NV^ .^!< - Vaasa

walibra.vaasa.fi

NV^ .^!< - Vaasa

NV^ .^!< a>^ -2 H^s FL a!^.


^K^INKB

första och sista

Stunder

för

I.o^^.

Hl»t /ac^lWi? »'e^W 63° me^/em mo^/a//a /a»^?^.

Tredje ökta och förbättrade Uplagan.

!^--?».

iUND 1796.

Trpkt hos ?105. 5o«. I.I7??O2I.^O, pä des egit Förlag.


2

«3^u! af Mottag tacka kön,

Mild som dagen at behaga,

Om som I^otta at beklaga

V^srtkers härda olycks rön;

Du som icke kunnat glömma

Hwad han för sin I^otta qwad,

Dä han om desi karlek bad,

Och sörtwiflad gick ästad,

At stt qwal igrafwen gömma.

Lotta kan det ej fördömma.

Las, som hon, lar ömhet ömma,

Dig tilhöra deffa blad.


— "— >^M2^^ "Wl^c»»

Företal til första Uplagan.

l^apliniZ sages under tårar pä det örnaste wärdat Alexis

-^-^

grift. Da han stagades hwad han der gorde, swarade

han: at han göt olja pa en N)äns grafwärd, och at

det icke skullebetyda något. Deffe blader innehålla nägot

om VVenkei-8 lidande för I^otta, nägot, som hörer til dest

Grafwärd, eller hwad man hälsi wil kallat. Ty om nägon

frågarmig, hwad detar, har jag, ej annat atswara, an det

med wan: at det icke stal betydanägot. Men hwad

Werner ar, det kan jaglikwal icke undgä at nämna,ifatt

nägon stulle hedra dcsia blader med sin genomläsning,som

icke kandt honom. Under det namnhar (^rl Wilkelm .serulalem,

den bekante Son, blifwit'bekant, sedan

han pa et olyckeligt satt silttat sina lcfnads-dagar. Hans lesnads

omständigheter sä wal som hans olyckliga stut har Doctor^ot^euti

Weimar gjordt bekant,uti en bok, som han kallat:

Leiden des jungen >Vertliei-8, och som genom Herr

l^onti-olleur dranl^näs försorgiStockholmefwen pä swensta

spräket bliswit utgifwen. Denna unge Jerusalem hade uti

Wolfenbuttel anträdt sin borgeliga lefnad. Hanslistiga wett

och insigter, hwarmed alla andra wackra egenstaper woro

förenade, wisade sig nästan uti alt. Uti en ynglings hjerta

om 2O ar, beundrade man älderdomens erfarenhet. Han

kände och tänkte. Han war warm och warksam ;och ibland

mennistor mennista: menuti en stor själ fins intet medelmat-

A 2 tigt.


tigt. När den listiga dnst, som leder til sullkomllghet, öswerstridit

sin grans; nar förnuftets ledosijerna under sinlighetens

dimma blifwit bortgömd: sä ar, jämte högben af war

lycksalighet, en djup brant; och fallet — ar snart gordt.

Jeru^lemhade fattat en olyckelig tilgiswenhet för et Fruntimmer,

som war wardigt hans ömhet,men som han ej kunde

fä aga. Det hjerta, som han hade rättighet til, mäste

hon stänka ät en annan. Det war ej förlusten, utan omöjeligheten,at

kunna bom den samma,som sörfölgdehonom. För

äran bchöfde han ej at strida. Et dygdigt hjerta känner ej

andra rörelser ande, som med henne komma öfwcrens Men,

för olyckanbchöfdehan det. kunde ej längreleswa.

Han war ejmer Han blef^VenKer. Han dog. —.

Frågaej, Läsare, widare. Den handen, som ej mer war

sinegen, afbrötet blomster, innan höstenfick borttaga detz

blad.

Lnnd deniMartii 1786.

Wertker?


Frieri.

H DU som dettabröst uptander

Af en okänd lagas magt:

Dusom köldield förwänder,

Ger du pä det hjertat agt?

Som förDig, minIris, brinner,

När som dagens Stjerna gryr,

Eller stuggan jorden hinner.

Skal jag tromit qwalDig bryr. .-,:

A 3

Nej


6 «


«


8

««-^U^->5

,

Som et ljusinattensgömma:

Sä förtankanIris syns.

Hwarför kan jag den ej glömma?

Ashwarsbildmit bröst borttynS» :,:

Näriflor Naturen prålar,

Af sin lätta tjusningrögd:

Sig min Iris förmig målar

Isin mildhet och sin dygd.

JagiFoglens toner söker

Hennesljufwa tal, och röst:

Men min sorg sig endast öker,

Och en stugga blir min tröst. :,:

Ej minIris godhet felar:

Hon bar deri Himlens bild;

Men det öde, som den delar,

Haller mig frän Henne ssild.

Denna Eld, som fördig lagar.

Ej af dygdens lag fördöms;

Dock, mit straffar, at den plägar,

Som okänd och ej uttöms. :,:

Hwad


H«I!!!-^HI!!^H' 9

Hwad min atra wil förnöja,

Atdit Sällssap äga fa;

Ien blick, dit hjerta röja;

I et orddin Godhet na:

Dettaalt et band uphäfwer,

Som af offuld laster gör;

Somen menläs frihet qwäswer

Och för blomster törnen strör.

Wore jag det wästan wader,

Som obuditnalka Dig;

Och den Fogel fördig qwäder

Idit rum och klagar sig;

Jag min drift da finge lyda.

Til dit glada hemwist förd.

Ut for Digmin kansta tyda,

Och, kanjke, afDigbli hörd. '/"

Dig det band ej hinder ställer.

Som en Faders frugtan gor.

Han den Dom ef omildt fäller,

Somibojor frihet för.

*/»

Du


10

-H^U^V»

Du har lof at godhet aga.

Jag har lof at lycklig bli.

Dighörtil at simet säga,

Som du germit Frieri. :,:

Wertker


-5-^iue^^-

Fragment öfwer Tiden.

WulluB äolor ett, quem non lonFingui^2B temporig mi.

nuat atl^ue malligt.

magt, somidit märk blott syns och pa alt rar.

Du,Tid,hwarsmilda loppoch wäldeall tingnar:

Man säger, at du alt förtärer, hwad du söder,

Forstörer och ger lif;samt lhroner bär och öder.

Ma swaghet neka dig det lof, som dig tilhor,

Och sorgligt ropa ut det onda som du gör;

Mafeghet tryckas ner utaf din tunga börda.

Sin hugnads grund, sm ro, sit hopp, sin fällhet mörda.

Jag wördardina rad; du krast och lindring ger.

När jagitårar stöljs, jag af dig tröstadler.

De sar som ingen ört och läkedom kan hela,

För dem din dolda hand kan hjclo och lisa dela

Du ur din mörkanatt, alt hwadsom kommit, gjordt

Frän werldens förstadarhar man din wishet spordt°

Ien omätlig längd af stiften, som du röjer;

As dinaGudoms warkmin tanke sig förnöjer.

När Skaparn med sit ord utur sin willaS siod

Befalte all lingga, du kring om honom stod

. , Uti


12

Uti enljustig rand och som en Tärna tjente,

Millioner werldars här du ar och dagar länte.

Sen denna stund du alt pä dina cxlar bär.

Dit lif as Sekler tänds. Dig ingen ålder tar,

Din Trohet har dig gjort til ewig Härskarinna.

Dinsiod, som aldrig töms, stal all tings ödenhinna;

Men hwad som komma stal, du endast giffa far.

Din dom ej qwäljas bör. Du sär mig okänd gar.

At första dinarad, det förwettdu ej gillar.

Din förbchälnalag min stjernas stig ej willar.

Hr du af sorgers mängd och ängstans marter fölgd:

Jagidit tysta lopp en säker hjelp ser dölgd.

Bak ommit laga tjall har du et läger slagit,

Et djup, där giömstans Gud sit mörka hemwist tagit;

Där gömmer du mit qwal uti en ewig natt

Och rycker sram detmal du för min orosatt,

Dinhandiwallmog ljust mit öga igenlyker,

At hwilans wallust na, nar dagens tyngd mig trycker.

Sen jagdinhuldhet rönt, för livset oro gömd,

Isömnensljufwa famn af nöden wänligt glömd:

En sol af hoppet fördmig nya strålar stanker

Mt wärk tillåter ej,at jagpa mödan tänker»

Dci


««-^W^-«' 13

Det onda med hwar stund et steg tilrygga tar.

En punkt, et ögnablick en bättre lycka har.

Sä du en Moder war, sran det j lifmet kände.

Sjrlfli'wets förstaljus du med din fatta tände.

Da jag et stoft, et grand uti mit ämne lag.

Med dig lagreddes til, och dag och ffapnad jag.

Da iag oskicklig war ftr:iustig frögd at niuta,

Orolig, späd och öm,at klagcns tårar gjuta,

Emellan Ammans bröst cch sömnens milda frid,

Ilindans stutna band du waggar fram min tid.

Ibindlen af dig ledd tilro och nögda lekar.

Jag njuter känstans lif. Du mig den lott ej nekar,

Atimit joller glad ej weta hwaddu hr

Uti dit framgångs stöt, som kanske sorger drar.

När mig utlatenhet, en b^.rdoms yra, risar.

Ger du migro igen och mild din anger wisar.

Jag söker ej mit bröd och finner det med dig.

Mitlifär seglens likt, som harmlöst närer sig.

Som liljan af digkladd pa faltet fägring winner.

När hon utaf dig född til längre dagar hinner;

Sa wäntar jag af dig et mera stadgat wal,

När iag det bära kanien förnuftig själ.

För


14

««^W^-»

For lifwees segelfart, jagbör mit stepp tilreda;

Du redan tecken ger; hwad som mig här kan leda,

Jag lära far af dig; Du ger förstand och welt,

Du ger erfarenheti det jag an ej sett.

Hwad jagi dag ej wet,imorgon du mig larer,

Och med min tankas högd nytt nöje mig bestärer.

Mit lif utwidgar sig. Min tanke tilwäxt far.

Och egna föremal med den min ungdom nar.

At deliwerldcn ta, at brödrars walgangömma;

Det är min lust, min ro. Jag kan mig sjelf e/glömma

Msd andras wäl förent mit hjertas lyckaär.

Jag manlighetens lagimina ådror bär.

Jag stalt at wara föddtil manffo.ratt och heder,

Med tiden mer tiltaridygd, ismak, och seder.

Jag känner mer mi för. Jag andas lifwets roar.

Jag gläds. Idelar mig och noj?t med mig gar.

Men ach! när källan tömshwaraf min salhet flyter.

När swaghet särar mig, och straffets stundinbryter.

När Nästan ödet bär, ssm mig ock trycker ner;

När Jag mig ock min wän ej någon räddning ser:

Hwemär da som mit qwaloch ängstans moln bortdrifwer;

Somskymmer bort min dagoch lyckansgrundnedriswer?

I°:


4-^W^-^ 15

Jo! längst wid himlens bryn en dolder stråle gryr.

En stjerna honom bär, som glädjens budffap tyr.

längtan delar.

Hur ljufiigärdcn tröst, somhopp och

Det är af tig, o Tid! en stänk nar något felar.

At jag wärdera ma den Sol, som molnfri ler,

Iswarta bäddar hölgd jag henne af dig ser.

Du sommarnsljufwa dag til andra werldar sänder,

Och tilmig wintrens natt pa frusna arlar wänder.

Til


16 «


««-H2^->» 17

DinF'st jag stulle wärdigt fira

Med nölen, lekar och bchig.

Jag stu^le ock Di>,Högjo zira

Med blomsters jlordpa denna dag/.

Men det är Dig, som myrten pryda z

Da jagftr numrens kulna dar,

Ser Du en himmelmild och klar:

Jag kan derfcr blott, DaphniS, tyda

Den del jagiDinsallhet tar;

Blott ömawänjkaps dristen lyda,

Och ge de offer wänskap har.

Et landst^p ingen ffönhet äger.

Om manej stga far enWan:

Den parken »» se, hur ston ar denl

Här offuld waltsit eget lager --

Min sillhet intetöswerwager «—

Sa Philosophens hjerta är.

Det kanej ensamt lyckligt wara.

Omdet ejdartil witne bar

Un en Wan, som lärt at svara

Mot lagen, som ej swika plar.

B Om


18

«^H^-«.

Om odet gett mig Prinsars lycka

Med makt at tolka hjertats lag:

Hur nögder ffulle jag mig tycka,

At Dig med andra offer smycka,

An dem jag bär ideste drag.

Dock detta alt mot hwad Du känner

Ar föga wärdt. Du däråt ler.

Du ler at rang, men ej at wänner,

När Du Din Phyllis för Dig ser,

Hon isin milda dygd alt hyser,

Hwad äran utaf kärlek rönt,

Hon ömifägring for Dig lyser,

Och bar et hjerta lika skönt»

Som hyacinthen blygsamt prålar

I ängen dold bland blomstrens hop.

Sa sig dch gömda wärde målar,

Och sinnes utan egit rop.

Sku Dina dar ej ljust förswinna,

Säg, Daphnis, da Du äga fatt,

Alt hwad Dig wärdigt war at finna?

Du har Din önffans fullhet nät.

>

En


En lycka Du Dig sjelf har gifwit;

En sällhet, som rivaler känt.

Den är ej teknad pa patent:

Ej Kungars hand den underjkrifwit

Och höga nåder genomdrifwit:

Ty Dig sörtjensten den tilwänt.

Din dygd, dit hjerta henne närde,

Da Du wid Thcmsens stolta strand

Och ide gamle Frankers land

Erfarenhet och wishet lärde.

Du tänkte för at blifwa wis'.

Du walde för alt lycklig blifwa.

Ej Hippocrater kunnat giswa

Den Guda«lott, du nu gett pris.

Den stal all ledsnad frän Dig drifwa.

När jorden brans af köld och is,

Dig Sommarns ljufwa dar upliswa,

Dig wäntar Nöjens wäna tropp

Bred wid Naturens milda sida.

Du är desi älskling och detz hopp.

Här wil Dig Hymen kransar wrida

Och täcka frukter kring Dig sprida.

19

B 2 S«


20

«-«US»S

Sa styndai sa wackert lopp,

Dem under Omhets>wälde bida,

Där Du walt Astrild tit Din Kung

Och Phyllis til Din Herstarinna.

Du skal af andra hyUning winna.

Iftere leder rast och ung

En wacker Telning stal uprinna,

Och sen, när tiden blir Dig tung,

Din dygd ock Ära Dig påminna.

S/elf Kärlek Dlgi borgen gar.

Med Aesons nya ungdoms ar

Din lefnads afton blir Din war.

Iwett,i tankar, stämt och nöjen

IEnighet och Ostulds nöjen

Din rena laga tilwäxt far.

ial wanstap denna stads uphöja.'

Din öma Själ desi lagar bär.

Dest känsia nöjets himmel ar.

Dit band deras stal styrka röja,

Och Gudars stllhet Dig förnöja,

Jag iDin walganq wara kär.

Mertker


«-^U^-5 21

V^Eltker til I^ottH.

A/^Fee.

JA är wildu håra up et siitit hjerta naga,

Du k.'ra Qwal, som migigra,wen sänker ner?

När siar mig -ödetej? När tröttnor jagat klaga

Itårars fiod, somingen ser?

Nar wiker frän mit bröst, en strid asked och plaqa?

När siyktar känslans magt for seqreniminsjäl?

När röswar mig ej mer min kärlek och min laga

Förnöjsamhetoch alt mil wäl?

Förgaflves söker jagmig för mit öde gömma

Och denna Eld, som sig emot mit wäluprör;

Somdygd,fölnuft ochharm.och stalchetstads fördömma^

Och likwälalt mit lugn förstor.

ODu, förden mit bröstaflängtans hetta brände!

Af dig det ur sin dröm och ungdom waktes up.

Hwarförenärde mig din blick, som sig bortwande

Förewigt med all ro och hopp?

ib 3 Hwar-


22

-H^L^-^

Hwarfsr lät du din hand sa oftaaf mig dragas,

Tryckt til mit ömabröst, som mera deras brann?

Hwarsörlät du sa fritt den sötma sran dig tagas,

Som jagpä dina läppar sannI

Enhemlig magt, en Eld siguti Själen röjde,

Som under manskaps namn hlttils förborgadwar.

Jag kände.— Hwad?— Enkraft — En oro som förnöjde.

Iplågan jagän wällust tar.

Ren snärdiAstrilds band, jag til Dig suckar sande.

Mig tjuste Dit behag med hemlig dragningskraft.

Mit hjertaimigstog, när jag olycklig kände,

At wi en lika känsia haft.

Dock ägde jag minro! jagkände än ej smarta,

När Atton sijernan mig frän dina ögon tog.

Den lycka at somDin fa lämnaDigmit hjerta,

An ej min ärelystnad drog.

,

Mm


24


««-«US-«> 25

Tre gangor Warens Majl, mlg tycks,ilorge klcder,

Sen oettaoöcsns bud, mitdystia tjäll bchkc.

Tre gånger kkilo«el, *) som om si» smärta qwäder.

Mit qwalmeo sina suckar ökt,

Fördagens öpnafaltHon nattens ffooar walde^

Da hon, som jag, as swek ")sil ödetog emot,

Här tyder hon smharm, det wald som henne qwulde

För wara sär fins lika bot.

Isorg och ensiigh?r jagmina plsgor döljer,

När dagens fackla tänds, nar hennes ljuS ar stackc.

E.» irradPhan^sieiwidh^t mi, förföljer.

Mil» klagan bärbloc wädrensjttckt.

B 5

An

») Se vviölisabel om pbilomele.

"*) Författarenkan icke wali anledning af Original-Romanen

kalla detta swek. Hanlärer likwalbafwa detta tiz


26 ««-^Ä^->->

An modigt söker jag, at Eldens flamma hämma,

An är mig oronsgift och min förtwiftan kar.

Snart stalen wänlighand,mit lopp,mit timglas stamma,

Ochge det lif,som sorg ej tär.

Natur!DinSon gar bort. Handin befallning följet.

När duat honom log, glömej den huld han njöt.

Glöm, I.otta, ejden Grist, som ock din karlek döl/er.

Mingrafjag funnitidit stöt,

lefafwen ewigt wal!Minungdom dig förlåter.

Du drömmarswäna flock, som min indbilning drog.

Fsrstingrens som mit stoft. Ost mangen wän begråter.

MedEder nögtmit hjerta dog.

>Verckers


27

Wclckers Bref til sm Wan. *)

dig, min ömma Wan, mit hjerta tilstygt tar,


28

«e-"U^-«.

Ds skulle Himlen mig med lugn och sällhet lsna^

Da af Man jag fick en wänjkcp röna,

Sa dyrbar och sa ljuf för mit och hennes wäl;

Men daideras hus jag med en uprörd själ,

Och utaf oro tärd mit egit lynne särar;

Desi Man blir miKtänksam och hon förgas af tårar,

När jag til deras hem och genom dörren gar:

Jag mulna blick med smarta möta far.

Min fordom ömma wän nu för mit sälljkap fasar.

Han gitzar til den eld somimit hserta rasar;

Han mer och mera kall emot sin maka ar,

Han märka lär det qwal detz Hngla-hjerta tar.

O GUD! jag brottslige stal oeras sällhet störa!

Och den jag älstar mast, sörtrykt och plägad göra.

Medhwad förtjusningshögd jag henne stundomhör,

Nar med sin lätta hand hon Opkei strängar ror;

Och när hon wil sm röst med detza läten para,

Min Själ med hwarse ton tycks up til Himlen fara.

Med ögat fullt af grät, med hjertat uti brand,

Förtjust och utom mig jag kytzer hennes hand.

Hwart


«» 29

Hwart ögnablick ss hust och sa Gudomligt smakar,

Ac for detz njutande jag liswet glad försakar.

Men Himmel när igen jag henne lämna skal,

Min blod af lågor tänd och i fördubladt swall

De starka forsiar lik igenom hjertat bryter,

Och qwalet imit bröst med Wildjurs läte ryter.

Jag tarfull da min wäg til mörka skogar tar,

Min fot fortörnens tagg e/ någon ftugran har:

Fsrwillad utan hopp jag fram bland grenar tränger,

Til desi et Kjärr, et Berg min djerswa jramftrt stänger.

Jag dignar magtlös ner med trott och särad fot.

En sten af masia hölgd tar da min Kropp emot.

Jag siumrar hastig in — mig drömmarns förskräcka,

Tils manen hög och klar formar mit öga wacka,

Jag da betryckt och tung til Staden återgår,

Och utaf oro tärd min sorgsna boning nar.

Hwart han, min ömmaWan, kan ödets wald mig föra?

Jo Döden, Döden skal pa alt en ände göra.

Uti mit grymma qwal jag dock den lisan har,

At kasta an en blick uppa de sälla dar,

Da


30

S-^D^-,5

Da hjertat oldriq an af egna plågor blödde;

Da alt hwad ögat sagi Själen sällhet ftdde.

Hur gick jag glad och nögd tilWalheims glada tragt,

Förtjust wid hwarje steg utaf Naturens pragt!

Jag aldrig ledsnad fann, at se hur Barnen lekte,

Hwad känsia imit bröst, när de hwarandra smekte!

Jag än af hjertat log at deras lek och hopp.

Och glad mit bifas! gaf til deras djerfwa lopp.

An med ihand jag lofwens skugga sökte,

In under iindarne, som sina grenar krökte.

Achl nar til Källans brädd jag glad och yster lopp,

At isran Staden se de muntra Flickors tropp,

Som fram til Källans kant med sina käril trädde,

Och under wilgen sig med hundra uptag gladde!

Nu up til Klippans hogd jag förr med wällust gick.

Och gröna dalars pragt med tjusning städa sick.

De Skogbewärte Berg mot Skyarne sig högde.

Och straxt wid deras fot den klara an sig bsgde,

Uti hwars spegel jag de ljusa malnen sag;

Mot Himlen gungade de höga stogars wag;

När Aftonwinden dem med kylig anda rörde,

Jag dailustens rymd Naturen qwäva hörde,

Sa


Sa lfuf och drillande frän iärkans glabss bröst,

Sa sträf och surrande uti Torndyftens röst.

De lätte Myggor fram ilusten mnntert trädde,

Och sig wid Solens ljus och sista stråle gladde.

Ach! hwad min bildnmgskraft förnyad styrda fick!

Min tanke hög och djerf kring Jord och Himlar gick.

HnHimmels höga ochBerg, dem ewig snö betackte,

Mit hjerta och min syn förtluste och försträckts.

Hn under mina steg en öpnad afgrund lag,

Hn moln i wäldsam fart jag pä mig störtas jag.

Jag säg hur Foglame *) sig uti rymden rörde,

Jag deras Harmonie och sialta qwäden hörde.

Mit öga ända neriJordens stöte hann.

Der jag Naturens lif och dolda krafter fann.

Ach hwad Naturen full af lif och känfla wimlar.

Uti den minsta ört,iJord, iHaf,iHimlar!

') Uti en del Handstriftcr har jag sedt läsas: Stjernsrna,

som gjörmeningen mera poetisk. Det ar bckam,huru

?law och flere af de gamle pästatt, at Himla-krvpparnes

gäng och rörelseutgören sörtrasseligharmonie och

Mllsiqlte.

31

GUD!


32

öch öknarnebebor.

Mot minsta wäs'Nd')om och ända lika stor!

Hwid Mänskans stothet dä sia lör mit öga gö^de,

GUOimit menffo-brsst en fiästt af Guoom tömde.

Mci nu, hwad ör jag nu? De yra känslors trall

Med mörkret för min syn, med fasan imin själ.

Ic»q makande sörräis ock för min framtid bäfwar.

Och Döden för min synimina drömmar swäfw^r.

Nar jag för första gäng med tand och eldad hag,

Nar jag. — Min ömmaWan — när jag sagz

Ja! när jag henna fick för första gängen städa,

Hwad ostuld, hwad behag, sägs i dest anlet rada!

Hwad hennes sini waxt; hwad hannes ljuswa röst

Förtjuste denna S;a!, bewekte detta brö»'l!

Ai sina Syskons hop, hon da figs omhwärfo wara.

Och glättighet och wett som Mor och Syster para.

Jag sedan henne sag uti et munart lag;

Hwad fägringidetz dans, hwad warde! Hwad behagl

Ach,hur hon sina steg med Gudalätthet höjde!

Ach, hur kring hennes lis jag mina armar böjde!

Mit


-H^^U^s- 33

Mit hjerta henne da en ewig laga swor,

Och det wid Werldars Gud, som Himlame bebor.

Men hwad jagstrax derpa med hemlig fasa hörde,

At hon sörloswad war; det mig som astan rörde.

Försyn! sad jag, hwad ar din mildhet och,din nad?

Jag föga wishet seridinadolda rad.

När du har ömhet gedt och känslor at et hjerta,

Hwi stal det netryckt bli af saknad sorg och smarta?

En dödlig, gode GUD, (^riotta frän mig tog;

Et Hjsrtablott som mit kan alsta henne nog.

Förmätne! ej min suck den wredaHimlen rörde.

Mig karkek mer och meri sina bojor förde. -

Jag til (^rlott3B hem förtjusad gick hwar dag,

Hwargäng fördubbladt säll,hwar gäng fördubbladeswag,'

Alt annat tycktes da isran min syn förswinna.

Jag säg ej Nattens ftor, jag säg ej Solen brinna;

Jag endast tänkte pa at snart (^rlottase:

All annan omsorg sägs pa fiygten sig bege.

Men Himmel! när hon mig sin Kärlek äter stänkts,

Sig detta hjerta daihaf och wallust dränkte.

Hur jag war säll och stolt, du föreställer dig!

At säga desia ord:(^rlotta älstar mig!

C


Ach!


34

-K^^,^?^

Ach! när jagnjuta fatt Gudomligt sälla dagar,

Jag ju förmätet, djerst pa ödtts hårdhet klagar,

Fast hjertat brista wil, wst sorg min själ förtär,

Jag likwälnöjenkänt, hwars wärde himmelskt är.

Oköllottawille mig en dytzdjg k.':rlek stinka,

Men swor wid Gudarne at ej dtt löltet kränka,

Som wid smModers säng, wid dödms wreda blick,

Af hennes hand och mund den sälla sick.

Ac^ fören sådan Ed, som kunde själen mörda,

Jag ända twungen war at henne dubbelt wä'da,

Jag mer än männska blef wid hennes Guda»röst,

Och brottsiige begär de flydde urmit bröst.

Ju mer jaghenne säg, och hennes ömhet kände,

Ju mer sig Dygdens lif uti mit hjerta tände.

Jag aldrig glömma kan denkänstofulla stund.

Da Albert, hon och jaguti en löfriklund

War Wänffap förhwaran med ömhet fick förklara,

Just da jag war beredd at ewigt stan dem fara;

Ren bak om Skogarne sig Solen sagta sänkt

Och Warman nyh sit qwalmiAftonkylan dränkt.

»

Ach


«^U^-«- 35

Ach/ hwadHon talade Gudomligt, utan like:

Hör XVenKer, sade hon, männ' ide dödas rike

Man ännu älskar ömt, man städa sär igen

En Makaoch enFar,enMor, enSon,enN)än?

Wid detta sista ord en blick hon til mig sände

Af sorg och ömhet full, o Gudar, hwad jagkände!

O Gudar! för desz fot hwi föll jag icke ner?

Hwi talade jag ej? OmNi mig ännu ser,

Ännu en enda gäng, sa sker dethos de döda:

Jag twingade min röst; jag teg, jag teg med möda.

Men pa mit forna lif jag kan ej ewigt se;

Jag at mit raseri et utbrott nödgas ge.

Jag annars blir sörqwafd, enhemlig kraft mig dödar;

At winna Själens lugn jog fåfängt mig bemödar.

For Hästens djupa natt jagingen fasa har:

TilKlippans hösta spets jagdjerst min kosa tar.

Jag glömma tycks mit qwal och lytznar med mit öra,

At Nordans raseri och wagens wrakning höra,

Som uder windars dan mot klippan ftaggad står.

Ur molnets smarta bädd den ljusa manengar.

C 2

Et


36

«««U^-«.

Et wildt och wredgatHafden wackre Dalen döljer,

En grumlig hwirfiad wag des fägring öfwerhöljer,

Och öfwer åkrar, fält, och hackar härjning bär,

Nti min rördaSjäl en bister rysning är.

Jag säkert lindrad blef och lättadi min fasa,

Atdli en wild O can och mellan molnencasa,

2lt waldsamt störta alt, som intet wikager,

Och hwälfwa wagorna, och bryta Ekar ner.»

Hwad wärdeiet lif, som plågor blott bereder!

Jag ju pa klippan står: jag kan mig störta neder.

Hwad hemligt återhåll mit häpna hjerta bryr;

Du är ju olycks-full, — et steg — och kanfian fiyr -»

Sa tanker jagibland, men hfertat hörs befalla,

Ut för (^riotta fot jag änen gäng skal falla.

Med möda, ack min Wän! jag henne städa fick,

Jag sag dest sorgsna mine, jag sag deh rörda blick;

Min Man,sad hon, som börha ensam detta hjerta,

Han kan ej seEr här förutan oro, smärta;

Fly da ur detta Hus, komaldrig mer igen,

Fly ur min asi)n, fly, men wet jag är er Wän.

Wet


«


38

-5-^D^->«-

Mann detta hierta nu en önskad stillhet finner?

Far jag et älffadt siut pä mina plågor se?

Jag kytzer det gewär, som mig stal döden ge,

(^riotta med sin hand har det ju welat röra —

O GUD! om Du formar de uslas klagan höra',

Din milhet icke här den matk förglömma bör,

Som kanske brottsligt, djerft, och mot din wilja dör;

Men likwäl ödmjuk, öm, sig nedistoftet böjer,

Och tanken up til Dig ej utan häpnad höjer,

Som aldrig klandrat äni magtlöst öfwerdad

Din Ewighct af ljus, Din Allmagt och Din Nad.

Men hwilket grufligt styng som mig ur dwalan wäcker!

Och hwilken Tordönsröst som detta bröst försträcker!

Förmacneusie hör, rvet, bafwa för.dit brott!

Tag döden af den hand hwaraf duliswec sätt.

Utaf förnuftet lar, ac liswets börda bara:

z,Af Himlen tacksamt tag de dar han wilbestära;

Du eljest ervigt blir frän näden uteglömd,

"? afgrund störtadner förcappadoch fördömd."

Af


«


40


«-^N^--5> 41

V^l-rkerB Lidande. ")

Afandras nödalt hwad jag sär erfara,

Min blod til is, hwarpulstil martergör.

I^ID^LK. B?^Bl^KH,.

ej det liusa snillets dag,

Somdetza malnens djup bestrålat,

Om ej den styrka, det behag,

Om ej det bästa hjertats drag,

Hwarmed otz Wertkeiz Wän sit mulna ödemålat,

Din h?la Själ til ömhetrör; Om ejhans lefnadDig, omDighans dödej särar,

Och om ej til hans grift du för

En ymnog stördaf dina tårar;

Sa wet at menstlighetens röst,

Dest orna röst stalDig förklara:

Du är ej wärd min like wara

C 5

Med

Detze twanne stycken som följa,ehuru wal förut tryckte,

stullc en Wänaf v^errkerglidande icke garna har tvela

sakna. Författarentil detta förstaaf dem har icke litet

förbunditUtgiswaren, da han welat gifwa honvm del

håras, med tilständ, at har införa.

/


42

«--5-M^->^

Med kanstor dem man trodtNaturen welat spark

Ht Klippans barm och Tigrens bröst.

Nej, Wenker! Dina olycks«sall

Mit tända hjerta med dig delar,

Och ögats böljaisit swal

Nog öfwerftödigt witna ffal

At jag beklagar Dig — begråter Dig och — felar.

O!Duhwars lefnads.lopp min själhar tandt och wäkt;

Du I.otti


««- 43

En ann' ma den ievit^en ann' den Prästen wara,

Som korsar sig, och gar förbi;

Men jag! — jag mina känstor spara?

Nej, ock en Samarit stal denna wägen fara

Och ge dit stoft en tar — och denna wil jag bli.

O! wareHimlen lof, som bland de mulna dar,

Dem mera andras nöd, än egen för mig målar,

Mig dock ibland den wällust spar,

At kanna wid Passionens strålar,

At efwen jag et hjerta har.

L.

OOS.


44

I anledning af

«-«D^55

OD6.

Lidande.

?uerum scrl^lills memento.

H^u Gudaffänck, som gafs at mildra wara öden

Hr,kärlek,du etbrott,somstraffas börmed döden?

Ar Du, som styreka fick, at Sällheten otz stäncka

Et Himlens gcckeri, at o^ioro dräncka?

Hr kärlek, du som görat stafwen bojan glömmer


Ochblottiblomsierband sin fot inwefwad tror

gömmer?

Eniarf, som qwaloch sorguli sit Me

Dit öde,Wertker, mig beswor

At trotil denna sanning fatta

DinSjal, sa känslofull, sa stor,

Män Han ej äfwen troddedetta?

Hwi,karlek, da dinlag utien Pnglings hjerta?

Man föratlämna den at widriqhet och smarta?

Han ser — men wagar ej at lyda denna lagen« s

O! är da Menstan föddat altid bli bedragen? —

Du,V^enker,lydde den. — Dinro, Dinglädjeswann,

Din


«-^Ä^->5. 45

DinHand bewapnades:förtwisiangaf dig mod:

Du stutar kärleken och lifwet höljdiblod! —

Den sridigrafwens ffygd du wann

Som Du sörgafwes söktehar

Ock qwalet mer sit rof ej fann

Det sökteDig, men icke där.

Naturen,ihwaps famn Du förrsa sorgfri war

Nuidin mulna Själ en dyster oro bar —

Naturen, Werner, sick — för dig en fasans stämpel

Ejmer den nöjsamwar, ej merDin glädjes Tempel —

Du sökte Enstighet, en föda för dinpläga

Hos närde Du,olycklige,dinlaga..-

Sch Parkens grymma hand dinlifstrad redan skar!

Du föll — Dit ödemig änsärar

Blott denna tröstenhar jag qwar

At geDit stoft alchwad jag har

Ochhwad jagäger— minatärar.

/>.

XVert^er


46

-H^^HH^!-^

'' ert^ier! VVertker! dina öden

Slöralugnet imit bröst ;

Du war utanhopp och tröst,

Aljkanswärdisjelfwa döden.

Du war häftig, du war kär —

Din förtwiflan jag förlåter —

I^gbeklagar dig — jag gråter:

Kärlek, hwad du farlig är?

Ingen konst at kalt predika

Om förnuftoch skyldighet —

iifoch död och ewighet,

Ar ju för en ustling lika —

Den som alt hwadiiswct gör

iätt och liuft och lyckligt äger,

Ingen undrar om han säger:

At enmänska lefwa bör.

— Men nar under lifwets plågor

Man stalsucka natt och dag;

När man uprördär och swag,

Qwald


5 47

Qwald af oro, tärd af plågor;

När widalla tids-fordrif

Sorgens wagihjertat ftödar —

Da »» da äro tusend dödar

Bättre an et utzelt lif.

du min Själ förskräcker!

Hn är min förwirringqwar;

Hwad dit hjerta dydigt war!

Hwad dinömhet undran wäcker!

Du war Hjelte länge nog,

Men när styrkan äntlig tryter,

Och du Själens sängset bryter,

Du som Kärleks offer dog.

Albert! jag dig ej förlåter,

Om du ej at XVcit!,erB graf

Strida ömhets tårar gaf.

I.ottö! Jag är wist du gråter —

Grät — din Dygd ärlika ren

Grät — det hedra ffal dit hjerta,

At du ej förXVenken smarta

War sa härd som Marmorsten.

Wer>


48

«-H^-5

XVertker! hwad mit inre rores.

Da jag tänker pä dit namn?

Hwila da uti en hamn,

Där din ro ej mera stores.

Wi, som än pä detta Haf

Af begärens stormar willas,

Fast ejialt din yrselgillas,

Gråte dock uppa din graf.

I>.

Wertlier3


«^U^->5 49

WertkelB sista suckar

strand jag til dig hastar,

Gränts emellan lif och död,

Frihet ifrån sorg och nöd.

Frän din branta brädd jagkastar

Mig uppa den mörka wag.

Som mig förer til de länder,

Dar wäl dagen för mig tänder

Bättre ljus än jaghär sag.

Uti Ewigtzetens gömma

Tänker jag en fristad fa

Frän de plågor, som här ra,

Där jagalt mit qwal far glömma,'

Ma förgänglighetens fiod,

Som en wänmit nodrop höra

Och den hydda med sig föra.

Som nystisin stönhet stod'

D Strsm«


50

«-^U"-5

Strömmarnetilhafwet rinna,

At dar siuta deras lopp.

Skal jagsakna sammahopp?

Skal jagaldrig målet hinna?

Jag blott grafwens lugn begär;

Blott el stut llppa min smarta;

Blöten lindring för dethjerta,

Som et mal för stormar är»

Idet wida jordens sköts

Ma en torf.bädd unnas mig,

Där mit stoft far hwila sig;

Där jag far et wänligt möte

Utaf jord, som ar min morz

Utafmatkar, mina bröder.

Sen hwadNatten ej föröder^

Kanffe pä mingrafward gror.

Kanske långt stan

jämrens rike

Gar en oförgänglig del,

Fri frän plågor, fri frän fel,

Til ensällhet utan like.

Kan»


««-^A^-^ 51

Kansteien ewighet

Skal jag frän en Stjmia städa

Pä förfiutna dagars pläga,

Ien trygg odödlighet.

Du, oFader! pa mig tänkte,

Dä jagimit intet lag.

Du min brist och swaghet jag

Och det hjerta du mig stänkte.

Släck den eld, som blef mit brott.

Du denimit wasen tände-,

När du, Ewige, mig sände

Utaf ljust och ledtminlott.

Se den ros, som jorden pryder.

Huru den sm bane far

Och til sin sirwandling gar.

Jagde§ wink ock willigtlyder.

Blott mit fängselma bli kort,

tianshugg jag icke aktar,

Men med Wmtrens stut aswaktar

Warens blomster, som dog bort.

Jag


52

«H^— Vl^^^H»

Jag har denna telning warie,

Som olyckligt runnit fram

Pa en annars nyttig stam.

Jag den art, du gaf, förfarit.

Bryt da Oarts grenen af;

Men lat sen en ny upkomma

Som med bättre frugt ma blomma.'

Glömmit fel, men ej min graf.


5 .?,-,/ ,'':^>^^>./ - ...v

'5''...'.' ',,'-. ,' v '^-'< '.! '^ '..^ '-

More magazines by this user
Similar magazines