från Gustav Vasa till kronprinsessan Victoria kap 1

Läsprov Sveriges regenter - från Gustav Vasa till kronprinssan Victoria - ISBN 978-91-7497-010-4 

1


Sveriges regenter 

från Gustav Vasa till kronprinsessan Victoria 

Peter Gissy 

2 

2:a upplagan Förlaget Orda AB 2012 

1:a upplagan Bonniers Calrsen 

© Peter Gissy 2012 

Omslag: Okapi-Grafik 

Typografi: Palatino 

Utgiven av Förlaget Orda AB 

Tryckt i Polen 2012 

ISBN 978-91-7497-010-4 

www.forlagetorda.se


INNEHÅLL 

Gustav Vasa 7 

Erik XIV 19 

Johan III 27 

Sigismund 33 

Karl IX 37 

Gustav II Adolf 41 

Kristina 47 

Karl X Gustav 53 

Karl XI 59 

Karl XII 67 

Ulrika Eleonora 75 

Fredrik I 79 

Adolf Fredrik 85 

Gustav III 91 

Gustav IV Adolf 101 

Karl XIII 105 

Karl August 109 

Karl XIV Johan 117 

Oscar I 125 

Karl XV 129 

Oscar II 135 

Gustaf V 141 

Gustaf VI Adolf 145 

Carl XVI Gustaf 149 

Källor 157 

3


ca 1496 — 1560 

t VALSPRÅK t 

”ALL MAKT ÄR AV GUD; 

OM GUD ÄR MED OSS, VEM ÄR DÅ EMOT OSS?; 

SÄLL DEN SOM FRUKTAR HERREN; 

HERREN ÄR JORDEN OCH ALL DESS ÖVERFLÖD” 

6


GUSTAV VASA 

Enade folket 

Som den förste egentlige kungen i vårt land räknas 

Gustav Vasa (cirka 1496-1560), eller Gustav I 

Eriks son som han formellt kallas i vår kungalängd. 

Gustav Vasa är förmodligen ett felaktigt namn, som 

riksföreståndare skrev han sig ”Gostaff Erikson” eller 

”Göstaff”, och som kung använde han både beteckningen 

”Gustauus” och ”Gostaff”. 

Det finns en hel del nedtecknat om Gustav Vasa, 

men mycket är av tveksam sanningshalt. Alla är 

dock överens om den skaparkraft och livsglädje som 

präglade honom som ung. Kampen för rikets befrielse 

förde han med engagemang och list som lett till ett 

otal historier för eftervärlden. 

Vem var han då, mannen som fått äran av att ha 

grundat kungariket Sverige? 

Gustav Eriksson var av gammal adelssläkt med 

rötter från 1200-talet. Hans far var riksråd och avrättades 

1520 i Stockholms blodbad. 

Han fick den bokliga bildning som de finaste familjerna 

i landet kunde få på 1500-talet. Bland annat studerade 

han i Uppsala. Redan tidigt lär han ha berättat 

hur han tänkte driva ut utlänningarna (danskarna) 

ur landet. Något läshuvud hade han egentligen inte, 

vilket han på gamla dagar beklagade, men han talade 

7


ändå både tyska och en smula latin. Det sistnämnda 

var viktigt vid denna tid: det var det språk som talades 

av kyrkans folk, av diplomater och över huvud 

taget av alla bildade människor i Europa. I skolan lär 

han ha fått frågan vad han tänkte göra som vuxen och 

svaret ska ha kommit snabbt: ”Jag vill draga upp till 

Dalarna, få dalkarlarna ut och slå juten (dansken) på 

käften.” 

Som sagt, sanningshalten kan starkt betvivlas. 

Främst var Gustav en handlingens man som tidigt 

lärde sig krigets konst men också hur man förde sig 

i fina kretsar. Han lär ha haft stor förmåga att ”ta” 

folk. Redan som liten visade han ledaregenskaper 

utöver det vanliga och ledde gärna sina kamrater i 

olika upptåg. 

Han var välbyggd men inte särskilt stor – hans 

söner skulle alla växa om honom. Det sägs att den 

danske kungen fick upp ögonen för den raske ynglingen 

och försökte få honom med sig till Köpenhamn, 

men – åter enligt sägnen – Gustav vände honom 

frankt ryggen. Sedermera fick han ett slags officersutbildning 

som kom väl till pass i de olika slag som 

inledde hans krigarbana. Han ansågs egentligen inte 

ha varit särskilt duktig i militära frågor, däremot var 

han energisk och fick soldaterna med sig. Han deltog 

i slaget mot danskarna vid Vädla 1517 (i trakterna av 

Östermalm i Stockholm) utan att göra mycket väsen 

av sig. Han deltog också i slaget vid Brännkyrka 1518 

och där syntes han desto mer: han ska ha burit riksbaneret 

när svenska armen förlorade 1600 soldater i 

en blodig holmgång med dansken. 

Gustav utvaldes att tillhöra den gisslan som fick gå 

ombord på Kristian II:s skepp i Stockholms skärgård 

8


och som fördes till Danmark. Där fick han sitta fången 

på slottet Kalö på östra Jylland, långt från maktens 

boningar. Visserligen fick han röra sig i stort sett som 

han ville – bland annat deltog han i olika jakter och 

umgicks med allmogen – men han släppte aldrig 

tanken på att återvända till hemlandet och organisera 

upproret mot utlänningarna, dvs danskarna. 

Med oro följde han danskarnas förberedelser att en 

gång för alla kväsa svenskarna. Den danske kungen, 

Kristian II, samlade tusentals legoknektar omkring 

sig, bland annat tyskar, skottar och fransmän, för att 

slå till mot svenskarna. 

En natt 1519 flydde Gustav Eriksson från slottet och 

for till den tyska staden Lübeck där stadens borgare 

höll honom gömd. Danskarna gjorde stora ansträngningar 

att få Gustav utlämnad utan att lyckas. 

Invånarna i Lübeck var vid denna tid ett av Europas 

rikaste folk. De var duktiga på handel och kontrollerade 

en stor del av handeln i Europa. Under det år 

Gustav var där, knöt han kontakter som han sedermera 

skulle ha stor nytta av. 

Kung Kristian II (som kallas Kristian Tyrann i 

svenska historieböcker) slog till mot Sverige efter 

nyåret 1520. Trots att svenskarna var beredda på attacken, 

blev de en enkel match för den danska hären 

som intog den ena staden efter den andra. I stort sett 

alla fästningar i landet var snart i händerna på personer 

som var trogna den danske kungen, och Kristian 

förberedde sig på att bli erkänd som svensk kung. 

Två fästen kunde fortfarande kallas svenska. Det 

var Stockholm och Kalmar. 

Och det var i Kalmar – vid Stenö udde i maj (en minnessten 

står där idag) – som Gustav Eriksson landsteg, 

9


fast besluten att uppvigla folket mot det danska förtrycket. 

Kalmar var Sveriges sydligaste hamnstad vid 

denna tid. Ännu var den unge adelsmannen okänd för 

de flesta, men det skulle inte dröja länge förrän han 

skulle bli ett namn på allas läppar. När han dessutom 

fick reda på att hans far halshuggits, intensifierades 

hans ansträngningar. Han startade det som på ett 

par månader skulle ändra Sveriges historia och som 

varenda skolbarn hört talas om. 

I folkmun har dock allt fått ett överdrivet romantiskt 

skimmer. Gustav hade bett de styrande i Lübeck 

om hjälp mot danskarna. Han fick hjälpen mot att 

tyskarna lovades en rad privilegier – löften som han 

sedermera noga såg till att hålla. Medan de tyska 

legoknektarna gav sig av för att utmana danskarnas 

krigsflotta utanför Stockholm och Kalmar reste Gustav 

runt i landet och manade till uppror. Med början 

i Dalarna fick han det ena landskapet efter det andra 

att ansluta sig till honom. 

De krigsvana legoknektarna tvingade tillbaka de 

danska trupperna. Danskarna tog dock med sig Gustavs 

mor och en av hans systrar till Köpenhamn där 

de dog i pesten något år senare. 

I augusti 1521 i Vadstena utsågs han till Sveriges 

rikes föreståndare och den 6 juni 1523 valdes han till 

Sveriges och Götes kung. 

Hur var då vår nye kung? Som många handlingskraftiga 

människor var han smått maktgalen, men 

det fanns en stor portion sunt förnuft i hans karaktär. 

Han var lynnig och långsint, lättirriterad och tjurig, 

och några djupsinnigheter ägnade han sig inte åt. Han 

var inte religiös. Livet igenom oroade han sig för sina 

söners framtid, framför allt Eriks, en oro som skulle 

10


visa sig befogad. 

Hans insyn i rikets tusentals detaljer var häpnadsväckande 

och han skröt med sitt goda minne 

och sin stora förmåga att snabbt kunna sätta sig in i 

saker och ting. Han styrde landet som om han ägde 

allt. Sala silvergruva tycks han ha betraktat som sin 

privategendom. Vid denna tid fungerade gruvan 

som förvisningsort för förbrytare som fått livstids 

straffarbete, och förhållandena där var vidriga. 

Vänlighet tycks ha varit honom främmande, åtminstone 

under åren som kung. De flesta brev från 

hans hand andas misstänksamhet och otillfredsställelse. 

Alla får en knäpp på näsan av den enväldige 

regenten som först skriver att ”…(det) måtte thu vell 

sielff någett vette, och icke altijd bekymbre Osz ther 

medh” , men när någon tar sig för att göra något på 

egen hand skriver han och kritiserar denne tjurigt för 

det. 

Hans sinnesstämning kunde skifta snabbt, kanske 

berodde det till en del på att han led av både tandvärk 

och reumatism på äldre dagar, men när han var på 

gott humör kunde han visa ett barnsligt lättsinne som 

roade alla. 

Understundom kunde det gå muntert till vid hovet 

där man ägnade sig mycket åt sociala aktiviteter. Efter 

middagen bjöd således kungens spelemän alltid på 

dans, och varannan eller var tredje dag red kungen 

ut på jakt eller för att fördriva tiden i naturen. 

Gustav Vasa lär ha varit road av kläder och dessutom 

fanns det en musikalisk ådra hos honom. På 

gamla dagar klippte han av sig den långa luggen. 

Han ville gärna att hans hov inte skulle stå de tyska 

furstehoven efter i fråga om prakt. Så till exempel höll 

11


han sig med importerade papegojor. 

Han organiserade riket, han införde en centraliserad 

förvaltning och styrde och ställde med sina ämbetsmän. 

Han instiftade skatter i alla sammanhang. 

Han drog sig inte för att åka ut i landet och hålla 

straffpredikningar för bönder som inte lydde honom. 

Han ”lånade” pengar av kyrkan och tog biskoparnas 

slott och egendomar och överförde till adeln. Samtidigt 

passade han också på att överföra mycket till 

sig själv. För att betala landets skuld till vännerna i 

Lübeck hittade han på ”klockskatten”; församlingar 

med mer än en kyrkklocka skulle lämna dem för nedsmältning 

eller betala extraskatt. Det blev för mycket 

för allmogen och när de kungliga uppbördsmännen 

dök upp, misshandlades de inte sällan grymt. 

Fejden med de danska arvfienderna kulminerade i 

ett avgörande slag vid Öxnebjerg i Danmark den 11 

juni 1535. Här stupade också många av Gustavs egna 

fiender – säkert till stor glädje för honom. 

Tre gånger var han gift, men han hade ett otal affärer 

vid sidan av med flera hovdamer och andra – 

något som var vanligt vid denna tid. Sonen Erik fick 

han med Katarina av Sachsen Lauenburg som sägs 

ha haft ett ”underligt’” sätt. Hon dog redan 1535 och 

Gustav gifte då om sig med Margareta Eriksdotter 

(Leijonhufvud), en avlägsen släktning. Med henne 

fick han tio barn, åtta levde till vuxen ålder. Margareta 

Eriksdotter hade god hand med sin make och de 

lär ha varit lyckliga. Det tredje giftermålet blev med 

unga Katarina Stenbock som bara var sexton år gammal. 

Då var Gustav själv drygt femtio år. Saken var 

extra ömtålig eftersom det egentligen inte gick an att 

gifta sig med sin makas systerdotter – det stred mot 

12


kyrkans principer. Kungen hade också vissa besvär 

med att få en kyrkans man att välsigna honom och 

hans unga brud, men till sist lyckades det förstås. 

De som opponerade sig fick sina straff. Biskopen i 

Strängnäs – som hade uttalat sig kritiskt mot kungen 

– kastades i fängelse och hölls skild från sitt ämbete 

så länge Gustav levde. 

Äktenskapet mellan Katarina och kungen blev trots 

allt lyckligt, även om Gustav på äldre dagar satte 

sitt namn under en förordning som förbjöd präster 

att gifta ihop ”olika folk, ett ungt och ett gammalt”. 

Katarina var energisk och gillade att sy. Hon organiserade 

tillverkning av underhosor och skjortor åt 

kungen och underkläder åt prinsessorna, med vilka 

hon i stort sett var jämngammal. 

Periodvis upplevde Gustav ett tungsinne som nästan 

helt förlamade honom. I kungens mentala utrustning 

fanns ett mörkt drag av pessimism. Sönerna hade 

samma läggning, och för en av dem, Erik, skulle den 

senare slå ut i full sinnessjukdom. 

Stridigheterna inom familjen orsakade honom stora 

problem, han plågades ofta av huvudvärk. Ständigt 

oroade han sig för hur det skulle bli i landet när han 

gick bort. 

Genom åren på tronen utsattes Gustav för flera attentat 

men han kom alltid undan med livet i behåll. År 

1536 försökte någon lägga krut och kopparpipa med 

lunta under den stol i Storkyrkan som han brukade 

använda. Därefter fick myntmästare Anders Hansson 

i uppdrag att mörda honom med en dolk. Vid ett annat 

tillfälle tänkte man förgifta honom. 

Mot slutet av sitt liv visade han tecken på trötthet 

och själslig svaghet. Krafterna avtog betänkligt, 

13


minnet försämrades och han fick talsvårigheter. Han 

tyckte själv att han var ”en utarbetad herre” och anade 

sin snara död. Svår frossa med feber drabbade honom 

vid några tillfållen och det utvecklades diarré, hosta, 

kräkningar, svår huvudvärk och en sömnlöshet som 

varade i fjorton dagar. 

I juni 1556 skrev han ett brev till den tjugotvåårige 

sonen Erik och klagade över hur mycket han hade att 

göra och hur ”… sammanledes göres vi mycket svage 

både i huvudet och ögonen”. Brevet ger en bild av en 

sliten kung, långt ifrån den rastlöst arbetande person 

som lagt grunden till kungariket. 

På nyåret 1560 företog han en resa till sina gårdar, 

men när han den 24 april kom till Julita gård blev han 

sjuk ”aff en heet cholerisk feber eller skälvosott som 

warade några dagar, til thes heeten begynte sachta 

sigh” och det dröjde till den 7 maj innan han kunde 

fortsätta sin resa. Den 18 maj 1560 utfärdade han en 

kallelse till hela landet. Ridderskapet, adeln, samt 

två bönder och två präster från varje härad samt fyra 

borgare från varje köpstad ombads komma till Stockholm 

den 16 juni. I samband med mötet i Rikssalen i 

Stockholms slott bad Gustav Vasa representanterna 

att aldrig glömma hur dåligt det hade varit under de 

utländska kungar som tidigare styrt landet, och han 

bad dem dessutom att hålla de löften som ingåtts – 

till exempel att Sverige skulle ha ärftlig tronföljd, och 

att Erik skulle bli nästa kung. Det kom att bli Gustav 

Vasas avskedstal i vilket han också fick sitt testamente 

bekräftat. 

Den 14 augusti, just då hertig Erik skulle resa till 

England och fria till den engelska prinsessan Elisabet, 

dotter till Henrik VIII, fick Gustav Vasa svårartad di- 

14


arré. Han fick också ”… en så svåår heeta och frossa 

att han icke formåtte föllia sinom her son neder til 

skeps som tå skulle aff rijket”. 

Två medicinkunniga, Heinrich van Diest och Jakob 

von Sophoien, fungerade periodvis som något av 

kungens livläkare. Men även om båda hade medicinexamen 

i skolor utanför landets gränser (det fanns 

inte någon utbildning i ämnet att få i hela riket) litade 

inte kungen riktigt på dem. Högt beklagade han sig 

över att trots att han samlat så stora rikedomar var 

de honom inte till någon nytta i nödens stund, inte 

ens en läkare kunde de skaffa honom. 

De sista tre veckorna av sitt liv låg Gustav Vasa 

i sin säng och väntade uppgivet på döden. När en 

kyrkans man bad honom sona sina brott inför Gud, 

svarade han att det tänkte han visst göra – men bara 

inför Gud allena. Vid ett annat tillfälle for han ut mot 

kyrkoherden: ”Att predika för mig om mina synder 

göres dig icke behov; att de äro många och stora vete 

Vi bäst själve, men hur de förlåtas, därom vill jag 

försäkras i samvetet!” 

Den 29 september 1560 stönade den svenske regenten 

till, slöt ögonen och somnade in för gott. Det var 

i alla fall vad sällskapet runt honom uppfattade. När 

någon utropade att kungen dött, sköt Gustav Vasa 

mössan ur ögonen och undrade sömndrucket vad 

som stod på. 

Någon timme senare dog han dock på riktigt. Exakt 

hur gammal han var visste ingen, alla hade olika 

uppfattningar i den frågan som i så många andra. 

Vanligaste uppfattningen var att han var några år över 

de sextio. Gustav Vasa balsamerades av apotekare 

Lucas Usthall och kläddes i en svart sammetsrock 

15


som var täckt av försilvrade bokstäver (G) med en 

gyllene krona över. På huvudet placerades en krona. 

Kroppen lades i en ekkista klädd av bly och fylld av 

olika kryddor. Åtta veckor tog det att balsamera kroppen. 

Den nionde veckan tillslöts kistan och kläddes 

utvändigt med sammet. Över alltsammans fästes ett 

stort gyllene kors. 

Nästan fyra hundra år senare, 1945, öppnades 

Vasagravarna i Uppsala domkyrka. Utöver Gustav 

Vasa ligger här hans tre gemåler samt kung Johan 

III och Gunilla Bielke. Professor Martin Olsson hade 

fått regeringens uppdrag att undersöka stoftet efter 

kungen – en begivenhet i vilken många av dåtidens 

främsta medicinska experter deltog. Följande framkom: 

Gustav Vasa var en grovt byggd man, ungefär 

173 cm lång, med långskallig huvudform. Pannan 

var låg och bakåtlutande. Överkäken saknade nästan 

helt tänder och visade tecken på djupgripande 

inflammatoriska processer som måste ha vållat stort 

lidande. Också underkäkens vänstra halva saknade 

tänder. Höger mellanöra visade tecken på kronisk 

inflammation som troligen fått kungen att höra dåligt. 

Gustav Vasa måste också ha haft svår värk och hälta 

på grund av en kronisk inflammation i vänster lår. 

16


17


1533 — 1577 

t VALSPRÅK t 

”GUD GER ÅT VEM HAN VILL” 

18


ERIK XIV 

Problemkungen 

I en ålder av 27 år efterträdde Erik XIV sin far, Gustav 

Vasa. Året var 1560. Erik, som var på väg till England 

när han fick reda på att fadern dött, fick hastigt ändra 

sina planer. Att han var klart olämplig som kung visade 

sig snart, men många av de historier som florerar 

om honom bör ändå tas med en nypa salt. Som bekant 

skrivs historieböckerna av segrarna, och Erik tillhör 

de verkliga förlorarna i svensk historia. 

Han föddes den 13 december 1533 på Stockholms 

slott och fick en god uppfostran. En lärare skickades 

efter från Tyskland, en annan från Frankrike. Han 

lärde sig konst, musik, astrologi, statsrätt, historia 

och geografi och talade flera språk, bland annat latin. 

Han var läraktig och flitig, noga att vara sin stränga 

pappa till lags. 

I sin ungdom ansågs han ha varit stilig. Folk i hans 

närhet beskriver honom som skicklig och tapper, 

men härsklysten och misstänksam och med stor aptit 

på kvinnor. Han var intresserad av olika fysiska 

övningar. 

De tecken på sinnessjukdom som förknippas med 

honom, visade sig tidigt. Redan i trettioårsåldern 

hade han stunder då tungsinnet fördunklade hans 

liv. Det finns källor som sätter Eriks ”dåliga huvud” 

19


i samband med ett ”tigersprång” som den blivande 

kungen utförde 1558 – han råkade då slå huvudet 

hårt i en takkrona. Den kraftiga hjärnskakning som 

blev följden, kan ha utlöst hans mentala svårigheter. 

Säkert är att Gustav Vasa inte tyckte om sin äldste 

son – det var Johan som var favoritbarnet. 

Erik var ofta deprimerad och förvirrad – symtomen 

kan liknas vid det tillstånd vi kallar psykos idag. 

Även om han hade kortare och längre perioder då 

han ”klarnade upp” kom hans liv att förmörkas av de 

själsliga bekymren. Ett exempel på hans obalans var 

när fadern gifte bort Eriks syster Katarina med greve 

Edzard av Ostfriesland. Bröllopet avhölls i Stockholm 

men vid hemresan till Tyskland stannade man till 

vid Vadstena slott. Erik och nittonåriga systern Cecilia 

följde bröllopsgästerna åt. En natt ertappades en 

yngre bror till Edzard med hosorna nere i prinsessan 

Cecilias rum. 

Erik blev rasande och skickade greven i fängelse 

och lät kastrera honom vilket naturligtvis ledde till 

en präktig skandal. 

Han misstrodde nästan alla i omgivningen och 

förde en bok över vilka personer som han inte litade 

på. Hans misstänksamhet riktade sig i hög grad mot 

halvbröderna, främst hertig Johan. Så misstänksam 

var han att det räckte med ett småleende eller ett skratt 

för att han skulle tro att det gällde honom. Och talade 

man med låg röst blev man misstänkt för att tala illa 

om honom och riskerade att bli halshuggen. 

Hans kröning blev en påkostad historia. Erik ville 

markera sin makt, inte minst inför bröderna. Massor 

av praktfulla dräkter och juveler för det högtidliga 

tillfället hämtades från utlandet och en rad utländska 

20


potentater inbjöds. Kungen leddes till koret i domkyrkan 

där han kläddes av till midjan (!) och smordes in 

med helig olja. Sedan han klätts på igen, fördes han 

fram till sin tron där man satte kronan på hans huvud 

och räckte över spiran, riksnyckeln, riksäpplet och 

svärdet – regalierna var en nyhet som Erik snappat 

upp från utlandet. Därefter följde ett jättelikt kalas, 

bland annat hade kryddor stötts i fjorton dagar på 

Uppsala slott. Allmogen fick äta helstekt oxe, och 

både vin och öl fanns att hämta. Dessutom vankades 

fyrverkerier och djurhetsningar. Det sistnämnda innebar 

att åtta uppretade hundar först fick slåss med två 

björnar, och därefter fick en björn och en tjur tampas 

med varandra – till gästernas glädje, kan man anta. 

I Stockholm hade man täckt gatorna med gräs, det 

hängde girlanger från husen, och kungens spelemän 

bjöd på musik av olika slag. Det kungliga följet fick 

rida genom en triumfbåge av trä med Eriks porträtt. 

Efter kröningen planerade Erik att fara till drottning 

Elisabet i England – den resa han tidigare tvingades 

avbryta på grund av faderns död – men när hela 

sällskapet kom till Skagen väntade full storm och 

hela flottan skingrades. Erik tvingades meddela den 

engelska drottningen – på det snirkliga språk som 

användes vid denna tid – att ödet hindrade honom 

från att skynda till hennes sida. 

Hans hovliv var som faderns, även om han med 

sin dysterhet saknade sinne för humor. Han trodde 

fullt och fast att han var utvald att ta en av de stora 

platserna i världshistorien och han krävde lydnad 

och lojalitet. Han utfärdade förordningar som statens 

tjänstemän fick skriva under, brist på lydnad kunde 

medföra dödsstraff. 

21


Han gillade glansen och prakten som tillhörde 

kungarollen men var mindre road av att ta itu med de 

praktiska frågorna. Utrikespolitiskt var han närmast 

en katastrof och drev landet in i en rad förvecklingar 

som ledde till flera krig. De baltiska länderna intresserade 

honom och hans engagemang lade grunden 

till att Estland blev svenskt 1561. 

Det psykiska fördärvet nådde ett av sina lågvattenmärken 

när han, full av förföljelsetankar, egenhändigt 

stack ner Nils Sture i samband med de så kallade 

Sturemorden 1567 i Uppsala. Då lät han arrestera 

ett antal av Sturarna som han uppfattade var emot 

honom. Efter en summarisk rättegång dräptes utöver 

Nils Sture även Svante Sture, Abraham Stenbock, 

Erik Sture och Ivar Ivarsson. I fyra dagar efter denna 

händelse var kungen spårlöst försvunnen. Han irrade 

omkring utan mål och när han påträffades på Uppsalaslätten 

var han omtöcknad och vilsen. Därefter bröt 

sinnessjukdomen ut i full kraft. Det räckte att Erik XIV 

fick för sig att maten inte var god så kunde han låta 

avrätta kocken. När han vid ett tillfälle mötte brodern 

Johan, föll han på knä och frågade virrigt vem som 

var kung i landet. 

Unga Karin Månsdotter, som han gifte sig med 

samma år, var nog den enda som fann kung Erik 

sympatisk vid denna tid. Henne lärde han känna när 

hon jobbade som piga och hade hand om några av de 

barn han hade med olika älskarinnor. Tycke uppstod 

så gott som genast mellan dem, och att det måste ha 

gått vilt till förstår man av att de redan hade två barn 

tillsammans när de gifte sig – hon var då sjutton år, 

han trettiofem. 

Om Karin Månsdotter vet vi att hon var reslig och 

22


präktigt blond. Hon skänkte honom en flicka (Sigrid 

1566 - 1633) som med tiden skulle bli ingift i två adliga 

ätter, Tott respektive Natt och Dag, samt en son, 

Gustav. Den senare togs som liten från sina föräldrar 

och uppfostrades utomlands. Gustav dog 1607 i Kasjin 

i Ryssland där han också begravdes. Ytterligare 

två barn födde Karin, men båda dog tidigt. 

Kung Eriks och Karins förening sågs inte med blida 

ögon av bröderna Johan och Karl. Som ett sätt att 

komma åt Erik gav de sig på hans skattmästare Jöran 

Persson och anklagade honom för att ha gömt undan 

en hemlig skatt på slottsgården. Trots omfattande 

tortyr förnekade Jöran Persson all kännedom om en 

sådan skatt men fick ändå ett gruvligt straff. Först 

skar man av honom öronen. Sedan fick han hänga 

en halvtimme i galgen med ett rep om livet innan 

han togs ner och sträcktes mellan fyra pålar. Båda 

benen och armarna krossades innan han pryglades 

och slutligen halshöggs. 

I september greps kungen på slottet och gick så 

småningom med på att lägga ner kronan. 

Sedan Erik avsatts 1569, hölls han först i husarrest 

i kungsvåningen. Därefter fick han i många år sitta 

inlåst i olika fängelser. Först i Åbo, sedan i Kastelholm 

på Åland, därefter Gripsholm och Västerås. Han flyttades 

till sist till Vasaslottet Örbyhus utanför Uppsala 

och spärrades in i ett fyrkantigt torn som omgavs av 

gråsten som utestängde allt solljus. Fångenskapen 

varade till hans död åtta år senare, och hela tiden led 

han konstant av blodkräkningar, dövhet, magplågor 

och huvudvärk – förutom akuta attacker av sin sinnessjukdom. 

Här levde han i en drömvärld, han fyllde 

marginalerna i de böcker han hade med bilder och 

23


anteckningar. En del tankar andas viss klarsynthet. 

En dikt lyder så här: 

”En man är icke mera än en man. 

Den länge lider ont, han bliver därutav icke mycket 

lystig, dejlig eller stark. 

Jag kong Erik den 14:e är icke mera än en man och 

havde lididt mycket ont i sex år halvsjunde. 

Så kan jag icke vara så dejlig, lystig eller stark som 

tillförne.” 

Fängelsevistelsen bekom honom illa och han 

klagade allt oftare över smärtor i bröst och mage. 

Kyrkoherden i Vendel, som kom för att ge kungen 

nattvarden, bad denne att försona sig med sina fiender 

men Erik vände sig bort utan att svara. När han 

avled år 1577 uppkom genast rykten om att han hade 

förgiftats (med ärtsoppa), och att brodern Johan skulle 

ha legat bakom mordet. Indicier på detta saknades 

inte: bland annat lär Johan redan 1573 ha utfärdat en 

instruktion till Eriks vakter att brodern, i händelse av 

fritagningsförsök, genast skulle förgiftas med opium 

eller kvicksilver eller i värsta fall åderlåtas till döds. 

Johan förnekade att han skulle ha haft sitt finger 

med i broderns död, men hertig Karl trodde honom 

inte. I en notering några årtionden efter Eriks död 

skriver en viss Johannes Messenius: ”Sig ovetande 

förtärde han giftet vilket som det påstås gavs honom 

i en ärtsoppa.” 

Eftervärldens bild av Erik är motstridig. Hans 

mörka sidor kontrasterade mot den konstnärliga ådra 

han tveklöst hade. Ett mått av naiv romantik återfanns 

också i hans karaktär. Han var beläst och kunnig inom 

många områden, men misstänksamheten – det mörka 

Vasadraget som också hans bröder delade – ledde till 

24


allt tvärare kast i sinnesstämningen. 

När Erik XIV:s grav öppnades i Västerås domkyrka 

1958 var ett av syftena att försöka ta reda på om ryktet 

att han förgiftats talade sanning. 

Kungens kropp i graven var omlindad av silkesbindor. 

Det återfanns rester av hans hår, tänderna 

var påfallande friska. Skelettet var 176 cm långt och 

”gracilt”. På vänster överarm fanns en allvarlig fraktur: 

7-8 cm av överarmen hade slagits av med två 

frakturlinjer som följd. Armen hade läkt i ett förvridet 

läge som måste ha orsakat nervskada och ha förlamat 

vissa muskler. 

Undersökningskommissionen gjorde olika mätningar 

av kungens hårstrån och skelett och kunde 

till sist enas om följande uttalande – som på sin tid 

väckte oerhörd uppmärksamhet: ”Av allt att döma 

härrör… de arsenikmängder som konstaterats i olika 

organdelar från arsenik som funnits i kroppen före 

döden.” 

Eftersom arsenik används vid balsamering var det 

i och för sig inte konstigt att återfinna giftet i graven. 

Men kommissionen fann emellertid så mycket av 

giftet i kroppslämningarna att den slog fast att Erik 

XIV högst troligt hade förgiftats till döds av arsenik. 

Att det var brodern Johan III som låg bakom mordet, 

anses också troligt. 

25


26

från Gustav Vasa till kronprinsessan Victoria kap 1 - Förlaget Orda

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

från Gustav Vasa till kronprinsessan Victoria kap 1 - Förlaget Orda

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?