magasin Kontakt - Hem

fc.guc.se

magasin Kontakt - Hem

kontakt

Illusion eller verklig

folktron från förr

Den vandrande vålnaden

från Norrtälje

”Spöken finns bara i

hyhyyScoobyDoo”

Minnen från en svunnen gård

nr 1 år 2005


Du håller nu i världensminst

lästa tidning

REDAKTIoNEN

Ida Stigzelius, Emma Lindgren, Angelica Brodin

2

kontakt


Innehåll

s. 4 Folktron från förr

S. 5 Var onaturlig, ät grillad kyckling

s. 6 Minnen från en svunnen gård

S. 8 ”Spöken finns bara i ScoobyDoo”

s. 10 Elisabeth möter andarna

s.13 Kusligt värre

s.16 Göran mötte livet efter döden

s. 22 Den huvudlöse borgmästaren

Omslagsbild:

Emma Lindgren

Omslagsmodell:

Ida Stigzelius

Ansvarig utgivare: Lars Göran

Nyström, VD

Tryckt av Tryckteknik

3

kontakt


4

kontakt

Folktro

- ett sätt att förklara

tillvaron

En stor plats hade tron på ödet och man försökte på olika sätt att skaffa sig kunskap om framti-

den. Till sin hjälp tog man spådomar och man gav akt på olika omen (tecken och förebud).

Man var också noga med tabun, dvs man skulle undvika sådant som skulle kunna orsaka ska-

da. Genom magi försökte man påverka det osynliga genom handlingar och ord.

Folktron var uppfostrande och satte gränser av olika slag. Den lärde barnen vara aktsamma om

Foto: Angelica Brodin

naturen. Den kunde också vara en

tröst t ex vid ett hastigt dödsfall. Den

avlidne kan uppenbara sig som en

gengångare och på så sätt göra grän-

sen mellan liv och död lite lindrigare.

Folktrons uppfattning om dödsriket

överensstämmer i stort med kyrkans

förkunnelse. Man har inte inom folk-

tron intresserat sig för dödsriket utan

med koncentrerat sig på de döda som

inte kan få någon ro, t ex spöken och

gastar.


ät ät ät grillad kyckling

var ovanlig

ATTGÅPÅLEKTIONER, äta grillad kyckling och spela kontrabas

är naturligt. Att se spöken, få uppenbarelser och vara med om

nära-döden-upplevelser är onaturligt. Så är det bara. Tror man

på det övernaturliga är man inte riktigt frisk eller så har man bara

problem med att skilja på verkligt och overkligt. Tror man

däremot på det naturliga bär man på förnuft.

Utgå från att tiden inte finns men ändå finns. Låt oss säga att

troll verkligen fanns förr i tiden. Och låt oss säga att mp3-spelare

verkligen finns idag. Tänk då om de bytte plats, att trollen finns

idag och mp3-spelaren fanns förr. Vilken enorm vettskrämdhet

det skulle bli hos alla.

Människorna från förr skulle vända och vrida på den lilla

manicken och kanske tro att det något djävulens verk. De skulle

inte förstå var allt ljud kom ifrån och undra vad det var för

främmande ord som uppenbarade sig på den lilla rutan.

- Vi har bara utvecklats sen er tid och har helt enkelt lärt oss att

komprimera musik på ett effektivt sätt, skulle vi har svarat.

Människorna från nu skulle tro att de blivit galna.

- Ser jag i syne eller är det där sådana där små ondskefulla…?

- Nej nej, de här små krabaterna är helt ofarliga. Fast det är klart,

de är lite jobbiga ibland när de stjäl mormors gamla smycken.

Jag vill hävda att det som kommer i vår väg, oavsett vad det

är, omformar vi till något naturligt. För de som ser spöken, är att

se spöken något naturligt. För de som inte ser spöken är att se

spöken något onaturligt.

Hos en del människor kan man dock stöta på en besatthet av

att allting ska ha en naturlig förklaring. De vill hävda att spöken

inte finns eftersom de inte ser dem. Finns det ingen förklaring på

det oförklarliga hävdar dessa människor bestämt att det ändå

finns en naturlig förklaring även om förklaringen inte finns

vetenskapligt bevisad i papper och dokument.

Jag har själv varit med om en del naturliga händelser, eller

övernaturliga, beroende på hur man ser det. Även om det har

varit händelser som varit lika konkreta som ett fyrbent bord

känner jag alltid en obändig kraft att vilja förneka dem. Om

jag ändå skulle berätta om mina händelser, vilket har varit allt

ifrån ondskefulla upplevelser till godhjärtade uppenbarelser, så

håller jag hellre käften. Både jag och mina medmänniskor vill ju

förneka det så kallade övernaturliga så varför uttala sig? Därför

gör jag det inte nu heller.

Fotnot: Om du var en av dem som tänkte ”Men hallå

Mp3-spelare finns ju idag” kan jag ju bara tillägga, de finns idag.

KRÖNIKÖR

Ida Stigzelius

5

kontakt


Minnen från

en svunnen gård

” Det var hösten –88 och min syster

hade kommit på besök för att hjälpa

till. Jag och Irene håller på i köket

medan Peter och barnen är ute i vardagsrummet.

Barnen är alldeles för

små för att märka något men vi vuxna

hör mycket tydligt hur något går i

trappan. Det är något eller någon som

tar sig uppför. Min syster ropar

”Hallå, är det någon där?” men ingen

svarar. Irene går till och med upp på

andra våningen för att se efter, men

där finns bara en tom kallvind. Vi är

alla lika förvirrade och frågar varandra

om alla hört samma sak. Det hade

vi.”

Det finns ingen som helst tvekan i Eva

Lindgrens röst när hon berättar om

händelsen. Men däremot nekar hennes

före detta man, Peter, till att det kunde

ha varit något övernaturligt. Han tror

helt enkelt inte på det han såg.

Eva och Peter Eriksson var mitt uppe i

flyttningen vid det tillfället, och allt

var i ett enda kaos.

Gården har tillhört Peters släkt sedan

lång tid tillbaka. Sivert Johansson,

Peters gammelmorbror, växte upp i

Nybylund som barn, och så också

hans pappa.

Sivert hade två bröder, Sven och Birger

som idag ligger begravna på en kyrko-

6

kontakt

gård utanför Enköping.

Runt 1987 började Eva och Peter använda

det gamla huset som sommarstuga.

Men redan året därpå revs det

och ett nytt modernt byggdes upp.

Från landsvägen går en smal grusväg

upp mot gården. I trädgårdens vänstra

kant svänger den av upp mot gårdsplanen

där den omringas av stall och

ladugård. Trädgården är stor med

både fram och baksida, framför det

rödmålade huset har man planterat en

rondell. En stenmur delar av själva huset

med trädgården, och gårdsplanen.

I hästhagen växer två täta skogsdungar.

En enorm grässlätt sträcker ut sig

över kullarna och här och var ligger

stenruiner. Uppe i de gamla charmiga

träden finns en och annan koja.

På kullen står en fallfärdig bod och

nedanför längs åkerkanten ligger en

ödelagd trädgård med äppelträd, körsbärsbuskar

och plommonträd.

Gården ligger långt ut på de öppna

åkerfälten i den lilla byn Härkeberga,

som ligger drygt en mil utanför

Enköping.

– Det var på hösten –91, berättar Eva.

Jag stod och diskade efter middagen

då jag såg någon rörelse nere på vägen

i kurvan. Det var något ljust, inget

ljussken utan snarare som en ljusklädd

Utsikt över hästhagen.

Gården låg

tidigare inne i

träddungen till

höger på bilden.

Fårhuset ligger

bakom trädet till

vänster.

människa. Jag kan inte riktigt förklara

det i ord för jag är inte säker på vad

jag såg, jag såg det ju i ögonvrån. Jag

gick ut i tvättstugan och öppnade dörren

för att se vem det var som kom

men ingen fanns där. Gården var tom.

Jag såg det flera gånger under de första

åren, sedan såg jag det inte mer. Det

var efter några gånger som jag insåg

att det inte gick upp mot gården utan

upp mot hagen.

Men Eva är trots allt inte den enda

som såg det under den här tiden.

Hennes mamma såg samma sak, och

precis som Eva hade hon gått ut på

trappan för att se efter.

– ”Märkligt, jag kunde ha svurit på att

det var någon som kom”, sa hon på

sin typiska norrländska dialekt, säger

Eva med ett leende. Mamma kommer

tyvärr inte ihåg det idag. Men det är

kanske inte så konstigt eftersom hon

bara var med om det bara en gång,

hon trodde nog att hon sett fel trots

allt. Men jag minns, och jag förstod att

hon hade sett samma sak som jag.

Eva är alldeles säker på sin sak. Men

vad var det i så fall? Ett spöke?

– Jag tror att jag var barnvakt en kväll

vilket jag ofta var under barnens uppväxt,

säger Irene Lindgren. Plötsligt ser

jag en kvinna gå längs vägen så jag går


ut på trappan för att möta upp henne.

När jag kommer ut så finns det ingen

där. Jag blev jätteförvånad. Det är

svårt att säga hur hon såg ut för jag

såg henne i ögonvrån. Men hon såg ut

som en gammal kvinna med en kapuschong

över huvudet eller någon sjal

av något slag. En liten gumma kan

man säga att hon såg ut att vara. Men

det gick så fort så det är svårt att komma

ihåg detaljer.

En ljusklädd gumma som promenerar

upp i hagen, men varför upp dit?

Kunde det ha något med den ödsliga

trädgården som låg där uppe att göra?

Vilka var det i så fall som bodde där

uppe? Och är det de som spökar?

Maja Öhlund kom till Härkeberga i

början av förra seklet. Hon har varit

verksam i bygden under många år. Om

det är någon som skulle kunna svara

på det så är det hon.

Maja är engagerad med det mesta i

Härkeberga, särskilt med kyrkan, trots

sin höga ålder på 87 år. Hon känner de

flesta som bor i byn och de flesta känner

henne.

– Jag tror ju egentligen inte på spöken

och sånt, säger Maja och skrattar. Jag

tror bara att det är ens fantasier. Men

det kan göras mycket av den.

För att kunna förklara de båda historierna

så börjar hon med att berätta om

Sivert Johanssons pappa, som bodde i

det gamla huset Eva och Peter använde

som sommarstuga.

– Det var en snål människa, förklarar

hon. Han hade ett dåligt rykte och det

var ingen som tyckte särskilt bra om

honom. Hans piga, Julia, var till och

med tvungen att köpa sin egen mat för

han tänkte minsann inte dela med sig.

Eva Lindgren hade också hört rykten

om honom. ”Det ska ha varit en elak

jävel” är hennes egna ord.

Ryktena som går i Härkeberga säger

att han inte var riktigt klok, att han

misshandlade djur svårt och var inte

heller snäll mot andra människor.

Julia sov på övervåningen i pigkammaren.

När Eva och Peter kom dit den

där sommaren 1988 stod sängen kvar

intill skorstenen och flera andra spår

tydde på att det stått orört.

För bara några år sedan gick Julia

bort. Hon bodde på ett vårdhem i

Grillby, nästan en mil från Härkeberga.

Och vem var det som stod för

det? Jo, Maj och Arne Eriksson, Peters

föräldrar. Och gården uppe i hagen?

Vilka bodde där?

– Jo, svarar Maja. Det låg en gård där

uppe. Jag kunde se det från mitt sovrumsfönster.

Det är väldigt vackert där

uppe. Och vilken utsikt! Två syskon

bodde där, berättar Maja. De var äldre

och väldigt gammalmodiga. De använ-

REPORTER

Emma Lindgren

de till och med oxar! Och det var det

väldigt få som använde i början av

1900. Det var ju hästar, eller åtminstone

kor man använde. Inte oxar.

Gården ska ha varit väldigt liten och

charmig enligt Maja. Och när syskonen

dog tömde man huset och brände

sedan ner det till grunden. Varför de

gjorde det kunde hon inte riktigt förklara.

– Det var en man från byn som berättade

att när de skulle tömma huset letade

de sig upp på vinden och hela loftet

var fullt av ull! Aldrig hade de sett

så mycket ull i sitt liv. Syskonen hade

tydligen aldrig tagit reda på det då de

klippte sina får. De var väldigt underliga.

– Jag tror på det här, på andeväsen, det

övernaturliga eller vad man nu vill kalla

det, säger Eva och ler. Och jag var

aldrig rädd, jag accepterade det bara.

Men som sagt så hände detta bara under

de första åren, sedan försvann det.

Varför vet jag inte. Men eftersom

Siverts pappa var otroligt elak så tror

jag nog att det fanns mycket känslor

kvar på den gården. Kanske lugnade

”andarna” ner sig med tiden. Vad vet

jag?

7

kontakt


REPORTER

Ida Stigzelius

IKVÄLL ÄR DET Halloweenparty på

Margaretaskolan för de yngre eleverna.

De sex barnen sitter tätt samlade kring

rastplatsbordet på skolgården. Alla går

de i samma klass och är i åldern sex till

sju år. Skolan de går på ser ståtlig ut,

nästan som ett spökslott. I sandlådan

tittar de små barnen med stora ögon upp

på de stora barnen. Tidigare idag gjorde

de spöksaft, det är därför Charlotte har

grön saftmustasch. Saften de blandade till

lunchen smakade jätteäckligt, men de

drack av den ändå. Ikväll ska Hanna

klä ut sig till häxa och Kalle skelett. Trots

att de ska klä ut sig är det ingen av dem

som tror på spöken.

8

kontakt

”Spöken finns

– I Scooby Doo finns det ju och i filmer

och sånt, där är det trickfilmat. I böcker och

på band finns det också, men inte i verkligheten.

Det har jag tagit reda på i en uppslagsbok

hemma ”Sant och inte sant”, förklarar

Charlotte. Däremot tror de alla på

änglar.

– De finns uppe i himlen. De döda blir

som luft och blir änglar, och så åker de upp

ur graven, berättar Alva.

– I himlen finns det också ett slott med en

massa änglar, säger Charlotte.

På frågan om de är rädda för döden

svarar de alla nej i kör. Charlottes tjejkusiner

är i himlen. För tre år sedan dog de

i mammas mage för att deras navelsträngar

gjort knut på varandra berättar hon.

Alla tror de att de kommer bli änglar

när de dör. Men Kalle säger att tjejerna

kommer bli änglar och killarna djävlar.

Det håller inte Alva med om.

– KILLARNA BLIR också änglar. En

killängel ser exakt ut som Kalle fast med

vingar.

Kalle kommer med ett bättre förslag

och säger att en killängel ser ut som Jesus.

Hela barnaskaran skrattar hejdlöst.

– Nej nej man blir som Stålmannen!,

förklarar Kalle med ena armen utsträckt.

De skrattar igen.

– Det är jättemånga av våra kaniner som

har dött, berättar Kalle. Förra året var de på


ara i Scooby-Doo”

en kurs om änglar på skolan. Alva säger att

det var en sann historia.

Historien handlade om en ängel

som hette Ängla som bodde uppe i

himlen. Hon var inte lika fin som de andra

änglarna. Hon hade rufsigt hår.

De andra borstade håret varje dag

berättar Alva.

– Och så fanns det en ärkeängel. Och så

fanns det Lucifer, säger Charlotte.

Charlotte och Alva pratar i munnen på

varandra att om det är några djur som dör

så finns det en bondgård eller en fridgård

för djuren. Det är bönderna som dött

som tar hand om dem.

– Det ligger tre döda skator i vår

trädgård, säger Hanna.

– En gång har pappa kört på en kanin. Då

åkte den ner i diket, säger Elvira. Alla

börjar de berätta om händelser de varit med

om när djur har dött, om hur fåglar, ekorrar

och kaniner blivit överkörda eller hittats

döda. De kommer in på att man sköter om

de djuren i himlen också och börjar diskutera

vad man egentligen gör i himlen.

– I HIMLEN BOR man och sköter om

djur. Man kan gå och köpa mat. Det är som

på Jorden. Det är en annan planet.

Det ligger på moln och sånt, berätta

Charlotte.

Hon vänder sig om och sträcker ut sin

arm och pekar på molnen på himlen.

– Det molnet där, där kanske det ligger

ett slott.

– Det kanske finns några änglar där just

nu och tittar på oss, fyller Alva i.

Kalle berättar att man kan flyga i himlen.

Vingarna är som bil och tåg.

– BILAR SOM HAR legat på skroten

kommer också upp till himlen, säger

Charlotte. Och så blir de hela och fina.

– Och så kan man inte dö uppe i himlen

för där lever man hela livet, konstaterar

Alva.

9

kontakt


Elisabeth har kontakt -

med Andarna

REPORTER/FOTOGRAF

Angelica Brodin

”Alla människor har en Aura, ett kraftfält

som omger hela ens väsen. Ibland så blossar

den där auran upp, det blir som en kraftledning

och då vet jag, då är det någon här från

andra sidan”. Tre trappor upp i en lägenhet i

centrala Stockholm bor 59-åriga Elisabeth

Lannge tillsammans med sin familj. Hon

har jobbat som medium i ungefär 20 år, men

hennes mediala gåva har hon haft ända sedan

hon föddes.

– Jag märkte tidigt att jag hade den mediala

förmågan och då var det fruktansvärt.

När jag växte upp fanns ju inte sånt här, det

var ingen som visste vad det var för något.

Man ansågs som väldigt konstig. Min familj

blev väldigt oroad när jag som liten berättade

att jag såg andar. Det var jobbigt eftersom

ingen trodde på en. Det var mycket

som hände vid den tiden, jag hörde saker,

10

kontakt

kunde förutse saker, det hände så mycket att

jag nästan inte kan förklara. Men jag tror att

alla är mediala och främst barn, ta ett spädbarn

till exempel, de kollar nästan aldrig rakt

mot dig utan de kollar alltid en bit ovanför

eller runt dig. Jag tror att det är auran de tittar

på, det är jag fullkomligt övertygad om!

Bakåtkullerbyttor och elstötar

Elisabeth berättar att hon egentligen aldrig

hade någon traumatisk upplevelse under sin

barndom eftersom den var väldigt god, men

att hon under ett tillfälle gjorde något så farligt

att hon kunde ha dött.

– Mina föräldrar hade en gammal lampa

när jag var liten. Man tände lampan genom

att dra i en tråd, men den fungerade inte,

den var glapp. En dag kom jag på att om jag

höll i elementet samtidigt som jag drog i trå-

den hände något väldigt lustigt med kroppen,

det drog ihop sig och gjorde så att jag

gjorde en bakåtkullerbytta upp i mina föräldrars

säng. Jag fick så klart en elstöt. Jag

tyckte det där var så himla kul att jag fortsatte

att göra samma sak om och om igen,

min syster provade det också. Vad vi inte

visste var att det där påverkade elen i övriga

huset, min mamma höll samtidigt på i köket

då hon märkte att spisen började gå av och

på, och att glödlampor gick sönder.

Samtidigt hörde hon dunsar och skratt från

rummet mitt emot. Min mamma fick så

klart en chock när hon kom in och upptäckte

vad vi höll på med, och vi fick också en

ordentlig utskällning. Det vi inte förstod då

var att det var ju fullständigt livsfarligt, vi

kunde ju ha dött! Efter utskällningen blev

jag så himla rädd att jag sprang och gömde


mig, det var då jag för första gången upptäckte

att jag kunde se auror. Men jag hade

redan tidigare märkt av min mediala förmåga,

säger Elisabeth och tänker tillbaka på

händelsen och skakar på huvudet.

Det första jag ser då jag kliver in i vardagsrummet

är den stora soffan som står

ställd mot väggen, färgerna i rummet går i

beigt och grönt. Rummet är väldigt stilrent

möblerat. Ljuset lyser svagt från en kristallkrona

i taket och på väggen hänger en tavla

som föreställer en kristallkula som svävar

över vatten. Det är som att stiga in i en oas,

en fristad. Stressen från storstaden får inte

fäste utan istället hör jag klassisk musik som

spelar från cd-spelaren.

Auran innehåller bilder

Att jobba som medium kan innebära en

mängd olika saker men främst går det ut på

att få kontakt med andra sidan.

– Det är många människor som kommer

till mig som sörjer, de kan helt enkelt inte gå

vidare i livet förrän de vet att deras anhöriga

har det bra. Det första jag gör när jag jobbar

är att titta på en människas aura. Auran är

ett elektromagnetiskt fält som omger kroppen.

Ibland innehåller auran bilder som kan

visa vad som har hänt i den människans liv.

Den kan även innehålla andra bilder som till

exempel beskriver en människas personlighet.

Ibland kan det även komma fram uppgifter

om framtiden men det är aldrig något

som jag kan styra över. För om det är något

som jag verkligen inte sysslar med så är det

att spå!

Elisabeth jobbar på många olika sätt. Hon

håller i privatseanser, vilket innebär att hon

sitter ensam med en människa och samtalar.

Hon håller i kurser för dem som är intresserade

av att lära sig mer om sin mediala förmåga

samt husseanser där hon går in i ett

hus som det sägs spöka i för att se vad det är

som försiggår. Ibland spökar det och ibland

inte.

Anden gestaltar drag

– När det kommer någon från andra sidan

försöker jag så fort som möjligt att få kontakt

med anden. Men det går inte alltid. Även

andar har en aura och i den framträder det

ibland olika drag som blir till en gestalt och

det är på så vis som jag kan se hur personen

ser ut. Medan ibland är anden mer diffus.

Ibland kan andarna även ge tips om vilka de

är till exempel att de visar upp ett block och

en penna för att beskriva att anden var journalist

i jordelivet, det är oftast så andarna

gör, men de kan även viska eller telepatiskt

överföra tankar till mig. Andarna visar sig

för mig som skuggor eller genomskinliga

med konturer eller ibland bara som helt vita.

Något som är unikt just för Elisabeth är att

hon inte tar betalt. Hon säger att hon är den

enda som hon vet om som inte gör det. Hon

anser att de lika gärna kan skänka pengarna

till någon som behöver dem mer, till exempel

Röda korset eller Läkare utan gränser.

– Jag har tur som har en snäll man som

kan försörja mig, säger Elisabeth skrattandes.

Men de flesta tar betalt, en vanlig privatseans

kan gå på upp emot 600 kr, eller mer.

Det är lätt att förirra sig bland oseriösa me-

”Alla kanske

inte blir Chopin

eller Mozart

men efter mycket

träning kan nog

de flesta

klinka fram

gubben Noak”

dium som enbart vill tjäna pengar.

– Av 100 medium skulle jag lita på två.

Det är de värsta entusiasterna som är lite

otäcka, som tror att de har kraften men kanske

inte alls är speciellt duktiga, det är lite

synd för oss andra som finns som försöker

vara så seriösa som möjligt. Det finns hur

många självgoda människor som helst i den

här branschen, det är sorgligt. Jag skulle till

exempel aldrig ringa upp till en av de kvinnor

eller män som ligger ute med sina annonser.

Jag har testat och under årens lopp

har jag även varit på alla möjliga mässor

som handlat om just det här. Om tarotkort

och liknande kan säga att det mesta bara är

skit. Jag har gått fram, låtsats ovetande för

att se vad som händer. Tagit av mig vigsel-

ringen, sett förhoppningsfull ut och frågat

vad jag ska göra på lördag. Om du visste hur

många fina män jag skulle ha träffat eller

hur många fina fester jag skulle ha gått på.

Det finns många förtvivlade ensamma människor

som kanske försöker finna hoppet i

det här, så många stackars människor som

blir lurade. Sen finns det många medium

som är duktiga, jag tar inte ifrån dem äran på

något sätt, men jag tror ju då inte att de ser i

korten utan jag tror att de är mediala i sig

själva. Men det är ju verkligen en djungel,

vart hittar man dem som är seriösa?

Telefonen ringer ofta under vår intervju,

men Elisabeth säger att det ändå är en mycket

lugn dag. Eftersom Elisabeth står med i telefonkatalogen

är det oerhört lätt att få kontakt

med henne, men hon är oftast mycket

upptagen.

Svårt att säga nej

Elisabeth berättar att hennes almanacka varit

fullbokad sen 20 år tillbaka, och att saken

inte blivit bättre sedan hon medverkat i tvproduktionen

Andarnas makt, och nu senast

Det okända som sänds onsdagskvällar på

tv4+.

– Det är jättesvårt att behöva säga nej till

människor, men jag måste ta paus ibland.

Vissa veckor måste man bara ta ledigt för att

man helt enkelt inte orkar, det är väldigt slitigt.

En del blir så ledsna när man säger att

man inte har tid att de börjar gråta, sånt är

inte lätt att hantera. Jag mår väldigt dåligt

när jag tvingas säga ifrån till människor.

Men jag måste.

Elisabeth växte upp i det lilla samhället

Sparreholm som ligger en bit utanför

Stockholm. Där bodde hon tillsammans med

sin pappa som arbetade som polis, sin mamma

som var hemmafru och sin storasyster.

Hemmet var alltid fullt utav barn eftersom

hennes mamma tog emot sommarbarn och

även efterkrigsbarn. Åren gick och Elisabeth

började på realskolan och valde efter det att

studera på en handelsutbildning med sekreterarutbildning.

– Senare blev jag anställd som privatsekreterare

som det hette på den tiden, tack

och lov för att det inte finns kvar i dag! Koka

kaffe kunde de göra själva gubbstruttarna sa

jag åt dem till slut och började sedan en anställning

som banktjänsteman, säger en

11

kontakt


skrattandes Elisabeth

Och det var på banken som Elisabeth sedan

skulle arbeta under flera år tills möjligheten

kom för henne att få vara hemma. Då

väntade hon sitt femte och sista barn. Det

var även då som hon bestämde sig för att

fullt ut arbeta med sin mediala förmåga.

Blir du aldrig påverkad psykiskt av att

höra människors sorg?

– Stundtals när jag jobbar blir jag väldigt

påverkad, men jag har tack och lov fått den

förmågan att jag glömmer bort vad de sagt

till mig när de har gått. En slags försvarsmekanism

som jag tror att alla människor som

jobbar med människor måste använda sig

utav. Men jag grävde ofta ner mig för djupt

i början, då kunde jag sitta och gråta i flera

timmar efteråt. Men det går

inte, för att då hjälper jag ju

inte någon. Man blir otroligt

ödmjuk när man jobbar så

här.

Blir du någonsin rädd

när du jobbar?

– Nej, men jag kan bli riktigt

förbannad på andarna

från andra sidan. Men det

måste jag bli, av den anledningen

att man vet ju aldrig

vad man kommer att träffa

på för slags ande. Man blir

ingen ängel när man dör

utan var man en riktigt elak

människa när man levde

fortsätter man att vara det

när man dör. Ondska finns, men jag kan aldrig

komma hem till en familj och säga ”oj

det var en ond ande det här” det funkar inte,

för människor blir så himla rädda. Jag ser det

för vad det är, jag blir aldrig rädd utan tänker

bara att det här var en riktigt jävla elak

människa! Jag måste bygga upp mig väldigt

energimässigt för att kunna möta den här

energin som är så jäkla elak. För om jag skulle

börja tro på onda andar och liknande då

skulle jag ju kunna skrämma upp mig själv!

Man måste helt enkelt alltid vara starkare än

anden.

Vad tror du händer när man dör?

– Jag tror att man hamnar i den dimension

där man ska vara helt enkelt, där vår

andekropp passar. Jag tror inte på att det

finns ett himmel eller ett helvete, däremot så

12

kontakt

tror jag att det finns olika nivåer av medvetandet,

tror du på helvetet så kanske du fastnar

där, tror du på himmelriket kanske du

upplever att du är där. Tills du kommer underfund

med att det är ditt medvetande som

format det du vill ha eller det du tror på. När

man dör brukar det alltid vara någon som

hämtar en från andra sidan, så att man hamnar

rätt från början. Jag tror på Gud men jag

är inte religiös i den bemärkelsen. Och vad

Gud är det vet jag inte heller, men jag tror på

att det finns en kraft som är större än det vi

kan förstå.

Elisabeth förklarar att det hon sysslar med

påverkar och genomsyrar hela hennes liv,

men hon säger också att det finns många

andra saker som hon sysselsätter sig med för

att bara koppla av.

– Jag tycker mycket om att vara ute och gå

med min hund. Då slipper jag prata eller

tänka, utan kan bara koppla bort allt för en

stund. Jag älskar också vatten och naturen,

att se hur det hela tiden går runt, höst, vinter,

vår och sommar. Alla vackra färger som

finns. Men jag tycker inte om att gå i skogen,

för där kan det ju komma älgar och är

det något som jag verkligen är livrädd för så

är det älgar, och hästar också, de vet man ju

aldrig vad de gör! Jag tycker även mycket

om att resa och att se hur människor har det

i olika miljöer. Sen så älskar jag självklart att

umgås med mina barn och barnbarn. Något

som jag egentligen inte vågar erkänna, är att

jag även är barnsligt förtjust i att gå på nöjesfält,

säger Elisabeth och skrattar.

– Jag åker inte själv, för det är det värsta jag

vet, men jag tycker mycket om att titta på

människor och hur de beter sig. Att se hur

de frivilligt vill skrämma sig själva. Vad är

det människan söker som får dem att åka det

där tornet på Gröna Lund som får dem att

bara rasa ner i all världens fart, varför utsätter

man sig för det? Nöjesfält berättar väldigt

mycket om människan. Där finns det människor

som har otroligt roligt, men inte

många timmar därifrån så lider andra utav

skräck för krig, död och svält. Det är väldigt

fascinerande. Har vi inte kommit längre i

vår utveckling än att vi måste söka skräcken?

Är vi mätta på att allt hela tiden är serverat

på silverfat? Sådant här kan man filosofera

om hur länge som helst.

Experiment med

slagrutor

Förutom detta ägnar sig

Elisabeth också med att

amatörforska i parapsykologi,

vilket innebär att

hon håller i utvecklingscirklar

med människor

som vill lära sig att arbeta

upp sin mediala förmåga.

– Vi utför olika experiment

med hjälp utav till

exempel kort eller slagrutor,

för att bevisa att det

verkligen går att träna

upp sin förmåga. Jag vill

bevisa att det vi sysslar med verkligen är relevant

och att det inte är några konstigheter.

Just därför gör vi verkligen allt för att undvika

fusk. Främst är det intresserade människor

som kommer till mig, inte enbart de som

redan är mediala utan även de personer som

aldrig känt av något. Jag är fullkomligt övertygad

om att alla kan träna upp sin mediala

förmåga, på samma sätt som jag tror att alla

kan lära sig att spela piano. Alla kanske inte

blir Chopin eller Mozart men efter mycket

träning kan nog de flesta klinka fram gubben

Noak! Samma sak gäller med den mediala

förmågan, alla kan lära upp sig, sen blir ju

inte alla proffs. Men varför ska inte de som

tycker att det är roligt få hålla på med det

här, bara för att de kanske inte är så duktiga?.


Vad finns där ute?

13

kontakt


Kusligt värre

Kusligt värre

Tror du på det övernaturliga?

Nej jag tror inte på att

det finns bara.

Marcus Backlund

TK3

Stål

var ett vanligt

skyddsmedel mot

förgöring. Bar man stål

på sig så kunde man röra

sig ute i markerna utan

fara för troll eller andra

väsen. Stål lades både i

den nyfödda vaggan

och i den dödes

kista.

14

kontakt

Ja. Lite,lite.

Ibland har det hänt

saker som har varit

mer än bara tillfälligheter.

Men det är inget som

jag vill

berätta om.

Kerstin Adeniji bi-

Tappar

man en sked i

golvet så får man

kvinnligt främmande

före kvällen, men

tappar man en sked så

kommer en man.

Jag vet inte det är så

overkligt. Jag har inte

varit med om det,

men en lärare till mig

berättade om en nära

döden upplevelse som

hon varit med om.

Ida Asplund MP1D

Emanuel

Swedenborg kom hem

från Sverige år 1759 från en

Englandsresa. Han steg iland i

Göteborg, togs emot av vänner och

satt till bords med dem. Plötsligt blev

han orolig och sa att han såg Stockholm

brinna. Swedenborg namngav till och

med enskilda hus och stadsdelar som

brann.

Först flera dagar senare kom en kurir

från Stockholm som berättade om

den stora eldsvådan som lagt

staden i aska.

Blod

har haft stor betydelse

för det magiska

tänkandet eftersom man

ansåg att det var centrum för

livskraften. Med hjälp av sitt

blod fick man makt över andra.

Inom läkekonsten ansågs

blodet efter avrättade innehålla

extra mycket kraft.

Jag tror definitivt

att det finns ett

fenomen som är

högre än oss. Men

om det är övernaturligt

eller

naturligt vet jag ej.

Elin Lindberg JK2B

Fader

vår har alltid

varit ett bra medel

mot ont. Särskilt stor

verkan har bönen om

man läser den tre

gånger baklänges.


Den gamla tron

om döden

Likskådning var vanlig förr. Unga och gamla samlades kring den

öppna kistan för att se den döde. Natten före begravningen höll

man likvaka för att hålla onda andar borta.

Efter begravningen bjöd man till gravöl i sorgehuset och förr skedde

också arvsskiftet vid detta tillfälle. Gravölet har idag ersatts av

en minnesstund i en offentlig lokal med enklare förtäring.

Förr levde man i nära relation till döden. De kyrkliga riterna

skulle underlätta för den döde medan folktrons riter skulle

skulle de efterlevande.

Flr att den döde inte skulle gå igen, så band man ihop fötterna

och strödde granris på golvet medan liket var kvar hemma.

Kistan fick inte göras för stor för då blev det lik i huset

inom en snar framtid.

I städerna inskräckte gravölet förr i tiden till att man bjöd

på begravsningskonfekt och vin. Konfekten var insvept i

svart eller vitt krusat papper och prydd med änglar, kors

och deviser - ett bruk som först på 1960-talet upphört i

koservativa landsändar.

I slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet så

låg liket i salen med kistlocket borta. Ofta betsällde man

hem en fotograf som fotograferade liket i kistan. I utställningen

finns en bild av ett dött barn fotograferad på

Björkö i början av 1900-talet.

15

kontakt


16

kontakt

”Jag är mycket

noga med att hålla fast

vid vad jag vet vad jag har

varit med om. Och jag är mycket

noga med att inte bygga trosföreställningar

på det som jag vet. När man börjar göra det då

börjar man spekulera och det kan vara rätt eller fel,

men håller man sig till det man vet så hamnar man inte fel.”


REPORTER

Ida Stigzelius

Göran Grip mötte

livet efter döden

– Har man haft en sådan upplevelse

glömmer man det aldrig, berättar

Göran Grip, narkosläkare och författare.

Göran Grip har haft två näradöden-upplevelser,

båda i sin tidiga

barndom. När han var liten visste han

inte att det var nära-döden-upplevelser

han var med om. Därför är det

svårt att veta om han hade förstått det

om han inte som vuxen läst Life after

Life av Raymond Moody.

Det var den första boken som

noggrant beskrev nära-döden-upplevelser.

Han kände igen sig och kom

ihåg att han själv varit med om vad

som beskrevs i boken. Den första

nära-döden-upplevelsen hade han när

han var fyra år och blev våldtagen.

Det var en mentalt handikappad man

som med sin penis kvävde honom till

döds.

– Jag såg mig själv och honom upp

ifrån taket. Jag såg att den här

mannen var mindre än jag, fastän han

hade en vuxen kropp, därför var jag

inte rädd.

När Göran blev livlös blev våldtäktsmannen

rädd, han förstod inte

vad som hände och släppte honom på

marken. Många barn tror att det är

”Det går inte att

förklara i någon

kronologisk ordning

när eller hur länge

upplevelsen ägde rum”

deras fel när något fruktansvärt

händer dem förklarar han och så

reagerade också Göran. Han gick och

gömde sig under ett cykelställ och satt

där hela dagen. När hans mamma väl

hittade honom var hon så uppfylld av

hur dåligt hon själv kände sig, att hon

inte la märke till hur han mådde.

Den andra nära-döden-upplevelsen

hade han när han var fem år när han

var sövd under en bråckoperation. I

sin bok Allting finns berättar han

utförligt och detaljrikt över vad som

hände, att det inte går att förklara i

någon kronologisk ordning när eller

hur länge upplevelsen ägde rum. Han

skriver om en ljusvarelse, en närvaro

snarare än en synlig gestalt.

…denna varelse utstrålade en enorm

kärlek och förståelse och jag förstod,

utan ord, utan att reflektera över det,

utan att behöva förstå, att han

stod långt över mina föräldrar i sin

bedömning av ont och gott, rätt och

fel, sant och falskt.”

Varför man är med om nära-dödenupplevelser

är för honom en religiös

fråga. Han upplever sig själv inte som

religiös.

– Jag tänker inte i de banorna så

därför har inte jag något personligt

17

kontakt


svar. Även om han säger att han inte

vet varför han var med om näradöden-upplevelserna

berättar han att

upplevelserna betytt mycket för honom.

I efterhand ser han vad upplevelserna

hade för följder och att de

har hjälpt honom mycket i hans liv.

– Tack vare nära-döden-upplevelserna

hade jag något att falla tillbaka

på. Jag har kunnat reda ut mitt liv på

ett sätt som jag inte hade kunnat göra

ifall jag inte hade haft upplevelserna,

förklarar han.

Göran Grip är noga med att betona

att han bara vill hålla sig till det

han vet och inte ge sig in i spekulationer

om varför han vet det han vet.

– Om man tror på Gud och tänker

att han har en mening så skulle man

nog säga att meningen var att jag

skulle klara mig igenom svårigheter.

Personligen ser jag det inte så men för

en troende skulle det kunna vara

så.

Tankarna om att upplevelserna bara

skulle vara illusioner är för honom

omöjligt. Han menar på att de som

säger att det bara är illusioner inte vet

vad de pratar om och har läst på

dåligt.

– Studerar man noga så förstår man

att den här upplevelsen

inte bara är en illusion. Skillnaden

mellan en nära-döden-upplevelse och

en illusion är att nära-döden-upplevelsen

är livsförändrande.

Han jämför sin upplevelse med andra

upplevelser som att bli frälst. Till

skillnad från frälsta personer berättar

han bara vad han varit med om och

är inte ute efter att frälsa någon.

Göran menar på att frälsta ofta är i

behov av att frälsa andra för att det

18

kontakt

då känns ännu mer övertygande om

att ens egna upplevelser är en äkta

upplevelse.

– Frågan är inte att tro på någonting,

utan att veta, har man sett Eiffeltornet

så har man, konstaterar han.

Han förklarar att den som varit med

om en nära-döden-upplevelse och

mött den villkorslösliga kärleken inte

har några som helst tvivel. Den som

har varit med om en sådan här

upplevelse upplever inte makt, pengar

”Den som har

varit med om en

sådan här upplevelse

upplever inte makt,

pengar och prestige

som något mål

med livet.”

och prestige som något mål med livet.

Kunskap och att lära sig att älska

andra människor är vad som då

känns viktigt.

När Göran kom fram till att han

haft dessa nära-döden-upplevelser

kom han fram till att han haft samma

livssyn genom hela livet. Det var bara

det att han under tonåren nästan

glömt bort upplevelserna. Många

personliga problem låg ovanpå som

ett skal och därför levde han inte efter

sin riktiga livssyn. Det var mycket

som färgade och förstörde den. Den

verkliga livssynen kom fram efter

terapi som skalade bort det som

förstörde.

Göran Grip är inte rädd för att dö.

Det har givetvis med nära-döden-upp-

levelserna att göra men också med en

annan händelse då han

var nära att dö. Då halkade han och

föll från ett tre meter högt brofäste.

Han försökte få tag i något men det

fanns ingenting att få tag i. När han

insåg att han skulle ramla och slå

ihjäl sig kom han att tänka på alla de

människor som kommer in på

akuten, människor som han sett

många av som narkosläkare.

– Men i just det ögonblicket jag föll

kände jag mig fri från rädsla och blev

fullständigt lugn. Jag överlämnade

mig åt vad som än skulle komma att

hända och gjorde mig beredd på att ta

emot det vad det än var.

När han landade insåg han att han

inte var död, han fick syn på sin

kollega som också är narkosläkare,

han stod kvar och såg alldeles

förskräckt ut. Trots fallet fick Göran

inte minsta sträckning eller blåmärke.

– Jag slog mig mer på köksgolvet

en gång då jag bröt tån, än när jag föll

från det tre meter höga brofästet.

Göran Grip

- Född 1945

- Jobbat som narkosläkare fram

till 50-årsålder. Numera arbetar

han som författare, översättare,

föreläsare och workshopsledare.

- Har skrivit två böcker, Allting

finns och Dem jag älskade.

- Alltsedan han föreläst om näradöden-upplevelser

får han runt

300 brev om året från människor

som upplevt att de varit med om

nära-döden- upplevelser.


Döden.

Slutet eller början?

PÅ OCH AV VAD?

19 kontakt


20

kontakt


21

kontakt


den huvudlöse

Det sägs att varje julnatt vandrar en huvudlös vålnad längs Norrtäljes gator.

Han kommer från de dödas julotta för att sedan dra vidare mot stadens torg.

Vålnaden skall år 1634 kallblodigt slagit ihjäl en gravid mjölnarhustru.

Somliga säger att de har sett honom gåendes, huvudlös i sin stora vargskinnspäls.

Men är det verkligen sanning eller bara en påhittad spöksägen?

REPORTER/FOTOGRAF

Angelica Brodin

Roland Palmqvist är sedan en tid tillbaka

pensionerad från sitt yrke som museitekniker

på Roslagsmuséet som ligger i

Norrtälje. Han hade för cirka ett år sedan

hand om en spökutställning på muséet och

det var då intresset för den mytomspunna

borgmästaren tog fart.

Intresset för det övernaturliga ledde

även till författandet av ett manus som

bland annat handlar om just den huvudlöse

borgmästaren. Och det är i det manuset

man finner just denna fakta. Den 31 maj

1634 sammanträdde Lyhundra Häradsnämnd

i rådhuset i Norrtälje stad.

Ärendet gällde den dåvarande Borgmästaren

Nils Pedersen Humbla. Inför

rätten vittnade Oluff Johansson Mjölnare

om att Humbla slagit och torterat ihjäl

Oluffs hustru som även varit gravid.

Onykter borgmästare

En redogörelse från en hel rad övriga närvarande

vittnen säger; Den 23 april 1634

gick borgmästaren förbi Oloff mjölnares

stuga. Han var som alltid, onykter, och då

han fick syn på kvarnen bad han sin tjänare

hämta ut mjölnaren för att betala tillbaka

den skuld han var skyldig Humbla i

22

kontakt

tull. Men mjölnaren var inte hemma utan

istället kom hans gravida hustru ut för att

möta borgmästaren. Humbla frågade först

varför inte mjölnaren var hemma och sade

sedan ”aldrig är han hemma, han stjäl

mjöl och säljer till andra, men mig vill han

inte betala”. Mjölnarhustrun hade då svarat

Humbla; ”Kära fader, när min man

kommer hem så skall han föra mjölet till

eder.” Dessa ord gjorde borgmästaren rasande

och han började sedan att slå mjölnarhustrun

med sin ekstav.

Dömdes till döden

Slagen hon fick gjorde att hon kom i alldeles

för tidig barnsäng. Det för tidigt födda

barnet avled genast och den svaga

mjölnarhustrun avled även hon några dagar

efteråt. Humbla förnekade detta och

sade att han bara hade gett henne ett slag

över axeln. Trots sitt förnekande dömdes

Nils Pedersen Humbla till döden genom

halshuggning. En halshuggning som genomfördes

på Lilla torget i Norrtälje stad.

– Jag tycker själv att det är en ruskig historia,

men garanterat sann. All fakta har

jag hittat i stadsarkiv och i böcker. Sen kan

man ju fråga sig om själva spökbiten skul-

le vara rent påhitt? Men det finns ju faktiskt

människor som har sett honom, säger

Roland Palmqvist.

I början av 1900-talet ska en polisman vid

namn W. Sandberg en julnatt ha sett en

pälsklädd man komma vandrande på gatan.

Det i sig hade inte varit något märkligt,

om det inte hade varit så att den pälsklädde

mannen saknade huvud! Flera julnätter

i rad hade han sett denna huvudlösa

vålnad komma gående ner för gatan.

Sandberg var helt övertygad om att det var

borgmästaren som gick igen. Varför kunde

han inte säga.

Även en fru Björklund ska vid samma tid

ha sett samma vålnad som Sandberg. Hon

förklarar honom med samma stora vargskinnspäls

och utan huvud. De säger båda

att mannen var på väg mot Strömbacka,

den gård i vilken borgmästaren en gång

bodde i.

Men om detta nu är sanning, varför går

borgmästaren igen? Anser han fortfarande

att han blev oskyldigt dömd? Eller är han

på jakt efter hämnd? Kanske är det värt en

extra titt om det skulle falla sig så att du en

julnatt skulle passera just Norrtäljes gator.


orgmästaren

23

kontakt


var inte så säker...

More magazines by this user
Similar magazines