Skaderisker för hästar varierar mellan stall och med olika träning

2012-04-23

Skaderisker för hästar varierar mellan stall och

med olika träning

Att sport- och andra ridhästar håller för träning och tävling är viktigt för såväl djurskyddet som för djurens

ägare. En ny avhandling vid SLU om träning och hästhållning, visar att skaderisken skiljer sig mellan olika

stall, både vad gäller galopp-, ridskole- och hopphästar.

Ortopediska skador är den vanligaste orsaken till att hästar blir halta och i vissa fall måste avlivas. Skador i

rörelseapparaten anses bland annat bero på bristfällig exteriör, utfodring och uppfödning. Betydelsen av

träning och hästhållning har man tidigare inte inkluderat i forskning om hållbarhet på ridhästsidan.

Veterinär Cecilia Lönnell har nu i en veterinärmedicinsk avhandling vid SLU studerat skillnader i skaderisk

mellan olika stall och hur träning och skötsel kan påverka hållbarheten. Studierna grundas på tidigare

utländsk forskning om galopphästars skador och träning, som nu förts över också på ridhästsidan.

Avhandlingen har gjorts inom ramen för ett pågående forskningsprojekt vid SLU som även omfattar

betydelsen av olika underlag för framför allt hopphästar, och ett forskningsprojekt i England om

galopphästträning. I SLU-projektet ingår också forskare från Holland, Schweiz, Storbritannien och USA,

både inom biomekanik och epidemiologi.

– En viktig bakgrund till våra studier är att hästarnas rörelseapparat anpassar sig olika beroende på

träningsupplägg. Vad många inte tänker på är att skelett och brosk behöver längre tid för att anpassa sig till

ändrad belastning än till exempel muskler och hjärta, säger Cecilia Lönnell.

En stor mängd data har samlats in och bearbetats från de olika grupperna av hästar: 43 373 träningsdagar för

galopphästarna, 39 262 träningar för hopphästar och försäkringsdata från 139 svenska ridskolor med över

5000 hästar. Analyserna visar att det är stor variation inom de studerade grupperna hur hästarna tränas och

hanteras samt hur ofta de skadas och i vissa fall måste avlivas. Resultaten visar också på skillnader i

skadebild mellan de olika grenarna.

Högt tempo gav starkare skelett

Studierna av galopphästarna (fullblod) gjordes hos tio tränare i England, och omfattade 200 tvååriga hästar i

träning. Galopphästar inleder normalt sin karriär från två års ålder.

Tränarna registrerade daglig träning under tio månader och utöver detta togs blodprover för analys av

skelettmarkörer.

– Dessa markörer avspeglar hur hästarnas skelett svarar på den träning de fått. Resultaten tydde på att

intensiv träning, i högt tempo, gav ökad bentäthet och alltså bättre styrka i skelettet. Det högre tempot

innebar att hästarna under träningen förbereddes på de tempon som de skulle prestera i löp, säger Cecilia

Lönnell.

Bland de engelska galopptränarna var det vissa som hade fler förlorade träningsdagar än andra på grund av

sjukdom eller skada. När de olika tränarnas upplägg jämfördes sågs stora skillnader i träningsmängd och

intensitet. En majoritet av hästarna ingick också i en större studie, som visade att hästar som tränats i högre

tempon hade mindre risk för frakturer.

Ridskolehästarnas skador studerades

För att testa om motsvarande skillnader i skaderisk finns också på ridhästsidan utgick Cecilia Lönnell och

forskargruppen vid SLU från försäkringsbolaget Agrias databas över skadade och behandlade hästar.

---

Studien baseras på anmälda skador under åren 1997–2002 för 5 140 hästar, vilket är ungefär hälften av de

cirka 10 000 ridskolehästar som fanns under den perioden.

Totalt ingick hästar från 139 ridskolor från hela landet och det var stor variation på hur många skador på

hästarna som hade rapporterats.

Cecilia Lönnell gjorde även en fältstudie av de ridskolor som hade högst antal skadade och avlivade hästar,

och de skolor som hade minst antal. Totalt 19 ridskolor ingick i den fördjupade studien.

– Den jämförelsen visade bland annat att ridskolor i gruppen med minst skador i genomsnitt hade väl

utbildad och erfaren personal som gav nya hästar längre tid att vänja sig vid lektionsarbetet, säger Cecilia

Lönnell. På dessa ridskolor, som ofta var privatägda, hade hästarna också i genomsnitt en längre betesperiod

med vila under sommaren, på minst fyra veckor.

Hoppryttare förde dagbok

Den tredje delen av avhandlingen handlar om hur hoppryttare på hög nivå från fyra länder (Sverige,

Holland, Schweiz och Storbritannien) lägger upp träning och matchning av sina hästar. 31 ryttare med

sammanlagt 263 hästar förde dagbok hur de genomförde träning, under upp till två säsonger. De olika

träningsaktiviteterna var dressyrarbete, longering och tömkörning, uteridning, konditionsträning och

hoppträning.

Precis som för galopptränarna fanns här också stora skillnader i träningsupplägg, särskilt när det gällde

uteridning och konditionsträning. Ett exempel på skillnaderna var att hos någon

ryttare reds hästarna ute i terrängen 47 procent av träningstiden och hos andra bara

fem procent.

Cecilia Lönnell undersökte även om hästarna dagligen fick gå i hage. För

galopphästarna var det sällsynt med hagvistelse, däremot motionerades de i

skrittmaskiner förutom själva galoppträningen. För såväl ridskolehästarna som

hopphästarna var hagvistelse vanligt, även om det varierade stort i antal timmar per

dag.

Forskningen om hästars hållbarhet har bland annat finansierats av Stiftelsen

Hästforskning och den tidigare Djurskyddsmyndigheten (Sverige), World Horse Welfare (England) och

internationella ridsportförbundet (FEI) (Schweiz) .

Veterinär Cecilia Lönnell, institutionen för kliniska vetenskaper, försvarar sin avhandling Yard differences

in training management and orthopaedic injury In showjumping, riding school, and thoroughbred

race horses vid SLU i Uppsala.

Tid: Fredag den 27 april 2012, kl. 09.15

Plats: Sal "Ettan", Klinikcentrum (KC), SLU, Ultuna, Uppsala

Opponent: Tim Parkin, University of Glasgow, Skottland

Mer information:

Cecilia Lönnell, Cecilia.lonnell@slu.se 0709-28 62 29

Pressbild (får publiceras fritt i samband med artiklar om disputationen, ange fotograf)

Cecilia Lönnell. Foto: Carin Wrange