kontakt
Illusion eller verklig
folktron från förr
Den vandrande vålnaden
från Norrtälje
”Spöken finns bara i
hyhyyScoobyDoo”
Minnen från en svunnen gård
nr 1 år 2005
Du håller nu i världensminst
lästa tidning
REDAKTIoNEN
Ida Stigzelius, Emma Lindgren, Angelica Brodin
2
kontakt
Innehåll
s. 4 Folktron från förr
S. 5 Var onaturlig, ät grillad kyckling
s. 6 Minnen från en svunnen gård
S. 8 ”Spöken finns bara i ScoobyDoo”
s. 10 Elisabeth möter andarna
s.13 Kusligt värre
s.16 Göran mötte livet efter döden
s. 22 Den huvudlöse borgmästaren
Omslagsbild:
Emma Lindgren
Omslagsmodell:
Ida Stigzelius
Ansvarig utgivare: Lars Göran
Nyström, VD
Tryckt av Tryckteknik
3
kontakt
4
kontakt
Folktro
- ett sätt att förklara
tillvaron
En stor plats hade tron på ödet och man försökte på olika sätt att skaffa sig kunskap om framti-
den. Till sin hjälp tog man spådomar och man gav akt på olika omen (tecken och förebud).
Man var också noga med tabun, dvs man skulle undvika sådant som skulle kunna orsaka ska-
da. Genom magi försökte man påverka det osynliga genom handlingar och ord.
Folktron var uppfostrande och satte gränser av olika slag. Den lärde barnen vara aktsamma om
Foto: Angelica Brodin
naturen. Den kunde också vara en
tröst t ex vid ett hastigt dödsfall. Den
avlidne kan uppenbara sig som en
gengångare och på så sätt göra grän-
sen mellan liv och död lite lindrigare.
Folktrons uppfattning om dödsriket
överensstämmer i stort med kyrkans
förkunnelse. Man har inte inom folk-
tron intresserat sig för dödsriket utan
med koncentrerat sig på de döda som
inte kan få någon ro, t ex spöken och
gastar.
ät ät ät grillad kyckling
var ovanlig
ATTGÅPÅLEKTIONER, äta grillad kyckling och spela kontrabas
är naturligt. Att se spöken, få uppenbarelser och vara med om
nära-döden-upplevelser är onaturligt. Så är det bara. Tror man
på det övernaturliga är man inte riktigt frisk eller så har man bara
problem med att skilja på verkligt och overkligt. Tror man
däremot på det naturliga bär man på förnuft.
Utgå från att tiden inte finns men ändå finns. Låt oss säga att
troll verkligen fanns förr i tiden. Och låt oss säga att mp3-spelare
verkligen finns idag. Tänk då om de bytte plats, att trollen finns
idag och mp3-spelaren fanns förr. Vilken enorm vettskrämdhet
det skulle bli hos alla.
Människorna från förr skulle vända och vrida på den lilla
manicken och kanske tro att det något djävulens verk. De skulle
inte förstå var allt ljud kom ifrån och undra vad det var för
främmande ord som uppenbarade sig på den lilla rutan.
- Vi har bara utvecklats sen er tid och har helt enkelt lärt oss att
komprimera musik på ett effektivt sätt, skulle vi har svarat.
Människorna från nu skulle tro att de blivit galna.
- Ser jag i syne eller är det där sådana där små ondskefulla…?
- Nej nej, de här små krabaterna är helt ofarliga. Fast det är klart,
de är lite jobbiga ibland när de stjäl mormors gamla smycken.
Jag vill hävda att det som kommer i vår väg, oavsett vad det
är, omformar vi till något naturligt. För de som ser spöken, är att
se spöken något naturligt. För de som inte ser spöken är att se
spöken något onaturligt.
Hos en del människor kan man dock stöta på en besatthet av
att allting ska ha en naturlig förklaring. De vill hävda att spöken
inte finns eftersom de inte ser dem. Finns det ingen förklaring på
det oförklarliga hävdar dessa människor bestämt att det ändå
finns en naturlig förklaring även om förklaringen inte finns
vetenskapligt bevisad i papper och dokument.
Jag har själv varit med om en del naturliga händelser, eller
övernaturliga, beroende på hur man ser det. Även om det har
varit händelser som varit lika konkreta som ett fyrbent bord
känner jag alltid en obändig kraft att vilja förneka dem. Om
jag ändå skulle berätta om mina händelser, vilket har varit allt
ifrån ondskefulla upplevelser till godhjärtade uppenbarelser, så
håller jag hellre käften. Både jag och mina medmänniskor vill ju
förneka det så kallade övernaturliga så varför uttala sig? Därför
gör jag det inte nu heller.
Fotnot: Om du var en av dem som tänkte ”Men hallå
Mp3-spelare finns ju idag” kan jag ju bara tillägga, de finns idag.
KRÖNIKÖR
Ida Stigzelius
5
kontakt
Minnen från
en svunnen gård
” Det var hösten –88 och min syster
hade kommit på besök för att hjälpa
till. Jag och Irene håller på i köket
medan Peter och barnen är ute i vardagsrummet.
Barnen är alldeles för
små för att märka något men vi vuxna
hör mycket tydligt hur något går i
trappan. Det är något eller någon som
tar sig uppför. Min syster ropar
”Hallå, är det någon där?” men ingen
svarar. Irene går till och med upp på
andra våningen för att se efter, men
där finns bara en tom kallvind. Vi är
alla lika förvirrade och frågar varandra
om alla hört samma sak. Det hade
vi.”
Det finns ingen som helst tvekan i Eva
Lindgrens röst när hon berättar om
händelsen. Men däremot nekar hennes
före detta man, Peter, till att det kunde
ha varit något övernaturligt. Han tror
helt enkelt inte på det han såg.
Eva och Peter Eriksson var mitt uppe i
flyttningen vid det tillfället, och allt
var i ett enda kaos.
Gården har tillhört Peters släkt sedan
lång tid tillbaka. Sivert Johansson,
Peters gammelmorbror, växte upp i
Nybylund som barn, och så också
hans pappa.
Sivert hade två bröder, Sven och Birger
som idag ligger begravna på en kyrko-
6
kontakt
gård utanför Enköping.
Runt 1987 började Eva och Peter använda
det gamla huset som sommarstuga.
Men redan året därpå revs det
och ett nytt modernt byggdes upp.
Från landsvägen går en smal grusväg
upp mot gården. I trädgårdens vänstra
kant svänger den av upp mot gårdsplanen
där den omringas av stall och
ladugård. Trädgården är stor med
både fram och baksida, framför det
rödmålade huset har man planterat en
rondell. En stenmur delar av själva huset
med trädgården, och gårdsplanen.
I hästhagen växer två täta skogsdungar.
En enorm grässlätt sträcker ut sig
över kullarna och här och var ligger
stenruiner. Uppe i de gamla charmiga
träden finns en och annan koja.
På kullen står en fallfärdig bod och
nedanför längs åkerkanten ligger en
ödelagd trädgård med äppelträd, körsbärsbuskar
och plommonträd.
Gården ligger långt ut på de öppna
åkerfälten i den lilla byn Härkeberga,
som ligger drygt en mil utanför
Enköping.
– Det var på hösten –91, berättar Eva.
Jag stod och diskade efter middagen
då jag såg någon rörelse nere på vägen
i kurvan. Det var något ljust, inget
ljussken utan snarare som en ljusklädd
Utsikt över hästhagen.
Gården låg
tidigare inne i
träddungen till
höger på bilden.
Fårhuset ligger
bakom trädet till
vänster.
människa. Jag kan inte riktigt förklara
det i ord för jag är inte säker på vad
jag såg, jag såg det ju i ögonvrån. Jag
gick ut i tvättstugan och öppnade dörren
för att se vem det var som kom
men ingen fanns där. Gården var tom.
Jag såg det flera gånger under de första
åren, sedan såg jag det inte mer. Det
var efter några gånger som jag insåg
att det inte gick upp mot gården utan
upp mot hagen.
Men Eva är trots allt inte den enda
som såg det under den här tiden.
Hennes mamma såg samma sak, och
precis som Eva hade hon gått ut på
trappan för att se efter.
– ”Märkligt, jag kunde ha svurit på att
det var någon som kom”, sa hon på
sin typiska norrländska dialekt, säger
Eva med ett leende. Mamma kommer
tyvärr inte ihåg det idag. Men det är
kanske inte så konstigt eftersom hon
bara var med om det bara en gång,
hon trodde nog att hon sett fel trots
allt. Men jag minns, och jag förstod att
hon hade sett samma sak som jag.
Eva är alldeles säker på sin sak. Men
vad var det i så fall? Ett spöke?
– Jag tror att jag var barnvakt en kväll
vilket jag ofta var under barnens uppväxt,
säger Irene Lindgren. Plötsligt ser
jag en kvinna gå längs vägen så jag går
ut på trappan för att möta upp henne.
När jag kommer ut så finns det ingen
där. Jag blev jätteförvånad. Det är
svårt att säga hur hon såg ut för jag
såg henne i ögonvrån. Men hon såg ut
som en gammal kvinna med en kapuschong
över huvudet eller någon sjal
av något slag. En liten gumma kan
man säga att hon såg ut att vara. Men
det gick så fort så det är svårt att komma
ihåg detaljer.
En ljusklädd gumma som promenerar
upp i hagen, men varför upp dit?
Kunde det ha något med den ödsliga
trädgården som låg där uppe att göra?
Vilka var det i så fall som bodde där
uppe? Och är det de som spökar?
Maja Öhlund kom till Härkeberga i
början av förra seklet. Hon har varit
verksam i bygden under många år. Om
det är någon som skulle kunna svara
på det så är det hon.
Maja är engagerad med det mesta i
Härkeberga, särskilt med kyrkan, trots
sin höga ålder på 87 år. Hon känner de
flesta som bor i byn och de flesta känner
henne.
– Jag tror ju egentligen inte på spöken
och sånt, säger Maja och skrattar. Jag
tror bara att det är ens fantasier. Men
det kan göras mycket av den.
För att kunna förklara de båda historierna
så börjar hon med att berätta om
Sivert Johanssons pappa, som bodde i
det gamla huset Eva och Peter använde
som sommarstuga.
– Det var en snål människa, förklarar
hon. Han hade ett dåligt rykte och det
var ingen som tyckte särskilt bra om
honom. Hans piga, Julia, var till och
med tvungen att köpa sin egen mat för
han tänkte minsann inte dela med sig.
Eva Lindgren hade också hört rykten
om honom. ”Det ska ha varit en elak
jävel” är hennes egna ord.
Ryktena som går i Härkeberga säger
att han inte var riktigt klok, att han
misshandlade djur svårt och var inte
heller snäll mot andra människor.
Julia sov på övervåningen i pigkammaren.
När Eva och Peter kom dit den
där sommaren 1988 stod sängen kvar
intill skorstenen och flera andra spår
tydde på att det stått orört.
För bara några år sedan gick Julia
bort. Hon bodde på ett vårdhem i
Grillby, nästan en mil från Härkeberga.
Och vem var det som stod för
det? Jo, Maj och Arne Eriksson, Peters
föräldrar. Och gården uppe i hagen?
Vilka bodde där?
– Jo, svarar Maja. Det låg en gård där
uppe. Jag kunde se det från mitt sovrumsfönster.
Det är väldigt vackert där
uppe. Och vilken utsikt! Två syskon
bodde där, berättar Maja. De var äldre
och väldigt gammalmodiga. De använ-
REPORTER
Emma Lindgren
de till och med oxar! Och det var det
väldigt få som använde i början av
1900. Det var ju hästar, eller åtminstone
kor man använde. Inte oxar.
Gården ska ha varit väldigt liten och
charmig enligt Maja. Och när syskonen
dog tömde man huset och brände
sedan ner det till grunden. Varför de
gjorde det kunde hon inte riktigt förklara.
– Det var en man från byn som berättade
att när de skulle tömma huset letade
de sig upp på vinden och hela loftet
var fullt av ull! Aldrig hade de sett
så mycket ull i sitt liv. Syskonen hade
tydligen aldrig tagit reda på det då de
klippte sina får. De var väldigt underliga.
– Jag tror på det här, på andeväsen, det
övernaturliga eller vad man nu vill kalla
det, säger Eva och ler. Och jag var
aldrig rädd, jag accepterade det bara.
Men som sagt så hände detta bara under
de första åren, sedan försvann det.
Varför vet jag inte. Men eftersom
Siverts pappa var otroligt elak så tror
jag nog att det fanns mycket känslor
kvar på den gården. Kanske lugnade
”andarna” ner sig med tiden. Vad vet
jag?
7
kontakt
REPORTER
Ida Stigzelius
IKVÄLL ÄR DET Halloweenparty på
Margaretaskolan för de yngre eleverna.
De sex barnen sitter tätt samlade kring
rastplatsbordet på skolgården. Alla går
de i samma klass och är i åldern sex till
sju år. Skolan de går på ser ståtlig ut,
nästan som ett spökslott. I sandlådan
tittar de små barnen med stora ögon upp
på de stora barnen. Tidigare idag gjorde
de spöksaft, det är därför Charlotte har
grön saftmustasch. Saften de blandade till
lunchen smakade jätteäckligt, men de
drack av den ändå. Ikväll ska Hanna
klä ut sig till häxa och Kalle skelett. Trots
att de ska klä ut sig är det ingen av dem
som tror på spöken.
8
kontakt
”Spöken finns
– I Scooby Doo finns det ju och i filmer
och sånt, där är det trickfilmat. I böcker och
på band finns det också, men inte i verkligheten.
Det har jag tagit reda på i en uppslagsbok
hemma ”Sant och inte sant”, förklarar
Charlotte. Däremot tror de alla på
änglar.
– De finns uppe i himlen. De döda blir
som luft och blir änglar, och så åker de upp
ur graven, berättar Alva.
– I himlen finns det också ett slott med en
massa änglar, säger Charlotte.
På frågan om de är rädda för döden
svarar de alla nej i kör. Charlottes tjejkusiner
är i himlen. För tre år sedan dog de
i mammas mage för att deras navelsträngar
gjort knut på varandra berättar hon.
Alla tror de att de kommer bli änglar
när de dör. Men Kalle säger att tjejerna
kommer bli änglar och killarna djävlar.
Det håller inte Alva med om.
– KILLARNA BLIR också änglar. En
killängel ser exakt ut som Kalle fast med
vingar.
Kalle kommer med ett bättre förslag
och säger att en killängel ser ut som Jesus.
Hela barnaskaran skrattar hejdlöst.
– Nej nej man blir som Stålmannen!,
förklarar Kalle med ena armen utsträckt.
De skrattar igen.
– Det är jättemånga av våra kaniner som
har dött, berättar Kalle. Förra året var de på
ara i Scooby-Doo”
en kurs om änglar på skolan. Alva säger att
det var en sann historia.
Historien handlade om en ängel
som hette Ängla som bodde uppe i
himlen. Hon var inte lika fin som de andra
änglarna. Hon hade rufsigt hår.
De andra borstade håret varje dag
berättar Alva.
– Och så fanns det en ärkeängel. Och så
fanns det Lucifer, säger Charlotte.
Charlotte och Alva pratar i munnen på
varandra att om det är några djur som dör
så finns det en bondgård eller en fridgård
för djuren. Det är bönderna som dött
som tar hand om dem.
– Det ligger tre döda skator i vår
trädgård, säger Hanna.
– En gång har pappa kört på en kanin. Då
åkte den ner i diket, säger Elvira. Alla
börjar de berätta om händelser de varit med
om när djur har dött, om hur fåglar, ekorrar
och kaniner blivit överkörda eller hittats
döda. De kommer in på att man sköter om
de djuren i himlen också och börjar diskutera
vad man egentligen gör i himlen.
– I HIMLEN BOR man och sköter om
djur. Man kan gå och köpa mat. Det är som
på Jorden. Det är en annan planet.
Det ligger på moln och sånt, berätta
Charlotte.
Hon vänder sig om och sträcker ut sin
arm och pekar på molnen på himlen.
– Det molnet där, där kanske det ligger
ett slott.
– Det kanske finns några änglar där just
nu och tittar på oss, fyller Alva i.
Kalle berättar att man kan flyga i himlen.
Vingarna är som bil och tåg.
– BILAR SOM HAR legat på skroten
kommer också upp till himlen, säger
Charlotte. Och så blir de hela och fina.
– Och så kan man inte dö uppe i himlen
för där lever man hela livet, konstaterar
Alva.
9
kontakt
Elisabeth har kontakt -
med Andarna
REPORTER/FOTOGRAF
Angelica Brodin
”Alla människor har en Aura, ett kraftfält
som omger hela ens väsen. Ibland så blossar
den där auran upp, det blir som en kraftledning
och då vet jag, då är det någon här från
andra sidan”. Tre trappor upp i en lägenhet i
centrala Stockholm bor 59-åriga Elisabeth
Lannge tillsammans med sin familj. Hon
har jobbat som medium i ungefär 20 år, men
hennes mediala gåva har hon haft ända sedan
hon föddes.
– Jag märkte tidigt att jag hade den mediala
förmågan och då var det fruktansvärt.
När jag växte upp fanns ju inte sånt här, det
var ingen som visste vad det var för något.
Man ansågs som väldigt konstig. Min familj
blev väldigt oroad när jag som liten berättade
att jag såg andar. Det var jobbigt eftersom
ingen trodde på en. Det var mycket
som hände vid den tiden, jag hörde saker,
10
kontakt
kunde förutse saker, det hände så mycket att
jag nästan inte kan förklara. Men jag tror att
alla är mediala och främst barn, ta ett spädbarn
till exempel, de kollar nästan aldrig rakt
mot dig utan de kollar alltid en bit ovanför
eller runt dig. Jag tror att det är auran de tittar
på, det är jag fullkomligt övertygad om!
Bakåtkullerbyttor och elstötar
Elisabeth berättar att hon egentligen aldrig
hade någon traumatisk upplevelse under sin
barndom eftersom den var väldigt god, men
att hon under ett tillfälle gjorde något så farligt
att hon kunde ha dött.
– Mina föräldrar hade en gammal lampa
när jag var liten. Man tände lampan genom
att dra i en tråd, men den fungerade inte,
den var glapp. En dag kom jag på att om jag
höll i elementet samtidigt som jag drog i trå-
den hände något väldigt lustigt med kroppen,
det drog ihop sig och gjorde så att jag
gjorde en bakåtkullerbytta upp i mina föräldrars
säng. Jag fick så klart en elstöt. Jag
tyckte det där var så himla kul att jag fortsatte
att göra samma sak om och om igen,
min syster provade det också. Vad vi inte
visste var att det där påverkade elen i övriga
huset, min mamma höll samtidigt på i köket
då hon märkte att spisen började gå av och
på, och att glödlampor gick sönder.
Samtidigt hörde hon dunsar och skratt från
rummet mitt emot. Min mamma fick så
klart en chock när hon kom in och upptäckte
vad vi höll på med, och vi fick också en
ordentlig utskällning. Det vi inte förstod då
var att det var ju fullständigt livsfarligt, vi
kunde ju ha dött! Efter utskällningen blev
jag så himla rädd att jag sprang och gömde
mig, det var då jag för första gången upptäckte
att jag kunde se auror. Men jag hade
redan tidigare märkt av min mediala förmåga,
säger Elisabeth och tänker tillbaka på
händelsen och skakar på huvudet.
Det första jag ser då jag kliver in i vardagsrummet
är den stora soffan som står
ställd mot väggen, färgerna i rummet går i
beigt och grönt. Rummet är väldigt stilrent
möblerat. Ljuset lyser svagt från en kristallkrona
i taket och på väggen hänger en tavla
som föreställer en kristallkula som svävar
över vatten. Det är som att stiga in i en oas,
en fristad. Stressen från storstaden får inte
fäste utan istället hör jag klassisk musik som
spelar från cd-spelaren.
Auran innehåller bilder
Att jobba som medium kan innebära en
mängd olika saker men främst går det ut på
att få kontakt med andra sidan.
– Det är många människor som kommer
till mig som sörjer, de kan helt enkelt inte gå
vidare i livet förrän de vet att deras anhöriga
har det bra. Det första jag gör när jag jobbar
är att titta på en människas aura. Auran är
ett elektromagnetiskt fält som omger kroppen.
Ibland innehåller auran bilder som kan
visa vad som har hänt i den människans liv.
Den kan även innehålla andra bilder som till
exempel beskriver en människas personlighet.
Ibland kan det även komma fram uppgifter
om framtiden men det är aldrig något
som jag kan styra över. För om det är något
som jag verkligen inte sysslar med så är det
att spå!
Elisabeth jobbar på många olika sätt. Hon
håller i privatseanser, vilket innebär att hon
sitter ensam med en människa och samtalar.
Hon håller i kurser för dem som är intresserade
av att lära sig mer om sin mediala förmåga
samt husseanser där hon går in i ett
hus som det sägs spöka i för att se vad det är
som försiggår. Ibland spökar det och ibland
inte.
Anden gestaltar drag
– När det kommer någon från andra sidan
försöker jag så fort som möjligt att få kontakt
med anden. Men det går inte alltid. Även
andar har en aura och i den framträder det
ibland olika drag som blir till en gestalt och
det är på så vis som jag kan se hur personen
ser ut. Medan ibland är anden mer diffus.
Ibland kan andarna även ge tips om vilka de
är till exempel att de visar upp ett block och
en penna för att beskriva att anden var journalist
i jordelivet, det är oftast så andarna
gör, men de kan även viska eller telepatiskt
överföra tankar till mig. Andarna visar sig
för mig som skuggor eller genomskinliga
med konturer eller ibland bara som helt vita.
Något som är unikt just för Elisabeth är att
hon inte tar betalt. Hon säger att hon är den
enda som hon vet om som inte gör det. Hon
anser att de lika gärna kan skänka pengarna
till någon som behöver dem mer, till exempel
Röda korset eller Läkare utan gränser.
– Jag har tur som har en snäll man som
kan försörja mig, säger Elisabeth skrattandes.
Men de flesta tar betalt, en vanlig privatseans
kan gå på upp emot 600 kr, eller mer.
Det är lätt att förirra sig bland oseriösa me-
”Alla kanske
inte blir Chopin
eller Mozart
men efter mycket
träning kan nog
de flesta
klinka fram
gubben Noak”
dium som enbart vill tjäna pengar.
– Av 100 medium skulle jag lita på två.
Det är de värsta entusiasterna som är lite
otäcka, som tror att de har kraften men kanske
inte alls är speciellt duktiga, det är lite
synd för oss andra som finns som försöker
vara så seriösa som möjligt. Det finns hur
många självgoda människor som helst i den
här branschen, det är sorgligt. Jag skulle till
exempel aldrig ringa upp till en av de kvinnor
eller män som ligger ute med sina annonser.
Jag har testat och under årens lopp
har jag även varit på alla möjliga mässor
som handlat om just det här. Om tarotkort
och liknande kan säga att det mesta bara är
skit. Jag har gått fram, låtsats ovetande för
att se vad som händer. Tagit av mig vigsel-
ringen, sett förhoppningsfull ut och frågat
vad jag ska göra på lördag. Om du visste hur
många fina män jag skulle ha träffat eller
hur många fina fester jag skulle ha gått på.
Det finns många förtvivlade ensamma människor
som kanske försöker finna hoppet i
det här, så många stackars människor som
blir lurade. Sen finns det många medium
som är duktiga, jag tar inte ifrån dem äran på
något sätt, men jag tror ju då inte att de ser i
korten utan jag tror att de är mediala i sig
själva. Men det är ju verkligen en djungel,
vart hittar man dem som är seriösa?
Telefonen ringer ofta under vår intervju,
men Elisabeth säger att det ändå är en mycket
lugn dag. Eftersom Elisabeth står med i telefonkatalogen
är det oerhört lätt att få kontakt
med henne, men hon är oftast mycket
upptagen.
Svårt att säga nej
Elisabeth berättar att hennes almanacka varit
fullbokad sen 20 år tillbaka, och att saken
inte blivit bättre sedan hon medverkat i tvproduktionen
Andarnas makt, och nu senast
Det okända som sänds onsdagskvällar på
tv4+.
– Det är jättesvårt att behöva säga nej till
människor, men jag måste ta paus ibland.
Vissa veckor måste man bara ta ledigt för att
man helt enkelt inte orkar, det är väldigt slitigt.
En del blir så ledsna när man säger att
man inte har tid att de börjar gråta, sånt är
inte lätt att hantera. Jag mår väldigt dåligt
när jag tvingas säga ifrån till människor.
Men jag måste.
Elisabeth växte upp i det lilla samhället
Sparreholm som ligger en bit utanför
Stockholm. Där bodde hon tillsammans med
sin pappa som arbetade som polis, sin mamma
som var hemmafru och sin storasyster.
Hemmet var alltid fullt utav barn eftersom
hennes mamma tog emot sommarbarn och
även efterkrigsbarn. Åren gick och Elisabeth
började på realskolan och valde efter det att
studera på en handelsutbildning med sekreterarutbildning.
– Senare blev jag anställd som privatsekreterare
som det hette på den tiden, tack
och lov för att det inte finns kvar i dag! Koka
kaffe kunde de göra själva gubbstruttarna sa
jag åt dem till slut och började sedan en anställning
som banktjänsteman, säger en
11
kontakt
skrattandes Elisabeth
Och det var på banken som Elisabeth sedan
skulle arbeta under flera år tills möjligheten
kom för henne att få vara hemma. Då
väntade hon sitt femte och sista barn. Det
var även då som hon bestämde sig för att
fullt ut arbeta med sin mediala förmåga.
Blir du aldrig påverkad psykiskt av att
höra människors sorg?
– Stundtals när jag jobbar blir jag väldigt
påverkad, men jag har tack och lov fått den
förmågan att jag glömmer bort vad de sagt
till mig när de har gått. En slags försvarsmekanism
som jag tror att alla människor som
jobbar med människor måste använda sig
utav. Men jag grävde ofta ner mig för djupt
i början, då kunde jag sitta och gråta i flera
timmar efteråt. Men det går
inte, för att då hjälper jag ju
inte någon. Man blir otroligt
ödmjuk när man jobbar så
här.
Blir du någonsin rädd
när du jobbar?
– Nej, men jag kan bli riktigt
förbannad på andarna
från andra sidan. Men det
måste jag bli, av den anledningen
att man vet ju aldrig
vad man kommer att träffa
på för slags ande. Man blir
ingen ängel när man dör
utan var man en riktigt elak
människa när man levde
fortsätter man att vara det
när man dör. Ondska finns, men jag kan aldrig
komma hem till en familj och säga ”oj
det var en ond ande det här” det funkar inte,
för människor blir så himla rädda. Jag ser det
för vad det är, jag blir aldrig rädd utan tänker
bara att det här var en riktigt jävla elak
människa! Jag måste bygga upp mig väldigt
energimässigt för att kunna möta den här
energin som är så jäkla elak. För om jag skulle
börja tro på onda andar och liknande då
skulle jag ju kunna skrämma upp mig själv!
Man måste helt enkelt alltid vara starkare än
anden.
Vad tror du händer när man dör?
– Jag tror att man hamnar i den dimension
där man ska vara helt enkelt, där vår
andekropp passar. Jag tror inte på att det
finns ett himmel eller ett helvete, däremot så
12
kontakt
tror jag att det finns olika nivåer av medvetandet,
tror du på helvetet så kanske du fastnar
där, tror du på himmelriket kanske du
upplever att du är där. Tills du kommer underfund
med att det är ditt medvetande som
format det du vill ha eller det du tror på. När
man dör brukar det alltid vara någon som
hämtar en från andra sidan, så att man hamnar
rätt från början. Jag tror på Gud men jag
är inte religiös i den bemärkelsen. Och vad
Gud är det vet jag inte heller, men jag tror på
att det finns en kraft som är större än det vi
kan förstå.
Elisabeth förklarar att det hon sysslar med
påverkar och genomsyrar hela hennes liv,
men hon säger också att det finns många
andra saker som hon sysselsätter sig med för
att bara koppla av.
– Jag tycker mycket om att vara ute och gå
med min hund. Då slipper jag prata eller
tänka, utan kan bara koppla bort allt för en
stund. Jag älskar också vatten och naturen,
att se hur det hela tiden går runt, höst, vinter,
vår och sommar. Alla vackra färger som
finns. Men jag tycker inte om att gå i skogen,
för där kan det ju komma älgar och är
det något som jag verkligen är livrädd för så
är det älgar, och hästar också, de vet man ju
aldrig vad de gör! Jag tycker även mycket
om att resa och att se hur människor har det
i olika miljöer. Sen så älskar jag självklart att
umgås med mina barn och barnbarn. Något
som jag egentligen inte vågar erkänna, är att
jag även är barnsligt förtjust i att gå på nöjesfält,
säger Elisabeth och skrattar.
– Jag åker inte själv, för det är det värsta jag
vet, men jag tycker mycket om att titta på
människor och hur de beter sig. Att se hur
de frivilligt vill skrämma sig själva. Vad är
det människan söker som får dem att åka det
där tornet på Gröna Lund som får dem att
bara rasa ner i all världens fart, varför utsätter
man sig för det? Nöjesfält berättar väldigt
mycket om människan. Där finns det människor
som har otroligt roligt, men inte
många timmar därifrån så lider andra utav
skräck för krig, död och svält. Det är väldigt
fascinerande. Har vi inte kommit längre i
vår utveckling än att vi måste söka skräcken?
Är vi mätta på att allt hela tiden är serverat
på silverfat? Sådant här kan man filosofera
om hur länge som helst.
Experiment med
slagrutor
Förutom detta ägnar sig
Elisabeth också med att
amatörforska i parapsykologi,
vilket innebär att
hon håller i utvecklingscirklar
med människor
som vill lära sig att arbeta
upp sin mediala förmåga.
– Vi utför olika experiment
med hjälp utav till
exempel kort eller slagrutor,
för att bevisa att det
verkligen går att träna
upp sin förmåga. Jag vill
bevisa att det vi sysslar med verkligen är relevant
och att det inte är några konstigheter.
Just därför gör vi verkligen allt för att undvika
fusk. Främst är det intresserade människor
som kommer till mig, inte enbart de som
redan är mediala utan även de personer som
aldrig känt av något. Jag är fullkomligt övertygad
om att alla kan träna upp sin mediala
förmåga, på samma sätt som jag tror att alla
kan lära sig att spela piano. Alla kanske inte
blir Chopin eller Mozart men efter mycket
träning kan nog de flesta klinka fram gubben
Noak! Samma sak gäller med den mediala
förmågan, alla kan lära upp sig, sen blir ju
inte alla proffs. Men varför ska inte de som
tycker att det är roligt få hålla på med det
här, bara för att de kanske inte är så duktiga?.
Vad finns där ute?
13
kontakt
Kusligt värre
Kusligt värre
Tror du på det övernaturliga?
Nej jag tror inte på att
det finns bara.
Marcus Backlund
TK3
Stål
var ett vanligt
skyddsmedel mot
förgöring. Bar man stål
på sig så kunde man röra
sig ute i markerna utan
fara för troll eller andra
väsen. Stål lades både i
den nyfödda vaggan
och i den dödes
kista.
14
kontakt
Ja. Lite,lite.
Ibland har det hänt
saker som har varit
mer än bara tillfälligheter.
Men det är inget som
jag vill
berätta om.
Kerstin Adeniji bi-
Tappar
man en sked i
golvet så får man
kvinnligt främmande
före kvällen, men
tappar man en sked så
kommer en man.
Jag vet inte det är så
overkligt. Jag har inte
varit med om det,
men en lärare till mig
berättade om en nära
döden upplevelse som
hon varit med om.
Ida Asplund MP1D
Emanuel
Swedenborg kom hem
från Sverige år 1759 från en
Englandsresa. Han steg iland i
Göteborg, togs emot av vänner och
satt till bords med dem. Plötsligt blev
han orolig och sa att han såg Stockholm
brinna. Swedenborg namngav till och
med enskilda hus och stadsdelar som
brann.
Först flera dagar senare kom en kurir
från Stockholm som berättade om
den stora eldsvådan som lagt
staden i aska.
Blod
har haft stor betydelse
för det magiska
tänkandet eftersom man
ansåg att det var centrum för
livskraften. Med hjälp av sitt
blod fick man makt över andra.
Inom läkekonsten ansågs
blodet efter avrättade innehålla
extra mycket kraft.
Jag tror definitivt
att det finns ett
fenomen som är
högre än oss. Men
om det är övernaturligt
eller
naturligt vet jag ej.
Elin Lindberg JK2B
Fader
vår har alltid
varit ett bra medel
mot ont. Särskilt stor
verkan har bönen om
man läser den tre
gånger baklänges.
Den gamla tron
om döden
Likskådning var vanlig förr. Unga och gamla samlades kring den
öppna kistan för att se den döde. Natten före begravningen höll
man likvaka för att hålla onda andar borta.
Efter begravningen bjöd man till gravöl i sorgehuset och förr skedde
också arvsskiftet vid detta tillfälle. Gravölet har idag ersatts av
en minnesstund i en offentlig lokal med enklare förtäring.
Förr levde man i nära relation till döden. De kyrkliga riterna
skulle underlätta för den döde medan folktrons riter skulle
skulle de efterlevande.
Flr att den döde inte skulle gå igen, så band man ihop fötterna
och strödde granris på golvet medan liket var kvar hemma.
Kistan fick inte göras för stor för då blev det lik i huset
inom en snar framtid.
I städerna inskräckte gravölet förr i tiden till att man bjöd
på begravsningskonfekt och vin. Konfekten var insvept i
svart eller vitt krusat papper och prydd med änglar, kors
och deviser - ett bruk som först på 1960-talet upphört i
koservativa landsändar.
I slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet så
låg liket i salen med kistlocket borta. Ofta betsällde man
hem en fotograf som fotograferade liket i kistan. I utställningen
finns en bild av ett dött barn fotograferad på
Björkö i början av 1900-talet.
15
kontakt
16
kontakt
”Jag är mycket
noga med att hålla fast
vid vad jag vet vad jag har
varit med om. Och jag är mycket
noga med att inte bygga trosföreställningar
på det som jag vet. När man börjar göra det då
börjar man spekulera och det kan vara rätt eller fel,
men håller man sig till det man vet så hamnar man inte fel.”
REPORTER
Ida Stigzelius
Göran Grip mötte
livet efter döden
– Har man haft en sådan upplevelse
glömmer man det aldrig, berättar
Göran Grip, narkosläkare och författare.
Göran Grip har haft två näradöden-upplevelser,
båda i sin tidiga
barndom. När han var liten visste han
inte att det var nära-döden-upplevelser
han var med om. Därför är det
svårt att veta om han hade förstått det
om han inte som vuxen läst Life after
Life av Raymond Moody.
Det var den första boken som
noggrant beskrev nära-döden-upplevelser.
Han kände igen sig och kom
ihåg att han själv varit med om vad
som beskrevs i boken. Den första
nära-döden-upplevelsen hade han när
han var fyra år och blev våldtagen.
Det var en mentalt handikappad man
som med sin penis kvävde honom till
döds.
– Jag såg mig själv och honom upp
ifrån taket. Jag såg att den här
mannen var mindre än jag, fastän han
hade en vuxen kropp, därför var jag
inte rädd.
När Göran blev livlös blev våldtäktsmannen
rädd, han förstod inte
vad som hände och släppte honom på
marken. Många barn tror att det är
”Det går inte att
förklara i någon
kronologisk ordning
när eller hur länge
upplevelsen ägde rum”
deras fel när något fruktansvärt
händer dem förklarar han och så
reagerade också Göran. Han gick och
gömde sig under ett cykelställ och satt
där hela dagen. När hans mamma väl
hittade honom var hon så uppfylld av
hur dåligt hon själv kände sig, att hon
inte la märke till hur han mådde.
Den andra nära-döden-upplevelsen
hade han när han var fem år när han
var sövd under en bråckoperation. I
sin bok Allting finns berättar han
utförligt och detaljrikt över vad som
hände, att det inte går att förklara i
någon kronologisk ordning när eller
hur länge upplevelsen ägde rum. Han
skriver om en ljusvarelse, en närvaro
snarare än en synlig gestalt.
…denna varelse utstrålade en enorm
kärlek och förståelse och jag förstod,
utan ord, utan att reflektera över det,
utan att behöva förstå, att han
stod långt över mina föräldrar i sin
bedömning av ont och gott, rätt och
fel, sant och falskt.”
Varför man är med om nära-dödenupplevelser
är för honom en religiös
fråga. Han upplever sig själv inte som
religiös.
– Jag tänker inte i de banorna så
därför har inte jag något personligt
17
kontakt
svar. Även om han säger att han inte
vet varför han var med om näradöden-upplevelserna
berättar han att
upplevelserna betytt mycket för honom.
I efterhand ser han vad upplevelserna
hade för följder och att de
har hjälpt honom mycket i hans liv.
– Tack vare nära-döden-upplevelserna
hade jag något att falla tillbaka
på. Jag har kunnat reda ut mitt liv på
ett sätt som jag inte hade kunnat göra
ifall jag inte hade haft upplevelserna,
förklarar han.
Göran Grip är noga med att betona
att han bara vill hålla sig till det
han vet och inte ge sig in i spekulationer
om varför han vet det han vet.
– Om man tror på Gud och tänker
att han har en mening så skulle man
nog säga att meningen var att jag
skulle klara mig igenom svårigheter.
Personligen ser jag det inte så men för
en troende skulle det kunna vara
så.
Tankarna om att upplevelserna bara
skulle vara illusioner är för honom
omöjligt. Han menar på att de som
säger att det bara är illusioner inte vet
vad de pratar om och har läst på
dåligt.
– Studerar man noga så förstår man
att den här upplevelsen
inte bara är en illusion. Skillnaden
mellan en nära-döden-upplevelse och
en illusion är att nära-döden-upplevelsen
är livsförändrande.
Han jämför sin upplevelse med andra
upplevelser som att bli frälst. Till
skillnad från frälsta personer berättar
han bara vad han varit med om och
är inte ute efter att frälsa någon.
Göran menar på att frälsta ofta är i
behov av att frälsa andra för att det
18
kontakt
då känns ännu mer övertygande om
att ens egna upplevelser är en äkta
upplevelse.
– Frågan är inte att tro på någonting,
utan att veta, har man sett Eiffeltornet
så har man, konstaterar han.
Han förklarar att den som varit med
om en nära-döden-upplevelse och
mött den villkorslösliga kärleken inte
har några som helst tvivel. Den som
har varit med om en sådan här
upplevelse upplever inte makt, pengar
”Den som har
varit med om en
sådan här upplevelse
upplever inte makt,
pengar och prestige
som något mål
med livet.”
och prestige som något mål med livet.
Kunskap och att lära sig att älska
andra människor är vad som då
känns viktigt.
När Göran kom fram till att han
haft dessa nära-döden-upplevelser
kom han fram till att han haft samma
livssyn genom hela livet. Det var bara
det att han under tonåren nästan
glömt bort upplevelserna. Många
personliga problem låg ovanpå som
ett skal och därför levde han inte efter
sin riktiga livssyn. Det var mycket
som färgade och förstörde den. Den
verkliga livssynen kom fram efter
terapi som skalade bort det som
förstörde.
Göran Grip är inte rädd för att dö.
Det har givetvis med nära-döden-upp-
levelserna att göra men också med en
annan händelse då han
var nära att dö. Då halkade han och
föll från ett tre meter högt brofäste.
Han försökte få tag i något men det
fanns ingenting att få tag i. När han
insåg att han skulle ramla och slå
ihjäl sig kom han att tänka på alla de
människor som kommer in på
akuten, människor som han sett
många av som narkosläkare.
– Men i just det ögonblicket jag föll
kände jag mig fri från rädsla och blev
fullständigt lugn. Jag överlämnade
mig åt vad som än skulle komma att
hända och gjorde mig beredd på att ta
emot det vad det än var.
När han landade insåg han att han
inte var död, han fick syn på sin
kollega som också är narkosläkare,
han stod kvar och såg alldeles
förskräckt ut. Trots fallet fick Göran
inte minsta sträckning eller blåmärke.
– Jag slog mig mer på köksgolvet
en gång då jag bröt tån, än när jag föll
från det tre meter höga brofästet.
Göran Grip
- Född 1945
- Jobbat som narkosläkare fram
till 50-årsålder. Numera arbetar
han som författare, översättare,
föreläsare och workshopsledare.
- Har skrivit två böcker, Allting
finns och Dem jag älskade.
- Alltsedan han föreläst om näradöden-upplevelser
får han runt
300 brev om året från människor
som upplevt att de varit med om
nära-döden- upplevelser.
Döden.
Slutet eller början?
PÅ OCH AV VAD?
19 kontakt
20
kontakt
21
kontakt
den huvudlöse
Det sägs att varje julnatt vandrar en huvudlös vålnad längs Norrtäljes gator.
Han kommer från de dödas julotta för att sedan dra vidare mot stadens torg.
Vålnaden skall år 1634 kallblodigt slagit ihjäl en gravid mjölnarhustru.
Somliga säger att de har sett honom gåendes, huvudlös i sin stora vargskinnspäls.
Men är det verkligen sanning eller bara en påhittad spöksägen?
REPORTER/FOTOGRAF
Angelica Brodin
Roland Palmqvist är sedan en tid tillbaka
pensionerad från sitt yrke som museitekniker
på Roslagsmuséet som ligger i
Norrtälje. Han hade för cirka ett år sedan
hand om en spökutställning på muséet och
det var då intresset för den mytomspunna
borgmästaren tog fart.
Intresset för det övernaturliga ledde
även till författandet av ett manus som
bland annat handlar om just den huvudlöse
borgmästaren. Och det är i det manuset
man finner just denna fakta. Den 31 maj
1634 sammanträdde Lyhundra Häradsnämnd
i rådhuset i Norrtälje stad.
Ärendet gällde den dåvarande Borgmästaren
Nils Pedersen Humbla. Inför
rätten vittnade Oluff Johansson Mjölnare
om att Humbla slagit och torterat ihjäl
Oluffs hustru som även varit gravid.
Onykter borgmästare
En redogörelse från en hel rad övriga närvarande
vittnen säger; Den 23 april 1634
gick borgmästaren förbi Oloff mjölnares
stuga. Han var som alltid, onykter, och då
han fick syn på kvarnen bad han sin tjänare
hämta ut mjölnaren för att betala tillbaka
den skuld han var skyldig Humbla i
22
kontakt
tull. Men mjölnaren var inte hemma utan
istället kom hans gravida hustru ut för att
möta borgmästaren. Humbla frågade först
varför inte mjölnaren var hemma och sade
sedan ”aldrig är han hemma, han stjäl
mjöl och säljer till andra, men mig vill han
inte betala”. Mjölnarhustrun hade då svarat
Humbla; ”Kära fader, när min man
kommer hem så skall han föra mjölet till
eder.” Dessa ord gjorde borgmästaren rasande
och han började sedan att slå mjölnarhustrun
med sin ekstav.
Dömdes till döden
Slagen hon fick gjorde att hon kom i alldeles
för tidig barnsäng. Det för tidigt födda
barnet avled genast och den svaga
mjölnarhustrun avled även hon några dagar
efteråt. Humbla förnekade detta och
sade att han bara hade gett henne ett slag
över axeln. Trots sitt förnekande dömdes
Nils Pedersen Humbla till döden genom
halshuggning. En halshuggning som genomfördes
på Lilla torget i Norrtälje stad.
– Jag tycker själv att det är en ruskig historia,
men garanterat sann. All fakta har
jag hittat i stadsarkiv och i böcker. Sen kan
man ju fråga sig om själva spökbiten skul-
le vara rent påhitt? Men det finns ju faktiskt
människor som har sett honom, säger
Roland Palmqvist.
I början av 1900-talet ska en polisman vid
namn W. Sandberg en julnatt ha sett en
pälsklädd man komma vandrande på gatan.
Det i sig hade inte varit något märkligt,
om det inte hade varit så att den pälsklädde
mannen saknade huvud! Flera julnätter
i rad hade han sett denna huvudlösa
vålnad komma gående ner för gatan.
Sandberg var helt övertygad om att det var
borgmästaren som gick igen. Varför kunde
han inte säga.
Även en fru Björklund ska vid samma tid
ha sett samma vålnad som Sandberg. Hon
förklarar honom med samma stora vargskinnspäls
och utan huvud. De säger båda
att mannen var på väg mot Strömbacka,
den gård i vilken borgmästaren en gång
bodde i.
Men om detta nu är sanning, varför går
borgmästaren igen? Anser han fortfarande
att han blev oskyldigt dömd? Eller är han
på jakt efter hämnd? Kanske är det värt en
extra titt om det skulle falla sig så att du en
julnatt skulle passera just Norrtäljes gator.
orgmästaren
23
kontakt
var inte så säker...
Change language