Läs hela numret… - Svenska Afghanistankommittén

Afghanistan 

t e m a 

Jämställdhet 

Hon vill studera 

men får inte s16-17 

”Tänk inte broderi 

tänk snut!” s10-12 

Utbildning av 

barnmorskor s18-19 

Möt Peter Brune s14-15 

Lasse Bengtsson s24-25 

#4.10 

nytt 

Analys Ann Wilkens 

Läget i Afghanistan s6-8 

UTGES AV SVENSKA AFGHANISTANKOMMITTÉN | WWW.SAK.SE

a f g h a n i s t a n - n y t t 

Sluta äta godis 

Gå ut mer med hunden 

Börja träna 

2 

Börja använda tandtråd 

Sluta snusa 

Komma i tid 

Dags att 

avlägga 

nyårslöfte! 

Vad blir det i år? 

Bli Afghanistanfadder 

sid 32 

#4–2010 

Foto: Christoffer Hjalmarsson

# 4 – 2010 

TEMA Bild | Flickor i undersvisning........................4 

Fotograf: Christoffer Hjalmarsson. 

Analys | Afghanistan......................................6 

Fördjupning av SAKs ordförande Ann Wilkens. 

TEMA Bokmässan i Göteborg...................................8 

Om kvinnans utsatta position. 

Konferens | The Missing Link........................9 

TEMA Krönika | Om förändrade attityder............10 

Nancy Hatch Dupree blickar bakåt och framåt. 

Bild | Kvinnokuren i Kabul.........................13 

Fotograf: Bo Lambert. 

Möt | SAKs nya generalsekreterare..........14 

Vad tycker SAK... egentligen?...................15 

Peter Brune om skillnader och likheter inom SAK.ies 

TEMA ”Jag har ett problem”.................................16 

Kirima som går i tolfte klass i Keshim berättar. 

TEMA Hon har lov att studera..............................18 

Börje Almqvist från SAKs barnmorskeutbildning. 

”Barn, nej det får vänta”............................20 

SAK-anställda Kamila Nayiby från Mazar-e-Sharif på 

Sverigebesök med kollegan Jan Agha från Wurzaj. 

TEMA Bild | Män vid symaskinerna.......................22 

Fotograf: Christoffer Hjalmarsson. 

Möt | Lasse Bengtsson................................24 

Vänersborg-Kabul......................................26 

Från vänskolekonferensen i Vänersborg. 

Bra drag på Örebros bokmässa..................27 

Av Nina Hjelmgren. 

Kampen fortsätter..........................................28 

Harald Holst tackar för sig. 

Årets Afghanistanvän | Fatah Mohammad...29 

Afghaner tog mastersexamen i Karlstad....30 

Unga SAK .......................................................34 

www.sak.se 

#4–2010 


Det handlar faktiskt om 

att flickor ska gå i skolan 

I 

en debatt nyligen hörde jag en företrädare för en av de tyngre internationella 

aktörerna i Afghanistan säga att ”det här handlar faktiskt inte om att små flickor 

ska få gå i skolan”. Underförstått var att det är något betydligt viktigare som står 

på spel – exakt vad förblev dock oklart. Och faktum är ju att det inte minst är 

bristen på gemensam strategi och gemensamma mål som har lett det internationella 

samfundet i Afghanistan in i den återvändsgränd, som man nu försöker backa ut ur. 

f ö r sa k är de t hela dess bättre inte så komplicerat. Det vi vill uppnå är just att barn, 

både flickor och pojkar, kan gå i skolan, att gravida kvinnor får mödravård, att afghaner 

som bor i fattiga byar får tillgång till hälsovård och att samhällets kanske mest utsatta, 

de funktionsnedsatta, får möjlighet att bidra till utvecklingen. Saker som vi vet att vi kan 

åstadkomma – idag och framöver, även om de politiska förutsättningarna skulle försämras. 

i de n fö r h a n d l i n g s p r o c e s s mellan företrädare för 

den afghanska regeringen och representanter för talibaner 

och andra motståndsgrupper, som nu står på den politiska 

agendan, kommer kompromisser att behöva göras – från 

bägge sidor. Det ligger nära till hands att det blir de afghanska 

flickorna och kvinnorna som då får betala priset. 

Vi vet att det talibanerna kallar ”våra kvinnors ärbarhet” 

är ett centralt motiv för deras kamp mot västinflytande. I villkoren för denna ärbarhet ingår 

att det är männen som bestämmer över kvinnliga familjemedlemmar. Kvinnorna har 

alltså inga individuella rättigheter och kan inte utforma sina liv efter eget huvud. (Läs 

Nancy Hatch Duprees intressanta krönika för att få en bredare bild av genusfrågorna!) 

v i ve t oc k s å a t t de kl a n l e d a r e och före detta krigsherrar som dominerar det 

Höga Fredsrådet, den församling som president Karzai tillsatt för att driva försoningsprocessen, 

knappast kommer att slå sina pannor blodiga för att värna de afghanska kvinnornas 

rättigheter. Det är inte heller troligt att de 8-10 kvinnor som placerats i denna församling 

på 70 personer kommer att kunna göra sig gällande i någon avgörande utsträckning. 

h ä r ha r så l e d e s om v ä r l d e n en viktig funktion som påtryckningsinstrument. Oro 

över hur en försoning med talibanrörelsen kan komma att påverka de afghanska kvinnorna 

har också börjat uttryckas offentligt. Både USA:s utrikesminister Hilary Clinton och 

förra presidenthustrun Laura Bush har uppmärksammat problemet. (När når mänskligheten 

den punkt då även herr Clinton och herr Bush börjar bekymra sig?) Också en 

afghansk tidning publicerade nyligen en ledarartikel i ämnet: ”Talibanernas åsikter om 

kvinnor och deras rättigheter var mycket tydliga under deras maktinnehav och är det fortfarande 

i de områden där de har inflytande. Det vore absurt att tro att talibanerna kommer 

att acceptera kvinnors deltagande och närvaro.” I detta läge söker den afghanska regeringen 

spela ned problematiken. I en debatt i FN:s säkerhetsråd i slutet av oktober deklarerade 

Afghanistans FN-ambassadör: ”Jag kan försäkra att kvinnors rättigheter kommer att förbli 

en prioritet i varje fredssamtal, i vartenda steg som tas i försoningsprocessen.” 

m e n vi ka n in t e ut g å if r å n att vare sig lugnande uttalanden eller fromma 

förhoppningar räcker för att värna de framsteg, som uppnåtts under det gångna decenniet 

vad gäller de afghanska kvinnornas situation – och, inte minst viktigt, för att driva 

denna utveckling vidare. Omvärlden, även vi inom SAK, bör följa frågan noga och 

analysera hur vi kan bidra till att undvika bakslag. • 

Ann Wilkens, styrelseordförande, Svenska Afghanistankommittén (SAK) 

3

t e m a | jämställdhet 


Utbildning av flickor är SAKs kanske viktigaste insats för ökad jämställdhet. Lite mer än hälften av de över 120 000 barn som går i SAKs skolor är flickor. 

4 

#4–2010

Flickors utbildning är en viktig början för ökat kvinnligt inflytande i Afghanistan. 

#4–2010 


5 

Christoffer Hjalmarsson


Analys | Afghanistan 

Det internationella, militära 

engagemanget i Afghanistan 

är inne i en fas, då ursprungliga 

ideal och målsättningar 

successivt skrivs ned. Krigföringen i Afghanistan 

har inte varit framgångsrik, däremot 

allt mer kostsam i både liv och pengar, och 

nu växer krigströttheten både bland afghaner 

och i de länder som bidrar med trupp. 

De flesta tycks ha kommit till insikt om att 

Text: Ann Wilkens 

detta är ett krig som inte går att vinna militärt. 

De internationella trupperna förlorar 

så länge de inte vinner medan det förhåller 

sig tvärtom för talibanerna, som vinner så 

länge de inte förlorar. Motståndsgrupperna 

har, om inte sympatierna, så i varje fall den 

livsviktiga tiden på sin sida. Den aktuella 

frågan är således hur och på vilka villkor 

kriget kan avslutas. 

f ö r a t t ku n n a lä m n a Afghanistan 

med hedern i behåll behövs en krok att 

hänga upp avvecklingen på, ett ljus i slutet 

av tunneln. Det finns ett behov av goda 

nyheter, av hopp, som har vuxit under 

de senaste åren, då utvecklingen med 

6 

” 

De internationellatrupperna 

förlorar så 

länge de inte vinner 

medan det 

förhåller sig 

tvärtom för 

talibanerna, som 

vinner så länge de 

inte förlorar.” 

accelererande hastighet gått i fel riktning. 

Därför har vi sett rader av optimistiska uttalanden 

från olika generaler eller centralt 

placerade politiker: Nu har vi lagt om 

strategin/tillsatt en kommission/skapat en 

ny mekanism och alldeles strax kommer 

vändpunkten att inträffa… 

m e n ve r k l i g h e t e n på marken har 

inte i någon högre grad låtit sig påverkas; 

talibanerna har fortsatt att vinna terräng, 

En något förkortad version av denna artikel publicerades 

i tidningen Nerikes Allehanda den 30 oktober 2010. 

Ann Wilkens 

den afghanska regeringen fortsatt att 

tappa i trovärdighet och antalet dödsoffer 

har fortsatt att stiga, både bland soldater 

och civila. För allt fler afghaner ter det 

sig märkvärdigt att USA i allians med 

andra rika länder och i samarbete med 

den centrala regeringen inte på tio år har 

lyckats kämpa ned ett motstånd sprunget 

ur en fattig landsbygd. Rykten och konspirationsterorier 

sprider sig i den rika 

jordmån som en hög grad av anafalbetism 

tillhandahåller: ” Kan det möjligen bero 

på att den politiska viljan saknas? Finns 

här en dold agenda?” Så har det välkomnande 

som mötte utländsk trupp år 

2001/02 långsamt runnit ut i sanden eller 

rentav vänts i misstänksamhet. 

l ö s n i n g e n fö r da g e n bygger på möjligheten 

att en stor del av talibanrörelsen 

vill återintegreras i samhället, vilket skulle 

göra det möjligt att isolera den hårda kärnan, 

som inte anses särskilt stor. Hittills 

har dock inga massavhopp från talibanrörelsen 

ägt rum och det är egentigen inte 

särskilt troligt att planen håller i ett läge 

där talibanerna på goda grunder anser sig 

framgångsrika och dessutom ser ljuset i 

slutet av sin tunnel, när allt fler regeringar 

#4–2010

örjar diskutera slutdatum för sitt militära 

engagemang. Parallellt med förhandlingsspåret 

intensifieras ansträngningarna att 

bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna. 

Enligt ett beslut på en konferens 

i Kabul i somras ska dessa vara redo att 

överta säkerhetsansvaret i hela Afghanistan 

år 2014. Hur förankrat detta beslut 

är i den afghanska verkligheten förblir 

oklart – problemen inom den afghanska 

armén är stora, än större är de inom polisstyrkorna. 

Det ter sig ganska bakvänt att 

fatta beslut om en sådan här sak på en 

konferens, årtalet verkar ha mer att göra 

med att president Hamid Karzais mandat 

löper ut just detta år och det hela bör nog 

i första hand tolkas som ett i raden av 

hoppingivande besked. 

d ä r m e d är vi ti l l b a k a i dragkampen 

om tiden. Kommer det internationella 

samfundet att vara uthålligt nog att lotsa 

försonings- och återuppbyggnadsprocesserna 

i hamn, även om de tar betydligt 

längre tid än förutsett? Kommer de förhandsvillkor 

som brukar nämnas – bland 

dem att gällande konstitution, som bland 

annat föreskriver lika rättigheter för män 

och kvinnor, ska accepteras som utgångspunkt 

– att förhandlas bort? Företrädare 

för det nyligen tillsatta Höga Fredsrådet 

(med 70 medlemmar, varav åtta kvinnor) 

har redan börjat antyda att inga kor är heliga 

– flexibilitet är ledordet – och faktum 

är att det förhandskrav som innebar att 

talibanerna först måste lägga ned vapnen, 

innan förhandlingar kunde inledas, redan 

lagts till handlingarna. Samtal pågår, om 

än av sonderande karaktär, sedan rätt lång 

tid tillbaka. 

s a m t i d i g t är ri s k e r n a med ett snabbt 

tillbakadragande av de internationella 

styrkorna uppenbara. De flesta bedömare 

är överens om att faran för förnyat och 

generaliserat inbördeskrig är påtaglig i ett 

sådant läge. Ett inte osannolikt scenario 

är att detta kan komma att sluta med att 

talibanerna, som är pashtuner, tar över 

makten i södra och östra Afghanistan, 

medan olika krigsherrar, huvudsakligen 

tadjiker, uzbeker och andra, fortsätter att 

lägga under sig områden i norr och väst, 

möjligen med en liten och relativt kraftlös 

internationell styrka kvar i Kabul som 

värn mot ett regelrätt maktövertagande av 

endera parten. Redan hörs i den interna, 

afghanska debatten icke-pashtunska röster 

#4–2010 

” 

Vad vi behöver 

göra är 

alltså i första hand 

attt förvalta det 

förtroende vi åtnjuter 

på gräsrotsnivå 

– det är detta 

som är basen för 

vår verksamhet. 

Ann Wilkens 

som utmålar försoningstrevandena som en 

komplott från regeringens sida i syfte att 

befästa Afghanistan som ett pashtunvälde. 

e n ce n t r a l fr å g a är alltså vilket 

mått av vanstyre och brott mot mänskliga 

rättigheter – och detta är något som både 

regeringen i Kabul, talibaner och krigsherrar 

står för, på lite olika sätt - som väst kan 

tolerera. Var går omvärldens smärtgräns 

för talibaninflytande över exempelvis 

rättsväsendet? För ingrepp i de afghanska 

kvinnornas rörelsefrihet? För krigsherrarnas 

övergrepp mot civilbefolkningen? Hur 

mycket är vi i längden beredda att offra för 

Afghanistan i dessa avseenden, som inte i 

första hand gäller vår egen säkerhet visavi 

internationell terrorism? 

k a n s k e in t e så my c k e t. Även om 

motiven har varierat från land till land, 

har egenintresset varit centralt i denna 

intervention, som i de flesta andra. Och 

egenintresset har successivt bortfallit, i 

takt med att hotet från al-Qaida bleknat 

och det börjar stå klart att det i varje fall 

inte i första hand utgår från just Afghanistan. 

En annan sak som starkt bidrar till 

att det är svårt att upprätthålla legitimiteten 

i den internationella insatsen är 

att den regering vi stöder i Kabul redan 

förlorat en stor del av sitt förtroendekapital 

hos befolkningen – vi som bidrar är 

således redan indirekt medskyldiga till 

vanstyre, korruption och förfuskade val, 

vilket naturligtvis undergräver vår ställning 

hos afghaner i allmänhet. 

i sk u g g a n a v st o r p o l i t i k e n finns 

emellertid ett annat Afghanistan, det där 

de flesta afghaner lever, det vill säga på 


landsbygden. Även landsbygdsbefolkningen 

är förvisso utsatt – för krigföring, 

för rättslöshet, naturkatastrofer och de 

risker som en utbredd fattigdom och en 

patriarkal samhällsordning för med sig – 

men här återfinns också en stark utvecklingsvilja, 

initiativkraft och optimism 

om möjligheterna att trots allt skapa en 

bättre framtid. Det är i denna miljö vi 

inom Svenska Afghanistankommittén 

(SAK) verkar, med att bygga skolor och 

organisera undervisning, driva kliniker 

och insatser för funktionshindrade – i 

samarbete med lokala byråd och myndigheter. 

Våra 5 700 afghanska medarbetare 

är inte identifierade med någon politisk 

falang och snart 30 års arbete ute i denna 

verklighet har gjort SAK känt som en pålitlig 

biståndsleverantör utan dold agenda. 

Vi ser att vi kommer att kunna fortsätta 

verka på detta sätt även framöver, under 

de större eller mindre svårigheter som 

den politiska utvecklingen kan komma att 

medföra. På det lokala planet behöver vi 

inte militärt beskydd – för att undvika att 

våra medarbetare förvandlas till måltavlor 

är det tvärtom viktigt att upprätthålla 

en klar gräns mot de militära insatserna. 

Vad vi behöver göra är alltså i första hand 

attt förvalta det förtroende vi åtnjuter på 

gräsrotsnivå – det är detta som är basen 

för vår verksamhet. 

k a n s k e sk u l l e lä g e t i Afghanistan 

som helhet ha varit lite ljusare om de 

internationella insatserna i högre grad 

utgått från den fattiga befolkningsmajoritetens 

situation och möjligheter, inte från 

det internationella terroristhotet eller en 

överdrivet positiv självbild av det västerländska 

samhället som global modell. Om 

det, kort sagt, handlat om Afghanistan. 

s o m de t nu är , har västvärldens samlade 

intervention i Afghanistan snarast väckt 

ont blod i stora delar av den muslimska 

världen, där den ofta tolkas som ett led i 

alla de förödmjukelser som muslimer utsätts 

för i olika krishärdar (Irak, Palestina, 

Kashmir, Tjetjenien, etc). Paradoxalt nog 

riskerar ett uttåg ur Afghanistan att späda 

på dessa stämningar, att tolkas som ytterligare 

ett bevis på västs opålitlighet. Precis 

som 1989, då ryssarna tågade ut ur Afghanistan 

och USA snabbt tappade intresset 

för regionen, kommer befolkningen att 

lämnas ensam med den långa rad problem 

som kriget skapat i form av flyktingström- 

7


mar, vapentillgång och ett söndertrasat och 

brutaliserat samhälle – den situation som 

några år senare ledde till att inbördeskrig 

utbröt. Minnet av detta lever starkt kvar 

hos såväl afghaner som de pakistanier, som 

tillhandahöll basområden, utbildning och 

utrustning för befrielsekrigarna. 

e f t e r de n ra d av både strategiska 

och taktiska misstag som begåtts sedan 

den USA-ledda invasionen 2001 är det 

inte lätt att nu vrida utvecklingen rätt i 

Afghanistan. I backspegeln är det inte 

svårt att se att det var fel att räkna ut 

talibanerna i Bonnprocessen, att återbeväpna 

de krigsherrar som då var slagna, 

att lita på Pakistan som entydigt allierad 

i ”kriget mot terrorismen”, att blunda för 

grannländernas divergerande intressen 

i Afghanistan och att inte sätta hårdare 

press på regeringen i Kabul. Att blicka 

framåt är betydligt svårare. Några snabba, 

acceptabla lösningar avtecknar sig inte. 

d e t fr a m s t å r oc k s å allt tydligare 

att det inte går att hantera Afghanistan 

isolerat från dess grannländer – i synnerhet 

Pakistan, där problemen i dagsläget hopar 

sig och en ännu mer radikaliserad och 

internationaliserad talibanrörelse än den 

afghanska vinner terräng i det politiska, 

ekonomiska och humanitära kaos som 

råder i stora delar av landet. Konflikterna 

i Sydasien hakar i varandra i något av en 

ond cirkel. Att Pakistan har ett stort behov 

av kontroll över utvecklingen i Afghanistan 

hänger i sin tur samman med konflikten 

med Indien om, i första hand, Kashmir. 

Många bedömare anser att det är i Kashmir, 

ett av världens äldsta pyrande konfliktområden 

där under den gångna sommaren 

minst 100 dödsoffer har skördats bland 

stenkastande ungdomar, som vägen mot 

stabilitet i Afghanistan skulle kunna ta sin 

början. Det är dock en lång väg. 

f ö r sa k s del är problematiken mer 

begränsad. Vi har tagit oss igenom mörka 

perioder i Afghanistans historia förr och 

har gott hopp om att kunna fortsätta 

verka på bynivå, i direkt samspel med 

utsatta människor. Vi kan inte förändra de 

storpolitiska förutsättningarna för deras 

livsvillkor men vi kan fortsätta att dra vårt 

strå till stacken vad gäller tillgången till 

framför allt utbildning, sjuk- och mödrahälsovård. 

I rådande läge får detta anses 

vara gott nog. • 

8 

Med livet som insats. Under årets afghanska frukost diskuterades hur mödradödlighet, 

jämställd het och makt hänger samman. Deltog gjorde från vänster Peter Brune, Karin Alfredsson, 

Gertrud Pålsson, Ramia Ebrahimzada. Johanna Fogelström modererade samtalet. 

Kvinnans situation 

under lupp på bokmässan 

Många organisationer som är med på 

Internationella Torget på Bokmässan 

i Göteborg deltog i år under knapphetens 

kalla stjärna. De kraftigt neddragna 

informationsanslagen från Sida 

drabbade även SAK. Under flera år har 

vi haft en fin monter som bas för vårt 

mässdeltagande. Så blev inte fallet 

i år. Vårt deltagande inskränkte sig 

till ett bok- och informationsbord. Vi 

hade även tvingats skära ned antalet 

seminarier. 

Text: Harald Holst 

Med detta sagt ska vi ändå konstatera 

att det ändå gick över förväntan. Årets 

framträdande bekräftade åter att det är 

de frivilligt arbetande medlemmarna som 

utgör grunden för framgång i vårt arbete. 

I år deltog närmare 25 entusiastiska 

SAK-medlemmar vid vårt bokbord. Tillsammans 

med oss kanslianställda såldes 

böcker, spreds information och såldes 

boklotter. Men framför allt var det alla 

samtal med människor som flockades 

kring bokbord och lottförsäljare som i år 

kändes särskilt meningsfulla. Alla kände 

vi att Afghanistan är ”hett”. Alla hade 

synpunkter och ville dela med sig av tankar 

och funderingar. Att vår sedan i höstas nya 

generalsekreterare Peter Brune tog varje 

ledig minut mellan olika mäss- och seminarieframträdanden 

till att stå vid bokbordet 

och diskutera Afghanistan väckte positiv 

uppmärksamhet hos många mässbesökare. 

SAK hade i år valt att fokusera seminarierna 

på det arbete som bedrivs inom 

mänskliga rättigheter och jämställdhet. 

Vad innebär säkerhet för kvinnor i Afghanistan? 

Är kvinnors rättigheter förhandlingsbara? 

Böcker, burka och begåvning 

– om utbildningens betydelse – se där 

exempel på frågor som var uppe på våra 

seminarier. Den vid det här laget legendariska 

”afghanska frukosten” inledde vårt 

lördagsseminarium, ”Med livet som insats”, 

om mödra- och barnadödlighet. Vårt 

seminarium ihop med Ordfront om Jesper 

Huors nya bok I väntan på talibanerna 

drog också mycket folk. 

31 244,50 kronor 

Trots kraftigt neddragen mässbudget blev 

ändå årets mässdeltagande en framgång. 

Vi arrangerade en rad välbesökta seminarier, 

våra många frivilliga gjorde en fantastisk 

insats, vi nådde flera tusen människor 

med våra boklotter och information, vi 

samtalade med hundratals människor och 

vad gäller intäkter gav mässan oss totalt 

31 244,50 kr. Vi sålde böcker för 16 520 kr, 

sålde boklotter till stöd för Afghanistans 

kvinnor och barn för 12 580 kr och den 

afghanska frukosten inbringade tre fulla 

insamlingsbössor med 2 304,50 kr. 

SAKs styrelse och generalsekreterare 

framför ett stort tack till Göteborgskommittén 

för en strålande insats. ”Vi ser vad 

aktiva medlemmar kan åstadkomma!” • 

#4–2010 

SAK

Suleman Kakar, chef för Center for Peace and 

Unity (CPAU). 

Shinkai Karokhail, ledamot av Afghanistans 

parlament. 

The Missing Link 

I mitten av november bjöd Svenska 

Afghanistankommittén in till ännu 

en 2-dagars internationell konferens. 

Denna gång i samarbete med Folke 

Bernadotteakademin och ENNA (European 

Network of NGOs in Afghanistan). 

Konferensen hölls på numera klassisk 

konferensmark – Polstjärnan på Sveavägen 

i Stockholm. Som vanligt kom 

en rad högintressanta talare och åhörarskaran 

var även den namnkunnig. 

Text: Markus Håkansson 

– Ett av de största hindren för utveckling 

är den straffrihet som råder i Afghanistan. 

Denna straffrihet har urholkat hela 

systemet. Om den skyldige inte kan hållas 

ansvarig så kommer det bli mycket svårt 

att få bukt med problem som våld och 

#4–2010 

Torbjörn Pettersson, 

ambassadör i Afghanistan. 

Hamish Nixon, forskare och Mohammad 

Tariq Ismati, chef för NSP-programmet. 

Martine van Bijlert, 

analytiker ANN. 

korruption, sa människorättskommissionären 

Nader Nadery på länk från Kabul. 

– 77 procent av alla pengar som skickas 

till Afghanistan går förbi den regering 

vars land vi försöker återuppbygga, sa 

forskaren Hamish Nixon och visade upp 

några sifferstinna powerpoint slides. 

Det i sig kanske inte är så konstigt 

med tanke på hur utbredd korruptionen 

är. Ett annat problem är koordinering – 

pengarna som pumpas in hamnar i olika 

pooler. Där den ena kanske ser till att det 

byggs skolor men det finns inga pengar att 

köpa skolmaterial eller betala lärarlöner, 

för det ska hämtas ur den andra poolen. 

Det är ett exempel på hur det kan se ut. 

Shinkai Kharokhail, kvinnlig parlamentsledamot 

valde istället att lyfta fram 

några positiva tendenser i utvecklingen 

och tog ett exempel från september må- 

Gran Hewad, forskare, Afghanistan 

Analysts Network (ANN). 

Gunilla Carlsson, Sveriges 

bistånds minister. 


Sari Kouvo, 


SAKs Lasse Bengtsson, Gran Hewad, 

Martine van Bijlert och Shinkai Kharokhail. 

Thomas Ruttig, 


Dessutom 

medverkade 

MR-kommissionärenNader 

Nadery 

via Skype. 

Internationell konferens om demokratibygge i Afghanistan. 

nads parlamentsval i Afghanistan. 

– Provinsen Nimroz hade två platser 

reserverade i parlamentet. Den ena var 

vikt åt en kvinnlig kandidat. Men intressant 

nog togs även den andra plasten av 

en kvinna, sa Kharokhail. 

Gemensamt för den här konferensen, 

The Missing Link – Supporting State-building 

in Afghanistan var att talarna denna 

gång i lite högre grad än tidigare vågade 

adressera problemen och kalla dem vid 

sitt rätta namn. 

– Man får vara pessimistisk. Ibland 

måste man vara det, men det är inte 

samma sak som att ge upp hoppet – det får 

vi aldrig göra, sa SAKs ordförande Ann 

Wilkens i sitt avslutningsanförande. • 

Läs mer om konferensen på www.sak.se 

9



k r ö n i k a 

Kvinnlig afghansk polis: 

”Tänk inte broderi, tänk 

Kraven på en värdigare plats för kvinnorna i det 

afghanska samhället har höjts i många hundra år. 

Rabia Balkhi, som levde på 900-talet, dog efter att 

ha förnekats rätten att gifta sig med vem hon ville. På 

900-talet levde också en kvinna vid namn Mahasty, som kastades 

i fängelse för sina radikala åsikter. Drottning Gawar-Shad delade 

den politiska makten med sin make och dominerade kulturscenen 

under femtio år på 1400-talet. Nazo Ana och Zarghoona 

var visa kvinnor i 1700-talets rådgivande församlingar. Zaynab, 

en lärd kvinna som kunde både pashtu och dari, protesterade 

tillsammans med Aisha Durrani, en poet som var sitt harems 

stolthet, mot 1700-talets förbud mot utbildning för kvinnor. 

Text: Nancy Hatch Dupree 

Översättning: Charlotte Hjukström 

Nancy Dupree är författare och har under många års 

boende först i Kabul och sedan i Peshawar i Pakistan 

dokumenterat Afghanistans utveckling. Hon är stående krönikör 

i Afghanistan-nytt sedan 1997. 

Att det nu finns flickskolor som är uppkallade efter dessa tidiga 

kvinnokämpar är ett tecken på deras höga anseende i dagens 

Afghanistan. 

u n d e r 1800- oc h 1900-ta l e t började män som emir Abdur 

Rahman, Mahmud Tarzi, kung Amanullah och premiärminister 

Daoud Khan hävda att kvinnor hade rätt till skilsmässa, 

egendom, arv, utbildning och sjukvård och rätt att röra sig ute i 

samhället. De uppmuntrade kvinnorna att ta plats i offentliga 

sammanhang och därigenom bidra till nationsbyggandet. Men 

trots alla dessa ansträngningar ligger de afghanska kvinnorna i 

botten på dagens jämställdhetslistor. 

d e n ty p i s k a bi l d e n a v af g h a n i s ta n s kv i n n o r består av 

10 

avgrundsdjupt låga siffror när det gäller läskunnighet, skolutbildning 

och förväntad livslängd, i kombination med skyhöga 

siffror för mödra- och barnadödlighet. Västerländska medier slår 

ofta ned på de chockerande våldsbrotten i och utanför hemmet, 

de förfärliga förhållandena i fängelserna och de begränsade 

möjligheterna att få tillgång till sjukvård, utbildning, arbetstillfällen, 

rättsväsende, politik och alla andra sektorer inom samhällsutvecklingen. 

Många hjälporganisationer framhåller också de 

negativa sidorna i syfte att få in mer pengar. Till och med en del 

afghaner förstärker stereotyperna genom att framställa landsbygdens 

kvinnor som om dessa vore ägodelar utan självkänsla, 

intelligens eller kunskap, enbart avsedda för barnafödande. Den 

bilden är djupt orättvis. 

Det är gott och väl att man belyser de många brister som 

drabbar kvinnorna eftersom den faktiska situationen varken kan 

eller bör förnekas, men att bara fokusera på det som är negativt 

är en otjänst mot de modiga individer som inte bara har kämpat 

hårt och länge utan också offrat sig för att skapa ett sammanhang 

där felaktigheter kan avhjälpas. Det vore mer konstruktivt att 

föra fram en balanserad verklighetsbild som bygger på förståelse 

av kulturen. 

d e t hä r är et t fa m i l j e o r i e n t e r at , patriarkaliskt samhälle 

med tydligt definierade könsroller: männen står för försörjningen 

och kontakterna med världen utanför hemmet, medan kvinnorna 

tar hand om hemmets invånare och för vidare samhällets värderingar. 

Familjen är samhällets hjärta, och tron på den manliga 

överhögheten utgör den ideologiska basen för en acceptans av 

vissa typer av manlig dominans som anses nödvändiga för att 

garantera familjens integritet. Alla former av avvikande beteende 

ses som symtom på samhällets upplösning och hot mot männens 

heder och familjens status. Kvinnorna måste därför skyddas och 

hållas okränkbara. Lokalsamhällets kraftfulla grupptryck håller 

liv i sedvänjor som gör att kvinnorna stannar hemma, att deras 

rörelsefrihet begränsas, att de vägras utbildning och utestängs 

#4–2010

snut!” 

från den offentliga debatten, trots att dessa restriktioner är 

uttryck för manliga värderingar som döljer de islamiska lärosatserna 

om ett värdigt liv för alla. 

d e t ha r al lt i d va r i t be s v ä r l i g t att reda ut skillnaderna 

mellan sedvänjor och islamiska trossatser, men i dag är det svårare 

än någonsin eftersom militanta reaktionärer utmålar kvinnors rättigheter 

som en främmande ideologi med kopplingar till utländska 

krafter som hotar männens heder och fosterlandets värderingar. 

Dock finns det religiösa ledare som vågar varna för konsekvenserna 

av barnäktenskap, tvångsäktenskap och kvinnomisshandel, 

och som förordar utbildning, rätt till arbete, glesare graviditeter, 

kondomer, amning och vaccinationer. Att det finns en lång rad 

exempel på mänskliga rättigheter som är kompatibla med islams 

grundsatser är ett budskap som håller på att vinna terräng. 

i sj ä lva ve r k e t st y r s re l at i o n e r n a mellan könen av en 

mångfald attityder som beror på geografisk region, utbildningsnivå 

och stads- eller landsbygdsmiljö. Även om den manliga överhögheten 

omhuldas i alla grupper, brukar en rättvisare arbetsfördelning 

uppstå mer naturligt i hushållen på landsbygden, där det ömsesidiga 

beroendet mellan de manliga och kvinnliga sysslorna ger 

upphov till en respekt som bygger på arbetsgemenskap. Glädjande 

nog finns det tecken på att många män som tidigare stöttade kvinnornas 

arbete privat, nu har börjat göra det offentligt. Denna förändring 

hänger ihop med att kvinnor på alla nivåer fått lära sig att 

klara sig själva under åren av krig och landsflykt. De har fått vidga 

sina roller och skärpa sina ledaregenskaper. I dag är kvinnorna 

betydelsefulla aktörer i förändringsarbetet. Genom sitt oantastliga 

beteende har de bevisat att de kan agera offentligt utan att det 

är till skada för någons heder, varken deras egen, familjens eller 

samhällets. Detta är ett allt mer accepterat faktum. Ur den sortens 

attitydförändringar växer framåtskridandet. 

m e d de n so r t e n s st ö d i r y g g e n går kvinnorna framåt 

#4–2010 

” Jag har träffat den 

man som hjälpte 

till att inleda det 

senaste tragiska 

kapitlet i Afghanistans 

historia. 

Usama bin Laden 

brukade komma 

in på mitt kontor i 

Peshawar i slutet av 

80-talet och fråga 

om jag kunde hjälpa 

honom att importera 

schaktmaskiner 

till vägbyggen i Afghanistan. 

Då var 

det ingenting speciellt 

med honom. 

Han var mycket 

artig och försynt. 

Men skenet kan 

tydligen bedra.” 

Ur Afghanistan över en 

kopp te av Nancy Hatch 

Dupree. 

I Afghanistan över 

en kopp te läser 

du Nancy Hatch 

Duprees krönikor 

från Afghanistannytt, 

åren 1995-2007, 

totalt 46 stycken. Boken 

är rikligt illustrerad 

med bilder, både 

från arkiven och mer 

nyfotograferat. Har 

du ännu inte köpt 

den så är det dags 

nu! För en tid sedan 

kom boken även ut 

på engelska. Både 

den svenska och den 

engelska finns att 

köpa för endast 

250 kr plus frakt 

i SAKs webbutik: 

www.sak.se/butik 


r e da k t ö r e n 

t i l l b a k a efter 9-månaders pappaledighet. 

Uppe och rullar igen, kanske med lite nya 

perspektiv. Ja, det vill jag gärna tro. Vi på 

SAK pratar ofta om behoven i Afghanistan. 

Det kan ibland vara svårt att ta in vilka 

enorma behov av stöd det afghanska folket 

har. Den officiella statistiken för barnadödlighet 

säger att 257 barn av 1 000 dör före 

fem års ålder, alltså lite drygt 25 procent. 

Andra siffror säger att det är vart femte, det 

vill säga 20 procent. Man får alltid ta siffror 

från Afghani stan med en nypa salt, osäkerhetsfaktorn 

kan vara hög och liknande 

studier kan därför få olika resultat. Men 

vad döljer sig bakom siffrorna egentligen 

– jo, barn som dör! Barn. Små barn, som är 

så svaga att de inte klarar sig. Spelar det då 

någon roll om siffran är 20 eller 25 procent, 

vart femte eller vart fjärde barn? Ja, det är 

klart att det gör, skillnaden är ju fortfarande 

ett barn på fem. Men siffran är alldeles 

oavsett så obegripligt hög att man nästan 

inte kan förstå den, relatera till den. 

Afghanska nyblivna mödrar får ibland 

rådet av sina egna mammor att inte fästa 

sig för mycket vid sina barn medan de är 

riktigt små. Undrar hur många nyblivna 

mödrar som klarar av den uppgiften. Sätt 

dig själv in i den situationen och känn efter 

en gång. Och så här är det alltså i Afghanistan 

år 2010. Jag kan ibland behöva påminna 

mig själv om vad dessa siffror, som 

vi ideligen hänvisar till, egentligen betyder 

och att det är människor av kött och blod 

som döljer sig i statistiken. 

Jag vill tacka alla er medlemmar och 

Afghanistanfaddrar som får den här tidningen 

för att ni ger oss fortsatt förtroende. 

SAK är en viktig organisation och arbetsgivare 

i Afghani stan. Våra insatser ger faktiskt 

resultat. 122 000 barn går i våra skolor, 

vi ansvarar för all sjuk- och hälsovård i ett 

område där det bor 1,6 miljoner människor. 

Men vi skapar också arbetstillfällen. 5 700 

afghaner jobbar på SAK – läkare, vaktmästare, 

barnmorskor, lärare, sjukgymnaster... 

ja listan kan göras lång. Tack vare våra 

anställda, våra medlemmar och Afghanistanfaddrar 

– sådana som du – gör vi skillnad 

i Afghanistan. Förresten, välkommen till ett 

nytt nummer av Afghanistan-nytt. 

Ha det bra. 

Ba Omid-e didar! 

(Vi ses!) 

Markus Håkansson 

Redaktör 

11



med stormsteg. Av de 2 577 kandidaterna i september månads val 

till de 249 platserna i parlamentets underhus, wolesi jirga, var 405 

kvinnor mot 328 i valet 2005. Ännu viktigare än tillväxten i antal 

är tillväxten i deras attityd. Nu uttrycker de sig med allt större 

självsäkerhet trots att de kämpar mot tabun, öppen fientlighet 

från manliga kollegor och allmänhetens förklenande påståenden 

om att de tjänar manliga intressen. De har avvärjt försöken att 

skära ner antalet reserverade kvinnoplatser i parlamentet; de har 

krävt och fått utrymme i tunga organ som tidigare utestängde 

dem och de har lämnat bidrag i angelägna debatter. 

p å en an n a n viktig be s l u t s n i v å börjar kvinnorna långsamt 

ta för sig av möjligheterna att arbeta tillsammans med män 

i provinsernas och distriktens rådsförsamlingar, där de prioriterar 

gemensamma behov och håller uppsikt över den statliga 

verksamheten. De lokala råden har fortfarande inte beslutsrätt i 

viktiga frågor och männen är ofta motståndare till att låta kvinnorna 

fatta beslut i ärenden som rör inköp eller organisation, 

men nya tankar behöver få tid på sig för att slå igenom. Om de 

frön som planteras i de lokala församlingarna får näring, kommer 

demokratiprocessen att få starkare rötter. 

p å an d r a hå l l är kv i n n o r n a , med eller utan burka, flitigt 

engagerade inom alla områden: på familjerådgivningskontoren 

som jurister och socialarbetare; som läkare, sjuksköterskor, lärare 

och hälsorådgivare; som domare; som stor- och småföretagare; 

som ingenjörer och arkitekter; som IT-specialister; som journalister, 

författare och artister inom konst, teater, radio och tv; som 

diplomater, poliser, militära officerare och statstjänstemän av alla 

slag, inklusive en guvernör och flera ministrar och kommissionärer. 

Även om föräldraskap fortfarande har högsta prioritet för 

många kvinnor, finns det inga gränser för deras ambitioner. På 

många områden överglänser de männen. En ung, kvinnlig polis 

sa med ett bländande leende: När ni tänker på afghanska kvinnor, 

tänk då inte på broderi. Tänk snut! 

d e s s a kv i n n o r re p r e s e n t e r a r ett brett segment av 

samhället, men kärnan kommer i stor utsträckning från den 

konservativa men framstegsvänliga medelklass som finns både 

i storstäderna och på landsbygden. De vill varken bryta mot 

samhällets normer eller ta avstånd från islam. De är modiga och 

beredda att trotsa alla odds. Talibanerna har skickligt nästlat sig 

in i många delar av samhället som en mäktig politisk kraft och 

inte bara som militär aktör. Hotelser är ett av deras viktigaste 

vapen. ”Nattbrev” med dödshot inte bara mot skolflickor och 

12 

Afghanistan nytt 

Afghanistan-nytt ges ut av Svenska Afghanistankommittén, SAK. 

För signerade bidrag svarar författarna. 

Ansvarig utgivare: Ann Wilkens | Redaktör: Markus Håkansson 

Insänt material: Allt material som frilansartiklar, insändare mm skickas till 

markus.hakansson@sak.se. För ej beställt material ansvaras ej. Allt material 

kan komma att publiceras på internet. Material som publiceras i Afghanistannytt 

publiceras även på www.globalarkivet.se under Creative Commonslicensen 

AT-NC-ND 2.5. 

Redaktionsråd: Helen Hellmans, Börje Almqvist, Carl Schön meyr, Klas 

Bjurström, Rohina Abdulkhalil och Markus Håkansson 

ISSN 0280-7041 

Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm 

yrkeskvinnor, utan också mot manliga familjemedlemmar som 

tillåter sina kvinnor att röra sig fritt utanför hemmet, är ett effektivt 

avskräckningsmedel. Och det är inga tomma hot. Men trots 

flera uppmärksammade mord finns det hos både kvinnor och 

män en beundransvärt uthållig vilja att kämpa vidare. 

m y c k e t a v vi l j a n oc h en e r g i n kommer från ideella kretsar 

bestående av bland annat akademiker, socialarbetare, kvinnor, 

ungdomar, journalister och aktionsgrupper som ägnar sig åt en 

konstruktiv dialog kring fred och utveckling. Det spirande civilsamhället, 

ett nytt begrepp i Afghanistan, erbjuder möjligheter 

att arbeta kollektivt utifrån gemensamma intressen bortom de 

traditionella banden som bygger på släktskap och familjelojaliteter. 

De största framgångarna har kommit efter attacker mot 

samhällsordningens lägre nivåer av unga och ivriga aktivister 

som tröttnat på krigets slöseri. 

h i s t o r i e n på m i n n e r os s om a t t kö n s r o l l e r är en fråga 

som behöver lång tid för att mogna. Dagens krav på omedelbara 

resultat är orealistiska, i synnerhet nu när politikerna brottas 

med krympande förtroenden både inrikes och internationellt. 

Dagens kvinnor står inför större utmaningar än någonsin, eftersom 

det stöd de en gång fick av de manliga ledarna inte längre 

är lika starkt. Även om de nuvarande makthavarna officiellt ger 

kvinnorna ett halvhjärtat stöd, betraktar de ofta kvinnorna inte 

bara som betydelselösa utan som hinder i det politiska maktspelet. 

Och kvinnorna är på sin vakt. De fruktar att i den brådskande 

jakten på utträdesstrategier och fredsplaner kommer deras 

dyrköpta landvinningar att förhandlas bort i uppgörelser med de 

parter som struntar i grundläggande mänskliga rättigheter och 

vill avskaffa de framsteg som har krävt så mycket arbete. 

k v i n n o r n a s be s t ä m d a kr av på mer än en symbolisk närvaro 

i de beslutsfattande församlingarna förtjänar att lyssnas till. En 

mer balanserad bild av deras inneboende resurser kan stärka deras 

självförtroende och deras inflytande, och det hjälper dem att hindra 

den pågående attitydförändringen från att tappa fart. • 

Annonspriser: Helsida: 5 000 kr | halvsida: 2 500 kr | 1/4 sida: 1 250 kr 

Afghanistan-nytt ingår i medlemsavgiften som är 225 kr/år. Årsavgiften sätts in 

på pg: 64 23 90-9. (Extra familjemedlem kostar 50 kr.) För ungdomar under 25 

år, 75 kr/år. Prenumeration för 4 nr/år kostar 100 kr. Europa 230 kr. Övriga 

världen 300 kr. Lösnummerpris: 30 kr. För adressändring, medlems- och 

prenumerationsärenden kontakta info@sak.se. 

Adress: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsv.1 117 43 Stockholm. 

Tel 08-545 818 40 | Fax 08-545 818 55 | info@sak.se | www.sak.se | 

www.swedishcommittee.org 

Stöd SAK: PG 90 07 80-8 | BG 900-7808 

Afghanistan-nytt stöds med bidrag från Forum Syd. Forum Syd delar nödvändigtvis 

inte de åsikter som här framförs. SAK ansvarar för innehållet. 

Upplaga: 11 000 ex. | Presslagd: 25/11-2010 

Omslagsbild: Frida Engman 

#4–2010

Bild | Kvinnokuren i Kabul. | Bo Lambert är fotograf, pensionerad 

professor i miljömedicin och har besökt Afghanistan flera gånger. 

12 mars 2008 

I Afghanistan ser man ofta kvinnor i burka sitta på huk vid vägkanten, 

ensamma eller i sällskap av barn eller andra kvinnor. Ibland 

tigger de, ibland tycks de vänta på något eller någon, ibland tycks 

de inte ha någonstans att ta vägen. Den här kvinnan sitter i skydd 

av den väldiga, dovgröna bilhuven, som också den skulle se ensam 

och övergiven ut om inte hon satt sig där och uppgraderat den till 

kvinnokur. 

Det är en helt vanlig gata i Kabul. Trottoaren är belamrad av allehanda 

föremål; cyklar och rör, en vinsch och ett borrtorn, en blänkande 

pump och en skruvpress på stativ. En rörmokare har lagt beslag 

på trottoaren. Den blå skylten med sin eleganta arabiska skrift och 

felstavade engelska erbjuder djupborrning av brunn, installation av 

vattenpump och rördragning i byggnader. 

Mellan trottoaren och gatan går regndiket som fungerar som 

skräp- och avfallsränna. Gatan saknar fast beläggning och täcks av 

damm, grus och småsten. Detta är en vanlig typ av gata i Kabul. 

En passerande bil eller en vindpust kommer att riva upp ett moln av 

lätt, torrt damm som följer med långt ned i luftvägarna och bidrar till 

kabulhostan som rosslar i stadens alla strupar. Dammet är så fint att 

burkans ansiktsnät inte kan utgöra något skydd; burkan kan alltså 

#4–2010 


inte vara någon fördel, om man nu skulle söka efter en sådan. Varför 

sitter hon där? Kanske är hon änka och saknar släkt i Kabul. Då kan 

hon ha svårt att klara sig eftersom det är olämpligt för en kvinna att 

prata med främmande män och att utan sällskap röra sig utomhus. 

Det är nästan omöjligt för henne att få ett jobb, inte bara för att hon är 

kvinna, utan också för att hälften av männen är arbetslösa, och de har 

ju företräde. Förmodligen är hon barnlös, för hade hon barn skulle de 

kunna arbeta och dra in åtminstone så mycket att en liten familj skulle 

kunna överleva. I fattiga familjer i Kabul är det inte ovanligt att barnen 

arbetar så snart de kommit upp i fem-sexårsåldern. 

Livet är hårt för en ensam kvinna i Kabul, kulturen kräver att hon “skyddas” 

av en man. Det finns gott om män som vill erbjuda “skydd”, som 

tränger sig på, som kräver sin manliga “rätt”. 

Hon sitter på huk, nästan som på språng, och visste man inte bättre 

skulle man kunna tro att hon var på väg att styra huven mot nya, 

djärva mål. Kanske är det hennes sätt att bli sedd. Kanske har hon 

funnit trygghet i den gamla huven och installerat sig där för gott som 

en staty, en naturlig utsmyckning av gatumiljön. Kanske sitter hon 

bara där en stund och kurar framför sin huv, utan att vänta sig något 

särskilt. Text & bild: Bo Lambert 

13


Chefen för det hela 

Peter Brune är ny generalsekreterare för SAK. 

”Brune ska minsann inte stå här och 

läsa en bok om samhällsvetenskapliga 

perspektiv. Brune ska vakta området 

mellan den tallen och den tallen. 

Uppfattat!” Det skrek ett befäl åt SAKs 

generalsekreterare, Peter Brune, sisådär 

1981. 

– Anledningen till att befälet på P6 i 

Kristianstad fick ett sådant utbrott var 

att jag under värnplikten studerade 

sociologi med fokus på invandrarfrågor 

och av någon anledning tyckte 

befälet att detta var provocerande, 

säger Peter. 

Text: Markus Håkansson 

– Var det något lumpen förde sig för min 

del så var det ett brinnande intresse för 

fredsfrågor. 

Peter Brune, 47, har varit SAKs generalsekreterare 

sedan augusti 2010. Under 

den tiden har han hunnit med tre intensiva 

resor till Afghanistan och här hemma i 

Sverige har Afghanistan stått högt på den 

inrikespolitiska dagordningen. 

– Det har handlat mycket om att positionera 

sig och försöka nyansera en ibland 

alltför förenklad debatt om Sveriges engagemang 

i Afghanistan. Men framför allt 

har det handlat om att sätta sig in i SAKs 

arbete och ”lära sig Afghanistan”. 

Peter är nu chef över cirka 5 700 medarbetare, 

varav 99,7 procent är afghaner. 

Med en solid bakgrund för frågor som 

fred och konflikt har han en god grund att 

stå på. 

Fäbless för Latinamerika 

Peter var 21 år när han besökte Latinamerika 

första gången. 1984 tog han ett 

sabbatsår från lärarstudierna och begav 

sig till Chile. Under demonstrationerna 

mot Pinochets diktatur blev han och 

övriga demonstranter bortmotade med 

vattenkanoner. 

Folk som besökt Afghanistan brukar 

ibland tala om the Afghan bug. Det är ett 

mycket smittosamt kryp och att bli biten 

14 

Privat 

Peter Brune. 

innebär helt sonika att man blir ohämmat 

förtjust i landet där man blev biten och 

bara måste dit igen och igen... Inte sällan 

är det inledningen på en livslång relation. 

Peter måste ha blivit kraftigt infekterad 

av the Latin America bug under sitt första 

möte med Latinamerika. Sedan dess har 

han nämligen varit där varje år. 

– År 2011 blir nog det första året sedan 

1984 som jag inte åker dit, säger han. 

Peter verkar vara av en tänkare. Lagd 

åt det akademiska hållet. Han har emellanåt 

en hög abstraktionsnivå i sitt sätt att 

se på sin omgivning och hittar många intressanta 

ingångar på vitt skilda områden. 

Han är ödmjuk. När han började på SAK 

var han inte sen med att sätta sitt eget 

namn på kökslistan – han skulle minsann 

också städa i köket och koka kaffe åt kollegerna 

– sympatiskt! 

Efter att ha utbildat sig till kemi- och 

biologilärare i Stockholm jobbade Peter 

” 

Det är viktigt 

att SAK fortsätter 

att leverera 

bra bistånd till ett 

av världens mest 

utsatta folk. 

Peter Brune 

ett tag som folkhögskolelärare. Men snart 

gick han vidare och hamnade i organisationsvärlden 

– Caritas, Svenska Freds- & 

Skiljedomsföreningen och andra innan 

han 1995 blev generalsekreterare för 

Kristna Fredsrörelsen. 

– När jag började på Kristna freds var 

vi 2,5 tjänster på Stockholmskontoret. 

När jag slutade var vi ungefär ett dussin. 

Trots sjunkande medlemstal och bristande 

engagemang lyckades vi ändå ganska väl i 

vårt arbete och var, enligt mig, en bidragande 

orsak till att svenskt bistånd fick en 

tydligare koppling till fredsagendan. 

Milisen i Kongo 

2004 började Peter jobba med konfliktanalys 

i Somalia, Etiopien, Kongo och 

Sudan för Life & Peace Institute (LPI) i 

Uppsala. När jag undrar vilka frågor han 

jobbade med där tar han upp följande 

exempel: 

– En beväpnad milis hade under en tid 

satt skräck i Kongos byar och hos lokalbefolkningen. 

De allra hemskaste av övergrepp 

och brott begicks. Situationen var 

föremål för omfattande diskussioner i FN:s 

säkerhetsråd – vilka insatser skulle sättas 

in för att stävja milisen? LPI genomförde 

vid detta tillfälle en omfattande studie med 

anledning av just dessa övergrepp. Efter att 

med olika metoder fått in svar från bönder, 

bybor och annat folk kom vi fram till att 

det som påstods vara en flertusenhövdad 

milis egentligen inte var större än en 

handfull personer! Brotten som begåtts var 

grova men förhållningssättet till en milis på 

#4–2010

ett par tusen, som det påstods i den internationella 

ofta grovt förenklade, våldsamt 

överdrivna och även många gånger okunniga 

diskussionen på internationell, nivå 

i jämförelse med en kriminell grupp på 

ett dussintal personer kräver ju lite olika 

insatser, säger Peter. 

I augusti 2008 sa Peter upp sig från 

LPI och flyttade med sin familj till Managua 

i Nicaragua. 

– Min fru Carin hade fått jobb på 

svenska ambassaden. Min tanke var att 

vara hemmapappa ett tag. 

Men så blev det inte riktigt, en månad 

efter ankomst fick Peter jobb på UNDP 

(FN:s utvecklingsprogram) som senior 

rådgivare, dock på halvtid, så det blev lite 

tid hemmavid också. Men inte mer än att 

han hann med att läsa lite distanskurser, 

bland annat organisationsutveckling, vid 

svenska universitet vid sidan. När tiden 

i Nicaragua började närma sig slutet såg 

han en platsannons som väckte hans 

intresse – Svenska Afghanistankommittén 

sökte en ny generalsekreterare. Sen 

#4–2010 

gick allt på räls. Peter sökte jobbet, fick 

erbjudandet och tackade ja. 

Vilka tror du är de största utmaningarna 

med det här jobbet? 

– Det är nog avvägningen mellan å ena 

sidan det praktiska arbetet vi bedriver i 

form av att till exempel att driva skolor 

och sjukhus (service delivery) å den andra 

sidan vårt viktiga arbete som handlar om 

kapacitetsutveckling och där SAK har en 

mer rådgivande roll i syfte att bygga kompetens 

hos inhemska aktörer (capacity 

building), säger Peter och fortsätter: 

– Uppföljningsarbetet är en annan 

viktig pusselbit. När vi lämnar över exempelvis 

driften av en skola till Afghanistans 

utbildningsdepartement så kan vi inte 

acceptera en försämrad kvalitet i undervisningen, 

så har ibland varit fallet och 

därför krävs förbättrade kontrollmekanismer 

för uppföljning. 

Om du kikar lite framåt, vilka avtryck vill 

du göra? 


– Förra ordföranden Lena Hjelm-Wallén 

sa till tidigare generalsekreteraren Bengt 

Kristiansson när han avgick att ”du kom 

minsann inte till ett dukat bord” och syftade 

till Bengts förtjänstfulla arbete att 

ena en i vissa stycken rörig organisation. 

Jag tillträder den här tjänsten och känner 

att mycket är på plats vad gäller strategier, 

centrala avtal och organisationsstruktur. 

Som jag ser det nu är det mitt 

uppdrag att förvalta det som har byggts 

upp. Det är viktigt att SAK fortsätter att 

leverera bra bistånd till ett av världens 

mest utsatta folk – och detta särskilt i 

en tid då mycket står på spel och där 

begrepp som förtroende och trovärdighet 

blir allt viktigare, avslutar Peter Brune 

innan nästa möte tar vid – att vara generalsekreterare 

för Svenska Afghanistankommittén 

är bitvis tufft och ställer stora 

krav på förmågan att göra hundra saker 

samtidigt. 

Å Svenska Afghanistankommitténs 

vägnar hälsar jag dig varmt välkommen 

Peter. • 

Vad tycker SAK... egentligen? 

”Inom Afghanistankommittén verkar 

det som om ni tycker mycket, men vad 

tycker ni egentligen?”. Ungefär så uttryckte 

sig en journalist vid ett samtal 

med vår informationsavdelning. Vi 

upplevde också under den svenska 

valrörelsen att man ofta refererade till 

vad Afghanistankommittén ansåg. Om 

man då valde att citera olika företrädare 

med viss urskillning fanns det 

stöd för rätt olika åsikter. 

Och så ser det väl egentligen också ut. 

Text: Peter Brune 

Peter Brune är SAKs generalsekreterare. 

Vid den medlemskonferens som ägde 

rum i oktober var deltagandet rekordhögt. 

Jag genomförde under konferensen 

en så kallad värderingsövning där jag 

presenterade två olika motsatspositioner. 

Vi hade tre sådana övningar. Övning 1 

handlade om capacity building (kompetensutveckling) 

kontra service delivery 

(tillhandahållande av sociala tjänster), 

övning 2 om att förmedla svenska värderingar 

kontra att vara ”värdeneutral” i 

vårt arbete. Den tredje omgången handlade 

om ”svensk trupp”. Uppmaningen 

var helt enkelt denna: Ni som vill ha 

svensk trupp kvar ställer er i det hörnet 

och ni som vill att de ska hem, ställer er 

i det andra. Ni som tycker det är svårt 

att ta ställning kan ställa er i mitten. Det 

intressanta var att det blev ungefär lika 

i fördelningen. Med övningen följer att 

man kan framföra argument för varför 

man har positionerat sig som man gjort 

samt att man får byta åsikt/position under 

övningens gång. 

Syftet är givetvis inte att öka polariseringen 

utan tvärtom visa på att vi har högt 

i tak i organisationen, att kunna lyssna 

på olika argument i komplexa frågeställningar 

samt att visa på att: 

A. Frågan om ja eller nej till svensk trupp 

inte är den viktigaste frågan för oss 

B. Vi klarar av att våra medlemmar har 

olika åsikter. 

Samma övning gjorde jag senare vid ett 

möte med lokalkommittén i Göteborg. 

Generellt var det mycket bra diskussioner 

även där och ett liknande utfall. 

Stort mediefokus 

Det har varit mycket mediefokus på SAK 

under hösten och man har velat avkräva 

oss enkla svar för eller emot svensk trupp. 

För oss har det varit viktigt att förklara 

att frågan är mycket komplex och att vi 

har ett årsmötesbeslut som går ut på att 

vi avstår från att ta ställning till frågan om 

svenskt deltagande i Isaf just på grund av 

att våra medlemmar har så olika åsikter. 

Samtidigt har årsmötet antagit ett uttalande 

att internationell trupp kan accepteras 

i Afghanistan i nuvarande skede så 

länge det finns ett tydligt FN-mandat till 

stöd för deras närvaro. I stort sett anser 

jag väl också att vi har lyckats ganska bra 

i ambitionen att förmedla vår syn och att 

undvika förenklade ställningstaganden, 

för eller emot. Till bilden hör också att 

läget i Afghanistan kontinuerligt förändras 

och frågan kommer med säkerhet att 

diskuteras livligt även framöver inom och 

utom SAK. • 

15



”Jag har ett problem!” 

Tolfteklassaren Kirima vill studera till läkare men får inte. 

Trots att allt fler flickor får möjlighet 

att gå i skolan är det få som går vidare 

till högre utbildning. Kirimas dröm är 

att bli läkare, men hennes pappa vill 

inte låta henne studera vidare. 

Text: Sara Brinkberg 

Sara är frilansjournalist och har 

tidigare praktiserat på SAKs 

Stockholmskontor. Hon kom 

nyligen hem från en resa till Afghanistan. 

Fönstren står öppna i klassrummet som 

tillhör niondeklassarna i Mashad Girls 

School i byn Keshim i nordöstra Afghanistan. 

Solen skiner, men det är kyligt, 

och några av flickorna huttrar och gnider 

händerna mot varandra för att hålla värmen. 

Över fönsterkarmarna har de slängt 

sina blå burkor. Lärarinnans hänger på en 

krok vid svarta tavlan. 

Frida Engman som arbetar med 

Svenska Afghanistankommitténs vänskoleprojekt 

står framför klassen. Hon frågar: 

– Hur många här skulle vilja bli läkare? 

Nästan alla flickor räcker genast upp 

handen. Frida berättar senare att hon inte 

är förvånad. 

– Det är det allra vanligaste svaret. 

Alla vill göra något för sitt lands utveckling, 

och vill man inte bli läkare så är det 

läraryrket som är drömmen, säger hon. 

Åkte till Pakistan för att få vård 

Lite senare träffar vi Kirima i klass 

tolv. Hon har hämtat ut plaststolar från 

rektorns besöksrum och ställt dem i solen 

intill de nya, turkosblå skolbyggnaderna. 

Också hon drömmer om att bli läkare. 

– Men jag har ett problem. Min pappa 

vill inte att jag lämnar Keshim för att 

studera på universitet. 

Kirima har egen erfarenhet av att det 

behövs fler läkare i Afghanistan. När hon 

själv blev allvarligt sjuk för några år sedan 

fick hon åka ända till Pakistan för att få 

vård. Enligt henne beror den kvinnliga 

läkarbristen bland annat på att det fort- 

16 

farande finns många fäder som inte låter 

sina döttrar studera vidare, speciellt på 

landsbygden. 

– Säkerhetssituationen är dålig och de 

vill inte att döttrarna ska lämna hemmet 

för att studera. De vill att de ska arbeta 

hemma eller bli lärare i byskolan. Men jag 

vill bli läkare och kunna hjälpa mitt folk, 

säger hon. 

Trots att hon själv stöter på hinder i 

karriären har hon hopp om framtiden. 

– Nu för tiden uppmuntras kvinnor 

att studera. Förutom kvinnliga läkare 

behöver vi också kvinnliga poliser, lärare 

och journalister, säger hon. 

”Säkerheten viktigast” 

Behovet av jämställdhet i Afghanistan är 

slående, men kan vara svårt att tala om. 

Vi träffar Jan Agha (se också sidan 20) 

som arbetar som lärare i Zuhruddin Boys 

School i provinsen Takhar i nordöstra 

Afghani stan för att tala om FN:s millenniemål, 

där jämställdhet är ett av nio 

utvecklingsmål för Afghanistan*. 

– Jämställdhet är självklart viktigt 

också i Afghanistan, men det inte det som 

är viktigast för landets utveckling. Säkerhet 

är det allra viktigaste målet för Afghanistan. 

Har vi inte säkerhet så kan vi inte göra 

någonting alls för folket, säger han. 

Jan Aghas önskan är att både talibanerna 

och de utländska trupperna ska 

lämna landet. 

– Kriget påverkar hela Afghanistan. Om 

säkerhetsläget vore bättre skulle människor 

kunna arbeta, bedriva handel och berika 

sina regioner och hela landet. Barnen skulle 

kunna gå till skolan utan att vara rädda för 

talibaner eller bomber, säger han. 

Hälften flickor i SAKs skolor 

Enligt Svenska Afghanistankommitténs 

talesperson i jämställdhetsfrågor, Johanna 

Fogelström, är säkerheten en förutsättning 

för att kunna arbeta med jämställdheten 

i Afghanistan. 

– Men det är också en risk att den 

bristande säkerheten blir en ursäkt för att 

En pojkes tankar 

om jämställdhet 

“Flickor leker inte samma lekar som 

vi pojkar gör, för deras pappor vill inte 

att de leker med pojkar. Jag tror att 

flickor också tycker om fotboll även 

om deras pappor inte vill att de ska 

göra det”. 

Jawed går i elfte klass 

i Zuhruddin Boys 

School i provinsen 

Takhar i nordöstra 

Afghanistan. Han 

tycker mycket om att 

spela fotboll med sina 

kompisar. 

inte arbeta nog med jämställdhetsfrågor, 

säger hon. 

Enligt henne är SAKs allra viktigaste 

arbete för jämställdheten att hälften av 

alla barn som går i SAK-skolor är flickor. 

– Det är en oerhört viktig början. 

Utbildningen är viktig för att både män 

och kvinnor ska kunna komma till tals, 

men det är också en början till att kvinnor 

ska kunna bli delaktiga i det ekonomiska 

livet. Inkomst är makt och för mig handlar 

jämställdhet just om att balansera maktförhållanden. 

Men om flickor som Kirima inte får studera 

vidare trots att de lyckats bra i skolan? 

– Proppar finns det, absolut. Av tradition 

utsätts kvinnorna för social kontroll och 

ska bära upp familjens heder. Då kan en 

ogift kvinna inte släppas iväg för att studera 

hur som helst, det är en del av den sociala 

strukturen. Men det måste betyda något att 

så många flickor nu går i skolan. De bildar 

en kritisk massa som kommer att se till att 

det börjar hända saker. Men det är också 

viktigt att det internationella samfundet ser 

till att kvinnors rättigheter i Afghanistan får 

större betydelse och inte förhandlas bort. • 

* FN:s åtta millenniemål som syftar till att höja lägstanivån på utvecklingen i världen har i Afghanistan kompletterats med ett nionde mål – ökad säkerhet i landet. 

#4–2010

#4–2010 


Kirima går i tolfte klass och vill plugga vidare till läkare. Men säkerhetsläget gör att hennes pappa inte vill att hon lämnar hembyn för studier i Kabul. 

17 

Frida Engman



Utbildning av barnmorskor på SAKs skola i Maidan Shahr. Maryam sitter till vänster i röd-grön sjal. 

Pionjärer i det tysta 

Maryam är första yrkesverksamma kvinnan i sin hemby – någonsin! 

Maryam är elev på Svenska Afghanistankommitténs 

barnmorskeskola 

i Maidan Shahr i Wardakprovinsen, 

sydväst om Kabul. Hennes hemdistrikt 

i Paktikaprovinsen kontrolleras 

av talibanerna. Det finns ingen regeringskontroll 

ute i byarna. Där är det lokalsamhället 

och talibanerna som styr. 

Text & bild: Börje Almqvist 

Börje är ledamot i SAKs styrelse 

och tidigare SAK-anställd. 

När SAK för två och ett halvt år sedan 

började rekrytera barnmorskeelever 

i Paktika var det väldigt svårt att hitta 

kurskandidater. Motståndet var kompakt. 

18 

Ingen familj var intresserad. Det krävdes 

mycket diplomati och övertalning för 

att förmå några familjer att tillåta en av 

familjens kvinnor att börja på barnmorskeutbildningen. 

Normalt rör sig en kvinna på landet i 

Paktika inte långt bortom hemmet i byn. 

Provinsen är även med afghanska mått 

mätt konservativ. Livet styrs av traditionella 

värderingar. Därför undrade jag hur 

hennes familj och grannar hade reagerat 

när hon ville bli barnmorska. 

– Jag kommer från en litterat familj 

och det var min familj och lokalsamhället 

tillsammans som beslutade att jag skulle 

börja på kursen, förklarar Maryam. 

Med tanke på den allmänna bilden av 

talibaner som sätter sig emot att kvinnor 

gör något utanför hemmet så är hennes 

studier och framtida yrkesverksamma liv 

ett genombrott för kvinnorna på bygden. 

– Jag hade en vision om att jag ville bli 

barnmorska. Jag vill hjälpa min hembygd 

och minska dödligheten bland kvinnorna. 

Jag har känt kvinnor som dött i födslorelaterade 

sjukdomar. Min kusin dog på det 

sättet, säger Maryam. 

Utbildningen är numera tvåårig 

(tidigare 18 månader). Hon får lära sig 

mycket nytt som ska förmedlas vidare. 

Hon har förutom kunskaper i hur man 

hjälper kvinnor att föda på ett säkert sätt 

studerat barnhälsovård och hygien och 

fått lära sig om säkert moderskap, som 

familjeplanering och kvinnohälsa kallas i 

Afghanistan. 

#4–2010

– Det bästa är att jag kan hjälpa mina 

medmänniskor att föda säkert, säger hon. 

Innan hon reste till Maidan Shahr var 

hon lite undrande. Hur skulle hon bo? 

Hur skulle hon bli bemött? Och hur skulle 

kamraterna vara mot henne? 

Hon insåg dock snart att hon oroat sig 

i onödan. 

– Folk här är väldigt vänliga och det är 

en bra miljö. 

Fawzia 

En av de hon lärt känna på skolan är den 

18-åriga kurskamraten Fawzia. Precis som 

de andra kamraterna var Fawzia först lite 

blyg inför den utländska gästen, men när 

Maryam berättat klart är hon en av flera 

som räcker upp handen och är ivriga att 

berätta om sig själva. 

Fawzia kommer från det relativt närbelägna 

Chakdistriktet som också ligger i 

Wardakprovinsen. 

– Min syster gick i barnmorskekullen 

före mig och hon uppmuntrade mig att 

göra detsamma och min familj sa också ja, 

men… 

#4–2010 

På väggen på barnmorskeskolan sitter denna upplysande affisch. 

Även hennes hemdistrikt är talibankontrollerat. 

Det finns ingen regeringskontroll, 

så det hänger på om de lokala 

talibanerna är med på noterna om det ska 

ske något så ovanligt som att en kvinna 

utbildar sig långt från hemmet. 

– Jag fick tillstånd att gå kursen efter 

ett beslut som togs gemensamt av våra 

åldermän, inflytelserika personer, religiösa 

ledare, lokalsamhället och talibanerna, 

berättar Fawzia. 

Men bara för några år sedan hade 

SAK svårt att hitta någon kandidat från 

hennes hemtrakt som fick utbilda sig till 

barnmorska. Då vände sig läraren på 

barnmorskeskolan i Maidan Shahr till en 

av SAKs läkare på en klinik i Chak och 

bad om hjälp. Han föreslog då sin egen 

fru som kandidat och hon blev antagen till 

kursen. 

Läkarens fru är alltså Fawzias syster 

och då var det inte så svårt för Fawzia att 

få ett ja från föräldrarna att få anmäla sig 

till barnmorskeutbildningen. 

– Kvinnorna har stora problem i min 

hemtrakt, men kvinnodödligheten har 

faktiskt minskat efter det att en av SAKs 

kliniker fick sin första utbildade barnmorska. 

Jag vill också vara med och hjälpa till 


Mödradödlighet | Barnmorskor 

• Afghanistan har en av världens högsta 

mödradödlighet. 26 000 kvinnor dör på grund 

av graviditetsrelaterade komplikationer 

(det är mer än en kvinna varje halvtimme). 

• SAK driver för närvarande tre barnmorskeskolor 

i provinserna Wardak, Samangan 

och Sar-e-Pul. 

Kriterier för att bli antagen 

till SAKs barnmorskeutbildningar: 

• 18 år eller äldre 

• 9-årig skolgång 

• Gift och helst ha barn 

• Utvald av det lokala samhället 

• Villig att flytta till utbildningsorten 

• Införstådd med att återvända till hembygden 

för att verka som barnmorska 

SAK har hittills utbildat 175 barnmorskor 

med att minska dödligheten bland kvinnor, 

säger Fawzia. • 

Fotnot: Maryam utexaminerades i våras och hennes 

dröm har gått i uppfyllelse. Hon arbetar nu som barnmorska 

hemma i byn i Paktia. Trots sin ungdom har 

Maryam redan gjort kvinnohistoria. Hon är pionjären 

som yrkesverksam kvinna i sin hembygd. 

19


Kamila Nayiby: 

”Barn, nej det får vänta” 

SAK-anställda Kamila och Jan Agha om livet, jobbet och framtiden. 

På SAKs vänskolekonferens i 

Vänersborg träffar jag Kamila 

Nayiby och Jan Agha, båda kolleger 

från Afghanistan som för 

första gången besöker Sverige. Första 

gången i Europa. Ja, första gången de 

överhuvudtaget beger sig utanför Afghanistans 

gränser, så när som på en tids 

vistelse i Pakistan under talibanregimen. 

Text & bild: Markus Håkansson 

Kamila jobbar med kapacitetsutveckling 

på SAKs kontor i Mazar. När jag 

frågor om hon trivs på jobbet svarar hon 

med en förvånad blick: 

– Ja men självklart, som om frågan 

vore konstigt ställd. 

I sitt jobb åker hon ut till omkringliggande 

byar och pratar med lokala myndigheter 

för att undersöka vilka behov som 

finns. Sedan är det hennes jobb att försöka 

tillgodose deras efterfrågan. Det kan till 

exempel handla om en lokal myndighet 

som saknar en fungerande dator. Uppföljningsarbetet 

är viktigt, dels för att undersöka 

att det verkligen var en ny dator de 

behövde och dels att den faktiskt används 

och underlättar arbetet för de anställda. 

Kamila gör karriär. Hon är ung, 

framåt, tuff och glad. Hon har haft flera 

jobb, är välutbildad och nygift. Kamila är 

22 år. Det är inte utan att man får sig en 

lite tankeställare – 22 år – hennes digra 

cv skulle med lätthet kunna tillhöra en 

framgångsrik 40-åring. 

– Barn, nej det får vänta, säger hon 

och skrattar. 

j a n ag h a är 27 år , lärare och barfota 

när jag träffar honom i gympasalen på Vänerskolan. 

Han lärde sig engelska under 

tiden i Peshawar, Pakistan under talibanåren. 

Idag bor han med sina föräldrar och 

20 

syskon i sin forna hemby Wurzaj. 

– Men sedan vi flyttat tillbaka efter 

talibanernas fall har vi byggt om huset 

helt och hållet. 

Jan Agha är inte bara engelsklärare 

utan undervisar också i data. Det gör mig 

nyfiken – hur jobbar man som datalärare 

när man inte har någon internetuppkopp- 

” 

Human beings 

are members 

of a whole, in 

creation of one 

essence and soul. 

If one member is 

afflicted with pain, 

Other members 

uneasy will 

remain. If you’ve 

no sympathy for 

human pain, the 

name of human 

you cannot retain! 

Av: den afghanske poeten Saadi Shirazi 

Uppläst av Jan Agha, SAK 

ling, när tillgången på datorer är knapp 

och man inte alltid ens har tillgång till 

elektricitet. Hur ser det ut med internetuppkoppling 

där du bor? 

– Vi har inte tillgång till internet men 

ibland kopplar jag upp mig genom mobiltelefonen 

för att typ ladda ned antivirus 

och liknande. 

Jag tänker, vad ska du med antivirus 

till när du ändå inte är uppkopplad? Jag 

behåller tanken för mig själv. 

k a m i l a är rä d d för att talibanerna ska 

återta makten i Afghanistan. 

– Det är klart. Med talibaner vid makten 

skulle jag inte kunna leva mitt liv som 

jag gör idag, och fortsätter: Talibanerna 

är egentligen inte afghaner – de kommer 

framför allt från våra grannländer och 

mellanöstern. 

Ser du någon skillnad på de nya talibanerna 

och de som satt vid makten tidigare? 

– Många säger att det finns skillnader 

och att de nya skulle vara mer utbildade 

och så men för mig är det samma rörelse 

– man har samma människosyn och utnyttjar 

koranen på samma sätt som förra 

gången. 

När jag ställer den politiskt högaktuella 

frågan i Sverige om hon är för eller emot 

internationell trupp blir svaret enkelt. 

– Om de utländska styrkorna dras 

tillbaka skulle det innebära en katastrof 

för Afghanistan. Vår egen militär är ännu 

för svag för att kunna ta över säkerheten i 

hela landet. Talibanerna skulle ta över. 

j a n ag h a s pa p pa heter Abdullah. Jan 

Agha han har tre bröder och två systrar. 

En av hans bröder kör bulldozer i den 

nordostliga provinsen Badakshan. Hans 

ena syster delar make med två andra 

fruar, något som upprör Jan Agha. 

– Det är ingen harmoni i den familjen 

och det är ju inte så konstigt när tre fruar 

har samma man. 

Jan Agha säger att han är orolig för sin 

syster. Han är själv förlovad och ska gifta 

sig inom några år men han vill att hans 

fästmö ska gå klart skolan. För honom är 

det en självklarhet att ”bara” ha en fru. 

Hemmets inkomster kommer dels från 

#4–2010

De båda SAK-anställda Kamila Nayiby och Jan Agha var på Sverigebesök i höstas. Här i Vänersborg. 

Jan Aghas lärarlön och dels från pappans 

sporadiska arbete som ”ingenjör”, han 

hjälper ibland ett företag som bland annat 

bygger vägar. Men den stora inkomstkällan 

för familjen kommer från äpplen. 

– Förra året skördade vi 3 000 kilo, 

säger han stolt. 

k a m i l a s ma m m a är politiker och nosade 

på en plats i parlamentet. Hon är stark 

och jag märker att Kamila ser upp till 

henne. Kanske är det därför Kamila själv 

ger intrycket av att vara självsäker och 

självständig. Hennes pappa var tidigare 

också han politiker. Idag jobbar han som 

ingenjör och driver ett företag. 

Jag och Kamila sitter och pratar på 

Vänerskolans fritids. Väggarna pryds av 

teckningar och potatistryck. Kamila bär 

inte sjal. Men när kameran åker upp följer 

sjalen med. 

j a n ag h a är enligt honom själv den enda 

eller en av väldigt få som överhuvudtaget 

kan prata engelska i hans by, därav 

hans yrke som engelsklärare. Han är inte 

utbildad lärare utan började jobba på den 

#4–2010 

skola han själv gick i när han gick i tolfte 

klass och där blev han kvar. 

Jan Agha är precis som Kamila rädd för 

att talibanerna ska bli mer inflytelserika. 

Jag frågar honom vad han tror om framtiden 

och hur han ser på dagens situation. 

– Ja, hur skulle du själv se på dig själv 

och ditt land om ni var tvungna att få hjälp 

utifrån. Våra grannländer skrattar åt oss för 

att vi inte kan ta hand om oss själva. 

Jag försöker flika in att stormakter 

gång efter annan haft Afghanistan som 

skådeplats och det egentligen inte är 

landet i sig och än mindre folket som är 

orsaken till att situationen ser ut som den 

gör i Afghanistan idag. 

– Ja men ändå, nu är vi där vi är. 

Afghanistan är i ett sådant skick att vi 

behöver hjälp utifrån och skulle den 

internationella styrkan dras tillbaka nu så 

skulle vi få stora problem, säger han och 

tittar ned. 

– Talibanerna stal Afghanistan från 

afghanerna. Men en stor del av problemet 

ligger i att talibanerna inte är afghaner. 

Om så skulle vara fallet så hade problemet 

sett annorlunda ut. Då hade kanske 


framtiden sett ljusare ut. Idag är det i 

mångt och mycket andra krafter än de afghanska 

som styr talibanrörelsen, det vill 

säga krafter som kan tjäna på ett fortsatt 

oroligt Afghanistan. 

s o m vi ha r up p r e pat så många gånger 

förr så är det civilbefolkningen – barn, 

kvinnor och män – som drabbas värst 

av den svåra situationen i landet. Men 

med kolleger som Kamila och Jan Agha 

som utför ett så viktigt jobb och som på 

så många sätt är goda förebilder känns 

situationen mer hoppfull än på länge. Vi 

får aldrig sluta jobba för en förändring. 

Aldrig sluta bry oss. Aldrig börja tvivla. 

Afghanistankommitténs arbete gör 

skillnad för ett av världens mest utsatta 

folk och vilka kan tydligare gestalta det än 

mina kolleger Kamila och Jan Agha. • 

Svenska Dagbladets Jan Blomgren träffade 

nyligen Kamila i hennes hemstad 

Mazar-e-Sharif. Läs intervjun här: 

www.svd.se/nyheter/utrikes/oro-for-nyttskrackvalde_5667583.svd 

21



I Dar-e-suf, söder om Mazar-e-Sharif, sitter ett gäng killar och syr. De har alla olika funktionsnedsättningar med ett gemensamt – minor. Man tror att 

Disabilities (RAD) verkar SAK för att återinföra dessa människor i det afghanska samhället, i det här fallet genom arbete där deras funktionedsättning inte 

22 

#4–2010

#4–2010 


Afghanistan efter 30 års krig är ett av världens mintätaste. Inom ramen för Svenska Afghanistankommitténs program Rehabilitation of Afghans with 

är ett hinder. 

23 



Det har nog inte undgått någon att TV4-journalisten Lasse Bengtsson 

har bytt bana. Han är idag SAKs informationssamordnare i Kabul. Han 

har avverkat ett otal intervjuer om sitt val. Istället för ännu en intervju 

med frågor som redan ställts så berättar här Lasse med egna ord om sitt 

nya arbete och varför han lämnade tv-soffan och flyttade till Kabul. 

Lasse, helt enkelt 

Månaderna sedan jag bestämde mig 

har jag om och om igen fått frågan: 

”Varför”? Varför slutade du på tv – och 

varför vill du flytta till ett så osäkert 

land? De som frågar nöjer sig inte riktigt 

med svaret ”därför” så jag ska här 

försöka utveckla det en smula. 

Text: Lasse Bengtsson 

Lasse är Svenska Afghanistankommitténs 

informationssamordnare vid kontoret i Kabul. 

Jag slutade på TV4 därför att allt har ett 

slut. Jag ville sluta medan jag fortfarande 

hade roligt, kom ihåg hur roligt jag haft 

under 19 år – och innan någon annan bad 

mig. 

Men framför allt slutade jag för att 

jag ville göra nytta! En annan slags nytta. 

Jag ville jobba för en organisation, som 

jag hade respekt för, som jag visste gjorde 

bra saker och som jag visste att jag skulle 

kunna stå upp för helt och fullt. Det blev 

Svenska Afghanistankommitten – och jag 

är glad for det! 

Jag har nu varit i Afghanistan sedan 

slutet av september. Det har varit en 

mycket intensiv tid fylld av nya intryck och 

lärdomar. Att flytta till Kabul från tryggheten 

i Sverige är ett stort steg, även för den 

som rest en del i världen. Det är så mycket 

som är så helt annorlunda. Det förvärrade 

säkerhetsläget med ständiga strider runt 

om i landet, som dagligen skördar alldeles 

för många nya offer, både civila och militära. 

Fattigdomen, som gör att barnadödligheten 

är högst i världen och att läskunnigheten 

fortfarande är skrämmande låg. 

Korruptionen, som gör att så mycket av de 

pengar omvärlden satsar, försvinner i fel 

24 

fickor utan att komma befolkningen till del. 

Det är lätt att peka på problem. Svårare 

att försöka göra någonting. Det är därför 

jag är så glad åt att jobba för Svenska 

Afghanistankommitten. En organisation 

med 28 års konkret – och framgångsrik 

– erfarenhet av arbete med folket. Och 

nästan alla anställda är afghaner. 

”Ja, vi gör nytta” 

I alla de intervjuer jag ställt upp på sedan 

jag började har jag alltså kunnat svara 

mycket lätt och med stolthet på reportrarnas 

frågor: 

”Ja, vi gör nytta, 92 procent av pengarna 

kommer fram.” 

”Nej, vi har väldigt få fall av korruption 

inom Afghanistankommitten – och 

nolltolerans om något händer.” 

”Nej, vi behöver inte militärens hjälp för 

att jobba. Vi har klarat oss utan i 28 år…” 

”Nej, det är inte en massa överbetalda 

svenskar här nere, 99,7 procent är afghaner 

– med vanliga löner.” 

Min positiva bild av Afghanistankommitten 

har förstärkts under min första 

tid här. Jag har lärt känna många av de 

anställda – och sett hur engagerade de 

är i att göra ett bra jobb. Under en av två 

årliga Management Workshops som hölls 

i början av oktober här i Kabul, fick jag 

också se deras kreativitet – och humor! 

Och jag fick bland mycket annat lära mig 

mer om aktuella pilotprojekt. Till exempel 

om utbildning av nomadbarn. Idag kan 

bara 0,4 procent av nomadflickorna 

läsa. De första resultaten verkar mycket 

positiva. Ett annat intressant, nytt projekt 

handlade om hur kvinnor i avlägsna byar 

är med och tillverkar byarnas latriner. 

Nog så revolutionerande! 

Så har jag försökt se så mycket som 

möjligt av vår omfattande verksamhet 

och av det svindlande vackra och kärva 

landet… 

Jag har besökt Maidan Shahr, huvudort 

i den talibandominerade Wardakprovinsen. 

Sett sjukhuset, som glädjande nog 

fått ett nytt kontrakt av hälsoministeriet. 

Sett uttorkade, utmärglade barn få dropp 

och omvårdnad. Sett syskon, som hamnat 

i skottlinjen mellan amerikaner och 

talibaner få kvalificerad vård och lindring 

för sina smärtor. Talat med Ghulam Nabi, 

ansvarig på distriktskontoret, om hur det 

kommer sig att 14 000 flickor och 10 000 

pojkar fortfarande, varje dag, går i våra 

skolor i Wardak trots att utländsk militär 

knappt kan röra sig i området. 

– Jo, bara för att vi har lokalbefolkningens 

fulla förtroende. 

Jag har också besökt några av våra 

projekt för funktionsnedsatta i Mazar-e 

Sharif och Samangan. Sett den tålmodiga 

och inspirerande undervisningen av barn 

med hörsel- och synproblem eller mentala 

funktionsnedsättningar. Barn, som ofta 

tidigare hölls hemma, men som nu tränas, 

så att de så småningom kan delta i vanlig 

undervisning i vanliga skolor. Här lär 

de sig teckenspråk, att läsa och skriva 

blindskrift, att knyta skorna och klippa 

naglarna eller bara leka fritt. 

Ett nytt liv öppnade sig 

I staden Aybak i Samanganprovinsen, där 

kamelerna gravitetiskt skrider längs horisonten, 

träffade jag 20-årige Abdul Razek, 

som är blind sedan födseln. När han var 

liten fanns ingen hjälp att få, men nu har 

han lärt sig läsa och skriva. Plus att väva 

för att tjäna egna pengar. 

#4–2010

Lasse Bengtsson 

Nyligen anländ till Afghanistan. 

– Mina händer säger mig att det är 

vackert, säger Abdul. 

– Utbildningen i teckenspråk gav mig 

inre ögon – och ett nytt liv som öppnade sig. 

I Aybak besökte jag också barmorskeskolan. 

18 elever, unga kvinnor mellan 

18 och 25 år utbildas under två år för att 

kunna genomföra säkra förlossningar. Och 

på det sättet minska dödligheten både för 

nyfödda och deras mammor. Läraren Nargis 

Husseini med fyra egna år som barnmorska 

i Wardakprovinsen berättade för 

mig om glädjen med jobbet; om att rädda 

liv. Men också om påfrestningarna. Om att 

– ofta långt efter kontorstid – vandra 2-3 

timmar ut till en avlägsen by för att förlösa. 

Inte sällan vintertid med snö och sträng 

kyla, där det gäller att hålla i alla fall ett 

rum uppvärmt och med rent, kokat vatten. 

– Jag är stolt över att vara barnmorska, 

sa Nargis Husseini. 

Hennes elever, som ofta kommer från 

byarna, får skriva på ett kontrakt där 

de förbinder sig att arbeta i de avlägsna 

områdena i minst fem år. 

– En bra barnmorska ska vara ärlig, 

respektera kvinnan, hela tiden vilja lära sig 

mer och ställa upp när det gäller, även om 

timmen är sen, förklarar Nargis Husseini. 

#4–2010 

Dr Sharif Anwari 

Under mina första två månader i Afghanistan 

har jag varje timme på dygnet 

lärt mig mer än vad jag trodde var möjligt 

i fullvuxen ålder. Jag har fått ana vad befolkningen 

i det här landet har att kämpa 

med. Varje dag. 

Jag har också lärt mig att inte ta så 

mycket för givet, att försöka undvika att 

klaga – och att vi har det väldigt bra i Sverige. 

Och därigenom stora möjligheter att 

sträcka ut en hand till andra. Det kunde vi 

tänka på lite oftare. • 

Josephine Carlsson 


Vid SAKs utbildning av barnmorskor i Maidan Shahr, centralort i den oroliga provinsen Wardak. 

På konferens i provinsen Bamiyan om våld 

mot kvinnor. 

25


v ä n s k o l o r 

SAKs vänskolearbete stöds med 

bidrag från Europeiska Kommissionen. 

Från Vänersborg till Kabul 

Fem nationer möttes på SAKs vänskolekonferens. 

Jag anländer till Vänersborg just som videolänken mellan Vänerskolan och 

ett rum i Kabul rullar igång. I rummet i Kabul, som tillhör Europeiska kommissionen, 

ser jag en grupp människor, några vuxna, de flesta barn. Jag förstår 

snart att barnen kommer från ett antal olika skolor runtom i Afghani stan och 

har rest till Kabul för denna videokonferens med Sverige. Sverige förresten, här 

finns elever och lärare från hela SAKs vänskoleprojekt – det innefattar förutom 

Sverige och Afghanistan även Slovakien, Storbritannien och Estland. Det är ett 

inget annat än ett 5-nationsmöte som äger rum i en aula i Vänersborg denna 

torsdag den 30 september. 


Vänerskolan i Vänersborg är en skola för 

döva och hörselskadade elever. I skolans 

aula har drygt 70 personer samlats. Folk 

tittar ivrigt på den projicerade tv-bilden på 

duken där deras afghanska vänner sitter. 

Bilden är förvånansvärt krispig och fin. 

Videokonferensen som precis har börjat 

utgör ett moment i den årligen återkommande 

vänskolekonferensen och är kanske 

det mest spännande. Några journalister 

från lokalpressen är också på plats. 

Svenska, slovakiska, estniska och brittiska 

elever turas om att sitta i grupper och 

26 

ställa frågor till sina afghanska kompisar 

som svarar och ställer frågor tillbaka. 

Vilken är din favoritfärg? 

– Vad gillar du för mat? frågar en afghansk 

pojke, som heter Abdullah, en 

svensk tjej som jag missar namnet på. 

Respondenten blir tyst några sekunder 

och tänker och säger till slut. 

– McDonalds. 

Azef Jan från Mazar-e-Sharif undrar: 

– Vad kan man finna mycket av i ditt 

land? 

– Ja, jag vet inte – kläder, bilar och älgar, 

svarar en annan svensk högstadietjej. 

Många av ungdomarna ser så vuxna 

ut och jag tänker: vilket tillfälle det här 

är. Tänk att få träffa människor i samma 

ålder på det här sättet. När en döv flicka 

börjar teckna till teckentolken i rummet 

i Kabul, vilket först översätts till dari 

för att sedan översättas till engelska så 

vi på andra sidan ska förstå spänner jag 

öronen – oj, vad spännande med två döva 

eller hörselskadade som kan samtala om 

hur deras respektive situation ser ut i så 

vitt skilda delar av världen med så olika 

förutsättningar och så kommer frågan… 

– What is your favourite colour? 

Jag blir lite snopen för en sekund 

och undrar varför man inte väljer en mer 

intressant fråga, nu när de har chansen. 

Sen slår det mig att det faktiskt är barn 

som pratar med varandra. Jag skäms för 

min spontanreaktion och tycker plötsligt 

att frågan är utmärkt och väntar spänt på 

svaret. 

– Light blue, blir svaret och jag blir 

varm inombords samtidigt som svaret 

översätts tillbaka i alla led, varpå flickan i 

#4–2010

Eleverna från Sverige, Storbritannien, Estland och Slovakien var nöjda med konferensen. 

Kabul gör tecknet för tack. 

Frågorna från de äldre eleverna är lite 

mer av politisk karaktär och man undrar 

bland annat över situationen i respektive 

land. 

– Har det varit krig i ditt land? Frågar 

en afghansk tjej på storbildsskärmen. 

Frågan ställs till en estnisk tjej som 

svarar att ja vi har bitvis haft det svårt 

men på senare år har vi levt i fred. 

Richard från Sverige undrar om det 

är vanligt att barn behöver jobba bredvid 

sina studier. 

– Ja, svarar en kille på storbildsskärmen. 

Många har inget val, de behövs i 

hemmet och hjälper till med allt från att 

ta hand om djuren till att diska och städa. 

Videokonferensen avslutas med att vi 

i aulan i Vänersborg och de på kontoret 

i Kabul vinkar till varandra och så är det 

dags för lunch. 

Knepigt att få ihop vardagen 

Efter maten tar nästa övning vid. Eleverna 

delas in i mindre grupper om 8-10 

stycken. Dags för grupparbete i Vänerskolans 

gymnastiksal. Uppgiften är hushållsplanering. 

Eleverna låtsas vara en familj 

där varje person har en Euro per dag att 

leva på – vilka prioriteringar måste göras? 

En Euro per dag är FN:s gräns för 

extrem fattigdom. Ett antal kort delas ut 

till eleverna, på dessa står skrivet olika 

typer av basförnödenheter, typ ris, bröd, 

olja, tvål, kläder, skor, presenter, bröllop 

och fickpengar till barnen. 

Alla får också ett så kallat wild card 

där man kan välja att låta ett barn avstå 

från att gå i skolan och istället arbeta och 

#4–2010 

därmed dra in en extra Euro per dag. Det 

blev till att lägga livspussel för eleverna 

som verkligen gick in för övningen. Glädjande 

nog valde ingen grupp att låta ett 

barn avstå från att gå i skolan – det nästintill 

omöjliga i att få det hela att gå ihop 

ekonomiskt ledde till många intressanta 

reflektioner om den tuffa vardag som 

många föräldrar i Afghanistan och även 

annorstädes för den delen ställs inför. 

Andrej, vänskoleprojektets slovakiska 

samordnare var nöjd. 

– Det var intressant och positivt att 

eleverna konsekvent vägrade att låta barn 

avstå från skolgång. Det verkade inte vara 

ett alternativ för dem. Men när jag har 

gjort samma övning med lärare så har utfallet 

ofta blivit att de för att få ekonomin 

att gå ihop låter ett barn jobba istället för 

att gå i skolan. 

Man kanske inte ska dra alltför stora 

växlar av detta utfall men övningens 

övergripande syfte nåddes och diskussionerna 

kring prioriteringar kändes väldigt 

givande. 

När jag lite senare avrundar för dagen 

och börjar bege mig hem mot Stockholm 

inser jag att jag fått en större insikt 

om vänskoleprojektets sprängkraft. Visst, 

jag har haft rätt så bra koll på det även 

innan, men att se och uppleva elever och 

lärare från fem nationer samtala kring 

behoven i ett av världens mest utsatta 

länder på plats var absolut en häftig 

upplevelse. 

Birger Sjöberg liknade Vänersborg 

vid Paris och staden kallas ofta för just 

Lilla Paris. Jag lämnar Vänersborg utan att 

förstå varför. • 


Örebro | Bra drag 

kring Afghanistan 

Harald Holst kom till bokmässan i Örebro 

med lådor av böcker och kånkade 

upp dem längs de trånga gångarna i 

slottet. På Svenska Afghanistankommitténs 

bord lockade även torkad 

frukt från Afghanistan. Det var nästan 

alltid fullt där, många vill veta mer 

om Afghanistan. Tålmodigt lutade 

sig Harald över bordet och förde en 

intensiv dialog med den ena besökaren 

efter den andra. Han hade hjälp 

vid bokbordet, framför allt av unga 

SAK-medlemmar från Örebro med 

afghanskt ursprung. 

Nina Hjelmgren 

Nina är journalist och författare till 

bland andra Afghanistan framför 

ögonen och Afghanistan – inga problem! 

(Dessa böcker kan du för övrigt köpa i SAKs 

butik på nätet: www.sak.se/butik) 

Det var fullt i Bernadottesalen där Peter 

Brune introducerade sig som ny generalsekretare 

på SAK för Örebropubliken och 

berättade varför han lockades av arbetet. 

– En av de bästa biståndsorganisationerna 

där nästan alla insamlade medel 

går direkt till projekt i Afghanistan och de 

allra flesta som arbetar på SAK är afghaner, 

sa Peter. 

De dryga 40 personerna i publiken 

fick bland annat också höra varför det 

är så viktigt att separera biståndsinsatser 

från militära. 

Även lördagens seminarium i Drottning 

Blanka lockade publik till sista plats; 

63 personer kom för att höra ”Vad gör 

man i Afghanistan när ingen skjuter”. 

Faize Saeedi i och Siwita M Nasser berättade 

om glädjestunder av gemenskap, 

vikten av att samlas runt måltiden och 

lusten att dela berättelser med varandra, 

även till musik. Livet kan vara ohyggligt 

utmanande i Afghanistan, den kollektiva 

gemenskapen värmande. 

Harald fick hjälp att plocka ihop det 

lilla som fanns kvar på bokbordet innan 

han lastade bilen och for till Stockholm. 

Bokmässan i Örebro den sista helgen i oktober 

var hans sista uppdrag som anställd 

på Svenska Afghanistankommittén. • 

27


En hel institution har gått i pension. Harald Holst må ha varit SAKs enda 

föreningshandläggare men med det arbete han utfört kunde man lätt tro 

att där fanns en hel stab med idogt arbetande SAK-anställda. Nu går han 

i pension men på klingande göteborska säger han ”det är som jag säger 

till alla – det blir ingen större skillnad jämfört med tidigare, jag jobbar på”. 

Kampen fortsätter 

Harald Holst är en fascinerande 

figur. Han engagerade sig i Svenska 

Afghanistankommittén för att det var 

självklart för honom. Så när han blev 

anställd var det rena lyxen – Få betalt 

för något jag redan gjorde. Det är så 

han ser det, berättar han över en tallrik 

välsmakande och flottig husmanskost 

på Liljeholmens egen kvarterskrog 

Hakkis. Nu går han i pension 

efter ett yrkesliv i kampens tecken 

– mot orättvisor och förtryck – och det 

känns närmast overkligt att han inte 

längre kommer sitta som gjuten i sin 

lilla skrubb på Svenska Afghanistankommitténs 

kontor på Trekantsvägen i 

Stockholm. 


Harald Holst har hälsat på Nikita Chrusjtjov 

och gick på 60-talet i partiskola i 

DDR och Moskva. Han har varit registrerad 

av säkerhetspolisen i över 30 år och 

dessutom varit en av Sveriges 400 mest 

övervakade personer. Harald talar mer än 

gärna om svunna tider. 

– Det var ju där och då. Vi trodde ju 

på det. Klart att jag idag kan se klarare 

på hur saker och ting egentligen låg till. 

Det är lätt att vara efterklok men utifrån 

varje tids givna förutsättningar skulle jag 

nog ha gjort samma val om jag fick leva 

om mitt liv, säger han och dränker en 

knaprig bit stekfläsk i löksåsen. 

Det kan tyckas storsint, principfast 

eller ibland rent av dumt att stå upp för 

vad man en gång trodde på – men det 

handlar inte om det i det här fallet. Jag 

vet inte om han skulle hålla med mig, 

men trots hans politiska ställningstagande 

i en rad frågor under ett halvt 

sekel av aktivism så får jag ändå känslan 

28 

av att partipolitiska gränser ofta har 

stått i vägen eller snarare begränsat hans 

manöverutrymme. Trots att han kallat sig 

kommunist, marxist och maoist så känns 

det inte som han drivit en partilinje i sitt 

arbete – han har varit sin egen och jobbat 

utifrån sin övertygelse. 

”Holst, du är farlig” 

Svenska Afghanistankommittén är som 

bekant en biståndsorganisation. Självklart 

finns många andra problem och orättvisor 

i världen som bör uppmärksammas men 

SAKs huvudfokus är utvecklingsarbetet 

i Afghanistan. Men i det ögonblick SAK 

i Sverige började bi uppringda av advokater 

som förde afghanska flyktingars 

talan blev Harald genast engagerad – inte 

för att det ingick i hans uppgifter som 

föreningshandläggare, utan för att han 

såg det inhumana i att avvisa afghanska 

ungdomar tillbaka till det land de en gång 

flytt ifrån. SAK gjorde vid tillfället också 

en annan bedömning av säkerhetsläget 

i Afghanistan än vad migrationsverket 

gjorde. Han skred omedelbart till verket 

och plötsligt jobbade SAK med frågor vi 

tidigare inte jobbat med. Det är Harald i 

ett nötskal. 

– Holst, du är farlig, väldigt farlig. Du 

behöver bara knäppa med fingrarna så 

stannar hela produktionen. 

– Säger du det, det var roligt att höra. 

Det var nog det finaste någon någonsin 

har sagt till mig. 

Ordväxlingen ägde rum på Volvos 

verkstadsgolv i Göteborg under det sena 

70-talet mellan en av Volvos chefer och 

en ung Harald Holst. Harald jobbade på 

”bandet”. Han var fackrepresentant och 

hade sina arbetskamraters stöd trots att 

man från ledningens håll försökt manövrera 

bort honom flera gånger. 

– Jag bråkade mycket på den tiden, 

säger han och skrattar. De tyckte nog att 

jag var skitjobbig. 

Skinnväst och Nissan Micra 

En annan chef, också det på Volvo, gav 

en gång Harald ett luddigt erbjudande 

om högre lön om han kunde tänka sig att 

jobba… 

– Tror du för en sekund att jag vill 

lägga mer av min tid här, avbröt Harald. 

Det här gör jag ju bara för att få pengar 

till mat och hyra. Kampen pågår ju där 

ute. 

Harald kör en violett Nissan Micra. 

Den klär honom bra. Det gör skinnvästen 

också. I innerfickan på antingen jeansjackan 

eller den fodrade skinnpajen, vilka 

alterneras efter årstid, har han alltid en 

färsk Aftonbladet ihoprullad i innerfickan. 

Vad ska du göra nu då? 

– Det jag alltid har gjort – jobba! Det 

kommer inte bli någon större skillnad, 

jag kommer fortsätta men det blir inom 

ramen för min lilla enskilda firma som 

legat passiv ett tag. 

Vad heter den? 

– Firma Holst Kultur och Folkbildning. 

Det är klart att den gör, vad skulle den 

annars heta? 

Harald förhåller sig till den verklighet 

han lever i och har ett fenomenalt 

driv – han fullständigt infekterar sin 

omgivning med sitt engagemang. Ett 

engagemang som bara tar några timmars 

vila nattetid men som övrig tid alltid 

finns där. En normal yrkesmänniskas 

liv består av tre delar – jobb, sömn och 

övrig tid eller fritid. Harald Holsts liv har 

bestått av två delar. Han har aldrig gjort 

någon skillnad på jobb och fritid. Och så 

#4–2010

Harald i verkligheten och som matta. 

kommer det alltså att fortsätta även om 

han nu går i pension. 

Hyllad 

Folk som pratar om ”kampen”. Folk som 

med glädje berättar anekdoter från förr. 

Folk som Harald brukar något fördomsfullt 

kanske inte ha modernitet som främsta 

egenskap. Men Harald är en modern 

människa. Han ligger till stor del bakom 

den föryngring som skett inom SAK de 

senaste åren. Mitt första SAK-årsmöte, 

det 2004, bestod till allra största del av 

40-talister – inget fel med det, men om vi 

flyttar oss fram till det senaste årsmötet 

kan vi notera en tydlig skillnad. Ett resultat 

av Haralds idoga arbete, folk är märkbart 

yngre, 70- och 80-talister, ja även ungdomar 

födda på 90-talet, är i majoritet. Det är 

viktigt att de äldre finns kvar. SAK måste 

värna om sin erfarenhet men återväxt är 

också viktigt. Att det fylls på underifrån, av 

nya engagerade SAK-medlemmar. På hans 

sista medlemskonferens visste hyllningarna 

inga gränser och min tanke med den här 

#4–2010 

artikeln var egentligen inte att hämningslöst 

stämma in i lovsången – jag inser nu 

att jag har misslyckats. 

Vid avtackningen på restaurangen 

Pelikan i Stockholm kom hela Stockholmskontoret. 

Även föräldralediga och 

pensionerade kolleger slöt upp. Efter ett 

kort tacktal av generalsekreterare Peter 

Brune var det så dags att överräcka presenten 

och Harald sågs snart stå och rulla 

ut inget mindre än en afghansk självporträttsmatta. 

Reaktionen blev ungefär ett 

gap-flabb men, drar mig till minnes, nog 

såg jag en liten tår i ögonvrån också. 

Jag har ett stående erbjudande till 

Harald. Det är att vara redaktör för hans 

memoarer. Jag har aldrig någonsin träffat 

en person som levt ett så spektakulärt liv 

och samtidigt är en sådan god historieberättare. 

Det skulle bli en kioskvältare. Hör 

av dig Harald! 

Tack för ditt engagemang. Du kommer 

att saknas av många. 

Frida Engman, Sverigekoordinator för 

SAKs vänskolor, tar över efter Harald. • 

Fatah Mohammad. 


Fatah Mohammad 

årets Afghanistanvän 

Förra året bestämde Svenska Afghanistankommitténs 

årsmöte att instifta 

ett nytt pris – Årets Afghanistanvän. 

Det ska tilldeles en individ eller organisation 

med bas i Sverige som arbetat 

aktivt med (1) att inom något område 

verkat för att stärka solidariteten med 

det afghanska folket. (2) att motverka 

fördomar, eller stärka toleransen och 

förståelsen för afghanerna och deras 

land. (3) att stärka fred, mänskliga rättigheter, 

och utveckling i Afghanistan. 

– Jag blev verkligen glad och kände mig 

hedrad när jag fick reda på att jag blivit 

utsedd till årets Afghanistanvän av SAKs 

styrelse. Jag befann mig i London när jag 

nåddes av meddelandet, säger Fatah Mohammad 

som är tvåbarnsfar och lägger det 

mesta av sin fritid på arbete som syftar till 

att öka solidariteten med Afghanistan. 

Motiveringen till valet av pristagare 

löd: Fatah har ett långvarigt engagemang 

inom SAK, både i förbundsstyrelse och 

lokalkommitté, och i Afghanska PENklubben. 

Fatah är en av initiativtagarna till 

den afghanska filmfestivalen som under tre 

dagar i december 2009 anordnades i samarbete 

mellan Afghanska PEN-klubben, 

Nacka kommun, och SAK. Festivalen var 

mycket uppskattad av dess besökare och 

fick stor internationell uppmärksamhet. 

Med Fatahs egna ord: ”Syftet med filmfestivalen 

är dels att visa en annan bild 

av Afghanistan än den vi är vana att se i 

media, med talibaner och krig, och dels att 

medverka till ökad kunskap och förståelse 

för den afghanska kulturen och på så sätt 

bidra till en ökad positiv integration”. 

– Priset kommer säkerligen att 

uppmuntra många andra som är engagerade 

i frågor som rör Afghanistan. Jag är 

verkligen glad och känner mig mycket stolt 

över att ha fått detta pris. Ett stort tack till 

styrelsen och SAK, avrundar Fatah. • 

29 

Privat


Afghanska studenter 

tog examen i Karlstad 

”Förändringen måste komma från oss!” 

En solig och kylig oktoberdag kom 

elva förväntansfulla afghanska 

studenter till Karlstads universitet. 

Förväntansfulla men säkert också 

lite spända. Tre dagars seminariebehandling 

av deras masteruppsatser 

väntade. Detta skulle bli avslutningen 

på en två års mödosam resa i kunskapens 

tecken. 

Text & bild: Inga-Lill Fjällsby 

Inga-Lill är SAK-medlem och 

utbildnings- och forskningssamordnare 

vid Karlstads universitet. 

Men jag ska börja från början. Pia Karlsson 

och Amir Mansory sökte, i samband 

med att de avslutade sitt avhandlingsarbete*, 

medel inom ramen för ett 

EU-projekt, Asia-Link, för att genomföra 

en masterutbildning i Afghanistan. 

Utbildningens övergripande syfte var att 

utveckla kunskaper och färdigheter i utbildningsvetenskaplig 

forskning. Karlstads 

universitet har formellt stått som samordnare 

med Pia och Amir som projektledare 

30 

och med partners från Europa och Asien, 

i Afghanistan Nanghahar University. 

Svenska Afghanistankommittén har 

också varit involverad i projektet och 

på många sätt bidragit till att det kunnat 

genomföras med framgång. Utbildningen 

är unik, bland annat för att det är första 

gången någonsin som det genomförs utbildning 

på den här nivån inom ämnesområdet 

i Afghanistan. 

Jalalabad och Kabul 

I april 2008 hade jag förmånen att tillsammans 

med Pia och Amir träffa de blivande 

studenterna på plats i Jalalabad och 

Kabul. Vi genomförde ett 40-tal intervjuer 

och ett 20-tal bedömdes uppfylla kvalifikationerna. 

21 studenter har fullföljt de 

teoretiska kurserna. De elva som kom 

till Karlstad valde att genomföra slutexaminationen 

i form av en uppsats och 

ett oppositionsseminarium och kan nu 

tituleras Master in Educational Research 

and Development. Studenterna hade valt 

intressanta ämnen för sina uppsatser, 

till exempel om synen på utbildning för 

flickor, lärande i matematik och språk, 

föräldrars förväntningar på barnens 

skolgång. Uppsatserna baseras i huvudsak 

på fältstudier och intervjuer som genomförts 

både i städer och på landsbygden i 

Afghanistan. 

Efter examinationen hade studenterna 

några dagars studiebesök, bland annat 

besökte man i Karlstad förskolor och skolor, 

såväl grundskola som yrkesprogram 

på gymnasiet. Framför allt fascinerades 

man av hur lärarna bemötte barnen med 

respekt och värme. 

De afghanska studenterna träffade 

också svenska lärarstudenter. SAKs 

utbildningschef Mayel Aminulhaq höll 

en uppskattad föreläsning om utbildning 

i Afghanistan och svarade sedan, tillsammans 

med de andra afghanska studenterna, 

på frågor. I samband med föreläsningen 

passade jag på att prata med fyra av dem; 

förutom Mayel även Nooruddin Kwaja, 

även han SAK-anställd, samt Mohammad 

Nabi Shahab och Abdul Mobin Quraishi, 

anställda vid Ministry of Education i Kabul. 

Vilka förväntningar hade de när de 

började sin utbildning? 

– När jag sökte utbildningen visste jag 

* Pia Karlsson, tidigare anställd som utbildningsansvarig på Svenska Afghanistankommittén och Amir Mansory anställd på SAK disputerade 2007 vid Stockholms 

universitet. Avhandlingens titel: An Afghan Dilemma: Education, Gender and Globalisation in an Islamic Context. 

#4–2010

Nöjda afghanska studenter i Karlstad. 

inte riktigt vad som 

väntade. Men efter 

den information vi 

fick vid intervjuerna 

steg mina förväntningar 

avsevärt. Nu 

när jag har avslutat 

kursen känner jag att 

den givit mig mycket. Mayel Aminulhaq. 

Kunskaper som jag 

kommer att ha nytta av i mitt arbete, säger 

Mayel och får medhåll av de övriga. 

– Det finns väldigt lite erfarenhet i Afghanistan 

kring forskning 

enligt europeisk 

standard. Det finns ett 

stort behov av den här 

typen av utbildningar, 

säger Nooruddin. 

– Det här har 

varit en viktig utbild- 

Nooruddin Kwaja. ning, menar Quaraishi. 

Kunskapen om 

hur man till exmepel samlar in data (till 

exempel genom fältstudier) är något som 

kan användas av departementet. Och den 

forskningslitteratur som använts i kursen 

borde översättas, fortsätter han. 

De andra skrattar och säger ”det får 

väl du göra!” 

Shahab menar att utbildningen var 

betydligt mer ansträngande än han väntat 

#4–2010 

sig och att det varit en del problem till 

exempel med datainsamlingen. 

Bitvis tuff utbildning 

– Jag var beredd att ge upp. Men stöd 

och uppmuntran från lärarna fick mig att 

fortsätta, vilket jag är 

tacksam för. 

Mayel håller med 

om att utbildningen 

varit ansträngande och 

berättar att han hade 

en diskussion med sin 

chef om att han behövde 

prioritera bland sina Abdul Mobin 

arbetsuppgifter. Han Quraishi. 

var också beredd att 

använda helger för studier. Men arbetsinsatsen 

från hans sida krävde mer än så. De 

senaste tre månaderna har han bara sovit 

3-4 timmar per natt. 

Samtliga menar att de hade mycket 

erfarenhet genom arbete 

i utbildningssektorn, 

men att de inte 

alltid hade kunskapen. 

Kunskapen har de fått 

genom utbildningen, 

både på ett personligt 

och på ett profes- 

Mohammad Nabi sionellt plan, vilket de 

Shahab. 

uppskattar mycket. Ut- 


bildningen har gjort att de ser andra saker, 

att de kan argumentera på ett sakligt sätt, 

göra analyser, att de är mer professionella. 

Vid avslutningsceremonin stod delar 

av universitetets studentkör för en högtidlig 

inramning och lärarutbildningens dekan 

delade ut diplomen. SAKs platschef i 

Afghanistan, Anders Fänge, var också på 

plats och höll tal. 

De önskar en fortsättning av något 

slag, till exempel en möjlighet till forskarutbildning. 

Någon påpekar att det inte 

finns någon forskningsenhet vid departementet 

och att det därför är svårt att göra 

strategiska planer. De menar att det behövs 

en satsning på högre utbildning. Här 

är stöd från andra länder viktigt. Om en 

liten del av den satsning som görs militärt 

i stället satsades på utbildning skulle det 

räcka långt, säger någon. 

Jag frågar om det är någon erfarenhet 

från studiebesöken i skolorna i Karlstad 

som de skulle vilja ta med hem. Det blir 

lite skratt och de tittar på varandra. 

– Vi har kapacitet om vi får förutsättningar, 

men förändring måste komma från 

oss, avslutar de. • 

Vill du veta mer om projektet: 

www1.kau.se/corral/intra.lasso?page_ 

id=2863 

31


m e d g i va n d e a u t o g i r o 

Ja, jag vill bli fadder i SAK! 

100 kr 200 kr 300 kr Annat belopp____________kr 

Överförs sista bankdagen i varje månad 

Jag vill även bli medlem i SAK (19 kr/mån av angivet belopp). 

Skriv tydligt! 

Bank ____________________________________________________________ 

Kontonr (har du personnummerkonto behövs inte clearingnr) 

32 

– 

Personnr, 10 siffror (krav från bankgirocentralen) 

Namn ____________________________________________________________ 

Gatuadress ____________________________________________________________ 

Postadress ____________________________________________________________ 

Telefon ____________________________________________________________ 

Epost ____________________________________________________________ 

Jag godkänner villkoren (till vänster) för betalning via autogiro 

Namnteckning ____________________________________________________________ 

Ort och datum ____________________________________________________________ 

Skickas till: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsvägen 1. 116 23 Stockholm 

Medgivande till betalning via Autogiro 

Undertecknad (”betalaren”), medger att betalning får göras genom 

uttag från angivet konto eller av betalaren senare angivet konto, 

på begäran av angiven betalningsmottagare för betalning till 

denne på viss dag (”förfallodagen”) via Autogiro. Betalaren samtycker 

till att behandling av personuppgifter som lämnats i detta 

medgivande behandlas av betalarens betaltjänstleverantör, betalningsmottagaren, 

betalningsmottagarens betaltjänstleverantör 

och Bankgirocentralen BGC AB för administration av tjänsten. 

Personuppgiftsansvariga för denna personuppgiftsbehandling är 

betalarens betaltjänstleverantör, betalningsmottagaren samt betalningsmottagarens 

betaltjänstleverantör. Betalaren kan när som 

helst begära att få tillgång till eller rättelse av personuppgifterna 

genom att kontakta betalarens betaltjänstleverantör. Ytterligare 

information om behandling av personuppgifter i samband med 

betalningar kan finnas i villkoren för kontot och i avtalet med 

betalningsmottagaren. Betalaren kan när som helst återkalla sitt 

samtycke, vilket medför att tjänsten i sin helhet avslutas. 

Allmänt 

Autogiro är en betaltjänst som innebär att betalningar utförs från betalarens 

konto på initiativ av betalningsmottagaren. För att betalaren 

ska kunna betala via Autogiro, ska betalaren lämna sitt medgivande 

till betalningsmottagaren om att denne får initiera betalningar från 

betalarens konto. Dessutom ska betalarens betaltjänstleverantör (t 

ex bank eller betalningsinstitut) godkänna att kontot kan användas 

för Autogiro och betalningsmottagaren ska godkänna betalaren 

som användare av Autogiro. Betalarens betaltjänstleverantör är inte 

skyldig att pröva behörigheten av eller meddela betalaren i förväg 

om begärda uttag. Uttag belastas betalarens konto enligt de regler 

som gäller hos betalarens betaltjänstleverantör. Meddelande om ut- 

Klipp ut, lägg i kuvert och posta 

tag får betalaren från sin betaltjänstleverantör. Medgivandet kan på 

betalarens begäran överflyttas till annat konto hos betaltjänstleverantören 

eller till konto hos annan betaltjänstleverantör. 

Definition av bankdag 

Med bankdag avses alla dagar utom lördag, söndag, midsommarafton, 

julafton eller nyårsafton eller annan allmän helgdag. 

Information om betalning 

Betalaren kommer av betalningsmottagaren att meddelas belopp, 

förfallodag och betalningssätt senast åtta bankdagar före 

förfallodagen. Detta kan meddelas inför varje enskild förfallodag 

eller vid ett tillfälle avseende flera framtida förfallodagar. Om 

meddelandet avser flera framtida förfallodagar ska meddelandet 

lämnas senast åtta bankdagar före den första förfallodagen. Detta 

gäller dock inte fall då betalaren godkänt uttaget i samband med 

köp eller beställning av vara eller tjänst. I sådant fall får betalaren 

meddelande av betalningsmottagaren om belopp, förfallodag 

och betalningssätt i samband med köpet och/eller beställningen. 

Genom undertecknandet av detta medgivande lämnar betalaren 

sitt samtycke till att betalningar som omfattas av betalningsmottagarens 

meddelande enligt denna punkt genomförs. 

Täckning måste finnas på kontot 

Betalaren ska se till att täckning finns på kontot senast kl 00.01 på 

förfallodagen. Har betalaren inte täckning på kontot på förfallodagen 

kan det innebära att betalningar inte blir utförda. Om täckning 

saknas för betalning på förfallodagen får betalningsmottagaren 

göra ytterligare uttagsförsök under de kommande bankdagarna. 

Betalaren kan på begäran få information från betalningsmottagaren 

om antalet uttagsförsök. 

Vi behöver fler 

Afghanistanfaddrar! 

a t t ha et t st o r t an ta l månadsgivare 

ger oss en långsiktig trygghet för vår verksamhet 

i Afghanistan och det är dessutom 

mycket kostnadseffektivt. Som Afghanistanfadder 

stöder du all vår verksamhet; 

utbildning, hälsovård, rehabilitering av 

människor med funktionsnedsättning samt 

landsbygdsutveckling. Tack för ditt stöd! 

Låt ditt nyårslöfte bli ett löfte 

för Afghanistans befolkning 

– bli Afghanistanfadder! 

Stoppa betalning, återkallelse av betalningsorder 

Betalaren får stoppa en betalning genom att kontakta antingen 

betalningsmottagaren senast två bankdagar före förfallodagen 

eller sin betaltjänstleverantör senast bankdagen före förfallodagen 

vid den tidpunkt som anges av betaltjänstleverantören. Om 

betalaren stoppar en betalning enligt ovan innebär det att den 

aktuella betalningen stoppas vid ett enskilt tillfälle. Om betalaren 

vill att samtliga framtida betalningar som initieras av betalningsmottagaren 

ska stoppas måste betalaren återkalla medgivandet. 

Medgivandets giltighetstid, återkallelse 

Medgivandet gäller tills vidare. Betalaren har rätt att när som helst 

återkalla medgivandet genom att kontakta betalningsmottagaren 

eller sin betaltjänstleverantör. Meddelandet om återkallelse av 

medgivandet ska för att stoppa ännu inte genomförda betalningar 

vara betalningsmottagaren tillhanda senast fem bankdagar före förfallodagen 

alternativt vara betalarens betaltjänstleverantör tillhanda 

senast bankdagen före förfallodagen vid den tidpunkt som anges av 

betaltjänstleverantören. Rätten för betalningsmottagaren och betalarens 

betaltjänstleverantör att avsluta anslutningen till Autogiro 

Betalningsmottagaren har rätt att avsluta betalarens anslutning till 

Autogiro trettio dagar efter det att betalningsmottagaren underrättat 

betalaren härom. Betalningsmottagaren har dock rätt att omedelbart 

avsluta betalarens anslutning till Autogiro om betalaren vid upprepade 

tillfällen inte har haft tillräcklig kontobehållning på förfallodagen 

eller om det konto som medgivandet avser avslutas eller om 

betalningsmottagaren bedömer att betalaren av annan anledning 

inte bör delta i Autogiro. Betalarens betaltjänstleverantör har rätt att 

avsluta betalarens anslutning till Autogiro i enlighet med de villkor 

som gäller mellan betalarens betaltjänstleverantör och betalaren. 

#4–2010 


Talibanerna – 

De militanta islamistiska krafterna 

i Afghanistan och världen 

Ahmed Rashid | SAK Förlag 

Översättning | Charlotte Hjukström 

“I svårbedömbara lägen bör man vända sig 

till Ahmed Rashid, rådgivare till världens 

alla härskare och kunnigare om Afghanistan 

än någon annan”. 

Olle Svenning, Aftonbladet 

Här är den efterlängtade ny utgåvan av 

Talibanerna – islam, oljan och det nya 

maktspelet i Centralasien. Den innehåller ett 

nytt förord och ett nyskrivet kapitel om den 

händelserika utvecklingen i Afghanistan – 

och världen – efter 11 september. 

#4–2010 

75:- 

160:- 

I väntan på talibanerna 

Jesper Huor | Ordfront Förlag 

En gång var Afghanistan världens centrum. 

Härifrån styrdes imperier som sträckte sig 

från Europa till Kina och Indien. Idag är det 

världens ände skådeplats för stridigheter 

mellan stormakter och fanatiker. Här bor ett 

fattigt, hungrigt och till tänderna beväpnat 

folk. 

Med Kabul som bas reser frilansjournalisten 

Jesper Huor till många farliga 

och förunderliga platser i Afghanistan. 

Under sina resor möter han terrorister, 

skolflickor, heliga män, poeter, feminister, 

opiumbönder och allehanda fifflare. 

Köp dessa böcker på www.sak.se eller i bilagan som medföljer denna tidning. 

Ny lokalkommitté under uppstart i Jönköping! 

Svenska Afghanistankommittén inbjuder medlemmar och Afghanistanvänner 

till en kväll då SAKs generalsekreterare Peter Brune berättar 

om sitt arbete inom SAK och en ny lokalförening föds! 

När | Onsdagen den 23 februari 2011, kl 18:30-21.00 

Var | Sagan, Stadsbiblioteket, Jönköping 

Kontakt | Claes Renström: 070-310 23 74 | Maria Bodänge: 0709-29 52 34 

Välkomna 

k o n ta k ta 


SAKs kontor i Stockholm 

Karolina Andersson, ekonomihandl, 08-545 818 46 

Elin Asplund, register, medlemsfrågor, 08-545 818 46 

Klas Bjurström, adm sekr, 08-545 818 42 

Peter Brune, generalsekreterare, 08-545 818 50 

Eva Engelsöy, personalansvarig, 08-545 818 44 

Frida Engman, föreningsansvarig, 08-545 81849 

Monica Eriksson, insamlingsansvarig, 08-545 818 41 

Johanna Fogelström, kanslichef, 08-545 818 58 

Marléne Hugosson, projektled vänskolor 08-545 818 54 

Markus Håkansson, info, redaktör, pressekr 08-545 818 45 

Jane Karlsson, vänskolor Sverige, 08-545 817 36 

Chris Ormalm, biståndshandläggare, 08-545 818 43 

Annelie Renqvist, kansliassistent, föräldraledig 

Karl Torring, ENNA, biståndshandl, 08-545 818 56 

Katinka Wall, info, pressekreterare, föräldraledig 

Najia Östling, vik kansliassistent, 08-545 818 48 

Epost till personalen: fornamn.efternamn@sak.se 

Svenska Afghanistankommittén, SAK 

Trekantsvägen 1, 6 tr. 117 43 Stockholm. 

Tel 08-545 818 40 | Fax 08-545 818 55 

Epost info@sak.se | Hemsida www.sak.se 

Lokalkommittéer 

GÖTEBORG Jonas Möller Nielsen, 0340-156 40, 

0709-68 63 93, jonas@mollernielsen.se 

LUND Lars-Göran Edvardsson, 046-15 87 15, 

0706-15 87 51, goranlars@telia.com 

MALMÖ Håkan Törngård, 073-974 16 13, 

sak.malmo@yahoo.com 

SKELLEFTEÅ Anders Lövheim, 0910-502 46, 

070-686 16 38, anders.lovheim@telia.com 

SKÖVDE/SKARABORG Anders Boström, 

0501-784 75, anders.g.bostrom@svenskakyrkan.se 

STOCKHOLM Anna Fayeq, 08-777 86 53, 

0739-86 86 87, stockholm@sak.se 

SUNDSVALL Anna Westin, 060-61 24 72, 

070-202 06 28, anna.m.westin@hotmail.com 

SÖDERTÄLJE Hans Hansson, 08-550 190 10, 

070-342 69 20, Hans.L.Hansson@telia.com 

UPPSALA Isak Bergdahl, 070-543 87 86, 

isak.bergdahl@elaborator.se 

VÄNERSBORG Nils Wahlström, 0521-674 63, 

nils.wahlstrom@comhem.se 

VÄXJÖ Siwita M Nasser, 0735-41 37 70, 

siwita_s@hotmail.com 

Kontaktpersoner 

ARVIKA Curt Larsson, 0570-230 93 

BORÅS Jan Svenningson, 033-41 12 94 

GARPHYTTAN Olle Viktorsson, 019-22 22 07 

GOTLAND Lars Grahnström, 0498-26 15 77 

GÄLLIVARE Margareta Hedberg, 0970-161 16 

GÄVLE Sultan Safi, 070-259 29 20 

HALMSTAD Birgitta Borulf, 035-12 98 02 

HELSINGBORG Marie Weis, 0703-23 22 39 

HUDIKSVALL Sven Johansson, 0650-133 77 

HÄRNÖSAND Bertil Pettersson, 0611-55 07 27 

JÖNKÖPING Claes Renström, 070-310 23 

KARLSKRONA Jamila Zamir, 0761-36 64 95 

KARLSTAD Inga-Lill Fjällsby, 054-83 44 37 

KUNGÄLV Eva Sylvan, 0303-22 00 57 

KUNGSHAMN Ida Hammar, 076-771 20 50 

KÖPENHAMN Shamail Haydar, shamille_71@hotmail.com 

LIDKÖPING Anneli Johansson, 0510-219 92 

LULEÅ Mats Danielsson, 0920-970 11 

MARIESTAD Nasratullah Safi, 0737-24 98 56 

MÖLNDAL Andreas Köbi, 0704-40 56 82 

PITEÅ Bo Persson, 0911-164 33 

STRÄNGNÄS Peter Hjukström, 0159-230 41 

STRÖMSTAD Peder Adamsson, 0526-602 44 

TOMELILLA Karina Lundgren, 0417-102 53 

TRELLEBORG Bodil Francke Olsson, 0410-33 40 13 

TJÖRN Zohra Miakhil, 0735-87 33 47 

UDDEVALLA Ann-Marie Bengtsson, 0702-79 69 67 

UMEÅ Mohammad Fazlhashemi, 070-542 91 64 

VARBERG Björn Mellquist, 0731-82 00 33 

ÖREBRO Johan Nyström, 0708-39 42 25 

ÖSTERSUND Sumiyah Bhaduri, 076-139 00 85 

33


Unga SAK har bildats! 

Första helgen i oktober träffades 

SAKs nybildade nätverk Unga SAK 

till sin första konferens. I Annebergsskolans 

matsal i Malmö möttes över 

40 engagerade unga SAK-medlemmar 

från hela landet, unga som ville dela 

med sig av sina fantastiska idéer 

och erfarenheter. Unga som vill göra 

skillnad! 

Text & bild: Azada Najafi, Marie D Weis 

och Samantha Jaoshan 

Lördag morgonen började med en härlig 

frukost och sedan öppnades mötet. Reza 

Javid gav oss en intressant början på dagen 

genom att berätta om läget i Afghanistan. 

Dagen fortsatte med intressanta 

diskussioner, lekar och många skratt. 

En viktig punkt som kom upp under 

helgen var information om skolinformatörer 

som Frida Engman (ansvarig för vänskolor) 

höll. Det väckte stort intresse bland 

deltagarna, många blev direkt intresserad 

av att utbilda sig till skolinformatör för 

att kunna sprida kunskap om Afghanistan 

och den afghanska kulturen runt om 

landet. 

Under helgen presenterades även 

Unga SAKs ledningsgrupp: Shugufa Ahmadzai, 

Kasim Husseini, Siwita M. Nasser, 

Samantha Jaoshan (sammankallande), 

Marie D Weis, Azada Najafi och från 

kansliet Frida Engman. Alla i ledningsgruppen 

kunde inte delta under helgen, 

men vi som var där representerade hela 

gänget! Samantha berättade om planerna 

kring Unga SAK och tankarna kring 

nätverket. 

34 

Jobba på SAK... 

...alla tjänster 

utannonseras 

på www.sak.se 

Håll utkik! 

Unga SAK har nu bildats. Mannen i skinnväst i mitten på bilden är dock ingen ungdom. Det är 

Harald Holst, pådrivare och numera pensionerad föreningshandläggare. 

Vi hade en ganska lång diskussion om 

hur vi skulle vilja att Afghanistan ska se ut 

i framtiden, på vilket sätt vi kan ändra och 

förbättra saker och vad vi kan göra för 

ungdomar i Afghanistan. 

Därefter visades det en film som 

Mojda Wais, ung tjej från Göteborg, hade 

gjort i form av intervjuer av afghanska tjejer 

under en resa till Afghanistan. Filmen 

blev en riktig favorit bland deltagarna vi 

enades om att en kopia av filmen skulle 

skickas till de lokalkommittéer som så 

önskar. 

På söndagseftermiddagen utvärderades 

konferensen och alla deltagarna var 

nöjda och inspirerade att jobba vidare 

inom sin lokalkommitté. 

Ungdomskonferensen var mycket 

lärorik för alla deltagare. Vi ungdomar 

fick lära känna varandra genom samtal, 

diskussioner. Vi gjorde också olika typer 

av kommunikationsövningar. Azada 

ledde övningarna på ett mycket bra sätt. 

Centrala begrepp var tillit, respekt och 

förtroende men också att kunna visa och 

erkänna rädslor. 

Efter tre dagar av diskussioner och 

hårt jobb fick alla deltagande med sig en 

stark upplevelse hem. Alla inom Unga 

SAK lovade att ta ett större ansvar och bli 

mer aktiva och visa ett större engagemang 

inom. 

Ett stort tack för planerandet av 

konferensen vill vi ge till Malmötjejerna 

Heley, Siwita och Farishta som såg till att 

helgen klaffade perfekt, allt från lokal, 

övernattningsmöjligheterer till mat och 

program. • 

#4–2010

Privat 

På restaurang Jannis i Ljungbyhed kan man få sig lite 

Afghanistanengagemang till pizzan, tack för det! 

Engagemang som ger resultat 

Zarlasht Rasouli Hashemi är en mycket 

engagerad kvinna som har bott i 

Sverige i snart 16 år. Tillsammans 

med sin man, Farhad Hashemi, driver 

hon restaurang Jannis i Ljungbyhed. 

Text: Monica Eriksson 

Monica är insamlingsansvarig på SAK. 

De har bestämt sig för att hjälpa de som 

har det svårt. Genom att prata med sina 

gäster och informera om situationen i 

Afghanistan får de gästerna att bidra till 

b i l d f r å g a n 

Vad heter den omtvistade gränsen 

mellan Afghanistan och Pakistan? 

1. Salanglinjen 

X. Durandlinjen 

2. Khyberlinjen 

Skicka ditt svar till markus.hakansson@sak.se så ingår du i utlottningen 

av standardverket Afghanistan. Glöm inte att ange postadress. 

#4–2010 

skolor och sjukvård i Afghanistan. 

– Vi tycker att alla borde engagera sig 

och hjälpa till att bygga upp landet, säger 

Zarlasht. Det spelar ingen roll om de är 

bekanta eller någon man inte känner. Har 

någon det svårt ska man hjälpa till. Våra 

gäster läser broschyrerna och vi svarar på 

frågor om hur det är i Afghanistan, och 

då ger de allt ifrån 1 krona till 500 kronor 

till SAK arbete i Afghanistan. 

Om du som Zarlasht har insamlingstips, 

hör av dig till Monica Eriksson, 

monica.eriksson@sak.se så vi får möjlighet 

att sprida dina erfarenheter! • 


Du behövs 

även 2011! 

Tack vare ditt stöd kan vi 

se till att fler barn får gå i 

skola och att fler kvinnor 

får vård vid förlossningar. 

Vanligt folk i Afghani stan 

förtjänar rätten till ett 

värdigt liv och ditt stöd är 

jätteviktigt. 

Du som inte redan är 

Afghanistanfadder/månads 

-givare, hör av dig till mig 

för information om autogiro. 

Har du frågor om förnyelse 

av medlemskap, månadsgivande 

eller vill värva 

vänner och bekanta, är du 

varmt välkommen att ta 

kontakt med mig så hjälper 

jag dig enkelt och gärna! 

Vänligen, 

Elin Asplund, SAK 

elin.asplund@sak.se 

Vinnare av förra bildfrågan 

I förra numret av Afghanistan-nytt efterfrågades 

vilket modehus som utsett Afghanistans 

president Hamid Karzai till världens bäst 

klädda man. Rätt svar var Gucci. Och det 

visste bland andra Connie Bullock i Stockholm 

som vann utlottningen bland de som 

kunde svaret. Connie kan nu se fram emot 

en läsupplevelse utöver det vanliga. Boken 

Afghanistan har redan skickats. Mycket nöje! 

35

Rafaela Persson 


Alla barn 

har rätt att 

gå i skolan! 

SMS:a ”jaghjälper” till 72 930 

36 

Det kostar 50 kr + eventuell trafkavgift 

#4–2010 

Rafaela Persson

Läs hela numret… - Svenska Afghanistankommittén

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?