 15, 105–106 


öst- och mandatfördelning · 111 

särskilt skydd för vissa grundläggande frågor · 111 

utlandsförsamlingarna · 108 

utskott · 108–111 

valberedning · 110 

Kyrkonämnd · 40, 91–93, 96, 122–23, 136–137 

Kyrkoordningen · 31, 36, 50, 55, 57–60, 108, 111 

1571 års kyrkoordning · 10–12, 49–50, 75 

Kyrkor under Korset · 23 

Kyrkornas EU-kontor · 157 

Kyrkornas kommission för migranter i Europa · Se 

Churches Commission for Migrants in Europe 

(CCME) 

Kyrkornas U-fond, U forum · 157 

Kyrkornas Världsråd (KV) · 21, 36, 44, 79, 108, 153– 

155, 159 

Kyrkorum tas ur bruk, gudstjänst · 54, 83, 129 

Kyrkoråd · 40–41, 79, 90–96, 122, 129, 136–137 

historisk bakgrund · 15, 40, 77 

Kyrkorätt 

historisk bakgrund · 49–50 

kyrkolag · Se Kyrkolag 

reglering genom kyrkoordningen · 57 

reglering genom lagstiftning · 50–55 

statliga myndigheter · 55–57 

Kyrkospel · 86, 88–89, 146 

Kyrkostyrelsen · 39–40, 44, 52–54, 58–59, 78, 81, 85, 

91, 100–101, 106, 108–113, 115–116, 123, 131– 

132, 135–136 


Kyrkostämma · 40, 77–78, 91, 135 

Kyrkosyn i Svenska kyrkan · 19–22, 25–26, 33 Se även 

Tro, lära och bekännelse 

Kyrkosångens Vänner · 142, 147 

Kyrkosångsrörelsen · 87 

Kyrkotillhörighet/medlemskap i Svenska kyrkan · 25, 

30, 34, 37–39, 41, 44, 50–51, 58, 81–82, 86, 90, 96, 

108, 111, 115–119, 136 

anställda i Svenska kyrkan · 123 

begravningsavgift · 52 

fritt val av församling · 86 

historisk bakgrund · 115 Se också det inledande kapitlet 

En kyrkohistorisk konturteckning 

kyrkoavgift · 130–31 Se också Kyrkoavgift 

medlemsundersökningar · 84, 89, 118–119 

regenten och den kungliga familjen · 116–117 

antalet kyrkotillhöriga/medlemmar 101, 116–117, 

132 

Kyrkotukt · 12 

Kyrkoåret · 37, 75 

Kyrkvaktmästare · 79 

Kyrkvärd · 79, 91, 92, 94, 136, 137 

historia · 79 

uppgifter · 54, 80, 85, 95 

sakrEgistEr 

L 

Laestadianism · 15, 110, 141, 143 

Lag om 

införande av lagen om Svenska kyrkan · 51 

kyrkofullmäktige, 1930 års · 27, 29, 77, 91, 135 

kulturminnen · 50, 54–55, 92, 128 

kyrkomötet, 1982 års · 30 

Svenska kyrkan, 1982 års · 30, 57–58, 60, 78, 86, 

130 

Svenska kyrkan, 1998 års · 39, 41, 51 

Svenska kyrkans personal · 51 

trossamfund · 50–51 Se också Trossamfund, rättslig 

ställning 

Lagreglering av kyrklig verksamhet · 50–55 

Lagstiftning, Svenska kyrkans deltagande i · 27–28 

Landsorganisationen i Sverige (LO) · 151 

Lanternin · 66, 166 

Lantmäteriverket · 56 

Lappmarkens ecklesiastikverk · 109 

Laudamus · 80, 166 

Laurentius Petri Sällskapet för svenskt gudstjänstliv · 

147 

Lausannerörelsen · 155 

Lekman · 14–15, 17, 19, 21, 29, 39–41, 76, 105, 76, 

141–142, 144 

i biskopsval · 40, 135 

i domkapitlet · 40, 99, 102 

i gudstjänst · 80 

i kyrkomötet · 40, 105 

Lekmannaordnar · 144 

Lekmannapredikan · 17 

i överprövande nämnder · 58 

Lekmannaskolan · Se Svenska kyrkans lekmannaskola 

Lettiska evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige · 57, 157 

Lettlands evangelisk-lutherska kyrka · 42 

Liberal, politisk och kyrkopolitisk · 16, 20, 26, 27n, 

28, 111n, 137 

Liberalteologi · Se historisk-kritisk bibelsyn och liberalteologi 

Libertas ecclesiae · 7, 49 

Libraria · 71–72 

Licium · 71 

Life & Peace Institute, LPI · 155 

Linköpings 


slotts- och domkyrkomuseum · 69 

stift · 67, 99, 101, 117, 128, 146 

Liturgi, ordets innebörd 167 · Se Gudstjänst 

Liturgisk dans · 86, 88–89 


sakrEgistEr 

Liv & Fredinstitutet · 155 

Ljusbärare i procession · 80 

Lovpsalm · 80 

Lovsång · 35, 80, 166 

Lovsägelse (Sursum corda) · 80 

Luleå stift · 99, 101 

Lund · 6, 7, 15, 22, 64 

Lundateologi · 22, 26 

Lundensisk högkyrklighet · 143 

Lunds 

domkyrkomuseum · 69 

Missionssällskap (LMS) · 141, 144, 153 

stift · 17, 24, 72, 89, 99, 128 

Lusitanska kyrkan i Portugal · Se Igreja Lusitana 

Lutherakademie · 23 

Lutheran World Federation (LWF) · Se Lutherska 


Lutherhjälpen · 84, 106, 151 

Luthersk ortodoxi · 12, 13, 14, 16, 75 

Lutherska 

kyrkor, allmänt · 37, 154, 156 Se också Lutherska 


kyrkor i Sverige · 107 

Världsförbundet (LVF) · 22, 36, 43–44, 108, 154, 

156 

Lågkyrklighet · 17, 24, 142, 143, 144 Se också Uppsaliensisk 

lågkyrklighet 

Långhus · 66, 68 

Länsmuseerna · 54 

Länsstyrelserna · 56 

begravningsverksamhet · 53–54, 56, 93, 94 

kulturminnesvård · 54, 56, 129 

Lärarnas samverkansråd · 148 

Lärjungagården i Torestorp · 144 

Läronämnd · Se Kyrkomötet, läronämnd 

Lödöse · 6 

Löneboställe · 127 

M 

Makedoniska ortodoxa kyrkan · 57 

Malmö recess · 99 

Mandeiska Sabeiska samfundet · 56 

Mariadöttrarna i Vallby · 144 

Mariagården i Vadstena · 113 

Mariakyrkan i Sigtuna · 64 

MED, tidningen · 151 

Medbestämmandelagen (MBL) · 55 

Medlemsundersökningar i Svenska kyrkan · 118 

Metodism · 43, 154, 158 

Metodistkyrkan i Sverige · 15, 36, 43–44, 50, 57, 115, 

158–159 Se också Kyrkogemenskap, Metodistkyrkan 

i Sverige samt Equmeniakyrkan 

Mission · 78, 83–84, 105–107, 155, 160, 166 

internationell · 16, 107–108, 112, 141, 151, 154 

i Sverige · 5–6, 84, 107, 109 

i retur · 84 

Missionsprovinsen · 211 

Mitra · 69, 166 

Moderata samlingspartiet · 39, 53, 54, 55, 56, 198 

Moderata samlingspartiet, nominerings-grupp · 168 

Se också Borgerligt Alternativ (BoA) 

Moralspel · 135 

Mosaik · 110 

Moské · 46, 63n 

Motion · 28, 90, 108, 117 

Mottagningsgudstjänst · 37, 83 

Mysteriespel · 88, 89 

Målkapital, målsatt kapital · 132 

Mässa · 8, 11, 68, 75, 76, 79, 87–88 Se också högmässa, 

söndagsmässa, familjemässa och temamässa 

Mässhake · 37, 71, 79–80, 166 

Mässkjorta · 80, 165 

N 

Namninsamling om kristendomsundervisning i skolan 

· 24 

Nationell nivå i Svenska kyrkan · 28, 34, 51, 106–08, 

128 Se också bland annat Svenska kyrkan, Val av 

förtroendevalda samt de organen på nationell nivå 

under deras namn 

generalsekreterare · 106, 113 

historisk bakgrund · 40, 105–106 

intäkter och kostnader · 130–132 

kyrkokansli · 106, 112–113 

organisation · 108, 110–113 

Nationella minoriteter · 107, 109, 110 

Nattvard · 8, 17, 36–37, 41–43, 76, 79–80, 100, 155, 

166 Se också Gudstjänst samt Sakrament 

ekumenisk · 80, 94 

Nattvardsbön · 80 

Nazismen och Svenska kyrkan · 23 

New Wine Kairos · 143 

Niceno-konstantinopoIitanska trosbekännelsen · Se 

Nicenska trosbekännelsen 

Nicenska trosbekännelsen · 35, 41, 155 

Nidaros · Se Trondheim 

Nomineringsval · Se Val av biskop 

Nordiska Ekumeniska Institutet (NEI) · 154 

Nordiska Ekumeniska Rådet (NER) · 154 

Nordiska Förbundet för Kyrkogårdar och Krematorier 

(NFKK) · 150 

Norra begravningsplatsen i Stockholm · 73 

Norska kyrkan i Sverige · 57 

Norske Kirke, Den · 39, 42 


Nousis · 99 

Nova Ordinantia · 11 

Ny Generation · 160 

Nya Sverige · 7 

Nya testamentet · Se Bibeln 

Nybygget – kristen samverkan · 159 

Nydala kloster · 9 

Nyevangelism · 16, 141, 158 

Nykterhetsrörelsens scoutförbund · 160 

Nyortodoxi · 16 

Nådendal kloster · 9 

Nämnden för 

andlig vård inom kriminalvården · Se Andlig vård 

inom kriminalvården 

internationell mission och diakoni, Internationella 

nämnden · 112 

Statligt Stöd till Trossamfund (SST) · 56–57, 113 

Svenska kyrkan i utlandet · 112 

utbildning, forskning och kultur · 112 

Närhet och samverkan · Se Församling, föreslagna 

ändringar i Svenska kyrkans lokala organisation 

Nöden i Lund · 46 

O 

O, Guds lamm (Agnus Dei) · 80 

Oasrörelsen · 143 

Oberoende Filippinska Kyrkan · Se Iglesia Filipina Independiente 

Oblat · 80, 165–166 

Oblatask · 80 

Offentlighet och sekretess · 51, 55, 58–59, 90, 111 

Offertorium · 80, 166 

Oikocredit · 155, 157 

Ombudsmötet · 106 

Orgel · 29, 80, 85, 87, 121 

Orgelfasad · 70 

Ortodox, begrepp · 12, 33, 166 

Ortodoxa och österländska kyrkor · 33, 34, 37, 40–41, 

79, 154, 156, 166 

i Sverige · 43, 57, 88, 113, 156–57 

P 

Paramenta · 71, 166 

Paramentaateljén på Ersta · 71 

Paramentikens vänner i Göteborg · 71 

Partiell samfällighet · 90, 95, 131 

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK), nomineringsgrupp 

· 111, 137, 138 

Pastor primarius, secundus och tertius · 121 

Pastoralinstitut · 107 

Pastoralt område · 100, 106 

sakrEgistEr 

Pastoralt program för församlingens grund-läggande 

uppgift · 100 

Pastorat · Se Församling, pastorat och kyrklig samfällighet 

Pastoratsnämnd · 90–92, 122, 136 

Pastoratssamfällighet · 89, 92, 122, 135 

Pastoratstjänstemannaförbundet · 149 

Pastoratstjänstemannaföreningen · 149 

Pastorsadjunkt · 122–123, 135 

Patén · 80, 166 

Patriark · 33, 35, 45, 154, 166, 

Pax · 80, 166 

Pedagoger i Svenska kyrkan ·149 

Pietism · 13–14, 17, 19, 26, 76, 88, 143, 166 

Pingst – Fria församlingar i samverkan · 50, 155, 157, 

159 

Plan- och bygglagen (PBL) · 55 

Porvoo Declaration, The · Se Borgåöverenskommelsen 

Postludium · 80, 166 

Predikan · 70, 75, 79, 80 

Predikstol · 65, 70, 80 

Prefation · 80, 166 

Preludium · 166 

Presbyter · 10, 121 

Presbyterianska kyrkor · 10 

Primus inter pares · 112 

Procession · 80, 166 

Processionskors · 80 

Prost · 166 

Prost honoris causa, hedersprost · 103 

Protestantisk, protestantism · 16, 33, 153, 156 

Provinsialkonciliet i Skänninge 1248 · 49 

Provval · Se Val av biskop 

Präst · 36, 42–43, 55, 76, 79–83, 85, 141–142, 148– 

149, 166 Se också bland annat Arbetstagar- och yrkesorganisationer, 

Gudstjänst, Kyrkliga handlingar, 

Kyrkogemenskap, Offentlighet och sekretess, Prästvigning 

av kvinnor i Svenska kyrkan samt Val av biskop, 

liksom en rad enskilda uppslagsord 

antal · 122 

behörighet, anställning, omplacering, uppsägning, 

tillsyn med mera · 39, 102, 123 

biskopsval · 135–136 

”diakonipräst” , ”arbetarpräst” · 21 

historisk bakgrund · 7–15, 17, 21, 121, 127–128 

ledamot i domkapitel · 102 

ledamot (självskiven) i kyrkomötet · 27, 30, 30, 

105–106 

tjänstebostad · 124 

utbildning · 107, 124, 146 

vigning, examen · 99, 102, 127 

Präst- och diakonmöte i stiftet · 103 


sakrEgistEr 

Prästboställe · 127 

Prästerliga privilegier · 50 

Prästeståndet · 10, 14, 105, 135 

Prästgård · 127–129 

prästgårdarnas och prästgårdsmiljöns utveckling · 

72 

Prästlönefastighet · 130 

Prästlönefond · 130 

Prästlönetillgångar · 27, 51, 56, 102, 128–131 

Präst- och diakonmöte i stiften · 103 

Prästvigning · 36, 99 

Prästvigning av kvinnor i Svenska kyrkan · 22, 24–25, 

30, 43, 144, 149 

Prövotid · 123 

Psalm, ordets innebörd · 166 

Psalmbok · 36–37, 85, 88, Se också Gudstjänst 

ekumenisk del av psalmboken · 37 

psalmböcker och psalmbokstillägg genom åren · 13, 

19, 36–37, 87–88 

Psaltarpsalm · 37, 166 

Påve · 33, 154, 166 

R 

Ramlag · 15, 29–31, 51 

Recess · 8, 10, 166 

Recession · 80, 166 

Reformationen · 8–12, 33–37, 41–42, 65, 68–70, 75, 

121, 135, 166 

Reformed Ecumenical Council (REC) · 159 

Reformerta kyrkor och trosbekännare · 12, 33, 37, 41, 

154, 159 

i Sverige · 10, 14, 43, 115, 159 

Reformerta 

Ekumeniska Rådet · Se Reformed Ecume-nical 

Council (REC) 

Världsalliansen · Se World Alliance of Re-formed 

Churches (WARC) 

Världsgemenskapen · Se World Commu-nion of Reformed 

Churches (WCRC) 

Reformkatolik · 9 

Regentens och hovets relationer till Svenska kyrkan · 

116 

Regeringens råd för kontakter med trossam-funden · 

55 

Regeringsform (RF) 

1634 års · 12 

1809 års · 15 

1975 års · 25, 31, 50, 115 

Regeringskansliet · 55 

Registrerad del inom trossamfundet Svenska kyrkan · 

27 

Registrerat trossamfund · 27, 51, 55 

Religionsdialog · 26, 33, 44, 113, 144, 161 

Religionsfrihet · 50 

historisk bakgrund · 15–16, 20, 24–25, 27, 115 

Religionsförordning 

1741 års · 14, 15 

Religionsstadga 

1735 års · 14 

Religionsundervisning/kristendomsundervisning i skolan 

· 28 

Reliker, relikvarier, relikskrin · 68 

Representationsreform, 1866 års · 105 

Revisionslagen · 55 

RIA, rådgivning i alkohol- och narkotika-frågor · 161 

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) · 54, 56, 72 

Riksdagen · 55 

Riksföreningen Pingst - fria församlingar i samverkan 

· 159 

Riksförbundet 

Kristen Fostran (RKF) · 144 

Kyrkans Unga (RKU) · 121 

Kyrkans Ungdom (RKU) · 142, 147 

Pensionärsgemenskap (RPG) · 162 

Rikskollekt · Se Kollekt 

Riksmarskalksämbetet · 117 

Riksrevisionen · 56 

Rikstäckande kyrka · 27, 51 

Robur Kapitalförvaltning · 150 

Romani chib · 110 

Romer · 110 

Romersk-katolska kyrkan 37, 40, 79, 41–42, 154, 156, 

162 · Se också kapitlet En historisk konturteckning, 

avsnittet En historisk bakgrund i Svenska kyrkans 

rättsordning och avsnittet En historisk bakgrund i 

kapitlet Församling, pastorat och samfällighet 

i Sverige · 15, 42–43, 50, 57, 79, 113, 115, 144, 156– 

157 

Rumänska ortodoxa kyrkan i Sverige · 57 

Rundkyrkor · 64 

Ryska ortodoxa kyrkan i Sverige · 57 

Rådet för begravningsfrågor, Begravnings-rådet · 150 

Rådet för Svenska kyrkan i utlandet · 112 

Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar · 157 

Räntämäki · 99 

Rättegångsbalken · 55 

Rättfärdiggörelsen · 19, 41, 42 

Röda boken · 11 

Röklin · 80, 166 

Rösträtt · 30, 137 

S 

Saint-Barthélemy · 7 


Sakrament · 8, 22 

i olika kyrkor och kyrkofamiljer · 37 

i Svenska kyrkan · 81, 143 

Sakristia · 80, 167 

Salt · 147 

Samariterhemmet, Diakonistiftelsen · 16, 113, 142, 

145 

Sameland · Se Sápmi 

Samfundet Pro Fide et Christianismo · 109, 141, 144, 

169 

Samfällighet · 28, 30–31, 52, 55, 58, 75, 86, 89–96, 

100–102, 122–123, 129–130, 136, 138, 148, 150 

Samfälligheten Gotlands kyrkor · 90, 131 

Samisk och samiskspråkig verksamhet i Svenska kyrkan 

· Se Urbefolkning och nationella minoriteter i 

Sverige 

Samiska rådet i Svenska kyrkan · 109, 112 

Samrådsgruppen Begravningsbranschen – Träindustrin 

(SBT) · 150 

Sanctus · 80, 167 

S:t Lukasstiftelsen · Se Förbundet S:t Lukas 

S:ta Katharinastiftelsen · 146 

Sápmi · 109, 110 

Schartauanism · 15, 141 

Scottish Episcopal Church, The · 42 

Schtetl · 46, 167 

Scouterna · 160 

Sekretess i Svenska kyrkan · Se Offentlighet och sekretess 


Seniorpartiet (SPI), nomineringsgrupp · 111, 137 Se 

också Sveriges Pensionärers Intresse-parti (SPI) 

Sensus studieförbund · 124, 146 

Serbiska ortodoxa kyrkan i Sverige · 57 

Sexmän · 77 

Shiitisk · 46 

Sida · 56 

Sigtuna · 5, 6, 99, 146 

kontrakt · 100 

stift · 99 

Sigtunastiftelsen · 19, 86, 89, 146, 156 

Sikhism · 161 

Sjukhuskyrkan · Se Andlig vård inom hälso- och sjukvården 

Sjukkommunion · 75, 79 

Sjukvårdsordnar · 9 

Sjundedags Adventistsamfundet · 57 

Själaringning · 82 

Själavårdssällskapet · Se Sällskapet för själavårdens 

främjande i Stockholm 

Sjömanskyrkan, sjömansmission · 144 Se också Svenska 

kyrkan i utlandet 

Sjömanskyrkan i Sverige · 144 

sakrEgistEr 

Skapelseteologi · 26 

Skara stift · 7, 64, 99 

Skattelagstiftning, allmänt · 55 

Skatteverket · 56, 124 

Skogskyrkogård · 73 

Skolråd · 77, 91 

Skotska episkopala kyrkan · Se Scottish Episcopal 

Church, The samt Anglikanska kyrkor och Kyrkogemenskap, 

Borgåöverenskommelsen 

Skriftermål · Se Bikt 

Skriftlig erinran · 123 

Skåne Stadsmission · 145 

Småkyrkorörelsens Centralråd · 67 

Smörjelse vid sjukdom · 36 

Social Debatt · 25 

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (STS) · 20 

Socialdemokraterna (S) · 20, 29, 30 

Socialdemokraterna (S), nomineringsgrupp · 111, 137 

Socialdepartementet · 55 

Socialetik · 25, 29 

Societas Sanctae Birgittae (SSB) · 143 

Socknen och dess beslutsorgan · 50, 64, 72, 76, 77, 127 

Spanska Episkopalkyrkan · Se Iglesia Episcopal de España 

Spridning av aska · 53 

Stabspastor · 113 

Statistiska Centralbyrån (SCB) · 56 

Statens Fastighetsverk · 66, 117 

Statistiska Centralbyrån (SCB) · 90 

Statsbidrag · 157 

Svenska kyrkan · 30, 56, 107, 127, 129–130 

övriga trossamfund · 51, 56–57, 159 

Stavkyrka · 63 

Stift · 34, 39, 51, 100 

antal kyrkor fördelade på stift · 67 

församlingsinstruktion · 94, 100 

historisk bakgrund · 6–7, 9–10, 14, 30–31, 40, 99 

indelning i stift · 6, 99–101 

intäkter och kostnader · 130 

invånare och tillhöriga/medlemmar, församlingar, 

pastorat och kontrakt fördelade på stift · 101 

organisation · 101 

rättslig ställning · 28 

stiftsadjunkt · 123 

stiftsdirektor · 103 

stiftsgårdar · 146 

stiftskansli · 103 

stiftsprost · 103 

utskott · 102, 137 

Stiftelselagen · 55 

Stiftsbidrag · 131 


sakrEgistEr 

Stiftsfullmäktige · 15, 30, 40, 90, 99, 101–102, 132, 

136 · Se också Val av förtroendevalda 

Stiftsjuristernas förening · 149 

Stiftskollekt · Se Kollekt 

Stiftsnämnd · 99, 100, 102, 128 

Stiftsråd · 40, 99 

Stiftssamfällighet · 30, 99–100 

Stiftsstyrelse · 99–100, 102–103, 123, 129 Se också 

Val av biskop och Val av förtroendevalda 

Stiftsting · 40, 99 

Stockholms 

katolska stift · 42, 50, 156, 157 

kyrkliga samfällighet · 


stift · 19, 20, 52, 99, 101, 136 

Stola · 79, 80, 167 

Stora Sköndal, Stiftelsen · 21, 145 

Strafflag, 1864 års · 16 

Strukturförändringar · Se Församling, före-slagna ändringar 

i Svenska kyrkans lokala organisation 

Strukturutredningen · Se Församling, föreslagna ändringar 

i Svenska kyrkans lokala organisation 

Strängnäs stift · 12, 13, 99, 168 

Stångebro, slaget vid · 11 

Successionsordningen (SO) · 50, 116 

Sunnitisk · 46 

Superintendent · 9, 12, 14, 99, 121, 167 

Sursum corda · 80, 167 

Swedbank Robur Ethica Sverige Global 151 

Swedenborgianismen · 14 

Svensk 

Kyrkotidning (SKT) · 148 

Pastoraltidskrift (SPT) · 148 

Svenska 

Alliansmissionen (SAM) · 50, 57, 157–158 

Baptistsamfundet (SB) · 16, 43, 50, 57, 115, 158– 

159 Se också Equmeniakyrkan 

Bibelsällskapet · 153, 161 

Diakonisällskapet · 21, 145 

Ekumeniska Nämnden (SEN) · 23, 154, 156 

Eldbegängelseföreningen · Se Sveriges kyrkogårds- 

och krematorieförbund (SKKF) 

Evangeliska Alliansen · 155, 157 

Folkbibeln, Stiftelsen · 38 

Folkskolans Vänner · 144 

Frälsningsarmén · 158, 159 

församlingen i Berlin · 23 

Svenska guldkusten · Se Cabo Corso 

Jerusalemföreningen · 157 

Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) · 148 

Kommunaltjänstemannaförbundet (SKTF) · 148 Se 

också Fackförbundet SKTF samt Vision 

Kvinnors Missionsförening · 147 Se också Kvinnor 

för mission 

Svenska kyrkan · Se också ett stort antal andra uppslagsord 

i registret 

antal och andel medlemmar · 116–118 

benämning · 16 

identitet ·20, 25–28, 33–44, 51, 108, 138 

intäkter och kostnader · 129–130 

kyrkans böcker · 36–37, 108, 111 

rättslig ställning · 27, 49–55, 106 

tillgångar · 127–131 

Svenska kyrkans 

anställda i Sjukhuskyrkan (SKAIS) · 149 

ansvarsnämnd för biskopar · 58, 136 

arbetsgivarorganisation · 106, 124, 148–150 Se 

också Svenska Pastoratens Riksförbund (SPR), 

Svenska kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund 

(SKFP) samt Svenska kyrkans Församlingsförbund 

centralråd för evangelisation och församlingsarbete 

· 106 

centralstyrelse · 27, 30, 31, 40, 106 

centrum för andlig vård inom hälso- och sjukvården 

· 113, 145 

diakoninämnd · 106 

Diakonistyrelse (SKD) · 21, 24, 29, 105, 142, 150, 

168 

Diakonistyrelses Bokförlag (SKDB) · 142, 168 

Ekonomi AB (SKEAB) · 150 

forskningsråd · 112 

Fria Synod · 144, 146 

Församlingsförbund · 106, 148 Se också Svenska 

Pastoratens Riksförbund (SPR), Svenska kyrkans 

Församlings- och Pastoratsförbund (SKFP) och 

Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation 

Församlings- och Pastoratsförbund (SKFP) · 106, 

148 Se också Svenska Pastoratens Riksförbund 

(SPR), Svenska kyrkans Församlingsförbund 

(SKFP) och Svenska kyrkans Arbetsgivarorganisation 

försäkringsförening · Se Kyrkans pensionskassa 

gosskörförening (SKgf) · 147 

grundkurs · 124 

kulturråd · 112 

lekmannaförbund · 144 Se också Kyrkobröderna 

lekmannaskola · 19, 106 

mission (SKM) · 16, 84, 105, 106, 151 

Personalförbund (SKPF)· 148 Se också Allmänna 

Svenska Prästföreningen 

(ASP), Svenska Prästförbundet och Kyrkans 

Akademikerförbund (KyrkA) 

redovisningskommitté (KRED) · 132 


sjömansvårdsstyrelse · 106 

stiftelse för rikskyrklig verksamhet (SFRV) · 106 

teologiska kommitté · 112 

Utbildning AB · 106 

Utbildningscentrum (SKUC) · 106 

valprövningsnämnd · 58, 59, 136 

värdepappersfond · 151 

överklagandenämnd · 51, 58, 59, 78, 116 

Svenska 

kyrkohjälpen · 106 

landskommittén inom Lutherska Världskonventet · 

23, 153 

Lausannekommittén · 155, 157 

Missionsförbundet (SMF) · 22, 28, 43, 158 Se också 

Svenska Missionskyrkan och Equmeniakyrkan 

Missionskyrkan · 36, 43–44, 50, 57, 159 Se också 

Svenska Missionsförbundet (SMF) och Equmeniakyrkan 

Missionsrådet (SMR) · 154, 155, 157 

missionsrådets kvinnokommitté · 160 

Missionssällskapet · 109, 153 

Missionssällskapet Kyrkan och Samerna · 109 Se 

också Svenska missions-sällskapet 

mässan · 8, 11, 75, 87 

Nykterhets-Sällskapet · 153 

ortodoxa prosteriet · 57 

Pastoratens Riksförbund (SPR) · 106, 142, 148 Se 

också Svenska kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund 

(SKFP), Svenska kyrkans församlingsförbund 

och Svenska kyrkans Arbetsgivarorganisation 

Prästförbundet · 148 Se också Allmänna Svenska 

Prästföreningen (ASP), Svenska kyrkans Personalförbund 

(SKPF) och Kyrkans Akademikerförbund 

(KyrkA) 

Schützsällskapet · 147 

scoutförbundet (SSF) · 160 

soldathemsförbundet (SSHF) · 113, 162 

sånger och visor · 87 

teologiska institutet (STI) i Jerusalem · 26, 113 

Sverige 

befolkningsutveckling · 14, 101 

benämning · 7n 

gränser genom tiderna · 13–15 

kristnande · 5–6 

Sverige och Kristen Tro · 146 

Sverigedemokraterna (SD), nomine-ringsgrupp · 111, 

137 

Sverigefinländare · 110 

Sveriges 

Akademikers Centralorganisation (SACO) · 148 

Begravningsbyråers Förbund (SBF) · 150 

sakrEgistEr 

Buddhistiska Samarbetsrådet · 56 

Ekumeniska Kvinnoråd (SEK) · 160 

Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG) 

· Se Credo - Sveriges Evangeliska Student- och 

Gym-nasiströrelse (SESG) 

Flickors Scoutförbund · 160 

Frikyrkoråd (SFR) · 156 

Frikyrkosamråd (FSR) · 157 

interreligiösa råd · 44, 161 

KrematoriePersonal (FSKP), Föreningen · 149 

Kristliga Studentförbund · 160 

Sveriges Kristna 

Handikappförbund (SKrH) · 162 

Råd (SKR) · 44, 113, 154, 155, 156, 157, 159, 162 

Socialdemokraters Förbund (SKSF) · Se Socialdemokrater 

för Tro och Solidaritet (STS) 

Sveriges Kyrkliga 

Kvinnoråd · 142, 147 Se också Kvinnor i Svenska 


Studieförbund (SKS) · 142, 145 Se också Sensus studieförbund 

Sveriges 

kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) · 124, 

149, 150, 168 Se också Svenska Eldbegängelseföreningen 

(SEF) 

Kyrkogårdschefer (FSK), Föreningen · 149 

Kyrkokamerala förening · 149 

Kyrkosångsförbund (SKsf) · 147 

Muslimska Scouter · 160 

Scoutförbund · 160 

Socionomers Riksförbund (SSR) 149 Se Akademikerförbundet 

SSR 

Yngre Prästers Förbund · 148 

Synagoga · 36, 46 

Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige · 50, 57, 157 

Sällskapet för kyrklig själavård i Stockholm · 21, 67, 

76 

Sändaren · 151 

Sändningsgudstjänst · 83 

Södra Sveriges Kyrkliga Textil · 71 

Söndagsgudstjänst · 79 

Söndagsmässa · 79 

T 

Tackbön vid nattvardsfirande · 80 

Tacksägelse · 82 

Tanak · 45 

Teckenspråk · 100, 107 

Temagudstjänst · 79 

Temamässa · 79 

Territorialförsamling · 19, 51, 86, 89, 110, 117 

Textilier, kyrkliga · 69–72, 166 


sakrEgistEr 

Textläsning i gudstjänsten · 80 

Tiggarordnar · 9 

Tillhörighet/medlemskap i Svenska kyrkan · Se Kyrkotillhörighet/medlemskap 


Tillredelsepsalm (Offertorium) · 80 

Tidegärden · 79 

Tillstånd att predika och leda en gudstjänst, tidigare 

venia · 79, 167 

Tillsyn 

av församlingar och innehavare av vigningstjänst · 

51, 58–59, 92, 100–103, 107, 112, 123 

begravningsverksamheten · Se Begravningsverksamhet 

Tionde · 49, 127 

Tjänstebostad · 72, 124 

Tjänstemännens Bildningsverksamhet (TBV) · Se Sensus 

studieförbund 

Tolerandsedikt · 14, 15 

Tolvmän · 77 

Tornedalingar · 110 

Tre Bäckar, Ateljé · 71 

Tro och vetande (Hedeniusdebatten) · 23 

Trosbekännelse (Credo) 

gammalkyrkliga · 11, 34, 35 

i gudstjänsten · 36, 41 

senare trosbekännelser · 36, 80, 155 

Trosrörelsen · 157 

Trossamfund · 15–16, 20, 24–25, 27–28, 34, 106–107 

Se också kapitlet En kyrkohistorisk konturteckning, 

enskilda trossamfund, Nämnden för Statligt Stöd 

till Trossamfund (SST) och kyrkor samt Samverkan 

över samfundsgränserna 

av regeringen erkänt enligt 1860 års dissenterlag · 

14–15, 115 

begravningsverksamhet · Se Begravningsverksamhet 

registrerat trossamfund · 50–52, 56 

rättslig ställning · 50–52 

skattskyldighet · 55 

staten och trossamfunden · 26–31 

statsbidrag · 56–57 

uppbördshjälp · 50 

Trossamfundens krisberedskapsråd (TKR) · 113 

Trossamfundsrådet · Se Regeringens råd för kontakter 

med trossamfunden 

Trädgårdsnäringens Centrala YrkesKom-mitté 

(TCYK) · 150 

Tyska evangeliska kyrkor · Se Evangelische Kirchen 

Deutschlands (EKD) 

Tyskspråkiga församlingar i Svenska kyrkan · 89 

Tystnadsplikt · 55, 79, 81, 123 

vittnesmål i domstol · 55 

U 

Undervisning · 12, 35, 36, 78, 81, 83, 84, 85, 94, 95, 

107, 116 

Ungdomsstyrelsen · 56 

Ungerska protestantiska kyrkan i Sverige · 57, 157 

Ungkyrkorörelsen · 18, 19, 20, 22, 24, 25, 144, 146 

Unierade kyrkor 

romersk-katolska · 154 

Tyskland · 

United 

Bible Societies (UBS) · 153, 155 

Methodist Church (UMC), The · 159 

Uppbörd av kyrkoavgift · 27, 29–31, 50, 51, 56, 127, 

131 

Upphovsrätt · 55 

Upplandslagen · 49 

Uppsala · 6 

domkyrkomuseum (Skattkammaren) · 69 

kontrakt · 100 

möte · 11, 12, 26, 34, 38, 65, 116 

slott · 11 

stift · 69, 100, 101, 102, 136 

Uppsaliensisk lågkyrklighet · 17 

Urbefolkning och nationella minoriteter i Sverige · 109 

Urnmur · 53 

Utbildning 

de kyrkliga grundutbildningarna · 108 

för tjänst i Svenska kyrkan · 123, 124 

Utfärdsbön · 82 

Utjämning, ekonomisk i Svenska kyrkan · 60, 92, 95, 

108, 112, 130–131 


utjämningsavgift · 128, 131 

Utländska medborgares religionsutövning · 14 

Utrikesdepartementet · 55 

Utträde ur Svenska kyrkan · 15, 24–25, 28, 50–51, 

115–116, 118–119, 158 Se också Tillhörighet/medlemskap 

i Svenska kyrkan, gällande regler 

Uttåg vid gudstjänstens slut (Recession) · 80, 166 

V,W 

Vadstena 

kloster · 9, 10, 69 

Val av biskop · 40, 58 


stiftsbiskop · 135 

ärkebiskop · 135 

Val av förtroendevalda · 108, 135 

direkta och indirekta val · 136 


inskränkningar i valbarheten · 137 

nomineringsgrupper och partier · 138 


valbarhet · 138 

valdeltagande · 139 

Valprövningsnämnden · Se Svenska kyrkans valprövningsnämnd 

Varnhems kloster · 9 

Venia · Se tillstånd att predika och leda en gudstjänst 

Verbi divini minister (VDM) · 167 

Verbum Förlag · 71, 150, 169 

Vereinigte Evangelisch-Luterische Kirchen Deutschlands 

(VELKD) · 43 

Versus populum · 80, 167 

Viborgs stift · 99 

Viby kloster · 9 

Vigning, vigningsgudstjänst · 7, 36–37, 39–40, 43, 83, 

99, 142 

Vigningslöften · 92, 102, 123 

Vigningstjänst · 24, 39, 40, 41, 43, 58, 60, 102, 108, 

111, 123 

Vigsel, kyrklig · 25, 43, 76, 79, 81 Se också Kyrkliga 

handlingar 

antal och andel · 82 

avgift · 81 

av par av samma kön · 25, 142 

borgerlig, välsignelse och förbön · 82 

vigselförrättare · 56 

vigselgudstjänst · 25, 81 

vigselrätt · 25, 55 

Vinkanna · 80 

Visby · 64, 67 


stift · 98–99, 101–102, 107, 111–112, 117, 128, 

131, 133, 136–137 

Svenska kyrkan i utlandet · 101, 107, 112 

Vision · 149 Se också Svenska Kommunal-tjänstemannaförbundet 

(SKTF) och Fackförbundet SKTF 

Visitation · 39, 100 

Visning av kyrkor · 85 

Vistelsebegreppet · Se Församling, vistelse-begreppet 

World 

Alliance for Promoting International Friendship through 

the Churches · 153 

Alliance of Reformed Churches (WARC) · 159 

Communion of Reformed Churches (WCRC) · 159 

Council of Churches (WCC) · Se Kyrkornas Världsråd 

(KV) 

Evangelical Alliance (WEA) · 153 

Methodist Council (WMC) · 159 

Student Christian Federation (WSCF) · 153, 160 

Vreta kloster · 9 

Vår Kyrka · 150–151 

Vår Lösen · 19, 25 

Vårsta diakonigård · 145 

sakrEgistEr 

Väckelserörelse · 15, 16, 17, 19, 115, 141, 142, 158, 

159, 160 

Väckelsesånger · 88 

Väjningsrätt · 24 

Välsignelse · 25, 80, 82 

Vänförsamling · 44, 85–86 

Vänstern i Svenska kyrkan (VISK), nomineringsgrupp 

· 111, 137 

Vänsterpartiet (V) · 31, 137 

Vänstift · 44, 100 

Världsmetodistrådet · Se World Methodist Council 

(WMC) 

Västerås 

ordinantia · 8 

recess · 10, 127 

riksdag 1527. 8 

riksdag 1544 · 10 


stift · 67, 86, 89, 99, 101, 109, 117, 128 

Västlaestadianer · 143 

Västsvensk kristendomstyp · Se Schartua-nism 

Växjö stift · 21, 64, 67, 99, 101, 117, 128 

Y 

Young Men’s Christian Organisation (YMCA) · 220 

Young Women’s Christian Organisation (YWCA) · 221 

Yrkes- och intresseorganisationer · 190 

Å 

Åbo stift · 99 

Årsredovisningslagen · 55 

Ä 

Äktenskap · 15, 25, 36, 43, 142, 143 Se också Vigsel 

Ära åt Gud (Gloria) · 80, 165 

Ärkebiskop · 39, 100, 102, 106, 111–112, 129, 154 Se 

också Val av biskop 

historisk bakgrund · 30, 39, 49, 99, 105–106, 121 

kansli · 113 

katolsk för Sverige efter reformationen · 

Lund · 6–7 

Trondheim · 6 

Ö 

Öppen församlingsverksamhet · 85 

Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA), nomineringsgrupp 

· 111, 137 

Örebro 

koncilium · 9, 10 

stadga · 12 

Örebromissionen (ÖM) · 158, 159 


sakrEgistEr 

Östanbäcks kloster · 144 

Österns assyriska kyrka i Sverige · 57 

Östlaestadianer · 143 

Östra 

Aros · Se Uppsala 

Smålands Missionsförening · 143 

Överhovpredikant · 117 

Överklagande i Svenska kyrkan · 51, 57–59, 93, 102 

Överklagandenämnden · Se Svenska kyrkans överklagandenämnd 

Överprövning inom Svenska kyrkan · 51, 58–59, 106 

Se också Beslutsprövning och Överklagande 

Övertaliga kyrkor · 132–133 


Byggnads- och 

kyrkogårdsregister 

A 

Adat Jeschurun, synagoga i Stockholm · 46 

Adat Jisrael, synagoga i Stockholm · 46 

Adolf Fredriks kyrka i Stockholm · 71 

Allhelgonakyrkan i Lund · 66 

Almtunakyrkan i Uppsala · 68 

Amiralitetskyrkan Ulrica Pia i Karlskrona · 65–66 

Annelundskyrkan i Ljungby i Småland · 71 

Askersunds landskyrka i Närke · 65 

Ausås prästgård i Skåne · 72 

B 

Björnlunda gamla prästgård i Södermanland · 72 

Borås krematorium · 71 

C 

Caroli kyrka i Malmö (tagen ur bruk) · 133 

Charlottenbergskyrkan i Motala · 54 

D 

Dalby kyrka, Heligkorskyrkan, i Skåne · 64 

Dalhems kyrka på Gotland · 64 

Dingtuna kyrka i Västmanland · 68 

Djurgårdskyrkan i Stockholm · 67 

Dädesjö gamla prästgård i Småland · 72 

E 

Ekebyborna prästgård i Östergötland · 72 

Ekshärads kyrkogård i Värmland · 73 

Engelbrektskyrkan i Stockholm · 67 

F 

Floda kyrka i Södermanland · 68 

Fredrikskyrkan i Karlskrona · 65 

Frösö kyrka i Jämtland · 64 

G 

Galärvarvskyrkogården i Stockholm · 129 

Gamla kyrkogården i Helsingborg · 73 

Byggnads- och kyrkogÅrdsrEgistEr 

Gammelstad kyrka · Se Nederluleå 

Gottsunda kyrka i Uppsala · 68, 71 

Granhults kyrka i Småland· 64 

Gumlösa kyrka i Skåne · 64 

Gustaf Adolfskyrkan i Stockholm · 67 

Göteborgs domkyrka · 66, 70 

H 

Habo kyrka i Västergötland · 66 

Hackås kyrka i Jämtland · 64 

Haga kyrka i Göteborg · 66 

Hagia Sofia i Istanbul · 63 

Hedareds kyrka i Västergötland · 63 

Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm · 65 

Helsingborgs krematorium · 73 

Hemse stavkyrka från Gotland (Historiska museet) · 

63 

Herrestads kyrka i Östergötland· 64 

Hjorthagskyrkan i Stockholm · 67 

Härkeberga kaplansgård i Uppland · 72 

Härkeberga kyrka i Uppland · 68 

Härnösands domkyrka · 66 

Härlanda kyrka i Göteborg · 68 

Härnevi kyrka i Uppland · 68 

Högalidskyrkan i Stockholm · 67 

I 

Ingatorpsboden i Småland · 72 

Islamic Center i Malmö · Se Malmö centrala moské 

J 

Johannes kyrka i Stockholm · 66 

Jukkasjärvi kyrka i Norrbotten · 71 

Jäders kyrka i Södermanland · 65 

Järvsö kyrka i Hälsingland · 65 

K 

Kalix kyrka · 64 

Kalmar (dom)kyrka · 65 



Karlstads domkyrka · 71 

Katarina kyrka i Stockholm · 65, 150 

Kiruna kyrka · 67 

Klockrike kyrka, Josephine kyrka, i Östergötland · 71, 

66 

Klosterkyrkan i Ystad · 64 

Korsnäs prästgård i Östergötland · 72 

Kristinehamns kyrka i Värmland · 66 

Kristine kyrka i Falun · 65 

Kulturen i Lund · 72 Se Västra Vrams prästgård i Skåne 

Kumla kyrka i Närke · 66 

Kumla kyrka i Västmanland · 68 

Kungsholms kyrka (Ulrika Eleonora), i Stockholm · 65 

Kvibergs kyrkogård i Göteborg · 73 

L 

Lid kyrka i Södermanland · 68 

Linköpings domkyrka · 69, 71 

Litslena kyrka i Uppland · 69 

Ljungby kyrka i Småland · 71 

Luleå domkyrka · 99 

Lunds domkyrka · 64, 66, 69, 89, 127, 129 

Lärbro kyrka på Gotland · 64 

M 

Maglarps kyrka i Trelleborg (riven) · 133 

Malmö centrala moské (Islamic Center) · 46 

Maria Magdalena kyrka i Stockholm · 65 

Mariestads (dom)kyrka · 99 

Markuskyrkan i Björkhagen i Stockholm · 68 

Masthuggskyrkan i Göteborg · 67 

Matteus kyrka i Norrköping · 66 

N 

Nasirmoskén i Göteborg · 46 

Nederluleå (Gammelstad) kyrka i Norrbotten · 64 

Norra krematoriet i Stockholm · 73 

Nynäshamns kyrka · 67 

P 

Peterskyrkan i Rom · 63, 158 

R 

Ravlunda prästgård i Skåne · 72 

Riddarholmskyrkan i Stockholm · 64, 117 

Risinge kyrka i Östergötland · 68 

S 

Sacre-Coeur i Paris · 158 

S:t 

Ansgars griftegård i Borås · 73 

Ansgars kyrka i Uppsala · 144 

Birgittas kyrka i Nockeby · 68 

Botvids kyrka i Oxelösund · 68 

Jacobs kyrka i Stockholm · 22, 65, 70, 71, 121 

Johannes kyrka i Stockholm · 67 

Laurentii kyrka i Lund · 144 

Olofs kyrka i Sigtuna (kyrkoruin) · 64 

Pauls Church i Walsall · 133 

Pers kyrka i Sigtuna (kyrkoruin) · 6 

Petri kyrka i Klippan i Skåne · 68 

Petri kyrka i Malmö · 64 

Tomas kyrka i Vällingby i Stockholm · 68 

S:ta 

Clara kyrka i Stockholm · 65, 121, 143 

Eugenia katolska kyrka i Stockholm · 42 

Gertruds kyrka i Stockholm · 89 

Skara domkyrka · 64 

Skellefteå landsförsamlings kyrka · 66, 69 

Skeppsholmskyrkan ( Karl Johans kyrka) i Stockholm 

(tagen ur bruk) · 66 

Skirå kyrka i Småland · 66 

Skogskyrkogården i Karlskoga · 73 

Skogskyrkogården i Stockholm · 71, 

Slottskyrkan i Stockholm · 66, 71 

Skuttunge prästgård i Uppland · 72 

Stensele kyrka i Västerbotten · 66 

Stockholms domkyrka · 64, 70, 121 Se Storkyrkan (S:t 

Nicolai kyrka) i Stockholm 

Stockholmsmoskén · 46 

Stora synagogan i Stockholm · 46 

Stora Kopparbergs kyrka i Falun · 65 

Stora Tuna kyrka i Dalarna · 64, 65 

Storkyrkan (S:t Nicolai kyrka) i Stockholm · 64, 70, 

73, 121 

Strängnäs domkyrka · 64 

Sundre kyrka på Gotland (orgel, nu på Historiska museet 

i Stockholm) · 87 

Svenska teologiska institutet i Jerusalem · 113 (beträffande 

verksamheten se sakregistret) 

T 

Trefaldighetskyrkan i 

Karlskrona · 65 

Kristianstad · 65 

Trollhättans moské · 46 

Tyska kyrkan (S:ta Gertrud) i Stockholm · 89 

Täby kyrka i Uppland · 68 

U 

Uppsala 

domkyrka · 8, 34, 64, 65, 66, 70, 127, 136 

gamla kyrkogård · 73 

Urnes stavkyrka i Norge · 63 


V,W 

Vadstena klosterkyrka · 9, 10, 69 

Vaksala kyrka i Uppsala · 69 

Wallinska kyrkogården i Västerås · 73 

Vamlingbo prästgård på Gotland · 

Vendelsö kyrka utanför Stockholm · 

Visby domkyrka (S:ta Maria) · 64 

Vårfrukyrkan i Skänninge, Östergötland · 64 

Väse prästgård i Värmland · 72 

Västerortskyrkan i Vällingby utanför Stockholm · 158 

Västerås domkyrka · 69 

Västra Vrams prästgård i Skåne (Kulturen i Lund) · 72 

Växjö domkyrka · 21, 64, 71 

Å 

Åre gamla kyrka i Jämtland · 64 

Ä 

Älvdalens kyrkhärbre i Dalarna · 72 

Ärkebiskopsgården i Uppsala · 113 

Ö 

Öja kyrka på Gotland · 64 

Östra kyrkogården i Lund · 73 

Överhogdals kyrka i Jämtland · 69 



PErsonrEgistEr 

Personregister 

A 

Adam av Bremen · 63, 99 

Afzelius, Märta · 71 

Ahnfelt, Oscar · 88 

Alexander III, påve · 6 

Alm, Carl · 21 

Ansgar · 5, 63 

Arrhenius, Jacob · 88 

Asplund, Gunnar · 73 

Athanasius · 35, 36 

Aulén, Gustaf · 22, 23, 25 

B 

Bach, Johann Sebastian · 86–87 

Barth, Karl · 44 

Beckman, A.F. · 17 

Benzelius den yngre, Eric · 13 

Benzelius den äldre, Eric · 13, 38 

Benzelius, Henric · 13 

Benzelius, Jacob · 13 

Berg, Gottfrid · 87 

Bergh, Rolf · 68 

Bergsten, Carl · 67 

Beskow, Bo · 71 

Beskow, Natanael · 18, 19, 88, 161 

Bielke, Sigrid · 70 

Billing, Einar · 19, 22 

Billing, Gottfrid · 17, 28, 73 

Birger Jarl · 49 

Birgitta · 9, 43 

Björkquist, Manfred · 19, 20, 21, 22, 136, 168 

Blom, Fredrik · 66 

Boberg, Ferdinand · 47, 67 

Bohlin, Torsten · 22 

Bonneuil, Étienne de · 64 

Bonhoeffer, Dietrich · 23 

Borelius, Hilma · 18 

Boström, Ebba · 16, 142 

Bothniensis, Nicolaus Olai · 11 

Boy, Willem · 65 

Branting, Hjalmar · 20 

Breakspear, Nicolaus · 6 

Brilioth, Yngve · 22, 39, 77, 168 

Bring 

Ebbe · 17 

Ragnar · 22, 25 

Brunius, Carl Georg · 66 

Bäck, Sven-Erik · 87 

C 

Calvin, Jean · 10, 33, 75 

Carl XVI Gustaf · 38, 116 

Cartesius · Se Descartes, René 

Cederschiöld, Marie · 16, 142 

Celsing, Peter · 68 

D 

Dacke, Nils · 10 

Dahlberg, Erik · 65 

Dahmén, Gunnar · 22 

Descartes, René · 71 

Düben den yngre, Andreas · 87 

Düben den yngre, Gustav · 87 

Düben den äldre, Andreas · 87 

Düben den äldre, Gustav · 87 

Düben, Martin · 87 

Düren, Adam van · 69 

E 

Ebo av Reims · 5 

Edberg, Rolf · 29 

Edelsvärd, Adolf Wilhelm · 66 

Edler, Johan · 71 

Ehrenström, Nils · 153 

Eidem, Erling · 23, 39 

Eklund, J.A. · 19, 88 

Ekman 

Johan August · 39 

K.J. · 21 

Enander, Samuel · 66 

Engberg, Arthur · 20, 26, 28, 29 

Erik den helige · 7 

Erik Segersäll · 5 

Erik XIV · 10, 49, 75 

Erixson, Sven · 71 

Erlander, Tage · 23 


Eskil · 6 

F 

Fehr, Fredrik · 17 

Ferster, Hans · 65 

Fjellstedt, Peter · 16, 142 

Flensburg, Wilhelm · 17 

Fogelklou, Emilia · 18, 170 

Forell, Birger · 23 

Franzén, Frans Mikael · 88 

Fridrichsen, Anton · 22 

Fries, S.A. · 17 

Frostenson, Anders · 88 

Frostin, Per · 26 

G 

Gauthbert · 5 

Geijer, Erik Gustaf · 88 

Gerss, Jacob Wilhelm · 66 

Giertz, Bo · 22, 29, 38, 170 

Gulleson, Haaken · 70 

Gustafsson, Hans · 30 

Gustav II Adolf · 12, 13, 38, 69, 75, 105 

Gustav III · 7, 13–14, 38, 66, 76 

Gustav IV Adolf · 15, 76 

Gustaf V · 20, 117 

Gustaf VI Adolf · 117 

Gustav Vasa · 8, 9, 46, 65, 68, 70, 99, 127, 169 

H 

Hadrianus IV, påve · Se Breakspere, Nicolaus 

Haeffner, Johan Christian Friedrich · 87, 88 

Hallqvist, Britt G. · 88, 89 

Hammar, KG · 39 

Hartman, Olov · 86–89, 146 

Hawerman, Johan Adolf · 66 

Hedegård, David · 38 

Hedenius, Ingemar · 23, 24 

Heemskerck, Maarten van · 69 

Hellerstedt-Thorin, Birgitta · 89 

Helsingborgsmästaren · 68 

Hergeir · 63 

Herner, Sven · 17 

Hjorth, Bror · 71 

Hjortzberg, Olle · 67 

Hultgren, Gunnar · 29, 39 

Hårleman, Carl · 66, 70, 71 

Hörberg, Pehr · 70-71 

I 

Isaac, Aaron · 46 

J 

Jansson i Bråten, Adolf · 28 

Johan III · 10, 11, 65, 70, 75 

Johannes 

Magnus · 10 

Paulus II · 43 

Johansson 

Lasse Lucidor · 88 

Martin · 17 

Josefson, Ruben · 22, 39 

Josephson, Jacob Axel · 87 

K 

Karl IX · 11, 49, 75, 99, 109, 117 

Karl X Gustav · 45 

Karl XI · 13, 49, 50, 105 

Karl XII · 12, 13, 38, 45 

Karl XIII · 15 

Karl, hertig · Se Karl IX 

Klefbeck, Ernst · 20 

Kolmodin, Israel · 88 

Kristina, drottning · 12, 13, 50, 117, 169 

L 

Laestadius, Lars Levi · 141 

Landgren, Lars · 17 

Laurentius Andreae · 8 

Laurentius Petri . 8, 9, 10, 11, 40, 75, 147 

Le Corbusier · 158 

Lewerentz, Sigurd · 68, 73 

Liedgren, Emil · 88 

Lindberg, Oskar · 87 

Lindgren, Arne H. · 89 

Lindström, Martin · 29 

Linné, Carl von · 14 

Ljungberg, Sven · 71 

Lundborg, Hans Jacob · 141 

Luther, Martin · 8, 33, 35, 37, 70, 75, 121 

Lutteman 

Axel · 19 

Ester · 24 

Lövgren, Nils · 21 

M 

Magnus Eriksson · 6 

Malmömästaren · 68 

Margareta, drottning · 7 

Matthiae, Johannes · 12 

Melanchton, Filip · 8, 10, 75 

Milles, Carl · 67 

Muhammed · 45 

Myrdal, Alva · 29, 30 




Månsson, Fabian · 19, 20 

Måås-Fjetterström, Märta · 71 

Möller, Carl · 67 

N 

Nilsson 

Fredrik Olaus (F.O.) · 158 

Paul · 88 

Wiwen · 71 

Norman, Georg · 9, 10 

Notke, Berndt · 69 

Nygren, Anders · 22, 25, 156 

Nyrén, Carl · 68, 158 

Nystedt, Olle · 23 

Nyström, Tuve · 89 

O 

Odelqvist-Kruse, Anna-Lisa · 71 

Olaus Magnus · 10 

Olaus Petri · 8, 10, 87 

Olof Skötkonung · 5 

Olsson 

Karl-Manfred · 29 

Otto · 87 

Osvald, Hugo · 29 

P 

Palestrina, Giovanni Pierluigi da · 87 

Palmqvist, Arne · 29 

Personne, John · 19 

Persson, Sigurd · 71 

Pethrus, Lewi · 159 

Petrus de Dacia · 9 

Pfannenstil, Magnus · 17 

Pictor, Albertus · 68 

Precht, Burchardt · 70 

Pyhy, Conrad von · 10 

R 

Raattamaa, Johan · 141 

Ragvaldi, Nicolaus · 49 

Rehn, Jean Erik · 71 

Reuterdahl, Henrik · 39 

Rimbert · 5 

Risingemästaren · 68 

Roman, Johan Helmich · 87 

Roos, Anna-Maria · 18 

Rosendal, Gunnar · 22, 143 

Rosenius, Carl Olof · 16, 141, 142, 158 

Rousseau, Jean Jacques · 14 

Rudbeckius, Johannes · 13 

Rudin, Waldemar · 17 

S 

Sachs, Josef · 46 

Sahlin, Margit · 24, 146 

Sandell-Berg, Lina · 88 

Schartau, Henrik · 141 

Schütz, Heinrich · 147 

Scott, George · 16, 153, 158 

Sergel, 

Christoffer · 71 

Johan Tobias · 71 

Setterlind, Bo · 88, 89 

Sigfrid · 5 

Sigismund · 11 

Sjöström, Fritz · 158 

Spegel, Haqvin · 13, 88 

Spieler, Mathias · 65 

Stadener, Sam. · 26, 28, 29 

Steenwinckel den yngre, Hans · 65 

Stefan · 6, 39, 49 

Stendahl, Krister · 26 

Stenhammar, Per Ulrik · 87 

Sundberg, Anton Niklas · 17, 39, 170 

Sundin, Pehr · 71 

Sundby, Olof · 30, 39, 155 

Svebilius, Olov · 13, 14 

Svedberg, Jesper · 13, 88 

Swedenborg, Emanuel · 14 

Söderblom, Nathan · 17, 18, 19, 20, 21, 22, 28, 39, 

153, 170 

T 

Tegnér, Esaias · 66, 88 

Tessin den yngre, Nicodemus · 65, 66, 70 

Thiel, Ernest · 46 

Thomander, Johan Henrik · 15, 141, 169 

Thomas av Aquino · 9 

Thunberg, Anne-Marie · 25 

Trolle, Gustav · 9 

Turgot · 99 

U 

Ullman, Uddo Lechard · 76 

Ulvsson, Jakob · 8, 39 

Unni · 5 

V,W 

Wahlman, Lars Israel · 67 

Wahlström, Lydia · 18, 170 

Valdemar Atterdag · 6 

Waldenström, Paul Pet(t)er · 17, 28, 158, 170 

Vallé, Jean de la · 65 

Wallin, Johan Olof · 73, 87, 88, 169 


Verner från Brandenburg · 87 

Wejryd, Anders · 39 

Weman, Gunnar · 39 

Wennerberg, Gunnar · 87 

Werkström, Bertil · 39, 43 

Westin, Fredrik · 71 

Wiberg, Anders · 158 

Wickman, Gustaf · 67 

Vilhelm av Sabina · 49 

Winge, P.E. · 28 

Wingren, Gustaf · 26 

Vittskövlemästaren · 68 

Voltaire, Francois de · 14 

Z 

Zettervall, Helgo · 66–67 

Zinzendorf, Nikolaus Ludwig von · 14 

Zwingli, Ulrich · 33 

Å 

Åkesson, Helge · 38 

Åström, Johan · 88 

Ä 

Ängel, Folke Johansson · 69 

Ö 

Ödmann, Samuel · 88 

Östberg, Ragnar · 73 

Österberg, Agda · 72 



om sören Ekström 

Sören Ekström har bland annat varit chefredaktör för Västerbottens Folkblad 

och Kyrkans Tidning. Han har också varit sakkunnig och statssekreterare i 

dåvarande Civildepartementet som ansvarade för kyrkofrågorna och generalsekreterare 

i Svenska kyrkan. På församlingsnivå har han haft uppdrag som 

kyrkofullmäktig, kyrkorådsledamot, kyrkorådsordförande och kyrkvärd i 

flera församlingar. Sören Ekström har också varit ordförande, sakkunnig eller 

expert i en rad statliga och kyrkliga utredningar som rört kyrkliga frågor. Därutöver 

har han ofta anlitats som statlig utredare i andra sammanhang. Sören 

Ekström har också varit ordförande i bland annat styrelserna för dåvarande 

kyrkofonden, Berling Media AB och Diakonistiftelsen Samariterhemmet. 

Han är nu ordförande i styrelserna för Svenska teologiska institutet (STI) i 

Jerusalem och Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF). Han har 

också skrivit och medverkat i flera böcker som behandlat kyrkliga frågor.

historia, idEntitEt, vErksamhEt och organisation - Svenska kyrkan

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

historia, idEntitEt, vErksamhEt och organisation - Svenska kyrkan

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?