fortsättningen på gömda och asyl fortsättningen på gömda och ... - Elib

elib.se

fortsättningen på gömda och asyl fortsättningen på gömda och ... - Elib

mias

hemlighet

FORTSÄTTNINGEN PÅ

GÖMDA OCH ASYL

AV MARIA ERIKSSON


av

maria eriksson


© Maria Eriksson

Omslag Monica Eskedahl

Grafisk form Johannes Molin

E-boksproduktion eLib 2005


förord

mias hemlighet är den tredje av böckerna om mig, en vanlig

svensk kvinna som hade oturen att träffa en våldsam man.

De första, Gömda (1995) och Asyl (2004), är gjorda i samarbete

med Liza Marklund.

Till den här boken står jag ensam som författare. Liza är

min vän, men jag tyckte det var dags för mig att stå helt

egna ben.

I mitt huvud har alltid funnits en tanke om att det skulle bli en

tredje bok. Det har funnits hemligheter i mitt liv som jag inte

kunnat tala om, det har varit för stor sorg kring dem. Först nu

är det möjligt att låta dem komma upp till ytan.

Jag tycker att det är en lycklig bok, trots att den handlar om

sorg!

Mias hemlighet är en dokumentär roman, och allt som berättas

har inträffat i verkligheten. De flesta namn, en rad detaljer

och även datum är ändrade av hänsyn till människorna det

handlar om.

Maria Eriksson


DEL 1

HEMLIGHETEN


Till mina medsystrar


Kvinnan lutar sig fram, drar in doften av tvål, blundar.

Öppnar ögonen nytt och tar in. Bakhuvudets

dansande dun, kindens rundning, mungipans lilla

krumelur.

Hon blundar, ristar linjer och ytor inom sig.

Huden, släta sidenblad mot kudden.

Hon är noga, det ska bli perfekt. Ögonen måste

hon fylla i ur minnets palett.

Nästippens trubbighet, som väcker hennes häftigaste

ömhet.

Hon blundar, suddar och lägger en ny kurva till

den började etsningen. Öppnar ögonen nytt,

och jämför.

Den smala nackens sträng.

Ögonbrynens placering, öronsnäckans hemlighet.

Allt måste bli exakt. Bilden ska vara outplånlig.

Blunda, titta, blunda igen.

Igen och igen.

Hon har hela natten sig.


kapitel 1

klockan var nästan sju kvällen när vi lämnade domstolsbyggnaden,

jag lade vänster axel mot porten och pressade

mig med all kraft ut mot luften. I ögonvrån såg jag en hjälpande

arm väg över mitt huvud; porten öppnades, äntligen

en glipa mot yttervärlden, jag snubblade över tröskeln medan

advokat Carl Barrington tog över tyngden från dörren.

Jag drog efter andan. Den gamla stentrappan var öde.

Regndroppar hade målat darriga ränder alla fönster och

räcken. Asfalten nedanför var svart. Det doftade friskt, milt,

nytt.

Barrington höll upp dörren för Anders, Emma och Robin

som ställde sig tysta strax bakom mig.

– Jaha. Som sagt, gratulerar.

Han sträckte ut handen till avsked och jag tryckte den hårt.

Det skulle bli en del efterarbete och inte förrän om tidigast ett

år skulle jag ha grönt kort och kunna arbeta och leva här som

vilken amerikan som helst. Men i praktiken var det klart. Jag

kunde inte utvisas.

Advokatbyråns arbete hade kostat mig tjugofemtusen dollar

och det var värt vartenda öre. Det de hade hjälpt mig uppnå

kunde inte värderas i pengar. Tretton år flykt var över.

– Tack, sa jag, och tvekade.

Jag hade inte mer att säga. Nu ville jag hem.

Jag backade några släpande steg och lyfte högerarmen mot

11


himlen, handflatan öppen. Barrington imiterade min gest. Han

släppte ner armen före mig.

Jag vände mig om, men såg att Anders och barnen redan gått

nedför trappan och nästan hunnit fram till vår Honda borta

parkeringen.

Långsamt gick jag bort mot min familj.

Barnen kröp in i baksätet. Jag tittade upp och lät luften kyla

min panna. Slöt ögonen.

– Hallå där, vart försvann du, sa Anders och skakade mig lite i

axeln. Jag huttrade till.

– Kom igen. Sätt dig. Vad är det med dig?

– Jag tittade månen, sa jag och öppnade bildörren.

*

Vi styrde långsamt ut ur staden.

– Vi måste kanske äta något.

Anders uttryckte sig för det mesta vagt. Jag blundade utan att

svara. Sekunder tickade, en, två … sju.

– För vi ska väl äta. Eller hur hade du tänkt?

Anders sneglade mot mig. Barnen var tysta. Kanske slumrade

de. Jag var outsägligt trött. Irritationen var en myrstig längs ryggraden.

Vad hade jag tänkt? Ingenting.

– Herregud. Låt mig vila nu.

Jag lade kinden mot den svala bilrutan och såg med svidande

ögon stadsbilden glesna. De stora vägskyltarna skrek ut sina budskap,

försökte överrösta varandra i kampen om människornas sug

efter snabbmat; Taco Bell, Burger King, Denny’s.

Bilens vibrationer masserade mina tinningar, det körde i magen

och kröp under fotsulorna. Jag blundade.

Anders satte bilradion. Bra, tänkte jag och försökte sträcka

12


ut benen. Det kändes skönt med en ljudvägg att luta sig mot,

men det fräste i högtalarna. Hur länge sedan var det egentligen

han åtog sig att skaffa en ny musikanläggning till bilen, var det

ett år sedan?

Jag lät mig falla inåt och bakåt, ner i känslan av dagen. Min

triumf! Det var jag som hade fått idén att söka asyl, det var jag

som hittat advokaten, en av landets främsta experter mänskliga

rättigheter. Det var jag, som för att klara en hel dags förhör

lärt mig vartenda papper i en tjock lunta utantill.

Jag hade vunnit, vi var nu de första människorna någonsin som

fått uppehållstillstånd i USA av just de här speciella skälen. Våra

liv började riktigt, här och nu. Eller mitt. Mitt och barnens.

I smyg och under halvslutna ögonlock tittade jag Anders

händer som höll med radion. Stora händer, som fått hårstrån

runt handlederna. Jag kände inte riktigt igen dem. På handryggen

buktade ådror som såg obekanta ut.

Bruce Springsteens röst flöt plötsligt fram. Anders lutade sig

bakåt, tagligt nöjd.

– Vad säger du om mat då?

Jag svarade inte. Kände oron i mannens kropp. Han var osäker

nu. Jag kunde vara arg något han inte begrep. Eller jag kunde

vara trött som jag sa. Han var inte säker. Jag såg hans spända

käkar. Huden hade börjat hänga lite slappt där.

Tystnaden fortsatte. Jag borde bestämma något. Ledan kröp i

mig. Jag kände barnens blickar i nacken. Gud, jag längtade hem.

Jag måste vila nu. Samla kraft. För jag hade en annan stor uppgift

framför mig, som jag hade lovat mig själv att utföra. Ingen annan

skulle göra det åt mig. Jag kunde lika gärna börja genast.

Jag kände mig tom, men inte hungrig.

– Kör in till tacostället, sa jag.

– Ser du, nästa avfart?

13


Efter drygt tre timmar parkerade vi uppfarten till vårt lilla enplanshus.

Min kaffekopp stod kvar köksbordet. Där hade jag suttit

ensam en stund vid sextiden i morse, innan jag väckte Anders och

barnen.

Barnen gick in till sig. Jag såg efter dem. I domstolen hade vi

kramats, gråtit tillsammans och vinglat runt lyckorusiga med armarna

om varandra. Men de började bli stora nu och mer och mer

släppte de taget om sin mamma.

Jag hörde svag musik från Emmas rum. Dova basljud som

pickade bröstbenet. Hon satt säkert redan i telefon med någon

av sina oräkneliga kompisar som brukade myllra runt i vårt hus.

Så snart jag hade lärt mig deras namn tycktes de försvinna

grund av någon oförrätt Emma ansåg att de hade begått mot

henne. Ansiktena byttes ut mot nya, men musiken var densamma,

med hetsiga, vilda rytmer.

Hon höll att frigöra sig, och fast jag ofta kände mig ensam

kunde jag inte längre gömma mig hos henne.

Jag kunde inte längre följa Emma eller Robin i säng, sjunga för

dem, smeka dem till ro och sedan själv somna i deras svettiga

lakan.

Utan att fråga bäddade Anders åt sig soffan.

– Godnatt, sa han och blev stående i dörröppningen en stund.

Jag satt i köket, hade sjunkit ner där en stol, med jackan

fortfarande . Vi tittade tyst varandra. Sedan gick han in i

vardagsrummet. Det här borde vara en av de lyckligaste dagarna i

våra liv. Vi borde ha jublat och firat. Vi skulle ha hämtat en flaska

champagne från kylen, öppnat den och tittat varandra i ögonen

och fantiserat fram vår framtid, ålderdom och lyckliga död.

Det blir i och för sig aldrig som film.

Jag drack för den delen inte ens alkohol längre.

14


Försiktigt lade jag upp fötterna stolen bredvid. Magen sved

lite. Jag hade inte ätit med de andra vägen, utan nöjt mig med

en kopp kaffe.

Tröttheten gjorde mig blytung. Samtidigt kokade hjärnan. Som

om jag sprang runt inuti mig själv. Jag tittade klockan. I Sverige

var det mitt i natten.

Jag sträckte mig efter telefonen. Fast klockan gick mot elva

ringde jag till min vän Sandra, som var mamma till en av Emmas

bästisar.

Hon skrek rätt ut av glädje när jag berättade.

– Kom över, sa hon sedan, jag har några vänner här.

Från vardagsrummet hörde jag att teven stod , två manliga

röster skrek i munnen varandra, jag gissade att det handlade

om basket. Jag reste mig, tog handväskan och gick, drog tyst igen

dörren bakom mig.

Sandra bodde bara några kvarter bort. Jag gick till fots längs

välkända gator med småhus. Konturerna av de många bilarna

glänste i halvdunklet. Framför alla hus stod flera bilar, var och en

utgjorde markering av familjens klass och rang.

En kvinna stängde soptunnan med en skräll. En hund skällde

dovt och trött men tystnade när jag närmade mig. Den kände igen

mig och började sno runt med kroppen. Buskarna rasslade när

svansen slog.

Hemma. Här hade mina barn cyklat runt de senaste fem åren,

här hade de blivit kids, lärt sig tala amerikanska, spela dataspel

och åka skateboard. De visste hur nationalsången gick och förstod

att de måste köpa sina kläder Element och Burton för att vara

säkra att inte bli retade i skolan.

Var det här jag skulle bli gammal, färga håret blått och spela

golf i fåniga kläder?

15


Sandra tog emot mig med en varm kram. Hon tog mig i handen

och ledde in mig i köket där två kvinnor satt.

På tröskeln hejdade sig Sandra och lyfte min hand mot taket,

som om hon korade en vinnare efter en boxningsmatch.

– Det här är Mia och hon blev amerikan idag!

Sandra skakade min näve och tjöt teatraliskt. Yeaaah! Kvinnorna

applåderade, jag rodnade.

Vi hälsade varandra. Den ena hette Karen och arbetade

samma sjukhus som Sandra. Den andra, en lång och reslig kvinna,

presenterade sig som Patty. Jag kände igen henne från något

evenemang från skolan där Emma och Robin gick.

Jag förstod av resterna av chips, ost, kakor och godis bordet

att kvinnorna förmodligen varit väg att bryta upp.

Sandra puttade ner mig en stol, drog fram en annan till sig

själv och sa ivrigt:

– Mia, hur var det, berätta!

– Hemskt! Vi fastnade i snöstormen och höll att missa alltsammans.

Jag beskrev hur iskallt mannen från immigrationsverket hade

uppträtt, hur obehagligt det hade varit, herregud, jag hade inte ens

fått lov att gå toaletten!

Jag försökte återge hur det hade känts sedan, när klubban efter

fem timmar fallit och domaren ropade asylum in the United States

of America: granted.

– Otrolig känsla, sa jag.

Det lät tamt. Jag försökte igen.

– Jag var så lycklig! Enormt lycklig!

– Gee, sa Sandra allvarligt, det är en stor dag för dig Mia.

Patty nickade och frågade:

– Asyl, varför fick du asyl?

Jag sa som jag brukade.

16


– För att jag inte var trygg i mitt hemland, en man förföljde

mig.

Karen och Patty fick den där bestörta blicken jag kände igen.

Sandra såg nyfiken ut. Mycket mer än så här hade jag inte avslöjat

ens för henne, fast hon var en god vän och hade hjälpt mig

senast Emma blev sjuk och höll att glida från mig igen.

Sandra måste ha undrat många gånger hur det kunnat bli så

illa med Emma men min blick hade tystat hennes frågor. Ingen

skulle krafsa under skinnet mig.

Patty bröt tystnaden.

– Vad gjorde han?

Jag log lite.

– Det var länge sedan.

För att markera att samtalsämnet var uttömt sträckte jag mig

efter det som var kvar av en stor chokladtårta med massor av vispgrädde

. Jag skar upp en stor bit.

Patty hade haft med sig vin, och höll upp en flaska med frågande

min. Jag ruskade huvudet.

– Nej, förklarade jag med munnen full av tårta. Läkarna säger

att jag måste avstå, jag åkte en riktigt otäck hepatit när vi

bodde i Chile, så jag måste vara rädd om levern.

Patty lutade sig fram. Hon hade vackra ögon med små gula

prickar i det nötbruna.

– Wow, har du bott i Chile också?

Jag nickade med en minimal rörelse. Patty korsade armarna

och lade ett finger hakan. Hon tycktes ta sats.

– Kom han dit också, han som misshandlat dig?

Jag skakade huvudet och stoppade ännu en bit tårta i

munnen. Patty hällde upp lite vin till sig själv. Hon såg generad ut.

Jag väntade med orörligt ansikte. Hon viftade lite med vänsterhanden

framför sig.

17


– Min man misshandlar mig, det är därför jag frågar så mycket.

Han har besöksförbud, jag är livrädd och vi har huset fullt av

barn. Så det är verkligen besvärligt just nu.

Sandra lutade sig fram mot Patty.

– Och den här gången tar du honom inte tillbaka, hör du det.

Patty tog en klunk, vände sig till mig och log varmt.

– De är mina skyddsänglar, de här damerna. Igår kastade jag ut

min man från huset. Jag fick ta hjälp av polisen. Fjorton man gick

in med dragna vapen. Fjorton!

Patty lät lite imponerad. Att lilla hon kunde få en sådan uppbackning.

– Hur gick det, inflikade jag en fråga.

– Han låg och tryckte under köksbänken. Utan vapen! Fast det

kunde vi ju inte veta. Jag var övertygad om att det skulle bli pangpang.

Han är ett arsel. Tja, det är historien om mitt liv!

Hon log och frågade:

– Du då Mia, är du omgift?

Jag nickade kort.

– Lyckligt?

Jag bytte ställning stolen. Min röst var lätt.

– Och vad är lycka, menar du?

Ett kort svar. Ett svar utan information. Gärna en motfråga

som öppnade nya sr som ledde bort från min person utan att

jag behövde ljuga. Det var så jag hanterat alla frågor om mig själv

de senaste femton åren. Om jag inte skämtade bort saken.

Kvinnorna såg tysta mig. Det stramade i mina kinder.

Jag prövade igen och skrattade till.

– Och varför måste man vara lycklig jämt?

Patty log hastigt och såg de andra.

– Du har svarat frågan, sa Karen nästan för sig själv.

– Om du varit lycklig med din man hade du talat om det, eller

18


hur? Men du vill inte prata om det, och det är okey.

Min hals hettade lite. Att kvinnor inte kan låta bli det där kletiga,

göra allt så väldigt privat och personligt. Nu ska de sitta här

och förstå fast de inte har en aning. Jag tyckte om att umgås med

kvinnor och trivdes i småprat om smink och barn. Men det här

ville jag gärna slippa.

Sandra lutade sitt huvud mot mitt.

– Men vi finns här om du vill prata.

Hon vände sig till de andra:

– Eller hur?

Jag himlade med ögonen och låtsades att vi skämtade. De lät

mig vara, men jag visste att de väntade. Det var en byteskväll.

Kvinnor träffas för att utbyta förtroenden. Dessa små hemligheter

är gåvor, men förpliktigar också. Man förväntas karva ut en bit

själv och dela med sig. Jag brukade inte bry mig om det. Plötsligt

kände jag mig snål, och rentav lite skyldig. Jag borde gå hem nu.

Patty höjde sitt glas. Det gula i hennes ögon glittrade.

– Skål för den fria kvinnan!

Hon tömde glaset.

– Ärligt talat, vilken glädje har vi av männen?

– Ingen att tala om, sa Sandra som gäspade och sträckte lojt

sig.

– Jag saknar en man när jag ska stoppa täcket i slakanet, sa

Karen, det är svårt att göra själv, men någon annan nytta hade jag

inte av min karl.

Patty frustade:

– Skulle vara mellan lakanen i så fall. Där kunde han göra lite

nytta.

Jag log igenkännande. Amerikanska kvinnor kunde verkligen

vara barnsliga. Aldrig hade jag lyssnat till så mycket sex-prat som

i detta pryda land, fast bara när männen var utom hörhåll.

19


Patty kastade sig in i en historia om hur hon och hennes man

tagit in hotell för att ha fantasifullt sex som bland annat innebar

att han hade kedjat fast henne vid en sängstolpe. Till all

bedrövelse hade han inte lyckats få loss henne och de hade tvingats

ringa polisen för att be om hjälp att dyrka upp låset. En av de anlända

poliserna var en bekant till familjen, och där hängde Patty

invirad i ett lakan och försökte uppträda normalt.

Patty härmade hans min. Hon var underbart rolig och spontant

lutade jag huvudet bakåt och mitt gapskratt blandades med

de andras.

Vi blev en ylande kör.

*

Två timmar senare kom jag hem. Jag smög in utan att tända halllampan.

I köket var det tänt. En flaska läsk stod framme. Jag skruvade

korken och satte in den i kylen. Anders skor stod under

bordet.

Jag kikade in Robin i hans rum och hörde att även Anders

sov.

I Emmas rum satte jag nattlampan. Hon andades ljudlöst

med stängd mun i ena ändan av den breda säng jag delade med

henne sedan en tid.

Hon låg sidan med ett ben under sig och det andra benet

och även en arm rakt utsträckta.

Jag ville alltid se henne sova innan jag själv lade mig till ro.

Jag tog mig pyjamas och lurviga sockor. Sedan satte jag

handväskan bredvid mig golvet. Innan jag släckte kollade jag

som vanligt att bilnycklarna låg i väskan, något jag alltid gjorde

automatiskt.

Det susade i huvudet. Jag borde kunna somna nu, bara tankar-

20


na lade sig till ro och slutade flaxa som spöken.

Jag fylldes av en värme. Nu när min kropp började slappna av

kunde jag känna glädjen. Jag hade klarat det. Jag och barnen var

trygga i vårt nya liv. Nu började det, vårt nya kapitel.

En rytmisk susning anades längre bort i huset.

Anders andetag.

Min man. Min förre vän. Den tyste främlingen jag delade

bostad med.

Vårt äktenskap var slut. Han visste det också. Han hade inte

orkat bryta upp, han ville slippa ta det första steget, så jag måste

göra det.

Vi ska inte bråka, lovade jag mig själv. Vi ska sätta oss ner som

två kamrater, två ärrade krigare som vunnit slaget och delar bytet.

Det är dags. Vi gör upp om barnen och huset och önskar varandra

lycka till.

Jag rullade runt och körde upp knäna mot bröstet. Lade mig

tillrätta för att kunna överlämna mig. Handlederna korsade,

handflatorna tryckta mot hjärtat. Bilden tändes och släcktes, helt

stilla.

21


Ljuset är milt, men varje linje glöder mot henne. Hårfästets

kurva, fliken vid tinningen. Hudens ljuvliga

yta.

Kvinnan har hela sin uppmärksamhet skärpt

det som ligger framför henne. Hon arbetar noga, tar

sig fram millimeter för millimeter.

Nackens vekhet.

Kindens rundning, och näsans.

I synnerhet denna fulländade nästipp. Den måste

bli perfekt. Det är så lätt att glömma. Så lätt att

missa någon detalj.

Men hon har gott om tid.

Hon kan välja mellan färger, strukturer och

skuggor.

Sakta, sakta blir bilden till.

Hon blundar. Tittar igen.

Jämför.

Nu vet hon.


kapitel 2

nästa morgon, efter att ha skickat barnen till skolan, ringde

jag ett av mina sällsynta samtal till Sverige för att berätta nyheten.

Vi har asyl, nu är vi trygga. Jag kände mig lycklig en stund. Äntligen

en glad nyhet.

– Bra Mia, sa pappa varmt, vad duktig du är.

Det blev ett kort samtal.

Först efter att ha lagt insåg jag innebörden för min familj i

Sverige. Nu visste de att jag inte skulle komma hem. Det alternativet

fanns inte längre, inte ens som en dagdröm.

Älskade pappa, som lidit så och som förlorat sin dotter och

sina barnbarn. Hans röst lät gammal och knarrig.

Jag hade inte träffat honom åtta år.

Förmiddagssolen lyste upp köket, såg jag efter att ha lagt .

Dammkorn dansade i strimmorna. Fettränder glänste bänken.

Jag drog för gardinerna och stängde av teven. Anders satt och

iakttog mig. Jag kände att det susade lite i huvudet. För en sekund

fick jag för mig att jag inte skulle våga. Att steget var för stort,

överilat.

Känslan försvann lika fort, och ersattes av en längtan att få

slippa. Slippa gå runt i en tystnad som så småningom bara skrek i

öronen.

Jag ville egentligen inte prata om det, inte förklara mig, så jag

bara sa det.

23


– Jag vill skiljas, sa jag och betonade det första ordet.

Min röst lät svagare än vad jag kände mig.

Anders stirrade.

– Det är väl lika bra att inse, sa jag.

Han förblev tyst. Jag snurrade min kaffekopp.

– Vi är som syskon, eller hur?

Då öppnade Anders munnen.

– Vi kan väl inte bara ge upp.

Han nästan viskade.

– Vi som har varit med om så mycket. Ska vi ge upp nu?

Jag svalde, mina hjärtslag kändes snabbare och kraftigare.

– Vi lever inte som gifta, sa jag försiktigt.

Jag kände mig osäker. Han sa emot. Vad var han ute efter, ville

han ha bråk?

– Vi måste klara av vårt äktenskap, sa Anders och drog fingrarna

genom håret.

Hans ögon var blanka.

– Vi kan inte ge upp nu, det går jag inte med .

Jag var förvirrad. Detta hade jag inte väntat mig. Vad pratade

han om?

Vi hade redan gett upp. Vi slutade älska med varandra. Vi slutade

prata. Han tystnade och jag slutade så småningom bry mig

om hans tystnad och utgick från att han bara väntade att få

slippa oss.

Jag tog sats.

– Det är slut, Anders. Lika bra vi förstår det.

Han lade pannan i händerna, fingrarna knäppta som till bön.

– Jag vägrar ge upp min familj.

Mitt hjärta bankade. Anders, du kom inte till sjukhuset när

Robin var allvarligt sjuk och vi höll att förlora honom. Det är

att ge upp.

24


Men vi skulle inte bråka. Vi skulle värdigt ta farväl. Så hade jag

tänkt ut slutet vår historia. Vi skulle vara förnuftiga.

– Snälla Anders, sa jag.

Min röst lät skarpare än vad jag hade velat. Jag försökte igen.

– Men kärleken då, Anders?

Han lyfte ansiktet. Hakan hängde inte ihop med resten. Jag

kände inte igen linjerna. En gråtande mans ansikte blir så förändrat.

– Vi har ju varit med om så mycket, sa han. Man kan inte bara

ge upp då.

Jag var tyst en stund med min välbekanta känsla, den gamla

skulden. Ja, vi hade tvingats vara med om mycket och det var mitt

fel.

– Det finns ingen kärlek, sa jag igen.

Det ordet lät liksom för stort i min mun. Som om jag talade i

kyrkan. Men det öppnade min egen gråt. Den var lugnare än

hans.

– Vi tog inte hand om kärleken, Anders.

Jag sa vi. Egentligen menade jag du. Du tog inte hand om kärleken.

Du visade nämligen inga känslor alls.

Han gjorde en häftig rörelse, överkroppen gick i cirkel.

– Men jag tänkte hela tiden att det skulle bli bättre!

Jag var tyst. Herregud, Anders. Hur då bättre? Du stannade

hemma från julfesten vi var bjudna och straffade oss med tre

dagars tystnad för att jag gick själv med barnen. Av någon anledning

sved just det minnet hett. Det kanske var då jag bestämde

mig.

Det fanns många andra sådana episoder. Några var otäcka.

Hans tysta vägran. Dörren som stängdes och teven som gick .

Och jag som skrek: Du kan sitta här ensam och ruttna!

Jag kände min ilska ticka i bakhuvudet, svagt men envist, och

25


jag var frestad att låta den ta över, det var alltid lättare att vara arg

än ledsen. Men sedan sköt jag undan ilskan, andades djupt.

– Vi kunde ha lyssnat varningssignalerna, sa jag istället. Vi

kanske kunde ha rett ut varför det blev så här mellan oss, jag vet

inte. Men vi gjorde inte det.

Jag försökte se honom i ögonen.

– Nu är det för sent, Anders.

Han tittade ner, gned med tummen några brödsmulor till mos

mot bordsytan.

– Det är väl inte bara du som bestämmer, sa han. Det har faktiskt

inte varit så lätt att komma till tals i den här familjen.

Jag grät ganska mycket nu och min röst lät liten och löjlig.

– Vi kommer att må bättre egen hand. Du kommer att må

bättre. Du behöver stå egna ben, Anders!

Han muttrade lågt.

– Du behöver inte mig, det är väl så du menar? Nu behöver du

ingen som tröstar dig.

Nej, tänkte jag. Jag behöver inte en tyst man som vänder mig

ryggen och inte försöker skapa sig en tillvaro i vårt nya hemland.

Jag reste mig, knöt händerna och tog fram en pappersnäsduk

att snyta mig med. Det här dög inte. Han är en barnunge, en ynklig

pojkstackare. Det var jag som var tvungen att avsluta det här.

Alltid bara jag.

Och jag satte mig ner igen.

Det tog timmar. Jag drev samtalet vidare, ville planera och fatta

beslut. Jag kunde ha barnen, tyckte Anders. Jag sa inte emot. Han

skulle stanna i huset och vi flytta. När jag hittat en ny bostad skulle

vi tala med barnen.

Vi kramade om varandra till slut. Det kändes som att vi ville

båda. Fast han var som en stolpe i min famn.

26


jag.

– Du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, viskade

Och jag menade det.

Två saker bet sig fast i mig. Det första var Anders vädjan. ”Vi som

har varit med om så mycket.” Men det var länge sedan. Jag var en

annan nu. Jag ville leva här och nya villkor. Mina villkor. Han

fanns inte med i min nya värld. Han hade satt sig ner vägen.

Framför sin förbannade teve.

Det andra var Anders ord. ”Jag vägrar ge upp min familj.”

More magazines by this user
Similar magazines