Tema: Byggnadsvård och byggnadstradition - Kulturarv Västernorrland

Angerman
Ångermanlands & Medelpads Hembygdsförbunds tidning
Från starten nr. 79 • Årgång 22 • nr. 2 2009
Innehåll
Ledaren ......................................................................... 2
Korsbônninga ...........................................................3
Lästips byggnadsvård ............................................6
Våra timmerhus har rötter i medeltiden .... 7
Timrade ekonomibyggnader ............................10
hembygdsdagen på Länsmuseet ...................... 11
Namntävling ............................................................. 11
Husbygge kring sekelskiftet 1900 ................. 12
Tema: Byggnadsvård
och byggnadstradition
En industriepok i Ådalen ................................... 14
Att lägga ett vedtak/nävertak ........................ 14
Kulturbelöningar vid Åhf´s stämma............15
En hängiven fotograf .......................................... 16
I Klondyke på 1940- och 50-talen ....................17
Årsmöte i Medelpads hembygdsförbund .......17
Gudmundstjärn ..................................................... 18
Litet bo ........................................................................24

Ledaren
Förändringstrycket är stort på den traditionella bebyggelsen.
Modet växlar ständigt. Äldre hus byggs om och byggs
till, ofta med nya byggnadsmaterial och färger. En tidigare
enhetlig jordbruksbebyggelse förändras. Ett lika stort hot
mot den genuina byggnadstraditionen är avfolkningen.
Under andra världskriget transporterades timmer från fäbodstugor
och andra överblivna byggnader till storstäderna
och blev ved. Idag säljs gamla hus som billiga timmerstommar
till sörlänningar. Bebyggelsehistorien suddas så
sakteliga ut.
I detta perspektiv blir hembygdsgårdarna desto viktigare.
Här kan vi fortfarande studera traditionellt byggnadsskick
och njuta av den atmosfär som finns i gamla hus. De
är länkar till historien och vi behöver trådarna bakåt.
I länet finns det 48 hembygdsgårdar med tillsammans
443 byggnader. Det är inget litet kulturarv. Fem av gårdarna
har minst 20 hus. Av den enkät som Länsstyrelsen
lät göra för några år sedan framgår att behovet av underhåll
är stort. För 87 av byggnaderna angavs behovet som
akut. 119 uppgavs behöva reparationer inom fem år och 72
inom tio år. Vi önskar att beslutsfattare i kommuner och
stat skulle läsa och begrunda dessa siffror. Omsorgen och
kostnaderna för att bevara denna byggnadsskatt bärs till
största del av hembygdsföreningarna, men många av dem
knäar under uppgiften. Timmerstockar behöver bytas ut,
grundstenar lyftas. Godkända lås ska installeras, ramper
för rullstolsburna byggas och mycket annat göras. Att bara
underhålla tjugo tak är i sig en jätteuppgift för en förening!
Det är vårstädning ute och inne. Ja, underhåll och skötsel
av gårdarna kräver mycket, men bidragen är små.
Ett modernt samhälle borde visa en tydlig vilja att dela
ansvaret för hembygdsgårdarna. Varför inte inrätta någon
typ av arbetsmarknadsåtgärd i tider med stor arbetslöshet?
2 Angerman
Angerman
Redaktör och ansvarig utgivare:
Anders Sällvin
Tel 070-66 21 500 / 060-421 08
anders.sallvin@hotmail.com
Angerman utges av Medelpads och Ångermanlands
Hembygdsförbund i 4 nummer
årligen. Distribueras gratis i 10 ex. till
samtliga Hembygdsföreningar anslutna
till förbunden. Prenumeration 100:-/år,
insättes på BG 5491-5806.
Ange ”Prenumeration Angerman” samt
ditt namn och din adress.
Lösnummer: 30:-
Redaktionskommitté
Ann Renström
ann.renstrom@telia.com
Tel. 0612-214 16
Sunnanåker 301, 873 92 Bollstabruk
Margareta Johansson
margareta@vaxtfoto.se
Tel. 060-931 11
Östloning 1612, 860 40 Indal
Laila Söderström
laila.soderstrom@telia.com
Tel. 0613-331 15
Skallsta 504, 872 98 Noraström
Anders Sällvin
anders.sallvin@hotmail.com
Tel. 060-421 08
Åstön 765, 860 35 Söråker
”Per-Ors” i Ramsele våren 2008. På hösten samma år kom
fyra män från Tjeckien och rev huset för transport till Brno.
De välbevarade, representativa byggnadsmiljöerna som
hembygdsgårdarna utgör är unika. De är till glädje för alla.
De ingår i kommunernas utbud av kulturmiljöer och är
även platsen för diverse kulturarrangemang.
Kära läsare! Vi hoppas kunna bjuda på ett intressant innehåll
i detta nummer med byggnadstradition och byggnadsvård
som tema. Vi vill också önska er alla en skön och solig
sommar!
Sommarens aktiviteter på länets hembygdsgårdar
hittar ni på Murbergets hemsida: www.ylm.se
Glöm inte namntävlingen på sidan 11.
Ann Renström Margareta Johansson
ordförande ordförande
Ångermanlands Medelpads
hembygdsförbund hembygdsförbund
Manusstopp 15 augusti.
Tema: Märkesåret 1809 Finland Sverige
ISSN 1100-0554
Framsidan: Hembygdsgården i Bjärtrå är
en av flera som har en korsbyggnad.
Foto: Ann Renström
Form & tryck: Prinfo Accidenstryckeriet,
Sundsvall.
Besök våra hemsidor
www.hembygd.se/medelpad
www.hembygd.se/angermanland

”Korsbônninga”, en Ångermanlandsgård
– och en Medelpadsgård?
Häggvik, Nordingrå. En praktfull ytterdörr pryder den i övrigt enkla byggnaden.
(Lägg märke till att skorstenen av lertegel är inklädd med trä.) Detta är troligen
det mest fotograferade huset i Höga kusten!
När vi flyttade till Ångermanland för
trettiofem år sedan råkade vi till granne
få en traditionell korsbyggnad i
Bollstamo. Vår promenadväg gick tätt
förbi det kvadratiska huset med breda
gavlar. Det var en födorådsstuga, dvs.
en byggnad som det äldre ägarparet
flyttade ut till när den yngre generationen
tog över gården, och den stod tom
sedan 1950. Att den faluröda färgen
började tvättas bort från fasaderna och
att en och annan fönsterruta var trasig
hindrade inte att det gamla huset var
mycket stämningsfullt. Framtiden för
det kändes emellertid oviss.
Så småningom upptäckte jag att den
nästan kvadratiska korsbyggnaden var
mycket vanlig i hela Ådalen och Höga
Kusten, ja, i hela Ångermanland. Den
har i själva verket funnits på nästan
varenda gård här. I Norums by i Dal
finns en gård med inte mindre än tre
korsbyggnader och det visade sig att
det inte är den enda. Två korsbyggnader
på samma gård är helt ”normalt”!
Till den ångermanländska bondgården
hörde det i allmänhet tre bostadshus;
en mangårdsbyggnad, en födoråds-
stuga och en bryggstuga där årets
behov av tunnbröd bakades höst och
vår. På somrarna flyttade familjen ut
till bryggstugan/sommarstugan. Man
passade då på att skura och feja vinterstugan
och att fernissa köksgolvet där.
Än idag finns det de, som flyttar till
bryggstugan varje vår.
Korsbyggnaden är vanlig också i
Medelpad. En skillnad tycks vara att
den medelpadska ofta har två fulla
våningar till skillnad från den ångermanländska.
Norr och söder om de två
landskapen går det tydligt skönjbara
kulturgränser. Norr om Ångermanland
blir de smala, nätta parstugorna eller
”Västerbottensgårdarna” en allt vanligare
syn och när man passerat Sundsvall
på väg söderut, dröjer det inte
länge innan träslotten eller ”Hälsingegårdarna”
dyker upp. Däremellan dominerar
korsbyggnaden. Kärnområdet
utgörs av kustsocknarna Nordingrå,
Ullånger och Vibyggerå.
Att korsbyggnaden fick en sådan
utbredning just i Ångermanland är
sannolikt ett resultat av vår industrihistoria
som beskriver ett så explo-
Korsbyggnaden
Korsbyggnaden är nästan kvadratisk.
Längdmåttet brukar vara 9-11 m
och bredden är i allmänhet ca en
meter kortare. Den enda skorstenen
står mitt i huset och planlösningen
gör att det går bra att springa runt i
huset. Entréfasaden är alltid asymmetrisk,
gaveln bred och korsbyggnaden
gör ett satt intryck.
Korsbyggnaden är oftast en och en
halv våning hög och har sidliggare
(småfönster) under takfoten. Korsbyggnader
med två fulla våningar
förekommer knappast i Ådalen eller
Höga Kusten, men däremot i det
inre av landskapet och dessutom i
Medelpad, där den t.o.m. är relativt
vanlig.
Angerman 3

Norum, Dal. Ytterdörren sitter på huset längst till höger
på bilden nedan.
Norum, Dal. Det är mindre vanligt men inte unikt att det
finns tre korsbyggnader på samma gård. Bryggstugan närmast
kameran är från mitten av 1800-talet. Den vita mangårdsbyggnaden
i fonden är från 1912. Födorådsstugan
t.v. byggdes någon gång däremellan.
4 Angerman
Sven-Pårs-gården i Usland, Stöde. Födorådsstugan t.v.
från 1825, en tvåvånings korsbyggnad, är pietetsfullt restaurerad
av ägaren Gertrud Svensson.
Sånga-Överlännäs hembygdsgård i Para är en praktfull
korsbyggnad, troligen från slutet av 1700-talet.
Den öppna spisen tar stor plats i köket. Samma byggnad
som på bilden ovan.

Edånger, Vibyggerå. En tavla målad av S. Eriksson efter ett foto av den oskiftade byn i början av förra seklet illustrerar
hur vanlig korsbyggnaden var. Idel korsbyggnader ligger som ett grått pärlband i mötet mellan åker och skog. Höga
Kusten utgör korsbyggnadens kärnområde.
sivt och omvälvande förlopp under
1800- och 1900-talen. Härnösands
trävarudistrikt, som omfattade Ångermanälvens
hela flottningsområde, var
en tid den största trävaruexportören i
världen. Människor från övriga landet
strömmade till Ådalen. Sågverkssamhällen
växte upp och fyllde stränderna
runt den djupa Ångermanviken och
i kustsocknarna. Befolkningen flerdubblades
på ett par årtionden. Också
bönderna började handla med trävaror
och stora pengar kom i omlopp. Den
nya tiden sopade bort mycket av gammal
allmogekultur. Så är till exempel
den månghundraåriga och förr så vanliga
parstugan nu sällsynt i Ådalen.
Under denna dynamiska tid genomfördes
också laga skifte i så gott som
alla byar. Allt detta har gynnat förnyelse
och skyndat på rivning av gamla
och omoderna hus.
Om man söker förebilder till korsbyggnaden,
hittar man kvadratiska hus
på de små ångermanländska herrgårdarna
på järnbruk och sågverk. Hu-
vudbyggnaderna på dessa flankerades
ofta av kvadratiska flygelbyggnader.
(Se illustrationen till anmälan av ”En
industrikepok i Ådalen” på sidan 14.
Där är dock endast den ena av flyglarna
kvar.)
Under 1998-99 gjordes en inventering
av kulturhistoriskt värdefulla
korsbyggnader av undertecknad i Härnösands,
Kramfors, Sollefteå, Örnsköldsviks
och Bjurholms kommuner.
Inventeringen omfattar flera hundra
korsbyggnader. Den sammanfattades
i en rapport för varje kommun, som
visar ett urval av de dokumenterade
husen i respektive kommun. Projektet
avslutades med en stor utställning
på Örnsköldsviks Museum sommaren
2000.
Räknar man alla inklusive ombyggda
och moderniserade korsbyggnader
finns de i tusental i Ångermanland!
För gemene man i Ångermanland
– åtminstone de äldre – är ”korsbönning”
ett välbekant begrepp. Korsbyggnaden
nämns också relativt ofta
i gamla lantmäterihandlingar. Idag
hör man ibland tungan slinta på yngre
människor och korsbyggnad blir korsvirkeshus,
men det är ju något helt
annat! Korsvirkestekniken hör huvudsakligen
till Skåne, om vi håller oss
inom Sveriges gränser. En förklaring
till namnet korsbyggnad kan vara att
planen har fyra rum och att innerväggarna
bildar ett kors, om än oregelbundet.
Byggnadstypen kallas även
halvkorsbyggnad och den nästan dubbelt
så stora byggnaden med sexrumsplan
kallas dubbelkorsbyggnad.*
En sexdelad dubbelkorsbyggnad och
en parstuga. Den senare är en flera
hundra år gammal plantyp.
Angerman 5

Bollstamo, Ytterlännäs
Lästips byggnadsvård
Under 1960- och 1970-
talen utplånades historiska
stadskärnor i
rasande takt över hela
landet. 1975 hade protesterna
mot rivningsraseriet
blivit så stora
att tiden var mogen för
motoffensiv. Det Europeiskabyggnadsvårdsåret
utropades.
Därmed ändrades
byggnadsvården i Sverige.
Det kom utställningar
och kurser om
fönsterrenovering, traditionella målningstekniker, takspåns-
läggning osv. Västerbottens hembygdsförbund och Gästrike-Hälsinge
hembygdsförbund tog täten och var tidigt ute
med goda råd om byggnadsvård. Populära och instruktiva
böcker i ämnet skrevs. Svenska föreningen för byggnadsvård
bildades. Byggnadsvårdsläger startade. Centrum för
byggnadsvård i Gysinge byggdes upp. Kommuner upprättade
kulturmiljöprogram.
Nu finns det en mängd av mycket bra böcker om hur
man praktiskt går till väga för att vårda gamla hus. Några
av böckerna har givits ut i flera nya upplagor. Ett gott råd
till alla husrenoverare är att göra som Långsele-Graninge
hembygdsförening gjorde innan de började ta hand om sina
nyförvärvade gamla hus. De bildade en studiecirkel och
läste tillsammans igenom ”Så renoveras torp och gårdar”.
6 Angerman
Och hur gick det för korsbyggnaden
i Bollstamo? Tiden arbetade vidare
på förfallet och byggnaden riskerade
att bli ett kråkslott. Men så bestämde
sig ägaren för att rusta upp sin korsbyggnad
och nu lyser den faluröd och
fräsch. Den är på nytt en prydnad för
sin by och till glädje för alla som väljer
den populära promenadvägen.
Ann Renström
foton, författaren
* Åke Forsberg har berättat att i hans
hemsocken Mo i Örnsköldsviks kommun
var det det större sexrumshuset som kalllades
korsbyggnad och den mindre fyrarumsplanen
halvkorsbyggnad.
Thurell, Sören, LT: Vård av trähus
Hidemark, Ove m fl: Så renoveras torp och gårdar
Gudmundsson, Göran: Byggnadsvård i praktiken III, Utvändig
renovering
Gudmundsson, Göran: Byggnadsvård i praktiken IV, Invändig
renovering
Katalog No 7, Reservdelar till gamla hus, Gysinge, Centrum
för byggnadsvård
Man kan hitta rådgivning på nätet också. Länsmuseet i
Gävleborgs län – www.lansmuseetgavleborg.se – har en
serie informationsblad i PDF-format:
Fönster Målning
Mark, grund Murstockar, skorstenar
Plåttak Puts
Spåntak Timmerhus
Långsele-Graninge Hembygdsförenings nyförvärvade
byggnader i Örbäck, Längsele.

Våra timmerhus har rötter i medeltiden
Ånge kommun har under en rad år sedan 1992 utfört inventeringar
av timmerhus i kommunens tre socknar, Haverö,
Borgsjö och Torp. Inventeringarna startade som en selektiv
undersökning hösten 1992 på uppdrag av länsstyrelsen,
länsmuseet och Ånge kommun. Inventeringen gjordes utifrån
några kända objekt och i övrigt efter tips från allmänheten.
Ett tiotal intressanta objekt daterades med hjälp av
dendrokronologi. Denna begränsade studie gav så många
överraskande resultat vad gäller timmerhusbeståndets ålder
och spridning i kommunen att man beslöt att under följande
år fram till 1996 göra en mer omfattande inventering. Den
metod som användes var att utifrån tydliga och klara kriterier
och åldersmarkörer i en krysslista registrera de enskilda
timmerhusen. Förutom krysslistan noterades även byggnadens
fastighetsbeteckning, geografiska läge samt status och
eventuellt renoveringsbehov. Inventeringen genomfördes
som arbetsmarknadsprojekt där sakkunniga handledare och
projektledning stod för en djupare analys av de byggnader
som vid den löpande inventeringen markerade hög ålder.
Det kunde gälla knuthakens och knutskallarnas form, timrets
behandling, utformning av dörrar, beslag och gluggar
m.m. Resultatet visade att de flesta äldre timmerbyggnader
är förrådsbyggnader där härbren dominerar. Resultatet vi-
Knutkedja. Samma byggnad som på bilden intill.
Härbre från 1620/1641, Östby nr 3. Jonkes-backen,
Borgsjö.
sade vidare att byggnadsbeståndet på våra hembygdsgårdar
i huvudsak är från 1800-talet med några undantag. De allra
äldsta byggnaderna från 1700-tal och äldre återfanns i anslutning
till gårdarna och utmarkerna efter Ljungans älvdal.
Inslaget av äldre byggnader var störst i socknarna Haverö
och Borgsjö. I det följande ges en kortfattad beskrivning av
timringsteknikens utveckling i västra Medelpad såsom man
kan tolka den utifrån Timmerhusprojektet i Ånge kommun.
Projektet finns redovisat mer utförligt i rapporten Wedin,
Maud och Tiger, Roland (2 000), I hundra knutar. Rapport
från Timmerhusprojektet i Ånge kommun utgiven av Ånge
kommun.
Knuttimringen kom till Sverige någon gång under 1000talet
tror man. Timringstekniken kom troligen österifrån och
kom först i bruk i områden som t.ex. genom handel hade
kontakter österut. Timringen ersatte långhusen som man
förknippar med vår järnålder. Långhusen bestod av flera
sektioner under samma tak. Man hade ladugård, bostad och
förrådsutrymme under samma tak. Med knuttimring kunde
man bygga ett separat hus för varje ändamål. Knuttimringens
introduktion följer också förändringen i samhällsstruktur
från storfamilj till by- och sockengemenskap.
Timmerbyggnad från 1600-talet i Överturingen som använts
som smedja. Turingen 2:59
Angerman 7

Rännknut, rundtimmer, underhalsning, starkt vinklade knuthak,
inga bettor/klackar. Medeltid till 1500-tal.
I Ånge kommun är de äldsta timmerhusen av runt timmer
och har rännknutar. En rännknut saknar en klack eller betta
inne i knuten som bättre håller timmerstocken på plats. För
att timmerstockarna skulle passa i knuten högg man med
hjälp av en yxa ett hak i den ena och yxade bort trä på den
andra så att de skulle passa i varandra. En generell regel är
att ju mer ett knuthak är vinklat desto äldre är timmerhuset.
Man högg också infasningar s.k. halsningar på stockarna
för att få bästa passform. I äldre tider gjorde man bara
halsningar på den undre delen av stocken. Det här sättet att
timra har varit vanligt fram t.o.m. 1500-talet. Undantaget är
ängslador som i alla tider timrats med rännknutar men inte
med samma passning av knutar och bearbetning av timret
som de äldsta förrådsbyggnaderna.
Rundtimmer, under- och överhalsning, vinklade knuthak,
ibland bettor, formerad knutskalle. 1650-tal.
8 Angerman
Rundtimmer, under- och överhalsningar, vinklade knuthak,
ibland bettor, sexkantiga knutskallar. 1600-1650-tal.
Under 1600-talet började man göra halsningar både på
ovansidan och undersidan av stocken. Ungefär i mitten av
1700-talet gick man över till att göra raka knutar med en
betta i. Man började också att skrä timret som innebar att
man bilade timret så att det fick en plan in- och utsida. Det
är i stort sett den metod man använde ända till i slutet av
1800-talet, men halsningarna försvann i början av det seklet.
När vi närmar oss 1900-talets början blir laxknuten
vanlig. På en laxknut gör man raka knutar med urtag som
pusslas ihop och det blir inte några knutskallar. Knutskallen
var den del av knuten som stack ut ur knuten. I äldsta
tid var dessa knutskallar nästan formade som upp- och nervända
krukor eftersom det bara var halsningar på stockens
undersida. Under 1600- och 1700-talet gjorde de dubbla
halsningarna att knutskallarna blev sexkantiga. Den raka
knuten gav förstås rektangulära former på knutskallen.
Skrätt/planbilat timmer, ingen halsning, raka knuttak, bettor/klackar,
fyrkantig knutskalle. 1800-tal.

Gammal dörr med gotiska låsbeslag på Östby-härbret. Skyddsbränning i Östbyhärbret.
Timmerhusen har ofta detaljer som ger en markering om
deras ålder. Fram till 1600-talets slut var man noga med att
bearbeta varje timmerstock så att den blev slät och fin på
alla sidor. Det runda timret hyvlades noggrant så att inga
barkrester fanns kvar. Ibland kan man på timrets insida
känna en viss kantighet i timret p.g.a. hyvlingen. Under
1700- och 1800-talen blev detta inte så viktigt och timret
har under denna tidsperiod ofta till och med bitar av bark
kvar på stockarna. På 1600-talet var det inte ovanligt att
man gjorde skyddsbränning i en av timmerväggarna. Man
svedde en fläck på väggen och trodde då att byggnaden
skulle vara skyddad från bränder i framtiden. Bränder var
ofta ett problem, då timmerhusen lätt fattade eld om någon
var ovarsam med elden. Av den anledningen placerade man
ofta härbren, som innehöll matförråd en bit ifrån de övriga
husen där eldstäder fanns. Det är en av anledningarna till
att det finns så många härbren kvar. En annan anledning att
förrådsbyggnaderna har haft en funktion långt in i vår tid
och därför underhållits och vårdats.
Laxknut slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. Skrätt
timmer, ingen halsning, ingen knutskalle.
Välbarkat timmer. Östbyhärbret.
Ibland kan man finna årtal i timmerhusen. Oftast finns de
ovanför eller på dörren eller i kroppåsen som är den stora
timmerstock som finns överst i taket. Årtalet kan tala om
husets ålder, men man får komma ihåg att timmer och dörrar
ofta återanvändes och därför kan en detalj med årtal på
vara äldre än själva huset det sitter i.
I äldre tid tog man sig ofta tid med att utsmycka timmerhusen.
Det är inte ovanligt med utsirade detaljer och gluggar
i de riktigt gamla byggnaderna. Under 1700-talets slut var
det populärt att göra fiskbensmönster på gluggar och dörrar.
Dörrarna kan också berätta något om byggnadens ålder.
Man kan säga att ju lägre och bredare dörren är desto äldre
är den. Breda dörrgåtar (dörrkarmar) brukar också visa på
hög ålder. Utsirade och vackra smidesbeslag kan vara gamla
men återanvändes ofta.
Tekniken att timra hus varierar mycket i olika delar av
vårt land och representerar därför en ett stort och viktigt
lokalt kulturarv. Timmerhusen är i mångt och mycket en
genial byggnadskonstruktion som medgett flyttning och
förändring av byggnadernas användning. Teknik och material
har med kontinuerligt underhåll klarat väder och vind
i århundraden – en del timmerbyggnader har till och med
rötter i medeltiden. Ofta är det de oansenliga byggnaderna
som kan vara de äldsta. Det kan vara ett härbre i utkanten av
byn eller en kornbod på utmarkerna. Den enkla kyrkladan
som finns på Norra Berget i Sundsvall och som ursprungligen
fanns i Bursnäs i Haverö är daterad till 1310 och är
länets äldsta kända timmerbyggnad. Huruvida det finns en
västernorrländsk timringstradition går inte att fastställa utifrån
den inventering som gjorts i Ånge kommun. Önskvärt
vore att liknande inventeringar gjordes i andra delar av länet
som jämförelse. Önskvärt vore också att de referensbyggnader
som utgör vårt kunskapsunderlag rörande timringsteknikens
utveckling i delar av vårt län kunde bevaras
för framtiden.
Roland Tiger
länsbibliotekschef
f d kultur- och fritidschef i Ånge kommun
Teckningar och foton, författaren
Angerman 9

Timrade ekonomibyggnader
och andra kulturhistoriska värden i odlingslandskapet
Ett timrat hus kan hålla i flera hundra
år om det har fungerande tak och ligger
luftigt från backen. Den äldsta, kända
timmerbyggnaden i Västernorrland är en
kyrklada från Haverö, den är daterad till
år 1310 och står numera på Norra berget i
Sundsvall. Vi har flera timmerbyggnader
runt om i länet från 1500-1600-talen. Det
är viktigt att vi bevarar våra gamla ekonomibyggnader
då de är betydelsefulla
för landskapsbilden och för att de visar
länets historia. De visar var och hur man
levde och brukade marken förr, de visar
också på hur man byggde och vilka material
som användes. Genom byggnadsteknik
och materialanalys kan man få fram
en byggnads ålder.
Det första man bör göra för att bevara
ett gammalt timmerhus är att rensa upp
sly och bråte runt byggnaden. Kontrollera
därefter vilka stockar som är dåliga,
ofta är det bara syllen - det nedersta
varvet - och möjligtvis ytterligare något
stockvarv. Det enklaste brukar då vara att
restaurera byggnaden genom att lyfta den
på domkrafter och arbeta underifrån. De
dåliga stockvarven samt eventuellt dåliga
golvåsar tas bort och ersätts med stockar
i gott skick, använd de gamla som mallar
i arbetet. Ta inte bort mer än vad som är
nödvändigt av det äldre materialet, prova
genom att sticka in en kniv. De nya stockarna
bör bearbetas så att de får en likartad
yta som de befintliga stockarna och knutarna
ska huggas ut på ett sätt som liknar
de gamla. De nya stockarna fixeras med
dymlingar underifrån. Slutligen placeras
byggnaden åter på sina knutstenar som
vanligtvis bör vara av natursten.
Är taket på byggnaden dåligt så överväg
i första hand alternativen spåntak eller
möjligtvis tegeltak med äldre tegel, i
synnerhet om det är det som redan ligger.
I annat fall kan man lägga plåt och
då rekommenderas pannplåt som är den
plåtprofil som har varit vanligast på
landsbygdens ekonomibyggnader under
hela 1900-talet.
10 Angerman
Återblickar 2008ArtDel4 09-04-21 21.37 21.37 Sida Sida 28 28
Återblickar 2008ArtDel4 09-04-21 21.37 Sida 28
Länsstyrelsen arrangerade en timringskurs i Norrböle i somras då vi anlitade timmerman
Herbert Jonsson som kursledare. På bilden har ladan fått flera nya stockvarv
men ännu inte kommit på plats på sina knutstenar. Foto: Jessica Jönsson
Pannplåt
Det finns möjlighet att söka både rådgivning
och ekonomiskt stöd hos Länsstyrelsen
för den som vill värna kulturhistoriskt
intressanta spår på landsbygden.
Finansiering sker via Landsbygdsprogrammet
2007-2013. I Västernorrlands
län kan man bland annat söka för restaurering
av agrara överloppsbyggnader, det
vill säga gamla lador och logar som inte
längre används, samt för restaurering eller
återuppförande av trägärdesgårdar i
odlingslandskapet.
Vid rådgivningen görs ett gårdsbesök
och vi tittar tillsammans på de kulturhistoriska
värden som finns på gården. Vi resonerar
kring byggnadernas historia och
funktion, deras placering i landskapet,
och inte minst hur man bör vårda dem
framöver. Finns det höga naturvärden
i anslutning till gården, t.ex en gammal
äng med fältgentianor, ormrot och andra
hävdberoende växter så tittar vi på det
också.
Vill du restaurera en kulturhistoriskt
värdefull ekonomibyggnad eller har funderingar
kring kultur- och naturvärden i
odlingslandskapet så hör av dig till länsstyrelsen!
Jessica Jönsson
Byggnadsantikvarie, Avdelningen för
näringsliv och samhällsbyggnad
0611-34 90 11
jessica.jonsson@lansstyrelsen.se
871 871 86 Härnösand 86 Härnösand | Tel | 0611-34 Tel 0611-34 90 00 90 00
www.y.lst.se
871 86 Härnösand | Tel 0611-34 90 00
www.y.lst.se
Detta material har delvis
finansierats med EU-medel

Hembygdsdagen på Länsmuseet
den 28 februari 2009
Efter välkomstkaffe samt en både
njutbar och förnämlig underhållning
i entréhallen av spelmanslaget Scendraget
från Stöde samlades deltagarna
i hörsalen där Maria Nordlund från
Länsmuseet hälsade ett 40-tal ombud
från föreningarna välkomna.
Margareta Johansson från Medelpads
Hbf redogjorde kort för de tio delmål
som hembygdsrörelsen anser som
viktiga. Ann Renström från Ångermanlands
Hbf berättade om den gemensamma
tidning som de två förbunden
utger under ett försöksår samt om den
förlagsverksamhet som Ångermanlands
Hbf bedriver kring mindre skrifter.
Efter en kort information kring EU:s
lansbygdsprogram och stöd till kulturvärden
i odlingslandskapet av Jessica
Jönsson från länsstyrelsen var det
dags för Ulrika Hådén från Föreningsarkivet
att redogöra för Herrelösa och
andra arkiv. Här fick deltagarna både
omfattande information och erbjudanden
hur man på bästa sätt arkiverar,
förvarar men även vårdar och registrerar
föreningarnas gamla protokoll,
Under ett år har Ångermanlands och Medelpads
Hembygdsförbund samarbete kring tidningen
”Angerman”. Nu är det dags att ge tidningen ett
nytt namn som speglar att den omspänner båda
landskapen. Därför inbjuder vi tidningens läsare till
att vara med och ge tidningen sitt nya namn.
utgåvor, fanor och standar, affischer
och fotografier m.m.
Karl Ingvar Ångström berättade om
registreringskommitténs arbete och de
olika kurser och sammankomster till
förkovring i digital registrering i databasen
Theodor föremål och foto. Olof
Ulander och Olle Burlin demonstrerade
bl.a. hur man kan överföra gamla
ljudinspelningar till digital förvaring i
dator. Efter en god lunch fick deltagarna
introduktion av Maria Sundström
från länsmuseet kring Ljudlabb och
även besöka och testa den ljudlabyrint
som ingår i museets pågående utställning.
Nästa programpunkt för ombuden
var grupparbeten kommunvis och
samtal kring framtiden för hembygdsföreningarna.
Följande ansågs viktigt för det fortsatta
arbetet i föreningarna:
Ånge/Sundsvall: Digitalisering, datorisering,
offentliggöra samlingar
Timrå: Hur får rörelsen kontakt med
skolan, elever och lärare
Härnösand: Förnyelse, fokusera och
Var med och ge Angerman nytt namn!
Har Du ett namnförslag, skicka in det till tidningens
redaktör Anders Sällvin på adressen:
Anders Sällvin, Åstön 765, 860 35 Söråker
eller e-post:
anders.sallvin@hotmail.com
Senast den 1 augusti vill vi ha Ditt förslag.
Vinnaren får förutom äran ett bokpris.
skapa möjligeter för besök av barn,
tipsrundor, bra kontakter med skolan
och dagis. Hembygdsgården skall bli
en naturlig och kul miljö.
Kramfors: Bra mediakontakter, skriva
artiklar om föreningarna och bjuda
in nyinflyttade.
Sollefteå: Skapa en barn- och skolgrupp
som lockar föräldrar till hembygdsgården.
Pengar till en vaktmästare.
Örnsköldsvik: Skola, förskola i samarbete,
visa gammal teknik på CDskiva
(under inspelning), låta kändisar
komma och berätta på hembygdsgården,
sagostig med vittror, en CD-skiva
med intalade dialektuttryck (under inspelning).
Margareta Johansson och Ann Renström
avrundade dagen med att tacka
alla medverkande, uppmana till besök
vid de två hembygdsstämmorna i
april, samt att inte glömma att anmäla
alla föreningsaktiviteter till kalendariet
i tidningen Angerman.
Sven-Erik Landin
Angerman 11

Husbygge kring sekelskiftet 1900
Ett ”normalhus” uppfört ungefär
vid den tid som texten handlar om.
Det har timmerstomme som vilar på
knutstenar och spåntak. Planen är av
enkelstugetyp. Den barnrika familjen
har ställt upp sig för fotografering.
Vallen, Junsele. Bilddatabasen, Sollefteå
Museum.
Byggmästarna och timmermännen Johan
Jonsson i Krången, född 1876 i Bodum,
Elias Petter Johansson i Sandviken,
född 1879, samt Per Nilsson i Sel,
född 1886, berättar om husbygge så
långt tillbaka som de hört det beskrivas
och själva varit med om.
Ordentlig grund och sockel utfördes
sällan, utan man nöjde sig med punkt-
och knutstenar, som någon grundläggare
i byn utförde – om inte ägaren
gjorde det själv. I fattiga och primitiva
fall kunde man lägga in bräder, plank
eller stockar mellan stenarna. Måtttagning
och mätning vid utsättning av
grunderna lämnade ibland mycket övrigt
att önska – flera tum kunde skilja
i längd på parallella väggar och vinklarna
blev därefter.
Där byggplatsen bestod av lerig och
mjälig jord, grävdes för och lades grund
av ”bullersten”, som skolades mer eller
mindre väl. Man grävde i sådana fall,
tills man nådde säker grund med torr
pinnmo eller sand, en sak man provade
genom att blöta något av jorden i handen
och känna om provet smetade eller
kändes grusigt och sandigt. Var provet
grusigt eller ”torrt”, ansågs jorden säker
mot uppfrysning. Var provet lerigt
och smetigt och blev hårt vid torkning
skulle man fortsätta grävningen till
frostfritt djup. Undergrunden lades som
sagt av sten, som isolerades på sidorna
med ”myra” eller grus, som skulle hindra
omgivande jord att tränga in mellan
stenarna och frysa upp. Avlopp för
12 Angerman
undergrunden hade man sällan förstånd
att utföra, vilket resulterade i att undergrund
och socklar rubbades av tjälen,
när marken om hösten var vattenfylld.
På lerhaltig och mjälig jord såsom
i Lillterrsjö, byggde man i vissa falla
på timmerlave i stället för grund och
sockel av sten.
Ovanstående kan sägas gälla som
norm, när småbönder, torpare och arbetare
byggde. När kommunen, församling
och bolagsförvaltningarna samt ”storbönder”
byggde, fick i regel kunniga stenarbetare
utföra sockel av kilad sten med
huggen översida och fogar och ordentlig
undergrund, när sådan var nödvändig.
Till tomtvarvet togs kraftiga stockar,
som i allmänhet bilades, innan ”knyttningen”
utfördes. För att få en ”rits” att
hugga eller bila efter, spändes ett snöre
eller en lina längs stocken, varefter snöret
lyftes på mitten, kritades, spändes och
lyftes på nytt och släpptes mot stocken,
som då fick ett rakt kritstreck. Var stocken
barkad och vit, kunde man använda
kimrök eller sot i stället för krita. ...
Sedan tomtvarvet var klarat vidtog
timringen, som ofta skulle gå sportsmässigt
fort. Var det en timmerman på
varje knut skulle byggningen, stor eller
liten, vara upp på en vecka. Var det någon
nybörjare med, kunde det bromsa
upp takten, då han måste hjälpas av någon
mer skicklig och van kamrat, men
alla ville ju klara sin knut, även om det
skulle ske på bekostnad av att arbetet
inte blev välgjort.
Mycket långt tillbaka lade man in
stockarna i väggen obilade eller endast
skrädda. Sedan stocken var inlagd, barkades
eller jämnades den med en yxa
och hyvel på översidan. Överliggaren
barkades på undersidan och lades i rätt
läge, varefter man med dragmåttet utmärkte
de ojämnheter, som skulle bort,
samtidigt som överliggarens undersida
skålades så att den följde underliggarens
översida. Urskålningen skulle
göras djupare än underliggarens runda
översida, för att man skulle få plats
med mossa mellan stockarna. I ”såtet”
mellan stockarna lades ut ett lager av
husmossa. I varje knut höggs en mossaglugg,
”mossakutta”, vari man med
yxskaftet packade ner mossa för att
knuten skulle bli dragfri. I regel revs
mossan samtidigt med timringen. För
att mossan skulle vara mjuk var en
man avdelad för detta arbete. Om han
inte hade en säck att stoppa mossan i
för hemtransporten, kunde man göra
en ”mossakäring”, vilket tillgick så, att
man högg en mindre gran med starka
grenar nedtill, som sparades. Sedan
träddes stora sammanhängande mossjok
över den i övrigt avkvistade granen,
som då kunde bäras hem till bygget.
Stockarna skulle läggas in i väggen
så att topp- och rotändar omväxlade för
att reglera höjden på väggen. Ett för
karlarna elakt rykte har gjort gällande,
att det var en käring, som kom på idén
att vända rot- och toppändar anvart.
För fönster och dörrar skårades med
yxan genom en stock upptill så att man
fick igenom en stocksåg, varefter två
man, en på var sida om väggen, sågade
upp för de fönster och dörröppningar
som erfordrades. Efter sågningen högg
man upp ett spår i stockändarna för en
”gåt” eller fjäder, som sammanhöll
stockarna i respektive öppningar. Sedan
timmerborren, ”husnavaren”, kom, högg
man inte för gåten utan sågade och bor-
Väggar köket/stugan
klädda med hyvlad
panel som schablonmålats.
Mot taket en
målad blomsterbård.
Edsele hembygdsgård.

ade allt eftersom timringen fortskred.
Till förhindrande av att stockarna
skulle slå sig i väggen, borrades hål för
starka käppar, ”dömlikar” [dymlingar],
som passade in i borrhålen icke endast
i närheten av fönster och dörrar utan
även i större fält, där väggen var hel.
”Dömliken” måste vara kortare än hålet
i respektive stockar, i annat fall riskerades
att väggen skulle hänga upp sig
och bli otät.
När väggen i bygget var uppförd av
rundtimmer eller av endast grovskrätt
timmer, bilades väggen efter upptimringen
och användes då timmerbilor
med böjt skaft, för att timmermannen
inte skulle göra illa händerna. Var det
mycket noga, skulle yxhuggen gå mittöver
varandra, som om det varit ett yxhugg
uppifrån och ned till stenfoten.
Timmerbilorna smiddes ofta av bysmederna
men köptes också från Forse bruk.
Invändigt mot stensockeln utfördes
s. k. fastgålning. Man kastade upp jord
mot sockeln och tomtvarvet för att täta
och förhindra golvdrag i stugan.
Under köket grävdes i vissa fall en
källargrop och i golvet utfördes ett
nedstigningshål med en lucka över.
Utrymmet användes till mer tillfällig
förvaring av potatis o. dyl. I en del fall
utfördes trossbotten med fyllning av
mossa och mjäla. …
I många fall användes till golvplank
grova bakar, som kunde tillvaratagas
vid sågning av bjälkar och plank. Så förekom
exempelvis vid sågen i Lövlund.
Golvbräderna, om det var bakar, kluvna
stammar eller plank, borrades och pinnades
för att hålla ihop. Lössponten för
golvplanken kom senare. Takbräderna
försågs med halvspont och lades ovanpå
åsarna eller på en särskilt fals, som
huggits ut i åsen. På samma sätt höggs
en fals, ett ”anfang” i väggen, där takbräderna
kunde läggas fast. Långt tillbaka
saknades spik eller var det mycket
smått om den varan, som också var
jämförelsevis dyr att köpa. På innertaket
lades mossa, asplöv och mjäla, för
att det skulle bli tätt och isolerande.
I början utförde särkskilda hemsnick-
are fönster och dörrar för hand men i
trakter närmare kommunikationerna,
och om det gällde större gårdar, köptes
en del inredningsdetaljer utifrån. Nedtill
och invändigt på väggen anbringades
ofta en 60-70 cm hög sockellist och
därovanför tapeter, papper eller tidningar.
I många fall fick den vita, bilade
träväggen duga några år. I burgnare gårdar
målades tapetmönster på den träpanelade
väggen. I större hus med två våningar
blev övre våningen i många fall
ej inredd utan familjen trängdes i köket,
som emellertid var stort. För att det
skulle se bebott ut i övre våningen sattes
upp en del gardiner och placerades
någon stol mot ett och annan fönster,
men i övrigt användes våningen för förvaring
av inventarier och förråd samt
kläder. I en del fall inreddes den för
födorådsfolket, när den tiden var inne.
Adolf Eriksson
Ur Ramsele-Edsele bygd. Ramsele-Edsele
hembygdsförening, 1970. Här något avkortat.
Angerman 13

Anmälan Erik Storhannus:
En industriepok i Ådalen
– Axplock ur Kramforsbolagets historia 1740 - 1940
Ångermanlands Hembygdsförbunds förlag
Pris: 100 kr
Boken kan köpas på Länsmuseet Murberget
eller beställas av Ångermanlands Hembygdsförbund,
tel. 0612-12007 el. 070-517 67 63
Erik Storhannus berättar i sin nya bok om Kramforsbolagets
tvåhundraåriga historia, som man kan säga inleddes
1741 i och med att Christopher Kramm köpte mark av bönderna
i Limsta by och sedan tillsammans med tre andra
intressenter anlade en vattensåg vid Sqvällsån, numera
Kramforsån. Christopher Kramms härkomst är oviss. Han
kom troligen från Finland eller Livland, där han tidigare
etablerat flera finbladiga sågverk. Det är denne inflyttare
som givit namn åt Kramfors. Kramforsbolagets betydelse
för bygdens utveckling och historia kan knappast överskattas.
Skogsindustrin förvandlade Ådalen och påverkade livet
för människorna där under lång tid.
Kapital kom utifrån. De första företagsledarna efter
Kramm tillhörde släkten af Huss. Sedan följde J. A. Kjellberg,
medlem av en känd Göteborgssläkt, konsortiet Mannerheim,
Ivar Kreuger och slutligen Svenska Cellulosa
Aktiebolaget (SCA). Företaget upphörde på 1940-talet.
Kramforsbolagets epok varade i drygt 200 år.
Erik Storhannus har i en utförlig redogörelse använt sig
av den rikhaltiga litteraturen i ämnet, men även gått direkt
till källorna och studerat bolagets styrelseprotokoll m.m. i
SCA:s förnämliga arkiv på Merlo i Timrå. Han berör inte
Att lägga ett vedtak/nävertak
Före spåntakens tid var vedtak vanligast. En uppteckning
från Grötom i Nora socken i Länsmuseets arkiv av Levi Johansson
1915. Meddelare var födorådstagaren Per Olsson.
På den tiden då vi begagnade nävertak på husen, brukade
vi hjälpa varandra alla bönder i byn med att lägga taket. Saken
är den, att ett sådant tak måste läggas då det är alldeles
lugnt, för eljest blåser nävern bort. Och taket måste läggas
på en gång för det går inte börja lägga takven förrän all
nävern ligger i ordning som den skall göra. Det måste gå
fort och behöves därför mycket folk. Då nu någon skulle ha
tak lagt, sade han till några dagar i förväg, att den och den
kvällen skulle han täcka, ifall det var lugnt. Då var att ställa
så, att man var ledig den kvällen för att komma till hjälp.
Det skulle ha ansetts mycket illa gjort, om man inte kommit,
då det var tillsagt om taktäckning. Nu var allt till taket
ställt i ordning förut, och då så många man kom, stod det
inte på förrän det var klart. Sedan blev man bjuden på kaffe
14 Angerman
Vy över Kramfors herrgård och hamn. Litografi av A. Nay
1856 efter förlaga av C. S. Hallbeck.
enbart företagshistoria utan också facklig verksamhet och
det sociala livet för bolagets anställda. Protokollen låter
oss komma närmare de enskilda människorna på ”Bruket”
och deras vardag. Boken utgör en lättillgänglig översikt
av ett dominerande företag under en viktig epok i Ådalens
historia.
Erik Storhannus har varit kulturchef i Kramfors kommun
och har tidigare utgivit ”I Canadas ödemarker och i fädernebygden
– axplock ur en brevväxling 1926–1933”.
Ann Renström
och bröd, och på den tiden, då starkvaror allmänt begagnades,
hade man ju alltid ställt så att det fanns att få en kask
för dem, som hågades. Någon annan ersättning förekom
aldrig, men man hade samma rätt påkalla grannarnas hjälp,
då man behövde nytt tak.
Ett gammalt förfallet vedtak. Takveden (slanor) ligger på
näversjok för att hålla dessa på plats. Takveden brukade
säkras med tvärslanor och stenar. Här skymtar en sten
längst t.h.

Kulturbelöningar vid Åhf:s stämma i Anundsjö
Fortsatt tidningssamarbete med Medelpad samt kulturbelöningar
var två viktiga punkter vid årets hembygdsstämma
i i Anundsjö. Efter inledande musik av riksspelmannen
Anders Eriksson med maka kunde ordföranden Åke Ottosson
välkomna ett hundratal ombud som samlats i församlingsgården
i Bredbyn.
Stämman inleddes med en bred historik om Anundsjö
socken från den grå forntiden signerad Gustaf Lindström.
Han berättade även om hembygdsföreningens tillblivelse
och historia. Gustaf kan konsten att både berätta historia
och underhålla. Ingrid Mårtensson berättade om Märta-Stina
Abrahamsdotters livsöde och efterlämnade fälltecken.
En ovärderlig skatt för eftervärlden. Mona Lisa Mårtensson
berättade om hur föreningen tillvaratar och arbetar
med gamla foton. Alva Boström visade och berättade om
sina konstverk med motiv från hembygden, varvat med
egna och andras minnen, vitterhistorier m.m. Margareta
Bergvall från länsmuseet informerade om och inbjöd till
samarbete med föreningarna.
Webbmaster Per-Åke Nordqvist gav ombuden hemläxa
att flitigare använda hemsidan för information. Vid årsstämman
godkändes den framlagda verksamhetsberättelsen,
liksom den ekonomiska berättelsen. Kassören Börje
Eriksson kunde glädja sig åt ett starkt bokslut. Ansvarsfrihet
beviljades. Årsstämman gav nytt förtroende till de styrelseledamöter
som stod på tur att avgå. Ordföranden Ann
Renström lovade efter övertalning av valberedningen att
stå kvar ännu ett år och omvaldes med acklamation. Medlemsavgiften
beslutades utgå oförändrad. En motion till
Riksstämman i Lund om obligatorisk hembygdsundervisning
i skolorna upplästes och godkändes. Stämman beslöt
om fortsatt samarbete med Medelpad kring en gemensam
Uppdatering av försäkringsunderlaget
Det finns en ny blankett att beställa på försäkringskansliet
eller att hämta på hemsidan för uppdatering
av sin försäkringsteckning.
Det är viktigt att uppge rätt storlek på byggnader och
att de är försäkrade i rätt kategori, så att man inte riskerar
att vara underförsäkrad vid en ev. skada som då
ej kan ersättas tillfullo.
Det finns två kategorier, 1och 2.
I kategori 1isolerade byggnader, tecknas de byggnader
där ytterväggens bärande konstruktion har beklädnad
både på in- o utsidan, oberoende av den isolerande förmågan.
Premie utgår per kvadratmeter
våningsyta.
Årets kulturutmärkelse, en plakett i keramik och diplom, utdelades
till Sture Forsberg Grundsunda hbf, Ola Engström
Viksjö hbf och Alva Boström Anundsjö hbf, av Ann Renström.
tidning. Namnfrågan avgörs av de båda landskapsstyrelserna.
Efter initiativ av Ann Renström har förbundet på
eget förlag börjat utge smärre historiska skrifter.
Kulturbelöningar i hembygdvårdens tjänst tilldelades
Alva Boström Anundsjö, Ola Engström, Viksjö och Sture
Forsberg Grundsunda. Lokala historiska böcker och
skrifter fanns till försäljning under dagen. God lekamlig
förplägnad och gott mottagande gjorde årets hembygdsstämma
lyckad.
Sven-Erik Landin
I kategori 2 oisolerade byggnader, tecknas de byggnader
som består av enkla ytterväggar och övriga oisolerade
anläggningar. Premie utgår per styck i fyra
storlekskategorier beräknat på byggnadsytan.
Bildillustrationer för de olika kategorierna finns att rekvirera
från försäkringskansliet.
Nya uppgifter
Isamband med en uppdatering av försäkringsunderlaget
får dessutom varje byggnad en ”egen rad” och
namnges på försäkringsfakturan. Detta för att ni lättare
skall kunna kontrollera att byggnader ni önskar teckna
försäkring för ingår i er Hembygdsförsäkring.
Hembygdsförsäkringen, Box 25, 432 03 Träslövsläge
hembygdsforsakringen@hembygd.se 0200-22 00 55
Angerman 15

En hängiven fotograf
Den 2 maj öppnades utställningen Bollstabor och andra,
Georg Hedbergs bilder från folkhemmet, med festlig inramning
och stor publik på Länsmuseet Murberget. Utställningen
har gjorts tillsammans med Ytterlännäs hembygdsförenings
arkivgrupp. Georg Hedbergs fotosamling
som nu finns på museet omfattar inte mindre än 20 000
bilder! En del är utlagd på museets hemsida: www.ylm.se
Utställningen pågår till 24 januari 2010.
Glenn Setterqvists inledningstal återges här
Bästa Bollstabor – och andra!
Georg Hedberg – vem är det? Jag skulle tro att varannan
Bollstabo inte kunde svara på den frågan för tre veckor sedan.
Det var annat för 50-60 år se’n. Då var han en välkänt
och litet eftertraktad person. Man ville nog gärna komma
”i vägen” för Georgs objektiv och bli ”plåtad”, som vi sa.
Men vi börjar från början. Georg var yngste sonen till
industriarbetaren Erik Johan Hedberg och hans hustru
Emma. Han föddes på Údden i Bollstabruk 1907. Det heter
alltså Údden med betoning på första stavelsen – liksom det
stora huset på andra sidan sågen hette Klon dy ke och inte
Klondaik, som stadsborna skulle säga.
Eftersom hela området ägdes av Graningeverken med
Bollsta Sågverk, var det helt naturligt att det blev Georgs
arbetsplats. Vi tror inte alls att han otrivdes med arbetet
och alla goda kamrater. Man kunde ju tänka mycket under
det att brädorna dansade förbi på banan. Och Georg tänkte
gärna med kameralinsen.
Livet i brukskasernerna på 40- och 50-talen var kanske
ganska trist mätt med våra tiders mått. Men när inte mycket
sker blir det lilla stort. Slaktar’n kom med jämna mellanrum
med häst och en intressant vagn med massor av små
dörrar. Köttbitar och korvar fanns där innanför – frestande
för små hungriga magar.
Sedan byttes hästen ut mot en slaktarbil. Motorismen
hade brutit fram.
Popidoler fanns inte men väl kringvandrande gårdsmusikanter
med dragspel och ibland med ett positiv med en apa,
som plockade fram små gröna brev.
Bäst av allt var kanske ändå vedbacken. Mer regelbundet
än det övriga kom vedköraren. Han körde ”klantved” från
brädgår’n och hästen kunde turerna innan och utan. Gick
från vedbod till vedbod och tiggde socker och ungarna
hängde bakpå lasset.
När ungarna försvunnit in till läxorna och stugvärmen,
kunde gubbarna få nå’n minut för sig själva. Vedbacken
fungerade nästan som en kvarterspub… fast torrare förstås.
Dassen nedanför vedbacken kunde vara gemensamma
eller enskilda. I brukssamhället fanns det länga rader med
dass, små som fågelholkar – förrättningsmoduler skulle det
nog heta idag.
Annars var farstubroarna samlingsplatserna för framförallt
gubbarna, när det äntligen var kväll i brädgård och sågverk.
Därifrån kunde man också höra båtarnas ankomst eller avfärd.
En lång signal vid Dynäsudden betydde att ett fartyg
var på väg in. Bogserarna svarade på samma sätt. Samma sak
16 Angerman
när fartyget lämnade hamnen, tre tutningar med ångvisslan;
bogserar’n svarade med en lång signal till farväl. Så länge
båtarna tutade, fanns det arbete för männen.
Allt detta var ju utmärkta motiv för Georg, som redan
som ung hade skaffat sig en kamera.
Han blev äldre, flyttade från föräldrahemmet till en egen
lägenhet tvärs över gatan. 1941 gifte sig Georg med Anna-Lisa
Karlstedt från Dal. Deras lägenhet bestod av ett
kök med en alkov på vardera sidan. En alkov blev deras
sovrum. Den andra blev naturligtvis fotoateljé. 1948 föds
deras enda barn – Ulla-Marie. Nu blev lägenheten för liten
och när Graningeverken ordnade 5-6 tomter strax ovanför
fotbollsplanen och därtill lämnade ett humant pris på virket
till egnahemmen nappade Georg och Anna-Lisa. Jag har
hört att hela kalaset gick på 27 200 kr. Det tyckte Bollstaborna
var för mycket – nybyggarna skulle aldrig klara av
det – och gav området namnet ”Skuldåkern”.
Georg hade flera strängar på sin lyra. Träsnickeri var en
omtyckt hobby men framför allt kanske sången. Han var en
mångårig och intresserad medlem i Bollsta-Väja manskör.
Vi var och är en grupp som fortfarande samlar in kort
med anknytning till Bollstabruk. Vi fotar av, förstorar och
monterar dem på pappskärmar.
Vi inbjöd Georg en gång och visade vad vi höll på med.
Han gav oss komplimanger för att vi hade monterat korten
färdiga för visning. Men han tackade nej till inbjudan
att vara med oss. Nu förstår vi också varför. Han hade två
viktiga skäl. Hans hustru Anna-Lisa blev sämre och sämre
och till slut måste de sälja huset på ”Skuldåkern” och flytta
till ett äldreboende.
Anna-Lisa dör 1992. Georg dör 1995. Dottern Ulla-Marie
dör 2000 endast 52 år gammal. Hon arbetade som departementssekreterare
i Stockholm och fyra år i Bryssel.
Vi förstår också att Georg hade väntat sig en fortsättning,
som var större än vad vi i fotogruppen hade kunnat
ge hans livsverk. Så har nu skett. Och vi tackar Georg för
hans mångåriga och storslagna arbete, som verkligen blev
en kulturgärning. Vi tackar också länsmuseet som med utställningen
visar hans livsverk.
En del text- och faktauppgifter är hämtade från Ture Lidboms
krönikor i Nya Norrland. GS

I Klondyke på 1940- och 50-talen
Texten ingår i ”Minnesbilder från Klondyke. En arbetarkasern
i Bollstabruk”. Samlade av Rune Dahlkvist, bearbetade
av Ingrid Norberg och Frank Felton. Ytterlännäs
hembygdsförening säljer skriften, 0612-216 12.
Karin Wahlström (1922-2008) berättar om när hon bodde
i arbetarkasernen Klondyke (uttalas ”på svenska”, som
det stavas) i Bollstabruk.
Det var väl inte den bästa lägenhet man kunde tänka sig
– men ... När jag och min man Anders kom för att titta på
lägenheten möttes vi av en trist syn. Föregående hyresgäst
hade tagit korkmattan från köket med sig och trägolvet under
var allt annat än vackert. Men vi skaffade en ny och
fick hjälp av goda vänner att lägga in den. En ny korkmattstump
blev det också på diskbänken. Den stora järnspisen i
köket var spräckt och rök in. Men vi fick till slut en ny, men
då var den utan kopparreservoar. Man fick värma sitt vatten
på spisen själv. Rum och kök, vedbod och utedass Det här
stället, som jag berättar om, kallades Klondyke. Graningeverken
hade en stor kasern här med åtta lägenheter. Den låg
bakom Bollstasågen och det s.k. Sågberget. Den byggdes
1897-98. Närmaste granne till Klondyke var familjen Beda
och Karl Wretling. Han hade snickeriverkstad.
Klondyke låg lite skymt från stora vägen och man kunde
inte se byggnaden från vägen som gick från Bollsta mot
Kramfors. Huset hade tre ingångar med två lägenheter i
varje. Lägenheterna bestod av ett rum och kök. En kallvindsdel
hörde till varje lägenhet. För varje sidoingång
fanns en trappa upp till en lägenhet på varje gavel. Dessa
lägenheter bestod av kök och alkov.
En brunn fanns utanför huset, men när vi flyttade dit
var vattenledning indragen i lägenheterna. En jordkällare
fanns under huset. Det fanns också ett stort uthus, där man
hade var sitt utedass och vedbod samt en mangelbod för
gemensamt nyttjande. Mangeln var en gammaldags trämangel
med stenar som tyngder. På uthusvinden fanns en
skrubb för varje lägenhet.
I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet gjordes
kol nere i Klondyke och flera kolmilor var då ständigt på
gång. Milorna låg längst ner mot älven. Det kom flera
värmlänningar hit, som skulle lära ut konsten att kola. När
vi bodde i Klondyke fanns en bagarstuga, där det fanns ett
rum som tidigare använts av kolarna. När kolningen upphörde
vet jag inte. Varje familj hade många barn och när
Klondyke, en av arbetarkasernerna vid Graningeverkens
sågverk i Bollstabruk. Den är numera riven.
kolningen upphörde fick de arbete i sågen och brädgården.
Min make, Anders Wahlström, var född i Klondyke, men
hans mor dog när han föddes, så han kom till en familj som
hette Bergströms i Mo. Där var han tills han skulle börja
skolan i Väja. Han var yngst av sju syskon och hans äldsta
syster och bror försökte hålla ihop hemmet så gott det gick.
När Anders och jag gifte oss bodde vi i Mo i Bollstabruk.
Mina föräldrar gjorde i ordning en lägenhet åt oss på övre
våningen i sitt hus. Det blev kök och två alkover, vatten
fick vi hämta nere hos föräldrarna. Anders arbetade då i
Sandvikens fabrik, men 1947 fick han arbete vid brädgården
på Graningeverken i Bollsta och då fick vi flytta till
Klondyke. Vår förste son var då tre år. År 1949 fick vi vår
andre son och då tyckte vi att utrymmet var för litet och
vi fick ingen reparation. Men den tid vi bodde i Klondyke
trivdes vi mycket bra, det var god sammanhållning mellan
grannarna. Vi hade, som alla andra, ett rum och kök, vedspis
och kakelugn.
Till jul kostade man ibland på sig en bonad av Jenny Nyström.
Fast samma bonad fick hänga med många jular.
År 1958 började utflyttningen från Klondyke. Och då
bar det iväg till Udden för de flesta. Där fick vi två rum
och kök, sovrum, alkov och hall samt vindsutrymmen.
Kökspannan eldade vi med ved och koks. Ett fint badrum
hörde också till. Det blev med andra ord en mycket stor
omställning för oss, men till det bättre!
Årsmöte i Medelpads Hembygdsförbund
Söndagen den 19 april träffades ett 50-tal ombud och gäster
i Ljustorps hembygdsgård för årsmöte. Mötet inleddes
med att föreningens ordförande Anders Nigard hälsade
välkommen och bjöd till bords. Efter murkelsoppa med
lax och kaffe med kaka underhöll elever från Timrå musikskola
i Ljustorp och därefter vidtog det egentliga mötet.
Styrelsen fick ansvarsfrihet och omvaldes. Handlingsplanen
fastställdes och under året ska bland annat kurser i
föreningsteknik och föreningsekonomi genomföras. Mötet
beslöt att fortsätta arbetet med att ge ut en gemensam tidning
med Ångermanland.
Till årets Medelpading utsågs på förslag av Ljustorps
hembygdsförening trädgårdsmästare Per Malmberg, Skälen,
Ljustorp som uppvaktades med Hembygdsförbundets
hedersnål och diplom.
Angerman 17

Gudmundstjärn
Ett skogshemman från självhushållets tid
Sågen på Gudmunstjärn. Foto Katarina Rönngren.
Hårt arbete, starka kvinnor, uppfinningsrikedom
och uthållighet har
präglat livet på Gudmundstjärn. Nybygget
togs i besittning år 1778 och
brukades av samma familj i fem generationer
fram till 1944. Gården kom
under andra hälften av 1800-talet att
utvecklas till ett skogshemman med
ett väl utvecklat självhushåll.
Under 1600-talet började kronan
upplåta allmänningar till nybyggare
och en utflyttning från jordbruksbygd
till skogsmark tog vid. I och med att
befolkningstalen ökade i mitten av
1700-talet ökade även antalet nybyggare.
På Lonings kronoallmänning
i Indals socken synades fem nybyggen
ut på 1760-talet. På norra sidan
om Djupsjön arbetades två hemman
upp och båda kallades Nordby. Vidare
fördelades kronoallmänningen mellan
Mosjöholm, Mosjölund och Gudmundstjärn.
Nybyggarna var under ett
antal år befriade från skatt, men levde
trots det under knappa omständigheter.
Skogshemmanet Gudmundstjärn
har fått sitt namn efter en olycka år
1694. I tjärnen drunknade då bonden
Gudmund Pärsson tillsammans med
18 Angerman
pigan Annika Bengtsdotter. Ett drygt
trettiotal byggnader fanns som mest
på Gudmundstjärn. Inräknat är då de
två torpställen, vilka under en tid fanns
på hemmanet. Först 1961, arton år sedan
familjen flyttat byggdes bilväg till
Gudmundstjärn. Vägen är dragen rakt
över delar av den tidigare åkermarken.
Varken elström eller telefon har någonsin
funnits på Gudmundstjärn.
Sedan 1983 är Gudmundstjärn
byggnadsminne och naturreservat och
därmed skyddat från förändringar. Av
Gudmundstjärns ursprungliga areal
på ca 249 hektar ingår idag 71 hektar
i naturreservatet, ca 50 hektar skog-
och myrmark, ca 10 hektar inägomark
och 11 hektar vatten. Indelningen av
inägomarken var i stort sett lika under
hela brukningstiden, åkerarealen uppgick
som mest till ca sex hektar.
Idag utgör Gudmundstjärn ett levande
exempel på månghussystemet
med 23 bevarade byggnader och sommartid
ett levande museum med djur.
Gudmundstjärn ägs av Sundsvalls kommun,
men bemanning, aktiviteter och
arrangemang ansvarar Gudmundstjärns
intresseförening för. I området runt
Gudmundstjärn finns t.ex. skogskoja,
skogsstigar vika bl.a. leder till det idag
framröjda hemmanet på Mosjöholm.
I boken ”Tjärnfolket” av Hans-Olof
Jonsson, finns den fascinerande historien
om Gudmundstjärn och människorna
som bodde här.
Äng är åkers moder
”Ingen slåtter före Sara-dagen den nittonde
juli” sa alltid Nils-Olof Eriksson,
siste bonden på Gudmundstjärn.
Slåttern pågick väldigt ofta ända in i
september, så länge något ätbart för
djuren fanns att ta vara på. Mängden
hö i ladorna och antalet djur som kunde
födas över vintern var beroende av
arealen tillgänglig ängsmark att slå.
Mycket hö innebar många djur och
mycket gödsel för åkrarna. Uttrycket
”äng är åkers moder”, kommer av att
kreaturens gödsel användes till näring
på åkrarna Varje strå måste tas till vara
och all inägomark var kortsnaggad när
hösten kom. För att dryga ur vinterfodret
togs också löv och bark tillvara.
Ängarna gödslades inte och blev
näringsfattiga. Så småningom fick
ängarna en lågvuxen men artrik och

tät växtlighet. Hackslåtter innebar att
”hacka” sig fram med lie på de steniga
markerna. I Sverige är idag de
flesta ängsmarkerna borta och många
växter och svampar utrotningshotade.
Idag återstår ca 2500 hektar hävdad
äng, eller ungefär en promille av den
areal på uppemot två miljoner hektar
ängsmark vilken i början av 1800-talet
fanns i Sverige.
Typiska ängsarter på Gudmundtjärns
hackslåttmark är slåtterfibbla, liten
blåklocka, prästkrage, bockrot, ormrot,
norrlandsviol och stagg. Här finns
också den sällsynta fältgentianan. Blir
förhållandena för kväverika gynnas
tex älggräs, hundkäx och brännässla,
vilka tränger undan de småvuxna mer
konkurrenssvaga ängsväxterna.
Hagmark
Under sommaren gick boskapen på
bete i skogen. Inägorna var omgivna
av gärdsgård för att utestänga dem. När
skörden var bärgad på hösten släpptes
djuren in för att beta av återväxten. På
inägorna i den s.k. hästhagen fick hästen
beta då den behövde vara nära till
hands. Småkalvarna hade en egen liten
hage intill ladugården.
Betesmarker är ofta artrika med låg
vegetation. Många växter t.ex. blåklocka,
ormrot och kattfot gynnas av
betet och djurens tramp. Om inte marken
betas ordentligt eller om avslaget
gräs får ligga kvar för länge (mer än
ett par dagar att torka) utarmas växtligheten.
Förutom en oönskad gödslingseffekt
förändras vegetationens
sammansättning och konkurrenssvaga
arter försvinner snart.
Endast 50 år tillbaka fanns nästan
46 000 hektar ängs- och hagmark i
Västernorrlands län, idag återstår en
bråkdel, ca. 650 hektar. En del odlas
rationellt men det mesta har fått växa
igen och blivit skog. Största hotet
mot natur- och kulturvärdena i odlingslandskapet
är att de slutar skötas.
Genom att upprätthålla en traditionell
hävd blir spåren från det äldre jordbruket
synliga och landskapets historia
tydlig. Vill vi att nästa generation
ska kunna plocka en bukett ängsväxter
med t.ex. liten blåklocka, prästkrage
och kattfot? Idag är dessa blom-
mors existens inte självklar då många
slåtter- och betesgynnade växter och
djur hotas av utrotning.
Myrodling och blötslåtter
En stor del av slåttern skedde förr på
myrmarker och andra fuktiga ängar.
Fram till mitten av 1800-talet slogs
myrslåtter på flera ställen långt från
gården, i första hand vid Mosjöån och
i Finnhålen på Nolbyskogen. Efter
hand fick torparna ta hand om skörden
där, medan Sara-Lena och Nils-Olof
koncentrerade sig på att öka skörden
kring gården och tjärnen.
Varje år slogs Blötdalen från Dalslägdan
väster om tjärnen och upp mot
Allbergstorpet. ”Där var det som att
gå i sjön med lien” berättade Thea.
Dyjorden som var alldeles röd kallades
”gårka” och klibbade fast på benen.
På myrmarken växte mest starr.
Starren var, liksom skogmarkens och
hackslåttarnas ”häran”, svår att slå
och det krävdes att liarna var riktigt
vassa. Alla tre systrarna Thea, Anna
och Frida fick hjälpa pappa Nils-Olof
att dra slipstenen så ofta att de drömde
mardrömmar om slipstensvevandet.
Från Blötdalen och andra ”utslåttar”
Schablonmålad tapet av lumppapper i kammaren.
fick höet bäras på en bår till närmaste
lägda där det kunde hässjas. Ibland
slogs sjöfoder i tjärnen ”tärne”. För
att dryga ut vinterfodret togs också
löv och bark tillvara.
På 1920-talet dikades de våta ängarna
och tjärnen sänktes cirka en meter.
Marken kring tjärnen var innan utdikningen
väldigt vattensjuk och svårodlad.
För att kunna köra med häst måste
den ha trögor (snöskor) för att inte
sjunka ner med hovarna. Sammanlagt
grävdes cirka 600 meter diken och
massor av stora stenar flyttades.
Efter dikningen blev odlingsklimatet
avsevärt bättre och potatisodlingen
kunde flyttas tillbaka till Gudmundstjärn.
Under ett antal år hade familjen
satt potatis vid fäboden. Naturligtvis
blev kornskördarna bättre när frosten
inte kom så tidigt.
Eftersom ”Sörmyra” och ”Myrtega”
har en mycket kort historia som åkermark,
är svårbrukade och redan på väg
att återfå en naturlig fuktängsvegetation
nyttjas dessa idag som slåttermark.
Åkerbruk
Under 1900-talet såddes nästan enbart
korn. Försök gjordes med havre, men
Angerman 19

Den oinredda övervåningen på manngårdsbyggnaden. Foto Ann Renström
den hann aldrig mogna utan gavs som
grönfoder åt hästarna. Kornet torkades
i storhässjan i anslutning till logen.
Längre tillbaka odlades även råg och
lin. Eftersom linet ofta blev förstört av
frosten, upphörde linsådden. Istället
skaffades lin genom byteshandel med
någon framme på socknen. Alldeles i
början såddes hampa, men den odlingen
blev inte långvarig. Potatis odlades,
mandel och ett par andra sorter, så kalllade
”blåpärer” och ”rödpärer”. Många
gånger frös potatisen redan i augusti.
Ibland odlades rovor till korna.
Växtföljden på Gudmundstjärn skilde
sig inte från andra nyodlare på den tiden.
Under uppodlingen såddes svedjeråg
där skogen huggits ner för att förvandlas
till åkermark. Hälften av åkern såddes
därefter varje år medan den andra hälften
fick ligga i träda. Under 1800-talet
infördes växelbruk, vilket gjorde trädan
20 Angerman
överflödig. Åker ett par år och därefter
hölägdor i fyra eller fem år, innan det var
dags för upplöjning igen. På så sätt brukades
jorden ända tills familjen flyttade
på 1940-talet. Kring sekelskiftet och decennierna
därefter, när Gudmundstjärns
jordbruk var som mest utvecklat uppgick
den odlade åkerarealen som mest
till ca 6 hektar. Inräknat är då Stormyran
och fuktängarna vid tjärnen.
På lägdorna växte det fina höet
med insådd klöver och timotej. Under
senare tid användes ibland inköpt
höfrö, men oftast räckte det egna.
Efter 1900 slogs lägdorna med slåttermaskin.
All ängslått, hackslått,
lägdkanterna, gårdsplanen och myrtegarna
slogs dock för hand, med lie,
precis som på 1700-talet. Från bittida
till sent, i början av slåtterperioden
var det ljust dygnet runt och då gällde
det att ligga i. Gudmundstjärns läge
gjorde att det var ganska svårt att få
höet torrt. Förmodligen var detta en
av anledningarna till att Nils-Olof Eriksson
aldrig övergav de ursprungliga
hässjningsmetoderna på gården. Höet
skulle först räfsas ihop för hand och
”fämmes” (ruskas upp) på gammalt
vis innan det hässjades utan högaffel.
Hässjorna hade sex ”roer”istället
för det vanliga fem, för att det skulle
torka bättre. För att nå upp behövdes
en särskild bänk att kliva på.
Åkertegarna hade, som brukligt var,
namn tex Stallegda, Grindlegda, Storlegda,
Lill-Olles legda och Myrtega.
Bakom namnet ”Lill-Olles legda”
finns en berättelse. En sommar kom en
son till torpare Kajsas sambo ”Kont-
Olsson” vandrande från Dalarna för
att hälsa på sin far. Pojken var fjorton,
femton år, kallades Lill-Olle och för
att försörja sig över sommaren fick
han arbeta med Nils-Olof, siste bonden
på Gudmundstjärn. Tillsammans
bröt de en liten åker vilken sedan uppkallades
efter pojken, Lill-Olle.
All gödsel användes till åkrarna och
vanligt var att köra ut dyngan direkt
i små högar på vintern och på så vis
tjäna in ett arbetsmoment. Åt detta
skrattade Nils-Olof hånfullt, berättade
Thea. Enligt Nils-Olof förstördes gödseln
på det sättet, den gödande effekten
kom inte hela åkern till del. På Gudmundstjärn
kördes istället gödseln ut i
stora högar under vintern. Under våren
skottades dyngan ut för hand.
Boskap
Under slutet av 1700-talet fanns på
Gudmundstjärn häst, två kor, kalvar,
får och getter, vilka ofta kallades ”fattigmans
ko”. Getmjölken är mycket
hälsosam och användes både till
dryck och till osttillverkning. I mitten
av 1800-talet ökade antalet kor och
getterna försvann från gården. Mycket
viktiga i självhushållet var fåren,
nästan alla klädesplagg gjordes av ull.
Får är utpräglade betesdjur och nöjer
sig med ganska magert bete. Kvinnorna
kardade och spann ullen sedan
fåren klippts. Av garnet stickades
strumpor eller vävdes vadmal. För att
ulltyget, vadmalen skulle bli starkare
stampades den i en vadmalsstamp.

I början av 1900-talet hade Gudmundstjärn
fem till sex kor, tjur, kalvar
och får i ladugården samt en häst
i stallet. Hästen var bondens stolthet
och vårdades ömt. Vintertid användes
hästen i skogen för att forsla fram timmer
och ved, och resten av året i jordbruket.
Ett sätt att tjäna pengar var att
ta hästen och köra till Sundsvall för
att försöka få ett lass varor för transport
upp efter älvdalen, ibland ända in
i Jämtland. Vanligtvis räknades hästkörning
till karlgöra men under Sara-
Lenas tid på Gudmundstjärn körde
hon själv dessa turer. Anledningen var
att hennes man Erik köpte sprit för all
förtjänst och därför inte kunde anförtros
att ta hand om tömmarna.
Några årtionden in på 1900-talet
skaffades också gris och höns till gården.
Svin och höns var inte så vanliga
i skogsbygderna, då de krävde mycket
foder. Egentligen tyckte inte Nils-
Olof om att äldsta dottern Thea bar
med sig grisar och höns hem.
Korna på Gudmundstjärn var av
fjällras och fick namn som Docka,
Brunkin, Rölin, Söngås, Lyckros, Frögås,
Äpple, Skirna och Tigås. I början
av 1900-talet gav en fjällko ca 1000
liter mjölk under ett år. Idag avkastar
en mjölkko mer än 10 000 liter årligen,
alltså ca tio gånger mer. Främsta orsaken
till den låga produktionen var sämre
kvalitet på fodret och även mängden
kunde vara i underkant. Under sommaren
gick kor, får och getter tillsammans
på skogsbete vilket ofta var magert.
Skogen
Skogen användes ursprungligen till
betesmark, för att täcka husbehov av
ved och timmer samt till jakt. Sommartid
gick djuren på bete i skogen.
Åker och äng var noggrant inhägnat
med gärdsgårdar för att utestänga djuren.
Betet medförde att skogen var
mer öppen och genomkorsad av stigar.
Konkurrensen om skogsbetet var hård
eftersom flera byar i Indal hade sina fäbodar
i området. För familjen på Gudmundstjärn
uppstod bekymmer med
att få hem korna på kvällarna.
Men problem är till för att lösas,
åtminstone tycks Sara-Lena haft den
inställningen. Genom att anlägga en
fäbod ett par kilometer längre norrut,
i Högsåsens sluttning, avhjälptes
dilemmat. Fäbodbygget skedde
på 1880-talet och användes fram till
1929, med uppehåll under en period
i början av seklet. Boskapen fördes
hit vid midsommartid och togs hem i
början av september. ”Även om jag
måste springa hem mellan morgon
och kvällsmjölkningen för att hjälpa
till med slåtterarbetet, var det en frihet
att vara vid fäboden och rå sig själv”
tyckte Thea. Under tio somrar, från
tretton års ålder var Thea fäbodpiga.
Idag är skogsbetet med kvigor och
får på Gudmundstjärn mycket viktigt
och vegetationen ska uppvisa tydliga
spår. Blåbärsris får endast förekomma
sparsamt och lövträd bör uppvisa tydliga
märken i de delar djuren når. Vid
bete kompletterar djuren varandra när
det gäller foderval och sätt att beta.
Återväxten blir bättre ju fullständigare
avbetningen blir. Getter och får
betar lövbuskar och ger sig även på
vanliga bärris, ljung och kråkris. Får
lockas särskilt av ungt blåbärsris.
Getter, vilka även betar barrträdsplantor,
uppskattades för att de höll
betesytor öppna åt de andra djuren.
I mitten av 1800-talet ökade antalet
kor och getterna försvann helt från
Gudmundstjärn. Endast Kajsa behöll
därefter getter på sitt torp. Nästan alla
Angerman 21

Det hör åtskilliga byggnader till gården på Gudmundstjärn. Foto Ann Renström
örter och gräs betas av något djurslag,
men smörblommor, baldersbrå
och renfana hör till dem vilka ratas.
Förvuxet gräs med halmartade strån
får länge stå obetat. Arter av ven och
svingel, kruståtel samt ängsröe är begärliga
medan kovall, vårfryle och
mjölke betas så länge de är späda.
Småvilt jagades för att bidra till försörjningen.
Thea berättade att Nils-Olof
gärna jagade hare och fågel. Älgen var
vid den här tiden nästa utrotningshotad.
Förhållandet mellan tex björn och människor
verkar ha präglats av ömsesidig
respekt och dök en slagbjörn upp bådades
jägarna. Troligen ledde detta till
ett urval bland björnarna så att de till
förhållandena bäst anpassade kom att
dominera, dvs ”blåbärsbjörnarna”
År 1776, när skogen uppmättes,
konstaterades att den var mycket uthuggen
och till största del bestod av
berg, myrar och sjöar. Avsaluvärdet
från sågat virke bedömdes litet eftersom
skogen var gles och träden växte
långsamt. Däremot användes skogen
till kolning. Känt är att träkol från
Gudmundstjärn transporterades till
22 Angerman
Lagfors bruk redan på 1700-talet, och
byttes där mot järn. En mindre mängd
kol användes i gårdens egen smedja.
Så småningom blev försäljning av kol
ett sätt att få kontanter. Kolningsverksamheten
blev så pass omfattande att
skogsmarken år 1792 beskrevs vara
”myket uthugen” (beskrivning till
skattläggningskartan).
Så småningom fick skogen ett annat
värde och avverkning för avsalu
blev aktuellt. I mindre utsträckning
förekom även tjärbränning. Självhushåll
och byteshandel var under
gångna tider den ekonomiska basen i
landsbygdens hushåll, men kontanter
behövdes ändå och då var tjärbränning
ett exempel på inkomstbringande
binäring. Tjära användes också
på Gudmundstjärn för att behandla
främst verktyg, körredskap, båt och
djur. Under de sista åren såldes några
stämplingar. När kommunen 1944
köpte Gudmundstjärnshemmanet var
det för skogens skull!
Katarina Rönngren
Gudmundstjärns intresseförening
Källor
Muntliga
Minnen berättade av min mormor Thea
Lindström och hennes syster Frida
Wiklander (femte generation på Gudmundstjärn).
Skriftliga
Jonsson Hans-Olof (1982): Tjärnfolket
(Sundsvall
Jordbruksverkets informationshäften
(1994-1997): Fäbodskog och fäbodbruk,
Ängar och Naturbetesmarker
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
(199?): Bondens byggnader berättar
(Härnösand)
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
(1982): Gudmundstjärn, en beskrivning
av ett skogshemman från självhushållets
dagar i Medelpad (Härnösand)
Otryckta skriftliga
Eriksson Märta (1950-talet): En uppteckning
över hur Gudmundstjärn har
tillkommit och alla som bott där från den
första till den sista.

Prenumerera på Angerman eller ge bort tidningen till en vän!
Angerman
Ångermanlands & Medelpads Hembygdsförbunds tidning
Byggnadsvård
på Murberget
Familjedag
Lördag 13/6 kl. 12.00 – 16.00
Från starten nr. 78 • Årgång 22 • nr. 1 2009
Ledaren ......................................................................... 2
Skogen - vår gemensamma historiebok........3
Skogsrået .....................................................................6
Fäbodliv i nytt ljus ................................................. 7
Tegelbruket i Ovanmo ...........................................9
Skogens kulturarv ...............................................10
Timmerhuggaren .................................................... 11
Praktiska råd om byggnadsvård, trädgård
och odling. Trädgårdsloppis vid
prästgården. Mullefest för barnen.
Samarr: Friluftsfrämjandet, Härnösands
Trädgårdsodlareförning, Länsstyrelsen
Kulturhusens dag
Söndag 13/9 kl. 12.00 – 15.00
Rådgivning om byggnadsvård,
elektriska installationer, säkerhetsbestämmelser
mm. Konserveringsarbeten
i Åvike herrgård.
kl 13.00 Arkitekturhistoriker
Karin Holmqvist Sten berättar om
det svensk-finska kulturarvet i länets
bebyggelse. Plats: hörsalen
Samarr: Länsstyrelsen
Tema:
Skogen
Från engelskyxan till timmersvansen ....... 13
Glömda och gömda ...............................................17
Innehåll En svinaktig historia ........................................... 12
Angerman
Guldyxan ................................................................... 18
Stubbknekten ...........................................................19
Från en skogskoja ................................................ 20
Doris Berglund, en kvinnlig skogsarbetare 22
Cirkel i ”gamla helgumsbroderier” ..............23
Ångermanlands.&.Medelpads.Hembygdsförbunds.tidning
Från.starten.nr..76.•.Årgång.21.•.nr..4.2008
Tema:
Det gröna kulturarvet
Ur.innehållet
Ledaren..........................................................................2 Naturens.läkande.krafter................................. 13
Konsten.att.anlägga.en.kålsäng......................3 Tuna.Hembygdsförening....................................16
En.bukett.blommor.................................................4 Ett.grönt.kulturarv............................................. 20
Barkbröd.och.islandslav.....................................6 Libbstickan.................................................................22
Drakblod.och.cochenill.....................................10 Köksträdgården.vid.Svartviks.Herrgård....23
Alla.ljuvligheters.ljuvlighet............................ 11 Pomerans.och.myrten..........................................24
Angerman
Ledaren.................................................................. 2 Åka.för.långt.lin.............................................12
Barnhusbarn.från.Stockholm.................. 3 Med.tång.&.skarpa.instrument................13
Skolbarn.i.Ljustorp..........................................4 Hamnmagasinets.vänner............................16
Ett.barnhusbarn.berättar........................... 5 En.berättelse.från.Gålsjöskogarna...... 17
Finska.krigsbarn.i.Indal................................6 Margareta.Grafström.berättar...............18
Torpet.min.barndoms.trygghet............... 10 Var.somrarna.soligare.förr?...................20
Fri entré. www.murberget.se
Härnösand. Öppet tis-sön 11–17
Butik, mat & kafé, tfn 0611- 886 00
Medelpad.&.Ångermanlands.Hembygdsförbunds.tidning
Från.starten.nr..75.•.Årgång.21.•.nr..3.2008
4
nummer
100 kr
Tidningen Angerman utges av Medelpads och Ångermanlands Hembygdsförbund
Genom att sätta in 100:- på BG 5491-5806 och ange ”Prenumeration Angerman”
samt ditt namn och din adress får du tidningen i brevlådan.
Angerman 23

Avs. Medelpads & Ångermanlands Hembygdsförbund
Åstön 765, 860 35 Söråker
24 Angerman
Litet bo
Elias Sehlstedt föddes 1808 i ett köpmanshem i Härnösand.
Han tillbringade sin barndom och ungdom i
staden. Senare försörjde han sig som tulltjänsteman
och bodde och verkade under många år på Sandhamn i
Stockholms skärgård.
Elias Sehlstedt är känd för sina idylliska och folk-
Idyll i Rensjön, Ramsele. Magda Danielsson efter foto från 1960-talet.
Litet bo jag sätta vill:
gård med trädgårdstäppa till.
Liten åker till att grava
vill jag uppå landet hava.
Huset utan vank och brist:
fyra rum och förstukvist.
Ladugården lagom stor:
åtta får och fyra kor;
gris i stian, häst i stallet,
liten kvarn vid vattenfallet,
och vid bryggan ner vid strand
liten båt att ro ibland.
B
Föreningsbrev
kära dikter, varav "Litet bo" är en av de mest omtyckta.
Här skildras den svenska drömmen om den
lantliga idyllen. Känt är också citatet från "Sånger i
Ångermanland", "Och hela havet som en spegel låg,
och såg vid såg jag såg hvart helst jag såg".
Elias Sehlstedt avled 1874.
Gröna ängar, gödda fält,
allting så ordentligt ställt,
harvad åker, raka diken,
vacker utsikt ut åt viken;
och så långt man skönja kan
berg och holmar om varann.