Ladda ner Järnets roll - Sydsvensk Arkeologi AB
Ladda ner Järnets roll - Sydsvensk Arkeologi AB
Ladda ner Järnets roll - Sydsvensk Arkeologi AB
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
eduktionsugn som daterats till 145-325 e.Kr., vilket kan tolkas<br />
som en svag indikation på att gårdens <strong>roll</strong> som järnframställare<br />
förts vidare från ge<strong>ner</strong>ation till ge<strong>ner</strong>ation i åtminstone<br />
ett par, trehundra år.<br />
Nästa stora förändring i Hallands äldsta järnhantering är<br />
att den i det arkeologiska materialet till synes upphör helt.<br />
Men kan detta verkligen vara fallet? Jag ser två möjliga alternativ<br />
som förklaring till detta ”upphörande”. Antingen har<br />
nästa lokaliseringsfas inneburit en flytt inåt i landskapet,<br />
återigen närmare bättre råvaror såsom större malm- och/<br />
eller rödjordstillgångar och mer orörd skog, vilket innebär<br />
att dessa platser står att finna i geografiska miljöer där dagens<br />
exploateringstryck är lågt eller obefintligt och således också<br />
de arkeologiska uppdragen försvinnande få. Ett annat alternativ<br />
är att de lokala järnframställarna av någon anledning<br />
”inte höll måttet” och faktiskt konkurrerades ut av importerat<br />
järn, i barrar eller i form av färdiga produkter. Fram till nu<br />
har det danska utvecklingsmönstret och omfattningen i stort<br />
sett varit identiskt med det halländska, men närmast exakt<br />
samtidigt som de halländska dateringarna helt upphör inleds<br />
den storksaliga produktionen i södra Jylland, som till synes<br />
tar över nästan all järnframställning i Danmark. De stora slaggropsugnarna<br />
som introduceras under det första århundrandet<br />
e.Kr. når aldrig Halland, men återfinns snart i hundratals,<br />
eller rentav tusentals i Starup (140-340 e.Kr.), Gødsvang (300-<br />
550 e.Kr.), Snorup (330-560 e.Kr.) och Drengsted (380-540<br />
e.Kr.). Bruket av ugnstypen kan dateras till perioden första –<br />
sjunde århundradet e.Kr., med en topp i produktionen under<br />
framförallt femte, men även sjätte århundradet (Mickelsen &<br />
Nørbach 2003:99ff, Nørbach 1999). Det kan tyckas väldigt<br />
långsökt, men likväl väcks oundvikligen frågorna: Var den<br />
jylländska produktionen så omfattande vid denna tid att den<br />
verkligen kunde omfatta stora delar av Sydskandinavien? Var<br />
det järn som utvanns i dessa ugnar av bättre kvalitet än det<br />
som utvanns i Skovmarks- och stenramsugnar och därför<br />
mer eftertraktat? Eller kan den enorma produktionen helt<br />
enkelt ha bidragit till att ”överhetta marknaden” och därmed<br />
60<br />
göra slut på de lokala producenternas välstånd? Olfert Voss<br />
menar att det inte är omöjligt att bortåt 10 000 ton järn kan<br />
ha producerats i sydvästra Jylland mellan tredje och sjätte<br />
århundradet e.Kr., och detta i ett samhälle som i stort sett<br />
bara använde järnet till vapen, redskap och båtnitar (Voss<br />
2003). I sammanhanget skall heller inte glömmas bort att en<br />
mycket kraftig expansion av järnframställning tar fart även<br />
i norra Sverige närmast exakt samtidigt som den halländska<br />
produktionen synes upphöra (Magnusson 2000).<br />
Järnet och järnframställarnas <strong>roll</strong> i samhället<br />
Men vem var egentligen järnframställaren och vilken position<br />
kan han ha åtnjutit i samhället? Materialet, det vill säga lämningarna,<br />
såväl lokalerna som föremålen är alltför få och fragmentariska<br />
för att man ska kunna slå fast något säkert svar.<br />
Likväl kan man ana tillräckliga tendenser för att tillåta sig<br />
spekulera kring frågan. Till att börja med ifrågasätter jag uppfattningen<br />
att järn blev allmängods bara för att råmaterialet<br />
till skillnad från bronset fanns tillgängligt på hemmaplan. För<br />
att kunna utnyttja råmaterialet måste man också ha tillgång<br />
till kunskap om processen. Min sammanställning visar att det<br />
är långt ifrån alla bosättningar eller platser som uppvisar spår<br />
efter metallhantering, vilket jag tolkar som en indikation på<br />
att kunskapen om hur järn framställdes inte var allmänt spridd<br />
till gemene man. Inom det lokala samhället – det geografiska<br />
rum som ett visst antal människor gemensamt betraktar som<br />
sin hembygd – fanns sannolikt bara en gård som sysslade med<br />
järnframställning och vidareförädling av materialet, även om<br />
möjligheten finns att råmaterialsinsamling skedde gemensamt.<br />
Oftast förblev kunskaperna knutna till denna gård under flera<br />
ge<strong>ner</strong>atio<strong>ner</strong>. Ett halländskt troligt exempel på detta förhållande<br />
är den tidigare nämnda gården i Allarp, Skummeslöv,<br />
där järnhanteringen verkar ha varit strikt knuten till en enda<br />
gård under ett par hundra år.<br />
Vi har sett att såväl de äldsta järnföremålen som de äldsta<br />
spåren efter lokal järnhantering återfinns i väletablerade bronsåldersbygder<br />
utmed dåtidens viktiga kommunikationsstråk.
Change language