04.09.2013 Views

Revision: mama skriver om historien - Arkitekturmuseet

Revision: mama skriver om historien - Arkitekturmuseet

Revision: mama skriver om historien - Arkitekturmuseet

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

Foto: Catharina Gabrielsson<br />

Förord<br />

I enlighet med riksdagens beslut skall <strong>Arkitekturmuseet</strong><br />

bevara och bruka kulturarvet. Kulturarvet<br />

är inte endast ett, och att bevara delar av det innebär<br />

alltid att gå någon eller någon grupps intressen<br />

till mötes. För museet är det viktigt att förhålla sig<br />

kritiskt och kontinuerligt <strong>om</strong>pröva sina metoder för<br />

insamling, tolkning och presentationsformer av det<br />

material s<strong>om</strong> bevaras för framtida generationer.<br />

Med utställningen REVISION – MAMA <strong>skriver</strong> <strong>om</strong><br />

<strong>historien</strong> vill <strong>Arkitekturmuseet</strong> visa att det finns olika<br />

parallella berättelser, olika perspektiv och utgångspunkter,<br />

när <strong>historien</strong> skall berättas. Museet har<br />

bjudit in arkitekturtidskriften MAMAs redaktion, en<br />

grupp yrkesverksamma arkitekter starkt förankrade<br />

i samtida arkitekturteori och arkitekturdebatt, att<br />

utifrån museets arkiv göra sin historieskrivning.<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong> grundades 1962 av SAR, Svenska<br />

Arkitekters Riksförbund, och blev statlig myndighet<br />

1978. Samlingarna k<strong>om</strong> sedan begynnelsen<br />

till museet främst s<strong>om</strong> kvarlåtenskap efter avlidna<br />

arkitekter eller s<strong>om</strong> andra mindre donationer.<br />

Förvärvs- och gallringsprinciper har ständigt varit<br />

föremål för diskussion och museet förbehåller sig<br />

sedan länge rätten att gallra i donerat material.<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>s samlingar <strong>om</strong>fattar idag cirka<br />

2 miljoner skisser och ritningar, huvudsakligen över<br />

byggnader och stadsplaner från 1800- och 1900talen<br />

men också skrivelser, tidningsklipp, ljudband<br />

och böcker, närmare 600 000 fotografiska bilder i<br />

form av negativ, kopior, dia, video och filmer samt<br />

drygt 1000 modeller och andra föremål.<br />

Utmärkande för museets stora samling av arkitekturritningar<br />

är att den förmedlar inblickar och<br />

insikter i arbetsprocessen kring ett nytt byggnadsverk.<br />

Skissen eller ritningen från arkitektens arbetsbord<br />

är ett fragment av ett skeende, ett steg på<br />

väg från idé till färdig byggnad. Ofta är en skiss<br />

av större betydelse än den slutliga ritningen vid<br />

dokumentationen av tillblivelseprocessen.<br />

De insamlingskriterier och den insamlingsmetod<br />

s<strong>om</strong> nu gäller fastställdes av museets styrelse<br />

på Kulturdepartementets uppdrag 1997:<br />

”<strong>Arkitekturmuseet</strong> samlar material s<strong>om</strong> belyser<br />

svensk byggnadskonst<br />

- skapad i Sverige av såväl svenska s<strong>om</strong> utländska<br />

arkitekter samt byggnadskonst i utlandet skapad<br />

av svenska arkitekter;<br />

- från alla tidsepoker dock med tyngdpunkt på<br />

1900-talet och det samtida;<br />

- av arkitektonisk hög kvalitet och/eller representativt<br />

med avseende på tidsperiod, byggnadstyp och<br />

geografisk belägenhet.<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong> följer utvecklingen in<strong>om</strong> <strong>om</strong>rådet<br />

och håller en beredskap att förvärva betydelsefulla<br />

arkiv och samlingar. Museet samlar:<br />

- enskilda arkiv efter arkitekter, arkitekturkritiker,<br />

arkitekturteoretiker, arkitekturfotografer och andra<br />

s<strong>om</strong> uppfyller ovan ställda krav;<br />

- arkivmaterial s<strong>om</strong> representerar den skapande<br />

och formulerande processen, dvs obearbetat<br />

<strong>Revision</strong>: <strong>mama</strong> <strong>skriver</strong> <strong>om</strong> <strong>historien</strong><br />

primärmaterial s<strong>om</strong> belyser hur förutsättningar<br />

förändras och olika ställningstaganden gjorts;<br />

- hela arkiv efter arkitekter och andra vars verksamhet<br />

till större delen uppfyller uppställda kvalitetskriterier;<br />

- ett kvalitativt urval ur vissa arkiv där enstaka verk<br />

eller delar av verksamheten anses särskilt betydelsefulla.”<br />

Parallellt arbetar museet med att medverka till att samlingar<br />

med starkt lokalhistoriskt intresse <strong>om</strong>händertas<br />

av lokala och regionala museer och arkiv.<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong> har aldrig haft uppdraget eller<br />

resurserna att ta ansvar för ritningar från byggandet<br />

s<strong>om</strong> helhet. Gen<strong>om</strong> medverkan i diskussionen<br />

<strong>om</strong> den byggda miljön i utställningar och<br />

publikationer försöker museet hålla detta helhetsperspektiv<br />

levande.<br />

I utställningen REVISION lyfter MAMA fram viktiga<br />

problemställningar inte minst gällande arkitekturbegreppets<br />

olika dimensioner. Det finns, till exempel,<br />

ingen konstans i arkitekturbegreppet. Sociala<br />

och ekon<strong>om</strong>iska processer k<strong>om</strong>mer över tiden att<br />

ändra uppfattningen av en byggnad och dess arkitektoniska<br />

kvalitet även <strong>om</strong> dess form inte ändras.<br />

Arkitekturbegreppet får inte heller snävt koncentreras<br />

till enskilda hus, det <strong>om</strong>fattar även inredning,<br />

landskap och infrastruktur.<br />

MAMA pekar också på att det inte finns några<br />

objektiva arkitekturfotografier. Olika fotografer<br />

betonar olika sidor av samma yttre verklighet.<br />

När det gäller dagens informationsflöde, måste<br />

detta struktureras, ett stort forskningsproblem<br />

s<strong>om</strong>, menar MAMA, museet är delaktigt i.<br />

Det är <strong>Arkitekturmuseet</strong>s uppfattning att<br />

huvudkällan till arkitektur<strong>historien</strong> i första hand<br />

är bebyggelsen själv. Ett arkiv är ett k<strong>om</strong>plement.<br />

Museet är berett att åta sig uppgiften att även<br />

samla in arbetsmaterial från landskapsarkitekter<br />

och inredningsarkitekter under förutsättning att<br />

nya ekon<strong>om</strong>iska resurser tillförs.<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong> är medvetet <strong>om</strong> att arbetet<br />

i projekterings- och byggprocessen allt mer<br />

har övergått till att ske i moderna datamedia.<br />

Informationen förs ofta direkt från en projekteringsdator<br />

till en datastyrd produktionsprocess.<br />

Museet måste utveckla sin kunskap <strong>om</strong> dessa<br />

system i vilka byggnadskonsten skapas och de<br />

metoder s<strong>om</strong> krävs för att dokumentera det förändrade<br />

arkitektarbetet.<br />

Olika berättelser <strong>om</strong> arkitektur har olika utgångspunkter<br />

beroende på ålder, kön, samhällsklass<br />

och kulturell bakgrund. Det tillk<strong>om</strong>mer <strong>Arkitekturmuseet</strong><br />

att tydliggöra de presenterade<br />

berättelsernas värdegrunder och därmed skapa<br />

förutsättningar för jämförelse, debatt och<br />

<strong>om</strong>prövning av etablerade teorier och ideologier.<br />

Museets besökare skall kunna uppfatta<br />

sambandet mellan de egna erfarenheterna och<br />

kunskaperna och museets berättelser för att<br />

känna delaktighet i det offentliga samtalet <strong>om</strong><br />

arkitektur.<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>


<strong>Revision</strong>:<br />

<strong>mama</strong> <strong>skriver</strong> <strong>om</strong> <strong>historien</strong><br />

Vad <strong>skriver</strong> arkitekturens historia? Den materiella<br />

substansen, dvs. byggnaderna s<strong>om</strong> bevarats?<br />

Eller arkiven, där ett urval av de viktiga verken<br />

har gjorts vid tidpunkten för insamlandet? Det<br />

kan – och har – hävdats, att merparten av våra<br />

möten med arkitektur numera sker via böcker,<br />

tidskrifter eller utställningar. Den egna erfarenheten<br />

är så till vida sekundär i bestämmelsen<br />

av arkitekturens värde och betydelse. Vad s<strong>om</strong><br />

publiceras och innefattas i historieskrivningen och<br />

guideböckerna, vad s<strong>om</strong> samlas av museerna och<br />

ställs ut – detta urval får i vår representationskultur<br />

en oerhörd tyngd och betydelse. Vad innebär det<br />

för synen på arkitektur? Vem fäller avgörandet i<br />

fråga <strong>om</strong> vad s<strong>om</strong> ska antas s<strong>om</strong> giltigt, relevant,<br />

eller s<strong>om</strong> ”god” arkitektur (s<strong>om</strong> den ogenerade<br />

termen lyder)? Vilken roll spelar <strong>Arkitekturmuseet</strong>,<br />

s<strong>om</strong> enda statliga myndighet ifråga <strong>om</strong> arkitektur,<br />

och vilken roll spelar dess samlingar?<br />

I samband med <strong>Arkitekturmuseet</strong>s återinvigning av<br />

lokalerna på Skeppsholmen har vi i redaktionen för<br />

tidskriften MAMA (magasin för modern arkitektur)<br />

fått i uppdrag att ”hänga <strong>om</strong> samlingarna”. Det är<br />

ett ganska vanligt inslag i museisammanhang, att<br />

någon bjuds in för att se det gamla på nytt och<br />

öppna för andra synsätt. Nu är <strong>Arkitekturmuseet</strong>s<br />

samling inte uppfordrande i den bemärkelsen<br />

att det utgår från dogmatiska urvalskriterier. Det<br />

<strong>om</strong> den tradition han själv säger sig tillhöra, och s<strong>om</strong><br />

f ö tillägnades en av <strong>Arkitekturmuseet</strong>s senaste utställningar.<br />

Denna tradition innefattar sällan det vardagliga,<br />

inte heller det storslagna eller monumentala. Den rör<br />

sig snarare <strong>om</strong> en viss sorts stil, ganska oförarglig<br />

och anspråkslös kan man tycka, och en arkitektur<br />

med försumbar betydelse ur ett samhällsperspektiv.<br />

Värdet av denna stil på bekostnad av allting annat<br />

– s<strong>om</strong> innehåll, påverkan, etniska och sociala aspekter,<br />

politiska och ekon<strong>om</strong>iska dimensioner – har aldrig<br />

blivit utvecklat eller klarlagt. Denna ”arkitekturideologi”–<br />

det förhärskande synsätt s<strong>om</strong> alltjämt k<strong>om</strong>mer till<br />

uttryck i de mest påkostade bokverken, i utställningar<br />

och antologier – tycks fortfarande befinna sig i ett<br />

reaktivt tillstånd efter modernismen. Den förnekar det<br />

k<strong>om</strong>plexa, håller fram det lilla, det vedertagna och det<br />

oförargliga. Förut<strong>om</strong> att den konserverar en förståelse<br />

av arkitektur s<strong>om</strong> blockerar mera samtida, kritiska<br />

läsningar (vilka alltjämt har svårt att vinna terräng i<br />

debatten ) har den andra, kanske ännu skadligare konsekvenser.<br />

Tendensen att värdesätta arkitektur utifrån<br />

ett urval snäva estetiska kriterier och försumma det<br />

andra, s<strong>om</strong> ryms in<strong>om</strong> begreppet, bidrar till att befästa<br />

arkitektur s<strong>om</strong> ett i grunden marginaliserat fen<strong>om</strong>en.<br />

Om arkitekturen förvandlas till ”objekt”, en estetiskt<br />

förpackning av ett innehåll, är den heller inte viktigare<br />

än en kaffekopp.<br />

Sett i relation till samhället i stort, bort<strong>om</strong> arkitektens<br />

snäva synfält, utgör Danderyds sjukhus, Gyllene<br />

Ratten och det första Elljusspåret likväl viktigare före-<br />

fastställer inte öppet vad arkitektur ”är” och kan<br />

följaktligen inte heller kritiseras för det. Samlingen<br />

är snarare ett resultat av slumpen än av någon<br />

medveten gallringsprocess: det s<strong>om</strong> finns här är<br />

oftast tillk<strong>om</strong>met gen<strong>om</strong> gåvor, gen<strong>om</strong> efterlevandes<br />

<strong>om</strong>sorg eller arkitekters stolthet och fåfänga.<br />

Men även <strong>om</strong> samlingen kan förefalla godtycklig,<br />

är den långt ifrån betydelselös: den utgör en källa<br />

till kunskap <strong>om</strong> arkitektur, och bidrar därmed i<br />

bestämmelsen av vad s<strong>om</strong> är arkitektoniskt värdefullt.<br />

Samlingen är en källa, och därmed en grund<br />

för historieskrivningen: den vedertagna, normaliserade<br />

och naturaliserade svenska arkitekturhistoria vi<br />

är vana vid att höra. Just för att samlingen inte formats<br />

ur ett selektivt urval, ur ett särskilt perspektiv<br />

eller utifrån öppet redovisade bedömningskriterier<br />

– just därför blir innehållet desto mera talande.<br />

Kriterierna finns där, även <strong>om</strong> de inte är uttalade.<br />

De utgör den stora anhopning av antaganden<br />

och värderingar s<strong>om</strong> tillsammans ger upphov till<br />

det s<strong>om</strong> kallas ”ideologi”. Samlingen motsvarar<br />

också ganska väl den etablerade bilden av den<br />

svenska arkitektur<strong>historien</strong> – Erik Gunnar Asplund<br />

noteras t ex i arkivet med 27000 av totalt 250000<br />

registreringar.<br />

Samlingarna kan förstås s<strong>om</strong> ett Arkiv, en metafor<br />

för den samlade kunskapen. ”Arkivet är i första<br />

hand lagen för vad s<strong>om</strong> kan sägas, systemet<br />

1 2<br />

teelser, just s<strong>om</strong> arkitektur, än de t<strong>om</strong>ma kyrkobyggnader<br />

från samma tid s<strong>om</strong> den svenska<br />

arkitektur<strong>historien</strong> samlar på. Det finns inte bara<br />

en Historia, utan många parallella historier. S<strong>om</strong><br />

offentlig institution är Arkivet öppet för infallsvinklar.<br />

Vi har förhållit oss till samlingarna på olika<br />

sätt: våra bidrag utgör inte någon samstämmig<br />

helhet och introducerar inte heller någon gemensam,<br />

i förväg formulerad ”arkitektursyn”. Att störta<br />

en ordning gen<strong>om</strong> att ersätta den med en ny, står<br />

i motsättning till vårt egentliga syfte: det viktiga<br />

är inte är införa nya klassificeringar, nya fastlagda<br />

definitioner, utan att understryka vikten av<br />

prövning. Olikheterna mellan de valda utgångspunkterna<br />

har därför varit en både avsiktlig och<br />

nödvändig förutsättning – men kanske finns här<br />

ändå en överraskande likhet kring vart blicken<br />

måste riktas istället. Det handlar <strong>om</strong> en arkitektur<br />

s<strong>om</strong> är för stor, för liten, för apart eller för föränderlig,<br />

för att fångas av de gängse kriterierna. Det<br />

handlar <strong>om</strong> luckorna i Arkivet, glappen i Historien:<br />

nio olika betraktelser av arkitektur med samlingarna<br />

s<strong>om</strong> utgångspunkt. Resultatet har blivit ett<br />

antal nedslag i en alltjämt pågående undersökning.<br />

Det visar det radikala, det glömda, det verkliga,<br />

det möjliga, det osynliga, det förskjutna, det undflyende<br />

och det vardagliga i arkitekturen, liks<strong>om</strong><br />

i det gränslösa och ännu icke existerande – dvs.<br />

museets roll i framtiden.<br />

<strong>mama</strong> – magasin för modern arkitektur<br />

s<strong>om</strong> styr utsagornas uppträdande” <strong>skriver</strong> Michel<br />

Foucault. Arkivet är både insamlande och utestängande.<br />

Uppdraget att hänga <strong>om</strong> samlingen<br />

har därför för oss varit liktydigt med en revision av<br />

detta Arkiv – att se vilka lagar det ställer beträffande<br />

arkitekturen och historieskrivningen.<br />

Museets samlingar innehåller två miljoner ritningar<br />

liks<strong>om</strong> en stor mängd foton och övriga<br />

handlingar. De är insorterade enligt museets klassificeringssystem<br />

ARKDOK, ett system s<strong>om</strong> utarbetades<br />

på 60-talet och s<strong>om</strong> fortfarande är det gällande.<br />

Den stora väggen s<strong>om</strong> möter utställningsbesökaren<br />

representerar hela samlingen: volymen<br />

motsvarar mängden av alla registreringar under<br />

respektive klassificeringsrubriker. Vi har skapat ett<br />

godtyckligt snitt i detta system och visar ett urval<br />

av det material, s<strong>om</strong> hamnar på en viss nivå över<br />

golvet. Det sålunda slumpmässigt styrda urvalet<br />

ger en inblick i allt vad s<strong>om</strong> ryms i samlingarna.<br />

Samtidigt så ger klassifikationsrubrikerna en tydlig<br />

bild av det ”mänskliga” i hur detta material kategoriserats.<br />

De utgör ingen tidslös, objektiv förståelsegrund,<br />

utan speglar sin tids förväntningar och<br />

värderingar.<br />

Historia är inte heller något objektivt givet, utan<br />

uppstår i ett spel mellan nuet och det förflutna.<br />

Historien är det sätt på vilket vi, vid en viss tidpunkt,<br />

väljer att se på det s<strong>om</strong> varit. Betraktar man<br />

Utställningsproduktion:<br />

ARKITEKTURMUSEET<br />

Utställningsgrupp:<br />

Christina Engfors, Bitte Nygren,<br />

Karin Åberg Wærn<br />

Ansvarig utgivare, katalog:<br />

Bitte Nygren<br />

Introduktionstext i utställning och katalog:<br />

Christina Engfors<br />

Utställningskoordinator:<br />

Karin Åberg Wærn<br />

Ritningsarkiv:<br />

Paul Wilund, Torun Herlöfsson<br />

Fotoarkiv:<br />

Lenita Gärde<br />

Bibliotek:<br />

Lena Wranne<br />

Teknisk produktion:<br />

Sven Fohlin, Matti Ylinen, Mats Rosén,<br />

Magnus Nilsson<br />

Program och information:<br />

Stina Hagelqvist<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>s hemsida:<br />

Annelie Kurttila<br />

MAMA<br />

Idé och koncept:<br />

Catharina Gabrielsson<br />

Research och administration:<br />

Anders Rehnberg, Lasse Vretblad<br />

Utställningsarkitekter:<br />

Stefan Andersson, Catharina Gabrielsson<br />

Grafisk form, utställning och katalog:<br />

Igor Isaksson, Ilkka Isaksson<br />

© <strong>Arkitekturmuseet</strong>, 2004<br />

Tryck: Tryck & Media, Linköping<br />

Stiftelsen FRAMTIDENS KULTUR har stött<br />

utställningen REVISION ekon<strong>om</strong>iskt.<br />

Tack till Kasthall, SWECO FFNS.<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>, 111 49 Stockholm<br />

Telefon: 08 587 270 00<br />

Hemsida: www.arkitekturmuseet.se<br />

E-post: info@arkitekturmuseet.se<br />

3 4<br />

hela 1900-talets svenska arkitekturhistoria så framträder<br />

en bild av en arkitektur i samhällets tjänst,<br />

ägnad åt de mest triviala och vardagliga uppgifter:<br />

bostäder, arbetsplatser, skolor, sjukhus etc. Inte<br />

sällan har det samhälleligt betydelsefulla samsats<br />

med det arkitektoniskt monumentala – s<strong>om</strong><br />

i industrilandskapet kring Kirunavaaragruvan eller<br />

Kulturhuset vid Sergels torg. Så har den svenska<br />

arkitekturen sett ut, så måste dess historia skrivas<br />

– och så har också varit fallet under större delen<br />

av 1900-talet. Men inte numera.<br />

Kritiken mot miljonprogrammet (det mest vardagliga)<br />

liks<strong>om</strong> också mot till exempel Kulturhuset<br />

(det politiskt och arkitektoniskt verkligt monumentala)<br />

blev på 70-talet stundtals mycket hård. Det<br />

brutala uppvaknandet från senmodernismen föranledde<br />

ett skifte, även in<strong>om</strong> historieskrivningen,<br />

s<strong>om</strong> för att undvika kritik och plågsamma kontroverser<br />

inriktade sig på ett annat urval. Sättet på<br />

vilket den senare delen av 1900-talets historia<br />

skrivits i böcker s<strong>om</strong> Att bygga ett land (1998)<br />

eller i Guide till Sveriges arkitektur (2001) speglar<br />

en arkitekturförståelse, och därmed en historiesyn,<br />

s<strong>om</strong> bryter med den tidigare.<br />

Denna historiesyn k<strong>om</strong>mer till uttryck i valet av verk<br />

s<strong>om</strong> hör hemma i den smala, speciellt svenska,<br />

nisch s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mit att kallats ”den frihetliga traditionen”.<br />

Begreppet formulerades av Jan Gezelius<br />

Medverkande:<br />

det radikala: Johan Johansson<br />

Fotografier: Johan Johansson. Tack till Bertil och Margot<br />

Mårtensson.<br />

det glömda: Anders Rehnberg<br />

Ritningar från Stockholms Stadsarkiv: Lennart Tham,<br />

från <strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv: Erik Glemme. Fotografier ur<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv: Lennart Olson, Jan Olsson, Sune<br />

Sundahl, Lennart Tham, Arne Wahlberg. Nytagna fotografier:<br />

Anders Rehnberg.<br />

det verkliga: Michael Perlmutter<br />

Fotografier ur <strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv: Esselte Foto, Mats<br />

Lindén, Åke E:son Lindman, Lennart Olson, Max Plunger,<br />

REFOT, Sune Sundahl. Fotografier ur Stockholms Stadsmuseums<br />

arkiv: Göran H Fredriksson, Hernried, Lennart af<br />

Petersens. Nytaget fotografi: Michael Perlmutter.<br />

det möjliga: Anna Odlinge<br />

det osynliga: Gunilla Bandolin & Sverker Sörlin<br />

Filmfoto och redigering: Lennart Ölund. Medv.: Martin Lundström<br />

(Guld-Martin). Fotografi: Patrick Trägårdh. Modellhjälp:<br />

Lina Lindqvist.<br />

det förskjutna: Catharina Gabrielsson<br />

Film med information <strong>om</strong> Gyllene Rattens flyktingbostäder:<br />

foto av Néstor Pérez, manus Néstor Pérez och Karin<br />

Sjöbl<strong>om</strong>. Film <strong>om</strong> inflyttning på Långsjöhöjden, maj 1967:<br />

privat. Fotografier ur <strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv: Gustaf<br />

Byström, Lennart Olson, Sune Sundahl. Övriga fotografier:<br />

Jan Svenungsson, Catharina Gabrielsson, Ulf Simonsson<br />

/ Pressens Bild, Roland Janson / Pressens bild. Research:<br />

Lisa Daram.<br />

det undflyende: Roger Spetz<br />

Ritningar ur <strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv: AOS Arkitekter.<br />

det vardagliga: Lasse Vretblad<br />

Filmfoto och klippning: Michael Johansson. Musik:Fredrik<br />

Emmerfors.<br />

det gränslösa: Igor Isaksson & Beeoff<br />

Installationen ARKDOK 2.0 är utvecklad av Igor Isaksson<br />

i samarbete med Beeoff gen<strong>om</strong> Olle Huge, T<strong>om</strong>as Linell<br />

och Mikael Scherdin. Programmering och gestaltning av<br />

bildström av T<strong>om</strong>as Linell, gestaltning och animering av<br />

visuellt gränssnitt av Igor Isaksson, ljudmiljö av Beeoff<br />

gen<strong>om</strong> T<strong>om</strong>as Linell. Droppform producerad av Jean-Louis<br />

von Dardel. Under utställningstiden skiftar bildströmmens<br />

innehåll periodiskt med material från arkitektkontoren<br />

Nyréns och White.


det radikala<br />

Regeln och undantaget<br />

Johan Johansson<br />

Foto: Johan Johansson<br />

<strong>om</strong> svenskt bostadsbyggande under funktionalismen<br />

och däckhuset vid Smörgatan i Göteborg<br />

1960 färdigställs ett ovanligt bostadshus vid Smörgatan<br />

23–27 i Göteborg. Egentligen är det inte<br />

något hus i vedertagen mening, utan tre våningsplan<br />

med betongdäck s<strong>om</strong> placerats över varandra<br />

och delats in i 18 t<strong>om</strong>ter, 6 på varje våningsplan,<br />

s<strong>om</strong> i sin tur bebyggts med villor. De enskilda<br />

bostäderna hjälper inte till att värma eller bära<br />

varandra: det är inte samma ekon<strong>om</strong>i i byggnaden<br />

s<strong>om</strong> i ett konventionellt flerbostadshus. Men i<br />

gengäld möjliggörs en fullständig individualisering<br />

av varje bostad.<br />

Arkitekt för byggnaden var Erik Friberger, och<br />

däckhuset vid Smörgatan är en sammanfattning<br />

av hans gärning s<strong>om</strong> arkitekt, samtidigt s<strong>om</strong> det<br />

utgör en slags logisk slutpunkt för den svenska<br />

funktionalismens bostadsbyggande, och för funktionalismen<br />

överhuvudtaget.<br />

Erik Friberger betraktade arkitektur s<strong>om</strong> en<br />

fråga <strong>om</strong> moral, nytta och ekon<strong>om</strong>i. Han tog de<br />

funktionalistiska idealen på mycket stort allvar,<br />

och tycks stundtals ha personifierat dem. Han<br />

var bekant med Sven Markelius och god vän<br />

med Uno Åhrén, men var aldrig en del av den<br />

tongivande kärnan i den svenska arkitektkåren,<br />

och det program s<strong>om</strong> han redan under 1930talet<br />

skapade för sitt arbete skilde sig på flera<br />

avgörande punkter från huvudströmningen in<strong>om</strong><br />

svensk funktionalism.<br />

de stundtals karikatyrartade översättningar av<br />

mänsklig basbehov till byggd form s<strong>om</strong> utmärker<br />

mycket av funktionalismens byggande. För<br />

Friberger var föränderligheten också en funktion<br />

s<strong>om</strong> måste tas med i analysen, minst lika viktig<br />

s<strong>om</strong> de andra funktioner s<strong>om</strong> lättare låter sig<br />

mätas och definieras, och från 1930-talet och<br />

framåt arbetade han för att så långt s<strong>om</strong> möjligt<br />

skapa utrymme för flexibilitet, förändringar och<br />

framtidens ännu okända behov i sina byggnader.<br />

På Stockholmsutställningen 1930 deltog Friberger<br />

med två egenhändigt inredda smålägenheter.<br />

De präglades av samma slags rationalistiska<br />

funktionsanalys s<strong>om</strong> de andra bostäderna på<br />

utställningen, men de utmärkte sig gen<strong>om</strong> sin<br />

färgsättning, och gen<strong>om</strong> bruket av vikväggar och<br />

flyttbara skärmar.<br />

1931 inledde Friberger ett arbete med att<br />

utveckla förtillverkade huselement för serietillverkning,<br />

någonting s<strong>om</strong> på ett avgörande sätt skulle<br />

k<strong>om</strong>ma att prägla resten av hans yrkesverksam-<br />

5 6<br />

7<br />

I likhet med flera andra funktionalistiska arkitekter<br />

hade han uttalade vänstersympatier, han ingick i<br />

kretsen kring Ebbe Linde och tidningen Clarté,<br />

och betraktades av de flesta i sin <strong>om</strong>givning<br />

s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>munist. Han tolererade ingen form av<br />

förställning eller förkonstling, vare sig i byggnader<br />

eller hos människor, och eftersträvade själv en<br />

total uppriktighet i umgänget med andra. ”Han<br />

var en fruktansvärt ärlig människa, han drev det<br />

nästan för långt”, minns Rune Falk, s<strong>om</strong> i ett par<br />

<strong>om</strong>gångar samarbetade med Friberger under<br />

1950- och 60-talet.<br />

Fribergers vilja till rationalisering och reduktion<br />

präglade även hans eget vardagsliv. Han menade<br />

att allt för mycket tid ägnades åt matlagning och<br />

disk, och åt gärna sin mat kall, exempelvis ostekt<br />

blodpudding. Under den period då Uno Åhrén var<br />

anställd s<strong>om</strong> stadsplanechef i Göteborg brukade<br />

familjerna tävla med varandra <strong>om</strong> vilka s<strong>om</strong> hade<br />

minst disk efter middagen; uppläggningsfat var<br />

bannlysta, och alla rätter fick ätas på samma<br />

tallrik. Friberger retade sig också på att kläder var<br />

onödigt k<strong>om</strong>plicerade och därmed dyra, och lät<br />

därför vid ett tillfälle sy upp en kavaj utan slag.<br />

Den blev mycket dyr.<br />

Erik Friberger föddes 1889 i Nykroppa i<br />

Värmland. Han utbildade sig till arkitekt vid KTH<br />

och Konsthögskolan i Stockholm, och fick efter<br />

examen 1914 anställning hos Carl Westman, där<br />

het. Grundtanken var att gen<strong>om</strong> industrialisering<br />

förenkla byggandet så att det kunde ske billigare<br />

och snabbare, och lättare anpassas till olika behov.<br />

Elementen skulle kunna demonteras och sättas<br />

samman i nya k<strong>om</strong>binationer.<br />

Till att börja med arbetade han med rumsstora<br />

element, men dessa visade sig för stora för att<br />

enkelt kunna transporteras på lastbil och medförde<br />

samtidigt stora låsningar i planlösningarna.<br />

Friberger övergick istället till ett system med en<br />

meter breda vägg-, bjälklags- och takelement, och<br />

vintern 1933-34 uppfördes hans första fullskaleexperiment:<br />

tre elementhus i parken vid Råda<br />

säteri utanför Göteborg, två helt i trä och ett med<br />

stålst<strong>om</strong>me. Friberger provbodde själv i husen<br />

under vintern, och undersökte de olika isoleringsmaterialens<br />

egenskaper gen<strong>om</strong> att kontinuerligt<br />

mäta in<strong>om</strong>hus- och ut<strong>om</strong>hustemperatur.<br />

Våren 1936 skrev Friberger kontrakt med AB<br />

Fribärande Träkonstruktioner i Töreboda <strong>om</strong> produktion<br />

av den s.k. A-serien, en huselementserie<br />

avsedd för fritidshus. I den ”katalog” s<strong>om</strong> togs<br />

han främst k<strong>om</strong> att arbeta med inredningar, först<br />

till Stockholms rådhus och därefter till Röhsska<br />

muséet i Göteborg. Efter Röhsska muséets färdigställande<br />

stannade Friberger kvar i Göteborg. Han<br />

fick en ny anställning hos Ernst Torulf, arbetade<br />

därefter en kortare period på Byggnadsstyrelsen,<br />

och utnämndes 1921 till stadsarkitekt i Göteborg.<br />

1927 tillträdde han s<strong>om</strong> länsarkitekt i Göteborgs,<br />

Bohus och Hallands län, en tjänst s<strong>om</strong> han innehade<br />

till sin pensionering 1954. Parallellt med uppdragen<br />

s<strong>om</strong> stadsarkitekt och länsarkitekt arbetade<br />

Friberger hela tiden med egna uppdrag s<strong>om</strong> projekterande<br />

husarkitekt, och under en period drev<br />

han dessut<strong>om</strong> ett eget stadsplanekontor.<br />

För Erik Friberger stod frågan <strong>om</strong> funktionen hela<br />

tiden i centrum. Samtidigt skilde sig hans arkitektursyn<br />

på ett avgörande sätt från den d<strong>om</strong>inerande<br />

strömningen in<strong>om</strong> den svenska funktionalismen.<br />

Friberger avvek aldrig från funktionalismens idéer,<br />

men han utvecklade dem i en mycket bestämd<br />

riktning, och han drev i vissa avseenden funktionalismen<br />

längre än någon annan svensk arkitekt.<br />

Den funktionalistiska arbetsmetodiken baserades<br />

på minutiösa funktionsanalyser, vars resultat<br />

lades till grund för utformningen av såväl bostäder<br />

s<strong>om</strong> industrianläggningar och hela stadsdelar.<br />

Gen<strong>om</strong> att i detalj studera de olika grundläggande<br />

funktionerna i exempelvis en bostad, s<strong>om</strong> matlag-<br />

fram till A-serien sammanfattas fördelarna med<br />

systemet på följande sätt: ”Systemets rörlighet gör<br />

Er fri från de vid vanliga byggen obehagliga följderna<br />

av misstag i fråga <strong>om</strong> val av byggnadsplats,<br />

husets placering, storlek och planläggning. Huset<br />

kan ju enkelt flyttas, förstoras, minskas och ändras<br />

till sin planläggning – <strong>om</strong> Ni så skulle önska.”<br />

1937 ritade Friberger en villa för Elsa Lange<br />

vid Barrskogsgränd i Örgryte. Huset byggdes av<br />

element s<strong>om</strong> levererats från fabriken i Töreboda,<br />

men det skilde sig från A-serien gen<strong>om</strong> att det var<br />

vinterbonat och uppfördes i två våningar. Huset<br />

byggdes helt rätvinkligt, i full konsekvens med<br />

elementsystemet och utan någon takuppbyggnad.<br />

För att klara vattenavrinningen lutades istället hela<br />

huset 1%. Annars, <strong>skriver</strong> Friberger i en beskrivning<br />

i Byggmästaren 1939, ”hade konstruktionssystemet<br />

brutits och blivit onödigt k<strong>om</strong>plicerat.”.<br />

Fasaden kläddes med profilspontad furupanel s<strong>om</strong><br />

ströks med cuprinol och båtlack, men inuti huset<br />

lämnades elementskarvarna öppna, dels för att<br />

inte skada elementen, dels för att göra det möjligt<br />

att enkelt plocka isär och sätta ihop dem på ett<br />

annat sätt <strong>om</strong> detta skulle behövas i framtiden.<br />

A-serien blev aldrig någon k<strong>om</strong>mersiell framgång.<br />

Totalt levererades 35 hus, varav drygt hälften<br />

var Pressbyråkiosker och väntkurar för Göteborgs<br />

Spårvägar. 1946, kort efter det att Friberger varit<br />

på en studieresa i USA för att studera småhusbyggande<br />

med standardiserade huselement, fick<br />

emellertid AB Fribärande Träkonstruktioner en<br />

förfrågan från Los Angeles på 6000 elementhus.<br />

Företaget hade inga möjligheter att klara av en så<br />

stor order, och tvingades tacka nej. 1948 upphörde<br />

samarbetet mellan Friberger och AB Fribärande<br />

Träkonstruktioner.<br />

Friberger vidareutvecklade istället sina idéer i ett<br />

”provhus<strong>om</strong>råde” vid Skillnadsgatan i Göteborg. I<br />

samarbete med Bostadsstyrelsen och Göteborgs<br />

stad uppfördes tolv villor mellan 1948 och 1952,<br />

varav tre byggdes helt av fabrikstillverkade element.<br />

Många nya byggnadstekniska lösningar<br />

prövades i <strong>om</strong>rådet, bl.a. för grundläggningen,<br />

uppvärmningssystemet och ytbehandlingen av<br />

träet. Alla villor var olika varandra, i storlekar från<br />

3 till 8 rum och kök, och för att hålla alla möjligheter<br />

till individuella anpassningar öppna in i det<br />

sista lyckades Friberger utverka dispens från<br />

byggnadsnämnden, så att husen kunde uppföras<br />

utan att någon stadsplan var fastställd; <strong>om</strong>rådet<br />

torde vara det enda i Sverige där stadsplanen<br />

har fastställts efter bygglovgivningen. Alla hus,<br />

8<br />

ning, vila, hygien och umgänge, menade funktionalisterna<br />

att de olika funktionerna först kunde ges<br />

optimala lösningar var för sig, och därefter ställas<br />

samman i en optimerad relation till varandra så att<br />

de tillsammans bildade en optimal lägenhet.<br />

Svagheten i denna arbetsmetod är inte i första<br />

hand att den utgår från funktionen, utan den gör<br />

det på ett så bokstavligt sätt. Att oförmedlat<br />

översätta en exakt kartläggning av en funktion<br />

till en lika exakt byggd form innebär med nödvändighet<br />

att den byggda formen blir mycket<br />

specifik, och därmed blir den ofta till ett hinder för<br />

andra användningar än de s<strong>om</strong> ursprungligen har<br />

avsetts. Ju mer exakt funktionsanalysen är, desto<br />

mer specifik och utstuderad kan den byggda formen<br />

göras, och desto svårare blir det därmed att<br />

anpassa den till nya behov eller önskemål.<br />

Många byggnader och stadsdelar s<strong>om</strong> formats<br />

med utgångspunkt i sådana funktionsanalyser har<br />

med tiden k<strong>om</strong>mit att få stora problem med att<br />

hantera de förändrade förutsättningar s<strong>om</strong> alla<br />

miljöer oundvikligen konfronteras med, förr eller<br />

senare. När konflikten mellan användningen och<br />

formen till slut blir ohållbar återstår bara rivning,<br />

eller att göra <strong>om</strong> det aktuella objektet till museum,<br />

ett långt ifrån ovanligt öde för byggnader från den<br />

funktionalistiska epoken.<br />

Erik Friberger tog till sig den funktionalistiska<br />

arbetsmetodiken, men han utvecklade den bort<strong>om</strong><br />

ut<strong>om</strong> ett, utfördes s<strong>om</strong> enplanslösningar, för att<br />

minimera insynsproblemen och för att underlätta<br />

hushållsarbetet, och på alla t<strong>om</strong>ter lämnades plats<br />

för framtida utbyggnader.<br />

Friberger flyttade själv in i ett av de helt elementbyggda<br />

husen med sin familj. Här prövade<br />

han olika tekniska lösningar, bl.a. ett egentillverkat<br />

kylskåp s<strong>om</strong> kyldes gen<strong>om</strong> att kall luft från krypgrunden<br />

sögs upp av en fläkt och cirkulerade<br />

gen<strong>om</strong> kanaler inuti skåpet.<br />

1954 fyllde Erik Friberger 65 år, och gick i pension<br />

från tjänsten s<strong>om</strong> länsarkitekt. Ungefär samtidigt<br />

påbörjade han det arbete med att utveckla individuellt<br />

föränderliga bostäder in<strong>om</strong> ramarna för<br />

ett flerbostadshus s<strong>om</strong> drygt fem år senare skulle<br />

resultera i däckhuset vid Smörgatan.<br />

Friberger hade alltid betraktat flerbostadshuset<br />

och dess begränsningar s<strong>om</strong> en tvångströja, s<strong>om</strong><br />

möjligen kunde rättfärdigas s<strong>om</strong> ett nödvändigt<br />

ont i vissa sammanhang. Men gen<strong>om</strong> att dela upp<br />

huset i en konstruktion för de delar s<strong>om</strong> krävde<br />

gemensamma lösningar, s<strong>om</strong> bärande st<strong>om</strong>me<br />

och installationer, och i ett antal separata konstruktioner<br />

för de enskilda lägenheterna, skulle de<br />

flesta av villaboendets fördelar kunna överföras till<br />

ett slags flerfamiljshus.<br />

Friberger ritade sig fram till en lösning med en<br />

fribärande betongst<strong>om</strong>me, in<strong>om</strong> vilken vilka slags<br />

bostäder s<strong>om</strong> helst skulle kunna realiseras. Gen<strong>om</strong><br />

att reproducera t<strong>om</strong>tytan i luften skulle människor<br />

kunna få så gott s<strong>om</strong> obegränsade ytor att bygga<br />

på, med samma tekniska frihetsgrad s<strong>om</strong> i en villa.<br />

Ytterväggar, installationer, fönsterplaceringar o.s.v.,<br />

allt detta blev i ett slag oberoende av hur grannen<br />

valde att inreda och utforma sitt hem.<br />

Redan 1955 hade Friberger grunddragen i den<br />

tekniska lösningen klara. I en av de programtexter<br />

<strong>om</strong> däckhusprojektet s<strong>om</strong> finns bevarade i<br />

Arkitekturmuséets arkiv <strong>skriver</strong> han:<br />

Bostaden på ’våningst<strong>om</strong>t’ skulle kunna behålla<br />

de viktigaste av det vanlig egnahemmets fördelar<br />

framför det vanliga flerfamiljehusets, nämligen:<br />

Bättre individuell anpassning efter familjens behov<br />

och ändrade behov både beträffande inredning<br />

och ifråga <strong>om</strong> att öka och minska bostaden,<br />

bättre, större och trivsammare friluftsrum med<br />

växtlighet,<br />

lämpligare belägna utelekplatser för småbarn i<br />

plan med bostaden,<br />

bättre isolering från grannar både ute och inne,<br />

Foto: Johan Johansson


ättre o. därigen<strong>om</strong> också billigare vård av huset,<br />

bättre kontroll över husets ekon<strong>om</strong>i.<br />

Bostaden på våningst<strong>om</strong>t skulle också kunna tillvarata<br />

det vanliga flerfamiljehusets fördelar att få<br />

ett centralare läge i förhållande till arbetsplatser,<br />

merkantila och kulturella centra än det vanliga<br />

egnahemmet i de större städerna och därigen<strong>om</strong><br />

minska resekostnader och tidsspillan.<br />

Större möjlighet till central service kan också<br />

erhållas, t.ex. värme- och sanitetsanläggning.<br />

Bostaden på ’våningst<strong>om</strong>t’ skulle dessut<strong>om</strong> kunna<br />

få följande fördelar framför det vanliga egnahemmet<br />

på ’markt<strong>om</strong>t’:<br />

billigare och enklare att öka, minska och flytta en<br />

bostad obunden av marken,<br />

mindre trädgårdsarbete,<br />

friare utsikt från friluftsutrymmet och ändå ofta<br />

bättre avskildhet från insyn än man i allmänhet har<br />

på markt<strong>om</strong>t,<br />

mindre beroende av kuperad markyta än vanliga<br />

egnahem på markt<strong>om</strong>t.<br />

S<strong>om</strong> socialist ville Friberger att samhället skulle<br />

ta ansvar för bostadsbyggandet, men när han<br />

presenterade sin idé <strong>om</strong> däckhus för de allmännyttiga<br />

bostadsföretagen i Göteborg var de inte<br />

intresserade. Det var först när han tog kontakt<br />

med dåvarande byggnadschefen på Skånska<br />

Cementgjuteriet s<strong>om</strong> projektet kunde börja konkretiseras.<br />

Skånska Cement kostnadsberäknade projektet,<br />

och bestämde till slut att uppföra ett första däckhus<br />

med tre bostadsplan på en t<strong>om</strong>t i Kallebäck,<br />

Ur annons för Kallebäckshuset.<br />

s<strong>om</strong> förvärvats från Lantbrukarnas Mejericentral.<br />

Skånska Cement annonserade i dagspressen<br />

under rubriken ”ett nytt sätt att bo”, och <strong>om</strong>kring<br />

300 personer anmälde sitt intresse för någon av de<br />

arton t<strong>om</strong>terna. Enligt uppgift från de s<strong>om</strong> flyttade<br />

in 1960 hade det dock inte varit någon direkt rusning<br />

till t<strong>om</strong>terna när försäljningen väl k<strong>om</strong> igång,<br />

då projektet uppfattades s<strong>om</strong> både egend<strong>om</strong>ligt<br />

och frånstötande av många göteborgare.<br />

”Det var inte det draget i början, det här var<br />

alldeles för extremt”, berättar en av dem s<strong>om</strong> fortfarande<br />

bor kvar. ”Och folk tyckte att detta var<br />

gräsligt fult, de tyckte att uppgångarna var fula.<br />

Människor s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> på besök sa rakt ut att de inte<br />

förstod hur vi kunde bo här.”<br />

Byggnadsarbetena påbörjades 1959, och s<strong>om</strong>maren<br />

1960 stod däckhuset vid Smörgatan färdigt.<br />

Det bestod av 3 våningsplan i betong, 77,5 meter<br />

långa och 13,5 meter breda, på 4 meters avstånd<br />

över varandra. Våningsplanen bars upp av en<br />

platsgjuten betongst<strong>om</strong>me med 10 meter långa fribärande<br />

balkar s<strong>om</strong> spände mellan två pelarrader.<br />

Ett fåtal regler styrde bebyggandet av de enskilda<br />

”t<strong>om</strong>terna”:<br />

1) Inga lägenheter fick nå ut utanför raderna<br />

med bärande pelare, då de yttersta delarna av<br />

våningsplanen inte var dimensionerade för att klara<br />

laster från byggnader. Härigen<strong>om</strong> begränsades det<br />

maximala husdjupet till 10 meter, samtidigt s<strong>om</strong> ett<br />

obrutet, kontinuerligt uterum med minst 1,7 meters<br />

bredd utanför alla lägenheter garanterades.<br />

2) De gemensamma vatten- och avloppsschakten<br />

placerades intill trapphusen, och en maximal<br />

lutning på 1:50 för avloppsledningarna gav ett<br />

maximalt avstånd från trapphusen till kök, badrum<br />

och toalett.<br />

3) För att säkerställa ett visst mått av produktionsteknisk<br />

rationalitet begränsades antalet<br />

fönstertyper i lägenheterna. Alla hus byggdes<br />

upp av en träregelst<strong>om</strong>me s<strong>om</strong> utvändigt kläddes<br />

med liggande panel, ett byggsystem s<strong>om</strong> lätt kan<br />

anpassas till olika individuella önskemål och s<strong>om</strong><br />

relativt enkelt kan byggas <strong>om</strong> eller till.<br />

Dessut<strong>om</strong> begränsade måttet mellan betongdäcken<br />

den fria rumshöjden i lägenheterna till<br />

ungefär 2,5 meter, och det statliga lånetaket för<br />

småhus begränsade bostadsytan i varje lägenhet<br />

till maximalt 125 m². I övrigt var allting möjligt in<strong>om</strong><br />

den enskilda våningst<strong>om</strong>tens begränsningar.<br />

Inför bygget fick lägenhetsköparna beskriva<br />

sina önskemål för Friberger, och fick sedan hjälp<br />

med att utforma planlösningarna. Fribergers<br />

inflytande över planlösningarna varierade, från<br />

lägenheter s<strong>om</strong> i allt väsentligt överensstämmer<br />

med de skisser han tog fram s<strong>om</strong> diskussionsunderlag,<br />

till lösningar där hans roll snarast tycks<br />

ha varit att rita upp lägenhetsköparnas egna förslag.<br />

I ett fall utgick en familj från att alla rum ut<strong>om</strong><br />

hygienrum och klädkammare skulle kunna nås på<br />

minst två olika sätt, och ritade själva upp huvuddragen<br />

i planlösningen. Friberger tycks stundtals<br />

ha haft svårt att acceptera den totala frihet s<strong>om</strong><br />

han hade valt att ge lägenhetsköparna; enligt uppgift<br />

från en familj s<strong>om</strong> fortfarande bor kvar i huset<br />

försökte han förgäves övertala både dem och flera<br />

andra lägenhetsköpare att välja linoleumgolv istället<br />

för en ”borgerlig” ekparkett.<br />

Fönstren i lägenheterna gjordes i de flesta fall<br />

fasta, någonting s<strong>om</strong> förenklar både tillverkning<br />

och montering. Vädring kan istället ske gen<strong>om</strong><br />

de balkongdörrar s<strong>om</strong> finns i de flesta rum, och<br />

den utvändiga fönsterputsningen kan skötas från<br />

uteplatserna. Badrummen är med något undantag<br />

belägna i lägenheternas mittzon och har i flera fall<br />

försetts med takfönster eller vädringsluckor.<br />

De gemensamma ytorna är reducerade till ett<br />

minimum, och klimatskyddade bara där detta är<br />

nödvändigt. I entréplanet finns arton platser i kallgarage,<br />

cykel- och barnvagnsförråd, värmecentral,<br />

lägenhetsförråd och en mötes- och fritidslokal för<br />

bostadsrättsföreningen. Trapphusen har gen<strong>om</strong>gående<br />

passager i entréplanet, och de är helt öppna<br />

upp till den översta våningen: klimatgränsen går<br />

vid ytterdörren till varje lägenhet, s<strong>om</strong> i en vanlig<br />

villa på marken. Av brandskäl är trapphusväggarna<br />

9 10<br />

Arkitektur s<strong>om</strong> lantmäteri. Sammanställningsplan för däckhuset vid Smörgatan, 1959.<br />

11 12<br />

helt i betong och utan fönster. Högst upp finns ett<br />

tak över trappan, och värmeslingor är ingjutna i<br />

stegen för att motverka isbildning.<br />

Sedan färdigställandet 1960 har de flesta lägenheter<br />

i däckhuset byggts <strong>om</strong> i flera <strong>om</strong>gångar. De<br />

t<strong>om</strong>ter där lägenhetsköparna inte valt att bygga ut<br />

maximalt från början har successivt fyllts på med<br />

tillbyggnader, så att samtliga t<strong>om</strong>ter idag är så gott<br />

s<strong>om</strong> fullbyggda. I något fall har bygglov beviljats<br />

för tekniskt tvivelaktiga lösningar. Åtskillnaden<br />

mellan gemensam st<strong>om</strong>me och enskilda lägenheter<br />

innebär emellertid att risken för att eventuella<br />

tekniska problem i en lägenhet skall föras vidare till<br />

grannarna är minimal.<br />

Invändigt har de flesta lägenheter gen<strong>om</strong>gått<br />

<strong>om</strong>fattande <strong>om</strong>byggnader, men hittills har ingen<br />

lägenhet rivits och ersatts av ett helt nybyggt hus,<br />

även <strong>om</strong> detta vore fullt möjligt. Samtidigt har<br />

åtminstone en av lägenheterna, på t<strong>om</strong>t nr. 17,<br />

bevarat ungefär samma utformning och inredning<br />

s<strong>om</strong> den hade 1960.<br />

Sedan inflyttningen har även några gemensamt<br />

samordnade förändringar skett. Det ursprungligen<br />

asbesthaltiga skivmaterialet i balkongfronterna har<br />

bytts ut, och av samma skäl planeras i skrivande<br />

stund ett byte av takmaterial. Vatten- och avloppsstammar<br />

har bytts, och fönsterrutorna har bytts till<br />

treglas, dock med bibehållande av de ursprungliga<br />

snickerierna. Huset är numera anslutet till<br />

fjärrvärmenätet, och värmecentralen nedlagd.<br />

Otillräckliga lutningar och därav följande problem<br />

med stående vatten på balkongplattorna har krävt<br />

pågjutningar och tätning av sockelanslutningar.<br />

Dessut<strong>om</strong> har Skånska Cements ovilja att från<br />

början göra dilatationsfogar i betongplattorna<br />

lett till uppk<strong>om</strong>sten av ett antal ”spontana”<br />

rörelsefogar, någonting s<strong>om</strong> dock inte tycks ha<br />

äventyrat st<strong>om</strong>mens hållfasthet eller på annat sätt<br />

påverkat huset negativt då de har uppk<strong>om</strong>mit på<br />

”rätt” ställen.<br />

Kallebäckshuset är ett i många avseenden unikt<br />

projekt, och s<strong>om</strong> sådant har det också börjat bli<br />

föremål för ett byggnadsantikvariskt intresse på ett<br />

sätt s<strong>om</strong> knappast hade kunnat förutses då huset<br />

var nybyggt. Men vid Smörgatan blir frågan <strong>om</strong> det<br />

antikvariska förhållningssättet svårare än vanligt.<br />

Däckhuset ställer bevarandefrågan på sin spets:<br />

vad är det s<strong>om</strong> ska bevaras? Ursprungsidén <strong>om</strong><br />

kontinuerlig föränderlighet och utbytbarhet, den<br />

utformning s<strong>om</strong> huset råkar ha just nu, 2004, eller<br />

ett mödosamt återskapat ”originalutförande”?


Ur annons för Kallebäckshuset.<br />

När Kallebäckshuset stod färdigt var Friberger<br />

och Skånska Cement beredda att bygga fler hus<br />

utifrån samma princip. Friberger utarbetade nya<br />

förslag till st<strong>om</strong>hus i olika höjder, bl.a. i form av<br />

höga stjärnhus, och i något skede ett märkligt<br />

”punkthus” med oval planform. Friberger ritade<br />

ett förslag med däckhus i stjärnhusform för en<br />

markbit i närheten av det befintliga däckhuset i<br />

Kallebäck, och tillsammans med Skånska Cement<br />

uppvaktade han mejericentralen <strong>om</strong> möjligheterna<br />

att få köpa marken, men fick inget besked. Till slut<br />

såldes marken istället till k<strong>om</strong>munen, s<strong>om</strong> lät uppföra<br />

den vårdanläggning s<strong>om</strong> ligger där idag.<br />

Dåvarande stadsbyggnadschefen Folke Björk<br />

rådde i det läget Friberger att leta efter ”svårbebyggd<br />

mark” för sina däckhus. Efters<strong>om</strong> våningst<strong>om</strong>terna<br />

bestod av betongplattor kunde däckhusen<br />

lika gärna placeras i branta sluttningar s<strong>om</strong><br />

på plan mark. Friberger undersökte ett tiotal olika<br />

t<strong>om</strong>ter med varierande topografi, men det visade<br />

sig svårt att få k<strong>om</strong>munen att ställa mark till förfogande.<br />

Besluten i byggnadsnämnden sköts upp,<br />

och Friberger fick ofta motstridiga besked. Han<br />

kunde få löfte <strong>om</strong> en t<strong>om</strong>t från stadsbyggnadskontoret<br />

för att kort därefter bli nekad. Samtidigt<br />

innebar k<strong>om</strong>plicerade markägoförhållanden och ett<br />

par snabba uppköp av privatbyggmästare att flera<br />

av de t<strong>om</strong>ter han studerat blev inaktuella.<br />

När Kallebäckshuset hade presenterats i Svenska<br />

Dagbladet 1963 fick Friberger brev från flera<br />

lägenhetsspekulanter s<strong>om</strong> undrade när nästa<br />

däckhus skulle byggas. Friberger svarade att han<br />

höll på att leta fram lämpliga t<strong>om</strong>ter, och att han<br />

därför inte kunde ange någon exakt tidpunkt för<br />

nästa bygge.<br />

sätt när det är köparna själva s<strong>om</strong> betalar större<br />

delen av byggkostnaden. Individuell anpassning,<br />

rymliga uteplatser, bättre ljudisolering, kontroll över<br />

husets ekon<strong>om</strong>i, fri utsikt och insynsskydd – en<br />

stor del av det program s<strong>om</strong> Erik Friberger ställde<br />

upp för sitt däckhusprojekt förverkligas under<br />

1990-talet på bred front i vattennära lägen, <strong>om</strong> än<br />

i en urvattnad version och utan de möjligheter till<br />

total individualisering av varje bostad s<strong>om</strong> finns<br />

i Kallebäckshuset. Men i gengäld får 90-talets<br />

bostadshus ett anständigt och socialt acceptabelt<br />

yttre: ingen k<strong>om</strong>mer att tycka att detta är gräsligt<br />

fult, ingen k<strong>om</strong>mer att fråga de nyinflyttade hur de<br />

kan bo i någonting sådant här.<br />

1999, på 1900-talets sista svenska bostadsmässa<br />

i Helsingborg, återk<strong>om</strong>mer funktionalismens<br />

bostadslameller en sista gång innan sekelskiftet,<br />

men ihåliga, tömda på innehåll och ideologi.<br />

Lägenheternas disposition bestäms inte längre<br />

av arkitekternas funktionsanalyser, utan av hyresgästernas<br />

personliga val.<br />

I Helsingborg är funktionalismen ett ytskikt bland<br />

andra, en stil s<strong>om</strong> likt en glasyr kan appliceras på<br />

vilket innehåll s<strong>om</strong> helst. Ett skal av värmeisolering<br />

och knappt centimetertjock vit puts skyler nödtorftigt<br />

bostäder s<strong>om</strong> inte längre är en angelägenhet<br />

för vare sig samhället eller arkitektkåren.<br />

– – –<br />

Efterskrift 2004: nästan ingenting<br />

Ett ständigt växande antal byggnader från den<br />

funktionalistiska epoken restaureras och återställs<br />

mödosamt till originalskick. Framför allt villor, men<br />

även större byggnader s<strong>om</strong> inte längre används<br />

för sina ursprungliga ändamål, får en ny roll s<strong>om</strong><br />

museum över sig själva och den situation i vilken<br />

de tillk<strong>om</strong>mit. Därigen<strong>om</strong> befrias de både från<br />

kravet på praktisk användbarhet och från tidens<br />

gång, och kan istället avnjutas s<strong>om</strong> rena konst-<br />

och kulturföremål, s<strong>om</strong> ”ren” arkitektur.<br />

Inga av de hus s<strong>om</strong> Erik Friberger ritade har<br />

blivit muséer, och det framstår s<strong>om</strong> osannolikt att<br />

något av dem skulle k<strong>om</strong>ma att bli det. De flesta av<br />

hans byggnader har ett skissartat drag, de inbjuder<br />

snarare till <strong>om</strong>byggnader, förändringar, eller t.o.m.<br />

rivning än till musealisering. Det gäller i hög grad för<br />

villorna i däckhuset vid Smörgatan, där föränderligheten<br />

så att säga är den bärande idéen och arkitekturen<br />

är reducerad till en slags lantmäterinivå.<br />

”Almost nothing”, nästan ingenting, är ett begrepp<br />

Men under arbetet med att söka efter nya t<strong>om</strong>ter<br />

blev Friberger allvarligt sjuk. När till slut en privatbyggmästare<br />

i mitten av 60-talet visade intresse<br />

för att bygga ett däckhus i den branta västersluttningen<br />

vid S:t Pauligatan (där Pauli backar ligger<br />

idag), och markfrågan såg ut att kunna lösas, var<br />

Erik Friberger redan så sjuk att han inte längre<br />

orkade driva projektet. Han dog 1968.<br />

Många faktorer tycks ha bidragit till att däckhuset<br />

vid Smörgatan, trots viss medial uppmärksamhet,<br />

aldrig fick några efterföljare. Några av dessa har<br />

redan berörts. Andra bidragande orsaker kan ha<br />

varit rent personliga motsättningar, även <strong>om</strong> det<br />

inte finns någon dokumentation s<strong>om</strong> styrker detta.<br />

Men Friberger hade varit en stark och <strong>om</strong>utbar<br />

länsarkitekt, och det är både möjligt och sannolikt<br />

att han skaffade sig fiender utan han själv förstod<br />

det. Han tycks sällan ha gjort någonting för att<br />

undvika eller mildra konflikter. När han något år<br />

innan sin pensionering fick känned<strong>om</strong> <strong>om</strong> att<br />

den dåvarande Volvochefen hade låtit bygga en<br />

semesterby på ön Trälen utan byggnadslov ringde<br />

Friberger <strong>om</strong>edelbart upp hon<strong>om</strong> och skällde ut<br />

hon<strong>om</strong> i telefon.<br />

En ytterligare orsak kan möjligen vara det subtila<br />

men samtidigt uppenbara och för fackmännen<br />

djupt oroande budskap s<strong>om</strong> projektet förmedlar.<br />

Varken arkitekter, byggnadsentreprenörer eller<br />

bostadsföretag har i grunden något intresse av att<br />

medverka till att deras professionella auktoritet och<br />

maktposition undermineras. Däckhuset avskaffar<br />

arkitekten s<strong>om</strong> expert och planlösare för att<br />

istället överlåta all makt över bostadens form,<br />

organisation och estetik till lägenhetsköparna,<br />

s<strong>om</strong> brukar tillskrivas Ludwig Mies van der Rohe,<br />

och s<strong>om</strong> på ett träffande sätt be<strong>skriver</strong> det avskalade<br />

uttrycket i flera av hans verk. Men begreppet<br />

är lika träffande s<strong>om</strong> karakteristik av däckhuset vid<br />

Smörgatan, även <strong>om</strong> det då medför en förskjutning<br />

av betoningen, från estetik till struktur och makt.<br />

Går det att föreställa sig en arkitektur s<strong>om</strong> lägger<br />

fast gen<strong>om</strong> att frigöra, och en annan arkitektur<br />

s<strong>om</strong> befriar gen<strong>om</strong> att lägga fast? Om det är möjligt<br />

att göra en sådan distinktion, så är det första<br />

exemplet Mies och det andra Friberger.<br />

Mies befriade arkitekturen från de klassiska<br />

förebildernas tvång gen<strong>om</strong> att lösa upp det slutna<br />

rummet och ersätta det med ett system av fristående<br />

plan och skivor, samk<strong>om</strong>ponerade till<br />

en helhet där ingenting kan läggas till eller dras<br />

ifrån. Friberger definierade ett minimum av samordning<br />

mellan enskilda lägenheter, och gjorde<br />

dem därmed oberoende av varandra, av sin egen<br />

fackmannaexpertis, och av varje form av arkitektoniskt<br />

vetande överhuvudtaget.<br />

Däckhuset vid Smörgatan visar på funktionalismens<br />

yttersta konsekvens, en arkitektur s<strong>om</strong> accepterar<br />

den föreliggande verkligheten och dess<br />

föränderlighet fullt ut, och s<strong>om</strong> därmed även bär<br />

på fröet till sin egen utplåning. Dess värde ligger<br />

uteslutande i användbarheten, och i möjligheterna<br />

att kontinuerligt kunna anpassas till förändrade<br />

behov: några fasadkvaliteter blir den inte bättre<br />

av så länge den fungerar.<br />

Källor i urval:<br />

Arkitekturmuséets arkiv.<br />

Stadsbyggnadskontorets arkiv, Göteborg.<br />

Krus, Lotta Funktionalisten Erik Friberger, examensarbete<br />

vid CTH-Arkitektur, 1989 (1993).<br />

Arkitektur/Byggmästaren, bl.a. nr. 7/8 1971, nr. 3<br />

1959, nr. 2 1953 och nr. 3 1939.<br />

Svenska Dagbladet 24/9 1963.<br />

Göteborgsposten, 1930 – 60-talet.<br />

Allt i hemmet, nr. 2 1961.<br />

Råberg, Per G. Funktionalistiskt gen<strong>om</strong>brott,<br />

Sveriges Arkitekturmuseum, 1970.<br />

Samtal med arkitekt Rune Falk, Göteborg.<br />

Samtal med boende i däckhuset vid Smörgatan,<br />

Göteborg.<br />

Särskilt tack till Bertil och Margot Mårtensson.<br />

och därigen<strong>om</strong> utmanar det inte bara arkitektkåren,<br />

utan hela byggnadsindustrin. Det är ett<br />

byggt åskådningsexempel på hur en total individuell<br />

frihet i varje enskild bostad kan förenas med<br />

i princip vilken form eller vilken exploateringsnivå<br />

s<strong>om</strong> helst, det är en arkitektur s<strong>om</strong> inte längre är<br />

någon ”arkitektur”.<br />

Trettio år efter Stockholmsutställningen har<br />

funktionalismen till slut gått hela varvet runt.<br />

Huset vid Smörgatan be<strong>skriver</strong> på samma gång<br />

den svenska funktionalismens fullbordan och dess<br />

utplåning, det ögonblick när funktionalismen biter<br />

sig själv i svansen för att försöka sluka sig själv.<br />

– – –<br />

Däckhuset vid Smörgatan är början till slutet<br />

för funktionalismen, även <strong>om</strong> det tidsmässigt<br />

ligger före den manifestation av funktionalistisk<br />

bostadsplanering och stadsbyggnadsideologi<br />

s<strong>om</strong> miljonprogrammet innebär. Men efter huset<br />

vid Smörgatan finns det ingen väg tillbaka. Inte så<br />

att huset får en emblematisk roll på samma sätt<br />

s<strong>om</strong> Stockholmsutställningen trettio år tidigare,<br />

men i det tysta har det givit fast form åt några av<br />

de tendenser s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mer att prägla 1960-talet,<br />

och s<strong>om</strong> i sin förlängning leder vidare till funktionalismens<br />

slutgiltiga upplösning under de efterföljande<br />

decennierna.<br />

Stigande välstånd och medelink<strong>om</strong>ster, ökande<br />

förvärvsfrekvens bland kvinnor, lanseringen av ppillret,<br />

nya samlevnadsformer s<strong>om</strong> kollektiv och<br />

storfamiljer, en begynnande <strong>om</strong>värdering av den<br />

slitna äldre bebyggelsen i innerstäderna, allt detta<br />

bidrar under 60-talet till ett radikalt ifrågasättande<br />

både av en samhällsgemenskap baserad på<br />

produktion, av den i detalj funktionsstuderade<br />

bostaden och av den kärnfamilj s<strong>om</strong> i de flesta<br />

fall bildat utgångspunkt för bostadens planering.<br />

Samtidigt s<strong>om</strong> den arkitektritade och hårt standardiserade<br />

bostaden blir föremål för en eskalerande<br />

kritik kulminerar 1960-talet i en kvantitativt aldrig<br />

tidigare skådad produktion av just sådana bostäder,<br />

s<strong>om</strong> ställs samman i de kanske mest definitiva<br />

arkitektoniska k<strong>om</strong>positioner s<strong>om</strong> någonsin byggts<br />

i Sverige, lika storslagna och oföränderliga s<strong>om</strong><br />

Versailles eller Drottningholms slott.<br />

När frågorna <strong>om</strong> en utveckling av bostadslägenheten<br />

till slut väcks in<strong>om</strong> arkitektkåren sker detta<br />

s<strong>om</strong> en del i motreaktionen mot funktionalismen<br />

över huvud taget, snarare än s<strong>om</strong> en utveckling de<br />

funktionalistiska idéerna. Under 1970- och 80-talet<br />

13 14<br />

15 16<br />

Foto: Johan Johansson<br />

framstår funktionalismens bostadsbyggande i allt<br />

högre grad s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>pr<strong>om</strong>etterat, och vid decennieskiftet<br />

79/80 har den vetenskapligt utforskade<br />

bostaden för den gen<strong>om</strong>snittliga svenska familjen<br />

för länge sedan förlorat sin attraktivitet och sin<br />

status av allmänt accepterad sanning.<br />

Efter skattereformerna i mitten av 1980-talet<br />

inleds en fullständig <strong>om</strong>läggning av den svenska<br />

bostadspolitiken. Svensk Byggnorm avskaffas och<br />

ersätts med de mindre detaljerade nybyggnadsreglerna,<br />

det statliga stödet till bostadsbyggande<br />

trappas successivt ner, och den offentliga granskningen<br />

av nybyggnadsförslag ersätts till stor del av<br />

byggherrens egenkontroll. Dessa förändringar kan<br />

sammanfattas s<strong>om</strong> en förskjutning av ansvaret för<br />

nybyggnad och bostadsproduktion, bort från de<br />

offentliga myndigheterna, till enskilda byggherrar<br />

och individer.<br />

Det bostadsbyggande s<strong>om</strong> gen<strong>om</strong>förs under<br />

1990-talet får en helt annan finansiell grund än de<br />

föregående decenniernas produktion, och tar sikte<br />

på nya målgrupper. En lätt karikerad men ändå<br />

träffande beskrivning av det byggande s<strong>om</strong> d<strong>om</strong>inerar<br />

decenniet är rymliga bostadsrättslägenheter<br />

<strong>om</strong> 3 till 4 rum och kök för par i femtioårsåldern<br />

med utflugna barn, s<strong>om</strong> har sålt sin villa och s<strong>om</strong><br />

istället vill ha ett lättskött boende och en god<br />

kapitalplacering. Ett gen<strong>om</strong>gående drag är att de<br />

målgrupper s<strong>om</strong> bostadsproduktionen nu inriktas<br />

på i större utsträckning än tidigare är beredda<br />

och kapabla att betala den verkliga produktionskostnaden<br />

för nya bostäder.<br />

De lägenheter s<strong>om</strong> d<strong>om</strong>inerar nyproduktionen<br />

får i mycket karaktären av villa<strong>om</strong>råden på höjden.<br />

Dels gen<strong>om</strong> att köparnas preferenser ofta är präglade<br />

av decenniers villaboende, dels gen<strong>om</strong> att<br />

deras önskemål blir intressanta på ett helt annat<br />

Foto: Johan Johansson


det glömda<br />

Den anonyma arkitekturen<br />

Anders Rehnberg<br />

Det finns en sorts anonym arkitektur s<strong>om</strong> vi passerar<br />

varje dag och lika ofta förbiser. I många fall är<br />

det byggnader s<strong>om</strong> är arkitektoniskt gen<strong>om</strong>arbetade,<br />

byggda med ett skickligt hantverk och s<strong>om</strong><br />

har förutsättningar att vara användbara under lång<br />

tid. I andra fall är det byggnader hastigt tillk<strong>om</strong>na<br />

för att möta ett kortsiktigt intresse och med ett tekniskt<br />

utförande därefter. De anonyma byggnaderna<br />

representerar ett ekon<strong>om</strong>iskt värde långt större än<br />

arkitektur<strong>historien</strong>s hyllade monument, och s<strong>om</strong><br />

bakgrund för våra individuella liv har de även ett<br />

långt större, kollektivt och emotionellt värde.<br />

Byggnaderna<br />

Liks<strong>om</strong> många andra har jag ofta gått förbi två<br />

byggnader mellan Sergels Torg och Centralen<br />

i Stockholm, utan att tänka närmare på dem.<br />

Byggnaderna är byggda på 1950-talet, en tid då<br />

framtiden fortfarande var modern. De ligger längs<br />

Klarabergsgatan s<strong>om</strong> en mur mot Klara kyrkogård,<br />

denna lugna oas mitt i staden. Byggnaderna har<br />

butiker i bottenvåningen och kontorsvåningar<br />

ovanpå. Flera av butikerna har funnits där sedan<br />

husen byggdes för snart femtio år sedan, medan<br />

andra har förnyats kontinuerligt. I butikslokalerna<br />

finns allt från en exklusiv herrekipering och<br />

engelska stilmöbler till den senaste enkla hemelektroniken.<br />

Gatuvimlet i k<strong>om</strong>bination med de<br />

små och grunda lokalerna ger intryck av bazaar.<br />

Byggnaderna är anonyma, vilket är en av de stora<br />

kvaliteterna med dem. De skriker inte högre än<br />

vad s<strong>om</strong> behövs utan skapar i stället utrymme till<br />

livet och brådskan hos människorna s<strong>om</strong> rör sig i<br />

gaturummet liks<strong>om</strong> till lugnet på kyrkogården.<br />

bevarandevärt hus, Trivialskolan, k<strong>om</strong> högt ovanför<br />

den nya gatan. I k<strong>om</strong>bination med den tidigare<br />

debatten ledde k<strong>om</strong>plikationerna till att k<strong>om</strong>munstyrelsen<br />

beslöt att utreda disponeringen av t<strong>om</strong>ten<br />

med hjälp av en inbjuden arkitekttävling.<br />

Juryn bestod av borgarrådet Gösta Wennström,<br />

fastighetsdirektören Torsten Ljungberger, stadsbyggnadsdirektören<br />

Göran Sidenbladh, samt arkitekterna<br />

Sven Markelius, Hans Brunnberg och Nils<br />

Sterner. De sex inbjudna arkitektkontoren var Erik<br />

och Tore Ahlsén; Åke Ahlström, Lars Bryde och Kjell<br />

Åström; Sven Backström och Leif Reinius; Magnus<br />

Ahlgren, Thorbjörn Ohlson och Sven Silow; Lennart<br />

Tham samt Sven Ivar Lind. Juryns resonemang<br />

kretsade främst <strong>om</strong> anslutningen till Trivialskolan,<br />

men även <strong>om</strong> byggnadens höjd och storleken på<br />

det lilla torg där Ferlin i dag står staty.<br />

Thams förslag innebar att Trivialskolans gavel<br />

byggdes för helt och hållet – för att det inte skulle<br />

bli ”oskönt” – samt att byggnaden i höjd anslöt<br />

till grannhuset. Det s<strong>om</strong> till slut var avgörande för<br />

juryns beslut var utformningen av den lilla plats<br />

med eftermiddagssol han skapade för caféets uteservering.<br />

På platsen föreslog Tham en staty av<br />

Lars-Johan Hierta, grundaren av den fria svenska<br />

pressen.<br />

Den anonyme arkitekten<br />

Lennart Tham föddes 1910 och var verksam mellan<br />

1941 och 1961. Han ritade kontorshus, fabriker,<br />

laboratorier, skolor, villor, bostadshus och brandstationer<br />

över en stor del av landet. Många av dem<br />

publicerades i Arkitektur/Byggmästaren.<br />

Tham deltog framgångsrikt och flitigt i arkitekttävlingar.<br />

Den första vann han redan under studietiden<br />

tillsammans med Nils Lönnroth, men trots<br />

arkitekten Lennart Tham<br />

och två av hans byggnader<br />

När jag en dag lyfte blicken (då jag handlade<br />

min första kostym i en av affärerna – den där alla<br />

arkitekter köper sina tidlösa manchesterkostymer)<br />

upptäckte jag engagemanget i det anonyma; i<br />

proportioneringen, i materialbehandlingen och i<br />

detaljerna. Det finns en medveten reducering av<br />

de arkitektoniska greppen s<strong>om</strong> är välgörande för<br />

helheten. Mot gatan är uttrycket enhetligt, urbant<br />

och utåtriktat, mot kyrkogårdens äldre bebyggelse<br />

varierat och slutet. De två byggnaderna längs<br />

Klarabergsgatan skiljer sig dock påtagligt från varandra.<br />

Den mindre byggnaden har en småskalig,<br />

intrikat k<strong>om</strong>ponerad stenfasad mot kyrkan och en<br />

enhetlig, repetitiv, glas- och metallfasad mot gatan.<br />

Den större byggnaden har samma formspråk på<br />

bägge fasaderna, skillnaden i uttryck åstadk<strong>om</strong>s<br />

istället gen<strong>om</strong> materialvalet och gen<strong>om</strong> att fasaden<br />

spelar mot kyrkogårdens gravkor. Byggnaderna är<br />

utförda med en hantverksskicklighet och precision<br />

s<strong>om</strong> i dag är <strong>om</strong>öjlig utanför det verkligt exklusiva<br />

byggandet. Båda byggnaderna är byggda i stadens<br />

regi och ritade av en i dag i stor sett okänd<br />

arkitekt vid namn Lennart Tham.<br />

Historien<br />

Byggnaderna förorsakade en tämligen animerad<br />

debatt i början av 1950-talet, en debatt s<strong>om</strong><br />

k<strong>om</strong>mit i skymundan av debatten <strong>om</strong> rivningarna<br />

i Klara. Bakgrunden var en motion i stadsfullmäktige<br />

1953 med innebörden att t<strong>om</strong>ten borde lämnas<br />

obebyggd efter att de tidigare byggnaderna<br />

hade rivits för att lämna plats för tunnelbanan.<br />

Motivet var att kyrkogården skulle ”få kontakt<br />

med Klarabergsgatan” på liknande sätt s<strong>om</strong> Adolf<br />

Fredriks kyrka har med Sveavägen, eller Mariakyrkan<br />

med Hornsgatan. Konservativa krafter s<strong>om</strong><br />

Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik stödde<br />

naturligtvis motionen efters<strong>om</strong> det var fråga <strong>om</strong><br />

17 18<br />

uppbackning från en äldre kollega utmanövrerades<br />

de från uppdraget efters<strong>om</strong> de fortfarande var<br />

studenter. 1941 startade han sin egen verksamhet,<br />

till en början med uppdrag från fortifikationsförvaltningen<br />

och privatpersoner. S<strong>om</strong> 35 åring,<br />

1945, fick han sitt första större uppdrag; Skånska<br />

Cementbolagets nya cementfabrik i Stora Vika<br />

söder <strong>om</strong> Stockholm. Det är en imponerande<br />

anläggning bestående av kalkbrott, cementfabrik,<br />

kollager, hamn och administrationsbyggnader.<br />

Resten av brukssamhället; bostäder, skola, centrumanläggning<br />

och kapell, ligger någon kil<strong>om</strong>eter<br />

västerut och ritades av Gustav Lettström, landskapet<br />

planerades av Ulla Bodroff. S<strong>om</strong> brukligt<br />

var i Arkitektur/Byggmästaren 1950 redogjorde<br />

beställare, arkitekter, konstruktör, byggare och<br />

VVS konstruktör ingående för projektet.<br />

Parallellt ritade kontoret bland annat en lättbetongfabrik<br />

i Gävle och ett antal villor. Uppsala<br />

d<strong>om</strong>kyrka var studieobjekt under hans år på<br />

Konsthögskolan, det ledde till både ett delat andrapris<br />

och ett inköp 1947 års tävling <strong>om</strong> d<strong>om</strong>kyrkans<br />

restaurering. I Stockholm har Lennart Tham bland<br />

annat ritat ett stort k<strong>om</strong>plex mitt på Hornsgatan.<br />

Det består bland annat av två kontorshus, ett<br />

karaktäristiskt bibliotek s<strong>om</strong> kragar ut över gatan<br />

och ett högt sjuksköterskehem med moduliserad<br />

utfackningsfasad med franska balkonger.<br />

Stadshuset i Falkenberg k<strong>om</strong> att bli Thams sista<br />

utförda byggnad, och det projekt s<strong>om</strong> knäckte hans<br />

hälsa. Stadshuset, s<strong>om</strong> var resultat av en allmän<br />

tävling, publicerades i Arkitektur/Byggmästaren,<br />

Tham gav även själv ut en liten skrift <strong>om</strong> det. Arkitektkontoret,<br />

s<strong>om</strong> fanns i en av byggnaderna på<br />

Klarabergsgatan, sysselsatte s<strong>om</strong> mest ett tjugotal<br />

medarbetare.<br />

Vid sin plötsliga död 1961 hade Lennart Tham lämnat<br />

in bidrag till fyra arkitekttävlingar, han vann tre<br />

av dem postumt.<br />

Lennart Tham är inte <strong>om</strong>nämnd annat än flyktigt<br />

i arkitektur<strong>historien</strong>. Eva Rudberg nämner den<br />

känsliga inpassningen av Stadshuset i Falkenberg<br />

i den befintliga stadsmiljön på 7 spaltcentimeter<br />

i <strong>Arkitekturmuseet</strong>s bok Att bygga ett land. En<br />

anledning till att han inte är mer uppmärksammad<br />

kan vara att det sena 1950-talet, den tid då han<br />

gör sina viktigaste hus, <strong>om</strong>edelbart efter betecknades<br />

s<strong>om</strong> en tid av konstnärlig nedgång i svensk<br />

arkitektur. Omdömet ges 1960, i en hyllningsartikel<br />

till de nya kyrkor och krematorier s<strong>om</strong> byggts i<br />

Björkhagen och Gävle. Delar av 1950-talets byggande<br />

har därefter <strong>om</strong>värderats för sin planering<br />

19 20<br />

ett slags bevarande, i stället för att bygga nytt.<br />

Generalplaneberedningen, s<strong>om</strong> styrde <strong>om</strong>byggnaden<br />

av city, menade att motionen medförde<br />

oklara fördelar och saknade historisk relevans. De<br />

nya byggnaderna framhölls tvärt<strong>om</strong> s<strong>om</strong> nödvändiga<br />

för att återge kyrkogården lugn och ro och för<br />

att skapa ett attraktivt butiksstråk mellan Vasagatan<br />

och Sergels Torg. Dessut<strong>om</strong> fanns behov av nya<br />

lokaler för de hyresgäster s<strong>om</strong> skulle tvingas flytta<br />

vid det fortsatta bygget av tunnelbanan.<br />

Tävlingen<br />

K<strong>om</strong>munstyrelsens beslöt att uppföra byggnaden<br />

närmast Sergels Torg, i enlighet med stadsplanen.<br />

T<strong>om</strong>ten närmast Centralstationen hade däremot<br />

k<strong>om</strong>plikationer, vilket tydligt framgick av de parkutredningar<br />

gatukontoret gjort med anledning av<br />

motionen ovan. Främst att sänkningen av gatan<br />

med ett par meter skulle medföra att ett äldre<br />

och sina pittoreska kvaliteter. Men traumana med<br />

city<strong>om</strong>vandlingen i Stockholm och miljonprogrammet<br />

har gjort att välbyggda och återhållsamma<br />

byggnader oförtjänt betraktas s<strong>om</strong> ointressanta.<br />

När Tham väl ritade ett Stadshus fick han plats<br />

i <strong>historien</strong> – men hans många bruksbyggnader har<br />

passerat obemärkta. Hans son, arkitekturprofessor<br />

Klas Tham, kallar hon<strong>om</strong> en ”Minor Master”<br />

vilket inte skiljer ut Lennart Tham från sina mer<br />

uppmärksammade kollegor. Alla är små vid sidan<br />

av Lewerentz och Celsing.<br />

Epilog<br />

Lennart Thams arkiv slängdes efter hans död,<br />

endast en del av de bygglovshandlingar och liknande<br />

s<strong>om</strong> lämnats till offentliga arkiv finns bevarade.<br />

I <strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv finns hans bägge<br />

belönade tävlingsförslag till Uppsala d<strong>om</strong>kyrka<br />

1947 samt ett pressklipp från prisutdelningen.<br />

Hans byggnader finns fotograferade i arkivet av<br />

Sune Sundahl och Jan Olsson.<br />

Foto: Arne Wahlberg<br />

Foton: Anders Rehnberg


det verkliga<br />

Arkitektur s<strong>om</strong> bild<br />

Michael Perlmutter<br />

Arkitektur konstrueras inte bara på bygget.<br />

Arkitektur skapas i allt högre grad i det immateriella,<br />

i arkitekturböcker, på utställningar och i<br />

tidskrifter. Paradoxalt nog uppfattas dessa medier<br />

s<strong>om</strong> långt mer efemära än byggnaden själv trots<br />

att de egentligen är mer permanenta; de tryggar<br />

en plats för arkitektur i <strong>historien</strong> . . .<br />

Beatriz Col<strong>om</strong>ina, Privat och Offentligt, 1994<br />

I <strong>Arkitekturmuseet</strong>s utställningslokaler visas inga<br />

arkitekturverk. Man ser aldrig några byggnader,<br />

endast fotografier, ritningar, modeller, texter och<br />

videofilmer och eventuellt enstaka fragment av<br />

hus. Allt är media, representationer av den äkta<br />

varan. I vår moderna tid har vi lärt oss att leva<br />

ett ställföreträdande liv gen<strong>om</strong> media. På samma<br />

sätt s<strong>om</strong> vi har en (falsk) känsla av att ha upplevt<br />

en händelse vi bara läst <strong>om</strong> i tidningen eller sett<br />

skildras på TV, har vi också en tendens att tro att vi<br />

upplevt en byggnad <strong>om</strong> vi sett den publicerad i en<br />

tidskrift eller presenterad på en utställning.<br />

Bak<strong>om</strong> kulisserna ser det ut på samma sätt.<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv innehåller enbart arkitektur<br />

förmedlad gen<strong>om</strong> olika media. Det finns inga verkliga<br />

byggnader i museets samlingar. Om museets<br />

uppdrag är att bevara och presentera arkitektur s<strong>om</strong><br />

en del av vår kultur, kan det bara fullgöras gen<strong>om</strong><br />

hantering av det ”immateriella”, det vill säga med<br />

förmedlade beskrivningar av byggnader. Det s<strong>om</strong><br />

är förmedlat når oss gen<strong>om</strong> ett filter. Vi mottagare<br />

vägleds av vad den s<strong>om</strong> står för förmedlingen vill<br />

att vi ska se eller förstå. Att på det sättet tillägna sig<br />

ett arkitektoniskt verk gen<strong>om</strong> media skiljer sig starkt<br />

från att på egen hand ströva gen<strong>om</strong> en byggnad,<br />

utan att någon annan talar <strong>om</strong> vad man ska tycka<br />

<strong>om</strong> den eller vad man ska vara uppmärksam på.<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv i form av originalkopior.<br />

Nästan alla dessa bilder är, föga överraskande,<br />

från den period när Hötorgscity just var byggt och<br />

fotograferades s<strong>om</strong> mest, d v s tidigt 1960-tal.<br />

Antal bilder från senare perioder är relativt få. För<br />

att vidga perspektivet och samtidigt få ett bredare<br />

jämförelsematerial för att se skillnaderna mellan<br />

äldre och nyare betraktelsesätt har jag själv, s<strong>om</strong><br />

fotograf, bidragit med en nytagen bild speciellt för<br />

denna utställning.<br />

Det bör framhållas att samtliga presenterade<br />

bilder faller in<strong>om</strong> kategorin ”klassisk” arkitekturfotografi<br />

– d v s att bilderna har ett bestämt syfte,<br />

nämligen att framhäva de arkitektoniska förtjänsterna.<br />

Andra sorters fotografier s<strong>om</strong> också avbildar<br />

Hötorgscity har uteslutits från denna presentation.<br />

Det kan vara pressfoton, vykort, personliga konstnärliga<br />

tolkningar, privata snapshots, reklambilder,<br />

etc. Sådana bilder kan i och för sig vara intressanta,<br />

men de är inte relevanta i det här sammanhanget,<br />

där återgivande av arkitektur är i fokus.<br />

Det vanliga är att man ser arkitekturfotografier<br />

publicerade i arkitekturtidskrifter och inte s<strong>om</strong><br />

enstaka kopior. Där är de underordnade en grafisk<br />

layout. Varje bilds storlek, plats i en sammanställning<br />

och placering på sidan har bestämts utifrån<br />

redaktionella synpunkter, vilket i sin tur inverkar<br />

på hur vi uppfattar bildernas innehåll. Samma bild<br />

kan i en tidskrift uppträda ensam över två hela<br />

sidor, i en annan s<strong>om</strong> ganska liten och <strong>om</strong>given<br />

av en textmassa. Det ger två helt skilda uttryck för<br />

vad s<strong>om</strong> är viktigt i arkitekturen. I utställningen är<br />

dessa redaktionella och ”filtrerande” påverkningar<br />

däremot neutraliserade: de utställda fotona är<br />

ungefär lika stora och de visas sida vid sida utan<br />

hierarki. Bilderna kan därför ses uteslutande ur<br />

fotografens synvinkel och betraktas och bedömas<br />

på sina egna villkor.<br />

Bilderna s<strong>om</strong> ingår i utställningen är grupperade<br />

efter likhet i kameravinklar eller alternativt efter<br />

likhet i fokusering på någon särskild aspekt hos<br />

bildobjektet. Detta sätt att gruppera tillåter en<br />

logisk och rättvisande jämförelse mellan olika<br />

fotografiska betraktelsesätt, där man till exempel<br />

kan se att små skillnader i kameraplacering kan ge<br />

stora skillnader i slutresultatet.<br />

Hötorgscity är ett stycke arkitektur s<strong>om</strong> i stort<br />

sätt alla har besökt, arkitekter såväl s<strong>om</strong> lekmän. I<br />

det avseendet är detta ett exempel på en <strong>om</strong>vändning<br />

av det tema jag utvecklat i det föregående:<br />

vi känner till det av egen erfarenhet, inte i första<br />

hand gen<strong>om</strong> media. Det kan vi dra nytta av, gen<strong>om</strong><br />

Bild s<strong>om</strong> arkitektur<br />

Ändå k<strong>om</strong>mer det mesta av det vi vet <strong>om</strong> arkitektur<br />

från sådant s<strong>om</strong> vi sett publicerat och inte från<br />

vad vi upplevt direkt. Fotografiets roll är särskilt<br />

betydelsefull i det sammanhanget, därför att när<br />

det handlar <strong>om</strong> att presentera arkitektur är ett<br />

publicerat fotografi det enda ”beviset” för att ett<br />

visst arkitektoniskt verk faktiskt existerar. I ett<br />

arkiv får fotografiet ytterligare betydelse, gen<strong>om</strong><br />

att vara den enda urkunden till hur en byggnad<br />

ursprungligen såg ut, innan den förändrades eller<br />

kanske revs. Efters<strong>om</strong> all forskning och kunskapsförmedling<br />

är starkt beroende av sådana bilder<br />

måste de naturligtvis vara ”sanna” indikationer på<br />

”verkligheten” vid en viss tidpunkt, även <strong>om</strong> vi alltid<br />

måste vara medvetna <strong>om</strong> att fotografiska bilder<br />

är konstruktioner s<strong>om</strong> liknar verkligheten snarare<br />

än reproducerar den.<br />

På en mer grundläggande nivå fungerar bilder<br />

av byggnader så att de riktar vår uppmärksamhet<br />

på de viktigaste aspekterna av ett byggnadsverk.<br />

I avsaknad av direkta egna intryck litar vi på att<br />

sådana bilder på ett klart och koncist sätt förklarar<br />

arkitekturen för oss. Vi blir då beroende av<br />

fotografens lyhördhet, medvetenhet och inriktning,<br />

egenskaper s<strong>om</strong> ser olika ut hos olika fotografer.<br />

Det kan därför finnas skäl att titta närmare på hur<br />

byggnader på olika sätt kan återges på bild och,<br />

än viktigare, att undersöka hur olika fotografers<br />

betraktelsesätt kan påverka vår förståelse av den<br />

arkitektur s<strong>om</strong> avbildas.<br />

Metod<br />

När en byggnad presenteras i en arkitekturtidskrift<br />

är bilderna ofta tagna av en och samma fotograf.<br />

Det har delvis att göra med de kostnader det innebär<br />

att engagera fotografer, men det har också<br />

att göra med en önskan att få en sammanhållen<br />

karaktär på presentationen. För det mesta lägger<br />

vi nog inte ens märke till att bilderna har en speciell<br />

karaktär överhuvudtaget – det är inte något<br />

vi brukar fundera på. I de sammanhang vi normalt<br />

ser arkitekturfotografier går det därför inte att<br />

göra några direkta och tydliga jämförelser mellan<br />

olika fotografers betraktelsesätt. Detta utställningsprojekt<br />

syftar till att k<strong>om</strong>ma förbi dessa begränsningar.<br />

Gen<strong>om</strong> att presentera en byggnad ur<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv s<strong>om</strong> är väl dokumenterad<br />

av ett antal olika fotografer har vi fått möjlighet<br />

att ”jämföra och kontrastera” en mängd olika fotografiska<br />

uttryckssätt.<br />

När man går igen<strong>om</strong> museets fotoarkiv upptäcker<br />

man snart att där finns anmärkningsvärt<br />

21 22<br />

att det ger möjligheter att jämföra ett urval arkitekturbilder<br />

med vår egen upplevelse av platsen.<br />

Uppstår värdet av byggnaden i sig, eller är det<br />

bilden s<strong>om</strong> visar (eller skapar) arkitekturen?<br />

Observationer<br />

Det är lätt att slås av det tidstypiska i äldre arkitekturbilder.<br />

Omoderna kläder, frisyrer och bilar,<br />

det svart-vita fotot – allt väcker en känsla av<br />

nostalgi. Till den känslan bidrar också hur bilderna<br />

är uppbyggda: val av bildvinkel, sättet att<br />

k<strong>om</strong>ponera bilden, vad s<strong>om</strong> tas med och vad<br />

s<strong>om</strong> utesluts. En fotografs betraktelsesätt är starkt<br />

bundet till det tidsskede han/hon verkar i, och<br />

skiljer sig alltså från betraktelsesättet under andra<br />

tidsskeden. Men även samtida fotografer kan ha<br />

vitt skilda uttryckssätt och inriktning. Kan man väl<br />

se bort<strong>om</strong> den nostalgi s<strong>om</strong> väcks av äldre bilder,<br />

blir de skillnaderna tydliga.<br />

De flesta arkivbilderna över Hötorgscity är svartvita.<br />

De har tagits under byggnadstiden eller under<br />

en ganska kort period efter att husen stod färdiga.<br />

Vid den tiden hade många fotografer uppdrag från<br />

olika intressenter – arkitektfirmor, byggherrar, tidskrifter<br />

och Stockholms Stadsmuseum. Denna<br />

grupp av fotografer representerar en stor spännvidd<br />

vad beträffar inriktning och betraktelsesätt.<br />

(Det bör dock påpekas att just de här bilderna<br />

inte nödvändigtvis är representativa för de aktuella<br />

fotografernas hela verksamhet)<br />

Sune Sundahls bilder är dramatiska medan de<br />

på samma gång tar in <strong>om</strong>givningarna och det s<strong>om</strong><br />

händer där. Den k<strong>om</strong>binationen gjorde hon<strong>om</strong> till<br />

tidens mest eftersökte fotograf bland arkitekter.<br />

Hernrieds bilder är också mycket dramatiska,<br />

men samtidigt frikopplade, höjda över gatans vardagsliv.<br />

I hans fotografier framställs arkitekturen i<br />

sitt ”ideala” tillstånd. Lennart af Petersens arbetar<br />

in<strong>om</strong> dokumentärfotografins uttrycksfulla tradition<br />

– ett fotografiskt betraktelsesätt s<strong>om</strong> passade för<br />

hans roll s<strong>om</strong> Stadsmuseets officiella skildrare av<br />

Klarakvarteren före, under och efter tillk<strong>om</strong>sten<br />

av det nya City. Mats Lindén är noga med att ta<br />

med människor s<strong>om</strong> ett viktigt element i sina bilder,<br />

och han ger dem nästan samma status s<strong>om</strong><br />

själva byggnaderna – utan att k<strong>om</strong>pr<strong>om</strong>issa med<br />

eller avleda uppmärksamheten från arkitekturen.<br />

Lennart Olson, å andra sidan, anlägger ett estetiserande<br />

betraktelsesätt med bilder s<strong>om</strong> på olika sätt<br />

uttrycker något väsentligt <strong>om</strong> byggnadernas form<br />

och grundläggande ge<strong>om</strong>etri. Människor utgör här<br />

mer en bakgrund till arkitekturen än tvärt<strong>om</strong>.<br />

1.1 Foto: Mats Lindén, 1962. Den<br />

här bilden, tagen mitt på dagen<br />

och från en nivå nära marken,<br />

visar hur två av höghusen majestätiskt<br />

reser sig över ett hav av<br />

fotgängare. Folkmassans närvaro<br />

antyder att byggnaderna ligger i<br />

en livlig, modern storstad, en föreställning<br />

s<strong>om</strong> stämmer väl med de<br />

målsättningar för Hötorgscity s<strong>om</strong><br />

dess arkitekter hade. Förresten,<br />

hur ofta ser man ett sådant vimmel<br />

av kontorsklädda människor<br />

där idag?<br />

Trots de ovan beskrivna skillnaderna, kan man<br />

också urskilja något gemensamt hos alla bilder från<br />

den här perioden. Det finns en air av optimism s<strong>om</strong><br />

slår igen<strong>om</strong> i de klara, kontrastrika svart-vita fotografierna,<br />

en stämning av fräschör när husen fortfarande<br />

var nya och en känsla av att fotograferna<br />

var djupt inbegripna i att uppenbara något s<strong>om</strong><br />

aldrig tidigare skådats.<br />

Bilder av Hötorgscity tagna senare än på<br />

1960-talet är mycket ovanligare i arkiven. Med<br />

så få exempel är det naturligtvis svårt att dra<br />

några generella slutsatser beträffande senare<br />

perioder. Dock torde man kunna säga att det<br />

verkar s<strong>om</strong> att arkitekturen blir mer i samklang<br />

med vår egen tid och därför också närmare vår<br />

egen nutida upplevelse av platsen. Att det svartvita<br />

fotot bytts mot färg betyder förstås mycket,<br />

liks<strong>om</strong> de förändringar av byggnaderna s<strong>om</strong><br />

framgår av senare bilder. Men man kan också se<br />

en benägenhet att skapa andra sorters dramatik i<br />

avbildningen av arkitekturen. Det visar sig på olika<br />

sätt: hos Göran H Fredriksson gen<strong>om</strong> det drastiska<br />

sätt han ställer det nya mot det gamla, hos Max<br />

Plunger i hans skildring av nattlivet i staden, hos<br />

Åke E:son Lindman gen<strong>om</strong> hur byggnadernas form<br />

redovisas avskalade allt s<strong>om</strong> kan distrahera. Själv<br />

arbetar jag i min bild med snäv beskärning och<br />

den sena eftermiddagens höstljus för att uppnå en<br />

större koncentration i bilden.<br />

Slutsatser<br />

Vad säger då alla dessa olika fotografiska uttryck<br />

<strong>om</strong> den arkitektur de avbildar? Det beror i hög<br />

grad på vad s<strong>om</strong> framhävs i bilderna. En del<br />

bilder fokuserar helt och hållet på byggnadens<br />

gestaltning och förstärker vår föreställning <strong>om</strong><br />

byggnadsverket s<strong>om</strong> skulptur eller till och med<br />

ikon. Andra eftersträvar att visa byggnaden s<strong>om</strong> en<br />

ram och katalysator för mänsklig verksamhet och<br />

bemödar sig <strong>om</strong> att relatera byggnadens former<br />

till den användning av platsen s<strong>om</strong> man föreställt<br />

sig. En del bilder betonar det rumsliga snarare än<br />

formen, medan andra eftersträvar att avbilda hur<br />

byggnaden förhåller sig till <strong>om</strong>givningen.<br />

Arkitektur <strong>om</strong>fattar allt detta uppräknade och<br />

mycket mer därtill. Inte särskilt många av en byggnads<br />

egenskaper kan fångas på en bild. Ändå kan<br />

det vara rimligt att förvänta sig att arkitekturfotografi<br />

inte reduceras till grafiskt slagkraftiga bilder<br />

s<strong>om</strong> inte har så värst mycket att göra med hur<br />

man faktiskt upplever en plats, utan åtminstone<br />

antyder något <strong>om</strong> de tankar och det arbete s<strong>om</strong><br />

23 24<br />

få byggnader s<strong>om</strong> har fotograferats av flera olika<br />

fotografer. Efters<strong>om</strong> museets arkiv i huvudsak<br />

byggts upp gen<strong>om</strong> donationer och inte gen<strong>om</strong><br />

aktiva efterforskningar och inköp, är det lätt att<br />

förstå att det finns många luckor och att fotografier<br />

s<strong>om</strong> kanske borde finnas där inte gör<br />

det. Berömda verk av till exempel Asplund och<br />

Lewerentz har fotograferats flitigt av en lång rad<br />

svenska och internationella fotografer, men ett<br />

motsvarande brett spektrum av bilder kan man<br />

inte återfinna i museets samlingar.<br />

Ett av få objekt s<strong>om</strong> är verkligt väldokumenterat<br />

är emellertid Hötorgscity i Stockholm. Här finns<br />

en stor och mångsidig kollektion av fotografiskt<br />

material. I utställningen presenteras sammanlagt<br />

tjugo bilder av tretton olika fotografer, de flesta ur<br />

ligger bak<strong>om</strong> utformningen av en byggnad.<br />

Ett förhållningssätt behöver inte utesluta andra.<br />

Ett starkt bildspråk behöver inte begränsas av de<br />

modeller s<strong>om</strong> reklambranschen skapat med dess<br />

inbyggda krav på bilder s<strong>om</strong> direkt fångar blicken<br />

– med den konsekvensen att arkitekturen reduceras<br />

till ett begärligt objekt bland andra konsumtionsvaror.<br />

I händerna på en begåvad och lyhörd<br />

arkitekturfotograf lyfts byggnadens bästa kvalitéer<br />

fram, utan att offra den dramatik s<strong>om</strong> alltid måste<br />

finnas med för att åskådarens uppmärksamhet<br />

ska kunna fångas och hållas kvar. Kort sagt, det<br />

finns utrymme för många sätt att berätta för oss<br />

<strong>om</strong> arkitektur, och vi har mycket att vinna på en<br />

sådan mångfald.<br />

Om morgondagens arkitektur är beroende av<br />

dagens arkitekturbilder, måste vi se till att de olika<br />

kvalitéer s<strong>om</strong> finns i denna arkitektur motsvaras av<br />

olika betraktelsesätt hos dess fotografer. Bland alla<br />

former av media k<strong>om</strong>mer fotografiet att alltid vara<br />

vår främsta kunskapskälla till byggda arkitekturverk.<br />

För en rikare och mer nyanserad arkitektur i<br />

framtiden, krävs att dagens arkitekturfotografi kan<br />

fånga de nyanser och den riked<strong>om</strong> s<strong>om</strong> finns i de<br />

byggnader den skildrar. Risken är annars att arkitekturen<br />

utvecklas mot ett tvådimensionellt spektakel<br />

på medias villkor, berövad den k<strong>om</strong>plexitet<br />

och de motsägelser s<strong>om</strong> alltid måste finnas i ett<br />

betydande verk.<br />

Projektinformation:<br />

Översättning: Tage Wiklund<br />

Stadsplan för Hötorgscity, 1946:<br />

Sven Markelius, Stadsbyggnadsdirektör<br />

Arkitekt för utformningen av Hötorgscity:<br />

David Helldén, 1946-1966. Invigt 1959.<br />

Arkitekter för de fem höghusen:<br />

Höghus 1 (närmast Hötorget): David Helldén<br />

Höghus 2: Anders Tengb<strong>om</strong><br />

Höghus 3: Sven Markelius<br />

Höghus 4: Lars-Erik Lallerstedt<br />

Höghus 5: Backström och Reinius<br />

(byggnaderna färdigställdes 1960-62)


1.3 (ovan) Foto: Sune Sundahl, 1962. Denna bild visar<br />

alla fem höghusen på marsch framåt på ett sätt s<strong>om</strong><br />

framhäver deras symboliska betydelse: Hötorgscity s<strong>om</strong><br />

förtrupp för den nya, moderna efterkrigsepoken. Till och<br />

med molnformationerna tycks underbygga budskapet,<br />

s<strong>om</strong> <strong>om</strong> någon dold urkraft bak<strong>om</strong> byggnaderna drev<br />

dem framåt. Samtidigt kan det noteras att byggnadernas<br />

förhållande till gatumiljön och vardagslivet mycket medvetet<br />

har tagits med i bildens k<strong>om</strong>position.<br />

1.3a (ovan till höger) Foto: Sune Sundahl, 1962. Kontaktkartan<br />

till bild 1.3 visar Sundahls arbetsmetod: kvadratiska<br />

bilder tagna med en Hasselbladkamera beskärs till vertikala<br />

k<strong>om</strong>positioner och förvrängningen i perspektivet beroende<br />

på lutningen av kameran rättas till i fotolabbet i efterhand.<br />

(Om en storformats bälgkamera använts skulle detta i<br />

stället ha rättats till redan när bilden togs.)<br />

1.2 (till höger) Foto: Åke E:son Lindman, 2000. En effektfull<br />

k<strong>om</strong>position s<strong>om</strong> visar upp raden av skivhus med en<br />

dramatisk kraft s<strong>om</strong> aldrig slår fel. Samtidigt saknar bilden<br />

nästan helt sådana inslag s<strong>om</strong> ger anvisning <strong>om</strong> skalan,<br />

s<strong>om</strong> människor och bilar – trots att bilden är tagen ur<br />

markperspektiv på en plats med liv och rörelse. Även<br />

<strong>om</strong> vyn är ungefär densamma s<strong>om</strong> i bilderna 1.1 och<br />

1.3, ligger fokus här helt och hållet på de monolitiska<br />

byggnadsformerna, vilket skapar ett slags surrealistisk<br />

karaktär.<br />

2.1 (ovan) Foto: Hernried, 1962. Denna bild frammanar<br />

mycket vackert de skulpturala och sensuella kvaliteterna<br />

hos hela gruppen av byggnader. Samtidigt åskådliggörs<br />

tydligt konceptet: smala höghusskivor åtskilda/<br />

sammanhållna av låga byggnader. Kamerans höga placering<br />

och det ateljé-liknande himmelsljuset skapar känslan<br />

av att man ser en modell av husgruppen, vilket ger fotografiet<br />

en hyperrealistisk framtoning. Värt att lägga märke<br />

till: I denna vy, fotograferad strax före skymningen, finns<br />

det nästan ingenting s<strong>om</strong> antyder att husens glasfasader<br />

skiljer sig i uttryck från en byggnad till nästa. Detta intensifierar<br />

karaktären av enhetlig helhet. (Foto ur Stockholms<br />

Stadsmuseums arkiv.)<br />

3.5 (till höger) Foto: Lennart af Petersens, 1964. En<br />

balanserad, klassiskt k<strong>om</strong>ponerad bild, s<strong>om</strong> koncist avbildar<br />

projektets huvudkoncept – en rad höghusskivor på en<br />

kontinuerlig terrass på ena sidan, en butiksgågata i mitten<br />

och obruten låghusbebyggelse på motsatt sida. Bilden är<br />

tagen när grupperna av människor har så att säga gått<br />

åt sidan och öppnat upp ett långt perspektiv neråt gatan,<br />

vilket ger effekten av att åskådaren dras in i bilden. Det<br />

finns ett lugn över bilden – man får känslan att det nya<br />

City försynt och obemärkt smugit sig in i stockholmarnas<br />

vardagsliv. (Foto ur Stockholms Stadsmuseums arkiv.)<br />

25<br />

26<br />

27 28<br />

1.4 (till vänster) Foto: Sune Sundahl, 1962. Man kan<br />

jämföra detta foto med bild 1.5 för att åskådliggöra<br />

hur avbildningar ur i stort sett samma bildvinkel ändå<br />

kan ge två olika intryck av en byggnad. Utsiktspunkten<br />

är här närmare marken (tre våningar upp), vilket ger<br />

en spetsig vinkel vid taklinjen. Tillsammans med solreflexen<br />

på fasaden och slagskuggan vid sockeln ger<br />

det byggnadens gestaltning en dynamisk karaktär.<br />

1.5 (nedan) Foto: Okänd fotograf, ca 1962. I jämförelse<br />

med bild 1.4, är det här en mer ”objektiv” vy,<br />

där den högre utsiktspunkten ger intrycket att det<br />

är en modell av byggnaden man ser. Lägg märke till<br />

hur ljusets infallsvinkel ger (det felaktiga) intrycket att<br />

byggnadens horisontallinjer d<strong>om</strong>inerar fasaduttrycket.<br />

2.2 (till vänster) Foto: Esselte, 1960-talet. Denna vy,<br />

troligen fotograferad på uppdrag av Svanströms, har<br />

fokus på deras butik i bottenplanet och visar dess<br />

samband med <strong>om</strong>givningarna. Höghusens höjd är<br />

helt <strong>om</strong>öjlig att bedöma, vilket framkallar intrycket<br />

att fotografiet föreställer en höghusgrupp från vilken<br />

Manhattan-liknande storstad s<strong>om</strong> helst i världen.<br />

3.6 (nedan) Foto: Max Plunger, 1991. Även <strong>om</strong> den<br />

här bilden tagits under allt annat än ideala <strong>om</strong>ständigheter,<br />

med juldekorationer s<strong>om</strong> distraherar och trasiga<br />

gatlyktor, framställer den ändå livfullt en inbjudande<br />

stadsmiljö tack vare det dramatiserande ljuset från<br />

butiker, skyltning och skymningshimlen. Byggnaderna<br />

framstår s<strong>om</strong> högst urbana i meningen att staden ser<br />

ut att leva upp på kvällen. I själva verket togs bilden<br />

en sen eftermiddag i november.


3.4 (ovan) Foto: Michael Perlmutter, 2003. Här antar höghusen<br />

en grafisk karaktär, sedda s<strong>om</strong> en rad stämningsbelysta<br />

vertikala fragment s<strong>om</strong> försvinner bort i fjärran.<br />

Även byggnadernas samband med <strong>om</strong>givningarna visas,<br />

men i den hårt beskurna vyn är allting reducerat till en<br />

uppsättning representativa element s<strong>om</strong> kantar och fastställer<br />

gågatans sträckning. Bilden visar, med Carl Milles’<br />

skulptur och Konserthuset i förgrunden, det sofistikerade<br />

samspelet mellan gammalt och nytt.<br />

3.1 (till höger) Foto: REFOT, ca 1962. Det här är ett försök<br />

att visa så mycket s<strong>om</strong> möjligt av husen och dess<br />

<strong>om</strong>givningar. Fotografen lyckas fånga alla fem höghusen,<br />

gågatan i bakgrunden, halva Hötorget, hela fasaden på<br />

Konserthuset och till och med en del av Kungsgatan i<br />

förgrunden. Den sistnämnda trots att bilden i nederkant<br />

störs av flera distraherande inslag – trafiksignal, skuggor<br />

av gatuskyltar – s<strong>om</strong> i annat fall kunde ha uteslutits<br />

gen<strong>om</strong> beskärning. Resultatet blir en luftig men tämligen<br />

ofokuserad vy, där de förminskade höghusen hamnat i<br />

bakgrunden till följd av vidvinkelobjektivet.<br />

4.3 (ovan) Foto: Lennart Olson, 1962. I kontrast till<br />

Lindéns gemytliga vyer över takterrassen (bilderna 4.1<br />

och 4.2), visar Olson en hård och stram miljö vars karaktär<br />

helt och hållet bestäms av de ge<strong>om</strong>etriska formerna<br />

och de dynamiska linjerna i k<strong>om</strong>positionen.<br />

4.1 (ovan till höger) Foto: Mats Lindén, 1962. Här kan<br />

man inte ta miste på budskapet: I Sverige försiggår allting<br />

på en barnvänlig nivå, trots de abstrakta formerna och<br />

den stora skalan i modern stadsarkitektur. Sådana försök<br />

att ”humanisera” arkitekturen med hjälp av fotografin kan<br />

nog anses ingå i en raffinerad (<strong>om</strong> än inte medveten) kampanj<br />

för att ”sälja” efterkrigsmodernism till en skeptisk<br />

allmänhet. Bilden kan också betraktas s<strong>om</strong> ett led i en<br />

strävan att förankra den nya arkitekturen i den svenska<br />

välfärdsstaten. Idag är det närmast otänkbart att någon<br />

skulle göra en sån här bild.<br />

4.2 (till höger) Foto: Mats Lindén, 1962. Ännu en ”humaniserande”<br />

vy, i samma anda s<strong>om</strong> bild 4.1. Kvinnofiguren<br />

i förgrunden blir lika uppmärksammad s<strong>om</strong> själva byggnaderna.<br />

Träden och planteringarna ger samtidigt snarast<br />

intrycket att höghusen ligger i vacker parkmiljö snarare än<br />

i en karg stadsmiljö mitt i centrum.<br />

29 30<br />

31 32<br />

3.3 (till vänster ) Foto: Lennart Olson, 1962. Denna vy från<br />

markplanet ställer höghusens mäktighet mot det vardagliga<br />

gatulivet nedanför. Hustornen fyller bilden och d<strong>om</strong>inerar helt<br />

<strong>om</strong>givningarna. Intrycket förstärks av de vita kortsidornas skimmer<br />

i det klara solljuset medan de försvinner i fjärran.<br />

3.2 (nedan) Foto: Hernried, 1962. I den här bilden ställs vi inför<br />

en innehållsrik, men på samma gång ganska strikt vy av byggnaderna<br />

och deras <strong>om</strong>givning. Hötorgscitys huvudkoncept<br />

framgår lika tydligt s<strong>om</strong> på en modell, med gågatan och<br />

gångbroarna väl synliga i förhållande till de fem höghusen.<br />

I jämförelse med t ex bild 3.1 får man gen<strong>om</strong> avståndet till<br />

motivet, kamerans höga placering och kontrasten till de pyttesmå<br />

figurerna på marken en annan uppfattning av husens<br />

höjd – vilket ger ett slags storslagen resning åt projektet. (Foto<br />

ur Stockholms Stadsmuseums arkiv.)<br />

6.1 (till vänster) Foto: Lennart af Petersens, 1964. Det här är<br />

mer av en konstnärlig tolkning än en beskrivande framställning<br />

av arkitekturen. Ändå uppenbarar bilden något av karaktären<br />

hos det första höghusets fasad. Det direkta solljuset – s<strong>om</strong><br />

här inte kastar några skuggor från närliggande byggnader<br />

– förstärker inte bara fasadens abstrakta mönster, utan<br />

skapar dessut<strong>om</strong> ett underordnat mönster av de fördragna<br />

och icke fördragna vita rullgardinerna, s<strong>om</strong> ger en ny spännande<br />

dimension till en fasad s<strong>om</strong> i vanliga fall erbjuder en<br />

tämligen enformig anblick. Den lilla figuren längst ned återför<br />

det lite abstrakta sammanhanget till verkligheten. (Foto ur<br />

Stockholms Stadsmuseums arkiv.)<br />

5.1 (nedan till vänster) Foto: Göran H Fredriksson, 1974. En<br />

vy från längre håll s<strong>om</strong> effektfullt kontrasterar de moderna<br />

tornen mot den traditionella urbana strukturen. Bildens underliggande<br />

budskap är lätt att uppfatta, men det kan tolkas på<br />

radikalt olika sätt: ”Se hur de här byggnaderna bryter av från<br />

stadens traditionella skala. Förskräckligt!” Eller: ”Se hur de<br />

här byggnaderna bryter av från stadens traditionella skala.<br />

Genialt!” (Foto ur Stockholms Stadsmuseums arkiv.)<br />

6.2 (nedan) Foto: Okänd fotograf, 1960-talet. Regnet på bilden<br />

har två funktioner: att ta fram de mörka partierna i gatubeläggningens<br />

mönster och att i det närmaste tömma gatan. Mönstrets<br />

grafiska skärpa kunde inte ha skildrats på ett bättre sätt.


det möjliga<br />

Gåva till samlingarna<br />

Anna Odlinge<br />

Space contains birth and death; space creates the envi-<br />

ronment in which to behave, breathe and act ...<br />

ur The Tibetan Book of the Dead av Guru Rinpoche enligt<br />

Karma Lingpa, k<strong>om</strong>menterad av Chögyam Trungpa.<br />

1998 publiceras en artikel av Mikael Askergren i<br />

tidskriften Bibel 1 där han be<strong>skriver</strong> hur överklassen,<br />

s<strong>om</strong> tidigare var beställare av arkitektritade<br />

villor, har gått över till att köpa typhus via kataloger.<br />

Resonemanget i denna välskrivna artikel<br />

leder fram till att arkitekturen och arkitekten håller<br />

på att dö; kanske just efters<strong>om</strong> arkitekterna ville<br />

för mycket – de ville rita fler hus. Därmed försvann<br />

det exklusiva med arkitekturen, s<strong>om</strong> tidigare varit<br />

förbehållen tempel, monument och palats. I en<br />

artikel kallad ”Arkitekturens död” s<strong>om</strong> ursprung-<br />

Vi vill så gärna se vår tid s<strong>om</strong> demokratisk. Enligt<br />

Mikael Askergrens resonemang kan arkitektur<br />

varken vara demokratisk eller levande och har<br />

därför inte heller någonting med vardagen att<br />

göra. Om detta är sant så kan arkitektur inte vara<br />

viktigt. Arkitektur blir ointressant efters<strong>om</strong> det inte<br />

finns någon anledning att bygga något s<strong>om</strong> har<br />

ett speciellt eller för den delen specifikt uttryck.<br />

Det enda s<strong>om</strong> är uppenbarligen intressant för vår<br />

vardag är att rumsorganisationen fungerar. Att de<br />

byggda strukturerna inte längre är övertygande<br />

s<strong>om</strong> helheter är det få s<strong>om</strong> bryr sig <strong>om</strong>. Att se det<br />

byggda s<strong>om</strong> en representation av en idé vilken<br />

transformerats enligt ett skapandeprocessens<br />

eget regelverk, s<strong>om</strong> ger strukturen en inre logik<br />

– det är det inte många s<strong>om</strong> gör. Och det faktum<br />

att denna helhet ofta saknas är det knappt någon<br />

s<strong>om</strong> reflekterar över.<br />

Även i vår tid produceras mycket spännande<br />

arkitektur, men av ett slag s<strong>om</strong> aldrig realiseras.<br />

– De flesta får aldrig ta del av denna arkitektur;<br />

den förblir på papperet, ofta efters<strong>om</strong> verkställandet<br />

skulle kräva nya tankegångar in<strong>om</strong> konstruktion,<br />

men även av andra anledningar. Tanken<br />

med mitt bidrag var att det skulle ingå i museets<br />

framtida samlingar. Jag ville bidra till samlingarna<br />

med ett tidsenligt arkitektritat projekt; tidsenligt i<br />

sitt uttryck men också i det att den förblir pappersarkitektur.<br />

Det skulle vara ett projekt s<strong>om</strong> inte<br />

byggs därför att det inte går att bygga, utan s<strong>om</strong><br />

inte byggs därför det är ritat enbart för att ingå<br />

s<strong>om</strong> handling i samlingarna. Ett hus s<strong>om</strong> någon<br />

kanske vill bygga men inte får. En ritning, det vill<br />

säga en representation av arkitektur, s<strong>om</strong> inte får<br />

transformeras till verklighet utan förblir i sin form<br />

ett museiobjekt. Ett objekt s<strong>om</strong> visas bara ibland<br />

eller kanske aldrig.<br />

I samlingarna finns det material från en rad<br />

olika kategorier av hus. Till exempel finns det<br />

olika kategorier av bostäder s<strong>om</strong> är arkitektritade.<br />

Arkitektritade villor specialdesignade för en specifik<br />

beställare – specifika bostäder. Där finns en<br />

rad hyreshus med lägenheter s<strong>om</strong> ska kunna<br />

bebos av i princip vem s<strong>om</strong> helst och även typhus<br />

– Myrsjöhus. Med andra ord generella lägenheter<br />

och generella hus: var dags strukturer.<br />

Allt fler människor bor i typhus – i kataloghus.<br />

Att designa något generellt utifrån flera kriterier<br />

än funktion och utseende är oerhört svårt. Stil<br />

blir ett lättanvänt kriterium för att uppnå ett slags<br />

helhet. Enligt Askergren så skaffar de s<strong>om</strong> har<br />

råd att beställa arkitektritade villor hellre typhus.<br />

ligen publicerades i webbtidningen Kritik 2 fortsätter<br />

Askergren detta resonemang. Han <strong>skriver</strong>:<br />

Såväl för forna dagars despotlakejer s<strong>om</strong> för vår<br />

tids demokratister 3 har arkitektur först s<strong>om</strong> sist<br />

handlat <strong>om</strong> samma egoistiska driftsuppfyllelse<br />

– att till varje pris få fortsätta rita. Arkitekturens<br />

demokratisering var således redan från början<br />

ett stort (själv-)bedrägeri. Arkitektur hade sedan<br />

tidernas begynnelse varit ägnad offret, kulten och<br />

det bort<strong>om</strong>världsliga. Arkitekturen hade arkitektur-<br />

Illustration: Anna Odlinge<br />

aliserat och ritualiserat döden. Demokratismen<br />

ville ”levandegöra” och ”demokratisera” men<br />

förmådde endast arkitekturalisera och ritualisera<br />

vardagen.<br />

Varför är arkitektur intressant? Varför skulle arkitektur<br />

kunna vara viktigt?<br />

Det borde finnas lika många svar på den frågan<br />

s<strong>om</strong> det finns arkitekter. Lika många ärliga<br />

svar. – Men när man ser sig <strong>om</strong>kring saknas den<br />

mångfald i arkitekturen s<strong>om</strong> borde vara frukten av<br />

den sortens tydliga ställningstaganden. Jag undrar<br />

vad det beror på. Ointresse eller maktlöshet?<br />

Beror det på att vi strävar mot jämlikhet eller på<br />

att vi <strong>skriver</strong> en enda historia – <strong>historien</strong> med stort<br />

H? Kanske är svaren inte helt ärliga. Mångfalden<br />

har inte nått ut och den finns inte presenterad i<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>s samlingar heller.<br />

Redan i årskurs 1 ber vi studenterna på Arkitekturskolan<br />

att fundera över varför de sysselsätter<br />

sig med arkitektur, varför de ritar hus? Det är en<br />

viktig punkt att ta ställning till. En del kanske har<br />

ett klart och tydligt svar redan i ettan – ett svar<br />

s<strong>om</strong> ger dem tillräckligt utrymme att utvecklas<br />

in<strong>om</strong> – andra kanske aldrig slutar fundera.<br />

Något av det första jag har försökt förmedla till<br />

de studenter jag mött är att de redan har en stor<br />

erfarenhet av rum. Att de redan vet en hel del <strong>om</strong><br />

arkitektur; och att de har kunskap <strong>om</strong> allt möjligt<br />

s<strong>om</strong> de kan använda sig av i arbetet. Alla människor<br />

har erfarenhet av rum – av rymd. Det är<br />

erfarenhet vi är medvetna <strong>om</strong> eller inte. Det är en<br />

erfarenhet man kan utveckla. Det är delvis det vi<br />

gör via undervisningen i ämnet arkitektur.<br />

Jag är övertygad <strong>om</strong> att vi påverkas av de rum<br />

vi vistas i. Jag minns inte när jag förstod det – jag<br />

kan ha varit 3, 13 eller 23 – men det är det jag<br />

33 34<br />

Naturligtvis inte vilket typhus s<strong>om</strong> helst och knappast<br />

den typ s<strong>om</strong> är presenterad s<strong>om</strong> bas, utan<br />

typhus med en rad tillägg och ändringar för att<br />

den blivande husägaren ska känna att huset ger<br />

de nödvändiga unika förutsättningarna för det liv<br />

s<strong>om</strong> huset skall rymma.<br />

När jag tittar i katalogerna får jag en känsla<br />

av att det är s<strong>om</strong> att köpa kläder på postorder<br />

– exklusiva kläder på postorder – nej exklusiva<br />

kläder i så kallad klassisk stil på postorder. Allting<br />

ser inte ut s<strong>om</strong> <strong>om</strong> det byggdes i en svunnen tid<br />

– en del av husen saluförs s<strong>om</strong> moderna. Ofta<br />

är det moderniseringar av hus s<strong>om</strong> efterliknar<br />

gammalt traditionellt byggande, men med nya<br />

detaljer, större fönster och andra färgskalor. Nya<br />

accessoarer skulle man kunna säga. – ”Men våra<br />

boendebehov har väl inte förändrats så mycket?”,<br />

tycker många. ”Människan är sig lik”. – Det mesta<br />

i våra liv är kulturellt betingat. Det är svårt att<br />

tänka i nya banor <strong>om</strong> man inte kastas ur sina<br />

gamla på ett eller annat sätt. Normaliseringen är<br />

en stark kraft i samhället. Dessut<strong>om</strong> sker förändringar<br />

långsamt. Typhusen representerar ett slags<br />

klassiskt boende s<strong>om</strong> alluderar till våra konservativa<br />

mönster och inte så mycket till nyare strukturer<br />

och nytt tänkande. Klassiskt får nästintill samma<br />

betydelse s<strong>om</strong> det riktiga och sanna.<br />

Men vad s<strong>om</strong> enligt min uppfattning är ännu<br />

tristare med de flesta typhusen är att de är kopior.<br />

Planen har en kopierad rumsorganisation och<br />

byggnadselementen ser ut s<strong>om</strong> de gör, inte för<br />

att de måste, utan därför att de har degraderats<br />

till ett slags symbol. Därmed inte sagt att symboler<br />

inte är intressanta. Tvärt<strong>om</strong>! Men ett hus<br />

är något mer än en symbol och så är även dess<br />

delar. Med andra ord byggs det typhus s<strong>om</strong> är<br />

formade på samma sätt s<strong>om</strong> Teletubbies – de är<br />

oändligt fula men efters<strong>om</strong> ansikte och ögon och<br />

mun och kropp ser ut på ett speciellt sätt, så blir<br />

de oemotståndliga. Allting kan säljas <strong>om</strong> bara rätt<br />

strängar sätts i svängning. På samma sätt s<strong>om</strong><br />

många andra av våra organisationer, institutioner<br />

och samhällsföreteelser i största allmänhet spelar<br />

kataloghusen på vår längtan efter trygghet och<br />

vi vet av ohejdad vana hur trygghet ser ut... Och<br />

varför är det så viktigt med arkitektur? Visst, vi<br />

måste bo och vi behöver institutioner av olika<br />

slag – men dem kan vi ju helt enkelt bara bygga.<br />

Måste det vara arkitektur? Är inte huvudsaken att<br />

vi är nöjda med våra liv?<br />

Livet är säkert huvudsaken. Men innebär det<br />

att arkitektur är oviktigt?<br />

arkitektens sista handling – ett typhus<br />

Jag ville förse museets samlingar med handlingar<br />

för tillverkandet av ett tidsenligt (vad nu det kan<br />

betyda?) typhus. Delarna finns delvis i produktion.<br />

Alla delar kan masstillverkas. – Handlingarna<br />

förblir i museets ägo: ett museiobjekt s<strong>om</strong> skulle<br />

kunna användas för att masstillverka hus, men<br />

s<strong>om</strong> inte fick tillverkas. – Så ångrade jag mig.<br />

Varför skulle jag låsa användningen av produkten?<br />

– I datorsammanhang kan olika delar av<br />

en programvara vara tillgängliga och öppna. Till<br />

exempel ett dataprogram s<strong>om</strong> man kan gå in och<br />

ändra efter egna behov eller förbättra utifrån nya<br />

tankesätt. Eller en dataspelsmotor s<strong>om</strong> via sin<br />

editor är modifierbar och kan användas för att<br />

göra nya spel och sedan sälja dem dyrt. Någon<br />

eller några har haft en bra idé s<strong>om</strong> de delar med<br />

sig av till världen för att andra ska kunna vidareutveckla<br />

den. När ett program är ”open source”<br />

är det möjligt att ändra källkoden. Det kan handla<br />

<strong>om</strong> en kosmetisk ändring eller något mera drastiskt.<br />

Ibland blir det bra, ibland blir det mindre<br />

bra; ofta beroende av hur pass insatta de personer<br />

är s<strong>om</strong> modifierar grundvaran.<br />

Jag bestämde mig för att förse alla besökare<br />

med kopior av samma handlingar för ett typhus<br />

s<strong>om</strong> museet får. Delarna är ännu inte massproducerade<br />

men huset kan byggas utifrån ritningen<br />

s<strong>om</strong> besökaren får i handen.<br />

Huset är ritat med utgångspunkt i stora arkitektoniska<br />

frågor. Mitt sätt att konstruera är nära<br />

knutet till mitt sätt att se världen, s<strong>om</strong> i sin tur är<br />

präglat av de rum s<strong>om</strong> jag har tagit del av kroppsligen<br />

och mentalt via kunskap in<strong>om</strong> olika ämnes<strong>om</strong>råden.<br />

Detta rum inkluderar liv, ritual, död, det<br />

världsliga och det bort<strong>om</strong>världsliga. Det ser inte<br />

ut s<strong>om</strong> andra kataloghus. En överraskning kan<br />

ge insikt <strong>om</strong> något annat än det invanda, något<br />

annat än rutin.<br />

Mitt typhus är ritat med en grundövertygelse<br />

att rum är viktiga för hur vi uppfattar världen.<br />

Att rummens förhållande till varandra och organisationen<br />

av byggnadselementen är något s<strong>om</strong><br />

påverkar hur vi uppfattar strukturer vi lever i och<br />

hur vi placerar in oss själva i sammanhanget.<br />

Grundövertygelsen speglas i processen – i skapandet,<br />

i tanken och handlingen. – Typhuset är ritat<br />

i grundövertygelsen att arkitektur är viktigt.<br />

I ’Arkitekturens död” 4 jämför Mikael Askergren<br />

arkitekturens succé under det senaste århundradet<br />

med uppblossandet av en viss kategori<br />

stjärnor – i deras slutliga utvecklingsfas bildar de<br />

35 36<br />

bygger min verksamhet på s<strong>om</strong> arkitekt, oberoende<br />

av <strong>om</strong> jag <strong>skriver</strong>, ritar, bygger eller undervisar.<br />

Kanske är det för att jag letar så aktivt efter argument<br />

för denna övertygelse s<strong>om</strong> jag hittar dem<br />

i olika former överallt – kanske är det självklart.<br />

Kanske är det också självklart att alla företeelser<br />

i vår värld bär på mening. Min uppfattning är att<br />

det s<strong>om</strong> byggs nu bör se annorlunda ut än det<br />

s<strong>om</strong> har byggts eller byggs sedan. Tänk <strong>om</strong> det är<br />

nödvändigt att rumsliga sammanhang bygger på<br />

samtida idéer för att vi ska kunna förstå vår kontext<br />

och påverka och förändra den? Vad händer<br />

när de hus vi vistas i ser ut s<strong>om</strong> <strong>om</strong> de är skapade<br />

i en annan tid? Vad får de för mening? Vad händer<br />

<strong>om</strong> allt s<strong>om</strong> byggs ser alltmer likadant ut? Blir vi<br />

lika, likriktade eller liktänkande? Handlar det <strong>om</strong><br />

demokrati eller ointresse?<br />

Hur kan det k<strong>om</strong>ma sig att så pass mycket av<br />

det s<strong>om</strong> faktiskt byggs ser likadant ut?<br />

När jag studerar delar av den enorma produktion<br />

av arkitektur s<strong>om</strong> uppstått under de senaste<br />

5000 åren, så blir det uppenbart att arkitektur kan<br />

se ut på enormt många olika sätt. I ”arkitektur”<br />

inkluderar jag en stor del av det s<strong>om</strong> har byggts av<br />

ickearkitekter men exkluderar också rätt och slätt<br />

byggande utan större eftertanke. – Människor har<br />

bott och bor fortfarande i de mest märkliga strukturer;<br />

det förstår vi när vi ser oss <strong>om</strong> i olika delar<br />

av världen. Så varför skulle så mycket se ut på<br />

bara ett sätt nu och här? Delvis beror det på en<br />

naturlig utveckling av den förhärskande diskussionen<br />

in<strong>om</strong> arkitekturen under de senaste seklen<br />

– men kan det också vara så, att vi lever i en tid<br />

då få är intresserade av arkitektur och dess värde<br />

s<strong>om</strong> meningsbärare? Eller är det s<strong>om</strong> Askergren<br />

hävdar att arkitektur är odemokratisk och att det<br />

är därför den självdör?<br />

ljusstarka jättestjärnor, de blir ’röda jättar’ innan<br />

de slocknar och dör. Askergren <strong>skriver</strong>:<br />

De gamla grekerna trodde att svanar sjunger<br />

vackrast då de vet att de skall dö. En skalds<br />

sista verk kallas svanesång. Demokratismens och<br />

modernismens arkitekturverk bjuder stora skönhetsupplevelser,<br />

inte tu tal <strong>om</strong> annat, men utgör<br />

likväl arkitekturdisciplinens svanesång (en död i<br />

skönhet). Den stora ansvällningen i numerär och<br />

produktion berodde aldrig av att arkitekterna i<br />

och med demokratismen ingjutit ”nytt liv” i arkitekturen,<br />

utan kan liknas vid den eruptiva ansvällningen<br />

hos en jättestjärna s<strong>om</strong> redan gjort sitt,<br />

snart kollapsar och slocknar trött.<br />

Men det finns olika kategorier av stjärnor och<br />

deras utveckling skiljer sig åt. Andra stjärnor slutar<br />

s<strong>om</strong> svarta hål s<strong>om</strong> med oerhörd kraft slukar<br />

all energi s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mer i dess närhet. Vad s<strong>om</strong><br />

döljer sig i dessa svarta hål spekulerar vi i; kanske<br />

finns där ett annat universum.<br />

Mitt bidrag till er via <strong>Arkitekturmuseet</strong>: ett arkitektritat<br />

typhus, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mer att ingå i museets<br />

samlingar.<br />

Om man inte modifierar så kan man bygga<br />

sig ett arkitektritat hus s<strong>om</strong> inte är unikt men har<br />

museivärde.<br />

Vad blir det? En reproduktion?<br />

Om man gör nästan likadant och löser upp<br />

logiken, bygger man ett hus s<strong>om</strong> liknar ett original<br />

s<strong>om</strong> ingår i <strong>Arkitekturmuseet</strong>s samlingar. Vad<br />

blir det? En förfalskning?<br />

Om man är försiktig och modifierar utifrån den<br />

givna logiken, bygger man ett hus s<strong>om</strong> påminner<br />

<strong>om</strong> det s<strong>om</strong> ingår i museets samlingar men<br />

s<strong>om</strong> har nya kvaliteter. Vad blir det? Nästa museiobjekt?<br />

Ett svart hål?<br />

Samma hus i hela Sverige, Skandinavien,<br />

Norden... Vad blir det? Det kanske är det s<strong>om</strong> blir<br />

den Röda Jätten?<br />

Om du bygger huset kan du väl skicka ett foto<br />

till museets samlingar...<br />

Noter<br />

1 ”Arkitektur för rika”, Bibel 2 – 1998<br />

2 Kritik 3 – 1999<br />

3 egen fotnot: demokratism förklaras i artikeln<br />

s<strong>om</strong> ’en i demokratisering förklädd egoism’<br />

4 Kritik 3 – 1999


det osynliga<br />

Groventré<br />

landskapets intåg i arkitekturen<br />

Gunilla Bandolin & Sverker Sörlin<br />

Var går gränsen för arkitekturen? Ett svar på denna<br />

allt annat än enkla fråga kan man få <strong>om</strong> man besöker<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv. Där återfinns givetvis<br />

ritningar och modeller till Stockholms stadshus,<br />

Solliden och Hötorgscity, men där finns också<br />

typhusritningar från Myresjöhus och digra akter<br />

från uppförandet av Riksbyggens trevåningslimpor<br />

i efterkrigstidens semiurbana tillväxt<strong>om</strong>råden. Där<br />

återfinns Sigurd Lewerentz’ s<strong>om</strong>marstugor, hur<br />

små de än är – men inte de flesta s<strong>om</strong>marstugor,<br />

tillk<strong>om</strong>na i en folklig tradition av hembygge och en<br />

inte särskilt kvistfri frivolitet. Inte heller lantbrukets<br />

gårdar, hur stora de än är. Och avgjort inga bagarstugor<br />

och svartbyggda garage. Alla hus hör inte<br />

hemma på <strong>Arkitekturmuseet</strong>. Det finns en gräns.<br />

Men det s<strong>om</strong> faller i ögonen allra mest är<br />

den gräns arkivet gör mot landskapet. Det yttre<br />

rum där människor vistas tycks inte ha haft så<br />

mycket med arkitektur att göra. Det finns undantagsfall.<br />

Parker och kyrkogårdar är exempelvis<br />

ganska rikt representerade, s<strong>om</strong> Josef Frank<br />

med sitt förslag för Kungsträdgården (1951) och<br />

Erik Glemme med Norr Mälarstrand (1941-53).<br />

Bland idrottsplatserna förek<strong>om</strong>mer Torben Gruts<br />

alla stadionbyggnader, s<strong>om</strong> den i Kiruna (1911)<br />

och den i Bukarest (1923), liks<strong>om</strong> ett förslag till<br />

idrottspark i Köping 1911. Infrastruktur skymtar,<br />

med Paul Hedqvists Västerbro (1931) och ett<br />

förslag till trafikled till Arboga (1964) av Lewerentz<br />

och Lennart Bergström. Bland lekplatserna finns<br />

Ruth Brandbergs i Eksjö. Det finns skjutbanor, det<br />

finns ridhus, det finns friluftsbad – s<strong>om</strong> Osvald<br />

Almqvists Dalarö havsbad 1946. Det finns tunnlar,<br />

sanatorieparker, kapplöpningsbanor – och, bokstavligen,<br />

något stickspår.<br />

Det går inte att säga att landskap saknas, även<br />

<strong>om</strong> de förek<strong>om</strong>mer glest och de flesta är stadsnära.<br />

formrepertoar), i det andra ett appendix till kyrkobyggnaden<br />

och en avspegling av den speciella<br />

position s<strong>om</strong> denna intagit i den byggnads- och<br />

bevarandehistoriska traditionen.<br />

Varje arkiv är ett sympt<strong>om</strong> på ett seende, och<br />

därmed på en blindhet. Vår blindhet gäller landskapet.<br />

Vad <strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv avslöjar med<br />

sin oskuldsfulla självklarhet är hur en hel formvärld<br />

runt<strong>om</strong>kring oss ännu inte medvetandegjorts och<br />

tagits i anspråk.<br />

Det är inte alls en fråga <strong>om</strong> rumslig ”rättvisa”<br />

eller representativitet. Det handlar <strong>om</strong> att<br />

förstå landskapet s<strong>om</strong> en samhällelig kategori.<br />

Elljusspårens begränsade värld ger än idag tydliga<br />

exempel på det. I Umeå invigdes år 2003 en<br />

konstsnöanläggning s<strong>om</strong> med sin rörbundna infrastruktur<br />

kantar ett av stadens längsta elljusspår,<br />

drygt fyra kil<strong>om</strong>eter. Anläggningen har gjort gatan i<br />

terrängen bredare, men framför allt har den försett<br />

detta landskapsrum med sponsorernas färgglada<br />

reklamskyltar. Vid sidan av firmans logotyp har på<br />

skylten även själva terrängavsnittet försetts med<br />

ett nyskapat namn där firmanamnet ingår: ”Calorkröken”,<br />

”Team Sportia-slakmotan”. Traditionen är<br />

gammal, den tillämpades vid mitten av 1800-talet<br />

för att locka besökare till Fontainebleau-skogen,<br />

där vandrare kunde följa en slinga med skyltar vid<br />

nyskapade namngivna ”sevärdheter”, och pausera<br />

vid strategiskt utplacerade kaféer och krogar.<br />

Nu tar traditionen plats i svenska landskap.<br />

När ett halvsekel gått sedan det första elljusspåret<br />

invigdes klarar Umeå k<strong>om</strong>mun inte längre<br />

av att fullt ut finansiera medborgarnas fritid. Det<br />

stadsnära landskapet gen<strong>om</strong>trängs inte av den<br />

k<strong>om</strong>munala friskvårdens solidariskt finansierade<br />

program, symboliserade av de elektriska lampornas<br />

sken i vintermörkret, utan av grällare budskap,<br />

på plakatspråkets nivå. Landskapets formvärld<br />

speglar djupgående förändringar i samhället. Vem<br />

har skrivit formens signatur?<br />

Landskapets form och gestalt är i stort sett<br />

främmande för oss, dess aktörer och upphovsmän<br />

och -kvinnor är anonyma och glömda. Dess<br />

platser och skönhet – eller fulhet – är försummade<br />

eller förda till de estetikens ytter<strong>om</strong>råden s<strong>om</strong> kan<br />

förknippas med ”turism” eller ”produktion” – och<br />

därmed utan hemortsrätt i den objektinriktade<br />

förståelse s<strong>om</strong> vi i vårt land har av ordet ”arkitektur”.<br />

Och s<strong>om</strong> vi ännu inte riktigt klarat av<br />

att k<strong>om</strong>plettera med att ge ett innehåll åt ordet<br />

”landskap” s<strong>om</strong> motsvarar dess värden och dess<br />

artikulationsdjup.<br />

Kanske<br />

förvånas<br />

man vid första<br />

påseendet över att det<br />

finns så mycket landskap i ett arkitekturarkiv.<br />

Ett kort ögonblick kan arkivet<br />

rentav kännas s<strong>om</strong> en ovanlig riked<strong>om</strong> på namn<br />

och platser. Malmö strandängar! Enskede grusgrop!<br />

Vad rymmer inte vårt avlånga land?<br />

Men förvåningen hänger nog framför allt<br />

samman med att förväntningarna är så lågt<br />

ställda. Och frågorna så svåra att formulera.<br />

Vilka namn skall vi leta efter? Vem<br />

har undertecknat svenska landskap? Var<br />

finns guideboken?<br />

Under rubriken golfbanor återfår allt<br />

sina rätta proportioner. Av Sveriges alla<br />

hundratals golfbanor finns en enda i<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv: Öjared Golf<br />

Club av Gert Wingårdh (1987). Det handlar<br />

för övrigt <strong>om</strong> huset, inte <strong>om</strong> banorna.<br />

Och detsamma gäller för många andra<br />

av det yttre rummets platser: arkivet rymmer<br />

kvarlevorna av byggnadernas design,<br />

inte landskapets.<br />

Summa summarum: I <strong>Arkitekturmuseet</strong>s<br />

arkiv d<strong>om</strong>inerar hus och byggnader förkrossande.<br />

Det s<strong>om</strong> utbreder sig i det yttre rummet,<br />

hur stor plats det än tar i landskapet eller<br />

samhället, får ett beskedligt utrymme i arkivet:<br />

vägar, järnvägsbroar, campingplatser, militära<br />

övningsfält, högskolornas campus<strong>om</strong>råden (s<strong>om</strong><br />

nästan inte alls förek<strong>om</strong>mer), strandpr<strong>om</strong>enader,<br />

hamnar, rangerbangårdar (fast Gunnar Asplunds<br />

bangård på Stockholms central 1933 är med),<br />

industri<strong>om</strong>råden, kraftledningar, telemaster, slal<strong>om</strong>backar,<br />

soptippar, trafikplatser, skolgårdar. Det<br />

gäller också torg, kajer, cykelvägar, parkeringsplatser<br />

och andra sammanbindningar, kantzoner<br />

och offentliga platser s<strong>om</strong> stadslandskapet är så<br />

rikt på. Och här saknas elljusspår, denna symbol<br />

för fritidens k<strong>om</strong>munalisering i cirkumpolära<br />

välfärdsländer.<br />

Att också denna digra uppräkning<br />

är ofullständig kan visas<br />

med hjälp av vilken stadskarta<br />

eller telefonkatalog s<strong>om</strong><br />

helst. Av allt s<strong>om</strong> byggts och<br />

uppförts i landskapet (och inte<br />

är ”hus”), eller s<strong>om</strong> består av en<br />

gestaltning av själva marken, redovisas<br />

i <strong>Arkitekturmuseet</strong> bara fragment. Om en<br />

historiker <strong>om</strong> femhundra år på jakt efter det<br />

byggda Sveriges förflutna gestalt tog sig in i<br />

det bergrum där det svenska <strong>Arkitekturmuseet</strong>s<br />

samling lagrats intakt, skulle han finna ett urval<br />

av formgivna objekt i landskapsrummet s<strong>om</strong> skulle<br />

locka till samma typ av tolkningar s<strong>om</strong> vi gör när vi<br />

står inför renässansherrarnas kuriosakabinett eller<br />

den kinesiske kejsarens bibliotek. Kanske inte<br />

obegripligt, men en annan ordning, från en annan<br />

tid, en annan plats.<br />

Förmodligen återspeglar arkivets proportioner<br />

på sätt och vis SAR-arkitektkårens samlade arbetsinsats.<br />

Man har för det mesta ritat byggnader, mer<br />

sällan formgett landskap. Men den mest <strong>om</strong>edelbara<br />

förklaringen till att <strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv<br />

ser ut s<strong>om</strong> det gör är naturligtvis att det utgår<br />

från en auteur-tradition. Här finns ”verk”. Och<br />

verk är skapelser s<strong>om</strong> har en tydlig upphovsman<br />

s<strong>om</strong> kan definieras s<strong>om</strong> en värdig<br />

representant för denna tradition. Ett cirkelargument<br />

s<strong>om</strong> vilar tungt på en social<br />

kanoniseringsprocess i vilken kritik,<br />

historieskrivning och formell<br />

skolning och legitimation spelar<br />

stor roll. I detta finns också en<br />

viss logik. Vi förväntar oss inte<br />

att i ett fotografiskt museum finna<br />

alla foton eller fotografer, eller i ett<br />

konstmuseum bilder av alla s<strong>om</strong> målar och<br />

skulpterar. Vi accepterar idéer <strong>om</strong> intentionsdjup,<br />

kvalitet och profession, s<strong>om</strong> alla innebär<br />

gränsdragningar.<br />

Låt oss erkänna att en sådan definition är<br />

meningsfull när det gäller att urskilja de arkitekto-<br />

37 38<br />

Det finns alternativ. I USA grundade J. B. Jackson<br />

landskapstidskriften Landscape Magazine s<strong>om</strong><br />

han redigerade fram till 1980-talet och s<strong>om</strong> fortfarande<br />

utk<strong>om</strong>mer. I tidskriften, gen<strong>om</strong> ett stort<br />

antal böcker och i sin mångåriga gärning s<strong>om</strong><br />

professor, utformade han ett språk och ett seende<br />

(vilket nästan är samma sak) för vad han kallade<br />

”the vernacular landscape”. Det betyder ungefär<br />

landskapets folkspråk – eller folkspråkets landskap,<br />

båda går lika bra.<br />

Jackson undervisade vid de bästa arkitektur- och<br />

designskolorna, vid Harvard och Berkeley, på var<br />

sin sida av USA. Han vittnade <strong>om</strong> hur han brukade<br />

utforma sina kurser efter s<strong>om</strong>marresorna mellan<br />

lärosätena på motorcykel tvärs över kontinenten. Det<br />

var det han såg från mc-sadeln s<strong>om</strong> blev kursens<br />

innehåll. Amerikas arkitektur var bara i en viss bemärkelse<br />

Philip Johnson, Frank Lloyd Wright eller Julia<br />

Morgan. Det Jackson såg, och s<strong>om</strong> han undervisade<br />

<strong>om</strong>, eller skildrade i essäer s<strong>om</strong> blivit klassiker, var<br />

landskapets folkliga formelement: staketen vid gårdarna,<br />

”the mobile h<strong>om</strong>e”, Suburbias gräsmattor, eller<br />

det amerikanska garaget, vars underbara karriär han<br />

skildrade, från tillbakadraget stall 1920 till dubbelport<br />

med framskjuten basketkorg 1960. Det var för<br />

det mesta auteur-lös arkitektur, men han knöt den<br />

till Europa och gav den en plats i förhållande till den<br />

etablerade traditionen.<br />

Hans elever, s<strong>om</strong> Marc Treib (Berkeley), John<br />

Stilgoe (Harvard) och många andra har fört arvet<br />

vidare. En av Stilgoes böcker sammanfattar i<br />

titeln hela andan i Jacksons arbetssätt: Outside<br />

Lies Magic (1998). Runt<strong>om</strong>kring oss, överallt, finns<br />

ett landskap att upptäcka, med ett upphov och en<br />

historia. Stilgoe har sänkt hastigheten och pläderar<br />

för cykel. Man kan sänka den ytterligare till löpning,<br />

eller gång. S<strong>om</strong> i elljusspåret. Allt handlar <strong>om</strong> att<br />

se. Se och förstå.<br />

Tack vare Jacksons arv, och hans vidare innebörd<br />

av ord s<strong>om</strong> ”arkitektur” och ”landskap”, vet<br />

vi mycket mer <strong>om</strong> det amerikanska landskapets<br />

arkitektur än vi vet <strong>om</strong> Sveriges. Så behöver det<br />

förstås inte förbli. Förändringen har redan börjat.<br />

Reflektion och kritik över landskapets formvärld<br />

växer. Äldre rottrådar i jordbruk och trädgårdskonst<br />

k<strong>om</strong>pletteras av nya hybrider och länkar till stadsrummets<br />

estetik och upplösningen av artificiella<br />

gränser mellan stad och land, hus och landskap,<br />

rum och rum.<br />

Inget rum är ett t<strong>om</strong>rum. Morgondagens arkitekturmuseum<br />

k<strong>om</strong>mer att ha ett ännu rikare arkiv<br />

än dagens.<br />

39 40<br />

niska (konst)verken och ge dem en plats i det kollektiva<br />

minnet. Men är det allt vi bör minnas? Den<br />

arkitektur vi lever i och lever med består inte bara<br />

av betydande verk – den består av dagligt hantverk.<br />

Också sådant syns i <strong>Arkitekturmuseet</strong>s arkiv.<br />

Är då landskapets anläggningar och former inte<br />

”arkitektur”?<br />

Avgränsningarna är inte enkla. Arkivet upprättar<br />

ingen strikt gräns vid ”huset”. Även sådan auteurbaserad<br />

arkitektur s<strong>om</strong> riktar sig mot stadsrummets<br />

erkända formelement – torg, platser, broar,<br />

parterrer, passager, belysning – och s<strong>om</strong> i många<br />

fall har namngivna upphovsmän efter väl arkiverade<br />

offentliga uppdrag, förek<strong>om</strong>mer i arkivet.<br />

I det yttre landskapet, bort<strong>om</strong> stadsgränsen,<br />

är t<strong>om</strong>rummen betydligt mer gapande. Ju större<br />

skala, desto större t<strong>om</strong>rum. Kraftverksbyggenas<br />

väldiga landskapsprojekt, utförda av arkitekter<br />

s<strong>om</strong> Sigurd Curman eller Erik Lundberg, saknas på<br />

det hela taget (kanske för att Vattenfalls arkiv tagit<br />

hand <strong>om</strong> mycket). Barsebäcks storskaliga landskap<br />

av Per Friberg gör det också. En företeelse<br />

s<strong>om</strong> koloniträdgårdarna, s<strong>om</strong> ofta uppfördes i<br />

enlighet med en övergripande gestaltningsidé,<br />

intar inte heller någon pr<strong>om</strong>inent plats i det officiella<br />

arkivet över svensk arkitektur.<br />

Elljusspåren är redan nämnda, de kan stå s<strong>om</strong><br />

representant för en hel formvärld i det moderna<br />

samhället s<strong>om</strong> tycks sakna medveten gestaltning<br />

– och en given plats i det kollektiva minnet. Det<br />

första elljusspåret tillk<strong>om</strong> 1956 i skidstaden Umeå<br />

och invigdes av guldolympiern Martin Lundström,<br />

segrare på 18 km i S:t Moritz 1948, sedermera<br />

lokal politiker (fp). Ljuset i skogen var också en<br />

bild för det folkhälsoprojekt s<strong>om</strong> spåren var del<br />

av, det yttre rummets kontrapunkt till de samtida<br />

sim- och sporthallarna. Motivet var att<br />

hålla ungd<strong>om</strong>en borta från kaféer och<br />

dåligheter. Vi kanske generas av hurtfriskhetens<br />

sociala vurm, men är det ett skäl<br />

att inte minnas?<br />

De landskap s<strong>om</strong> upphöjts till minne och<br />

monument är bestämda, <strong>om</strong> än begränsade,<br />

utsnitt av det yttre rummets vidsträckta verklighet.<br />

Det handlar inte bara <strong>om</strong> huruvida det finns<br />

en upphovsman. Att just parker och kyrkogårdar<br />

är landskap s<strong>om</strong> blivit del av kanon är förmodligen<br />

i ena fallet en sentida vitruviansk försägelse<br />

(parken, trädgården ingick i den r<strong>om</strong>erska villans<br />

Foppaland. Golflandskap nära Örnsköldsvik 2003. Finansiär: Peter Forsberg, Colorado.<br />

Foto: Patrick Trägårdh / Pressens Bild


det förskjutna<br />

Sanning och urkund<br />

Catharina Gabrielsson<br />

Två sanningar närmar sig varann. En k<strong>om</strong>mer inifrån,<br />

en k<strong>om</strong>mer utifrån och där de möts har man<br />

en chans att få se sig själv.<br />

T<strong>om</strong>as Tranströmer<br />

Citerat efter Néstor Pérez, föreståndare för Gyllene<br />

Rattens flyktingbostäder, i inledningen till Gyllene<br />

Rattens verksamhetsbeskrivning 2002.<br />

Att klassificera verkligheten innebär att reducera.<br />

Men arkitektur<strong>historien</strong>s kategorisering av byggnader<br />

med avseende på ”fakta” – s<strong>om</strong> tillk<strong>om</strong>sttid,<br />

upphovsman, funktion och stil – bidrar till att<br />

förläna en syn på arkitektur s<strong>om</strong> bestämd i och<br />

med detta system. ”Sanningen” <strong>om</strong> en byggnad<br />

knyts liks<strong>om</strong> till fasta värden, till en entydig och<br />

oföränderlig identitet. Om en byggnad görs <strong>om</strong>,<br />

<strong>om</strong> funktionen förändras och laddningen förskjuts<br />

på något sätt – gör det huset mindre sant eller<br />

verkligt? Huset har ju fortfarande en mening, det<br />

fortsätter att utöva en påverkan. Men det är s<strong>om</strong><br />

<strong>om</strong> förändringar gör huset mindre värt, inte bara<br />

i estetisk bemärkelse utan även s<strong>om</strong> kulturellt<br />

objekt. Ordet ”förvanskning” visar hur hårt vårt<br />

sätt att uppfatta och definiera arkitektur är knutet<br />

till tanken på ett ursprung. Huset ska se ut och<br />

uppföras s<strong>om</strong> avsett, precis s<strong>om</strong> det var tänkt<br />

– man bedömer arkitektur i relation till intentioner,<br />

snarare än till husets verkliga existens. Men hus<br />

är inte bara ”historiska”, de fortsätter att finnas<br />

till. Sanningen <strong>om</strong> en byggnad kan hämtas ur<br />

många källor och beror på vad man anlägger för<br />

perspektiv.<br />

Att se det mångtydbara och föränderliga i verkligheten,<br />

inte s<strong>om</strong> något s<strong>om</strong> rubbar vår avläsningsförmåga,<br />

en instrumentell störning, utan s<strong>om</strong><br />

någonting fundamentalt – det innebär också en<br />

annan förståelse av arkitektur. I Aldo Rossis The<br />

Architecture of the City (1966) tilldelas tiden för<br />

första gången en betydelse s<strong>om</strong> ett för arkitekturen<br />

distinkt formande element. Boken fick ett enormt<br />

gen<strong>om</strong>slag på 80-talet och sågs s<strong>om</strong> ett upprättande<br />

av <strong>historien</strong>, ett slags försvar för det kulturellt<br />

”givna”. Men syftet var inte att hävda värdet av en<br />

historisk arkitektur på bekostnad av en ny. Rossi<br />

ville snarare betona staden s<strong>om</strong> något dynamiskt<br />

och rörligt, formad i ett spänningsfält mellan föränderlighet<br />

och permanens. Hans sätt att betrakta<br />

arkitektur s<strong>om</strong> del i denna process gav upphov till<br />

en mer k<strong>om</strong>plex förståelse, där frågor <strong>om</strong> upphovsman,<br />

ursprung, stil och funktion inte längre<br />

framstod s<strong>om</strong> de enda avgörande. Det intressanta<br />

blev istället arkitekturens form och dess förmåga<br />

att härbärgera skillnader. I och med att tiden träder<br />

in s<strong>om</strong> en dimension av arkitektur blir termer s<strong>om</strong><br />

permanens och föränderlighet meningsfulla. Det<br />

innebär också att minnet, det privata och det kollektiva,<br />

framstår s<strong>om</strong> arkitektoniska fakta.<br />

I <strong>Arkitekturmuseet</strong>s samlingar ingår några skisser<br />

från 1959, signerade av arkitekt Johan Th<strong>om</strong>é.<br />

Materialet visar några mindre förslag på <strong>om</strong>byggnationer<br />

till motell Gyllene Ratten, en anläggning<br />

s<strong>om</strong> då nyligen uppförts vid Södertäljevägen strax<br />

utanför Stockholm. Ritningarna ingick i en utställning<br />

s<strong>om</strong> <strong>Arkitekturmuseet</strong> producerade 1995,<br />

berättelsen <strong>om</strong> Gyllene Ratten<br />

41 42<br />

Foto: Lennart Olson<br />

kallad ”Före och efter 55” med eget material ur<br />

arkivet. Jag såg ritningarna där och hajade till:<br />

utan att någonsin ha tänkt på det s<strong>om</strong> ”arkitektur”,<br />

fanns Gyllene Ratten med i min barnd<strong>om</strong>. Jag<br />

växte upp i närheten, i ett nybyggt bostads<strong>om</strong>råde<br />

dit vi flyttat i slutet av 60-talet. Från det gamla<br />

egnahemmet i Ulvsunda, in i det gen<strong>om</strong>planerade,<br />

”arkitektritade” kedjehuset, var det ett sannskyldigt<br />

kliv in i moderniteten. Ibland, vid speciella tillfällen<br />

s<strong>om</strong> födelsedagar och annat, kunde det hända att<br />

vi åt middag i Gyllene Rattens grillrestaurang. Vi<br />

fick grillkorv och p<strong>om</strong>mes frites, vilket då var en<br />

stor nyhet. Det var nog min tidigaste erfarenhet av<br />

vad man kan kalla ”excess”; jag minns de mjuka<br />

heltäckningsmattorna, grillen s<strong>om</strong> flammade på en<br />

öppen tegelhärd och utsikten över motorvägen.<br />

När jag såg ritningarna på <strong>Arkitekturmuseet</strong>s<br />

utställning sammanfördes två helt olika källor till<br />

kunskap: min egen barnd<strong>om</strong> fogades ihop med<br />

arkitektur<strong>historien</strong>.<br />

Det fanns verkligen ett förhållande mellan det<br />

där bostads<strong>om</strong>rådet och motellet vid motorvägen<br />

– en relation s<strong>om</strong> var oberoende min egen. Både<br />

i minnet och drömmen har vi ju förmågan att föra<br />

samman vitt skilda storheter till märkliga helhetsbilder.<br />

Men det var en arkitektur i samma material,<br />

präglad av samma estetik och vittnande <strong>om</strong><br />

samma slags samhällsideal. Om vårt hus betecknade<br />

det privata, uppbyggd kring kärnfamiljens<br />

boende och bilinnehav, så stod Gyllene Ratten i<br />

andra ändan på skalan – s<strong>om</strong> den offentliga motsvarigheten.<br />

Bostads<strong>om</strong>rådet kring allmänningen<br />

och anläggningen vid vägen var bägge renodlade<br />

het, något s<strong>om</strong> uppenbarligen togs i belägg för ett<br />

avancerat arkitektoniskt nytänkande.<br />

Motellet bestod ursprungligen av en huvudbyggnad<br />

med reception, butik och restaurang<br />

framskjuten vid vägen, med rumsenheterna samlade<br />

i två låga enplanslängor bak<strong>om</strong> – ett stycke<br />

tallbevuxen mark var infogad mellan längorna och<br />

förmedlande en ”naturlighet” i mötet mellan människa<br />

och teknik. Anläggningen var uppförd i tegel<br />

och trä och var skulptural på det senmodernistiska<br />

sättet: vinkelställda tegelmurar skapade ett<br />

slags ge<strong>om</strong>etri med kontraster mellan horisontaler<br />

och vertikaler. Till detta k<strong>om</strong> de friställda<br />

skärmtakens lättsinniga zigzag-rand, ställda på<br />

smala stålpelare – för s<strong>om</strong> hörande till ett motell,<br />

var varje rumsenhet försedd med egen carport.<br />

Motellrummen var försedda med det främsta av<br />

modern bekvämlighet: avancerad teknik (inbyggda<br />

radioapparater) och en specialtillverkad inredning<br />

(utförd av NK) s<strong>om</strong> ansågs särskilt innovativ. Det<br />

hela var robust men samtidigt mondänt, ett nytt<br />

slags offentligt rum. Grillrestaurangen introducerade<br />

ett internationellt koncept och satsade t o m<br />

på kvällsunderhållning.<br />

Gyllene Ratten är ett bra exempel på den anda av<br />

optimism s<strong>om</strong> fanns i efterkrigstiden. Bilen sågs<br />

s<strong>om</strong> både symbol och medel för människans frigörelse,<br />

det fanns ett begär till allt s<strong>om</strong> var nytt och<br />

det <strong>om</strong>fattade även arkitekturen. Så här i efterhand<br />

framstår denna grundläggande tillförsikt – denna<br />

tilltro till utveckling och rationalitet, till människans<br />

förmåga att inte bara <strong>om</strong>fatta verkligheten, utan<br />

att göra den bättre – s<strong>om</strong> kärnan i det svenska<br />

välfärdssamhället. Bl<strong>om</strong>stringsperioden k<strong>om</strong> emellertid<br />

till ett slut, åtminstone för Gyllene Rattens<br />

del, då den gamla Södertäljevägen breddades och<br />

byggdes <strong>om</strong> till motorväg. I och med att motellet<br />

förlorade sin direkta tillfart k<strong>om</strong> läget vid vägen att<br />

bli ett annat. Från den ”platslösa” positionen vid<br />

vägen – relaterad till hastighet, tillgänglighet och<br />

bekvämlighet – förpassades Gyllene Ratten till<br />

platsbundenhetens hopplöshet, till något utvecklingen<br />

passerat, belägen vid en svårfunnen och<br />

undangömd bakgata utanför Fruängen. Bruset<br />

från trafiken bara tilltog. Samhället utvecklades,<br />

men tog en annan vändning: allting var likadant,<br />

men ändå i grunden så annorlunda.<br />

Gyllene rattens nedgång var långsam men<br />

obönhörlig. Tillgången till privata övernattningsrum<br />

med diskreta egna ingångar genererade ett<br />

annat sorts nattliv och man fick så småning<strong>om</strong><br />

43 44<br />

objekt; de relaterande till funktion, till teknik och<br />

natur, snarare än till <strong>om</strong>givande bebyggelse.<br />

En arkitektur s<strong>om</strong> urklippt ur sitt sammanhang,<br />

kopplad till en karta med mycket större abstraktionsgrad<br />

än den bebyggda fysiska platsen. Vad<br />

var Gyllene Ratten egentligen? Vad var den höga<br />

skylten vid vägen? Ett varumärke för det moderna<br />

motellet, en symbol för utveckling och rörlighet.<br />

Men också ett landmärke, den första signalen att<br />

man närmade sig Stockholm – och på det viset<br />

märkligt dubbel, efters<strong>om</strong> den ”plats” s<strong>om</strong> angavs<br />

på sätt och vis var godtycklig. Platsen var utsuddad<br />

av den grundläggande platslöshet s<strong>om</strong> det<br />

moderna bilsamhället frambringade. Det är bara<br />

ett av många motsägelsefulla inslag i <strong>historien</strong> <strong>om</strong><br />

Gyllene Ratten.<br />

Gyllene Ratten ritades av de danska arkitekterna<br />

Börge Glahn & Ole Helweg och uppfördes 1956<br />

på uppdrag av Svenska Motell AB. Det mottogs<br />

med entusiasm vid invigningen och rönte<br />

stor uppmärksamhet, både i fackpressen och i<br />

nyhetsmedia. Gyllene Ratten sågs s<strong>om</strong> en djärv<br />

exponent för det nya bilsamhället – den första i vad<br />

man trodde skulle bli en rad liknande anläggningar<br />

vid utkanten av svenska städer. Förebilden k<strong>om</strong><br />

från Amerika. Tidskriften Byggmästaren talade <strong>om</strong><br />

den höga kvalitet s<strong>om</strong> präglade arkitekturen och<br />

uppskattade den <strong>om</strong>sorgsfulla bearbetningen. Här<br />

fanns då äntligen en arkitektur för ”den nya människotypen”,<br />

bilisten, för vilken de gamla stadskärnorna<br />

bara innebar en olägenhet. ”Bilvagabonden”<br />

ställde helt andra krav på k<strong>om</strong>fort och tillgänglig-<br />

dåligt rykte. Under årens lopp gen<strong>om</strong>fördes några<br />

mindre förändringar, framför allt 1971 då man tillförde<br />

en tvåvåningslänga med ny receptionsdel<br />

i en arkitektur s<strong>om</strong> kvalitetsmässigt stod långt<br />

under den ursprungliga. Men trots att underlagen<br />

visar att flera arkitekter varit verksamma,<br />

finns inga spår efter Johan Th<strong>om</strong>é – han vars ritningar<br />

finns bevarade i arkivet. Hans namn nämns<br />

inte i något bygglovsunderlag och det förefaller<br />

lika missvisande s<strong>om</strong> godtyckligt att förknippa<br />

Gyllene Ratten med hon<strong>om</strong>. Man kan bara spekulera<br />

i hur just dessa skisser hamnat i arkivet<br />

och det visar, <strong>om</strong> något, på historieskrivningens<br />

vanskliga grund.<br />

År 1995, då Th<strong>om</strong>és ritningar visades på <strong>Arkitekturmuseet</strong><br />

utställning, hade Gyllene Rattens<br />

funktion förändrats – driften var sedan 1988<br />

övertagen av Stockholms k<strong>om</strong>mun för att användas<br />

s<strong>om</strong> förläggning av asylsökanden. Gyllene<br />

Ratten visade sig vara ovanligt lämpad för sin nya<br />

uppgift: huvuddragen i den arkitektoniska organisationen<br />

medgav en småskalig boendemiljö,<br />

ett slags radhusboende, samlad kring ett stycke<br />

naturmark. Och i och med tillgången på offentliga<br />

lokaler kunde man driva en verksamhet med långt<br />

högre ambitioner än vad s<strong>om</strong> är vanligt i dessa<br />

sammanhang. Administrationen satsade tidigt på<br />

olika typer av fritidsverksamheter och integrationsverkande<br />

åtgärder för att på bästa sätt tillgodose<br />

behoven hos de boende. Gen<strong>om</strong>strömningen av<br />

personer var, vid detta första skede, 350 stycken<br />

per dygn. De utgjordes av både ensamstående och<br />

familjer av alla etniciteter, religioner och politiska<br />

tillhörigheter.<br />

1991 övergick funktionen till att istället utgöra ett<br />

mer permanent boende, s k gen<strong>om</strong>gångsbostäder<br />

för flyktingar vilka redan godkänts av myndigheterna.<br />

I vad s<strong>om</strong> ursprungligen bestod av 55<br />

rum med plats för 110 gäster bor idag – med viss<br />

utökning av lokalerna – 230 personer, däribland ca<br />

100 barn, under i gen<strong>om</strong>snitt 3 års tid. S<strong>om</strong> sådan<br />

är Gyllene Ratten idag en av de största institutionerna<br />

för flyktingar i Stockholm.<br />

Men bytte egentligen Gyllene Ratten funktion i<br />

någon avgörande bemärkelse? Det är fortfarande<br />

fråga <strong>om</strong> en i högsta grad internationell miljö, <strong>om</strong><br />

tillfälligt boende för resande. Det är bara på ett<br />

symboliskt plan – <strong>om</strong> vad denna plats betyder<br />

– s<strong>om</strong> förändringen är gen<strong>om</strong>gripande. Ord s<strong>om</strong><br />

modernitet och rörlighet är fortfarande giltiga


Foto: Jan Svenungsson<br />

– men med alla förtecken utbytta. I och med<br />

att Gyllene Ratten övergick till att fungera s<strong>om</strong><br />

flyktingförläggning har det hamnat i botten på den<br />

sociala rangskalan. Flyktingar är människor s<strong>om</strong><br />

är i grunden ifrågasatta, de är lösryckta ur varje<br />

sammanhang. Det faktum att rättigheter knyts till<br />

nationalitet visar hur fullständigt utsatt och bräcklig<br />

människan är, i det nuvarande rättssystemet.<br />

Gen<strong>om</strong> en ofattbar vridning kan Gyllene Ratten<br />

fortfarande stå s<strong>om</strong> ett emblem för kärnan av<br />

samhällets utveckling: men nu s<strong>om</strong> något radikalt<br />

annorlunda. För idag förknippas Gyllene Ratten<br />

med ett begrepp, s<strong>om</strong> på ett språkligt plan är<br />

förknippat med modernitet men s<strong>om</strong> kan sägas<br />

utgöra dess absoluta baksida: ”trafficking”, eller<br />

människohandel över gränserna. 1989 hände<br />

något s<strong>om</strong> skulle leda till sprängningen av vad<br />

s<strong>om</strong> kallats Sveriges största kopplerihärva. Tre<br />

unga tjeckiska kvinnor hade hållits inspärrade i<br />

rum 220 på Gyllene Ratten och tvingats till prostitution.<br />

Det var när en av dem lyckades ringa<br />

sin mamma i Tjeckien s<strong>om</strong> sanningen i <strong>historien</strong><br />

uppdagades – det visade sig att många fler hade<br />

varit inblandade och hållits inlåsta i lägenheter runt<br />

<strong>om</strong> i Stockholm.<br />

Denna typ av brottslighet var långt värre än vad<br />

man tidigare i Sverige haft känned<strong>om</strong> <strong>om</strong>, eller laglig<br />

beredskap att bemöta. Det s k Gyllene Rattenmålet<br />

föranledde en lagändring s<strong>om</strong> idag har gjort<br />

det möjligt att utdöma fler och strängare straff än<br />

tidigare. Händelsen väckte ett intensivt intresse<br />

och engagemang från många olika instanser – ett<br />

rapportage på SVT’s ”Striptease” <strong>om</strong> ett liknande<br />

fall gav t ex underlag till filmen Lilja 4-ever.<br />

Det är s<strong>om</strong> ett spel där bild läggs till bild: vad<br />

är egentligen Gyllene Ratten? Skillnaden mellan<br />

dess dynamiska ursprung och dess nuvarande<br />

degradering, diskrepansen mellan det hoppfyllda<br />

förflutna och innebörden av rum 220 – det skapar<br />

ett motsatsförhållande. Där finns en förvänd men<br />

samtidigt kuslig kontinuitet s<strong>om</strong> ger en skrämmande<br />

bild av samhällsutvecklingen. Men då<br />

jag besökte Gyllene Ratten inför arbetet med det<br />

här projektet vändes ett blad ytterligare. Till min<br />

förvåning kan man fortfarande tala <strong>om</strong> en absolut<br />

kvalitet på Gyllene Ratten. Det har dels att göra<br />

med dess grundläggande arkitektur (inte <strong>om</strong> inredning,<br />

vilket sedan länge försvunnit), och dels <strong>om</strong><br />

vad denna arkitektur möjliggör – den verksamhet<br />

s<strong>om</strong> faktiskt bedrivs där. De många frivilliga s<strong>om</strong><br />

arbetar på Gyllene Ratten, s<strong>om</strong> hjälper barnen<br />

med läxläsning och de vuxna med fritidsaktiviteter;<br />

administrationen s<strong>om</strong> tar ansvar för att människorna<br />

tilldelas redskap för att handskas med<br />

sin nya miljö – det är en bild av absolut giltighet.<br />

Det handlar <strong>om</strong> tron på ett rättvist samhälle och en<br />

tro på individens förmåga. Just här, av alla ställen,<br />

upprätthåller man fortfarande det mänskliga.<br />

Historien är något vi skapar, den uppstår i ett<br />

växelspel mellan nu och då. I The Architecture of<br />

the City använder Rossi begreppet ”monument”<br />

för att beteckna det förflutnas materialitet. Han<br />

menar en form – det kan vara en byggnad eller en<br />

stadsdel – s<strong>om</strong> fortfarande är giltig, trots att funktionen<br />

förändrats. Monumentet låter oss uppleva<br />

det förflutna s<strong>om</strong> del i det pågående, det utgör en<br />

levande del i en stadsstruktur. Med ”patologiskt<br />

monument” menar Rossi former s<strong>om</strong> är frysta i<br />

tiden, där den ursprungliga funktionen upphört<br />

utan att de fylls med något nytt. De patologiska<br />

monumenten är isolerade från sin <strong>om</strong>givning, de<br />

är bevarade av historiska skäl men ”betyder”<br />

ingenting längre.<br />

Rossi skrev <strong>om</strong> traditionella städer med månghundraåriga<br />

kulturer; i Gyllene Rattens fall är<br />

det frågan <strong>om</strong> en struktur s<strong>om</strong> enbart utgörs av<br />

motorvägen. Det var när avfarten försvann – när<br />

Gyllene Rattens förlorade sin direkta tillgänglighet<br />

från vägen – s<strong>om</strong> dess egentliga nedgång började.<br />

Men fortfarande är det placeringen vid vägen, dess<br />

på en gång bestämda men utbytbara locus, s<strong>om</strong><br />

utgör dess grundläggande förutsättning.<br />

Ser man på Gyllene Ratten enligt Rossis<br />

definitioner börjar det slinta i tanken. Man kan<br />

betrakta det s<strong>om</strong> ett monument: men för vad, för<br />

vilken tid, i vilket avseende? Trots att dess innebörd<br />

är totalt förändrad sitter det varken i formen<br />

eller funktionen. Det s<strong>om</strong> förändrats i grunden,<br />

är värdet – den betydelse man på ett socialt,<br />

kulturellt och politisk plan tillmäter en anläggning<br />

s<strong>om</strong> Gyllene Ratten. Det patologiska sitter i värdeförskjutningen.<br />

Idag är det bestämt att Gyllene Ratten k<strong>om</strong>mer<br />

att rivas. Enligt nuvarande planer ska <strong>om</strong>rådet<br />

bebyggas med bostäder. Den nuvarande verksamheten<br />

måste flytta ut och det är oklart <strong>om</strong><br />

man hittar någon lokal s<strong>om</strong> är lika lämplig. Det<br />

lilla lokalsamhälle s<strong>om</strong> ryms in<strong>om</strong> Gyllene Rattens<br />

väggar, de olika formerna av pedagogiska och<br />

integrationsverkande projekt – allt försvinner<br />

47 48<br />

Foto: Lennart Olson<br />

med byggnaderna. Gyllene Ratten är idag starkt<br />

nedgånget efter åratal av försummat underhåll.<br />

Skylten vid motorvägen har sedan länge monterats<br />

ned, restaurangen används av en firma s<strong>om</strong> med<br />

hotfulla anslag håller besökare på avstånd.<br />

Gyllene ratten var intressant när det byggdes,<br />

och är fortfarande intressant av helt andra skäl:<br />

ingendera har mer med arkitektur att göra, än<br />

det andra. Eller utgör resanderum för bilister mer<br />

giltiga faktorer, för arkitekturens vidk<strong>om</strong>mande, än<br />

förläggningen av flyktingar? Vad säger det i så fall<br />

<strong>om</strong> en byggnads värde och identitet? Vad säger<br />

det <strong>om</strong> arkitektur?<br />

En byggnads plats i minnet kan vara en helt annan<br />

än i <strong>historien</strong>, och betydelsen sträcker sig längre<br />

än dit yttermurarna står. Den vedertagna <strong>historien</strong><br />

– den s<strong>om</strong> konstrueras ur arkiv – är bara en av<br />

många historier. Vissa officiella, ur olika källor,<br />

andra – tusentals – privata, s<strong>om</strong> del av olika<br />

människors liv. Gyllene Rattens laddning har varken<br />

upphört eller försvagats – bara blivit radikalt<br />

annorlunda. På ett märkligt sätt visar det på den<br />

fundamentala oklarhet s<strong>om</strong> rår i fråga <strong>om</strong> arkitektur:<br />

obestridligt i sin materialitet, men suddig i<br />

fråga <strong>om</strong> innebörd.<br />

Berättelsen <strong>om</strong> Gyllene Ratten skiftar beroende<br />

på sammanhanget. Foton, ritningar, citat ur<br />

d<strong>om</strong>stolsprotokoll och tidningsartiklar ger olika<br />

berättelser, samtidigt s<strong>om</strong> bilden i minnet – i mitt<br />

privata barnd<strong>om</strong>sminne – står alldeles stilla. Där<br />

finns fortfarande känslan av hänförelse, att få gå<br />

på grillrestaurang och äta p<strong>om</strong>mes frites och se<br />

bilarna åka förbi på motorvägen.<br />

Källor:<br />

Frigyes, Paul ”Modernitetens mecka” Expressen,<br />

16/4 2001.<br />

Glahn, Börge / Helweg, Ole ”Motell intill Stockholm”<br />

Byggmästaren, nr 1, 1957.<br />

Hansson, Torsten ”Motell hos oss” Arkitektur, nr 6,<br />

1966.<br />

Larsson, Mårten J. (red) Ny Arkitektur i Sverige,<br />

Svenska Arkitekters Riksförbund, Stockholm, 1961.<br />

Lidén, Svante / Österman, Hans ”Här tvingades flickorna<br />

jobba s<strong>om</strong> sexslavar” 1999, www.aftonbladet.se/<br />

nyheter/9910/09/slav, 6/10 2003.<br />

”Motell Gyllene Ratten” (red) Form, nr 2, 1956.<br />

Pérez-Martinez, Néstor / Hansson, Torbjörn, Verksamhetsbeskrivning,<br />

i Gyllene Rattens Flyktingbostäder,<br />

Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, 2002.<br />

SVT AB. 2002. www.svt.se/granskning, 6/10 2003.


det undflyende<br />

Arkitektonisk form jämte spår av liv<br />

Roger Spetz<br />

Arkitektkontoret AOS:s arkiv är ett av de största<br />

s<strong>om</strong> överlåtits till <strong>Arkitekturmuseet</strong>s samlingar.<br />

Det består av 48 rithurtsar (240 lådor) fyllda med<br />

skisser, ritningar ur olika skeden från programskisser<br />

till bygghandlingar, fotografier, skissböcker,<br />

dokument och illustrationer. Dessut<strong>om</strong> innehåller<br />

det en mängd skrymmande modeller s<strong>om</strong> förvaras<br />

i en annan lokal.<br />

AOS grundades av Magnus Ahlgren, Thorbjörn<br />

Olsson och Sven Silow i början av femtiotalet.<br />

Verksamheten drevs under nittiotalet vidare av<br />

medarbetare under namnet Andersson Landström<br />

AOS Arc AB. Arkivmaterialet täcker således in nästan<br />

femtio års produktion med skiftande uppdrag,<br />

från formgivning av telefoner till studier av motorleders<br />

utsträckning i stadslandskapet. Låda följer<br />

på låda med stora projekt med tonvikt åt industri,<br />

centrumanläggningar och offentliga byggnader.<br />

Projekteringen av Hotel Sheraton i Stockholm<br />

har samlats i ett tiotal lådor. Ett sådant centralt<br />

projekt, s<strong>om</strong> även inbegriper parallell hantering<br />

med k<strong>om</strong>plexa och nyprojekterade trafikleder, är<br />

både prestigefullt och kostsamt. Här finns många<br />

tekniska utredningar liks<strong>om</strong> säljande akvareller,<br />

men det s<strong>om</strong> sticker ut är innehållet i en mapp<br />

märkt ”Grafiska blad av Bo Ek”. Där ligger de<br />

<strong>om</strong>lott, hantverksmässigt gen<strong>om</strong>förda, lager på<br />

lager av studier.<br />

Grafit på skisspapper är en avskalad och klassisk<br />

metod för undersökande av arkitektonisk form.<br />

Gen<strong>om</strong> att lägga olika tyngd i handen stryks linjen<br />

över eller pressas in i skisspapperets gräng, och<br />

gen<strong>om</strong> att växla mellan olika hårdhetsgrader på<br />

blyertsstiften erhålls k<strong>om</strong>binationer av ljushet och<br />

svärta. Gradvis tecknas fält, riktningar och proportioner<br />

fram. Samtliga undersökningar är ortogonala<br />

projektioner, väggelevationer s<strong>om</strong> visar på för-<br />

att utveckla begrepp och skapa kopplingar mellan<br />

olika sammanhang. Dilemmat är att teorins modeller<br />

inte kan uppfattas direkt utan måste studeras.<br />

Det är bara spillror s<strong>om</strong> fastnar hos den praktiserande<br />

arkitekten, och teoretiska tankebyggnader<br />

kräver dessut<strong>om</strong> ett särskilt sammanhang för att<br />

vara träffande. Därmed kvarstår distansen mellan<br />

verklighet och representation.<br />

När en byggnad väl är uppförd blir den en del av<br />

en miljö. Över tiden underordnas den av kosmiska<br />

krafter s<strong>om</strong> sol, vind, regn och snö. Byggnaden<br />

används, slits, förändras; saker placeras ut,<br />

hängs upp eller göms undan. Människor samlar<br />

på sig allehanda ting och bildar individuella världar<br />

inskrivna in<strong>om</strong> byggnadens ram. Olika händelser<br />

utspelas i miljön. Människor rör sig, ropar, skrapar<br />

med fötterna, slamrar med porslin, samtalar.<br />

Bilar passerar, sirener hörs i fjärran, lampor tänds<br />

och släcks. Liv fortskrider i och kring byggnaden,<br />

lämnar spår och står i vägen. Den arkitektoniska<br />

formen finns där någonstans, s<strong>om</strong> ett ideal fruset i<br />

tiden. Formen kan vara mer eller mindre bibehållen<br />

i den uppförda byggnaden. Kan detta sägas vara<br />

ett kriterium för bra arkitektur: att den arkitektoniska<br />

formen lyser igen<strong>om</strong> – även efter visst slitage<br />

och med larm och bråk runt <strong>om</strong>kring?<br />

Spår av liv<br />

Om den arkitektoniska formen är en estetisk enhet,<br />

så kan även liv betraktas s<strong>om</strong> en estetisk företeelse,<br />

s<strong>om</strong> något att iaktta och reflektera kring. De<br />

sammantagna rörelserna på t ex en plats utgör<br />

en särskild framträdelseform. Livet på en plats är<br />

möjligt att karaktärisera, det har sina stunder med<br />

olika rytm och frekvenser s<strong>om</strong> varierar från ställe<br />

till ställe. På stadsgatan en vardagsmorgon rör sig<br />

människor i fart och med riktad blick, alla vet vart<br />

de ska. Efter rusningstiden minskar intensiteten av<br />

händelser och rörelse – istället utspelas små episoder,<br />

det triviala träder fram. Ritualer och rutiner<br />

skiljer sig i olika livsmiljöer, från kultur till kultur,<br />

från stad till landsbygd. Vad människor gör på en<br />

plats och hur de bemöter varandra skapar en viss<br />

stämning för stunden. Hur är det då med förhållandet<br />

mellan arkitektonisk form och liv i en given<br />

situation: vilket är mest framträdande eller givande,<br />

för att inte säga vackrast?<br />

I Skärholmens centrum finns en tvåhundra<br />

meter lång terrassbalustrad formad av mönstergjutna<br />

betongelement. Den skjuter ut över butikfronternas<br />

glaspartier och allsköns skyltar. En<br />

ström av människor rör sig utmed terrassfronten,<br />

hållandet mellan yta och öppning. K<strong>om</strong>positioner<br />

likt Mondrians, i klassisk modernistisk anda,<br />

träder fram vid en första anblick. Men här finns<br />

även djup. Hotellets foajérum gen<strong>om</strong>korsas av en<br />

pelarrad och skärs igen<strong>om</strong> av en central trappa,<br />

vilken löper mot ett överliggande dagsljusintag.<br />

Man har uppenbarligen prövat olika lösningar för<br />

detta sammantagna arrangemang, en process i<br />

vilken de grafiska bladen lyckats fånga både rum<br />

och yta. Men hur livet sedan gestaltar sig där är<br />

en annan sak.<br />

Episod vid hissfront<br />

En välklädd japan väntar på hissen i Hotel Sheratons<br />

foajé. En av hissdörrarna öppnas och mannen<br />

kliver in i hissen, längst in, så att han döljs<br />

bak<strong>om</strong> hörnet betraktat från vänster. Hissdörren<br />

står öppen en stund och blottar vad s<strong>om</strong> verkar<br />

vara en t<strong>om</strong> hisskorg. In i bildrutan från vänster<br />

k<strong>om</strong>mer en tunnhårig man, kanske ryss. Han är<br />

ledigt klädd och tar sig med målmedvetna steg<br />

fram mot hissen för att hinna innan dörren stängs.<br />

Väl framme, i förstone kanske lättad över att ha<br />

hunnit fram, stannar han upp, men tvekar sedan<br />

och tar ett avigt steg åt sidan. Dörren stängs på<br />

sitt mjuka men obevekliga sätt – det är för sent<br />

för tvehågsna att ändra sig. Ryssen fortsätter<br />

sina numer knyckiga rörelser framför de stängda<br />

hissfronterna. Trycker på knappen efter nästa hiss,<br />

alltmedan han försöker återupprätta ett lojt rörelsemönster.<br />

Väntar lite. Ångrar sig ytterliggare och<br />

försvinner åt höger ut ur bilden.<br />

Gjorde japanen en grimas, blottade han sig,<br />

eller är episoden ett utryck för det moderna livets<br />

preferens för bekvämlighet och behag? Till lyxen<br />

hör att åka ensam, att inte behöva konfronteras<br />

med främmande. Hissen är ju den minsta formen<br />

49 50<br />

de k<strong>om</strong>mer ut från tunnelbanestationen och fördelas<br />

på ömse sidor <strong>om</strong> en fontänanläggning. Några<br />

tvekar <strong>om</strong> riktningen, andra stannar upp för att<br />

samtala, olika språk hörs samtidigt och någon gestikulerar<br />

ivrigt. Folkströmmen fylls på kontinuerligt,<br />

innan alla hunnit upp från perrongen har nästa tåg<br />

k<strong>om</strong>mit in. Färgglada jackor avlöser varandra och<br />

bildar sporadiska sammansättningar s<strong>om</strong> tränger<br />

fram gen<strong>om</strong> den fuktmättade luften. Då och då<br />

vindlar några höstlöv ner mot marken.<br />

En alldaglig stund på en alldaglig plats. Går det<br />

att göra bättre?<br />

Arkivering, samlande och utställning<br />

Arkitektur är både idealiserad kulturyttring och<br />

konkret livsmiljö, både form och spår av liv. När<br />

ritningar, bilder och modeller väl nått arkivet har<br />

de förlorat sin rätt att förändras, de betecknar ett<br />

passerat stadium. Utifrån arkivmaterial går det<br />

att göra allmänna bedömningar <strong>om</strong> värdet av en<br />

gestaltning ur ett historiskt perspektiv. Men in<strong>om</strong><br />

arkivets väggar sker en nivellering. Vi kan inte veta<br />

huruvida materialet i arkivet har genererat en betydelse<br />

s<strong>om</strong> byggd, konkret miljö.<br />

Liv är svårt att fånga i ritning eller modell – det<br />

är kanske bättre på litteratur och film. Det hör<br />

dessut<strong>om</strong> till livets natur att det inte går att förutsäga<br />

eller fullt ut kontrollera. Arkitekten tar därför<br />

förek<strong>om</strong>sten av liv s<strong>om</strong> något alldeles självklart,<br />

och hänger sig åt den arkitektoniska formen.<br />

Den arkitektoniska formen är det s<strong>om</strong> arkiveras,<br />

medan livsvärldens sammansatta miljö är svårare<br />

att dokumentera och katalogisera. Det är den<br />

Film: Roger Spetz<br />

51 52<br />

Film: Roger Spetz<br />

av offentlig lokal och för en del utgör den påtvingade<br />

intimiteten ett <strong>om</strong>ak.<br />

Episoden är fångad i text och på film och visas<br />

på <strong>Arkitekturmuseet</strong>s utställning. Den be<strong>skriver</strong><br />

andra aspekter av verkligheten än vad de grafiska<br />

bladen kunnat förutse. Kanske är den filmade<br />

episoden lika godtyckligt vald för att beskriva<br />

livet på ett stort hotell, s<strong>om</strong> en ritning är begränsad<br />

s<strong>om</strong> rumsbeskrivning. Om de grafiska bladen<br />

utgör fragment av den arkitektoniska formen, så<br />

är episoden vid hissfronten dess motsvarighet ur<br />

livsvärlden. Gen<strong>om</strong> att ställa dem jämte varandra<br />

ser man att där finns ett inbördes förhållande. Det<br />

blir en historieskrivning av de små berättelserna,<br />

men berättar de samma historia?<br />

Arkitektonisk form<br />

Det finns ett gap mellan det arkitektoniska och<br />

livsvärlden, orsakat av den akademiska världens<br />

praxis. Arkitekten prövar sina idéer med modeller,<br />

bilder och ritningar – de representerar till en början<br />

tankar, och inte miljöer eller byggnader. Berörda<br />

arkitektoniska formen s<strong>om</strong> därför utgör grunden<br />

för utställningar <strong>om</strong> arkitektur, s<strong>om</strong> formar bilden<br />

av arkitektur s<strong>om</strong> kulturyttring. Och detta är ett<br />

dilemma. För <strong>om</strong> arkitektur ställs fram s<strong>om</strong> en<br />

fråga <strong>om</strong> arkitektonisk form, så marginaliseras<br />

ämnet ur ett samhällsperspektiv. Det vänds inåt, till<br />

de redan införstådda – och i den mån det lockar en<br />

allmänhet är det s<strong>om</strong> egenheter i tillvarons utkant.<br />

Att få glädjas åt sakliga ritningar, eleganta modeller<br />

och fantasieggande bilder har å andra sidan ett<br />

värde i sig. Det inspirerar och kan ge fördjupad<br />

kunskap – framställandet av arkitektonisk form är<br />

ju kärnan i arkitektens yrkeskunnande. Men i förhållande<br />

till sociala och kulturella angelägenheter<br />

har arkitektonisk form ett relativt värde. Och vore<br />

det inte intressant att föreställa sig formen jämte<br />

spår av liv medan man fortfarande kan påverka<br />

resultatet? Det handlar <strong>om</strong> att växla mellan det<br />

precisa aspektseendet (av arkitektonisk form) och<br />

en mer sammansatt estetisk förståelse s<strong>om</strong> uppstår<br />

ur de former man skapar. På så sätt uppdagas<br />

nya, oväntade möjligheter – eller begränsningar.<br />

Den digitala bildbehandlingen, s<strong>om</strong> inkluderar<br />

enkel och direkt hantering av rörliga bilder, k<strong>om</strong>mer<br />

troligen att påverka vårt seende på samma<br />

sätt s<strong>om</strong> fotografiet än gång revolutionerade vårt<br />

förhållande till bild, minne och tid. Idag är det ingen<br />

märkvärdighet att samla på sig iakttagelser s<strong>om</strong><br />

inbegriper händelser, ljud och rörelser. Med en<br />

digital kamera i fickformat kan man ta ett snapshot<br />

i form av en filmsekvens. Gen<strong>om</strong> att upprepa<br />

en kortare episod, likt ett filmiskt mantra, sätter sig<br />

k<strong>om</strong>plexa samband med rörelse och ljud i både<br />

minnet och medvetandet. Det var på så sätt den<br />

modernistiske danslegenden Merce Cunningham<br />

lät sig inspireras, gen<strong>om</strong> att betrakta hur folk rör<br />

sig i vardagssituationer. Om än abstrakt och utlyft<br />

ur tidens kontinuitet, inbegriper ett sådant fragment<br />

fler skikt ur verkligheten än ett foto eller en ritning.<br />

Appell för bruk<br />

AOS:s intressantaste hus i arkitektonisk bemärkelse<br />

ligger på Hornsgatan i Stockholm. Det<br />

uppfördes ursprungligen åt Sparbankernas Bank<br />

och förvaltas numer av K<strong>om</strong>munförbundet s<strong>om</strong><br />

ett kontorshus för olika hyresgäster. Huset har en<br />

annorlunda karaktär. Utanpåliggande pelare, klädda<br />

med koppar, skapar en kraftfull vertikal delning<br />

vilken bryter av till sextio graders lutning vid de två<br />

översta planen. Detta ger byggnaden en h<strong>om</strong>ogen<br />

vertikal rytm, och med fönstren indragna en halvmeter<br />

skapas ett skulpturalt uttryck. Beroende på<br />

parter bedömer sedan vad ett förslag kan innebära<br />

för <strong>om</strong>givningen. Ritarbetet föregår byggandet, det<br />

ligger i sakens natur. Med sina redskap kan arkitekten<br />

förutse många möjliga scenarier, bespara<br />

både brukare och betraktare de värsta av möjliga<br />

alternativ.<br />

Arkitektens redskap måste vara enklare än<br />

livsvärldens realitet – för att spara tid och pengar,<br />

och för att samla uppmärksamheten på uppgiften.<br />

Konkreta diskussioner förs <strong>om</strong> ordningar, system,<br />

kroppars relationer, funktion, materialverkan, konstruktion<br />

och ljusföring. Undersökningar av sådana<br />

aspekter sker oftast var för sig, efters<strong>om</strong> det är då<br />

de framstår tydligast. På så sätt utvecklas arkitektonisk<br />

form. Det innebär sällan en hel miljö, utan<br />

framträder framför allt i arkitektens egna representationer.<br />

Arkitektonisk form står under arkitektens<br />

kontroll; en ritning eller en modell utgör i sig arkitektonisk<br />

form.<br />

Men arkitekten måste kunna uppfatta mer<br />

sammansatta skeenden än vad s<strong>om</strong> redskapen<br />

tillåter. Det är ofta här teoribildningen behövs, för<br />

ur vilken vinkel man betraktar det så skiftar huset<br />

mellan att framstå s<strong>om</strong> en modellerad bälgform<br />

och ett ordinärt kontorshus. Huset ansluter på ett<br />

egensinnigt sätt till den sluttande marken, gatornas<br />

olika situationer och till den intilliggande byggnadens<br />

taklandskap.<br />

Här är spår av liv av det subtila slaget.<br />

Entrépartiet och dess skyltfönster är indraget från<br />

trottoaren och ett av fönstren är snedvinklat – kanske<br />

för att motsvara markens sluttande vinklingar<br />

och bilda ett vagt definierat entrérum. Utanför<br />

denna välformade plats (där någon sällan passerar<br />

ens för att ta en genväg) brusar livet förbi på<br />

Hornsgatan. Reflexioner tas upp i fönsterglasen.<br />

Personer vandrar förbi och försvinner, för att strax<br />

dyka upp igen med en annan rörelseriktning och<br />

ett snabbare tempo, nu inramade av husets pelare.<br />

Likt ett kalejdoskop mångfaldigas reflexioner och<br />

rörelser, vissa utgår från andra sidan gatan där<br />

människor rör sig på en annan nivå. Den topografiska<br />

situationen bidrar till skådespelet av rörliga<br />

fant<strong>om</strong>er s<strong>om</strong> pryder byggnaden, utan att egentligen<br />

röra den.<br />

Lokalen mot Hornsgatan, en gång tänkt s<strong>om</strong><br />

själva bankhallen, har länge varit skralt använd. En<br />

lapp på den låsta dörren annonserar att det går<br />

att hyra lokalen för fest. Byggnadens starka form<br />

skulle tåla ett mustigt och frekvent användande;<br />

<strong>om</strong> inte en representativ funktion s<strong>om</strong> en bank en<br />

gång var, så varför inte en klädbutik, frisersalong,<br />

eller hantverkskollektiv? Det vilar ett vemod kring<br />

t<strong>om</strong>heten i en miljö s<strong>om</strong> annars är rik på liv. Den<br />

arkitektoniska formen står där, stark och tydlig,<br />

men s<strong>om</strong> för ett ospelat musikinstrument saknas<br />

den mest vitala dimensionen.<br />

Film: Roger Spetz


det vardagliga<br />

Att skriva historia<br />

Lasse Vretblad<br />

Det finns många olika parallella berättelser, många<br />

olika perspektiv och utgångspunkter när <strong>historien</strong><br />

ska skrivas. Den historia s<strong>om</strong> brukar berättas,<br />

och s<strong>om</strong> har berättats av samma personer i olika<br />

form under de senaste 25 åren, har blivit Historien<br />

<strong>om</strong> den svenska arkitekturen. Ett exempel är den<br />

Guide till Sveriges arkitektur – byggnadskonst<br />

under 1000 år s<strong>om</strong> Arkitektur förlag gav ut hösten<br />

2001.<br />

Sveriges allmänna historia är <strong>historien</strong> <strong>om</strong> malmen<br />

och skogen s<strong>om</strong> förutsättningen för svensk<br />

stormaktstid. Bearbetningen av dessa råvaror är<br />

upphovet till den svenska industrialiseringen och<br />

basen för de under lång tid framgångsrika svenska<br />

exportföretagen. Den svenska industrins framgångar<br />

möjliggör så det svenska välfärdssamhällets<br />

framväxt. En av detta samhälles huvudfrågor<br />

var länge bostadspolitiken, och svenskt bostadsbyggande<br />

hade också under en tid ett stort internationellt<br />

anseende. Andra betydelsefulla sidor av<br />

välfärdssamhället var skolan och sjukvården. Den<br />

svensk eller besökare s<strong>om</strong> får Guide till Sveriges<br />

arkitektur i sina händer känner knappast igen denna<br />

svenska historia i bokens val av arkitekturverk.<br />

Urvalet speglar inte den vardag där framför allt<br />

arbete och boende spelat huvudrollen, utan framstår<br />

s<strong>om</strong> en katalogisering av ”prydnadsföremål”<br />

vid sidan <strong>om</strong> det verkliga livet. Ett slags ”söndagsverklighet”<br />

för pr<strong>om</strong>enader och bussutflykter.<br />

Det är svårt att s<strong>om</strong> praktiserande arkitekt<br />

acceptera en sådan verklighetsbeskrivning. De<br />

flesta arkitekter är sysselsatta med vardagens<br />

byggnader, och till den verklighet s<strong>om</strong> inte är uppmärksammad<br />

i den etablerade historieskrivningen<br />

hör sjukhusbyggnaderna. Noll träffar i guideboken<br />

under den (imaginära) rubriken. I <strong>Arkitekturmuseet</strong>s<br />

samlingar finns 1.932 st. registrerade skisser och<br />

Södersjukhusets planläggning<br />

Utdrag ur text av arkitekt Hermann Imhäuser.<br />

Byggmästaren 12:1944:<br />

I mycket högre grad än vad ut<strong>om</strong>stående förmå före-<br />

ställa sig stöter arkitekten vid planläggning av sjukhus<br />

av Södersjukhusets storleksordning på svårigheter,<br />

s<strong>om</strong> stund<strong>om</strong> förefalla <strong>om</strong>öjliga att bemästra. Redan<br />

vid mindre anläggningar äro svårigheterna så bety-<br />

dande, att de giva upphov till livliga internationella<br />

diskussioner bland sjukhusfackmän. Under en dylik<br />

undrade en gång en engelsk förvaltningsfackman,<br />

hur det exempelvis kunde k<strong>om</strong>ma sig, att kostsamma<br />

<strong>om</strong>byggnader måste ske i ett nybyggt sjukhus redan<br />

få veckor efter inflyttningen, ja, att vissa <strong>om</strong>byggnader<br />

måste igångsättas, innan inflyttningen kunde verkstäl-<br />

las. Vederbörande arkitekt svarade rätt och slätt, att<br />

det varit <strong>om</strong>öjligt för hon<strong>om</strong> att från medicinsk och<br />

annan expertis erhålla uttömmande uppgifter och<br />

besked.<br />

Det är tydligt att svårigheterna att erhålla koncisa<br />

uppgifter är ett av kardinalproblemen, s<strong>om</strong> arkitekten<br />

vid sjukhusprojektens planläggning och utförande<br />

har att brottats med. De uppdragsgivande myndig-<br />

heterna äro vanligen förvaltningsorgan, sysselsatta<br />

med löpande ärenden och de sakna i regel de kon-<br />

struktiva organ, s<strong>om</strong> erfordras för sådana speciella<br />

uppgifter s<strong>om</strong> sjukhusplanering. För Södersjukhusets<br />

vidk<strong>om</strong>mande har man försökt k<strong>om</strong>ma till rätta med<br />

dessa svårigheter gen<strong>om</strong> att skapa en systematiskt<br />

upplagd utredningsorganisation. Myndigheter, fram-<br />

stående läkare, sjuksköterskor, förvaltningsfackmän<br />

och teknici m. fl. ha varit knutna vid denna organisa-<br />

tion. Detta innebär, att utredningsarbetet ej varit en<br />

prestation av endast en eller några få sakkunniga, utan<br />

ritningar under samlingsrubriken ”sjuk- och socialvård”<br />

(s<strong>om</strong> jämförelse finns 26.935 st. registrerade<br />

skisser och ritningar av Erik Gunnar Asplund).<br />

Alla har vi egna erfarenheter av besök på de<br />

stora sjukhusen, men dramatiska upplevelser,<br />

positiva eller negativa, gör det oftast <strong>om</strong>öjligt<br />

att uppleva dessa s<strong>om</strong> byggnadsverk. De flesta<br />

utställningsbesökare har säkert starka minnen<br />

från fungerande verksamheter på Karolinska,<br />

Södersjukhuset, Danderyd eller Huddinge – men<br />

knappast så att de sätter dem i samband med<br />

en bak<strong>om</strong>liggande planering, ett arkitektarbete.<br />

Sedda från den krängande ambulansen med tjutande<br />

sirener, från helikoptern inför landning eller<br />

på väg gen<strong>om</strong> akutintaget, är inte byggnadernas<br />

arkitektoniska kvalitéer det första man reflekterar<br />

över – ens eget eller andras fysiska tillstånd<br />

tar det mesta av uppmärksamheten. Att skriva<br />

<strong>om</strong> ett kapitel i arkitektur<strong>historien</strong> är att visa på<br />

dessa kvalitéer.<br />

Sjukhusbyggande<br />

Under rubriken ”sjukhus” i museets samlingar finns,<br />

förut<strong>om</strong> de rätt fåtaliga ritningarna, också Carl<br />

Bergstens tävlingsprogram för Konstakademins<br />

arkitekturskola 1931, gällande ”Centralsjukhus å<br />

Södermalm i Stockholm”. Bergsten var då professor<br />

på Akademin och tyckte uppenbarligen att<br />

ett stort sjukhus var en värdig huvuduppgift för<br />

eleverna det året. Samma års kortare skissprogram<br />

handlade <strong>om</strong> ”Kungsträdgårdens anordnande”.<br />

Offentligt byggande stod på dagordningen både<br />

i samhället och på Akademin.<br />

Arkitekturhistoriskt representerar de fyra stora<br />

Stockholmssjukhusen lika många steg i en utveckling<br />

av sjukhusens organisation och gestaltning.<br />

Karolinska är en paviljonglösning med fristående<br />

att det i ordets sanna mening representerar ett verkligt<br />

kollektivt arbete, utfört av en organisation, där varje<br />

sakkunnig intar sin givna plats in<strong>om</strong> det arbets<strong>om</strong>råde,<br />

där han är särskilt hemmastadd och specialutbildad.<br />

– – –<br />

Paviljongtyp eller blocktyp?<br />

– – –<br />

De senaste decenniernas stora landvinningar in<strong>om</strong><br />

teknik och medicinsk vetenskap medföra svårigheter,<br />

i vissa fall <strong>om</strong>öjligheter för läkaren att följa och över-<br />

skåda utvecklingen på den medicinska vetenskapens<br />

totala <strong>om</strong>råde och tvinga hon<strong>om</strong> till att hålla sig in<strong>om</strong><br />

ett mer eller mindre begränsat arbetsgebiet. Denna<br />

gen<strong>om</strong> utvecklingen framtvugna specialisering innebär<br />

dock vissa nackdelar för sjukvården. In<strong>om</strong> ett block-<br />

sjukhus motverkas emellertid dessa lättare gen<strong>om</strong><br />

att snabba konsultationer med grannspecialisten här<br />

kunna ske med vida mindre tidsförlust och därför<br />

kanske ofta med större effektivitet än vad fallet är vid<br />

paviljongsystemet. I ett blocksjukhus kan dessut<strong>om</strong><br />

centralisering av vissa diagnostiska och terapeutiska<br />

avdelningar konsekvent och med fördel gen<strong>om</strong>föras. I<br />

paviljongsjukhus däremot måste nämnda avdelningar<br />

antingen decentraliseras, vilket innebär antingen en<br />

dubblering av dyrbar apparatur och arbetskraft eller<br />

också olägenheten av långa, för den sjuke besvärliga,<br />

stund<strong>om</strong> farliga transporter gen<strong>om</strong> kulvertar eller t. o.<br />

m. ute i det fria.<br />

Även ur ekon<strong>om</strong>isk synpunkt innebär blocktypen<br />

uppenbara fördelar jämfört med paviljongsystemet,<br />

bland annat gen<strong>om</strong> kortare rörledningar, mindre<br />

bränsleåtgång för anläggningens uppvärmning, min-<br />

dre t<strong>om</strong>t- och byggnadskostnader. Paviljongsystemet<br />

hade sitt fulla berättigande under mitten av förra<br />

århundradet sås<strong>om</strong> det enda effektiva sättet att<br />

sjukhusbyggnader i park i den tradition s<strong>om</strong> länge<br />

d<strong>om</strong>inerade av smittskyddsskäl. Södersjukhuset,<br />

det första blocksjukhuset, speglar det unga välfärdssamhällets<br />

manifestation av kollektiva (och<br />

modernistiska) idéer <strong>om</strong> samhället. Danderyds<br />

sjukhus, s<strong>om</strong> var resultatet av en arkitekttävling,<br />

kan ses s<strong>om</strong> det mogna välfärdssamhällets<br />

lite elegantare international-style-variant av det<br />

stora sjukhuset. Huddinge är en produkt av en<br />

strukturalism där programskrivningen genererar<br />

arkitekturen.<br />

Karolinska sjukhuset och Danderyds sjukhus<br />

har båda karaktären av att vara organiskt växande<br />

organisationer av byggnader i park. Det höga skivhuset<br />

i Danderyd, säkert inplacerat i parken s<strong>om</strong><br />

sluttar sakta mot Edsvikens strand, är ett stycke<br />

storskalig 50-talsarkitektur, av ett slag det knappast<br />

finns bättre exempel på i landet. Huddinge<br />

sjukhus har svårare att finna sig till rätta i sin<br />

<strong>om</strong>givning. Det gäller i mötet med naturen, men<br />

kanske framför allt med besökaren. Inte med bästa<br />

vilja i världen kan man säga att huvudentrén har<br />

några arkitektoniska kvalitéer. Det har däremot<br />

korridorerna en, två eller tre trappor upp, där<br />

man rör sig i det spel mellan ljus och mörker, s<strong>om</strong><br />

genererats s<strong>om</strong> arkitektoniskt slutresultat av den<br />

rationella planstrukturen.<br />

53 54<br />

åstadk<strong>om</strong>ma isolering mot infektiösa sjukd<strong>om</strong>ar, enär<br />

steriliserings- och desinfektionstekniken då var mycket<br />

ofullständigt utvecklad. Systemet bör numera anses<br />

vara föråldrat, när det gäller akutsjukhus.<br />

– – –<br />

Den allmänna vårdavdelningen<br />

– – –<br />

Patientrummets storlek har varit föremål för mycken<br />

diskussion. Ett ofrånk<strong>om</strong>ligt faktum är, att sjukrum-<br />

mets storlek under de senaste decennierna tack vare<br />

utvecklingen oavlåtligt minskats. Salar med 10 till 20<br />

patienter betraktas i dag s<strong>om</strong> bedrövliga kuriosa från<br />

ett gånget tidevarv. Infektionsrisken de olika sjukrum-<br />

men emellan elimineras gen<strong>om</strong> den högtstående<br />

moderna sjukhushygienen, men den kan ej lika effek-<br />

tivt bekämpas, när det gäller smitta mellan patienter<br />

i samma rum. Fara för kontakt- och droppinfektion<br />

är alltid för handen i rum, där flera patienter vistas,<br />

men den är större, ju större antal patienter s<strong>om</strong> sam-<br />

manföres. Mig veterligt har i Sverige ej förts statistik<br />

över nosok<strong>om</strong>ialinfektioner (infektioner s<strong>om</strong> patienten<br />

ådragit sig under sjukhusvistelsen). Hade så varit fal-<br />

let, skulle siffrorna helt visst gjort varje diskussion<br />

angående denna fråga obehövlig. För Södersjukhuset<br />

föredrogs mindre sjukrum för 4 och 2 patienter samt<br />

isoleringsrum för en patient.<br />

För att i anslutning till ovanstående mera allmänna<br />

principer kunna ge vårdavdelningarna dess slutgiltiga<br />

gestaltning, var det även nödvändigt att planlägga<br />

arbetsorganisationen för vården in<strong>om</strong> denna avdel-<br />

ning. Alla i en allmän vårdavdelning förek<strong>om</strong>mande<br />

arbeten undersöktes, för att man skulle kunna utröna<br />

var de olika lokalerna lämpligast borde förläggas.<br />

Resultatet tecknades ner i form av funktionslistor för<br />

varje rum. Funktionslistan resulterade i en lista över<br />

55 56<br />

Foto: Sune Sundahl<br />

Danderyds sjukhus.<br />

Ambulansintaget.<br />

Arkitektarbete<br />

De fyra stockholmssjukhusens arkitektur är exempel<br />

på en arkitektur utan stjärnarkitekter – eller<br />

rättare, utan den mediala uppmärksamhet s<strong>om</strong><br />

ger arkitekter stjärnstatus. Många har medverkat i<br />

kollektiva och långsiktiga insatser s<strong>om</strong> sträcker sig<br />

över decennier. Påfallande ofta har också nya arkitektgrupper<br />

tagit vid, den ena efter den andra, och<br />

bidragit till en sammanhållen helhet gen<strong>om</strong> att inte<br />

hävda en, i ett sådant här sammanhang, ohållbar<br />

individualitet. In<strong>om</strong> Karolinska sjukhusets park<strong>om</strong>råde<br />

har Sven Ahlb<strong>om</strong>, Sven Malm, Hakon Ahlberg,<br />

HLLS, FFNS och White arkitekter, alla ritat samtida<br />

tillägg till Carl Westmans ursprungsbyggnader utan<br />

att höja rösten mer än nödvändigt. Folke Löfström<br />

och Carl Evin Sandberg delar förstapriset i tävlingen<br />

<strong>om</strong> Danderyds sjukhus och gen<strong>om</strong>för projektet<br />

tillsammans. Under åren 1968-70 arbetar på HLLS<br />

och Sven Kai-Larsens kontor mer än 80 arkitekter<br />

och ingenjörer samtidigt med arkitektritningarna för<br />

Huddinge sjukhus.<br />

Södersjukhusets arkitekter, Hjalmar Cederström<br />

och Hermann Imhäuser, liks<strong>om</strong> dess inredningsarkitekter,<br />

be<strong>skriver</strong> i Byggmästaren 12:1944 förutsättningarna<br />

för detta mycket stora och krävande<br />

projekt. Den saklighet och det allvar s<strong>om</strong> präglar<br />

deras inställning är belysande för vad arkitektarbete<br />

faktiskt innebär. En verklighet där arkitektens roll<br />

s<strong>om</strong> problemslösare med utgångspunkt i beställarnas<br />

(sjukvårdens) behov är huvudsaken. Och<br />

där denna bakgrund, liks<strong>om</strong> de tekniska, praktiska<br />

och ekon<strong>om</strong>iska överväganden s<strong>om</strong> i detalj styrt<br />

projekteringen, är de erfarenheter s<strong>om</strong> förmedlas<br />

i artikeln. Bilderna s<strong>om</strong> illustrerar artikeln visar på<br />

ett k<strong>om</strong>plett arkitektarbete, där ett engagemang i<br />

byggnadens funktion och i de tekniska lösningarna<br />

fullföljs i det arkitektoniska uttrycket. Till synes utan<br />

ansträngning får både helheten (byggnadens suveräna<br />

volymsgruppering) och delarna (ambulansintagets<br />

eleganta skärmtak) därigen<strong>om</strong> sin lösning.<br />

Arkitekter löser praktiska problem. Byggnaderna<br />

ska fungera s<strong>om</strong> tänkt. Sjukhusarkitekturen<br />

är i första hand en funktionalistisk arkitektur i<br />

ordets bokstavliga mening. En arkitektur med ett<br />

slags inre logik s<strong>om</strong> också ofta har gett avtryck i<br />

en tydlig form. Med filmkamerans hjälp suddas en<br />

del ovidk<strong>om</strong>mande störningar bort och den arkitektoniska<br />

kvalitén hos dessa ibland hårt slitna<br />

byggnader framträder tydligare. Den hjälper oss<br />

att se att dessa byggnader är vackra.<br />

erforderlig inredning samt oundgängliga inventarier.<br />

Det visade sig även, att en del funktioner ej läto<br />

inpassa sig i hittills in<strong>om</strong> en vårdavdelning förek<strong>om</strong>-<br />

mande rumskategorier. Vissa vårdfunktioner, vilkas<br />

rätta gen<strong>om</strong>förande redan tidigare i samband med<br />

tidens strävan att humanisera sjukvården krävt särskilt<br />

utrymme, hänvisades vid Södersjukhusets konstruk-<br />

tion till särskilda lokaler och härigen<strong>om</strong> uppstod flera<br />

helt nya rum s<strong>om</strong> t. ex. ”lavemangsrum” och ”sam-<br />

talsrum” m. fl.<br />

Samarbete med icke tekniskt utbildade sakkunniga<br />

medförde, när det gällde att fastställa dimensioner av,<br />

och inredning i vårdavdelningens olika rum, en ej ovä-<br />

sentlig svårighet. Ritningarna måste nämligen tolkas<br />

rätt för dessa sakkunniga. Även <strong>om</strong> man förstår en<br />

ritning, händer det ej sällan, att också en tekniker gör<br />

sig felaktiga föreställningar <strong>om</strong> dimensioner, avstånd,<br />

ljusförhållande m. m. För att i största möjliga mån göra<br />

de sakkunnigas arbete fruktbärande, byggdes alla rum<br />

in<strong>om</strong> en allmän vårdavdelning i modell i naturlig skala<br />

med all inredning. Rumsväggarna i masonite gjordes<br />

lätt flyttbara. Modellavdelningen underlättade kritiken<br />

mot och i all synnerhet en systematisk granskning av<br />

de framk<strong>om</strong>na förslagen. Att bygga modeller är ett<br />

in<strong>om</strong> industrin vedertaget förfaringssätt. Dess nytta<br />

och fördelar stå ut<strong>om</strong> varje diskussion. Förvånansvärd<br />

är däremot den blygsamma <strong>om</strong>fattning, i vilken bygg-<br />

nadsproduktionen begagna sig av denna metod. Och<br />

i regel förefaller det, s<strong>om</strong> <strong>om</strong> arkitekten i ännu mindre<br />

grad skulle intressera sig för att på detta sätt utröna<br />

gynsamma rumstyper etc. Sjukhusets standardise-<br />

ringsk<strong>om</strong>mitté har haft stor nytta av experimentav-<br />

delningens arbete och kunnat fastställa en del av<br />

Södersjukhusets modeller s<strong>om</strong> allmän svensk sjuk-<br />

husstandard.


det gränslösa<br />

ARKDOK 2.0<br />

Igor Isaksson<br />

Illustrationer: T<strong>om</strong>as Linell / Beeoff<br />

<strong>Arkitekturmuseet</strong>, tolfte februari 2025.<br />

Det är en lugn dag på museet, rutinerna kring de<br />

nya öppettiderna dygnet runt har satt sig.<br />

I museets centrala arkivenhet arbetar sedan<br />

några dagar en ny virtuell AI-arkivarie sida vid sida<br />

med en erfaren arkivarie. Den digitala arkivarien<br />

kan snart arbeta självständigt och lära upp sina<br />

egna AI-assistenter, alternativt klona sig själv i nya<br />

upplagor (<strong>om</strong> nu programlicensen tillåter det...).<br />

Enhetens holorum är befolkat av flera forskare och<br />

museibesökare. Deras sökningar bildar skira elektroniska<br />

nät s<strong>om</strong> fångar upp information ur minnesbärarnas<br />

djup. Några av besökarna är virtuella<br />

avatarer, digitala representationer av sina verkliga<br />

fysiska jag - bland annat ett par japanska Celsingforskare<br />

s<strong>om</strong> kopplat upp sig från Tokyo. De svävar<br />

<strong>om</strong>kring s<strong>om</strong> gen<strong>om</strong>skinliga skuggor i borte änden<br />

av rummet.<br />

På eftermiddagen körs en långsam halvintelligent<br />

virtuell sökrobot ut. Den förbrukar s<strong>om</strong> de<br />

flesta äldre v-robotar för mycket minnesresurser<br />

och är bara i vägen. Robotens ägare får istället<br />

korttidsutnyttja en av museets besöksrobotar, en<br />

s k “arkivråtta”.<br />

Strax efteråt k<strong>om</strong>mer ett infovirus in, dolt i en<br />

realbesökares id-tag. Det biter sig fast i en av minnescellerna<br />

och kan inte eliminieras förrän en vaccinbot<br />

från Riksarkivet lånats in. Inget arkivmaterial skadas<br />

dock, även <strong>om</strong> viruset spyr upp en massa spel och<br />

id-taggar när det sprutas. Incidenten blir naturligtvis<br />

en av dagens höjdpunkter för förskoleklassen s<strong>om</strong><br />

varit här hela eftermiddagen på besök.<br />

med hjälp av artificiellt intelligenta sökrobotar.<br />

Museet är en digital nod där allt passerar – allt<br />

s<strong>om</strong> produceras och byggs av det man då k<strong>om</strong>mer<br />

att kalla för arkitektur – vare sig det handlar <strong>om</strong> den<br />

fysiska världen, det s<strong>om</strong> skapas i virtuella världar<br />

eller i blandningar mellan dem. Museet registrerar<br />

allt – alla de processer och impulser s<strong>om</strong> arkitekturen<br />

utgör – och blir en levande minnesbank för<br />

det s<strong>om</strong> byggs och brukas s<strong>om</strong> arkitektur.<br />

Redan in<strong>om</strong> tio år finns tekniken utvecklad för<br />

ett nätverk s<strong>om</strong> kan knyta ihop arkitekturmuseet<br />

med kontor, skolor, byggplatser och byggnader i<br />

realtid – och s<strong>om</strong> dessut<strong>om</strong> kan hantera den stora<br />

informationsmängd detta innebär. Användning av<br />

någon högre grad av självständig artificiell intelligens<br />

är dock förmodligen ännu inte påbörjad i<br />

eller under vilken kategori<br />

arkiveras föränderlighet?<br />

Hur skall ett arkitekturmuseum förhålla sig till en<br />

arkitektur s<strong>om</strong> inte längre primärt består av betong,<br />

trä och glas – utan i lika hög grad av virtuella<br />

miljöer, k<strong>om</strong>munikation och adaptiva processer?<br />

Det är en fråga s<strong>om</strong> tonar fram i spåren av de<br />

senaste tio årens utveckling där sammanflätningen<br />

av forskning in<strong>om</strong> genetik, nanoteknologi (miniatyrisering<br />

av teknik) och datorteknologi exploderat i<br />

revolutionerande upptäckter s<strong>om</strong> pekar mot helt<br />

nya material och produktionsprocesser. Vi ser<br />

nu teknologier växa fram s<strong>om</strong> totalt förändrar<br />

förutsättningarna för hur vi k<strong>om</strong>municerar, agerar<br />

med varandra och förhåller oss till vår <strong>om</strong>givning.<br />

Intelligens och reaktivitet k<strong>om</strong>mer att byggas<br />

in i alla vrår <strong>om</strong>kring oss och ge upphov till en<br />

miljö s<strong>om</strong> är mer föränderlig än bestående. Den<br />

arkitektur s<strong>om</strong> genereras k<strong>om</strong>mer att ha ett rikt<br />

digitalt inre liv, tillgängligt för oss både gen<strong>om</strong><br />

anpassningsbara material och fysiska gränssnitt<br />

och gen<strong>om</strong> de virtuella ingångar den gömmer.<br />

Den överväxel s<strong>om</strong> den teknologiska utvecklingen<br />

verkar ha lagt in i början på det nya seklet<br />

är resultatet av gångna millenniers ackumulativa<br />

kunskapsutveckling. Stenverktyg, metallurgi,<br />

skriftspråk, tryckteknik, ångkraft och radio är alla<br />

m<strong>om</strong>entana tekniksprång s<strong>om</strong> accelererat utvecklingen.<br />

Den digitala revolutionen är det senaste<br />

språnget framåt och utgångspunkten för nästa.<br />

Vår förmåga att använda nya upptäckter direkt,<br />

s<strong>om</strong> språngbräda för ytterligare framsteg, har<br />

tagit oss långt på kort tid. Hur snabbt utvecklingen<br />

större skala – och framför allt så k<strong>om</strong>mer inte den<br />

tröga byggprocessen ha hunnit påverkas i nämvärd<br />

grad av nya material och teknologier. Men<br />

<strong>om</strong> tjugo år har kanske informationsteknologi och<br />

nya material hunnit giftas ihop till något nytt med<br />

hjälp av nanoteknologi – även i den byggda miljön.<br />

Vi har fått en “uppkopplad” sant smart arkitektur<br />

s<strong>om</strong> anpassar sig till oss när det behövs, och s<strong>om</strong><br />

symbiotiskt agerar i gränslandet mellan teknologi,<br />

den “verkliga” naturen och oss själva.<br />

Det är enkelt att skissa upp en spektakulär teknologisk<br />

vision för ett arkitekturmuseum i framtiden.<br />

Lika lätt är det att inse att även ett framtida museum<br />

måste följa samma direktiv man arbetar efter idag:<br />

att belysa byggnadskonsten, samhällsplaneringen<br />

och bebyggelseforskningen; att vårda, förteckna,<br />

accelererar pekar<br />

framtidsforskaren<br />

Raymond Kurzweil<br />

på i sin text ”The Law<br />

of Accelerating Returns”<br />

(www.kurzweilai.net).<br />

Han visar där hur vi gen<strong>om</strong><br />

att lägga framsteg till framsteg i<br />

princip fördubblar hastigheten i teknik- och kunskapsutvecklingen<br />

för varje årtionde. 1900-talet<br />

var enastående sett till den tekniska utvecklingen,<br />

men bleknar i förhållande till vart vi är på väg. Med<br />

dagens hastighet så klarar vi nämligen hela 1900talets<br />

teknikutveckling på bara tjugofem år – men<br />

i och med att utvecklingshastigheten progressivt<br />

ökar för varje år k<strong>om</strong>mer utvecklingen i själva<br />

verket att hinnas med redan under seklets första<br />

fjorton år. Och sedan tar nästa ”1900-tal” bara sju<br />

år – och så vidare i allt hastigare tempo. Vi lever<br />

mitt i den snabba strömmen och är så anpassningsbara<br />

till nya tankesätt och tekniker att vi har<br />

svårt att märka utvecklingen. Men vad är det då<br />

s<strong>om</strong> förändras?<br />

Allt k<strong>om</strong>mer att förändras – i grunden. Framtidsvisionerna<br />

i filmer s<strong>om</strong> The Matrix, Minority Report,<br />

AI, Bladerunner och Terminator är kanske främst<br />

spekulativt underhållande men pekar ändå på viktiga<br />

frågor vi snart k<strong>om</strong>mer att möta. Alla handlar de<br />

i grunden <strong>om</strong> vad det innebär att vara människa,<br />

hur vi förhåller oss till varandra och vår <strong>om</strong>givning.<br />

Livsförlängande mediciner, intelligenta material<br />

med föränderliga och programmerbara egenskaper,<br />

kvantdatorer, cancervaccin, genetisk plastikkirurgi,<br />

kloning och artificiell ”maskin”-intelligens<br />

– det är bara några exempel på nya tekniker och<br />

produkter s<strong>om</strong> den framtida teknikutvecklingen<br />

kan bära med sig.<br />

Redan idag byggs “intelligens” i form av sensorer<br />

in i t ex broar, s<strong>om</strong> ger realtidsinformation <strong>om</strong><br />

spänningar och förändringar i den bärande konstruktionen.<br />

Vindrörelser i skyskrapor pareras<br />

57 58<br />

vetenskapligt bearbeta och kontinuerligt utöka<br />

samlingarna. Frågetecknen inför framtiden handlar<br />

istället <strong>om</strong> kriterierna för kategorisering och urval.<br />

För hur skall man systematisera samlingarna på ett<br />

sätt s<strong>om</strong> är lättfattligt och tidsenligt, även för lång<br />

tid framåt? En del kategorier i dagens söksystem<br />

känns idag både förlegade och skrattretande,<br />

kategorierna “At<strong>om</strong>forskning”, “Stadspalats”, och<br />

“Läder-, hår och gummivarufabriker” har förmodligen<br />

sedan länge tjänat ut. Den kategoriseringsstruktur<br />

där de återfinns har sitt ursprung i en värld<br />

där allt s<strong>om</strong> togs in i samlingarna var artefakter, det<br />

vill säga fysiska objekt s<strong>om</strong> ritningar och teckningar<br />

eller arkitektmodeller. Kategoriseringen var nyckeln<br />

s<strong>om</strong> gjorde att det arkiverade objektet kunde återfinnas<br />

– i ett bestämt rum, på en bestämd hylla eller<br />

i en bestämd mapp.<br />

I den digitala världen faller behovet av förutbestämda<br />

kategorier. Här lagras allt i samma<br />

“informationsrymd” och jag kan själv bestämma<br />

efter vilka kriterier jag skall söka. Jag har naturligtvis<br />

stor hjälp av den klassificering och beskrivning<br />

s<strong>om</strong> kopplats till materialet när det arkiverades<br />

men kan också söka på parametrar s<strong>om</strong> finns inne<br />

i materialet i sig. Internet är det bästa exemplet<br />

på hur detta nya förhållande till information växer<br />

fram, där vi istället för att gå via hierarkiska<br />

kategorisystem direkt kan skriva in några korta<br />

termer och sedan förlita oss på söksystemets<br />

intelligens. Digitaliseringen tar oss också närmare<br />

grundinformationen. Ett belysande exempel är den<br />

fulltextsökmöjlighet s<strong>om</strong> nyligen introducerats för<br />

en del av internetbokhandeln Amazons böcker, där<br />

mer än 120.000 böcker och därmed 33 miljoner<br />

sidor blivit sökbara för enskilda ord och meningar.<br />

Det största hindret för en total informationstransparens<br />

är idag de olika system- och programkodningar<br />

s<strong>om</strong> låser information till en viss programtillämpning<br />

eller till ett bestämt operativsystem. Även<br />

här sker dock en snabb utveckling s<strong>om</strong> innebär att<br />

vi går mot öppnare standarder och högre k<strong>om</strong>patibilitet.<br />

I sitt k<strong>om</strong>mande operativsystem arbetar t ex<br />

Microsoft mot ett öppnare filformat s<strong>om</strong> skall medge<br />

sökningar och kategoriseringar från vilket system<br />

eller tillämpning s<strong>om</strong> helst.<br />

På samma sätt k<strong>om</strong>mer vi i framtiden att kunna<br />

röra oss sömlöst mellan olika sätt att representera<br />

information, alltså inte bara söka eller kategorisera<br />

informationen utan också enkelt visualisera den på<br />

olika sätt. Till exempel kan materialet kring en arkiverad<br />

byggnad återges s<strong>om</strong> navigerbara virtuella<br />

59 60<br />

med hjälp av mekaniska eller hydrualiska system<br />

styrda av datorer. Bilens förarmiljö k<strong>om</strong>mer ihåg<br />

just dina personliga inställningar och ställer in dem<br />

aut<strong>om</strong>atisk när du sätter dig i förarsätet. I badrummet<br />

kontrollerar toalettstolen dina hälsovärden<br />

och k<strong>om</strong>municerar <strong>om</strong> nödvändigt direkt med<br />

din husläkare. Det byggda laddas med reaktivitet<br />

och egenskaper utöver materialens egna och<br />

gör <strong>om</strong>givningen till en förlängning av oss själva<br />

– precis s<strong>om</strong> medieteoretikern Marshall McLuhan<br />

förutsade redan på 1960-talet. Och när det byggda<br />

blir ”intelligentare” – kan minnas, “planera”, agera<br />

eller anpassa sig, t ex gen<strong>om</strong> att växa eller ändra<br />

egenskaper över tid – så kan man kanske börja<br />

se den s<strong>om</strong> ett slags “teknologisk natur”, stadd i<br />

ständig förändring.<br />

Hur skall ett arkitekturmuseum kunna förhålla sig<br />

till en arkitektur s<strong>om</strong> är lika mycket process s<strong>om</strong><br />

byggnadsverk? S<strong>om</strong> kanske aldrig blir “färdigbyggd”<br />

– eller s<strong>om</strong> till stora delar är virtuell och<br />

bara existerar m<strong>om</strong>entant i sinnet hos dess brukare?<br />

Förmodligen gen<strong>om</strong> att ta fäste i det digitala<br />

rotsystem s<strong>om</strong> redan finns idag, internet – fröet<br />

till framtidens all<strong>om</strong>fattande digitala nätverk – och<br />

därifrån bygga sig framåt. Vad ger det för vision<br />

<strong>om</strong> ett arkitekturmuseum i framtiden?<br />

I mitten av 2020-talet k<strong>om</strong>mer vi enligt Kurzweils<br />

beräkningar ha hunnit med lite drygt tre nittonhundratal,<br />

tre hundra års utveckling. Då är arkitekturmuseet<br />

och museiarkivet direktuppkopplat<br />

mot arkitektkontor, byggnader och byggplatser<br />

via digitala länkar. Skeenden, skisser, bilder, animationer,<br />

texter och ritningar strömmar i realtid in<br />

i museet där informationen sorteras aut<strong>om</strong>atiskt,<br />

kategoriseras översiktligt, arkiveras och läggs<br />

upp för distribution och visning – både i museet,<br />

dess filialer över världen och direkt tillgängligt för<br />

fysiska och virtuella besökare. Strömmen av data<br />

styrs och övervakas av forskare och intendenter<br />

3D-modeller, traditionella planritningar, sektioner,<br />

elevationer och fasader, eller s<strong>om</strong> diagram och listningar<br />

s<strong>om</strong> utgår från uppställda sökkriterier. Det<br />

blir lätt att göra jämförande studier och sammanställningar,<br />

kanske skapa en muntlig beskrivning<br />

av projektet – eller låta datorn generera en snabbt<br />

utprintad tredimensionell skalmodell!<br />

Om det blir möjligt att samla på “allt” – och allt<br />

material sedan går att hantera på olika sätt, dvs<br />

informationen kan visualiseras, sammanställas<br />

eller kategoriseras på det sätt s<strong>om</strong> användaren<br />

önskar – så blir frågan <strong>om</strong> vilka “kategorier” museet<br />

använder inte längre lika viktig. Kategoriseringen<br />

s<strong>om</strong> vi känner den idag k<strong>om</strong>mer dock inte att försvinna.<br />

Även i framtiden k<strong>om</strong>mer fysiska artefakter i<br />

form av pappersritningar, skisser på servetter, olika<br />

slags datamedia eller trämodeller att bli inlemmade<br />

i samlingarna, och liks<strong>om</strong> de nuvarande objekten<br />

k<strong>om</strong>mer de att behöva kategoriseras och lagras,<br />

blad för blad och hylla för hylla.<br />

Ett problem med att bestämma sig för att<br />

samla på “allt” är att man frånhänder sig alla kvalitetskriterier.<br />

Internet är idag ett sådant exempel där<br />

“allt” dvs högt och lågt blandas utan urskiljning,<br />

och där den stora mängden “brus” i form av reklam<br />

och skräpinformation, t o m av ren desinformation,<br />

ställer sig i vägen för det vi söker. Vi förlitar oss<br />

därför alltmer på företag, instititioner och organisationer<br />

s<strong>om</strong> ger oss ett mer rentvättat informationsurval<br />

– vare sig det handlar <strong>om</strong> dagsnyheter,<br />

test av nappflaskor – eller kanske arkitektur? Väljer<br />

man att välja bort uppk<strong>om</strong>mer genast frågan <strong>om</strong><br />

vad man skall sortera bort, och vem s<strong>om</strong> avgör<br />

kriterierna för bortsållandet.<br />

Att bygga upp ett arkiv är att skriva ett synopsis<br />

för framtidens historieskrivning: det s<strong>om</strong> idag väljs<br />

bort, eller inte k<strong>om</strong>mer med av andra skäl, k<strong>om</strong>mer<br />

inte att finnas att tillgå för framtidens forskare<br />

och historiker. Skall man föregå historieskrivningen<br />

gen<strong>om</strong> att i varje stund göra ett subjektivt urval<br />

eller skall man urskiljningslöst samla på allt s<strong>om</strong><br />

går att samla på? Teknologin k<strong>om</strong>mer att finnas<br />

för att samla in och lagra på <strong>om</strong> än inte allt, så<br />

iallafall det mesta. Teknologin k<strong>om</strong>mer också att<br />

kunna hantera de stora och förmodat k<strong>om</strong>plext<br />

uppbyggda informationsmängder s<strong>om</strong> skapandet<br />

och användandet av arkitektur genererar i framtiden.<br />

Teknologin k<strong>om</strong>mer däremot inte att kunna<br />

säga vad s<strong>om</strong> utgör bra arkitektur. Det måste vi<br />

lära den.

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!