Jazzbladet nr 4/11 - Classic Jazz Göteborg

JazzblaDet
4/2011 årgång 33
The light at the end
of the tunnel -
Copenhagen Harbour
Jazz Festival med
Jazz i Billdal
(se sid 26)

2Föreningens avgående
kassör i trance
inför dejlig dansk
sangerinde - Anne
Kristine Lauritsen
Dixie 4 You -lyhörd
småbandsjazz i den
klassiska traditionen

JazzblaDet
Organ för
Föreningen Classic Jazz
Göteborg
Redaktör och ansv utg:
Bosse Alftenius
Hovås Enebacke 7
436 58 Hovås
3
OBS! NY HEMSIDESADRESS:
http:www.classjazz.se
Du är välkommen med bidrag till
Jazzbladet! Material (helst i elektronisk
form) bör vara red. tillhanda
före 120301
BLI MEDLEM, STÖD VÅR
MUSIK!
Årsavgift:
Senior: 200:-
Junior (under 30 år) 30:-
Pg 91 60 23 - 5
Classic Jazz Göteborg
Ange namn, adress, tel, epost
och om du spelar något instrument!
NY EPOSTADRESS TILL FÖRENINGEN OCH
JAZZBLADET:
info@classjazz.se
Får du inte vår info via epost? Vi kanske inte har
din adress, eller har en felaktig dito.
Skicka i så fall din adress till ovanstående epostadress.
Tack på förhand!
GLÖM INTE MEDLEMSAVGIFTEN!
Betala med bifogat inbetalningskort eller via Internet
- glöm inte att ange ditt namn!
Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal

Så har det då äntligen mojnat, och
idag gick det faktiskt att promenera
på Amundön, där man kan se
tydliga spår efter stormens härjningar.
Men det blir visst en av få
önskad repris mot mitten av veckan
- Sir Bourbon får väl inkludera
Stormy Weather i repertoaren när
de spelar på Kapellet på onsdag!
Kapellet, ja - en institution som
snart fyller tjugo, men som fortfarande
i allra högsta grad lever och
frodas! Det värmer hjärtat att allt
fler lyssnare/dansare och musiker
hittar vägen till detta föreningens
träffpunkt och vattenhål!
Många klagar på att blänkarna i GP
om Kapellet lyser med sin frånvaro.
Men människan spår och GP
rår, för att travestera ett gammalt
talesätt - vi kan från föreningens
sida inte göra något åt GP:s nonchalans!
Käre läsare och medlem, var
förvissad om att det är musik och
dans på Kapellet varje onsdag,
oavsett om det står i GP eller inte!
Endast brand, jordbävningar eller
andra ”acts of God” kan få oss att
ställa in - och i så fall kommer det
väl in i GP i alla fall!
Program för Kapellet och andra
föreningsarrangemang finner du på
mittuppslaget. Där finner du också
kallelse till och dagordning för föreningens
årsmöte som kommer att
äga rum den 15 januari.
4
Redaktörens spalt
Välkommen till mötet: det är din
chans att lämna synpunkter på vad
vi gör och vad vi som förening bör
göra i framtiden!
Många frågar hur det blir med de
populära jazzkryssningarna till
Tyskland nästa år. Svaret är att
ingen vet - inte vi, och inte ens
Stena verkar det.
Det är ingen hemlighet att Kiellinjen
går rejält back, och det gör
Stena-ledningen tveksam till en
fortsättning. För en lekman förefaller
det som en god idé att fortsätta
- jazzkryssningarna drar ju en publik
som normalt inte skulle ha åkt
till Kiel, och det borde ju generera
extraintäkter för rederiet. Men det
är väl för svårt för en vanlig dödlig
att begripa!? Nåja, vi får väl se.
Till slut kan vi notera att föreningens
meste hedersledamot Kalle
Olausson fyllt 90, uppvaktad av
många vänner. Inte minst var det
musikaliska hyllningar av ett flertal
av Kalles favoritmusiker- Vi sällar
oss till gratulanterna och hoppas
att vi får vara lika pigga och klara i
knoppen när vi är 90! (Fan tro’t!)
Ha en riktig God Jul och ett Gott
nytt 2012! Vi ses igen till ännu ett
bra jazzår!
Bosse Alftenius

Kära vänner och jazzälskare. Vi
skriver i dag 4 december och ett
verksamhetsår är snart tillända.
Ute blåser den ena kulingen efter
den andra in över oss och höstens
regnskurar är som vanligt inte att
leka med. Men det finns motmedel.
En go brasa i kaminen värmer gott
i höstrusket och hunden lägger sig
så nära kaminen att det nästan
luktar bränt. Det som dock värmer
bäst är att ni, kära lyssnare, så
flitigt besöker våra evenemang.
Slottsskogen hade vi ”knökat”
varje tisdag hela sommaren.
Likadant på våra konserter under
kulturkalaset där vi bjöd på
såväl småband som storband.
Hela den mörka årstiden ses vi
ju på Kapellet där de danslystna
svänger sina lurviga och likadant
på s/s Marieholm, fast där kanske
lyssnandet och den goda maten
mer har varit i fokus. Dessutom,
på privata initiativ, jazz på såväl
Radison hotell som Eggers fina
matsalar. Och som kronan på
verket Göteborgs jazzfestival
som nu landat på sin rätta plats i
augusti.
Vad gemene man kanske inte
känner till är att föreningens
orkestrar underhåller i arla
morgonstunder vid ankomsten av
alla de stora kryssningsfartyg som
i allt större antal anlöper Göteborg.
När vi andra fortfarande sover sött
står våra jazzband och underhåller
på kajen när kryssningsgästerna
dräller iland för en stunds
5
Ordförandens spalt
shopping och rundturer. Ett mycket
uppskattat inslag i mottagandet i
Göteborg.
Nu är det snart nytt år och vi i
styrelsen sliter som bävrar med
att få till det med jazztävlingen år
2012. Nefertiti är kontraktat och
anmälningarna från tävlingssugna
orkestrar börjar så sakteliga
strömma in. Vår hemsida har fått
mycket beröm för sin fina layout
och innehåll vilket vi behagfullt
slickar i oss.
Vi som fyllde 70 detta år tycker jag
kan se tillbaka på ett liv där jazzen
hela tiden bara vuxit i popularitet
och omfång. Tänka på att det
var just 1941 som Glenn Millers
orkester spelade in megahiten
Chattanooga choo choo i filmen
Sun Valley serenade. För första
gången i världshistorien såldes en
skiva i mer än en million exemplar.
Här hemma vaxades den första
jazzplattan med el-gitarr. Det var
Sven Stiberg som spelade gitarr i
Thore Jederbys septett där Sven
rev av fantastiska solon i Farewell
Blues och I found a new baby.
När jag som liten knatte fick ta
gitarrlektioner av gitarristen och
radioproducenten, Ulf Börje Berg,
nyss hitflyttad från Stockholm,
ombads jag skaffa en lärobok
som hette ”Gitarrskola för modern
plectrumspelning”. Han utlovade
att han skulle lära mig spela gitarr
så som man spelade i dixiebanden

i Stockholm. Lyckan var fullständig
och med blödande fingertoppar
slet jag som ett djur med boken
som f. ö. var skriven just av sagde
Sven Stiberg och den fenomenale
kompgitarristen Folke Eriksberg.
Emellertid är det inte bara
glädjeämnen. Vid årsmötet i
januari kommer vår eminente
kassör Sverker Olsson att lämna
oss. Det känns tungt, inte för
hans fantastiska och pedagogiska
förmåga att förklara för oss övriga
i styrelsen vad siffrorna egentligen
står för, utan för att vi går miste
om en underbar kompis och
trevlig kille som dessutom gillar
riktig jazz med banjo och sånt. Vi
önskar honom naturligtvis lycka till
eftersom han faktiskt skall börja
jobba lite igen. I övrigt vill jag
och styrelsen önska er alla en fin
och stämningsfull Jul och ett Gott
nytt år med mycket jazzlyssnande
och samvaro med oss andra
jazzälskare.
Mysto
6
ÅTERBLICKEN
Bert Slättung presenterar
glimtar ur Jazzbladet för
5 år sedan
För övrigt blir det jul även i år har
styrelsen bestämt och den kommer
att infalla i slutet av december.
Jag själv är bjuden på ett bröllop i
Indien och kommer därför inte att
kunna kontrollera julfirandet i år
men resten av styrelsen kommer
att övervaka att det hela går
riktigt till. – Snart faller snö på
kalla jorden / Då lämnar jag den
kalla Norden / Till Orienten flyr jag
med de orden: / Oh, låt mej slippa
juleborden!”
(Anders Hultman under rubriken
”Ordförandens spalt”)
10 år sedan
Än en gång har man ögnat igenom
GP:s tonårsbilaga och nåtts
av dess budskap: ”Du som är
över 37 ska hålla dig hemma på
kvällarna”. Ja, det handlar förstås
om GP:s ”Aveny”, som ska ge en
bild av nöjeslivet i staden. – Ja,
men det finns ju en av delning
för ”seniorer”… Tackar, än kan
jag gå utan rullator. Dags för en
översättning av Rockin’ Chair? –
Jag har min rullator / Då går jag
trygg / På stadens gator /Fastän
rätt skygg…
De unga journalisterna vill förstås
skriva om sin musik. Håll er friska
och i arbete Lennart Blomberg och
Tore Ljungberg, ni är en utdöende
art! Annars kan en hel jazzfestival
tigas ihjäl av monopoltidningen.
(Bo Löfgren under rubriken ”En
bakåtsträvare funderar”)

15 år sedan
Dragspelsundervisning per
telefon introduceras från och
med i höst inom Grönköpings
riktnummerområde. Bakom denna
pedagogiska nysatsning står herr
underhållningsentertainer Ebonius
”Ebbe” Larsson, vilken hoppas
kunna lära ut ’Avestaforsens brus’
à 24 periodmarkeringar. – Någon
buggning har icke förekommit
under vårens danskurser, meddelar
herr danspedagog Irving Carlsson
med viss uppbragthet. Detta
är enbart illvilligt förtal från
avundsjuka kolleger, vilka hävdat
att jag skulle ha spelat in mina
elevers danssteg, för att sedan
kunna lyssna å eventuella felsteg i
lugn och ro. – Och skulle eventuellt
dylik buggning - utan min vetskap
– ha förekommit, så har jag inget
hört eftersom kvaliteten på banden
var mycket dålig!
(Citat ur Grönköpings veckoblad)
20 år sedan
Det borde ligga i varje bands
intresse att försöka fånga
publiken men man kan ibland
nästa få intrycket att en del
tycker att publikkontakt inte hör
till tradjazzen. Tvärtom, menar
jag. Vår musik är i första hand
en bruksmusik. Den har varit till
för dans och underhållning från
första början och till musiken
hör självklart ett glatt och
publiktillvänt beteende – utan
jönseri – ordentliga presentationer
av låtar och musiker, snack och
käftslängande med dansande och
lyssnande. Vi får aldrig glömma att
det de flesta vill ha – på Jazzhuset
och i festlokalen – är ”stämning”
och ”tryck”. Självklart skall vi
7
också spela bra och någorlunda
stilriktigt – det är ju grunden –
men om vi inte inser hur mycket
synintrycken betyder, förstör vi för
oss själva.
(Bert Slättung under rubriken
”Ordföranden har ordet”)
25 år sedan
Efter den ordinarie dansen mellan
klockan åtta och halv tolv stängde
Wauxhall och öppnade sedan
för de riktiga jazzdiggarna. Då
kom stjärnorna och spelade med
Wauxhalls band och de riktiga
jazzfansen dök upp. – När Lionel
Hampton var i stan fick han
utegångsförbud av sin fru Gladys,
berättar Kenneth [Fagerlund].
Lionel är dock en listig man som
väntade tills Gladys fått besök
av John Blund. Då smög Lionel
ut, drog direkt till Wauxhall och
spelade så svetten stänkte. …
En kväll kom en blyg grabb och
frågade om han fick pröva som
pianist, berättar Kenneth. Han var
chalmerist, sade han, och hette
Jan Johansson. En ny stjärna
var född; en av Sveriges största
pianister någonsin hade debuterat
på Wauxhall.
(Mats Thölin i artikeln ”Anrikt
jazzställe i graven”)
30 år sedan
”Tummens” entusiasm måste
smitta av sig på medmusikanterna.
… Han är glad och uppmuntrar sina
kollegor när dom gör goda insatser
och det gör dom ofta. Själv
spelar han på flygelhorn ”You’ve
changed” obeskrivligt vackert.
Kenneth [Fredriksson] lanseras i
”Someday Sweetheart”. Klarinetten
är skrovlig och lite fladdrig men
njutbar. Så blir det pianosolo.

Plötsligt läggs ett ackord på
pianot som är en hel blomsteräng.
Medmusikanterna lyser upp.
Vilken konst. Bob Dahlquist är
jazzmusikant. Han spelar logiskt
och lätt med en vacker ton. Allra
bäst är han kanske på tenorsax.
När Rolling Stones skulle spela
på Ullevi undrade någon om det
var mot Gais, IFK eller ÖIS…
Lyckligtvis handlade det inte om
fotboll den gången, men söndagen
den 5 september 1926 spelade
faktiskt deltagarna i Ernst Rolfs
”Lyxrevy” fotboll på (Gamla) Gamla
Ullevi . Det är rent av möjligt
att en av deltagarna var den
legendariske sopransaxofonisten
Sidney Bechet!
1925 gästades Stockholm av
en amerikansk revy, ”Chocolate
Kiddies”. I orkestern ingick bl.a.
bandledaren och pianisten Sam
Wooding, trumpetaren Tommy
Ladnier och rörblåsaren Garvin
Bushell. Redan följande år var
det dags för ännu en revy, ”Black
People”, med musik av Spencer
Williams och Joe Solmer. Enligt
programbladet ackompanjerades
revyn av två orkestrar, Peoples
Jazzband och Philips Jazz. Av
visumhandlingar i Riksarkivet
framgår att bl.a. Sidney Bechet
, tubaisten John Warren och
trumslagaren Johnnie Gratton
ingick i truppen.
8
Han ger bandet swingprofil.
Stundom lyfter hela bandet när
han solar. Konstigt att han ser ut
att vara helt frånvarande. Saxen
har tappat sin förgyllda yta men
har en ton av rent guld.
(Ralph Henrikson i artikeln
”Swingbolaget på Jazzkällaren”)
Har Sidney Bechet spelat på Ullevi?
Ernst Rolf spelade samtidigt revy
i Göteborg och bestämde sig för
att engagera hela Black Peoplerevyn
för ett gästspel på Liseberg.
I en recension nämns bl.a. att
en av de kvinnliga artisterna
och en saxofonist visade ”vilket
instrument som kommer den
mänskliga rösten närmast”.
Saxofonisten torde ha varit Sidney
Bechet och melodin var Old
Fashioned Love. Recensionerna i
Göteborg var genomgående mer
positiva än de ofta rent rasistiska
omdömena i stockholmspressen.
Hur kommer då Ullevi in i bilden?
I programmet för Barnens Dag
söndagen den 5 september 1926
kan man bl.a. läsa följande:
”Å ULLEVI kl 1 e.m. Entrè 5o öre
ståplats, 1 kr sittplats.
Svart-Vit fotbollsmatch
som utkämpas mellan de svarta
och de vita sujetterna i Rolfs
lyxrevy. För att fylla en vakans i
det svarta laget har Tor Modéen
övergått till negerrasen och spelar
halvback på den svarta sidan.
En orkester medverkar.”

Huruvida Bechet verkligen spelade
på Ullevi får vi väl aldrig veta. Det
kanske var Thor M. som vickade
för honom...
Källor (som starkt kan
rekommenderas):
Jesse Lindgren: ”Vad gjorde
Bechet i Sverige 1926?”,
Orkesterjournalen maj 1989
Jag tänkte börja detta skivtips
med en ”äkta” dansbandsskiva,
nämligen en Count Basie (1904-
84) från åren 1957-59. Skivan
heter ”Count Basie and his
orchestra, Dance Along With
Basie” på skivmärket Poll Winners,
27206. Ralph J. Gleason skriver
bl.a. i baksidetexten att “This
album, for instance, should put
most of the studio swing-band
efforts to shame”. Joe Williams
sjunger I några nummer.
Nästa skiva (eller skivor) är en
vinst i Kapellets onsdagslotteri.
Tenoristen Don Byas (1912-72)
spelade under perioden 1945-
52 i diverse småsättningar, som
mest i en septett. Albumet är
en Quadromania-utgåva, dvs 4
CD. Märket är Membran 222414-
444/A-D.
Ännu en lotterivinst från Kapellet.
Samma skivmärke, Membran
222422-444/A-D. Artisten denna
gång är kornettisten Wild Bill
Davison (1906-89) från perioden
1943-52.
9
Leifs skivtips 4.11
Bertil Lyttkens: Svart och Vitt.
Utländska jazzbesök 1895-
1939 speglade i svensk press
(Publikationer från jazzavdelningen
vid Svenskt Visarkiv 13, 1998)
Olle Edström: Göteborgs Rika
Musikliv – en översikt mellan
världskrigen. (Skrifter från
Musikvetenskapliga avdelningen,
MH, Göteborgs Universitet nr 42,
1992).
Ingemar Wågerman
Nästa artist är klarinettisten Buddy
DeFranco (1923-). I vanliga fall
brukar man höra honom i mindre
sättningar men han har även
medverkat i ett flertal storband.
Bl. a. ledde han ”The Glenn Miller
Orchestra” i 8 år. På denna skiva
är han gästartist i ett relativt
okänt storband. Skivan heter
”Buddy DeFranco, Born To Swing,
Featured with The Al Raymond
All Star Jazz Band”. Skivmärke
Hindsight HCD-701.
De sköna blockackordens man
och Miles Davis´ pianist på
”Milestones”, Red Garland
(1923-84), med en skiva från
perioden 1957-60. Huvudsakligen
trioinspelningar men en del
nummer med blåsare, bl.a.
Hawkins, Coltrane och Oliver
Nelson. Skivtiteln är ”Red Garland,
Red’s Blues” Prestige PRCD-11017-
2.
Nästa dubbelalbum är med en
klar ungdomsfavorit, Erroll Garner
(1921-77), mannen med det
underbara vänsterhandshänget.
Många har försökt kopiera det

men få har lyckats. Oscar Peterson
lyckades inte i ”Salute to Garner”.
Den ende som har klarat det är vår
egen Charlie Norman. Albumet
innehåller inspelningar från 1945
och från 1950-51. Skivmärke
History, 2053321-305 och
2053322-305.
Ytterligare ett dubbelalbum med
en stor favorit, Stan Getz (1927-
91) med kvartett- och kvintettinspelningar
under eget namn från
perioden 1950-53 då han börjar
bli känd för annat än sitt solo i
Woody Hermans ”Four Brothers”.
Skivmärke TIM 220419-303.
”For the first time in 52 years”.
Ännu ett Getz-album, men desto
märkvärdigare. En nyupptäckt
privatinspelning från 1959.
”Stan Getz at Nalen, with Jan
Johansson, live in the Swedish
Harlem”. Riverside RRCD 139.
En liveinspelning från 1992 med
Modern Jazz Quartet där tre
ursprungliga medlemmar från 1955
fanns kvar och endast batteristen
Connie Kay blivit ersatt av Mickey
Roker. Skivan heter ”Modern
Jazz Quartet at the Opera House
(Philadelphia)”. Jazz Door JD1244.
10
Lite äldre inspelningar kan vi höra
med pianisten och sångaren Willie
“The Lion” Smith (1897-1973)
från åren 1935-37 med bl.a.
klarinettisten Buster Bailey. Skivan
heter ”Willie ”The Lion” Smith,
Harlem Joys”, märke Affinity CD
AFS 1032.
Kornettisten Rex Stewart (1907-
67) samt trumpetaren och
vokalisten Jonah Jones (1909-
2000) kan höras på dubbelalbumet
”From Swing To Bebop, That’s
Rhythm” (de har separata skivor).
Inspelningarna är från mitten
av 40-talet på märket History ,
med numren 20.19721-HI och
20.19722-HI.
Avslutningsvis en CD med den
gamle bluessångaren Joe Williams
(1918-99). Alla minns väl hans
”Every Day I Have The Blues”
från 1955 med “The Count Basie
Orchestra”. Denna CD, ”The
Definite Joe Williams” innehåller
huvudsakligen Basie-inspelningar
men även en del annat från 1955-
61. Verve 589 846-2.
Leif Wockatz
” If you like this kind of music, you
are sure to like other kinds of music”
Citat från omslaget till en Kustbandet-LP
på skivmärket Kenneth

Det är inte varje dag som
en Hönöbo tilldelas Louis
Armstrongstipendiet, men
nu har det hänt Fritz och
Anna-Maja Andreassons
pôjk... I söndags var Ingemar
Wågerman på plats i Stockholm
för ta emot det ärorika
stipendiet.
Hans livsånga jazzresa började
i Hönö Röd 1957. Den då 15-årige
Ingemar befann sig på café Tärnan
där det fanns en jukebox. Plötsligt
en dag strömmade det ut ny
musik. Det var Bunk Johnson som
spelade New Orleans jazz.
11
Saxat ur Torslanda Tidningen:
Ingemar Wågerman får
Louis Armstrong -stipendiet
– Det var första gången jag hörde
den sortens musik. Det träffade
mig rakt i hjärtat. Jag har inte
hämtat mig ännu, säger Ingemar
och skrattar gott. Den dagen
flyttade jazzen in i mitt hjärta och
bor ännu, nästan 55 år senare,
fortfarande kvar där inne.
Vi möts i hans föräldrahem i
Hönö Klova. Huset är ett av de
äldsta på ön och byggdes av hans
mormors föräldrar 1869. För två år
sedan flyttade han tillbaka hit med
sin hustru.

– Både min mormor, min mamma
och jag är uppvuxna här, förklarar
Ingemar. Mamma var Hönöbo
sedan flera generationer. Min
pappa kom från Göteborg. Han
blev känd här ute som ”Fritz
på taxi” och var ”teveddeli”
(omtänksam). Min mormor
spelade gitarr i Missionskyrkan.
Min mamma och min moster Ruth
var båda med i Frälsningsarmén.
Mamma var pianist och Ruth
spelade gitarr.
Fick tidigt musiken med sig
Musiken kom tidigt in i
Ingemars liv. Det betydde mycket
att hans mamma spelade och att
familjen hade ett piano hemma.
Musikskatten har han burit med sig
hela livet.
– Jag var nog runt 5 år när jag
började sitta och klinka. Min
moster Britta spelade bra och
försökte lära mig att spela efter
noter. Det gick inte första gången
och då stängde jag locket och
sedan dess har jag aldrig spelat
efter noter. Jag hör hur det ska låta
och spelar bara på gehör. Jag kan
inte ens halvnoter, säger Ingemar
med ett stort leende.
Ingemar blev starkt påverkad
av Frälsningsarméns musik som
var väldigt livaktig på den tiden.
Både horn- och strängmusikkårer
från Göteborg kom hit ut och
gästade. De bodde över här och
Ingemar lärde känna allihop.
I tonåren blev han naturligtvis
intresserad av rockmusiken, Bill
Haley, Elvis och rockpianisterna
Jerry Lee Lewis och Little Richard.
Men så kom den där dagen då
han för första gången fick höra
12
New Orleans jazz och tyckte det
lät fullständigt otroligt. Hemma vid
pianot var det nu bara den sortens
musik som gällde. När han var
17 år flyttade han till Göteborg
för att börja gymnasiet. Han gick
latinlinjen och läste sedan nordiska
språk, litteraturhistoria och tyska
på universitet och blev lärare vilket
han jobbat som ända fram tills
pensionen.
– Flytten till Göteborg innebar att
jag träffade fler musiker. Jag hade
ju suttit ganska länge och bara
spelat för mig själv. Vi var några
i min klass som satte ihop bandet
”Madhouse Ramblers”. Det var
en stor glädje för mig, berättar
Ingemar.
Sedan har han fortsatt att
spela i olika band hela livet. 1988
började han spela med Göta River
Jazzmen. Bandet har släppt ett
tiotal cd-skivor och gjort många
turnéer genom åren, både i
Sverige och utomlands:
– Vi spelar i alla möjliga
sammanhang, både på klubbar
och festivaler och i kyrkor. Här
hemma i Sverige har vi nog spelat
i ett hundratal kyrkor från söder
och upp till Östersund. Vi spelar
nästan alltid för fullsatta kyrkor
vilket känns oerhört roligt och
inspirerande.
Jazzens guldålder var på
50- och 60-talet. Ingemars stora
jazzintresse ledde till att han ville
dokumentera jazzens historia i en
bok:
– Jag hade releasefest i Fässbergs
församlingshem. Det kom massor
med publik och det var fantastiskt
roligt att se så många gamla
musiker samlas. Många hade ju

inte sett varandra på flera tiotals
år. Tidningen Jazzbladet, som
Göteborgsföreningen ger ut,
skrev om händelsen: ”Musiker
som inte hade sett varandra på
länge, uttryckande sin ömsesidiga
förvåning över att fortfarande vara
i livet…”
Han skulle inte kunna tänka sig
ett liv utan musiken. Den betyder
mycket för honom och är ett bra
sätt att slappna av, men han sitter
inte vid pianot varje dag:
– Jag får väl säga som Charlie
Norman att ”det är fegt att träna”.
Rytmen och känslan i jazzen tycker
jag är oöverträffbar. Jag har inte
skrivit så mycket egen musik. Det
finns väl ett par stycken melodier
som jag har gjort. Jag tror i alla
fall att det är jag, för jag har inte
hört någon annan spela dem, säger
Ingemar med glimten i ögat.
Louis Armstrongstipendiet
Ingemar har nu tilldelats Louis
Armstrongstipendiet 2011. Varje
år sedan 1971 har tre personer
tilldelats detta stipendium.
– När jag fick telefonsamtalet
med beskedet blev jag fullständigt
mållös och väldigt glad. Jag hade
inte kunnat förvänta mig detta.
Det finns så många andra som har
spelat så mycket, säger Ingemar.
Motiveringen löd: ”För att han
som pianist och orkesterledare
visat att den svenska klassiska
jazzen har en plats på
världskartan. Djupt imponerande
är också Ingemars dokumentation
”Down By The Riverside”, där vi
initierat får följa utvecklingen av
den klassiska jazzen i Västsverige
13
i allmänhet och i Göteborg i
synnerhet.”
Ingemar skriver nu på ännu en
bok och den här gången är temat
”Jazz i kyrkan”. Han försöker få
med alla aspekter i ämnet.
– Den avslutande förteckningen
över religiösa melodier som spelats
in av tradjazzband kommer att
bli gigantisk. Hittills har jag mer
än 400 melodier med fakta om
upphovsmän och inspelningar mm.
Litteraturförteckningen blir ännu
mer omfattande än den i ”Down by
the Riverside”. Jag har med andra
ord inga större problem att få
dagarna att gå, avslutar han.
Lilian Andersson
Så långt lokalpressen. Vi sällar oss
till gratulanterna!
Det ska påpekas att Ingemar långt
ifrån bara varit verksam i Göta
River. Han var bla a med i Canal
City Syncopators på 80/90-talet -
bandet presenteras och recenseras
på annan plats i detta nummer.
Nu för tiden kan man också höra
Ingemar i Dixieland Rednecks , där
hans pianospel är russinet i kakan!

14
Aktiviteter vintern/våren 2012
Restaurang Kapellet
11.1 The Board Band
18.1 Skoogz
25.1 Sôr Ossbonn’s
1.2 Tant Bertas Jasskapell
8.2 The Red Wing Band
15.2 Max Lager’s New Orleans Stompers
22.2 Swingbrothers
29.2 Papa Pider’s Jazz Band
7.3 Gothenburg Swing Society
14.3 Sweet Six
21.3 Happy Jazzband
28.3 Seaside Jazzband
4.4 Dixieland Rednecks
11.4 Tina Rahm Quintet
18.4 Swingsexan med Lisbeth
25.4 The Novelty Band
2.5 Soft and Swing Sextett
9.5 Fader Bergs New Orleans Band
16.5 Stolbandet
23.5 Foggy Bottom Classic Jazz Band
30.5 Peoria Jazz Band
s/s Marieholm
Jazz torsdagarna 1.3, 29.3, 26.4 samt 31.5. Bokning av band pågår
Stena Danmark
18.1 Second Line Jazz Band
8.2 Dixieland Rednecks
18.4 The Novelty Band
9.5 Swingbrothers
13.6 Tubasextetten
12.9 Peoria Jazz Band
10.10 Tina Rahm Quintet
14.11 Instant Swing
12.12 The Red Wing Band
Jazztävlingen
Grundomgångar (Nefertiti) 5.2, 12.2 19.2
Regionfinal (Nefertiti) 11.3
Riksfinal (lokal meddelas senare) 25.3
StenaTyskland
?????????????

15
Kallelse
Härmed kallas till ordinarie årsmöte
(föreningsstämma) i Föreningen Classic Jazz
Göteborg
söndagen den 15 januari 2012 kl. 15.00 på
Restaurang Kapellet, Örlogsvägen 2, V Frölunda. Vid
årsmötet förekommer följande ärenden:
1. Val av mötets ordförande.
2. Val av mötets sekreterare och en
justeringsman.
3. Fastställande av dagordning.
4. Verksamhetsberättelse och ekonomisk
redogörelse.
5. Revisionsberättelse.
6. Fråga om ansvarsfrihet för avgående
styrelse/styrelseledamöter.
7. Val av ny styrelse/styrelseledamöter
8. Val av två revisorer.
9. Val av tre personer i valberedning.
10. Fastställande av årsavgift för 2013
11. Övriga frågor.
12. Årsmötets avslutning.
Viss förtäring kommer att serveras
Bokslut och verksamhetsberättelse kommer att
finnas tillgängliga på föreningens hemsida www.
classjazz.se i god tid före mötet.
Medlem som önskar anhängiggöra ärende under
övriga frågor bör anmäla detta till styrelsen i god tid
före årsmötet genom mail, telefax eller post. E-mail:
steneby@odevall-law.se, telefax: 031 – 81 24 98 Jan
Steneby, post: Jan Steneby, Odevall Advokatbyrå AB,
Box 5052, 402 22 Göteborg.
Styrelsen

Instant Swing- en recension
För ett tag sedan kom ett
mail med en länk till You Tube
(http://www.youtube.com/
watch?v=0ObUhNnfoqs).
Så välgjort, såväl musikaliskt
som bildmässigt. Jag blev väldigt
nyfiken på den Cd som detta klipp
var förebud till.
Och jag blev inte besviken då jag
nu fått Instant Swing`s produktion
i min hand och lyssnat på den.
Mycket bra mixad med ett skönt
ljud där alla medverkande hörs
tydligt utan att ge avkall på att det
är den sammanhållna ljudbilden
som räknas.
De välbekanta musikerna som
vi hört i olika band har nu smält
samman i Instant Swing sedan
några år. På deras hemsida (www.
instantswing.se) skriver de att de
gemensamt har 220 års erfarenhet
av att spela jazz! Anna-My
Zetterberg - sång, Ole Jörgensen
– saxar, klarinett & flöjt, Sten
Löfman - flygel, Anders Söderling
- trummor och Jörgen Svensson –
bas delar på de 220 åren.
Melodierna, för det är verkligen
melodier som har något att
berätta, kommer från skilda tider
och med kompositörer från skilda
genrer. Det gör Cd:n mycket
spännande. Lägg därtill Ole`s
byte mellan sina olika träblås
som förstärker de olika låtarnas
karaktärer. Lyssna bara på plattans
16
Thomas Erlandsson gillar Anna-My....
två inledningsspår, Stings`s
”Englishman in New York” och
Billie Holidays`s ”Don´t Explain”
så förstår ni vad jag menar. Hör
speciellt på Ole`s sopran-solon i
Engelsmannen och Hans pianosolo
i den harmonirika Don´t Explain.
Andra melodier som bandet valt till
denna första produktion är bland
annat The Windmills of Your Mind,
Fly Me to the Moon, Good Morning
Heartbreak underskönt levererad
av Anna-My, Embraceable You
(här även med versen), Dream a
Little Dream of Me, Alone Again,
lyss till bassolot, och Swedish
Pastry, be-bop låt där alla fyra
musikanterna visar upp sig. Ännu
en överraskning, Melody Gardot`s
låt Baby I´m a Fool, kommer som
spår 8.
Anna-My har en uttrycksfull röst
och såväl komp- som soloinsatser
från Ole, Hans, Jörgen och Anders
är inspirerade. Att lyssna på Cd:n
från första till sista melodin är ett
rent nöje som kan rekommenderas
alla.

S´Wonderful – en recension
Steg av färjan vid lilla Bommen,
passerade Operan i snålblåst,
betalade entré på MS Marieholm
där föreningen Classic Jazz startat
Jazzklubb. Det var en dag i april
i 2011. Jag ville lyssna till Tina
Rahm Quintet, en konstellation
med idel kända jazzrävar.
Sångerskan Tina Rahm omger sig
med Lasse Elf på skönt vibrerande
saxar och klarinett, Torstein Bååth
som lägger breda och ibland
oväntat spännande accord på
pianot, Bernt Algelius på stabilt
välklingande bas och slutligen
svängigt spelande Erling Engström
på trummor. Kortfattat så var det
en skön kväll på jazzklubben.
Många av låtarna från den kvällen
finns även med på bandets första
Cd som de kallat Compassion
efter Lars Janssons komposition
som ligger som spår 4. I den låter
Tina orden mjukt klinga ut och
sjunka in i lyssnaren medan Lasses
sparsmakade klarinettpresentation
av melodin nästan känns sakralt
avskalad. Annars startar denna
Cd med S`Wonderful, bröderna
Gershwins örhänge från Broadway
musicalen Funny Face från 1927.
Och det är just det, wonderful,
som jag tycker hela denna väl
sammansatta produktion är.
17
...och Tina Rahm!
Här finns Billy Strayhorns ”Take
the A-train” och Owe Thörnqvists
”När min vän” som var med
i Eurovisionsschlagern 1961.
Du hittar också ””Les Feuilles
Mortes” som startar svängigt med
bara sång och bas och Jobins
”How intensive”. Slappna av till
bandets version av ”My foolish
heart” eller häng med i ”I´m
getting sentimental over You” där
spelemännen fritt förfogar över
låtens alla delar. Cd:n innehåller
totalt 10 låtar
En detalj jag inte kan undanhålla
er är att jag särskilt gillar Van
Heusens ”It could happen to You”,
inte bara för att den svänger skönt
utan också för att jag påminns om
the Queen Alice Babs speciella och
härliga vibrato då jag här hör Tinas
röst.
Compassion med Tina
Rahm Quintet kan verkligen
rekommenderas.
(Hemsida: http://web.comhem.se/
tinarahm)

18
Skånsk gammaljazzguru lyssnar på Canal
City Syncopators
Paul Bocciolone Strandberg
är en framträdande
Malmömusiker med 20-tal som
specialitet. Här recenserar han
en aktuell återutgivning.
Människor möts och ljuv musik
uppstår… kanske i deras hjärtan
men ibland också i CD-form.
Jazzarkivet i Karlstad har
sammanförts med Canal City
Syncopators från Göteborg och
följden blev en 18 spårs CD med
revival-jazz. Orkesterns aktiva
period var mellan åren 1983- 1995
och på de åren gissar jag att man
hann med en hel del spelningar och
skapade en del ”fans” som utgör den
mest troliga köpkretsen när det gäller
att sprida skivan.
Inspelningarna är enkelt gjorda
vid liveframträdanden. Då måste
man oftast chansa när det gäller
mikrofonplacering och resultatet
kan som här bli skiftande, ibland med
väldig spridning av instrumenten
i kanalerna, ibland med ojämn
ljudstyrka hos desamma. Men
om man gillar ett band blir det till
petitesser som kompenseras av
intensitet och atmosfär.
Först och främst ska bandet ha en
eloge för att de gav sig i kast med
20-talsjazzen. Få har tålamod, ork
och mod för att göra det. Det är
svårt, det krävs att någon eller alla
tillsammans tålmodigt plockar ut
passager i arrangemangen. Ofta
märker man att ens teknik inte
räcker till och när man jämförs med,
eller än värre jämför sig själv med
musikerna på originalinspelningarna
blir det verkligt motigt. Den
jämförelsen måste utfalla till ens
nackdel bland annat för att man
tävlar med musiker som spelade
varje dag, repeterade varje dag och
som dessutom tillhörde kontinenten
Amerikas musikerelit. Att ärligt och
noggrant spela tidig jazz ger heller
inte några snabba publikframgångar.
Inte för att man alltid tänker på
allt det där när man sätter igång
ett band av den här typen.
Antingen man plankar minutiöst eller
anser sig som Canal City Syncopators
ӌterskapa musiken utan att kopiera
den” (hur nu det är möjligt) så är
det helt enkelt en kraftig reaktion på
den musik man hör och beundrar.
Någonting måste komma ut av
allt det som tas in vid spisandet.
Detta säger en hel del om kraften i
originalmusiken.
Ur den lyckligtvis bevarade
musikskatten har Göteborgsbandet
valt och skapat sig en väl balanserad
repertoar. Vi får sex nummer från
King Oliver, fem från Jelly Roll Morton
och tre från Clarence Williams. De
övriga är nummer som associeras
med Kid Ory och Louis Armstrong.
Inledningsnumret är katten bland
hermelinerna “Moten Shake’’, en
komposition av Papa Bue, som
dock lika gärna kunde komma direkt
från Kansas City och Bennie Moten.
Musikerna har skaffat sig goda
förutsättningar för att på ett bra sätt
utföra sin älskade musik.

Kapellmästare och trombonist Lars
Ehnström gör ett utmärkt jobb med
glissandi och understämmor, allt
väl genomarbetat och med genuin
ton (“Camp Mesting Blues”), Jüri på
klarinett visar prov på ett bra flyt
(“All the Girls”) och en strävan
mot ett tidigt klarinettsound (“Mr,
Jelly Lord”) och trumpetaren Esbjörn
Olsson väljer mellanregistret, spelar
föredömligt enkelt och varierar sin
timbre med sordiner.
Göran Möller som genomgående är en
klippa på banjo fixar ett solo i “Kansas
City Stomp” och från trummor och
tuba hörs vanligtvis inga störande
avsteg från klangen av tidig jazz.
Ingemar Wågerman’s pianospel
är viktigt i ensemblen (även om
det ofta kommer i skymundan i livamixen)
och bra i soli, främst där han
får ge prov på sin blueskänsla (“Camp
Mesting Blues”) eller sin Mortonuppfattning.
Ska man skriva en konventionell
recension av ett band eller en skiva
bör man balansera den och hitta
åtminstone något att kritisera vilket
om kritiken inte är illasinnad ofta
tacknämligt kan ge tips om möjliga
förbättringar i framtiden. Skulle jag
säga något i den andan kunde jag till
exempel nämna att jag upplever
en svacka i skivan vid spår 14 och
15.
Jag tycker att man har missat en del
av poängen med de låtarna varför de
blivit för innehållslösa. I Armstrongs
“You Made Me Love You” tycks
man inte helt bekväm med tempot
och i “Room Rent Blues” skulle
jag önska att klarinettisten lagt
mer omsorg om instrumentets
funktion i ensemblespelet. (En
omsorg som han lagt ner på t.ex.
19
“Buddys Habits”). Jag blir inte
hellar överförtjust när jag hör de
konventionella tuba-basgångarna i
“All the Girls Go Crazy” som med
ens skickar bandat till Frisco jazzens
genre. (Inget fel på utförandet dock!)
Eftersom det är för sent att försöka
ge det sedan länge upplösta bandet
goda råd och eftersom det är bättre
att tala om det som finns på skivan i
stället för det som saknas så lämnar
vi det spåret och hänger oss till
att (slumpvis) peka på några av
de många goda ögonblicken i den
rikliga musiken.
I det långsamma numret ”Winin’
Boy Blues” bjuds lyssnaren på
koncentrerad förtätad atmosfär där
främst Esbjörn på kornett bidrar till
densamma. Man känner en fläkt av
förbudstidens Chicago som kommer
till oss då och då tvärs igenom
efterföljande sekler på just det här
viset, när musiker med eldsjälar gör
revival av musiken.
Men, än viktigare för orkesterns fans
är känslan av att åter befinna sig i
jazzklubbsatmosfären på Jazzhuset
(eller liknande) i ett åttio- nittiotal
som aldrig kommer tillbaka. En
dubbel nostalgitripp. Här lyckas
man i god New Orleans jazzanda
skapa ”suspense”, ta det lugnt, låta
musiken tala med små medel och
inte vara rädd för att den ska stå
stilla.
I ’’Cake-Walking Babies” gör Kjell
Waltman en utmärkt sånginsats,
inte bara för att han sjunger bra
med bra timing i största allmänhet
utan också för att han med sällsynt
stilkänsla valt ett tidstypiskt
förhållningssätt till melodin.
Ett enkelt, effektivt trumspel av

Ralf Elgqvist hjälper starkt till att
göra låten till en av de livfullaste på
CD’n.
I ”Mr Jelly Lord” gör bandet en
ödmjuk tribut till jazzmästaren,
citerar ett trumpetbreak, den vackra
kodan m.m. Ehnströms trombon är
klangfull, klarinetten har gammal
ton i sitt solo och i Wågerman’s
pianosolo citeras de obligatoriska
dubbeltempofraserna.
Ett annat nummer där orkestern
spelar vackert och lyckas skapa
Morton-stämning är den sällan
hörda ”If Someone Would Only
Love Me”.
Heder åt Robert Josephsson på
Jazzarkivet, som ger ut material
som annars hade blivit liggande
ohört och heder åt Lars Ehnströrn
med spelkompisar som under
I början av 1983 samlade Lars
Ehnström ihop ett gäng musikanter
som så småningom skulle bli
stommen i Canal City Syncopators.
Avsikten var att försöka återskapa
(inte kopiera) den musik som
spelades av King Oliver, Jelly
Roll Morton, Clarence Williams
och andra tjugotalsmusiker. Det
första framträdandet skedde på
Älvsborgs fästning 8 juni, och
av någon anledning användes
då namnet Gunnars Stompers
(en av arrangörerna hette visst
Gunnar!). Vid en spelning i
Mölndals Medborgarhus i augusti
samma år hette bandet The
Revival Ballroom Orchestra och vid
Mölndals musikfestival i oktober
20
en dryg tioårsperiod tog upp
originaljazzen igen. Det finns åsikter
för och emot att spela in och ge ut
repliker av tidiga jazzinspelningar
men jag är för, dels för att de
underhåller en publik som ännu
inte hittat originalen, dels för att
de alltid tillför något nytt, något
annorlunda - ja, för att ny musik
uppstår. De kan även fungera som
inspiration och igångsättare för nya
utövare av musiken.
Är det möjligt, får man lov att
spela 20-talsjazzen idag snart 100
år senare? Ja, kunde man göra det
på 40-talet, på 60-talet och som
Canal City Syncopators på 80-talet
- då kan man göra det nu, Låt
stafettpinnen gå vidare!
Paul Bocciolone Strandberg
CANAL CITY SYNCOPATORS
(1983-1995)
valde man namnet The Mills
Jazzmen. Möllan var nämligen
den ursprungliga träningslokalen;
senare flyttades repetitionerna
till Kvarnbyskolan. I slutet av
oktober fastställdes namnet
Canal City Syncopators. 1 Jag
minns en lustig felsägning
vid en spelning under
Kungsbackafestivalen 1988
då man annonserade oss som
”Canal City Synthesizers”. En
mycket drastisk (men också
lustig) felskrivning förekom
1 Informationen är delvis
hämtad från Lennart Haajanens artikel
i Jazzbladet 1995:4

i en annons i GP, där man (av
misstag, får man väl hoppas)
hade utelämnat första bokstaven i
Canal… Nog om detta.
Vid starten 1983 var
uppställningen följande: Esbjörn
Olsson trumpet, Jüri Perem
klarinett, sopransax, Lars
Ehnström trombon, Göran Möller
banjo, Kjell Waltman piano, Peter
Svedholm tuba och Jan Skårman
trummor. När Kjell slutade tog
Peter Lundberg tillfälligt över innan
jag 1988 blev pianist fram tills
21
bandet upplöstes. Peter Svedholm
avlöstes av i tur och ordning Knut
Strömberg, Sven Flood och Bengt
Göthberg. Efter Jan Skårman kom
Klas Rosengren och senare Lennart
Carlsson som trummis.
Alla våra repetitioner bandades
och så småningom hade vi spelat
in över 100 olika melodier, som
överfördes till privata kassetter.
(Ur ”Down by the Riverside” av
Ingemar Wågerman)
Jam på Kapellet varje onsdag.
Jammande musiker gratis entré.
Välkomna!

22
Stockholmare upptäcker vår förenings
vattenhål Kapellet!
Vår förening har en
”syskonförening” i Göteborg,
Classic Jazz Göteborg.
Göteborgsföreningen arrangerar
bl.a. jazzkvällar på Kapellet i Nya
Varvet i Göteborg. Tillställningarna
är bara öppna för föreningens
medlemmar och deras gäster.
Tack vare mitt medlemskap i vår
förening hade jag förmånen att
som gäst lyssna till Foggy Bottom
Classic Jazzband onsdagen den 12
oktober.
Orkestermedlemmar är Anders
Linde, kornett och kapellmästare,
Thomas Wallin, kornett och sång,
Peter Trägårdh, trombon, Johnny
Korner, klarinett, sopran- och
altsax, Peter Svedholm, sousafon,
Hans Brodén, piano, Olle Wassen,
banjo, samt Ralf Elgquist, trummor.
Som framgår redan av
instrumenten spelar orkestern
renodlad traditionell jazz med
rötter tillbaks till 1920-talet.
Liksom i King Olivers Creole Jazz
Band 1923 har Foggy Bottom
två kornetter. Likt en gång Baby
Dodds använder Ralf Elgquist ofta
träblocken i stället for cyrnbalerna.
Rena julafton för en traditionalist
som denne skribent.
Efter en öppning med Bugle Boy
March och Wabash Blues följde
en rad melodier ur King Olivers
repertoar som Snag It, Doctor
Jazz, Canal Street Blues, en av
mina personliga favoriter, och If
You Want My Heart, som enligt
vad Anders Linde berättade
komponerats av King Oliver men
som inte finns inspelad med
”Kungen’.
Två verkliga toppnummer förutom
de nämnda var Lily Of The Valley
, med sång av Thomas Wallin, och
Saint Philip Street Breakdown.
Jag tror att George hade gillat
Foggy Bottoms och särskilt
Johnny Korners version av hans
komposition.
Samtliga medlemmar i orkestern
håller mycket hög klass.
Spelglädjen är påtaglig. Foggy
Bottom Classic ]azzband kan
mycket väl mäta sig med de
bästa traditionella orkestrarna i
Stockholmstrakten. För mig var det
en kväll jag kommer att minnas
läinge.
De medlemmar i vår förening
som kommer till Göteborg
rekommenderas att kontakta
vår’syskonforening” för att försöka
få del av deras utbud av klassisk
jazz.
Nils-Bertil Morgell

Årets Djangofestival i Samois
blev inte samma fyrverkeri av
manouchemusik som förra årets
festival. Men då var det 2010 och
Django skulle ha fyllt 100 år.
Manouche eller inte, festivalen är
tillägnad Django och bland romska
musiker liksom hos ”gadjos”* är
han en förebild, även om förstås
inte alla spelar i samma stil.
Det gjorde ju faktiskt inte ens
Django själv alltid. På hans senare
inspelningar hör man att han tagit
intryck av bebopen och att han var
på väg i den riktningen när han
gick bort. Så hur det skulle ha gått
med det får vi aldrig veta.
23
Dags igen för Djangofestival i
Chamois
Det spelas all möjlig jazz i Samois
under den här veckan och en del
som man inte alls skulle sätta den
etiketten på. Och visst klarar även
en jazzfreak det. Om man inte
gillar det man hör från scenen,
tar man bara en promenad på
festivalön och letar upp något
buskspel som låter bra.
Men även om det den här gången
inte var ”gypsy-swing” som stod
i centrum, så inleddes festivalen
i Djangos anda. Först litet
försiktigt med gruppen ”Esmerald
Jazz”, far och son Sebastian och
Antoine Boyer på gitarr. Antoine
är tretton år och som alltid är de
här unga gitarrfantomerna oerhört
fingerfärdiga, men saknar förstås
den mognad som ger musiken

individualitet och känsla. Med
åren kommer förhoppningsvis
insikten att musik inte bara
är fingerfärdighet. Men det är
sympatiskt när stolta fäder visar
upp sina telningar för att ge dem
scenvana.
Och så ett annat manocheband
– David Lafontes trio – med en
spelglädje som sällan skådats. Det
svängde sanslöst och trion hade
ingenting av den ”machoattityd”
som är vanligt inom genren med
stela uttryckslösa anletsdrag, utan
man spelade med breda leenden
en räcka av genrens örhängen, bl.a
de i sammanhanget oundvikliga
Nuages och Minor Swing. Det
värmde i den kyliga franska
sommarkvällen.
Ett udda inslag under festivalens
första kväll var den bosniske
orkesterledaren Goran Bregovic,
som framträdde med sitt
”Wedding and Funeral Band”.
Kan beskrivas som mycket
elgitarr, få toner, begränsad
harmonik, mycket mässing, blås
och bastrumma - någon slags
balkansk ”umpa bumpa”. Bandets
entre var effektfull– från olika
håll i sommarnatten på den lilla
festivalön kom blåsarna in på
scenen och förenade sig med
maestro Bregovic som satt beredd
med ”laddad gitarr”. Goran
Bregovic är stor på Balkan och
en flitigt anlitad kompositör till
filmmusik. Men jag köpte inte CD:n
som bjöds ut efteråt.
Om förra årets festival tillägnades
Djangos 100-årsdag, så var årets
”jubileum” av det mer trista slaget.
Babik, Djangos son dog för tio år
sedan, liksom fadern alltför tidigt.
Babik gick inte helt i faderns
fotspår. Han hade andra
24
musikaliska förebilder och
spelade i Jimmy Raneys och
Wes Montgomerys anda och
var influerad också av Coltrane.
Django ville för övrigt inte att
Babik alls skulle bli gitarrist
utan önskade att han skulle bli
konsertpianist. Någon hjälp av
pappa hade han alltså inte vid sina
första lärospån. Hans son David
(följaktligen Djangos sonson)
hedrade fadern med en konsert,
ackompanjerad av fadern Babiks
forna spelkamrater Simon Gourbet
och Emmanuel Bex. David har jag
hört flera gånger i Samois och
det är inte utan att man känner
Djangos närvaro extra starkt när
man ser och hör honom.
En rad andra gitarrister och
musiker som lämnat djangoguran
hemma, (eller kanske aldrig ägt
någon) framträdde. Den romske
gitarristen Christian Escoudé
presenterade en hyllning till den
franske poeten, musikern och
fritänkaren George Brassens.
Brassens är väl (liksom allting
som inte kommer från USA) inte
så känd i Sverige, men är en
institution i Frankrike. Kanske som
vår Cornelis som f.ö. har spelat
in en av hans melodier med egen
text.
Vi hörde Noe Reinhardt, uppvuxen
och skolad i manouchetraditionen,
senare influerad av bl.a. Wes
Montgomery, framföra med trio
(dragspel, bas o trummor) en
räcka standardmelodier. Prydligt
men inget utöver det. Då var en
annan gitarrist, belgaren Philip
Cathrine mer hörvärd. Catherine
har spelat med de största,
t.ex Chet Baker, och är en av
Europas främsta gitarrister om
man uppskattar musiker som
inte sätter akrobatiken i första
rummet, utan levererar solon

med känsla och eftertanke. Här
spelade han med sin trio en räcka
Cole Portermelodier. Cole Porters
finsnickrade melodier tillsammans
med Philip Cathrines känsla blev
en upplevelse att ta med sig hem.
En annan världsstjärna som
inte var lika blygsam som
Philip Cathrine var festivalens
huvudnummer, George Benson
som efter att inledningsvis ha
förklarat att Django var den
som lärde världen att spela
gitarr, drog igång en show som
fick festivalön i gungning. Den
vanligtvis stillsamma publiken stod
upp i bänkarna och jublade. Det
påminde mer om en rockkonsert
än vad man förväntar sig i Samois.
Benson rör sig fritt mellan jazz,
blues rock och popmusik och
ses väl därför i en del renläriga
jazzkretsar något över axeln. Men
en show som heter duga bjöd
han på – en fenomenal gitarrist
med egenheten att han hela tiden
sjunger till sina solon. Det känns
gott att ha upplevt honom ”live”.
Pianisten och sångaren Raphael
Gualazzi representerade Italien
i årets Eurovision Song Contest.
Den talangfulla ynglingen visade
sig kunna betydligt mer än fånig
schlagermusik och fick med sitt
charmfulla framträdande inte bara
medföljande damer på fall, utan
även den mer kräsna jazzpubliken.
Han presenterade sig som en
mycket talangfull musiker med
hjärtat mitt i jazzen.
25
Världsstjärnorna inom
manouchemusiken höll sig
borta i år, den enda som syntes
var Angelo DeBarre som inte
uppträdde på scenen, utan satt
och krängde gitarrer i ett av
gitarrbyggarnas utställningstält.
Så man kan nog utgå från att inte
ens yppersta eliten inom den här
musikformen har det särskilt fett.
För övrigt kan jag rapportera att
den staty av Django som förra året
kunde beskådas i gips nu är gjuten
i brons och har fått sin plats på
landsidan framför festivalön “île
du Berceau”. Där står han nu för
evigt och hälsar oss välkomna till
Samois.
Tommy Eliasson
* romani för någon utanför den
romska kultursfären.

26
Copenhagen Harbour Jazz Festival
En fredag i september var Copenhagen
Harbour Jazz - den danska
minifestivalen - målet för en bussresa
arr 1 angerad av den mycket
aktiva föreningen Jazz i Billdal.
Bussresan gick snabbt under oförtrutet
jammande.
Väl framme vid vårt hotell vidtog
en rask promenad till en kaj där
inte en hjulångare men väl en
sightseeingbåt av Paddan-typ embarkerades.
Ombord fanns redan den extravagant
utstyrda Queen of Jazz med
uppvaktning. Där fanns också
ett Queen of Jazz Band med bl a
trombonisten Arne Höjbjerg och
tubatjejen Anna Lolle, som snart
fick sällskap av ett antal spelglada
göteborgsmusiker. Efter en
oförglömlig resa på Köpenhamns
många kanaler landsteg vi med
pompa och ståt i Nyhavn.
Väl i land möttes vi av Krölle
Andersen Copenhagen Five, som
svängde rejält i snålblåsten på den
provisoriska utescenen. Krölle själv
är ju en av Europas bästa klarinettister
med förflutet hos Papa Bue,
Theis Nyegaard och Adrian Bentzon.
Goffy Rasmussens Trummy
Young-liknande trombonespel kompletterade
utmärkt.
Kvällen inleddes för vår del på
mysiga argentinska restaurangen
Tango y Vinos. Någon tango
vankades det dock inte, men väl
Jens Fuglsang & Reve Boheme.
ruppen spelar manouchemusik
(dvs Djangostuk), originellt nog
med munspel i stället för violin.
Bra, men den här musikstilen blir
i mitt tycke snabbt enahanda. De
avlöstes av dansk-svenska Dixie 4
you, som tidigare fått fina lovord i
denna tidning. Fantastiskt samspel,
bra låtval och underbare rörblåsaren/sångaren/presentatören
Lasse
Karlsson som pricken över i.
Ny dag och nya jazzupplevelser.
Peruna Jazz Band, Oliverjazzens
banerförare framför andra i Norden,
hade fått den ganska otacksamma
uppgiften att spela i två
och en halvtimme i snålblåsten utomhus.
Herrarna och damen (Annette
Strauss, piano) såg blåfrusna
och sammanbitna ut och det hela
lyfte aldrig riktigt, annat än glimtvis.
Men kornettduetterna satt som
en smäck, och Claus Forchhammer
spelar klarinett så att Johnny
Dodds myser i sin himmel!
Om det var Dodds som gällde hos
Peruna, så var det en annan husgud
hos Henning Munk och Plumperne.
Kapellmästarens intensiva
sopranspel minner mycket om
Sidney Bechet, och dennes närvaro
märktes också i repertoaren. Det
svängde rejält inte bara om Henning
utan också om banjoisten/
sångaren Björn Ekman och gästsångerskan
Anne Kristine Lauritsen.
Stort publikjubel och vilda
scener på dansgolvet! Detta fick
bli slutvinjett på en mycket nöjsam
resa. Tack Hans och Renée Brusevitz
för utmärkt arrangemang!
Bosse Alftenius

27
Arne Höjbjerg med Peruna-
King Oliver is alive and well in Copenhagen!
Queen of Jazz
med uppvaktning

Jazzbladet blåser in julen och önskar
sina läsare en God Jul och ett Gott
Nytt Jazzår 2012!